SOU 2002:27

Mål i mun - Förslag till handlingsprogram för svenska språket

Till statsrådet och chefen för Kulturdepartementet

Regeringen beslutade den 5 oktober 2000 att tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppdrag att lägga fram ett förslag till handlingsprogram för svenska språket. Som programmets syfte angavs dels att främja svenska språkets ställning, dels att alla i Sverige – oavsett språklig och social bakgrund – utifrån sina förutsättningar skall ges likvärdiga möjligheter att tillägna sig svenska språket.

Enligt direktiven skulle kommittén redovisa sitt uppdrag senast den 30 november 2001. Efter ansökan från kommittén beslutade regeringen den 11 oktober 2001 att kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast den 31 mars 2002.

Den 5 oktober 2000 förordnade chefen för Kulturdepartementet, statsrådet Marita Ulvskog, riksdagsledamoten Åke Gustavsson som ordförande i kommittén. Som övriga ledamöter i kommittén förordnades den 31 oktober 2000 studeranden Emilia Emtell Olofsgård, riksdagsledamoten Lennart Fridén, verkstadsarbetaren Kjell Hanseklint, kulturjournalisten Birgitta Kurtén Lindberg, riksdagsledamoten Agneta Ringman, riksdagsledamoten Birgitta Sellén, fil.dr Dan Shafran, riksdagsledamoten Tone Tingsgård och f.d. partiledaren Bengt Westerberg. Den 29 oktober 2001 förlängdes förordnandena med anledning av att kommittén fick förlängd utredningstid.

Som sakkunniga förordnades den 9 november 2000 läraren Birgitta Alleklev, professorn Lars-Gunnar Andersson, hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, professorn Inger Lindberg, presssekreteraren Refik Sener och professorn Mats Thelander. Den 29 oktober 2001 förlängdes förordnandena med anledning av att kommittén fick förlängd utredningstid.

Som experter förordnades den 9 november 2000 departementssekreteraren Ingolf Berg, ämnesrådet Barbro Ehrenberg-Sundin, departementssekreteraren Birgit Gunnarsson, föredraganden Karin Josephson, rättschefen Per Erik Lindeberg, kanslirådet Ingrid

Lindskog, departementssekreteraren Tim Nordin och hovrättsassessorn Nils Pålbrant.

Den 29 oktober 2001 förlängdes förordnandena med anledning av att kommittén fick förlängd utredningstid. Samma dag entledigades Tim Nordin från sitt uppdrag som expert och förordnades departementssekreteraren Malin Ryttberg att vara expert i kommittén.

Som huvudsekreterare i kommittén har docenten Björn Melander tjänstgjort sedan den 1 november 2000, och som sekreterare departementssekreteraren Christer Åström sedan den 15 december 2000. Lena Enstam har varit kommitténs assistent.

Utredningen har antagit namnet Kommittén för svenska språket (Ku 2000:03).

Härmed överlämnar vi vårt slutbetänkande Mål i mun. Förslag till handlingsprogram för svenska språket (SOU 2002:27).

Tillbetänkandet har fogats två reservationer. Utredningsuppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i mars 2002

Åke Gustavsson

Emilia Emtell Olofsgård Lennart Fridén Kjell Hanseklint

Birgitta Kurtén Lindberg Agneta Ringman Birgitta Sellén

Dan Shafran Tone Tingsgård Bengt Westerberg

/Björn Melander Christer Åström

Sammanfattning

Varför ett handlingsprogram?

Vårt uppdrag har varit att lägga fram ett förslag till handlingsprogram för svenska språket. Detta skall ha två syften: dels att främja svenskans ställning, dels att alla i Sverige skall ges likvärdiga möjligheter att tillägna sig svenska språket.

Ett handlingsprogram för svenska språket behövs därför att språksituationen i Sverige har förändrats.

Engelskan har fått en allt starkare ställning internationellt och därigenom också blivit ett allt viktigare språk inom vårt land.

Sverige har blivit ett allt mer mångspråkigt land, framför allt genom invandring men också genom att fem språk sedan några år tillbaka fått ställning som nationella minoritetsspråk.

Kraven på en god förmåga att använda språket i både tal och skrift har generellt ökat i samhället.

Den förändrade språksituationen påverkar de språkliga villkoren i vårt land på flera olika sätt.

Om man i vissa sammanhang övergår till att enbart använda engelska kommer svenskan att upphöra att utvecklas inom dessa områden. På sikt uppstår s.k. domänförluster, svenska termer och begrepp upphör att bildas och svenskans ställning i Sverige försvagas. Samtidigt är det uppenbart att det i många sammanhang är nödvändigt att bruka engelska, och att allt fler behöver kunna engelska allt bättre. Hur skall vi kunna säkerställa att svenskan fortsätter att utvecklas allsidigt, samtidigt som bruket av engelska inte motverkas i alla de sammanhang man behöver använda engelska och alla får de engelskkunskaper de behöver?

I dagens Sverige används svenska alltmer som ett andra eller ett främmande språk. Detta ställer utbildningssystemet inför stora utmaningar, eftersom alla måste få likvärdiga möjligheter att till-

ägna sig svenskan. Men det påverkar också språkförhållandena i stort, t.ex. hur vi skall se på svenska som inte talas helt perfekt eller med utländsk brytning. Vad innebär ”god behärskning av svenska i tal och skrift” i ett mångspråkigt och multikulturellt samhälle?

De ökande kraven på en god förmåga att använda språket i både tal och skrift leder till att det blir allt viktigare att alla – oavsett språklig och social bakgrund – ges möjlighet att tillägna sig ett rikt och funktionellt språk. Förändringar av arbetslivet, den allt längre utbildning de flesta genomgår och informationssamhällets framväxt med en allt större betydelse för IT i de flesta sammanhang gör att den som inte behärskar skriftspråket väl kommer att få stora problem, både i arbets- och privatlivet. Kraven på goda muntliga färdigheter har ökat generellt. Samtidigt har skillnaderna i läsvanor och konsumtion av olika medier ökat mellan olika socialgrupper under det senaste decenniet. Sådana skillnader påverkar den enskildes möjligheter att tillägna sig skriftspråket. Trots att den svenska skolan på det hela taget når goda resultat vid internationella jämförelser lämnar en inte obetydlig andel av eleverna skolan utan god läs- och skrivförmåga. Hur skall vi säkerställa att alla kan utveckla ett rikt och funktionellt språk?

Tre förhållanden att säkerställa

Mot bakgrund av det dubbla syfte som angivits för vårt handlingsprogram har vi valt att sträva efter att säkerställa tre förhållanden genom de förslag vi lägger fram:

Svenskan skall vara ett komplett och samhällsbärande språk.

Den offentliga svenskan skall vara korrekt och välfungerande.

Alla skall ha rätt till språk: svenska, modersmål och främmande språk.

Dessa tre övergripande ambitioner har ägnats var sin huvuddel i betänkandet (del II–IV).

Ett komplett och samhällsbärande språk (del II)

Svenskan har sedan länge haft en självklar ställning som Sveriges huvudspråk. Svenska har använts inom alla delar av samhället, t.ex. administrationen, rättsväsendet, det politiska systemet, alla nivåer

inom undervisningsväsendet, arbetslivet och kulturlivet. Nu sker på en del områden inskränkningar av bruket av svenska genom att man i stället går över till engelska.

Våra åtgärder för att säkerställa att svenskan förblir ett komplett och samhällsbärande språk har som grundläggande inriktning att främja svenskans bruk inom skilda samhällssektorer utan att motverka ett nödvändigt användande av engelska och andra främmande språk.

Utbildning och forskning (kap. 3)

Inom utbildningsområdet är bruket av engelska särskilt omfattande. Speciellt gäller det högre utbildning och forskning, men även inom skolan har undervisning på engelska blivit allt vanligare.

För grund- och gymnasieskolans del innehåller handlingsprogrammet följande åtgärder:

1. I alla skolor där undervisning bedrivs på främmande språk (sprint) skall verksamheten noga följas och fortlöpande utvärderas.

2. Den rättsliga grunden för sprint skall regleras när sådan undervisning bedrivs i betydande omfattning.

3. Regelverket för gymnasieskolan skall ändras så att det blir obligatoriskt att ge svenskundervisning under alla år av gymnasieutbildningen.

För högskoleutbildningens och forskningens del innehåller handlingsprogrammet följande åtgärder:

4. Universitet och högskolor bör förstärka moment i utbildningen som förbättrar studenternas muntliga och skriftliga färdigheter i både svenska och engelska, samt i vissa fall höja förkunskapskraven i svenska.

5. Åtgärder skall vidtas för att främja parallell användning av engelska och svenska inom forskning och vetenskap.

6. I utbildning vid svenska universitet och högskolor skall ett mål vara att studenterna tillägnar sig förmåga att i både nationella och internationella sammanhang muntligt och skriftligt och för olika målgrupper utbyta kunskap inom sitt specialområde.

7. En genomgång skall göras av kraven för yrkesexamina vid högskolan. I relevanta fall skall införas krav på för yrket tillräckliga kunskaper i svenska i såväl tal som skrift.

Politik och förvaltning (kap. 4)

Inom området politik och förvaltning uppmärksammar vi speciellt vad Sveriges medlemskap i EU kan betyda, men vi berör även svenskans bruk inom den mer inhemska politiken och förvaltningen.

Beträffande svenskans ställning i EU innehåller handlingsprogrammet följande åtgärder:

8. Regeringen skall fastlägga officiella svenska riktlinjer för svenskans ställning och bruk inom EU, och även fortsättningsvis årligen bedöma och till riksdagen rapportera om kraven i riktlinjerna uppfylls samt om de nödvändiga resurserna finns inom EU.

9. Hur Sverige kan stödja utbildning av tolkar från svenska skall undersökas. 10. Undersökningar av dokumentanvändning och informationsströmmar med avseende på EU-texter skall genomföras. 11. Utvecklingen av översättningshjälpmedel för de svenska översättarna skall följas noga.

När det gäller den inhemska förvaltningen innehåller handlingsprogrammet följande åtgärd: 12. Svenska språket skall normalt användas inom den offentliga

administrationen.

Arbetsliv, marknad och konsumtion, kultur och medier, informationsteknik samt hälso- och sjukvård (kap. 5)

Språkförhållandena relaterade till arbetsliv, marknad, kultur, informationsteknik och sjukvård är viktiga för svenskan som komplett och samhällsbärande språk. I handlingsprogrammet ingår följande åtgärder för att främja svenskans ställning inom dessa områden:

13. Användningen av svenska inom arbetslivet skall främjas och i vissa fall regleras. Konsekvenserna av användningen av andra språk inom arbetslivet skall följas. 14. Användningen av svenska inom konsumentområdet skall främjas och i vissa fall regleras och konsekvenserna av användningen av andra språk skall undersökas. 15. Svenska språkets ställning inom kultur och medier skall främjas. 16. Skolor bör stödjas och stimuleras att använda dataprogram på svenska språket. 17. Personer med utländsk utbildning som skall arbeta inom hälso- och sjukvårdsområdet bör ges de språkkunskaper som behövs för att utöva yrket i Sverige.

Svenska termer och uttryck (kap 6.)

Om svenskan skall vara ett komplett och samhällsbärande språk måste den gå att använda inom alla de områden där vi vill kunna göra det. En förutsättning för detta är att man har möjlighet att använda svenska termer och uttryck. För att säkerställa att svenska termer och uttryck skall finnas att tillgå ingår följande punkter i vårt program: 18. Åtgärder skall vidtas för att säkerställa att svenska termer och

uttryck kan skapas inom alla de områden där vi vill kunna använda svenskan.

19. Terminologiarbete bör integreras i de satsningar som görs på ”mjuk infrastruktur” inom IT-området.

Det mångspråkiga Sverige (kap. 7)

I dagens Sverige talas många språk. Förutom svenska används de fem nationella minoritetsspråken, teckenspråket och en lång rad invandrarspråk. Dessutom lär vi oss olika främmande språk, i första hand engelska, vilka i varierande utsträckning används inom t.ex. arbetslivet. Vi tillhör dessutom den nordiska språkgemenskapen. Kunskaperna i, bruket av och attityderna till olika språk har stor betydelse för det svenska samhället och för hur de språkliga förhållandena kommer att utveckla sig. Kommitténs grundhållning är att vi behöver ett gemensamt språk – svenskan – för att kunna

bejaka och dra nytta av den rikedom ett mångspråkigt och multikulturellt samhälle erbjuder. Därför måste alla kunna tillägna sig svenskan, utveckla sitt modersmål och få tillräckliga kunskaper i engelska och andra främmande språk. I handlingsprogrammet ingår följande åtgärder för att främja Sveriges fortsatta utveckling som ett mångspråkigt samhälle: 20. Åtgärder skall vidtas för att förändra attityderna till svenska

språket och olika språkliga varieteter i positiv riktning.

21. Åtgärder skall vidtas för att stärka den nordiska språkgemenskapen. 22. Minoritets- och invandrarspråken i Sverige bör stödjas. 23. Åtgärder skall vidtas för att stödja tillgången till medier på minoritets- och invandrarspråk. 24. Teckenspråkets ställning skall klarläggas. Åtgärder skall vidtas för att stärka och utveckla teckenspråket. 25. De moderna språkens ställning inom svensk utbildning skall stärkas.

Ett korrekt och välfungerande språk (del III)

Olika språkvårdande inrättningar har sedan länge verkat för att ge förutsättningar för ett gott språkbruk; inte minst kan här nämnas det arbete som bedrivits för att göra offentliga texter klara och enkla. Nya utmaningar har dock uppstått och åtgärder måste vidtas för att säkerställa att den offentliga svenskan förblir korrekt och välfungerande. Vi behandlar här tre områden: massmedierna, den offentliga administrationen och IT-området.

Massmediernas språk (kap. 8)

Medieområdet har under det senaste decenniet förändrats radikalt: produktionsvillkoren har ändrats och det finns numera ett stort antal aktörer på en allt mer internationaliserad marknad. I handlingsprogrammet ingår följande åtgärder för att främja en korrekt och välfungerande svenska inom medieområdet:

26. Åtgärder skall vidtas för att stärka svenskans ställning inom utbildning och fortbildning av journalister och informatörer. 27. Åtgärder skall vidtas för att främja en god utveckling av mediespråket.

Den offentliga administrationens språk (kap. 9)

Arbetet för klara och begripliga offentliga texter ställts inför nya uppgifter till följd av Sveriges EU-medlemskap; texter tillkomna inom EU uppfattas inte sällan som krångliga och svårbegripliga. Uppgiften att mer allmänt verka för att den svenska förvaltningen använder ett klart och begripligt språk är heller inte avslutad utan måste drivas vidare med kraft. I handlingsprogrammet ingår följande åtgärder för att främja en korrekt och välfungerande offentlig svenska: 28. Varje statlig myndighet skall ges ett tydligare ansvar för sitt

eget språkvårdsarbete.

29. Regeringen skall också fortsättningsvis rapportera om statsförvaltningens språkvårdsarbete till riksdagen. 30. Det centrala stödet till myndighetsspråkvården skall behållas och utvecklas till nya områden. 31. Sverige skall verka för att EU bygger upp översättningsavdelningar i de olika medlemsländerna. 32. Sverige skall fortsätta att verka för att EU arbetar för enklare, begripligare och klarare texter. 33. Arbetet för att förbättra svenska EU-texter bör fortsätta.

Informationsteknik (kap. 10)

IT-utvecklingen påverkar förutsättningarna både för läsande och skrivande. Texter som är avsedda att läsas från en datorskärm lyder under andra villkor än vanliga papperstexter. På liknande vis gäller att sättet att skriva har förändrats av datorernas intåg. IT ger också nya redskap för språklig normering och standardisering, bl.a. genom de språkstödsfunktioner (t.ex. stavnings-, grammatik- och stilkontroll) som tillhandahålls. I handlingsprogrammet ingår följande åtgärder med anledning av IT-utvecklingens påverkan på svenskan:

34. Datorkulturens effekter på språket skall studeras. 35. Svenska datatermer och -uttryck skall tas fram. 36. Språkvården skall följa kvalitetsutvecklingen för språkstödsprogram och ges möjlighet att kvalitetsmärka sådana program. 37. Språkkvalitet bör ingå i bedömningsgrunderna vid offentlig upphandling av IT. 38. Tillgängligheten till IT bör förbättras genom bl.a. fortsatt språkvårds- och terminologiarbete samt folkbildande insatser inom språkområdet.

Allas rätt till språk (del IV)

Vår identitet och självbild är knuten till språket, och genom språket upplever och förstår vi tillvaron, uttrycker vi våra tankar och känslor och samspelar med andra. Språket är också nyckeln till utbildning och en förutsättning för att man skall kunna delta i det offentliga samtalet, arbeta politiskt och i skilda sammanhang hävda sin rätt. Samtidigt är det uppenbart att inte alla har jämbördiga möjligheter att tillägna sig språket. Detta leder till ojämlikhet av skilda slag. Inte minst skapar olikheter i tillgången till språket maktmässiga klyftor; att ”språk är makt” har ofta påpekats.

Vi har låtit fyra olika typer av faktorer bilda utgångspunkt för våra förslag för att främja allas rätt till språk: att det finns sociala skillnader i läs- och mediekonsumtionsvanor, att språket varierar och att olika språkliga uppgifter vi utför är olika krävande, att svenskan för många är ett andra eller främmande språk och att olika funktionshinder kan skapa språkliga svårigheter av skilda slag.

Sociala skillnader och språktillägnande (kap. 11)

Det finns klara indikationer på att barn med olika socioekonomisk bakgrund har skilda förutsättningar att tillägna sig språket. En central faktor är att läs- och mediekonsumtionsvanorna i hemmet visar stora sociala olikheter. I handlingsprogrammet ingår följande åtgärder för att motverka sådana skillnader:

39. Läsandet och det muntliga berättandet i barnens hemmiljö och i förskolan bör stimuleras. 40. Alla föräldrar bör tidigt få information om de små barnens behov av språklig stimulans, och om den viktiga roll föräldrarna spelar i detta avseende. 41. Staten skall fortsätta att ge stöd till utgivning och distribution av böcker och till inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek, och stödja insatser för att främja läsning. 42. Stödet till distribution av tidningar skall ökas.

Språkform, språkförmåga samt språk och kön (kap. 12)

Vägen till det offentliga standardspråket är olika lång för olika personer genom att det språk man har med sig hemifrån ligger mer eller mindre långt från rikssvenskan. Likaså varierar förmågan att hantera olika språkliga uppgifter mellan skilda grupper. Mäns och kvinnors språk och språkliga villkor skiljer sig också åt, vilket får effekter bl.a. i skolan och arbetslivet. I handlingsprogrammet ingår följande åtgärder för att motverka den språkliga ojämlikhet som kan skapas av en varierande språkform: 43. I kompetensutveckling för lärare skall frågor om språklig

variation behandlas.

44. Språkutvecklingen hos barn från starkt dialektala miljöer skall kartläggas och det skall undersökas hur skolan skall kunna understödja utvecklingen av såväl den dialektala som den riksspråkliga språkkompetensen. 45. Insatser skall göras för större öppenhet inför och tolerans mot språklig variation.

I handlingsprogrammet ingår följande åtgärder för att främja allas rätt till ett funktionellt språk: 46. Vilka elever som inte når målen i svenska skall studeras med

utgångspunkt i om det finns samhälleliga och strukturella orsaker som kan förklara svårigheterna.

47. Det skall undersökas varför många lärare ej kvarstannar i yrket.

48. Staten skall även fortsättningsvis ge vuxenutbildningen och folkbildningen förutsättningar att bedriva en omfattande verksamhet.

I handlingsprogrammet ingår följande åtgärder inom området språk och kön: 49. Forskning om språkets roll i skolan från ett könsperspektiv

skall uppmuntras, liksom om kvinnors och mäns språkliga situation i offentligheten.

50. Insatser skall göras för att motverka språkbruk som konserverar könsroller och osynliggör kvinnor.

Andraspråksfrågor (kap. 13)

I Sverige finns det över en miljon personer med utländsk bakgrund, och för många av dem är svenskan ett andraspråk. Det är uppenbart att de har andra förutsättningar för att tillägna sig svenskan än de som har språket som förstaspråk. Allas rätt till språk innebär att alla skall ha likvärdiga möjligheter att tillägna sig svenskan. Men allas rätt till språk måste också ses i förhållande till de många skilda modersmål som numera brukas i Sverige – hur kan talarna av dessa ges möjlighet att utveckla sina skilda språk? I handlingsprogrammet ingår följande åtgärder: 51. Språkets roll i skolan för elever med utländsk bakgrund bör

ytterligare uppmärksammas.

52. Åtgärder skall vidtas för att stärka svenska som andraspråk. 53. Åtgärder skall vidtas för att stärka modersmålsstödet i förskolan och modersmålsundervisningen i skolan. 54. Åtgärder skall vidtas för att stärka svenskundervisningen för invandrare (sfi). 55. Invandrares språkliga och kulturella kompetens bör tillvaratas på ett bättre sätt och deras deltagande i vuxenutbildning och folkbildning på olika sätt främjas.

Funktionshinder (kap. 14)

Det är uppenbart att olika former av funktionshinder kan skapa svårigheter både för att tillägna sig och för att använda språket. Ett exempel är läs- och skrivsvårigheter/dyslexi, ett annat är syn- och

hörselnedsättningar som naturligtvis påverkar förutsättningarna för att ta del av skrivet respektive talat språk. I handlingsprogrammet ingår följande åtgärder för att främja funktionshindrades tillgång till språket: 56. Barnhälsovården bör så tidigt som möjligt och i högre grad

uppmärksamma alla avvikelser från en normal tal- och språkutveckling.

57. Tal- och språkförseningar/störningar bör så tidigt som möjligt bedömas och behandlas av logopeder. 58. Förskolan och skolan bör så tidigt som möjligt uppmärksamma barn med olika former av funktionshinder med språklig anknytning så att särskilda åtgärder kan sättas in. 59. En undersökning av hjälpmedelsområdet skall genomföras från ett språkligt perspektiv. 60. Insatser skall vidtas för att ytterligare förbättra tillgängligheten till medier och kultur för personer med olika typer av funktionshinder av språklig karaktär. 61. Handikapporganisationer inom språkområdet utför ett viktigt arbete och bör få fortsatt stöd.

Språkvård – forskning, politik, lagstiftning och organisation (del V)

Vi har haft i uppdrag att överväga om det är ändamålsenligt att lagfästa svenska språkets ställning. I våra direktiv har vidare angetts att vi skall följa och stimulera initiativ på språkteknologiområdet samt föreslå åtgärder som främjar översättningsverktyg och andra språktekniska hjälpmedel. Slutligen har vi haft uppgiften att lägga fram förslag om den svenska språkvårdens framtida uppgifter och organisation i ljuset av det handlingsprogram vi presenterar. Vårt förslag till handlingsprogram aktualiserar även frågor om språkvårdsforskning och språkpolitik. I betänkandets del V behandlar vi dessa frågor.

Språkvårdsforskning (kap. 15)

Vid universitet och högskolor sker grundläggande forskning om språkets uppbyggnad, användning och förändring och här utbildas lärare, journalister, språkvårdare, språkforskare etc. Men också när

det gäller frågor med mer direkt koppling till språkvårdens arbete har språkinstitutionernas verksamhet och den kompetens som finns där avgörande betydelse. Det är därför viktigt att språkvårdsanknuten forskning utförs. I handlingsprogrammet ingår följande åtgärder för att främja språkvårdsforskning: 62. En särskild satsning skall göras på språkvårdsforskning. 63. En resurs för svensk forskning inom terminologi skall byggas

upp.

64. Den vetenskapliga kompetensen i minoritets- och invandrarspråk samt teckenspråket bör garanteras och i vissa fall ökas. 65. Modersmålsämnets didaktik bör bli föremål för forsknings- och utvecklingsarbete.

Språkpolitik (kap. 16)

Skilda politiska beslut får konsekvenser på det språkliga området. I Sverige har det inte funnits en språkpolitik i formell mening, utan språkfrågor har behandlats inom ramen för andra områden såsom utbildningspolitik, kulturpolitik, minoritetspolitik, integrationspolitik m.m. Som berörts har språksituationen i Sverige förändrats på många sätt. I handlingsprogrammet ingår följande åtgärder beträffande språkpolitik: 66. Språkpolitik skall utgöra ett eget politikområde. 67. Målen för språkpolitiken skall vara

att alla skall ha rätt till språk: svenska, modersmål och främmande språk

att svenskan skall vara ett komplett och samhällsbärande språk

att den offentliga svenskan skall vara korrekt och välfungerande.

68. Ansvaret för språkpolitiken bör samlas hos ett departement.

Språkteknologiska initiativ (kap. 17)

Om vi i framtiden vill kunna använda svenska i skilda sammanhang måste språkteknologiska produkter utvecklas också för svenskans del. Språkteknologin innebär också stora möjligheter både för svenska språket och för de enskilda språkbrukarna. Att få texter

översatta till och från svenska med hjälp av dator skulle kunna underlätta för många både att få tillgång till och att själva sprida information. Språkteknologin skapar också förutsättningar för att vi på ett radikalt annorlunda sätt än tidigare skall kunna ta del av information från t.ex. myndigheter. I handlingsprogrammet ingår följande åtgärder för att främja den svenskans språkteknologiska utvecklingen: 69. Arbetet med att bygga upp en nationell språkbank i form av

gemensamma, svenska text- och taldatabaser samt lexikala resurser m.m. skall fortsätta.

70. Forskning och utveckling inom språkteknologiområdet skall förstärkas. 71. Ett samordnande, språkteknologiskt sekretariat skall inrättas. 72. Maskinöversättning för svenska skall utvecklas. 73. Språkvården bör som en del i arbetet för språkteknologin fortsätta med sitt arbete med språklig standardisering.

Språklagstiftning och språklig konsekvensbedömning (kap. 18)

Någon författning som förklarar svenskan som Sveriges officiella språk finns inte. I kommitténs uppdrag har ingått att pröva om det är lämpligt att införa en språklag i Sverige och hur en sådan lag skulle kunna utformas. Vi har också övervägt hur en språklig konsekvensbedömning av offentliga beslut skulle kunna genomföras. Våra förslag är: 74. En särskild lag skall införas som fastställer svenskans status

som huvudspråk i Sverige.

75. I kommittéförordningen skall införas krav på bedömning av språkliga konsekvenser av förslag i betänkanden.

Språkvårdens uppgifter och organisation (kap. 19 och 20)

Den nya språkliga situationen i Sverige ställer språkvården inför nya uppgifter. Enligt våra direktiv skall vi lägga fram förslag om den svenska språkvårdens framtida uppgifter och organisation. I handlingsprogrammet ingår följande åtgärder:

Språkvårdens uppgifter: 76. Den centrala, statligt finansierade språkvården ges följande

uppgifter: korpusarbete; status- och inlärningsarbete; rådgivning, information och upplysning; terminologiverksamhet; språkbanksverksamhet; språkteknologi; centralt stöd till myndighetsspråkvården; uppföljning och utvärdering samt internationellt samarbete.

Språkvårdens organisation: 77. Den centrala, statligt finansierade språkvården skall samordnas

och ges statligt huvudmannaskap.

78. En ny myndighet för språkvårdande uppgifter, Sveriges språkråd, skall bildas. Staten avvecklar sitt engagemang i Svenska språknämnden och Sverigefinska språknämnden. 79. Terminologiverksamhet skall utgöra ett separat verksamhetsområde inom Sveriges språkråd. 80. Regeringskansliet bör behålla sin språkvård. Språkvård med anknytning till EU bör vara en viktig uppgift för Regeringskansliet.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om svenska språket

Härigenom föreskrivs följande.

1 §

Det svenska språket är huvudspråk i Sverige och landets officiella språk i internationella sammanhang.

2 §

De som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet använda klar och begriplig svenska.

3 §

I andra författningar finns ytterligare bestämmelser om hur det svenska språket skall användas. Där finns också bestämmelser om användningen av de nationella minoritetsspråken, teckenspråket och andra språk.

Denna lag träder i kraft den …

2. Förslag till förordning om ändring i kommittéförordningen (1998:1474)

Härigenom föreskrivs att 15 § i kommittéförordningen (1998:1474) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §

Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen, skall konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen, skall konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män, för det svenska språket och dess bruk eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

Denna förordning träder i kraft den …

1. Inledning

I detta inledande kapitel redogör vi kortfattat för utredningens bakgrund, hur vi uppfattat vårt uppdrag, hur vi arbetat och hur betänkandet är upplagt.

1.1. Bakgrund

År 1997 gav regeringen Svenska språknämnden i uppdrag att utarbeta ett förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket. Språknämnden redovisade våren 1998 sitt uppdrag i skriften Förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket. Nämnden föreslog att det övergripande målet i arbetet med att främja svenskan bör vara att den skall bevaras som ett samhällsbärande och komplett språk i Sverige. Förslaget till handlingsprogram omfattade ett flertal enskilda åtgärder om bl.a. språkvård, skola, högre utbildning och forskning, arbets- och näringsliv, medier och EU. Nämnden föreslog också att svenskans ställning i Sverige skulle lagfästas.

I budgetpropositionen för år 1999 (prop. 1998/99:1, utg.omr. 17) konstaterade regeringen att arbetet med att främja svenska språket bör gå vidare med utgångspunkt i Språknämndens förslag till handlingsprogram. Som en första åtgärd tillfördes språkvården nya resurser fr.o.m. år 1999.

Under hösten 1999 beslutade riksdagen att en parlamentarisk språkpolitisk utredning borde tillsättas. Utredningen skulle arbeta förutsättningslöst. Kulturutskottet redogjorde i sitt betänkande utförligt för behovet av en sådan utredning (bet. 1999/2000:KrU2, rskr. 1999/2000:7).

Den 5 oktober 2000 beslutade regeringen att tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppdrag att lägga fram ett handlingsprogram för det svenska språket (direktiven till kommittén bifogas detta betänkande som bilaga 1).

1.2. Uppdraget

Vi har haft i uppdrag att föreslå ett handlingsprogram med två syften: För det första skall programmet syfta till att främja svenska språkets ställning. För det andra skall programmet syfta till att alla i Sverige – oavsett språklig och social bakgrund – utifrån sina förutsättningar skall ges likvärdiga möjligheter att tillägna sig svenska språket.

Direktiven ger följande riktlinjer för vår utredning. De nationella kulturpolitiska målen bildar en plattform för arbetet. Vi kan föreslå åtgärder inom flera olika politikområden, eftersom uppdraget spänner över flera olika samhällssektorer. Handlingsprogrammet skall omfatta såväl myndigheter som andra organiserade aktörer i samhället och likaså enskilda medborgare.

Det förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket som Svenska språknämnden har lämnat är en av våra utgångspunkter, men vi skall också utgå från kartläggningar och undersökningar som vi själva initierar.

Vi skall belysa behovet och vikten av svenska både som ett väl utvecklat allmänspråk och som ett språk inom olika fackområden. Språkets tillstånd och utveckling inom skilda samhällssektorer skall analyseras och ligga till grund för våra förslag. Bland de områden som skall studeras nämns politik och förvaltning, arbetsliv och marknad, högre utbildning och forskning, förskola och skola, vuxenutbildning och folkbildning, hälso- och sjukvård, informationsteknik samt medier och kultur. Likaså skall svenskans position och tillstånd inom EU granskas. Vi skall i det sammanhanget föreslå åtgärder som leder till att svenskans ställning som officiellt språk inom EU kan bevaras och då särskilt belysa behovet av kvalificerade översättare och tolkar. Vi får vidare i uppdrag att följa och stimulera initiativ på språkteknologiområdet och att föreslå åtgärder som främjar översättningsverktyg och andra språktekniska hjälpmedel. Vi skall dessutom pröva om det är ändamålsenligt att det svenska språkets ställning regleras i lag.

Beträffande syftet att alla skall ha likvärdiga möjligheter att lära sig svenska språket betonar regeringen i direktiven det demokratiska perspektivet. Man pekar på att makten i sina olika former i hög grad utövas genom språket och att språket och yttrandefriheten har central betydelse för ett demokratiskt samhälles utveckling. Vidare anförs att nya klasskillnader växer fram i samhället och att den enskildes chanser till stor del har blivit beroende av språkfärdigheten.

Kommittén får i uppgift att presentera förslag till konkreta åtgärder som gör att alla ges likvärdiga möjligheter att tillägna sig svenskan. I detta sammanhang skall inte minst barn och unga uppmärksammas, varför skolan ses som en nyckelfaktor. Regeringen anger också att vi skall ta ställning till hur känslan och intresset för det svenska språket kan stimuleras. Kommittén får även i uppgift att belysa kunskaper i, attityder till och bruk av minoritets- och invandrarspråk och stora internationella språk samt att ta del av den kunskap som finns om svenska som andraspråk.

Slutligen ges vi i uppdrag att lägga fram förslag om den svenska språkvårdens framtida uppgifter och organisation i ljuset av det handlingsprogram som vi föreslår.

1.3. Så har vi arbetat

Kontakter och samverkan

Vårt utredningsarbete har bedrivits i nära kontakt med Svenska språknämnden, Terminologicentrum TNC, Svenska Akademien och Regeringskansliets språkexperter. Dessa har under arbetets gång haft möjlighet att framföra sina synpunkter med anledning av våra överväganden. Vi har också haft olika kontakter med en rad andra personer och inrättningar verksamma inom språkvårdsområdet.

Vi har haft samråd med Nationalkommittén för det europeiska språkåret och med Statskontorets utredning om begripligheten i svenska myndigheters texter.

Under utredningsarbetet har vi också överlagt med representanter för Sveriges minoritetsspråk och språkvårdsinrättningar för dessa språk.

Vi har även inhämtat kunskaper och erfarenheter från myndigheter, forskarvärlden och olika organisationer.

När det gäller myndigheter har vi haft kontakter med och tagit del av material från bl.a. Skolverket, Nationellt centrum för sfi och svenska som andraspråk, Högskoleverket och Statskontoret. Likaså har vi kontaktat Socialstyrelsen, Konsumentverket och Arbetsmiljöverket. Vi har även varit i kontakt med andra kommittéer och arbetsgrupper med relevans för uppdraget.

Vi har vidare haft kontakter med Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet.

I fråga om forskningen har vi varit i kontakt med företrädare för universitet och högskolor. Framför allt har det gällt språkforskning och språkutbildning av skilda slag, men det har också handlat om språkteknologiska frågor som maskinöversättning och informationssökning. Representanter för Tolk- och översättarinstitutet, Centrum för tvåspråkighetsforskning (båda Stockholms universitet) och språkforskningsinstitutet i Rinkeby har varit inbjudna till kommittén för att lämna information och upplysningar.

Kommittén har haft kontakter med olika organisationer, såsom Folkbildningsrådet, Handikappförbundens samarbetsorgan, SIOS (Samarbetsorganet för etniska organisationer i Sverige), Svenskt Näringsliv och LO-TCO:s rättsskydd. Vi har också sammanträffat med LO angående verksamheten i arbetsgruppen Läsfrämjande insatser.

Inom massmedieområdet har vi haft kontakt bl.a. med Sveriges Television, Sveriges Radio, Norsk rikskringkasting och Dagens Nyheter, liksom med utbildningsinstanser som Journalisthögskolan i Stockholm.

Vi har också gjort ett studiebesök i Markaryds kommun för att närmare studera deras läsfrämjande insatser.

Två undersökningar på uppdrag av kommittén

Som framgått har vi kunnat initiera undersökningar och kartläggningar. Två sådana uppdrag har givits.

Det första uppdraget utgår från vår uppgift att belysa kunskaper i, attityder till och bruk av minoritets- och invandrarspråk och stora internationella språk. Svenska Gallup AB har genomfört en intervjuundersökning med 1 000 personer om attityder till svenska, internationella språk, de nationella minoritetsspråken och invandrarspråken. En rapport om denna undersökning har tagits fram av fil. mag. Pia Nygård, varvid resultaten också kompletterats med dels en forskningsöversikt, dels ett mindre antal längre intervjuer med strategiskt utvalda personer. Rapporten finns i sin helhet i bilaga 2.

Det andra uppdraget har lämnats till Kenneth Hyltenstam, professor i tvåspråkighetsforskning, som tagit fram en rapport om undervisning i och på engelska i det svenska skolväsendet. Utgångspunkten har därvid varit att engelskundervisning måste vara så effektiv som möjligt, samtidigt som de använda metoderna inte

får ha negativa konsekvenser för elevernas svenska språkutveckling. Rapporten bifogas som bilaga 3.

I detta sammanhang bör också nämnas att Nordiska ministerrådets språkpolitiska referensgrupp initierat parallella undersökningar av domänförändringar för språken i de nordiska länderna. För Sveriges del har fil. kand. Maria Falk genomfört undersökningen. Vi har givits möjlighet att delvis följa hennes arbete och att framföra synpunkter och önskemål.

Jämförelser med situationen i andra nordiska länder och andra länder inom EU

En del av vårt uppdrag har varit att följa utvecklingen och ta del av erfarenheter i de övriga nordiska länderna och inom EU. Detta har vi gjort genom att göra studiebesök i Helsingfors, Köpenhamn och Oslo, där vi träffade bl.a. representanter för olika språkvårdande organ och för ansvariga departement.

Vi har under utredningsarbetet också på annat sätt varit i kontakt med Dansk sprognævn, Norsk språkråd och den finländska Forskningscentralen för de inhemska språken. När det gäller Norden har vi även på skilda vis samverkat med Nordiska rådets nordenutskott och Nordiska ministerrådets språkpolitiska referensgrupp.

Vidare har kommittén genomfört ett studiebesök vid olika EUinstitutioner i Bryssel och Luxemburg och då bl.a. träffat svenska översättare och tolkar. Vidare har vi besökt kommissionens översättningstjänsts kontor i Stockholm.

Följa och stimulera initiativ på språkteknologiområdet

När det gäller vår uppgift att följa och stimulera initiativ på språkteknologiområdet har vi haft kontakter med Verket för innovationsutveckling (Vinnova), IT-kommissionen, Statskontoret, Svenska språknämnden, Terminologicentrum TNC och avdelningen för språkdata vid Institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet. Vi har även haft kontakt med olika forskare och företag inom det språkteknologiska området, bland annat SICS (Swedish Institute of Computer Science).

I samarbete med IT-kommissionen och Vinnova arrangerade kommittén ett seminarium den 24 augusti 2001 om svensk språkteknologi som samlade ett stort antal deltagare. Ett referat av seminariet och slutsatser från detta har tagits fram gemensamt av ITkommissionen, Vinnova och kommittén och återfinns i bilaga 4.

1.4. Betänkandets disposition

Betänkandets huvudtext är uppbyggd av fem delar. Den första delen består – utöver detta inledande kapitel – av ett kapitel i vilket vi redogör för utgångspunkterna för vårt förslag till handlingsprogram. Där uppställs tre övergripande förhållanden som vi menat att handlingsprogrammet ytterst skall syfta till att säkerställa: 1) Svenskan skall vara ett komplett och samhällsbärande språk. 2) Den offentliga svenskan skall vara korrekt och välfungerande. 3) Alla skall ha rätt till språk. Dessa tre målsättningar har sedan ägnats var sin del av betänkandet (delarna II, III och IV).

Svenskans ställning som komplett och samhällsbärande språk behandlas i del II. Här tar vi upp frågor som har att göra med dels svenskans bruk och ställning inom skilda samhällssektorer (kapitel 3–5), dels den svenska terminologisituationen (kapitel 6), dels det faktum att Sverige numera är ett mångspråkigt och mångkulturellt samhälle (kapitel 7).

Den offentliga svenskan som ett korrekt och välfungerande språk är temat i del III. Tre centrala områden uppmärksammas: för det första massmedierna (kapitel 8), för det andra den offentliga administrationens språk (kapitel 9) och för det tredje de språkliga konsekvenserna av IT-utvecklingen (kapitel 10).

Frågor om allas rätt till språk avhandlas i del IV. De båda första kapitlen anknyter till social variation i språk och språkbruk: dels skillnader i läsvanor, tillgång till litteratur m.m. i olika socialgrupper (kapitel 11), dels skillnader i möjligheterna att tillägna sig standardspråket och att lära sig hantera även krävande språksituationer (kapitel 12). I det därpå följande kapitlet (nr 13) är utgångspunkten det mångspråkiga Sverige och frågor om svenska som andraspråk, modersmålsundervisning m.m. diskuteras. Slutligen (kapitel 14) uppmärksammar vi vilka svårigheter olika funktionshinder kan skapa.

Del V, den avslutande delen, behandlar organisatoriska och lagstiftningsmässiga spörsmål. Vi tar först upp behovet av språkvårds-

anknuten forskning (kapitel 15). Därefter föreslår vi att ett nytt politikområde, språkpolitik, skall inrättas (kapitel 16). Initiativ och förslag på språkteknologiområdet redovisas i kapitel 17. Frågan om det är ändamålsenligt att lagfästa svenska språkets ställning behandlas i kapitel 18. Våra förslag om den svenska språkvårdens framtida uppgifter och organisation läggs fram i kapitel 19 och 20. Slutligen redovisas våra konsekvensbedömningar av förslagen, inklusive ekonomiska beräkningar och finansieringsförslag, i kapitel 21.

Till betänkandet har fogats sex bilagor. Den första av dessa utgörs av våra direktiv. Denna bilaga ingår betänkandets volym 1. De övriga bilagorna har samlats i en separat volym. Dessa är:

  • Språkattityder i Sverige
  • Engelskundervisning i Sverige
  • Svensk språkteknologi – vadan och varthän?
  • Översikt över språkvårdsorgan i Sverige och övriga Norden
  • Svenskan och de övriga språken i utbildningssystemet

1.5. Vissa uttryck

Vi vill slutligen kommentera användningen av tre uttryck i betänkandet nämligen: förslag, bedömning och språkvård.

Som framgått skall vårt handlingsprogram rikta sig till en bred grupp: myndigheter, andra organiserade aktörer i samhället och enskilda medborgare. Vårt förslag till handlingsprogram består av en lång rad konkreta förslag som i huvudsak riktar sig till staten. Dessutom gör vi ett flertal bedömningar som riktar sig både till staten och till andra aktörer. Förslag har formulerats som satser med verbet skall, medan bedömningar formulerats som satser med bör.

Uttrycket språkvården används för att generellt beteckna olika svenska språkvårdsinrättningar och språkvårdsorgan. Detta görs för att vi vill undvika att föregripa den diskussion som förs i kapitel 20 om hur den svenska språkvården skall organiseras, vilka inrättningar som skall hantera vilka uppgifter m.m.

1.6. Sammanfattning på vissa minoritetsspråk, kassett och i lättläst version

Sammanfattningen av detta betänkande finns tillgänglig även på finska, meänkieli och samiska. Den finns även som kassett och i lättläst version.

2. Utgångspunkter – tre förhållanden att säkerställa

Kommittén har som utgångspunkt för sitt arbete valt att låta handlingsprogrammet syfta till att säkerställa följande:

  • Svenskan skall vara ett komplett och samhällsbärande språk.
  • Den offentliga svenskan skall vara korrekt och välfungerande.
  • Alla skall ha rätt till språk: svenska, modersmål och främmande språk.

I detta kapitel redovisar vi våra allmänna överväganden för denna utgångspunkt.

2.1. Ett komplett och samhällsbärande språk

2.1.1. Svenskan står stark

Svenskan hör utan tvekan till de stora och gynnade språken. En vanlig uppskattning är att det talas drygt 6 500 språk i världen.1Därutöver finns en stor mängd teckenspråk jorden runt. Av alla dessa språk är det bara ett fåtal som används av riktigt många. Exempelvis finns det knappt tio språk som är modersmål för fler än 100 miljoner. Svenska – som ju talas av ca nio miljoner – placerar sig ungefär på 90:e plats vad gäller storlek. Över 98 % av världens språk är alltså storleksmässigt mindre än svenskan. (Uppgifter om antalet språk, hur många talare dessa har m.m. kan hämtas bl.a. från Ethnologue: Languages of the world. I den 14 upplagan av denna, från år 2000, listas 6 809 olika språk.)

Ser man till andra aspekter som anses ha betydelse för hur väl ett visst språk hävdar sig, blir styrkepositionen än tydligare. Det finns ett geografiskt sammanhållet område – i stort sett svarande mot

1 Någon exakt uppgift kan inte ges. En orsak till detta är att det inte entydigt går att dra en

gräns mellan vad som är skilda språk och vad som är dialekter inom ett och samma språk. Ett annat skäl är att språkförhållandena i vissa delar av världen är ofullständigt dokumenterade.

landet Sverige – där svenska är det helt dominerande språket. Svenska talas dessutom i Finland och svenska är ett av Finlands två nationalspråk.2 Svenskarna har en lång historia som en väl etablerad, tydligt urskiljbar och av andra erkänd språkgemenskap. Det finns en fullständigt utarbetad standard för svenskan i dess skrivna form, och även för det talade språket finns en tämligen tydlig riksspråksnorm, även om variationen för talspråket fullt naturligt är större än för skriftspråket. Det finns flera olika språkvårdande organ, som bl.a. kan ge råd och hjälp i språkbruksfrågor. Svenskan är ett mycket väl beskrivet och dokumenterat språk, såväl nutida svenska som språket under tidigare perioder. Det finns exempelvis utförliga grammatiska beskrivningar och en stor mängd ordböcker av skilda slag. Forskning om svenskan bedrivs vid en rad institutioner både inom och utom landet. På alla nivåer av det svenska utbildningssystemet ges undervisning i svenska. Ett stort antal universitet och skolor m.m. runt om i världen erbjuder undervisning i svenska. Svenskan är bärare av en rik och levande litteratur och har även historiskt sett en stark litterär tradition. Svenskans dialekter utgör ytterligare en tillgång; bland annat bidrar de till mångfalden i språket och är bärare av skilda bygders speciella kultur, historia och traditioner. (Se bl.a. Teleman 1992 och Andersson 1999 för en diskussion om svenskans styrkemässiga ställning.)

Den nordiska språkgemenskapen stärker också svenskans ställning. Tack vare svenskans, norskans och danskans nära släktskap kan svenskar, norrmän och danskar på ett sätt som är tämligen unikt i världen använda sitt modersmål då de talar med varandra, och de kan även läsa texter på varandras språk. Isländska och färöiska tillhör också den nordiska språkfamiljen och även om dessa båda språk inte är omedelbart förståeliga för exempelvis en svensk, så har många islänningar och färingar kunskaper i de andra nordiska språken som möjliggör kommunikation på danska, norska eller svenska. Danska används också i tämligen stor omfattning på Grönland. Som nämnts är svenska dessutom ett av Finlands två nationalspråk. Drygt 6 % av Finlands befolkning har svenska som modersmål, men långt fler behärskar i större eller mindre utsträckning svenska, bl.a. genom att svenska är obligatoriskt ämne i skolan. Totalt sett omfattar den nordiska språkgemenskapen runt 20 miljoner människor.

2

Även i Estland fanns sedan gammalt en svenskspråkig minoritet. Denna är dock sedan

andra världskriget starkt decimerad. En viss användning av svenska finns också bland svenska utvandrare och bosättningar i bl.a. USA.

Från ett internationellt perspektiv måste svenskan därför sägas höra till de lyckligt lottade språken. Försök har gjorts att rangordna språken i världen med avseende på hur starka de står. Någon helt objektiv lista kan förstås inte ställas upp, men det förefaller rimligt att hävda att svenskan hör hemma ungefär på plats 60–70 (Andersson 1999).

2.1.2. Förändrade villkor

Språket omvandlas ständigt och på många olika vis. Det är både naturligt och ofrånkomligt att ett levande språk kontinuerligt förändras beträffande sådant som uttal, grammatik, ordförråd och användningsområden. Detta gäller även för svenskan: den svenska som talades för t.ex. 1 000 år sedan var mycket olik det språk vi i dag använder. Världens olika språk samspelar också ständigt med varandra och påverkar därigenom varandra på skilda sätt.

I en värld som förändras snabbt förändras också språkens villkor – språk och samhälle hänger nära samman. Svenskan är inget undantag. Framför allt är det i två avseenden som situationen har blivit annorlunda.

För det första har engelskan fått allt starkare internationell ställning, och därigenom även ökande användning inom vårt land.

För det andra är Sverige inte ett lika språkligt homogent land som tidigare. Språkliga minoriteter har visserligen funnits sedan lång tid tillbaka. Samerna fanns i Norden innan de nuvarande nordiska staterna växte fram och finska har talats i Sverige under mycket lång tid (Steg mot en minoritetspolitik, SOU 1997:192). Minoritetsspråken har emellertid ofta tvingats till en undanskymd tillvaro, och i vissa fall periodvis t.o.m. öppet motarbetats. Nu har fem språk erkänts som nationella minoritetsspråk: samiska (alla varieteter3), finska, meänkieli (tornedalsfinska), romani chib (alla varieteter) och jiddisch. För samiska, finska och meänkieli finns också lagar som ger rätt att använda språken i vissa officiella sammanhang inom bestämda delar av landet.4

3 Varietet används inom språkvetenskapen som en generell beteckning för en språkform

oavsett om denna betraktas som ett separat språk eller en dialekt inom ett språk. Termen brukas också om språkformer som urskiljs på andra grunder, t.ex. språkformer som kan kopplas till skilda sociala grupperingar (sociolekter).

4

Rättigheter att i vissa delar av landet använda samiska, finska och meänkieli hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar har reglerats i två lagar (1999:1175 och 1176).

Teckenspråket har också använts länge i vårt land. Teckenspråket har visserligen inte getts officiell status som minoritetsspråk, men är modersmål eller andraspråk för en betydande grupp döva och hörselskadade.

Men det är framför allt genom invandringen som en stor mängd språk kommit till vårt land; en uppskattning är att det nu talas ca 200 olika språk i Sverige. En väsentlig del av befolkningen har på olika vis invandrarbakgrund. För många människor i dagens Sverige är således svenska inte förstaspråket.

Dessa utvecklingar gör att svenskans förutsättningar förändrats: den måste på ett annat vis än tidigare samspela med andra språk inom ett samhälle som präglas av internationalisering, mångspråkighet och multikultur. Därmed inte sagt att inte svenska tidigare varit i kontakt med andra språk. Exempelvis var de svenska medeltida stadsmiljöerna både mångspråkiga och flerkulturella.

2.1.3. Domänförluster till engelskan

Den viktigaste frågan att uppmärksamma med utgångspunkt i ambitionen att svenska skall vara ett komplett och samhällsbärande språk är om engelskan tränger undan svenskan genom att språkbruket i vissa sammanhang är helt engelskdominerat. Det är nämligen uppenbart att engelska kommit att användas allt mer på flera områden. Om situationen skulle uppstå att enbart engelska brukas i ett visst sammanhang har en s.k. domänförlust5 skett för svenskans del.

Ingen lär hävda att svenskan drabbats av stora förluster av domäner. De områden och situationer där svenska inte dominerar språkanvändningen inom Sverige är fortfarande få. Men det finns skäl att anta att mer omfattande domänförluster kan komma att ske i framtiden. Några exempel: Inom vetenskapsvärlden blir engelskan allt viktigare som exempelvis publiceringsspråk och språk inom högre utbildning. Detta får konsekvenser också för språkförhållandena inom andra delar av skolsystemet. Inom politik och administration kan bl.a. den europeiska integreringen leda till att viktiga frågor avgörs i forum där svenska inte används. För näringslivets del tycks bruket av engelska öka; exempelvis är engelska kon-

5

Domän är den språkvetenskapliga termen för användnings- eller bruksområde.

cernspråk i ett flertal fall. Inom kulturlivet är användningen av engelskan stor bl.a. inom delar av musikvärlden.

Bland språkforskare och språkvårdare har också frågan om domänförluster till engelskan kommit att bli ett allt mer uppmärksammat fenomen under det senaste decenniet. (Exempel på arbeten där denna frågas diskuteras är Teleman 1989, Svanlund & Westman 1991, Teleman 1992, Laureys 1994, Hyltenstam 1996, Westman 1996, Melander 1997, Teleman & Westman 1997, Boyd 1999, Hyltenstam 1999, Melander 2000a, 2001a.) I det förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket som Svenska språknämnden lade fram 1998 är det denna fråga som står i centrum för diskussionen. Frågan har också uppmärksammats i många andra länder, och även mer konkreta åtgärder har i en del fall vidtagits. Som ett nordiskt exempel kan Norge framhållas. Där har Norsk språkråd tagit fram en handlingsplan för att stärka norskan just från utgångspunkten att man vill motverka domänförluster till engelskan.

2.1.4. Domänförluster skapar problem

Att man i vissa, framför allt högt specialiserade sammanhang i stor utsträckning använder engelska kan framstå som ett ganska perifert problem. Det finns dock goda skäl att hävda att det är viktigt att uppmärksamma tendenser till domänförluster.

För det första medför ett ökat bruk av engelska att allt fler måste använda ett annat språk än sitt modersmål i allt fler sammanhang. Det har hävdats att detta skulle kunna leda till att man inte alltid presterar så väl som annars vore möjligt; det är en extra belastning att använda ett annat språk än modersmålet. Resultaten inom skola, arbetsliv m.m. skulle enligt denna tankegång kunna komma att bli sämre än de annars skulle bli. (Se bl.a. Förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket, 1998 avsnitt 3.2.2 och 3.2.4; se även Melander 2001a.)

För det andra gäller att attityden till engelska och svenska kan komma att påverkas. Om engelskan är språket för prestigefyllda och ”maktanknutna” områden, om forskningens framsteg endast behandlas på engelska, om engelskan dominerar inom nya och ”heta” områden, ja då finns det risk för att svenskan framstår som mindre rikt utrustad än engelskan. Attitydmässiga förhållanden är

viktiga både för språkutvecklingen i stort och för den enskilda språkbrukarens villkor.

För det tredje kan domänförluster ge upphov till svårigheter med kommunikation över expertgränser. Om svenska inte används alls inom exempelvis ett visst område av naturvetenskaplig forskning, sker ingen utveckling av svensk terminologi m.m. inom detta fält. Det blir då svårare att föra ut sådan kunskap utanför specialistkretsarna. Svenska termer bidrar ofta till ökad förståelse genom att de i större utsträckning kan anknyta till redan kända ord och begrepp (farthållare är mer självförklarande än cruise control). De är också ofta lättare att hantera beträffande stavning, uttal, böjning m.m. (gränssnitt är från den utgångspunkten bättre än interface). Brist på för svenskan användbara termer kan därför bl.a. skapa problem för populärvetenskaplig upplysning och minska möjligheten till insyn och demokratisk kontroll. Går utvecklingen långt kan man hamna i en situation där man inte kan använda svenskan för att tala om vissa ämnen, utan måste använda engelska, oavsett om detta är lämpligt eller ej.

För det fjärde kan mer påtagliga domänförluster skapa olika kommunikationsproblem inom landet. Om engelskan tar över viktiga användningsområden från svenskan kan det uppstå en språklig situation som brukar kallas diglossi – att två språk används inom ett samhälle men i olika situationer. Vanligt är då att ett språk – det s.k. högspråket – används i mer formella och officiella sammanhang, medan det andra – lågspråket – brukas i hemmet, i närmiljön m.m. Svenskan skulle i sådana fall kunna få funktion som lågspråk och engelskan ställning som högspråk. Erfarenheten från diglossiska samhällen visar att kunskaperna i högspråket oftast är ojämnt fördelade så att socialt starkare grupper behärskar högspråket bättre. En svensk-engelsk diglossisituation skulle därmed kunna bidra till språklig ojämlikhet i samhället. Detta gäller naturligtvis alldeles särskilt om inte alla ges möjlighet att lära sig engelska väl. Problemet har därför två sidor: dels kan man sträva efter att minska diglossitendensen genom att hävda lågspråkets (i detta fall alltså svenskans) bruk, dels kan man försöka motverka ojämlikheten genom att skapa ökade förutsättningar för alla att utveckla en stor kompetens i högspråket (i detta fall alltså att ge alla bättre kunskaper i engelska).

För det femte skulle – åtminstone teoretiskt – domänförluster kunna vara ett led i en språkbytesprocess. Då ett språk tränger undan ett annat brukar det starkare språket erövra domän efter

domän från det svagare. (Se bl.a. Hyltenstam & Stroud 1991 för en diskussion om språkbyte och språkdöd.) En sådan utveckling kan vara svår att vända då den väl börjat – det är bäst att verka förebyggande. I världen pågår för närvarande en omfattande språkdöd. Det har gjorts förutsägelser om att endast några hundratal språk skulle finnas kvar när detta sekel är till ända (en översikt över diskussionen ges i Hyltenstam 1999 s. 208–210).

Från denna utgångspunkt kan man säga att Sveriges bidrag till en värld med många, levande och starka språk är att hålla just svenskan i så gott skick som möjligt. Det bör dock framhållas att svenskan som berörts står mycket stark i jämförelse med de flesta språk i världen. Också historiskt sett har andra språk än svenska haft en stark ställning i vårt land – lågtyska på medeltiden och franska på 1700-talet kan vara två exempel – utan att vårt språk gått under. Det finns därför föga skäl att frukta att svenskan skulle höra till de språk som riskerar att dö ut helt och hållet.

2.1.5. Svenskan skall samspela med andra språk

Ambitionen att främja svenskans ställning får inte ses som en strävan efter en monopolställning för svenskans del. För att Sverige skall kunna hävda sig som kunskaps- och forskningsnation, ha ett konkurrenskraftigt näringsliv, vara ett internationellt verksamt land m.m. är det självklart att det behövs goda kunskaper i engelska. Det är exempelvis högst rimligt att räkna med att engelskan kommer att spela en stor – förmodligen en helt dominerande – roll inom naturvetenskapen i vårt land under lång tid framåt. Men det innebär inte att det inte bör vara möjligt att också använda svenska när det är önskvärt.

I detta sammanhang bör det även betonas att det behövs goda kunskaper också i andra internationella språk än engelska, som franska, tyska och spanska. Inte minst gäller det mot bakgrund av Sveriges medlemskap i EU, där franskan allmänt sett har en stark ställning och där tyskan utgör det största språket sett till antalet modersmålstalare. Från EU:s sida har man också satt upp målet att unionens medborgare skall ha goda kunskaper i två främmande språk, utöver det egna modersmålet.

Målsättningen att svenskan skall vara ett komplett och samhällsbärande språk skall heller inte ses som ett uttryck för en önskan att motverka de skilda minoritets- och invandrarspråk som brukas i

Sverige. Den mångspråkighet som dessa skapar är tvärtom en tillgång för både individen och samhället, och något som vi har all anledning att försöka understödja. Men att bejaka ett mångkulturellt samhälle står inte i motsättning till tanken på att svenskan kan ha rollen som det sammanhållande språket. Tvärtom kan man säga att det är just om alla i Sverige kan mötas via ett gemensamt språk som det finns förutsättningar för att vi fullt ut skall kunna dra nytta av den rikedom en mångfald i språk och kulturer innebär.

2.1.6. Frågor vi undersökt

Med avstamp i de nyss redovisade övervägandena tar vi i del II av betänkandet upp flera olika områden.

För det första är det uppenbart att en diskussion om åtgärder måste utgå från bruket av svenska och engelska på skilda områden. Som framgått står det klart att svenskan i vissa sammanhang håller på att trängas undan av engelskan. Frågan är dock hur långt processen gått, vilka områden som omfattas och vilka konsekvenser den fått. För det andra gäller alltså att Sverige numer är ett mer mångspråkigt land än tidigare. På vilket sätt skall vi förhålla oss till detta?

Dessa frågor diskuteras från tre olika utgångspunkter.

Svenskans bruksdomäner

I de tre första kapitlen i andra delen behandlar vi svenskans bruk och ställning inom några centrala fält.

För det första tar vi upp utbildningsområdet. Språkförhållandena inom ungdomsskolan är av största betydelse för den språkliga utvecklingen. Högre utbildning och forskning pekas ofta ut som områden där svenskan är påtagligt undanträngd.

För det andra behandlar vi politik och förvaltning. Här uppmärksammar vi speciellt vad Sveriges inträde i EU kan ha för inverkan. När vi gick med i EU kom vi politiskt, administrativt och juridiskt att införlivas i en organisation där andra språk, framför allt engelska och franska, spelar den största rollen. Frågan om svenskans ställning inom EU utpekas också som central i kommittédirektiven. Vi berör även svenskans bruk inom den mer inhemska politiken och förvaltningen.

För det tredje tar vi i ett gemensamt kapitel upp flera olika områden: arbetsliv, marknad och konsumtion; kultur och medier; informationsteknik samt hälso- och sjukvård. Samtliga dessa är centrala samhällsområden och spelar stor roll för den enskilde, och de är därmed viktiga fält för det offentliga språkbruket.

Svenska termer, uttryck och begrepp

Det måste finnas svenska termer, uttryck och begrepp inom ett visst område om det skall vara möjligt att använda vårt språk inom detta fält. Vi har därför valt att uppmärksamma hur det skall kunna säkerställas att sådana termer skapas i tillräcklig omfattning.

Det mångspråkiga Sverige

I dagens Sverige används som berörts många olika språk: svenska, engelska, våra nationella minoritetsspråk, teckenspråket och alla de språk som kommit hit genom mer eller mindre sentida invandring. Genom den nordiska språkgemenskapen samspelar svenskan dessutom med våra grannspråk, främst norska och danska, både utom och inom landet.

Hur de andra språken i vårt land används och vilka attityder som finns till dem och till svenskan spelar en stor roll för hur framtiden för olika språk här kan komma att gestalta sig i Sverige. Det är därför viktigt att uppmärksamma vilken syn det finns på bl.a. svenska, engelska och andra stora internationella språk samt på våra minoritets- och invandrarspråk, liksom villkoren för deras användning m.m. i olika sammanhang.

2.2. Korrekt och välfungerande svenska

2.2.1. Ett språk i gott skick

Generellt sett måste svenskan sägas vara ett språk i bra skick, och det finns därför goda förutsättningar för ett korrekt språkbruk och en effektiv kommunikation.

För det första är svenskan som ovan berörts mycket väl dokumenterad. Svenska Akademiens ordbok är ett av de största ordboksprojekten i världen och genom den nyligen utkomna Svenska

Akademiens grammatik har vårt språk fått en beskrivning som i noggrannhet har få motstycken. En rad olika korpusar6 och textsamlingar finns också att tillgå, framför allt vid Språkbanken vid Institutionen för svenska språket i Göteborg. Vid institutioner för nordiska språk/svenska, lingvistik m.m. på universitet och högskolor sker en omfattande forskning om språket.

För det andra är svenskan som även påpekats väl normerad på olika nivåer. Sedan länge har Svenska Akademiens ordlista rollen som officiellt rättesnöre för ords stavning och böjning. Skrivhandledningar som ger hjälp och råd i olika avseenden ges ut av bl.a. Svenska språknämnden, Terminologicentrum TNC och Statsrådsberedningen i Regeringskansliet. Den som har frågor om språkbruket kan vända sig till flera olika språkvårdsorgan för att få svar. I allt väsentligt finns det därför en tydlig och klar norm för den skrivna rikssvenskan. Även för riksspråket i dess talade form finns det en tämligen tydlig norm.

För det tredje är man i det svenska språksamhället på det hela taget överens om vikten av att använda ett korrekt, klart och tydligt språk. Inte minst gäller det för den offentliga svenskan där i flera decennier ett omfattande klarspråksarbete bedrivits.

2.2.2. Inget allmänt språkförfall

Det hävdas ibland att svenskan skulle vara på väg att försämras – språkförändring uppfattas ofta som språkförfall. Bland språkforskare och språkvårdare råder dock i stort sett enighet om att det inte finns skäl att hävda att en allmän och allvarlig försämring av det svenska språkbruket skulle hota.

Som ett exempel på att svenskan klarar sig ganska bra – trots att den motsatta åsikten inte är ovanlig – kan nämnas det förment stora bruket av engelska lånord. Det är uppenbart att det finns ett inflöde av engelska lånord, och att vi ofta använder engelska uttryck, ibland i helt engelsk form, ibland mer eller mindre anpassade till svenskan, för många nya företeelser, tekniska innovationer m.m. Men inflytandet kan inte sägas ha nått en omfattning som utgör ett allvarligt hot mot svenskans fortsatta existens. Det finns flera skäl till detta.

6

En korpus är en databas där en viss textmängd, exempelvis allt som publicerats i en viss

tidning under en viss period, lagrats och behandlats så att olika typer av sammanställningar och sökningar kan göras.

För det första är frekvensen av lånord trots allt inte påfallande stor. En uppskattning är att vanlig tidningstext innehåller ca fem engelska lånord per tusen ord (se Förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket 1998; jfr även Chrystal 1988 och Ljung 1988). Det bör dock observeras att förhållandena kan ha ändrats sedan 80-talet då de anförda undersökningarna gjordes och att frekvensen i dag kan antas vara högre.

För det andra gäller att inlåningen – åtminstone hittills – begränsar sig till språkets öppna och föränderliga delar. De ord som tas in är nämligen i allt väsentligt s.k. innehållsord (alltså sådana ord som bär upp ett yttrandes innebörd i motsats till de s.k. formord som anger grammatiska förhållanden o.d.). Att så sker är inte konstigt; när verkligheten förändras behöver vi nya ord och uttryck, och ett vanligt fenomen är då att ord importeras från andra språk. Detta sker f.n. främst från engelskan. Däremot är inlån av engelska grammatiska formord, övertagande av grammatiska regler etc. marginella fenomen. Den typ av påverkan som kan ses vid en språkbytesprocess ligger långt borta (jfr Hyltenstam 1999).

För det tredje har svenskan under sin historia alltid påverkats av andra språk: latin, lågtyska, franska, högtyska har alla vid skilda tillfällen, på varierande vis och i olika omfattning lämnat avtryck i vårt språk (om svenska lånord se bl.a. Edlund & Hene 1992). Från den utgångspunkten är engelskans nuvarande inflytande vare sig något nytt eller påfallande starkt.

De lånord som finns är dock inte oproblematiska. Lånord är ofta svåra att stava, uttala och böja. De skapar också lätt klyftor mellan dem som behärskar det långivande språket och dem som inte gör det. Därigenom bidrar de inte sällan till språklig ojämlikhet. En person som inte alls behärskar engelska kommer i dagens Sverige exempelvis ofta att känna sig osäker på hur olika ord skall uttalas, och kanske vara orolig för att göra sig löjlig genom att säga fel. Detta kan bl.a. leda till att man avstår från att göra vissa saker som man skulle önska, t.ex. att köpa en vara man behöver men vars namn man inte behärskar. Sådant står naturligtvis i motsatsställning till grundläggande demokratiska värderingar.

Om engelska lånord däremot anpassas till svenskan så att de inte ställer till problem med stavning, böjning och uttal finns det få goda språkliga skäl att motarbeta dem. Ett anpassat lånord, som exempelvis mobbning, fungerar ju utmärkt. Att lämna förslag om hur sådan anpassning kan göras, och att motverka inlån av onödiga engelska ord är en av huvuduppgifterna för svenska språkvårdare. I

vårt handlingsprogram för svenska språket föreslår vi också olika insatser på området, framför allt när det gäller uttryck inom datavärlden.

Det sägs på liknande vis ibland att svenskarnas förmåga att speciellt skriva korrekt svenska skulle ha försämrats. Sådana påståenden går knappast att vare sig bestyrka eller vederlägga genom empiriska undersökningar. Ser man till hela samhället är det dock rimligast att tro att motsatsen gäller, bl.a. tack vare den allt längre skolutbildning som nästan alla får. Vad som kan ha förändrats är att skriftspråket används av allt fler, efter att tidigare ha varit förbehållet en numerärt mindre och socialt mer homogen grupp. Om det nu skulle vara så att det sker ett ökat antal brott mot en del traditionella regler – vilket alltså inte är säkert – kunde detta ha sin förklaring i att de som numera yttrar sig offentligt i skrift har en mer varierande bakgrund. I så fall är detta i grunden positivt; det är självfallet viktigare att många vågar göra sig hörda än att alla regler alltid följs till punkt och pricka.

2.2.3. Den enskilde språkbrukaren har det yttersta ansvaret

Det finns naturligtvis åtskilliga exempel på mindre gott språkbruk, även om man inte kan tala om ett allmänt språkförfall. Många retar sig på ”onödig” användning av engelska eller på brott mot språkreglerna i olika sammanhang (exempelvis bruk av apostrof framför genitiv-s enligt engelsk modell).

Avsteg från elementära språkliga regler, språkbruk som oavsiktligt stör mottagaren etc. är självfallet inte bra, och bör i största möjliga utsträckning undvikas. Det tyngsta ansvaret för att språkbrukarna har de nödvändiga kunskaperna vilar naturligtvis på skolan – det är i denna som grunderna för en god språkbehandling skall läggas. Utöver detta kan språkvårdare ge råd och rekommendationer, försöka påverka attityder, bevaka utvecklingen m.m. Men den enskilde måste själv ytterst ha makten över och ta ansvaret för sitt språkbruk. Språket är allas egendom och allas ansvar.

2.2.4. Tre utpekade områden

I Svenska språknämndens förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket utpekas tre områden som man menar bör uppmärksammas och där det kan finnas anledning till åtgärder. Dessa är för det första utvecklingen inom massmedierna, för det andra den offentliga administrationens språk och för det tredje konsekvenserna av IT-utvecklingen. Vi har därför valt att studera dessa frågor, vilket redovisas i del III. De allmänna utgångspunkterna har varit följande.

Massmediernas språk

Massmediernas språkbruk utgör en central del av den offentliga svenskan. Massmedierna fungerar som normkällor och är väsentliga introduktörer av nya termer och begrepp. Därför har språkbruket i massmedierna stor inverkan på både det allmänna och det mer specialiserade språket. Stora förändringar har under det senaste decenniet skett när det gäller massmedierna: produktionsvillkoren för tidningar och tidskrifter har förändrats och inom etermedierna finns numera ett stort antal olika aktörer på en allt mer internationaliserad marknad.

Den offentliga administrationens språk

I Sverige bedrivs sedan flera decennier arbete för att förbättra den offentliga svenskan inom statliga och kommunala myndigheter och institutioner. Sverige kan i många avseenden berömma sig av att vara ett föregångsland på detta område. Att detta arbete kan drivas vidare med kraft och verkligen få genomslag i de texter som produceras är av största vikt. Ett speciellt och relativt nytt problem utgör de texter som produceras inom EU. Dessa har av många uppfattats som bl.a. oklara och svårbegripliga.

IT som normskapare, normförflyttare och diskriminerare

IT-utvecklingen påverkar förutsättningarna både för läsande och skrivande. Texter som är avsedda att läsas från en datorskärm lyder under andra villkor än vanliga papperstexter. Därför kan t.ex. råd

om hur texter bör utformas för att vara läsarvänliga behöva skilja sig åt mellan de två typerna av texter. På liknande vis gäller att sättet att skriva har förändrats. Exempelvis har produktionskedjan från skribent till färdig produkt blivit kortare genom den nya tekniken, och en rad ”kontrollinstanser” (sekreterare, sättare, korrekturläsare etc.) har då försvunnit. IT-utvecklingen skapar också nya redskap för språklig normering och standardisering. Grundinställningar i olika program blir i praktiken ofta standarder. Språkstödsfunktioner som stavningskontroll, avstavningsprogram, grammatik- och stilkontroller påverkar på liknande sätt.

IT-utvecklingen innebär också att vi i allt större utsträckning förväntas använda datorer i skilda sammanhang: för att söka information (som förut kanske tillhandahölls på papper), för att uträtta olika typer av ärenden, för att kontakta myndigheter m.m. Det finns risk att denna utveckling kan utestänga många från informationssamhället och skapa nya klyftor (ibland kallade digitala klyftor), bl.a. eftersom det i många fall krävs hög språklig kompetens för att man skall kunna utnyttja olika IT-tjänster.

2.3. Allas rätt till språk

2.3.1. Språkets betydelse

Att språket har en oerhörd betydelse för oss kan ingen ifrågasätta. Vår identitet och självbild är knuten till språket. Genom språket upplever och förstår vi människor vår tillvaro, uttrycker våra tankar och känslor och samspelar med andra. Språk och tanke hänger nära samman; när ett språk dör försvinner också det sätt att uppleva och förstå världen som är kopplat till detta språk. Språket ger oss tillgång till litteratur och andra kulturalster, språket är bärare av vårt kulturarv och nyckeln som öppnar dörren till detta. Ett rikt och levande språk – både om vi ser till språket som övergripande samhälleligt fenomen och till de olika individernas enskilda språkförmåga – är en förutsättning för att vi skall kunna växa och utvecklas som människor. Vill vi verka för ett samhälle präglat av humanism måste därför alla ha rätt till språket.

Men språket är också ett redskap. Skall man kunna hävda sin rätt måste man ha språket i sin makt: språket är förutsättningen för att man skall kunna delta i det offentliga samtalet och den allmänna debatten, för att man skall kunna verka i politiskt och fackligt

arbete, för att man skall kunna ta strid med makthavare inom företag och myndigheter m.m. Språket är nyckeln till framgång i skolan, och kraven blir allt större för allt fler; exempelvis går ju numera nästan alla elever vidare till gymnasieskolan och skall där skaffa sig grundläggande behörighet till högskolestudier. Inom arbetslivet blir språkanvändningen allt centralare. I dagens Sverige finns mycket få arbeten som skulle kunna utföras av den som inte alls kan läsa och skriva; det sägs att mer än en fjärdedel av löntagarna i dag tillbringar mer än hälften av sin arbetsdag framför en datorskärm. Den allmänna utvecklingen mot ett informationssamhälle gör språkbehärskningen allt viktigare i de flesta sammanhang.

Speciellt förmågan att hantera skriftspråket har blivit viktigare. Att fenomenet funktionell analfabetism kommit att uppmärksammas under de senaste decennierna är med all säkerhet mer en avspegling av att kraven på skriftspråksanvändning blivit högre, än ett symptom på att folk i allmänhet blivit sämre på att läsa och skriva (som något berörts i avsnitt 2.2.2 är sanningen nog snarare att det motsatta gäller). Detsamma kan sägas om den debatt som under senaste år förts om läs- och skrivsvårigheter/dyslexi – det är först då alla måste använda skriftspråket som detta skapar helt oundvikliga problem; i en mindre skriftspråkscentrerad miljö kan svårigheterna lättare kringgås.

Men också kraven på talspråksfärdigheter har i de flesta fall ökat. I takt med att industriell varuproduktion har ersatts av arbeten med tjänsteinriktning, ofta inom kunskapsintensiva branscher, har kommunikation med andra människor och sociala färdigheter blivit allt viktigare förutsättningar för att man skall kunna hävda sig på arbetsmarknaden. Förmodligen kan något liknande sägas om samhällsutvecklingen i stort. Exempelvis kan jämförelser av språkanvändningsmiljön i staden och på landet (inflyttning till städerna har ju varit en mycket markerad trend under lång tid) grovt sägas visa att man i staden ofta har många men ganska ytliga kontakter med okända eller bara svagt bekanta personer, medan på landet kontakterna kan vara färre men i stället på olika sätt djupare (se Malmberg & Nordberg 1993). Sådant förändrar naturligtvis vad man måste kunna använda talspråket till.

Samtidigt är det uppenbart att inte alla har jämbördiga möjligheter att tillägna sig språket. Detta leder till ojämlikhet av skilda slag. Inte minst skapar olikheter i tillgången till språket maktmässiga klyftor; att ”språk är makt” har ofta påpekats. Regeringen betonar i direktiven till kommittén detta perspektiv: ”För ett

demokratiskt samhälles utveckling är språket och yttrandefriheten av central betydelse. Makten i sina olika former utövas i hög grad genom språket. Nya klasskillnader växer fram i samhället och den enskildes chanser har till stor del blivit beroende av språkfärdigheten.”

2.3.2. Det rika språket och det korrekta språket

Inom ett språk som svenska finns en stor variation. Mest påtagligt är detta för det talade språket: beroende på varifrån i landet vi kommer, men också beroende på faktorer som ålder, utbildning, typ av yrke m.m. låter vi alla lite olika. Dessutom varierar vi språket efter situationen och kan vara högtidliga, vardagliga, skämtsamma, allvarliga, formella, informella m.m. För skriftspråkets del är variationen mindre; exempelvis ser stavningen i våra dagstidningar ut på samma vis över hela landet (med marginella undantag som växlingen mellan i fjol och i fjor) trots att de journalister som skriver dem nog inte låter exakt lika. Däremot varierar skriftspråket efter syfte och situation: man skriver normalt inte likadant på ett vykort som i en offentlig utredning.

Det finns alltså många sätt att använda svenskan på. Men de är inte alla likställda i den meningen att vi värderar dem på samma sätt. Vi har alla åsikter om vad som är rätt och fel, fint och fult, tufft och töntigt etc. i språket. I många fall är detta oproblematiskt och snarast en tillgång: om de som umgås språkligt har ungefär samma värderingar kan de utnyttja den språkliga variationen till att markera hur de uppfattar situationen och till att modifiera budskapet. Har man däremot inte likartade uppfattningar om hur språket bör se ut skapas ofta spänningar och motsättningar.

Det finns emellertid en variant av svenskan som har en särställning, nämligen det offentliga skriftspråket. I ordböcker, grammatikor och skrivregelsamlingar har en speciell norm fastslagits som den gällande. I vissa avseenden är normen mycket tydlig, exempelvis stavning. I andra avseenden är den lite mindre klar (t.ex. reglerna för hur olika meningar länkas till varandra i en löpande text). Men i allt väsentligt kan man säga att den som vill skriva en svensk text har en klar och tydlig norm att följa. Denna norm är också högt värderad; den får vanligen representera vad som är ”bra”, ”korrekt” eller ”fint” i språket. För talspråkets del är normen mindre fast och toleransen mot variation betydligt större, men

trots det har de flesta en relativt klar idé om vad som uppfattas som rikssvenska (standardsvenska), och det är också den språkform man vanligen finner lämplig att använda i mer formella sammanhang.

Av detta resonemang kan man dra åtminstone två viktiga slutsatser.

Rikt och torftigt språk

Den första slutsatsen är att man inte kan sätta likhetstecken mellan att ha ett rikt språk och att behärska standardspråket. Ett språk som gör det möjligt för en viss person att gestalta sin verklighet, uttrycka sina känslor och framhålla och bekräfta sin identitet och personlighet kan naturligtvis se ut på många olika vis. Inte heller behöver bristande behärskning av standardspråket vara detsamma som ett ”torftigt” eller ”fattigt” språk. Ett belysande exempel redovisas i Andersson 1985. Ett ordförrådstest som omfattade en rad dialektala, icke standardspråkliga ord gavs till skolelever. Det visade sig då att barn ur socialgrupp 3 hade de bästa resultaten. I ”vanliga” test, inriktade mot det standardspråkliga ordförrådet, brukar barn med denna bakgrund klara sig sämst. Slutsatsen blir alltså att dessa barn hade ett stort ordförråd. Men det var inte standardspråkets ord.

Behärskning av standardspråket är nödvändig i många sammanhang

Den andra slutsatsen är att det i många sammanhang är nödvändigt att behärska standardspråket. Speciellt gäller detta i skrift. Den som inte behärskar exempelvis stavningsreglerna eller använder ord och ordformer som inte anses korrekta kan få svårt att klara sig i skilda sammanhang. Risken finns att både budskapet och personen bakom det nedvärderas om formen är fel.

2.3.3. Språkförmåga

I olika sammanhang använder vi språket på olika sätt. Ser man till talspråket kan man exempelvis småprata vardagligt med någon man känner väl, förhandla med en motpart av något slag, göra en föredragning av ett ärende vid ett sammanträde eller hålla en föreläs-

ning inför publik. Att dessa uppgifter är olika krävande kan knappast ifrågasättas – vardagligt småprat med goda vänner finner få svårt, medan många känner stort obehag inför att hålla ett muntligt anförande inför publik. Likaså finns det stor variation när det gäller bruket av skriftspråket. En inköpslista eller ett vykort klarar många av att skriva. Att ställa samman en text där man utreder en viss fråga och argumenterar för en viss lösning är däremot en uppgift som inte sällan kan kännas mycket krävande.

Vår språkförmåga består alltså av många olika delar. De olika uppgifterna är också på skilda vis olika krävande. God språkförmåga kan från denna utgångspunkt sägas vara att behärska så många och så krävande situationer som möjligt i både tal och skrift, och det yttersta målet för språkutvecklingen att man kan uppträda kompetent i alla de sammanhang som man önskar kunna medverka i.

2.3.4. Områden vi undersökt

Kommittén har valt att utgå från fyra olika typer av faktorer (som inbördes hänger samman på många vis) som kan skapa hinder för tillägnandet av ett rikt språk, och låtit dessa bilda utgångspunkt för vad vi studerat närmare. I del IV behandlas dessa.

Sociala skillnader och språktillägnande

Den första faktorn är sociala skillnader med koppling till barns möjlighet att tillägna sig ett rikt språk. Det finns klara indikationer på att barn med olika socioekonomisk bakgrund har skilda förutsättningar att tillägna sig språket, framför allt på grund av läs- och mediekonsumtionsvanorna i hemmet.

Språkform, språkförmåga samt språk och kön

Den andra faktorn är kopplad till att språket varierar och till att olika språkliga uppgifter vi utför är olika krävande. Faktorer av detta slag kan leda till att vägen till det offentliga standardspråket kan vara olika lång för olika personer och att förmågan att hantera en bred uppsättning språkliga uppgifter kan skilja sig åt mellan t.ex.

olika elever. I detta sammanhang behandlar vi också några aspekter på frågan om språk och kön.

Andraspråksfrågor

Den tredje faktorn är att svenskan inte är modersmålet för många av dem som i olika sammanhang använder den. I Sverige finns det numera över en miljon personer med utländsk bakgrund, och för många av dessa är svenskan ett andraspråk. Att detta skapar andra förutsättningar för tillägnandet av svenskan än för den som har språket som förstaspråk är uppenbart.

Rätten till språket kan dock inte ses enbart i förhållande till svenskan, utan även de andra språk som brukas i vårt land måste dras in i debatten. Inte minst gäller det våra erkända minoritetsspråk – hur kan talarna av dessa ges rätt till sina språk?

Funktionshinder

Den fjärde faktorn är att olika former av funktionshinder kan skapa svårigheter både för tillägnandet av språket och för användningen av det. Ett tydligt exempel är läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Sådana problem uppmärksammas som bekant alltmer både inom skolan och arbetslivet som ett viktigt hinder för mångas möjligheter att klara skolgången, och att t.ex. utföra sitt arbete. Ett annat exempel är syn- och hörselnedsättningar som naturligtvis påverkar förutsättningarna för att ta del av skrivet respektive talat språk.

2.4. Lagstiftning, språkvårdsorganisation m.m.

I regeringens direktiv till kommittén anges att vi skall överväga om det är ändamålsenligt att lagfästa svenska språkets ställning, och om så befinns vara fallet föreslå hur en sådan lagstiftning kan se ut. Vidare ges kommittén i uppdrag att följa och stimulera initiativ på språkteknologiområdet samt föreslå åtgärder som främjar översättningsverktyg och andra språktekniska hjälpmedel. Slutligen sägs att kommittén skall lägga fram förslag om den svenska språkvårdens framtida uppgifter och organisation i ljuset av det handlingsprogram som föreslås.

I betänkandets del V behandlas dessa uppgifter. Frågorna hänger dock samman med andra förhållanden, och vi lämnar därför i denna del även förslag som gäller språkvårdsforskning och språkpolitik. Vi inleder med dessa båda sista frågor, varefter vi i tur och ordning tar upp språklagstiftning, språkvårdens uppgifter och språkvårdens organisation. Dessutom redovisar vi i ett avslutande kapitel våra konsekvensbedömningar inklusive ekonomiska beräkningar och finansieringsförslag. Våra allmänna utgångspunkter har varit följande.

Språkvårdsforskning

I arbetet med att främja svenska språket har forskningen och utbildningen vid våra universitet och högskolor en viktig uppgift. Här sker det grundläggande utforskandet av vårt språks uppbyggnad, användning, förändring, m.m. och här sker utbildningen av lärare, journalister, språkvårdare, språkforskare etc. Men också när det gäller frågor med mer direkt koppling till språkvårdens arbete har språkinstitutionernas verksamhet och den kompetens som finns där avgörande betydelse. Det är därför viktigt att språkvårdsanknuten forskning kommer till stånd både för svenskan och för våra minoritets- och invandrarspråk.

Språkpolitik

I en viss mening bedrivs alltid en språkpolitik i ett land, eftersom skilda politiska beslut får konsekvenser på det språkliga området. I Sverige har dock inte funnits en språkpolitik i formell mening, utan språkfrågor har behandlats inom ramen för andra områden såsom utbildningspolitik, kulturpolitik, minoritetspolitik, integrationspolitik m.m. Som berörts har språksituationen i Sverige förändrats på många sätt. Är det dags att låta språkpolitiken få en mer framträdande plats?

Språkteknologiska initiativ

Språkteknologin har stor betydelse från många olika utgångspunkter. Det är uppenbart att det är viktigt att språkteknologiska produkter utvecklas också för svenskans del om vi i framtiden vill

kunna använda svenska i skilda sammanhang. Exempelvis kan talstyrda datorer etc. antas få allt större användning – det har frågats om vi i framtiden måste tala engelska med kylskåpet (Karlsson 2000).

Men språkteknologin innebär också stora möjligheter. Att få texter översatta till och från svenska med hjälp av dator skulle kunna underlätta för många både att få tillgång till och att själva sprida information. Språkteknologin skapar också förutsättningar för att vi på ett radikalt annorlunda sätt än tidigare skall kunna ta del av information från t.ex. myndigheter. Detta kräver dock att informationen är språkligt utformad på ett sätt som kan hanteras av datorer vid exempelvis informationssökning. Här finns ett stort behov av samarbete och samordning. Hur skall detta kunna åstadkommas?

Språklagstiftning

Svenska språket har en undanskymd ställning i lagen. Någon författning som förklarar svenskan som landets officiella språk e.d. finns inte. Av vissa lagar framgår dock direkt eller indirekt att det förutsätts att man använder svenska. Det finns också lagar som reglerar minoritetsspråkens ställning i vissa av Sveriges kommuner.

Svenska språknämnden menar i sitt förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket att det är ”rimligt att stadfästa det svenska språkets ställning som huvudspråk i Sverige”. Ett sådant stadfästande skulle enligt nämnden vara ett led i arbetet för att ”behålla svenskan som samhällsbärande och komplett språk i Sverige”.

Med utgångspunkt från nämndens resonemang har regeringen alltså gett vår kommitté i uppdrag att pröva denna fråga. Är det lämpligt att införa en språklag i Sverige och hur skulle en sådan lag i så fall kunna utformas?

Språkvårdens uppgifter och organisation

Den nya språkliga situationen i Sverige ställer språkvården inför nya uppgifter. Enligt våra direktiv skall vi också lägga fram förslag om den svenska språkvårdens framtida uppgifter och organisation. Detta skall ske i ljuset av det handlingsprogram vi presenterar. Vilka är alltså språkvårdens uppgifter utifrån de förslag som vi läg-

ger fram och hur skall den svenska språkvården organiseras för att kunna möta de nya krav som ställs?

Del II: Ett komplett och samhällsbärande språk

I denna del av betänkandet uppmärksammas först svenskans bruk och ställning inom olika områden: utbildning och forskning (kapitel 3); politik och förvaltning (kapitel 4); arbetsliv, marknad och konsumtion; kultur och medier; informationsteknik samt hälso- och sjukvårdsområdet (kapitel 5). I dessa kapitel står alltså frågan om eventuella förluster av användningsområden i centrum. Därefter behandlas terminologifrågor (kapitel 6). Att det finns svenska termer är viktigt om vi vill att det skall vara möjligt att använda svenska också inom mer specialiserade områden, och är därför centralt från domänutgångspunkt. Slutligen tar vi upp frågor som hänger samman med att många olika språk används i Sverige (kapitel 7). Våra minoritetsspråk, teckenspråket, olika invandrarspråk och främmande språk som engelska, utgör en viktig del av det svenska språklandskapet och måste på skilda sätt ingå i en diskussion av svenskans ställning och funktion i landet.

3. Utbildningsområdet

I regeringens direktiv till kommittén anges att svenska språkets tillstånd och utveckling inom skilda samhällssektorer skall analyseras och ligga till grund för våra förslag. Detta kapitel redovisar vi en kartläggning av svenskans bruk och ställning inom utbildningsområdet: dels förskolan och skolan, dels den högre utbildningen och forskningen. Speciellt uppmärksammas förhållandet mellan bruket av engelska och svenska. Engelskan har ju en mycket stark position både internationellt och nationellt, och är därmed det i sammanhanget intressanta språket att ställa svenskan i relation till.

Vi har inte gjort några egna empiriska undersökningar utan har sökt sammanställa kunskap från andra undersökningar, bl.a. en rapport om domänförändringar för svenskan som Maria Falk utfört på uppdrag av Nordiska ministerrådets språkpolitiska referensgrupp (Falk 2001). Strax efter kommitténs tillsättande bestämde nämligen Nordiska ministerrådets språkpolitiska referensgrupp att avsätta medel för undersökningar av domänförändringar för språken i de nordiska länderna, och under 2001 utfördes parallellt sådana undersökningar i de olika länderna. Vi har alltså utgått från Nordiska ministerrådets undersökning, men vi har också utnyttjat andra källor såsom officiell statistik och rapporter av skilda slag.

Vi redovisar inom bägge områdena först en kartläggning av förhållandena och därefter de förslag till åtgärder som läggs fram.

Följande punkter ingår i vårt förslag till handlingsprogram för svenska språket beträffande svenskans ställning inom utbildningssystemet:

  • I alla skolor där undervisning bedrivs på främmande språk

(sprint) skall verksamheten noga följas och fortlöpande utvärderas.

  • Den rättsliga grunden för sprint skall regleras när sådan undervisning bedrivs i betydande omfattning.
  • Regelverket för gymnasieskolan skall ändras så att det blir obligatoriskt att ge svenskundervisning under alla år av gymnasieutbildningen.
  • Universitet och högskolor bör förstärka moment i utbildningen som förbättrar studenternas muntliga och skriftliga färdigheter i både svenska och engelska, samt i vissa fall höja förkunskapskraven i svenska.
  • Åtgärder skall vidtas för att främja parallell användning av engelska och svenska inom forskning och vetenskap.
  • I utbildning vid svenska universitet och högskolor skall ett mål vara att studenterna tillägnar sig förmåga att i både nationella och internationella sammanhang muntligt och skriftligt och för olika målgrupper utbyta kunskap inom sitt specialområde.
  • En genomgång skall göras av kraven för yrkesexamina vid högskolan. I relevanta fall skall införas krav på för yrket tillräckliga kunskaper i svenska i såväl tal som skrift.

3.1. Förskola och skola

Skolan spelar en språklig nyckelroll. Under förskoleåldern läggs grunden för barnens språkutveckling. Längre fram är skolan central för tillägnandet av det offentliga språket i tal och skrift. Genom skolans undervisning introduceras också eleverna till fackspråket inom skilda ämnen.

I hur stor utsträckning, och i vilka sammanhang, svenskan används inom skolan är därför av avgörande betydelse för språkets utveckling och för dess ställning i samhället. Regeringen har i budgetpropositionen för år 1999 (prop. 1998/99:1, utg. omr. 17) redovisat att en av utgångspunkterna för en svensk språkpolitik bör vara att ”undervisning som grundprincip sker på svenska”.

3.1.1. Förskolan

Enligt Skolverkets statistik finns det ca 8 000 förskolor i Sverige (Falk 2001). Av de tillgängliga siffrorna framgår inte på vilket språk verksamheten bedrivs. Det finns dock inga klara tecken på att det skulle vara vanligt förekommande med förskoleverksamhet på annat språk än svenska.

Ser man till engelskan – som nämnts det språk som är intressant för en diskussion av en eventuell försvagning av svenskans ställning – finns det vissa förskolor där engelska används. Dessa förefaller dock utnyttjas främst av familjer som har en speciell anknytning till engelskan. En grupp är då familjer från engelskspråkiga länder som vistas tillfälligt i Sverige, exempelvis för att någon av föräldrarna under en tid arbetar här. En annan grupp kan vara svenska familjer som inom kort kommer att flytta utomlands och som önskar förbereda barnen för en engelskspråkig miljö. Någon uttalad trend att svenskspråkiga föräldrar skulle vilja placera sina barn på engelskspråkiga förskolor går inte att spåra.

3.1.2. Grundskola och gymnasieskola

Engelska som undervisningsspråk

Svenskan har under lång tid varit det dominerande språket i den svenska skolan. Under senare år har dock språk- och innehållsintegrerad inlärning och undervisning (sprint) tilltagit i omfattning. Grundidén är att använda ett främmande språk i undervisningen i olika ämnen, i akt och mening att förbättra elevernas kunskaper och färdigheter i detta språk. Undervisningen i förslagsvis matematik, historia eller samhällskunskap kan således i större eller mindre omfattning ske på exempelvis engelska (i de flesta fall är det just kunskaperna i engelska man vill förbättra).

Sprint har på många håll mötts med entusiasm bland såväl lärare och skolledare som elever och föräldrar. Man har sett modellen som ett välkommet sätt att förbättra engelskundervisningen. En aspekt är att eleverna får möjlighet att använda sin engelska i ”riktig” kommunikation; ett problem som ofta påpekas inom språkpedagogiken är att undervisning i främmande språk kan få en artificiell karaktär och präglas av inriktning mer mot den språkliga formen än mot det innehåll språket skall bära. En annan aspekt är att eleverna tidigt kan få möta det engelska fackspråk som kan antas bli viktigt för många under kommande högskolestudier och inom arbetslivet.

Det har dock också höjts varnande röster. Framför allt är det då tre aspekter som betonats. För det första har man framfört farhågor för elevernas språkutveckling vad gäller svenskan. För det andra har man ifrågasatt om eleverna tillgodogör sig ämnesinnehållet lika

bra på främmande språk som på svenska. Och för det tredje har man menat att undervisning på engelska kan bidra till att försvaga svenskans ställning på ett allmänt samhälleligt plan och ytterligare stärka engelskans redan nu starka position. (Se vidare bilaga 3, där Kenneth Hyltenstam bl.a. redovisar synpunkter på sprint.)

De första försöken med sprint gjordes på 70-talet (en översikt utvecklingen ges i Skolverksrapporten SPRINT – hot eller möjlighet? 2001). Under de senaste åren har en stark expansion ägt rum. År 2000 förekom sådan undervisning enligt en av Skolverket genomförd enkätundersökning (SPRINT – Språk- och innehållsintegrerad undervisning, 2000) vid sammanlagt 293 skolor. Av grundskolorna uppgav 4 % att man tillämpade sprint i någon form och motsvarande siffra var för gymnasiernas del 23 %. Däremot var sprint ovanligt vid komvux; totalt 8 skolor rapporterade att man tillämpade modellen. I elevantal omfattade sprint enligt enkätundersökningen 16 700 grundskoleelever (av ca 1 miljon, dvs. 1,7 %) och 11 700 gymnasieelever (av ca 390 000, dvs. 3 %). Ytterligare 44 gymnasieskolor och 55 grundskolor angav att de planerade att starta sprint. Ser man till den geografiska spridningen är undervisning av det aktuella slaget särskilt vanlig i storstäderna. Huvudsakligen (75 %) är det engelska som används. Majoriteten av eleverna har sprint i ett eller två ämnen. Vanligen gäller det en eller två timmar per vecka eller några tematiska dagar under en termin. Av enkätsvaren framgår också en viss tendens till ökad intensitet år 7–

9. På gymnasienivå ökar intensiteten ytterligare. I de flesta fall löper undervisningen över tre hela läsår för gymnasiets del. Situationen varierar för olika skolämnen. De vanligaste ämnena på grundskolenivå är samhällsorienterande ämnen, musik och naturorienterande ämnen, men minst 18 andra ämnen berörs. På gymnasienivå är de oftast berörda ämnena historia, matematik, samhällsorienterande ämnen och kemi. Vidare förekommer sprint oftast på samhällsvetenskapsprogrammet och naturvetenskapsprogrammet, men ytterligare åtta program berörs. Sprint bedrivs oftast enligt de ordinarie svenska nationella läro- och kursplanerna. En del skolor följer dock planerna för det s.k. International Baccalaureat-programmet, och ytterligare några andra planer, t.ex. speciellt framtagna lokala varianter (se vidare SPRINT – Språk- och innehållsintegrerad undervisning, 2000 s. 23). Det finns i dag ingen särskild reglering av villkoren för sprint. I grundskolan finns endast bestämmelser om undervisning på annat

språk för elever som har ett annat modersmål än svenska och för elever som vistas i Sverige under en begränsad period. Skolverket har tidigare lämnat förslag till ändring i grundskoleförordningen för undervisning på ett annat språk. Regeringen genomförde då inga ändringar i avvaktan på utvärderingar av sprint.

För gymnasieskolan finns i gymnasieförordningen 2 kap. 8 § villkor angivna. Regeringen får efter ansökan bestämma att utbildningen på ett program eller inriktning helt får anordnas på annat språk än svenska. Någon sådan ansökan har dock aldrig inkommit, sannolikt beroende på att det så gott som alltid är fråga om att delar av ett program bedrivs på ett annat språk.

Det vanligaste skälet till att tillämpa sprint som framförs i enkäten från skolor på grundskolenivå är att man vill ”öka elevernas studiemotivation”. På andra plats kommer att ”förbättra kvaliteten på språkundervisningen” och på tredje plats ”elevernas efterfrågan och uppskattning”. På gymnasienivå hänvisar man huvudsakligen till planer för framtiden, förutsättningar för fortsatta studier och ökade chanser på arbetsmarknaden. Högst upp på gymnasielistan står dock ”internationalisering”.

I SPRINT – hot eller möjlighet? (2001) redovisas en sammanfattning av undersökningar om effekterna av sprint (se också Hyltenstams genomgång i bilaga 3). Sammanlagt förtecknas tolv undersökningar från 1977 och framåt. De flesta av dessa karaktäriseras emellertid som ”begränsade till omfattning och/eller allsidighet” (s. 16). Några är av lite äldre datum, från 70-talet, 80-talet och 90-talets inledning, och säger kanske inte så mycket om förhållandena i dag. Undervisningens uppläggning, dess omfattning m.m. varierar, vilket gör det svårt att dra slutsatser om effekten i olika avseenden. Som ytterligare en svårighet med att bedöma effekterna har framförts att det bland eleverna som deltar i sprint finns en överrepresentation av duktiga och ambitiösa elever, ofta från akademikerhem.

Den bild som trots dessa begränsningar framkommer är följande. Vad gäller det språk man vill förbättra inlärning av (målspråket), dvs. i de flesta fall engelska, förefaller den främsta effekten vara att elevernas intresse ökar och att den egna bedömningen av språkkunskaperna blir positivare. Det finns också tecken på att färdigheten i målspråket, mätt genom språktest, ökar (Åseskog 1982, Washburn 1997). Förbättringen är dock liten och har inte kunnat säkerställas statistiskt.

Effekterna för svenskan är också oklara, men antydningar till försämrade svenskkunskaper framkommer i några undersökningar. Främst gäller det ordkunskap, fackspråkliga termer och flytet i skriftlig framställning. Negativ inverkan på elevernas svenskkunskaper antyds i en textanalytisk studie av ett antal gymnasieelevers hantering av svenska i skrift (Alvtörn 2000). Analysen visar att de studerade eleverna som deltog i sprint överlag gjorde fler språkliga fel än jämförelsegruppen av elever. Resultaten kan därför tolkas som att elevernas utveckling av svenskkunskaperna till viss del har stannat upp eller inte stimulerats tillräckligt. Att svenskans funktion i vissa sammanhang skulle kunna förändras av sprint visar också en undersökning av elevers kommunikation i olika situationer under en vanlig skoldag (Falk 2000). Eleverna visar enligt denna en tendens till att växla mellan svenska och engelska i ämnesrelaterade sammanhang, vilket kan bero på att de inte finner eller kan de svenska orden. Elever i en annan undersökning uppger i enkäter att de väljer att kommunicera på engelska i ämnesspecifika sammanhang, trots att de egentligen behärskar svenska bättre (Hall 1996). Förklaringen de ger är att de inte behärskar de svenska orden inom området.

Effekterna för elevernas ämneskunskaper vet vi knappast något om. Utifrån enkätsvar och betygsjämförelser går det inte att dra några slutsatser med säkerhet, och några direkta test har inte genomförts i den svenska skolan.

Falk (2001 s. 16–17) menar dock att det allmänt sett framstår som tveksamt att undervisa på främmande språk utifrån vad vi vet om hur pass lång tid det tar att tillägna sig en fungerande språkkompetens på ett främmande språk. Hon påpekar att det även under gynnsamma förhållanden och om man börjar i första klass ”kan ta upp till tio år för barn att utveckla den typ av andraspråksfärdighet som krävs för att tillägna sig skolans läsämnen på högre stadier” (a.a. s. 17). Också Hyltenstam (bilaga 3) framför tveksamhet inför sprint med hänvisning till internationella erfarenheter från undervisning på annat språk än modersmålet.

Ytterligare en aspekt som berörts i vissa undersökningar är effekterna på undervisningen. I SPRINT – hot eller möjlighet? (2001 s. 22) pekar Skolverket på att undervisning på engelska förefaller att leda till mer lärarstyrda och lärarledda lektioner: ”Överlag anser eleverna att de får tala för lite engelska på lektionerna. De önskar mer diskussioner och muntliga övningar istället för lektioner där läraren föreläser och endast ibland ställer frågor till elever-

na. Lärarna bekräftar […] dessa förhållanden. De säger att undervisningen blir mer fyrkantig på grund av bristande språkkunskaper, att det ibland är svårt att ta upp elevernas trådar och att de överhuvudtaget talar mindre. Lärarna säger också att de förbereder sig extra mycket. […] Denna noggranna förberedelse menar Ekman inverkar också på själva undervisningen. Ekman anser att det blir mindre utrymme för flexibilitet.”

Slutligen har effekterna av sprint på ett övergripande samhälleligt plan för förhållandet mellan svenska och engelska inom Sverige uppmärksammats: bidrar sprint till att försvaga svenskans ställning och stärka engelskans? Exempelvis framhåller Hyltenstam denna aspekt (bilaga 3):

Sprint är emellertid en kontroversiell verksamhet. Detta beror i främsta rummet på att användning av engelska som undervisningsinstrument i svenska skolor spelar en annan språkpolitisk roll i landet än den vanliga engelskundervisningen. Världen över, särskilt i mindre språkområden, finns en oro för att engelskans starka globala position på lång sikt ska ha negativa effekter på språk som är i en underordnad maktposition. I Sverige kan man se att engelskan alltmer börjar användas i sammanhang där tidigare bara svenska använts; engelskan stiger efter hand in på språkanvändningsdomäner där svenskan får träda tillbaka. Det är just sprints roll som en direkt injektion för sådana processer som oroar.

Också i Svenska språknämndens förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket behandlas sprint. Språknämnden menar att språket i grund- och gymnasieskolan normalt skall vara svenska. Vill en skola anordna undervisning på annat språk skall enligt nämnden ”en särskild och tidsbegränsad dispens meddelas av Skolverket, som också löpande utvärderar undervisningen”. I denna utvärdering skall man uppmärksamma ”inlärning i det aktuella ämnet, inlärning av engelska samt effekterna på elevernas förmåga att behandla det aktuella ämnet på svenska”. Målet skall därvid vara att ”eleverna har full kompetens att tala om dessa ämnen också på svenska”.

Svenskundervisningens fördelning över läsåren i gymnasieskolan

Skolorna bestämmer själva hur olika ämnen skall läggas ut över de olika årskurserna. Det kan t.ex. innebära att svenskkurserna kan förläggas till enbart år 1 och 2 vilket alltså innebär att eleverna inte erhåller svenskundervisning under år 3.

Tvåspråkig undervisning och undervisning på minoritetsspråk

Det bör påpekas att valet mellan svenska eller annat språk för undervisningen naturligtvis inte bara gäller fall där barn med svenska som modersmål undervisas på engelska genom sprint. En separat fråga är valet av undervisningsspråk för barn med annat modersmål än svenska.

Ser man till undervisningen på minoritetsspråk har den generellt liten omfattning. Skolverket (Undervisning i och på de nationella minoritetsspråken, 2001 s. 8) beskriver situationen för detta på följande vis:

Undervisning på minoritetsspråk förekommer i sameskolan och de sverigefinska fristående skolorna samt de få kvarvarande tvåspråkiga klasserna i kommunala skolor. Viss temaundervisning förekommer också på meänkieli. Studiehandledning på modersmålet spelar en viktig roll vid undervisningen av romska elever, men annars har studiehandledning på modersmålet drabbats hårt av nedskärningarna på nittiotalet.

För sådan undervisning är de språkpolitiska förhållandena snarast de omvända mot vad som gäller för svenska och engelska. Här befinner sig svenskan entydigt i överläge maktmässigt. Från utgångspunkten att främja svenskan kan därför sådan undervisning inte sägas vara problematisk. Tvärtom kan det finnas anledning att tro att ökade möjligheter till undervisning på det egna modersmålet ofta stärker chanserna att tillägna sig en god svenska (se vidare kapitel 13). Dessutom är sådan undervisning naturligtvis ett sätt att stärka de aktuella språken, och ge barn från minoritetsspråksgrupper större möjlighet till en allsidig utveckling av sitt modersmål.

Lärare med utländsk utbildning

Enligt tidigare bestämmelser i skollagen (1985:1100) gällde som krav för att få anställas utan tidsbegränsning i det offentliga skolväsendet bl.a. att den sökande skulle behärska svenska språket. Varje kommun, eller i vissa fall landsting, avgjorde om kravet på språkkunskaper var uppfyllt. Genom en ändring i skollagen (1999:887) gäller fr.o.m. den 2 januari 2000 att en lärare som har ett annat modersmål än svenska, danska, färöiska, isländska eller norska för att få ett behörighetsbevis av Högskoleverket skall ha ”de kunskaper i svenska som behövs”.

Den nya ordningen innebär att Högskoleverket prövar om en lärare med utländsk utbildning har de kunskaper i svenska som behövs. Den som har ansökt om behörighetsbevis kan överklaga ett negativt beslut av Högskoleverket till de allmänna förvaltningsdomstolarna. Högskoleverket meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen av skollagens bestämmelser om krav på kunskaper i svenska språket.

Svenska språknämnden hävdar i sitt förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket att man bör precisera lärarnas behärskning av svenska för behörighet till olika slags undervisning på skilda nivåer. Språknämnden menar att detta i första hand gäller för lärarna i svenska under de tidigare skolåren i grundskolan.

3.1.3. Bedömningar och förslag

Våra förslag:

  • I alla skolor där undervisning bedrivs på främmande språk

(sprint) skall verksamheten noga följas och fortlöpande utvärderas.

  • Den rättsliga grunden för sprint skall regleras när sådan undervisning bedrivs i betydande omfattning.
  • Regelverket för gymnasieskolan skall ändras så att det blir obligatoriskt att ge svenskundervisning under alla år av gymnasieutbildningen.

Vi anser att situationen inom förskolan är god när det gäller svenska språkets ställning i förhållande till engelskan. Några tydliga tendenser till att svenskspråkiga barn sätts i förskola på engelska (eller andra språk) går inte att spåra. Några förslag till förändringar i dessa avseenden har vi därför inte. Det är dock en brist att det inte finns språkstatistik för förskoleområdet. Vi föreslår i kapitel 13 att språkstatistik för förskoleområdet skall tas fram.

Ser man därefter till grundskolan och gymnasieskolan är ett viktigt mål att eleverna tillägnar sig goda färdigheter i både svenska och engelska och dessutom andra främmande språk. Sprint kan vara ett sätt att förbättra inlärningen av engelska och andra främmande språk. Den kan bidra till att öka det kommunikativa inslaget i undervisningen och den kan tidigt introducera eleverna till fackspråkliga begrepp på främmande språk.

Men den kan också ha negativa konsekvenser för elevernas utveckling av färdigheter i svenska, och för deras inhämtande av ämneskunskaper. En starkt utbredd sprint på engelska kan också vara en faktor i en process som försvagar svenskans ställning som ”komplett och samhällsbärande språk”.

Vi anser att det inte finns tillräcklig kunskap för att man skall kunna ta ställning till om sprint allmänt sett är en bra undervisningsmodell eller inte. Som en generell metod för undervisningen kan därför sprint för närvarande inte rekommenderas. Sprint som bedrivs i mindre omfattning kan enligt vår mening knappast påverka svenskan negativt, och vi ser därför inga skäl till att avråda från sprint när den bedrivs på detta vis.

Fler undersökningar skall göras

De undersökningar av sprints effekter som gjorts är alla av tämligen begränsad omfattning och kan tolkas på olika vis. Det behövs därför fler, mer omfattande och djupgående studier. Sådana undersökningar måste innefatta både språkvetenskapliga och pedagogiska forskare. Enligt uppgifter som kommittén inhämtat planeras också projekt på området just nu, och forskningsmedel har nyligen beviljats.

Ett flertal olika frågeställningar behöver enligt vår mening belysas ytterligare.

För det första måste effekterna för elevernas inhämtande av ämneskunskaper studeras. Från allmänna utgångspunkter finns det goda skäl att anta att undervisningen sker effektivast på modersmålet. Vidare finns det klara belägg för att en allsidig utveckling av modersmålet är nödvändig för att en god kognitiv utveckling skall kunna komma till stånd.

För det andra måste effekterna för elevernas utveckling i svenska uppmärksammas. De undersökningar som antyder försämrade färdigheter i bl.a. skriftlig framställning är utan tvekan illavarslande, även om de bygger på ett bräckligt material. Vad som händer med elevernas tillägnande av ett svensk fackspråk är också av betydelse. En angelägen fråga är även elevernas attityder till svenskan. Attitydmässiga förhållanden har stor betydelse för ett språks ställning och funktion inom ett visst samhälle. Framstår svenskan som ett språk som inte duger i vissa sammanhang?

För det tredje är det viktigt att uppmärksamma hur elevernas kunskaper i målspråket utvecklas. Att svenska elever måste vara duktiga i engelska är ovedersägligt. Om sprint är ett bra sätt att utveckla deras engelska är detta därför ett starkt argument för att tilllämpa sprint i en eller annan form. Men om inlärningen av engelska är svag, eller om lika goda resultat kan nås på annat vis, framstår det som mindre lämpligt att tillämpa sprint. Vi menar att det bör undersökas närmare vilka möjligheter som finns att utveckla språkundervisningen och om det är lämpligare att sträva efter att förbättra undervisning i främmande språk, snarare än att undervisa på ett sådant språk. En ambition måste vara att hitta en undervisningsmodell som främjar både svenska och kunskaper i främmande språk. En central fråga i sammanhanget är också lärarnas kunskaper och färdigheter i språket. Håller t.ex. den engelska eleverna får möta i sprint tillräckligt hög kvalitet?

För det fjärde bör man undersöka vilken påverkan sprint får på undervisningssituationen. En mer lärarstyrd och mindre interaktiv undervisning, genom att läraren blir mer bunden till en förberedd plan, till läromedel m.m., står på många vis i motsatsställning till centrala pedagogiska ambitioner.

Användningen av främmande språk skall följas

Det är också viktigt att det finns ordentliga kunskaper om sprints utbredning, vilka ämnen den omfattar, vilka språk som ingår m.m. Vi förslår därför att Skolverket ges i uppdrag att noggrant följa detta. Uppgifter som behövs är bl.a. hur många skolor, klasser och elever som berörs på skilda nivåer och vilka ämnen som omfattas.

Det är i detta sammanhang centralt att sprint på olika språk hålls isär. Med utgångspunkt i ambitionen att svenskan skall vara ett komplett och samhällsbärande språk är det på grund av engelskans speciella ställning både internationellt och inom Sverige en skillnad mellan sprint på engelska och andra språk. En ökad användning av engelska som undervisningsspråk skulle på sikt kunna vara ett led i en process som försvagar svenskans ställning i Sverige i förhållande till engelskan, medan detsamma inte kan hävdas om andra språk. Däremot måste man naturligtvis anta att en eventuell negativ påverkan på den enskilde elevens språkutveckling kan ske på liknande vis oavsett om sprint bedrivs på engelska eller t.ex. tyska. Om

negativa effekter av sprint på engelska kan konstateras, bör motsvarande gälla för sprint på andra språk.

Vidare är det viktigt att undervisning på elevernas modersmål inte blandas samman med sprint. Tvåspråkig undervisning där minoritets- och invandrargrupper i någon utsträckning ges utbildning på sitt modersmål kan medföra stora vinster för de elever som ges denna möjlighet. I den mån sprint på exempelvis finska eller spanska involverar modersmålselever måste detta särhållas från fall där elever med svenska som modersmål ges undervisning på dessa språk.

Den rättsliga grunden för sprint skall regleras

Vi föreslår att den rättsliga grunden för sprint skall regleras. Om en huvudman vill anordna undervisning på annat språk än svenska i betydande omfattning, kan en särskild och tidsbegränsad dispens meddelas av Skolverket. Skolverket skall löpande följa upp undervisningen.

Dispens skall inte krävas för att anordna s.k. tvåspråkig undervisning på svenska och något annat modersmål.

Svenskundervisning skall vara obligatorisk under samtliga år i skolan

Vi anser att det är viktigt att eleverna ges möjligheter att utveckla sin svenska under hela gymnasietiden. Vi föreslår därför att regelverket skall ändras så att det blir obligatoriskt att ge svenskutbildning under alla år i gymnasieskolan.

3.2. Högre utbildning och forskning

Högre utbildning och forskning hör till de samhällssektorer inom vilka det svenska språkets ”tillstånd och utveckling […] skall analyseras”, enligt den uppräkning som görs i kommitténs direktiv. Regeringen anger också att vi skall ”belysa behovet och vikten av svenska både som ett väl utvecklat allmänspråk och som ett språk inom olika fackområden”.

Universitets- och högskoleområdet är ett av de områden som Svenska språknämnden speciellt uppmärksammar i sitt förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket. Nämnden fram-

för en rad åtgärder och krav avsedda att stärka svenskans ställning. Bland annat föreslås följande.

1. Gymnasiets C-kurs i svenska skall vara obligatoriskt förkunskapskrav för behörighet till teoretiska högskolestudier.

2. De studerande skall kunna tala och skriva om sitt ämne på svenska.

3. I högskoleförordningen skall införas krav på att doktorer skall dokumentera sin förmåga att både tala och skriva om sitt ämne på svenska.

4. Konsekvenserna av engelska som läroboks- och föreläsningsspråk inom högskoleutbildningar skall studeras.

5. Pedagogiskt utvecklingsarbete som gynnar parallell användning av svenska och engelska inom högskoleutbildning och forskning skall främjas.

6. Yrkesexamina skall garantera att den utexaminerade har för yrket tillräckliga kunskaper i svenska i såväl tal som skrift.

3.2.1. Engelskan dominerar inom flera fält

Att engelska i hög grad används inom högre utbildning och forskning – särskilt naturvetenskap, teknik och medicin – är väl känt. Inom många ämnen publiceras avhandlingar i det närmaste uteslutande på engelska. Studier av publiceringsspråk för avhandlingar har exempelvis gjorts av Teleman (1992) för Lunds del och av Thelander (2000) för Uppsalas. Båda visar på en närmast hundraprocentig användning av engelska inom de medicinska, naturvetenskapliga och tekniska fakulteterna. Inom humaniora, teologi och juridik samt i viss mån samhällsvetenskap står sig svenska bättre. Det är mycket sällsynt med avhandlingar på tyska eller franska, med visst undantag för språkämnena (där stundtals också andra språk kan förekomma).

Gunnarsson & Öhman (1997) redovisar en undersökning av språkbruk och språkval vid Uppsala universitet. Författarna konstaterar att anglifieringen har kommit långt, speciellt inom teknik, naturvetenskap, medicin och farmakologi. Anpassningen till engelskspråkig undervisning, litteratur och produktion är i första hand tydlig inom forskning och forskarutbildning. Även om bilden är något mer splittrad vad gäller den samhällsvetenskapliga fakulteten och den historisk-filosofiska sektionen, intar engelskan också

inom dessa en framskjuten position. Sammantaget används inte svenska som vetenskapligt språk inom en stor del av universitetet, och andra främmande språk brukas inte heller i någon större utsträckning. Engelska är alltså det dominerande vetenskapliga språket. Gunnarsson (1999) menar sammantaget att det svenska vetenskapssamhället utvecklas mot att engelska används i de mer renodlade vetenskapliga sammanhang och på högre nivåer inom utbildningen, medan svenskan används för popularisering och undervisning på lägre nivå.

I den tidigare berörda rapporten till Nordiska ministerrådets språkpolitiska referensgrupp (Falk 2001) redovisas svaren på en rundfråga till ett antal institutioner och fakulteter vid olika universitet. Av de svar som lämnats framgår sammanfattningsvis att högre utbildning och forskning generellt sett är en domän där engelska används mycket frekvent. Andelen engelska varierar dock mellan olika fakulteter och institutioner. Överlag har anglifieringen nått längst inom naturvetenskap, teknologi och medicin. Inom dessa vetenskaper har engelska sedan lång tid en självklar ställning som vetenskapligt språk. Juridik är det ämne som mest utmärker sig för sin låga andel engelska, både på grundutbildningsnivå och på forskarutbildningsnivå.

Vidare finns det en klar tendens till ökad användning av engelska ju högre upp i utbildningen man kommer. Inom många ämnen är en stor del av kurslitteraturen engelskspråkig redan på grundutbildningsnivå, men framför allt ökar andelen på engelska drastiskt efter den första grundkursen. På de flesta forskarutbildningarna dominerar engelskspråkig kurslitteratur, undervisning och seminarier är på engelska och studenterna skriver rapporter, artiklar och avhandlingar på engelska. Ett fåtal institutioner kräver sammanfattningar till avhandlingarna på svenska.

3.2.2. Engelskan inte oproblematisk

De lärare och studenter som besvarat Falks enkät uttrycker ingen vilja till ökad användning av engelska på grundutbildningsnivå (a.a. s. 38). Lärare uppger tvärtom att de helst undervisar på svenska så långt det är möjligt, och studenterna att de helst läser kurslitteratur på svenska om de får välja. En allmän uppfattning är att man undervisar bättre på det språk man behärskar bäst. Man har märkt att undervisning på andra språk (i praktiken engelska) påverkar

kommunikationen mellan föreläsare/lärare och studenter; både lärare och studenter känner sig mer hämmade inför att diskutera på engelska och diskussionen når ofta inte samma vetenskapliga nivå. En del påpekar att det inte bara är kommunikationen som hämmas i detta sammanhang utan även inlärningen genom att studenterna inte får utveckla tankar på sitt eget modersmål. Dessutom uppges att många lärare och studenter överskattar sina kunskaper i engelska och därmed kanske lite väl lättvindigt överger svenskan till förmån för engelskan.

Falk menar vidare att en konsekvens av engelska som ”det enda” vetenskapliga språket är att man inte upplever något behov av att kunna bruka ytterligare språk, vilket medför en viss likriktning av den vetenskapliga debatten; ”engelskspråkig” får bli liktydigt med ”internationell”.

Ännu en aspekt som har uppmärksammats av många institutioner som deltagit i rundfrågan är att studenterna har luckor när det gäller svensk terminologi. Dessutom påpekas att studenterna inte kan att uttrycka sig korrekt i skriftliga sammanhang. En tillfrågad lärare konstaterar att studenterna inte behärskar svenska termer och uttryck, och från annat håll framförs åsikten att det är sorgligt att studenterna inte längre har ett svenskt vetenskapligt språk att tillgå.

Falk menar att diskussionen kring dessa frågor borde fördjupas ute på universitet och högskolor; nu stannar man vid ett ”så här är det” och ”det är ju oroväckande på något vis”. Det förefaller vara få som funderar över konkreta åtgärder för att inom grundutbildningen underlätta och förbereda studenterna på mötet med engelskan, eller för att vidmakthålla svenskan som vetenskapligt språk på forskarnivå.

Det huvudsakliga argumentet för den utbredda användningen av engelska är att den nationella och internationella rörligheten inom forskarvärlden måste förbättras och öka. I propositionen Den öppna högskolan (prop 2001/02:15) framhåller också regeringen följande i samband med en genomgång av åtgärder för att öka rekryteringen av utländska studenter till Sverige:

Svenska universitet och högskolor har i dag ett betydande antal kurser och program på engelska. Sverige ligger långt framme inom detta område vid en jämförelse med andra EU-länder. Under senare år har utbudet av engelska kurser och program ökat markant. I en enkätstudie utförd av utredningen framgår att efterfrågan av utbildning på engelska stadigt växer och att utbildningsalternativ på engelska med största

sannolikhet också kommer att öka framöver. Regeringen ser detta som en riktig och positiv utveckling.

3.2.3. Reglering av språkförhållanden i universitets- och högskoleutbildning

De grundläggande bestämmelserna för universitets- och högskoleverksamheten i Sverige finns i högskolelagen (1992:1434). Några direkta bestämmelser om språkförhållandena ges inte. Riksdagen har dock nyligen i 1 kap. 9 § infört målet att den grundläggande högskoleutbildningen bl.a. skall utveckla förmågan att ”utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området” (bet. 2001/02:UbU4).

I högskoleförordningen (1993:100) behandlas sådant som högskolornas organisatoriska uppbyggnad, vilka typer av lärartjänster som får finnas samt behörighetsvillkor och anställningsförfaranden för dessa, behörighetsregler för studerande, regler för kurs- och studieplaner m.m. I bilaga 2 (Examensordning) ges bestämmelser för vilka examina som får avläggas och vilka krav som skall uppfyllas för respektive examen (utöver de ovan citerade allmänna målen i högskolelagen). Några språkbestämmelser finns inte här.

Därutöver bestämmer varje högskola på skilda nivåer och vis egna mål för utbildningen för olika examina, program och kurser.

Någon central reglering av språkval etc. för doktorsavhandlingar finns inte. Enligt högskoleförordningen (8 kap. 5 §) ligger huvudansvaret för forskarutbildningen på fakultetsnämnden vid respektive universitet och högskola. Vissa allmänna regler för doktorsavhandlingen anges (8 kap. 13 §), men språkfrågan berörs inte.

3.2.4. Lokala regler för avhandlingsspråk

En genomgång av reglerna om avhandlingsspråk vid de skilda lärosätena visar att dessa varierar. Det vanligaste förefaller vara att fakultetsnämnder eller motsvarande bestämmer på vilket språk en avhandling får skrivas, som en del av det övergripande ansvaret för forskarutbildningen inom skilda områden vid respektive universitet och högskola. I något fall tillämpas dock mer centrala bestämmelser. Uppsala universitet har exempelvis regler för utformning m.m. av doktorsavhandlingar som gäller för samtliga fakulteter. I

andra fall finner man regler på lägre nivå, som i de studieplaner som respektive institution utformar för forskarutbildningen inom sitt ämne.

En vanlig bestämmelse är att avhandlingar får skrivas på svenska, danska, norska, engelska, franska och tyska. Det är dock inte ovanligt att engelska utpekas som det föredragna språket: ”Doktorsavhandlingen skall normalt skrivas på engelska. Skall annat språk användas, anges det i den individuella studieplanen.” (Handbok för forskarutbildningen inom matematisk-naturvetenskapliga fakulteten, Lunds universitet, 2000) eller ”Doktorsavhandling skall i regel skrivas på engelska. Det är dock möjligt att skriva avhandlingen på annat språk, men för detta krävs dekanus godkännande” (Studiehandbok för forskarutbildning. KTH, 1997). Ännu starkare formuleringar återfinns också: ”Avhandlingen skall skrivas på engelska. Den kan i undantagsfall skrivas på svenska.” (Studiehandbok för forskarstuderande. Chalmers, 1999). I vissa fall godtas endast engelska: ”Avhandling skall författas på engelska språket.” (Studieplan för forskarutbildning i ämnet etologi. SLU, 2001).

Det är heller inte ovanligt att det påpekas att de uppsatser som ingår i en sammanläggningsavhandling (en avhandling som består av en sammanställning av separata artiklar) i största möjliga utsträckning skall ha varit publicerade i internationella, engelskspråkiga tidskrifter, för att en tillräckligt hög kvalitet skall kunna garanteras, och att sammanläggningsavhandlingar rekommenderas av samma skäl. Detta innebär i praktiken att engelska anbefalls som avhandlingsspråk. Sammanläggningsavhandlingar är helt dominerande inom naturvetenskap, teknik och medicin.

3.2.5. Goda kunskaper i både svenska och engelska efterfrågas

Att det krävs goda kunskaper i engelska för att man skall kunna genomgå en högre utbildning inom många områden är uppenbart. Lika klart är det att god förmåga att läsa, skriva och tala engelska krävs för den yrkesverksamhet som många högutbildade ägnar sig åt efter examen.

Men goda kunskaper i svenska språket behövs också. Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) genomförde under 1998 en enkätundersökning där ca 5 500 doktorander, 5 500 personer som avlagt doktors- eller licentiatexamen och

700 arbetsgivare inom relevanta branscher fick svara på frågor om utbildningens innehåll, vilka krav yrkeslivet ställer m.m. (En genomlysning av svensk forskarutbildning, 1999). De tillfrågade personerna har utbildning inom alla universitetsområden.

En uppsättning av frågor rörde hur viktiga man ansåg olika områden vara. Sammanlagt 19 olika områden presenterades. Studenterna fick svara på om området i fråga prioriterades inom utbildningen och om det borde prioriteras. De utexaminerade svarade på om området hade prioriterats under deras utbildning och om de nu uppfattade det som viktigt i yrkeslivet. Arbetsgivarna fick kryssa för fem områden de ansåg vara viktiga då de anställde personer.

Två områden som man fick ta ställning till var muntlig och skriftlig färdighet i svenska respektive engelska. Tabell 3:1 sammanfattar resultatet för just dessa områden.

Tabell 3:1. Svar på frågor om områden som prioriterats under utbildningen, bör prioriteras resp. är viktiga för yrkesverksamhet

Doktorander

Examinerade

Arbets- givare

Priorite-

ras nu

Bör prioriteras

Prioriterades

utbildning

Viktigt

i yrke

5 viktiga

Svenska 21 55 31 77 24 Engelska 51 82 64 80 22

Källa: En genomlysning av svensk forskarutbildning. 1999.

Som framgår tycker samtliga grupper att engelska är viktigt. Ungefär hälften av doktoranderna anser att engelskan prioriteras nu, och drygt 80 % att den bör prioriteras. Av de utexaminerade pekar 80 % på att engelskkunskaper är viktiga i arbetslivet. Även arbetsgivarna värdesätter engelskan; med 22 % markeringar placerar sig muntlig och skriftlig språkfärdighet i engelska på en delad åttondeplats bland de egenskaper arbetsgivarna anser vara viktiga (högst rankas ”social kompetens och samarbetsförmåga”). Uppenbart är dock att också svenskan anses vara viktig. Arbetsgivarna sätter den t.o.m. högre än engelskan (24 % markeringar). Av de utexaminerade uppger 77 % svenskan vara viktig. För doktoranderna gäller att drygt hälften anser att svenskan bör prioriteras i utbildningen.

3.2.6. Utbildning i vetenskapligt skrivande

Strand (2000) redovisar en inventering av undervisning i vetenskapligt skrivande vid Stockholms universitet. Även om det naturligtvis kan finnas skillnader mellan olika lärosäten, är det svårt att tro att situationen i Stockholm är radikalt annorlunda än den som råder på annat håll. Därför kan den bild som ges förmodligen vara giltig även för andra lärosäten.

Av rapporten framgår att förhållandena fullt naturligt skiljer sig åt mellan olika institutioner och fakulteter. På vissa institutioner ges smärre kurser i vetenskapligt skrivande, men det vanligaste är att skrivträningen sker genom att studenterna producerar rapporter, PM, projektarbeten m.m. som en del av den ordinarie undervisningen. I många fall förekommer också rena uppsatskurser av skilda slag. Här ingår ibland undervisning i det vetenskapliga skrivandets formalia (referenser, litteraturlistor o.d.). Från många håll framförs också att studenterna har varierande förkunskaper och språkfärdigheter. Vissa har ett korrekt språk och kan skriva texter som också i andra avseenden uppfyller kraven på en vetenskaplig framställning. Andra har betydligt större problem att producera välfungerande texter, och i en del fall gäller problemen även helt elementära saker som stavning och meningsbyggnad.

Det övergripande intrycket är att det inte sker någon direkt, heltäckande och systematisk träning av förmågan att skriva vetenskaplig text, på vare sig svenska eller engelska. Samtidigt framstår det som om det i många fall finns behov av ytterligare insatser. Exempelvis har genomströmningen vid uppsatskurser traditionellt varit lägre än för många andra kurser, och trots att en hel del förbättringar uppnåtts genom olika åtgärder är detta problem inte löst.

3.2.7. Språkmoment i introduktionskurser och collegeterminer

I den offentliga utredningen Mångfald i högskolan (SOU 2000:47) föreslås att en introduktionskurs skall bli ett obligatoriskt moment i högskoleutbildningen. I en sådan kurs skulle enligt förslaget ingå en del om kommunikation. Som ett första steg föreslår man att ett tiotal universitet skall få anordna en obligatorisk 20-poängs högskoleintroduktionskurs som pilotprojekt. Liknande förslag har också tidigare framförts av utredningen om studentinflytande inom högskolan (Ds 1998:51) och högskoleutredningen (SOU 1992:1).

I Den öppna högskolan (prop. 2001/02:15) ställer sig regeringen avvisande till obligatoriska introduktionskurser. Man framhåller (s. 50): ”En sådan utbildning skulle, som flertalet remissinstanser framhållit, förlänga studietiden med en termin och därmed medföra stora kostnader både för de studerande och för staten. Flertalet högskolenybörjare är inte i behov av en så lång introduktion.” Däremot är man positiv till frivilliga kurser: ”Redan i dag anordnas kortare frivilliga introduktionskurser vid ett flertal lärosäten som syftar till att underlätta studenternas fortsatta högskolestudier. För de studenter, som känner sig osäkra på sin förmåga eller som upplever den akademiska miljön som så främmande att de tvekar att ta steget in i högskolan, kan en introduktionskurs vara av stor nytta.” Regeringen pekar i sammanhanget också på vikten av goda kunskaper i svenska (s. 51): ” Goda kunskaper i det svenska språket har stor betydelse för att högskolestudier skall kunna bedrivas framgångsrikt, men också för det framtida arbetslivet. Vid några lärosäten erbjuds i dag introduktionskurser i svenska för invandrarstudenter som har en utländsk gymnasieutbildning och som vill förbättra sina kunskaper i svenska. I likhet med mångfaldsutredaren anser regeringen att valbara inslag av språkträning bör kunna ingå i de ovan nämnda introduktionskurserna eller i den s.k. collegeutbildningen. Även svenskfödda kan ha behov av att få undervisning i det svenska språket.”

Utredningen om mångfald i högskolan föreslår också att en s.k. collegetermin bör provas. Denna skulle vända sig ”både till personer som saknar behörighet och personer som är formellt behöriga men i praktiken saknar de reella kunskaper som krävs för att tillfredsställande kunna följa högskoleundervisningen” (s. 120).

Collegeterminer har provats vid några universitet och högskolor. Ett exempel på hur det kan fungera kan hämtas från Umeå. Där bedrivs sedan 1998 en collegeutbildning som ett samarbetsprojekt mellan Umeå universitet, Folkuniversitetet i Umeå och Kunskapslyftet i Umeå kommun. Utbildningen består av två terminer. Den ena terminen utgörs av gymnasiekurser och är avsedd för dem som behöver komplettera sin gymnasieutbildning för att få formell kompetens, eller vill fräscha upp gamla kunskaper för att få reell kompetens. En speciell variant inriktad mot matematik finns också. Den andra terminen ligger på högskolenivå. Inriktningen beskrivs på följande vis:

College-högskolenivå vänder sig till dig som t.ex. har formella men inaktuella kunskaper, känner osäkerhet inför högskolestudier, inte rik-

tigt har bestämt sig [sic] för vilka universitetsstudier som du vill fortsätta med, eller väntar på att bli antagen till annan utbildning eller vill stärka dina förutsättningar att bedriva framgångsrika studier. Kursen omfattar bl a muntlig- och skriftlig framställning, data/IT och en idéhistorisk översikt. (Vad är college? 2002)

Man söker antingen till gymnasiekursen eller till högskolekursen. Den som genomgått gymnasiekursen med godkänt resultat är garanterad plats på högskolekursen.

Riksdagens har beslutat att universitet och högskolor skall få möjlighet att i rekryteringsfrämjande syfte erbjuda en introducerande utbildning i samarbete med kommunal vuxenutbildning (prop. 2001/02:15, bet. 2001/02 UbU4).

3.2.8. Bedömningar och förslag

Våra förslag:

  • Åtgärder skall vidtas för att främja parallell användning av engelska och svenska inom forskning och vetenskap.
  • I utbildning vid svenska universitet och högskolor skall ett mål vara att studenterna tillägnar sig förmåga att i både nationella och internationella sammanhang muntligt och skriftligt och för olika målgrupper utbyta kunskap inom sitt specialområde.
  • En genomgång skall göras av kraven för yrkesexamina vid högskolan. I relevanta fall skall införas krav på för yrket tillräckliga kunskaper i svenska i såväl tal som skrift.

Vår bedömning:

  • Universitet och högskolor bör förstärka moment i utbildningen som förbättrar studenternas muntliga och skriftliga färdigheter i både svenska och engelska, samt i vissa fall höja förkunskapskraven i svenska.

Vi anser att frågan om svenskans och engelskans ställning inom högre utbildning och forskning är central. Det är uppenbart att det är nödvändigt med ett utbrett användande av engelska. Få verksamheter är så internationella som forskning. För att svenska forskare skall kunna göra sina rön kända utomlands, ta in vetenskaplig kunskap utifrån och kunna delta i internationell verksamhet krävs att de har goda kunskaper i engelska, som ju är den internationaliserade vetenskapens främsta språk. Det är dessutom önsk-

värt att svenska studenter, högskolelärare och forskare behärskar andra främmande språk än engelska.

Samtidigt står det klart att bruket av engelska inte är oproblematiskt. Det finns indikationer på att både studenter och lärare i olika sammanhang finner det svårt att använda engelska. Detta kan få konsekvenser för studenternas kunskapsinhämtande, undervisningens kvalitet m.m.

Även för svenskans ställning inom landet och dess utveckling som komplett språk skapar engelskans dominerande position inom delar av högskoleverksamheten problem. Om vissa områden förloras för svenskan helt och hållet – och som framgått finns det mycket som tyder på att så skett inom några fält – upphör svenskan att utvecklas inom denna sfär. Det blir då med tiden svårt att använda svenska i de fall där detta vore önskvärt. Möjligheterna att sprida kunskaperna ut i samhället, förutsättningar för insyn i forskningsverksamheten och till diskussion av utvecklingen, konsekvenserna av olika upptäcker m.m. försämras då drastiskt.

En sådan utveckling kan också vara till men för det svenska näringslivet. Mycket av den nya tekniska kompetensen genereras inom universitet och högskolor samt storföretag för vilka engelskan är arbetsspråk. Om sådan kunskap inte kan uttryckas på svenska kan det försvåra möjligheterna att föra innovationerna vidare till små och medelstora företag, vilket kan hämma utvecklingen av dessa.

Vi anser därför att det är viktigt att stärka svenskans ställning inom universitets- och högskolevärlden. Detta får dock inte ske på bekostnad av engelskan. Både svenska och engelska behövs. En diskussion av förhållandet mellan svenska och engelska inom svenskt universitetsväsen måste därför handla om ett både–och, inte ett antingen–eller.

Vi anser vidare att det är viktigt att svenska studenter har god förmåga att i såväl tal som skrift behandla de ämnen de studerar. Detta efterfrågas av arbetsmarknaden och det är också en grundläggande förutsättning för att den enskilda studenten skall kunna genomföra sin utbildning på ett effektivt och framgångsrikt sätt. Enligt vår mening bör ett övergripande mål för den högre utbildningen därför vara att studenterna behärskar både svenska och engelska väl. Därutöver bör andra stora internationella språk som franska, tyska och spanska behärskas i större utsträckning än vad som är fallet i dag. Vi erinrar här om att EU har uppsatt som mål att medborgarna i medlemsstaterna skall behärska två främmande språk, utöver att ha goda kunskaper i modersmålet. I kapitlet om

språkpolitik (16) lämnar vi förslag på mål för en nationell språkpolitik, där detta språkmål inom EU ingår.

Kurser i vetenskaplig kommunikation bör införas

En förstärkning av moment som förbättrar den muntliga och skriftliga språkfärdigheten i svenska och engelska bör generellt övervägas i universitets- och högskoleutbildningen. Det är också önskvärt att kunskaperna i andra språk ökas. Speciellt vore det lämpligt att studenterna i större utsträckning kunde läsa vetenskaplig text på exempelvis franska eller tyska.

Universitet och högskolor bör därför utveckla kurser i vetenskaplig kommunikation som omfattar träning i att både tala, skriva och läsa. Sådana kurser bör integreras i de skilda utbildningsprogrammen. Det finns anledning att tro att detta kan löna sig även rent ekonomiskt genom att genomströmningen kan öka (inte bara på rena uppsatskurser). Dessutom bör studenternas attraktionskraft på arbetsmarknaden därigenom öka, vilket i sin tur bör vara ett konkurrensmedel för den enskilda högskolan.

I den frivilliga introduktionsterminen bör moment av språkutbildning ingå

Försök görs för närvarande med en frivillig introduktionstermin som allmänt förbereder och introducerar studenterna till de kommande studierna. Vi anser att det i en sådan kurs bör ingå moment av språkutbildning. Dagens studenter har en betydligt mer heterogen bakgrund än tidigare, och med tanke på de ambitioner som finns att minska den sociala snedrekryteringen till högre utbildning, förstärka den etniska och kulturella mångfalden etc., är det rimligt att anta att detta i än högre grad kommer att prägla kommande studentgenerationer. Kurser som underlättar mötet med det akademiska språket bör ha stort värde i detta sammanhang och dels kunna ge den enskilde bättre möjligheter att framgångsrikt genomföra sina studier, dels underlätta för högskolan genom att ett större mått av gemensamma utgångspunkter skapas.

Vi vill i detta sammanhang betona att skolan har det grundläggande ansvaret för att eleverna har de förkunskaper som behövs då de går över till högskolestudier. Ett införande av språkmoment

inom en introduktionstermin skall inte innebära att gymnasiemoment flyttas upp på högskolenivå, och det skall heller inte ses som uttryck för att förkunskapskraven kan sänkas. Den skall inte heller ses som en ersättning till den kommunala vuxenutbildningen.

Språkmoment bör ingå i collegeutbildning

Riksdagen (bet. 2001/02:UbU4) har beslutat att universitet och högskolor skall ges möjlighet att erbjuda s.k. collegeutbildning i samarbete med kommunal vuxenutbildning, i enlighet med förslagen i Den öppna högskolan (prop. 2001/02:15). Vi anser att språkmoment bör ingå i sådan utbildning.

Vi vill också framhålla att en collegeutbildning skall ha som målsättning att bredda rekryteringen genom att locka nya grupper till högskolan. I enlighet med vad vi tidigare framfört ligger ansvaret för att studenterna har tillräckliga förkunskapskrav primärt på skolan. I den mån elever behöver komplettera sin gymnasiekompetens i svenska inför högskolestudierna bör detta därför i huvudsak ske inom ramen för de ordinarie gymnasieskolformerna, exempelvis komvux.

Svenska C skall vara obligatorisk på naturvetenskapsprogrammet i gymnasieskolan

Svenska språknämnden föreslår att gymnasieskolans C-kurs i svenska skall vara obligatorisk för behörighet till teoretiska högskolestudier.

Vi anser att det är inkonsekvent att denna kurs numera är obligatorisk inom samhällsvetenskapsprogrammet, men inte inom naturvetenskapsprogrammet. Vi föreslår att kursen skall göras obligatorisk även för naturvetenskapsprogrammet. Detta skulle bl.a. ge de studenter som från detta program går över till högskolans utbildningar inom naturvetenskap, teknik och medicin – som framgått de fält där domänförlusterna är mest uttalade – en bättre grund för att tillägna sig de språkfärdigheter i svenska som både utbildning och arbetsliv kräver och också motverka domänförluster för svenskan.

Svenska C bör vara förkunskapskrav på flertalet teoretiska högskoleutbildningar

Vi gör bedömningen att Svenska C bör vara förkunskapskrav inom den särskilda behörigheten för flertalet teoretiska högskoleutbildningar.

Självfallet måste då goda möjligheter till komplettering av gymnasiekompetensen, exempelvis via komvux, finnas för de elever som inte läst denna kurs i sin ordinarie gymnasieutbildning.

Det kan i detta sammanhang påpekas att Högskoleverket nyligen har föreslagit att Svenska B och Engelska A skall ingå i kraven för grundläggande behörighet till högskolestudier. Vi anser att detta är ett steg i rätt riktning.

Målen i högskolelagen skall ändras

Som redovisats har det nyligen genomförts en revidering av högskolelagens 1 kap. 9 § som innebär att den grundläggande högskoleutbildningen skall utveckla förmågan att ”utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området”. Vi anser att detta är en riktig och välkommen förändring, bl.a. eftersom förmågan att utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området måste förutsätta förmåga att hantera ämnet på svenska.

Vi menar dock att den aktuella paragrafen kunde förändras ytterligare, för att ännu starkare betona att god språkfärdighet är ett viktigt mål för utbildningen. Vi föreslår därför att den aktuella paragrafen ändras så att det i beskrivningen av de allmänna målen i 1 kap. 9 § sätts upp som mål att högskoleutbildningen skall ge studenterna förmåga ”att i både nationella och internationella sammanhang muntligt och skriftligt och för olika målgrupper utbyta kunskap inom sitt specialområde”.

Genomgång av kraven för yrkesexamina skall göras

Svenska språknämnden föreslår att yrkesexamina skall säkra att den utexaminerade har för yrket tillräckliga kunskaper i svenska i såväl tal som skrift. Vi menar att sådana krav skall införas för de vetenskapligt anknutna professioner där det finns risk att studenterna

inte ges möjlighet att tillägna sig ett fullgott svenskt fackspråk under utbildningen.

Den redan föreslagna förändringen av högskolelagens allmänna mål borde kunna ge stöd också för en sådan förändring av de mål för utbildningen som respektive lärosäte formulerar. Dessutom skall det i högskoleförordningens bilaga 2, där kraven för olika examina anges, i relevanta fall införas ett krav på tillräckliga kunskaper i svenska i såväl tal som skrift. Vi föreslår därför att en genomgång görs av högskoleförordningens bilaga 2 (examensordningen) om i vilka fall krav på för yrket relevanta språkkunskaper skall införas som en del av examensfordringarna.

Pedagogiskt utvecklingsarbete bör främjas

En grundläggande ambition inom universitetsvärlden bör vara att svenska och engelska skall användas parallellt inom såväl grund- som forskarutbildningen. Detta måste självfallet lösas på skilda vis inom olika ämnen, med hänsyn till sådant som tillgången till läroböcker och andra texter på svenska respektive engelska, internationella samarbeten m.m. Vi gör därför bedömningen att pedagogiskt utvecklingsarbete som främjar parallell användning av svenska och engelska i högskoleutbildningen bör främjas. Detta bör vara en uppgift för universitetens och högskolornas kontinuerliga pedagogiska utvecklingsarbete.

Språkliga färdigheter bör vara en del av målen för forskarutbildningen

Universitet och högskolor bör enligt vår bedömning i målen för sina forskarutbildningar inkludera språkliga färdigheter, som då alltså skall gälla både svenska och engelska. Ett exempel på hur man skulle kunna utforma ett sådant mål kan hämtas från Sveriges lantbruksuniversitet. Där har man i ett måldokument formulerat följande som ett av flera mål för vad doktorsexamen skall garantera: ”[att doktorn] kan i såväl nationella som internationella sammanhang muntligt och skriftligt presentera och diskutera forskningsresultat inför olika målgrupper”. (Program för verksamhetsutveckling i ett kvalitetsperspektiv, 2000.) En förändring av målen i högskolelagens 1 kap. 9 § på det sätt som ovan diskuterats skulle vara

ett stöd för arbetet med att införa sådana mål i de lokala forskarutbildningsplanerna.

Hur dessa mål skulle uppnås och hur färdigheterna skall kunna dokumenteras bör de ansvariga för respektive forskarutbildning ta ställning till. Förmodligen krävs olika modeller för olika lärosäten och ämnen.

Sammanfattning och abstract på svenska skall ingå i doktorsavhandlingar på annat språk

Vi föreslår att det skall vara obligatoriskt att till avhandlingar på annat språk än svenska foga en sammanfattning på svenska. Dessutom bör abstract, dvs. det korta referat om ca 250 ord som står bl.a. på det s.k. spikbladet, återges i både svensk och engelsk version. Danska och norska bör behandlas på samma sätt som svenska.

En sammanfattning på svenska gör att svenskan kan hållas levande även inom de mest avancerade fälten av modern forskning. För den enskilde doktoranden ger det också möjlighet att öva sig i att beskriva sitt ämne på svenska, och det kan vara ett led i dokumentationen av att man uppnått delar av det ovan diskuterade målet för kommunikativa färdigheter. En svensk sammanfattning ökar också förutsättningarna för att sprida den nya kunskapen ut i det svenska samhället.

Också en svenskspråkig version av det korta referatet (abstract) till avhandlingen bör bidra till detta.

Ett sådant krav kan införas högskoleförordningens 8 kap. 13 § genom ett tillägg av följande lydelse: ”En doktorsavhandling på annat språk än svenska skall innehålla dels ett kort referat på både svenska och engelska, dels en sammanfattning på svenska. En avhandling på svenska skall innehålla dels ett kort referat på både svenska och engelska, dels en sammanfattning på engelska, franska eller tyska. Danska och norska skall behandlas som svenska.”

Publicering av populärvetenskapliga presentationer bör uppmuntras

Utöver krav på sammanfattning och abstract kan de olika lärosätena kräva exempelvis en populärvetenskaplig presentation av forskningen avsedd att publiceras i pressen e.d.

Så sker redan nu vid flera fakulteter vid Lunds universitet. I Föreskrifter för forskarutbildningen vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet (2000) anges exempelvis att alla ”doktorsavhandlingar skall också kortfattat sammanfattas populärvetenskapligt på svenska.” Vi menar att detta är ett gott exempel på hur en doktorand kan dokumentera sin förmåga beträffande en viktig del av det ovan diskuterade målet att ”i såväl nationella som internationella sammanhang muntligt och skriftligt presentera och diskutera forskningsresultat inför olika målgrupper”.

Vår bedömning är att att liknande krav bör införas vid fler lärosäten.

Terminologiskt samarbete bör ske mellan universitet och högskolor och språkvården

Enligt vår bedömning är det viktigt med ett nära samarbete på det terminologiska området mellan universitet och högskolor och den terminologiskt inriktade språkvården. Den forskning som utförs vid universitet och högskolor ligger i framkanten av kunskapsutvecklingen. Därigenom kommer många nya begrepp och termer att skapas genom denna verksamhet. Det är då viktigt att det finns möjlighet att skapa en god och fungerande svensk terminologi. Detta kräver att det finns goda möjligheter för samarbete mellan terminologer och forskare.

Läromedel på svenska bör finnas inom alla delar av lärarutbildningen

Vi vill också framhålla vikten av att blivande lärare får goda möjligheter att tillägna sig svensk terminologi inom de ämnen som de senare skall undervisa i. Om de studenter som utbildar sig till lärare på skilda nivåer genom sina universitetsstudier inte får möjlighet att tillägna sig ett fullgott svenskt fackspråk inom sitt ämne, får de naturligtvis svårt att tala om sitt ämne på svenska för sina kommande elever. Detta kan dels leda till att svenskan får en svagare ställning inom skolan än vad som annars skulle vara fallet, dels skapa svårigheter för kommunikationen med eleverna, dels leda till att de termer som eleverna får lära sig i skolan inte är de korrekta.

Det måste därför säkras att lärarstuderande inom samtliga ämnen kan tillägna sig ett fullgott svenskt fackspråk. En förutsättning för detta är att de har tillgång till läromedel på svenska.

Forskning bör ske om konsekvenserna av högskoleundervisning på engelska

Slutligen vill vi fästa uppmärksamhet på att det är väl känt att det innebär en extra påfrestning att inte få använda sitt modersmål. Vilka konsekvenserna blir av det utbredda bruket av engelska inom vissa ämnen vet vi mycket lite om. Det bör därför studeras vilka effekterna blir för inlärning, förståelse, undervisningssituationen m.m. när svenska studenter får sin utbildning på engelska, samt hur sådan undervisning kan bedrivas framgångsrikt. I kapitel 15 lämnar vi förslag inom området språkvårdsrelaterad forskning.

4. Politik och förvaltning

I detta kapitel redovisas en kartläggning av svenskans bruk och ställning inom politik och förvaltning.

De frågor som främst uppmärksammats beträffande svenskans ställning i politiska sammanhang är kopplade till bruket av svenska inom EU. Dessa frågor behandlas i kapitlets första del, som också utgör huvudparten av kapitlet. Svenskans ställning inom den mer inhemska politiken och förvaltningen behandlas i kapitlets andra del.

Följande punkter ingår i vårt förslag till handlingsprogram för svenska språket när det gäller svenskans ställning inom politik och förvaltning.

  • Regeringen skall fastlägga officiella svenska riktlinjer för svenskans ställning och bruk inom EU, och även fortsättningsvis årligen bedöma och till riksdagen rapportera om kraven i riktlinjerna uppfylls samt om de nödvändiga resurserna finns inom EU.
  • Hur Sverige kan stödja utbildning av tolkar från svenska skall undersökas.
  • Undersökningar av dokumentanvändning och informationsströmmar med avseende på EU-texter skall genomföras.
  • Utvecklingen av översättningshjälpmedel för de svenska översättarna skall följas noga.
  • Svenska språket skall normalt användas inom den offentliga administrationen.

4.1. Svenskans ställning som EU-språk

För svenskans ställning som komplett och samhällsbärande språk är Sveriges EU-medlemskap en central fråga. Genom vårt lands inträde i EU kom vi att inlemmas i en större politisk och administr-

ativ struktur, där andra språk än svenska har en dominerande position. Det är uppenbart att det därigenom kan finnas risk för att svenskan tappar mark på den offentliga arenan, genom att svenska politiker, tjänstemän m.m. i större utsträckning än tidigare får utföra sitt arbete på andra språk än svenska. Det finns också risk för att tillgången till information och möjligheterna till insyn och påverkan försämras för dem som inte behärskar engelska och franska.

I regeringens direktiv till kommittén skrivs som första moment under rubriken Svenska språkets ställning: ”Kommittén skall föreslå åtgärder som leder till att svenskans ställning som officiellt språk inom EU kan bevaras.” Det anges därvid att behovet av ”kvalificerade översättare och tolkar i det sammanhanget [skall] belysas särskilt”. I den redovisning som ges av regeringens bedömning i budgetpropositionen för år 1999 framhålls att ”utgångspunkterna för en svensk språkpolitik bör vara att svenska språket bevaras som ett samhällsbärande och komplett språk i Sverige och att det förblir ett officiellt språk i EU”. I Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen (skr. 2001/02:30) framhåller regeringen att dess ”ambition är att förbättra situationen för svenskan ytterligare” (s. 318).

I detta avsnitt behandlar vi frågan om hur EU-medlemskapet påverkar svenskan från ett domänperspektiv: förlorar vårt språk användningsområden på grund av detta, och hur kan vi främja rätten att bruka svenska i EU-sammanhang? De problem som är förbundna med en eventuell försämring av den offentliga svenskan som beror på påverkan från EU-texternas mer komplicerade stil berörs däremot inte här. Sådana frågor behandlas i kapitel 9.

4.1.1. EU:s språkregim

Språkbestämmelser

Språkfrågan behandlas i EU:s mest grundläggande dokument. I artikel 217 i Fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget) stadgas att reglerna i fråga om språk ”för gemenskapens institutioner skall, med förbehåll för bestämmelserna i domstolens rättegångsregler, enhälligt fastställas av rådet”. Rådets första åtgärd var också att reglera de språkliga förhållandena. I den första artikeln i förordning 1/1958 från den 15 april 1958 fastslogs att franska, italienska, nederländska och tyska skulle vara

officiella språk och arbetsspråk för gemenskapens institutioner. Vid de efterföljande utvidgningarna av gemenskapen har språklistan sedan konsekvent utökats: 1973 tillfördes danska och engelska1 , 1981 grekiska, 1986 portugisiska och spanska och 1995 finska och svenska.

I de därefter följande artiklarna i rådets förordning finns mer detaljerade bestämmelser. För det första fastställs att en person som vänder sig till någon av gemenskapens organ fritt kan välja att använda något av de elva språken, och då har rätt att få svar på det valda språket. (Denna rätt är numera inskriven också i artikel 21 i Amsterdamfördraget.) Tar en EU-institution kontakt med en medborgare i ett EU-land skall man använda det landets språk. Vidare fastslås att lagar och andra generella bestämmelser, liksom Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT), där sådana dokument publiceras, skall ges ut på samtliga officiella språk. Slutligen sägs att de enskilda institutionerna i sina procedurregler har rätt att fastställa separata bestämmelser för språkanvändningen i speciella situationer, och att domstolen skall fastslå sina egna regler i detta avseende.

I Amsterdamfördraget (artikel 255) fastslås vidare: ”Varje unionsmedborgare och varje fysisk eller juridisk person som är bosatt eller har sitt säte i en medlemsstat skall ha rätt till tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar enligt de principer och villkor som skall bestämmas i enlighet med punkterna 2 och 3.” (Punkt 2 säger att rådet skall ”fastställa allmänna principer och gränser för rätten till tillgång till handlingar” och punkt 3 att de olika institutionerna i sina arbetsordningar skall utarbeta särskilda bestämmelser på området.)

Inrättningar för tolkning och översättning

EU har skapat stora inrättningar för språkservice av skilda slag; tolknings- och översättningstjänsterna inom unionen är utan motstycke de största i världen.

1

Vid Irlands inträde blev även iriska ett av EU:s officiella språk. Iriska används dock

betydligt mindre än de andra språken; någon tolkservice förekommer inte och översättningen begränsas till i stort sett enbart förordningar.

Tolkning

Tolkningen sköts inom kommissionen, rådet och Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén av den gemensamma tjänsten för tolkning och konferenser (GTTK). GTTK svarar också för tolkning inom en rad andra EU-organ belägna både i Bryssel och på andra platser. Verksamheten har stora dimensioner. Under 2001 svarade GTTK för 146 249 tolkdagar under 11 767 möten som anordnades av bl.a. kommissionen och rådet (Allmän rapport om Europeiska unionens verksamhet, 2002). GTTK har drygt 500 anställda tolkar och dessutom finns det ett stort antal tolkar som arbetar på frilansbasis. För svenskans del gäller att 54 tolkar (21 fast anställda och 33 frilansare) tolkar till svenska, och 123 från svenska till andra språk, 53 fast anställda och 70 frilanstolkar (Europeiska kommissionen. Gemensamma tjänsten för tolkning och konferenser 2001). Tolkning från svenska finns huvudsakligen för tyska, nederländska, danska och finska, medan få tolkar finns tillgängliga för tolkning till de övriga EU-språken.

Parlamentet och domstolen har egna tolkningsavdelningar. Även här är verksamheten omfattande. För parlamentets del anges den årliga arbetsvolymen för tolkarna till drygt 61 000 dagar. Antalet anställda är här omkring 250, varav något över 20 tolkar till svenska. Utöver de anställda anlitas runt 1 000 frilansare.

Översättning

Översättningen hanteras av översättningstjänster knutna till respektive organ. Den största av dessa är kommissionens som enbart för översättningen till svenska har ca 100 personer anställda. Rådet håller sig med drygt 50 svensköversättare och motsvarande siffra är för parlamentet 35, för domstolen 20, för Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén 18 (dessa har gemensamt kansli) och för revisionsrätten 5 personer. Till detta kommer en tämligen stor mängd frilansöversättare. Även vad gäller antalet översatta dokument är siffrorna höga: totalt inom EU:s alla inrättningar översätts drygt 200 000 sidor text till svenska varje år.

I tabell 4:1 visas antalet översättare och tolkar för samtliga språk inom olika EU-institutioner.

Tabell 4:1. Antal anställda: översättare och tolkar

Institution Översättning Tolkning Parlamentet 583 258 Rådet 641 GTTK

*

Kommissionen 1 332 GTTK Domstolen 265 40 Revisionsrätten 63 0 Ekonomiska och sociala kommittén 140 GTTK Regionkommittén 58 GTTK Totalt 3 082 798

* GTTK har ca 500 tolkar.

Källa: Allmänna budgeten, 2000.

Nyligen har kommissionens översättningstjänst också inrättat smärre översättningsfilialer i de flesta länder; vanligtvis är dessa placerade i respektive huvudstad. Vid Stockholmskontoret tjänstgör f.n. två personer. Dessa betjänar i första hand representationens tjänstemän i Stockholm, men i mån av tid arbetar de också för översättningstjänsten i framför allt Bryssel. Ett rotationssystem tillämpas, så att man stannar tre år i Stockholm; någon förlängning efter detta är normalt inte möjlig.

Översättningen sker huvudsakligen från franska och engelska. Tidigare var dessa båda språk relativt jämställda som källspråk. Statistik från 1997 visar exempelvis för kommissionens del att drygt 45 % av texterna översattes från engelska och något över 40 % från franska. Förhållandena tycks dock förändras relativt snabbt just nu så att engelskan kommit att få en allt mer dominerande roll som källspråk, och franskan i motsvarande mån en minskad andel. Siffror för år 2000 (för kommissionen) anger att strax under 700 000 sidor översatts från engelska medan värdet för franskan är 400 000. Övriga språk har bara marginella siffror. Tyska, som kom på tredje plats, svarar för 3,9 % av källtexterna medan värdet för de återstående språken varierar mellan 1,8 % (italienska) och 0,5 % (finska). I absoluta tal är det totala årliga antalet sidor översatta från svenska knappt 1 000. (Europeiska kommissionens översättningstjänst, 2001.)

Siffrorna är mer jämna för i hur stor utsträckning man översätter till de skilda språken. För kommissionens översättningstjänst uppges exempelvis följande siffror för år 2000. Tyska är det största

språket med strax över 160 000 översatta sidor år 2000. Franskan hamnar på andra plats med ca 150 000 sidor och engelska på tredje (drygt 130 000 sidor). Övriga språk har relativt lika värden och ligger någonstans mellan 90 000 och 110 000 översatta sidor per år.

Översättningshjälpmedel

Översättarna har i sitt arbete möjlighet att utnyttja olika typer av datorstöd. I kapitel 17 Språkteknologiska initiativ behandlas de olika typerna av datorstöd, och där lämnas även vårt förslag på området.

Kostnader för EU:s språkservice

Utan tvekan ger tolknings- och översättningsverksamheten upphov till avsevärda utgifter för EU:s del. För närvarande är kostnaderna för all översättning och tolkning i hela EU strax under 6 miljarder kronor per år, vilket utgör ca 15 % av EU:s totala administrativa budget och 0,8 % av hela EU-budgeten (Europeiska kommissionens översättningstjänst, 2001.) Den relativa andelen av den administrativa budgeten har sjunkit; för ungefär ett decennium sedan angavs att 40 % av den administrativa budgeten upptogs av språkavdelningarna. En då och då framförd siffra är att kostnaden beräknad per invånare och år är strax under två euro.

Varför mångspråkighet?

EU:s språkregim skiljer sig från andra internationella organisationers, där ett eller några få språk utnyttjas. Vilka argument har då framförts för det tillämpade systemet?

För det första är EU inte som andra organisationer ett mellanstatligt samarbetsorgan utan en union med överstatliga inslag. EU utfärdar t.ex. förordningar som är rättsligt bindande i de olika medlemsstaterna. Av bl.a. rättssäkerhetsskäl är det nödvändigt att EU:s medborgare på sitt modersmål skall kunna ta del av den EUlagstiftning de måste följa.

För det andra har medborgarna rätt till insyn i och påverkan på EU:s verksamhet, t.ex. utses Europaparlamentets ledamöter genom direktval i samtliga medlemsstater. För att sådant skall vara möjligt

måste dokument m.m. vara tillgängliga på språk som man behärskar. I Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen (skr. 2001/02:30 s. 318) framhålls denna synpunkt: ”Eftersom språkfrågan är en del i regeringens strävanden efter större öppenhet och demokratisk förankring av EU-arbetet är svenska språkets ställning inom EU mycket betydelsefull.”

För det tredje måste politiska representanter på skilda nivåer på sedvanligt sätt kunna utses på grundval av det förtroende de åtnjuter, utan att diskvalificeras av sina språkkunskaper. Skall t.ex. Europaparlamentet kunna representera medborgarna kan inte bara speciellt språkkunniga vara valbara. Regeringen fastslår (skr. 2001/02:30 s. 318) att ”folkvalda representanter i Europaparlamentet och ministerrådet måste ha möjlighet att använda svenska. Demokratiskt valda representanter får inte utestängas på grund av sina språkkunskaper.”

För det fjärde strävar EU efter att vara en union för medborgarna. Skall den kunna vara det, och skall unionen kunna få folkligt stöd, måste den ”tala samma språk” som invånarna i de skilda länderna. Det har sagts att det viktiga inte är att EU framstår som mångspråkigt utan att det framstår som enspråkigt gentemot varje individ – att var och en skall få använda sitt eget språk i kontakter med unionen. I Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen sägs också att en viktig utgångspunkt för svenskans ställning som officiellt EU-språk är ”att enskilda har god möjlighet till kommunikation med EU:s institutioner på det egna språket” (s. 318).

För det femte är mångspråkigheten ett utslag av ambitionerna att EU:s olika medlemsstater skall vara jämlika. Om något eller några språk generellt skulle ges försteg skulle det, inte minst symboliskt, vara ett tydligt brott mot den principen. Detta gäller naturligtvis främst för rådsmöten o.d.

Språkförhållanden inom några olika EU-organ

Som nämnts har EU:s enskilda institutioner i sina procedurregler rätt att fastställa separata språkbestämmelser för språkanvändningen i olika sammanhang. Hur brukar då de övergripande språkreglerna inom skilda inrättningar beskrivas? (Sammanställningen bygger på Melander 2000b och där given litteratur.)

Vid möten inom rådet använder respektive lands minister nästan uteslutande det egna språket. Arbetsspråket i mer informella för-

handlingar och möten för ministrarna är däremot huvudsakligen franska eller engelska. Arbetet i rådet förbereds av Ständiga representanternas kommitté (Coreper), som består av cheferna för de olika ländernas delegationer i Bryssel. Deras veckovisa möten sker på engelska, franska och tyska. Till rådet finns också en tämligen stor mängd arbetsgrupper av skilda slag kopplade. I dessa skall i princip – men knappast reellt, se nedan avsnitt 4.1.3 – alla språk kunna användas på lika villkor.

Beträffande kommissionen gäller för kommissionärernas verksamhet i det s.k. kollegiet att tre språk används: engelska, franska och tyska, av vilka de två förstnämnda utan tvekan är de mest använda. De skilda generaldirektoratens arbetsspråk kan i princip bestämmas fritt av respektive generaldirektör. Det vanliga är då att det blir franska, engelska eller tyska som brukas. Vid möten med externa representanter av skilda slag skall i princip tolkning alltid finnas tillgänglig.

Parlamentet har genomgående tagit ställning för rätten för alla dess medlemmar att använda det egna språket. Under plenarsessioner förväntas också alla ledamöterna använda sitt eget språk. I princip skall denna rätt finnas även under utskotts- och partigruppsmöten, liksom under de sammanträden som sker inom varierande undergrupper, tillfälliga kommittéer m.m.

För både Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén gäller att det i princip skall vara möjligt för ledamöterna att använda sina egna språk inom samtliga arbetsformer. Man har flitiga kontakter med olika utomstående representanter och även här är strävan att dessa skall kunna använda det egna språket i arbetet.

Som berörts har EG-domstolen enligt grundfördragen rätt att bestämma sina egna språkliga regler. De regler som fastställts innebär att vid en s.k. direkt talan kommer den person eller institution som initierar ärendet att bestämma vilket språk som skall bli detta ärendes rättegångsspråk. Man kan här fritt välja mellan samtliga elva ”vanliga” officiella EU-språk, och dessutom iriska. Vid begäran om ett s.k. förhandsavgörande, dvs. en framställan från en domstol i något medlemsland om avgörande i en fråga som berör gemenskapsrätten, är det den nationella domstolens språk som blir rättegångsspråk. Domar meddelas på rättegångsspråket, men publiceras på alla officiella språk. Domstolens interna arbetsspråk är franska.

4.1.2. Sveriges språkpolicy i EU

Mot slutet av 1996 presenterade Utrikesdepartementets EUsekretariat ett cirkulär med riktlinjer för att främja svenska språkets ställning i EU-arbetet (Cirkulär 6, UD. Eu-sekr. 1996:6 rev.). I detta framhålls att regeringen fäster största vikt vid svenska språkets ställning inom EU och att syftet med Sveriges policy i frågan är att förmå EU:s institutioner att ta sitt fulla ansvar för tolkning och översättning. ”Såväl enskilda som myndigheter måste ha möjlighet att använda svenska vid kontakter med EU:s institutioner.” I cirkuläret anges också att bl.a. följande principer skall tillämpas till dess ”EU:s institutioner förfogar över nödvändigt antal tolkar och översättare för att tillgodose de krav som berättigas av svenska språkets ställning som officiellt språk”:

  • Svenska folkvalda representanter i Europaparlamentet och svenska företrädare i andra EU-organ på hög nivå, såsom rådet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén måste ha möjlighet att kommunicera på svenska. Valet av dessa representanter får inte avgöras av deras språkkunskaper.
  • Svenska språket skall inte behandlas sämre än jämförbara språk.
  • För svensk del är de bästa alternativen antingen tolkning till och från samtliga officiella språk eller en begränsning till engelska och franska. I det senare fallet är det ett starkt svensk intresse att engelskan hävdas i förhållande till franskan.
  • EG-domstolens domar betraktas som delar av det gemensamma regelverket. Domar som offentliggjorts före Sveriges inträde i EU skall därför översättas till svenska utan onödigt dröjsmål. Det är nödvändigt att medborgarna får möjlighet att tillgodogöra sig EG-domstolens avgöranden – och på så sätt ta del av utvecklingen av praxis – på svenska. Riktlinjer ges också för hur dessa principer skulle tillämpas i praktiken. Grundprincipen är att Sverige inte godtar ”någon särställning för ett enskilt språk – vare sig positiv eller negativ”. De inskränkningar vad gäller tolkning som etablerats i vissa sammanhang, exempelvis att man i Coreper endast använder engelska, franska och tyska (se ovan avsnitt 4.1.1), accepteras dock under förutsättning att det är en s.k. två- eller trespråksordning som tilllämpas (dvs. att engelska och franska respektive engelska, franska och tyska brukas). De fem- och sexspråksordningar som kommit att utbildas inom vissa grupper ses däremot inte som förenliga med

EU:s grundläggande principer och skall därför motarbetas. På ”lägre nivå”, i arbetsgrupper o.d., är målet att svenskar skall ges tolkservice på samma nivå som representanter för ”något av de med svenskan närmast jämförbara språken t.ex. danska, finska, grekiska och portugisiska”. När inte likabehandling är möjlig skall tvåspråksordningar eftersträvas. För den skriftliga kommunikationen gäller som huvudprincip motsvarande ambitioner: att svenska skall användas utom i sammanhang där praxis etablerats att endast engelska eller franska utnyttjas.

4.1.3. Bruket av svenska inom EU:s institutioner

Tolkning

I april 1998 redovisade UD:s EU-sekretariat en utvärdering av den svenska språkpolicyn (UD. Eu-sekr. 1998). Det konstateras här att svenskan efter tre års medlemskap fortfarande behandlades något sämre än jämförbara språk.

Problemen har funnits framför allt beträffande tolkningen: ”det tolkas mindre till svenska än till något annat likvärdigt mindre språk, möjligen med undantaget finska”. Den svenska tolktjänsten var vid denna tidpunkt inte fullt utbyggd, vilket hade sin grund i bristande rekryteringsunderlag. Utbildningsinsatser ansågs därför vara nödvändiga. Vidare framhålls att budgetrestriktioner vid GTTK varit ett problem. Det framkommer också att tolkning inte erbjudits trots att svenska deltagare i arbetsgrupper begärt detta. Vad gäller rekommendationen att kräva övergång till två- eller trespråksordningar om svenskan inte behandlas likvärdigt med jämförbara språk konstateras att sådana uttalanden nästan aldrig fått effekt. Ytterligare ett problem som berörs är att de svenska mötesdeltagarna haft svårigheter att få sina inlägg på svenska korrekt tolkade till andra språk. Därför har många svenska deltagare tvekat att begära tolkning eftersom de befarat att deras inlägg skulle komma att förvanskas.

I antologin Svenskan som EU-språk redovisas en enkätundersökning om bruket av svenska och andra språk (Melander 2000a). Tre grupper har fått besvara enkäten: för det första svenska EUparlamentariker, för det andra svenska representanter i Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén och för det tredje tjänstemän verksamma i skilda rådsarbetsgrupper.

Det huvudsakliga resultatet är att de politiska representanterna använder tämligen mycket svenska medan tjänstemännen väsentligen verkar på engelska och franska.

För de svenska ledamöterna i parlamentet gäller exempelvis att man i stort sett uteslutande brukar svenska i plenum. I utskotten har också svenskan en mycket stark position med 80 % av användningstiden (återstående 20 % av tiden begagnar man engelska). För partigruppsmötena gäller att svenskan utnyttjas ungefär 2/3 av tiden medan engelskan lägger beslag på den återstående tredjedelen. I informella situationer dominerar emellertid engelskan som då svarar för något mer än hälften av användningstiden. Här har också bruket av franska och tyska blivit lite vanligare, och italienska och spanska har även fått någon enstaka markering.

Det framgår även att det finns tillfällen då man inte har möjlighet att använda svenska, därför att tolkservice inte tillhandahålls. Likaså händer det att man föredrar att begagna andra språkversioner trots att det vore möjligt att lyssna till översättning till svenska. En del menar t.ex. att kvaliteten på tolkningen ibland brister, och att de därför lyssnar till andra språk, framför allt engelska. Viljan att använda svenska förefaller dock vara stor hos de parlamentariker som besvarat enkäten.

Också inom Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén verkar svenskan klara sig bra. Svenskan har en helt dominerande position vid plenarmötena, och svarar även för en hög andel inom olika sektionsmöten o.d. För studiegrupper av varierande slag gäller dock att engelskan tagit tätpositionen, och detsamma är fallet för de informella situationerna.

I likhet med vad som är fallet för parlamentarikerna förefaller det emellertid då och då förekomma att kommittéledamöterna inte har möjlighet att använda sig av svenska eftersom tolkning inte finns tillgänglig. Men precis som för parlamentarikerna tycks likväl den grundläggande ambitionen vara att använda svenska; i stort sett alla menar exempelvis att det är viktigt att svenska används så mycket som möjligt i EU-arbetet.

Däremot har svenskan en tämligen undanskymd roll i tjänstemännens EU-anknutna verksamhet. Engelska dominerar, men även franska begagnas. Tolkning uppges sällan förekomma.

Tolkningen till svenska är också generellt sett lägre än för jämförbara språk. Siffror för andra halvåret 2000 visar att tolkning till svenska tillhandahölls vid 12,4 % av mötena (beräknat på samtliga institutioner och möten) och tolkning från svenska vid 16,6 % av

mötena (Europeiska kommissionen. Gemensamma tjänsten för tolkning och konferenser, 2001). För ministerrådets del var värdena 26,2 % till svenska och 31,4 % från svenska. Som jämförelse kan nämnas att täckningen för portugisiska under samma period var 23,4 % för tolkning till språket, och 42,2 % för tolkning från språket (för samtliga institutioner och möten).

Tidigare har brist på tolkar ansetts vara förklaringen till det låga värdet för svenskans del. Från GTTK:s sida har man dock till kommittén framfört att man nu har de nödvändiga resurserna för att erbjuda mer tolkning. Enligt GTTK beror den dåliga täckningen för svenska på att man inte får beställningar på tolkning i tillräckligt stor utsträckning. Om detta sedan beror på att svenska representanter inte efterfrågar tolkning, eller om de beställningar som görs av skilda skäl inte kommer fram till GTTK tar man inte ställning till. Att det förefaller finnas möjlighet till mer tolkning för svenskans del visas dock av att värdena för första kvartalet 2001 (då ju Sverige hade ordförandeskapet i EU och svenskanvändningen därför var intensivare än vanligt) låg på 19,7 % för tolkning till svenska och 23,9 % för tolkning från svenska (alla institutioner och möten). Motsvarande värden för ministerrådet var 42,4 % respektive 46,7 %.

Översättning

Bruket av svenska texter respektive texter på annat språk finns det relativt lite statistik kring. Frågan uppmärksammas dock i den ovan berörda enkätundersökningen av användningen av svenska och andra språk hos svenska EU-parlamentariker, representanter i Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén samt tjänstemän vid Regeringskansliet (Melander 2000a).

För parlamentarikernas del gäller för skrivandet att svenskan är det dominerande språket: drygt 2/3 av skrivtiden ägnas åt svenska. Engelska utgör det enda egentliga alternativet, och lägger beslag på nästan hela den återstående tredjedelen. Även när det gäller läsning har svenskan en stark ställning. Ungefär 2/3 av lästiden ägnas åt svenska texter, engelska kommer på andra plats med något mer än en fjärdedel och det återstående tiondedelen delas ganska lika mellan franska och tyska.

Det framgår dock även att det finns tillfällen då man inte har möjlighet att använda svenska, t.ex. därför att översättningar inte

finns tillgängliga. Likaså händer det att man föredrar att begagna andra språkversioner trots att det vore möjligt att utnyttja en text på svenska. En del menar t.ex. att kvaliteten på översättningen ibland brister, och att de därför måste använda andra versioner. Då tar man främst till de engelska.

Ser man till de båda kommittéerna gäller för skrivandet att det är svenskan som har den ledande positionen, med drygt 4/5 av skrivtiden. Engelska är det enda andra språk som får några nämnvärda siffror, men ligger med 15 % av skrivtiden långt efter. Också vad gäller läsning har svenskan en stark ställning. Svenska används 3/4 av lästiden, och engelska något över 1/5 av tiden.

I likhet med vad som är fallet för parlamentarikerna förefaller det då och då förekomma att kommittéledamöterna inte har möjlighet att använda sig av svenska eftersom översättningar inte hinner bli klara i tid. Likaså händer det att man väljer att använda sig av andra språk trots att det vore möjligt att exempelvis läsa en svensk text. Vissa menar t.ex. att kvaliteten på översättningen ibland är mindre god och använder sig därför av andra språkversioner, framför allt engelska.

För tjänstemännens del gäller som berörts att engelska och franska intar framskjutna positioner. Detta gäller också skrivna texter. En anledning som uppges till att man inte använder svenska är att dokument av skilda slag inte föreligger på annat än engelska och franska, eller att tolkning inte finns att tillgå. En annat skäl som framförs är att engelska och franska skulle utgöra ”originalspråk” (trots att alla versioner av ett dokument principiellt skall vara likvärdiga), och att mer subtila tolkningar därför måste baseras på utgåvor på dessa språk. Ett tredje argument är att kvaliteten på översättningarna skulle vara för låg.

Viljan att utnyttja svenska verkar dock vara tämligen hög bland de aktuella tjänstemännen. På en fråga om på vilket språk man helst skulle vilja läsa texter svarar de flesta svenska. Som skäl till att man vill använda svenska framförs bl.a. att det går lättare och snabbare att läsa på svenska, att det är lättare att skumläsa och skaffa sig snabb överblick, att förståelsedjupet är bättre och att känslan för nyanser är bättre.

4.1.4 Tidigare utredningar, förslag etc.

Svenska språknämndens förslag till handlingsprogram

I Svenska språknämndens förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket behandlas frågan om hur svenskan påverkas av EU-medlemskapet. Språknämnden betonar starkt att svenskan måste förbli ett officiellt språk i EU; detta bl.a. som ett led i den övergripande målsättningen att behålla svenskan som samhällsbärande och komplett språk i Sverige. Att svenskan skall vara ett officiellt språk preciseras till att betyda ”att alla EU-dokument som har rättslig verkan i Sverige skall finnas tillgängliga på svenska, att tolkning till och från svenska ska kunna ske vid möten i alla församlingar där icke-tjänstemän deltar”. Vidare hävdar man att principen ”att svenskan också ska kunna utnyttjas som arbetsspråk i flertalet EU-sammanhang ska upprätthållas också om eller när EU utvidgas med flera medlemsstater”.

För att säkerställa svenskans ställning i EU-sammanhang krävs det enligt Språknämnden fortsatt kraftig satsning på tolkar och översättare. Vad gäller tolkningen pekar man på att det är ”själva möjligheten att få tala på svenska i debatter och diskussioner som måste säkras” eftersom det är ”orealistiskt att tro att varenda en av de många svenska tjänstemännen skulle kunna driva avancerade förhandlingar på ett annat språk än det egna”.

Svenskan i EU

En offentlig utredning har varit direkt inriktad mot språkfrågor i EU-sammanhang. Denna presenterade 1998 sitt betänkande Svenskan i EU (SOU 1998:114).

Huvudfrågan för utredningen var vilka åtgärder som behövs i den svenska förvaltningen för att garantera kvaliteten på de svenska EU-texterna. Också frågan om svenskans ställning som arbetsspråk inom EU berörs. Bedömningen är att de ovan relaterade riktlinjerna från UD:s EU-sekretariat ”väl svarar mot dagens situation” men att dessa måste ses över inför en utvidgning. Det hävdas att möjligheten ”att få tolkning från modersmålet borde utvidgas på bekostnad av tolkning till modersmålet”. Beträffande översättning av arbetsdokument framförs att kraven bör skärpas: ”slutar vi översätta EU-dokument till svenska så får det svåra följder för svenskt språk och svensk samhällsdebatt” eftersom ”[e]n stor majoritet av

svenska folket utestängs från möjligheten att ta del av viktiga samhällsdokument”. Mot den bakgrunden menar utredaren att det är mycket viktigt att noga analysera konsekvenserna av planerade rationaliseringar av EU:s översättnings- och tolkningsverksamhet: ”Det är därför oroande när vi får signaler om att utvidgningen skulle kunna klaras utan ökade kostnader också när det gäller tolkning och översättning hos EU-institutionerna.”

4.1.5. Inför utvidgningen av EU

Vid tidigare utvidgningar har som framgått inga förändringar skett av det regelverk som gällt från början: alla de nya språken har förts till listan över officiella språk och arbetsspråk. Det tycks inte som om det i något fall förekom nämnvärd diskussion om att så inte skulle bli fallet vid de skilda utvidgningarna.

Inte heller inför den nu förestående utvidgningen finns det några signaler om att en revidering av systemet skulle förberedas. Det första språkliga steget vid en ansökan om EU-medlemskap är att den nu gällande EU-rätten översätts till ansökarlandets språk. Att så sker ansvarar respektive land för, och arbete med detta pågår i kandidatländerna. Något avsteg från principen om att översättningen skall genomföras har inte gjorts, och inte heller har kraven vad gäller omfattningen på översättningen sänkts.

När ett land väl blivit medlem i EU övergår ansvaret för översättning (och tolkning) till EU:s språkinrättningar. Enligt den information kommittén fått bl.a. i samband med sitt studiebesök i Bryssel förbereder sig dessa genomgående inför den kommande utvidgningen med utgångspunkt i att det nuvarande systemet skall gälla framgent, trots att antalet språk relativt snart kan komma att vara uppe i 23.

Vid öppningskonferensen av Europeiska året för språk (Språklig mångfald i Europa – en utmaning, Lund 18–20 februari 2001) framträdde företrädare för både översättning och tolkning inom EU. I bägge fallen betonades att man förutser en utvidgning av det nuvarande systemet utan inskränkningar. Inrättningarna har klarat av tidigare utvidgningar och kommer att kunna hantera även dem som kommer i framtiden, hävdades det. Det framfördes också att kostnaderna även efter en utvidgning skulle vara överkomliga. (Cunningham 2000 och Benedetti 2000.)

Vissa svårigheter verkar dock förutses. Störst förefaller bekymren vara beträffande tolkningen. Antalet språkpar mellan vilka man måste tolka stiger snabbt då antalet språk ökar. Då grunden till dagens EU lades var språken 4. Detta resulterade i 12 språkpar att tolka mellan. Nuvarande antal språk är 11, vilket ger 110 tolkriktningar. Ett framtida EU med exempelvis 23 språk skapar 506 olika riktningar. Antalet tolkar blir dock inte lika stort eftersom en tolk normalt kan hantera flera språk. Trots detta blir det dock tämligen många människor som blir inblandade: gör man i räkneexemplet ovan antagandet att tolkarna behärskar 4 språk vardera (vilket är en ganska hög siffra) blir resultatet att det för 4 språk krävs 4 tolkar, för 11 språk 33 tolkar och för 23 språk 138 tolkar för att fullständig och direkt tolkning i alla riktningar skall ske.

Ett ganska konkret problem är att det helt enkelt kommer att bli svårt att få plats för alla de tolkar som krävs vid en fullständig tolkning i alla riktningar. Redan idag saknas inte sällan tolkburar för alla språk. Många förefaller därför mena att fullständig tolkservice i framtiden kommer att kunna ges främst vid möten på högsta nivå. I vardagslag kommer man att få använda sig av olika inskränkningar. En modell för sådana inskränkningar kan vara antingen relätolkning (tolkning via ett tredje språk) eller returtolkning (tolken tolkar både till och från sitt modersmål). En annan möjlighet är s.k. asymmetrisk tolkning där man tolkar från flera språk än man tolkar till.

Vad gäller översättning är en vanlig bedömning att svårigheterna är mindre. De rena utrymmesproblemen finns förstås inte. Det finns också större möjlighet att gradvis lära upp översättare än vad som är fallet för tolkar som måste fungera fullt ut från första stund. Kvaliteten på översättningarna garanteras också mer av organisationen än av den enskilde översättaren eftersom översättningar kan granskas och revideras. Men trots detta förutser man svårigheter att få tag på alla de översättare som behövs för de tillkommande språken, och man planerar därför att göra ett avsteg från de översättningsprinciper som hittills tillämpats. Nu översätter en översättare enbart till det egna modersmålet (oftast från flera språk). I framtiden kan översättare för vissa språks del komma att översätta både till och från det egna modersmålet.

4.1.6. Utbildning av tolkar och översättare

Den centrala inrättningen för tolk- och översättarutbildning i Sverige är Tolk- och översättarinstitutet (TÖI). Detta bildades 1986 för att ansvaret för landets tolk- och översättarutbildningar skulle samlas på ett ställe. Institutet var till en början främst inriktat på invandringens behov av tolkservice. Sedan dess har verksamheten utökats. Inte minst har Sveriges medlemskap i EU inneburit ett ökat ansvar för utbildning av konferenstolkar och översättare för tjänst inom EU:s institutioner.

TÖI:s uppgifter regleras i förordningen om Tolk- och översättarinstitutet (1998:1005). Den främsta uppgiften är att anordna tolk- och översättarutbildning. TÖI fördelar också statsbidrag till kontakttolkutbildning vid folkhögskolor och studieförbund, liksom till folkhögskolor för utbildning av teckenspråkstolkar (se kapitel 14). Inom TÖI bedrivs också forskning och utvecklingsarbete kring översättning och tolkning.

Översättningsutbildningar med olika inriktning ges även på annat håll: vid universiteten i Göteborg, Lund, Uppsala och Örebro samt vid Södertörns högskola.

Inom EU gavs tidigare tolkutbildning, men 1997 lades denna ned, och ansvaret för tolkutbildningen överfördes till de olika medlemsländerna. Konferenstolkutbildningen vid TÖI sker dock i nära samarbete med EU-institutionernas tolktjänster.

4.1.7. Bedömningar och förslag

Våra förslag:

  • Regeringen skall fastlägga officiella svenska riktlinjer för svenskans ställning och bruk inom EU, och även fortsättningsvis årligen bedöma och till riksdagen rapportera om kraven i riktlinjerna uppfylls samt om de nödvändiga resurserna finns inom EU.
  • Hur Sverige kan stödja utbildning av tolkar från svenska skall undersökas.
  • Undersökningar av dokumentanvändning och informationsströmmar med avseende på EU-texter skall genomföras.
  • Utvecklingen av översättningshjälpmedel för de svenska översättarna skall följas noga.

Riktlinjer skall utformas och resurssituationen övervakas och redovisas

Som framgått förefaller man från EU:s sida arbeta med utgångspunkt i att någon förändring av det nuvarande systemet inte skall ske i framtiden, även om antalet språk så småningom kan komma att uppgå till närmare 25. Mångspråkigheten är en av EU:s grundstenar. Vi delar denna uppfattning.

Att någon förändring av de grundläggande språkbestämmelserna inte är att vänta innebär dock inte att det inte kan ske en omställning av de faktiska förhållandena. Trots försäkringarna om att utvidgningen kan hanteras, och att kostnaderna för detta inte blir orimliga, förefaller det troligt att de mindre språken kommer att sättas under ökad press.

Från svensk sida är det därför viktigt att klargöra vad man önskar uppnå beträffande svenskan. Detta gäller då både svenskan som officiellt språk och som arbetsspråk, speciellt med tanke på att det ingenstans i EU:s språkbestämmelser uttryckligen klargörs vad dessa båda begrepp står för. Vidare förefaller det viktigt att utveckla en hållning gentemot de stora språkens ställning i samarbetet.

Vi föreslår därför att riktlinjer skall fastläggas där Sveriges officiella hållning beträffande svenskans ställning och bruk inom EU preciseras. Vissa av de punkter som nedan anges gäller redan enligt den policy som utformats av Utrikesdepartementet (se ovan) medan andra än nya eller innebär revideringar.

För svenskan som officiellt EU-språk skall riktlinjerna vara:

  • Alla EU-dokument som har rättslig verkan i Sverige skall finnas tillgängliga på svenska.
  • Material som tillhandahålls via EU:s webbplatser skall som regel finnas i svensk version.
  • Tolkning till och från svenska skall kunna ske vid möten i alla församlingar där folkvalda eller på annat vis politiskt nominerade deltar.
  • Svensktalande skall ha rätt att vid kontakter med EU:s olika institutioner få använda svenska och att därvid få svar på samma språk.
  • EU:s inrättningar skall vara skyldiga att använda svenska då de vänder sig till svensktalande.

För svenskan som arbetsspråk inom EU skall riktlinjerna vara:

  • Svenska språket skall vara ett av EU:s olika arbetsspråk och behandlas som jämförbara språk.
  • Tolkning skall ske både till och från svenska. Om inskränkningar av tolkningen måste ske är rätten att tala svenska viktigare att upprätthålla än rätten att få lyssna till svenska.
  • Om inte möjlighet kan ges för alla att tala det egna språket skall s.k. två- eller trespråksordningar tillämpas (dvs. att engelska och franska respektive engelska, franska och tyska används).
  • I skriftlig kommunikation skall normalt svenska användas. I de fall där sedan länge en praxis finns att endast engelska eller franska utnyttjas kan denna behöva accepteras. Utvecklandet av sådana inskränkningar bör dock motverkas.

I Svenska språknämndens förslag till handlingsprogram görs som berörts preciseringen att svenskans ställning som officiellt språk bör tolkas som ”att alla EU-dokument som har rättslig verkan i Sverige skall finnas tillgängliga på svenska, att tolkning till och från svenska skall kunna ske vid möten i alla församlingar där icke-tjänstemän deltar”.

Vi anser att detta är en rimlig precisering, men till listan skall fogas rätten att vid kontakter med EU:s olika institutioner få använda svenska och att få svar på samma språk, samt att EU:s inrättningar är skyldiga att använda svenska då de vänder sig till svensktalande. Dessa rättigheter garanteras visserligen redan i rådets grundläggande språkförordning 1/1958, men de bör ändå betonas och upprätthållas. Dessutom skall – inte minst mot bakgrund av Sveriges ambitioner att verka för ett öppnare EU – dokument o.d. i så stor utsträckning som möjligt hållas tillgängliga via EU:s webbplatser och då finnas i svenskspråkig version.

För svenskan som arbetsspråk är det enligt vår mening viktigt att svenska tjänstemän använder svenska i största möjliga utsträckning. Från språkpolitisk utgångspunkt är detta en viktig fråga, inte minst för att svenskan skall förbli ett komplett och samhällsbärande språk. Om svenska tjänstemän använder engelska och franska finns det risk för att Sveriges position i sakpolitiska frågor försvagas.

Det förefaller dock också viktigt att fastslå en realistisk ambitionsnivå – att engelska och franska kommer att vara de språk som i stor utsträckning bildar grunden för EU:s arbete kommer knappast att kunna förändras. I utredningen Svenskan i EU (SOU 1998:114)

görs som redovisats ovan bedömningen att de regler som fastslås i UD:s cirkulär från 1996 ”väl svarar mot dagens situation” men att dessa måste ses över inför en utvidgning. Vi menar att denna värdering förefaller rimlig också i dag, och att dessa regler därmed kan tas till utgångspunkt för utformandet av en policy för svenskans bruk som arbetsspråk inom EU.

Vi anser också att den prioritering som föreslås i Svenskan i EU vad gäller tolkning (att tolkning från svenska är viktigare att upprätthålla än tolkning till svenska) är rimlig. Som framgått framför även Svenska språknämnden denna idé. Vi instämmer även när det gäller översättning i den bedömning som görs i Svenskan i EU av att hävdande av kravet på översättning snarare bör skärpas än minskas. Rätten till insyn och möjligheten till påverkan för unionens invånare måste få väga tungt i bedömningen, och om inte en omfattande översättning sker kommer möjligheterna till insyn att minska väsentligt. Det är också lättare att upprätthålla en stor översättningsverksamhet än en fullständig tolkservice i samtliga situationer. Översättningsverksamheten kräver självfallet att tillräckliga resurser finns, och det är därför viktigt att EU avsätter de nödvändiga medlen för översättning, även efter en utökning av antalet medlemsstater.

Som berörts förefaller inte någon formell förändring av EU:s språkregler stå för dörren. Därför bör Sveriges ansträngningar inriktats mot att bevaka och säkerställa att de regler som finns verkligen efterlevs. I regeringens skrivelse till riksdagen om EU-arbetet det gångna året redovisas sådant material, och det är viktigt att så sker även i fortsättningen.

För att språksystemet skall kunna upprätthållas krävs naturligtvis att resurserna för språkservice inom EU är tillräckliga, och om så inte är fallet skall man verka för att EU:s språkavdelningar får de medel som behövs.

Hur Sverige kan stödja utbildning av tolkar från svenska skall undersökas

Den utbildning av tolkar som sker vid TÖI, och den utbildning av översättare som sker vid både TÖI och olika universitet och högskolor, är naturligtvis av stor vikt för att EU:s inrättningar skall kunna rekrytera kvalificerad personal. Det är därför viktigt att så-

dan utbildning ges även fortsättningsvis, och att staten avsätter de resurser som är nödvändiga för detta.

Tolkutbildningen i Sverige gäller tolkning från andra språk till svenska, medan utbildningen av tolkar från svenska sköts i andra länder. Ser man rätten att få tala svenska som den centralaste är den angelägnaste uppgiften att säkerställa god tolkning från svenska. Som berörts finns det uppgifter som tyder på att svenskar ibland avstår från att använda svenska för att tolkningen inte är tillräckligt god för att budskapet skall gå fram på ett övertygande vis. Som redovisats ovan finns tolkning från svenska huvudsakligen för tyska, nederländska, danska och finska, medan få tolkar finns tillgängliga för tolkning till de övriga EU-språken. Med tanke på att engelska och franska i realiteten är de viktigaste arbetsspråken inom unionen framstår det som viktigt att säkerställa att det för svenskans del kan ske en god tolkning till dessa språk.

Det bör därför övervägas hur Sverige kan stödja utbildningen av tolkar från svenska. En nära samverkan finns redan mellan TÖI och EU-institutionernas tolkavdelningar. Vi föreslår att TÖI undersöker hur man i samarbete med dem kan stödja utbildning av tolkar från svenska.

Undersökningar av dokumentanvändning och informationsströmmar med avseende på EU-texter skall genomföras

Det är naturligtvis nödvändigt att tillgängliga resurser utnyttjas effektivt, om svenskans ställning i EU skall kunna hävdas. Det är därför viktigt att överväga vilka rationaliseringar som kan vara tänkbara.

En möjlig rationalisering är större selektivitet när det gäller vilka dokument som översätts. Redan nu översätts inte alla dokument till samtliga språk, utan man försöker begränsa översättningen till de dokument som det verkligen finns behov av att översätta. En mer systematisk tillämpning av ett sådant system kunde övervägas utifrån ett studium av dokumentanvändning och informationsströmmar, så att de texter som behöver bli översatta faktiskt också blir det, medan texter med mindre användning lämnas åt sidan. Det vore därför önskvärt att man inom EU:s ram genomförde sådana undersökningar.

Även från svensk sida kunde man studera EU-dokuments bruk i Sverige med tanke på medborgarnas rätt till insyn och påverkan. En

sådan undersökning kunde också bidra till att kasta ljus över frågan om EU-medlemskapet ger upphov till domänförluster inom området politik och administration. Vi föreslår att Statskontoret i samverkan med språkvården genomför en sådan studie.

Vi vill här också påpeka att texter som är korta och klara självfallet är lättare att översätta än sådana som är långa och svårbegripliga, vilket bidrar till att göra det lättare att hävda de mindre språkens ställning inom EU. Också från utgångspunkten att svenskans bruk skall främjas är det därför viktigt att arbeta för att förändra de framför allt engelska och franska dokument som utgör källtexter vid översättning. (Se vidare kapitel 9, där insatser för bättre EUtexter diskuteras.)

Utvecklingen av översättningshjälpmedel skall följas noga

Vi vill också framhålla att tillgång till goda översättningshjälpmedel i form av stora och högkvalitativa översättningsminnen, tillförlitliga och omfattande termdatabaser (se kapitel 17), elektroniska lexikon m.m. underlättar och effektiviserar översättningsarbetet. Vi föreslår att tillgången till sådana hjälpmedel för svenskans del därför skall bevakas kontinuerligt.

Även direkt maskinöversättning är viktig att uppmärksamma i detta sammanhang. Utvecklandet av maskinöversättning för svenska bör kunna stärka svenskans bruk inom EU. Personer som inte behärskar svenska kan genom en maskinöversättning bilda sig en uppfattning om innehållet i svenska texter. Svenskar kan i sin tur skriva utkast på svenska och därefter maskinöversätta dem, när de skall producera en text på annat språk.

Vårt förslag om maskinöversättning lämnas i kapitel 17.

4.2. Inhemsk politik och förvaltning

I detta avsnitt behandlas svenskans ställning inom det inhemska svenska politiska och administrativa systemet. Kan man här se tendenser till att svenskan tappar mark till andra språk, främst engelskan? Vi gör först ett litet nedslag i riks- och kommunalpolitiken och tar därefter upp vissa förhållanden med anknytning till förvaltning och administration.

4.2.1. Svenska och engelska inom riks- och kommunalpolitik

Det finns få undersökningar inriktade mot bruket av svenska och andra språk inom den mer inhemska politiken.

I den undersökning som gjorts på uppdrag av Nordiska ministerrådet redovisas dock svaren på en mindre rundfråga till politiker på riks- och kommunalnivå (Falk 2001 s. 67–69). Frågorna gällde språkanvändning, t.ex. vilka språk man behöver kunna för arbetets skull, hur ofta och i vilka sammanhang engelska används i arbetet och huruvida konflikter har uppstått på grund av språkliga motsättningar eller problem. Frågorna sändes ut till ett antal politiker på olika nivåer och skilda områden (regerings- och riksdagsledamöter och kommunalpolitiker).

Materialet är litet och osystematiskt tillkommet, och det är svårt att veta hur generaliserbara svaren är. Den bild som framkommer är dock att politikerna på riksdags- och regeringsnivå använder engelska relativt ofta i arbetet. I de flesta sammanhang är det dock inte nödvändigt att använda engelska eftersom det finns tolkservice, möjligheter till hjälp med underlag och översättningar inför möten där engelska krävs m.m. De tillfrågade kommunalpolitikerna ställs däremot sällan inför kravet att använda något annat språk än sitt modersmål. De få tillfällen detta är nödvändigt handlar det om engelska.

Falk menar sammanfattningsvis att det på den nationella nivån inte finns något som ”tyder på att svenskan som politiskt språk är på väg att utarmas eller försvagas” (s. 74).

4.2.2. Förvaltning

Några undersökningar av hur svenskan och andra språk används i svenska förvaltningssammanhang föreligger inte, så vitt kommittén lyckats finna.

I detta sammanhang finns det dock anledning att uppmärksamma vissa förhållanden som hänger samman med hur synlig svenskan är i samhället, nämligen språkvalet på offentliga skyltar o.d., i namn på offentliga inrättningar samt på webbplatser och i epostadresser till myndigheter.

När det gäller skyltar och liknande information föreligger inga undersökningar beträffande språkvalet. Inte heller har vi någon laglig reglering av förhållandena – det har varit självklart att man

normalt använder svenska. För minoritetsspråkens del finns det emellertid en reglering i kulturminneslagen (1988:950) som innebär att svenska, samiska och finska ortnamn så långt möjligt skall användas samtidigt på kartor samt vid skyltning och övrig utmärkning i flerspråkiga områden.

Svenska offentliga organ har normalt namn på svenska. Ofta kan de också använda en översättning till engelska och andra språk i olika sammanhang. Det finns dock exempel på myndigheter och statliga bolag som endast har ett engelskt namn. Så är exempelvis fallet med myndigheterna Invest in Sweden Agency, Stockholm Environment Institute och Stockholm International Peace Research Institute (Sipri). Dessutom finns ett antal myndigheter som i sin utåtriktade verksamhet använder sin engelska förkortning, t.ex. Sida och Swedac. Den statliga myndigheten Moderna museet använder även sin engelska översättning (Modern Museum) i sin utåtriktade verksamhet i Sverige.

Under utredningsarbetet har också språkvalet på offentliga inrättningars hemsidor och i myndigheters e-postadresser aktualiserats. Det finns flera exempel på myndigheter som har hemsidor på engelska. Vidare kan nämnas att exempelvis Regeringskansliet och hovet har engelskspråkiga e-postadresser.

4.2.3. Bedömningar och förslag

Vårt förslag: Svenska språket skall normalt användas inom den

offentliga administrationen. Vi gör bedömningen att risken för domänförluster inom riks- och lokalpolitiken är liten.

När det gäller förvaltningen saknas som framgått empiriska undersökningar, men det är ändå rimligt att anta att svenskan inte gjort stora domänförluster på detta fält. Enligt vår mening är det också självklart att svenska skall användas.

Skyltar och liknande information från myndigheter skall vara på svenska

Svenska språknämnden har i sitt förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket bedömt att det är viktigt att svenskan är synlig i ”det offentliga rummet”. Vi delar denna bedömning. Detta förhållande är viktigt för att markera svenskans ställning som samhällsbärande språk.

En viktig del av det offentliga rummet är skyltar och liknande allmän information som sätts upp av statliga och kommunala myndigheter. Vi föreslår att sådan information normalt skall vara på svenska samt i relevanta sammanhang på de nationella minoritetsspråken. Därutöver finns det naturligtvis i många fall behov av information på andra språk.

Myndigheter skall ha namn på svenska

Vi föreslår vidare att alla statliga och kommunala myndigheter skall ha namn på svenska, och att dessa normalt skall användas vid kommunikation inom landet.

Myndigheter skall ha e-postadresser på svenska

Vi föreslår också att statliga och kommunala myndigheter skall ha e-postadresser på svenska. Så länge inte åäö-problemen lösts får man acceptera att a respektive o används i stället för å/ä och ö. Självfallet kan man utöver den svenska adressen ha en parallell adress på annat språk.

Författningsreglering bör övervägas

Dessa tre krav på statliga och kommunala myndigheter skulle kunna genomföras genom en författningsreglering. Vi gör bedömningen att det bör övervägas om en komplettering kan göras av de bestämmelser som styr statlig resp. kommunal förvaltning.

Myndigheters webbplatser skall vara på svenska

Vi anser även att det är självklart att information från svenska myndigheter som läggs ut på webbplatser på det globala nätet normalt skall vara på svenska. Vi föreslår därför att regeringen skall fatta beslut om att statliga myndigheters hemsidor skall vara på svenska. Detta skall naturligtvis inte vara något hinder för myndigheter med internationellt intressant verksamhet att ha delar av webbplatserna översatta till andra språk. I relevanta fall bör även myndigheterna ha information på de nationella minoritetsspråken och vissa invandrarspråk.

Likaså bör svenska forskningsinstitutioner utan myndighetsstatus, statliga svenska bolag etc. publicera sin information på nätet på svenska (att man dessutom i många fall har anledning att använda även andra språk är uppenbart).

5. Arbetsliv, marknad och konsumtion, kultur och medier, informationsteknik samt hälso- och sjukvård

I detta kapitel behandlas svenskans bruk och ställning inom flera olika områden: arbetsliv, marknad och konsumtion, kultur och medier, informationsteknik samt hälso- och sjukvård.

Följande punkter ingår i vårt förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket inom de aktuella områdena:

  • Användningen av svenska inom arbetslivet skall främjas och i vissa fall regleras. Konsekvenserna av användningen av andra språk inom arbetslivet skall följas.
  • Användningen av svenska inom konsumentområdet skall främjas och i vissa fall regleras och konsekvenserna av användningen av andra språk skall undersökas.
  • Svenska språkets ställning inom kultur och medier skall främjas.
  • Skolor bör stödjas och stimuleras att använda dataprogram på svenska språket.
  • Personer med utländsk utbildning som skall arbeta inom hälso- och sjukvårdsområdet bör ha de språkkunskaper som behövs för att utöva yrket i Sverige.

5.1. Arbetsliv

5.1.1. Arbetsspråk, arbetsmiljö och arbetsrätt

Språket spelar en stor roll för förhållandena inom arbetslivet. Språket är ett viktigt arbetsredskap för allt fler, och språkförhållandena på arbetsplatserna blir därmed allt viktigare för den enskildes möjligheter att få anställning och göra karriär. Likaså är språkförhållandena en central del av arbetsmiljön och de påverkar också löntagarnas möjligheter till medbestämmande och inflytande.

Språknämnden pekar i sitt förslag till handlingsprogram på att det är välkänt inom språkforskningen att den som har ett annat språk än sitt modersmål som arbetsredskap långt ifrån alltid kan ta hela sin kapacitet i anspråk. Risken finns därför, menar man, att svensk arbetskraft i onödan kommer att prestera sämre därför att ett införande av engelska som koncernspråk också kan leda till att engelska används i sammanhang där det skulle gå lika bra att fortsätta med svenskan. Språknämnden föreslår att konkurrens och samspel mellan engelska och svenska inom kunskapsintensiva delar av arbetslivet bör bli föremål för tillämpad språkforskning.

I detta avsnitt behandlas först undersökningar av bruket av engelska på svenska arbetsplatser, varefter vi gör en kort genomgång av några arbetsrättsliga förhållanden. Efter detta följer våra bedömningar och förslag relaterade till arbetslivsfrågor.

Engelska allt vanligare som koncernspråk

Enligt den kartläggning som redovisas av Falk (2001 s. 40) arbetar knappt 20 % av de anställda i den privata sektorn i utlandsägda företag. Samtidigt byter allt fler företag koncernspråk till engelska. I en undersökning uppgav 17 av Sveriges 20 största företag att de har engelska som koncernspråk. Enligt en undersökning redovisad i Josephson & Jämtelid 2000 har 26 av 55 större företag engelska som företagsspråk.

Det finns ingen samlad bild av i vilken utsträckning engelska verkligen används inom företagen och hur detta påverkar arbetet. Av den undersökning som gjorts på uppdrag av Nordiska ministerrådets språkpolitiska referensgrupp (Falk 2001) framgår dock att det inte verkar som om en domänförlust för svenskan skulle vara nära förestående inom näringslivet. Det finns även undersökningar (Jämtelid 1998, Johansson 1997, Andersson 1998, Josephson & Jämtelid 2000) som visar att användningen av engelska ökar ju högre befattningen är och att användningen av engelska är vanligast i skrift. En annan studie (Andersson & Nilsson 2000) visar att övergången till engelska sker lättvindigt och att medarbetarna inte får någon särskild utbildning för att förbättra språkkunskaperna.

Övergången till engelska uppfattas enligt de undersökningar som redovisas av Falk (2001 s. 41 ff.) inte som problematisk av företagen. Få företag förefaller ha analyserat vad språkbytet i praktiken kommer att innebära för de anställda. Motiven bakom språkbytet

handlar till stor del om att underlätta företagets organisation i utlandet samt att effektivisera den interna kommunikationen. Språkbytet påverkar på olika sätt den svenska delen av företaget. Faktorer som tas upp är inverkan på förståelse (svårare att ta till sig information på engelska) och uttrycksförmåga (kan inverka hämmande i muntliga sammanhang).

En genomgång av språkvalet på 22 större företags hemsidor visar att knappt hälften av bolagen har likvärdiga hemsidor på svenska och engelska (a.a. s. 45). Två bolag, bl.a. Volvo, har ingen text på svenska. Resterande bolag blandar engelska och svenska, men i de flesta fall dominerar engelskan.

När det gäller arbetsmarknadens parter verkar enligt Falks kartläggning den språkliga medvetenheten vara förhållandevis låg. Varken TCO eller SACO har någon policy i språkfrågan. Inte heller LO har någon sådan policy, enligt vad som framkommit i kommitténs kartläggning. Från LO pekar man på behovet av kunskaper i engelska. PTK har enligt Falk pekat på problem med engelska som arbetsspråk och behovet av mer forskning i ämnet. Företag som byter språk bör enligt PTK erbjuda kontinuerlig språkutbildning.

Metall anser inte att man har haft behov att formulera någon skriftlig policy, eftersom språkfrågor blir lösta på ett praktiskt sätt i de företag där frågan kommer upp. När det gäller styrelserepresentation för de anställda menar Metall att det är självklart att det innebär svårigheter att utföra sitt uppdrag på ett främmande språk, men att lämplig språkutbildning eller översättning/tolkning bör erbjudas vid behov. Även från SIF menar man att det är styrelsearbetet på ett företag som påverkas mest då koncernspråket är engelska. SIF har inte varit indraget i någon konflikt som gäller just de anställdas språkliga kunskaper eller icke-kunskaper.

Inte heller Svenskt Näringsliv har haft någon diskussion om språkvalet inom arbetslivet. De konstaterar att användningen av engelska har ökat. Man har hittills inte sett några problem kring detta. Från Svenskt Näringsliv har man till kommittén framfört vikten av att skolan förmedlar goda kunskaper i både engelska (vilket man också anser att skolan gör) och andra moderna språk, främst tyska, franska och spanska. Även från arbetstagarorganisationer har man betonat vikten av goda kunskaper i engelska.

Språket har betydelse för arbetsmiljön och arbetarskyddet

Vi har konstaterat att användningen av engelska ökar inom arbetslivet, men det finns inga undersökningar av vilka konsekvenser detta får för arbetsmiljö- och arbetarskyddsfrågor. Av vår kartläggning framkommer att varken arbetstagar- eller arbetsgivarorganisationer har uppmärksammat några problem av detta ännu, men både representanter för LO, TCO och Svenskt Näringsliv har framfört att det är viktigt att t.ex. skyddsföreskrifter finns tillgängliga på ett sådant sätt att de är enkla att förstå.

Inom arbetslivsområdet finns ett antal myndigheter och lagar där språkliga aspekter skulle kunna ingå. Arbetsmiljöverket (tidigare Yrkesinspektionen och Arbetarskyddsstyrelsen) har som övergripande mål att minska riskerna för ohälsa och olycksfall i arbetslivet och att förbättra arbetsmiljön ur ett helhetsperspektiv. Verkets uppgift är bl.a. att se till att arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningen efterlevs. Arbetsmiljöverket skall också ge råd och upplysningar samt sprida information.

Arbetslivsinstitutet är ett nationellt kunskapscentrum för arbetslivsfrågor som bedriver forskning och utveckling kring hela arbetslivet. Arbetslivsinstitutet finns i Bergslagen, Göteborg, Malmö, Norrköping, Solna, Stockholm, Söderhamn, Umeå och Östersund. Forskning och utveckling sker inom tre huvudområden: arbetsmarknad, arbetsorganisation och arbetsmiljö. Institutet samarbetar med arbetsmarknadens parter, näringsliv, universitet och högskolor, internationella intressenter och andra aktörer.

Arbetsmiljölagens (1997:1160) ändamål är att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt att även i övrigt uppnå en god arbetsmiljö. I lagen regleras bl.a. att arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. Av 3 kap. 3 § framgår att arbetsgivaren skall se till att arbetstagaren får god kännedom om de förhållanden under vilka arbetet bedrivs, och att arbetstagaren upplyses om de risker som kan vara förbundna med arbetet. Arbetsgivaren skall förvissa sig om att arbetstagaren har den utbildning som behövs och vet vad han har att iaktta för att undgå riskerna i arbetet. Enligt 8 § skall den som tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter en teknisk anordning lämna uppgifter om anordningen som är av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall (produktinformation) vid avlämnandet genom tydlig märkning eller på annat sätt. I 6 kap.

regleras att skyddsombud har rätt att ta del av de handlingar och få de upplysningar i övrigt som behövs för ombudets verksamhet. Av lagen framgår inte vilket språk som skall användas.

Enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete skall arbetsgivaren se till att arbetstagarnas kunskaper om arbetet och riskerna i arbetet är tillräckliga för att ohälsa och olycksfall skall förebyggas. När riskerna är allvarliga skall det finnas skriftliga instruktioner för arbetet. Enligt verkets allmänna råd är det angeläget att de skriftliga instruktionerna är lätta att förstå. Arbetsgivaren bör anpassa instruktionerna bl.a. till arbetstagarens språkkunskaper, kulturella bakgrund och eventuell funktionsnedsättning. Arbetsgivaren bör också förvissa sig om att instruktionerna uppfattats riktigt.

Arbetsmiljöverket har gett ut föreskrifter som behandlar arbetarskyddet inom olika områden. Dessa bygger delvis på EGdirektiv. När det gäller t.ex. maskiner anger föreskrifterna (AFS 1993:10) att den information som krävs för att styra en maskin skall vara entydig och lättbegriplig. Detta gäller även för varningsanordningar. Om risker kvarstår, trots alla vidtagna åtgärder, skall tillverkaren varna för detta. Sådana varningar skall helst vara i form av lättbegripliga symboler och/eller ges på svenska samt, på begäran, även på de språk som förstås av operatörerna. Alla maskiner skall dessutom åtföljas av bruksanvisning som skall avfattas av tillverkaren på något av språken inom EES. När maskinen tas i bruk måste den åtföljas av en översättning av bruksanvisningen till svenska. Denna översättning skall ha gjorts av tillverkaren eller den som för in maskinen i Sverige. Ett undantag från detta krav är underhållsinstruktioner avsedda att användas av specialiserad personal.

Regeringen avslog i november 2001 ett överklagande från ett tidigare huvudskyddsombud på Trelleborg Automotive i Sjöbo som med stöd av Industrifacket hade begärt att Yrkesinspektionen skulle ålägga företaget att se till att viss information översätts från engelska till svenska (regeringsbeslut dnr N2000/5785/ARM). Yrkesinspektionen, som avslog begäran, ansåg att det visserligen fanns risk för olyckor, men om maskinerna hanterades av speciellt utbildad personal var det enligt inspektionen inget problem att instruktionerna bara fanns på engelska. Ärendet överklagades till Arbetarskyddsstyrelsen som också avvisade huvudskyddsombudets krav. Arbetarskyddsstyrelsen ansåg att leverantören uppfyllt sitt ansvar genom att utbilda två av företagets produktionstekniker i

hur man programmerar maskinen. Även detta beslut överklagades, men regeringen fann inte skäl att frångå Arbetarskyddsstyrelsens bedömning.

Arbetsrätten och språket

I lagen om anställningsskydd (1982:80) regleras frågan om anställningsavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Enligt 6 a § skall arbetsgivaren skriftligen informera arbetstagaren om de villkor som gäller för anställningen senast en månad efter det att arbetstagaren har börjat arbeta. Informationen skall bl.a. innehålla uppgifter om arbetstagarens arbetsuppgifter och längden på arbetstagarens betalda semester. I lagen regleras inte på vilket språk denna information skall vara. Genom kollektivavtal får det göras avvikelser från 6 a § under förutsättning att avtalet inte innebär att mindre förmånliga regler skall tillämpas för arbetstagarna än som följer av två EGdirektiv (77/187/EEG och 91/33/EEG). Från LO och TCO har man framfört att det är ett självklart krav att sådan information skall vara på svenska.

Enligt lagen om medbestämmande i arbetslivet (1976:580) har arbetstagarorganisation rätt till förhandling med arbetsgivare i fråga om förhållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagare. Motsvarande rätt har arbetsgivare att förhandla med arbetstagarorganisation. Förhandlingsrätten, som behandlas i 10–17 §§, innebär bl.a. att arbetsgivare skall förhandla med arbetstagarorganisationen innan de beslutar om viktigare förändringar av sin verksamhet, arbetsförhållanden eller anställningsförhållanden.

I medbestämmandelagen regleras också rätten till information (18–22 §§). Det kan gälla t.ex. tillgång till en handling som någon av parterna åberopar i en förhandling och arbetsgivarens information om hur hans eller hennes verksamhet utvecklas produktionsmässigt och ekonomiskt. Enligt uppgift från bl.a. LO och TCO är i dag en hel del material på engelska. I viss mån regleras detta genom medbestämmandeavtal.

Medbestämmandelagen reglerar vidare frågor kring avtal mellan arbetsgivarorganisation eller arbetsgivare och arbetstagarorganisation om anställningsvillkor för arbetstagare eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare (s.k. kollektivavtal).

5.1.2. Bedömningar och förslag

Vårt förslag: Användningen av svenska inom arbetslivet skall

främjas och i vissa fall regleras. Konsekvenserna av användningen av andra språk inom arbetslivet skall följas.

Genom det ekonomiska livets internationalisering har användningen av engelska i näringslivet ökat och i vissa miljöer blivit omfattande. Att engelska används som koncernspråk på många stora företag är antagligen ofrånkomligt. Från ett maktperspektiv kan språkvalet dock sägas innebära att det finns en tydlig tendens att företagen i allt större utsträckning styrs på engelska, medan språket på verkstadsgolvet är svenska även om användningen av engelska ökar på alla nivåer inom företagen. Den enskilde arbetstagarens chanser på arbetsmarknaden blir alltmer beroende av språkfärdigheten, inte bara i svenska utan även i engelska.

Konsekvenser av användning av andra språk än svenska skall följas

Vi anser att forsknings- och utredningsarbete behövs om hur byte av koncernspråk påverkar både företagen och de anställda. Insatser behövs från språkvården och andra för att öka den språkliga medvetenheten hos arbetsgivare, arbetstagare och deras organisationer. Undersökningar visar att den språkliga medvetenheten är låg, både bland företagen och arbetsmarknadens parter. Vi menar därför att det är viktigt att forskningen, språkvården och de ansvariga arbetslivsmyndigheterna bidrar till att kunskapen om språkvalet inom arbetslivet blir större. Detta gäller både den faktiska förekomsten av främmande språk som arbetsspråk och vilka konsekvenser detta får både för effektiviteten inom företagen och för arbetstagarnas säkerhet och möjligheter på arbetsmarknaden. Det är t.ex. viktigt att fördjupa de kunskaper som finns om hur arbetstagare klarar sig på andra språk än sitt modersmål och hur arbetarskyddet påverkas. En annan aspekt som bör belysas är hur den enskildes språkkunskaper påverkar möjligheterna på arbetsmarknaden.

Vi föreslår således att forsknings- och utredningsarbete initieras när det gäller bruket av engelska inom arbetslivet.

Vidare föreslår vi att Arbetslivsinstitutet ges i uppdrag att i samarbete med språkvården utreda språkvalets effekter på de anställda

och deras prestationer samt hur arbetstagares språkkunskaper påverkar deras möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden.

Dessutom föreslår vi att språkvården ges i uppgift att verka för ökad medvetenhet hos både arbetsgivare, arbetstagare och deras organisationer om språkets betydelse. Detta ligger inom den informerande roll som språkvården föreslås få (se vidare kapitel 19 och 20).

Översyn av lagstiftningens språkliga aspekter inom arbetarskydd och anställningsskydd skall göras

Som ovan berörts har allt fler företag infört engelska som arbets- eller koncernspråk. Detta är en trend som av allt att döma kommer att fortsätta. Det är viktigt att användningen av andra språk än svenska som koncern- och arbetsspråk inte får negativa effekter på arbetarskydd och andra aspekter som rör arbetstagares rättigheter och trygghet på arbetsplatsen. Inför en sådan utveckling är det betydelsefullt att från statens sida markera att information som är av avgörande vikt för den enskilde arbetstagaren och dennes förhållande till arbetsgivaren skall lämnas på det för Sverige gemensamma språket – svenskan – även om företaget har ett annat arbetsspråk än svenska.

Från arbetarskyddssynpunkt är det viktigt att skyddsföreskrifter och dylikt finns tillgängliga på svenska, även om företaget har ett annat koncernspråk. Utgångspunkten måste vara att de anställda skall förstå sådan information för att arbetarskyddet skall vara ändamålsenligt och effektivt. Språknämnden föreslår att det bör övervägas om man inom arbetarskyddslagstiftningen kan föreskriva att skyddsföreskrifter m.m. skall finnas på svenska. Vi föreslår i detta betänkande att mål för en nationell språkpolitik och en språklag skall införas. Vi menar att det mot den bakgrunden skall göras en översyn av lagstiftningen inom arbetarskydds- och arbetsmiljöområdet och undersökas om den nuvarande lagstiftningen ger ett tillräckligt starkt skydd för rätten till svenska språket.

Kommittén har i sitt arbete inte kunnat göra en fullständig genomlysning av de språkliga aspekterna på hela det arbetsrättsliga regelverket. Vi föreslår att en sådan genomgång skall göras. Vi föreslår därför att Arbetsmiljöverket ges i uppdrag att utreda vilka eventuellt ytterligare rättsliga regleringar som behövs för att

skydda anställdas språkliga rättigheter. Det bör t.ex. övervägas om regler kring språk skall lyftas till lagnivå.

Vi menar dessutom att det bör övervägas om ett förtydligande kan göras i lagen om anställningsskydd så att den information som skall lämnas enligt 6 a § skall ges på svenska språket.

Språket skall uppmärksammas i arbetsmiljötillsynen

Vidare föreslår vi att Arbetsmiljöverket i sin tillsyn ytterligare skall uppmärksamma språkets betydelse för arbetsmiljön (t.ex. förekomsten av skyddsföreskrifter på främmande språk, handlingar på främmande språk som underlag för skyddsombud etc.).

Förhandlingsunderlag bör finnas tillgängliga på svenska

Den lagreglerade rätten om medbestämmande i arbetslivet är ett annat exempel på ett område som kan påverkas av att företag går över till annat arbetsspråk än svenska. Det finns en risk för att t.ex. förhandlingsunderlag och liknande i allt större utsträckning tas fram på engelska. Enligt vår bedömning är det viktigt att underlag inför sådana förhandlingar finns tillgängliga på svenska språket. Vi menar därför att det bör övervägas om sådana underlag som huvudregel – dvs. om parterna inte kommer överens om annat – skall vara på svenska språket och att detta regleras i medbestämmandelagen (10 §).

Vidare anser vi att handlingar som en part åberopar vid förhandling samt information från arbetsgivare om hur verksamheten utvecklas produktionsmässigt och ekonomiskt i första hand skall lämnas på svenska språket (18 §). För t.ex. ett företag med ett annat språk än svenska som arbetsspråk kan det dock vara förenat med stora kostnader att översätta sådana handlingar till svenska. Vi anser därför att informationen skall lämnas på svenska språket om det kan ske utan att oskälig kostnad uppstår för den part som skall lämna informationen. Det bör också finnas möjlighet att endast översätta delar av underlag, då så är lämpligt.

Lagstiftningen bör lämna öppet för möjligheten att genom kollektivavtal göra undantag från språkkravet om både arbetstagare och arbetsgivare är överens om detta. Detta kan t.ex. vara fallet om arbetsgivaren genom utbildningsinsatser i arbetsspråket medverkar

till höjda språkkunskaper hos arbetstagarorganisationens representanter. Ett sådant undantag kan läggas in i 4 § medbestämmandelagen (1976:580).

Språkvalet i kollektivavtal bör inte regleras

I medbestämmandelagen regleras också frågor om kollektivavtal. Med kollektivavtal avses skriftligt avtal mellan arbetsgivarorganisation eller arbetsgivare och arbetstagarorganisation om anställningsvillkor för arbetstagare eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Enligt vad som framkommit i kartläggningen skrivs kollektivavtal i normalfallet på svenska. Initiativet till kollektivavtal kommer oftast från arbetstagarorganisationerna. I de fall som arbetsgivaren inte förstår svenska språket görs enligt uppgift en översättning till ett språk som båda parter förstår. Vi har därför kommit fram till att det inte finns något behov att i lag reglera språkvalet för kollektivavtal.

5.2. Marknad och konsumtion

5.2.1. Konsumentinformation och produktsäkerhet

Språkfrågor spelar en stor roll för medborgarnas rättigheter som konsumenter och aktörer på marknaden. Svenska språknämnden uppmärksammar sådana frågor i sitt förslag till handlingsprogram. Man framhåller bland annat att viktiga konsumentskyddsfrågor berörs. Språknämnden föreslår att varudeklarationer, bruksanvisningar och patentbeskrivningar samt svensk standard skall finnas på svenska. Man pekar också på behovet av forskning om svenskans roll som konkurrensmedel i varudeklarationer, bruksanvisningar etc.

Konsumentverket är en statlig myndighet med uppgift att ta till vara konsumenternas intressen. Inom det konsumentpolitiska området finns ett antal lagar, bl.a. konsumentköplagen (1990:932) och marknadsföringslagen (1995:450). En vara skall enligt konsumentköplagen (16 §) ”vara åtföljd av de anvisningar som behövs för dess montering, användning, förvaring och skötsel”, annars är varan att anse som felaktig. Konsumentverket har i en kommentar till lagen (Konsumentköplagen – när du går och handlar i affär, 2000) angett att dessa anvisningar ”normalt skall vara skrivna på svenska”. Enligt

marknadsföringslagen (4 §) skall näringsidkare vid marknadsföring lämna sådan information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Språkvalet regleras inte. En annan viktig lag är produktsäkerhetslagen (1988:1604), som har till ändamål att motverka att varor och tjänster orsakar skada på person eller egendom. För detta får näringsidkare åläggas att lämna t.ex. säkerhets- och varningsinformation. Språkvalet regleras inte.

Inom konsumentområdet styrs språkvalet även genom standarder. Som exempel kan nämnas ISO/IEC Guide 37:1995 om bruksanvisningar. Enligt denna skall instruktionen ges på ”the official language(s) of the country of sale”.

Livsmedelsverket är central tillsynsmyndighet för frågor som gäller livsmedel inklusive dricksvatten. Livsmedelsverket har utfärdat föreskrifter och allmänna råd om dels märkning och presentation av livsmedel, dels näringsvärdesdeklaration. Dessa regler har stöd i livsmedelsförordningen. Reglerna föreskriver att all märkning, presentation och näringsvärdesdeklaration skall anges på svenska. I vissa fall, ”om märkningen ändå kan antas vara förståelig för konsumenter med svenska som modersmål”, kan annat språk användas (främst norska och danska). Märkningsuppgifterna får anges på flera språk och i undantagsfall kan märkningen ske på främmande språk.

För läkemedel har Läkemedelsverket utfärdat föreskrifter med stöd av läkemedelsförordningen. Märkning av läkemedel (text på yttre och inre förpackning samt bipacksedel) fyller tre syften: identifiering, korrekt användning och information till konsumenten. Föreskrifter som gäller språkbruk och språkval preciseras under ”särskilda bestämmelser” för varje specifik del av märkningen. I deklarationen skall s.k. INN-namn (International Nonproprietary Name) eller Ph.Eur.-namn (namnet i European Pharmacopeia) användas. När det gäller bruksanvisningar (användarinformation/bipacksedel) skall dessa vara avfattade på svenska. För varje läkemedel skall en på svenska skriven produktresumé finnas, som skall godkännas av Läkemedelsverket. När det gäller t.ex. kosmetiska och hygieniska produkter baseras Läkemedelsverkets föreskrifter på ett EG-direktiv (76/768/EEG), vilket föreskriver krav på enhetliga innehållsdeklarationer. Ämnena skall namnges enligt en internationell norm (International Nomenclature for Cosmetic Ingredients – INCI), vilken bl.a. innebär att ingredienser från växtriket återges med latinska beteckningar och att vatten benämns aqua.

Falk (2001 s. 57 ff) redovisar att det för livsmedel och läkemedel finns tydliga föreskrifter som innebär att svenska skall användas. När det gäller innehållsdeklarationer för läkemedel används internationella kemiska beteckningar, latinska namn etc. vilka kan vara svåra att förstå för konsumenten. Detta kan innebära problem för t.ex. allergiker. För varor i allmänhet finns dock inga uttryckliga språkliga krav i konsumentköplagen eller marknadsföringslagen. Frågor från allmänheten och anmälningar till Konsumentverket blir föremål för tolkning. I praktiken anses en vara felaktig om den inte är försedd med bruksanvisning, monteringsanvisning eller skötselråd på svenska om det finns behov av en sådan. Det finns ingen statistik om hur många sådana ärenden som handläggs av Konsumentverket, men frågor om språket i bruksanvisningar m.m. är vanliga. Brist på konsumentinformation på svenska förekommer, t.ex. användarinformation för datorer, varningstexter på leksaker eller skötselråd för mobiltelefoner samt varor som enbart tillverkas i små serier och för speciella fackmän.

5.2.2. Bedömningar och förslag

Vårt förslag: Användningen av svenska inom konsumentområdet

skall främjas och i vissa fall regleras och konsekvenserna av användningen av andra språk skall undersökas.

För konsumenterna har internationaliseringen blivit tydlig: utbudet av produkter och tjänster från utlandet har ökat. Även svenska produkter marknadsförs numera ofta på engelska. I en alltmer internationaliserad värld blir det allt viktigare att kunna kräva konsumentinformation på god och begriplig svenska.

Av kartläggningen framgår att språkliga föreskrifter redan finns för livsmedel och läkemedel. Dessa innebär att konsumenterna i vissa fall möts av formler, facktermer, kemiska ämnesbeteckningar, förkortningar etc. som de flesta inte förstår. Det har i kartläggningen inte framkommit att detta betraktas som något stort problem. Vad gäller varor i allmänhet är lagstiftningen inte lika klar, även om praxis verkar vara att de anvisningar som skall åtfölja en vara (för dess montering, användning, förvaring och skötsel) skall vara på svenska.

En genomgång av språket och konsumenträtten skall göras

Det finns ett flertal lagar och förordningar inom det konsumenträttsliga området. Kommittén har i sitt kartläggningsarbete inte kunnat göra en fullständig genomgång av lagstiftningen inom området och hur språket regleras i denna. Vi föreslår att en sådan genomgång av området skall göras och att användningen av svenska språket i vissa fall skall regleras. Som ett underlag för en sådan genomgång vill vi peka på bl.a. följande lagar.

Ett exempel är konsumentköplagen (1990:932), där vi menar att denna bör ändras så att kravet att anvisningar skall vara på svenska språket blir tydligt och klart för alla (16 §). Det måste finnas nödvändig information på klar och begriplig svenska.

Ett annat exempel är produktsäkerhetslagen (1988:1604), som har till ändamål att motverka att varor och tjänster orsakar skada på person eller egendom. Enligt 1 § får en näringsidkare för detta ändamål bl.a. åläggas att lämna säkerhetsinformation och varningsinformation. Enligt 5 och 7 §§ kan marknadsdomstolen ålägga en näringsidkare att lämna information som har särskild betydelse för att förebygga att varan eller tjänsten orsakar skada på person eller egendom. Detsamma gäller information om skaderisker och om hur sådana skall förebyggas. Vi anser att det i produktsäkerhetslagen bör regleras att näringsidkare är skyldiga att lämna avsedd information på svenska språket.

Ett tredje exempel är marknadsföringslagen (1995:450), som har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. I lagens 4 § regleras bl.a. att marknadsföringen skall stämma överens med god marknadsföringssed och att näringsidkare vid marknadsföring skall lämna sådan information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Enligt kommitténs mening bör det närmare utredas vilka effekter det kan få om sådan information lämnas på andra språk än svenska. Det bör vidare utredas närmare om lagstiftningen behöver ändras för att tillförsäkra konsumenter i Sverige att sådan information lämnas på svenska språket. En sådan utredning bör genomföras i samarbete med språkvården.

5.2.3. Patenthandlingar

Inskränkning av översättningsskyldigheten

Sedan flera år pågår i Europa ett arbete för att minska kostnaderna för översättningar av europeiska patent. Kostnaderna för europeiska patent uppges vara avsevärt högre än för t.ex. amerikanska eller japanska patent, och det har hävdats att detta hämmar frekvensen av patentansökningar och verkar menligt på den europeiska industrin. Förslag har därför lagts fram som innebär att skyldigheten att översätta patenthandlingar inskränks.

Från språkvårdens sida har man motsatt sig sådana inskränkningar. Man har hävdat att principen att rättligt bindande texter skall vara på svenska skulle komma att åsidosättas om patenthandlingar inte finns tillgängliga på svenska. Detta skulle försvaga svenskans funktion som samhällsbärande språk, och kunna innebära rättssäkerhetsproblem, eftersom man inte kan förutsätta att alla har kunskaper i de aktuella språken. Vidare har man pekat på att patentområdet är ett vidsträckt fält med ett rikt och varierat ordförråd varför det skapas förutsättningar för att svenskt fackspråk utvecklas även inom nya och avancerade områden om patenthandlingen skrivs på svenska. Därigenom bidrar översättning av patenthandlingar till att understödja arbetet för att bevara svenskan som ett komplett språk.

Flera olika delar

Frågan om översättning av patenthandlingar är tekniskt komplicerad. Ett patent består av olika delar för vilka skilda regler gäller och systemet involverar flera olika aktörer på skilda nivåer.

Ett patent är ett skydd för en lösning på ett tekniskt problem (en uppfinning eller ny produkt). Patentet innehåller en omfattande dokumentation:

  • Patentbeskrivningen som är en teknisk beskrivning där uppfinningen, bakomliggande teknik och nya lösningar presenteras.
  • Patentkravet som uttrycker det önskade skyddets omfattning.

Patent skall godkännas av det nationella patentverket, som för Sveriges del är Patent- och registreringsverket (PRV), eller av Europe-

iska patentverket (EPO). En uppfinning måste skyddas i varje land för sig.

Ansökningar om patent i Sverige ges in till PRV på svenska. Ansökningar om europeiska patent inlämnas på engelska, franska eller tyska till EPO. Patentsökanden kan då välja i vilka länder patentet skall vara gällande. Om EPO beslutar att ansökan skall gälla i Sverige, kan Sverige enligt europapatentkonventionen (EPC, artikel 65) föreskriva att det till de patent som utfärdats av EPO skall fogas en svensk översättning av patenttexten. Sverige har liksom de flesta andra länder utnyttjat den möjligheten, vilket innebär att europeiska patent har verkan i Sverige endast om sökanden inom en viss tid lämnar in en översättning av patentet (både patentbeskrivning och patentkrav) till PRV (patentlagen § 82).

Pågående förändringsarbete

Vid en regeringskonferens i oktober 2000 antog konventionsstaterna till EPC en tilläggsöverenskommelse om europeiska patent. Denna är öppen för signering och ratificering eller för anslutning av de EPC-stater som så önskar. Överenskommelsen går ut på följande. Stater som har engelska, franska eller tyska som officiellt språk avstår fortsättningsvis helt från att kräva översättning av patentet. Patentkraven skall dock fortfarande översättas till de två andra språken. Stater som inte har något av dessa språk som officiellt språk skall peka ut ett av de tre språken och avstå från översättning om patentet finns på det utpekade språket. Dessa stater får därutöver fortsätta att kräva översättning av patentkraven till sitt nationella språk.

Det pågår också arbete om ett gemenskapspatent för EU. Kommissionen föreslog sommaren 2000 att gemenskapspatent skall beviljas av EPO enligt reglerna i EPC. Handläggningsspråken skulle då vara desamma som för europeiska patent, dvs. engelska, franska och tyska. Kraven skulle översättas enligt EPC till de två EPOspråk som sökanden inte använt. Kommissionen föreslog vidare att gemenskapspatentet inte skall behöva översättas för att bli giltigt i hela gemenskapen.

EU:s medlemsstater har inte kunnat enas i frågan, och arbete för att lösa motsättningarna pågår för närvarande.

Från språklig utgångspunkt är det viktigt med översättning

Det finns en konflikt mellan olika intressen när det gäller patentreglerna. Å ena sidan finns det europeiska näringslivets krav på enkla regler för att öka patentfrekvensen och minska kostnaderna för översättningar. Å andra sidan finns bl.a. kultur- och språkpolitiska mål om de små språkens ställning samt rättssäkerhetssynpunkterna.

För vår kommitté är det naturligt att ta fasta på de språkliga aspekterna. Från sådan utgångspunkt är det otvivelaktigt olyckligt om inskränkningar av översättningskraven sker, eftersom det motverkar möjligheterna att bevara svenskan som ett komplett och samhällsbärande språk.

5.3. Kultur och medier

Regeringen har i sin redovisning av utgångspunkterna för en svensk språkpolitik framhållit som en av flera målsättningar att det skall finns ett varierat och rikligt utbud av kultur på svenska (prop. 1998/99:1, utg.omr. 17). Det sägs där också att radio och TV har en särskilt viktig roll i sammanhanget. Riksdagens kulturutskott har (bet. 1999/2000:KrU2) angett att den talade och skrivna svenskan är vår främsta kulturbärare och utgör en av de viktigaste förutsättningarna för vår kulturella identitet.

Även Svenska språknämnden har i sitt förslag till handlingsprogram behandlat kulturområdet. Nämnden konstaterar att engelska dominerar i TV-program som sänds här men som producerats i andra länder och föreslår att TV- och radiokanaler i samband med koncessionsgivning bör åläggas att se till att en tillräcklig andel svenskspråkiga program ingår i programutbudet. Nämnden föreslår vidare att kampanjer bör genomföras gentemot allmänheten för att demonstrera svenskans möjligheter – också i t.ex. populärmusik och reklamtexter.

5.3.1. En blandad bild

I detta avsnitt redovisar vi en genomgång av situationen inom en rad olika fält. I den mån inget annat anges bygger uppgifterna på sammanställningen i den undersökning som Maria Falk gjort på

uppdrag av Nordiska ministerrådets språkpolitiska referensgrupp (Falk 2001).

Litteratur och bokmarknad

Den totala svenska bokproduktionen år 2000 omfattade nästan 11 000 titlar (17 % skönlitteratur, 11 % barn- och ungdomsböcker samt 72 % facklitteratur).

Av de 1 880 skönlitterära titlarna hade 42 % svenska som originalspråk och 55 % var utländska böcker i svensk översättning. Av översättningarna var 79 % från engelska, därefter följde norska, franska och danska. Utgivningen av skönlitteratur har enligt Kulturrådets omvärldsanalys (Omvärlden 2001) minskat något under 1990-talet, framför allt på grund av en lägre utgivning av skönlitteratur översatt till svenska. När det gäller publikationer på andra språk än svenska är dessa utspridda över olika språk (kurdiska, arabiska, engelska, polska, persiska m.fl.).

Av barn- och ungdomsböcker (946 titlar) var 46 % svenska originaltexter och drygt 51 % utländska böcker i översättning (80 % av översättningarna var från engelska, varefter kom danska, franska, tyska och norska). Enligt Kulturrådet har antalet utgivna barn- och ungdomsböcker ökat under 1990-talet, medan antalet översatta verk minskar. Antalet representerade språk bland översättningarna blir färre år för år. Engelska är även det största språket när det handlar om barn- och ungdomslitteratur som ges ut på andra språk än svenska (50 % på engelska och 36 % på finska).

Av de 7 891 facklitterära titlarna hade 49 % svenska som originalspråk, 12 % var översättningar (71 % av dessa var från engelska, 8 % från tyska och 6 % från danska). Den resterande delen av produktionen hade till stor del (88 %) engelska som publiceringsspråk (1,5 % var på tyska och 1 % på franska). En viktig del av den engelskspråkiga facklitteraturen i Sverige utgörs av doktorsavhandlingar.

Populärmusik

Mycket inom den svenska musikbranschen präglas av det angloamerikanska inflytandet. Många svenska artister och grupper väljer att uttrycka sig på engelska (dock med vissa undantag som t.ex.

hip-hopen, där svenska språkets ställning stärkts kraftigt under senare år). På Internet har flertalet svenska artister sina hemsidor på engelska. Engelska lånord, anglifieringar och försvenskade engelska termer och uttryck är självklara inslag i musikartiklar och recensioner. Det finns ett stort antal internationella musiktidningar i Sverige.

Teater

Inom teaterområdet är uppsättningar på andra språk än svenska ovanliga. Operaföreställningar framförs dock ofta på originalspråk.

Radio

Sveriges Radio (SR) har (regeringsbeslut Ku 2001/1543/Me) ett särskilt ansvar för det svenska språket och dess ställning i samhället. SR skall enligt sändningstillståndet tillhandahålla ett mångsidigt utbud av program av hög kvalitet på svenska språket och tillvarata den svenska kulturen i dess vidaste bemärkelse. SR bedriver sin programverksamhet på nästan 20 olika språk, varav svenska är det helt dominerande språket i det talade utbudet. Musiken är en viktig del av SR:s utbud. Drygt 50 % av det totala musikutbudet inom SR definieras av SR som ”svensk musik”, dvs. musik av svensk kompositör, med svensk artist, svensk textförfattare eller på svenska språket. Andelen ”svensk musik” inom SR har minskat totalt under de senaste åren, men en viss ökning kan konstateras inom P2 och P3 (Radio och TV i allmänhetens tjänst, SOU 2000:55). Det bör observeras att en stor del av det som av SR definieras som ”svensk musik” kan vara framförd på andra språk, huvudsakligen engelska.

Television

Den tekniska utvecklingen har gjort att vi har fått tillgång till ett stort antal TV-kanaler som via satellit sänder på en rad olika språk. De flesta av dessa utländska kanaler når dock endast en begränsad del av befolkningen här i Sverige.

Enligt EU:s s.k. TV-direktiv (89/552/EEG och 97/36/EG) skall medlemsländerna sträva efter att hälften av TV-programmen har

europeiskt ursprung. Direktivet innebär att den sändande staten skall svara för att TV-sändningarna uppfyller vissa minimikrav. Den mottagande staten skall tillåta mottagning och inte hindra återutsändning av TV-program från andra medlemsstater. Medlemsstaterna har rätt att tillämpa strängare regler för de egna programföretagen (inkl. regler som kan omfatta språkpolitiska mål), förutsatt att inte reglerna strider mot EG-rätten.

Regleringen för svenskt vidkommande finns i radio- och TVlagen (1996:844). Lagen omfattar alla sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten. Lagens syfte är att ta till vara de särskilda behov av tillgänglighet och mångfald som anses föreligga inom radio- och TV-området. Enligt 6 kap. 8 § skall den som sänder TV-program över satellit eller med stöd av tillstånd av regeringen se till att mer än hälften av den årliga sändningstiden upptas av program av europeiskt ursprung (inklusive svenskt utbud). Lagen föreskriver att TV- och ljudradiosändningar som sker efter tillståndsgivning av regeringen (om det inte finns särskilda skäl mot det) i betydande omfattning skall innehålla program på svenska språket, program med svenska artister och verk av svenska upphovsmän. Syftet med detta är i första hand kulturpolitiskt, inte språkpolitiskt.

En varierande del av de TV-program som sänds i Sverige har producerats i andra länder. Bland de utländska produktionerna dominerar engelskspråkiga program. En indikation på hur stor del av det svenska TV-utbudet som är på svenska språket ger den undersökning av TV-utbudet som Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet (JMG) gör på uppdrag av Granskningsnämnden (Svensk TV-utbud 1999; TVutbud 2000). Undersökningen omfattar åtta kanaler; SVT1, SVT2, TV4, TV3, Kanal 5, ZTV, TV6 och TV8.

I rapporterna redovisas bl.a. TV-utbudets ursprung, dvs. i vilket land programmet uppges vara producerat. Tabell 5:1 redovisar den procentuella andelen program från olika länder under år 2000. Som framgår var 76 % av SVT:s och 47 % av TV4:s programutbud inhemskt producerat. För SVT innebär detta en ökning jämfört med år 1998, vilken huvudsakligen förklaras av det ökade nyhetsutbudet, men en minskning jämfört med år 1999, vilket beror på att SVT24 hade omfattande provsändningar år 1999. ZTV:s höga

siffror beror på att musikvideor har klassificerats som svenskt ramprogram.1

Tabell 5:1. TV-utbudets produktionsursprung år 2000 (procent)

Sverige Norden Storbri-

tannien

USA Övriga väst-

världen

Resten av världen

SVT 76 4 4 8 7 1 TV4 47 1 10 37 5 1 TV3 17 0 3 75 4 2 Kanal 5 13 0 2 81 4 0 ZTV 75 0 1 24 0 0 TV6 0 1 36 41 12 10 TV82 8 0 61 1 0 0

Källa: Svenskt TV-utbud 2000.

Inom det utländskt producerade programutbudet dominerar det engelskspråkiga mycket kraftigt. USA överväger särskilt i TV3 och Kanal 5. I TV6 och TV8 är även Storbritannien ett framträdande producentland. Enda utomeuropeiska länder – förutom USA – som når upp till det mätbara är engelskspråkiga Australien och Nya Zeeland: 1 % i SVT:s och 3 % i TV4:s sändningar. Vad gäller ickeengelskspråkiga länder kan följande noteras för SVT och TV4 avseende TV-utbudet 1999. Tyskland svarar för 0 % av SVT:s och 2 % av TV4:s sändningar. Frankrike för 2 resp. 0 %, övriga Västeuropa för 1 % i bägge fallen samt östra Europa 0 % för både SVT och TV4

För barnprogrammen i TV3 och Kanal 5 gäller att dessa till mycket stor del har sitt ursprung i USA. Speciellt uttalat är detta i TV3, där i princip samtliga barnprogram under år 1999 utgjordes av tecknade amerikanska serier. Vad gäller SVT och TV4 är barnprogrammen ofta av typen ramprogram där det inte har varit möjligt att urskilja produktionsursprung.

SVT har enligt sitt sändningstillstånd (regeringsbeslut 2001-12-20) ett särskilt ansvar för det svenska språket och dess ställning i samhället. SVT skall tillhandahålla ett mångsidigt utbud av program av hög kvalitet på svenska språket och tillvarata den svenska

1

Ett ramprogram är ett program som innehåller olika delinslag vilka sammanhålls genom att

t.ex. en programledare presenterar, kommenterar m.m. Många barnprogram har denna uppläggning.

2

30 % av TV8:s utbud har okänt produktionsursprung.

kulturen i dess vidaste bemärkelse. Det utländska programutbudet skall spegla olika kulturkretsar och i större omfattning än hittills innehålla program från olika delar av världen. Enligt Sveriges Televisions public service-redovisning för år 2000 är ca tre fjärdedelar av de förstasända programtimmarna producerade i Sverige eller i samarbete med utländsk part, men på svenska språket. Drygt 40 % av det utländska förstasända utbudet kommer från länder utanför Europa. Av den europeiska delen är nästan en fjärdedel av nordiskt ursprung. Under året visades program med ursprung i 49 olika länder utanför Sverige. Av det totala rikssända, förvärvade utbudet (summa 2 996 timmar år 2000) kom 53 % från fem engelskspråkiga länder (USA, Storbritannien, Australien, Nya Zeeland och Kanada), 18 % från Sverige, 15 % från övriga nordiska länder, 12 % från övriga europeiska länder och 1 % från övriga världen.

Inom SVT förekommer ingen form av kvotering för sändning av program på svenska resp. andra språk. För perioden 1996–1999 framhåller SVT att andelen förvärvade program, huvudsakligen utländska, har minskat, vilket gör att utbudet nu innehåller en större proportion svenska program. Vad gäller program från andra länder försöker SVT få spridning mellan olika länder och språk, men man menar att det är svårt att få genomslag för program från ickeengelsktalande länder. Utbudet av program från Norden har dock ökat något.

Utbudet av kanaler på annat främmande språk än engelska är mycket begränsat i de svenska kabel-TV-näten.

År 2000 sändes totalt 2 570 timmar med utländskt material i SVT. Ca 80 % av detta översattes, framför allt genom textning (se tabell 5:2). Dubbning används huvudsakligen för barnprogram. De obearbetade eller endast kommenterade programmen återfinns huvudsakligen inom programkategorin sport (Sveriges Televisions public service-redovisning 2000).

Tabell 5:2. Översättning till svenska av det rikssända utbudet av främmande ursprung inom SVT (sänd tid i timmar år 2000)

Översatt

text

Berättare/ speaker

Dubbning

Text- TV- text

Obearbetat/ kommen- tator

Summa

Fakta 436 8 0 186 25 656 Fiktion/Film 1 080 19 151 16 30 1 296 Musik 82 0 0 1 33 116 Nöje 16 0 0 0 7 23 Sport 33 0 3 0 441 477 Service 2 0 0 0 0 2 Summa 1 649 27 154 204 536 2 570

Källa: Sveriges Television public service- redovisning 2000.

Film

Biograffilmen är ett viktigt medium som når en stor del av Sveriges befolkning, särskilt ungdomar. År 2000 hade totalt 223 långfilmer premiär i Sverige, varav 38 var svenska (år 1999 hade 23 svenska långfilmer premiär). Under år 2000 biografvisades sammanlagt 813 filmer, varav 27 % var svenska, 34 % amerikanska, 31 % europeiska och 7 % från andra länder. Svensk film har ökat sin andel av det totala antalet biobesök från 16,2 % år 1998 till 21,5 % år 1999 och 25,7 % år 2000. År 2000 gick drygt 65 % av publiken på amerikanska filmer, knappt 7 % på europeiska filmer och drygt 2 % på filmer från andra länder. (Se bl.a. Svenska Filminstitutets verksamhetsberättelse 2000.)

Staten stöder bl.a. produktionen av svensk film. Genom det filmavtal mellan staten, filmbranschen och TV-företagen som gäller 2000–2004 har staten förstärkt produktionsstödet till svensk film, liksom bl.a. lanseringsstödet, distributionsstödet och stimulansbidraget till biografägare för visning av svensk film. Staten satsar dessutom resurser på regionala resurscentrum för film och video.

Stiftelsen Svenska Filminstitutet grundades år 1963 och är det centrala filmorganet i Sverige. Verksamheten regleras i filmavtalet. Svenska Filminstitutets uppdrag är att stödja produktion av värdefull svensk film, främja spridning och visning av kvalitetsfilm, bevara filmer och material av film- och kulturhistoriskt intresse samt ansvara för en internationell spridning av svensk filmkultur.

Inom Europeiska unionen finns ett stödprogram för den europeiska film-, TV-, video- och multimedieindustrin – Media Plus – som ger räntefria lån och bidrag till bland annat distribution, projektutveckling, strukturella produktionsbolagsstöd, vidareutbildning samt biografvisning av europeisk film. Programmet har till syfte att stärka den europeiska film- och TV-industrins konkurrenskraft, att utöka det gränsöverskridande europeiska samarbetet på företagsnivå genom uppbyggandet av nätverk, att öka utbytet av filmer och TV-program inom Europa samt att höja kompetensnivån, främst när det gäller ny medieteknologi.

5.3.2. Bedömningar och förslag

Vårt förslag: Svenska språkets ställning inom kultur och medier

skall främjas.

Av Nordiska ministerrådets undersökning framgår att risken för att svenskans ställning inom svenskt kulturliv försvagas inte är särskilt stor. Det framstår som om få kulturarbetare och journalister väljer engelska i stället för svenska, med undantag för populärmusiker och facklitterära författare (i det senare fallet är det också förhållandena inom det mer populärt inriktade området som är viktigast, och här kan andelen svenska böcker förmodas vara högre än i gruppen facktexter totalt, där som nämnts också rena specialisttexter som doktorsavhandlingar ingår). Så länge som svensk film spelas på svenska, svenska dagstidningar innehåller nyheter på svenska, teater i Sverige spelas på svenska och en betydande andel program i svensk TV är på svenska, är risken för en domänförlust inom kulturområdet liten.

Vi anser dock att svenskans ställning bör stärkas, främst inom etermedieområdet. Visserligen är svenskans ställning stark inom dagspressen, likaså inom nyhets- och faktaprogrammen i TV, men man kan ändå konstatera att en stor del av utbudet i både radio och TV är på engelska. I radion gäller detta framför allt musikutbudet och i TV gäller det program som har importerats från engelskspråkiga länder, framför allt USA. Utbudet av musik och program på andra främmande språk än engelska är mycket begränsat. En mindre andel av SVT:s och SR:s utbud är på minoritets- och invandrarspråk. (Se vidare kapitel 7.)

Andelen svenskspråkiga program i SVT skall inte minska

Svenska språknämnden har i sitt förslag till handlingsprogram framfört att man bör överväga möjligheten att i högre grad ange kvoter mellan svenska och nordiska program, angloamerikanska program och övriga utländska program. Vi har övervägt denna fråga utifrån olika aspekter och kommit fram till att det inte är önskvärt med en sådan kvotering. Staten bör inte direktreglera programinnehållet på sådant sätt som en kvotering skulle kunna innebära. Enligt radio-_och_TV-lagen skall radio- och TV-sändningar som sker efter tillstånd av regeringen ”i betydande omfattning” innehålla program på svenska språket. SVT skall enligt sitt nuvarande sändningstillstånd (för åren 2002–2005) tillhandahålla ett mångsidigt utbud av program av hög kvalitet på svenska språket och tillvarata den svenska kulturen.

Vi föreslår i stället att det i de framtida tillståndsvillkoren skall uttryckas en viljeinriktning att andelen svenskspråkiga program inte skall minska för SVT:s del och att de bör öka för TV4:s del.

När det gäller utbudet av program på svenska språket inom SVT vill vi särskilt peka på att det främst är mer teaterproduktion och liknande på svenska som bör eftersträvas.

Det bör dessutom övervägas hur liknande ambitioner för svenskan skall kunna uttryckas i tillståndsvillkoren för de programbolag som sänder i det digitala marknätet.

Vi har i vår kartläggning kommit fram till att det utländska TVmaterialet till allra största delen översätts. Det är nödvändigt att göra så inte bara för SVT utan också för de kommersiella TV-bolag som vill nå största möjliga publik i Sverige. Det är viktigt att översättning sker för att svenskan inte skall marginaliseras på en massmediescen där engelskan har en framträdande roll. Att översättning till svenska sker i så stor utsträckning som är fallet visar också att det finns en efterfrågan på området.

Andelen utländska program på andra språk än engelska bör öka

Vi vill också peka på den centrala roll som TV och radio har när det gäller att visa på den kulturella och språkliga mångfald som finns i världen, både i länder utanför den västerländska kultursfären och här i Europa. Det är därför viktigt att det utländska programutbudet i framför allt televisionen i större omfattning än i dag speglar

olika kulturkretsar och att den innehåller program från olika delar av världen. SVT skall enligt sitt sändningstillstånd tillhandahålla ett mångsidigt utbud som speglar de olika kulturer som finns i Sverige. Det utländska programutbudet skall spegla olika kulturkretsar och i större omfattning än hittills innehålla program från olika delar av världen. Det är viktigt att denna formulering finns med även i de framtida sändningstillstånden.

Vi vill också betona vikten av att program på nordiska språk finns med i TV-utbudet. Enligt SVT:s sändningstillstånd skall program om och från de nordiska länderna sändas i syfte att stärka den nordiska gemenskapen. I kapitel 7 redovisar vi vår bedömning om mediernas roll för den nordiska språkgemenskapen.

Programbolagen skall redovisa sändningsspråk

Vi föreslår att SVT och TV4 årligen skall redovisa andelen svenskspråkiga program och program på andra språk. Detta kan ingå i de redovisningar som lämnas till regeringen och till Granskningsnämnden för radio och TV.

Fortsatt stöd bör ges till litteratur

Inom kulturområdet varierar språksituationen mellan olika verksamhetsområden. Svenskans ställning som skönlitterärt språk i Sverige är relativt ohotad, medan facklitteratur till stor del skrivs på engelska. Det är enligt vår bedömning viktigt att staten fortsätter att stödja t.ex. författare och svensk bokutgivning. (Se vidare kap. 11.)

I detta sammanhang bör det uppmärksammas att svenskspråkig litteratur naturligtvis också produceras i Finland, som har en rik svensk litteraturtradition och en livaktig svensk litteraturscen. Vi anser att det vore önskvärt att finlandssvensk litteratur lättare kunde nå den rikssvenska publiken.

Statens kulturråd har i sin omvärldsanalys år 2001 pekat på bl.a. behov av stöd till utgivning av afrikansk, asiatisk och latinamerikansk litteratur i översättning till svenska. Man anför att en möjlig väg att stödja översättningslitteraturen från små språkområden är att erbjuda svenska förlag stöd för att låta översätta böcker av författare som är framstående i sina hemländer. En annan

väg är att stödja återutgivning av moderna klassiker av författare från Asien, Afrika och Latinamerika i billigupplagor för spridning till skolor. Enligt kommitténs bedömning är det viktigt att litteratur från olika språkområden når den svenska publiken i svensk översättning. Översättningarna är en väsentlig del av den svenska litteraturscenen och främjar också det svenska språket.

Facklitteraturen står för en stor andel av landets bokutgivning. Beträffande språkvalet är här det viktiga att det finns tillgång till populärvetenskaplig och folkbildande facklitteratur på svenska. Kommitténs synpunkter på specialistgenrer som doktorsavhandlingar redovisas i kap. 3 där högre utbildning och forskning diskuteras.

Fortsatt stöd bör ges till musiklivet

Engelskans ställning inom populärmusiken är för närvarande stark. Det är inte bara den importerade musiken vars texter är på engelska, utan detta gäller även i stor utsträckning för den musik som produceras här i Sverige. En av anledningarna till att mycket populärmusik i Sverige skrivs på engelska är att man vill nå en större publik och satsa på en internationell karriär. En annan anledning är de positiva attityder som f.n. råder till engelska i Sverige.

Det är enligt vår bedömning viktigt att fortsätta stödja det svenska musiklivet genom olika kulturpolitiska insatser, utan att reglera de enskilda musikkonstnärernas språkval.

Staten skall fortsätta stödja svensk film

Engelskans ställning är stark även inom filmområdet. Till skillnad från t.ex. populärmusiken handlar det här enbart om importerade filmer, inte om filmer som produceras här i Sverige. Det kan noteras att svensk film under senare år har haft framgångar. Produktionen har varit relativt hög och framgången hos biopubliken förhållandevis stor. Trots detta dominerar fortfarande utländska biograf- och videofilmer både utbudet och efterfrågan.

Det är viktigt att det finns en svensk filmproduktion. Vi föreslår att staten fortsätter att stödja svensk film på olika sätt.

5.4. Svenskan som IT-språk

Inom datorvärlden är det engelska språkets dominans ovanligt stor. Samtidigt har datoranvändningen ökat dramatiskt under det senaste decenniet. Många utnyttjar datorer i stor omfattning både i arbetslivet och på fritiden. Andelen Internetanvändare har ökat från 20 % en genomsnittlig dag år 1998 till 32 % år 2000 (Mediebarometern 2000). Internet utgör 6 % av den samlade tiden för medieanvändning (a.a.). Det är ungdomar och högutbildade som är de flitigaste användarna. En stor del av användningen äger rum på arbetsplatserna. Både i hemmet och på arbetsplatser och skolor utnyttjar man framförallt Internet för e-post och för informationssökning. I september 2000 hade 80 % av Sveriges befolkning tillgång till dator i hemmet. Vid samma tidpunkt hade 85 % tillgång till Internet i hemmet, på arbetet eller i skolan. (Fakta om informations- och kommunikationsteknik i Sverige 2002.)

Genom Internet, spel och olika typer av programvara möter allt fler det engelska språket i många situationer. Vi använder engelska uttryck och både läser och skriver texter på engelska. Genom eposten förenklas vardagskommunikation över världen.

5.4.1. Den stora engelskspråkiga marknaden styr

Tillgång till olika typer av programvara på svenska språket

Det finns ett stort antal företag i Sverige som producerar, importerar och distribuerar programvara för den svenska marknaden. Dessa företags kunder är dels näringsliv och förvaltning, dels hushåll (framför allt vad gäller datorernas operativsystem och spel).

När det gäller valet av språk i programvaruproduktionen har vi inga uppgifter om förhållandena i Sverige. I samband med Norsk språkråds framtagande av Handlingsplan for norsk språk og IKT (2001) har IKT-Norge – en medlemsorganisation för företag inom informations- och kommunikationsteknik i Norge – gjort en enkel kartläggning av norska programvaruföretag och det norska språket. Deltagarna i undersökningen var huvudsakligen norska producenter. Kartläggningen visade att norska och engelska var närmast jämställda som språk i norsk programvaruproduktion. Huruvida detta förhållande gäller även för den svenska marknaden finns det inga undersökningar om.

Flera av de svenskproducerade programmen är baserade på utländska produkter. Man kan anta att även program och produkter som utvecklas i Sverige till stor del är utvecklade på engelska, eftersom dessa program av marknadsskäl måste vara kompatibla med program som används på andra håll i världen.

Bland de program som vänder sig direkt till hushåll och kanske framför allt till barn och ungdomar utgör spel och s.k. multimedieprogram en stor och viktig andel. På grund av förändrade medievanor kan sådana spel och multimedieprogram förutsättas få en allt större betydelse för ungas språkinlärning.

IT har fått ett stort genomslag i skolan. IT erbjuder möjligheter att utveckla läromedel i nya former, som fördjupar och stöder förståelse och inlärning och därmed kan komplettera mer traditionella läromedel. Från språksynpunkt innebär ett ökat användande av elektroniska läromedel och Internet en utmaning. Barn från förskoleåldern och uppåt möter först den nya tekniken genom spel o.d. Barnen konfronteras tidigt med engelskspråkiga data- och TVspel. I skolan uppmuntras eleverna att söka information på nätet och mycket av det som de finner är på engelska. Eleverna kommer på detta sätt tidigt i kontakt med engelskspråkigt material.

För närvarande produceras enligt Skolverket få svenska multimediebaserade läromedel. På Skolverket pågår ett arbete med att analysera läromedelssituationen på detta område och hur den kan förbättras.

Information på webbplatser

Det globala nätet består av ett mycket stort antal webbplatser som av naturliga skäl till stor del har texter på engelska. Andelen engelskspråkiga webbsidor minskar dock genom att en mängd information på andra språk läggs ut på nätet. Sett till vilka sidor som utnyttjas dominerar fortfarande engelskspråkiga sidor. Även information på svenska webbplatser finns i viss utsträckning på engelska, t.ex. olika forskningsinstitutioners och företags hemsidor (se även kap. 4).

Språkteknologiska produkter och tjänster

Allt fler datorbaserade hjälpmedel som är avsedda att förenkla och förbättra kommunikationen mellan människor och göra gränssnittet mellan människa och maskin enklare och mer naturligt har under senare år börjat få spridning. Kommittén har inte kunnat göra någon egen kartläggning av marknaden. Företrädare för bl.a. Svenska språknämnden har framfört att en stor del av de språkteknologiska produkterna är på engelska och att det finns relativt få svenskspråkiga produkter på marknaden (se bl.a. Karlsson 2000).

Orsakerna till att många språkteknologiska produkter är engelskspråkiga är flera. Det är t.ex. dyrt att utveckla produkter för en så liten marknad som den svenska. Många företag har inte råd att låta utveckla specifikt svenska produkter. Till detta kommer att tekniken i sig ofta är engelskspråkig. Många produkter är i grunden inte konstruerade för de nordiska språkens grammatik och ordbildning. Mycket importeras och den kulturella anpassningen av produkterna är också dyr. Det finns också risker för att svenska versioner kommer mycket senare än de engelska (vilket i och för sig inte alltid behöver vara en nackdel när det gäller ny teknik). En annan risk är att de engelska versionerna kommer att vara mycket billigare än de svenska, varför användare av kostnadsskäl kommer att välja den engelska versionen.

5.4.2. Bedömningar och förslag

Vår bedömning: Skolor bör stödjas och stimuleras att använda

dataprogram på svenska språket.

Skolor bör stimuleras att använda svenskspråkiga dataprogram

Informationstekniken påverkar oss alla och förändrar våra levnadsvillkor. Målet för den statliga IT-politiken är att Sverige som första land skall bli ett informationssamhälle för alla. Språket är naturligtvis en viktig del i detta. Vi anser att det är ett demokratikrav att det finns möjlighet att använda svenska språket i detta informationssamhälle. Detta är särskilt viktigt i skolan och inom den offentliga förvaltningen.

Svenska språknämnden föreslår i sitt förslag till handlingsprogram att multimedieprogram för skolbruk skall vara översatta till svenska.

Inom skolan används elektroniska läromedel allt mer. Eleverna hämtar ofta information från nätet och en stor del av detta material är på engelska. Om program och innehåll inte översätts till svenska finns det en risk för att elever inte utvecklar ett svenskt ordförråd för det innehåll som e-läromedlen, spelen eller webbplatserna förmedlar eller att de inte begriper programmens innehåll och mening. Användningen av IT i skolan har öppnat en mängd nya möjligheter, men innebär också språkpolitiska utmaningar. Det är viktigt att både lärare och elever görs medvetna om detta. Enligt kommitténs bedömning bör skolor stödjas och stimuleras att använda program på svenska språket. Multimedieprogram för skolbruk bör normalt vara översatta till svenska. I kapitel 10 föreslår vi att språkvården skall följa kvalitetsutvecklingen och ges möjlighet att medverka i arbetet med att höja den språkliga standarden på program som riktar sig till skolelever.

Samarbete med näringslivet bör övervägas

Beträffande tillgången till svenskspråkig programvara i samhället i stort är det naturligtvis önskvärt att olika program finns i svenska versioner, speciellt sådana som riktar sig till en bred användarkrets. Det måste dock i första hand vara en uppgift för de företag som är aktiva inom området att förse den svenska marknaden med svenskspråkiga, kommersiella produkter. För att främja en sådan utveckling kan det övervägas om staten bör ta initiativ till ett samarbete med näringslivet i denna fråga. Detta bör vara en fråga för det språkteknologiska sekretariat som föreslås i kapitel 17. Det statliga ansvaret bör dock enligt vår mening i första hand begränsas till att gälla insatser för att garantera att programvara på svenska används inom skolan och inom myndigheter och förvaltningar.

5.5. Hälso- och sjukvård

5.5.1. Patienterna måste få begriplig information

Inom hälso- och sjukvårdsområdet finns en del regler när det gäller användningen av svenska språket. Vi har valt att behandla två aspekter, nämligen språkvalet i journalhandlingar och kraven på kunskaper i svenska språket för personer med utländsk utbildning inom hälso- och sjukvårdsområdet.

Journalhandlingar

Journalhandlingar som upprättas inom sjukvården skall vara skrivna på svenska (5 § patientjournallagen 1985:562). Enligt Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1982:2) skall sjukvårdspersonal sträva efter ett klart och enkelt språk i kontakten med patienter och deras anhöriga. Svenska namn och beteckningar bör användas.

Enligt SOSFS 1993:20 får den som erhållit kompetensbevis efter utbildning i annat nordiskt land föra journal på danska eller norska. Den som efter utomnordisk utbildning utövar ett yrke inom hälso- och sjukvården får föra journal på engelska om han eller hon har ett förordnande som meddelats med stöd av ett bemyndigande från Socialstyrelsen. Läkare som uppehåller en tjänst i Finland och som får utöva läkaryrket i angränsande distrikt i Sverige får föra journal på finska.

Om det för ett visst medicinskt uttryck på främmande språk saknas en lämplig motsvarande beteckning på svenska får det främmande uttrycket användas. Valet mellan ett medicinskt uttryck på främmande språk eller svenska skall göras utifrån vad som bäst gagnar patientsäkerheten och kravet på noggrannhet i journalen. Journaler som förs på annat språk än svenska skall om möjligt innehålla en översättning till svenska av patientens sjukdomshistoria (anamnesen) och den avslutande, sammanfattande bedömningen (epikrisen).

Utländsk utbildning inom hälso- och sjukvårdsområdet

Den fria rörligheten är en av grunderna för den inre marknaden inom EU. Alla medborgare i ett medlemsland i EU har rätt att resa till ett annat medlemsland och bl.a. arbeta där. Sedan år 1994 om-

fattas Sverige av de EG-direktiv som rör erkännande av utbildning och yrkeskompetens som ger behörighet till ett visst yrke. EU/EES-länderna har en gemensam arbetsmarknad där medborgarna har rätt att ta anställning eller starta egen verksamhet. Grundprincipen är att den som är kvalificerad att utöva ett yrke i sitt hemland också är kvalificerad att utöva yrket i alla EU/EESländer. Regelsystemet inom EU är uppbyggt kring tre olika grupper av direktiv (etableringsdirektiv, sektorsdirektiv och generella direktiv).

Sektorsdirektiv finns för läkare (direktiv 93/16/EEG), tandläkare, sjuksköterskor (direktiv 77/452/EEG) m.fl. och innebär att minimikrav ställs på resp. utbildning för att den skall godkännas i de olika länderna. En följd av detta är att t.ex. en läkare inte kan nekas att få sin examen godkänd i ett annat EU-land. För t.ex. läkare reglerar direktivet att medlemsstaterna ”skall se till att personerna i fråga, där så är lämpligt, i sitt eget och sina patienters intresse förvärvar de språkkunskaper som krävs för att utöva yrket i värdlandet” (artikel 20).

För de yrken som omfattas av generella direktiv (direktiv 89/48/EEG och 92/51/EEG) finns inga minimikrav på utbildningen. Detta innebär att man inte automatiskt ges tillträde till övriga EU-länders arbetsmarknad. För dessa yrken (psykolog, advokat, revisor m.fl.) kan man enligt Europeiska kommissionen i princip inte ställa krav på att den sökande skall klara ett språkprov, utom för vissa yrken (t.ex. tolk och språklärare).

Inom hälso- och sjukvården är den s.k. legitimationen det mest framträdande beviset på en yrkesutövares kompetens. Legitimationen är ett uttryck för att en yrkesutövare står under samhällets tillsyn och har godkänts för yrkesverksamhet i Sverige inom det område legitimationen avser. Detta regleras genom lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Socialstyrelsen har som uppgift att pröva och meddela bevis om behörigheter för hälso- och sjukvårdspersonal med såväl svensk som utländsk utbildning.

Den som har en utländsk utbildning från ett annat EES-land än Sverige skall enligt förordningen (1998:1513) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område på ansökan få legitimation som läkare etc. här i landet om han eller hon har ett sådan utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis som anges i EES-avtalet. Ansökan om kompetensbevis eller behörighet görs hos Socialstyrelsen. Om det behövs skall Socialstyrelsen erbjuda den sökande

möjlighet att inhämta de kunskaper i svenska som krävs för att utöva yrket (7 kap. 13 §).

Den som har annan utländsk utbildning skall ha för yrket nödvändiga kunskaper i svenska, danska eller norska för att få ett kompetensbevis (8 kap. 1 § i förordningen). Socialstyrelsen skall meddela ytterligare föreskrifter om kraven på bl.a. språkkunskaper för dem som genomgått sådan utländsk utbildning. Detta innebär att det i princip krävs bl.a. godkänt prov i svenska för att få svensk legitimation för den som är tredjelandsutbildad och skall arbeta i ett legitimationsyrke inom svensk hälso- och sjukvård.

För personer som har en vårdutbildning från andra länder än EES-området anordnar Folkuniversitetet särskilda kurser och prov i svenska språket på Socialstyrelsens uppdrag. Såväl kurser som prov genomförs på olika orter i landet och godkänt prov är obligatoriskt. Språkprovet betalas av Socialstyrelsen, men språkkurserna får varje deltagare själv finansiera. Socialstyrelsen har hittills dock avsatt ca 2,1 miljoner kronor per år för att kunna finansiera ca 60 platser på dessa kurser, men detta avser man att sluta med. Dessutom finns utbildningsplatser i svenska för sjukvårdspersonal rekryterad i utlandet som finansieras av Arbetsmarknadsverket.

Socialstyrelsen rekommenderar att även personer som har en vårdutbildning från länder som omfattas av EG-direktiv skaffar sig kunskaper i svenska, men står inte för kostnaden för kurser och språkprov i dessa fall.

Riksdagen har i ett tillkännagivande till regeringen (bet. 2001/02: SoU5, rskr. 2001/02:144) beslutat att regeringen skall göra en översyn av språkutbildningen för utländsk vårdpersonal i enlighet med ett förslag från Riksdagens revisorer.

5.5.2. Bedömningar och förslag

Vår bedömning: Personer med utländsk utbildning som skall

arbeta inom hälso- och sjukvårdsområdet bör ha de språkkunskaper som behövs för att utöva yrket i Sverige.

När det gäller s.k. ekvivalering av utländska examina för olika yrkesgrupper, främst inom hälso- och sjukvården, är det enligt vår bedömning viktigt att hälso- och sjukvårdspersonal med patient-

kontakter har goda kunskaper i svenska språket eller i andra nordiska språk.

För personer med vårdutbildning från ett EU-/EES-land kan staten inte ställa några krav på språkkunskaper för att legitimation skall utfärdas. Däremot kan arbetsgivaren ställa krav på språkkunskaper i samband med anställning. Socialstyrelsen rekommenderar att läkare och annan vårdpersonal skall gå kurser i sjukvårdssvenska och avlägga språkprov. För personer med vårdutbildning från något annat land ställer staten krav på språkkunskaper för att man skall få legitimation.

Vi gör bedömningen att det finns behov av resurser för kurser i svenska för personal inom hälso- och sjukvården med utländsk utbildning. Finansiering av sådana kurser kan ske genom såväl landstingen som staten. I vissa fall är det naturligt att den kommande arbetsgivaren (t.ex. landstingen) betalar. I andra fall kan det vara mer naturligt att arbetsmarknadspolitiken (genom Arbetsmarknadsverket), hälso- och sjukvårdspolitiken (genom Socialstyrelsen) eller utbildningspolitiken betalar. Enligt vår bedömning är det viktigt att det avsätts resurser för detta. Detta bör uppmärksammas i den översyn av språkutbildningen för utländsk vårdpersonal som riksdagen har beslutat om.

6. Svenska termer och uttryck

Om svenskan skall vara ett komplett och samhällsbärande språk måste den gå att använda inom alla de områden där vi vill kunna göra det. En förutsättning för detta är att det finns svenska benämningar att utnyttja.

I detta kapitel behandlas frågor kring svenska termer, uttryck och begrepp. Framför allt uppmärksammas terminologiarbete, men också mer allmänspråkliga frågor berörs något. Organisatoriska frågor relaterade till terminologiarbete berörs inte, utan diskuteras i kapitel 20 där vårt samlade förslag om den svenska språkvårdens organisation återfinns.

Följande punkter ingår i vårt förslag till handlingsprogram för svenska språket inom det aktuella området:

  • Åtgärder skall vidtas för att säkerställa att svenska termer och uttryck kan skapas inom alla de områden där vi vill kunna använda svenskan.
  • Terminologiarbete bör integreras i de satsningar som görs på

”mjuk infrastruktur” inom IT-området.

6.1. Vikten av svenska termer och uttryck

6.1.1. Termer och domänförluster

Skall svenskan kunna användas inom specialiserade områden och fält där den tekniska och vetenskapliga utvecklingen går snabbt är det viktigt att svenska ord och uttryck finns att tillgå. Tillgång till ändamålsenliga specialisttermer gör det lättare att begagna svenska, än om det hela tiden råder osäkerhet om vad man kallar olika företeelser på vårt språk. Termarbete är alltså ett led i motverkandet av domänförluster.

Samtidigt är en av de viktigaste förutsättningarna för att termer m.m. skall finnas tillgängliga inom ett visst fält att språket verkligen brukas inom detta verksamhetsområde. De domänförluster som hotar eller redan har drabbat svenskan inom en del specialiserade sfärer gör därmed att vi riskerar att vårt språk inom en rad områden inte kommer att utvecklas. Så småningom kan vi därför komma att hamna i en situation där det blir svårt att använda svenska också när det av olika skäl skulle vara önskvärt att göra det.

Språkanvändning och termtillgång hänger således ömsesidigt samman och kan såväl förstärka varandra i en positiv spiral som försvaga varandra i en negativ.

6.1.2. Inte bara en domänfråga

Tillgång till lämpliga ord, uttryck och termer är alltså en förutsättning för att specialister av olika slag skall kunna arbeta på svenska inom sitt expertområde. Men svenska termer krävs också för att den specialiserade kunskapen skall kunna föras vidare ut i samhället. Det gäller då inte bara populärvetenskap o.d., utan även en mängd andra fall då en expert och en lekman behöver mötas: i läkare–patient-kontakter, då specialister skall ge beslutsunderlag till politiker och myndighetsföreträdare, för att vetenskap och forskning skall kunna bli föremål för allmän debatt m.m. Ett annat aktuellt exempel är IT-området (se vidare kap. 10). Svenska termer är ofta mer självförklarande och kan därigenom underlätta för ickespecialisten.

Vidare är en adekvat terminologi ofta en förutsättning för välfungerande verksamhet inom ett visst område, och därmed av näringspolitisk och ekonomisk betydelse. Det kan räcka med att erinra om att dåvarande Tekniska nomenklaturcentralen (TNC) startades på initiativ av Asea, och att en viktig del av TNC:s verksamhet har varit att på uppdrag av industrin utarbeta terminologi för olika branscher. I dag påpekas ofta vikten av terminologiarbete för utvecklingen inom IT-området. Det krävs terminologiskt arbete om verktyg för informationssökning i databaser, i texter, på Internet m.m. skall kunna utvecklas. Omvänt kommer genom sådan verksamhet termer att etableras, oavsett om detta är avsikten eller ej. Det är då viktigt att de på så sätt introducerade termerna håller tillräckligt hög kvalitet. Också på andra vis spelar terminologin roll för utvecklandet av olika IT-tjänster: skall exempelvis sådant som

”24-timmarsmyndigheter” via Internet kunna bli verklighet krävs begreppsreda och språklig konsekvens.

6.1.3. Hur skapas benämningar och termer?

Ord och uttryck för företeelser inom en viss sfär kan dels tillkomma någorlunda spontant, dels som en produkt av mer systematiskt arbete. I det första fallet är naturligtvis förutsättningen att svenskan kommer till användning inom ett visst fält. Om så sker utvecklas vanligen de språkliga uttrycksmedel det finns behov för. Inte sällan uppstår dock bekymmer: olika uttryck kan konkurrera med varandra, benämningarna kan vara klumpiga eller uppfattas som ologiska eller på annat sätt missledande, de kan utgöras av ointegrerade eller åtminstone dåligt anpassade lånord m.m.

Vad gäller de mer allmänspråkliga förhållandena har det varit en typisk uppgift för den traditionella språkvården att skapa och i möjligaste mån lansera lämpliga benämningar. Det kan då gälla både rekommendationer om huruvida vissa svenska uttryck är lämpliga (är vinstvarning ett bra ord och hur benämner man bäst det första decenniet av ett visst århundrade?) och förslag om svenska ersättningar för engelska ord (cash card bör kallas kontantkort på svenska).

I många sammanhang behövs också terminologiarbete i striktare bemärkelse för att tillräcklig systematik och stringens skall uppnås. Det gäller då att både reglera den innehållsliga sidan (vad något skall betyda) och uttryckssidan (hur något skall benämnas).

Gränsen mellan den mer allmänna språkvårdens rekommendationer om lämpliga ord och utryck och den specialiserade fackspråksterminologin och det till denna kopplade terminologiarbetet är naturligtvis inte helt skarp. När Språknämnden lanserar riktmärkning som ersättning för benchmarking rör det ju såväl allmän- som fackspråket. EU:s svenska översättare och terminologer och Regeringskansliets språkexperter spelar en stor roll för utvecklingen av svensk terminologi både i EU-sammanhang och för svenska myndigheters mer inhemska verksamhet och därigenom för skapandet av många svenska termer. Samarbete mellan språkvårdens olika organ är i det sammanhanget värdefullt och nödvändigt för att termerna och uttrycken skall få genomslag. Sådant samarbete sker för närvarande ofta genom Språkvårdsgruppen och dess e-postlista, som omfattar representanter för de olika språk-

vårdsorganen. Verksamheten inom termgrupper som Svenska biotermgruppen är betydelsefull inte bara för svenskan som fackspråk utan också för svenskan som allmänspråk.

6.2. Terminologisituationen i Sverige

Det är givetvis svårt att generellt uttala sig om huruvida svenska språkbrukare har tillgång till de etablerade termer de behöver för att kunna behandla också specialiserade områden på svenska. Det skulle kräva omfattande inventeringar av ett stort antal områden för att försöka utröna detta. Förrådet av ord och termer inom ett visst område förändras också kontinuerligt och ingen ordlista, termbank e.d. kan göra anspråk på att vara fullständig. Dessutom handlar det ju i hög grad om den enskilde språkbrukarens kunskaper. Om en viss svensk term finns förtecknad, men ingen känner till den och använder den utan alla i stället brukar ett engelskt uttryck, är ju värdet av den svenska varianten begränsat.

6.2.1. Svenska terminologiinrättningar

Försöker man ändå göra en bedömning av det terminologiska läget för svenskan kan det för det första påpekas att det finns flera inrättningar som bl.a. arbetar med att skapa svenska ord och termer.

Vad gäller allmänspråket har vi främst Svenska språknämnden som bland annat ger råd om svenska beteckningar på nya företeelser inom skilda områden. Man följer också svenskans utveckling ordförrådsmässigt och publicerar bl.a. ordböcker över språkliga nytillskott.

För det mer specialiserade språket och den striktare terminologiverksamheten gäller att TNC började sin verksamhet redan 1941. Sedan dess har man där (med undantag för en kort period under 2000 då TNC gick i konkurs och därefter rekonstruerades i form av Terminologicentrum TNC) bl.a. producerat en rad ordlistor m.m. inom skilda fält. Under perioden 1971–1995 publicerades exempelvis 30 sådana ordböcker och ordlistor. TNC har också arbetat med svenska termer för EU:s räkning bl.a. genom att på kommissionens uppdrag förse kommissionens centrala termdatabas Eurodicautom med svenska termposter. Det finns även några samarbetsgrupper som arbetar med termproduktion och

termproblem inom vissa fält (med lite varierande inriktning och omfattning på verksamheten). Här kan bl.a. nämnas Svenska biotermgruppen och Svenska datatermgruppen. Andra exempel är Svenska Optiksällskapets arbetsgrupp för språkvårdsfrågor, Svenska Läkaresällskapets kommitté för medicinsk språkvård och Matematikterminologigruppens arbete med matematikterminologi i skolan.

Det finns även språkteknologiföretag som på rent kommersiell grund arbetar med terminologi och termanknutna problem. Vid det senaste upphandlingstillfället fick exempelvis ett privat företag EUkommissionens uppdrag att lägga in termposter i kommissionens ovan nämnda termdatabas Eurodicautom.

Svenska myndigheter är också inblandade i termanknuten verksamhet genom att vissa myndigheter utarbetar termer inom sina ansvarsområden. Exempelvis har Socialstyrelsen en enhet som arbetar med termer inom hälso- och sjukvårdsområdet, Enheten för klassifikation och terminologi. Naturvårdsverket har likaså utformat termförteckningar inom miljö- och naturvårdsområdet. Någon central reglering av vilka områden som de olika myndigheterna skall täcka, eller någon inrättning för samordning m.m. dem emellan finns dock inte.

I detta sammanhang är verksamheten inom EU av stor betydelse. Via EU:s texter kommer många nya begrepp och benämningar in i svenskan. I den verksamhet som Regeringskansliets språkexperter utför med inriktning mot EU-texter är en central del råd i särskilt termfrågor till EU:s översättare, granskare och juristlingvister. Denna verksamhet måste dock byggas upp och förstärkas ytterligare.

6.2.2. Svenskans terminologibestånd

Försök har gjorts att uppskatta beståndet av termer på svenska som dokumenterats i databaser m.m. Inom ett projekt kallat Nordterm-Net, som bedrivits av TNC och motsvarande inrättningar i övriga nordiska länder med stöd av Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) och EU-programmet MLIS, har som en deluppgift inventerats ”relevanta terminologiska samlingar i Norden” med hjälp av enkäter till olika aktörer på området. Resultatet för de olika länderna och språkområdena sammanfattas av figur 6:1.

Figur 6:1. Preliminärt antal termer som dokumenterats i databaser inom skilda nordiska språkområden

Källa: Reports on Terminologial Databases Relevant to a Nordic Network of

Termbanks, 1999.

Den slutsats man kan dra är att Sverige har en tämligen stor mängd termer samlade i olika databaser m.m., åtminstone sett i ett nordiskt perspektiv. Av detta följer naturligtvis inte att vi har alla de termer som krävs för att svenskan skall vara ”ett språk fullt utrustat för att tala om naturvetenskap på” för att citera Svenska språknämndens målsättning i förslaget till handlingsprogram för att främja svenska språket. Det verkar tvärtom rimligt att anta att så inte är fallet, bl.a. med tanke på svenskans svaga ställning inom högt specialiserad naturvetenskap och teknologi.

Kiselman (2001) hävdar: ”Det måste emellertid understrykas att TNC inte har täckt alla tekniska områden – centralen har sysselsatt sig huvudsakligen med områden som är viktiga ur politisk eller ekonomisk synpunkt, inte så mycket med vetenskaper – och aktiviteten i arbetsgrupperna för datavetenskap och biologi är begränsad, både programmatiskt [hänvisar till datatermgruppens uttalande att man inte eftersträvar att utarbeta fullständiga ordlistor] och resursmässigt. Inom andra vetenskaper, såsom matematik, fysik och kemi, synes den terminologiska aktiviteten vara ringa.”

0

20000 40000 60000 80000 100000 120000

Flerspråkiga databaser viktiga

Termfrågor aktualiseras också av arbetet inom EU; verksamheten i t.ex. olika arbetsgrupper genererar många nya termer. I Svenskan i EU (SOU 1998:114) poängteras starkt behovet av flerspråkiga termbaser för EU-arbetet. Det framhålls exempelvis (s. 57): ”Arbetet med terminologi är också det som inledningsvis har krävt störst insatser i översättningsarbetet både här hemma och hos EU.”

Flerspråkiga termbaser är dock inte centrala enbart för arbetet inom EU, utan har större betydelse än så. I Svenskan i EU framhålls att frågan måste ses i ett större sammanhang: tillförlitliga flerspråkiga termbaser är ”en nödvändighet i vår internationaliserade värld både för myndigheter, organisationer och företag”.

Det finns ett flertal olika aktörer med betydelse för termarbetet. Svenskan i EU nämner TNC, EU-institutionernas terminologi- och översättningsenheter, Regeringskansliets språkexperter, UD:s translatorsenhet Språkforum, SIS Swedish Standards Institute samt de internationella enheterna eller avdelningarna hos svenska myndigheter, organisationer och företag.

6.3. Bedömningar och förslag

Vårt förslag:

  • Åtgärder skall vidtas för att säkerställa att svenska termer och uttryck kan skapas inom alla de områden där vi vill kunna använda svenskan.

Vår bedömning:

  • Terminologiarbete bör integreras i de satsningar som görs på

”mjuk infrastruktur” inom IT-området.

Vi anser att det är nödvändigt att svenska uttryck och termer kan utarbetas inom specialiserade områden som naturvetenskap, medicin och teknik. Om så inte sker kommer kommunikationen mellan lekmän och experter att försvåras, vilket vore olyckligt från bl.a. demokratisk utgångspunkt. Vidare kommer tendensen att svenskan förlorar domäner till engelskan att förstärkas om inte en svensk fackterminologi finns att tillgå.

För att svenskan skall kunna användas i EU-sammanhang krävs goda termdatabaser som hjälpmedel för översättare och tolkar. För vården av allmänspråket är det nödvändigt att svenska benämningar

för nya företeelser kan introduceras snabbt, om vi vill undvika att svenskan fylls med många mer eller mindre ointegrerade engelska lån. Om inte svenska benämningar på nya begrepp kan skapas i tillräcklig omfattning kan det också påverka attitydmässiga förhållanden.

Det bör i detta sammanhang dock också framhållas att terminologiarbete i strikt mening, där bl.a. en reglering av vad olika termer innehållsmässigt skall betyda, framför allt behövs inom industrin och liknande områden. Där kan sådan verksamhet betraktas som en del av det allmänna standardiseringsarbetet. För vetenskap och forskning är situationen mer komplicerad eftersom just diskussion om innebörden hos termen är en del av den vetenskapliga verksamheten och utvecklingen. Inom vetenskapen förefaller det angelägnaste vara att svenska benämningar tas fram för nya företeelser, begrepp m.m., och inte att försök att reglera innebörden görs.

Staten skall ta ansvar för det allmännyttiga terminologiarbetet

Vi anser att det är ett överordnat statligt ansvar att se till att terminologiarbetet kan bedrivas på ett effektivt sätt i Sverige, liksom att benämningar för mer allmänspråkligt bruk har en möjlighet att lanseras framgångsrikt där det är lämpligt att exempelvis ersätta ett mindre användbart engelskt uttryck eller en klumpig svensk benämning.

Vissa delar av termarbetet kan finansieras på affärsmässiga grunder genom att näringslivet betalar för terminologiprojekt man har behov av. Även inom andra områden kan terminologiarbete ske på kommersiella villkor; så är exempelvis fallet med EU:s termdatabas Eurodicautom, där tjänsten upphandlas enligt sedvanlig modell. I den mån det finns marknadsmässiga förutsättningar för termarbete bör naturligtvis verksamheten bedrivas på detta vis.

I andra fall kan inte marknaden garantera att det arbete som är nödvändigt kommer till stånd. Staten skall då ta ansvar exempelvis för sådant som uppbyggande av termdatabaser för allmänna ändamål, medverkan i nordiska projekt, terminologiarbete som krävs för satsningar på den mjuka infrastrukturen inom IT-området m.m.

Kontinuerlig uppföljning av läget skall göras

I kapitel 10 föreslår vi att språkvården skall prioritera arbetet med svenska databegrepp, dvs. ord och uttryck som används inom ITområdet. Med tanke på hur stort inflytande IT har i dagens samhälle är detta naturligt. För andra delområden inom fälten naturvetenskap, medicin och teknik menar vi att det inte är lämpligt att försöka för längre tid peka ut inom vilka områden det är särskilt angeläget att arbete kommer till stånd och hur detta skall ske. Dels förändras naturvetenskap, teknik, näringsliv m.m. snabbt varför nya områden hela tiden kommer till, dels förändras samhällsförhållandena oavlåtligt, med nya kommunikativa behov som följd.

Vi föreslår därför att kontinuerlig bevakning och uppföljning av situationen skall göras. Detta är en angelägen språkvårdsuppgift både för dem som arbetar med allmänspråket och för dem som hanterar fackspråkliga frågor.

Termgrupper skall ges stöd

Den verksamhet som bedrivs inom exempelvis Svenska biotermgruppen är mycket viktig för att hävda svenskans ställning inom ett centralt vetenskapsområde. På liknande vis har Svenska datatermgruppens arbete varit av stor vikt för att underlätta bruket av svenska i IT-sammanhang, och för att skapa förutsättningar för att den svenska som används är enhetlig, klar och tydlig.

Vi anser att det är viktigt att sådant arbete kan bedrivas också i framtiden, och att fler liknande grupper kan skapas. Vi föreslår att språkvården ges i uppdrag att stödja termsamarbetsgrupper och vid behov även söka initiera sådana.

Stödet kan för det första utgöras av hjälp med administration o.d. av gruppernas verksamhet. För det andra bör det finnas medel för att arvodera gruppernas ledamöter, så att man inte måste förlita sig på ideella insatser. För det tredje bör det finnas möjlighet för någon att som sekreterare i respektive grupp ta fram underlag för ledamöternas bedömning, utföra olika typer av terminologiska utredningar m.m. Allt detta kostar naturligtvis pengar. Statens stöd till denna verksamhet bör gå via de ordinarie anslagen till terminologiverksamheten (se vidare nedan i kapitel 20 om språkvårdens organisation). Det bör också vara möjligt att få stöd från annat håll, exempelvis från branschorgan för företag inom det aktuella områd-

et; en god terminologisituation gynnar även den affärsmässiga verksamheten. De olika terminologigrupperna bör därför undersöka om det finns möjlighet att få sådant stöd.

Språkvården skall säkerställa att flerspråkiga termbaser utvecklas

Vi anser att det är viktigt att det utvecklas flerspråkiga termbaser för internationellt arbete både inom EU och i andra sammanhang. Speciellt gäller att det är nödvändigt att säkerställa att översättarna inom EU har tillgång till goda terminologiska hjälpmedel. Vi föreslår därför att språkvården skall bevaka att det utvecklas de flerspråkiga termbaser det finns behov av. I den mån nödvändiga termbaser inte kan skapas kommersiellt eller av andra aktörer på området skall språkvården ta ansvar för att det erforderliga arbetet kommer till stånd. (Se vidare i kapitel 17.)

Myndigheternas begreppsansvar skall kartläggas och regleras

Offentliga verksamheter i Sverige, bl.a. olika myndigheter, är viktiga aktörer inom termområdet. Myndigheter har generellt ansvar för sin egen språkvård (se bl.a. kapitel 9). En del i detta är terminologiverksamheten. Olika myndigheter är på skilda vis verksamma inom terminologiarbete genom att de har begreppsansvar inom skilda fält.

Vi anser att det är viktigt att detta terminologiarbete bedrivs så effektivt som möjligt, och att resultaten av det blir allmänt tillgängliga. Vi förslår därför att språkvården ges i uppdrag att kartlägga myndigheternas begreppsansvar. Språkvården bör utifrån denna kartläggning lämna förslag till regeringen med klara regler för de olika myndigheternas ansvar i detta avseende och anvisningar för hur dessa skall tas in i de olika myndigheternas instruktioner.

Myndigheter och andra offentliga verksamheter kan inte bedriva sitt terminologiarbete isolerat utan måste samordna detta inbördes. Det behövs därför samarbete mellan olika offentliga verksamheter, varför ett nätverk för sådant terminologiarbete bör byggas upp. Att underlätta uppbyggandet av ett sådant nätverk är en uppgift för det centrala stödet till myndighetsspråkvården (se också kapitel 9 och 20).

Terminologiarbete bör integreras i de satsningar som görs på ”mjuk infrastruktur”

Vi vill framhålla att det finns ett nära samband mellan terminologifrågor och IT. Skall Sverige lyckas med de satsningar som görs inom området ”mjuk infrastruktur”, dvs. utvecklandet av utbudet av kunskap, tjänster m.m., speciellt via Internet, är terminologiaspekterna av central betydelse.

För det första är sådant som termbanker och liknande viktiga resurser inom exempelvis språkteknologiskt arbete. För det andra krävs det allmän begreppsreda om information skall kunna hanteras effektivt via nätet. Satsningar som 24-timmarsmyndigheter och Sverige Direkt där en mängd information skall tillhandahållas i digital form nödvändiggör språkligt och terminologiskt arbete av olika slag. För det tredje skapar IT-verksamhet på skilda vis termer, och det är då viktigt att denna verksamhet ger resultat som står i samklang med annat terminologiarbete.

Vi gör därför bedömningen att terminologiarbete bör integreras i de satsningar som görs på mjuk infrastruktur. Hur terminologisituationen skall hanteras kan inte behandlas isolerat utan måste ses i samband med hur språkvårdsorganisationen i övrigt utformas. Vi återkommer därför till frågan i kapitel 19 och 20 där den svenska språkvårdens framtida uppgifter och organisation behandlas.

7. Det mångspråkiga Sverige

I dagens Sverige talas många språk. Förutom svenska begagnas de fem nationella minoritetsspråken, teckenspråket och en lång rad invandrarspråk. Dessutom lär vi oss olika främmande språk, i första hand engelska, vilka i varierande utsträckning används inom t.ex. arbetslivet. I de nordiska länderna har vi dessutom en stor tillgång, nämligen att det är möjligt att med större eller mindre ansträngning förstå våra grannar i de övriga nordiska länderna.

I detta kapitel riktar vi fokus på de olika språken, vilka åsikter som finns om dem och hur de används. Enligt våra direktiv skall attityder till, kunskaper i och bruk av minoritets- och invandrarspråk1 samt stora internationella språk belysas av kommittén. Mot bakgrund av minoritetsspråkens speciella ställning kommer dessa att behandlas mer utförligt än invandrarspråken. Vi har också haft i uppgift att ta ställning till hur känslan och intresset för svenska språket kan stimuleras.

I detta kapitel presenterar vi resultaten av vår attitydundersökning, men även resultaten av en del andra undersökningar om attityder till språk. Vidare behandlas utbildning i främmande språk samt kunskaper i och attityder till övriga nordiska språk.

Följande punkter ingår i vårt förslag till handlingsprogram för svenska språket inom de aktuella områdena:

  • Åtgärder skall vidtas för att förändra attityderna till svenska språket och olika språkliga varieteter i positiv riktning.
  • Åtgärder skall vidtas för att stärka den nordiska språkgemenskapen.
  • Minoritets- och invandrarspråken i Sverige bör stödjas.

1

I kommittédirektiven används begreppen minoritetsspråk och invandrarspråk och vi har valt

att använda samma termer. Med minoritetsspråk avser vi de fem nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska och med invandrarspråk de språk som i Sverige används av invandrare och andra personer med utländsk bakgrund.

  • Åtgärder skall vidtas för att stödja tillgången till medier på minoritets- och invandrarspråk.
  • Teckenspråkets ställning skall klarläggas. Åtgärder skall vidtas för att stärka och utveckla teckenspråket.
  • De moderna språkens ställning inom svensk utbildning skall stärkas.

7.1. Attityder till svenska språket

Sommaren 2001 lät vi genomföra en undersökning med syftet att granska attityder till svenska, minoritets- och invandrarspråk samt till engelska och andra främmande språk i Sverige. Denna undersökning bestod av två delar. För det första utförde Svenska Gallup AB en enkätundersökning som riktade sig till 1 000 slumpvis utvalda personer. Attitydundersökningens andra del bestod av längre intervjuer med tio personer utifrån de tolv enkätfrågorna. Undersökningens resultat redovisas i sin helhet i bilaga 2.

7.1.1. Svenska språkets betydelse för Sverige

Svenska språket är av hävd det språk som talas i Sverige och därmed bäraren av vårt kulturarv. I Kulturutredningens betänkande Kulturpolitikens inriktning (SOU 1995:84) framförs att språk och kultur är oupplösligt förenade med varandra och tillsammans den viktigaste identitets- och kulturbäraren.

Av kommitténs enkätundersökning framgår att nästan alla (96 %) anser att svenska språket är mycket viktigt för Sverige, eftersom det är en del av landets identitet. Det finns dock en tendens till att ju yngre man är, desto mindre benägen är man att hålla med om svenska språkets betydelse som identitetsskapande faktor. Detta skulle möjligen kunna ses som ett tecken på att svenskan med tiden skulle kunna framstå som mindre betydelsefull. Skillnaderna är emellertid små och det är dessutom svårt att veta om det är ett tecken på en verklig förändring eller om dagens ungdomar kommer att ändra uppfattning när de i sin tur blir medelålders.

Av en europeisk undersökning (Europeans and Languages, 2001) framgår att 57 % av svenskarna känner att en utvidgning av EU innebär att det svenska språket måste skyddas mer. Detta ligger något under EU-genomsnittet (63 %).

7.1.2. Attityder till svenska i skolan

Svenska är ett basämne i skolan. Av den enkätundersökning vi låtit genomföra framgår att nästan alla (96 %) anser att svenska är ett mycket viktigt ämne i skolan. Detta stämmer väl överens med den attitydundersökning som Skolverket genomförde år 2000 (Attityder till skolan 2000). I den rapporten framkommer att 78 % av eleverna, 96 % av allmänheten och 97 % av föräldrarna anser att det är absolut nödvändigt eller mycket viktigt att ha goda kunskaper i svenska. Av Skolverkets undersökning framgår att 84 % av eleverna anser att skolan har lyckats ge eleverna goda kunskaper och färdigheter i ämnet. Bland allmänheten anser dock endast 53 % och bland föräldrarna 63 % att skolan lyckas bra i mycket eller ganska stor utsträckning.

I Skolverkets undersökning är elevernas uppfattning att svenska jämfört med andra ämnen kommer på andra plats, både när det gäller hur viktigt ämnet är och när det gäller hur väl skolan lyckas lära ut det. Det viktigaste av skolans ämnen anser eleverna vara engelska. För allmänheten och föräldrarna kommer svenska på första plats. Jämfört med år 1997 anser en större andel elever och allmänhet att svenska är viktigt (ökningen är nio procentenheter för elever och två procentenheter för allmänheten).

7.1.3. Attityder till dialekter och sociolekter

En stor del av den forskning om språkattityder som har bedrivits i Sverige och på andra håll har rört dialektal variation (se forskningsgenomgången i bilaga 2). En dialekt kan definieras som en språkvarietet som talas inom ett geografiskt avgränsat område och som skiljer sig både från standardspråket och angränsande dialekter. Dialekterna har en lång historia och representerar en talspråkstradition som är av stort intresse språkligt och kulturellt. Dialekterna är viktiga bärare av vårt gemensamma kulturarv. I samband med de stora samhällsförändringarna som har ägt rum under 1900talet har dialekterna i stor utsträckning utjämnats och närmat sig riksspråket.

Forskning kring dialekter har lång historia i Sverige. Forskning bedrivs både vid universitet och högskolor och vid Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI) som är en statlig myndighet vars uppgift är att på vetenskaplig grund öka kunskaperna om dialekter,

folkminnen, namn m.m. i Sverige samt att vidmakthålla, levandegöra och sprida detta kulturarv. Myndigheten skall särskilt samla in, bevara, vetenskapligt bearbeta och ge ut material om bl.a. dialekter. SOFI består av sex enheter på skilda platser i landet, var och en med ett regionalt eller ämnesmässigt ansvarsområde.

Ett exempel på en undersökning av svenskars åsikter om standardsvenska och dialekter är en studie av attityder i olika delar av landet till mer utjämnade dialekter respektive standardspråk (Bolfek Radovani 2000). En attitydundersökning gjordes i Tierp, Östersund, Linköping, Trollhättan och Malmö. Den visar bland annat att dialekter i de norra och västra delarna av landet är mer prestigefyllda, vilket bekräftar tidigare forskning. Andersson (1985) nämner två faktorer som anses bidra till att vissa dialekter åtnjuter högre prestige än andra: dels spridda stereotypa åsikter och fördomar om talarna av dialekten, dels förhärskande maktrelationer i samhället. Bakom språkattityder finns det ofta sociala värderingar och attityder till olika människor, snarare än till deras språk.

Toleransen inom bl.a. etermedierna mot dialekter förefaller att ha ökat under senare år. Som framgår av kapitlet om massmediernas språk är det i dag inte ovanligt att det talade språket i radio och TV är färgat av talarens dialektala ursprung, inte minst i de lokala radiokanalerna inom Sveriges Radio.

Inom språkforskningen har man studerat dialekter sedan lång tid tillbaka. Från 1960-talet och framåt har man också uppmärksammat språkets sociala variation och de s.k. sociolekter som därigenom skapas. Språkbruket har samband med bland annat ålder, kön och socioekonomisk ställning. En sociolekt kan således sägas vara en social dialekt, dvs. en språkart som är utmärkande för en viss social grupp.

Under senare år har frågor om s.k. multietniskt ungdomsspråk diskuterats. Vissa har sett ”Rinkebysvenska” och annan språklig variation i mångkulturella bostadsområden som ”undermålig svenska”, medan andra menar att sådant språk snarare skall betraktas som en dialekt – om än med lite ovanlig bakgrund – och därmed inte kan värderas i termer av ”bra” och ”dåligt” språk. Bland annat Språkforskningsinstitutet i Rinkeby undersöker språk och språkbruk bland ungdomar i mångspråkiga storstadsmiljöer. Även andra forskningsinstitutioner forskar om t.ex. multietniskt ungdomsspråk och andra nya former av svenska.

7.1.4. Svenska med brytning

Attityder

Genom framför allt invandring finns det många som har svenska som andraspråk och som talar språket med mer eller mindre påtaglig brytning. Vilka attityder till brytning finns i dagens Sverige? De flesta som deltog i kommitténs enkätundersökning (94 %) anser att man måste acceptera att invandrare talar svenska med utländsk brytning.

I enkätundersökningen ställdes även en fråga om invandrares svenskkunskaper. Av svaren framgår att drygt 40 % anser att det ställs för stora krav på invandrares kunskaper i svenska när de söker jobb. Knappt hälften håller dock inte med om att det skulle ställas för stora krav i detta avseende. Det finns här vissa åldersskillnader: de yngsta anser i högre utsträckning att det ställs för stora krav (53 %). Även personer som inte har svenska som modersmål eller har svenska och något annat språk som modersmål är benägna att anse att kraven är för högt ställda (68 %).

Det finns resultat från ett forskningsprojekt om lärare med utländsk bakgrund som indikerar att skolledare och lärarutbildare drar slutsatser om yrkeskompetens utifrån uttalet (Boyd, Bredäng & Dorriots 1998; Boyd 1998). I projektet försökte man klarlägga kriterier som kan vara aktuella när lärare med utländsk bakgrund skall anställas. Man intervjuade skolledare och lärarutbildare och lät dessa bedöma fem utlandsfödda lärares pedagogiska egenskaper och språkfärdighet i olika undervisningssituationer. Man gjorde dessutom en kartläggning av antalet uttalsfel hos lärarna. Det framkom att skolledarnas och lärarutbildarnas bedömning av lärarlämplighet och brytningsgrad visade en stor samstämmighet, det vill säga att skolledarna och lärarutbildarna verkade dra slutsatser om yrkeskompetens utifrån uttalet. Det förefaller alltså som om det föreligger en risk för att lärare med brytning bedöms som mindre skickliga trots att de är jämbördiga med sina kolleger i andra avseenden.

Inom forskningen har det endast i begränsad utsträckning uppmärksammats vilka svårigheter som faktiskt kan uppstå på grund av bristande förståelse och/eller svårigheter med att göra sig förstådd i arbetslivet. I vår kartläggning har det framkommit att kunskaperna om vilka typer av språkproblem som förekommer i arbetslivet är små, både när det gäller hur andraspråksanvändare upplever dem

och hur svenska arbetskamrater och arbetsledare ser på språkliga hinder i kommunikationen med anställda med svenska som andraspråk. Internationell forskning visar att fördomar gentemot olika etniska grupper kan uppstå och befästas på ett mycket omedvetet plan till följd av ganska subtila avvikelser i språket. Det kan till exempel handla om en något avvikande rytm och melodi i det talade språket som infödda svenskar kan uppleva som ”otrevlig” eller ”krävande” eller avvikelser i pragmatiska mönster som är svåra att sätta fingret på.

Förekomst av svenska med brytning i etermedierna

En fråga som är kopplad till attityder till brytning är i vilken grad som svenska talad av personer med utländsk bakgrund förekommer i de svenska etermedierna. Det finns få uppgifter om i hur stor utsträckning som svenska talad med brytning förekommer i medierna. Granskningsnämnden för radio och TV har genomfört en undersökning, Svenska TV-nyheter – en spegling av Sverige och vår omvärld? (2000) som ger en indikation på att invandrare och personer med utländsk bakgrund är underrepresenterade i TV. Granskningsnämnden kom fram till att personer med utländsk bakgrund stod för 11 % av den totala tid som människor kom till tals i TV-nyheternas inrikesrapportering. Personer med utländsk bakgrund omfattade i denna undersökning både personer som talade svenska med brytning och personer med utomnordiskt namn.

Inom medieföretagen finns en medvetenhet om frågan. Som exempel kan nämnas att Sveriges Radio (SR) år 1999 antog en policy för kulturell mångfald. Enligt SR:s public service-redovisning arbetade år 2000 fler personer med utländsk bakgrund och även språklig brytning på SR, vilket enligt företaget förhoppningsvis har bidragit till att öka acceptansen för svenska med brytning i radio. Det finns en strävan att få personer med annat ursprung än svenskt att höras i radion i olika sammanhang. Det mångkulturella samhället speglas enligt SR bäst om det ingår som en naturlig del av SR:s programverksamhet i alla typer av program.

Regeringen har i budgetpropositionen för år 1999 betonat att kraven och ambitionerna vad gäller svenska språket inte får ställas mot en bred acceptans av den svenska som inte talas helt perfekt eller talas med utländsk brytning.

7.1.5. Bedömningar och förslag

Vårt förslag: Åtgärder skall vidtas för att förändra attityderna till

svenska språket och olika språkliga varieteter i positiv riktning.

Svenska språket är en viktig del av Sveriges kulturarv. Kommitténs undersökningar visar att befolkningen i Sverige också ser svenska språket som mycket viktigt för Sverige, eftersom det är en del av landets identitet. Detta stämmer väl med den uppfattning som vi redovisar i detta betänkande, nämligen att svenska skall vara ett samhällsbärande språk i Sverige. I kapitel 16 lämnar vi förslag till mål för språkpolitiken som har denna inriktning och i kapitel 18 lämnar vi dessutom förslag som rör den rättsliga regleringen av svenskans ställning.

Forskning om attityder till språkliga varieteter bör öka

Enligt vår bedömning behövs det mer forskning kring olika språkliga varieteter såsom dialekter, sociolekter och brytning, framför allt om vilka attityder folk har till dem men också vilken betydelse denna variation har för synen på språkriktighet, för utbildningen m.m. Det kan t.ex. gälla attityder till det multietniska ungdomsspråk som talas i framför allt storstäderna och vilken betydelse detta har för de berörda ungdomarnas möjligheter i skolan och arbetslivet.

Forskning om förekomsten av språkproblem i arbetslivet bör öka

Enligt vår bedömning behövs det mer forskning om vilken typ av språkliga och kommunikativa problem som människor upplever på olika typer av mångkulturella arbetsplatser. Sådan forskning kan öka vår förståelse för de problem som kan uppstå vid kommunikation över språk- och kulturgränser och som i förlängningen kan leda till fördomar och diskriminering. Sådan forskning kan naturligtvis bidra med viktig kunskap för undervisningen i svenska som andraspråk och svenskundervisningen för invandrare.

SOFI skall ges ökade resurser för arbete med dagens dialekter

Vi anser att dialekterna är en viktig del av vårt kulturarv som bör bevaras, men också brukas. Dialekterna är en del av den mångspråkighet som råder i Sverige. Bruket och bevarandet av dialekterna är inte bara viktiga för samhället som helhet, utan naturligtvis också för de enskilda individer som talar dialekt. Vi menar att alla måste få sitt språk respekterat, oavsett om vi talar dialekt eller inte – språk och identitet hänger nära samman.

I budgetpropositionen för år 2002 gör regeringen bedömningen att SOFI genom insamling, digitalisering och förmedling av arkivmaterial samt forskning inom sitt verksamhetsområde bidrar till att bevara kulturarvet. Vi delar denna bedömning, men vi vill även peka på att det finns behov av ett mer aktivt arbete för dialekternas överlevnad genom att de också brukas. Det är särskilt viktigt att barn och ungdomar i dialektala miljöer möter dialekten i mer officiella miljöer och inte enbart i hemmet eller på fritiden. SOFI bör kunna spela en mer aktiv roll i arbetet med att främja bruket av dialekter och då utifrån sin särskilda kompetens.

Vi föreslår att SOFI skall ges resurser att bistå bl.a. språkvården och Skolverket med sakkompetens i deras arbete för dialekterna. Vidare föreslår vi att SOFI även ges utökade resurser för att på olika sätt arbeta med det faktiska bruket och vidmakthållandet av dagens dialekter. Detta är en viktig insats bl.a. för att uppnå det kulturpolitiska målet att både bevara och bruka kulturarvet.

I kapitel 12 föreslår vi olika insatser för att främja skolans stöd till dialektal språkutveckling.

Språkvården skall genomföra intensifierade informationsinsatser om ”bra” och ”dåligt” språk

Kommitténs undersökningar visar att i det närmaste alla tycker att svenska är ett viktigt skolämne. Det finns således stöd för att svenskan har status som kärnämne i skolan. Samtidigt anser endast hälften av allmänheten att skolan har lyckats ge eleverna goda kunskaper och färdigheter i svenska. Bland eleverna själva anser dock en stor majoritet att de får goda kunskaper och färdigheter i svenska. Alla tycker alltså att det är viktigt med god utbildning i svenska, men många tycker att skolan inte lyckas. I flera fall fram-

kommer missnöje med ungdomars språk som ibland till och med beskrivs som fattigt eller dåligt.

Det är därför angeläget att föra en offentlig diskussion kring ”bra” och ”dåligt” språk, där attityderna till ungdomars språk uppmärksammas särskilt. Detta är en uppgift för både språkvården och Skolverket. I kommitténs förslag om språkvårdens framtida uppgifter och organisation betonas just den informerande uppgiften för den centrala, statligt finansierade språkvården.

Vi föreslår att språkvården ges i uppdrag att utöka och intensifiera sina informationsinsatser om språklig variation och attityder till språk i allmänhet och språklig variation i synnerhet. Särskilt bör ungdomsspråk, dialekter, sociolekter och den svenska som talas av personer med annat modersmål uppmärksammas. Dessa insatser bör riktas både mot skolan och mot allmänheten. Språkvården bör samarbeta med språkforskningen samt Skolverket kring insatser som riktas mot skolan och med SOFI när det gäller dialekter.

Denna diskussion måste utgå från en solid kunskapsgrund, varför det, som ovan föreslagits, behövs ytterligare forskning inom dessa områden.

Svenskans hela variation med dialekter och olika brytningar skall avspeglas i etermedierna

Attityderna till brytning är relativt positiva i vår attitydundersökning. (Uppenbart är dock att det kan vara svårt att avgöra hur ärliga svaren är.) Samtidigt kan det konstateras att personer med utländsk bakgrund fortfarande har problem, bl.a. på arbetsmarknaden. Detta är en fråga som till stor del handlar om attityder.

Genom segregeringen i samhället är de naturliga kontakterna mellan personer med utländsk och svensk bakgrund inte alltid så utbredda. Det är därför viktigt att svenska talad av personer med utländsk bakgrund förekommer i betydligt större utsträckning än nu i olika sammanhang. Det finns också exempel på att utvecklingen i vissa avseenden går i den riktningen, bl.a. har under senare tid ett antal biograffilmer där huvudpersonerna talar svenska med utländsk brytning fått stora publikframgångar. Sådant bidrar förmodligen till mer positiva attityder till brytning.

Från kommitténs sida vill vi framför allt peka på mediernas roll. Inom olika medieföretag har mycket gjorts för att öka inslagen av svenska med brytning i radio- och TV-program. Trots detta före-

kommer svenska med brytning fortfarande i tämligen ringa omfattning i radio och television. Detta riskerar att förstärka negativa hållningar till svenska med brytning. När det gäller andra språkliga varieteter, såsom dialekter och sociolekter, ges dessa i dag ett visst utrymme i etermedierna. Vi vill dock betona vikten av att dessa hörs mer i radio- och TV-program. Dialekterna är en hotad del av vårt kulturarv. Om mer dialekter hördes i både radio och TV skulle det troligen bidra till en mer positiv inställning till språklig variation och dessutom förstärka dialekternas möjlighet att överleva.

Vi föreslår att dessa förhållanden skall uppmärksammas i framtida tillståndsvillkor för public service. Det är av stor betydelse att den svenska som förekommer i etermedierna avspeglar den språkliga variation som finns i samhället.

7.2. Attityder till och kunskaper i nordiska språk

7.2.1. Nordiskt samarbete

Det finns många former av nordiskt samarbete

De nordiska länderna har en lång gemensam historia. I dag visar sig den nordiska samhörigheten på olika sätt. Det officiella nordiska samarbetet kanaliseras genom de båda organisationerna Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet.

Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet stöder olika aktiviteter som syftar till att stimulera och fördjupa det nordiska samarbetet. Detta sker i form av projektbidrag, stipendier och utbytesprogram. Som ett exempel kan nämnas Nordiska kulturfonden som är det viktigaste nordiska stödorganet för kultur. Det nordiska samarbetet inom språkvården beskrivs i kapitel 19 (se även bilaga 5).

Förutom det officiella nordiska samarbetet finns det också aktiva nordiska nätverk inom många olika samhällsområden, t.ex. inom kultur och föreningsliv. Nämnas bör också Föreningen Norden som finns i alla de nordiska länderna och sammanlagt har ca 100 000 medlemmar. Föreningen Norden arbetar för ökat nordiskt samarbete bl.a. inom områdena arbets- och näringsliv, kultur, utbildning, miljö och massmedier.

Den nordiska språkgemenskapen

Den nordiska språkgemenskapen är central i det nordiska samarbetet. Den svenska regeringen har pekat på att språket är en förutsättning för att man skall kunna ta del av det gemensamma kulturarvet (skr. 2000/01:90). Målet är att de skandinaviska språken fortsatt skall utgöra den gemensamma ramen i det nordiska samarbetet och att den internordiska språkförståelsen och kulturkompetensen skall vidareutvecklas och bestå samt att nordbors färdigheter att förstå varandra i skrift och tal skall stärkas. Genom den nordiska språkkonventionen från 1987 har nordiska medborgare rätt att använda sitt eget språk i kontakter med myndigheter i ett annat nordiskt land (se vidare kapitel 18).

I en rapport om nordisk språkförståelse (Grünbaum 2001) pekas på att hur bra vi förstår varandra bl.a. beror på vårt intresse för grannländerna, vår vana att höra de övriga nordiska språken och vår vana vid språklig variation över huvud taget. Den nordiska språkförståelsen kan delas in i två slag.

  • Primär språkförståelse: med utgångspunkt i sitt eget språk förstår man det andra språket utan att behöva lära sig det. Denna förståelse har svenskar, danskar och norrmän sinsemellan.
  • Sekundär språkförståelse: ett av de skandinaviska språken är hjälpspråk till de andra två. För islänningar, färingar och grönländare är det ofta danskan och för finnar ofta svenskan.

Förståelsen av de övriga nordiska språken varierar mellan de olika nordiska länderna. I rapporten om nordisk språkförståelse görs följande iakttagelser.

  • Norrmän är bäst på att förstå de två andra språken, särskilt svenska. Det finns flera orsaker till detta. En är att det norska bokmålet har ett stort gemensamt ordförråd med danskan. Norrmännen är också vana vid stor språklig variation genom sina två skriftspråk och användningen av dialekt i det offentliga livet. Norrmän får genom radio och TV en god inblick i svensk kultur.
  • Danskar förstår norska nästan lika bra som norrmän förstår danska, mycket tack vare det gemensamma ordförrådet. Man har svårare med svenskan.
  • Svenskarna förstår inte norska fullt lika bra som norrmän förstår svenska. Förståelsen av danska är sämre än vad danskarna förstår svenska. Det är enklare att förstå danska i skrift.
  • För islänningar var danska fram till år 1999 det första främmande språket i skolundervisningen.
  • För färingar är danska ett levande andraspråk. Norska och svenska program i färöisk TV översätts inte.
  • Grönland är tvåspråkigt. Sedan självstyrelsen 1979 är grönländska förstaspråk i skolundervisningen. Tidningar har artiklar på både danska och grönländska.
  • För finnar är svenska det nordiska kommunikationsspråket. De finskspråkigas kunskaper i svenska är dock ojämnt fördelade.

7.2.2. Utbildningsväsendet

Grannspråksundervisning i skolorna

I Nordiska ministerrådets handlingsplan Nordmål 2000–2004 sägs det att förståelsen av grannspråken tillgodoses i grannspråksundervisningen i Danmark, Norge och Sverige. I rapporten om nordisk språkförståelse pekas dock på att skolundervisningen lägger allt mindre vikt vid nordisk språkförståelse och läsning av nordisk litteratur. Tidigare kursplaners anvisningar om att eleverna skall lära sig att ”förstå” grannspråken har i den nya kursplanen för svenska i grundskolan ersatts med att eleverna skall ”få erfarenhet av” språken i de nordiska grannländerna. Samtidigt pekas i rapporten på att lärarutbildningen i grannspråken blir alltmer summarisk.

Olika initiativ har tagits i Nordiska ministerrådet angående utbildningsfrågor. Bland annat kan nämnas att ett permanent mobilitetsprogram för grundskolans högstadium skall utarbetas på grundval av erfarenheterna av pilotprojektet Nordplus mini. Nordplus är rådets och ministerrådets program för att stärka det nordiska utbildningssamarbetet. Omkring 3 500 studenter och lärare får varje år stipendier för att resa till ett annat nordiskt land. Nordplus junior och Nordplus mini riktar sig till ungdomar respektive grundskoleklasser. Genom Nordiska ministerrådets stipendieordning Nordplus har sedan starten 1988 ca 30 000 studerande och lärare inom olika ämnesområden fått möjlighet att göra resor och studiebesök i grannländerna.

Ett projekt som drivs av bl.a. Skolverket är ”Nordiska teman”. Skolor i Norden har sedan 1994 i samarbete utarbetat mål med nordisk prägel för kurser inom olika ämnen och yrkesområden. Syftet är att genom utbildning stärka den nordiska identiteten och det nordiska kunnandet. Den skola som vill kan anordna en nordisk kurs, eller utarbeta en i samarbete med andra nordiska skolor.

ODIN är det nordiska skoldatanätet (www.odin.dk) som bl.a. innehåller ett kontaktgalleri där man kan söka brevvänner, samarbetspartner etc. i de andra nordiska länderna. Där finns även bl.a. nättidskriften ”Skolen i Norden”, skandinaviska ordböcker och länkar till de nationella skoldatanäten.

Nordiska lektorer vid svenska universitet

Vid svenska universitet har det sedan lång tid tillbaka funnits s.k. nordiska lektorer vid institutionerna för nordiska språk/svenska språket. De nordiska lektorerna är personer från Danmark, Norge och Island som undervisar i danska, norska och isländska. Tidigare betalades de nordiska lektorerna i Sverige genom ett särskilt anslag från statsmakterna, men detta har nu överförts till de ordinarie universitetsanslagen, så att de nordiska lektorerna finansieras på samma sätt som övrig personal. Tidigare fanns också en speciell tjänstetyp kallad ”nordisk lektor”. Innehavarna av sådana lektorat hade tidsbegränsade placeringar (tre år med möjlig förlängning ytterligare tre år) vid respektive universitet. Denna särskilda tjänstetyp har nu avskaffats.

De nordiska momenten har minskat inom kursutbudet vid institutionerna, inte minst inom de delar som ingår i lärarutbildningar av skilda slag. Därigenom har det blivit svårare för institutionerna att finansiera en hel lektorstjänst i de respektive språken, och olika indragningar och nedskärningar har därför skett.

Kurslitteratur på grannspråk – ett sätt att öka förståelsen?

Vid svenska universitet och högskolor används i stor utsträckning kurslitteratur på engelska. Undersökningar visar att betydligt fler svenskar anser att de förstår engelska bättre än norska och danska. Men samtidigt finns det indikationer på att vi överskattar våra kunskaper i engelska och kanske underskattar vår förståelse av grann-

språken. I rapporten om nordisk språkförståelse (Grünbaum 2001) refereras exempelvis ett test från ett svenskt universitet där studenterna fick läsa en lärobok på norska. Möjligheten fanns också att läsa samma bok på engelska. Ett test efteråt visade att de som läst den norska versionen hade förstått ämnet bättre.

7.2.3. Kultur- och medieområdet

Grannlands-TV i kabel når inte många i Sverige

Det finns ett antal kabel-TV-nät i Sverige. Det behövs inget tillstånd för att bedriva kabelsändningar. I Sverige sattes utbyggnaden av kabelnät för vidaresändning av program från satelliter igångs under 1984. Idag är ungefär 2,7 miljoner hushåll anslutna till kabelnät, enligt Radio- och TV-verket (siffran gäller analog täckning).

I den svenska lagstiftningen regleras den s.k. sändningsplikten. Den innebär att den som äger eller förfogar över ett kabelnät för sändning av TV-program som når fler än tio bostäder är skyldig att se till att de boende i fastigheter som är anslutna till nätet kan ta emot vissa sändningar, för närvarande SVT1, SVT2 och TV4.

Utredningen om ökade norska TV-sändningar i svenska kabelnät (Grannlands-TV i kabelnät, SOU 1997:68) föreslog att den lag som nu ålägger företagen att utan kostnad ha med de svenska kanalerna SVT1, SVT2 och TV4 samt en lokal kanal i sina nät skall kompletteras med ett åläggande att erbjuda kunderna en s.k. public servicekanal från vardera Norge och Danmark. För denna tjänst skall bolagen enligt förslaget ha rätt att ta ut en rimlig tilläggsavgift. Enligt utredningen om grannlands-TV i kabelnät har bara en liten del av Sveriges befolkning tillgång till TV-program från grannländerna. Dansk TV 1 kan ses av 12 % och norska NRK av 5 % av Sveriges befolkning. I våra grannländer kan mellan 32 och 51 % av befolkningen se de svenska huvudkanalerna. I Danmark har 50 % av befolkningen tillgång till SVT1 och SVT2 och 32 % till NRK. I Norge sprids Danmarks Radios och danska TV 2:s program i de norska kabelnäten på kommersiell grund efter ett direkt agerande av Danmarks och Norges statsministrar. Av den norska befolkningen har 46 % tillgång till svenska program. Var tionde norsk tittare med tillgång till svenska TV-kanaler ser dagligen på SVT1, SVT2 eller TV4. Enligt utredningen är intresset för grannländernas TV-program relativt stort i Sverige.

Nordiska inslag i svenska medier är få

Nordiska Film- och TV-fonden stöder produktion och distribution av film och TV i Norden. Fonden bygger på ett avtal mellan nio nordiska TV-bolag, fem nationella filminstitut och Nordiska ministerrådet. Under de senaste fem åren har fonden stött produktion av drygt 200 filmer och TV-serier (skr. 2000/01:90).

De nordiska programinslagen i svenska TV-kanaler ligger på en relativt låg nivå (4 % i SVT1, 3 % i SVT2 och 1 % i TV4). I sändningstillstånden för SVT och SR för åren 2002–2005 (Regeringsbeslut Ku 2001/1543/Me) sägs att ”program om och från de nordiska grannländerna skall sändas i syfte att stärka den nordiska kulturgemenskapen”.

Nordisk text-TV fungerar dåligt

SVT Text har tidigare haft en service vad gäller nordiska nyheter. På grund av upprepade problem med överföringen har samtliga TV-bolag i Norden upphört med utbytet av nyheter. Representanter för de olika text-TV-redaktionerna i Sverige, Norge, Island, Finland och Danmark har bildat en grupp som tillsammans försöker hitta en teknisk lösning för överföringen.

Tidningar, tidskrifter och litteratur

I rapporten om nordisk språkförståelse hävdas att det i svensk och dansk press mycket sällan förekommer artiklar på andra nordiska språk, medan norska dagstidningar inte tvekar att ta in material på de andra språken. Ett svensk-danskt undantag är samarbetet mellan Sydsvenskan och Berlingske Tidene.

Vidare är böcker på grannspråken sällsynta i svenska bokhandlar. Inom ramen för det nordiska samarbetet verkar den nordiska litteratur- och bibliotekskommittén (Nordbok) för att utveckla samarbetet inom litteratur- och biblioteksområdet. Bland annat finns ett översättningsstöd.

7.2.4. Användningen av nordiska språk inom näringslivet

Norden är en viktig exportmarknad. Inom näringslivet finns många kontakter mellan företag i Norden. Under senare år har en rad uppmärksammade fusioner mellan företag i olika nordiska länder ägt rum, t.ex. Stora-Enso, Nordea och Storebrand-Skandia. Detta har naturligtvis gjort att de nya storföretagen har ställts inför svåra val vad gäller koncernspråk. Vissa företag har valt engelska, medan andra har valt att behålla ett eller flera av de nordiska språken. I det nordiska försäkringsbolaget If talar de anställda danska, norska och svenska med varandra. På företagets intranät skriver var och en på sitt eget språk. Rapporter och årsberättelser skrivs däremot på engelska. Merita-Nordbanken hade först svenska som koncernspråk, men efter sammanslagningen med danska Unibank blev engelska koncernspråk. (Grünbaum 2001.)

Ett av de mest välkända exemplen på skandinaviska företag är flygbolaget SAS, där man talar de tre skandinaviska språken med varandra.

7.2.5. Bedömningar och förslag

Vårt förslag: Åtgärder skall vidtas för att stärka den nordiska

språkgemenskapen.

Sverige är en del i den nordiska språkgemenskapen. Det finns en lång tradition av samarbete över riksgränserna i Norden. Detta samarbete har starka historiska rötter. Men för att hålla den nordiska språkförståelsen vid liv så behöver vi möta de andra nordiska språken mer genom att läsa texter på våra nordiska grannspråk och lyssna till och tala med våra nordiska grannar. De problem kring språkförståelse som man ibland pekar på i nordiska sammanhang handlar till stor del om bristande möjligheter att öva sina nordiska språkkunskaper.

Vi menar att det i ett handlingsprogram för svenska språket är viktigt att uppmärksamma även de övriga nordiska språken, i första hand danska och norska. Det bör vara en strävan att vi alla skall förstå skriven och talad norska och danska och att vi skall ha kunskaper om de övriga nordiska språken.

För att uppnå detta vill kommittén peka på olika vägar, som vi går igenom nedan. I kapitlen om språkvårdens framtida uppgifter

och organisation behandlar vi också det nordiska samarbetet inom språkvården.

Tillgången till medier på olika nordiska språk skall öka

Förekomsten av nordiska språk i medierna är viktig, det visar inte minst erfarenheter från de delar av Norge där man har kunnat se svensk TV. Det är viktigt att vi genom medierna får ta del av kultur- och samhällsliv i de övriga nordiska länderna. Detta kan ske genom att vi får möjlighet att läsa grannländernas tidningar, tidskrifter och böcker i våra folkbibliotek eller genom att tidningar och tidskrifter i högre grad uppmärksammar de nordiska länderna. Ett ökat intresse för de nordiska länderna bidrar till förbättrad språkförståelse.

Den nordiska språkförståelsen kan också stärkas genom att möjligheten att se TV-program från andra nordiska länder förbättras. Detta kan ske på olika sätt, dels genom att möjligheten att se andra nordiska kanaler här i Sverige förbättras, dels genom att TV-program från andra nordiska länder visas i svensk TV. Ett ökat utbud av sändningar på de nordiska språken kan ses som ett medel för att stärka de nordiska språkens ställning i förhållande till engelskan inom televisionsutbudet.

Vi menar att det är viktigt att tillgången till det nordiska medieutbudet ökar. Den mest effektiva åtgärden anser vi vara att öka utbudet av program från andra nordiska länder i svensk TV och radio. I tillståndsvillkoren för SVT sägs att ”program om och från de nordiska grannländerna skall sändas i syfte att stärka den nordiska kulturgemenskapen”. Vi föreslår att mediernas roll för den nordiska språkgemenskapen även fortsatt skall betonas i tillståndsvillkoren.

Ett sätt att förbättra tillgången till TV-kanaler i andra nordiska länder är att bilaterala avtal sluts mellan Sverige och andra länder, som t.ex. nuvarande utbyte av TV-sändningar mellan Sverige och Finland. Vi menar att detta kan vara ett lämpligt sätt att gå vidare med frågan.

Ett annat sätt att förbättra tillgången är genom kabel-TV. Vi menar att det skulle ha stor betydelse för den fortsatta utvecklingen av den nordiska språkgemenskapen om distributörer av kabel-TV i ökad utsträckning erbjöd public service-kanaler från de andra nordiska länderna i sina utbud.

Den tekniska utvecklingen bidrar till att sänka hindren för ett brett nordiskt TV-utbud. Genom digitaliseringen blir det möjligt att förmedla fler TV-program i kabelnät, via satellit och i de digitala marknäten. Digital-TV-kommittén menar att minst en frekvenskanal borde kunna användas för distribution i marknätet av vardera ett program från våra fyra nordiska grannländer till alla TV-hushåll i Sverige. Vi anser att de möjligheter som den nya tekniken öppnar för att förbättra tillgången till grannlands-TV måste tas tillvara. Samtidigt är det viktigt att betona att en utbyggnad av marksänd digital TV inte får försvåra möjligheten att se grannlands-TV. Digital-TV-kommittén har i sitt slutbetänkande (Digital TV, SOU 2001:90) pekat på att för närvarande kan de nordbor som bor i gränsområden till Sverige inte ta del av de digitala marksändningarna. Det beror på att sändningarna är krypterade och på gällande upphovsrättsliga avtal som inte tillåter mottagning av de digitala programmen från ett annat land.

Nordisk text-TV bör återinföras

Text-TV på de nordiska grannspråken är ett viktigt medel för att det skall finnas möjlighet att få tillgång till nyheter från de övriga nordiska länderna. Detta är en möjlighet som har funnits tidigare, men som har tagits bort av tekniska orsaker. Enligt vår mening är detta uppseendeväckande. Vi anser att arbetet för att återinföra nordisk text-TV bör intensifieras.

Nordisk språkgemenskap inom utbildningsväsendet skall främjas

Grannspråksundervisningen är viktig. Att använda material från Danmark och Norge bör vara självklart, kanske i första hand inom ämnet svenska, men borde också kunna förekomma inom andra ämnen i grundskolan och gymnasieskolan. Även inom förskolan bör t.ex. böcker och filmer från de nordiska grannländerna kunna användas. Eleverna bör konfronteras med grannspråken i så tidig ålder som möjligt. Förståelsen av grannspråk blir på så sätt ett viktigt komplement till kunskaperna i engelska och andra moderna språk.

Det är viktigt att lärare har kunskap för att de skall kunna entusiasmera eleverna. Ett sätt att uppnå detta är att stimulera de nord-

iska inslagen i lärarnas fortbildning, t.ex. genom resestipendier, studiebesök, nordiska konferenser och utbytestjänstgöring. Det är viktigt att svenska lärare får möjlighet att besöka de övriga nordiska länderna. Och det är viktigt att svenska elever får komma i kontakt med lärare från andra nordiska länder. En infödd grannspråkslärare som under en begränsad utbytestid får undervisa svenska elever skulle med stor sannolikhet betyda mycket för elevernas intresse för grannspråken.

Det gäller vidare att kunna peka på de stora fördelar som den nordiska språkgemenskapen medför för eleverna. Att på sitt eget språk kunna kommunicera med personer i andra länder är en stor förmån som vi har här i Norden. Som exempel på kommunikationsmöjligheter kan nämnas att man genom skoldatanäten kan gå in och både söka information och skaffa sig brevvänner i grannländerna.

Kunskaperna om de stora möjligheter som den nordiska språkgemenskapen medför måste spridas bättre till skolorna. Vi föreslår därför att ett handlingsprogram för hur den nordiska språkgemenskapen kan främjas inom förskola, skola och vuxenutbildning skall tas fram. Inriktningen skall vara att inslagen av både skriven och talad norska och danska inom ramen för den normala undervisningen bör öka.

Kommittén vill här också påpeka att det, inte bara från finländsk utan också från svensk och nordisk utgångspunkt, är en stor tillgång att Finland är tvåspråkigt och att finländska representanter i många fall kan använda svenska i nordiska sammanhang, trots att det inte är deras modersmål.

Möjligheterna att ha modersmålstalare som lärare i grannspråken bör förbättras

Om grannspråksundervisningen i svenska skolor skall kunna fungera väl, och verkligen understödja den nordiska språk- och kulturgemenskapen är det viktigt att lärarna under sin studietid vid universitet och högskolor får en god utbildning i grannspråken. Detta förutsätter att de undervisas av personer med dessa språk som modersmål, inte minst för att den kulturella aspekten skall kunna tillgodoses. Vi anser mot den bakgrunden att det är olyckligt att systemet med nordiska lektorer håller på att monteras ned. Blivande lärare måste ges möjlighet till undervisning i grannspråken av

modersmålstalare av dessa språk. Enligt vår bedömning bör möjligheterna för universiteten att behålla och helst utöka antalet modersmålstalare som lärare i grannspråken förbättras.

Inslagen av norska och danska läromedel inom högskolor och universitet bör öka

På svenska högskolor och universitet används till stor del litteratur på svenska och engelska. Samtidigt finns vetenskaplig litteratur på norska och danska som vi kanske ignorerar eller läser i översättning. Enligt vår mening är det viktigt att man inom högskolan i högre utsträckning använder läromedel på norska och danska. Detta är en fråga som bör uppmärksammas av de olika utbildningsanordnarna.

Det nordiska utbytet bör öka

Det personliga mötet med de övriga nordiska ländernas kultur och språk är det bästa sättet att utveckla intresset och engagemanget för den nordiska språkgemenskapen. Det personliga mötet uppnås genom att vi reser till de andra nordiska länderna och genom att personer från våra grannländer kommer hit. Detta sker redan i tämligen stor utsträckning, men från språkpolitisk utgångspunkt anser vi det vara viktigt att ytterligare stimulera det nordiska samarbetet på gräsrotsnivå. Vi menar att lärare samt barn och ungdomar är de två viktigaste målgrupperna för sådana insatser. Det bör övervägas om vistelse i ett nordiskt grannland på sikt kan bli ett obligatoriskt inslag i svensklärarutbildningen. Vidare bör det övervägas om sådan vistelse kan bli ett möjligt inslag i all lärarutbildning.

Enligt vår bedömning bör möjligheterna till olika former av utbyte utökas. Det bör övervägas om de resurser som avsätts till sådan verksamhet inom ramen för det nordiska samarbetet kan utökas. Det är särskilt viktigt att stimulera barn- och ungdomsutbyte samt insatser för lärare i de nordiska länderna.

Ett annat sätt att mötas är över nätet. Som framgår av vår kartläggning finns i dag möjligheter för elever att via skoldatanätet komma i kontakt med elever i de andra nordiska länderna. Detta är en möjlighet som borde utnyttjas i större utsträckning. Vi menar

att skolorna bör uppmuntras till att ta flera initiativ för att stimulera enskilda elever och skolklasser att ha kontakt via nätet med vänklasser i de övriga nordiska länderna.

7.3. Minoritetsspråk, invandrarspråk och teckenspråket

7.3.1. Minoritetsspråken i Sverige

I Sverige finns fem nationella minoritetsspråk. I det följande görs en kort genomgång av de olika språken. Denna bygger i allt väsentligt på Minoritetsspråkskommitténs betänkande Steg mot en minoritetspolitik (SOU 1997:192), regeringens proposition Nationella minoriteter i Sverige (prop. 1998/99:143) och Kulturrådets rapport De nationella minoriteterna och kulturlivet (2001).

Samiska

Samerna är en urbefolkning som fanns i Norden innan de nuvarande nordiska staterna växte fram. Samernas språk, samiska, är ett finsk-ugriskt språk som har ett antal varieteter. Det finns tre olika samiska skriftspråk i Sverige, ett nordsamiskt, ett lulesamiskt och ett sydsamiskt. Samiskan har allt mer trängts tillbaka och svenskan har kommit att dominera i det traditionella samiska bosättningsområdet.

Det finns uppskattningsvis 50 000–70 000 samer, varav 15 000– 20 000 i Sverige. Antalet samisktalande i Sverige beräknas till ca 9 000. Siffran är dock mycket osäker och bygger på uppskattningar. Den senaste undersökningen av de svenska samernas språkkunskaper och språkvanor är från 1975. Av den framgick att majoriteten av den samiska befolkningen kunde tala och förstå samiska, medan betydligt färre kunde läsa och skriva språket. Det framgick också att kunskaperna i samiska var störst i det nordsamiska området och bland dem som bodde i fjälltrakterna samt hos den renskötande befolkningen.

I samtliga svenska kommuner är de samisktalande i minoritet. Enligt sametingslagen (1992:1433) har Sametinget som uppgift att leda det samiska språkarbetet. Samtetinget är en statlig förvaltningsmyndighet och ett samiskt folkvalt organ som skall verka för en levande samisk kultur. Det finns flera samiska riksorganisationer och det förekommer även ett samiskt samarbete över

nationsgränserna, t.ex. Samerådet. Sametingen i Sverige, Norge och Finland har tillsammans med två samiska föreningar i Ryssland träffat avtal om en ny samisk språknämnd som skall bli samernas gemensamma högsta beslutsorgan i samiska språkfrågor.

Samers barn kan få utbildning i sameskolan som omfattar år 1–6. Utbildningen motsvarar grundskolans sex första år. Sameskolan har samma kursplaner som grundskolan men med en samisk inriktning och en särskild kursplan för samiska. Det finns sex sameskolor under Sameskolstyrelsen. Vidare finns det en samisk folkhögskola i Jokkmokk som efter en omorganisation numera är ett samiskt utbildningscentrum och samarbetar med den samiska högskolan i Kautokeino i Norge. Staten lämnar bidrag till bl.a. samisk kultur. I budgetpropositionen för år 2002 föreslås att ett nytt bidrag inom kulturpolitiken införs i syfte att främja de nationella minoriteternas språk och kultur.

Enligt lag (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar har den enskilde rätt att använda samiska vid sina muntliga och skriftliga kontakter med förvaltningsmyndigheter och domstolar. Detta gäller för det s.k. förvaltningsområdet för samiska, vilket omfattar kommunerna Arjeplog, Gällivare, Jokkmokk och Kiruna. När en kommun i förvaltningsområdet erbjuder plats i förskoleverksamhet skall kommunen ge barn vars vårdnadshavare begär det möjlighet till plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på samiska. En kommun i förvaltningsområdet skall erbjuda den som begär det möjlighet att få hela eller delar av den service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar samiska. I budgetpropositionen för år 2002 aviseras ett uppdrag till Länsstyrelsen i Norrbottens län att utreda konsekvenserna av en eventuell utvidgning av förvaltningsområdet för samiska, så att det omfattar vissa kommuner inom det sydsamiska språkområdet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har genomfört en uppföljning och utvärdering av regionala åtgärder för nationella minoriteter (Finska, meänkieli och samiska, 2001). Av denna framgår bl.a. att endast en myndighet dagligen använder samiska i kontakter med enskilda och att en majoritet av myndigheterna aldrig har haft någon kontakt på samiska. De flesta myndigheter saknar helt personal med kunskap i samiska.

Statskontoret har under år 2001 utarbetat och fastställt två standarder som skall underlätta användningen av samiska i IT-

sammanhang (Statskontoret teknisk norm 35:1 och 36:1, 2001). De tekniska normerna handlar om teckenkodning för samiska och stöd för samiska i svensk databehandling. Syftet är att myndigheter skall kunna ta emot och svara på texter på samiska.

Enligt kulturminneslagen (1988:950) skall svenska, samiska och finska ortnamn så långt möjligt användas samtidigt på kartor samt vid skyltning och övrig utmärkning i flerspråkiga områden.

Finska

Finska har talats i Sverige under mycket lång tid. Under ca sexhundra år, fram till år 1809, var det geografiska område som utgör nuvarande Finland en del av Sverige. Många finsktalande kom till den västra rikshalvan (nuvarande Sverige) under denna tid. Även under efterkrigstiden har många finsktalande kommit till Sverige. År 1994 fanns ca 440 000 personer som är sverigefinnar i första eller andra generationen. Antalet talare för vilka finska är det starkaste språket eller modersmålet uppskattas till 70 000–90 000. Ca 250 000 personer uppskattas använda finska, i större eller mindre utsträckning.2 Särskilda insatser har gjorts för finskan inom bl.a. utbildningspolitiken (t.ex. möjlighet att starta tvåspråkig undervisning i hela grundskolan för finskspråkiga elever), mediepolitiken (t.ex. tillståndsvillkoren för radio- och TV-bolagen i allmänhetens tjänst) samt kulturpolitiken (t.ex. statsbidrag till Sverigefinska språknämnden). Det finns nio fristående finskspråkiga skolor och tre sverigefinska folkhögskolor. Skolverket har fått i uppdrag att inkomma med uppgift om vilka kostnader det skulle innebära att ge finskspråkiga elever samma möjlighet till modersmålsundervisning som samiska, tornedalsfinska och romska elever. År 1957 bildades Sverigefinska Riksförbundet som i dag arbetar bl.a. för att verksamhet skall finnas på finska språket inom alla områden av intresse för sverigefinnar. Dessutom kan nämnas Sverigefinländarnas delegation som bildats för att tillvarata denna grupps intressen i Sverige.

2

I denna siffra inkluderas de meänkielitalande i Tornedalen (se nedan).

Meänkieli

Varieteter av finska har talats i Tornedalen under mycket lång tid. Genom 1809 års gränsdragning delades Tornedalen i en svensk och en finsk-rysk del. Tornedalingarnas historia i Sverige skiljer sig därmed från historien för övriga finsktalande grupper i det nutida Sverige på så sätt att tornedalingarna alltid bott i samma geografiska område. Från svenska myndigheter uppmuntrades länge svenskans utbredning i Tornedalen, så småningom på bekostnad av finskan. Finskan i Tornedalen kom att utvecklas på annat sätt än finskan i Finland och den har nu blivit så skild från finskan att den utgör ett eget språk, meänkieli. I dagens Tornedalen uppskattas att 50 000–60 000 personer använder meänkieli (tidigare ofta benämnd tornedalsfinska). Meänkieli talas framför allt i Haparanda, Övertorneå, Pajala, Gällivare och Kiruna kommuner. Dessutom finns många invandrare från Finland bosatta i svenska Tornedalen.

År 1981 bildades Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset (STR-T), vars syfte är att tillvarata tornedalingarnas språkliga och kulturella intressen bl.a. genom att utarbeta undervisningsmaterial samt en ordbok på meänkieli för att utveckla den skrivna språkformen. År 1987 bildades Meän akateemi/Academia Tornedaliensis som skall initiera och genomföra aktiviteter som folkbildning, utbildning, dokumentation samt forsknings- och utvecklingsarbete inom bl.a. språkområdet. Meänkieli är ett obligatoriskt undervisningsämne från årskurs 1 till 9 vid Kangos Kultur- och ekologiskola i Pajala kommun.

Enligt lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar har den enskilde rätt att använda dessa språk vid sina kontakter med dessa instanser om ärendet har anknytning till förvaltningsområdet för finska och meänkieli (Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner). En enskild har rätt att använda finska och meänkieli vid sina muntliga och skriftliga kontakter med en förvaltningsmyndighet. Om den enskilde använder finska eller meänkieli i ett sådant ärende, är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på finska respektive meänkieli. Ett skriftligt beslut i ett sådant ärende skall innehålla en upplysning på finska eller meänkieli om att beslutet kan översättas muntligen till finska respektive meänkieli av myndigheten på begäran av den enskilde. Myndigheten skall även i övrigt sträva efter att bemöta finsktalande och meänkielitalande på finska respektive meänkieli. När en kommun i förvaltningsområdet

erbjuder plats i förskoleverksamhet skall kommunen ge barn vars vårdnadshavare begär det möjlighet till plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på finska respektive meänkieli. En kommun i förvaltningsområdet skall erbjuda den som begär det möjlighet att få hela eller delar av den service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar finska respektive meänkieli.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har genomfört en uppföljning och utvärdering av regionala åtgärder för nationella minoriteter. Av denna framgår bl.a. att i Haparanda och Övertorneå kommuner tar allmänheten dagligen kontakt med en majoritet av förvaltningsmyndigheterna på något av språken finska och meänkieli. Även i Pajala kommun används språken dagligen. I förvaltningsområdet har nästan alla myndigheter personal med kunskaper i respektive språk.

Romani chib

I Europa lever uppskattningsvis drygt 10 miljoner romer, främst i Öst- och Centraleuropa. Den i Sverige bosatta romska befolkningen uppskattas till minst 15 000–20 000 personer. Romerna tillhör flera olika grupper. Vissa av dessa, de s.k. svenska och finska romerna, har vistats här länge. Andra grupper har kommit hit senare, bl.a. som flyktingar. Majoriteten av Sveriges romer är i dag invandrare eller flyktingar, bland dem de minst 4 000 romer som bosatte sig i Sverige i samband med kriget i det forna Jugoslavien. Härutöver finns den grupp som kommit att kallas resande, ca 20 000 personer. Dessa talar i varierande utsträckning en varietet av romani chib som kallas svensk romani. Sambandet mellan romer och resande är delvis omstritt. Flera varieteter av romani chib talas i Sverige t.ex. svensk romani, finsk romani, kelderash, lovari, tjurari, arli och gurbet. Några varieteter ligger mycket nära varandra. Samtliga varieteter av romani chib har påverkats av språket i de länder där romerna tidigare har levt under längre perioder.

År 1973 bildades Nordiska zigenarrådet som numera har bytt namn och heter Romernas riksförbund. Samtliga i Sverige bosatta romska grupper samarbetar inom Romernas riksförbund, vilket internationellt sett är ovanligt.

Skolverket har inlett ett arbete med att ta fram läromedel på olika varieteter av romani chib. Sedan fem år har en arbetsgrupp

varit verksam inom Regeringskansliet med syfte att främja romernas situation i det svenska samhället. I gruppen har ingått representanter för Romernas riksförbund, Regeringskansliet, Svenska Kommunförbundet och Integrationsverket. I budgetpropositionen för år 2002 har regeringen bedömt att det finns fortsatt behov av ett särskilt samarbetsorgan för romska frågor. Frågan bereds för närvarande inom Regeringskansliet i samverkan med romska organisationer med inriktning att inrätta ett nytt samarbetsorgan. Vidare kan nämnas att Europarådet har utsett en arbetsgrupp med uppdrag att öka romernas inflytande i samhället.

Jiddisch

Judarna har kommit till Sverige under tre perioder: från och med 1770-talet, vid förra sekelskiftet och i samband med andra världskriget. Under 1950- och 1960-talet bosatte sig judar från Ungern och Polen i Sverige. Det totala antalet judar i Sverige uppskattas till 20 000 . Av dem beräknas drygt 3 000 kunna tala jiddisch i varierande utsträckning. Jiddisch, som har talats sedan 900-talet, är ett språk med tysk bas och inslag från hebreiska och arameiska. Jiddisch skrivs med hebreiska tecken. År 1945 bildades Judiska Centralrådet i Sverige. I Sverige finns judiska skolor, daghem och judiskt äldreboende.

Attityder till minoritetsspråk

Av kommitténs enkätundersökning framgår att drygt 80 % av befolkningen i Sverige anser att det är viktigt att bevara minoritetsspråken i Sverige. Kvinnor är något mer positiva än män i denna fråga. En annan undersökning (Wingstedt 1998) visar på ett starkt stöd för det samiska språket: 86 % tycker att det vore synd om samiska språket i Sverige försvann.

Folkbildningens betydelse för minoritetsspråken

Folkbildningsrådet har i en rapport (En rapport om nationella minoriteters deltagande i folkbildningen, 2001) pekat på att det i dag erbjuds ett brett utbud av verksamheter med inriktning mot minoritetsspråken och att dessa insatser har en stor betydelse för

Sveriges nationella minoriteter. Av rapporten framgår vidare att de minoritetsgrupper som har tillgång till egen folkhögskola eller är medlemsorganisation i studieförbund förefaller ha betydligt större möjlighet att tillfredsställa sin utbildningsbehov än de grupper som från fall till fall samverkar med en folkhögskola eller ett studieförbund.

Arkivfrågor

Den nu sittande Arkivutredningen skall enligt sina direktiv (dir. 2000:104) genomföra en översyn som syftar till att finna lämpliga former för att bevara dokument på minoritetsspråken samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch. Som utgångspunkt skall en beskrivning göras av var dokumenten i dag finns bevarade, vilket skick de befinner sig i och vilka förutsättningar som finns för allmänheten att ta del av dem. Dokument på minoritetsspråken kan utöver de ordinarie arkiven även finnas vid museer, universitet, stiftelser och hos olika minoritetsorganisationer.

7.3.2. Invandrarspråken i Sverige

Det finns många invandrarspråk

Genom invandringen talas ett stort antal språk i Sverige. Som exempel kan nämnas att eleverna i den svenska skolan har över 100 olika modersmål. Ca 15 % av eleverna är antingen själva födda utomlands eller har föräldrar som båda är födda utomlands.

Svensk befolkningsstatistik omfattar inte uppgifter om etnisk tillhörighet eller språktillhörighet. Det är därför svårt att uppskatta hur många personer som dagligen talar de olika invandrarspråken. Linköpings universitet har genomfört en undersökning (International Adult Literary Survey – Invandrares läs-, skriv- och räkneförmåga på svenska, 2000). Där konstateras att över hälften av invandrarna läser på sitt modersmål minst en gång per vecka. En klar majoritet av invandrarna anser att de behärskar sitt modersmål väl i tal och skrift.

Attityder till invandrarspråk

Stödet för att bevara invandrarspråken är något lägre än för minoritetsspråken. I vår enkätundersökning framkommer att 58 % anser att det är viktigt att bevara invandrarspråken i Sverige. Liksom för minoritetsspråken har kvinnor en något mer positiv inställning än män. I den tidigare refererade undersökningen av Wingstedt (1998) framkommer liknande resultat, nämligen att 54 % tycker att det vore synd om invandrarspråken i Sverige försvann.

7.3.3. Attityder till mångspråkighet

Sverige har alltid varit ett mångspråkigt land. Som framgår av beskrivningen av minoritetsspråken ovan finns det en samisk ursprungsbefolkning och det finska språket har av historiska skäl en särställning. I den svenska delen av Tornedalen talas meänkieli, som nu är ett erkänt minoritetsspråk. Judarnas och romernas språk talas också sedan lång tid i Sverige. Invandring har alltid förekommit. Tidvis har språk som lågtyska (t.ex. under Hansatiden) och franska (t.ex. genom franskans roll som högreståndsspråk på 1700-talet och genom vallonerna i Bergslagen) haft stort inflytande i Sverige. Efter andra världskriget har som nämnts ett stort antal språk kommit till Sverige genom flyktingar och invandrare.

I kommitténs enkätundersökning ställdes en fråga som försöker fånga attityderna till mångspråkighet. Denna visar att en majoritet av befolkningen i Sverige är för mångspråkighet. Knappt 40 % anser att ”det vore bäst om alla i Sverige hade svenska som modersmål”, medan 56 % inte håller med om detta. Män är något mer positiva till påståendet än vad kvinnor är. Åldersskillnaderna är något större än könsskillnaden i svaren: ju äldre man är, desto mer benägen är man att hålla med om att ”det vore bäst om alla i Sverige hade svenska som modersmål”. Om man ser till utbildning är 70 % av de högskoleutbildade negativa till påståendet. Även personer som har andra modersmål än svenska är negativa till påståendet.

I Wingstedt (1998) redovisas att 46 % tycker att det bästa för Sverige vore om alla hade svenska som modersmål, medan 47 % inte håller med om detta.

7.3.4. Minoritets- och invandrarspråk i medierna

Kartläggning av medier som riktar sig till minoriteter och invandrare

Det finns olika tidningar och tidskrifter på invandrar- och minoritetsspråk. Vissa publikationer som främst riktar sig till invandrare och nationella minoriteter får i dag statligt stöd. Presstöd lämnas i huvudsak till dagstidningar skrivna på svenska. Bland annat tidningar som vänder sig till språkliga minoriteter i Sverige likställs dock under vissa förutsättningar med dagstidningar enligt pressstödsförordningen (1990:524). Stöd till kulturtidskrifter lämnas av Kulturrådet.

För produktion av radio- och TV-program ges inga statliga bidrag i dag. Det finns vissa närradiostationer och lokal-TV-kanaler i kabelnäten som riktar sina sändningar till olika invandrar- och minoritetsgrupper. Ofta är det företrädare för dessa olika grupper som står för produktionen av materialet.

Under utredningsarbetet har företrädare för minoritets- och invandrarspråken framfört att medieutbudet är begränsat och i flera fall obefintligt. Det saknas en samlad bild av de medier som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter. I syfte att öka kunskapen om området har regeringen gett Presstödsnämnden i uppdrag att kartlägga och analysera situationen för dessa medier. Uppdraget skall redovisas senast den 1 maj 2002.

Radioprogram på minoritets- och invandrarspråk

Sveriges Radio bedriver sin programverksamhet på nästan 20 olika språk. År 2001 sände SR på svenska, tre minoritetsspråk, tio invandrarspråk samt fem främmande språk i Radio Swedens utlandssändningar.

P6 Radio Sweden International omfattar dels utlandskanalen Radio Sweden, dels redaktionen för invandrarspråk. Sändningarna på de ”äldre” invandrarspråken har gått från traditionell nyhetsservice till att alltmer bli magasinsprogram. En översyn av vilka språk sändningarna skall omfatta görs varje år. Totalt sändes 624 timmar på invandrarspråken år 2000.

SR sänder på tre av minoritetsspråken (finska, meänkieli och samiska). SR har börjat sända program på romani chib under detta år. De finska sändningarna (inkl. meänkieli) är organiserade i en egen kanal, SR Sisuradio, som ansvarar för såväl riks- som regio-

nala/lokala sändningar. Kanalens ledning är placerad i Norrbotten. SR Sisuradio var den första kanalen som inledde reguljära originalsändningar över det digitala nätet. Eftersom utvecklingen av marknaden för digitala mottagare har gått mycket långsamt utökades under år 2000 de analoga finska sändningarna i P4 med ca en halvtimme tre dagar i veckan. Vidare har Sisuradios digitala utbud gjorts tillgängligt på Internet. Det distribueras även via kabel över 34 orter. Totalt sändes 5 452 timmar på finska år 2000, varav 2 280 analogt och 3 173 digitalt.

Det bör observeras att de digitala sändningarna är tillgängliga för en liten publik eftersom antalet mottagare är så begränsat. Enligt Radio- och TV-verket uppgår antalet mottagare till totalt högst ett par tusen. I realiteten innebär det att tillgängligheten för sändningar på finska inte har ökat, vilket SR:s statistik kan ge intryck av. Regeringen har beslutat att försöksverksamheten med digital radio skall utvärderas (dir. 2001:88). SR skall minska kostnaderna för de digitala sändningarna.

SR Sameradion med huvudredaktion i Kiruna har som uppgift att bevara, stärka och utveckla det samiska språket och den samiska kulturen. Sameradion sänder över hela landet både på samiska och svenska. Totalt sändes 204 timmar på samiska under år 2000.

TV-program på minoritets- och invandrarspråk

Sveriges Television sänder TV-program med särskild inriktning på ett mångkulturellt perspektiv. Vad gäller sådana program har en successiv omorientering av SVT-programmet Mosaik skett. Fokus riktas numera mot det mångkulturella Sverige, från att tidigare ha varit att ge service för tittare med sitt ursprung i Grekland, Turkiet eller Jugoslavien. En förändring har även ägt rum vad gäller barnprogram där SVT:s program på vissa invandrarspråk har lagts ned med förklaringen att det inte längre gick att motivera att barnprogram endast sändes på vissa språk och att satellitsändningar gjort det möjligt att ta emot TV-sändningar på olika språk (Sveriges Televisions public service-uppföljning 1999).

Vad gäller program på minoritetsspråken består utbudet inom SVT av i första hand program på finska och samiska. SVT:s rikssända programverksamhet på finska uppgick år 2000 till 107 timmar och på samiska till 17 timmar (Sveriges Televisions public service-uppföljning 2000). I augusti 2001 startade dagliga

samiska TV-nyheter i Sverige och Norge. Satsningen är ett samarbete mellan public service-bolagen i Norge, Sverige och Finland. Sändningarna är på nordsamiska och andra språk dubbas till samiska.

Enligt SVT framförs även flera önskemål från olika grupper om textning av svenskt tal till t.ex. minoritets- och invandrarspråk. Kulturutskottet har i sitt betänkande 2000/01:8 tagit upp frågan och där konstaterat att det är teoretiskt sett möjligt att sända textremsor med text på minoritetsspråk, men att detta är förenat med vissa tekniska problem och kostnader för översättning.

I detta sammanhang bör också tilläggas att svensk textning av program på svenska är ett mycket viktigt redskap för personer som lär sig svenska.

För att komplettera bilden av tillgången på TV-sändningar på finska bör även det svensk-finska televisionsutbytet omnämnas. Detta utbyte av TV-sändningar mellan Sverige och Finland bedrivs enligt en princip om ömsesidighet. Sverige ansvarar för kostnaderna för utsändningarna av en finsk programkanal i Sverige (Finlands-TV) och för överföringen av en svensk programkanal till Finland (SVT Europa). På motsvarande sätt ansvarar Finland för kostnaderna i Finland. Finlands-TV sänds över Storstockholmsområdet och distribueras genom kabelnät på ca 25 orter i Sverige. Dessa orter har en potential av drygt 1 miljon hushåll, vilket motsvarar över 2,5 miljoner möjliga tittare.

Sedan ett antal år tillbaka finns ett stort utbud av satellitsändningar på flera olika språk vilka kan tas emot med parabolantenn här i Sverige. Detta utbud har haft en stor betydelse för många personer med utländsk bakgrund och deras möjlighet att behålla kontakten med modersmålet. Dessutom har utbudet av program via Internet ökat. Som exempel kan nämnas att det finns ett förhållandevis stort utbud av program på jiddisch från i huvudsak USA och Frankrike. Kabel-TV-tillgången är högre bland utländska medborgare än bland svenska medborgare. I flerfamiljshus har nästan dubbelt så många av invandrarhushållen parabolantenn (Weibull & Wabring 1998).

Regeringen har i sin senaste proposition om public service (prop. 2000/01:94) slagit fast att public service har ett stort ansvar när det gäller programutbud för språkliga och etniska minoriteter . Regeringen menar att de fem nationella minoriteterna intar en särställning. Enligt de nya sändningstillstånden för perioden 2002– 2005 (Regeringsbeslut, Ku 1001/1543/Me) skall public service-

bolagen beakta språkliga och etniska minoriteters intressen. Insatserna skall öka under tillståndsperioden. Enligt tillstånden skall samiska, finska, meänkieli och romani chib inta en särställning.

7.3.5. Teckenspråket

Teckenspråkets ställning

Teckenspråket har använts i Sverige sedan år 1875 och är en viktig del av de dövas kultur. Teckenspråket är modersmål för cirka tio tusen personer i Sverige som är döva från födsel eller tidig barndom. Teckenspråkets betydelse för dessa barn är väl dokumenterad. Teckenspråkets status som eget språk fastslogs i början av 1980talet genom att det i läroplanen för specialskolan fastställdes att teckenspråk är förstaspråk för döva (se bl.a. Sveriges sju inhemska språk, 1999). Från riksdagen framhöll man redan 1981 att ”barndomsdöva för att kunna fungera sinsemellan och ute i samhället måste vara tvåspråkiga, vilket […] innebär att de dels måste behärska sitt visuella/manuella teckenspråk, dels det omgivande samhällets språk, svenskan” (prop. 1980/81:100 bilaga 12, bet. UbU 1980/81:25, rskr. 1980/81:332).

Minoritetsspråkskommittén gjorde i sitt slutbetänkande Steg mot en minoritetspolitik (SOU 1997:192) bedömningen att teckenspråket inte skall omfattas av en svensk ratificering av minoritetsspråkskonventionen. Kommittén menade att det ena kravet på ett landsdels- eller minoritetsspråk – att språket skall vara annorlunda än det officiella språket – måste anses uppfyllt. Det andra kravet enligt konventionen – att språket skall användas av hävd inom staten – skulle enligt Minoritetsspråkskommittén ”kanske kunna anses uppfyllt”. Man menade dock att främjande av teckenspråket inte kan rymmas inom konventionens övergripande syfte, dvs. att stödja historiska språk i Europa utifrån språkens kulturella funktion: ”Även om döva själva ser sig som en språklig och kulturell minoritet med teckenspråket som en viktig del av dövkulturen, kan teckenspråkets funktion enligt vår uppfattning inte i första hand ses som kulturell.” (a.a. s. 111.) Slutligen pekar Minoritetsspråkskommittén på att teckenspråket ”redan i dag [har] en officiell ställning som språk i Sverige” (a.a. s. 112).

Med anledning av Minoritetsspråkskommitténs betänkande gjorde även regering och riksdag bedömningen att teckenspråket

inte skall anses vara ett minoritetsspråk eftersom det inte kan anses falla inom ramen för syftet med minoritetsspråkskonventionen (prop. 1998/99:143, bet. 1999/2000:KU6, rskr. 1999/2000:69).

Riksdagen har senare gett regeringen till känna (bet. 2000/01:KU14) att det är angeläget att teckenspråkets ställning ses över. Utvecklingen under senare år, bl.a. arbetet inom ramen för Europarådets verksamhet, har understrukit vikten av att teckenspråket har en stark ställning. Europarådets parlamentariska församling har t.ex. rekommenderat ministerkommittén att ge de skilda teckenspråken i Europa ett skydd som liknar det som erbjuds i minoritetsspråkskonventionen, eventuellt genom att anta en rekommendation till medlemsstaterna. Det är enligt konstitutionsutskottet angeläget att de dövas och hörselskadades rättigheter när det gäller teckenspråket och teckenspråksinformation säkerställs. Enligt utskottets mening behövs i detta syfte en översyn av rätten och möjligheterna att använda teckenspråket, liksom av dövas och hörselskadades tillgång till samhällets utbud av kultur och litteratur. Enligt uppgift från Socialdepartementet avser regeringen att tillsätta en utredning med anledning av riksdagens tillkännagivande.

Från Sveriges dövas riksförbund (SDR) menar man att dövsamhället skall ses som en språklig minoritet med en egen kultur.

Utbildning och forskning

Sedan 1972 finns teckenspråksforskning vid Institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet. Teckenspråket finns också som akademiskt ämne med grund- och forskarutbildning. År 1990 inrättades en professur i ämnet teckenspråk och 1998 inrättades en professur i ämnet svenska som andraspråk för döva (det senare vid Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet). Dessa båda professurer blev de första i världen i ämnena (se bl.a. Lite om teckenspråk, 2000).

Det första teckenspråkslexikonet kom år 1916 och under 1990talet har det getts ut sex teckenordböcker. Teckenspråket är trots detta inte något väldokumenterat språk. Enligt SDR finns det fortfarande många tecken som inte är dokumenterade och då speciellt tecken för olika yrkesområden. Inom SDR finns en teckenspråksavdelning som får ca 2,5 miljoner kronor per år i statsbidrag. Målet med verksamheten är att stärka teckenspråkets status och förbättra den allmänna attityden till språket. SDR menar att det

behövs stora satsningar för teckenspråksforskning samt för dokumentering av alla tecken, såväl gamla som nya.

Undervisning för hörande elever i teckenspråk ges på flertalet skolor i landet. SDR har pekat på att det råder brist på kompetenta teckenspråkslärare. Vidare har SDR pekat på att det ökade intresset har fått till följd att produktionen av teckenspråksmaterial i bokform, video eller på cd har ökat, men att det finns en risk för brister i språkkvaliteten. Dessutom görs ingen bedömning om materialet är lämpligt för sitt ändamål. SDR menar att en språknämnd liknande sådana som finns för andra språk bör bildas för att garantera kvaliteten på teckenspråksmaterial.

7.3.6. Bedömningar och förslag

Våra förslag:

  • Åtgärder skall vidtas för att stödja tillgången till medier på minoritets- och invandrarspråk.
  • Teckenspråkets ställning skall klarläggas. Åtgärder skall vidtas för att stärka och utveckla teckenspråket.

Vår bedömning:

  • Minoritets- och invandrarspråken i Sverige bör stödjas.

Vi anser att det är viktigt att bevara mångspråkigheten i Sverige. Förekomsten av de olika språken berikar vårt land. De nationella minoriteterna och deras språk utgör en viktig del av Sveriges kulturarv.

Staten har ett ansvar för att ge de nationella minoriteterna det stöd och skydd som behövs för att de skall kunna bevara sin särart och hålla sina språk levande. För detta syfte har under senare år en samlad svensk minoritetspolitik vuxit fram. I övrigt görs olika insatser inom t.ex. kulturpolitiken, mediepolitiken, integrationspolitiken och utbildningspolitiken för både minoritets- och invandrarspråken. Enligt Barnkonventionen (artikel 30) har barn som tillhör minoritetsgrupper eller ursprungsbefolkningar rätt till sitt språk, sin kultur och sin religion.

I den senaste budgetpropositionen görs inom ramen för kulturpolitiken en satsning på att främja de nationella minoriteternas kultur, bl.a. utifrån Statens kulturråds redovisning till regeringen. Regeringen betonar att ytterligare insatser på olika områden kom-

mer att behövas och att de förslag som lämnas i budgetpropositionen skall ses som ett första steg. Vi delar bedömningen att fler insatser behövs för att bevara mångspråkigheten. Åtgärder bör vidtas inom flera politikområden.

Våra undersökningar visar att det finns ett förhållandevis starkt stöd för samhälleliga insatser för att bevara mångspråkigheten i Sverige. Stödet är särskilt stort för de nationella minoritetsspråken, men även bevarandet av invandrarspråken får stöd av en majoritet av befolkningen. Olika insatser bör därför genomföras för att bevara och stödja de nationella minoritetsspråken, de olika invandrarspråken i Sverige och teckenspråket.

Vi lämnar även på andra håll i detta betänkande förslag med denna inriktning. I kapitel 13 lämnas bl.a. förslag om modersmålsundervisning i skolan som enligt vår bedömning har stor betydelse för språkens bevarande, och i kapitel 19 och 20 uppmärksammas språkvårdens ansvar för minoritetsspråken, invandrarspråken och teckenspråket.

Ungdomspolitiska insatser bör vidtas inom språkområdet

Det är särskilt viktigt att unga motiveras att använda språket och att omgivningen stimulerar till detta. Enligt vår bedömning bör medel avsättas för olika ungdomspolitiska insatser vad gäller både minoritets- och invandrarspråken. Ett samhälleligt stöd bör kunna ges till ungdomars eget skapande på dessa språk. Ungdomsstyrelsen bör ges medel för sådan verksamhet.

Minoriteternas språkliga kulturarv bör bevaras

Enligt vår bedömning bör minoriteternas språkliga kulturarv bevaras. Kulturrådet har bl.a. pekat på vikten av att bevara minoriteternas muntliga kulturarv genom nedtecknande, utgivning i tryck eller annan form av dokumentation. Vi menar att Språk- och folkminnesinstitutet i sin verksamhet tydligare bör uppmärksamma samtliga fem nationella minoritetsspråk. När det gäller bevarande av olika dokument på minoritetsspråken hänvisar vi till Arkivutredningen (dir. 2000:104).

Folkbildningens betydelse för minoriteterna bör betonas

Folkbildningen har en viktig roll i utbildnings- och bildningsinsatserna för de nationella minoritetsgrupperna. Enligt vår bedömning bör detta betonas ytterligare.

Behovet av stöd till tidskrifter på minoritetsspråk skall undersökas

Målet för den statliga minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och att stärka deras möjligheter till inflytande samt att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. För att uppnå detta mål bör staten vidta åtgärder för att bl.a. främja produktion och distribution av tidskrifter på samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch. En förbättrad tillgång till tidskrifter på det egna modersmålet skulle bidra till att bevara den språkliga mångfalden i Sverige och stärka minoriteternas möjligheter till inflytande i samhället. En utgångspunkt bör vara den kartläggning och analys av den nuvarande mediesituationen som Presstödsnämnden f.n. gör på regeringens uppdrag. En annan utgångspunkt för statens insatser för att främja produktionen och distributionen av medier på minoritetsspråk bör vara en inventering av de behov som minoritetsspråkens företrädare ser.

Vi föreslår att Presstödsnämnden ges i uppdrag att i samarbete med språkvården och Statens kulturråd undersöka vilka behov av statligt stöd som finns inom området mot bakgrund av de resultat som framkommer i den pågående kartläggningen. Undersökningen bör ske i samarbete med företrädare för minoritetsspråken.

Utbudet av radio- och TV-program på minoritetsspråk bör ökas

Enligt de nu gällande tillståndsvillkoren för SVT, SR och UR skall bolagen beakta språkliga och etniska minoriteters intressen. Bolagens insatser på detta område skall öka under tillståndsperioden 2002–2005. Minoritetsspråken samiska, finska, meänkieli och romani chib skall inta en särställning.

Det är enligt kommitténs bedömning önskvärt att de nationella minoritetsspråken ges ökat utrymme i både radio och TV. Den kartläggning och analys av medier som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter som Presstödsnämnden skall genomföra på

regeringens uppdrag är ett underlag för beslut om vilka ytterligare åtgärder som är lämpliga att vidta inom området.

För att våra nationella minoriteter skall kunna behålla en naturlig kontakt med sina respektive modersmål och vidareutveckla sina språk och sin kultur vill vi peka på att det är viktigt att öka medieutbudet på minoritetsspråken. Minoritetsspråkskonventionen (Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk) innehåller bl.a. långtgående krav beträffande tillgången till sändningar på minoritetsspråk inom public service. För Sveriges del gäller detta samiska, finska och meänkieli. I dag förekommer inga sändningar på jiddisch. Sändningar på romani chib har nyligen startat inom SR. Ett ökat utbud av sändningar skulle ha stort värde för de fem nationella minoriteterna i Sverige. Att producera radio- och TVsändningar på de nationella minoritetsspråken kräver utökade resurser, varför det är viktigt att detta utbud får en rimlig omfattning. Detta förutsätter även tillgång till journalister med kunskap i de olika språken. För att vidareutveckla minoritetsspråken är det viktigt att programmen avspeglar dagens verklighet här i Sverige och inte endast utgörs av program som importerats från andra länder.

Kommittén utgår från att denna fråga behandlas inför framtida tillståndsvillkor för public service.

Utbud av radio och TV på invandrarspråk bör ökas

Det bör enligt vår bedömning övervägas om utbudet av radio- och TV-program på de större invandrarspråken bör öka. Sådana överväganden bör utgå från målen för integrationspolitiken.3

När det handlar om utbudet av radio- och TV-program på invandrarspråk medför den tekniska utvecklingen att det blir allt lättare att här i Sverige ta emot radio- och TV-program från de olika länder där språken talas, via Internet eller satellit. Detta gör att många kan hålla sina modersmål levande och utveckla dem.

Från integrationspolitisk synpunkt är det dock viktigt att det finns information om Sverige på det egna språket. Invandrare som väljer att titta på satellitsändningar från hemlandet i stället för

3 Målen för integrationspolitiken är lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla

oavsett etnisk och kulturell bakgrund, en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund samt en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i och medansvariga för (prop. 2000/01:1, utg.omr. 8).

svensk TV går miste om möjligheten att träna sin svenska. Dessutom försämras deras möjligheter att få information om det svenska samhället. Båda dessa företeelser har betydelse för möjligheten att nå de integrationspolitiska målen. Integrationsverket har i sitt yttrande över betänkandet om radio och TV i allmänhetens tjänst bl.a. tagit upp frågan om att SVT bör göra nyhetssändningar tillgängliga på de stora invandrarspråken.

Ett underlag för beslut om vilka åtgärder som är lämpliga att vidta inom området är den kartläggning och analys av medier som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter som Presstödsnämnden genomför på regeringens uppdrag.

Enligt vår bedömning bör förutsättningarna för att öka radio- och TV utbudet på invandrarspråk prövas i arbetet inför de framtida tillståndsvillkoren för SR, SVT och UR.

Det bör vidare övervägas om textning på minoritets- och invandrarspråk av svenska TV-program kan användas i större utsträckning utifrån minoritets- och integrationspolitiska utgångspunkter. En textning på minoritetsspråk bör medverka till att uppnå det minoritetspolitiska målet att hålla minoritetsspråken levande. Kommittén menar att frågan om vilka tekniska och ekonomiska förutsättningar som finns för textning på invandrar- och minoritetsspråk bör uppmärksammas i förberedelsearbetet inför framtida tillståndsvillkor för SVT, SR och UR. Kommitténs bedömningar och förslag om textning på svenska finns i kapitel 14.

Vi vill också peka på att tillgången på tidningar och tidskrifter på de olika invandrarspråken är mycket varierande. I en del fall produceras material i Sverige. Tidningar och tidskrifter som är producerade i andra länder finns delvis tillgängliga på den svenska marknaden. Samtidigt innebär den snabba utvecklingen inom Internet att tillgången till tidningar från andra delar av världen torde komma att öka.

Närradio och lokal-TV för nationella minoriteter och invandrare skall ges statligt stöd

Vi anser att närradio och lokal-TV bör kunna användas i högre utsträckning för att nå invandrare och nationella minoriteter genom sändningar på olika språk. Sådana sändningar bör även för invandrarnas del kunna innehålla utbildning i svenska som andra-

språk. Närradio och lokal-TV är också viktiga verktyg för att upprätthålla olika modersmål.

Vi föreslår att en satsning på statligt stöd till produktion av närradio och lokal-TV skall genomföras. Det är viktigt att minoriteternas och invandrarnas egna organisationer och närradioföreningar engageras i detta arbete. Satsningen bör ske i form av en begränsad försöksverksamhet. Det närmare beslutet om satsningens inriktning bör kunna dra nytta av den kartläggning och analys av medier som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter som Presstödsnämnden genomför på regeringens uppdrag. Försöksverksamheten bör samordnas av Integrationsverket i samverkan med språkvården.

Teckenspråkets ställning skall klarläggas

Teckenspråket är modersmål för de barndomsdöva. Det framförs ofta att Sverige som första land i världen erkände teckenspråket som de dövas första språk år 1981. I beslutet framhöll regering och riksdag att de barndomsdöva måste vara tvåspråkiga för att fungera sinsemellan och ute i samhället. Något år senare fastslogs den nya läroplanen för specialskolan och där fastställdes att skolans undervisningsspråk är teckenspråk och svenska. Från statens sida har teckenspråkets ställning även bekräftats på ett mer indirekt sätt genom att olika former av ekonomiskt stöd ges till teckenspråksrelaterad verksamhet. Teckenspråkets ställning som språk – dock ej minoritetsspråk – bekräftades även av Minoritetsspråkskommittén. På så sätt kan man säga att det är fastslaget i Sverige att teckenspråket är ett eget språk.

Samtidigt finns det inget beslut om vilken legal ställning teckenspråket skall anses ha i Sverige. I det minoritetspolitiska beslutet ingick inte teckenspråket. Senare har riksdagen i ett tillkännagivande till regeringen sagt att det är angeläget att teckenspråkets ställning ses över.

Vi menar att det är viktigt att klarlägga vilken ställning teckenspråket skall ha i Sverige. Det finns flera faktorer som talar för att teckenspråket borde betraktas som ett nationellt minoritetsspråk. Enligt uppgift från Socialdepartementet avser regeringen att med anledning av riksdagens tillkännagivande tillsätta en utredning. Vi anser att det skall ingå i denna utrednings uppgifter att utreda och

klarlägga teckenspråkets ställning samt att lämna förslag med syfte att stärka dess ställning.

Det är viktigt att de dövas och hörselskadades rättigheter när det gäller teckenspråket tillgodoses. Under vårt utredningsarbete har det pekats på olika problem och behov kring teckenspråket. Bland annat har det framkommit att det råder brist på teckenspråkslärare. Teckenspråket är ett språk som liksom andra språk är i behov av språkvård för att både kunna bevaras och utvecklas. Det har pekats på bl.a. behovet av fortsatt teckenspråksforskning samt dokumentation av både gamla och nya tecken.

Vi föreslår att insatser skall vidtas för att stärka och utveckla teckenspråket och tillgodose de dövas och hörselskadades rättigheter. Även frågor om bl.a. teckenspråksforskning och utbildning av teckenspråkslärare bör behandlas i samband med utredningen av teckenspråkets ställning. I kapitlen om språkvårdens framtida uppgifter och organisation lämnar vi förslag om språkvårdande insatser för teckenspråket. Tillgången till TV-sändningar på teckenspråket behandlas i kapitel 14.

7.4. Engelska och andra främmande språk

7.4.1. Attityder till användningen av engelska i Sverige

Engelskan har en stark ställning i Sverige. Inställningen till användningen av engelska varierar mellan åldersgrupperna. Av kommitténs enkätundersökning framgår att drygt en tredjedel (36 %) anser att man använder alltför mycket engelska i Sverige (se bilaga 2). En tidigare undersökning (Wingstedt 1998) visar på liknande resultat: 40 % ansåg att engelska används onödigt mycket i Sverige. I båda undersökningarna framkommer med andra ord att en majoritet inte anser att vi använder för mycket engelska i Sverige. I kommitténs enkätundersökning framkommer en tydlig tendens: ju yngre man är, desto mindre håller man med om att vi använder för mycket engelska i Sverige. Endast 6 % i den yngsta åldersgruppen håller helt med om att vi använder för mycket engelska. I den äldsta åldersgruppen anser drygt hälften att det används för mycket engelska.

I intervjudelen av kommitténs attitydundersökning är det främst användningen av engelska ord och uttryck som uppmärksammas. Vad gäller den ökade användningen av engelska inom exempelvis

näringslivet och forskningen pekar många av de intervjuade på att det kan finnas problem med att använda engelska; bl.a. sägs att det är svårt att nyansera sig och uttrycka sina känslor på ett annat språk. Flera tror att engelskan, i mindre eller större utsträckning, kommer att ta över allt mer.

7.4.2. Språkundervisning inom utbildningsväsendet

Grundskolan

I och med grundskolans första läroplan (1962) blev engelska ett obligatoriskt ämne för alla (se bl.a. Språk – Kursplaner, betygskriterier och kommentarer, 2000). Numera är betyg i engelska från grundskolan en förutsättning för att en elev skall få läsa ett nationellt program i gymnasieskolan. (Se vidare bilaga 6.)

I propositionen En ny läroplan (prop. 1992/93:220) betonades att det ökande internationella samarbetet skärper kraven på bredare och bättre språkkunskaper. Den nya läroplanen för grundskolan från år 1994 innebär en förstärkning av de övriga moderna språkens ställning i grundskolan:

  • ett obligatoriskt språkval infördes
  • kommunerna blev skyldiga att erbjuda undervisning i minst två av ämnena tyska, franska och spanska
  • tiden för studier av språk inom språkvalet ökade med ca 25 %
  • en möjlighet att läsa ytterligare ett språk inom ramen för det som benämns elevens val år 8 och 9 infördes.

Alla grundskoleelever läser engelska. Vidare har alla grundskoleelever skyldighet att göra ett språkval år 6 eller 7 (detta varierar mellan olika skolor). För de allra flesta bör språkvalet enligt regeringen inriktas på möjligheten att studera ett andra främmande språk utöver engelska. Förutom tyska, franska och spanska får finska och samiska erbjudas som språkval. Även andra språk får erbjudas som språkval om eleverna kan bedömas ha möjlighet att fortsätta studierna i språket i gymnasieskolan. Enligt grundskoleförordningen skall inom ramen för språkval även följande språk erbjudas om eleven och elevens vårdnadshavare önskar det:

  • det språk som eleven har rätt till modersmålsundervisning i
  • svenska respektive svenska som andraspråk
  • engelska
  • teckenspråk. Det obligatoriska språkvalet innebär att fler elever än tidigare läser ett andra främmande språk utöver engelska i grundskolan. Andelen elever som läser en fullständig kurs i ett andra främmande språk har enligt Skolverket (se bl.a. Språkvalet i grundskolan, 2000) ökat från 50 % till 64 % av en årskull. Ca 80 % av eleverna väljer ett andra främmande språk år 6 eller 7. En knapp fjärdedel av dessa elever avbryter dock sina språkstudier i förtid och väljer svenska/engelska i stället. Det nya språket spanska har mottagits väl av eleverna och ökar kontinuerligt.

Enligt Skolverket (Språken i grundskolan och gymnasieskolan, 2000) har språkvalet svenska/engelska i alltför hög grad fått karaktär av ett uppsamlingsämne för elever med vitt skilda behov och förutsättningar. Undervisningstiden för språkvalet har genom den nya läroplanen utökats med 25 %, men enligt Skolverket kan effekten av denna förstärkning ha reducerats, bl.a. på grund av organisationen kring den tidigare starten och det breddade elevunderlaget.

Antalet elever som läser språk inom ramen för elevens val är litet (knappt 4 %).

Språkundervisning i gymnasieskolan

Inom gymnasieskolan är engelska ett kärnämne. Därmed ingår det som obligatoriskt ämne i alla programmen. De övriga moderna språken i gymnasieskolan kan förekomma i olika sammanhang i programstrukturerna: som karaktärsämnen, inom det gemensamma blocket i inriktningarna eller bland de valbara kurserna. (Se bilaga 6.)

Våren 2001 presenterade Skolverket statistik (Barnomsorg och skola i siffror) som visar att andelen elever som läser andra moderna språk än engelska i gymnasieskolan sjunker. Enligt Skolverket fortsätter eleverna i mindre utsträckning med det främmande språk de påbörjat studier i på grundskolan. Färre elever väljer att läsa ett tredje främmande språk. Främst är det tyska som minskat. På andra nationella program än det naturvetenskapliga och det samhällsvetenskapliga är det ovanligt att läsa andra moderna språk än engelska, men även där har språken minskat.

Riksföreningen för lärarna i moderna språk (LMS) har genomfört en undersökning på gymnasieskolor (se bl.a. Tholin 2001). Denna visar att eleverna inte läser mer språk än vad som är obligatoriskt. Eleverna anger olika orsaker till detta, men de vanligaste svaren är att språken innebär mycket arbete, att de inte krävs för att komma in på universitetet och att eleverna inte tror att de behöver språkkunskaper i sina kommande yrken. LMS pekar på att antagningssystemet till högskolan inte premierar avancerade studier, såsom fördjupningar i moderna språk. Det finns elever som av betygstaktiska skäl väljer att börja studera ett nytt språk på gymnasieskolan i stället för att fortsätta studierna i det språk som man läste på grundskolan. I betygssystemet räknas poängen lika oavsett om det är ett nybörjarspråk eller ett fortsättningsspråk. LMS anför också att engelskans dominans är ett problem. Man framhåller vikten av kunskaper i andra främmande språk än engelska för att vi i framtiden skall få impulser från andra områden än engelskspråkiga.

Attityder till språkundervisning i skolan

Stödet för engelska som obligatoriskt skolspråk är i princip fullständigt. Av vår enkätundersökning framgår att nästan alla (98 %) anser att samtliga elever bör läsa engelska i skolan åtminstone någon period. För de övriga moderna språken är motsvarande siffror 42 % för tyska, 27 % för franska, 21 % för spanska och 3 % för andra språk. Tyskan har ett tämligen starkt stöd bland de äldre men ett mindre stöd bland dem som är under femtio år.

Som har beskrivits tidigare i kapitel 3 finns i Sverige ett antal skolor där undervisningen i olika grad sker på främmande språk (sprint), i första hand engelska. Av vår enkätundersökning framgår att drygt hälften anser att det inte borde finnas fler skolor med undervisning på engelska, medan drygt 40 % anser att det borde finnas flera sådana. Den yngsta åldersgruppen är mest positiv till skolor av detta slag.

I Skolverkets attitydundersökning (Attityder till skolan 2000) framkommer att andelen som tycker att andra språk än engelska är viktiga ämnen har minskat från år 1997, både bland elever, allmänhet och föräldrar. Minskningen var 16 procentenheter bland eleverna och 9 procentenheter bland allmänheten. Attityderna till engelska har inte förändrats nämnvärt.

År 2000 ansåg 28 % av eleverna, 41 % av allmänheten och 46 % av skolbarnsföräldrarna att det är absolut nödvändigt eller mycket viktigt med bra kunskaper och färdigheter i andra språk än engelska. Detta placerar språken på nästa sista plats, före religionskunskap. Engelska däremot placeras på första plats av eleverna och på andra plats (efter svenska) av allmänheten och föräldrarna. Resultaten för engelska är 85 % (elever), 94 % (allmänhet) respektive 96 % (föräldrar). Det är fler flickor än pojkar som tycker att språken är viktiga.

När det gäller synen på hur väl skolan lyckas ge bra kunskaper i olika ämnen så har eleverna en mycket ljusare syn än allmänheten och föräldrarna. Även här är resultaten betydligt mer positiva för engelska än för de andra språken. 56 % av eleverna tycker att skolan lyckas mycket bra eller ganska bra med att ge kunskaper och färdigheter i de moderna språken. Endast 22 % av allmänheten och 29 % av skolbarnsföräldrarna tycker att skolan lyckas i mycket eller ganska stor utsträckning. Motsvarande tal för engelska är 88 % (elever), 43 % (allmänhet) och 61 % (föräldrar).

Svenska språknämnden har i sitt förslag till handlingsprogram för svenska språket anfört att det behövs mer undervisning i främmande språk – utöver engelska – i det framtida Sverige.

Språkutbildning vid universitet och högskolor

Det finns utbildning i ca 35 moderna språk vid svenska universitet och högskolor. Enligt Högskoleverket (Årsrapport 2001) svarar undervisningen i dessa mot knappt 5 % av den totala verksamheten. Många av dem som läser språk gör det inom ramen för en lärarutbildning. Nästan hälften av det totala antalet språkstudenter finns i ämnet engelska.

Under de senaste åren har språkens ställning vid universitet och högskolor försvagats. För vissa språk har minskningen i studentantal varit kraftig. Enligt Högskoleverket sjönk antalet helårsstudenter i språkutbildning under perioden 1997/98–1999/00 med 8 %, trots att det totala antalet studenter ökade med nästan 5 %. För vissa språk har minskningen varit dramatisk. Det gäller t.ex. tyska som minskat med 21 %, ryska 20 % och franska som minskat med 12 %. När det gäller utvecklingen av det totala antalet registrerade studenter under läsåren kan för ämnet tyska konstateras att det skedde en ökning av antalet studenter under läsåren runt Sve-

riges inträde i den europeiska unionen, men att antalet nu har sjunkit så att det är under de antal som förelåg i början av 1990-talet.4

7.4.3. Inställning till språkkunskaper

Intresset för att behärska främmande språk är relativt stort. Vår enkätundersökning visar följande siffror: engelska 78 %, tyska 43 %, franska 35 %, spanska 35 % och andra språk 9 %. Det bör observeras att intresset för spanska är tämligen högt med tanke på att det som skolspråk har kort tradition i Sverige. I intervjuundersökningen framkommer dock att inte alla tillfrågade anser att det finns behov av kunskaper i fler främmande språk än engelska. (Se bilaga 2.)

I samband med det europeiska året för språk 2001 satsade studieförbunden i Sverige tillsammans på ett gemensamt projekt ”Språk – kultur – demokrati”. För detta beviljades medel från EU. Projektet syftade till att inspirera vuxna till språkstudier. Det poängterade också folkbildningens pedagogik som utgår från individens behov och den enskildes möjligheter att påverka och ta ansvar.

Samtidigt visar statistiken att intresset för språken minskar inom folkbildningen. Hos studieförbunden har minskningen varit markant för samtliga språk. Under 1990-talet sjönk antalet kursdeltagare i t.ex. engelska med 45 %, franska med 54 % och tyska med 75 %. Språkens andel av det totala antalet studietimmar har sjunkit från ca 8 % till ca 5 %. År 2000 arrangerades sammanlagt 26 432 studiecirklar i språk. Fördelningen mellan de olika studieförbunden framgår av tabell 7:1

4 År 1993/94: 4 751 studenter. År 1994/95: 4 654 studenter. År 1995/96: 5 108 studenter. År

1996/97: 5 223 studenter. År 1997/98: 4 759 studenter. År 1998/99: 4 332 studenter. År 1999/2000: 4 117 studenter. (Källa: Högskoleverket.)

Tabell 7:1. Studiecirklar i språk år 2000

Studieförbund Antal

studietimmar

Antal deltagare

Andel av för- bundets totala antal deltagare

Arbetarnas bildningsförbund 317 624

73 442 8,9 %

Frikyrkliga studieförbundet 25 556

3 804 2,8 %

Folkuniversitetet

163 126

49 371 32,2 %

Studiefrämjandet

46 396

8 495 3,1 %

KFUK-KFUM:s studieförb.

2 011

679 2,1 %

Studieförbundet Vuxenskolan 133 076

32 928 6,5 %

Nykterhetsrörelsens bildn. v. 42 494

6 112 4,4 %

Idrottsrörelsens studieförb.

547

91 0,0 %

Medborgarskolan

111 017

33 915 15,5 %

Sveriges kyrkliga studieförb. 17 807

3 648 1,8 %

Tjänstemännens bildningsv. 27 144

7 122 10,2 %

Summa

886 798 219 607 7,8 %

Källa: Studieförbundens samlade verksamhet 2000.

Det finns naturligtvis olika orsaker till att efterfrågan på språkkurser inom studieförbunden har minskat. Bland annat fångas en del av behovet in på annat sätt. Till exempel anordnas numera utbildningar på uppdrag från arbetsgivare, vilka inte finns med i statistiken. Från Folkbildningsrådet har man dessutom pekat på att deltagaravgifterna har ökat. Folkbildningsrådet har till kommittén framfört att man ser allvarligt på att de offentliga bidragen minskat väsentligt under senare år. Det lägre offentliga stödet och då framför allt de vikande kommunbidragen innebär att det är tveksamt om studieförbundsverksamhet kan anordnas i hela landet. Folkbildningsförbundet – studieförbundens intresseorganisation – samlar sedan en följd av år in uppgifter över studieförbundens ekonomiska redovisning. Under verksamhetsåret 1999 uppgick deltagarintäkternas andel till 26 %. Motsvarande siffra i början av 1990-talet var 20 %. De ökade deltagaravgifterna kan enligt Folkbildningsrådet medföra svårigheter för betalningssvaga grupper att delta i verksamheten och därmed motverka ett av folkbildningens syften, nämligen att nå utsatta grupper.

Som en del av Europeiska året för språk 2001 har en undersökning av språkkunskaperna i Europa gjorts på uppdrag av EU

(Europeans and Languages, 2001). I undersökningen uppgav nästan 86 % av de svarande i Sverige att de kan ett annat språk utöver sitt modersmål. Denna siffra är högre endast i Danmark, Nederländerna och Luxemburg. Det främmande språk som svenskar uppger sig kunna mest är engelska (81 %). Därefter kommer tyska (36 %) och franska (14 %). Av de svenska deltagarna i undersökningen anser 89 % att det är nyttigt att kunna ytterligare ett språk. De faktorer som oftast nämns som motiv för svenskar att lära ett nytt språk är att man använder det vid semester utomlands och att man känner personlig tillfredsställelse. Brist på motivation, inte tillräckligt med tid att studera och för få tillfällen att använda språket tillsammans med människor som talar det är de tre huvudsakliga faktorer som avhåller människor från att lära ett annat språk. Emellertid skulle 30 % av svenskarna vara klart mer positiva till fler språk om kurserna var gratis. Tre fjärdedelar av svenskarna har lärt sitt första främmande språk i grundskolan. Av svenskarna anser 78 % att alla inom EU borde kunna tala engelska (EUgenomsnittet är 69 %). Att alla borde kunna tala två språk förutom sitt modersmål anser 16 %, vilket ligger under EU-genomsnittet (32 %). Av den minoritet av svenskarna som inte talar något annat språk än sitt modersmål önskar 64 % ofta att de kunde tala fler språk.

7.4.4. Bedömningar och förslag

Vårt förslag: De moderna språkens ställning inom svensk utbild-

ning skall stärkas.

Kunskaper i engelska och andra främmande språk är viktiga från många olika utgångspunkter. För den enskilde individen är de en nyckel till andra kulturer och till möten med människor i andra länder. Att lära sig ett främmande språk kan öka ens självförtroende. För samhället är det viktigt att medborgarna har goda språkkunskaper för att vi ska klara de krav som den ökande internationaliseringen innebär. Inom näringsliv, forskning, förvaltning, utbildning, organisationsliv m.m. behövs medarbetare med goda kunskaper i både engelska och andra språk. Exempelvis är det för svensk exportindustri viktigt att kunna rekrytera medarbetare med breda språkkunskaper och kulturkompetens. Svenskt Näringsliv

har till kommittén framfört vikten av goda kunskaper i både engelska och andra moderna språk, främst tyska, franska och spanska. För förvaltningen har kunskaper i olika EU-språk blivit viktigt. Den som har språkkunskaper kan lättare flytta mellan olika länder och utnyttja de fördelar som EU-medlemskapet erbjuder.

EU har som sitt språkpolitiska mål angivit att alla unionsmedborgare förutom sitt eget modersmål skall behärska två andra europeiska språk. Detta är enligt kommitténs mening ett bra mål som bör gälla även för den svenska språkpolitiken (se kapitel 16). Attitydundersökningar visar att engelska har ett starkt stöd och att vi i Sverige har en stor tilltro till att det räcker med kunskaper i engelska. De utvecklingstendenser som finns inom gymnasieskolan, högskolan och folkbildningen när det gäller intresset för studier i andra främmande språk är oroande, men undersökningar visar att det trots allt finns intresse för att lära sig flera språk.

Vi anser att det är viktigt att engelska och de övriga moderna språken ges en stark ställning i hela utbildningsväsendet och att folkbildningen fortsatt ges resurser som möjliggör ett bra utbud av språkkurser och en satsning på att locka nya deltagare till dessa kurser. För engelskans del handlar det om att behålla en förhållandevis starkare position. För de övriga moderna språken – i första hand tyska, franska och spanska – handlar det om att stärka deras ställning, särskilt inom gymnasieskolan.

Vi menar att det behövs ett omfattande arbete för att peka på vikten av goda kunskaper i både engelska och andra moderna språk. Detta är en uppgift för olika delar av samhället. Skolverket och Högskoleverket har båda redan uppmärksammat frågan. Även från folkbildningens sida har frågan uppmärksammats.

De moderna språkens problem skall undersökas

Det är viktigt att undersöka orsakerna till och konsekvenserna av de iakttagna problemen för språken inom svensk utbildning. Vi föreslår därför att dessa problem utreds av inblandade parter i syfte att stärka de moderna språkens ställning.

Frågan bör även beaktas av den kommande läroplanskommittén.

De moderna språkens ställning inom grundskolan skall stärkas

Under 1990-talet har en satsning genomförts på de moderna språken i grundskolan. Detta har varit positivt. Det obligatoriska språkvalet gör att fler elever än tidigare börjar läsa ett andra främmande språk.

Men några elever i grundskolan hoppar av från sina språkstudier. Det är viktigt att skolorna vidtar åtgärder för att motverka dessa avhopp och att Skolverket följer upp frågan.

Elever med utländsk bakgrund väljer i mindre utsträckning tyska, franska eller spanska i språkvalet. De är också överrepresenterade bland avhopparna. Enligt vår mening bör det undersökas om språkundervisningen i alltför hög grad utgår från att eleverna har svenska som modersmål så att den missgynnar elever med annat modersmål. Detta måste i så fall åtgärdas.

Även andra förändringar bör kunna övervägas för att minska avhoppen från språkvalet. Skolverket har t.ex. pekat på att även elever inom språkvalet bör kunna få betyg för steg 1 i kursplanen för moderna språk om målen för steg 2 inte nås. I dag är det endast elever som läser ett modernt språk inom ramen för elevens val som får betyg för steg 1.5

Vi menar att de ursprungliga intentionerna med språkvalet skall betonas, dvs. att språkvalet för de allra flesta skall inriktas på möjligheten att studera ett andra främmande språk. Detta har även Skolverket pekat på. Det är inte rimligt att elever som har goda förutsättningar att läsa ett främmande språk inte gör detta. Det framstår mot den bakgrunden som olyckligt att så många inte fullföljer sina studier i moderna språk, och det är viktigt att vidta åtgärder mot avhoppen.

För att öka antalet elever som väljer att läsa ett andra främmande språk och för att minska avhoppen måste språkundervisningen ges goda förutsättningar, t.ex. genom kompetensutveckling för lärare i moderna språk och pedagogiskt utvecklingsarbete. Regeringen har i den senaste budgetpropositionen (2001/02:1) gjort bedömningen att förstärkningar av språkundervisningen i grundskolan främst skall ske genom utvecklingsarbete. (Se även bilaga 3 där det pekas på behov av reformering engelskundervisningen för att bättre anpassa den till dagens situation.)

5 Kursplanerna i språk är utformade i sju steg som bygger på varandra (se bilaga 6).

De moderna språkens ställning inom gymnasieskolan skall stärkas

I gymnasieskolan har en kombination av olika faktorer, bl.a. inslagen av valfrihet, meritvärderingssystemet och antagningssystemet till högskolan, medfört att många elever inte väljer att fördjupa sig i andra moderna språk än engelska.

Dagens gymnasieskola bygger på att eleverna själva till stor del skall välja kurser. I det fortsatta utvecklingsarbetet för gymnasieskolan är det en viktig fråga i vilken mån som studier i moderna språk skall vara obligatoriska. Enligt vår bedömning bör inslaget av språkstudier öka.

Inom samtliga program på gymnasiet finns möjligheten att studera ett modernt språk. Samtidigt har flera pekat på att de reella möjligheterna att läsa språk kan vara begränsade för eleverna på de program där moderna språk inte är obligatoriska. Det kan gälla t.ex. att valmöjligheterna är begränsade eller att schemat lägger hinder i vägen. I samband med att allt fler kommuner startar gymnasieskolor blir gymnasieenheterna allt mindre och svårigheter kan uppstå vad gäller utbudet i moderna språk.

Det nuvarande regelverket uppmuntrar inte gymnasieeleverna att gå vidare med sina språkstudier. Eleverna får inte räkna fördjupade språkstudier som en merit vid antagning till högskolan. Det individuella valet innehåller på många skolor ämnen som av eleverna upplevs som ”lättare” än språk. Vid antagning till högskola räknas alla poäng lika och man kan förmoda att flera elever väljer kurser som kräver mindre arbetsinsats. Genom att nybörjar- och fortsättningsspråk har samma värde när det gäller antagningsregler till högskolan har vissa elever ansett att det har lönat sig att börja om från början med sina språkstudier. Vi menar att det skall finnas incitament för eleverna att på gymnasieskolan fortsätta studierna i det språk som man läste i grundskolan.

Regeringen har i högskolepropositionen (2001/02:15) angett att man avvaktar Gymnasiekommitténs förslag innan några eventuella förändringar av tillträdesreglerna och meritvärderingssystem föreslås. Vi anser att det finns en uppenbar risk i dagens gymnasieskola att elever som vill fortsätta med studier på högskolenivå anpassar sig till högskolans antagningssystem och väljer kurser i syfte att få så höga gymnasiebetyg som möjligt. Detta innebär att få elever kommer att fördjupa sig i de moderna språken. Vi föreslår därför att följande förändringar skall genomföras:

  • För gymnasieskolans meritvärderingssystem skall inriktningen vara att längre kurser där elever fördjupar sig och når långt i sina språkstudier skall räknas som betygsmässigt viktigare än kurser där eleverna inte hinner fördjupa sig i ett språk.
  • Antagningssystemet till högskolan bör vara utformat så att fördjupade språkstudier premieras. Det nuvarande systemet med grundläggande och särskild behörighet (se bilaga 6) innebär att varje högskola i stor utsträckning bestämmer behörighetskraven. Vi menar att det inte är motiverat att t.ex. införa krav på betyg i moderna språk i den grundläggande behörigheten. Däremot bör högskolorna enligt vår mening i större utsträckning ha krav på moderna språk i den särskilda behörigheten. Vi anser också att det förslag som lagts fram av Högskoleverket om krav på lägst betyget godkänt i svenska B och engelska A för att få grundläggande behörighet är ett steg i rätt riktning.

Vi föreslår vidare att Högskoleverket ges i uppdrag att följa upp och utvärdera på vilket sätt och i vilken utsträckning som universitetet och högskolor fäster vikt vid de moderna språken i de särskilda behörighetskraven.

De moderna språkens ställning inom universitet och högskolor bör stärkas

Även i högskolan minskar omfattningen av språkstudierna. Detta är en oroande utveckling. Enligt kommitténs bedömning bör språkens ställning inom universitet och högskolor stärkas. Detta kan ske på olika sätt.

Ett sätt att stärka språken på högskolan är att vidta åtgärder på gymnasienivå. Om inslagen av moderna språk stärks inom gymnasieskolan bör det leda till att språkens ställning stärks även inom högskolan. Ett annat sätt är att i högre grad integrera språken i andra utbildningar, som redan har skett inom t.ex. internationell ekonomi.

Det bör övervägas om man i större utsträckning kan samarbeta mellan olika institutioner för att få fram forskare i olika moderna språk med en bredare kompetens. Som ett exempel på detta kan nämnas den forskarskola i moderna språk som finansieras av Riksbankens jubileumsfond. Sådan extern finansiering underlättar att de

förändringar av arbetssätt m.m. som krävs skall kunna komma till stånd.

En av orsakerna till att antalet studenter i moderna språk minskar vid svenska universitet och högskolor kan vara att svenska studenter läser språken i de länder där de talas. Detta är en naturlig utveckling i en alltmer internationaliserad värld. Detta innebär dock inte att det inte också måste finnas goda förutsättningar att läsa främmande språk i Sverige.

Vid olika institutioner i moderna språk vid universiteten har också olika åtgärder vidtagits för att öka intresset för språkstudier. En del av detta arbete är att delar av utbildningar förläggs till de länder där språken talas. Sådana inslag framstår enligt vår bedömning som välkomna och ytterligare försök i den riktningen bör göras. Vi anser dock inte att studier i moderna språk bör delas i en färdighetsdel och en teoridel, där färdighetsdelen skulle kunna förläggas till någon form av språkinstitut eller till studier i de länder där språken talas och där teroridelen skulle förläggas till de svenska universiteten och högskolorna, framstår som en lämplig väg att gå. En sådan lösning skulle nämligen innebära avsevärda nackdelar eftersom språkfärdigheten och de teoretiska kunskaperna om ett språk hänger nära samman. Det finns en tradition i Sverige och de övriga nordiska länderna att hålla samman dessa delar i högskoleutbildningen.

Vi vill också peka på att språkstudier är ett färdighetsämne som ställer krav på t.ex. fler undervisningstillfällen än andra ämnen. Hänsyn till detta bör tas när det gäller fördelning av resurser inom högskolan.

Folkbildningen bör ges resurser som möjliggör ett gott utbud av språkkurser

Det har i vårt utredningsarbete framkommit att efterfrågan på språkkurserna inom studieförbunden minskar. Detta är mycket olyckligt. På flera håll i detta betänkande har folkbildningens betydelse poängterats. Detta gäller även möjligheterna att i vuxen ålder tillägna sig olika främmande språk.

Bidragen från kommuner och landsting till studieförbund och folkhögskolor har minskat kraftigt under senare år. Från statens sida har det framförts att man varken kan eller bör ersätta detta bortfall av bidrag. Detta har inneburit att deltagaravgifterna har

ökat. Regeringen beslutade den 27 september 2001 att tillkalla en utredare för att planera och genomföra en statlig utvärdering av folkbildningen, dvs. studieförbund och folkhögskolor. Uppdraget skall redovisas senast den 15 mars 2004. Finansieringen av folkbildningen är en av de frågor som kommer att behandlas i utvärderingen. Det är enligt vår bedömning viktigt att folkbildningen fortsatt får resurser som möjliggör ett bra utbud av språkkurser till låga priser och en satsning på att locka nya deltagare till dessa kurser.

8.3 Förändrade produktionsvillkor och språkvårdsinsatser

8.3.1 Ny teknik

Inom medievärlden har den nya tekniken inneburit att både produktions- och distributionsmetoder har förändrats. Journalisterna har fått ett större ansvar för flera led i produktionsprocessen. Detta har gjort att förutsättningarna för att producera ett korrekt och välfungerande språk i medierna har förändrats.

Tidningarna har minskat den manuella korrekturläsningen. Allt fler texter läggs in direkt av journalisterna i färdigmallade utrymmen på tidningssidorna (Oestreicher 2000 och 2001). Av den granskning som tidigare utfördes av redaktionssekreterare, redigerare och korrekturläsare återstår ofta endast nattcheferna och en s.k. textcentral. Textcentralen hinner för det mesta bara gå igenom en mindre del av texterna och nattcheferna koncentrerar vanligen sin granskning på rubriker, ingresser och bildtexter. Tidningar som går över till ny teknik har ofta utgått från att medarbetare skall ta över arbetet från bortrationaliserade redaktionssekreterare, redigerare och korrekturläsare, men detta verkar enligt undersökningen inte vara fallet.

Exempel på hur man hanterar språkvårdsfrågor kan hämtas från Dagens Nyheter. Där uppger man att man dragit ned på den traditionella formen av korrekturläsning eftersom man gjort bedömningen att det med modern teknik ändå går att hålla en hög språkkvalitet. Tidningen har dock fortfarande sju korrekturläsare som är knutna till redigeringsavdelningen. Tidningen säger sig vara medveten om att det finns problem med språkkvaliteten, men anger samtidigt att detta är något som man angriper på olika sätt. DN har t.ex. en egen språkvårdare som regelbundet ger språkråd till journalisterna. Sedan år 2000 arbetar man med ett elektroniskt korrektur, e-korret. DN har dessutom en egen kvalitetsuppföljning där antalet fel i slumpvis valda delar av tidningen granskas månadsvis.

8.3.2 Språkets kvalitet

Av en undersökning (Weibull 2000) framgår att språkbrister överlag inte tillmäts någon större betydelse för läsarnas tidningsbedömningar. I undersökningen framförs att detta möjligtvis är

överraskande med tanke på debatten om språket i medierna, men att det inte är överraskande mot bakgrund av de insatser som tidningarna gör ifråga om språkvård. Två av de tretton brister som undersöktes var ”skrivfel” och ”dåligt språk”. Dessa brister uppfattades nästan inte alls förekomma, för kvällspressen var dessa båda de brister som hamnade på sista plats och för morgonpressen hamnade de också bland de minst förekommande bristerna. Av tabell 8:1 framgår hur stor andel av läsarna som angav att bristerna förekommer mycket ofta, ganska ofta resp. aldrig.

Tabell 8:1. Förekomst av språkbrister i dagstidningar. Andel som anger att bristen förekommer mycket ofta, ganska ofta eller aldrig (procent)

Mycket ofta Ganska ofta Aldrig

Skrivfel

Morgonpress 4 14 11 Kvällspress 5 15 6

Dåligt språk

Morgonpress 3 13 23 Kvällspress 9 19 11

Källa: Weibull 2000.

I undersökningen ombads de svarande att även ange vilka av de 13 bristerna de ansåg vara de allvarligaste. Brister i språket anger endast ca 10 % vara en allvarlig brist vad gäller morgonpress. Språkfel ses sammanfattningsvis som en mindre allvarlig brist som dessutom förekommer relativt sällan.

8.3.3 Språkvård

De olika medieföretagen arbetar på olika sätt med språkvård. Mediespråksgruppen är en samarbetsgrupp för språkvårdare inom press (Sydsvenskan, Expressen, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Metro, Upsala Nya Tidning) samt radio och TV (public servicebolagen och TV 4). Den har även representanter för Svenska språknämnden och Nationalencyklopedin. Sammankallande är Tidningarnas Telegrambyrå (TT) och dess språkvårdskommitté. Gruppen möts regelbundet för att

samordna och utfärda rekommendationer till intresserade medier. Mediespråksgruppen bildades hösten 1993 inför Sveriges inträde i EU, då en samordning av språkbruket på detta område blev nödvändig. Stor vikt har lagts vid att gruppen representerar ett så brett spektrum av medier som möjligt.

Mediespråksgruppen har rekommenderat att medierna skall följa TT:s skrivregler som är till för TT:s egna medarbetare, men som med åren har blivit allmängiltiga för press, radio, TV och Internet.

I tillståndsvillkoren för public servicebolagen ingår att ”språkvårdsfrågor skall beaktas i programverksamheten”. Sveriges Radios två språkrådgivare arbetar med att ge medarbetarna i Sveriges Radio (SR), Sveriges Television (SVT) och Sveriges Utbildningsradio (UR) råd i frågor som rör språket, t.ex. frågor om uttal av namn på svenska eller utländska platser eller personer. Det kan också handla om att diskutera språkriktighet, stil och begriplighet. Ingen språkvårdande ”förhandsgranskning” av programmen – motsvarande korrekturläsning av tidningar – sker. Språkvårdarna ger också ut Språkbrevet med kortfattade artiklar och aktuella uttalsanvisningar. Internt inom SVT utdelas ett språkpris för föredömlig behandling av svenska språket.

8.3.4 Det talade språket i radio och TV

Språket i SR och SVT har länge varit en central norm för det talade språket i Sverige. Med ett förändrat medielandskap har denna roll minskat, men är trots allt viktig. SR säger sig sträva efter ett vårdat, tydligt och begripligt språk. SVT menar i sin public service-redovisning att man har ett allmänt ansvar för hur det talade och skrivna svenska språket utvecklas. Samtidigt uppger företrädare för SVT att man inte eftersträvar ett konformt språk, utan vill anpassa språket till de olika programmens karaktär och målgrupp, t.ex. ungdomar. Detta innebär att man har en stor mångfald vad gäller hanteringen av svenska språket inom SVT, vilket också kan medföra att en del tittare kan reagera negativt på språkbruket.

Det är i dag inte ovanligt att det talade språket i radio och TV är färgat av talarens dialektala ursprung, inte minst i de lokala radiokanalerna inom SR (se även kapitel 7). Det kan även nämnas att flera av de lokala radiokanalerna inom Sveriges Radio på olika sätt behandlar frågor kring dialekterna i respektive sändningsområde,

t.ex. Jämtlands språklåda (P4 Jämtland), Daladialekter (P4 Dalarna) och Gutamål (P4 Gotland).

Ett välfungerande språk gör att publikens möjlighet att ta till sig innehållet i programutbudet ökar. En gjord undersökning (Wingstedt 1998) visar att ca 60 % av de tillfrågade ansåg att det inte är svårt att förstå vad som sägs i TV och radio. Lyssnarnas och tittarnas ålder har ingen avgörande betydelse för förståelsen, däremot spelar deras utbildning en roll för hur man uppfattar mediespråket. Nästan 60 % av dem som endast har grundskoleutbildning anser att det ibland är svårt att förstå vad som sägs, medan i det närmaste 80 % av dem med akademisk utbildning inte anser det vara svårt att förstå.

Publikundersökningar visar att över 90 % av befolkningen anser att programmen i SR är begripliga/lätta att förstå (Sveriges Radios public service-redovisning 1999).

8.3.5 Översättning och textning av TV-program och filmer

Genom översättning och programtextning överförs det talade språket till skrivet språk. Textning av program förekommer både för program och inslag där talet är på svenska och där talet är på annat språk. I det första fallet sker textningen i första hand för funktionshindrade. I det andra fallet rör det sig om en översättning som skrivs ned på en textremsa. I båda fallen är det viktigt att det skrivna språk som möter oss på textremsorna i TV-program och filmer är av så god kvalitet som möjligt.

SVT översättning och programtextning är en avdelning inom SVT med 32 fast anställda samt 60 frilansare. Dessutom finns ett stort antal arvoderade experter som man kan vända sig till. Inom avdelningen finns kompetens inom 25 språk. För övriga språk används experter utifrån.

Enligt uppgift från SVT:s översättare tar det ca två veckor att översätta och texta en långfilm om man gör det noggrant. Befintliga översättningar används som hjälp, men de går av upphovsrättsliga skäl inte att kopiera. Översättningar säljs till viss del, men marknaden är inte så stor. TV-bolagen vill gärna använda sin egen textning då detta bedöms vara enklare administrativt och upphovsrättsligt. En film som tidigare visats på bio textas därför oftast om av SVT. Att så sker beror också på att TV-textning är annorlunda än biotextning vad gäller hur länge texten ligger kvar, var den ligger

i bilden och upplösningen som kan utnyttjas. Även översättningar av speakertexter görs.

Mer än hälften av översättningarna avser engelska. Därefter kommer i tur och ordning de nordiska språken, samiska och ryska. Det diskuteras ibland om norska och danska skall översättas. SVT vill dock texta för att undvika risken att tittare går miste om information och att nordiska program skulle tappa tittare. Textningen är även en service för t.ex. invandrare. Textning görs även av inslag som är svårhörbara.

Det finns flera aspekter på kvalitet (översättningen, formuleringen på svenska, teknisk kvalitet). Inom SVT finns en rutin för kvalitetsgranskning som innebär att all översättning läses igenom av någon av de fast anställda. TV-översättning ställer stora krav på översättarna, eftersom publiken samtidigt hör den talade originaltexten. Kommittén har i sitt kartläggningsarbete inte funnit någon forskning kring översättningarnas kvalitet. (För en genomgång av forskning kring översättning se bl.a. Sahlin 2001.)

Alla kanaler i Sverige översätter utländska program. De kommersiella TV-företagen använder dels frilansöversättare, dels olika översättningsbyråer. Även många internationella kanaler textar sändningar till Sverige av och till. Detta anses viktigt för att nå publiken i Sverige.

Svenska språknämnden menar i sitt förslag till handlingsprogram att många program, särskilt från de kommersiella kanalerna, har textade översättningar av alltför låg kvalitet. Språknämnden hävdar att det i många fall anlitas outbildade översättare som får arbeta till underpris. Språknämnden föreslår att fullgod översättningskapacitet skall krävas av TV- och radioföretagen för att de skall beviljas tillstånd. Kvaliteten på översättningarna bör bevakas genom återkommande stickprov. Språknämnden menar vidare att översättningsföretag eventuellt bör auktoriseras för översättning i etermedierna och att en del av koncessionsavgifterna för kommersiella kanaler bör avsättas för en fond för språklig vidareutbildning av de anställda inom dessa företag.

8.3.6 Bedömningar och förslag

Vårt förslag: Åtgärder skall vidtas för att främja en god utveckling av mediespråket.

Språkvården skall bevaka utvecklingen för mediespråket

Inledningsvis vill vi betona att staten inte på något sätt skall styra medierna och deras val av språk och insatser för språkvård. Men mot bakgrund av den stora betydelse som medierna har för språket föreslår vi att språkvården skall bevaka utvecklingen, för att i samråd med branschen kunna ge råd och rekommendationer när detta efterfrågas.

I den allmänna diskussionen framförs ibland olika typer av problem kring språket i medierna, bl.a. förekomsten av korrekturfel (stavfel, avstavningsfel m.m.) och mediespråket som sådant (journalisternas och mediernas språkbehandling). Samtidigt kan det konstateras att det inte finns några undersökningar som ger klara belägg för att språket i tidningar och andra medier skulle ha försämrats. Svenska språknämnden har föreslagit att en undersökning av nivån på korrekturläsningen på dagstidningarna bör göras och att språkvården bör ges möjligheter att öka medvetenheten om värdet av språklig korrekthet och att stimulera till en mer ambitiös språkbehandling hos de berörda företagen. Vi anser att det är viktigt att språkvården bevakar denna fråga och bidrar till ökade kunskaper om tillståndet och utvecklingen för mediesvenskan.

Olika medieföretag arbetar på olika sätt med språkvård. Eventuella insatser från statens och språkvårdens sida inom området måste utgå från de behov som medieföretagen själva upplever sig ha av stöd i språkvårdsarbetet. Vi menar att det är viktigt att språkvården kan stödja med kompetens och kunnande i språkfrågor, t.ex. genom rådgivning och information.

Språkvården skall bevaka utvecklingen av svenskspråkiga, ITbaserade korrekturhjälpmedel

Den traditionella korrekturläsningen vid dagstidningarna har till mycket stor del ersatts med olika IT-hjälpmedel. Vi anser att det är viktigt att sådana program utvecklas för svenska språket och att

kvaliteten är hög. Det är en viktig uppgift för språkvården att bevaka detta. I kapitel 10 och 17 lämnar vi förslag som anknyter till detta.

Språkvården skall snabbare nå ut med nya svenska ord och benämningar

Medierna är viktiga för språket på olika sätt, bl.a. i lanseringen av nya svenska ord. Språknämnden har föreslagit att åtgärder bör vidtas för att snabbare nå ut till producenter av texter och etermedieprogram med nya svenska ord för nya begrepp eller med etablerade svenska ord som ersättare för främmande modeord.

Det är därför viktigt att svensk språkvård tar fram nya ord och benämningar på så kort tid som möjligt så att framför allt engelska uttryck inte hinner få fäste i mediernas språkbruk. Vi menar att även reklamen är en viktig inkörsport för nya ord och uttryck i svenskan, varför också reklambranschen bör nås av språkvården. Inom medievärlden behöver man ofta de nya orden snabbt. Samtidigt måste de nya orden och termerna bli bra. Språkvården måste klara av balansgången mellan tid och kvalitet. Befintliga nätverk inom medieområdet bör kunna utnyttjas i detta arbete av språkvården.

Språkvården skall ge stöd till Mediespråksgruppen

Kommittén menar att det befintliga samarbetet mellan medieföretagen inom Mediespråksgruppen är viktigt. Det är önskvärt att detta nätverks fortlevnad kan garanteras och att arbetet kan ges fastare former, om medieföretagen så önskar. För att förstärka möjligheterna till samarbete och samverkan mellan medieföretagen i språkvårdsfrågor föreslår vi att språkvården ges uppgiften att stödja Mediespråksgruppen om gruppen så önskar. Detta kan ske exempelvis genom administrativt stöd. Det vore dessutom önskvärt om alla tidningar hade en språkansvarig. Detta är naturligtvis en fråga som medieföretagen själva måste ta ställning till.

Språkvård skall ingå i framtida tillståndsvillkor för public service

Inom SVT, SR och UR arbetar man aktivt med språkvård och TV4 deltar i språkvårdssamarbetet mellan medieföretagen. Enligt de nu gällande (åren 2002–2005) sändningstillstånden för SVT, SR och UR skall ”språkvårdsfrågor beaktas i programverksamheten”. Vi föreslår att det i tillståndsvillkoren för public service-bolagen även fortsättningsvis skall ingå att språkvården skall uppmärksammas. Detta bör enligt vår bedömning även ingå i framtida tillståndsvillkor för TV4.

Vi har tidigare betonat att den svenska som används i offentliga sammanhang skall vara korrekt och välfungerande. Samtidigt måste det finnas ett stort utrymme för att visa den språkliga mångfald som existerar i Sverige. Det är viktigt att både svenska med brytning och dialekter får utrymme i radio och TV. Detta bör enligt vår mening betonas i de framtida tillståndsvillkoren. Denna fråga behandlas även i kapitel 7.

Översättningarnas kvalitet bör betonas

Det finns som nämnts inga undersökningar av kvaliteten hos översättningarna, men vi vill betona betydelsen av att översättningarna har hög standard. Public service-bolagen har här ett särskilt ansvar.

Enligt vår bedömning är problemet med översättningskvalitet inte av den omfattningen att det krävs några stora insatser från statens sida, men vi utgår från att frågan om översättningars kvalitet beaktas i arbetet inför framtida tillståndsvillkor inom televisionen. Det bör övervägas hur översättningskvaliteten kan följas upp och vilken roll språkvården bör ha när det gäller denna uppföljning.

Vi har under utredningsarbetet observerat att befintliga översättningar av olika skäl ofta inte återanvänds när ett program eller en film sänds i t.ex. ett TV-bolags kanal. Att så är fallet kan ha både upphovsrättsliga och tekniska orsaker. Vi tycker att det framstår som samhällsekonomiskt ineffektivt att t.ex. en långfilm översätts flera gånger, kanske först för biografvisning och sedan för visningar av olika TV-bolag. På sikt torde ett teknikskifte från analog till digital biofilm innebära att förutsättningarna för att lösa

denna fråga förbättras och att på så sätt resurser för att öka kvaliteten i översättningar frigörs.

Vi menar att inblandade parter bör diskutera denna fråga och försöka hitta en lösning för att i högre grad samutnyttja översättningar av biograffilmer, textade video- och dvd-filmer samt textade TV-program med syfte att uppnå en hög kvalitet på översättningarna.

9. Den offentliga administrationens språk

Ett klart och enkelt myndighetsspråk som alla begriper är en förutsättning för öppenhet, demokrati och rättssäkerhet. Den offentliga administrationens språk måste vara både korrekt och välfungerande i den meningen att det är klart och tydligt, och i största möjliga utsträckning enkelt och lättbegripligt. I Sverige har det sedan flera decennier bedrivits ett ambitiöst arbete för att förbättra och förenkla officiella dokument av skilda slag. Svensk förvaltning har kommit långt i detta arbete, men det finns – tämligen självklart – behov av fortsatt verksamhet.

Sedan år 1995 är Sverige medlem i Europeiska unionen. I diskussionen om EU:s påverkan på svenskan har det hävdats att den offentliga svenskan riskerar att försämras genom att de texter som produceras inom EU inte motsvarar kraven på klarhet och enkelhet.

I detta kapitel behandlas den offentliga administrationens språk, såväl i ett nationellt perspektiv som i ett EU-perspektiv. Följande punkter om den offentliga administrationens språk ingår i vårt förslag till handlingsprogram för svenska språket:

  • Varje statlig myndighet skall ges ett tydligare ansvar för sitt eget språkvårdsarbete.
  • Regeringen skall också fortsättningsvis rapportera om statsförvaltningens språkvårdsarbete till riksdagen.
  • Det centrala stödet till myndighetsspråkvården skall behållas och utvecklas till nya områden.
  • Arbeten för att förbättra svenska EU-texter skall fortsätta.
  • Sverige skall verka för att EU bygger upp översättningsavdelningar i de olika medlemsländerna.
  • Sverige skall fortsätta att verka för att EU arbetar för enklare, begripligare och klarare texter.

9.1. Det svenska myndighetsspråket

9.1.1. Krångligt språk försvårar kommunikationen mellan medborgare och myndigheter

Frågan om myndigheternas språk har uppmärksammats på olika sätt i Sverige sedan lång tid tillbaka. Det finns flera exempel på undersökningar som pekar på att den offentliga svenskan kan upplevas som svår.

Kampanjen Öppna Sverige1 har låtit göra en studie av offentliga institutioners öppenhet och informationsgivning, med syftet att kartlägga brister och problem. Undersökningen visar bl.a. att såväl medborgare som tjänstemän tycker att informationen ofta är dålig. Blanketter upplevs inte sällan som obegripliga och språket är ofta bristfälligt och speglar hemmablindhet, t.ex. när det gäller facktermer som inte är allmänt kända utanför förvaltningen. Undersökningen visar också att det finns stora grupper av medborgare som inte kan ta till sig information via Internet, e-post etc. (Öppna Sverige, 2001).

Myndighetsspråket kan uppfattas som abstrakt, svårt och krångligt. I en undersökning av bl.a. sådana frågor (Wingstedt 1998) redovisas att drygt 85 % av de tillfrågade personerna anser att myndigheter ofta använder ett för svårt språk. Hela 94 % anser att politiker ofta uttrycker sig onödigt tillkrånglat. Wingstedt framhåller att det från ett demokratiskt perspektiv är intressant och allvarligt att så många fortfarande känner att den språkliga klyftan mellan maktutövare och allmänheten är alltför djup.

Ungdomskommittén tar upp maktperspektivet i myndigheternas språk och ser både byråkratispråket och det politiska språket som ett maktens språk: ”Ett politiskt språk som i grunden är auktoritärt och ser människor som objekt/ting och inte personer förmår inte engagera den unga generationen. I stället skapas en distans och en klyfta mellan makthavarna och de unga.” (Ungdom och makt, SOU 1991:12 s. 105.)

I LO:s kulturpolitiska idé- och handlingsprogram Kampen om tanken (2000) sägs följande om maktens språk: ”Förr talade maktens män ofta latin, franska eller tyska. Folket talade inget av

1 Den riksomfattande kampanjen Öppna Sverige riktar sig till såväl medborgarna som politiker och tjänstemän i hela den offentliga sektorn och leds av företrädare för stat, kommun och landsting. Kampanjens syfte är att öka kunskaperna om offentlighetsprincipen i samhället. Kampanjen, som sorterar under Justitiedepartementet, pågår fram till den 1 juli 2002.

dessa språk vilket förstärkte deras känsla av underordning, brist på intelligens och kunskap. I dag är det framför allt experters, myndigheters och politikers sätt att uttrycka sig som pekas ut som svårförståeligt.”

Statskontoret har på regeringens uppdrag utvärderat myndighetsspråkets begriplighet och analyserat vilket stöd myndigheterna kan behöva i sitt framtida språkvårdsarbete (På väg mot ett bättre myndighetsspråk, 2001). Utvärderingens resultat pekar på att man inte entydigt kan säga att dagens myndighetstexter är begripliga. Statskontoret har prövat tre för myndigheter centrala texttyper: broschyrer, förvaltningsbeslut och rapporter. Prövningen av texterna visar att åtminstone tre av de nio texterna får kritik för begriplighetsproblem. I två av fallen rör det sig om typiskt myndighetsspråkliga drag, dvs. långa och omständligt konstruerade meningar och i viss mån bruk av svåra ord och fraser. I det tredje fallet är grundproblemet ett oklart etablerande av syfte och mottagare i texten. Så gott som alla de nio texterna har vissa gemensamma problem. Framför allt rör det sig om att mottagaranpassningen i texten kan bli bättre.

9.1.2. Myndigheternas språkvårdsarbete hittills

Skrivande är en omfattande syssla på myndigheterna och textproduktionen inbegriper en rad skilda produkter. Olika texttyper skrivs av olika personalkategorier och skrivandet bedrivs på varierande sätt. Inflytandet från lagtexter är starkt.

Inom den svenska förvaltningen arbetar man sedan lång tid för ett klart och enkelt myndighetsspråk (se bl.a. Ehrenberg-Sundin 2000). Ett av huvudargumenten för språkvårdsinsatserna är att det är viktigt att myndigheter skriver klart och enkelt för att kommunikationen med medborgarna skall fungera. Begripliga texter främjar demokratin och rättssäkerheten, sparar tid och pengar, ökar medborgarnas förtroende för myndigheterna och gör också arbetet effektivare och roligare.

Verksamheten med att modernisera författningsspråket inleddes väsentligen i slutet av 1960-talet. Detta arbete började med lagarna som i sin tur skulle tjäna som förebilder för myndigheterna när de utformade sina beslut, broschyrer, blanketter och annan information till medborgarna. År 1976 inrättades en tjänst som språkexpert i Statsrådsberedningen. I dag finns sex språkexperter, som är

placerade i Justitiedepartementet och Förvaltningsavdelningen. Klarspråksgruppen (f.n. placerad inom Justitiedepartementet) har sedan 1993 regeringens uppdrag att främja språkvårdsaktiviteter hos myndigheterna. Regeringskansliets språkexperter och Klarspråksgruppen har en central roll i arbetet med myndighetsspråket (se bilaga 5).

Arbetet med att göra myndighetsspråket mer begripligt har också stöd i lagar och förordningar. I förvaltningslagen (1986:223) slås det fast att myndigheter skall sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt. Av verksförordningen (1995:1322) framgår att en myndighets chef skall se till att allmänhetens och andras kontakter med myndigheten underlättas genom en god service och tillgänglighet, genom information och genom ett klart och begripligt språk i myndighetens skrivelser och beslut.

I dag finns det språkvårdsansvariga på ett hundratal statliga myndigheter. Ett fyrtiotal myndigheter arbetar aktivt med språkvård i projekt eller olika former av nätverk och något fler planerar att arbeta med språkvård de kommande åren. Av Statskontorets utvärdering framgår emellertid att språkfrågorna för myndigheterna tenderar att bli en marginalfråga som drivs av informella språkvårdare och nätverk. Det är eldsjälar som håller liv i frågorna när resurserna dras ned.

På flera myndigheter arbetar man aktivt med att förenkla blanketter, informationstexter, beslut och annat skriftspråkligt material. Myndigheterna gör i en del fall även uppföljningar av läsbarheten i olika typer av skrifter. Som exempel kan nämnas att Naturvårdsverket gör vissa enkätundersökningar. Testgrupper används för nya blanketter av både Riksskatteverket och Jordbruksverket. Vägverket har en språkgranskningsgrupp för teorifrågorna i körkortsprovet. Konsumentverket m.fl. använder språkkonsulter för att testa informationstexter innan de går ut till allmänheten. Riksförsäkringsverket har t.ex. undersökt hur mottagarna uppfattar tonen i texter riktade till nyblivna föräldrar.

I regeringens förvaltningspolitiska handlingsprogram (En förvaltning i demokratins tjänst, 2000) framhålls att statliga myndigheters arbete och kontakter med medborgare, företag och medier skall kännetecknas av stor tillgänglighet och ett så enkelt och begripligt språk som möjligt. Ett antal olika insatser har gjorts. Bland annat kan nämnas den redan berörda kampanjen Öppna Sverige. Öppenhet innebär också att myndigheterna är tillgängliga och lämnar information om sin verksamhet på ett klart och enkelt

språk. Frågor om språk och språkteknologi i den fortsatta förvaltningsutvecklingen behandlas i kapitel 10.

9.1.3. Behov av fortsatt myndighetsspråkvård

Statskontorets utvärdering På väg mot ett bättre myndighetsspråk visar att myndighetsspråkvården ställs inför betydande hinder. Främst råder brist på pengar och tid, men språkvården ges också låg prioritet på myndigheterna. Bland de källor till svårigheter som Statskontoret pekar ut finns bl.a. traditioner och attityder som språkvårdarna har att arbeta mot och att det inte föreligger någon enighet om vad som är att betrakta som ett gott myndighetsspråk. Det är svårt att motivera resurser för språkvården på myndigheterna eftersom dess konkreta resultat upplevs som svåra att mäta.

De problem som noteras i Statskontorets utvärdering får enligt Statskontoret konsekvenser för framtidens myndighetsspråkvård. Statskontoret menar att det arbete som bedrivs måste fortsätta, men att det bör riktas tydligare mot sådana verksamheter som har en tung och komplicerad stiltradition. Överlag bör enligt Statskontoret språkvårdsarbetet inriktas på att nå bättre mottagaranpassning i texterna.

I en enkätundersökning som Statskontoret genomfört har myndighetsskribenter fått ge sin syn på myndighetsspråkvården. I denna framkommer att många önskar språkvårdsinsatser i form av kurser och seminarier på den egna arbetsplatsen. Generellt efterlyser skribenterna möjligheter att samtala om skrivandet och närvaro av någon eller några på den egna arbetsplatsen som kan bistå med råd och stöd. Det framkommer vidare bl.a. att attityder till språkvårdsarbetet är ett hinder. Det råder inte alltid enighet om vikten av ett begripligt språk och språkvårdsarbetet har ofta låg status. Enligt Statskontoret är verksamhet för att förändra just attityderna till språkvårdsarbetet en angelägen uppgift för myndighetsspråkvården.

Vidare menar Statskontoret att det diagnosinstrument som man har tagit fram i samband med utvärderingen kan användas som hjälpmedel i myndighetsspråkvården i framtiden. Myndigheterna bör uppmanas att använda instrumentet och deras erfarenheter av instrumentet bör följas upp. En förnyad utvärdering av myndighetstexter bör genomföras senare.

Statskontoret pekar slutligen på ett fortsatt behov av centralt stöd till myndighetsspråkvården. Man menar att det behövs ett centralt stödorgan med tydligare angivna uppgifter och en fastare organisatorisk form än dagens Klarspråksgrupp. Det finns behov av språkvetenskaplig, juridisk och förvaltningsmässig kompetens, och dessutom kunskap om bl.a. elektroniska hjälpmedel och utvärdering. Vissa av dessa behov kan tillgodoses av nuvarande stödorgan, men inte alla. (Denna fråga behandlar vi ytterligare i kapitlen 19 och 20 om språkvårdens uppgifter och organisation.)

9.1.4. Bedömningar och förslag

Våra förslag:

  • Varje statlig myndighet skall ges ett tydligare ansvar för sitt eget språkvårdsarbete.
  • Regeringen skall också fortsättningsvis rapportera om statsförvaltningens språkvårdsarbete till riksdagen.
  • Det centrala stödet till myndighetsspråkvården skall behållas och utvecklas till nya områden.

Behovet av språkvård inom den offentliga administrationen har ökat, bl.a. till följd av internationaliseringen och datoriseringen. Sverige har mer tydligt blivit ett mångspråkigt samhälle genom invandring och minoritetsspråkens nya status. Datoriseringen har i grunden förändrat arbetssättet på flera myndigheter och den ökande användningen av Internet leder till att även formen för kontakter mellan medborgare och myndigheter förändras. Samtidigt ställs allt större krav på myndigheterna att arbeta kund- och serviceorienterat. Regeringen har i sitt förvaltningspolitiska handlingsprogram slagit fast att demokrati, rättssäkerhet och effektivitet är de tre grundläggande värdena inom förvaltningen. Sammantaget innebär detta att myndigheterna ställs inför nya behov när det gäller användningen av språket.

Ett begripligt myndighetsspråk är en förutsättning för en förvaltning som vill nå, och behålla, medborgarnas förtroende. Det är viktigt att statliga och kommunala myndigheter använder språket så att det inte försvårar kommunikationen med medborgarna. Statskontorets utvärdering visar att de språkvårdssatsningar som gjorts under de senaste åren har gett resultat, men att det återstår

arbete för att nå fram till ett begripligt myndighetsspråk. Vi menar att det därför är viktigt att alla myndigheter fortsätter sitt språkvårdsarbete och att det i vissa fall också bör ske en förstärkning av insatserna.

Varje myndighet skall ges ett tydligare ansvar för sin egen språkvård

Vad gäller den rättsliga regleringen av myndigheternas språkvårdsarbete kan vi konstatera att riksdag och regering genom bestämmelserna i förvaltningslagen och verksförordningen har slagit fast vikten av begriplighet i myndigheternas språkbruk. I kapitel 18 lämnar vi förslag som ytterligare stärker denna inriktning: vi föreslår där en lagbestämmelse om att den som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall använda klar och begriplig svenska i sin verksamhet.

I kapitel 16 lämnar vi dessutom förslag på mål för en nationell språkpolitik. Dessa mål kommer att bli styrande för varje myndighets språkvårdande arbete. För att kunna svara mot dessa mål, samt de krav som förvaltningslagen och verksförordningen ställer, bör varje statlig myndighet upprätthålla sin egen språkvård. För att tydliggöra detta ansvar och göra det till en naturlig del i den löpande mål- och resultatdialogen mellan riksdag, regering och statliga myndigheter föreslår vi att regeringen i regleringsbrev anger myndighetsspecifika mål och återrapporteringskrav för språkvårdsarbetet på de statliga myndigheterna. Detta skulle understryka den vikt som riksdag och regering lägger vid dessa frågor, inte minst mot bakgrund av de diskussioner kring tillgänglighetsfrågor som vi för i andra delar av betänkandet. Myndigheternas återrapportering av språkvårdsarbetets resultat bör ske i årsredovisningen.

En förstärkning av språkvårdsinsatserna kan vara nödvändig för de myndigheter som har omfattande kontakter med medborgare och företag och där det är viktigt med ett klart och begripligt språk i t.ex. information, beslut och blanketter. Vidare bör språkarbetet i hög grad inriktas på begripligheten hos myndighetstexter på Internet. Detta är viktigt om den s.k. 24-timmarsmyndigheten skall fungera.

Vi vill vidare betona vikten av att se språkvården som en ordinarie verksamhet och en naturlig del i myndighetens arbete för att uppnå hög kvalitet i verksamheten. Vi menar att språkvård inte

skall betraktas som ett projekt som kan drivas under en begränsad tid. Det är varje myndighetslednings ansvar att avsätta tillräckliga resurser för språkvård av hög kvalitet samt att organisera språkvården på ett ändamålsenligt sätt med tanke på myndighetens verksamhet.

En del av myndigheternas språkvårdsarbete är deras ansvar för begreppsbildning inom sina respektive verksamhetsområden. I kapitel 6, där termfrågor behandlas, föreslår vi att en kartläggning av myndigheternas begreppsansvar skall göras och ansvaret i detta avseende skall regleras tydligare i myndigheternas instruktioner.

Regeringen skall rapportera om myndighetsspråkvården till riksdagen

Det är viktigt att en samlad bild av myndigheternas språkvårdsinsatser tas fram, bl.a. utifrån myndigheternas årliga återrapporteringar. Vi föreslår att regeringen även fortsättningsvis skall lämna en samlad rapportering av språkvårdsarbetet till riksdagen med jämna mellanrum, förslagsvis i samband med budgetpropositionen.

Det centrala stödet till myndighetsspråkvården skall behållas och utvecklas

Det finns ett stort antal myndigheter som alla har mycket olika förutsättningar för att bedriva språkvårdsarbete. Vissa är stora och har förhållandevis goda resurser och kompetens för detta arbete, medan andra har små resurser och ringa kompetens. Några myndigheter har utarbetat handlingsplaner för sitt språkarbete, medan andra inte har utarbetade riktlinjer för språkbruk och språkvård. Ofta bedrivs språkvårdsarbetet av eldsjälar inom myndigheterna.

Vi menar att det även fortsättningsvis behövs någon form av central funktion som dels kan ge stöd till det språkarbete som bedrivs vid både statliga och kommunala myndigheter, dels har överblick över myndighetsspråkvården. Det är viktigt att myndighetsspråkvården drivs vidare på central nivå och att myndigheterna ges det stöd de behöver. Vi föreslår på annat ställe i betänkandet (kapitel 16) att språkpolitiken lyfts fram som ett eget politik-

område med egna mål. Detta ökar kraven på myndigheterna och därmed också behovet av stöd från en central funktion.

Statskontoret har i sin utredning (a.a.) pekat på behovet av attitydändrande åtgärder. Det bör vara en viktig uppgift för den centrala funktionen att även fortsättningsvis påverka myndigheternas attityder till språkvård och till värdet av ett begripligt språk.

Statskontoret visar också på behovet av uppföljning och utvärdering av språkvårdsarbetet vid myndigheterna. En förvaltning i demokratins tjänst måste använda ett språk som främjar öppenhet och service och därmed motverkar att språkliga klyftor uppstår mellan myndigheter och medborgare. Detta ställer krav på att myndigheterna kontinuerligt följer upp hur språket påverkar relationen till medborgarna.

Det är en viktig uppgift för det centrala stödet till myndighetsspråkvården att bistå myndigheterna i deras eget uppföljningsarbete. Men det är också en uppgift för en central stödfunktion att genomföra egna utvärderingar som underlag för bl.a. rapporteringar till regering och riksdag. Vi vill därvid särskilt lyfta fram medborgarperspektivet. Av Statskontorets utvärdering framgår att det finns brister i myndighetstexterna när det gäller mottagaranpassning. Detta är enligt vår mening allvarligt. Det bör i högre grad följas upp hur medborgarna och andra avnämare uppfattar skrivelser etc. från myndigheterna. En öppen och serviceorienterad förvaltning har bättre förutsättningar för att i dialog med avnämarna få en uppfattning om hur utformningen av myndighetsbeslut etc. uppfattas.

Som uppmärksammas på andra håll i betänkandet innebär minoritetsspråklagstiftningen att samiska, finska och meänkieli får användas vid myndighetskontakter i de s.k. förvaltningsområdena (se kapitel 7). En central stödfunktion bör kunna ge assistans till myndigheter i de berörda kommunerna även i minoritetsspråkfrågor. Denna fråga behandlas vidare i kapitlen om språkvårdens framtida uppgifter och organisation (19 och 20).

Vidare bör den centrala funktionen ge stöd till myndigheterna när det gäller olika former av IT- och språkteknologifrågor. Statskontoret har i sin utvärdering pekat på att myndigheterna har behov av rådgivning och kunskapsförmedling om elektroniska hjälpmedel i språkvårdsarbetet.

Satsningen på elektronisk samhällsinformation ingår, liksom satsningen på ett begripligt myndighetsspråk, i en bredare insats

för en öppen och tillgänglig förvaltning. Detta innebär att det finns flera beröringspunkter mellan myndighetsspråkvården och den verksamhet som för närvarande bedrivs av bl.a. Statskontoret, Statens kvalitets- och kompetensråd och Sverige Direkt. Vi menar att det är en uppgift för den centrala stödfunktionen att vid behov samarbeta med aktuella myndigheter i dessa frågor.

Vi föreslår alltså att det centrala stödet till myndighetsspråkvården behålls och utvecklas till nya områden. I kapitlen om språkvårdens framtida uppgifter och organisation återkommer vi till frågan om hur ett centralt stöd för myndigheternas språkvårdsarbete skall organiseras.

9.2. EU-svenska

9.2.1. Risk för att den offentliga svenskan blir mer svårbegriplig

De texter som produceras inom EU ger upphov till speciella språkvårdsfrågor, eftersom de tillkommer på ett sätt som avviker från andra typer av offentliga dokument och under andra förutsättningar än som vanligen gäller. De är till största delen översättningar, de skapas inom en förvaltning som i mångt och mycket präglas av en annorlunda skrivkultur än den svenska och de tillkommer ofta utanför Sverige, t.ex. av tjänstemän och översättare verksamma i Bryssel, Luxemburg och Strasbourg.

EU-texterna är ingen marginell företeelse. Det produceras numera en betydande mängd offentligt svenskt språk i EU-sammanhang. Ungefär 200 000 sidor svensk text tillkommer årligen inom ramen för EU. Den helt dominerande delen av detta utgörs av översättningar; de svenska originaltexterna uppskattas till under 1 000 sidor per år (se kapitel 4).

Bland språkforskare och språkvårdare har den ”EU-svenska” som på så sätt kommit att skapas inte sällan betraktats som en fara för det offentliga språkbruket. (Se t.ex. Svenskan i EU, SOU 1998:114 s. 22–23, Melander 2001b s. 1, Edgren 2000a s. 78– 79 för kortare översikter.) Flera aspekter har då tagits upp. En infallsvinkel är att man visat exempel på texter som innehåller rena fel, eller åtminstone prov på språklig osäkerhet eller mindre naturlig svenska – sådant som kan bli resultatet av en oskicklig översättning eller av att texten skrivits av någon med dåliga svensk-

kunskaper (se exempelvis Josephson 1997). En annan synpunkt har varit att EU-texterna kan förstärka det redan tidigare klara inflytandet från engelskan på svenskan (Svenskan i EU s. 23). En tredje tanke – och det har varit det dominerande temat när det gäller påverkan på den offentliga svenskans kvalitet – är att det har hävdats att EU-texterna är krångliga och svåra att förstå (exempelvis Ehrenberg-Sundin 2000a och 2000b).

En orsak till svårtillgängligheten som ofta pekats ut är att EUtexter inte sällan innehåller långa och komplicerade meningar. Genom att översättningarna är hårt bundna till källtexterna kommer de huvudsakligen franska och engelska förlagornas komplexa juridiska språk att överföras till svenskan (se t.ex. Ekerot 2001a och 2000b). Speciellt har man här uppmärksammat den s.k. punktregeln som tillämpas för rättsakter. Denna säger att en mening i källtexten skall motsvaras av en mening i översättningen; det ges därmed ingen möjlighet att t.ex. dela upp en lång mening i två kortare. En annan orsak till svårbegripligheten har sagts vara att dokumenten inte är läsartillvänt och medborgarinriktat utformade när det gäller övergripande disposition, grundläggande perspektiv och liknande. Vissa har menat att det föreligger en konflikt mellan ett kontinentalt synsätt där exempelvis legala texter primärt betraktas som riktade till juridiska experter och ett nordiskt där det ses som centralt att medborgarna kan ta del av sådana dokument (jfr Svenskan i EU s. 71, Edgren 2000b, Ehrenberg-Sundin 2000b). Ytterligare en orsak som utpekats är att texterna skrivs av personer som av skilda skäl inte har möjlighet att producera tillräckligt goda texter. Speciellt har det framförts att en hel del dokument skrivs av tjänstemän som har ett annat modersmål än engelska och franska (som vanligen utgör källspråk) och att texterna därför inte blir fullgoda i alla avseenden (se Svenskan i EU s. 71). Ännu en faktor kan vara att texterna är resultatet av förhandlingar och kompromisser; texter som skapas kollektivt av arbetsgrupper och liknande riskerar lätt att bli otydliga och svårbegripliga. Slutligen har det framförts att EU-texter inte sällan innehåller främmande eller rent av felaktig terminologi.

Med utgångspunkt i farhågor som de ovanstående har många menat att vi på grund av EU-texterna skulle kunna gå miste om många av de vinster som uppstått genom de senaste decenniernas aktiva arbete i Sverige för att förbättra de offentliga texterna och göra dem enkla, tydliga och lättlästa.

9.2.2. Läget har förbättrats, men problem kvarstår

I Ett år med EU (SOU 1996:6), redovisas svenska statstjänstemäns erfarenheter av arbetet i EU under det första medlemskapsåret. Det övergripande resultatet kan sägas vara att arbetet har fungerat relativt väl, men att det trots allt funnits ett flertal problemkällor. Språkfrågorna hör till det som skapat bekymmer. Bland annat hävdas: ”[…] översättningar av dokument kommer ofta mycket sent och är inte sällan av dålig kvalitet”.

Under slutet av 90-talet förefaller läget ha förbättrats, i takt med att översättningsavdelningarna byggdes upp och verksamheten fick fastare former. År 1996 lades riktlinjer för svenskans ställning i EU-arbetet fram (Cirkulär 6, UD. Eu-sekr. 1996:6 rev.). I april 1998 redovisade UD:s EU-sekretariat en utvärdering av dessa riktlinjer (UD. Eu-sekr. 1998). Beträffande översättningen konstateras där att kvaliteten på översättningarna föreföll ha blivit bättre och bättre. Möjligheterna att framföra synpunkter på översättningarna hade också förbättrats genom att olika kontaktnät etablerats. Regeringen konstaterar i Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 2000 (skr. 2001/02:30 s. 317): ”Översättningar till och från svenska, både kvantitativt och kvalitativt, har stadigt förbättrats sedan Sveriges inträde i unionen 1995 […].”

Det står dock klart att de texter som produceras inom EU:s ram fortfarande har en speciell karaktär. Även om ingen riktigt djuplodande och omfattande undersökning har genomförts är det uppenbart att EU-texter präglas av ett komplexare språk än det vi numera brukar möta i svenska texter. Speciellt gäller att meningarna är långa och inte sällan krångliga. (Se t.ex. Sheikhi 1998, Tistad 1999, Ekerot 2000b, Stranne 2000.) Likaså förefaller användarna av EU-texter inte sällan uppfatta dem som svårbegripliga och krångliga och dessutom fyllda av främmande eller obekanta termer och uttryck. I Melander 2001b redovisas en undersökning där tjänstemän vid Regeringskansliet tillfrågats om sina åsikter om EU-texter. Nästan 80 % av de svarande anger att de uppfattar EU-texterna som svårare att förstå än likartade svenska texter.

9.2.3. Språkvårdsarbete i EU – dags för konkreta åtgärder

Ett sätt att höja kvaliteten på de svenska texterna är att förbättra de källtexter översättarna arbetar med. Exempelvis blir ju punktregelns krav på parallell meningsindelning inte lika besvärande om meningarna i källtexterna är korta. Skall ett medborgartillvänt förhållningssätt genomsyra texterna och märkas i disposition, tilltal m.m. krävs att dessa egenskaper finns redan i grundtexterna. Klara och begripliga grundtexter är ett oundgängligt villkor för att de svenska texterna skall bli bra.

Sverige har på olika vis verkat för att arbete för begripligare och klarare texter skall komma till stånd inom EU. I Ehrenberg-Sundin 2001 ges en översikt över sådan verksamhet. Ett exempel är de kommentarer Sverige gjorde till vitboken Reformen av kommissionen (2000). I arbetet med att skapa en ny författningskultur borde kommissionen även verka för att en ny skrivkultur etablerades, där begriplighet och medborgartillvändhet är ledstjärnor. En konkret åtgärd som Sverige föreslog var att kommissionens generalsekretariat borde se till att varje generaldirektorat anordnar utbildning, utfärdar riktlinjer och övervakar textkvaliteten. Det föreslogs också att kravet på att skriva begripligt skulle tas in i t.ex. uppförandekodexar för god förvaltningssed, i en ny förvaltningslag i EU eller i de tjänsteföreskrifter som håller på att omarbetas.

De av Sverige framförda förslagen om åtgärder för att skapa begripligare texter kom inte med i den slutversion av vitboken som presenterades den 1 mars 2001; man hade gjort bedömningen att åtgärder på detta område måste anstå till en andra fas av reformarbetet. Detta innebär dock inte att det inte på olika vis redan har tagits steg i riktning mot begripligare texter inom EU.

Så tidigt som 1993 slog rådet fast vissa principer för lagstiftningsarbetet som skulle leda till att regeltexterna blev mer lättillgängliga (Rådets resolution av den 8 juni 1993 om den redaktionella kvalitén på gemensskapslagstiftelsen). Denna resolution följdes upp av Ekonomiska och sociala kommittén genom att denna 1995 tog upp frågan i ett yttrande till rådet (Ett klart och tydligt språk, 1995). Kommittén konstaterade där att ett klart och tydligt språk är oumbärligt för att skapa en öppnare gemenskap, och man ansåg att kommissionen borde vidta åtgärder för att genomföra principerna i rådsresolutionen. År 1998 publicerades riktlinjer på området. (Internationellt avtal av den 22 december 1998 om gemensamma riktlinjer för gemenskapslagstiftningens

redaktionella kvalitet.) Dessa hade utarbetats av en rådsarbetsgrupp med representanter för samtliga medlemsländer. Arbetsgruppen hade tillsatts som svar på förklaring nr 39 om gemenskapslagstiftningens redaktionella kvalitet, som regeringskonferensen antog den 2 oktober 1997 och som bifogats till Amsterdamfördragets slutakt. Riktlinjerna har formen av ett avtal mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen och avslutas med ett uppdrag till institutionerna om hur riktlinjerna skall genomföras. En av de uppgifter som angavs var att utarbeta en gemensam praktisk handledning för utformningen av rättsakter. En sådan handledning färdigställdes under hösten 2001.

Under det brittiska ordförandeskapet första halvåret 1998 tog kommissionens engelska översättare initiativ till en kampanj för bättre texter. Kampanjen, kallad Fight the Fog, resulterade bl.a. i utarbetandet av en skrift med råd, How to write clearly (1998), men bedrevs också i form av seminarier och föreläsningar. Verksamheten har sedan fortsatt, om än i ganska blygsam omfattning, i form av halvdagsseminarier. En liknande kampanj, Rédaction claire et efficace, bedrivs för franskans del. Det har framhållits att verksamheten ligger i översättarnas eget intresse. Med så många språk i bruk har översättarna – sammanlagt ca 2 000 inom de olika institutionerna – ett tillräckligt komplicerat arbete ändå, utan att de dessutom skall behöva utgå från en svårbegriplig originaltext.

Också Europaparlamentet har uttalat sig till förmån för ett enklare språk. Bland annat har man i en resolution över en rapport om bättre lagstiftning (A5-0269/2000) som kommissionen lade fram 1999 framfört att parlamentet

  • uppmanar kommissionen att i sin rapport om bättre lagstiftning hänvisa till de ansträngningar som görs i vissa avdelningar i kommissionen för att stödja användningen av ett klarare språk, t.ex. kampanjen Fight the Fog;
  • understryker att kommissionärerna tar ansvar för sådana åtgärder och stöder det arbete som pågår inom kommissionen för ett klarare språk.

I det nu pågående reformarbetet inom EU berörs också språkfrågor. Som ett led i reformarbetet har kommissionen lagt fram vitboken Styrelseformerna i EU (2001). I denna påpekas (s. 11) att EU:s institutioner ”bör använda ett språk som är lättillgängligt och begripligt för vanligt folk”. I vitboken utfäster sig också kommis-

sionen att lägga fram en handlingsplan för regelförenkling under år 2002. Med regelförenkling menas bl.a. att ta bort onödiga regler, att genomföra konsekvensanalyser och att föra in alla ändringar till grundförfattningen i denna, så att tillämparna får hela författningen i ett enda dokument (s.k. konsolidering).

I samband med det svenska ordförandeskapet i EU under första halvåret 2001 arrangerade Sverige en EG-rättskonferens. Ett av de ämnen som behandlades var öppenhet och arbete för begripligare EU-texter. En del av de tankar och idéer som presenterades vid konferensen finns redovisade i skriften Begripligare EU-lagstiftning (Cutts 2001).

9.2.4. Tidigare förslag till åtgärder för att förbättra de svenska EU-texterna

I Svenska språknämndens förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket utgör frågan om hur svenskan påverkas av EU-medlemskapet en viktig punkt i resonemanget, och man framför flera förslag inriktade mot att förbättra förutsättningarna för en god textkvalitet.

Generellt hävdas att översättarnas ”kapacitet och arbetsmöjligheter bör vara sådana att de svenska texter som översätts från andra EU-språk kommer att avfattas på ren svenska och motsvara de krav på korrekthet och begriplighet som gäller för svensk myndighetstext”. Vidare framförs att Sverige bör verka för att göra EUtexterna mer lättillgängliga och man pekar i detta sammanhang speciellt på kampanjen Fight the Fog.

Nämnden framför också en rad förslag till förändringar av riktlinjerna för översättningsverksamheten:

Till exempel bör den s.k. punktregeln mjukas upp åtskilligt mer än i dag. Översättarna bör så mycket som möjligt verka i sina hemländer och inte i Bryssel eller Luxemburg. Åldersgränsen på högst 35 år för nyanställda översättare bör avskaffas. För övrigt bör drivas en kampanj för att höja medvetandenivån om vad översättning egentligen innebär hos svenska tjänstemän som deltar i beredningsarbetet för EU. De måste på ett tidigare stadium i den långvariga processen ta sig an de språkliga problemen, framför allt dem som gäller terminologi. Detta förutsätter att de har någon instans att vända sig till. Den rådgivningen, som bör organiseras av Regeringskansliet, måste svenska staten åta sig. Översättarna i sin tur bör kunna få stöd i rena språkfrågor från Svenska språknämnden och TNC.

I detta sammanhang pekar man också på att översättarna har stort behov av goda hjälpmedel som ordlistor och termbanker. Språknämnden anser slutligen att det behövs mer satsning på olika former av automatiska översättarstöd.

En offentlig utredning har varit direkt inriktad mot språkfrågor i EU-sammanhang, nämligen Utredningen om svenskan i EU, vilken 1998 presenterade sitt betänkande Svenskan i EU (SOU 1998:114).

Huvudfrågan för utredningen var vilka åtgärder som behövs i den svenska förvaltningen för att garantera kvaliteten på de svenska EU-texterna. Flera förslag läggs fram om hur detta skall kunna säkerställas. Utredaren menar att det vid Regeringskansliet bör inrättas en central samordningsfunktion som skall utarbeta riktlinjer för arbete med EU:s rättsakter, svara för utbildning i språkliga frågor, ge råd i EU-språksfrågor till skilda aktörer och på olika vis sköta granskning av EU:s rättsakter. Denna enhet skulle också få till uppgift att tillsammans med Utrikesdepartementets EUsekretariat ta initiativ till utvecklingsarbete inom EU-institutionerna för att öka tillgängligheten hos EU:s texter – bättre grundtexter ses nämligen som en central förutsättning för goda översättningar. Detta arbete bör enligt utredningen bedrivas i samarbete med Danmark och Finland. Vidare föreslås att Regeringskansliets språkvård samlas till en enhet placerad vid Statsrådsberedningen och att denna enhet förstärks med 2–3 personer.

Vad gäller termfrågor föreslås att regeringen skall utreda hur flerspråkiga termbaser skall kunna skapas och tillhandahållas för myndigheter, organisationer och företag som är internationellt verksamma. Dåvarande Tekniska nomenklaturcentralens roll diskuteras varvid det bl.a. pekas på att TNC måste ha tillräckliga basresurser för att kunna bygga upp termsamlingar för allmänt bruk och för att på olika sätt ge hjälp och rådgivning åt EUinstitutioner och översättare.

Vidare framförs att översättningsverksamheten i större utsträckning än tidigare bör bedrivas i respektive land. Enligt utredningen bör Sverige verka för att det i de olika medlemsländerna upprättas filialer till institutionernas översättningstjänster vid vilka översättare genom ett rotationssystem skulle arbeta under en period (t.ex. tre år).

9.2.5. EU-språkvård byggs nu upp i Regeringskansliet

Sedan 1 juli 2001 finns inom Regeringskansliet medel motsvarande en årsarbetskraft avsatta för EU-språkvård. Gruppen av språkexperter, som är förlagd till Justitiedepartementets granskningsenhet, har förstärkts med en person för att kunna ge stöd i EUfrågor. Som en förberedelse till detta arbete sände Justitiedepartementet under våren 2001 ut en enkät till myndigheter och departement med frågor om deras prioritering av de olika uppgifterna i EU-språkvården, och man har med utgångspunkt i detta valt att successivt inrikta sig främst mot följande uppgifter:

  • att ge råd till EU:s översättare, granskare och juristlingvister, särskilt i termfrågor, och till svenska tjänstemän när de lämnar synpunkter på EG-rättsakter
  • att ta fram riktlinjer för svenska tjänstemäns språkliga arbete med EG-rättsakter
  • att språkligt granska EG-rättsakter
  • att utbilda och informera om behovet av begripliga EU-texter
  • att ta initiativ till utvecklingsarbete inom EU-institutionerna i syfte att få fram bättre källtexter och följa utvecklingen hos sådana projekt där de redan finns.

9.2.6. Bedömningar och förslag

Våra förslag:

  • Arbetet för att förbättra svenska EU-texter skall fortsätta.
  • Sverige skall verka för att EU fortsätter att bygga upp översättningsavdelningar i de olika medlemsländerna.
  • Sverige skall fortsätta att verka för att EU arbetar för enklare, begripligare och klarare texter.

Sverige skall verka för att arbetet för att förbättra svenska EU-texter fortsätter

Vi menar att det är nödvändigt att fortsätta arbetet för att förbättra de svenska EU-texterna. Bättre texter skapar förutsättningar för en mer välfungerande och effektiv union, och skapar större möjligheter till öppenhet och insyn och därmed ökad demokrati.

Vi anser att översättarna inom EU:s olika organ måste ha tillgång till goda hjälpmedel i form av termbanker, ordlistor och maskinellt översättningsstöd. Primärt är detta en uppgift för EU att hantera. Sverige skall bevaka att de nödvändiga hjälpmedlen finns tillgängliga och att EU avsätter tillräckliga resurser för dessa ändamål.

Sverige måste också ta ansvar för att det svenska terminologiska verksamheten har en tillräcklig kapacitet både kvalitativt och kvantitativt att uppdrag från EU om att förse termdatabaser o.d. med svenskt material kan hanteras så att högkvalitativa termdatabaser och ordlistor kan skapas. Dessa frågor hänger samman med hur språkvården generellt skall organiseras i Sverige och behandlas därför vidare i kapitel 20.

Frågor om maskinellt översättningsstöd både i form av automatisk maskinöversättning och utgående från översättningsminnen behandlas i kapitel 17, där vi diskuterar språkteknologiska initiativ och presenterar våra förslag med anledning av detta. Vi vill dock här påpeka att det är olyckligt att maskinöversättning inte har utvecklats för svenska inom ramen för EU, och att det bör ske. Detta torde kunna dels förbättra arbetsmöjligheterna för översättarna, dels stärka svenskans position inom EU, dels öka allmänhetens tillgänglighet till olika EU-dokument. (Se också kapitel 4.)

Sverige skall verka för översättningsverksamhet i medlemsländerna

Såväl Språknämnden som Utredningen om svenskan i EU hävdar att översättningen i större utsträckning än nu bör ske i medlemsländerna. Vi instämmer i detta, och föreslår att Sverige skall verka för att EU fortsätter att bygga upp översättningsavdelningar i de olika medlemsländerna. För Sveriges del har visserligen en liten översättningsenhet redan nu etablerats vid kommissionens Stockholmsrepresentation (se kapitel 4), men det är rimligt att verka för att översättningen här i Sverige expanderar ytterligare. Om översättarna arbetar på hemmaplan, har de större möjlighet att hålla sig à jour med den svenska språkutvecklingen och risken för att det utvecklas en speciell ”EU-svenska” minskar. Dessutom bör förutsättningarna öka för en nära samverkan med den svenska språkvården inriktad mot central förvaltning, myndigheter m.m. Naturligtvis måste en stor del av översättningsarbetet också fortsättningsvis bedrivas i Bryssel och Luxemburg. Eventuellt kunde man därför tänka sig att man tillämpade ett rotationssystem av den

typ som nu används för kommissionens Stockholmsavdelning, där översättarna stannar i Stockholm i tre år.

Punktregeln skall mjukas upp

Vi anser att Sverige skall verka för att den s.k. punktregeln mjukas upp. De långa och komplexa meningarna i framför allt rättsakter bidrar starkt till att göra dem svårtillgängliga. Kravet på en parallell meningsindelning av texterna på skilda språk motiveras dels av den hänvisningsteknik som tillämpas för rättsakter (man hänvisar till ”mening x i stycke y”), dels av den teknik som använts vid ändringar av förordningar o.d. (man skriver inte om en hel paragraf eller motsvarande, utan specificerar att vissa meningar, punkter m.m. skall ändras i ett eller annat avseende). Därför bör strävandena att frigöra sig från punktregeln utgå från insatser för att hänvisnings- och ändringstekniken revideras. Steg i denna riktning har redan tagits, men arbetet måste drivas vidare.

Sverige skall verka för begripligare och klarare grundtexter

Eftersom källtexternas kvalitet ofta uppges vara problematisk föreslår vi att Sverige skall verka för arbete på EU-nivå för att förändra skrivkultur, textmönster m.m. Sådant arbete skulle dessutom kunna vara ett väsentligt bidrag till en union som fungerar effektivare och som i högre grad präglas av öppenhet och insyn och därmed får större demokratisk legitimitet. De ansträngningar som görs i detta avseende måste därför fortsätta och dessutom förstärkas. Det är lämpligt att försöka verka för klarare och enklare texter i samarbete med i första hand Finland, Danmark och Storbritannien.

Med tanke på engelskans dominerande roll som källspråk bör ansträngningarna i första hand inriktas mot detta språk. I takt med att allt mer material produceras på engelska minskar antalet sidor som översätts till detta språk. De resurser som på så sätt frigörs borde kunna användas för gransknings- och redigeringsarbete av de engelska texterna innan dessa används som underlag för översättningar. De engelska avdelningarna kunde då fungera som ”klarspråkscentraler”. Detta innebär naturligtvis inte att det inte också behövs klarspråksarbete för franskans del.

Texter som är korta och klara är självfallet också lättare att översätta än sådana som är långa och svårbegripliga. Också från utgångspunkten att vi vill hävda bruket av svenskan inom EU är det därför viktigt att arbeta för bättre grundtexter inom EU; det är då lättare att upprätthålla en omfattande översättningsverksamhet. Vidare skapas gynnsammare förutsättningar för översättningen om de texter som man översätter från utformas med tanke på att de skall översättas. Det är därför viktigt att råd utarbetas för hur texter kan utformas för att lättare kunna översättas. Sådana råd finns för svenskans del i den av Regeringskansliet publicerade skriften Tala för att tolkas. Skriva för att översättas (2001). Sverige skall verka för att sådana råd görs tillgängliga för alla språk inom EU.

Vi vill i detta sammanhang erinra om att en av de orsaker till dåliga källtexter som ofta framförs är att texterna skrivs av personer med ett annat modersmål än engelska och franska (de helt dominerande källspråken, som nämnts). Det vore önskvärt om de olika tjänstemän, experter m.m. som producerar dokumenten i större utsträckning kunde få arbeta på sitt modersmål. Detta kunde inte bara leda till bättre källtexter utan dessutom till att tjänstemännen arbetade effektivare – att man vanligen verkar bättre på sitt modersmål är svårt att förneka. Det skulle också stärka mångspråkigheten inom EU om fler fick skriva på sitt eget språk. Därtill skulle det bidra till att upprätthålla språkanvändning i utsatta domäner för de mindre språken. Sverige borde i samverkan med flera andra mindre länder, vars intressen i det aktuella avseendet torde sammanfalla med Sveriges, hävda att möjligheterna för förändringar i denna riktning bör undersökas.

10. IT som normskapare, normförflyttare och diskriminerare

Genom utvecklingen inom informationstekniken (IT) har situationen för svenskan förändrats på olika sätt. I detta kapitel tas två aspekter upp, dels IT som normskapare och normförflyttare, dels IT som diskriminerare. Med IT som normskapare och normförflyttare menar vi för det första att produktionsvillkoren för skriven text har påverkats, för det andra att nya normkällor uppstått och för det tredje att IT-utvecklingen skapat nya kommunikationskanaler samt nya ord, uttryck och termer. Med IT som diskriminerare menar vi att den ökade IT-användningen ställer krav på höjd språklig kompetens hos befolkningen och att det finns risk att ITspråkbruket kan utestänga många från informationssamhället och leda till nya klyftor.

Följande punkter om IT som normskapare, normförflyttare och diskriminerare ingår i vårt förslag till handlingsprogram för svenska språket:

  • Datorkulturens effekter på språket skall studeras.
  • Svenska datatermer och -uttryck skall tas fram.
  • Språkvården skall följa kvalitetsutvecklingen för språkstödsprogram och ges möjlighet att kvalitetsmärka sådana program.
  • Språkkvalitet bör ingå i bedömningsgrunderna vid offentlig upphandling av IT.
  • Tillgängligheten till IT bör förbättras genom bl.a. fortsatt språkvårds- och terminologiarbete samt folkbildande insatser inom språkområdet.

10.1. IT som normskapare

10.1.1. Förändrade villkor för textframställning

Nya redskap för normering och standardisering

IT har kommit att få en mycket stor betydelse för framställningen av texter. Produktionsvillkoren för skriven text har påverkats genom ordbehandlingsprogram, layout-program, bild- och textprogram, skrivbordssättning m.m. Produktionskedjan från skribent till färdig produkt har blivit kortare och det brukar hävdas att makten över texten har förts närmare skribenten. En rad språkliga kontrollinstanser som tidigare fanns på många arbetsplatser (sekreterare, korrekturläsare, sättare m.m.) har försvunnit. Många tidningar och förlag har inskränkt eller t.o.m. helt slopat korrekturläsning (se även kapitel 8). I stället används olika språkstödsprogram. IT har därmed kommit att bli ett mycket viktigt redskap för standardisering och normering av språket.

Det har genom IT blivit lättare att skriva och framför allt bearbeta texter. Med datorns hjälp kan man själv framställa mer eller mindre professionella trycksaker. Personer med ”dålig” handstil och andra svårigheter att skriva har genom datorn fått ett mycket viktigt hjälpmedel. Det har blivit vanligt att framställa färdiga textmallar som underlag för standardiserade texttyper. Den nya tekniken och nätet har ändrat förutsättningarna för t.ex. skolarbete och elevers skriftproduktion avsevärt. Tekniken gör det lätt att använda texter från nätet som underlag för egenproducerade texter.

Program för t.ex. ordbehandling skapar normer och standarder av olika slag, exempelvis för hur texter ser ut grafiskt. Genom inbyggda grundinställningar i olika program etableras, både avsiktligt och oavsiktligt, delvis nya normer och standarder för rubriksättning, placering av texten på en sida och dylikt. (Se t.ex. Melin 2000 för en genomgång av sådana frågor.) Dessutom innehåller program av detta slag ofta sådant som stavningskontroller, avstavningsprogram och grammatikprogram. Språkstödsprogrammen kan sägas svara mot vad ordlistor, skrivhandledningar m.m. traditionellt gjort. Programvaruproducenter och hemsidesägare kan i framtiden komma att bli en av de viktigaste förvaltarna av vårt språk – viktigare än t.ex. läroboksförfattare och journalister.

På webbplatsen för svensk språkteknik (www.svenska.sics.se) görs en indelning av språkstöd i två former:

  • passivt stöd i form av elektroniska ordböcker
  • aktivt stöd i form av funktioner för avstavnings- och korrekturläsningshjälp.

Det passiva stödet i form av den elektroniska ordboken har mycket gemensamt med sina tryckta motsvarigheter. Det aktiva stödet handlar om program som analyserar skrivet språk och meddelar användaren resultatet av analysen under själva skrivsituationen. Denna typ av stöd omfattar avstavningshjälp, stavningskontroll och andra språkkontrollfunktioner som kan hjälpa till att korrekturläsa texten, dvs. upptäcka, diagnostisera och bearbeta språkliga fel och brister i stavning, skrivtecken, stil och grammatik. Bäst tycks språkstödet fungera för stavning och skrivtecken, där formella regler och starka normer styr. Grammatiska fel är mer komplicerade och därför svårare att upptäcka med befintlig språkgranskningsteknik. Ännu svårare är det när det gäller stilfrågor, för vilka enkla regler till stor del saknas. Datorns stilgranskning begränsar sig därför till att uppmärksamma vissa ord, fraser och konstruktioner som avviker från språkhandböckernas tumregler och rekommendationer. Ett exempel är vardagliga och ålderdomliga ord. De allra flesta och allvarligaste stilistiska och innehållsliga brister ligger helt utanför teknikens räckvidd. Därför blir väsentliga brister i stil, struktur och sammanhang inte uppmärksammade i en sådan språkkontroll.

Även Svenska språknämnden har uppmärksammat att språkstödsprogram kan vara trubbiga. De kan dessutom bidra till att skribenten tar mindre ansvar för den egna texten och överlåter kontrollen till datorn. Det kan dessutom leda till en utslätning av språket. Tvingande rättningar leder till att möjligheterna till språklig variation minskar. Stil- och grammatikkontroller kan också övergeneralisera vissa råd, t.ex. alltid varna då en passiv sats brukas, vilket kan göra att en osäker skribent väljer att omformulera en passiv sats även då en sådan hade varit lämplig. Språknämnden menar att varken datateknik eller språkvetenskap är tillräckligt avancerad för att man skall kunna programmera korrigeringsmöjligheter för mer än en del av de misstag som också vana skribenter ofta gör sig skyldiga till.

Insatser görs från språkvården för att följa utvecklingen inom IT-området. Som exempel kan nämnas att Svenska språknämnden redan i dag deltar i både framställning och granskning av språkstödsprogram. Detta sker dock i begränsad omfattning och från nämnden har man framfört att man vill utveckla samarbete med flera tillverkare av språkstödsprogram för att säkerställa att programmen understöder en god svenska.

Det pågår internationell standardisering i fråga om teckenuppsättning och alfabetisering, där samarbetsorganet Nordterm deltar. Som exempel på de frågor som behandlas kan nämnas de tekniska problem som finns kring användningen av de svenska bokstäverna å, ä och ö på Internet.

Svenska datatermer och -uttryck

Med datorerna har en lång rad ord, uttryck och termer från ITvärlden kommit in i svenskan. Det finns därför ett stort behov av termproduktion inom området. Tidigare har Svenska datatermgruppen gjort mycket, bl.a. med stöd från EU-programmet MLIS. Gruppen har gett rekommendationer om vilka uttryck som bör användas, hur de stavas och vad de står för. Språknämnden har i sitt förslag till handlingsprogram betonat att de centrala datorbegreppen snabbt bör få standardiserade svenska eller försvenskade uttryck.

Nya kommunikationskanaler

IT-utvecklingen har öppnat nya kommunikationssätt och kommunikationsvägar. Stora förändringar i sättet att kommunicera har skapats av exempelvis e-post, chatt och nyhetsgrupper. En annan, minst lika stor förändring, är möjligheten att lämna och hämta information på hemsidor på nätet. Det faktum att en så stor del av kommunikationen på nätet är textbaserad gör att många i dag skriver mer än förut. Ytterligare en ny kommunikationskanal är mobiltelefonernas SMS-meddelanden. Gemensamt för dessa texter är att det delvis är andra villkor för att producera och ta emot information som gäller. Skriftspråket i dessa påminner delvis om talspråket och innehåller ofta engelska förkortningar och en rad nya ord från IT-världen.

Utvecklingen de senaste åren innebär att allt fler människor författar elektroniska texter, både elektroniska meddelanden och texter som publiceras på nätet. Allt fler skapar också egna webbsidor, både privat och i arbetet. Mest utbrett är e-postskrivandet. Webbplatsens texter skiljer sig från det traditionella sättet att organisera en text. Text på webbplatser bildar ofta s.k. hypertexter som skall läsas hierarkiskt. Inom vissa områden fungerar detta väl. Enligt Svenska språknämnden tyder inget på att detta skulle överföras till mer traditionella textslag där det skulle passa sämre.

Enligt Svenska språknämnden är kunskapen låg om hur man skriver texter anpassade för elektroniska medier. Många vanliga skrivhandledningar innehåller dock numera korta anvisningar om både e-post- och webbskrivande. Svenska språknämnden ger i 2000 års utgåva av Svenska skrivregler kortfattade skrivråd för de nya datoriserade texttyperna.

Det finns enligt Språknämnden inte mycket forskning om språklig utformning på webben. Enligt pågående forskning (Karlsson 2002) föder webben i och för sig nya genrer, men sättet att arbeta med texter är mestadels traditionellt. Maricic (1999) har undersökt hur diskussionen förs på e-postlistor och kan konstatera att listdeltagarna använder en talspråksliknande stil och att de ibland missförstår varandra. Om man inte har tillgång till talspråkets ögonkontakt och tonfall uppfattas många gånger ett skämt som en förolämpning. Att deltagare i internationella diskussioner har olika modersmål komplicerar kommunikationen ytterligare. En annan iakttagelse är att mediet verkar befria deltagarna från deras hämningar och att de därför uttrycker sig på ett sätt som de annars inte skulle våga. Eftersom de inte träffar varandra slipper de ta ansvar.

Datorer har sedan flera år utnyttjats bl.a. i skolundervisningen. Elektroniska läromedel, multimedieprogram och olika spel har blivit naturliga inslag i både förskolor och skolor. Att språket i dessa program är korrekt och välfungerande är naturligtvis av stor vikt.

10.1.2. Bedömningar och förslag

Våra förslag:

  • Datorkulturens effekter på språket skall studeras.
  • Svenska datatermer och -uttryck skall tas fram.
  • Språkvården skall följa kvalitetsutvecklingen för språkstödsprogram och ges möjlighet att kvalitetsmärka sådana program.

Vår bedömning:

  • Språkkvalitet bör ingå i bedömningsgrunderna vid offentlig upphandling av IT.

Språkvården skall studera datorkulturens effekter på språket

Det faktum att IT på olika sätt påverkar det svenska språket är en viktig fråga för språkvården att uppmärksamma. De förändrade villkoren för textframställning ställer nya krav på en mer aktiv språkvård som kan arbeta inom ett bredare fält. Mycket kunskap saknas fortfarande om vilka effekter olika aspekter av IT-utvecklingen får för svenska språket.

En yrkesjargong med inslag av engelska håller på att utvecklas inom IT-området. Det är angeläget att detta följs och bevakas. Svenska språknämnden har i sitt förslag till handlingsprogram föreslagit att särskilda insatser bör göras för att följa datorkulturens språkbruk.

Mot den bakgrunden föreslår vi att språkvården ges i uppgift att genomföra särskilda insatser för att följa datorkulturens effekter på språket.

Vi anser också att det är angeläget att den svenska språkvården medverkar i internationell standardisering i fråga om teckenuppsättning och alfabetisering. Det är t.ex. av stor vikt att de svenska bokstäverna å, ä och ö kan användas i IT-sammanhang. Detta är i huvudsak ett tekniskt problem som måste kunna lösas.

Språkvården skall prioritera svenska datatermer och -uttryck

Till viss del kan de ord och uttryck som används inom IT-området redan sägas ha fått fäste i allmänspråket.

Det är enligt vår mening mycket viktigt att de centrala databegreppen snabbt får standardiserade svenska eller försvenskade uttryck och att dessa når ut till en bred allmänhet allt eftersom behovet uppstår. Vi föreslår därför att språkvården skall prioritera detta arbete.

Datatermer och uttryck är ett område som ställer stora krav på ett gott samarbete mellan olika delar av språkvården. Kommittén återkommer till detta i sina överväganden kring språkvårdens framtida organisation, men vill redan här peka på vikten av att Datatermgruppen får möjlighet och resurser att återuppta sitt arbete med full kraft.

Språkvården skall följa kvalitetsutvecklingen för språkstödsprogram m.m.

Det är från språkvårdens utgångspunkter viktigt att program för språkstöd och språkkontroll håller en god kvalitet med tanke på den stora betydelse dessa har och än mer kommer att få. Vi vill särskilt framhålla hur viktigt det är att personer med läs- och skrivsvårigheter och invandrare får tillgång till sådana program med hög kvalitet. Språknämnden har i sitt förslag till handlingsprogram framfört att det är viktigt att språkvården granskar och bedömer förtjänster och brister i språkstödsprogram. Datorprogram bör granskas med avseende på hur de följer svenska normer i sina standardinställningar.

Vi menar att det är viktigt att språkvården blir mer aktiv inom IT-området. Som påpekas i andra avsnitt i detta betänkande har svensk språkvård ingen formell normgivningsmakt vad gäller svenska språket och som framgår av kapitlet om en svensk språklagstiftning vill vi heller inte föreslå någon sådan. Kommittén är därför inte beredd att förorda att språkvården skulle ges en formell granskande roll. Svensk språkvård måste i stället verka genom samarbete och information.

I detta ingår bl.a. att noga följa de testningar av kvalitet som utförs av olika aktörer i världen, t.ex. av datortidskrifter eller skilda organisationer samt att hålla god kontakt med forskningen och det

språkteknologiska näringslivet. Det är viktigt att språkvården har så god kunskap och överblick att man kan lämna välgrundad konsumentupplysning inom detta område. För den enskilde kunden är det i dag svårt att få en uppfattning om vilken språklig kvalitet olika program har.

Av särskild vikt är det att elektroniska läromedel, multimedieprogram och andra program som riktar sig till skolelever håller en god språklig kvalitet. Språkvården måste ges möjlighet att genom olika typer av insatser medverka i arbetet med att höja den språkliga standarden på program som riktar sig till skolelever. Vi bedömer det dock inte vara ändamålsenligt att ha obligatorisk språklig granskning av elektroniska läromedel. Detta skulle också strida mot det generella systemet i Sverige, där numera ingen central granskning av läromedel sker. Det bör emellertid ligga i skolornas intresse att vid upphandling ta hänsyn till den språkliga kvaliteten.

Språkvården bör ha en allmän överblick över hur ordbehandlingsprogram, e-postprogram, registerprogram m.m. följer svenska normer i sina standardinställningar. Detta kan gälla teckenuppsättning (t.ex. å, ä och ö), alfabetisk ordning, versalbruk, styckemarkeringar etc. Denna typ av program har stor spridning och det är viktigt att de har hög språklig kvalitet.

Vi tar i kapitel 17 upp frågor kring språkteknologiska produkter och tjänster i övrigt.

Språkvården skall ges möjlighet att på uppdrag och mot betalning kvalitetsmärka språkstödsprogram och andra program av språkligt intresse

Vi föreslår att språkvården skall ges möjlighet att på uppdrag och mot betalning kvalitetsmärka språkstödsprogram och andra program av språkligt intresse. Detta innebär att språkvården ges ett nytt arbetsredskap som leder till att språkstödsprogram och andra produkter kan ges en kvalitetsstämpel om de uppnår en viss språklig kvalitet. En sådan märkning skulle kunna göras på initiativ av producenten och leverantören.

Det bör ligga i programleverantörernas intresse att den språkliga kvaliteten på deras produkter är hög. Detta är en del i produktkvaliteten och kan användas i marknadsföringen av det enskilda språkstödsprogrammet. Vi menar därför att den språkliga kvalitetsmärkningen skall finansieras genom avgifter från

programleverantörerna. Det bör vara språkvårdens sak att föreslå hur detta arbete skall genomföras och hur avgifterna skall sättas. Verksamheternas intäkter bör täcka dess kostnader men inte medföra någon vinst.

Statskontoret bör ta hänsyn till språkkvalitet i IT-upphandlingen

Det är enligt vår mening viktigt att de ordbehandlingsprogram, epostprogram m.m. som används vid myndigheterna är på svenska och har god språklig kvalitet. Detsamma gäller naturligtvis för olika språkteknologiska produkter och tjänster. Svenska språknämnden har i sitt förslag till handlingsprogram pekat på att programmen måste följa svenska normer i sina standardinställningar, för versalbruk, teckenuppsättningar m.m.

Statskontoret skall se till att villkoren för den offentliga förvaltningens inköp och användning av utrustning och tjänster på informationsområdet är så bra som möjligt. Statskontoret skall bl.a. tillhandahålla ramavtal för förvaltningens IT- och teleanvändning. Målet för denna verksamhet är att skapa bättre villkor och lägre kostnader för den offentliga förvaltningens användning av utrustning och tjänster på IT- och teleområdet.

Vi menar att Statskontoret bör ta hänsyn till den språkliga kvaliteten i sin upphandlingsverksamhet. Det bör ingå att vid upphandling ta hänsyn till om program och de språkteknologiska produkter och tjänster som statsförvaltningen kommer att använda är på svenska och av god språklig kvalitet. Språkvården bör bistå Statskontoret med experthjälp i detta arbete.

10.2. IT som diskriminerare

10.2.1. Begränsar e-samhället tillgängligheten?

Den snabba utvecklingen inom IT-området gör att allt större krav ställs på oss medborgare att kunna hantera den nya tekniken. Det har blivit allt viktigare att behärska språk och förstå ett stort antal termer och uttryck för att man skall kunna få tillgång till information från myndigheter, företag och organisationer genom Internet. Vi förväntas även utföra en allt större del av våra ärenden genom Internet. Information som tidigare funnits på papper finns numera i allt högre utsträckning i elektronisk form på nätet.

Det IT-politiska målet är att Sverige som första land blir ett informationssamhälle för alla (prop. 1999/2000:86, bet. 1999/2000:TU9, rskr. 1999/2000:256). Språket – att kunna uttrycka sig i tal och skrift och tillägna sig information – är en viktig förutsättning för demokratin. IT öppnar nya vägar för medborgarna att inhämta information, kontakta myndigheter och beslutsfattare och själva torgföra sina åsikter. Genom IT öppnas möjligheter för nya grupper att göra sig hörda. I regeringens ITproposition görs bedömningen att förmågan att söka och hitta information i olika elektroniska medier, framför allt på Internet, kommer att vara en viktig faktor för demokratin i framtidens samhälle. De flesta myndigheter, kommuner och landsting har nu etablerat sig på Internet och erbjuder där en kontaktyta för människor och företag. Ett lättillgängligt språk möjliggör informationsinhämtning och ger en bättre kommunikation, vilket är en förutsättning för insyn och deltagande. Ett tungt och komplicerat språk medför en högre tröskel för användaren/medborgaren och därmed sämre möjlighet att få tillgång till information.

Samtidigt ställer IT-samhället myndigheter och andra institutioner inför nya problem av både praktisk, språklig och demokratisk natur. Fungerar de nya e-miljöerna i vardagen? Förstår ”vanligt folk” de termer och begrepp som används på Internet? Hur tillgängligt är egentligen nätet? Bygger 24-timmarsmyndigheten upp hinder av språklig karaktär? De nya e-miljöerna skall fungera i vardagen. De måste därför vara så överskådliga och enkla att hantera att alla kan dra nytta av tjänster och information – även om man bara gör det någon gång per år.

10.2.2. Termer och begrepp

En av nyckelfrågorna i detta sammanhang rör språket och terminologin. Statskontoret har tagit upp att det finns behov av ”ordning och reda” i IT-samhället, för att vi skall kunna undvika ”ekaos och e-lände”. Uttryck som kundbeteckning, användarnamn, kontonamn etc. används alla på Internet för samma eller näraliggande företeelser – begreppen växlar mellan olika webbsidor. Ibland är instruktionerna på engelska och frågorna på svenska, ibland tvärtom. Kraven på användarna av Internet ökar och behovet av ordlistor ökar. TNC betonar att entydighet och effektivitet i kommunikationen mellan människor, mellan människa och system

(t.ex. e-handel) och mellan system (t.ex. vid överföring av data) alla kräver terminologier med stringenta definitioner.

Statskontoret menar att framtiden ligger i terminologin: det land som först sätter informationsstrukturer och intelligenta digitala tjänster på IT-dagordningen har skaffat sig ett försprång. Enligt Statskontoret och IT-kommissionen har språkvården genom Terminologicentrum TNC en viktig roll att spela här. TNC har pekat på att för att 24-timmarsmyndigheten skall kunna bli verklighet krävs att den information, som skall flöda i de nya informationstekniska systemen struktureras och märks. (Se bl.a. Hur blir en ny infostruktur motorn i e-Sverige, SOU 2000:123; Om behovet av insatser för utvecklingen av samhällets informationsinfrastruktur, 2001; Intelligenta tjänster och elektroniska blanketter, 2000.)

10.2.3. Språkfrågor och språkteknologi i förvaltningsutvecklingen

I regeringens förvaltningspolitiska handlingsprogram betonas inte bara de tre grundstenarna demokrati, rättsäkerhet och effektivitet, utan också flera andra mål och åtgärdsområden som i sig ställer krav på en mer precis och mångfasetterad språkhantering. Öppenhet och insyn kan översättas bl.a. i tillgång till information och dokument på ”ett klart och begripligt språk”. Ambitionen att sätta medborgaren i fokus och att ge bättre service till medborgare och företag innefattar dessutom samverkan och ökad integration mellan myndigheter, vilket bl.a. kräver ett gemensamt språk och gemensam information. I handlingsprogrammet sägs att staten skall vara en föredömlig IT-användare och det framhålls att IT är det främsta verktyget att utveckla servicen till medborgarna. Den information som skall hanteras digitalt, både inom en myndighet, mellan myndigheter och gentemot omvärlden, måste både konceptuellt och till sitt format vara mer exakt och tydlig än i traditionellt förvaltningsarbete för att kunna användas i elektronisk handläggning, planering och uppföljning.

Statskontoret har pekat på att elektronisk förvaltning kräver språklig ordning och reda. Redan de tidiga datoriseringarna i förvaltningen ställde krav på bättre definitioner av begrepp och termer som skulle användas i ADB-systemen. Brister därvidlag gav problem i den interna bearbetningen med andra system och med

användare och mottagare av besked eller beslut. Även när de tekniska hinder eliminerats som gjorde det svårt eller omöjligt att utbyta information mellan de äldre IT-systemen, så kvarstod och kvarstår de språkliga och innehållsliga hindren. Skillnader i termer, begrepp och informationens struktur gör det i många fall fortfarande nödvändigt att ha mänskliga uttolkare och förmedlare mellan systemen.

Tidigt inleddes därför arbete i flera myndigheter, olika sektorer och sakområden med att definiera begrepp, precisera termer och standardisera informationsstrukturer. Det underlättar en framtida datorisering, men har naturligtvis en mer vidsträckt betydelse genom att skapa referensramar och språk för verksamheten som sådan.

Internettekniken har öppnat nya möjligheter till bredare serviceutveckling och samverkan inom och mellan organisationer. Därför är det allt större sakområden som begreppsmässigt och terminologiskt måste ”städas” och struktureras för att de nya digitala tjänsterna skall bli möjliga att utveckla och sjösätta, bli lätthanterliga och vara kvalitetsmässigt tillförlitliga. Några områden har nått långt, även om mycket arbete återstår.

På området geografisk information finns en rad standarder och begreppsmodeller som ger förutsättningar för informationsutbyte och tjänsteutveckling, från transportplanering, turistkartor, kommunala lednings- och rörkartor för grävmaskinister till adress- och fastighetsinformation. Miljödata kan kombineras och sammanställas tack vare ett tidigt och detaljerat arbete med begreppsmodeller och termkataloger. Biblioteken har enats om systematik, katalogformat och beskrivningsmodeller som grund för utbyte och informationssökning. Andra sakområden och förvaltningssektorer är mer jungfruliga områden i dessa avseenden, och fordrar mer grundläggande insatser.

Den breda satsning som bl.a. initiativet 24-timmarsmyndigheten innebär fordrar också ett mer omfattande och effektivt arbete än hittills med begrepp, terminologi och semantik. I dag har några myndigheter ett mer eller mindre formaliserat ansvar för begreppsdefinitioner på sina respektive arbetsområden, t.ex. Naturvårdsverket och Socialstyrelsen. Dessa uppgifter behöver aktualiseras, ges en tydlig och formell grund, och lämpligen infogas i ett bredare ansvar för informationsförsörjningen och informationsresurserna på området. Dessutom bör motsvarande ansvar läggas på myndig-

heter vars områden berörs bl.a. av digitalisering och 24-timmarstjänster. (Se vidare kapitel 6.)

Samtidigt som de sektors- eller områdesspecifika insatserna effektiviseras behövs enligt Statskontoret insatser som fångar upp de gemensamma problemställningarna för att man på ett mer effektivt sätt skall kunna söka lösningar som kommer flera eller alla områden tillgodo.

10.2.4. Digitala tjänster åt alla

De tjänster som nu utvecklas, från enkla talsvarstjänster och dokumentpublicering på en hemsida till mer integrerade, interaktiva och komplexa tjänster, öppnar ytterligare kanaler för offentlig service för medborgare och företagare. Dessa möjligheter bör naturligtvis så långt det går vara öppna för alla medborgargrupper och företagstyper. Statskontoret har pekat på att de språkliga kraven därvidlag är flera.

För det första bör anvisningar och bakgrundsinformation på svenska anpassas både till det digitala mediet (vanligen Internet) och till den ”opersonliga” miljön, dvs. till att det normalt inte finns någon att be om ytterligare klargörande. Själva poängen är oftast att erbjuda självservicetjänster och att allt därmed skall vara självförklarande. Texter på lättläst svenska borde vara självklara åtminstone för tjänster som har en bred användarkrets.

För det andra bör breda tjänster ha åtminstone viss basal information på andra språk än svenska. Riksskatteverket och några andra myndigheter erbjuder redan i dag broschyrer på flera språk på sina webbplatser. Antalet portaler med bl.a. vägledningsinformation för att hitta rätt i förvaltningen väntas öka. Sådan information bör enligt Statskontoret i ökande grad vara tillgänglig på flera språk. I takt med att de svenska digitala tjänsterna utvecklas är det rimligt att överväga ytterligare flerspråkiga funktioner. Talsvarstjänster bör på sikt ge möjlighet att välja språk.

10.2.5. Översättningshjälpmedel

De flerspråkiga tjänsterna kommer även fortsättningsvis att som regel fordra insatser från översättare. Men översättningsarbetet bör enligt Statskontoret så långt möjligt underlättas och effektiviseras för att det skall gå att leva upp till både mängdkrav och kvalitetskrav. Översättningshjälpmedel kan redan i dag användas för specialiserade funktioner med begränsat och styrt språk. Det kan gälla standardiserade dialogsituationer, blankettinformation eller situationer där redan de svenska tjänsterna bygger på förenklad och standardiserad information. En sådan typsituation är Arbetsmarknadsverkets arbete med att presentera lediga arbeten och arbetssökande enligt standardiserade format, som underlättar både för den som söker arbete och för rekryterare.

Eftersom flera av de uppgifter som är relevanta att översätta återkommer från ett förvaltningsområde till ett annat bör det enligt Statskontoret finnas klara vinster att hämta i ett erfarenhets- och tjänstebyte myndigheterna emellan, samt i att gemensamt utveckla och utnyttja ”byggstenar” av texter och pedagogiska framställningar på olika språk och för olika kultursfärer.

10.2.6. Bedömningar och förslag

Vår bedömning: Tillgängligheten till IT bör förbättras genom bl.a. fortsatt språkvårds- och terminologiarbete samt folkbildande insatser inom språkområdet.

Myndigheterna bör fortsätta med språkvårdsinsatser

Det är enligt vår bedömning fortsatt viktigt att förbättra tillgängligheten till offentlig information på nätet genom språkvårdsinsatser. Ett bra och lättillgängligt språk ökar förutsättningarna för insyn och deltagande. Ett tungt och komplicerat språk begränsar däremot tillgången till information och det blir svårare för den enskilde att vara aktiv. Detta gäller särskilt möjligheten att få information på statliga och kommunala myndigheters webbplatser och att kunna kommunicera elektroniskt med dessa myndigheter.

Vi lämnar förslag med denna innebörd i kapitel 9 och i kapitel 17 lämnar vi förslag om maskinöversättning, som bl.a. syftar till att öka tillgängligheten till hemsidor på främmande språk på Internet.

Språkvården bör fortsätta med terminologiarbete med inriktning på IT

Enligt vår bedömning behövs fortsatt språkvårdande arbete med inriktning på begrepp och termer som är relaterade till IT. För att tillgängligheten till IT och Internet skall ökas finns behov av fortsatt terminologiarbete. Vi har lämnat förslag kring databegrepp tidigare i detta kapitel samt om terminologiarbetet i kapitel 6.

Folkbildande insatser för att öka tillgängligheten till IT bör prioriteras

För att nå det IT-politiska målet – att Sverige som första land skall bli ett informationssamhälle för alla – behövs mer folkbildande insatser med inriktning på språk. Vi anser att en av de stora utmaningarna är hur vi kan få fler att känna sig hemma i IT-världen och dess språkbruk. En viktig del i det folkbildande arbetet är att minska IT-klyftan i samhället genom olika insatser vad gäller språket. Vi menar att detta bör ske både inom ramen för studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet, inom public serviceföretagen inom etermedierna och inom språkvården.

Studieförbund och folkhögskolor har redan en viktig roll att spela i ett folkbildningsarbete kring IT och språk, men vi menar att det finns ett behov av intensifierade insatser. IT ingår redan på olika sätt i deras normala kursutbud. Som ett exempel kan nämnas att ABF Stockholm under en termin har cirka 300 cirklar med inriktning på IT, vilka totalt samlar omkring 2 600 deltagare. Dessutom har antalet pensionärer som studerar IT på ett år ökat med 100 %, från 45 till 90 cirklar vårterminen 2001. Studieförbunden och folkhögskolorna bör uppmuntras att fortsätta detta arbete.

Förutom folkbildningen bör Sveriges Radio, Sveriges Television och i första hand kanske Utbildningsradion inom ramen för sitt ordinarie uppdrag kunna utföra ytterligare insatser inom området.

Förslag om språkvårdens folkbildande insatser lämnas i kapitel 19 och 20.

Del IV: Allas rätt till språk

I denna del av betänkandet uppmärksammas olika faktorer som kan skapa hinder för tillägnandet av ett rikt språk. Inledningsvis behandlas sociala skillnader med koppling till barns möjlighet att tillägna sig språket (kapitel 11). Därefter tar vi upp frågor som är kopplade till språkets sociala variation och till att olika språkliga uppgifter är olika krävande, vilket gör att vägen till det offentliga standardspråket är olika lång för olika personer (kapitel 12). I kapitel 13 behandlas frågor om tillägnande av svenska för personer som har annat modersmål. I detta sammanhang tar vi också upp modersmålsundervisning. Avslutningsvis behandlar vi frågor kopplade till funktionshinder och vilka svårigheter sådana kan skapa både för tillägnandet och användningen av språket (kapitel 14).

11. Social bakgrund och möjlighet att tillägna sig svenska språket

En grundläggande förutsättning för att alla skall ha rätt till språket är att alla har likvärdiga möjligheter att tillägna sig språket. Så är dock inte fallet – barn med olika social bakgrund har inte jämbördiga möjligheter att utveckla ett rikt språk.

I detta kapitel behandlar vi frågan om social bakgrund och möjlighet att tillägna sig svenska språket. Speciellt uppmärksammar vi vanor beträffande läsning och mediekonsumtion i hemmet och på fritiden, och hur dessa kan skapa ojämlika förutsättningar för alla barn att tillägna sig ett rikt språk.

Följande punkter ingår inom det aktuella området i vårt förslag till handlingsprogram för svenska språket:

  • Läsandet och det muntliga berättandet i barnens hemmiljö och i förskolan bör stimuleras.
  • Alla föräldrar bör tidigt få information om de små barnens behov av språklig stimulans, och om den viktiga roll föräldrarna spelar i detta avseende.
  • Staten skall fortsätta att ge stöd till utgivning och distribution av böcker och till inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek, och stödja insatser för att främja läsning.
  • Stödet till distribution av tidningar skall ökas.

11.1. Minskat läsande och ökande skillnader

Från utgångspunkten att alla skall ha rätt till språket blir den centrala frågan hur barnen från tidigaste ålder skall kunna lotsas in i ett allt mer avancerat språkanvändande. Såväl förskolan som skolan spelar förstås en stor roll i detta sammanhang, speciellt för inlärningen av skriftspråket. Men vad som sker utanför skoltid är också av största betydelse. Föräldrarna har, särskilt genom läsning, sagoberättande o.d., en avgörande inverkan på barnens möjligheter att

tillägna sig ett rikt språk under förskoletiden. Senare, när barnen lärt sig läsa själva, har föräldrarnas läsvanor och allmänna förhållningssätt till ”böckernas värld” ett stort inflytande på barnens läsande – läsande föräldrar får med större sannolikhet läsande barn, än föräldrar som inte själva läser.

Det är väl belagt att det finns skillnader mellan familjer med olika social bakgrund beträffande såväl läsandet i hemmet och på fritiden som medievanorna generellt. Från perspektivet att alla skall ha lika möjligheter att tillägna sig ett rikt språk är därför en avgörande fråga hur alla barn, oavsett social bakgrund, skall få ta del av böcker, sagor och berättelser i hemmet, och hur alla föräldrar skall kunna bli delaktiga i den viktiga uppgift som de har i detta avseende.

11.1.1. Förskoleåren viktiga

Språktillägnandet inleds när vi föds, och pågår sedan mer eller mindre hela livet ut. Olika delar av språkkunnandet lärs in på skilda vis: det grundläggande grammatiska systemet med regler för ordböjning, meningsbyggnad o.d. tillägnar vi oss under unga år (fram till 10–12-årsåldern), och därefter sker inga mer markanta förändringar av vår språkkunskap i detta avseende. Ordförrådet däremot förändras hela tiden; vi lär oss ständigt nya ord. Den mest markanta ordinlärningen sker dock tidigt. Speciellt märkbart är det s.k. ordsamlarstadium som de flesta barn genomgår från ungefär två års ålder och några år framåt. Förskoleåren är därför av avgörande betydelse för individens möjligheter att tillägna sig ett rikt språk.

Barnens språktillägnande innebär dels att deras ordförråd ökar, dels att de lär sig att hantera allt komplexare språkliga strukturer (yttrandena blir längre och de grammatiska konstruktionerna mer avancerade), dels att de kan använda språket för mer och mer krävande uppgifter. Skriften skiljer sig från talet både vad gäller ordförråd och grammatik och genom läsning utökas därför den språkliga kompetensen i bägge dessa avseenden. Skriften ställer också barnen inför nya och mer avancerade uppgifter. Både att kunna förstå en text som någon läser för en – eller som man läser själv när man väl lärt sig detta – och att för egen del kunna producera sig i skrift kräver att man behärskar ett annat och mer komplext språk än det vi till vardags använder i tal.

För att barn skall kunna tillägna sig ett rikt språk är det väsentligt att de tidigt får ta del av böcker. Vuxnas högläsning för de små barnen är därför av stor betydelse. Studier av läsinlärning visar också att det är centralt att vuxna samtalar om det lästa med barnen, för att språkutvecklingen skall bli god (Liberg 1990, 1993, Björk & Liberg 1999). Lika viktigt är det att barnen verkligen fortsätter att läsa, när de blir större och kan läsa själva. Läsningen utökar ordförrådet, öppnar dörren till nya tankar och idéer, skänker kulturupplevelser m.m. – kort sagt utvecklar vårt språk och gör att vi växer som människor.

11.1.2. Ökande sociala skillnader i läsandet

Läsningen i Sverige är i ett internationellt perspektiv hög. Svenskarna har sedan länge varit och är fortfarande i stor utsträckning ett läsande folk. Statens kulturråd har sedan 1983 regelbundet låtit undersöka svenska folkets kulturvanor. Av Kulturbarometern 2000 framgår att 67 % av alla i åldern 9–79 år uppger sig ha besökt ett bibliotek under år 2000. Drygt 80 % av befolkningen svarar att man har läst någon bok för nöjes skull under det senaste året.

Det är emellertid också välbelagt att det finns skillnader mellan olika samhällsgrupper i läsandet. Bokläsandet ökar med utbildningen och kvinnor läser böcker i större utsträckning än män. Olikheterna förefaller också ha ökat under senare år. Dessutom tycks läsandet mer generellt minska. Av en OECD-undersökning om bl.a. läsförståelse (PISA 2000) framgår exempelvis att 36 % av 15-åriga elever i Sverige inte läser för nöjes skull på sin fritid. 15åringarna läser alltså mindre än befolkningen i sin helhet.

I LO-rapporten Kulturen och din stund på jorden (1999) redovisas hur stor andel av medlemmarna i LO, TCO och SACO som besökt ett bibliotek under det senaste året. Man delar dessutom upp svaren på män och kvinnor. Det visar sig att SACO-medlemmarna är de flitigaste biblioteksbesökarna. Här är också skillnaderna mellan könen liten (83 % av kvinnorna och 80 % av männen har besökt ett bibliotek det senaste året). TCO-medlemmarna hamnar på andra plats. Här är könsskillnaderna större (73 % för kvinnorna mot 62 % för männen). Minst antal biblioteksbesök rapporteras av LO-medlemmarna, som även uppvisar de tydligaste könsskillnaderna (60 % mot 45 % för kvinnor respektive män).

I rapporten visas också att det finns klara skillnader i läsandet mellan medlemmar i LO, TCO och SACO. Man kan med hjälp av uppgifter i rapporten (s. 12) räkna ut andelen medlemmar inom skilda fackliga organisationer som inte läst någon bok på fritiden under de senaste 12 månaderna. I figur 11:1 visas resultatet vad gäller detta.

Figur 11:1. Procentuell andel medlemmar som inte läst någon bok på fritiden under de senaste 12 månaderna

Källa: Kulturen och din stund på jorden (1999).

Som framgår av figuren finns det tydliga skillnader mellan de olika löntagargrupperna. För alla fyra tidpunkterna gäller att det är en klart högre andel LO-medlemmar som inte har läst någon bok under de senaste tolv månaderna. En svag tendens till ökad andel medlemmar som inte läst någon bok kan också spåras för samtliga fackförbund. Störst är ökningen för LO:s del.

Om ett könsperspektiv anläggs på samma undersökning framkommer det att kvinnor läser betydligt mer böcker än män. En jämförelse över tid visar också att skillnaderna mellan könen har förstärkts. I figur 11:2 redovisas den procentuella andelen män respektive kvinnor i de tre fackliga organisationerna som inte läst någon bok på fritiden under de senaste tolv månaderna.

0 5 10 15 20 25 30

1982/83 1990

1996 1998

LO

TCO SACO

Figur 11:2. Procentuell andel män respektive kvinnor som inte läst någon bok på fritiden under de senaste tolv månaderna

Källa: Kulturen och din stund på jorden (1999).

Kvinnorna uppvisar genomgående ganska små skillnader över tid, medan det för männen gäller att andelen som inte läst en bok i stort sett undantagslöst ökat (endast de manliga SACO-medlemmarna från den sista mätperioden visar en minskning).

11.1.3. Minskande läsning för och bland barn, speciellt bland korttidsutbildade

Ungdomarnas läsvanor grundläggs under de tidiga barndomsåren. Ser vi på läs- och mediekonsumtionsvanorna hos 3–8-åringar märker vi också dels en minskning av läsandet, dels en ökning av de sociala skillnaderna.

Av Barnbarometern 2000/2001 framgår att läsandet har sjunkit kraftigt under de senaste 15 åren för barn mellan tre och åtta år. Figur 11:3 visar för perioden 1984 till 2000/01 dels andelen barn i åldern tre till åtta år som en genomsnittlig dag fick lyssna till högläsning av eller läsa själva i en bok, dels lästiden i minuter per dag.

0 5 10 15 20 25 30 35 40

Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor Män

LO

TCO

SACO

1982/83 1990 1996

1998

Figur 11:3. Procentuella andelen 3–8-åringar som läste böcker en genomsnittlig dag och lästiden i minuter per dag

Källa: Barnbarometern 2000/2001.

År 1984 fick 85 % av barnen lyssna till högläsning eller läsa själva; 2000/01 hade denna andel sjunkit till 70 %. Lästiden per dag sjönk under samma period från 32 till 16 minuter.

Mediekonsumtionen är samtidigt hög hos barnen. Sammanlagt ägnade 3–8-åringar 3 timmar och 3 minuter per dag åt massmedier år 2000/01. Fördelningen på olika aktiviteter visas av figur 11:4.

0 20 40 60 80 100

1984 86/87 89/90 1992 95/96 98/99 00/01

Andel som läst bok Lästid

Figur 11:4. Fördelning av de 3 tim och 3 minuter per dag som 3–8åringar nyttjar olika massmedier under fritiden

Källa: Barnbarometern 2000/2001.

Som framgår av figuren dominerar TV och video; 2/3 av tiden ägnas åt detta. Mindre än en tiondel av tiden anslås åt böcker.

Om man ser till föräldrarnas utbildningstid framträder att skillnaderna är stora mellan barn med olika familjebakgrund. Jämför man barn till korttidsutbildade föräldrar (dvs. föräldrar med högst grundskoleutbildning) med barn till föräldrar med medelutbildning (gymnasieskola) eller högre utbildning (akademisk) visar det sig att ju längre utbildning föräldrarna har, desto mer läser barnen. I tabell 11:1 redovisas för respektive grupp dels hur stor andel av barnen som en genomsnittlig dag läser (i betydelsen ”har läst eller tittat i en bok”), dels hur lång lästiden är.

TV 88 min

Video

36 min

Skivor/CD

18 min Kassett

7 min

Radio 8 min

Bok 165 min

Serietidning

5 min

Morgontidning

2 min

Veckotidning

2 min Kvällstidning

1 min

Tabell 11:1. Andel 3–8-åringar som läste böcker en genomsnittlig dag och lästiden i minuter per dag uppdelat efter föräldrarnas utbildning

Andel som läst (procent)

Lästid (minuter)

Barn till korttidsutbildade

65

16

Barn till medelutbildade

65

14

Barn till högutbildade

83

21

Källa: Barnbarometern 2000/2001.

Av tabellen framgår att en betydligt lägre andel av barnen till korttids- och medelutbildade föräldrar läser böcker, än vad som är fallet för barnen till högutbildade föräldrar. Lästiden skiljer sig också åt; barnen till högutbildade föräldrar har ungefär 1/3 längre lästid än barnen i de båda andra grupperna.

Dessa skillnader har accentuerats under de senaste decennierna. Andelen barn som läser har sjunkit för alla tre grupperna. Störst har dock minskningen varit bland barnen till medel- och korttidsutbildade föräldrar, och skillnaden gentemot barnen till högutbildade föräldrar har således ökat. Figur 11:5 visar förändringen över tid vad gäller andelen barn som läser uppdelat på de tre föräldragrupperna.

Figur 11:5. Procentuell andel 3–8-åringar som läst böcker en genomsnittlig dag från 1984 till 2000/01 uppdelat efter föräldrarnas utbildning

Källa: Barnbarometern 2000/2001.

0 20 40 60 80 100

1984 86/87 89/90 1992 95/96 98/99 00/01

Barn till korttidsutbildade Barn till medelutbildade Barn till högutbildade

Som framgår ökar avståndet mellan barnen till högutbildade och de båda andra grupperna. Minskningen för barnen till högutbildade är under mätperioden totalt 5 procentenheter (88 % 1984 mot 83 % 2000/01); för de båda andra grupperna är den 15 respektive 18 enheter.

Också lästiden har sjunkit för alla tre grupperna. Figur 11:6 redovisar utvecklingen i detta avseende.

Figur 11:6. Lästid i minuter för 3–8-åringar som läst böcker en genomsnittlig dag från 1984 till 2000/01 uppdelat efter föräldrarnas utbildning

Källa: Barnbarometern 2000/2001.

Minskningen är som framgår relativt likartad i alla tre grupperna; barnen till högutbildade föräldrar ligger genomgående högre än vad som är fallet för de båda andra barngrupperna.

Sammanfattningsvis gäller alltså:

  • Det finns tydliga sociala skillnader i läsvanor. LO-medlemmar läser mindre än TCO- och speciellt SACO-medlemmar. Män läser mindre än kvinnor, och särskilt uttalat är detta mönster bland LO-medlemmarna. Männens läsning minskar, dock mindre uttalat bland SACO-medlemmarna.
  • Barnen får möta allt mindre läsning på fritiden, medan konsumtionen av TV och video är hög. På 80-talet var de sociala skillnaderna beträffande barns läsning små, men nu finns skillnader särskilt mellan barn till högutbildade föräldrar och barn till föräldrar med medel- eller korttidsutbildning.

0 5 10 15 20 25 30 35 40

1984 86/87 89/90 1992 95/96 98/99 00/01

Barn till korttidsutbildade

Barn till medelutbildade Barn till högutbildade

11.2. Insatser för att öka tillgången till och intresset för litteratur

11.2.1. Statliga insatser för litteraturen och läsandet

Målet för statens insatser för litteraturen, läsandet och språket är att stimulera en varierad utgivning av kvalitetslitteratur samt att öka tillgången till och intresset för litteratur i alla grupper. Särskild vikt läggs vid läsandets betydelse för barn och ungdomar. För att uppnå dessa mål ges statligt stöd i olika former såsom utgivningsstöd till förlag, distributionsstöd till folkbibliotek och bokhandel, särskilda stöd till bokhandeln, inköpsstöd till folk- och skolbibliotek, stöd till skolor, bibliotek, föreningar och organisationer för läsfrämjande verksamhet och verksamhetsstöd till länsbibliotek och lånecentraler. Statliga medel anvisas också för en årlig barnbokskatalog. En bok för alla får stöd för utgivning av böcker till lågt pris och till läsfrämjande verksamhet. Vidare finns en bibliotekslag (1996:1596) där det sägs att alla medborgare skall ha tillgång till ett folkbibliotek.

De statliga insatserna för litteraturen och läsandet har påtagligt ökat under senare år och för 2002 förstärks de ytterligare. Skolverket skall i enlighet med regleringsbrev för 2002 utveckla stöd och, i samverkan med Statens kulturråd, skapa gemensamma mötesplatser för folk- och skolbibliotekarier och pedagoger för att allsidigt stimulera förskolors och skolors pedagogiska arbete med språkutveckling, läsning och litteratur. Vidare sänktes mervärdesskatten på böcker och tidskrifter från 25 till 6 % den 1 januari 2002. Regeringen har därefter tillsatt en kommission för bokprisfrågor (Ku2002:01) som skall följa och granska prisutvecklingen och verka för att skattesänkningen får fullt och bestående genomslag i konsumentpriserna. Kommissionen skall arbeta i tre år och redovisa de litteraturpolitiska effekterna av den sänkta mervärdesskatten med utgångspunkt i målsättningen att läsandet i alla grupper skall öka.

Det är på litteraturens område som de tydligaste statliga kulturpolitiska insatserna för invandrare gjorts sedan relativt lång tid. Genom statligt stöd till översättning och utgivning av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk och till invandrarlånecentral för folkbibliotek görs böcker, tidningar och tidskrifter tillgängliga på invandrarspråk. Samtidigt med den lag som infördes 1999 om de

nationella minoritetsspråken utökades stöden till litteratur- och kulturtidskrifter för att förstärka insatser på området.

11.2.2. Biblioteken

De allmänna biblioteken utgör en grundpelare för allas möjlighet att ta del av litteratur. Bibliotekens uppgift är att främja intresset för läsning och litteratur, information, upplysning och utbildning samt kulturell verksamhet i övrigt. På folkbiblioteken skall allmänheten avgiftsfritt få låna litteratur för viss tid. Varje kommun skall ha folkbibliotek.

Inom grundskolan och gymnasieskolan skall det finnas skolbibliotek för att bl.a. stimulera skolelevernas intresse för läsning och litteratur. Folk- och skolbiblioteken skall bl.a. ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar genom att erbjuda böcker, informationsteknik och andra medier anpassade till deras behov för att främja språkutveckling och stimulera till läsning.

Under 90-talet har verksamheten vid biblioteken rationaliserats och antalet anställda minskat. Antalet årsarbeten per 10 000 invånare vid de kommunala biblioteken har minskat från 7,0 år 1991 till 5,5 år 2000, och det totala antalet årsarbeten har minskat från 6 167 år 1990 till 4 918 år 2000. (Nyckeltal om folkbibliotek, 2001. Se även Utvecklingen inom den kommunala sektorn, skr. 1999/2000:102.)

Inom det kommunala bibliotekssystemet finns det också möjlighet att skapa arbetsplatsbibliotek genom att folkbiblioteken startar små bibliotek på arbetsplatser med delar av folkbibliotekens bestånd av böcker och viss hjälp med bibliotekspersonal. Under 1984 och 1994 utgick sammanlagt 24 miljoner kronor i statliga bidrag till kommuner för att starta arbetsplatsbibliotek. Medfinansiering från arbetstagar- och arbetsgivarsidan krävs för att ett arbetsplatsbibliotek skall kunna startas, detta för att säkerställa att bestående verksamhet skall byggas upp. Under 90-talet har antalet arbetsplatsbibliotek minskat som en följd av de besparingar som skett inom den kommunala sektorn. För närvarande finns 507 kommunala arbetsplatsbibliotek i 63 kommuner (Arbetsplatsbibliotek år 2001).

Inom ramen för anslaget till Kultur i arbetslivet (Kia) kan arbetsplatsbibliotek byggas upp, bl.a. genom medverkan från En bok för alla. Kia syftar generellt till att främja bred kulturverksam-

het med arbetsplatser och arbetsgemenskap som utgångspunkt. Man strävar efter att verksamheten skall anpassas efter de lokala förutsättningarna, och bl.a. av detta skäl finns krav på medfinansiering från arbetslivssidan. Antalet ansökningar har varit relativt begränsat. I samband med behandlingen av propositionen Litteraturen och läsandet (1997/98:86) framhöll riksdagen vikten av arbetsplatsbibliotek och menade att Kulturrådet borde öka sina insatser när det gällde att sprida kännedom om att det finns möjligheter att söka bidrag. En mindre utvärdering av Kia för perioden 1977–2000 pågår och skall vara klar i början av 2002.

11.2.3. Läsfrämjande verksamhet

Skolor, bibliotek, föreningar m.m. kan ansöka om bidrag från Statens kulturråd för verksamhet som syftar till att främja läsning. Kommuner och landsting gör skilda insatser. Flera kommuner/landsting delar via barnavårdscentraler (BVC) eller bibliotek ut En bok för allas antologi Barnens första bok till nyblivna föräldrar.

Det finns också exempel på mer konsekvent genomförda projekt på området. I Markaryds kommun har man sedan 1983 bedrivit verksamhet som syftar till att sprida böcker till alla barnfamiljer, stimulera till läsning och informera om läsningens betydelse för barnens språktillägnande.1 Man har strävat efter att skapa ”en röd tråd från födelsen till år 9 i skolan” för böcker och läsning.

Flera olika delar ingår. Den första insatsen kallas Gåvoboken. I samband med BVC:s hembesök efter förlossningen överlämnas ett gåvobrev, där föräldrarna får läsa om hur viktigt det är att genom läsning och berättande stimulera barnets språkutveckling redan från födseln. På biblioteket kan föräldrarna sedan hämta ut årets gåvobok.

Moment två kallas Boknallen. Här är målgruppen barnen i 0–6årsåldern. Föräldrarna får en broschyr på BVC och kan också få information via BVC:s föräldragrupper. Den viktigaste delen utgörs av två hembesök. Det första görs då barnet är ca två år. Man överlämnar då en bok som gåva, och de föräldrar som inte hämtat ut den första gåvoboken får ett nytt gåvobrev. Man läser för barnet

1 Uppgifterna är hämtade från boken Skolexemplet – Markaryd (1995) och från Markaryds kommuns webbplats (http://www.markaryd.se). Beskrivningen bygger också på information inhämtad vid studiebesök i Markaryd juni 2001.

och visar för föräldrarna hur läsning för ett barn och samtal om det lästa kan gå till. Det andra besöket görs då barnet blivit ca 4 ½ år.

Det tredje steget utgörs av de s.k. sexårsböckerna, tre böcker som ges till alla sexårsbarn i förskola/förskoleklass. Barnen arbetar med böckerna under ett år, och får sedan ta dem med sig hem. För sexårsverksamheten har man också utarbetat ett material, Språktåget, vilket på olika sätt kan användas för att stimulera språkutvecklingen.

För barn i åldern 7–10 år bedriver man verksamheten En kvart om dagen. Man ger först information till föräldrarna om hur viktig läsinlärningen är. Under läsåret har man sedan läsperioder om fyra veckor då barn och föräldrar läser en kvart om dagen. Barnen får med sig hem en bok och ett litet anteckningshäfte. När man läst en bok antecknar man detta och kommenterar också boken, varigenom skolan bl.a. får en uppfattning om hur lässtunderna tett sig. Barnen redovisar till sist läsningen på olika vis.

Slutligen gäller för de äldre barnen att man strävar efter att använda skönlitteratur, tillsammans med bl.a. tidningar o.d., i undervisningen i exempelvis orienteringsämnen.

Ett annat exempel kan hämtas från Norrköping, där kommundelen Eneby har bedrivit projektet Språklinan (se Stenström 2001). Projektet genomförs i stadsdelen Marielund, som bl.a. utmärks av en hög andel invånare med annat modersmål än svenska. Satsningen omfattar alla stadsdelens barn, ca 250 st. upp till 5 år och ca 600 från föreskoleklass upp till 16 år. Tanken är att olika instanser under hela uppväxttiden (”från vaggan genom grundskolan”) skall samarbeta för skapa en bra språklig grund för barnen.

Inom förskolan strävar man efter att tydliggöra språkets betydelse för föräldrarna, skapa en inbjudande miljö som stimulerar språkutvecklingen och erbjuda böcker till både barn och föräldrar. Man försöker då tillfredsställa de många varierande behov olika familjer kan ha (vissa önskar t.ex. böcker om speciella språkstörningar och andra behöver böcker på skilda språk). Man har här ett nära samarbete med stadsdelens bibliotek.

Barnens första bok, som i många kommuner delas ut på BVC, delas i Marielund i stället ut på den öppna förskolan. Man har kommit fram till att man på så sätt når fram bättre till de nyblivna föräldrarna. Denna bok utgör den första i en rad av bokgåvor under hela förskole- och skoltiden. En tanke är att dessa gåvor skall leda till att barnen vid 16 års ålder äger ett litet bokbestånd, som kan utgöra grunden till en egen bokskatt.

Barnens utveckling dokumenteras enligt vad som kallas portfoliomodellen, dvs. material som diskuteras med föräldrarna och som följer med barnen då de byter från förskola till förskoleklass och sedan till skola.

Även andra aktörer än kommunerna har engagerat sig i läsfrämjande verksamhet. Exempelvis har man inom LO genomfört ett landsomfattande projekt kallat Läs för mej, pappa! Projektet, som startade år 2000, är ett samarbete mellan Hotell- och Restaurangfacket, Industrifacket, Kommunal, Metall, SEKO, ABF och En bok för alla och stöds med medel från Kultur i arbetslivet. De fem LO­förbundens lokala avdelningar, sektioner och klubbar rekryterar pappor till en heldagsaktivitet. Vid denna medverkar en barnbokspedagog som talar om barns språkutveckling och barns läsande m.m. Dessutom deltar en författare som talar om läsandets betydelse och vuxna som förebilder. Man försöker hålla pappaträffarna i närheten av ett folkbibliotek för att kunna ordna ett studiebesök. Dagen avslutas med att papporna får med sig ett bokpaket med fyra barnböcker. Dessutom får de välja en vuxenbok till sig själva. Med bokpaketet följer en inbjudan till uppföljningsträff och ett erbjudande om att delta i en bokombudsutbildning som En bok för alla arrangerar.

Ytterligare ett exempel utgörs av den landsomfattande kampanjen Läsrörelsen (se Vad är Läsrörelsen?). Denna har under det senaste året bedrivits i syfte att öka intresset för litteratur och läsande. En rad olika intressenter har engagerat sig på olika vis. Läsrörelsens motto är ”Ge dina barn ett språk”, men man vänder sig till alla oavsett ålder. Man menar att språket är en av förutsättningarna för demokratin och man vill lyfta fram den läsning som ger sammanhang och fyller människors inre med bilder, associationer och lust.

Läsrörelsen har bl.a. delat ut böcker till barn och ungdomar; t.ex. spreds under januari/februari 2001 1,2 miljoner barn- och ungdomsböcker via McDonald’s-restauranger i hela landet. Ett annat projekt riktat till barn och ungdom har utgjorts av ”Skriv- & berättarfestivaler” som 1 500 klasser i år fyra med tillsammans drygt 32 000 elever har anslutit sig till. Ytterligare exempel är ett gymnasieprojekt kring den unga svenska litteraturen och projekt som vänder sig till mödra- och barnavårdscentraler, förskola och skola. Man arbetar också med läsecirklar i bostadsområden och på arbetsplatser i samarbete med bl.a. studieförbund, förlag, bok-

handlare, bibliotek och lokala kulturhus, Författarcentrum och Sveriges Utbildningsradio (UR).

11.3. Bedömningar och förslag

Våra förslag:

  • Staten skall fortsätta att ge stöd till utgivning och distribution av böcker och till inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek, och stödja insatser för att främja läsning.
  • Stödet till distribution av tidningar skall ökas.

Våra bedömningar:

  • Läsandet och det muntliga berättandet i barnens hemmiljö och i förskolan bör stimuleras.
  • Alla föräldrar bör tidigt få information om de små barnens behov av språklig stimulans och om den viktiga roll föräldrarna spelar i detta avseende.

Väsentliga delar av barns språkutveckling äger rum före skolåldern och utanför skoltid. Därför kan inte skolan ensam ta ansvaret för att alla barn ges möjlighet att utveckla ett rikt språk. Föräldrarna spelar en mycket viktig roll i sammanhanget, både genom att läsa för och med sina barn och genom att de genom sina egna läsvanor, mediekonsumtionsmönster etc. är förebilder för de ungas läsning och TV-tittande. Förskolan har också en nyckelroll, bl.a. därför att många barn tillbringar mycket tid där under en period som är av avgörande betydelse för språkutvecklingen. Grunden för den språkliga utvecklingen läggs under perioden från och med födseln till och med förskolan.

Vår uppfattning är att skillnader i läsvanor är speciellt centrala att uppmärksamma i detta sammanhang. Vuxnas läsning med och för barn ger de unga en väg in i böckernas värld, utvecklar deras språk och ger dem möjlighet till stimulans av intellekt, känsla och fantasi. Läsning är också en nyckel till vårt gemensamma kulturarv och spelar stor roll för allas möjlighet att delta i samhället, att hävda sig i arbetslivet m.m. Vi finner det därför oroande att skillnaderna i läsvanor mellan olika grupper förefaller att öka och menar att det är mycket viktigt att sådana tendenser motverkas.

Läsning i hemmet och i förskolan bör stimuleras

Vi anser att läsning i hemmet och på förskolan bör stimuleras på olika vis. Landsting och kommuner bör i egenskap av huvudmän för barnhälsovård, förskolor och bibliotek engagera sig i detta arbete och ta fram systematiska och långsiktiga planer på området. Goda exempel på hur läsning i hemmet kan stimuleras kan hämtas från Markaryds kommun (Boknallen m.m.) och Norrköpings kommun (projektet Språklinan).

Det är vidare viktigt att lyfta fram betydelsen av den kommunala förskoleverksamheten för barnens språkutveckling och att förskolans möjligheter i detta avseende tas till vara på bästa sätt. Läroplanen för förskolan (Lpfö 98) betonar att förskolan skall lägga stor vikt vid att stimulera varje barns språkutveckling och uppmuntra och ta till vara barnets nyfikenhet och intresse för den skriftspråkliga världen.

Alla föräldrarna bör tidigt få information om barns behov av språklig stimulans

Det är angeläget att barnhälsovården, förskolorna och biblioteken i samverkan med familjerna tidigt ger alla föräldrar kunskap om hur viktiga föräldrarna är för barns språkliga utveckling. Dessa aktörer bör hjälpa till att skapa förutsättningar för att främja läsandet och det muntliga berättandet i hemmet. De kan också sprida exempel på hur föräldrarna, på ett sätt som är lustfyllt för såväl föräldern som barnet, kan bidra till att förändra barnens medievanor.

Samverkan mellan förskolan och hemmet är mycket viktig. I utvecklingssamtalen med föräldrarna bör man behandla hur förskolan och hemmet kan samverka i syfte att stödja barnets tillägnande av ett rikt språk. Detta är en fråga som bör uppmärksammas i kompetensutvecklingen för förskollärarna.

De vuxna är viktiga som förebilder för barnen. Genom de exempel de vuxna ger formas dagens och morgondagens medie- och läsvanor. Om läsningen skall ökas och om mediekonsumtionsmönstren skall kunna förändras, krävs det därför att barnen får möta läsande vuxna.

Inte minst viktigt är här det exempel som männen ger, i synnerhet med tanke på att männens läsande generellt är mindre än kvinnornas, speciellt inom de samhällsgrupper där det är särskilt ange-

läget att öka läsandet. Därför bör särskilda insatser göras för att papporna skall bli närvarande och litterata förebilder. De fem LOförbundens projekt ”Läs för mej, pappa” är ett bra exempel på insatser som syftar till att ge pappor kunskap och insikt om deras betydelse för barnens språkliga utveckling.

Vidare bör kraftfulla insatser göras för att rekrytera manliga förskollärare. Fler män i förskolan ger möjlighet till fler läsande manliga förebilder för barn som kanske annars aldrig skulle få möta läsande män under den viktiga förskoletiden.

Produktion av studiecirkelmaterial bör stimuleras

Vi anser att studieförbunden bör stimuleras att i samverkan med experter på området ta fram studiecirkelmaterial om de små barnens behov av språklig stimulans och behov av lek och rörelse för att deras medfödda nyfikenhet och lust att lära ska bestå och utvecklas livet ut. Detta material bör också översättas till andra språk som förekommer i Sverige, så att familjer med annat modersmål kan nås. Studieförbunden bör sedan uppmuntras att genomföra studiecirklar med denna inriktning och därvid speciellt vända sig till korttidsutbildade föräldrar. Ett sätt att stimulera till sådan verksamhet kan vara att det avsätts särskilda medel för de studieförbund som prioriterar studiecirkelverksamhet inom detta område.

Litteratur och läsfrämjande verksamhet skall stödjas även fortsättningsvis

En förutsättning för att ett allmänt högt läsande skall kunna upprätthållas är att det finns ett brett utbud av litteratur och att böckerna finns tillgängliga. De kommunala folkbiblioteken och skolbibliotek har fundamental betydelse härvidlag.

Vi anser att statliga insatser för litteraturen är ytterst angelägna. Vi föreslår därför att staten även fortsättningsvis skall ge stöd till utgivning och distribution av böcker och till inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek, och stödja insatser för att främja läsning. Det är därvid viktigt att följa utvecklingen för litteraturen och läsandet så att relevanta stödåtgärder kan vidtas. Ingen skall av ekonomiska skäl stängas ute från böckernas värld.

För att ge alla barn tillgång till läsning är skolbiblioteken av stor betydelse. Det är därför viktigt att Skolverket även framdeles uppmärksammar skolbiblioteken i sin uppföljning och utvärdering av skolverksamheten.

Vi vill också peka på att tillkomsten av arbetsplatsbibliotek under 1970- och 1980-talet innebar att boken blev lättillgänglig för dem som aldrig eller mycket sällan besökte folkbiblioteken. Framför allt på de arbetsplatser där ”eldsjälar” finns och där löntagarorganisationerna menar att ett levande arbetsplatsbibliotek är en viktig verksamhet har boken på arbetsplatsen bidragit till att både öka läsandet och sänka tröskeln för många att utnyttja kommunernas folkbibliotek. Inte minst har utbudet av barnböcker i arbetsplatsbiblioteken gett tidig kontakt med böcker i hemmet åt många barn, som kanske annars hade varit utestängda från denna möjlighet. Det är därför viktigt att verksamheten med arbetsplatsbibliotek kan vidareutvecklas.

Om man vill motverka skillnader i läsvanor är det vidare viktigt att det görs insatser för att allmänt öka intresset för läsning. Också här sker som framgått insatser från statens sida, t.ex. kan den sänkta mervärdesskatten på böcker och tidskrifter nämnas. Vi anser att det är viktigt att staten på olika vis fortsätter att stödja sådan verksamhet, men också att den vidareutvecklas på skilda vis. Vi föreslår därför att Statens kulturråd får i uppdrag att i samverkan med olika aktörer undersöka vilka åtgärder som kan vidtas för att öka läsandet, särskilt bland barn och unga och bland de grupper där läsandet nu är lågt. I detta sammanhang är arbetsplatsbibliotekens roll viktig att uppmärksamma.

Det bör slutligen övervägas om public service-uppdraget kan förtydligas så att det framgår att SVT, SR och UR har ett särskilt ansvar att i barn- och ungdomsprogrammen inkludera läsfrämjande insatser.

Stödet till distribution av tidningar skall ökas

Vi vill också peka på att det utbredda tidningsläsandet i Sverige har angivits som en orsak till den höga läskunnigheten i landet. Det är då oroande att tidningsläsandet minskar bland annat bland ungdomar och LO-medlemmar. Vi föreslår därför att stödet till distribution av tidningar inom ramen för presstödet ökas.

12. Det varierande språket och den mångskiftande språkförmågan

I detta kapitels första del behandlas frågor som hänger samman med att vårt språk varierar på grund av sådant som dialekter och sociolekter. Speciellt uppmärksammas hur skolan kan förhålla sig till sådana förhållanden för att dels kunna bejaka alla elevers eget språk, dels ge alla möjlighet att behärska den skrivna rikssvenskan. Kapitlets andra del handlar om möjligheterna för alla att tillägna sig ett funktionellt språk. Även här står skolans roll i förgrunden: hur kan alla elever ges möjlighet att utveckla en allt mer avancerad och varierande språkförmåga? Den tredje delen av kapitlet tar kortfattat upp några aspekter på sambandet mellan språk och kön.

Följande punkter ingår inom det aktuella området i vårt förslag till handlingsprogram för svenska språket:

  • I kompetensutveckling för lärare skall frågor om språklig variation behandlas.
  • Språkutvecklingen hos barn från starkt dialektala miljöer skall kartläggas och det skall undersökas hur skolan skall kunna understödja utvecklingen av såväl den dialektala som den riksspråkliga språkkompetensen.
  • Insatser skall göras för större öppenhet inför och tolerans mot språklig variation.
  • Vilka elever som inte når målen i svenska skall studeras med utgångspunkt i om det finns samhälleliga och strukturella orsaker som kan förklara svårigheterna.
  • Det skall undersökas varför många lärare ej kvarstannar i yrket.
  • Staten skall även fortsättningsvis ge vuxenutbildningen och folkbildningen förutsättningar att bedriva en omfattande verksamhet.
  • Forskning om språkets roll i skolan från ett könsperspektiv skall uppmuntras, liksom om kvinnors och mäns språkliga situation i offentligheten.
  • Insatser skall göras för att motverka språkbruk som konserverar könsroller och osynliggör kvinnor.

12.1. En varierande språkform

Det finns i svenskan – liksom i många andra språk – en rik variation kopplad både till varifrån i landet man kommer och till vem man är. Den första typen av variation, dialekter, är uppenbar för alla och envar. Men också i bred mening sociala faktorer som socioekonomisk status, ålder och kön ger upphov till olika språkvarieteter, s.k. sociolekter. Dialekt och sociolekt hänger dessutom delvis samman: språket hos personer med hög socioekonomisk status uppvisar större likhet landet över än vad som är fallet för personer ur andra samhällsgrupper; vanligen talar de förstnämnda genomgående lite mer riksspråkligt än de sistnämnda.

Utöver den variation som hänger samman med vem man är finns det variation som beror på att man anpassar sig efter situationen. Allt efter vem man talar med, var man befinner sig, vilket syftet är etc. använder man språket på olika vis. I de flesta fall innebär det att man kommer att använda en språkform som innehåller mer drag av dialekt, sociolekt, slang, jargong m.m. ju mer informell och avspänd situationen är, och en språkform som är mer riksspråkspräglad ju mer formellt sammanhanget är.

12.1.1. Språkväxling som mål i skolan

Tidigare har det i skolsammanhang inte sällan funnits en negativ attityd till det icke standardspråkliga, som setts som prov på ”dåligt” eller ”felaktigt” språk. Ett belysande exempel ger Andersson (1985) som återger hur man på 40-talet i en skrift riktad till lärare i Göteborg gett råd om hur göteborgskan skall motarbetas, bl.a. med hänvisning till att den innehåller ”oklara språkljud” och ger upphov till ”onaturliga spänningar i talorganen”. Det är självklart att sådana påståenden inte har någon saklig grund. Det handlar i stället om att man försöker skapa en rationell motivering för vad som i grunden bara är språkliga fördomar.

Andersson ställer upp två tänkbara alternativ till denna vad han kallar ”utrotningspedagogik”. Det första är att villkorslöst acceptera och understödja allt sådant som slang och dialekt. Detta

har fördelen att det bejakar elevernas eget språk, vilket måste vara utgångspunkten för all språkutveckling. Man behöver inte riskera att eleverna får uppfattningen att det egna språket är felaktigt eller inte duger. Men som Andersson påpekar kan detta leda till en ”kanonmatsproblematik” – utanför skolan råder hårdare regler och den som exempelvis använder ett slangord som av många uppfattas som ”fult” eller ”vulgärt” kan själv komma att uppfattas så, trots att detta inte alls var avsikten.

Den andra hållning, som är den som Andersson förespråkar, är att skolan skall sträva efter att eleverna skall kunna växla språk efter situation. Då kan man samtidigt ha en uppskattande respekt för elevernas eget språk och förbereda dem för livet utanför skolan. Det gäller då att få eleverna att inse hur den språkliga variationen fungerar och hur olika språkdrag uppfattas i skilda sammanhang. Man måste skapa insikt om att talspråk och skriftspråk har olika förutsättningar, och att tal och skrift därför alltid skiljer sig åt i många avseenden.

12.1.2. Olika slags fel

Den stora variation som finns i fråga om vilket språk en elev kan ha med sig hemifrån skapar också olika förutsättningar för att tillägna sig standardspråket. De problem som kan uppstå gäller både behärskningen av och attityderna till normen. Den som exempelvis talar en norrländsk dialekt där man inte böjer predikatsfyllnad i pluralis (”dom är stor”) riskerar att göra ”fel” då han eller hon skriver, som den som kommer från sydligare delar av Sverige inte behöver bekymra sig om. En elev från en familj där morsan och farsan är de normala orden kan uppfatta lärarens bedömning av dessa ord som ”vulgära” eller ”starkt vardagliga” som konstig och tycka att föreslagna ersättningar som mamma och pappa eller mina föräldrar framstår som löjliga och tillgjorda. En klasskamrat från en annan familj kan finna lärarens värdering mer rimlig.

Om någon begår ett ”språkfel” kan det därför ha många olika orsaker. En uppdelning som har gjorts är följande (Teleman 1979 och 1991):

  • normkonflikt
  • normlucka
  • normkollaps.

En normkonflikt uppstår då det finns en skillnad mellan ”det egna språket” och den påbjudna normen. Båda de ovan berörda exemplen med dom är stor och morsan/farsan är typiska prov. Ju större avståndet är mellan språket i uppväxt-, hem- och vardagsmiljön och det offentliga språket, desto lättare skapas normkonflikter. De ”fel” som uppstår på grund av normkonflikter kan vara omedvetna – man känner inte till att man använder t.ex. en språklig konstruktion på ett annat sätt än det som är det vedertagna. Men man kan också göra medvetna avvikelser från normen – man bryter mot en regel därför att man vill uppnå en viss effekt genom att göra det, eller därför att man finner den påbjudna regeln omöjlig att följa.

Ett fel på grund av en normlucka uppstår då man inte behärskar de regler som gäller, men inte har någon alternativ norm att följa. Ett exempel skulle kunna vara att man saknar ord för ett visst begrepp – man har då inte möjligheten att direkt uttrycka detta utan måste göra en omskrivning av något slag.

Normkollapser uppstår då det språkliga maskineriet av olika skäl går i baklås. Ett skolbarn kanske försöker skriva en komplicerad mening i en uppsats, men lyckas inte ro alltihop helt i hamn. Normkollapser är vanliga i tal; det är inte sällan svårt att hålla ordning på allting i löpande tal. För skriftens del är normkollapser mindre vanliga. Vi har där bättre möjligheter att hantera komplexa konstruktioner genom att vi har mer tid till vårt förfogande då de skall produceras, möjlighet att revidera m.m. I skolbarns skrivande uppträder dock inte sällan normkollapser, speciellt då eleverna försöker sig på att använda ett mer avancerat språk än de tidigare brukat (vilket är nödvändigt för att de skall kunna utveckla sin språkförmåga).

12.1.3. Språklig variation i offentligheten

Den språksociala variationen skapar inte bara olika förutsättningar för barns språkbruk och språkutveckling i skolan. Även på andra arenor spelar attityder till språkliga företeelser stor roll.

Ett tydligt exempel kan hämtas från etermedierna. Även här har det funnits en restriktiv hållning till det som avvikit från det etablerade standardspråket. I radion och TV dominerade under lång tid neutralt riksspråk nästan helt, och när reportrar med också bara mycket svag regional färgning av sitt språk fick träda fram framkallade det delvis starka reaktioner.

Numera finns en större tolerans för språklig variation i etermedierna. Säkert beror det delvis på att massmediesituationen har förändrats genomgripande och allmänt blivit mer mångskiftande. Men det förefaller rimligt att anta att det också hänger samman med mer generella förändringar av attityderna till språkbruket på den offentliga scenen; toleransen för variation tycks ha blivit större.

Bland språkforskare är det vanligt att man skiljer mellan fyra nivåer av dialekt: genuin dialekt, utjämnad dialekt, regionalt standardspråk och neutralt standardspråk. Vad gäller språkbruket i den svenska offentligheten är det främst de två sista nivåerna som har relevans. Det neutrala standardspråket är då ett språk som inte röjer något om varifrån i landet vi kommer, medan den regionala standarden avslöjar att talaren är sydsvensk, västsvensk o.d. Den allmänna bedömningen är att det är denna senare typ av språk som vunnit terräng under senare decennier (se Andersson 1989 s. 32–33 för en diskussion).

12.1.4. Bedömningar och förslag

Våra förslag:

  • I kompetensutveckling för lärare skall frågor om språklig variation behandlas.
  • Språkutvecklingen hos barn från starkt dialektala miljöer skall kartläggas och det skall undersökas hur skolan skall kunna understödja utvecklingen av såväl den dialektala som den riksspråkliga språkkompetensen.
  • Insatser skall göras för större öppenhet inför och tolerans mot språklig variation.

Det är viktigt att man uppmärksammar de problem som den språksociala variationen kan skapa för allas lika möjligheter att hävda sig språkligt. Alla har rätt att få sitt språk respekterat. Därför skall öppenhet inför och tolerans mot språklig variation eftersträvas. Samtidigt måste alla ha förmågan att på lämpligt vis anpassa sitt språk efter situationen. Möjligheter till detta får man bl.a. genom insikter i hur den språkliga variationen fungerar och uppfattas.

Språklig variation skall behandlas i kompetensutveckling för lärare

Ser man först till skolan är det uppenbart att utgångspunkten för all språkundervisning måste vara elevernas eget språk. Lika uppenbart är det att skolan måste ge eleverna de språkliga möjligheterna att klara sig i samhället utanför skolan. Detta förutsätter att eleverna får en förståelse av att det finns olika varieteter av ett språk som svenska, och att olika varieteter hör hemma i olika sammanhang.

Den grundhållning vi rekommenderar är därför en språkväxlingsmodell av det slag som ovan berörts. Med en sådan kan respekt för elevernas eget språk (dialekt, sociolekt etc.) kombineras med insikten att det i många fall är lämpligt att använda riksspråket.

Vi anser att tankarna på en språkväxling av ovan beskrivna slag står i överensstämmelse med de grundläggande styrdokumenten för skolan i form av läro- och kursplaner. Vi utgår bl.a. därför från att frågor av det aktuella slaget kommer att uppmärksammas i tillräcklig utsträckning inom den nya lärarutbildningen.

Skolbarnens språkutveckling sker inte bara på svensktimmarna, utan påverkas av alla aktiviteter under skoldagen. Vi föreslår därför att detta behandlas i kompetensutveckling för alla lärare, inte bara svensklärarna. Detta är ett ansvar för arbetsgivarna, dvs. i första hand kommunerna. Exempelvis Skolverket kan i samarbete med lärarutbildningen ta fram material för denna fortbildning.

Stöd till dialektal språkutveckling skall ges

Barn som kommer från miljöer där dialekten skiljer sig så mycket från riksspråket att dialekt och riksspråk närmast kan betraktas som olika språk har en speciell situation att hantera. Målet måste här vara att utveckla ett slags tvåspråkighet, så att dialekten får möjlighet att föras vidare och utvecklas. Denna målsättning kan motiveras med hänvisning till dels att den enskilda individen måste få utveckla sitt modersmål, dels att dialekterna både är en hotad del av Sveriges språkliga kulturarv och en faktor som bidrar till mångfald i det svenska språksamhället. Det gäller således att eleverna kan få utveckla både sin rikssvenska och sin dialekt.

Vi föreslår att det skall kartläggas hur barnens språkutveckling inom dialekten ser ut och undersökas hur skolan kan stödja även den dialektala språkutvecklingen. Vi föreslår därför att det skall undersökas om dialekter kan ingå i modersmålsundervisningen i

vissa regioner med utpräglade dialekter. Vidare föreslår vi att det skall undersökas vilka möjligheter det finns att ta fram läromedel i olika dialekter. Detta skulle kunna vara en uppgift för Skolverket i samarbete med Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI); se även kapitel 7.

Insatser skall göras för större öppenhet inför och tolerans mot språklig variation

Öppenhet inför och tolerans mot språklig variation måste ses som en förutsättning för språklig jämlikhet. Det bör därför vara en allmän samhällelig ambition att verka för detta. Vi föreslår att olika insatser görs för detta.

Ett viktigt bidrag till skapandet av ett sådant språkklimat kan ges av språkvårdare och språkforskare som deltar i den allmänna debatten kring språkriktighetsfrågor, språkutvecklingen och språket generellt.

Inom språkvården sker redan ett sådant arbete. Vi föreslår dock att denna verksamhet förstärks.

Det bör vidare vara en uppgift för språkforskare att föra ut resultat av forskningen på ett populärvetenskapligt och folkbildande sätt.

Vi menar att ett sätt att stimulera till debatt av och intresse för språkliga frågor är att utöka utbudet av program med inriktning mot språk och språkforskning i radio och TV. Sådana program förekommer nu i radio, dels genom programmet Språket, dels i vetenskapsredaktionens utbud, men saknas i TV. Vi anser att utbudet bör öka, och finner det speciellt angeläget att ett språkprogram tillkommer för TV:s del.

12.2. Ett funktionellt språk

12.2.1. Skolan

Svenska elever hävdar sig väl

Kommittén vill inledningsvis konstatera att det generellt sett inte finns belägg för att svenska elever efter avslutad skolgång inte skulle ha tillägnat sig ett gott språk.

Skolans styrdokument i form av kurs- och läroplaner ställer upp högt satta mål för svenskundervisningen. Om alla elever verkligen når dessa mål har de tillägnat sig ett rikt och funktionellt språk. I sin lägesbedömning Barnomsorg och skola 2000 menar Skolverket att de flesta elever skaffar sig ett rikt språk och goda möjligheter att kommunicera också på andra språk. Som Skolverket påpekar måste dock varje avvikelse från målen när det gäller att ha ett fungerande språk betraktas som allvarlig.

Det kan också konstateras att svenska elever i internationella jämförelser har god förmåga att läsa, skriva och tala, även om det bör understrykas att sådana jämförelser alltid är svåra att göra. Skolverkets undersökning Svenska. Läsning, skrivning, muntlig framställning (1997)visar att merparten av eleverna i såväl årskurs 5 som 9 hade nått en rimlig nivå i fråga om att läsa och skriva. Elevernas prestationer när det gäller att tala var dock sämre. (Se även bilaga 6.)

En annan Skolverksundersökning Svenska. Läsförmågor, läsvanor och attityder till läsning hos elever i årskurs 2 (1997) visar att merparten av eleverna år 2 hade kommit så långt som förväntas i sin läsutveckling, vilket innebär att de läser så bra att de gärna använder sin läsförmåga och kan läsa en text med behållning. Målet att eleven gärna skall läsa på egen hand för att stilla sin nyfikenhet och få personlig tillfredsställelse hade uppnåtts hos de flesta eleverna.

En internationell jämförelse från 1991 om barns läsning (Hur i all världen läser svenska elever? 1995) visade att tioåringar i årskurs 3 och fjortonåringar i årskurs 8 läste lika bra 1970 som 1991. Det gällde både flickor och pojkar. Bland de svagpresterande eleverna fanns emellertid en viss tendens till bättre resultat 1991.

Det finns dock indikationer på att situationen nu kan vara på väg att försämras. Den senaste internationella jämförelsen (PISA 2000) visar att svenska femtonåringar visserligen presterar över OECD:s genomsnitt i läsförståelse. Men Sveriges position har sjunkit; vi ligger i PISA-undersökningen på 10:e plats, efter att tidigare ha legat på 1:a plats. Något entydigt svar på hur denna utveckling skall förstås förefaller inte finnas. Skolverket har också pekat på att det finns utrymme för en resultatförbättring på området.

Inte alla når målen

Det är också viktigt att inse att inte alla når de uppsatta målen. I Barnomsorg och skola 2000 konstateras att en majoritet av eleverna i både grundskola, gymnasieskola och vuxenutbildning visserligen når uppsatta mål i svenska, men att nästan fyra procent av eleverna i grundskolan inte bedömdes ha nått målen i svenskämnet och därmed blev utan betyg. Skolverkets nationella utvärderingar av läsförmågan hos elever i årskurs 2 visar att nära var sjätte elev på vårterminen inte ens är på väg mot flytande läsning. Detta är allvarligt bl.a. mot bakgrund av att läsforskning har visat att elever som inte är på väg mot flytande läsning vid denna tidpunkt med stor sannolikhet kommer att ha kvar sina läs- och skrivproblem då de lämnar skolan.

För gymnasieskolans del är andelen som inte når målen för de obligatoriska kurserna i svenska mellan fem och sex procent (Barnomsorg och skola 2000). Här varierar dock andelen beroende på program. Naturvetenskapsprogrammet har lägsta andelen elever som inte blev godkända i svenska. Programmet har även den överlägset högsta andelen elever med betyget mycket väl godkänt. Därefter kommer samhällsvetenskapsprogrammet. (Se bilaga 6.)

Det finns också tydliga indikationer på att flickor klarar sig bättre än pojkar i ämnet svenska. Ser man t.ex. på de obligatoriska ämnesproven i år 9, visar det sig för vårterminen 2000 att det finns stora könsmässiga skillnader (Barnomsorg och skola 2000). Det kan observeras att könsskillnaderna är speciellt framträdande för svenskämnets del. Även i engelska klarar sig visserligen flickorna bättre, men skillnaderna är inte alls lika stora som för svenska. För ämnet matematik finns inga könsmässiga skillnader alls.

Någon aktuell statistik som är inriktad mot skillnader i svenskbetyg för elever med olika social bakgrund finns inte tillgänglig. Det finns dock all anledning att anta att sådana skillnader föreligger, eftersom det generellt finns ett klart samband mellan skolframgång och social bakgrund.

I Läs- och skrivkommitténs slutbetänkande (Att lämna skolan med rak rygg, SOU 1997:108) konstateras exempelvis följande:

Det starka sambandet mellan social bakgrund och skolutbildning är väl belagt […] Ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden i uppväxtmiljön är avgörande för vilka erfarenheter barn och unga gör i skolan. Åtskilliga studier, internationella och svenska, har under de senaste decennierna visat att barn från akademiker-, tjänstemanna- och företagarhem överlag lyckas bättre än arbetarbarn i skolan och i den högre utbildningen.

Vi avstår i detta sammanhang från att gå närmare in på denna fråga, just på grund av att den behandlats tidigare i bl.a. offentliga utredningar.

Trygghet och arbetsro i skolan

En nyligen gjord undersökning (PISA 2000) visade att Sverige, tillsammans med Norge och Danmark, intog bottenplatsen när det gäller ordning i skolorna. I undersökningen ingick att se på sambandet mellan bl.a. elevernas upplevelse av dålig ordning på lektionerna i svenska och elevernas prestationer. De grupper som i högre grad rapporterade upplevelser av dålig ordning på lektionerna presterade i genomsnitt något sämre än de grupper som i lägre grad gav rapporter om dålig ordning. De elever som upplevt den sämsta ordningen var i större omfattning lågpresterande på PISA:s test. Elever som skolkat fem gånger eller mer under de senaste två veckorna presterar under medelvärdet på PISA:s prov. (PISA 2000, s. 90–93.)

Många lärare uttrycker oro över att inte ha stöd av ett fungerande regelsystem och att de därför kan känna sig maktlösa. Lärarna är en yrkesgrupp med hög sjukskrivningsfrekvens och många lärare väljer att byta yrke.

Ett teoretiskt perspektiv: det krävande ”fjärrspråket”

Ser man det som en av skolans viktigaste uppgifter att ge alla elever en god språkförmåga är det viktigt att fråga sig dels vilka delar av vår språkförmåga som kan vara svåra att tillägna sig, dels vilka delar som skolan framför allt måste ta ansvar för.

Bland forskare som intresserat sig för språktillägnande och språkutveckling från ett skolperspektiv har ett sätt att närma sig frågan varit att ta utgångspunkt i att vi i olika sammanhang använder språket på varierande vis. (Resonemanget i detta avsnitt

bygger i allt väsentligt på följande verk: Teleman 1979, Anward 1983, Andersson 1989, Hultman 1989, Teleman 1991.)

Ser man till talspråket kan man exempelvis småprata vardagligt med någon man känner väl, förhandla med en motpart av något slag, göra en föredragning av ett ärende vid ett sammanträde eller hålla en föreläsning inför publik. Att dessa uppgifter är olika krävande kan knappast ifrågasättas – vardagligt småprat med goda vänner finner få svårt, medan många känner stort obehag inför att exempelvis hålla ett muntligt anförande inför publik.

Uppgifterna är olika svåra därför att vi får olika typer av stöd från andra då vi genomför dem. I ett vardagligt samtal hjälps de olika deltagarna åt, och behöver var och en inte göra långa inlägg, och inte heller ta så stort ansvar för att driva samtalet framåt; alla tar olika initiativ till samtalsämnen. Vid exempelvis en föredragning på ett formellt sammanträde måste man på ett helt annat sätt själv klara av att bygga upp en sammanhängande och övertygande framställning. En sådan språkbrukssituation, som man kan kalla monologisk, är mer krävande än en situation då, som exempelvis i ett samtal, två eller flera tillsammans skapar en helhet (dialogisk språkanvändning).

I det vardagliga samtalet kan man också utgå mycket från omgivningen: ofta kommenterar vi saker som händer runtomkring eller som vi gör, eller diskuterar någonting vi varit med om etc. Den som håller en föreläsning för publik kan inte på samma sätt luta sig mot det omgivande sammanhanget – man måste ju kunna ju föreläsa om något som är avlägset i både tid och rum. Detta förhållande kan uttryckas så att samtalet är en mindre krävande uppgift genom att det är kontextbundet, medan föredraget är kontextfritt och därmed i detta avseende svårare.

Ytterligare en aspekt som har betydelse i sammanhanget är hur implicit respektive explicit språkbruket är (alltså hur mycket som underförstås respektive tydligt uttrycks). I det vardagliga samtalet med nära vänner kan vi ofta luta oss mot en gemensam fond av kunskap, värderingar m.m., och behöver därför inte uttrycka allt språkligt. I andra sammanhang kan vi inte utgå från delad kunskap på detta vis, utan måste låta språket ensamt vara bärare av nästan all information.

Ett motsvarande resonemang kan föras för skriftspråkets del: också inom skriften finns det språkbrukssituationer som är olika krävande. Att fylla i en blankett eller skriva ihop en inköpslista är i många fall enkelt från rent språklig utgångspunkt: allt vi behöver

göra är att skriva enstaka ord eller lämna korta sakuppgifter (detta innebär inte att det inte också finns blanketter som det kan vara mycket krävande att fylla i). Att i skrift återberätta något vi varit med om är svårare eftersom det kräver att vi producerar längre sammanhängande textpartier. Men vi har ändå stöd av verkligheten. Exempelvis kan vi återge händelserna i den ordning de skedde, och behöver därmed inte bekymra oss om textens övergripande uppläggning. Vidare kan vi i många fall utgå från att vi behandlar för läsaren någorlunda kända fenomen (om man t.ex. skall redogöra för en trafikolycka man varit inblandad i kan man räkna med att läsaren har en hel del kunskaper om bilar, trafiklagstiftning, hur svenska vägar brukar se ut m.m.). En resonerande och argumenterande text kräver däremot att vi också kan hantera disposition o.d., och inte sällan att vi kan göra saker och ting begripliga för någon som inte har mycket förkunskap att utgå ifrån.

Man kan jämföra de olika skrivuppgifterna med de skillnader mellan olika talspråkliga sammanhang som ovan diskuterats. Att fylla i en blankett kan då liknas vid en dialogisk situation: man svarar på de frågor någon annan ställer. Att själv skriva en längre text svarar på samma sätt mot ett monologiskt språkbruk. En inköpslista är mer kontextbunden än en roman som ju bygger upp en egen textvärld. I ett personligt brev kan mer underförstås än i exempelvis en debattartikel i en tidning; denna måste ju kunna begripas av många.

Man kan därför generellt skilja mellan dialogisk och monologisk, kontextbunden och kontextoberoende samt implicit och explicit språkanvändning. Det dialogiska, kontextbundna och implicita kan då sägas representera ett ”närspråk” som vi alla använder i vardagliga sammanhang och tillsammans med dem vi känner väl, medan det monologiska, kontextfria och explicita blir typiskt för ett ”fjärrspråk” som framför allt hör hemma i offentligheten. Detta fjärrspråk är något som kräver stort arbete att tillägna sig.

Både när- och fjärrspråk kan alltså uppträda i såväl tal som skrift, men skriften ligger generellt mer åt fjärrspråkshållet. Att skriftens prägel av fjärrspråk är något vi måste övervinna märks bl.a. i läs- och skrivinlärningen. I de små barnens pek- och bilderböcker får orden mycket stöd av omgivande illustrationer. Så småningom kommer allt mer av informationen att bäras av språket och bilder får mindre betydelse, och till slut kan man läsa böcker som bara innehåller text. Likaså kan man se att yngre skolbarns skrivande

ofta är av berättande karaktär. Ett resonerande, argumenterande, diskursivt skrivande kommer senare i skriftspråkstillägnandet.

Slutsatsen av detta resonemang blir att vår språkförmåga består av många olika delar. De skilda språkliga uppgifter vi utför är också olika krävande. God språkförmåga kan från denna utgångspunkt sägas vara att behärska så många och så krävande situationer som möjligt i både tal och skrift, och slutmålet för språkutvecklingen att man kan uppträda kompetent i alla de sammanhang som man önskar kunna medverka i.

Allmänt sett måste de uppgifter där vi är tvungna att använda det offentliga ”fjärrspråket” sägas vara de mest krävande. Det är också uppenbart att skolan spelar en huvudroll i arbetet med att ge alla elever tillgång till detta fjärrspråk; närspråket tillägnar vi oss på ett helt annat vis inom vår privatsfär. Inte minst gäller detta för elever med annat modersmål än svenska. En central uppgift för undervisningen i svenska som andraspråk är just att ge eleverna tillgång till fjärrspråket.

Genrer i och utanför skolan

Om skolan skall kunna ge alla elever en allsidig språkförmåga är det viktigt att den på ett systematiskt sätt ger eleverna möjlighet att uppträda i olika språkliga situationer och träna olika språkliga färdigheter. Som speciellt viktiga framstår de situationer där fjärrspråket kommer till användning.

Ser man till skriftspråket är det då centralt att uppmärksamma vilka typer av texter skolan låter eleverna arbeta med. De skrivuppgifter eleverna genomför måste ge en allsidig träning också av de mer krävande delarna av språkförmågan. I detta sammanhang är det också viktigt att uppmärksamma hur de texter som uppträder i skolan förhåller sig till de texter som finns i samhället utanför.

I en avhandling från 2000 om skrivande hos svenska gymnasieelever (Nyström 2000) framkommer bl.a. att ”skolinterna” genrer som ”uppsats” och ”faktaredovisning” dominerar, och att den genremässiga spännvidden totalt sett inte är stor. Vidare visar det sig att inslaget av resonerande och argumenterande i många fall är ringa; ”faktaredovisningarna” är ofta mer uppräkningar av fakta än sammanhängande texter. Nyström kommenterar att det är ”beklagligt att faktaredovisningen som genre så dåligt utnyttjar de möjligheter som finns till resonemang, argumentation och en mer

genomarbetad strukturering av texterna” (2001 s. 17). Om detta är en korrekt bild framstår det som angeläget att dels förstärka träningen i resonerande och argumenterande skrivande, dels ge en mer systematisk träning av olika genrer, kanske speciellt sådana som har förankring utanför skolan.

Det är i detta sammanhang också viktigt att uppmärksamma de skillnader som eventuellt finns mellan olika studieprogram inom gymnasieskolan. Nyström menar att olika program har delvis olika ”skrivkulturer”. Exempelvis framkommer att eleverna på elprogrammet och energiprogrammet skriver många berättande texter; 47 % av deras skrivande ägnas åt denna typ av uppgifter. För eleverna på naturvetenskapsprogrammet är andra skrivuppgifter vanligare och endast 13 % av deras skrivande är av berättande karaktär.

Berättande texter brukar ses som en mindre krävande uppgift än texter av utredande och argumenterande art, s.k. diskursiva texter. Ett skäl till att berättande texter kan ses som en lättare uppgift än diskursiva är att skribenten till en berättande text ofta kan ta dispositionen för given, dvs. berätta kronologiskt, medan en diskursiv text kräver mer planering och svårare val när det gäller disposition och textstrategi (jfr resonemanget ovan om det krävande ”fjärrspråket”). Som berörts dominerar i yngre skolbarns skrivande de berättande texterna medan diskursiva texter kommer senare i språkutvecklingen.

Det framstår alltså som om eleverna på naturvetenskapsprogrammet får större möjlighet att öva sig i olika slags skrivuppgifter, och därmed bättre förutsättningar att utveckla en allsidig skrivförmåga. Nyström menar att förklaringen till denna skillnad ”kan vara att berättelsen är väl inövad, vilket underlättar för eleverna på El- och Energiprogrammet som totalt sett skriver relativt lite och alltså har att kämpa med ett större skrivmotstånd” (Nyström 2001 s. 18).

Det kan också nämnas att skrivutbildning med utgångspunkt i genretänkande har provats på annat håll och gett intressanta resultat. Relevant i detta sammanhang är framför allt arbete som gjorts i Australien. Man har där med utgångspunkt i noggranna analyser av olika genrer och deras uppbyggnad försökt skapa en språkpedagogik inriktad mot att hjälpa och stödja elever från socialt underpriviligierade grupper i deras erövrande av språket, inte minst det för skolan och offentligheten speciella (se t.ex. Pedagogy and the Shaping of Consciousness 1999).

12.2.2. Vuxenutbildning och arbetsliv

Som framgått måste svenska elever allmänt sett sägas ha goda språkliga färdigheter. Inte heller när det gäller vuxna finns det skäl att hävda att svenskar i gemen skulle en svag språkförmåga. Sverige hade de bästa resultaten i den internationella undersökning av vuxnas läs-, skriv- och räkneförmåga som genomfördes 1994/95 (Vuxna med läsproblem riskerar att slås ut på arbetsmarknaden, 1997; Vi svenskar är välutbildade i ett OECD-perspektiv, 1997). Mer än en tredjedel av de svenska deltagarna klarade uppgifter som i svårighetsgrad motsvarar högskoleprovet.

Att många vuxna svenskar har en god läs-, skriv- och räkneförmåga innebär dock inte att det inte också finns många som har problem. Det finns också studier som visar på stor ojämlikhet.

I en rapport från Demokratirådet (Demokrati och medborgarskap, 1998) redovisas bl.a. utvecklingen under de senaste 30 åren när det gäller förmågan att kunna överklaga ett beslut. År 1968 var det en majoritet av befolkningen som inte ansåg sig själv kunna författa en besvärsskrivelse. Denna andel hade 1997 visserligen sjunkit, men låg ändå på över 30 %. Ca 10 % av befolkningen angav att de inte kunde åta sig att författa en skrivelse för att överklaga ett myndighetsbeslut, och att de heller inte kände någon som kunde hjälpa till i en sådan sak.

Av den ovan anförda rapporten om att vuxna med läsproblem riskerar att slås ut på arbetsmarknaden (1997) framgår också att var fjärde svensk inte når upp till grundskolans kravnivå. Av undersökningen framgår att ca 30 % av svenska ungdomar i åldern 18–25 år inte klarar av att läsa dagstidningsartiklar och liknande texter med god förståelse. Ungefär 5 % kan inte klara av en enkla texter. Eftersom fordringarna på kompetens blir allt högre i samhället innebär brister i läsförmågan att vuxna med läsproblem riskerar att slås ut på arbetsmarknaden.

Av undersökningen framgår att läsförmågan är klart relaterad till den formella utbildningsnivån, men att sambandet mellan utbildningsnivå och läsförmåga inte är lika starkt i Sverige som i andra länder. Bidragande orsaker till att även korttidsutbildade i Sverige hävdar sig väl är enligt rapporten följande:

  • vuxenutbildningstraditionen i Sverige
  • biblioteken
  • de allmänt höga kraven på läsförmåga
  • tidningsläsandet.

Läsvanorna på arbetsplatsen sägs vara avgörande för de vuxnas läsförmåga. Det behövs träning och vidareutveckling av läsandet i samhälls- och arbetslivet. Enligt undersökningen har arbetslösa sämre läsförmåga än förvärvsarbetande.

Myrberg m.fl. framför i en rapport till Skolverket och Kunskapslyftskommittén (International Adult Literacy Survey – Invandrares läs-, skriv- och räkneförmåga på svenska, 2000) att det finns tydliga kopplingar mellan social bakgrund och läsförmågan: vuxna från högre socialgrupper presterar bättre än vuxna från lägre socialgrupper.

12.2.3. Ett aktivt språkanvändande

Forskningen kring hur man lär sig språk har entydigt visat att motorn i språktillägnandet – speciellt utvecklandet av mer avancerade språkfärdigheter – är att man får använda språket på ett meningsfullt sätt i viktiga kommunikationssituationer. Den grundläggande frågan för allas rätt till språket blir därmed hur samtliga skall ges möjligheter att delta i sådana verksamheter.

Ett eget aktivt språkanvändande kan ske inom ramen för många olika aktiviteter – det handlar ju om varje individs speciella livssituation. Sveriges tradition av folkbildning och folkrörelser framstår som viktig i sammanhanget. Folkbildningen kännetecknas av att den är fri från styrning från staten och frivillig för deltagarna. Genom sin spridning över hela landet spelar folkbildningen en viktig roll på alla nivåer: lokalt, regionalt och centralt. Folkbildningen skapar därmed förutsättningar för att många kan engageras i verksamheter där man genom eget arbete utvecklar sitt språk.

Statens stöd till folkbildningen har just sådana syften: det skall främja en verksamhet som gör det möjligt för kvinnor och män att påverka sin livssituation och som skapar engagemang för att delta i samhällsutvecklingen, stärka och utveckla demokratin, bredda kulturintresset i samhället, öka delaktigheten i kulturlivet samt främja kulturupplevelser och eget skapande. Verksamhet som syftar till att utjämna utbildningsklyftor och höja utbildningsnivån i samhället skall prioriteras liksom verksamhet som riktar sig till utbildningsmässigt, socialt och kulturellt missgynnade personer.

Folkbildningsarbetet har omfattande dimensioner. Landets alla studiecirklar hade år 2000 drygt 2,8 miljoner deltagare. Folkhögskolorna har ca 100 000 kursdeltagare varje termin. Enligt Kultur-

barometern 2000 deltog 13 % av befolkningen i åldern 9–79 år i någon studiecirkel år 2000. Drygt hälften har någon gång deltagit i en studiecirkel.

Det kan i detta sammanhang också finnas skäl att anta att ett aktivt bruk av böcker i hemmet är en central faktor för barns skolframgång och att sociala skillnader i utbildningsresultat kan kopplas till detta. Hallerdt (1995) ger en översikt över forskning om eventuella samband mellan social bakgrund och studieresultat. Sammanfattningsvis menar Hallerdt att det förefaller som om den sociala bakgrunden – hur den än definieras – har en klar och tydlig genomslagskraft för elevers prestationer i skolan. Föräldrars utbildning och yrke påverkar barnen på flera sätt: de erhållna betygen, valen av fortsatta studier och tankarna på vad som är möjligt. Hallerdt ställer emellertid också frågan om det egentligen är utbildningen eller yrket som sådant som är det som påverkar, eller om sambandet snarare gäller ”något som mycket förenklat skulle kunna betecknas som förhållningssätt till det som står att finna i böckernas värld”.

12.2.4. Bedömningar och förslag

Våra förslag:

  • Vilka elever som inte når målen i svenska skall studeras med utgångspunkt i om det finns samhälleliga och strukturella orsaker som kan förklara svårigheterna.
  • Det skall undersökas varför många lärare ej kvarstannar i yrket.
  • Staten skall även fortsättningsvis ge vuxenutbildningen och folkbildningen förutsättningar att bedriva en omfattande verksamhet.

Undersökningar skall göras av vilka som ej når målen i svenska

Vi menar att de mål för svenska som uppställts i kurs- och läroplaner är högt satta, och att de bildar en god grund för skolans arbete med att ge alla elever ett rikt och funktionellt språk. Det finns därför inte någon anledning att ändra på skolverksamhetens grundläggande inriktning i dessa avseenden. Frågan är i stället om och hur skolan skall kunna genomföra det uppdrag man har fått.

Vi noterar också att den grundläggande ambitionen inom skolpolitiken är att elever i behov av särskilt stöd skall ges det stöd de behöver, liksom att en rad olika insatser på området görs på både central och lokal nivå. Det är emellertid uppenbart att skolan under 90-talet drabbades av nedskärningar av skilda slag, och att detta kan vara en av orsakerna till att inte alla elever når de uppsatta målen. Det är därför välkommet att det nu sker satsningar av staten för att öka resurserna i olika avseenden.

Självfallet är det otillfredsställande att det finns elever som går ut grundskolan utan godkänt betyg i svenska, liksom att så pass många inte fullföljer gymnasieskolan med godkänt resultat i ämnet. Detta är ett faktum som kommunerna i egenskap av huvudmän för skolorna måste ta på största allvar, och vidta åtgärder för att minska andelen elever som inte når godkänt resultat.

Vi menar vidare att det är viktigt att situationen fortlöpande övervakas. Detta görs av Skolverket som bl.a. publicerar omfattande resultatstatistik. Vi anser emellertid att elevernas sociala bakgrund bör uppmärksammas tydligare i denna än vad som nu görs. Vi vill även peka på vikten av att Skolverket i sin utvärdering i högre grad följer upp läroplansmålen och deras praktiska genomförande i skolan, och inte enbart koncentrerar sig på t.ex. betygsresultat.

Vidare föreslår vi att det närmare skall undersökas vilka elever som inte når målen i svenskämnet, varvid särskild uppmärksamhet ägnas åt den sociala dimensionen i frågan: finns det samhälleliga, strukturella orsaker till problemen? Detta bör vara en fråga för Skolverket liksom för forskningen inom svenska, pedagogik m.m.

Pedagogiskt utvecklingsarbete bör utföras

Vi vill i detta sammanhang påpeka att det är uppenbart att den förändring av gymnasiet som skedde då samtliga program blev treåriga och allmänt behörighetsgrundande för högskolestudier skapar stora pedagogiska utmaningar. Inte minst gäller det för svenskämnet.

Som framgått ovan finns det indikationer på att de elever som inte går på de traditionellt studieförberedande programmen (huvudsakligen samhällsvetenskapsprogrammet och naturvetenskapsprogrammet) inte får likvärdiga möjligheter att öva sig i olika slags skrivuppgifter, och därmed sämre förutsättningar för att utveckla en allsidig skrivförmåga. Det är viktigt att undersöka vad

sådan resulterar i, inte minst med tanke på att det finns en koppling mellan elevernas sociala bakgrund och valet av studieprogram.

Liknande undersökningar är viktiga att göra även med avseende på de elever som läser svenska som andraspråk. Finns det tendenser till att även dessa elever missgynnas beträffande de mer krävande genrerna?

Vi menar därför att det behövs pedagogiskt utvecklingsarbete inriktat mot att anpassa undervisningen till nya och bredare grupper. Som särskilt viktigt framstår att alla elever ges möjlighet att utveckla en god förmåga till resonerande och argumenterande skrivande. Detta perspektiv är också centralt för ämnet svenska som andraspråk.

Undersökningar skall göras om varför lärare inte kvarstannar i yrket

En grundläggande förutsättning för att svenskans ställning i skolan skall kunna förbättras är att det råder trygghet och arbetsro i våra skolor.

Svenska är betydligt mer än svenskämnet. Svenska talas under varje lektion oavsett ämne. Den viktigaste åtgärd man kan vidta för barnens språkutveckling handlar därför om lugn och ro. För att barnen skall kunna lyssna koncentrerat till en god svenska måste det kunna vara tyst i klassen. Lärare liksom elever måste få tala till punkt utan att störas av t.ex. mobiltelefoner eller annat ovidkommande buller. Detta är fundamentalt, inte minst när det gäller invandrarbarnen. Dessa kan få ringa svenskträning hemma och därför vara mer beroende av den språkliga stimulans som skolan kan erbjuda.

Skolans tilltagande svårigheter till nyrekrytering är alarmerande. Att utbildade lärare lämnar skolan är likaså illavarslande. Utan välutbildade och erfarna lärare blir det också svårt att upprätthålla kompetenskraven.

Vi föreslår därför att det skall undersökas varför så många lärare väljer att övergå till annan verksamhet. I denna undersökning bör särskilt frågor relaterade till arbetsro för både elever och lärare uppmärksammas.

Vuxenutbildningen och folkbildningen skall även fortsättningsvis ha möjlighet att bedriva en omfattande verksamhet

Kommittén noterar att Sverige generellt kan sägas inta en tätposition vad gäller vuxnas läs-, skriv- och räkneförmåga, men att det trots detta finns många som upplever att de inte har den språkkompetens de eftersträvar. Exempelvis finns det undersökningar som visar att många i den vuxna befolkningen inte når upp till den nivå som anses vara nödvändig för att man skall kunna tillgodogöra sig skriftlig information i vardagslivet.

Detta är inte tillfredsställande. Det är viktigt att fler vuxna får möjlighet att träna dessa färdigheter på olika sätt.

Vuxenutbildningen kan vara avgörande för den personliga utvecklingen för alla dem som under skoltiden hade problem att tillägna sig språket och som genom vuxenutbildning har fått en ny chans. Det är betydelsefullt att kommuner och stat på olika sätt stimulerar till vuxenutbildning genom framför allt komvux och till folkbildning genom studieförbund och folkhögskolor. Dessa måste ha resurser så att de även i fortsättningen kan bedriva en omfattande verksamhet.

Vi vill också mer allmänt framhålla vikten av ett brett folkbildningsarbete och en omfattande folkrörelseverksamhet. Det handlar då inte om kurser inriktade på just språk, utan om folkbildnings- och folkrörelseverksamhet generellt. Forskning kring språkutveckling och språktillägnande visar att man erövrar språket genom eget aktivt språkanvändande.

Vi föreslår därför att staten fortsätter att stödja en bred folkbildningsverksamhet. Det demokratiska samtal denna verksamhet skapar ger möjlighet för många, även dem som kanske annars hade varit tysta, att engagera sig i språk- och personlighetsutvecklande aktiviteter.

12.3. Språk och kön

I inledningen till detta kapitel nämndes kön som en av de faktorer till vilka man kan koppla språklig variation. Att kvinnor och män, flickor och pojkar lever under olikartade språkliga förhållanden har också visats av många undersökningar på temat språk och kön från framför allt 1970-talet och framåt. Könsskillnader har redan berörts i olika sammanhang både i detta kapitel och på andra ställen i be-

tänkandet. Speciellt har det faktum att flickor klarar sig lite bättre i svenskämnet i skolan uppmärksammats, liksom att kvinnor tycks vara flitigare läsare än män, speciellt bland grupper med kortare utbildning. I detta avsnitt skall vi kortfattat behandla frågan om språk och kön mer allmänt.

Inledningsvis vill vi påpeka att det när man diskuterar skillnader mellan mäns och kvinnors språk är viktigt att komma ihåg att det alltid finns en stor individuell skillnad och att variationen mellan personer av samma kön kan vara större än skillnaderna mellan de båda gruppernas medelvärden. Det bör också påpekas att de skillnader som kan beläggas i allt väsentligt måste ses som socialt betingade, dvs. avhängiga av bl.a. traditioner och förväntningar och inte som beroende på biologiska och genetiska faktorer.

12.3.1. Sexism i språket

En aspekt på ämnet språk och kön som uppmärksammats är att språket på olika vis kan reflektera och därigenom också bevara traditionella uppfattningar om könsroller. Einarsson & Hultman (1984 s. 9) framhåller: ”Språket är i sig en konserverande kraft, eftersom det – främst men inte bara – i ordförrådet avspeglar tidigare generationers villkor, materiellt, socialt och psykologiskt, och endast långsamt anpassar sig till ändrade förhållanden. En kvinna kan numera sedan länge vara ombudsman och en man vara sjuksköterska, men det svenska språket har hittills inte kapitulerat för dessa nymodigheter. På så vis tjänar språket till att bevara föreställningen att vissa yrken egentligen är till för män och andra egentligen är till för kvinnor.”

Förhållanden av detta slag har lett till vad som kallats ett ”språkligt osynliggörande” av kvinnor. Detta gäller inte bara att kvinnor som verkar inom traditionellt manliga områden fått heta brandman o.d., på det sätt som ovan berörts. Det handlar även om sådana företeelser som att han använts som pronomen med generell syftning oavsett kön: ”Om den skattskyldige inte gjort en fyllnadsinbetalning kan han …”. (Se bl.a. Landqvist 2001.)

I svenskan har den allmänna trenden varit att försöka minska sådana inslag i språket. Exempelvis skriver många numera han eller hon då de syftar på båda könen, eller försöker på annat vis skapa könsneutrala uttryck. För yrkesbeteckningar o.d. har man i vissa fall skapat neutrala benämningar som riksdagsledamot eller justerare

(för justeringsman). I andra fall har man valt att låta den ursprungligen manliga beteckningen gälla för bägge könen (i stället för lärare/lärarinna används lärare för både män och kvinnor).

Språket avspeglar också i andra avseenden traditionella könsroller. Exempelvis finns i svenskan orden blondin och brunett, medan motsvarande beteckningar för män med olika hårfärg saknas. Uppenbarligen har kvinnors hårfärg setts som en centralare egenskap än mäns hårfärg, och språket styr oss mot att uppmärksamma dessa företeelser genom att tillhandahålla ord på området. Ett annat prov på språklig sexism är att positiva värderingar ofta knyts till ord och uttryck som hänger samman med män, medan negativa kopplas till konstruktioner med kvinnor. ”Ord som betecknar män […] har bibetydelser av ’stark, modig och initiativrik’, medan ord som har med kvinnor att göra oftast har negativa bibetydelser. De här attityderna avspeglas i t ex våra vanligaste synonymordböcker, där man sköter sig som ’en hel karl’, om man inte är ’en riktig kärring’ förstås.” (Einarsson & Hultman 1984 s. 10.)

12.3.2 ”Fint” och talspråksnära

Undersökningar av hur män och kvinnor talar visar att klara olikheter kan påvisas. Den kanske bäst belagda skillnaden är att kvinnor tenderar att tala lite mer standardspråkligt och ”fint” än män (se K. Thelander 1986 s. 19 och där anförda undersökningar). För svenskans del gäller exempelvis att kvinnor oftare använder ett sjeljud som ligger längre fram i munnen än vad som är fallet för män i Mellansverige (ett sje-ljud som ligger riktigt långt fram har också ibland kallats ”fruntimmers-sje”). Liknande förhållanden kan påvisas för andra delar av språksystemet; en icke-standardspråklig böjningsform som husena (för husen) visade sig i en undersökning från Eskilstuna oftare användas av män än av kvinnor (Nordberg 1985 s. 29). På motsvarande sätt förefaller män vara lite generösare med att använda svordomar och slangord.

Detta förhållande förefaller gälla tämligen generellt i åtminstone västvärlden; det har framkommit i en rad undersökningar inom flera språkområden (se t.ex. Romaine 1994 s. 79). Det har bland annat setts som uttryck för en allmän tendens i vår kulturkrets att förvänta sig att kvinnor skall ”uppföra sig väl” och vara ”prydliga”; brott mot konvenansen vad gäller uppförande, kläder etc. tycks bedömas lite mildare om det är män som begår dem än om det är kvinnor.

En näraliggande, men ändå något annorlunda tolkning är att förhållandet kan ses som uttryck för att kvinnor generellt anpassar sig bättre till den rådande normen. En undersökning från Västerbotten (M. Thelander 1979 s. 96) ger stöd för en sådan tolkning. Här studerades två språkbrukssituationer, en där det normala var att tala dialekt, och en där det förväntade var en mer riksspråklig svenska. Kvinnorna anpassade då sitt språk mer efter situationen: i den ena situationen talade de den renaste dialekten och i den andra mer riksspråkligt än männen.

12.3.3. Längre till det offentliga språket

Samtidigt har undersökningar av meningsbyggnaden i talat språk visat att mäns talspråk förefaller vara lite mer orienterat mot och påverkat av skriftspråket än vad som är fallet för kvinnorna (Einarsson 1978). I männens språk finns i flera fall lite mer tillkrånglade och skriftspråkliga konstruktioner än i kvinnornas. Detta leder också till att kvinnornas språk är något mindre fyllt med ”fel”. Widmark (1980 s. 79) kommenterar förhållandet på följande vis: ”Den enkelt talspråkliga mall som kvinnor följer gör att de i allmänhet inte uttrycker sig konstigare än att de kan föra meningen till ett lyckligt slut. De avbrutna och förolyckade meningarna är fler bland män än bland kvinnor, med all sannolikhet därför att (somliga) män […] försöker använda ett mer tillkrånglat språk än de behärskar.”

Också för skriftspråkets del förefaller liknande förhållanden finnas. Hultman & Westman (1977) undersöker uppsatser från gymnasieskolan med avseende på bl.a. skillnader mellan manliga och kvinnliga elever. Man finner ett flertal skillnader som indikerar ett något mer komplext språk hos de manliga eleverna. Samtidigt har andra undersökningar visat att flickor ofta skriver korrektare, t.ex. stavar de bättre.

För skriftspråkets del har också olikheter i ordförrådet påvisats. K. Thelander (1986 s. 20) redovisar att det vid ordförrådsundersökningar framkommit att kvinnor håller sig till det näraliggande, medan män visat sig vara mera inriktade på offentlighetens värld. Hon menar sammanfattande att kvinnliga språkbrukare ”använder fler konkreta och personbetecknande ord medan de manliga har ett mera abstrakt och världsorienterat ordförråd” (a.a. s. 20). Widmark drar på liknande vis slutsatsen av olika studier av manligt och kvinnligt språk att det kvinnliga språket vad gäller formen utmärks av sin enkelhet och beträffande innehållet av sin personinriktning (1980 s. 85).

Sammantaget framstår det som om vägen till det offentliga språket kan vara lite längre för många kvinnor än vad som är fallet för män. Det offentliga språket har formats av männen och har därför många drag som förefaller vara typiska för det manliga språket. Steget in i det offentliga språkbruket kan därför vara större för många kvinnor än för många män.

12.3.4. Manlig dominans i offentligheten

Ett flertal undersökningar har visat att män dominerar i samtal i tvåkönade grupper, vid sammanträden, i förhandlingar m.m. Män talar mer än kvinnorna, avbryter mer, kontrollerar både hur ämnet behandlas och hur nya ämnen introduceras. Kvinnor ställer mer frågor och uppträder uppmuntrande mot männen. Kvinnor förefaller också vara mindre direkta då de framställer kritik, och överhuvudtaget uppträda mer ”artigt och försiktigt”. (Se t.ex. K. Thelander 1986 s. 18 f. och där anförd litteratur, Cameron 1995 kap. 5, Adelswärd 1999 s. 39–43.)

Liknande förhållanden har rapporterats för skolans del: flickorna missgynnas i klassrumssamtalet. Man har ibland talat om en ”tvåtredjedelsregel” i skolan: Läraren lägger beslag på 2/3 av talutrymmet. Av den återstående tiden tar pojkarna hand om 2/3.

Pojkar och flickor tycks också spela olika roller i klassrummet. Exempelvis verkar pojkarna allmänt kräva mer uppmärksamhet av läraren. I klassrumssamtal och liknande har pojkarna visats sig oftare gripa ordet på eget initiativ, göra utvikningar från ämnet, hänvisa till egna erfarenheter och redovisa egna synpunkter. (Se Einarsson & Hultman 1984, Adelswärd 1999 s. 37–39.)

12.3.5. Den privata sfären

En vanlig myt i många västerländska samhällen är att kvinnor skulle tala mycket. Något stöd för den uppfattningen får man inte när man studerar språkanvändningen i offentligheten – där dominerar som framgått männen. Däremot finns det undersökningar som visar att kvinnor ansvarar för mycket av det vardagliga småpratet i hemmet, och att kvinnor överhuvudtaget skulle vara mer benägna att tala med varandra privat.

Adelswärd (1999) diskuterar bl.a. myten om den talträngda kvinnan. Hon menar att det finns skillnader vad gäller privatlivets samtal. Exempelvis menar hon att det är en ”allt annat än vild gissning [..] att kvinnor oftare använder telefonen i hemmet för att prata med föräldrar, barn och vänner, för att hålla samman och stärka det personliga nätverket” (s. 51). Hon refererar (s. 53 f.) till en amerikansk undersökning om vardagssamtal i hemmet som visade att kvinnorna höll samtalet i hemmet uppe: ”Kvinnorna talade mest, ungefär 2/3 av tiden. De ställde fler frågor än männen, men fick inte alltid svar. De introducerade flest nya samtalsämnen, men lyckades inte alltid få männen att nappa på dem. Männen var ansvariga för mer än 2/3 av brotten mot turtagningsreglerna.” (Brotten mot turtagningsreglerna innebar att männen inte svarade på frågor, eller gjorde det på ett sätt som visade att de inte önskade fortsätta konversationen.) Adelswärd drar slutsatsen att kvinnorna ”arbetade hårdare för att hålla samtalet i gång men deras ansträngningar bar inte alltid frukt”.

Studier av samtalsmönster och samtalsstrategier har också påvisat olikheter mellan kvinnor och män vad gäller samtal i enkönade grupper. I en svensk undersökning (Nordenstam 1990) jämfördes vardagssamtal mellan män respektive kvinnor. Det visade sig bl.a. att kvinnornas samtal utmärktes av en mer engagerad stil där parterna stödde och uppmuntrade varandra, ofta talade samtidigt (som ett led i samtalsstödet) och visade intresse och spontanitet. Samtalen flöt lätt och snabbt och man behandlade många ämnen; genomgående för ämnesvalet var dock personinriktning. Männen organiserade sig hierarkiskt, talade mer formellt med långa turer och tydligare markerade ämnesväxlingar. De avbröt varandra mer än kvinnorna, och gav mindre samtalsstöd. När de talade i mun på varandra föreföll det snarare bero på en kamp om ordet, än på uppmuntrande samtalsstöd.

12.3.6. Bedömningar och förslag

Våra förslag:

  • Forskning om språkets roll i skolan från ett könsperspektiv skall uppmuntras, liksom om kvinnors och mäns språkliga situation i offentligheten.
  • Insatser skall göras för att motverka språkbruk som konserverar könsroller och osynliggör kvinnor.

Vi anser att frågan om språk och kön är viktig. Som de i detta sammanhang centralaste områdena framstår förhållandena i skolan och i offentligheten.

Frågan om språk och kön måste uppmärksammas i all skolverksamhet. Vi finner ingen anledning till förändring av mål- och styrdokument i detta avseende och förutsätter också att moment med sådan inriktning uppmärksammas tillräckligt i lärarutbildning, fortbildning för skolpersonal etc.

Forskning om språkets roll från ett könsperspektiv skall uppmuntras

Vi noterar att det saknas nyare större undersökningar om skillnader i manliga och kvinnliga elevers språk och språkliga förhållanden. Eftersom villkoren på detta område kan ha ändrat sig betydligt sedan 1970-talet, då flera av de mer omfattande forskningsinsatserna gjordes, framstår det som angeläget att forskning på detta område kommer till stånd. Det gäller då både vägen till det offentliga språket och hur olika språkligt uppträdande och bemötande i skolan bidrar till att forma och konservera könsroller.

Från jämställdhetsutgångspunkt är också de skillnader som visar på manlig dominans i offentligheten viktiga att beakta. Även här finns det behov av ytterligare undersökningar och studier.

Vi föreslår därför att forskning om språkets roll från ett könsperspektiv skall uppmuntras, t.ex. genom en särskild satsning från vetenskapsrådet.

Språkbruk som konserverar könsroller och osynliggör kvinnor skall motverkas

Vi anser vidare att det är angeläget att motverka språkbruk som konserverar könsroller och osynliggör kvinnor. Därför är de språkvårdsinsatser som görs för att motverka sådana företeelser angelägna och det är viktigt att strävandena i denna riktning fortsätter. Vi föreslår att sådana insatser även fortsättningsvis skall göras inom myndighetsspråkvården på olika nivåer. Vidare bör lagar, förordningar och föreskrifter närmare studeras från denna utgångspunkt.

Generellt sett bör språkliga aspekter tas med i jämställdhetsarbete av olika slag. I de jämställdhetsplaner som arbetsgivare är skyldiga att ställa upp bör språkets roll i sammanhanget uppmärksammas. För JämO:s verksamhet bör språkliga förhållanden i många fall vara centrala att uppmärksamma. Enligt vår bedömning bör en genomgång av jämställdhetslagstiftningen göras, i vilken man studerar om de språkliga faktorerna beaktas i tillräcklig utsträckning.

13. Svenska som andraspråk, sfi, modersmålsundervisning m.m.

I Sverige bor i dag en stor mängd människor som har ett annat modersmål än svenska eller som är barn till föräldrar som inte har svenska som förstaspråk. Många lever också i miljöer där det kan vara svårt att komma i kontakt med svenska språket. Detta skapar speciella svårigheter för språktillägnandet, särskilt i skolsammanhang. Men det skapar också särskilda förutsättningar för möjligheten att följa vad som händer i medierna och att hävda sig i samhället, på arbetsmarknaden m.m.

I detta kapitel behandlar vi frågan om hur allas rätt till språket på olika sätt kan främjas ur ett andraspråksperspektiv. Både svenskan och minoritets- och invandrarspråken behandlas. Av naturliga skäl riktar vi uppmärksamheten främst mot de problem som vi har iakttagit under vårt utredningsarbete, men vi betonar också de många positiva aspekter som andraspråksfrågorna aktualiserar. Vi menar att mångspråkighet är en tillgång för både individen och samhället.

Inledningsvis tar vi upp vilka problem som vi har iakttagit för skolelever med utländsk bakgrund. Sedan behandlar vi skolämnena svenska som andraspråk och modersmålsundervisning, som båda har stor betydelse för möjligheten för personer med annat modersmål att tillägna sig svenska språket. Därefter diskuteras andraspråksfrågor ur ett vuxenperspektiv; främst behandlas svenskundervisning för invandrare, men även arbetslivs- och vuxenutbildningsfrågor berörs.

Följande punkter om andraspråksfrågor m.m. ingår i vårt förslag till handlingsprogram för svenska språket:

  • Språkets roll i skolan för elever med utländsk bakgrund bör ytterligare uppmärksammas.
  • Åtgärder skall vidtas för att stärka svenska som andraspråk.
  • Åtgärder skall vidtas för att stärka modersmålsstödet i förskolan och modersmålsundervisningen i skolan.
  • Åtgärder skall vidtas för att stärka svenskundervisningen för invandrare (sfi).
  • Invandrares språkliga och kulturella kompetens bör tillvaratas på ett bättre sätt och deras deltagande i vuxenutbildning och folkbildning på olika sätt främjas.

13.1. Skolan och elever med utländsk bakgrund

13.1.1. En grupp med varierande resultat

Läsåret 1999/2000 hade ungefär 15 % av de elever som slutförde grundskolans år 9 och 13 % av de elever som slutförde gymnasieskolan utländsk bakgrund (elever födda utomlands samt elever födda i Sverige med båda föräldrarna födda utomlands). Vi har under vårt kartläggningsarbete tagit del av de rapporter som Skolverket har tagit fram i ämnet under senare år. Av dessa framgår att elever med utländsk bakgrund är starkt överrepresenterade bland de elever som inte når grundskolans mål – knappt en fjärdedel av dem som inte når målen i ett eller flera ämnen har utländsk bakgrund. Inför gymnasieskolan saknar var femte elev med utländsk bakgrund grundläggande behörighet för studier på nationellt program (jämfört med var tionde elev totalt). Vidare lämnar drygt en av fyra elever med utländsk bakgrund gymnasieskolan utan slutbetyg (jämfört med knappt två av tio elever totalt).

Skolverket anser i sin lägesbedömning Barnomsorg och skola 2000 att resultaten för många elever med utländsk bakgrund är illavarslande. Elever med utländsk bakgrund når genomgående sämre resultat än elever med svensk bakgrund. Detta gäller både elever som är födda utomlands och elever som är födda i Sverige av utlandsfödda föräldrar. Resultaten är sämre i alla ämnen, även i sådana där språkfrågan inte bör spela någon större roll, t.ex. idrott och bild. En stor grupp lämnar gymnasieskolan med ofullständiga betyg eller utan att ha slutfört sin utbildning. Enligt Skolverket klarar inte huvudmän och skolor av att ge varje elev förutsättningar att utvecklas. Elever får heller inte det stöd de har rätt till.

Skolverket framhåller dock också att situationen för många elever med utländsk bakgrund ser helt annorlunda ut, varför det inte går att generellt beskriva elever med utländsk bakgrund som en grupp med problem: det finns även elever med utländsk bakgrund som når mycket goda resultat i skolan och som så småningom på-

börjar högre utbildningar. Dessutom har t.ex. betygsgenomsnittet för flickor med utländsk bakgrund stigit och nått över genomsnittet för pojkar med svensk bakgrund. Spridningen i resultat är utmärkande för gruppen elever med utländsk bakgrund.

Skolverket konstaterar att bland elever med likartade sociala förutsättningar når elever med utländsk bakgrund generellt sämre resultat. Otillräckliga språkkunskaper är en förklaring till deras bristande resultat. Denna förklaring förs också ofta fram av skolorna själva. Skolverket påpekar dock att även elever som varit i Sverige så lång tid att de bör ha kunnat lära sig språket får lägre betyg. Dessutom är det som berörts föga troligt att bristande språkkunskaper förklarar resultatskillnaderna i t.ex. idrott och bild. Skolverket menar att resultaten inte enbart påverkas av bakgrundsfaktorer hos eleverna som skolan har liten makt att styra över, utan även av innehållet i skolornas verksamhet, hur undervisningen bedrivs och organiseras, vilket klimat som råder på skolorna och vilka attityder som präglar verksamheten. I en annan studie (Regeringsuppdrag 8 – Utan fullständiga betyg, 2001) konstaterar Skolverket att flera av kommunerna med många elever med utländsk bakgrund inte prioriterar modersmålsundervisning och svenska som andraspråk, vilket bidrar negativt till elevernas studieresultat.

Kommittén Välfärdsbokslut ger i ett delbetänkande (Välfärdens finansiering och fördelning, SOU 2001:57) en något annorlunda bild av den etniska segregationen i skolan och vilka effekter den har på ungdomars betyg och övergång till gymnasieskolan. Där framkommer att elevers betygsgenomsnitt inte längre påverkas negativt av att de går i en invandrartät skola och att risken för att få låga eller ofullständiga betyg i denna skola har minskat, även om den alltjämt är högre än i andra skolor. Analyserna visar också att eleverna i invandrartäta skolor i högre grad läser vidare på teoretiska gymnasieprogram.

Dessa slutsatser har dock kritiserats skarpt av forskare inom området svenska som andraspråk (Lindberg & Nauclér 2001). Vad man framför allt vänt sig mot är att författarna till delbetänkandet hävdar att invandrareleverna inte når sämre studieresultat än andra elever om hänsyn tas till social bakgrund; tvärtom menar man att det är en fördel att gå i skolor i invandrarrika områden eftersom elever på sådana skolor uppnår bättre resultat än elever som går i andra typer av skolor. Kritikerna har framhållit att det inte framgår i presentationen av delbetänkandet (Dryler m.fl. 2001) att Kommittén Välfärdsbokslut baserar dessa slutsatser på fyra år gamla

data, dvs. betyg från den tid då man fortfarande använde sig av s.k. relativa, normrelaterade betyg. Sådana betyg gör jämförelser mellan skolor mycket vanskliga, för att inte säga meningslösa. Lindberg & Nauclér menar att det med ett sådant betygssystem var närmast en självklarhet att en elev med utländsk bakgrund och bristfälliga språkkunskaper hade sämre möjligheter att hävda sig i en klass med övervägande elever med svenska som modersmål än i en klass med andra elever med utländsk bakgrund.

En annan utfallsvariabel i undersökningen som kritiseras är andel elever som fortsätter på teoretiska program. Här går invändningarna ut på att detta förhållande knappast säger något i det aktuella sammanhanget, eftersom det vid tiden för undersökningens genomförande inte krävdes godkända betyg eller ställdes särskilt höga krav för att komma in på sådana program i många skolor. Lindberg & Nauclér menar att det viktiga är i vilken utsträckning eleverna klarade dessa program med godkända betyg, vilket inte framgår av undersökningen.

Ytterligare en punkt som kritiseras av Lindberg & Nauclér är att det inte framgår att man i dag, tack vare det nya betygssystemet, har möjligheter att göra betydligt mer tillförlitliga jämförelser som också visar på helt andra resultat än dem som framkommer i undersökningen.

Sammanfattningsvis menar Lindberg & Nauclér att det är helt klart att elever med utländsk bakgrund är överrepresenterade bland elever som inte når målen i samtliga ämnen och bland avhopparna, även med hänsyn tagen till social bakgrund. De reagerar emot att Kommittén Välfärdsbokslut avfärdar invandrarelevernas skolframgång som en klassfråga och därmed nonchalerar de problem som många elever med utländsk bakgrund upplever i dagens svenska skola till följd av att man inte i tillräcklig utsträckning tar hänsyn till deras språk- och kulturbakgrund.

Den senaste internationella jämförelsen av bl.a. läsförmåga (OECD:s studie PISA) visar att i de flesta icke-engelskspråkiga länder har elever med utländsk bakgrund mycket lägre genomsnittsresultat än elever med inhemsk bakgrund. Skillnaden mellan elevgrupperna kvarstår också när man tar hänsyn till elevernas sociala bakgrund. I Sverige är den kvarvarande skillnaden större än OECD-genomsnittet. (PISA 2000.)

13.1.2. Bedömningar och förslag

Vår bedömning: Språkets roll i skolan för elever med utländsk bakgrund bör ytterligare uppmärksammas.

Det finns skillnader i elevernas resultat i den svenska skolan som kan hänföras till om eleverna har utländsk bakgrund eller inte. Resultaten för elever med utländsk bakgrund är på många sätt oroväckande. Orsakerna till skillnaderna är många och berör enligt vår bedömning ett flertal olika politikområden. Naturligtvis är en av orsakerna att flera elever med utländsk bakgrund har bristande kunskaper i svenska. Från språkpolitisk utgångspunkt är det dock viktigt att notera att resultatskillnaderna också gäller ämnen såsom idrott och bild, där språkproblem rimligen inte kan vara den direkta orsaken. Det bör samtidigt betonas att det finns stora individuella variationer inom grupperna. Det finns många som når påfallande goda resultat, särskilt flickor.

Vi menar därför att det behövs insatser inom flera olika politikområden.

Kommunerna bör ytterligare uppmärksamma skolproblem

Enligt vår bedömning bör kommunerna ytterligare uppmärksamma att skolresultaten för många elever med utländsk bakgrund är oroväckande och vidta åtgärder på ett brett plan i förskolan och skolan.

Det finns flera goda exempel på arbete som genomförts i olika skolor och som borde kunna tjäna som inspiration för andra kommuner. Ett exempel kan hämtas från Listiga räven-projektet vid Kvarnbyskolan i Rinkeby, Stockholms kommun, där man lyckats mycket väl med att stimulera till läsning av böcker på svenska. Skolan har satsat på att göra inlärningen lustfylld genom att låta barnen läsa svensk barnlitteratur. I historia, biologi, geografi och andra ämnen läser barnen fackböcker i stället för läromedel och ibland även skönlitteratur. Historiska romaner och berättelser ger t.ex. en god inblick i forna tiders levnadsvanor, skapar nyfikenhet och läslust hos barnen och ger också ett bra ordförråd. Barnen tillägnar sig språket automatiskt genom att de läser och diskuterar texter och böcker. I Kvarnbyskolan underlättar man också språk-

inlärningen genom att dagligen låta barnen återberätta lästa böcker och texter, både muntligt och skriftligt.

Det är också viktigt att peka på de problem inom ämnena modersmålsundervisning och svenska som andraspråk som tas upp längre fram i detta kapitel.

Även valet av undervisningsmodell är en viktig faktor. Som exempel kan nämnas att tvåspråkig undervisning inte är särskilt utbredd, trots att forskningen visar att den ger goda resultat.

Vi vill samtidigt betona att skolan inte ensam kan ges hela ansvaret för dessa frågor. Stat, landsting och kommuner måste alla medverka – åtgärder behövs i hela samhället.

Språkets betydelse för skolframgång bör lyftas fram i uppföljnings- och utvärderingsarbetet

Skolverket är den centrala myndighet som följer upp och utvärderar den svenska skolan. I detta ingår att uppmärksamma de speciella svårigheter som elever med annat modersmål än svenska kan ha. Som framgått har vi under vårt utredningsarbete tagit del av flera rapporter från Skolverket som har behandlat bl.a. detta problemområde. I dessa ges en mängd uppgifter om resultat m.m. Vi anser att frågor kring olika hinder för att alla skall få rätt till språket i större utsträckning måste uppmärksammas av Skolverket i uppföljnings- och utvärderingsarbetet för att man skall kunna fördjupa kunskaperna om varför vissa elever inte når målen. Det är viktigt att öka kunskapen om vilka elever som riskerar att inte nå målen i skolan och vilka orsaker detta har samt vilka åtgärder som konkret kan vidtas. Särskilt viktigt är det att undersöka om det finns samhälleliga, strukturella orsaker till problemen.

Från språkpolitisk utgångspunkt måste kunskapen om språkets och mångspråkighetens betydelse för dessa elevers skolframgång öka. Därför bör Skolverket i sitt arbete med dessa frågor samarbeta med bl.a. språkvården och språkforskningen vid universitet och högskolor. Naturligtvis bör Integrationsverket och Nationellt centrum för sfi och svenska som andraspråk ingå i detta samarbete.

Det är vidare viktigt att Skolverkets analyser och förslag når inte bara regering och riksdag, utan även kommuner och skolor. Särskilt en redovisning av goda exempel borde kunna vara en inspirationskälla för de olika kommunernas och skolornas arbete med dessa frågor.

För att underlätta fortsatt analysarbete och forskning bör tillgången på relevant statistik om elever med utländsk bakgrund förbättras. En översyn av statistikbehovet bör därför inledas. Olika aktörer inom området bör på olika sätt ingå i detta arbete (Skolverket, Nationellt centrum för sfi och svenska som andraspråk, språkforskningen vid universitet och högskolor, språkvården samt Integrationsverket).

13.2. Svenska som andraspråk

13.2.1. Ett ämne med låg status

Sedan år 1995 är svenska som andraspråk inom samtliga skolformer ett eget ämne med särskilda kursplaner och betygskriterier. Tidigare var ämnet ett stödämne, men numera är det ett självständigt ämne likställt med svenska. Kursplanerna i svenska och svenska som andraspråk ställer lika höga krav på eleverna, men kraven är inte desamma. Undervisning i svenska som andraspråk skall om det behövs anordnas för bl.a. elever som har ett annat språk än svenska som modersmål. (Se vidare Att undervisa elever med svenska som andraspråk, 2000 och bilaga 6.)

Högskoleutbildning av lärare i svenska som andraspråk har funnits sedan år 1973, men den fick formell status först år 1988. Högskoleämnet kan ingå i såväl grundskollärar- som gymnasielärarexamen och finns med i lärarprogrammet vid ett flertal universitet och högskolor. Det finns ett omfattande utbildningsbehov eftersom svenska som andraspråk inte har haft status av eget ämne så länge och eftersom lärarutbildning i ämnet funnits under en relativt kort tid. Uppgifter om det faktiska läget för lärarsituationen för svenska som andraspråk saknas. Samtidigt är det få sökande till lärarutbildningarna i svenska som andraspråk. En orsak till det låga antalet sökande är enligt uppgift från Nationellt centrum för sfi och svenska som andraspråk att ämnet är relativt okänt och att lärarstudenter därför inte vågar satsa på det; en annan orsak kan vara att ämnet hittills har hanterats på så olika sätt inom skolväsendet. Kompetensutveckling har under åren skett genom olika tillfälliga insatser riktade mot förskolor och skolor med stor andel elever med utländsk bakgrund.

Av Skolverkets statistik för läsåret 1999/2000 (Barnomsorg och skola i siffror, 2001) framgår att av de 3 638 elever som läste

svenska som andraspråk år 9 var det knappt 20 % som inte nådde målen, vilket kan jämföras med 4 % för ämnet svenska. Även inom gymnasieskolan finns skillnader mellan resultaten i form av betyg vad gäller svenska och svenska som andraspråk (se tabell 13:1).

Tabell 13:1. Betygsskillnader i grund- och gymnasieskolan mellan svenska och svenska som andraspråk (procentuell andel elever som erhållit visst betyg)

Betyg Grundskola:

Svenska som andraspråk

Grundskola: Svenska

Ej nått målen

19,7

4,0

G 53,9 45,0 VG 22,8 37,1 MVG 3,6 13,9 Gymnasieskola:

Svenska som andra- språk A

Gymnasieskola: Svenska A

IG 4,4 1,7 G 57,8 45,9 VG 31,7 40,4 MVG 6,0 12,0 Gymnasieskola:

Svenska som andra- språk B

Gymnasieskola: Svenska B

IG 14,6 7,1 G 46,2 39,0 VG 30,3 37,4 MVG 8,9 16,5

Källa: Barnomsorg och skola i siffror, 2001.

Elevernas deltagande i ämnet svenska som andraspråk är förhållandevis lågt. Av dem som kan sägas vara berättigade till undervisning i svenska som andraspråk väljer endast en begränsad andel detta ämne. Av de drygt 98 000 elever som avslutade år 9 läsåret 1999/2000 läste 3,7 % svenska som andraspråk, vilket kan jämföras med att 15 % hade utländsk bakgrund. Av Skolverkets statistik (a.a.) framgår för gymnasieskolan att 13,6 % av eleverna med utländsk bakgrund fick betyg i svenska som andraspråk A och 11,9 %

i svenska som andraspråk B. Resterande elever med utländsk bakgrund valde i stället att läsa svenska.

Det finns flera orsaker till att så få av de berättigade eleverna väljer svenska som andraspråk. En orsak är att elever inte erbjuds att läsa svenska som andraspråk, ofta på grund av att skolorna har svårt att rekrytera lärare. En annan orsak är att ämnet har låg status bland elever och föräldrar på grund av brister i undervisningens kvalitet. Regeringen gör i prop. 2000/01:1 bedömningen att det finns brister i undervisningen i svenska som andraspråk. I gymnasieskolan är andelen av de berättigade som väljer svenska som andraspråk lägre än i grundskolan. Detta kan förklaras på flera sätt. En förklaring kan vara att eleverna anser att de, genom att ha klarat godkäntmålet år 9, inte har behov av undervisning i svenska som andraspråk i gymnasieskolan. En annan förklaring kan vara att svenska har högre status och att skolan av olika skäl inte erbjuder eller uppmuntrar eleverna att läsa svenska som andraspråk utan föredrar att ge alla elever samma svenskundervisning. Skolverket har pekat på att medvetenheten om ämnets innehåll och syfte överlag är låg bland såväl skolledare som lärare och att det finns brister i rutinerna för behovsbedömning.

Svenska språknämnden har föreslagit att för elever med annat modersmål än svenska skall undervisningen i svenska utformas efter elevernas kunskapsnivå och ges obligatoriskt i alla årskurser, även på gymnasienivå. Nämnden menar vidare att det bör säkras att alla lärare i svenska som andraspråk har fullgod utbildning.

13.2.2. Bedömningar och förslag

Vårt förslag: Åtgärder skall vidtas för att stärka svenska som andraspråk.

Ämnet svenska som andraspråk har speciella förutsättningar. Elever med svenska som andraspråk har en mycket varierad språklig bas vid skolstarten, medan de som har svenska som förstaspråk har någorlunda liknande utgångspunkter. Nybörjare kan tillkomma i alla årskurser. Kraven på eleverna med svenska som andraspråk är stora. De måste hinna ikapp de barn som har svenska som förstaspråk. Detta innebär att de dels måste hålla jämna steg med utvecklingen hos de barn som har svenska som förstaspråk, dels att de måste inhämta det försprång dessa barn har. Många elever i svenska

som andraspråk skall också inhämta kunskap om ett nytt samhälle med en annan kultur än den de är vana vid hemifrån. Detta ställer extra krav på dessa elever i jämförelse med deras klasskamrater med svenska som modersmål.

Det är viktigt att inse att andraspråksinlärning kräver mycket tid och hårt arbete från elevernas sida. Enligt vår bedömning är dock skillnaderna i andelen elever som inte nått målen i ämnena svenska och svenska som andraspråk anmärkningsvärt stora. Ämnet har också problem när det gäller att rekrytera både elever och lärare.

Studier visar att det även under gynnsamma förhållanden kan ta upp till tio år för barn att utveckla den typ av andraspråksfärdighet som krävs för att tillägna sig skolans läsämnen på högre stadier, även om man börjar i första klass. Det finns forskning (se bl.a. Axelsson, Gröning & Hagberg-Persson 2001; Thomas & Collier 1997) som visar att denna utveckling går snabbare om man samtidigt får undervisning på sitt modersmål. Detta innebär att det finns behov av åtgärder i form av dels undervisning i svenska som andraspråk, dels undervisning i och på modersmålet för att stödja dessa elevers språk- och kunskapsutveckling under större delen av skoltiden. Vi återkommer till frågan om modersmålsundervisning senare i detta kapitel.

Kommunerna och Skolverket bör uppmärksamma elever som har svårt att nå målen

Målen i läroplaner och kursplaner för undervisningen i svenska som andraspråk är högt satta och ställer stora krav på eleverna. Detta är enligt vår bedömning bra. Det är viktigt att ha lika höga krav och förväntningar på elever som läser svenska som andraspråk som på andra elever. Som framgår på flera andra håll i detta betänkande är kraven på kunskaper i svenska mycket höga i dag. Vi föreslår därför ingen förändring av målen i skolans styrdokument, utan menar att uppmärksamheten måste riktas mot hur dessa mål skall kunna uppnås.

Det är ett faktum att många elever har svårt att nå målen för svenska som andraspråk, vilket är ett tecken på att skolorna har problem att tillhandahålla den undervisning och det stöd som behövs. Detta bör enligt vår bedömning uppmärksammas av både kommunerna och Skolverket.

Ämnet svenska som andraspråk skall utvärderas

Det är svårt att göra en bedömning av i vilken utsträckning undervisningen sker i enlighet med intentionerna i kursplanen eftersom det saknas nationella uppföljningar av hur ämnet genomförs i kommunerna. Det är dock klart att variationen är mycket stor mellan olika orter, skolor och lärare och att det finns starka skäl att befara att undervisningen på många håll har svagheter. Bland de orsaker till detta som har framförts kan nämnas bristande kompetens bland lärarna och problem med undervisningens organisering (t.ex. samundervisning).

Vi föreslår att en utvärdering av hittillsvarande erfarenheter av ämnet svenska som andraspråk genomförs. Det är viktigt att utvärdera lärarnas kompetens, undervisningens kvalitet och organisering. Vidare måste det undersökas varför målen inom detta ämne nås i mindre utsträckning än inom vissa andra ämnen. Det bör utvärderas hur stor klyftan är mellan styrdokumentens mål och de faktiska resultaten i skolorna samt analyseras vad problemen i genomförandet faktiskt beror på.

Vi har pekat på att tillgången på relevant statistik om elever med utländsk bakgrund bör förbättras. Detta gäller särskilt uppgifter kring undervisningen i svenska som andraspråk. För att fortsatt analysarbete och forskning skall underlättas är det viktigt att tillgången på relevant statistik förbättras. En behovsanalys bör genomföras i samarbete mellan bl.a. Skolverket, Nationellt centrum för sfi och svenska som andraspråk, språkforskningen vid universitet och högskolor, språkvården samt Integrationsverket.

Antalet behöriga lärare och den allmänna kunskapen kring andraspråksfrågor skall ökas i skolan

Från flera håll påpekas att det råder brist på lärare med utbildning i svenska som andraspråk. Därför bedrivs i många fall undervisningen i svenska som andraspråk i skolorna fortfarande som stödundervisning av lärare som saknar adekvat utbildning. Detta inverkar naturligtvis menligt på undervisningens kvalitet och därmed på elevernas resultat. Till detta kommer att lärare i andra ämnen i de flesta fall inte har någon särskild utbildning om vad det innebär att inhämta kunskaper via ett andraspråk.

Vi menar att detta inte är tillfredsställande. Åtgärder bör vidtas för att dels öka antalet behöriga ämneslärare i svenska som andraspråk, dels öka den allmänna kunskapen i skolan kring andraspråksfrågor.

Vi föreslår att åtgärder vidtas från statens sida för att öka antalet utbildade lärare i svenska som andraspråk. Eftersom antalet sökande till utbildningsplatserna är lågt torde den främsta åtgärden vara att försöka öka denna utbildnings attraktionskraft. Som framgått anses en av orsakerna till att studenter inte vågar satsa på ämnet vara att det har haft en oklar ställning inom skolsystemet. Ett grundläggande moment i arbetet med att öka tillgången på utbildade lärare måste därför vara att söka förbättra ämnets institutionella status och position.

För det andra är det viktigt med olika former av insatser för de befintliga andraspråkslärarnas kompetensutveckling. Detta är ett ansvar för i första hand kommunerna, men staten måste medverka genom att förmedla den kunskap som finns samlad. Vi föreslår att ett material tas fram som kan användas i kommunernas fortbildningsarbete. Detta bör ske i samarbete mellan Skolverket, Nationellt centrum för sfi och svenska som andraspråk och språkvården.

För det tredje är det viktigt att samtliga lärare i skolan har kunskap om och förståelse för andraspråksfrågor och att alla lärare i skolan kan bidra till språkinlärningen. Alla lärare har ett gemensamt ansvar och måste vara medvetna om språkets betydelse för lärandet. Detta måste betonas i lärarutbildningen. Det är naturligt att utbildningsmoment kring andraspråksinlärning och mångkulturella frågor ingår i samtliga lärares utbildning. Dessutom bör fortbildning i dessa frågor erbjudas alla lärare i skolan, oavsett vilket ämne man undervisar i.

Systemet med gemensamma nationella prov skall utvärderas

En möjlig orsak till skillnaderna i resultat mellan ämnena svenska och svenska som andraspråk är att samma nationella prov används i båda ämnena. De bedömningsmallar som tillhandahålls av Skolverket är olika för svenska och svenska som andraspråk, men för lärarna kan det vara svårt att anpassa sin bedömning och det finns en risk att ribban sätts för högt för andraspråkseleverna.

Det pågår en diskussion i frågan om svenska som andraspråk skall få ett eget nationellt prov eller inte. Å ena sidan kan man

hävda att eftersom det rör sig om olika ämnen bör de också ha olika nationella prov. Att läsa svenska som modersmål och svenska som andraspråk är inte samma sak, och proven bör anpassas efter de båda ämnenas skilda förutsättningar. Å andra sidan innebär det faktum att man har samma prov att man betonar att det visserligen rör sig om olika ämnen, men att målen i grunden är desamma. Båda ämnena är egna ämnen och skall ha samma status i utbildningssystemet; ett betyg i svenska som andraspråk skall väga lika tungt som ett betyg i svenska. Målet för svenska som andraspråk är att eleverna skall uppnå en lika hög språkfärdighet som de som läser svenska skall nå. Att använda samma prov i svenska och svenska som andraspråk kan från den utgångspunkten ses som en markering av att svenska som andraspråk inte får uppfattas som ett slags reservalternativ för dem som inte klarar ”vanlig” svenska.

Vi föreslår att det nuvarande systemet med gemensamma nationella prov skall utvärderas – i syfte att stärka svenska som andraspråk – innan man tar ställning till hur de nationella proven i svenska och svenska som andraspråk läggs upp i framtiden.

Insatser skall göras för att ändra attityderna till ämnet svenska som andraspråk och höja dess status

En fråga som aktualiserats under utredningsarbetet är vilken ställning och status som svenska som andraspråk har i dagens skola. Från kommitténs sida vill vi betona att svenska som andraspråk är ett eget ämne som skall ses som ett ämne bland andra ämnen i skolan. Det är viktigt att slå fast detta, inte minst för att förbättra möjligheten att rekrytera lärare.

Att en så liten andel av eleverna med utländsk bakgrund läser svenska som andraspråk visar snarare att ämnet har låg status i skolorna än att många elever med utländsk bakgrund har förstaspråkskunskaper i svenska. Från t.ex. Samarbetsorganet för etniska organisationer i Sverige (SIOS) har det framförts att svenska som andraspråk inte känns likvärdigt med ämnet svenska och att barnen upplever kvalitetsbristerna, varför svenska som andraspråk framstår som en andra rangens svenska. Vi föreslår att åtgärder skall vidtas för att höja statusen för och öka kunskapen om ämnet bland elever och föräldrar, lärare och skolledning och i samhället i stort. Insatser bör genomföras av många olika aktörer och nå ut till hela samhället. Dessa bör samordnas av staten.

Utbildningsmoment om svenska som andraspråk skall läggas in i skolledarutbildningen

Skolverket skall svara för den statliga rektorsutbildningen. Vi anser det vara av särskild vikt att medvetenheten om ämnet svenska som andraspråk höjs bland landets skolledare. Vi föreslår därför att utbildningsmoment som behandlar andraspråksproblematik skall läggas in i skolledarutbildningen.

Rutiner för behovsbedömning för svenska som andraspråk skall tas fram

Undervisning i svenska som andraspråk skall enligt grundskole- och gymnasieförordningarna anordnas ”om det behövs”. Detta ställer stora krav på att det finns väl fungerande rutiner på skolorna för att genomföra en sådan behovsbedömning bland elever med annat modersmål än svenska. Det finns tecken på att behovsbedömningen i dag kan vara godtycklig. Dels kan elever som egentligen skulle ha behövt undervisning i svenska som andraspråk missas, dels kan skolor som inte lyckas hitta någon lärare i svenska som andraspråk anföra att undervisning inte ”behövs” för att slippa anordna den. Även Skolverket har pekat på att det finns brister i dessa rutiner.

Vi menar att det i varje enskilt fall bör bedömas om eleven skall få undervisning i svenska eller svenska som andraspråk. Vi föreslår att rutiner för behovsbedömning vad gäller svenska som andraspråk skall tas fram. Ett sådant arbete kan bl.a. innefatta framtagande av lämpliga diagnosmaterial.

13.3. Modersmålsundervisning

13.3.1. Omfattningen har minskat

Stöd och undervisning i barnens modersmål finns med både i barnomsorgen och i skolan (se genomgång i bilaga 6). Enligt läroplanen för förskolan skall barn med annat modersmål än svenska ges möjlighet att utveckla också sitt modersmål. I grundskolan och gymnasieskolan är modersmålsundervisning (tidigare hemspråksundervisning) ett eget ämne.

Enligt regelverket har den som så önskar rätt att få modersmålsundervisning om vissa krav uppfylls:

  • En av eller båda vårdnadshavarna skall ha ett annat språk än svenska som modersmål och språket skall vara det dagliga umgängesspråket för eleven. En samisk, tornedalsfinsk eller romsk elev skall dock erbjudas modersmålsundervisning även om språket inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet.
  • Kommunen är skyldig att anordna modersmålsundervisning i ett språk endast om det finns en lämplig lärare.
  • Det skall finnas minst fem elever som önskar undervisning i språket. För samiska, tornedalsfinska eller romska elever är dock kommunen skyldig att anordna modersmålsundervisning även om antalet elever är mindre än fem.

En elev inom både grundskolan och gymnasieskolan skall få studiehandledning på sitt modersmål om han eller hon behöver det. Detta innebär att eleven kan få undervisningen förklarad på sitt modersmål.

Så kallad tvåspråkig undervisning får anordnas för delar av undervisningen i årskurserna 1–6 för elever som har ett annat språk än svenska som dagligt umgängesspråk med en eller båda vårdnadshavarna. För elever med finska som umgängesspråk får sådan undervisning anordnas även i årskurserna 7–9.

Undervisningen i modersmål organiseras på skilda vis i olika kommuner. Det finns över 100 olika modersmål i den svenska skolan. Omfattningen på både modersmålsstöd och modersmålsundervisning har minskat. År 1999 fick 13 % av de barn i åldern 1– 5 år som hade annat modersmål och som var inskrivna i barnomsorgen stöd i sitt modersmål. Detta skall jämföras med år 1990 då 57 % av barnen med annat modersmål fick stöd i sitt modersmål. Samma år deltog drygt hälften av de 123 000 grundskoleeleverna med annat modersmål än svenska i modersmålsundervisning. I gymnasieskolan fick läsåret 1999/2000 drygt 1 400 elever slutbetyg i modersmål. (Se bilaga 6.)

Resultatet av modersmålsundervisningen i grundskolan mätt i form av betyg är gott. Av betygsstatistiken för årskurs 9 framgår att drygt 40 % fick betyget mycket väl godkänd och knappt 40 % väl godkänd. Endast 2,8 % nådde ej målen. Liknande resultat finns för gymnasieskolans modersmålsundervisning.

Skolverket har framfört att elever med utländsk bakgrund inte får det stöd de har rätt till, främst stöd och studiehandledning i modersmålet (Barnomsorg och skola 2000). Skolorna har i stället starkt fokuserat på svenskan under senare år och verket menar att många kommuner och skolor har bortsett från andra krav på verksamheten i sin iver att satsa på kunskaper i svenska. Andelen barn med modersmålsstöd i barnomsorgen har minskat dramatiskt under 1990-talet, samtidigt som förskolans betydelse för barns inlärning av svenska betonats. Skolorna har minskat resurserna för modersmålsundervisning, elevgrupperna har blivit större och antalet undervisningstimmar har minskat. Skolverkets slutsats är att skolorna inte uppfattat elevernas modersmål som en resurs i undervisningen. Samtidigt konstaterar Skolverket att forskningen visar att det för de flesta barn är mest gynnsamt att lära på modersmålet eftersom det tar lång tid för barn att tillägna sig ett nytt språk i så hög grad att de blir kapabla till abstrakt begreppsförståelse. Samtidigt som barns och ungas behov av undervisning och stöd på modersmålet har ifrågasatts under de senaste 10–15 åren har skolorna under samma period i allt högre grad eftersträvat ökad internationalisering, satsat på språkundervisning och ibland även t.ex. undervisning på engelska eller andra främmande språk (sprint).

När det gäller de nationella minoriteterna har Skolverket pekat på den diskrepans som finns mellan lagstiftningen som tillförsäkrar minoritetseleverna stöd för såväl utvecklingen av modersmålet som den kulturella identiteten och den begränsade tillgången till sådan undervisning som flertalet elever har (Uppdrag enligt regleringsbrev för 2000). Bäst förutsättningar för att utveckla sina båda språk och sin kulturella identitet har enligt Skolverket de elever som går i sameskola, i de sverigefinska fristående skolorna och i flerspråkiga klasser främst i Tornedalen. Övriga elever kan få modersmålsundervisning men många elever avstår eftersom undervisningen förläggs till ”sen eftermiddagstid”. För de romska eleverna saknas nästan helt stöd från skolan för utvecklingen av deras modersmål och kulturella identitet. I jiddisch ges f.n. inte någon modersmålsundervisning. Skolverket menar också att det förekommer underrapportering från kommunerna när det gäller antalet minoritetselever som är berättigade att studera sitt modersmål.

Skolverket har fått regeringens uppdrag att utreda vilka ekonomiska konsekvenser det skulle få att ta bort minimikravet på fem elever även för finska elever.

13.3.2. Tillgången till modersmålslärare

Under kommitténs kartläggning har många uppmärksammat problem i utbildningen av modersmålslärare. Frågan har behandlats i Lärarutbildningskommitténs slutbetänkande Att lära och leda (SOU 1999:63). Mellan åren 1977 och 1988 utbildades modersmålslärare på hemspråkslärarlinjen. Den omfattade 80 poäng och gav behörighet att undervisa endast i modersmålet. När en ny modell för lärarutbildningarna infördes i slutet på 1980-talet blev modersmålet ett av de ämnen som kunde väljas på grundskollärarprogrammet. Studenterna var tvungna att kombinera modersmålet med något annat ämne, vilket innebar att man fick behörighet att undervisa också i andra ämnen än modersmålet. Det medförde att samma krav ställdes på dessa studenter som på övriga studenter på grundskollärarprogrammet (grundläggande och särskild behörighet samt att den sökande med godkänt resultat skulle ha genomgått språkprov i svenska och modersmålet). Detta gjorde enligt Skolverket att många ”gav upp”.

Sedan år 1993 har det funnits så få sökande till modersmålsinriktningen inom grundskollärarprogrammet att utbildningen inte har kunnat starta. De främsta orsakerna till detta är att alltför få studenter klarar inträdesproven i svenska eller uppfyller kraven för särskild behörighet. En annan orsak har varit den osäkra arbetsmarknaden för modersmålslärare.

År 1997 fanns det nästan 2 000 verksamma modersmålslärare i Sverige, varav ca 300 hade genomgått hemspråkslärarlinjen, ca 100 hade behörighetsförklarats av Skolöverstyrelsen, ca 400 hade annan utländsk eller svensk lärarutbildning, ca 800 saknade lärarutbildning och ca 400 hade s.k. annan behörighet (oftast längre erfarenhet av tjänstgöring som lärare).

Lärarutbildningskommittén föreslog i sitt betänkande att utbildningen av lärare i modersmålet skall omfatta sammanlagt 140 poäng. Man menade att det var orealistiskt att begära så goda kunskaper i både modersmålet och svenska att samtliga studenter skall kunna undervisa såväl i modersmålet som i något eller några andra ämnen. Sökande som saknar tillräckliga kunskaper i svenska för att kunna undervisa även i andra ämnen än modersmålet kan således begränsa sina studier till det för alla lärare gemensamma allmänna utbildningsområdet (60 poäng) och inriktningen mot undervisning i modersmålet (60 poäng) samt specialiseringskurser (20 poäng). Dessa studenter skall ha sådana kunskaper i svenska att

de utan svårigheter kan genomgå utbildningen och utföra sina kommande arbetsuppgifter.

Det har hittills inte funnits några särskilda vidareutbildningskurser för modersmålslärare. Lärarutbildningskommittén föreslog att regeringen skulle uppdra åt någon eller några högskolor att anordna särskilda kurser för modersmålslärare i vissa ämnen.

Regeringen delade kommitténs bedömning och föreslog i propositionen En förnyad lärarutbildning (prop. 1999/2000:135) att det för undervisning i modersmål skall krävas minst 140 poäng, varav minst 60 poäng med inriktning i relevant ämnesområde. Regeringen menade att en ”modersmålslärare skall behärska både modersmålet och svenska i tal och skrift samt vara väl förtrogen med faktorer som påverkar den tvåspråkiga utvecklingen hos barn och ungdomar”. Regeringen avsåg att återkomma i fråga om uppdrag till några lärosäten om att erbjuda denna kompetensprofil inom lärarutbildningen.

Den nya lärarutbildningen startade hösten 2001. Det är ännu för tidigt att bedöma hur många studenter som kommer att välja att utbilda sig till modersmålslärare. I budgetpropositionen för år 2002 avsätts särskilda medel motsvarande 4 000 lärarstudenter för särskilda lärarutbildningar (SÄL) under perioden 2002–2006. SÄL riktar sig till lärare som arbetar i en kommunal skola, men som är obehöriga att anställas tills vidare eller önskar vidga sin kompetens. Lärarna studerar på halvfart kombinerat med anställning på halvtid i skolan. Enligt regeringen lämpar sig SÄL för t.ex. utbildning av lärare i modersmål.

I budgetpropositionen för år 2002 uppmärksammar regeringen, universiteten och högskolorna på behoven av modersmålslärare: ”Mot bakgrund av skolans stora behov av modersmålslärare önskar regeringen uppmärksamma lärosätena på den inriktning mot modersmål som det ges utrymme för inom ramen för den nya lärarexamen.”

En undersökning av modersmålslärarnas situation i skolor i Göteborg visar att undervisningen läggs utanför timplanebunden tid, vilket medför att modersmålslärarna hamnar utanför det dagliga skolarbetet. De träffar sällan andra lärare och kan inte diskutera gemensamma elever och eventuella problem. Undersökningen visar att både ämnet och lärarna har låg status på skolorna.

13.3.3. Bedömningar och förslag

Vårt förslag: Åtgärder skall vidtas för att stärka modersmålsstödet i förskolan och modersmålsundervisningen i skolan.

Att tillägna sig svenska språket är viktigt för alla elever med utländsk bakgrund. Samtidigt menar vi att rätten till det egna modersmålet måste vara en utgångspunkt som inte får ifrågasättas av skolan. Modersmålet är av avgörande betydelse för den personliga och kulturella identiteten och för den egna utvecklingen. Dessutom visar forskningen (se ovan avsnitt 13.2.2) att utvecklingen av andraspråket går snabbare om eleverna samtidigt får undervisning på sitt modersmål. Svenska språknämnden har i sitt förslag till handlingsprogram föreslagit att skolmyndigheter, föräldrar och allmänhet bör upplysas om hur viktigt det är att ha etablerade kunskaper i modersmålet.

Men modersmålet är inte bara av avgörande betydelse för den enskilde individen. Vi anser också att mångspråkigheten är en stor resurs för hela samhället. Det kan tyckas paradoxalt att undervisningen i modersmål har minskat samtidigt som skolorna har eftersträvat ökad internationalisering och satsat på undervisning i främmande språk. Vi menar att skolorna också måste ta till vara och utnyttja den resurs som elever med annat modersmål utgör – både språkligt och kulturellt – när man satsar på ökad internationalisering av den svenska skolan. Dessutom kan nämnas att barn som tillhör minoritetsgrupper eller ursprungsbefolkningar enligt Barnkonventionen (artikel 30) har rätt till sitt språk, sin kultur och religion.

Vi anser sammanfattningsvis att det är nödvändigt att åtgärder vidtas för att utöka modersmålsstödet i förskolan och modersmålsundervisningen i grund- och gymnasieskolan.

Förutsättningarna för ökad satsning på tvåspråkig undervisning bör undersökas

Det finns flera exempel på positiva erfarenheter av tvåspråkig undervisning (se bl.a. Axelsson, Gröning & Hagberg-Persson 2001). I Sverige förekommer undervisning på bl.a. samiska, finska och meänkieli. Många kommuner har dock upphört med tvåspråkiga klasser (se kapitel 3 och bl.a. Uppdrag enligt regleringsbrev för

2000). Det är enligt vår bedömning angeläget att undersöka vilka förutsättningar som finns för en ökad satsning på tvåspråkig undervisning (svenska och olika modersmål) för att stödja språkinlärningen.

Språkstatistik för förskoleområdet skall tas fram

Modersmålsstödet i förskolan är viktigt. Det framstår som en brist att det inte finns språkstatistik för förskoleområdet. Förhållandena inom förskolan har stor betydelse för barnens språkutveckling. Detta gäller både för svenskan och andra språk. Exempelvis kan man för våra minoritetsspråk hävda att förskoleverksamhet på modersmålet är en viktig förutsättning för att dessa språk skall kunna föras vidare till kommande generationer, och detsamma kan då naturligtvis sägas om invandrarspråken. Vi föreslår därför att Skolverket skall ta fram språkstatistik för förskoleområdet.

Statusen hos modersmålsundervisning bör höjas

Modersmålsundervisning har låg status på skolorna. Vi menar att det är viktigt att se elevernas kunskaper i olika modersmål som en resurs och att modersmålsundervisningen bättre bör integreras med den reguljära undervisningen. Kunskapen om modersmålsundervisning är liten bland många av de inblandade; skolledning, lärare, föräldrar, elever. Modersmålsundervisningen kan ibland ses som en ekonomisk belastning som tär på andra delar av skolornas budgetar. Det är därför av avgörande betydelse att kunskapen om ämnet ökar i kommuner och skolor, främst bland skolledningarna. Skolorna och kommunerna bör aktivt upplysas om modersmålsundervisningen och hur viktig den är för språkutvecklingen.

Det är viktigt att höja statusen på ämnet, bl.a. genom att höja kvaliteten på undervisningen och genom att förbättra ämnets praktiska och organisatoriska förutsättningar. Från bl.a. SIOS har det framförts att modersmålsundervisningen har stora kvalitetsbrister. För att statusen på ämnet skall kunna höjas måste kvaliteten på undervisningen höjas. Detta är också en förutsättning för att man skall kunna locka kompetenta lärare och nya elever till ämnet. Modersmålsstödet och modersmålsundervisningen bör utvärderas i

förhållande till läro- och kursplanernas mål och i förhållande till de mål för en nationell språkpolitik som vi föreslår i kapitel 16.

Vidare måste modersmålsundervisning integreras i skolans normala arbete och behandlas som ett ämne bland andra ämnen. Det upplevs i dag som organisatoriskt svårt att planera modersmålsundervisningen så att den inte kolliderar med annan undervisning. Praktiska och organisatoriska problem kring modersmålsundervisningen måste lösas, bl.a. frågan om modersmålsundervisning skall anordnas utanför timplanebunden tid eller – i likhet med andra ämnen – inom ramen för timplanen. Regeringen har gett Skolverket i uppdrag att bl.a. kartlägga organisationen och omfattningen av modersmålsundervisningen samt studiehandledningen i grund- och gymnasieskolan. I uppdraget ingår att belysa attityder till modersmålet samt behovet både av studiehandledning på modersmål och av modersmålsundervisning. Skolverket skall lämna konkreta förslag på stimulansåtgärder samt eventuella förordningsändringar. Uppdraget omfattar även modersmålsstöd i förskolan.

Akademisk verksamhet inom ett ämne är också ett sätt att utveckla ämnet och på sikt höja dess status. Vi menar därför att det behövs mer forskning om modersmålsundervisning (se kapitel 15).

Modersmålsundervisning i minoritetsspråken skall stärkas

Vi föreslår att åtgärder skall vidtas för att säkerställa att alla barn med ett nationellt minoritetsspråk som modersmål får modersmålsundervisning i detta språk. Mot bakgrund av den vikt som modersmålet har och det särskilda ansvar som det allmänna har gentemot de nationella minoriteterna föreslår vi därför att regelverket ändras så att kommunerna blir skyldiga att anordna modersmålsundervisning för alla nationella minoritetsspråk även om undervisningsgrupperna blir mindre än fem elever. Det bör dessutom övervägas om kommunerna skall bli skyldiga att erbjuda alla minoritetselever modersmålsundervisning även om språket inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet.

Med den utformning som regelverket kring modersmålsundervisning har i dag kan undervisning nekas i de fall kommunen inte kan hitta en lämplig lärare. Detta innebär att ämnet behandlas på ett annat sätt än andra ämnen i skolan. Vi menar att denna regel medför risk för att elever från framför allt de små språkgrupperna utestängs från modersmålsundervisning. Vi föreslår att för-

ordningstexten ändras så att kommunen på sikt blir skyldig att anordna modersmålsundervisning på samtliga nationella minoritetsspråk även om det finns problem att rekrytera lärare. Detta skulle likställa modersmålsundervisning med skolans andra ämnen och bidra till att öka ämnets status. För att ge kommunerna en möjlighet att rekrytera modersmålslärare bör denna nya regel inte införas omgående; hur lång övergångstid som skall tillämpas avstår vi från att ta ställning till. Vi vill dock påpeka att våra bedömningar nedan bör innebära att rekryteringen av modersmålslärare underlättas. Om dessa genomförs bör möjligheterna för kommunerna att rätta sig efter en förändrad förordning öka.

I detta sammanhang bör även frågan hur man skall se på modersmålsundervisning för barn och ungdomar som växer upp i flerspråkiga familjer beaktas. Det finns i dag många familjer i Sverige som är två- eller flerspråkiga och där begreppet modersmål kan bli komplicerat att använda. Det har t.ex. från företrädare för de jiddischtalande framförts att det är ett problem att modersmålsundervisning i jiddisch ställs i konkurrens mot modersmålsundervisning i något annat språk som talas i hemmet. För romska elever som kommer från utlandet finns redan möjlighet att få modersmålsundervisning i två språk om det finns särskilda skäl.

Möjligheten att ändra regelverket för modersmålsundervisning i invandrarspråken bör övervägas

Utformningen av regelverket kring modersmålsundervisning innebär att det kan uppstå problem att anordna modersmålsundervisning för elever från små invandrarspråkgrupper, dels i de fall färre än fem barn från en viss språkgrupp uttrycker önskemål om undervisning, dels i de fall som kommunen inte kan hitta en lämplig lärare. Vi menar att det bör ingå i det fortsatta språk-, utbildnings- och integrationspolitiska reformarbetet att överväga om det på sikt är möjligt med förändringar i regelverket för invandrarspråken som gör att dessa begränsningar kan mildras.

Tillgången på modersmålslärare bör förbättras

Det är viktigt för ämnets status att det finns utbildade modersmålslärare. I många kommuner är tillgången till modersmålslärare ett stort problem. Vi är medvetna om att ett ökat krav på kommunerna när det gäller modersmålsundervisning i samtliga nationella minoritetsspråk och eventuellt – på sikt – även för invandrarspråken kan innebära praktiska problem. Mot den bakgrunden bör tillgången till modersmålslärare förbättras.

Den viktigaste åtgärden är att utbilda fler modersmålslärare i Sverige. En sådan åtgärd skulle både öka tillgången till behöriga modersmålslärare och innebära nya möjligheter på arbetsmarknaden för många personer med annat modersmål än svenska. Det nuvarande systemet innebär att modersmålslärarutbildningen omfattar minst 140 poäng. Med tanke på den osäkra arbetsmarknad som för närvarande råder för modersmålslärare är det enligt vår bedömning tveksamt om utbildningen kommer att locka tillräckligt antal studenter. De enskilda modersmålslärarnas tjänstgöring är mera osäker än de flesta andra lärares eftersom elevunderlaget snabbt kan förändras. Ofta finns inte tillräckligt elevunderlag för en heltidstjänst. Kartläggningen har också visat att modersmålslärarnas situation vid skolorna ofta är bekymmersam. Det är dessutom tveksamt hur många sökande det finns som har så goda kunskaper i både svenska och modersmålet att de uppfyller de krav som faktiskt ställs. Det är mot den bakgrunden tveksamt om den nya lärarutbildningen kan fylla de behov av modersmålslärare som finns.

En utgångspunkt för fortsatt utvecklingsarbete inom modersmålsundervisningen bör vara att de olika minoritets- och invandrarspråken i Sverige befinner sig i olika situationer när det gäller antalet talare. SIOS har till kommittén uppgivit att det för ett trettiotal språk finns underlag att anordna en modersmålsundervisning med hög kvalitet i Sverige.

Enligt vår mening bör det övervägas om alternativa, kortare utbildningar kan anordnas för att täcka de behov som finns. Under senare år har t.ex. satsningar genomförts på att utbilda lärare med utländska examina. En annan möjlighet kan vara att inom ramen för arbetsmarknadspolitiken erbjuda en vidareutbildning till modersmålslärare för akademiker med andra modersmål än svenska.

Vi vill vidare peka på att fortbildningsmöjligheterna för modersmålslärare bör förbättras. Hittills har sådana insatser i praktiken inte genomförts.

En annan, mer praktisk åtgärd för att underlätta för kommunerna att rekrytera modersmålslärare är att ge Arbetsmarknadsverket och arbetsförmedlingarna i uppgift att i högre grad bistå skolor och kommuner i rekryteringsarbetet genom att t.ex. bygga upp ett register över modersmålslärare. Kommunerna bör dessutom uppmanas att i större utsträckning samarbeta över kommungränserna för att ta till vara befintliga modersmålslärare på ett bättre sätt.

Problemen med tillgången till lärare kan inte lösas på kort sikt, särskilt inte för de mindre språken. Enligt vår bedömning bör det därför även övervägas om den nya tekniken kan tas i anspråk för att t.ex. anordna modersmålsundervisning med videokonferensteknik eller motsvarande i de fall som behöriga modersmålslärare inte finns att tillgå i kommunen. Detta är ett bra alternativ för att kunna utnyttja de modersmålslärare som faktiskt finns på olika håll i landet. Bland annat som ett komplement till sådan undervisning kan det övervägas om modersmålstalare utan formell lärarbehörighet kan anställas i större utsträckning för den del av undervisning i modersmålet som handlar om mer praktisk språkträning. Vi är medvetna om att det kan vara svårt att förena en sådan åtgärd med ambitionen att kvaliteten på modersmålsundervisningen skall höjas. Vi menar dock att det är viktigt för barn och ungdomar att komma i kontakt med sitt modersmål inom skolans ram, även om undervisningen inte i samtliga fall kan ges av en behörig lärare.

Kommunernas informationsansvar skall tydliggöras

Kartläggningen har visat att få elever deltar i modersmålsundervisning. Det finns flera orsaker till detta. Vi har redan pekat på bristen på modersmålslärare och kravet på undervisningsgruppernas storlek. En följd av detta har i vissa kommuner blivit att det för framför allt små språkgrupper i dag är oklart vem som i realiteten har det praktiska ansvaret för att få till stånd undervisningsgrupper med minst fem deltagande elever. I vissa kommuner ställs i dag stora krav på föräldrarna att vara aktiva för att samla tillräckligt antal deltagare samt även att hitta modersmålslärare. Detta är inte tillfredsställande.

Vi föreslår att det i grundskole- och gymnasieförordningarna tydliggörs att kommunerna har skyldighet att aktivt upplysa samtliga elever med annat modersmål än svenska och deras vårdnadshavare om möjligheten till modersmålsundervisning samt att det tydliggörs att det är kommunernas – och inte vårdnadshavarnas – både formella och praktiska skyldighet att få till stånd fungerande undervisningsgrupper med kompetenta lärare.

13.4. Svenskundervisning för invandrare

13.4.1. Sfi har ofta omorganiserats

Statligt stödd undervisning i svenska för vuxna invandrare har bedrivits i olika former sedan 1960-talet. Svenskundervisning för invandrare (sfi) utgör en egen skolform med egen kursplan (se bilaga 6).

Eleverna kan påbörja och avsluta utbildningen när som helst under året. Sfi avslutas när målen för utbildningen har uppnåtts, vilket gör att studietiden varierar kraftigt. Sfi-elevernas utbildningsbakgrund är skiftande. Invandrare med den allra kortaste utbildningen måste i allmänhet delta i läs- och skrivinlärning inom grundläggande vuxenutbildning före eller parallellt med sfi-studierna.

Sfi anordnas av flertalet kommuner i anslutning till komvux, men i en del kommuner anlitas studieförbund, folkhögskolor eller privata anordnare. Sfi har genomgått många omorganisationer. Kommunerna är numera huvudmän för sfi och bestämmer hur utbildningen skall organiseras, vilket bl.a. innebär att de har möjlighet att välja bland utbildningsanordnare. Under utredningsarbetet har flera pekat på de negativa konsekvenser på verksamheten som upphandling av utbildningsanordnare kan få, t.ex. genom att kompetenta lärare försvinner i byte av utbildningsanordnare.

Det har under utredningsarbetet framförts synpunkter där man ifrågasatt om det var en lycklig lösning att i samband med tidigare förändringar av sfi flytta ansvaret för undervisningen från studieförbunden till kommunerna. Flera har menat att studieförbunden gav sfi-eleverna en god möjlighet till utveckling av social karaktär och därmed integrering i det svenska samhället.

Av statistik från Skolverket framgår att 34 100 elever deltog i sfi under läsåret 1999/2000. I många kommuner är sfi en liten verk-

samhet; bara i 69 kommuner var antalet elever större än 100. Enligt Skolverket (Barnomsorg och skola 2000) har fyra av fem invandrare som kommit till Sverige de senaste fem åren deltagit i sfi. Det vanligaste skälet till att man inte har deltagit var att man tyckte att man behärskar svenska tillräckligt bra ändå.

Målsättningen med sfi är en relativt avancerad språkförmåga i svenska. Skolverket har pekat på att kursen för kortutbildade nybörjare kan bli mycket lång. Godkänt betyg från sfi har kommit att bli en tröskel till vidare studier, till arbetsförmedlingens åtgärder och till arbetslivet. Den som inte når denna tröskel har enligt Skolverket (Med vuxenutbildning i fokus, 2000) ingen väg bort från eventuellt socialbidragsberoende. I tider av hög arbetslöshet hänvisar arbetsförmedlingen ofta dem som ännu inte fått betyg från sfi tillbaka till teoretiska språkstudier i sfi, även om deltagarna avbrutit sina studier på grund av att de inte gjort tillfredsställande framsteg.

Av den nationella utvärderingen av sfi (Vem älskar sfi? 1997) framgår att endast 42 % av de då verksamma lärarna har såväl pedagogisk utbildning som ämneskompetens omfattande mer än 20 poäng i ämnet svenska som andraspråk. Utvärderingen visar att stora andelar av sfi-lärarkåren har stora brister framför allt i sin ämnesteoretiska utbildning. Integrationsverket pekar i Rapport Integration 2001 på flera problem inom sfi.

Även Riksdagens revisorer för i en granskningsrapport (Språk och arbete, 2000) fram olika problem med sfi. Revisorerna menar att bättre svenskundervisning krävs om invandrarnas arbetsmarknad skall bli bättre. I granskningsrapporten pekas bl.a. på att en stor andel sfi-lärare saknar utbildning i svenska som andraspråk. Kostnaderna för en sådan vidareutbildning måste ställas mot kostnaderna för att sfi-eleverna inte lär sig svenska. Skolverket skriver i sitt yttrande över revisionsrapporten (Yttrande, Skolverket 2000) att den lärarutbildning som erbjuds i Sverige i dag i ringa mån rustar läraren för att möta vuxna invandrare och flyktingar. En sfilärare måste behärska sitt ämne, svenska som andraspråk med samhällsorientering, kunna samarbeta med samhället utanför utbildningen och planera utbildningen så att den enskildes praktik eller annan sysselsättning bidrar till språkutvecklingen och till deltagarens förståelse för livet i Sverige. Skolverket anser att den kompetensutveckling som många sfi-lärare behöver bör vara bred och inte begränsas till svenska som andraspråk. Satsningar på kompetensutveckling kommer enligt Skolverket att genomföras.

I prop. 2000/01:72 menar regeringen att situationen inom sfi är bekymmersam. I propositionen pekas på att sfi skall bidra till att förverkliga politiken inom flera politikområden, bl.a. integrationspolitiken, arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken. Detta innebär att förväntningarna på resultaten varierar beroende på vilket perspektiv som anläggs. Enligt regeringens bedömning bör sfi utformas så att verksamheten lokalt kan anpassas till varje deltagares förutsättningar och behov att lära sig talad och skriven svenska. En ändring i skollagen föreslås, så att rätten till sfi omfattar alla vuxna invandrare. Regeringen har uppdragit åt Skolverket att genomföra kompetensutveckling av lärare inom sfi i syfte att utveckla lärarnas ämneskompetens samt stödja projekt rörande nya samarbetsformer mellan sfi och andra aktörer inom verksamheten för integration av invandrare.

Under vårterminen 2002 har ett program för kompetensutveckling för sfi-lärare påbörjats. Programmet har utvecklats i samarbete mellan Skolverket, Nationellt centrum för sfi och svenska som andraspråk och berörda institutioner vid universitet och högskolor. Det beräknas vara avslutat i och med utgången av vårterminen 2003.

Regeringen har även gett Skolverket i uppdrag att utarbeta förslag till nya kursplaner för sfi. Kursplanerna bör enligt regeringen präglas av att deltagarnas bakgrund och förutsättningar varierar. Kurserna skall därför tillgodose olika mål för studierna. En ny struktur som underlättar byte av studieinriktning bör eftersträvas.

Skolverket har lämnat förslag till ny kursplan i ”svenska för invandrare” där ett nytt flexibelt system föreslås (Kursplan i svenska för invandrare, 2002). Förslaget innehåller tre olika studievägar som riktar sig till olika elevkategorier och innefattar sammanlagt fyra olika kurser som möjliggör en individuell studieplanering för deltagare med olika mål och förutsättningar. Enligt Skolverket innebär detta system möjligheter att anpassa studietakt, arbetsformer och innehåll till individens behov. Vidare kan det underlätta byte av studieväg. Enligt förslaget skall kurserna också kunna kombineras eller integreras med annan verksamhet, t.ex. praktik, yrkesutbildning eller andra studier. Till skillnad från det nuvarande systemet ges här efter varje kurs möjlighet till ”utgångar”, där den studerande föreslås få både betyg och intyg.

Skolverket har i anslutning till de nya kursplaneförslagen i en promemoria (Några frågor kring förslag till ny kursplan i sfi, 2002) pekat på olika komplikationer vad gäller styrsystemet för sfi. Skol-

verket framhåller bl.a. att alfabetisering och kortutbildades läs- och skrivutveckling bör ske inom sfi och inkluderas i den nya kursplanen. Enligt det nuvarande systemet skiljs detta kursplanemässigt från studier i svenska språket och om samhället; i stället handhas alfabetisering och kortutbildades läs- och skrivutveckling av den grundläggande vuxenutbildningen. Den nuvarande uppdelningen är, menar man, problematisk på olika sätt genom att individen samtidigt studerar inom två skolformer när undervisningen tvärtom borde vara integrerad. Situationen är svår att hantera för såväl individ som anordnare.

Den föreslagna förändringen får dock vissa ekonomiska konsekvenser för kommun och stat. Deltagare i grundläggande vuxenutbildning är till skillnad från sfi-deltagare berättigade till statligt studiestöd och kommunens kostnader för socialbidrag eller introduktionsersättning skulle således enligt Skolverket öka något om analfabeters och kortutbildades läs- och skrivutveckling skulle inkluderas i sfi.

Skolverket påpekar även i sin PM (a.a.) att den aktuella gruppen av studerande kan ha stor nytta av modersmålsstöd under läs- och skrivinlärningen på svenska. Man kommer därför att föreslå att även ämnet modersmål skall kunna studeras inom den grundläggande vuxenutbildningen, vilket skulle ge analfabeter och kortutbildade möjlighet till alfabetisering på modersmålet. Detta skulle enligt Skolverkets bedömning kunna medföra att denna grupp av sfi-deltagare, som i regel också läser matematik inom grundläggande vuxenutbildningen, fortfarande skulle kunna vara berättigade till statligt studiestöd samtidigt som de studerar sfi. Även om en sådan lösning inte skulle bli möjlig menar Skolverket att de ekonomiska konsekvenserna av den föreslagna förändringen måste anses marginella för kommunerna och knappast kan motivera att utvecklingen av lämpliga styrdokument för utbildningen av analfabeter och kortutbildade invandrare förhindras.

Ett annan viktig komplikation som Skolverket lyfter fram i sin PM är att sfi enligt den nuvarande förordningen (1994:895) om svenskundervisning för invandrare inte fullt ut omfattas av läroplanen för de frivilliga skolformerna (Lpf). Enligt förordningen skall sfi ”vila på de grundläggande värden som anges i läroplanen för de frivilliga skolformerna.” Det innebär bl.a. att läroplanens Mål och riktlinjer inte gäller för sfi och därmed inte heller de krav som ställs på lärare, rektor och individuell studieplan under rubrikerna

Läraren skall och Rektors ansvar. Det har också visat sig vara pro-

blematiskt i samband med viss upphandling där krav på lärarens och rektors ansvar inte uppfyllts. Skolverket föreslår därför att förordningen ska ändras så att hela Lpf kommer att gälla för sfi.

En annan brist i förordningen för sfi är att det till skillnad från förordningarna om kommunal vuxenutbildning och särvux inte finns krav på lokal arbetsplan. Detta försvagar sfi-deltagarens ställning avsevärt jämfört med studerande inom komvux och särvux. Skolverket föreslår att förordningar för sfi, komvux och särvux bör innehålla samma krav på lokal arbetsplan.

Inom Europarådet pågår sedan många år ett utvecklingsarbete som resulterat i ett gemensamt ramverk och fastställandet av sex generella språknivåer för olika typer av språkundervisning i Europa. Även om Europarådets ramverk inte ursprungligen utvecklats med tanke på andraspråksundervisning för invandrare och flyktingar har detta ramverk kommit att tillämpas för språknivåbeskrivningar i allt fler sammanhang också i samband med andraspråksundervisning. Nivåerna har fått stor spridning bl.a. genom olika internationella certifikat och genom Europarådets projekt med språkpass och språkportfolio med deltagande från Uppsala universitet för Sveriges del. I Sverige har det europeiska ramverket också legat till grund för utarbetandet av kursplanerna i moderna språk för grund- och gymnasieskolan (se kapitel 7). Skolverket påpekar i sin PM att det bör ske en anpassning av kurserna inom sfi till de nivåer som utarbetats inom Europarådets A Common European Framework of Reference vilket inte varit möjligt inom ramen för Skolverkets föreliggande uppdrag. Genom en sådan anpassning skulle de studerande bl.a. kunna få sina kunskaper i svenska dokumenterade på ett sätt som möjliggör direkta jämförelser med betyg och intyg från språkutbildning i andra europeiska länder.

Arbetsmarknadsstyrelsen, Integrationsverket, Migrationsverket, Skolverket och Svenska Kommunförbundet har träffat en överenskommelse (Överenskommelse om utveckling av introduktionen för flyktingar och andra invandrare, 2001) som skall utgöra en plattform för ett samordnat förändringsarbete i syfte att nyanlända invandrare skall kunna tillvarata och utveckla sina resurser samtidigt som myndigheterna skall bli effektivare. I överenskommelsen sägs att svenskundervisningen inte ensam kan stå för språkinlärningen. Vuxna invandrare skall efter avslutad introduktion ha sådana kunskaper i svenska att språket fungerar som ett kommunikationsmedel i vardagsliv, yrkesliv och vid utbildning. Skolverket åtar sig därför att verka för att svenskundervisningen skall

bli mer flexibel och att den bättre skall svara mot den enskildes individuella förutsättningar och behov. Vidare skall Skolverket verka för att lärarna skall ha utbildning i svenska som andraspråk och att nya inlärningsmetoder skall prövas. Kommunerna skall verka för att svenskundervisningen förenas med praktik för att språkinlärningen skall stimuleras.

13.4.2. Bedömningar och förslag

Vårt förslag: Åtgärder skall vidtas för att stärka svenskundervisningen för invandrare (sfi).

Vi anser att alla invandrare skall få möjlighet att utifrån sina egna förutsättningar lära sig svenska och så snabbt som möjligt få en chans att integreras i det svenska samhället. Nedan redovisar vi våra bedömningar och förslag för att stärka svenskundervisningen för invandrare.

En lärarutbildning med särskild inriktning på undervisning i svenska som andraspråk för vuxna invandrare skall inrättas

Vi föreslår att en lärarutbildning med särskild inriktning på undervisning i svenska som andraspråk för vuxna invandrare skall inrättas. En rad olika utvärderingar har genom åren pekat på bristen på ämneskompetenta lärare inom sfi och de negativa konsekvenser för undervisningen som detta medför. Bristen på ämneskompetenta lärare gäller också svenska som andraspråk inom den grundläggande och gymnasiala vuxenutbildningen.

För att uppfylla de krav som ställs för att kunna studera på universitet måste många invandrare efter avslutad sfi-utbildning studera svenska som andraspråk inom den grundläggande och gymnasiala vuxenutbildningen, där det också råder brist på ämneskompetenta lärare. Många av de behöriga lärare som i dag tjänstgör inom vuxenutbildningen kommer att gå i pension under de närmaste åren, och det kommer därför att uppstå ett stort behov av nyrekrytering av lärare.

Inom sfi finns det i dag ca 1 500 lärare och det kan uppskattas att ytterligare ca 1 000 är lärare i svenska som andraspråk inom den grundläggande och gymnasiala vuxenutbildningen. Även om ämnet

svenska som andraspråk finns med i lärarprogrammet vid ett flertal universitet och högskolor finns det i dag ingen lärarutbildning med särskild inriktning mot vuxenutbildningen. Detta är naturligtvis en allvarlig brist med tanke på den stora omfattning och den mycket viktiga roll som den har för breda grupper av vuxna invandrare och deras möjlighet till integration, arbete och delaktighet i det svenska samhället.

För att råda bot på detta och tillfredsställa det framtida behovet av kompetenta och behöriga lärare inom denna verksamhet föreslår vi att en lärarutbildning med särskild inriktning på undervisning i svenska som andraspråk för vuxna invandrare skall inrättas.

Alfabetisering och kortutbildades läs- och skrivutveckling skall integreras med undervisningen i sfi och bedrivas inom ramen för sfi

Vi delar Skolverkets bedömning att alfabetisering och kortutbildades läs- och skrivutveckling bör integreras med undervisning i svenska språket och föreslår därför att detta skall bedrivas inom sfi i stället för som nu inom den grundläggande vuxenutbildningen. Problem med det nuvarande uppdelade systemet för såväl anordnare som studerande påpekades redan i samband med den nationella utvärderingen av sfi (Vem älskar sfi? 1997). Situationen har sedan dess snarast förvärrats i och med den tilltagande upphandlingen av sfi som på flera håll i det närmaste omöjliggjort samordning mellan de olika systemen.

Sfi skall omfattas fullt ut av läroplanen för de frivilliga skolformerna och krav på lokala arbetsplaner skall införas inom sfi

Även andra brister med det nuvarande systemet har blivit allt mer uppenbara i och med den tilltagande upphandlingen av sfi. Den okunnighet om och brist på erfarenhet av sfi som kännetecknar både många nya anordnare och en del upphandlingsansvariga inom kommunerna förutsätter en hög grad av tydlighet i styrdokumenten, inte minst studie- och arbetsplanerna som är viktiga instrument för utvärdering och kvalitetssäkring. Detta gäller krav på såväl lärare som skolledare och på struktur i undervisningen.

Vi föreslår därför att sfi skall omfattas fullt ut av Lpf och att krav på lokala arbetsplaner skall införas inom sfi.

När det gäller Skolverkets förslag till ny kursplan för sfi liksom den PM som omtalas ovan gör vi bedömningen att den nya struktur med alternativa utbildningsvägar som där föreslås i högre grad än tidigare bör kunna möta de varierande behov som kännetecknar deltagare med olika bakgrund och förutsättningar och att kurserna därför bör kunna tillgodose olika mål för studierna. Utgångspunkterna för denna modell bör också göra målen uppnåbara inom rimlig tid vilket naturligtvis är en stor fördel. Den nya strukturen bör även kunna underlätta byte av studieinriktning.

Vi vill dock påpeka vissa risker med det nya systemet när det gäller det konkreta införandet. Vi ser det som en avsevärd förbättring att det nya systemet innehåller flera ”utgångar”. Det innebär att studerande som av olika skäl avbryter eller avslutar utbildningen på någon nivå under den nivå som för närvarande gäller för godkänt betyg i sfi får möjlighet att erhålla betyg efter avslutad kurs. Det nuvarande betydligt mindre flexibla systemet har i alltför hög grad inneburit ett ”allt eller inget”, vilket resulterat i att de kursdeltagare som inte uppnått godkänt betyg på slutnivån lämnat utbildningen utan något erkännande för de språkkunskaper de faktiskt uppnått. Det finns dock en risk för att det nya systemet kan komma att resultera i att färre studerande än tidigare fortsätter sina studier upp till den nuvarande nivån eftersom detta, framför allt för många kortutbildade, kan innebära en mycket tids- och därmed resurskrävande process. Det nya systemet kan på så sätt bidra till att ”legitimera” en mer begränsad svenskutbildning och alltför tidiga ”utgångar” för vissa kategorier av studerande som bedöms bli alltför ”kostsamma” genom att de behöver längre tid på sig för att kunna genomgå utbildningen i dess helhet.

Man kan också befara att vissa kortutbildade invandrare som vill och kan byta studieväg efter avslutade kurser på de lägre nivåerna i många fall tvingas fortsätta sin utbildning i grupper tillsammans med och i samma takt som mer högutbildade invandrare om utbildningsanordnaren inte kan erbjuda parallella utbildningsvägar för studerande med olika utbildningsbakgrund och förutsättningar. Det kan leda till en heterogenitet i grupperna som medför stora risker för utslagning av kortutbildade studerande och som även missgynnar högutbildade kursdeltagare. Det finns tecken som tyder på att den tilltagande upphandlingen inom sfi redan nu har resulterat i större heterogenitet i grupperna och sämre möjligheter för gruppering av kursdeltagare efter utbildningsbakgrund och in-

dividuella förutsättningar, en utveckling som alltså kan förstärkas med det nya systemet.

Det är viktigt att krav på godkänt betyg från sfi inte får bli en spärr för att komma ut i arbetslivet. Det bör därför finnas rutiner för att ta hand om dem som har svårt att komma igenom sfi-kursen. Ett led i stimulansen av deras språkinlärning kan vara inslag av praktik i arbetslivet. Det är viktigt att påpeka att såväl flyktingar som invandrare bör få möjlighet till praktik i arbetslivet. I många kommuner tycks endast flyktingar erbjudas denna möjlighet. Om mer vikt läggs vid praktik är det centralt att arbetsgivaren ser till att praktikanten verkligen ges tillfälle att prata svenska, med arbetskamrater, kunder, leverantörer etc. Det är samtidigt viktigt att understryka att praktik inte kan ersätta den teoretiska svenskundervisningen för invandrare.

Kontinuerlig kvalitets- och kompetensutveckling inom sfi skall garanteras oberoende av anordnare

Ett annat problem som vi vill peka på i samband med upphandling av sfi är de negativa konsekvenser för kontinuiteten och kvalitetsutvecklingen som upphandlingen fört med sig på många håll, främst till följd av att stora grupper av kompetenta och erfarna lärare lämnat verksamheten i samband med byte av utbildningsanordnare. De korta avtalsperioder som gäller vid upphandling av sfi bidrar också till den bristande kontinuiteten. Avtalen lämnar dessutom ofta mycket övrigt att önska i fråga om medel avsatta för kvalitetsutveckling inte minst när det gäller lärarnas kompetensutveckling som kraftigt eftersatts på många håll.

Vi föreslår därför att åtgärder skall vidtagas för att en kontinuerlig kvalitets- och kompetensutveckling inom sfi skall kunna garanteras oberoende av vilken anordnare som har hand om verksamheten.

Språknivåerna i sfi bör anpassas till närmast motsvarande nivåer i Europarådets A Common European Framework of Reference

Vi delar Skolverkets uppfattning att en anpassning av sfi-nivåerna till ramverkets nivåer bör eftersträvas för att de studerandes kunskaper i svenska skall kunna dokumenteras och jämföras med betyg

och intyg från språkutbildning i andra europeiska länder. Vi anser därför att man i samband med övergången till nya kursplaner bör anpassa språknivåerna i sfi till närmast motsvarande nivåer i Europarådets A Common European Framework of Reference.

13.5. Arbetsliv och vuxenutbildning

13.5.1. Invandrares utbildnings- och arbetsmarknadssituation

Höga krav på språkkunskaper i Sverige

Sverige intar en tätposition när det gäller vuxnas läs- och skrivförmåga, men hör också till de länder som har stor skillnad i förmågan att läsa och skriva mellan den invandrade och den infödda befolkningen. Samtidigt är kraven på läs- och skrivförmåga höga här. (Se bl.a. Grunden för fortsatt lärande, 1996.)

En av de orsaker till invandrares arbetsmarknadsproblem som brukar nämnas är bristande språkkunskaper. I en rapport till Skolverket och Kunskapslyftskommittén (International Adult Literacy Survey, 2000) konstateras att invandrare i Sverige är väsentligt bättre på att läsa och skriva på sitt nya språk än invandrare i flera andra länder. De som invandrar till Sverige möter dock högre krav på språket än invandrare till de flesta andra länder, vilket skapar problem för många. Enligt rapporten ligger det svenska samhällets förväntningar på god läs- och skrivförmåga på en mycket hög nivå. Arbetsmarknaden ger få möjligheter för dem som inte klarar kraven. Bland invandrare med mycket god läs- och skrivförmåga på svenska förvärvsarbetar sju av tio, jämfört med en av tre i gruppen med den sämsta förmågan. Trots detta är arbetslösheten bland invandrare som läser svenska bättre än de flesta infödda 50 procent högre än för gruppen födda i Sverige. Arbetslösheten var år 1998 tre gånger så hög bland invandrare som i den svenskfödda befolkningen. Invandrares integration i samhället påverkas starkt av deras förmåga att tillägna sig det nya språket i skrift. Integrationsverket konstaterar i sin senaste årsbok att arbetslösheten för invandrare som varit i landet länge inte har minskat i samma takt som för infödda, trots förbättrad konjunktur. Enligt Integrationsverket är en orsak bristande kunskaper i svenska (Rapport Integration 2001).

Invandrare har en heterogen utbildningsbakgrund

Invandrare är betydligt mer heterogena i utbildningshänseende än de som är födda i Sverige. Fyra av tio har ingen utbildning utöver grundskola; var fjärde har högskoleutbildning. Endast en av fem invandrare höjer sin utbildningsnivå efter ankomsten till Sverige. Bland dem som inte skaffat sig en högre utbildningsnivå klarar hälften endast de mest grundläggande läsuppgifterna i undersökningen. I rapporten till Skolverket och Kunskapslyftskommittén görs bedömningen att de viktigaste insatserna ligger ute i samhället, utanför klassrummet: en vardagsmiljö med läs- och skrivutmaningar på svenska är avgörande. Här är arbetslivet och olika former av kompetensgivande utbildning viktiga miljöer.

Medievanor och Utbildningsradions utbud av svenskkurser

Weibull & Wadbring (1998) visar att det finns vissa skillnader i tidningsläsande mellan svenska och utländska medborgare, främst vad gäller läsandet av morgonpress och innehav av morgontidningsprenumeration. Motsvarande skillnader finns också mellan personer som är uppvuxna i Sverige och dem som är uppvuxna utomlands. Personer som har föräldrar uppvuxna utomlands intar en mellanställning beträffande tidningsläsandet.

Det finns många invandrare och andra personer med utländsk bakgrund som inte nås av den reguljära svenskundervisningen inom ramen för utbildningsväsendet eller folkbildningen. Ett komplement till denna undervisning är utbudet av svenska som andraspråk i Utbildningsradion (UR). Sådana program sänds framför allt i radio och/eller på nätet, men ett program sänds i TV. Dessa program är inriktade på barn och ungdom. Från UR:s sida har det på senare år dock inte genomförts någon större, mer samlad satsning på svenskundervisning.

Personer med utländsk bakgrund är en viktig målgrupp för folkbildningen

Folkbildningen inom studieförbunden och folkhögskolorna finansieras till stor del genom stöd från stat, landsting och kommuner. Verksamhet som syftar till att utjämna utbildningsklyftor och höja utbildningsnivån i samhället skall prioriteras liksom verksamhet

som riktar sig till utbildningsmässigt, socialt och kulturellt missgynnade personer. Personer med utländsk bakgrund utgör en särskilt viktig målgrupp för statens stöd. Studiecirkelmetoden bygger i sig på kommunikation genom språket; en form av demokratisk samtalskultur har utvecklats. Både för studieförbunden och folkhögskolorna är personer med utländsk bakgrund en viktig målgrupp. Folkbildningen arbetar på ett annat sätt än skolan. Man menar från folkbildningen att mycket handlar om självkänsla och språket och att samhällsengagemanget ökar när man tillägnat sig språket.

Från folkbildningen har kritik framförts mot beslutet att kommunalisera sfi. Tidigare kunde invandrare fångas upp av studieförbunden, t.ex. fortsätta att läsa andra kurser och engageras i det praktiska arbetet inom studieförbunden.

13.5.2. Invandrares kompetens

Mångspråkighet är en tillgång

Det finns indikationer på att goda kunskaper i svenska språket inte alltid är avgörande för framgången på arbetsmarknaden. Historiskt sett har invandrare inte alltid haft problem på arbetsmarknaden (se bl.a. Ekberg & Olsson 2000). Fram till mitten av 1970-talet låg invandrarnas sysselsättningsgrad i nivå med eller periodvis till och med över den infödda befolkningens. Under slutet av 1970-talet uppkom de första tecknen på minskad sysselsättning och ökad arbetslöshet bland invandrare. Försämringen blev tydligare under 1980-talet, trots den kraftiga högkonjunkturen under senare delen av årtiondet och trots att många av de nyanlända invandrarna var relativt välutbildade. Under 1990-talets lågkonjunktur förstärktes dessa tendenser ytterligare. Vid mitten av 1990-talet var sysselsättningsläget mycket dåligt för vissa invandrargrupper. Därefter förefaller läget ha stabiliserats.

SIOS menar i sitt principprogram från år 2000 att människor med annan etnisk och språklig bakgrund har mycket att bidra med i det svenska arbetslivet genom sin språkkunnighet och erfarenhet av andra kulturer. Den statliga myndigheten Invest in Sweden Agency menar i sin rapport Klimatet för utländska investeringar i Sverige (2001) att en hög närvaro av utländska medarbetare stärker Sveriges konkurrenskraft, med ökade utländska investeringar och

högre ekonomisk tillväxt som följd. Den kulturella och språkliga kompetens som arbetskraft med utländsk bakgrund kan tillföra t.ex. företag inom exportindustrin har börjat uppmärksammas inom näringslivet. En undersökning från Svenskt Näringsliv (Mångfald i arbetslivet, 2001) visar att 85 % av Sveriges företag ser klara fördelar med mångfald i arbetsstyrkan. Man menar att mångfald ger ökad förståelse för kunder och att företaget får en större kunskapsbas.

Detta är även en av de grundläggande frågorna inom integrationspolitiken. Regeringen gör i budgetpropositionen för år 2001 (prop. 2000/01:1, utg.omr. 8) bedömningen att arbetsgivare i ökad utsträckning fått insikt om vikten av etnisk och kulturell mångfald i arbetslivet. Stat, kommuner och landsting har vidtagit ett flertal åtgärder för att uppmärksamma den kvalitetshöjning som mångkulturella arbetsplatser innebär.

Invandrare med utländsk högskoleutbildning

På senare år har behovet av ökad invandring av kvalificerad arbetskraft uppmärksammats. För eftertraktade yrkesgrupper behöver bristande kunskaper i svenska språket inte vara ett problem när det gäller möjligheten att få arbete i dag. Inom t.ex. sjukvården rekryteras utländska läkare och sjuksköterskor till Sverige. I dessa fall träffar landstingen överenskommelser med varje enskild arbetssökande om former för t.ex. språkutbildning (se vidare kapitel 5).

Det finns ett stort antal personer med utländsk högskoleutbildning i Sverige. Hur många det rör sig om är svårt att säga eftersom statistiken över invandrares utländska utbildningar inte är heltäckande. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) har tagit fram statistik över utlandsfödda i åldrarna 26–46 år med utländsk högskoleutbildning vilka invandrat till Sverige mellan åren 1991 och 1997. Enligt denna statistik finns drygt 15 000 invandrade med utländsk högskoleutbildning. Högskoleverket har som uppgift att bedöma utländska högskoleexamina. Under år 2000 utfärdade verket 1 359 utlåtanden (Integrationsverket och Högskoleverket, 2001).

Staten har avsatt 100 miljoner kronor per år 2001–2003 för att öka sysselsättningen bland invandrare och för att förbättra introduktionen och svenskundervisningen för nyanlända invandrare. 65 miljoner kronor har tilldelats AMS för kompletterande utbildning för invandrare med utländsk utbildning inom bl.a. hälso- och

sjukvårdsområdet. 7,5 miljoner kronor används för validering av utländsk yrkeskompetens.

Integrationsverket och Högskoleverket (a.a.) har i en gemensam skrivelse till regeringen framfört att det behövs en permanent satsning på kompletterande utbildning för invandrade akademiker för att den kompetens och de resurser som finns hos denna grupp skall kunna tas till vara. Verken menar att erfarenheterna från tidigare kompletteringsutbildningar är positiva, men att efterfrågan i dag är större än utbudet. Man föreslår även att dimensioneringen av språkutbildningen för utländska läkare och andra yrkesgrupper där legitimation eller behörighetsbevis krävs bör ses över och att det erbjuds avancerade nybörjarkurser i svenska språket – i likhet med de kurser som erbjuds gäststuderande – avsedda för högutbildade invandrare. Dessa kurser bör enligt förslaget anpassas direkt till yrkeslivet.

Regeringen har gett Skolverket i uppdrag att i samråd med Högskoleverket och Svenska Kommunförbundet undersöka hur sfi för högutbildade invandrare kan anordnas i högskolemiljö.

13.5.3. Bedömningar och förslag

Vår bedömning: Invandrares språkliga och kulturella kompetens bör tillvaratas på ett bättre sätt och deras deltagande i vuxenutbildning och folkbildning på olika sätt främjas.

Vi måste tillvarata den kompetens som finns hos våra invandrare. Detta gäller inte minst den språkliga och mångkulturella kompetensen som är en viktig resurs i dagens internationaliserade värld. Många har dessutom en utländsk högskoleutbildning. Inom både näringsliv och myndigheter har denna kompetens börjat uppmärksammas, men det finns fortfarande mycket att göra.

Språkvården bör uppmärksamma mångspråkighetsfrågor

Från språkpolitisk utgångspunkt bör det betonas att det är angeläget att ta till vara den språkliga kompetens som personer med annat modersmål har. Förutom förslagen i detta kapitel lämnar kommittén förslag i ett senare kapitel som bl.a. innebär att språkvården får vissa uppgifter när det gäller våra minoritets- och invandrar-

språk. Språkvården bör inom ramen för sitt folkbildningsuppdrag bl.a. driva en mångspråkighetskampanj, t.ex. i samarbete med arbetsmarknadens parter.

Invandrares deltagande i vuxenutbildning och folkbildning bör främjas

Under senare år har en stor satsning på vuxenutbildning ägt rum inom ramen för Kunskapslyftet. Invandrare utgjorde år 2000 drygt 20 % av deltagarna. Samtidigt visar undersökningar att endast en av fem invandrare höjer sin utbildningsnivå efter ankomsten till Sverige. Bland dem som inte skaffat sig en högre utbildningsnivå klarar hälften endast de mest grundläggande läsuppgifter. Detta är naturligtvis inte tillfredsställande. Forskningen visar att det är genom träning och praktisk användning av språket som färdigheterna förbättras. Ett sätt är deltagande i vuxenutbildning.

För att öka de invandrades allmänna utbildningsnivå och för att ge dem möjlighet att träna sina färdigheter i svenska språket bör invandrares deltagande i vuxenutbildning och folkbildning ytterligare främjas.

Textning på svenska av TV-program bör öka

Personer med annat modersmål än svenska bör på olika sätt ges stöd att tillägna sig svenska språket. Ett sådant sätt är att öka textningen på svenska av TV-program. Detta är en stor hjälp för personer med annat modersmål än svenska att tillägna sig det svenska språket (se även våra bedömningar angående krav på mer svensk textning av TV-program i kapitel 14).

En satsning på svenskundervisning för invandrare i radio och TV bör genomföras

Vi menar att en satsning på svenskundervisning för invandrare i radio och TV bör genomföras. Att utnyttja den genomslagskraft som radio och TV har är ett effektivt sätt att nå en stor målgrupp. En nyckelroll i detta sammanhang har UR, tillsammans med invandrarnas egna organisationer och folkbildningen. Det bör närmare utredas hur en sådan satsning kan genomföras och finansi-

eras. I avvaktan på resultaten av en sådan utredning borde det vara möjligt för UR att reprisera de program som tidigare har sänts.

14. Funktionshinder

I detta kapitel behandlas olika typer av funktionshinder där den språkliga förmågan i sig på skilda sätt är drabbad. Dessa funktionshinder kan avse både tal- och skriftspråket. Funktionshinder av detta slag kan ha mycket olika omfattning och karaktär beroende på vilka delar av språkförmågan de drabbar. De kan dessutom uppvisa stor variation beträffande hur omfattande funktionsnedsättningen är.

I kapitlet behandlas vidare vilka åtgärder som vidtas för att underlätta de funktionshindrades tillgång till språket. Främst uppmärksammas IT-hjälpmedel, insatser för synskadade och personer med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi vad gäller tillgång till tidningar, tidskrifter och litteratur samt insatser för hörselskadade för att förbättra möjligheterna för kommunikation på teckenspråk samt tillgång till TV och film.

Följande punkter om funktionshinder ingår i vårt förslag till handlingsprogram för svenska språket:

  • Barnhälsovården bör så tidigt som möjligt och i högre grad uppmärksamma alla avvikelser från en normal tal- och språkutveckling.
  • Tal- och språkförseningar/störningar bör så tidigt som möjligt bedömas och behandlas av logopeder.
  • Förskolan och skolan bör så tidigt som möjligt uppmärksamma barn med olika former av funktionshinder med språklig anknytning så att särskilda åtgärder kan sättas in.
  • En undersökning av hjälpmedelsområdet skall genomföras från ett språkligt perspektiv.
  • Insatser skall vidtas för att ytterligare förbättra tillgängligheten till medier och kultur för personer med olika typer av funktionshinder av språklig karaktär.
  • Handikapporganisationer inom språkområdet utför ett viktigt arbete och bör få fortsatt stöd.

14.1. Olika funktionshinder

En tämligen stor andel människor har mer eller mindre tydliga läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Tal- och språkförseningar och olika tal- och språkstörningar är vanligt förekommande och har ofta kopplingar till andra problem. Stamning är ett relativt frekvent talproblem som kan orsaka stora svårigheter för den drabbade. Vanligt förekommande är även afasi som orsakas av olika skador på hjärnan. Det finns också flera andra funktionshinder som inte primärt drabbar språkförmågans olika delar, men som ändå påverkar möjligheten att delta i språklig kommunikation, t.ex. problem med syn, hörsel och motorik. Nedan görs en genomgång av ett antal olika funktionshinder med språklig anknytning. Vi tar här också upp olika intresseorganisationer inom området.

14.1.1. Hinder i läs- och skrivfunktionen

Läs- och skrivsvårigheter/dyslexi

Det ställs allt högre krav på läs- och skrivkunnighet för att man skall kunna vara delaktig i arbetslivet och samhällslivet i övrigt. Samtidigt kan det konstateras att det finns många som har olika läs- och skrivsvårigheter/dyslexi (i det följande kallat enbart läs- och skrivsvårigheter). Det är svårt att mer exakt ange hur många som har läs- och skrivsvårigheter, eftersom funktionshinder alltid är relaterade till de yttre krav som ställs. Flera undersökningar har påvisat samband mellan avvikande språkutveckling hos barn och senare läs- och skrivsvårigheter. Sen eller avvikande tal- och språkutveckling kan längre fram i livet leda till läs- och skrivsvårigheter.

I en forskningsöversikt från Skolverket (Att förebygga och möta läs- och skrivsvårigheter, 2001) listas förslag på åtgärder som bör vidtas för att förebygga och stödja elever med läs- och skrivsvårigheter. Man framhåller att långsiktiga pedagogiska insatser är nödvändiga för att hjälpa barn med sådana problem. Bland annat förordas s.k. ”en-till-en”-pedagogik (en lärare för en elev) parallellt med normalklassundervisning. Det påpekas att förebyggande insatser i förskolan är viktiga liksom att samordning mellan specialpedagogiska åtgärder och övrig undervisning är nödvändig. Man betonar vidare att kontinuerlig uppföljning av varje elevs resultat och svårigheter måste göras och att föräldrarna har mycket stor betydelse. I Skolverkets forskningsöversikt pekas också på att

datorbaserade hjälpmedel kan användas för de elever som trots förebyggande insatser inte uppnår normal läsutveckling. I lärarutbildningen och fortbildningen för verksamma lärare måste ökad vikt läggas vid pedagogisk metodik för att man skall kunna möta och förebygga läs- och skrivsvårigheter.

En rapport från IT-kommissionen (IT-satsningar på området läs- och skrivsvårigheter/dyslexi, 2001) uppmärksammar att ökad användning av informationsteknik medför problem för personer med läs- och skrivsvårigheter, inte minst i arbetslivet. Samtidigt pekar man i rapporten på att IT också skapar möjligheter till hjälp och stöd för både barn och vuxna med läs- och skrivsvårigheter.

Det finns ett antal organisationer som på olika sätt verkar för att sprida information om läs-och skrivsvårigheter. Bland dessa kan nämnas Förbundet funktionshindrade med läs- och skrivsvårigheter (FMLS), Föräldraföreningen för dyslektiska barn (FDB), Dyslexifonden, Svenska dyslexistiftelsen och Svenska dyslexiföreningen. FMLS bildades 1979 och har som syfte att aktivt stödja personer med funktionsnedsättningen läs- och skrivsvårigheter/dyslexi samt att tillvarata och bevaka deras intressen.

Synskadade

Enligt Synskadades riksförbund (SRF) finns det cirka 100 000 synskadade i Sverige. Synskadades lässvårigheter kan vara mer eller mindre grava. Enligt SRF är ca 85 % av de synskadade äldre med användbara synrester. De kan läsa tryckta texter om texten är tillräckligt stor. God kontrast och logisk layout ökar läsbarheten. Resten har så nedsatt syn att de behöver använda olika hjälpmedel, såsom att läsa punktskrift, lyssna på band eller syntetiskt tal på dator eller låta någon läsa upp texten. Gränsen mellan grava och lindriga synskador är flytande.

SRF är en intresseorganisation för alla som har nedsatt synförmåga och därför har svårigheter i det dagliga livet. Föreningens mål är jämlikhet och delaktighet för synskadade på alla samhällsområden. Man driver bl.a. kravet att synskadade skall få tillgång till en stor del av TV-programmen genom att textremsan läses upp.

14.1.2. Hinder i talfunktionen

Av olika anledningar kan det hos en del barn uppstå talförseningar eller talstörningar. Ungefär vart tionde förskolebarn får remiss till logoped. De flesta barn kommer på remiss från barnavårdscentralerna, där man i samband med andra hälsokontroller även uppmärksammar barnets tal- och språkutveckling. Bland olika störningar i talet kan afasi, dysartri och stamning nämnas.

Stamning

Stamning är ett kommunikationshandikapp som finns i alla länder och i alla socialgrupper. En allmänt accepterad definition av stamning finns inte, men stamning kan beskrivas som en störning i talets normala rytm. En annan beskrivning av stamning är att det flytande talet avbryts av förlängningar av ljud eller omtagningar av ljud, stavelser eller hela ord. Stamning kan också vara att man undviker ljud, ord eller situationer.

Man kan i dag inte säga vad som är orsaken till stamning. Sannolikt finns det inte en enda bakomliggande orsak. Många barn i förskoleåldern upprepar ljud och stavelser någon gång. Detta är ett naturligt led i barns talutveckling och inte stamning. Hos vissa barn utvecklas dock dessa naturliga omtagningar till stamning. Nästan 1 % av världens vuxna befolkning stammar och ca 4 % av barnen. Stamning är ca fyra gånger vanligare hos pojkar än hos flickor. Det finns ingen enkel talteknik som tar bort stamningen, men genom att arbeta tillsammans med en logoped kan man förändra sin stamning. Forskning som gjorts visar tydligt att ju tidigare ett stammande barn får hjälp, desto mindre är risken att det kommer att stamma som vuxen. Samtidigt visar t.ex. en undersökning från Stockholms stamningsförening (Barnavårdscentraler och stamning, 1997) att stammande barn ofta inte upptäcks i barnavårdscentralernas talkontroller och att de inte uppmärksammas i skolorna. Antalet stammande barn som behandlas hos logopeder är enligt en undersökning lågt (Omvärldsanalys – en projektredovisning, 1995).

Sveriges stamningsföreningars riksförbund (SSR) verkar för att förbättra situationen för dem som stammar. SSR sprider information om stamning, arbetar handikappolitiskt, framför allt vad gäller utbildningsfrågor, genomför föräldraverksamhet och ordnar aktiv-

iteter för stammande barn och ungdomar, bevakar forskningen samt ger ut en tidskrift.

Dysartri

Dysartri är ett funktionshinder som i de flesta fall drabbar vuxna. Dysartri betyder svårigheter att artikulera normalt på grund av en störning i nervsystemet. Talfunktionen blir t.ex. långsam, svag, otydlig, mödosam och dåligt samordnad. Muskelgrupper som styr tungan, läpparna, käken och gomrörligheten kan drabbas. Även andningsfunktionen och rösten påverkas hos många patienter. I Sverige drabbas cirka 3 000 människor varje år av dysartri. Talstörningen kan vara medfödd eller förvärvad. Den behandlas av logoped i syfte att förbättra talet och förståelsen. Kommunikationshjälpmedel kan i vissa fall skrivas ut till patienten. Det kan vara röstförstärkare samt tal- och skrivhjälpmedel av olika slag.

Afasi

I likhet med dysartri är afasi ett funktionshinder som främst drabbar vuxna. Afasi är ett samlingsbegrepp för störningar i hjärnans symbolfunktioner på grund av t.ex. hjärnblödning. Oftast förknippas afasi med svårigheter att få fram orden i talet. Men det är inget enhetligt funktionsbortfall, utan man kan skilja mellan flera olika afasityper där förmågan att förstå det man hör, att tala, läsa, skriva och räkna kan vara påverkad i olika hög grad var för sig eller samtidigt. En hjärnskada som orsakat afasi medför ofta också kroppsliga funktionsnedsättningar som förlamning, känselnedsättning och synfältsbortfall. En person med afasi kan nå förbättringar med språklig stimulans och med mycket träning. Det finns tekniska hjälpmedel som kan underlätta kommunikationen.

Afasiförbundet i Sverige för fram afatikers och anhörigas intressen genom fortlöpande kontakt med myndigheter och samhällsorgan. Förbundet bedriver utvecklingsverksamhet som syftar till att ge afatiker och anhöriga gemenskap och stimulering för att öka självförtroendet.

Cerebral pares

Cerebral pares (CP) är en följd av en skada i de delar av hjärnan som har med rörelseförmågan att göra. Bland de vanligaste symtomen är förlamningar. Dålig hörsel eller rubbningar i talorganens rörelser kan orsaka svårigheter att tala. Personer med CP-skador som har svårt att tala förstår när andra pratar och kan använda hjälpmedel för att kommunicera, t.ex. dator med talsyntes.

Inom Neurologiskt handikappades riksförbund (NHR) finns en referensgrupp för CP-skadade. NHR är en organisation för neurologiskt sjuka och handikappade samt deras familjer och närstående. Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) företräder familjer med barn och ungdomar med bl.a. CP. RBU verkar för ett samhälle där var och en ges goda möjligheter till ett fullvärdigt liv allt efter sina egna förutsättningar.

Cancer i struphuvud, munhåla eller svalg

Olika talskador kan uppstå genom operationer i struphuvud, munhåla eller svalg, ofta i samband med cancer. En laryngektomi innebär att struphuvudet med stämbanden opereras bort. Den svåraste följden av laryngektomin är förlusten av rösten som gör att den drabbade måste lära sig tala på ett nytt sätt genom matstrupstal. Även operationer i munhålan kan påverka talet. De svårigheter som uppstår kan i flera fall minskas av olika tekniska hjälpmedel.

Svenska laryngförbundet (SLF) är ett handikappförbund för personer som drabbats av cancer i struphuvud, munhåla eller svalg. Förbundet bevakar och tillvaratar medlemmarnas intresse samt håller kontakt med myndigheter och serviceorgan.

14.1.3. Hinder i hörselfunktionen

Hörselskadade

Det finns många hörselskadade i Sverige. Begreppet omfattar flera olika grupper, framför allt personer med hörselnedsättning, personer med tinnitus, personer med Menières sjukdom, ljudöverkänsliga samt personer med cochlea implantat (datoriserad hörapparat). Personer med hörselnedsättning utgör den största gruppen. Hörselskadades riksförbund (HRF), en intresseorganisation som

bl.a. tillvaratar hörselskadades intressen, uppskattar att ca 900 000 svenskar hör dåligt, varav ca 400 000 behöver hörapparat.

Döva

Den som är döv från tidig barndom (barndomsdöv) har teckenspråket som sitt första språk och har aldrig hört svenska talas (se vidare kapitel 7). Utifrån teckenspråket lär sig barndomsdöva läsa och skriva svenska. För att kunna fungera sinsemellan och ute i samhället måste de barndomsdöva vara tvåspråkiga, dvs. de måste dels behärska teckenspråket, dels det språk som talas i samhället, i vårt fall alltså svenskan. I Sverige finns enligt Sveriges dövas riksförbund (SDR) 8 000–10 000 barndomsdöva. Den som har blivit döv i vuxen ålder (vuxendöv) har svenska som första språk. Vuxendöva talar, läser och skriver svenska obehindrat. Skillnaden mellan att vara barndomsdöv och vuxendöv är mycket stor.

År 1868 bildades den första dövföreningen i Sverige och 1922 bildades SDR, en intresseorganisation med uppgift att tillvarata dövas sociala, ekonomiska, språkliga och kulturella intressen. SDR är huvudman för Västanviks folkhögskola och drev tidigare Dövas TV, som numera ingår i Sveriges Television.

Dövblinda

Dövblinda har så grava syn- och hörselskador att man har betydande svårigheter i den dagliga livsföringen. En stor grupp är barndomsdöva med en ärftlig ögonsjukdom, men de flesta får nedsatt syn och hörsel i takt med stigande ålder. Av landets 1 200 dövblinda är hälften över 80 år. Dövblinda är beroende av tolkar för att kunna hålla kontakt med omvärlden.

Föreningen Sveriges Dövblinda arbetar för att tillvarata de dövblindas intressen i samhället och för att bryta dövblindas isolering genom praktisk verksamhet och tolktjänst.

14.1.4. Andra funktionshinder

Allmänna språkstörningar

Språkstörningar kan vara av olika slag. De kan innebära svårigheter med t.ex. ordföljd, meningsbyggnad, språkljud, ordförråd och/eller grammatik. Språkstörda barn har svårt att göra sig förstådda, vilket kan leda till sociala och emotionella problem. Hur stora svårigheterna är beror på vilken typ av språkstörning barnet har och hur grav störningen är. Ca 5 % av förskolebarnen beräknas ha språkstörning och ca 2 % av dessa har grav språkstörning. Språkförskoleföreningen i Sverige (2001) menar att drygt 70 % av barnen med språkstörning i förskoleåldern har kvarstående svårigheter vid 18 års ålder.

Riksförbundet för döva, hörselskadade och språkstörda barn (DHB) arbetar bl.a. för att denna funktionsnedsättning skall kunna upptäckas tidigt och att det skall finnas en språkkonsulent i varje landsting.

Autism

Autism är ett samlingsbegrepp för funktionshinder som beror på en medfödd eller tidigt förvärvad hjärnfunktionsstörning. I Sverige föds årligen cirka 100 barn med autism; de flesta av dessa är pojkar. Autism förekommer ofta tillsammans med andra funktionshinder. Personer med autism har stora svårigheter att bearbeta och förstå information så att de får helhet och sammanhang i sina upplevelser. De har också kraftiga begränsningar i t.ex. förmågan till ömsesidigt socialt samspel samt språklig och icke-språklig kommunikation. Riksföreningen Autism (RFA) bildades 1973. Föreningens medlemmar är såväl personer med autism och autismliknande tillstånd som deras anhöriga och professionella.

Asperger syndrom/högfungerande autism är en sorts autism eller ett med autism besläktat tillstånd hos personer med normal eller hög begåvning. Tillståndet anses ha biologiska orsaker och är livslångt. Bland symtomen kan nämnas problem med social interaktion, specialintressen, annorlunda sätt att hantera språk samt avvikande kroppsspråk. Föreningen Asperger/HFA är en förening vars mål är att bl.a. utbyta erfarenheter, ge stöd och att sprida information om handikappet.

Utvecklingsstörning

Ungefär 37 000 barn, ungdomar och vuxna i Sverige har en utvecklingsstörning. Utvecklingsstörningen är olika hos olika personer och påverkar språket och kommunikationsförmågan på olika sätt. Många personer med utvecklingsstörning kan läsa sådant som är skrivet på ett lätt språk.

Föreningen för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna (FUB) är en intresseorganisation som arbetar för att barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning skall kunna leva ett gott liv.

14.2. Insatser för funktionshindrade

14.2.1. Handikappolitiska åtgärder

Målen för handikappolitiken är en samhällsgemenskap med mångfald som grund, att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet samt att jämlikhet uppnås i fråga om levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionshinder. Personer med funktionshinder skall ha samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare. För att full delaktighet och jämlikhet skall uppnås måste alla miljöer bli tillgängliga för funktionshindrade. All verksamhet i samhället skall utformas så att var och en kan delta. I planering på central, regional och lokal nivå skall hänsyn tas till handikappperspektivet.

Frågor kring funktionshinder tar alltmer sin utgångspunkt i mänskliga rättigheter och rätten till aktivt medborgarskap. Grundtanken i FN:s 22 standardregler är delaktighet och jämlikhet för funktionshindrade inom samhällets alla områden. Regel 5 innebär att hänsyn bör tas till de behov som människor med kommunikationshandikapp har, t.ex. bör staterna utveckla metoder för att göra information och dokumentation tillgängliga för olika grupper av människor med funktionsnedsättning. Punktskrift, kassetter, stor stil och annan lämplig teknik bör användas för att ge människor med synskador tillgång till skriven information och dokumentation. Användandet av teckenspråk i undervisningen av döva barn, inom deras familjer och i samhället bör övervägas. Teckenspråkstolkar bör också finnas tillgängliga för att underlätta kommunikation mellan döva människor och andra.

Handikappombudsmannen (HO) har i uppdrag att utvärdera de åtgärder som vidtas för att förverkliga FN:s standardregler. HO har vidare till uppgift att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Målet för ombudsmannens verksamhet är att personer med funktionshinder ges full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor. HO skall enligt lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder se till att lagen följs. HO har också rätt att för en enskild arbetssökande eller arbetstagare föra talan i tvister om tillämpningen av den lagen.

År 2000 tog regeringen fram en nationell handlingsplan för handikappolitiken (prop. 1999/2000:79).

14.2.2. Hälso- och sjukvården

Vid barnavårdscentralerna (BVC) görs regelbundna kontroller av alla barn, och föräldrar erbjuds råd, stöd och hjälp. I samband med den s.k. fyraårskontrollen gör BVC en utvecklingsbedömning, där bl.a. syn, hörsel och tal ingår.

Logopeder arbetar med att diagnostisera och behandla röst-, tal- och språkstörningar. Även läs- och skrivsvårigheter ingår i logopedernas arbetsuppgifter. Logopederna arbetar inte enbart med direkt behandling, utan även med förebyggande och genom konsultativt arbete. Logopeder har en fyraårig utbildning och legitimeras av Socialstyrelsen. De flesta logopeder arbetar på sjukhusens avdelningar för röst- och talvård eller på logopedmottagningar. En del logopeder är knutna till förskolor och skolor eller till habiliteringsenheter för utvecklingsstörda och rörelsehindrade personer. Det har länge framförts från handikapprörelsen att det finns för få logopeder. Enligt Svenska logopedförbundet räcker inte antalet examinerade logopeder för att täcka det behov som finns.

14.2.3. Förskola, skola, vuxenutbildning och folkbildning

Enligt skollagen skall stöd ges till elever som har svårigheter i skolarbetet. Elever med funktionshinder utgör en mycket heterogen grupp. De flesta barn och ungdomar med funktionshinder får sin utbildning inom den vanliga skolan.

Skolverket har på regeringens uppdrag genomfört en studie av orsakerna till att elever lämnar grundskolan och gymnasieskolan utan fullständiga betyg (Regeringsuppdrag 8 – Utan fullständiga betyg, 2001). För elever med funktionshinder framträder enligt Skolverket inga specifika orsaker på individnivå – mer än just svårigheter att lära på grund av funktionshindret. Bland de processrelaterade faktorerna (arbetssätt etc.) pekar Skolverket på att skolor ofta kräver en diagnos för att eleverna skall få stöd. Kompetensen hos skolans personal är i allmänhet låg i det aktuella avseendet.

Elever med synliga och diagnostiserade funktionshinder prioriteras bl.a. vid skolornas resursfördelning. Skolverket framhåller att elever med diagnoser och synliga behov lättare får olika former av stöd. Det gäller t.ex. elever med fysiska handikapp och tydliga läs- och skrivsvårigheter. Skolverket menar dock att kravet på diagnos inte får vara en förutsättning för att erhålla stöd. Även HO har uppmärksammat frågan om barn får de stödåtgärder som de behöver i skolan (Tillgänglighet för alla, 2001; Stärk elevens rättigheter, 2000).

Skolverket refererar vidare olika forskare som påpekar att elever i särskilda undervisningsgrupper tenderar att sänka sin ambitionsnivå och att lärarnas förväntningar på eleverna också minskar. Till exempel visar en gemensam rapport från Skolverket och Statens institut för handikappfrågor (Accepterad men sär-skild, 1999) att relativt många elever med rörelsehinder som går i särskild undervisningsgrupp har svårt att nå målen i matematik och svenska, trots speciella insatser.

Enligt Skolverket har elever med funktionshindren synskada, hörselskada eller rörelsehinder stora möjligheter att nå kunskapsmålen och få fullständigt betyg om de inte har ett mycket gravt funktionshinder. Av Skolverkets undersökning framgår att många elever erbjuds anpassade läromedel, t.ex. böcker inlästa på band eller lättläst material.

Under senare år har de statliga insatserna för elever med funktionshinder i skolan omorganiserats.

Den 1 juli 2000 inrättades Specialskolemyndigheten (SPM), som ansvarar för specialskolorna för döva och hörselskadade elever. SPM består av sex skolenheter och ett centralt kansli i Örebro.

Den 1 juli 2001 inrättades Specialpedagogiska institutet, vars uppdrag är att ge specialpedagogiskt stöd till barn, elever, ungdomar och vuxna med funktionshinder. Stödet riktas till kommuner och andra huvudmän med ansvar för förskola, skola och skol-

barnsomsorg samt vuxenutbildning. Via institutets nationella resurscenter erbjuds utredning och träning av enskilda barn och ungdomar. Resurscentren ger även information och utbildning till föräldrar, lärare och annan personal. En viktig del av verksamheten är anpassning och utveckling av läromedel för elever med funktionshinder. I Specialpedagogiska institutet har inordnats den tidigare myndigheten Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH), ett antal resurscenter, kunskapscenter och vissa av landstingens hörselvårdskonsulenter samt datapedagogerna vid REDAHcentren (regionala center för datorbaserade hjälpmedel).

SIH har tidigare svarat för både information, marknadsföring och distribution av läromedel för handikappade elever. Som exempel på skrifter inom språkområdet från SIH kan nämnas skriften Tidig hjälp till stammande barn (1997) där man ger information om stamning och konsekvenserna av stamning för barnet samt tar upp frågan hur man kan skapa en talvänlig miljö i skolan. Produktion och utveckling av läromedel för elever med funktionshinder ses nu över. Regeringen har tillsatt en särskild utredare (dir. 2001:65) med uppgift att göra en översyn av statens engagemang för framställning av läromedel och studiematerial för barn, elever och vuxna med funktionshinder i förskola, skola och vuxenutbildning.

Det finns ett 20-tal språkförskolor på flera orter i Sverige för barn med grava tal- och språkstörningar. Syftet är att öva barnens språkförmåga. Tidig upptäckt och tidiga åtgärder är av yttersta vikt för att underlätta skolstarten. De allra flesta eleverna med språkstörning går i sina hemskolor. I flera kommuner finns språkklasser eller kommunikationsklasser för språkstörda barn. Det finns också ett nationellt resurscenter för barn och ungdomar med grav språkstörning, Resurscenter tal och språk i Sigtuna. Resurscentrets syfte är att ge råd och stöd samt utreda barn med språkstörningar.

Som exempel på andra statliga åtgärder inom utbildningsområdet kan nämnas att regeringen har bidragit med medel för bland annat information och rådgivning till personer med läs- och skrivsvårigheter. Medlen har fördelats till elva s.k. ALFA-center (Arbetarrörelsens resurscenter Att Lära För Arbetslivet), vilka drivs i samarbete mellan LO, ABF, FMLS samt Läs- och skrivpedagogiskt centrum vid Brunnsviks folkhögskola. Dessa center riktar sig till personer med läs- och skrivsvårigheter för att rekrytera dem till vuxenstudier.

14.2.4. Tolkning

Enligt förvaltningslagen (1986:223) bör en myndighet vid behov anlita tolk när man har att göra med någon som är allvarligt hörsel- eller talskadad. Enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall landstinget erbjuda dem som är bosatta inom landstinget bl.a. tolktjänst för vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade (3 b §). För döva finns teckenspråkstolkar anställda i landstingen för att ge service vid t.ex. läkarbesök, kontakt med myndigheter eller möten på arbetsplatsen (s.k. vardagstolkning). Det finns ingen begränsning i antal timmar, men antalet tolkar är enligt uppgift inte tillräckligt stort för att täcka behovet. För vuxendöva som inte kan teckenspråket behövs skrivtolkning. Av en undersökning från Socialstyrelsen (Uppföljning av landstingens tolktjänstverksamhet, 2001) framgår att det år 2000 genomfördes 63 191 tolkuppdrag. Ca 10 % av samtliga beställda uppdrag kunde inte genomföras på grund av tolkbrist.

Sedan 1994 utgår ett statsbidrag som stöd till huvudmännen för tolktjänstverksamheten. Bidraget, som uppgår till 75 miljoner kronor, fördelas till landstingen och de landstingsfria kommunerna efter invånarantal. Totalkostnaden för vardagstolkning för hela riket var enligt Socialstyrelsen 149 miljoner kronor år 2000.

Några universitet och högskolor i Sverige har teckenspråkstolkar anställda för tolkning i undervisning. Andra skolor på olika nivåer anställer tolkar tillfälligt till döva studerande. Vid Stockholms universitet finns en påbyggnadsutbildning för teckenspråkstolkar (40 poäng) med inriktning på tolkning i utbildningssammanhang.

I dag finns drygt 300 teckenspråkstolkar i Sverige. Tolk- och översättarinstitutet (TÖI) bildades 1986 för att ansvaret för landets tolk- och översättarutbildningar skulle samlas på ett ställe. Folkhögskolorna har ansvaret för utbildning av tolkar för döva, dövblinda och vuxendöva. TÖI ansvarar för fördelningen av statsbidrag för kontakttolkutbildning och statsbidrag till teckenspråksutbildning för blivande tolkar, teckenspråkslärarutbildning samt utbildning av tolkar för barndomsdöva, dövblinda och vuxendöva. Den tvååriga tolkutbildningen är förlagd till folkhögskolor på olika platser i Sverige. Dessutom finns en fyraårig utbildning för studerande som saknar förkunskaper i teckenspråk. Treårig utbildning till vuxendövtolk finns vid två folkhögskolor.

Enligt Socialstyrelsen (a.a.) saknar en fjärdedel av tolkarna tolkutbildning.

14.2.5. Hjälpmedel för funktionshindrade inom språkområdet

För många människor med funktionshinder kan utvecklingen inom IT-området innebära ökade möjligheter att kommunicera med andra. Genom den nya tekniken kan språkhantering i tal och skrift underlättas. Olika program och programfunktioner för olika typer av språkstöd (skrift och tal) är olika bra för olika användare.

En stark utveckling pågår t.ex. av multimedietekniken inom det specialpedagogiska området. Text, rörliga bilder, ljud, animationer och stillbilder kan hanteras samtidigt och de pedagogiska effekterna förstärkas. Den digitala tekniken ger nya möjligheter att överföra tidningar och böcker till talsyntes och punktskrift. Bildtelefon kan vara till stor hjälp för döva och hörselskadade och e-post för stammande. Talstöd med hjälp av talsyntes, digitaliserat tal och olika former av display/tangentbord kan användas för att göra läromedel tillgängliga för funktionshindrade.

Hjälpmedel definieras ofta som produkter som bidrar till att minska eller helt kompensera en funktionsnedsättning. Begreppet hjälpmedel kopplas också ofta till om samhället står för delar eller hela kostnaden för det. Enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall landstinget erbjuda bl.a. hjälpmedel för funktionshindrade (3 b §). I Sverige är det landsting eller kommun som fattar beslut om vilka produkter som är att betrakta som hjälpmedel. Vad gäller avgifter för hjälpmedlen så har Handikappombudsmannen (se bl.a. Stora prisskillnader för hjälpmedel, 2001) konstaterat att landstingen tar ut olika avgifter för samma typ av hjälpmedel. Det är enligt HO också stora prisskillnader mellan landstingen för olika slags hjälpmedel. Dessutom varierar avgifterna för besök, ordination, reparation samt om hörapparaten tappas bort. Från HO:s sida har man framfört att möjligheten att få hjälpmedel ofta är en förutsättning för delaktighet och jämlikhet för människor med funktionshinder. HO anser att denna möjlighet inte får vara beroende av var i landet personen bor eller vilken typ av hjälpmedel som personen har behov av. Även Handikappförbundens samarbetsorgan har till kommittén framfört att det finns problem med funktionshindrades tillgång till hjälpmedel.

Hjälpmedelsinstitutet är ett nationellt kunskapscentrum inom området hjälpmedel och tillgänglighet för människor med funktionsnedsättning. Hjälpmedelsinstitutet arbetar för full delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning genom bra hjälpmedel och ett tillgängligt samhälle. Institutet stimulerar

forskning och utveckling, provar nya hjälpmedel, medverkar till kunskaps- och metodutveckling, informerar och utbildar. Hjälpmedelsinstitutets huvudmän är staten, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet.

IT-området är ett av tre prioriterade områden i Hjälpmedelsinstitutets verksamhet. Hjälpmedelsinstitutet arbetar bl.a. med information om hjälpmedel för funktionshindrade. På institutets webbplats finns 851 produkter förtecknade inom området hjälpmedel för kommunikation, information och varseblivning.

Enligt EU:s handlingsplan för IT-området skall olika aktiviteter genomföras för att öka tillgängligheten till informationssamhället. Bland annat skall offentliga organs webbplatser vara tillgängliga för funktionshindrade enligt internationella riktlinjer. Riktlinjerna är enligt Hjälpmedelsinstitutet avsedda för alla som utvecklar innehåll för webben och för utvecklare av författarverktyg. Om riktlinjerna följs kommer enligt Hjälpmedelsinstitutet sökningar på webben och användares informationsåtkomst att underlättas.

Dåvarande Handikappinstitutet har i en rapport till regeringen, IT för funktionshindrade och äldre – Förslag till handlingsprogram för åren 1998–2002 (1997), beskrivit olika problem kring datorbaserade hjälpmedel. Bland annat pekar man på skärpta regler för förskrivning som i vissa landsting utesluter grupper som tidigare fått hjälpmedel, svårigheter att få datorhjälpmedel för lek och träning samt svårigheter att få datorbaserade hjälpmedel för personer med olika funktionshinder.

Det bedrivs olika utvecklingsinsatser kring IT-hjälpmedel och språkliga funktionshinder. Som exempel kan nämnas att IT-kommissionen har tagit fram en rapport om IT-satsningar på området läs- och skrivsvårigheter/dyslexi (2001). I Norge genomförs vidare ett skrivstödsprojekt för dyslektiker. Ett mer pedagogiskt skrivstöd tas fram som utgår från vanliga feltyper hos dyslektiker och där t.ex. talsyntes används för att presentera olika förslag på stavningar. Forskning (Magnusson 2000) har visat att det går att via teknikstöd träna och hjälpa till att utveckla språket hos människor med afasi. Tekniken gör det också möjligt att ta reda på hur afatiker upplever saker och ting. Slutligen kan talsyntesforskningen vid KTH och dess betydelse när det gäller datorbaserade hjälpmedel för elever med funktionshinder nämnas. Regeringen har bl.a. uppmärksammat att utvecklingen inom telefonin i ökad utsträckning bör anpassas till ny teknik (prop. 1999/2000:79).

Regeringen har beslutat tillsätta en utredning om hjälpmedel för personer med funktionshinder samt om insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (dir. 2001:81). Utredningen skall avsluta sitt arbete i januari 2003. Inom hjälpmedelsområdet skall utredningen analysera bl.a. hjälpmedelsförsörjningen inom utbildningsväsendet, de förändrade förutsättningarna genom utvecklingen inom informations- och kommunikationsteknologi och digital teknik samt avgiftssystemet för hjälpmedel och därtill hörande regler i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

14.2.6. Insatser inom kultur- och medieområdet

Tillgång till tryckta medier

För närvarande finns ca 90 dagstidningar som även ger ut en taltidning. Detta innebär att mer än hälften av landets alla dagstidningar ges ut som taltidning. Det finns tre olika typer av taltidningar: radiotaltidningar (67 tidningar), kassettidningar (13 tidningar) samt radiosända talsyntestidningar för synskadade (s.k. RATS-tidningar, 11 tidningar). Sammanlagt finns det ca 9 500 prenumeranter på taltidningar i Sverige. Av Taltidningsnämndens årsredovisning för år 2000 framgår att taltidningsverksamheten under de första åren på 1990-talet byggdes ut i snabb takt. Därefter har utbyggnadstakten varit låg; endast några få tidningar per år har tillkommit. Utgivningen av taltidningar täcker hela landet. För att stimulera tidningsföretag som ännu inte ger ut taltidningar har nämnden en person anställd för bl.a. detta ändamål. Taltidningar saknas för ett 30-tal hög- och medelfrekventa dagstidningar.

Staten har under senare år genomfört olika insatser för att göra litteraturen och tidskrifterna tillgängliga för människor med olika typer av läshandikapp. Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur (Centrum för lättläst – LL-stiftelsen) vänder sig till flera grupper, bl. a. personer med utvecklingsstörning, autism eller afasi, människor med läs- och skrivsvårigheter, barndomsdöva personer, åldringar, invandrare och skolbarn. Verksamheten finansieras med försäljningsintäkter och statliga anslag. LL-stiftelsen ger sedan 1984 ut tidningen 8 SIDOR. Tidningen har som uppgift att göra nyhetsinformation tillgänglig för människor som har svårt att läsa

eller som är otränade i svenska språket. Tidningen utkommer varje vecka i en upplaga på 13 000 exemplar. Omkring 50 000 personer beräknas läsa 8 SIDOR. LL-stiftelsen ger även ut lättlästa böcker och har över 2 000 s.k. läsombud. Statens stöd till LL-stiftelsen har förstärkts på senare år, bl.a. för utgivning av litteratur riktad till ungdomar i åldrarna 9–14 år som en länk till vuxenlitteraturen.

Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) är en statlig myndighet som i samverkan med andra bibliotek skall förse synskadade samt personer med andra läs- och skrivsvårigheter med litteratur. TPB skall bl.a. framställa och låna ut talböcker och punktskriftsböcker. TPB svarar även för framställning av studielitteratur för högskolestuderande med synskador och andra läs- och skrivsvårigheter. Talböcker är inläsningar av utgivna böcker, kopierade till kassettband och cd-romskivor. För att producera och kopiera talböcker krävs tillstånd från regeringen. Den som producerar en talbok behöver inte ha upphovsmannens tillstånd men upphovsmannen skall meddelas. Talböcker får endast lånas ut via bibliotek till vissa grupper: synskadade, långtidssjuka, konvalescenter, rörelsehindrade, afatiker, personer med läs- och skrivsvårigheter, personer med utvecklingsstörning och hörselskadade (för hörselträning). Sedan år 2000 läser TPB in nya böcker i formatet DAISY (Digitalt Audiobaserat Informationssystem), ett digitalt system för att läsa in och lyssna på talböcker. Den som läser punktskrift kan via TPB få visst material överfört till punktskrift. Punktskriftsböcker lånas ut av TPB.

Det kan i detta sammanhang påpekas att talböcker skall skiljas från s.k. kassettböcker, vilka ges ut av förlagen på kommersiella villkor.

Tillgång till television

Nedsatt hörsel är ett av de vanligaste funktionshindren. Mer än var tionde svensk, i alla åldrar och i alla delar av samhället, berörs. För en stor del av dessa är det svårt att uppfatta det som sägs i TV, speciellt eftersom många av dagens TV-program har störande bakgrundsljud.

Sveriges Television (SVT) är enligt sitt sändningstillstånd (regeringsbeslut 2001) skyldig att beakta funktionshindrades behov. SVT:s insatser för att göra programmen tillgängliga för funktionshindrade skall öka under tillståndsperioden (2002–2005)

jämfört med år 2001. Enligt Granskningsnämnden för radio och TV är SVT:s kanaler de enda TV-kanalerna som har ett programutbud som är särskilt anpassat för funktionshindrade. SVT har haft textning av svenska program sedan år 1979. TV4 skall enligt sitt sändningstillstånd för åren 2002–2005 göra stora underhållningsprogram och svensk TV-dramatik tillgängliga för funktionshindrade i minst samma omfattning som under år 1996. Verksamheten för funktionshindrade skall under tillståndsperioden utökas i den mån nya tekniska förutsättningar gör detta möjligt inom ramen för oförändrade kostnader.

Enligt SVT:s public service-uppföljning för år 2000 ökade antalet av text-TV textade programtimmar till 2 742. Till detta kan läggas 1 853 timmar översättningstext. Sändningar på teckenspråk från Dövas TV uppgick till 74 timmar. Dövas TV producerar TV-program för barn, ungdomar och vuxna på teckenspråk. Programmen sänds i SVT och riktar sig i första hand till en döv publik. Sammantaget innebär detta att hälften av det totala utbudet i SVT var tillgängligt för hörselskadade. Knappt 30 % av de svenska förstasändningarna var svensktextade.

Önskemål om mer textning och teckenspråkstolkning har framförts från flera håll. Inom SVT är man medveten om hur viktig textning är, inte bara för hörselskadade utan även för t.ex. invandrare, där textremsorna kan bli ett stöd i språkinlärningen. I public service-utredningen (Radio och TV i allmänhetens tjänst SOU 2000:55) konstateras att en stor del av programföretagens utbud görs tillgängligt genom textning och teckenspråk, men att mycket återstår att göra. I regeringens public service-proposition (prop. 2000/01:94) föreslås att programföretagens insatser för att göra sändningarna tillgängliga för funktionshindrade skall öka under den nya sändningstillståndsperioden 2002–2005. Bland annat skall andelen textade program av det totala rikssända utbudet med svenskt ursprung öka påtagligt under tillståndsperioden.

Från de hörselskadade har man framfört kravet att minst 60 % av det totala svenskspråkiga utbudet vid första sändning skall vara textat senast år 2005 och att alla TV-program skall vara textade senast år 2010. Enligt en undersökning som genomförts på uppdrag av Hörselskadades riksförbund (HRF) vill nio av tio svenskar ha mer text i TV (Nio av tio svenskar vill ha fler textade TV-program, 2001). I betänkandet 2000/01:KrU8 skärpte riksdagens kulturutskott kraven på textning i public service-TV. Utskottet ansåg att minst hälften av alla svenska program i Sveriges Television skall

vara textade vid första sändning senast år 2005, vilket senare togs in i de nya sändningstillstånden för SVT. Utskottet förutsatte vidare att programföretagen under den nyligen inledda tillståndsperioden 2002–2005 intensifierar sina ansträngningar för att åstadkomma en jämn och hög ljudkvalitet och i så stor utsträckning som möjligt undvika störande bakgrundsljud.

Från synskadade har det sedan länge funnits önskemål om ökad tillgänglighet genom uppläst textremsa. Regeringen pekar i sin public service-proposition på att det fortfarande finns tekniska hinder, men konstaterar att SVT har intensifierat arbetet med att ta fram långsiktiga lösningar. Enligt SVT:s sändningstillstånd skall det vara ett mål att SVT kan erbjuda uppläst textremsa under tillståndsperioden.

Tillgång till film

Insatser görs även inom det filmpolitiska området för att öka tillgängligheten för funktionshindrade. Genom det filmavtal mellan staten, filmbranschen och TV-företagen som gäller åren 2000–2004 (se prop. 1998/99:131, bilaga 3) har stöd införts till textning på svenska av film och video och till syntolkning. Enligt filmavtalets 32 § skall minst 2 procent av de medel som under ett räkenskapsår inflyter till Svenska Filminstitutet användas för att göra film mer lättillgänglig för funktionshindrade. Filminstitutet skall för detta ändamål fördela stöd till textning på svenska av film och video och till syntolkning på videogram.

År 2000 beviljade Filminstitutet medel till totalt 28 projekt, där ett antal olika tekniska lösningar prövats för att göra svensk film tillgänglig för hörselskadade, döva, synskadade och blinda. För hörselskadade och döva textades 42 dvd-filmer, 10 videofilmer och 8 biofilmer (16 kopior). För synskadade genomfördes bl.a. syntolkningar. Sammanlagt avsattes 1,2 miljoner kronor för detta under år 2000 (Verksamhetsberättelse 2000).

Riksdagens kulturutskott har i samband med en motion behandlat frågan om en standard skall utarbetas för dold textning av svenska filmer på video och dvd. Utskottet menade i sitt betänkande 2000/01:KrU2 att i den mån det skulle finnas behov av standardisering borde det ankomma på video- och dvd-branschen att ta ett sådant initiativ. Dvd har redan en funktion för dold textning.

Vad gäller video är ytterst få videobandspelare – i praktiken endast professionell apparatur – försedda med en sådan funktion.

Övriga insatser inom kulturområdet

Även andra insatser görs inom kulturområdet. Som exempel kan nämnas Tyst Teater som spelar teater på teckenspråk för hörande och döva. Tyst teater är en grupp inom Riksteatern och har som uppdrag att ge ett brett och rikt utbud av teater ”i en lyhörd dialog med omvärlden”. Tyst Teater vill vidareutveckla teckenspråket som sceniskt språk utan att ge avkall vare sig på teckenspråkets egen karaktär eller på teaterns språk.

Statens kulturråd är en av de nio myndigheter som har ett förtydligat ansvar för handikappolitiken. Kulturrådet skall vara samlande, stödjande och pådrivande i arbetet med handikappfrågorna på kulturområdet.

14.3. Bedömningar och förslag

Våra förslag:

  • En undersökning av hjälpmedelsområdet skall genomföras från ett språkligt perspektiv.
  • Insatser skall vidtas för att ytterligare förbättra tillgängligheten till medier och kultur för personer med olika typer av funktionshinder av språklig karaktär.

Våra bedömningar:

  • Barnhälsovården bör så tidigt som möjligt och i högre grad uppmärksamma alla avvikelser från en normal tal- och språkutveckling.
  • Tal- och språkförseningar/störningar bör så tidigt som möjligt bedömas och behandlas av logopeder.
  • Förskolan och skolan bör så tidigt som möjligt uppmärksamma barn med olika former av funktionshinder med språklig anknytning så att särskilda åtgärder kan sättas in.
  • Handikapporganisationer inom språkområdet utför ett viktigt arbete och bör få fortsatt stöd.

Allas rätt till språk innebär också att alla skall ha rätten att använda språket. För många personer med olika typer av funktionshinder innebär detta att samhället måste ge stöd på skilda sätt. Flera av funktionshindren med språklig anknytning är inte välkända och vissa av dem kan också vara svåra att upptäcka. Samtidigt har dessa funktionshinder stor betydelse för den enskilde. Språkliga funktionshinder påverkar individens personliga utveckling negativt, bl.a. eftersom möjligheten att genom talat och skrivet språk kommunicera med andra är så viktig. Förmågan att tala, skriva och läsa är viktig i skolan och senare i arbetslivet. I dagens samhälle har kommunikationsförmågan blivit en av de mest efterfrågade egenskaperna i arbetslivet. För personer med kommunikativa funktionshinder betyder de nya kraven att deras ställning på arbetsmarknaden har försvagats. Det ställer också skolan inför nya utmaningar. Från ett språkpolitiskt perspektiv utgör de språkliga funktionshindren ett hinder för allas rätt till språk. Speciellt svårt blir det för funktionshindrade med annat modersmål än svenska. Vi anser det därför viktigt att språkliga funktionshinder uppmärksammas på olika sätt.

Barnhälsovården bör uppmärksamma språkliga avvikelser

Sverige har en väl utbyggd barnhälsovård. Barnavårdscentraler är en central del av denna. I deras arbete ingår bl.a. att följa barnens språkutveckling. Det är enligt vår bedömning mycket viktigt att detta arbete fortsätter och att det hos BVC och andra aktörer på området finns en god kompetens kring språkliga frågor. Man bör i högre grad åtgärda alla avvikelser från en normal tal- och språkutveckling. Det är viktigt att frågor kring språkutveckling och funktionshinder med språklig anknytning uppmärksammas i utbildningen av vårdpersonal.

Bedömning och behandling av logoped bör ske så tidigt som möjligt

Enligt vår bedömning är det mycket viktigt att upptäcka olika former av både tal- och språkstörningar och tal- och språkförseningar så tidigt som möjligt. När sådana avvikelser från den normala tal- och språkutvecklingen upptäcks måste dessa tas på allvar och barnen vid behov behandlas av logoped i så tidig ålder som

möjligt. Ju tidigare logopedbehandling sätts in, desto större är möjligheten till framgångsrik behandling och därmed mindre besvär för den enskilde personen, kanske framför allt genom att man minskar framtida skolproblem av olika slag. Dessutom bör sådana insatser på lång sikt leda till lägre kostnader för samhället. Om alla barn med olika avvikelser från den normala tal- och språkutvecklingen skall kunna få hjälp krävs det fler logopeder. Tillgången till logopeder inom hälso- och sjukvården bör förbättras, bl.a. genom att fler logopeder utbildas. Det är enligt vår bedömning också viktigt att behovet av logopeder beaktas av landsting och kommuner när det gäller resursfördelningsfrågor.

Förskolan och skolan bör uppmärksamma språkliga funktionshinder så tidigt som möjligt

Även förskolan och skolan har en viktig uppgift när det gäller att upptäcka olika former av funktionshinder i talet och beträffande läs- och skrivsvårigheter och att sedan ta hänsyn till dessa i undervisningssituationen. Åren då man går i förskolan och skolan har stor betydelse för den fortsatta utvecklingen på flera olika plan. Barn med tal- och skriftspråkliga problem måste uppmärksammas så tidigt som möjligt i förskola och skola, så att särskilda insatser kan sättas in. Elever skall få det stöd de behöver, oavsett om någon medicinsk diagnos har kunnat ställas eller inte.

Funktionshinder med språklig anknytning bör ingå som ett moment i lärarutbildningen

För att öka lärarnas kompetens att först upptäcka och sedan hantera tal- och språkstörningar/förseningar i undervisningen är det viktigt att man uppmärksammar funktionshinder med språklig anknytning i lärarutbildningen. Detta bör ingå som ett moment i lärarutbildningen. Även befintlig personal bör uppmärksammas på dessa funktionshinder genom fortbildningsinsatser.

Skolorna skall ges fortsatt stöd

Lärare och annan skolpersonal behöver stöd i arbetet med att uppmärksamma elever med funktionshinder av språklig karaktär. Förutom att skolorna själva bör ha god kompetens i dessa frågor samt möjlighet till kontakt med t.ex. logopeder, finns det enligt vår mening fortsatt behov av stöd från centralt håll.

Specialpedagogiska institutet har enligt sin instruktion i uppgift att bl.a. ge råd och stöd till huvudmän med ansvar för förskola och skola. I instruktionen omnämns särskilt ansvaret för elever med svåra läs- och skrivsvårigheter. Genom sin regionala organisation har institutets konsulenter kontakter med den lokala nivån. Vi menar att det är viktigt att Specialpedagogiska institutet fortsätter att stödja förskolor och skolor i deras arbete med både tal- och skriftspråkligt funktionshindrade barn. Det är viktigt att det nybildade institutet tar upp frågor om hur skolorna kan uppmärksammas på funktionshinder med språklig anknytning och hur dessa kan diagnostiseras. Vidare måste man uppmärksamma hur lärare och annan skolpersonal får stöd vad gäller vad man konkret kan göra i klassrummet för att underlätta för elever med olika typer av funktionshinder med språklig anknytning.

Det är viktigt att Specialpedagogiska institutet utnyttjar den kunskap och kompetens som finns inom handikapprörelsen i dessa frågor.

En undersökning av hjälpmedelsområdet skall genomföras

En av de frågor som vi har uppmärksammat är vilken hjälp som IT kan ge för funktionshindrades rätt till språket och hur dessa möjligheter tillvaratas. Olika former av skrivstöd och andra språkteknologiska produkter och tjänster är viktiga hjälpmedel för funktionshindrade när det gäller både det skrivna och talade språket. Utvecklingen inom IT-området som helhet går snabbt, men utvecklingen inom delar av den svenskspråkiga språkteknologin går inte lika fort. Det är viktigt att det finns en god kunskap om hjälpmedelsutbudet för att det skall komma de funktionshindrade till godo så snabbt som möjligt. Samtidigt måste krav ställas på att det skall finnas språkteknologiska hjälpmedel på svenska. Bland annat i en rapport från Skolverket (Att förebygga och möta läs- och skrivsvårigheter, 2001) pekas på behov av resurser för översättning och

anpassning till svenska förhållanden liksom resurser för fortsatt pedagogiskt utvecklingsarbete när det gäller datorstöd för t.ex. personer med läs- och skrivsvårigheter. Det kan också vara betydelsefullt att en samhällelig inrättning hjälper funktionshindrade från små grupper att artikulera sina behov av datorbaserade språkstöd. Det är vidare viktigt att uppmärksamma vilka kostnader som för den funktionshindrade är förknippade med hjälpmedlen.

Vi föreslår därför att Utredningen om vissa hjälpmedel för personer med funktionshinder samt om vissa insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindradet (S 2001:06) och/eller Hjälpmedelsinstitutet ges i uppdrag att i samråd med berörda handikappförbund närmare undersöka vilka stödbehov som finns inom språkområdet, hur dagens utbud av IT-hjälpmedel ser ut, kostnadsbilden för den enskilde samt lämna konkreta förslag till fortsatta insatser. Uppdraget bör ske i samråd med språkvården (se även kapitel 17 om språkteknologiska initiativ).

En undersökning skall göras om funktionshindrades tillgång till tidningar, tidskrifter och litteratur

Från demokratisynpunkt måste alla ha tillgång till och också kunna tillägna sig den information som vi behöver som samhällsmedborgare. Här spelar framför allt tidningar, tidskrifter och böcker en central roll. Sverige har redan i dag en långt framskjuten position när det gäller funktionshindrades tillgänglighet till tidningar. Det är viktigt att bevara denna ställning. Även tillgången till tidskrifter och böcker är betydelsefull. Staten har genom ett flertal olika insatser ökat tillgängligheten betydligt. Det har inte ingått i vårt uppdrag att utvärdera de statliga insatserna inom området, men enligt vår bedömning fungerar den verksamhet som bedrivs vid Taltidningsnämnden, LL-stiftelsen och TPB väl.

Det kan dock samtidigt konstateras att behoven är stora och föränderliga, samtidigt som den tekniska utvecklingen är snabb. Funktionshindrades tillgång till information på Internet kan ses som ett exempel på ett nytt behovsområde. Det bör uppmärksammas vad den tekniska utvecklingen innebär för funktionshindrades möjligheter till ökad tillgänglighet till medierna.

Vi föreslår därför att en undersökning genomförs av om det finns ytterligare/förändrade behov av offentligt stöd för att förbättra funktionshindrades tillgång till tidningar, tidskrifter och lit-

teratur. Vi anser detta vara en uppgift för i första hand TPB, Taltidningsnämnden och LL-stiftelsen. En sådan undersökning bör genomföras i samråd med berörda handikapporganisationer.

Åtgärder inom radio och television bör vidtas

Inom televisionen vidtas olika åtgärder för att öka tillgängligheten för funktionshindrade. SVT:s textning av en del av sändningarna på svenska som ett stöd för bl.a. hörselskadade är viktig. Enligt vår bedömning är det angeläget att andelen textade program ökar för att i första hand funktionshindrades tillgång till TV-utbudet skall förbättras, men även som ett stöd för t.ex. personer med annat modersmål. Vi förutsätter att SVT i enlighet med skrivningarna i kulturutskottets betänkande och i det nya sändningstillståndet kommer att texta minst 50 % av alla svenska program vid första sändning senast år 2005. Det bör övervägas om denna procentsats kan höjas till 60 % i de framtida tillståndsvillkoren för SVT.

Vi vill vidare peka på vikten av att teckenspråkstolkning hålls på en så hög nivå som möjligt inom SVT.

Den tekniska utvecklingen går snabbt, inte minst inom medieområdet. Teknikens landvinningar måste utnyttjas på bästa möjliga sätt för att öka de funktionshindrades tillgång till medierna. Vi menar att åtgärder för att generellt öka tillgängligheten till radio och TV för funktionshindrade bör utredas vidare.

Vi vill i detta sammanhang också peka på att det pågår en utveckling mot ökad intimisering av språket i medierna. Exempelvis använder man inte sällan ett utpräglat talspråkligt och vardagligt språk, som många uppfattar som otydligt och svåruppfattat. I många program samtalar man på ett informellt sätt, varvid sådant som samtidigt tal, stor variation av röststyrka etc. kan skapa problem för lyssnaren. Förändringar i programkultur och talstil inom radio kan enligt vår bedömning göra det svårare för äldre och hörselskadade att ta del av programmen. Detta är en fråga som bör beaktas av framför allt radioproducenter.

Staten skall verka för en förstärkt satsning på textning av film och video

Genom filmavtalet ges stöd till textning på svenska av film och video och till syntolkning för att öka tillgängligheten till svensk film för funktionshindrade. Vi menar att detta är positivt. Vi föreslår därför att staten skall verka för en förstärkt satsning på textning av film och video.

Vi anser att det på lång sikt vore önskvärt om en standard kunde utarbetas för dold textning av svenska filmer som sedan kunde användas för både biografvisning, TV-visning, video och dvd. En sådan utveckling torde underlättas av det teknikskifte från analog till digital film som kommer att inträffa inom de närmaste tio åren. Enligt vår bedömning bör dold textning av svensk film belysas ytterligare inför kommande filmpolitiska förslag. Även ljudkvalitetens betydelse för funktionshindrades tillgång till filmer bör uppmärksammas i detta sammanhang.

Handikapporganisationer inom språkområdet bör få fortsatt stöd

Inom handikapprörelsen finns flera organisationer som arbetar för olika typer av språkligt funktionshindrade. Dessa organisationer besitter en stor kunskap om funktionshindren och om hur det är att leva med dessa funktionshinder i dagens Sverige. Denna kunskap bör naturligtvis utnyttjas.

Handikapprörelsen utför ett betydelsefullt arbete inom språkområdet som är av stor vikt för både de funktionshindrade och för samhället i stort. De olika förbunden medverkar till att göra de språkligt relaterade funktionshindren mer kända och därmed också till att underlätta för de funktionshindrade att få rätt till språket. Det är enligt vår bedömning viktigt att det fortsatta stödet till dessa organisationer från det allmännas sida upprätthålls på en sådan nivå att de kan fortsätta sitt arbete.

Del V: Språkvård – forskning, politik, lagstiftning och organisation

I denna del av betänkandet behandlar vi ett antal mer specifika frågor som på olika sätt berör språket, och speciellt språkvården. Inledningsvis uppmärksammar vi den språkvårdsanknutna forskningen (kapitel 15). Därefter tar vi upp frågan om språkfrågor skall ses som ett eget politikområde med egna mål (kapitel 16). Ett av kommitténs uppdrag har vidare varit att följa och stimulera initiativ på språkteknologiområdet och föreslå åtgärder, vilket redovisas i kapitel 17. Därefter följer ett kapitel där vi redovisar våra överväganden när det gäller frågan om det är ändamålsenligt att i lag stadfästa svenska språkets ställning (kapitel 18). I kapitel 19 och 20 lägger vi fram våra förslag rörande den svenska språkvårdens framtida uppgifter och organisation. Kapitel 21 innehåller våra konsekvensbedömningar inklusive ekonomiska beräkningar och finansieringsförslag.

15. Språkvårdsforskning

Att ett visst språk blir föremål för forskning bidrar i hög grad till att stärka detta språks position. Som berörts i kapitel 2 är en av orsakerna till att svenskan måste räknas till de starka och gynnade språken i världen just att vårt språk är ovanligt väl utforskat.

I regeringens direktiv till kommittén anges att en av utgångspunkterna för en svensk språkpolitik är ”att forskning om och vård av svenska språket håller hög kvalitet”.

I det föregående har vid olika tillfällen berörts att forskning behöver bedrivas inom olika områden. Detta kapitel skall ägnas åt en mer samlad bedömning av behovet av språkforskning med anledning av vårt handlingsprogram. Tyngdpunkten ligger på språkvårdsanknuten forskning för svenskans del. Några ord ägnas också åt forskning mer generellt om våra minoritets- och invandrarspråk.

Vårt förslag till handlingsprogram innehåller följande punkter inom området språkvårdsforskning:

  • En särskild satsning skall göras på språkvårdsforskning.
  • En resurs för svensk forskning inom terminologi skall byggas upp.
  • Den vetenskapliga kompetensen i minoritets- och invandrarspråk samt teckenspråket bör garanteras och i vissa fall ökas.
  • Modersmålsämnets didaktik bör bli föremål för forsknings- och utvecklingsarbete.

15.1. Forskning om svenskan

Som nämnts är svenskan ett väl utforskat språk. Svenskans grammatik är ingående studerad. Svenskans ordförråd är påfallande väl dokumenterat i ordböcker av skilda slag. Språkets historia har studerats sedan lång tid tillbaka. Stora samlingar av dialektmaterial har byggts upp vid våra dialektarkiv. Det finns en livaktig forskning om

svenskans nutida bruk, pågående språkutveckling, sociala variation m.m.

Att svenskan studerats ingående är ingen slump. Svenskan har varit det officiella språket – i praktiken om än inte formellt juridiskt – i en självständig nation. En sådan position skapar behov av forskning om språket. Exempelvis brukar ett av de viktiga stegen då ett språk utvecklas till ett fullvärdigt nationalspråk vara att språket i fråga standardiseras, vilket i sin tur kräver att det dokumenteras och beskrivs. Men nationalspråksställningen skapar också incitament till forskning. Det är mer än en tillfällighet att professurer inriktade mot svenskan kom till under 1800-talets andra hälft; detta kan ses som ett led i den tidens nationalstatsbygge.

15.1.1. Forskningsinrättningar

Forskning om svenskan bedrivs vid en rad institutioner vid universitet och högskolor. Universiteten i Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala har institutioner för nordiska språk, dvs. danska, färöiska, isländska, norska och svenska; tyngdpunkten i verksamheten ligger i samtliga fall på svenskan. Vid Umeå universitet finns en institution för litteraturvetenskap och nordiska språk och Göteborgs universitet har en institution för svenska språket. Vid universiteten i Karlstad, Linköping, Växjö och Örebro är inrättningarna för svenskan en del av större institutioner för språk, humaniora etc. Forskningsverksamheten är här mindre, men uppbyggnad av forskningsresurser och forskningsprogram pågår i flera fall.

Professurer i nordiska språk finns vid universiteten i Göteborg, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala. Vid samtliga dessa universitet har man också professurer i svenska (med lite varierande benämningar och specificeringar av inriktningen). Vid Institutionen för svenska språket i Göteborg finns en professur i svenska som andraspråk, och här finns också Institutet för svenska som andraspråk. Likaså har man vid institutionen i Göteborg en professur i språklig databehandling. Vid Institutionen för nordiska språk i Stockholm finns en professur i svenska som andraspråk för döva och vid institutionen i Umeå en professur i nordskandinavisk språketnografi. Institutionen för nordiska språk i Uppsala har en professur i nordiska språk, särskilt namnforskning, och en professur i modern svenska, särskilt sociolingvistik; i Uppsala finns också

forskningsavdelningar för namnforskning respektive sociolingvistik.

Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI) är en statlig myndighet vars uppgift är att på vetenskaplig grund öka kunskaperna om dialekter, folkminnen, folkmusik, ortnamn och personnamn. Deras samlingar utgör en viktig forskningsresurs för många olika ämnen, och man bedriver också egna undersökningar och projekt. Avdelningar inom SOFI finns i Göteborg, Lund, Umeå och Uppsala.

Även inrättningar som Riksarkivet, Riksantikvarieämbetet, olika museer m.m. bör nämnas i detta sammanhang. Vården av kulturarvet tjänar också till att bevara vår språkliga historia såsom den dokumenterats i allt från runstenar till äldre skrifter och handlingar.

Forskning om svenskan utförs också vid andra typer av universitetsinstitutioner. Institutioner för lingvistik finns vid universiteten i Göteborg, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala, och den verksamhet som bedrivs vid dessa omfattar bl.a. forskning om svenskan. Vid Institutionen för tema vid Linköpings universitet utförs också forskning som har betydelse i sammanhanget, exempelvis inom temat kommunikation. Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet, liksom Tolk- och översättarinstitutet (TÖI) vid samma universitet är andra exempel på institutioner där för svenskan viktig forskning utförs. Ytterligare ett prov på inrättningar där forskning utförs är de skilda lärarutbildningsinrättningarna, samt de institutioner för pedagogik etc. som finns vid flera universitet runt om i landet.

Viss språkvårdsinriktad forskning utförs också vid Svenska språknämnden.

Också forskningen inom språkteknologi och datalingvistik måste nämnas i sammanhanget. Här finns flera olika forskningsinrättningar med olika inriktning. För en översikt över sådan forskning hänvisas till kapitel 17, där språkteknologiska frågor avhandlas.

Forskning om svenskan sker även utanför vårt land. Framför allt kan här framhållas den forskning som bedrivs vid olika universitet och högskolor i Finland, liksom den verksamhet som utförs inom Forskningscentralen för de inhemska språken med placering i Helsingfors. Även i andra länder studeras svenskan. Svenskundervisning (vilket naturligtvis inte alltid innebär att man också forskar om svenskan) bedrivs vid ca 200 universitet i 43 länder runt om i världen. Antalet studerande uppskattas till ca 40 000 och

antalet lärare till drygt 1 000 (Svenskundervisning vid universitet och högskolor i utlandet. Läsåret 2000/2001).

Trots att det alltså finns utbildning i svenska på alla nivåer och forskning sker på många håll förefaller det finnas behov av förstärkningar av olika slag. I en utvärdering av utbildningar i svenska/nordiska språk i Sverige publicerad av Högskoleverket pekas på att få av dem som studerar inom grundutbildningen väljer att fördjupa sig på C- och D-nivå. Av de ca 3 3000 helårsstudenter som studerar svenska och nordiska språk går endast sju procent vidare till C- eller D-nivå. Ännu färre fortsätter till forskarutbildning.

Bedömargruppen menar att det på sikt hotar svenskans ställning att så få väljer att fördjupa sig i ämnet. Bland annat mot bakgrund av den diskussion om domänförluster till engelskan som nu förs menar man att det är viktigt att det finns personer med djupa kunskaper om svenska språket och därmed med förmåga att vårda, analysera och bevara språkets ställning. Man skriver: ”I ljuset av sådana iakttagelser och ställningstaganden kan bedömargruppen tycka att svenska akademiska lärosäten, och berörda fakulteter inom dessa, i handling inte tycks visa ett märkbart större ansvar för verksamheten inom svenska språket än för exempelvis ämnet engelska, där flera engelsktalande länder måste anses ha ett ’huvudansvar’ för forskning och högre utbildning. Tvärtom synes exempelvis tilldelningen av resurser för forskarutbildning i svenska språket (nordiska språk) vara så liten, att det är uppenbart att de doktorer som kommer att utexamineras under de närmaste åren inte kommer att förslå till att ens förse de akademiska lärosätena med behöriga befattningshavare. Redan idag saknas i viss utsträckning disputerade lärare, och betydande pensionsavgångar ligger nära.” (Utvärdering av utbildningar i svenska/nordiska språk, 2002 s. 32–33.) Vidare framför man: ”Intressenter inom ämnet – och det rör sig här både om forskare, lärare och studenter – måste på en nationell arena öka medvetenheten om vikten av att staten gör det attraktivt att studera svenska språket på fördjupningsnivå och framför allt satsar resurser på forskning och forskarutbildning inom svenska språket.”

15.1.2. Språkvårdsrelevant forskning

Ett språk kan studeras från många olika utgångspunkter: man kan undersöka äldre språkskeden eller nutida språk, man kan studera språkets struktur eller dess användning, man kan behandla talspråk eller skriftspråk m.m. Forskningen inom ämnet nordiska språk har också stor spännvidd. I en utvärdering av svensk forskning inom nordiska språk som utfördes 1998–99 på uppdrag av Humanistisksamhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) urskiljs följande områden (Från runsten till e-post, 2000):

  • Språkhistoria, fornsvenska, runologi
  • Namnforskning
  • Dialektologi
  • Grammatik
  • Lexikografi och lexikologi
  • Sociolingvistik
  • Text- och översättningsvetenskap
  • Mediespråk
  • Svenska i skolan.

Lägger man till denna lista den forskning som bedrivs inom de andra ämnen och vid de andra typer av forskningsinrättningar som omnämnts i föregående avsnitt, blir förstås variationen ännu större.

Som berörts kan forskning generellt ses som något som förbättrar ett språks position. I den meningen kan all forskning om svenskan sägas vara viktig för vården av vårt språk. Men naturligtvis finns det forskning som mer omedelbart har anknytning till frågeställningar som aktualiseras av de tre övergripande ambitioner som vi i detta betänkande har uppställt för svenskans del – att det skall vara ett komplett och samhällsbärande språk, att den offentliga svenskan skall vara korrekt och välfungerande och att alla skall ha rätt till språk – och av den förändrade språkliga situationen i Sverige. Forskning om språkvalet i olika sammanhang behövs exempelvis om vi skall kunna förstå de processer som gör att andra språk kan komma att ta över användningsområden från svenskan, liksom vilka konsekvenser detta får. Forskning om det offentliga språket behövs som underlag för adekvata språkvårdsinsatser. Forskning kring språkinlärning och språktillägnande, språket i skolan, språklig variation, attityder till olika varieteter m.m. behövs om vi skall kunna förbättra allas möjligheter att tillägna sig ett rikt språk och få sitt eget språk bemött med respekt. Forskning om två- och fler-

språkighet, minoritetsspråksfrågor, språkbevarande och språkdöd m.m. behövs om vi skall kunna hantera en mångspråkig situation och förbättra möjligheterna för de språk i Sverige vars fortlevnad är hotad.

Ser vi till forskning som på sådant sätt har anknytning till språkvårdsarbete har en hel del utförts i Sverige. Svenska språknämnden har gjort en kort översikt över olika organ vilkas verksamhet man menar har betydelse för vår kommittés utredningsuppdrag (Principskiss om svensk språkvård och språknämndens framtida organisation, 2000 s. 13–14). Denna är naturligtvis inte uttömmande, men den kan ändå förtjäna att refereras som ett axplock som ger en viss orientering om situationen, speciellt inom universitetsämnet nordiska språk/svenska.

Språknämnden pekar först på att det vid institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet sedan ett trettiotal år finns en avdelning ”som nått mycket betydelsefulla språksociologiska forskningsresultat om svenskt talspråk idag: regional, åldersmässig och social variation, attityder och bruk”. Man nämner också avdelningen för tema kommunikation vid Linköpings universitet och den forskning som där utförts om framför allt det talade språk som används vid kontakter med företrädare för det allmänna som skola, läkarvård, polisväsende, socialbyråer m.m. Likaså visar man på forskning om språket i arbetslivet vid Institutionen för nordiska språk i Stockholm, och den verksamhet som utförs av TÖI vid samma universitet. För Göteborgs del pekar man på avdelningen för språkdata vid Institutionen för svenska språket och den forskning inom lexikologi som där utförs, och de språkliga databanker som man byggt upp. Beträffande Lund redovisas bl.a. ”forskning om förskjutningar i offentligt språkbruk de senaste årtiondena, också vad gäller EU:s betydelse för språkutvecklingen”. Språknämnden framhåller också att betydelsefull forskning om svenska som andraspråk utförs vid Centrum för tvåspråkighetsforskning i Stockholm och Institutet för svenska som andraspråk i Göteborg.

Nämnas kan också att det vid Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet finns ett lokalt utbildningsprogram för språkkonsulter. Utbildningen är fem terminer lång och man utexaminerar ca 20 språkkonsulter vartannat år. Det är visserligen en grundutbildning, men den ger behörighet till forskarutbildning i svenska, och viktiga delar av utbildningen är forskningsorienterade. Många språkvårdare som är verksamma t.ex. vid Svenska språknämnden eller statliga myndigheter har utexaminerats från språk-

konsultlinjen. Utbildningen har i hög grad medverkat till att yrkesverksamma språkvårdare har en relevant utbildning på vetenskaplig grund och kan hålla kontakt med pågående forskning.

Denna typ av forskning är en nödvändig grund för språkvården att stå på när beslut av olika slag skall fattas. I allt väsentligt har dock de olika forskningsinsatserna inte tillkommit av språkvårdsskäl, utan har andra motiv, i vissa fall mer språkvetenskapligt teoretiska, i andra mer praktiskt tillämpade. Svensk språkvård har därför ett ojämnt kunskapsmässigt underlag att utgå ifrån beträffande den moderna svenskans ställning och bruk. I vissa stycken finns ganska mycket information samlad, medan i andra avseenden kunskapen är mindre eller nästan helt obefintlig.

Ser man till den forskning som direkt ägnat sig åt språkvårdsfrågor är bilden att aktiviteten varit liten. I den nämnda utvärderingen av svensk forskning i nordiska språk framförs under rubriken Språkvård att detta är ett område som inte ”frambringat några tungt vägande bidrag, åtminstone inte under den aktuella perioden [1992–1998]” (Från runsten till e-post, 2000 s. 53). Sammanfattningsvis hävdas: ”Man kunde tycka att språkvårdens praktiska och teoretiska innebörd och svenskans framtid i den moderna världen är viktiga ämnen som förtjänar att behandlas med större allvar och uthållighet än vad som hittills verkar vara fallet.”

15.2. Forskning om minoritets- och invandrarspråk samt teckenspråket

Finska, meänkieli och samiska

Finska kan f.n. studeras som akademiskt ämne vid fem lärosäten i Sverige: universiteten i Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala samt Luleå tekniska universitet. I Lund fanns tidigare en institution för finsk-ugriska språk. Denna har nu förts över till institutionerna för nordiska språk (hit fördes finska) och slaviska språk (som fick ansvaret för estniska och ungerska). Någon professur i finska eller finsk-ugriska språk har inte funnits, utan ämnet företräds av en universitetslektor. För Stockholms del gäller att institutionen heter Finska institutionen, och här finns även en professur i finska. I Umeå finns en avdelning för finska inom Institutionen för moderna språk, och likaså en professur i finska. I Uppsala är benämningen Finsk-ugriska institutionen, och den tillhörande profes-

suren är även den i finsk-ugriska språk. I Luleå finns en adjunktstjänst för undervisning i finska. Tidigare gavs lektorsundervisning i finska vid Göteborgs universitet, men denna har nu lagts ned.

Undervisning i meänkieli sker i Luleå, Stockholm och i viss utsträckning – verksamheten är under uppbyggnad – i Umeå.

För samiskan gäller att undervisning sker i Umeå, där det finns en avdelning för samiska inom Institutionen för arkeologi och samiska och i Uppsala, vid Finsk-ugriska institutionen. I Umeå finns också en professur i samiska.

För forskningens del kan sägas att de fasta resurserna i princip följer professurerna. Forskning i finska, och i mindre utsträckning även meänkieli, sker alltså vid Stockholms, Umeå och Uppsala universitet. Dessutom har lektorn i finska vid Lunds universitet ett visst utrymme för forskning inom sitt lektorat. Samiskan studeras i Umeå och Uppsala. Forskning om finska och andra minoritetsspråk bedrivs också inom ramen för andra ämnen, bl.a. allmän språkvetenskap.

Från sverigefinska representanter har framförts att man är bekymrad för de neddragningar som skett vad gäller finskan vid de svenska universiteten, och att man gärna skulle se en förstärkning av forsknings- och utbildningsresurserna. Även från finländskt håll har liknande synpunkter framkommit, liksom en önskan om en förstärkt ställning för det finska språket generellt i Sverige.

Inom SOFI finns samlingar av både finskt och samiskt material. Arkiven i Uppsala och Umeå har samlingar av bandinspelningar, utskrifter och uppteckningar för finska dialekter, främst från Värmland och Nordsverige. I Umeå och Uppsala finns vidare omfattande samlingar om samisk kultur både när det gäller dialekter, folkminnen och ortnamn. För Umeås del finns en särskild arkivarietjänst för det samiska materialet.

Jiddisch och romani chib

Någon undervisning på akademisk nivå finns f.n. inte i Sverige för jiddisch och romani chib, och heller inte fasta forskningsresurser för dem.

Teckenspråket

Situationen för teckenspråket i Sverige beskrivs i kapitel 7, Det mångspråkiga Sverige. Som framgår där finns teckenspråket som akademiskt ämne med grund- och forskarutbildning vid Institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet. Där finns också en professur i ämnet teckenspråk.

Invandrarspråk

De språk som här förts samman under benämningen ”invandrarspråk” har en mycket varierande ställning. Vissa av dem är stora och väletablerade språk som är officiella språk eller motsvarande inom ett eller flera länder, medan andra har en svag ställning också i de länder där de ursprungligen brukas. I en del fall sker undervisning i dem på akademisk nivå i Sverige och även forskning utförs, medan i andra fall sådana resurser helt saknas.

Från företrädare för SIOS (Samarbetsorganet för etniska organisationer i Sverige) har framförts att man ser behov av forsknings- och utvecklingsarbete vad gäller modersmålsundervisningen, speciellt beträffande ämnesdidaktik. I kapitel 13 i detta betänkande pekar vi också på behovet av mer forskning om modersmålsundervisning, och på hur forskning dels kan utveckla området, dels bidra till att höja dess status.

Minoritetsspråkskommittén och minoritetspolitikpropositionen

I Minoritetsspråkskommitténs betänkande Steg mot en minoritetspolitik (SOU 1997:192) redovisas det krav Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk ställer på stöd till utbildning och forskning i de språk som omfattas av konventionen. Man påpekar att huvudregeln i Sverige är att ”varje högskola och universitet självt bestämmer vilken utbildning och forskning som skall bedrivas vid respektive universitet och högskola” (s. 206). För de tre språk som Minoritetsspråkskommittén föreslog skulle få minoritetsspråksstatus (finska, samiska och romani chib) gällde därför att det inte fanns någon garanti för att utbildning och forskning skulle komma att bedrivas för dessa språk, med undantag för samiska, där Umeå universitet genom sitt regleringsbrev hade ett särskilt åtagande; Luleå tekniska universitet hade dessutom ett sär-

skilt uppdrag att erbjuda grundskollärarutbildning i samiska och finska (och dessutom meänkieli). Minoritetsspråkskommittén föreslog därför att åtgärder skulle vidtas ”för att säkerställa att utbildning och forskning i samiska, finska och romani chib långsiktigt kan äga rum vid åtminstone ett universitet eller en högskola i Sverige” (s. 207).

I propositionen Nationella minoriteter i Sverige (prop. 1998/99:143) framför regeringen att man finner det ”väsentligt att universitetsutbildning och forskning i minoritetsspråk och om de nationella minoriteterna fortsätter och kan utvecklas” (s. 60–61). Regeringen anför vidare att i första hand bör ”nuvarande utbildning och forskning i samiska, finska och meänkieli fortsätta” (s. 61). Beträffande romani chib och jiddisch hänvisas till en kommande samlad bedömning av hur ämnen som har få lärare, forskare och studenter skall hanteras. Detta ärende är nu under beredning.

I regleringsbrevet till Umeå universitet för år 2001 har universitetet getts ett särskilt uppdrag att erbjuda forskning och utbildning i meänkieli och finska (utöver det åtagande man tidigare haft för samiskans del).

15.3. Bedömningar och förslag

Våra förslag:

  • En särskild satsning skall göras på språkvårdsforskning.
  • En resurs för svensk forskning inom terminologi skall byggas upp.

Våra bedömningar:

  • Den vetenskapliga kompetensen i minoritets- och invandrarspråk samt teckenspråk bör garanteras och i vissa fall ökas.
  • Modersmålsämnets didaktik bör bli föremål för forsknings- och utvecklingsarbete.

Särskild satsning skall göras på svensk språkvårdsforskning

Vi anser att det är mycket viktigt att forskningen om det svenska språket generellt håller hög klass och att det finns tillräckliga resurser för detta ändamål. Betraktas situationen från en mer renodlad språkvårdsutgångspunkt är det uppenbart att det finns ett flertal angelägna forskningsuppgifter. Vi har i de föregående kapitlen på

skilda vis berört följande områden där olika typer av forskningsinsatser och forskningssatsningar behövs kring frågor relaterade till svensk språkvård:

  • Sprints förutsättningar och resultat.
  • Bruket av engelska inom arbetslivet.
  • Konsekvenserna av att högskolestudenterna undervisas på engelska och läser engelska kursböcker.
  • Främjande av parallell användning av svenska och engelska i högskoleutbildningen.
  • Attityder till språkliga varieteter och om språklig variations betydelse socialt, pedagogiskt och språkriktighetsmässigt.
  • Kvaliteten på den textade översättningen i TV.
  • Språklig utformning på webben.
  • Reklamspråket.
  • Språkets roll i skolan från ett könsperspektiv.
  • Kvinnors och mäns språkliga situation i offentligheten.

Denna uppräkning uttömmer självfallet inte listan på angelägna forskningsinsatser inom området språkvårdsforskning. Exempelvis behövs undersökningar av språkbruket inom en rad områden för att en rättvisande bild av de eventuella domänförlusterna för svenskan skall kunna nås. Förutom de redan något berörda områdena arbetsliv och högre utbildning och forskning kan man nämna exempelvis kulturlivet och administration och förvaltning. Språket i offentliga dokument m.m. behöver undersökas mera. Inte minst är den påverkan som ”EU-svenskan” kan ha på inhemska offentliga texter viktig att studera. Likaså behövs undersökningar av språkliga attityder inom en rad områden. Också själva språkvården bör göras till föremål för kritisk granskning och forskning. Hur har de ideologier sett ut som styrt språkvården under de senaste hundra åren och vilka konsekvenser får olika hållningar i detta avseende för mål som språklig jämlikhet, allas rätt till språket m.m.?

Forskning av detta slag kan dels ge svar på frågor av relevans för språkvården, dels hjälpa till att öka det allmänna intresset för språkliga frågor. Det är också väsentligt att den språkvårdande praktiken, till exempel råd och rekommendationer från Språknämnden, har stöd i en bakomliggande forskning som inte enbart är av utredningskaraktär.

Vi anser därför att det finns goda skäl att stimulera till ytterligare forskning inom fältet svensk språkvårdsforskning. Vi förslår att

regeringen i sitt anslag till Vetenskapsrådet avsätter medel för en särskild satsning på språkvårdsforskning.

En resurs för svensk forskning om terminologi skall byggas upp

Vi noterar också att Sverige saknar fasta forskningsinrättningar för terminologifrågor. Någon professur eller annan liknande befattning med inriktning mot terminologiforskning finns inte i Sverige, till skillnad från bl.a. Finland och Danmark. Från internationellt perspektiv är bilden densamma: utbildningar i terminologi finns exempelvis i Kanada, Frankrike, Tyskland och Spanien.

Vi finner det önskvärt att sådan verksamhet kan bedrivas också för svenskans del, bl.a. för att säkra tillgången till kvalificerade terminologer i framtiden. Vi föreslår därför att det skall byggas upp forskning om och utbildning i terminologi. Detta kan t.ex. ske i form av att någon högskola eller något universitet ges i uppdrag att i samverkan med språkvården utveckla ett nationellt centrum eller dylikt för terminologiforskning.

Vi vill i detta sammanhang också påpeka att svensk fackspråksforskning över huvud taget har en svag institutionell bas, om man jämför med våra nordiska grannländer där det framför allt vid många handelshögskolor bedrivs forskning om och undervisning i fackspråk.

Den vetenskapliga kompetensen i minoritets- och invandrarspråk samt teckenspråket bör garanteras och i vissa fall ökas

För finska, samiska och meänkieli finns i dag resurser för forskning och utbildning vid svenska universitet och högskolor. Till vissa delar är detta garanterat genom att särskilda uppdrag skrivits in de olika lärosätenas regleringsbrev. Vi anser att det är viktigt att sådana garantier finns, och att de måste bibehållas i framtiden.

Det bör betonas att denna åtgärd har som syfte att ge en yttersta garanti för att utbildning och forskning i de olika språken bedrivs inom landet, och inte skall uppfattas som en bedömning av hur omfattande universitetsverksamheten totalt bör vara. Ser man exempelvis till finskan är den nu representerad vid flera universitet. Vi menar att det för finskans del snarare vore lämpligt med en ökning

än en minskning, bl.a. med tanke på de neddragningar som skett på olika håll.

För teckenspråkets del finns universitetsforskning etablerad. Lärarhögskolan i Stockholm har också i sitt regleringsbrev fått i särskilt åtagande att på försök anordna lärarutbildning för döva och hörselskadade samt lärarutbildning i teckenspråk. Det bör dock övervägas om något universitet – lämpligen Stockholms universitet där resurserna nu finns – skall ges ett särskilt uppdrag för detta språk, för att garantera en fortsatt forskning inom ämnet.

För jiddisch och romani chib saknas nu akademiska resurser helt. Vi anser att den vetenskapliga kompetensen för dessa språk bör ökas.

Forskning- och utvecklingsarbete bör ske för modersmålsdidaktik

Kommittén gör också bedömningen att det är viktigt att forskningen kring modersmålsundervisningen ökas, speciellt vad gäller didaktiska frågor (se vidare kapitel 13 där bl.a. modersmålsundervisningsfrågor behandlas).

16. Språkpolitik

Frågor kring svenska språkets och andra språks ställning i Sverige har i grunden alltid varit en politisk fråga, men de har aldrig lyfts fram av riksdag och regering som ett eget politikområde med egna mål, egen lagstiftning och egen myndighetsstruktur. Svenska språkets ställning har setts som självklar och behovet av en samlad språkpolitik har därför inte aktualiserats.

I detta kapitel behandlar vi frågan om språkpolitik bör införas som ett eget politikområde med egna mål. I de efterföljande kapitlen behandlas frågor kring organisationsstruktur och lagstiftning. Utgångspunkten för våra överväganden är den kartläggning som genomförts och det förslag till handlingsprogram som vi lägger fram.

Följande punkter om språkpolitik ingår i vårt förslag till handlingsprogram:

  • Språkpolitik skall utgöra ett eget politikområde.
  • Målen för språkpolitiken skall vara
  • att alla skall ha rätt till språk: svenska, modersmål och främmande språk
  • att svenskan skall vara ett komplett och samhällsbärande språk
  • att den offentliga svenskan skall vara korrekt och välfungerande.
  • Ansvaret för språkpolitiken bör samlas hos ett departement.

16.1. Språkpolitik har alltid funnits

Ny språksituation i Sverige

Det har alltid fattats beslut som har haft större eller mindre betydelse för svenskan och de övriga språken i Sverige. I den meningen kan man säga att det alltid har förts någon form av språkpolitik. Språkpolitiken har dock inte lyfts fram som ett eget politikområde med egen lagstiftning och myndighetsstruktur.

Som berörts ett flertal gånger i betänkandet har språksituationen i Sverige förändrats. Engelskan har fått en starkare ställning internationellt och nationellt, Sverige har blivit ett mer mångspråkigt samhälle och kraven på språkfärdigheter har ökat både inom arbetslivet och privatlivet. Sammantaget innebär detta att statsmakterna ställs inför krav på olika typer av insatser som på skilda sätt får språkliga konsekvenser. Under de senaste åren har det också skett en förändring vad gäller synen på behov av politiska insatser för språket, både här i Sverige och i resten av Norden och Europa.

Språkpolitiska mål, men inget eget politikområde

Den statliga verksamheten delas fr.o.m. år 2001 in i 47 s.k. politikområden. För varje politikområde finns ett eller flera mål angivna. Denna indelning skall underlätta för regering och riksdag att kunna relatera resultat till politiskt beslutade mål. För att styrningen skall kunna fungera i praktiken måste statlig verksamhet enligt regeringen kunna avgränsas i politiskt relevanta områden (prop. 2000/01:1). Språkpolitik är i dag inget eget politikområde.

Svenska språknämnden föreslår i sitt förslag till handlingsprogram övergripande mål för språkpolitiken. Huvudmålet skall vara att behålla svenskan som samhällsbärande och komplett språk i Sverige. I samband med att Svenska språknämnden presenterade sitt förslag till handlingsprogram för svenska språket uttalade regeringen att utgångspunkterna för en svensk språkpolitik är att svenska språket skall bevaras som ett samhällsbärande och komplett språk i Sverige och att det förblir ett officiellt språk i EU (prop. 1998/99:1, utg.omr. 17). En målsättning skall vidare vara att alla får tillgång till god undervisning i svenska, att undervisning som grundprincip sker på svenska, att det finns ett varierat och rikligt utbud av kultur på svenska, att forskning om och vård av

svenska språket håller hög kvalitet, liksom att språkvårdare, tolkar och översättare finns att tillgå. Radio och TV har en särskilt viktig roll i sammanhanget. Samtidigt har regeringen betonat att dessa krav och ambitioner inte får ställas mot en bred acceptans av den svenska som inte talas helt perfekt eller talas med utländsk brytning.

Regeringen har vidare slagit fast att den övergripande utgångspunkten för de statligt finansierade språkvårdande insatserna är de av riksdagen beslutade målen för en nationell kulturpolitik (prop. 1996/97:3, bet. 1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:129). Dessa mål handlar om yttrandefriheten, delaktigheten, mångfalden, kulturarvet, bildningen och det internationella utbytet. Samtliga delmål kan sägas ha betydelse för insatser inom språkområdet.

Språkpolitiska insatser sker på olika sätt

Språkpolitiken kan i dag sägas ingå i flera politikområden. Insatser inom en lång rad politikområden har betydelse för språket. Och språket har betydelse för om målen för dessa politikområden kan uppfyllas.

Bland de nuvarande språkpolitiska insatserna kan följande nämnas. Enligt instruktionen för Regeringskansliet svarar rättschefen i Statsrådsberedningen bl.a. för samordning i rättsliga och språkliga frågor. Rättschefen kan ge ut handböcker, riktlinjer och annat material, som även kan riktas till myndigheter under regeringen. Den chefstjänsteman i Justitiedepartementet som är utgivare av Svensk författningssamling skall i samverkan med rättschefen i Statsrådsberedningen medverka till att språket i författningar och andra beslut blir så enkelt och klart som möjligt. Inom Justitiedepartementet finns Regeringskansliets språkexperter och Klarspråksgruppens sekretariat som i samarbete driver språkvårdsarbetet såväl internt inom Regeringskansliet som externt mot myndigheterna och EU:s institutioner.

Kulturdepartementet ansvarar för frågor som rör en rad olika myndigheter och institutioner som har betydelse för språket, bl.a. Språk- och folkminnesinstitutet, Svenska språknämnden, Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur samt Talboks- och punktskriftsbiblioteket. Kulturdepartementet handlägger vidare flera frågor med nära anknytning till olika aspekter på språket, såsom läsandet, litteraturen och biblioteken samt medier. Vad gäller

minoritetsfrågor handläggs bl.a. stödet till samisk kultur inom Kulturdepartementet.

Bidragen till Terminologicentrum TNC och Tekniska litteratursällskapet handläggs inom Näringsdepartementet, som även ansvarar för ärenden som rör språkteknologi, integrationsfrågor och minoritetspolitik.

Utbildningsdepartementet sköter frågor kring språken i utbildning, forskning och folkbildning. Jordbruksdepartementet har hand om samepolitiska frågor, bl.a. Sametinget, och Socialdepartementet har hand om bl.a. teckenspråksfrågor. Utrikesdepartementet handlägger europeiska integrationsfrågor, i den mån sådana ärenden inte hör till något annat departement. UD:s EU-enhet har ansvaret för den svenska språkpolitiken inom EU. Svenska institutet är en myndighet under UD som bl.a. stöder undervisning i svenska som främmande språk vid universitet och högskolor utomlands.

Språkpolitiska insatser i Norden och inom EU

Som nämndes inledningsvis sker olika språkpolitiska insatser även i de övriga nordiska länderna och inom EU. Bland annat kan nämnas det pågående finländska arbetet med att ta fram en ny språklag, det norska arbetet med språkteknologiska frågor och det danska kulturministeriets arbete med en kulturpolitik för det danska språket.

Även inom ramen för det nordiska samarbetet stöds språket på olika sätt. Nordiska ministerrådet ger bl.a. stöd till Nordiska språkrådet, som skall vara ett forum för språkpolitisk diskussion och planering i Norden. Nordiska ministerrådet har inrättat en språkpolitisk referensgrupp.

Inom EU-samarbetet kan nämnas att Europeiska kommissionen i sin vitbok från 1995 (Lära och lära ut: på väg mot kunskapssamhället) har tagit fram ett språkpolitiskt mål, nämligen att alla EU-medborgare skall behärska tre europeiska språk, sitt modersmål och två till. År 2001 har dessutom varit ett europeiskt språkår. Det finns ett antal EU-program som ger stöd till språket och som bl.a. kan sägas ha drivit på utvecklingen inom språkteknologin.

16.2. Bedömningar och förslag

Våra förslag:

  • Språkpolitik skall utgöra ett eget politikområde.
  • Målen för språkpolitiken skall vara
  • att alla skall ha rätt till språk: svenska, modersmål och främmande språk
  • att svenskan skall vara ett komplett och samhällsbärande språk
  • att den offentliga svenskan skall vara korrekt och välfungerande.

Vår bedömning:

  • Ansvaret för språkpolitiken bör samlas hos ett departement.

Sverige har blivit ett mer mångspråkigt samhälle. I dagens Sverige talas flera olika språk: svenska, de nationella minoritetsspråken, teckenspråket och ett stort antal språk som kommit hit tillsammans med våra invandrare. Kravet på att behärska språket har ökat generellt sett, inte minst inom arbetslivet. Det finns en hög ambition att underlätta de funktionshindrades tillgång till språket.

Samtidigt har svenska språket fått hård konkurrens från engelskan och inom några av språkets bruksdomäner finns risk för att svenskan tappar mark. Genom Sveriges medlemskap i EU har även svenska språkets roll inom politik och förvaltning förändrats. Svenskans roll som ett komplett och samhällsbärande språk är därmed inte lika självklar som tidigare.

Svenskan är ett språk i gott skick. Trots detta uppstår ständigt nya behov av insatser för att säkerställa att svenskan skall vara ett korrekt och välfungerande språk, inte minst inom den offentliga administrationen, i medierna och i den nya IT-världen. Kraven på samhällsmedborgarna att behärska både svenska språket och olika främmande språk har ökat, inte minst inom utbildning och arbetsliv.

Vi anser sammantaget att det finns behov av en språkpolitik som omfattar både svenskan, de övriga språken i Sverige och förhållandet mellan dem.

Språkpolitik skall utgöra ett eget politikområde

Vi föreslår att språkfrågorna lyfts fram som ett eget, samlat politikområde för att ge dessa frågor den tyngd de förtjänar. Från ett statsbudgetsperspektiv bör i första hand de statliga resurserna till språkvården föras till detta nya politikområde. I de följande kapitlen lämnar vi förslag angående den lagstiftning och myndighetsstruktur som skall knytas till politikområdet.

Det är viktigt att betona att detta förslag inte innebär att språkpolitik endast skall bedrivas inom ramen för detta politikområde. Språkpolitiken är till sin natur gränsöverskridande. Språket kommer in i alla politikområden, vilket även betonas i regeringens direktiv till vår kommitté. Det är därför nödvändigt att fastslå att språkpolitik – liksom exempelvis integrationspolitik, jämställdhetspolitik och handikappolitik – är ett gränsöverskridande politikområde, vars mål skall vara styrande även för insatser inom andra politikområden. Det är viktigt att betona att alla offentliga verksamheter skall ha ett ansvar för att arbeta i målens anda. Det bör därför hänvisas till dessa mål i t.ex. regleringsbreven till myndigheterna.

Riksdagen skall besluta om mål för den nationella språkpolitiken

Det är viktigt att staten tydliggör vad man vill uppnå med detta nya politikområde genom att formulera mål för språkpolitiken. I den nya modellen för mål- och resultatstyrning av statens insatser ingår att riksdagen skall besluta om mål för varje politikområde. Målen skall svara på frågan vad staten vill uppnå inom politikområdet. Riksdagen har framfört att det är angeläget att målen görs mät- och uppföljningsbara för att göra det meningsfullt att ställa målen i relation till kostnaderna. Eftersom språkpolitik till sin natur kommer att vara ett sektorsövergripande politikområde vars mål uppnås genom insatser inom många olika politikområden kan det bli svårt att jämföra kostnader och resultat inom detta område. Det bör dock vara en uppgift för språkvården att redovisa och bedöma resultaten av de statliga insatserna inom området. I detta bör ingå att ta fram så konkreta nyckeltal som möjligt som underlag för de beslut som riksdag och regering skall fatta inom ramen för den statliga budgetprocessen. Uppföljningen av resultaten inom språkpoli-

tiken förutsätter ett nära samarbete med myndigheter inom andra politikområden.

Vi menar att dessa mål även bör vara vägledande för kommuner och landsting. För att målen för språkpolitiken skall kunna uppnås behövs naturligtvis inte bara insatser på central nivå, utan även insatser på lokal och regional nivå. Vi föreslår därför att målen skall vara ”nationella” och inte enbart ”statliga”.

Kommittén föreslår följande mål för den nationella språkpolitiken:

  • Alla skall ha rätt till språk: svenska, modersmål och främmande språk
  • Svenskan skall vara ett komplett och samhällsbärande språk
  • Den offentliga svenskan skall vara korrekt och välfungerande.

Alla skall ha rätt till språk

Målet att alla skall ha rätt till språk innehåller många olika aspekter. Det handlar dels om att alla skall ha möjlighet att lära sig så mycket svenska att man kan hävda sig i samhället, dels om att alla som bor i Sverige skall ha möjlighet att utveckla sitt modersmål, dels om att alla skall ha möjlighet att lära sig främmande språk. Dessa tre delmål utvecklas i det följande.

1) Allas rätt till svenska språket Den viktigaste aspekten på målet är, enligt vår mening, att alla skall ha möjlighet att lära sig så mycket svenska att man kan hävda sig i samhället. Vi menar att följande fyra krav kan tjäna som utgångspunkter för arbetet inom området.

  • Alla skall ges möjlighet att utveckla ett rikt språk med hjälp av vilket man kan uttrycka sin identitet, gestalta sin verklighet och få tillgång till och delaktighet av kultur i dess olika yttringar.
  • Alla skall ges möjlighet att utveckla en mångfasetterad språkförmåga som gör att man kan uppträda språkligt kompetent i olika sammanhang.
  • Alla skall ges möjlighet att lära sig att använda det skrivna standardspråket och de varianter av standardtalspråket som man själv anser sig ha behov av.
  • Alla skall få sitt språk respekterat. Detta innebär exempelvis att både sådan språklig variation som kan kopplas till dialekter och

sådan som hänger samman med sociolekter måste respekteras. Språk och identitet hänger nära samman. En nedvärdering av någons språk innebär därmed en nedvärdering av individen och strider mot grundläggande mänskliga värden.

Delmålet att alla skall ha rätt till svenska språket bör följas upp av språkvården genom att den kontinuerligt bevakar utvecklingen inom framför allt utbildning och folkbildning. Uppföljningen bör ske i samarbete med bl.a. Skolverket.

2) Allas rätt till modersmålet Det bör också understrykas att målet om allas rätt till språket inte bara handlar om svenskan. Om alla i Sverige, oavsett språklig och social bakgrund, skall ha rätt till språket måste också andra språk uppmärksammas. Från den utgångspunkten kan olika krav kopplas till målet. Vi menar att alla som bor i Sverige skall ha möjlighet att utveckla sitt modersmål. Som angetts ovan är det viktigt att alla skall få sitt språk respekterat, eftersom språk och identitet hänger så nära samman. Genom målet vill vi även klart uttala att mångspråkighet är en stor resurs inte enbart för individen, utan för hela samhället.

Även detta mål bör följas upp av språkvården. I denna uppföljning kan ingå t.ex. uppgifter om hur stor andel av barn och ungdomar med annat modersmål som får modersmålsstöd i förskolan och modersmålsundervisning eller tvåspråkig undervisning i skolan samt uppgifter om tillgången till medier på olika språk. I detta arbete bör språkvården samarbeta med myndigheter inom andra politikområden.

3) Allas rätt att lära sig främmande språk I allas rätt till språk ingår även att alla skall ha möjlighet att lära sig främmande språk. Detta innebär dels att alla skall ges möjlighet att lära sig engelska, dels att alla skall ha möjlighet att lära sig så mycket som möjligt av minst ett annat främmande språk. Språkstudierna skall leda till att man skall kunna klara sig i olika internationella sammanhang. Detta mål stämmer överens med det språkpolitiska mål som EU har antagit.

I uppföljningen av detta mål bör språkvården inhämta underlag från bl.a. Skolverket, Högskoleverket och Folkbildningsrådet. I uppföljningen kan uppgifter om hur stor andel av eleverna och stu-

denterna som läser främmande språk ingå och hur stor andel av befolkningen som behärskar två främmande språk.

Svenskan skall vara ett komplett och samhällsbärande språk

Att språket är komplett innebär att det kan brukas inom alla de domäner där vi som bor i Sverige önskar kunna använda det. Att språket är samhällsbärande betyder för det första att svenskan har rollen som det gemensamma språket i Sverige och alltså är det språk som i ett mångspråkigt samhälle gör det möjligt för personer med olika språklig bakgrund att mötas och samverka. För det andra innebär det att svenskan skall vara det språk vi använder i offentliga sammanhang i Sverige: i politik, i administration, inom rättsväsendet, som skolspråk m.m. Därmed måste också svenska förbli både ett officiellt språk och ett arbetsspråk i EU. Av minoritetsspråklagstiftningen framgår i vilka fall som man har rätt att använda samiska, finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar.

Målet bör följas upp av språkvården genom en regelbunden kartläggning av svenskans bruk inom skilda domäner. Formerna för hur denna uppföljning skall genomföras bör bli föremål för utvecklingsarbete inom språkvården. Det bör vara möjligt att ta fram nyckeltal som möjliggör en bedömning av måluppfyllelsen. I analysen av tillståndet och utvecklingen för svenska språket bör det ingå att göra en bedömning av om de statliga insatserna har bidragit till att uppnå målets två delar.

Den offentliga svenskan skall vara korrekt och välfungerande

Detta mål handlar om att våra myndigheter skall uttrycka sig lättförståeligt och mottagaranpassat. Det skall finnas förutsättningar för att även det språkbruk vi möter i t.ex. medierna skall vara lämpligt med tanke på målgrupp och syfte. I båda fallen spelar IT-frågor en central roll, eftersom datorhjälpmedel numera i så stor utsträckning används vid exempelvis skrivande.

Detta mål bör följas upp av språkvården genom en kontinuerlig bevakning av bl.a. myndighetstexter. Statskontoret har på regeringens uppdrag tagit fram ett diagnosinstrument som bör kunna utnyttjas som en del i uppföljningsarbetet. I den allmänna bevak-

ningen av tillståndet och utvecklingen för svenskan bör även ingå att följa utvecklingen för t.ex. mediespråket och IT-språket.

Målen för en nationell kulturpolitik bör beaktas i det språkpolitiska arbetet

Enligt kommittédirektiven skall de av riksdagen fastställda målen för en nationell kulturpolitik utgöra en plattform för kommitténs arbete.

Vi anser att de kulturpolitiska målen – liksom de språkpolitiska – till sin natur är politikområdesövergripande och bör därför gälla även för språkpolitiken när denna blir ett eget politikområde. På samma sätt bör de språkpolitiska målen beaktas inom bl.a. kulturpolitiken.

Ansvaret för språkpolitiken bör samlas hos ett departement

Att införa språkpolitik som ett eget politikområde med egna mål, egen lagstiftning och myndighetsstruktur innebär att det politiska ansvaret för språkpolitiken bör samlas hos ett statsråd och därmed också till ett departement inom Regeringskansliet. Enligt vår mening vore det även önskvärt med en samling av ansvaret för behandling av språkpolitiska frågor till ett utskott i riksdagen.

Dagens uppdelning av insatser för språket på olika departement och utskott har historiska orsaker. Att samla ansvaret för språkpolitiken hos ett departement innebär naturligtvis inte att alla frågor som på ett eller annat sätt har anknytning till språk kan föras till ett departement. I stället bör det departement som ges ansvaret för språkpolitiken inrätta en departementsövergripande arbetsgrupp för språkpolitiska frågor. Denna arbetsgrupp bör kunna tjäna som ett forum för beredning mellan departementen av olika frågor med anknytning till språket i syfte att förenkla arbetet med att få en samlad språkpolitisk hållning från statens sida.

17. Språkteknologiska initiativ

Den allmänna datoriseringen gör att språkteknologiska produkter och tjänster blir allt mer centrala i samhället. Utvecklingen inom talteknologin är snabb, till stor del beroende på att tillämpningar används inom telekommunikationsbranschen. Framväxten av Internet och stora dokumentdatabaser har samtidigt gett ökad betydelse åt texthantering. Frågor kring maskinöversättning och automatisk textförståelse har därmed blivit allt viktigare.

Kommittén skall följa och stimulera initiativ på språkteknologiområdet samt föreslå åtgärder som främjar översättningsverktyg och andra språktekniska hjälpmedel. I detta kapitel behandlar vi våra förslag för att främja den språkteknologiska utvecklingen.

Följande punkter om språkteknologiska initiativ ingår i vårt förslag till handlingsprogram för svenska språket:

  • Arbetet med att bygga upp en nationell språkbank i form av gemensamma, svenska text- och taldatabaser samt lexikala resurser m.m. skall fortsätta.
  • Forskning och utveckling inom språkteknologiområdet skall förstärkas.
  • Språkvården bör som en del i arbetet för språkteknologin fortsätta med sitt arbete med språklig standardisering.
  • Ett samordnande, språkteknologiskt sekretariat skall inrättas.
  • Maskinöversättning för svenska skall utvecklas.

17.1. Insatser för att främja den språkteknologiska utvecklingen

17.1.1. Vad menas med språkteknologiska produkter och tjänster?

Med språkteknologi (eller språkteknik) avses all tillämpning och användning av språkkunskap vid utveckling av datorsystem som kan känna igen, förstå, tolka och generera mänskligt språk i dess olika former. Även datorbaserade hjälpmedel för att uttrycka sig bättre i tal eller skrift samt vissa verktyg som hjälper människor att tala med eller skriva till varandra via en dator är en del av språkteknologin. Språkteknologi utgörs av både teknik (som programvara) och språkresurser (korpus) som programvaran utnyttjar, t.ex. maskinläsbara texter och ordböcker. (Se vidare bilaga 4.)

Utbudet av språkteknologiska produkter och tjänster har ökat betydligt under senare år. För det talade språket kan det handla om taligenkänning (t.ex. att genom tal ge ett kommando till telefonen) eller talproduktion/talsyntes (t.ex. konstgjort tal som läser upp ett elektroniskt brev). För det skrivna språket kan det handla om textförståelse (t.ex. skrivstöd såsom stavnings- och grammatikkontroll, automatiskt sammandrag samt kontroll av stil) eller textgenerering (t.ex. att färdiga väderleksrapporter skapas utifrån väderdata). Språkteknologi kan också handla om t.ex. maskinöversättning och dokumenthantering.

Det språkteknologiska utvecklingsarbetet sker till stor del inom näringslivet, vid t.ex. dataföretag. Ett stort antal företag arbetar inom det språkteknologiska området i Sverige och i de övriga nordiska länderna. Det finns i dag ingen statistik över hur stor denna bransch är.

17.1.2. Myndigheter och institutioner med språkteknologisk verksamhet

Språkteknologiska frågor handläggs i dag av en rad olika aktörer inom de närings-, forsknings- och kulturpolitiska områdena. Språkteknologisk forskning och utveckling pågår vid flera universitet och högskolor. Grundutbildning i datalingvistik och språkteknologi etc. ges vid universiteten i Göteborg, Linköping, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala samt högskolan i Skövde.

Göteborgs universitet har utsetts till värdhögskola för en s.k. forskarskola inom det språkteknologiska området. Verksamheten startade den 1 juli 2001 och har som mål att tillföra det svenska samhället doktorer med unik kompetens, att höja utbildningsnivån generellt i språkteknologi i Sverige samt att skapa en bred tvärvetenskaplig plattform för forskarutbildning i språkteknologi. Vid Göteborgs universitet finns även Språkbanken (se nedan).

Institutionen för datavetenskap vid Linköpings universitet är en av de största i norra Europa. Man forskar inom ett brett spektrum av områden, däribland flera med anknytning till språkteknologi. Som exempel kan nämnas artificiell intelligens, informationssystem och datalingvistik (se bl.a. Ahrenberg 1998).

Stöd till forskarinitierad grundforskning inom samtliga vetenskapsområden ges numera av Vetenskapsrådet. Målet för verksamheten är att tillförsäkra Sverige en position som ledande forskningsnation. Vetenskapsrådet skall främja tvär- och mångvetenskap, verka för förnyelse och jämställdhet samt stimulera till samverkan och kommunikation. Vetenskapsrådet har en total budget på ca 2 miljarder kronor per år för forskning och forskningsinformation.

Övriga aktörer som kan nämnas är framför allt Statskontoret, Verket för innovationssystem (Vinnova) och IT-kommissionen. Statskontorets uppgift är att utreda och utvärdera olika frågor på regeringens uppdrag samt att förnya statsförvaltningen med hjälp av IT. Språkteknologifrågor ligger inte inom det prioriterade området för Statskontoret, däremot finns anknytningar till några aktuella och tidigare projektaktiviteter, bl.a. 24-timmarsmyndigheten och olika EU-program. IT-kommissionen är en statlig kommitté som är regeringens rådgivare i IT-frågor. Den skall arbeta för att sprida information om de problem och möjligheter som utveckling och användning av informationsteknik innebär. På IT-kommissionens sekretariat arbetar sex projektledare, en informationsansvarig samt en kanslichef. IT-kommissionens uppdrag gäller till och med den 30 juni 2003 då en slutrapport skall lämnas till regeringen.

Vinnova är från och med år 2001 den statliga finansiären av behovsmotiverad forskning och utveckling inom teknik, arbetsliv, kommunikation och transporter. Organisationen har byggts upp av motsvarande verksamheter som tidigare bedrevs av bl.a. Närings- och teknikutvecklingsverket (Nutek).

Nutek inrättade år 1996 ett kompetenscentrum för talteknologi vid Kungliga tekniska högskolan, Centrum för talteknologi (CTT). CTT är en plattform för samarbete mellan företag, forskning och organisationer med intresse inom området. Samarbetet fokuseras på talbaserade dialogsystem, automatisk taligenkänning och multimodal talsyntes. I den etapp av projektet som startade den 1 juli 2001 deltar 22 företag och andra intressenter.

Nutek drev i samverkan med Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) två språkteknologiska ramprogram. Det första ramprogrammet (1990–1996) omfattade både talat och skrivet språk och var inriktat på såväl grundforskning som tillämpad forskning. Programmet resulterade i förbättrad språkteknologisk infrastruktur och till ökade kontakter mellan olika forskargrupper i Sverige och mellan universitet och industri. Det andra ramprogrammet (1997–1999) hade som mål att utveckla och förbättra metoder och tekniker för bearbetning av naturligt språk, att främja utveckling, utvärdering och spridning av verktyg och dataresurser för svenska språket, att bidra till att det kommer fram praktiskt användbara resultat i form av data, metoder, verktyg och system samt att knyta samman kompetens i tvärvetenskapliga nätverk och främja samarbete mellan olika aktörer inom forskning, utbildning, näringsliv och samhället i övrigt. Programmet satte igång ett antal stora projekt som omfattade flera forskargrupper och kompetenser. Som en uppföljning av dessa två ramprogram driver Vinnova under perioden 2001–2004 ett språkteknologiskt program för forskning, utveckling och demonstration. Programmet syftar till att öka kunskapen om hur man utvecklar IT-system baserade på förståelse av språkliga processer. Detta kan leda till bl.a. bättre verktyg för översättning, informationssökning, dokumenthantering och kommunikation. Programmet omfattade 2 miljoner kronor år 2001 och anslaget för år 2002 är 5 miljoner kronor. Språkteknologiprogrammet är därmed förhållandevis litet i förhållande till Vinnovas övriga program för att stödja forskning och utveckling.

I samarbete med IT-kommissionen och Vinnova arrangerade kommittén ett seminarium den 24 augusti 2001 om svensk språkteknologi. Seminariet, som samlade ett stort antal deltagare, hade som syfte att presentera området språkteknologi, dess möjligheter och begränsningar, att diskutera vad som bör göras för att stimulera den språkteknologiska utvecklingen i Sverige samt att diskutera

framtida organisation för statens hantering av språkteknologifrågorna. En sammanfattning av seminariet finns i bilaga 4.

17.1.3. Språkteknologi inom nordiska och europeiska program

Nordiska program

Nordiska ministerrådet har beviljat anslag för ett femårigt nordiskt språkteknologiskt forskningsprogram. Det startade år 2000 och syftar till att ”profilere det nordiske sproglige fællesskab og sikre/forøge anvendelsen af de nordiske sprog inden for sprogteknologien, men samtidig støtte de nordiske samfund som en part af det større, omgivende lingvistiske samfund” samt att ”sikre god nordisk sprogteknologi til brugerne” (Sprogteknologi). Budgeten för programmet är 5 miljoner danska kronor per år och medlen används till nätverksbyggande, forskarkurser och pilotprojekt.

Ett nybildat nätverk om språkteknologi och informationssökning i Norden (SPINN) har bildats för att stärka forskningen kring språkliga resurser för informationsinhämtning. Nätverket har fått bidrag från det nordiska språkteknologiprogrammet. Nätverket skall verka för att de forskningsinstitut i Norden som arbetar med att etablera språkliga resurser för bl.a. informationsinhämtning, ordböcker och sökmotorer, kan utbyta erfarenheter och inleda ett samarbete.

De nordiska samarbetsministrarna tillsatte sommaren 1999 en oberoende arbetsgrupp, en s.k. vismanspanel. Vismanspanelen fick i uppdrag att analysera och ge förslag på det nordiska samarbetets framtid. I sin rapport Öppet för världens vindar – Norden 2000 konstaterar panelen bl.a. att engelskan i allt högre grad blir det språk som används inom IT. I Nordiska ministerrådets uppföljning av rapporten (Ny nordisk dagsorden, 2001) diskuteras behovet av en samnordisk utveckling av språkteknologiska verktyg såsom översättningsprogram och teknologi för att understödja användningen av nordiska språk. Där diskuteras även stöd till kontakter mellan universitet och högskolor kring forskning med syftet att utveckla specialkunskap i Norden på det IT-baserade språkteknologiska området.

EU-program

Språkteknologi och mångspråkighet har varit ett område för olika typer av insatser och program också inom EU. Stöd till språkteknologisk forskning och utveckling lämnas inom de olika forskningsramprogrammen. I det nu pågående femte ramprogrammet har insatser för språkteknologin fått stort utrymme inom temat Informationssamhället. Särskild tonvikt läggs på flerspråkig kommunikation, naturlig interaktivitet och tvärspråklig informationshantering. EU har dessutom haft särskilda program för att främja flerspråkigheten. Programmet MLAP (Multilingual Action Plan) löpte åren 1994–96. Programmet MLIS (Multilingual Information Society) genomfördes under åren 1996–99. Målen för MLIS var att höja medvetenheten om och stimulera tillhandahållandet av flerspråkiga tjänster genom att använda språkteknologier, resurser och standarder, skapa goda förhållanden för utvecklingen av språkindustrier samt minska kostnaderna för informationsöverföring mellan språk, särskilt för små och medelstora företag och att bidra till den språkliga mångfalden.

Insatser för svenskspråkigt innehåll på nätet

Inom den svenska IT-politiken har mycket hittills varit inriktat på teknik, till mindre del på vad nätet innehåller. En av de stora uppgifterna blir att fylla bredbanden med ett viktigt och attraktivt innehåll på svenska språket. Svenska medier och kulturinstitutioner såsom bibliotek, museer och arkiv har stora mängder material som i varierande grad är tillgängligt via Internet. Från statens sida har satsningar på detta gjorts vid flera tillfällen, bl.a. genom satsningen på Kulturnät Sverige, Sesamprojektet och Kulturarvs-IT.

I programmet för det digitala innehållet, det s.k. eContent-programmet, ingår EU:s insatser för att stimulera europeiskt innehåll på nätet. I detta program betonas just kopplingen mellan språk, kultur och innehåll. Det är ett flerårigt gemenskapsprogram för stimulans och utnyttjande av europeiskt digitalt innehåll på det globala nätet samt för främjande av den språkliga mångfalden i informationssamhället. EU-programmet har både kultur- och näringspolitiska förtecken. Det syftar bl.a. till att främja den språkliga och kulturella mångfalden i informationssamhället samt till att öka

exportmöjligheterna för innehållsföretag genom kulturell och språklig anpassning. Programmet omfattar åren 2001–2004.

17.1.4. Språkresurser som hittills byggts upp i Sverige

Språkteknologin är i hög grad avhängig av tillgången på stora mängder språkdata. Språkresurserna består av både inspelat tal, texter och lexikala resurser som ordböcker. Insamling av språkdata är i många fall dyrt och den svenska marknaden är liten. I Sverige finns ändå relativt mycket material och olika försök har gjorts att samla detta för att underlätta för brukarna.

Språkbanken är en del av Institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet. Vid denna bygger man upp och ger tillgång till språkliga referensmaterial i form av texter och lexikaliska data. Riksdagen fattade 1975 beslut om att inrätta en språkbank med nationell inriktning (”Logoteket”). För ändamålet inrättades två tjänster och särskilda medel avsattes (prop. 1975:1, bil. 10). Öronmärkningen av medel till Språkbanken har numera upphört. Avdelningen finansieras i dag av Humanistiska fakulteten och är knuten till Institutionen för svenska språket.

Språkbanken har erfarenhet av att tillhandahålla material på Internet. Texter av olika slag och från olika tider finns tillgängliga via Internet (http://spraakbanken.gu.se/) i en form där varje ord presenteras i sitt sammanhang (s.k. konkordans). Materialet omfattar texter på ca 75 miljoner ord, från nutida texter från dagspress och skönlitteratur till äldre material som Strindbergs produktion och medeltida rimkrönikor. Texterna är åtkomliga gratis över nätet i konkordansform och antalet sökningar ligger på ca 5 000– 6 000 per dag.

Arbete pågår för att göra språkbankens texter lättare åtkomliga för en mer systematisk sökning efter språkliga kategorier. Denna typ av sökning förutsätter ordklassmärkning av texterna. En sådan korpus finns redan tillgänglig via Språkbanken (det s.k. Parolematerialet på ca 25 miljoner ord).

Språkbankens referensmaterial har spelat en viktig roll i lexikografiska och lexikologiska projekt, exempelvis Nationalencyklopedins ordbok (1995) och Svenska Akademiens ordlista. Dessutom har Språkbanken medverkat i EU-projekt med inriktning på både uppbyggnad av systematiskt insamlade texter (korpusar), som i Parole-projektet och i dess lexikaliska fortsätt-

ning Simple-projektet, där ett bestämt ordmaterial har klassificerats med avseende på betydelse. I båda fallen har arbetet skett i samarbete med ett tiotal europeiska länder. Bland andra europeiska projekt kan nämnas uppbyggnaden av en terminologisk databas med drogtermer, Aventinus.

Korpusuppbyggnad omfattar också länkning (mening för mening) av översättningar mellan svenska och främmande språk. Sådana länkade, parallella texter är viktiga underlag för forskning och utbildning inom översättningsområdet. Samarbete pågår inom Humanistiska fakulteten i Göteborg för att bygga upp sådana parallella texter till flera europeiska språk.

I detta sammanhang kan också Parallellkorpusprojektet vid universiteten i Linköping, Uppsala och Göteborg (PLUG) nämnas. Det syftade till utveckling, evaluering och tillämpning av program för att utvinna översättningsdata ur parallella texter med svenska som källspråk eller målspråk. Med översättningsdata avses här översättningar av ord, fraser, andra meningssegment och hela meningar. De primära tillämpningarna är maskinöversättning och datorstödd översättning, översättningsdatabaser, flerspråkiga webblexikon och översättarutbildning.

Lexikaliska databaser ingår i Språkbanken och några av dessa är fritt tillgängliga över nätet. Först och främst gäller det Svenska Akademiens ordbok, som medger ordsökningar baserade på bl.a. kategorier som tid och långivande språk. Andra fritt tillgängliga källor är Söderwalls Ordbok öfver svenska medeltidsspråket, Samhällstermer på invandrarspråk (polska, serbokroatiska, turkiska) och den tidigare nämnda Aventinus-databasen över drogtermer.

Bland övriga korpusar och textarkiv kan nämnas t.ex. Affärsvärldens tidningsdatabas, Runebergprojektet vid Linköpings universitet och Mediearkivet. Inom talområdet finns ett stort korpusmaterial vid Institutionen för lingvistik vid Göteborgs universitet (Göteborg spoken language corpora). Andra samlingar finns vid CTT vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.

17.1.5. Språklig standardisering och terminologi behöver utvecklas mer

IT och inte minst Internet har inneburit stora förändringar av hur vi hanterar informationsutbyte och kommunikation. Fokus kommer alltmer att ligga på informationsinnehåll och på att göra in-

formation tillgänglig för nya tjänster och funktioner. Det handlar om tillgänglighet, publicering i många olika medier samtidigt och maskinläsbarhet. Teknik räcker dock inte för att bygga framtidens informationsstrukturer. Om olika typer av verksamheter och affärsprocesser skall kunna dra nytta av tekniken krävs också väldefinierade terminologier, vilket bl.a. Terminologicentrum TNC har pekat på (Bidragsansökan för år 2002).

Även IT-kommissionen och Statskontoret har uppmärksammat behovet av att utveckla en enhetlig terminologi. IT-kommissionen pekar i Hur blir en ny infostruktur motorn i e-Sverige? (SOU 2000:123) på hur viktigt det är att utveckla tillgången till information i samhället. En förutsättning för att hitta rätt information är att det finns en märkning av informationen. Ett väsentligt arbete är att beskriva hur märkningen skall göras och hur översättning mellan olika scheman av begrepp och termer för olika ändamål kan ske. För att man skall kunna hämta uppgifter automatiskt och för att informationen skall kunna flyta fritt mellan olika tillämpningar bör informationen vara maskinläsbar. Det behövs enligt IT-kommissionen ett standardiseringsarbete som gör digital information maskinläsbar och maskinbegriplig. Vidare är enhetliga begrepp och terminologier en väsentlig förutsättning för t.ex. handel. Det är viktigt med ett klart och entydigt språk för att undvika missförstånd mellan köpare och säljare.

TNC menar att man har relevant kompetens och erfarenhet för att som en aktiv part medverka i de olika utvecklingsinsatser som IT-kommissionen föreslår (Bidragsansökan för år 2002). IT-kommissionen har i en skrivelse till regeringen (Om behovet av insatser för utvecklingen av samhällets informationsstruktur, 2001) föreslagit att Statskontoret bör ges i uppdrag att bereda formerna för hur ett strategiskt utvecklingsarbete kan ske samt konkret samordna insatserna för standardisering, terminologi och sökfunktioner/metadata.

17.1.6. Det norska exemplet

Den norska regeringen behandlade språkteknologiska frågor i propositionen Målbruk i offentleg teneste (Stortingsmelding nr 13, 1997–98). I propositionen föreslås bl.a. att Norsk språkråd byggs ut till att också omfatta ett sekretariat för språkteknik: ”Dette er tenkt som eit verkemiddel for å sikre at norsk språk i framtida kan

tene som eit fullverdig uttrykksmiddel også i arbeidet med avansert teknologi. Dette er viktig for å førebyggje såkalla domenetap for norsk språk.” Språkrådet har kunnat anställa två personer med uppgift att fungera som en knutpunkt för språkvården, forskningen och näringslivet.

Norsk Språkråd lade år 2001 fram ett förslag till handlingsprogram för det norska språket och IT (Handlingsprogram for norsk språk og IKT, 2001). I handlingsprogrammet lämnas förslag på olika mål, bl.a. att norska språket skall användas inom språkteknologin och dess produkter och tjänster i Norge. Alla med norska som modersmål skall ha lika tillgång till norskspråkiga produkter och tjänster inom IT-området. Norsk språkteknologi skall utvecklas på grundval av forskning och kunskap om talat och skrivet språk samt på nationell teknikkompetens. Det norska språket i programvaror och på norska webbsidor skall bli bättre.

Bland de viktigaste åtgärdsförslagen är att upprätta en norsk språkbank för att samla, tillrättalägga och tillgängliggöra gemensamma norskspråkiga resurser för text och tal. Nationella forsknings- och utbildningsprogram inom ämnesområdena ”språkteknologi” och ”norska språket och IT” skall etableras och allianser mellan näringsliv och forskning för att utveckla språkteknologiska produkter skall främjas. Ett sektorsövergripande program/organ skall upprättas för att samordna nationella åtgärder inom språk, kultur och IT. Reglerna för offentlig upphandling skall ändras för språket i programvaror. Ett nordiskt center för språk och språkteknologi bör inrättas. Norsk IT-terminologi bör samlas, utvecklas och tillgängliggöras. Utvecklingen av elektroniska utbildningsprogram bör prioriteras och stödjas.

17.1.7. Bedömningar och förslag

Våra förslag:

  • Arbetet med att bygga upp en nationell språkbank i form av gemensamma, svenska text- och taldatabaser samt lexikala resurser m.m. skall fortsätta.
  • Forskning och utveckling inom språkteknologiområdet skall förstärkas.
  • Ett samordnande, språkteknologiskt sekretariat skall inrättas.

Vår bedömning:

  • Språkvården bör som en del i arbetet för språkteknologin fortsätta med sitt arbete med språklig standardisering.

Utvecklingen inom språkteknologin innebär både möjligheter och risker för svenska språket. Vi har i kapitel 5 pekat på att det finns risker för att den språkteknologiska utvecklingen kan leda till ytterligare domänförluster för det svenska språket. I detta kapitel vill vi däremot betona de möjligheter som vi menar att den språkteknologiska utvecklingen innebär. Sammanfattningsvis gör vi bedömningen att språkteknologins möjligheter är stora, men att det är viktigt att från statens sida stödja utvecklingen av svenska språkresurser genom en samlad insats för att undvika framtida domänförluster inom området.

Från språk- och kulturpolitisk utgångspunkt kan utvecklingen av språkteknologiska produkter och tjänster ses som ett medel för att behålla och stärka den språkliga och kulturella mångfalden i Europa. Genom en fortsatt utveckling av språkteknologiska produkter och tjänster kan man stärka de små språkens ställning och ge alla likvärdig tillgång till information, oavsett språk. Maskinöversättning kan underlätta för oss svensktalande att på sikt kunna tala och skriva på vårt eget språk och ändå kunna kommunicera med personer med annat språk och få tillgång till information i andra länder. Om maskinöversättning utvecklas även för det svenska språket kan det bli möjligt för personer som inte fullt ut behärskar främmande språk att både få och ge information på det globala nätet. Med maskinöversättningar kan svenska språket få en större roll i informationssamhället. Från förvaltningspolitisk synpunkt är utvecklingen inom språkteknologin viktig, inte minst när det gäller översättningsarbete inom EU och utvecklingen av 24timmarsmyndigheten.

Från näringspolitisk synpunkt är språkteknologi en framtidsbransch med industriell potential. I dagens läge står dock flera av de språkteknologiska företagen inför svåra lönsamhetsproblem. Att det finns en inhemsk språkteknologisk industri är av stor vikt för utveckling och anpassning till svenska förhållanden. Det kan antas att internationella aktörer har ett mindre intresse av att utveckla och anpassa produkter och tjänster för svenska förhållanden. Språkteknologin kan även användas för att t.ex. genom maskinöversättningar minska konkurrensnackdelar för svenska företag gentemot engelskspråkiga länder. I kapitel 14 behandlar vi språkteknologins stora betydelse för utvecklingen av nya handikapphjälpmedel.

Staten bör ta ansvar för språkteknologiskt utvecklingsarbete

I det språkteknologiska utvecklingsarbetet behövs ett nära samarbete mellan näringsliv, forskning och myndigheter. Det är därvid nödvändigt att definiera de olika parternas roller. Enligt vår bedömning är följande ett statligt åtagande:

  • att se till att språkresurser på svenska – både i skrift och tal – samlas in, lagras, bearbetas och tillhandahålls i en nationell språkbank, bl.a. för att underlätta framtagandet av svenskspråkiga produkter och tjänster, men också för att kunna utnyttjas av forskningen, myndigheter och den språkintresserade allmänheten
  • att ge stöd till svenskspråkig språkteknologisk forskning och utveckling, både den grundforskning som äger rum vid universiteten och högskolorna och som får stöd av bl.a. Vetenskapsrådet och den tillämpade forskning som bl.a. Vinnova stöder
  • att samordna och på olika sätt stödja utvecklingsarbetet, bl.a. genom att ta initiativ till samarbete mellan näringsliv, forskning och myndigheter. Särskilt bör utvecklingen av avancerade maskinöversättningssystem för svenska språket främjas.

Produktutveckling m.m. bör dock primärt lösas på marknadens villkor. Det bör vara företag inom det språkteknologiska området som med hjälp av de språkresurser och den forskning som staten finansierar förser den svenska marknaden med svenskspråkiga produkter.

Arbetet med att bygga upp en nationell språkbank skall fortsätta

En av de viktigaste åtgärderna för att stödja svenskspråkig språkteknologi är att stödja uppbyggnaden av svenska språkresurser. Enligt vår mening är språket ett nationellt intresse, och likaså är det ett nationellt intresse att svenska språkresurser samlas in, lagras, bearbetas och tillhandahålls. Det är därför ett statligt åtagande att säkerställa att så sker. Språkbanken vid Göteborgs universitet har sedan 1975 i uppgift att samla in, lagra, bearbeta och tillhandahålla elektroniskt läsbara texter. Vi föreslår att arbetet med att bygga upp en nationell språkbank i form av gemensamma, svenska text- och taldatabaser samt lexikala resurser m.m. skall fortsätta. Syftet bör vara att göra språkresurserna allmänt tillgängliga för så många som möjligt.

En nationell språkbank bör ses som en viktig del i den infrastruktur som byggs upp för informationstekniken. Detta är enligt vår mening en mer effektiv åtgärd än att satsa på t.ex. statliga bidrag till utveckling av enskilda produkter. Utvecklingsarbetet bör inriktas på att göra denna nationella språkbank så komplett som möjligt (tal- och textdatabaser för nutida svenska, parallell- eller översättningskorpusar samt ordböcker, termlistor, uttalsordböcker och skrivregler m.m.).

Den nationella språkbanken skall alltså stödja utvecklingen av en svenskspråkig språkteknologi. För att främja en sådan utveckling är det viktigt att språkresurser hålls allmänt tillgängliga för att kunna återanvändas och vidareutvecklas av såväl forskare som kommersiella projekt. Det är viktigt att denna åtgärd är konkurrensneutral och kommer alla språkteknologiska företag och forskare till godo. Tillgången till den nationella språkbanken måste därför göras så bred som möjligt. Databaserna bör vara i första hand gratis och i andra hand billiga att använda för så många som möjligt. Vi anser att detta är en viktig förutsättning för att språkteknologin skall kunna utvecklas även på svenska.

Den nationella språkbanken skall emellertid inte bara vända sig till språkteknologiska företag och forskare, utan också vara en webbplats för svenska språkresurser på det globala nätet som riktar sig till den breda allmänheten. Det är språkpolitiskt viktigt att den nationella språkbanken får ett folkbildande uppdrag och kan tillgängliggöra material av intresse för alla språkbrukare (se vidare kapitel 19). En annan viktig avnämare är den offentliga förvaltningen.

Arbetet med att vidareutveckla en nationell språkbank underlättas av att det i Sverige redan finns relativt mycket material. Huvudsakligen finns detta vid Språkbanken vid Göteborgs universitet. I detta sammanhang är det naturligtvis också en stor fördel att svenska språket är ett så väldokumenterat språk. Det finns dock behov av ytterligare korpusar, t.ex. stora talspråkskorpusar med regionala varieteter, brytning etc. som underlag för språkteknologin (röststyrd teknik etc.).

Den nationella språkbanken bör ges funktionen av en portal för svenska språkresurser, vars uppgift blir att tillhandahålla de olika korpusarna m.m. Detta innebär att insamlingen, lagringen och bearbetningen kan ske hos olika aktörer. Ansvaret för att bygga upp och sedan driva den nationella språkbanken kan förläggas till olika aktörer. Vi har i våra överväganden utgått från följande.

En första utgångspunkt är att Språkbanken vid Göteborgs universitet redan fungerar som en nationell språkbank och att där finns ett mycket omfattande material som måste utgöra en av grundstenarna till en vidareutvecklad nationell språkbank. Språkdata vid Institutionen för svenska språket är en central aktör och den kompetens som finns där är en resurs som måste tillvaratas på bästa sätt. Förutom vid Språkbanken finns olika korpusar vid andra forskningsinstitutioner. Det är viktigt att en bred repertoar av korpusar tillgängliggörs genom den nationella språkbanken.

En andra utgångspunkt är att den vidareutvecklade nationella språkbanken måste få bred tillgänglighet. Till kommittén har det framförts, bl.a. av representanter för språkteknologisk verksamhet, att det i dag finns tillgänglighetsproblem vad gäller främst lexikala databaser. Det är ett nationellt intresse att svenska språkresurser på ett enkelt sätt kommer forskare, företag och andra i hela landet till godo.

En tredje utgångspunkt är att det är en fördel om den som skall ansvara för den nationella språkbanken har bred kompetens när det gäller både språk- och teknikfrågor samt har goda kontakter med både forskarvärlden, myndigheter och det språkteknologiska näringslivet.

Eftersom språkresurserna bör komma alla till godo är det vår bedömning att den nationella språkbanken bör hanteras av en statlig myndighet eller statligt finansierad aktör, utan vinstintressen. Den nationella språkbanken innebär bl.a. att länkar till redan befintliga svenska språkresurser samlas och koordineras i en portal för svenska språkresurser. Det ingår i den nationella språkbankens

uppgifter att säkerställa att alla får tillgång till dessa. I kapitlet om språkvårdens framtida organisation återkommer vi till frågan om vem som skall ges i uppdrag att ansvara för den fortsatta uppbyggnaden och driften av den nationella språkbanken.

Ett konkret nordiskt samarbete i språkbanksfrågor bör initieras

Under utredningsarbetet har det framkommit att det finns behov av nordiskt samarbete kring språkteknologiskt utvecklingsarbete. Vi anser att den fortsatta uppbyggnaden och samordningen av tal- och textdatabaser bör kunna ske inom ramen för nordiskt samarbete, både vad gäller resurser och metoder/teknik. Denna åsikt har framförts även från norsk sida (Handlingsplan for norsk språk og IKT, 2001). Norsk Språkråd menar att de nordiska länderna bör kunna ”ha gjensidig nytte av deler av de ressursene og verktøyene som utvikles i en slik sammenheng”. Det bör vara en uppgift för den som skall bygga upp och administrera den nationella språkbanken att initiera ett konkret nordiskt samarbete i dessa frågor.

Rättighetsfrågor bör beaktas i resursberäkningar

Vi vill peka på att korpusar kan vara mycket dyra att ta fram. Detta gäller särskilt talspråkskorpusar. En del av kostnaderna för en korpus är förknippade med rättigheter. Detta kan gälla t.ex. förlag som har rättigheter till ordlistor eller forskningsinstitutioner som tagit fram vissa material. Rätten till de gemensamma språkresurserna är en viktig fråga som måste lösas för att Sverige skall få en väl fungerande språkteknologisk infrastruktur. Enligt vår bedömning måste texter som läggs in i den nationella språkbanken kunna utnyttjas fritt. Den som ges uppgiften att bygga upp och administrera den nationella språkbanken måste därför också hantera rättighetsfrågorna. Det är viktigt att beakta detta när de ekonomiska resurserna för detta förslag beräknas (se kapitel 21).

Språkvården bör fortsätta med sitt arbete med språklig standardisering

En annan viktig förutsättning för utvecklingen inom IT och språkteknologin är ett fortsatt arbete med språklig standardisering. Detta kan sägas innefatta två aspekter: dels arbetet med terminologier, dels en mer allmän normbestämning.

I den fortsatta IT-utvecklingen kommer betydelsen av klara och entydiga termer att öka, både i det utvecklingsarbete som pågår inom IT-branschen och i gränssnittet mellan användare och maskin/nät.

För att användningen av Internet skall bli enklare är det viktigt att språkvården blir aktiv när det gäller att standardisera bruket av svenskspråkiga ord och uttryck. Språkvården bör enligt vår bedömning fortsatt uppmärksamma dessa frågor.

Termdatabaser bör tillgängliggöras genom språkbanken

Vi har i bl.a. kapitel 6 redovisat våra bedömningar och förslag om statens ansvar för terminologiarbetet och behovet av olika termdatabaser, inte minst flerspråkiga sådana. Det har i utredningsarbetet framkommit att det finns behov av standardiserade och kvalitetssäkrade terminologidatabaser, inte minst för att Internet skall fungera även på svenska. Terminologicentrum TNC har framfört idén om att inrätta en rikstermbank för att tillgängliggöra termer från t.ex. myndigheter för allmänhet, översättare, tjänstemän m.fl.

Vi delar den bedömningen och menar att språkvårdens terminologiarbete bör samordnas och inriktas på att ta fram en rikstermbank En sådan rikstermbank bör tillgängliggöras genom den nationella språkbanken. Även de flerspråkiga termbaser som vi föreslår i kapitel 6 bör tillgängliggöras genom språkbanken.

Forskning och utveckling inom språkteknologiområdet skall förstärkas

Vi anser att språkteknologi är ett område som har stor potential att vidareutvecklas. Behovet av forskning och utveckling inom området är fortsatt stort, medan de statliga resurser som avsatts för området är mycket begränsade.

Från Vetenskapsrådets sida ges pengar till grundforskning. Vi föreslår att Vetenskapsrådet ges i uppdrag att utlysa medel för

riktad forskning inom språkteknologiområdet. Detta skulle exempelvis kunna pågå under fem år.

Inom området informations- och kommunikationsteknik har Vinnova ett program för språkteknologi. De program som Vinnova/Nutek har ansvarat för under senare år har haft stor betydelse för den språkteknologiska utvecklingen i Sverige. Programmen omfattar dock förhållandevis små belopp och vi anser att mer statliga resurser borde satsas på detta område. Vi föreslår därför att resurserna för forskning och utveckling inom språkteknologiområdet ökar.

Vi föreslår vidare att ansvaret för framtida program för att stödja forskning inom området och därtill hörande medel behålls vid Vinnova, men att det språkteknologiska sekretariat som föreslås nedan ges ett avgörande inflytande över hur medelen skall fördelas. Det är naturligt att stödet till forskning och utveckling inom området hanteras administrativt inom Vinnova som har kompetens och erfarenhet inom området, men att hänsyn tas till statens övriga insatser för språkteknologin när beslut fattas. Detta innebär att ett språkteknologiskt sekretariat tillsammans med Vinnova skall fatta beslut om hur medlen skall fördelas. Vi återkommer till denna fråga i samband med språkvårdens framtida organisation.

För att forskning skall bli bra måste det finnas en god grundutbildning. Det är därför viktigt att det finns resurser för språkteknologisk utbildning. Språkteknologi har en tvärvetenskaplig karaktär och kan därför ha svårt att hävda sig i konkurrensen med områden som ses som mer centrala inom olika fakulteter. Det är viktigt att se till att språkteknologiområdet inte faller mellan stolarna.

De nordiska länderna ligger generellt sett långt framme på ITområdet. Det har dock ägt rum en snabb utveckling inom språkteknologin för de större europeiska språken som har fått tillgång till avancerade informationsbehandlingsverktyg, medan de nordiska språken saknar sådana verktyg och därmed riskerar att halka efter på informationssökningens område. Orsaken är att språken i Norden är relativt sett små och marknaden därmed för liten. För att även svenska skall ingå i flerspråkiga produkter och tjänster är det viktigt att svensk forskning och utveckling deltar i det internationella samarbetet, inte minst inom Norden och EU. Det bör finnas vinster – såväl ekonomiska som verksamhetsmässiga – att göra genom att vidareutveckla i första hand det nordiska samarbetet.

Vi föreslår därför att nordiskt samarbete liksom samarbete mellan forskning och näringsliv skall främjas i de framtida stödprogrammen. Forsknings- och utvecklingsprojekt bör kunna genomföras i samverkan med industrin. Vidare bör svenskt deltagande i programmet för det digitala innehållet och andra EU-program uppmuntras. Det bör vara en uppgift för det språkteknologiska sekretariat som föreslås nedan att verka för detta.

Ett samordnande, språkteknologiskt sekretariat skall inrättas

Det behövs ett nära samarbete mellan forskning, högre utbildning, näringsliv och myndigheter för att föra samman den teknik samt de allmänna språkkunskaper och språkresurser i form av både svensk skrift och svenskt tal som behövs för att utveckla språkteknologin. Språkteknologi berör olika branscher med bakgrund i olika forskningsdiscipliner. Det statliga ansvaret för området är splittrat mellan olika departement, myndigheter och institutioner. Från branschen efterfrågas ett samordnande organ.

Nutek har i en rapport (Maskinöversättning, 1999) till regeringen föreslagit att det bör utarbetas en långsiktig strategi för främjande av svensk språkteknologi. En myndighet/organisation bör utpekas som koordinator för strategiarbetet och ha som uppgift att följa utvecklingen inom området, bygga upp och förvalta resurser för svenska språket samt sprida information och stödja erfarenhetsnätverk. Svenska språknämnden har i sin principskiss om svensk språkvård och Språknämndens framtida organisation pekat på behovet av ett språkteknologiskt språkråd med representanter för branschen, forskning och myndigheter.

Vi delar Nuteks och Språknämndens bedömning och föreslår att staten blir mer aktiv inom det språkteknologiska området genom att inrätta ett samordnande, språkteknologiskt sekretariat. Syftet skall vara att stärka statens insatser och samordna dessa med andra insatser inom det språkteknologiska området.

Ett samordnande språkteknologiskt sekretariat bör genomföra åtgärder, följa utvecklingen samt sprida information. Andra uppgifter för ett sådant sekretariat är att t.ex. medverka i beslutsfattandet om statens direkta stöd till forskning och utveckling inom området (som i dag handläggs av Vinnova). Ett språkteknologiskt sekretariat bör även ha överblicken över tillgången på svenska

språkresurser och följa t.ex. utvecklingen av språkteknologiska hjälpmedel för funktionshindrade.

Sekretariatet bör även ha en konsumentupplysande funktion och kunna fungera som ett rådgivande organ gentemot framför allt offentliga institutioner. De språkteknologiska produkter och tjänster som finns t.ex. för översättning till och från svenska har ännu som regel mycket specifika användningsområden. Användare måste därför veta om det finns produkter för just de aktuella uppgifterna, annars ger språkverktygen inte den förväntade effektiviseringen. Samtidigt måste språkverktygen hitta just sina specifika potentiella användare och köpare. Det är ett av flera skäl till att det från flera håll har framförts behov av testning av språkteknologiska produkter, t.ex. i form av både språklig kontroll och certifiering av produkter. I bl.a. en marknadsundersökning från MATS-projektet1(Marknadsundersökning, 2001) pekas på behovet av att t.ex. data- och affärstidskrifter publicerar testresultat. Detta skulle enligt vår bedömning påskynda framväxten av en mer effektiv marknad för bra och användbara produkter och tjänster. Vi menar att det språkteknologiska sekretariatet måste ha en god överblick över produktutbud, praktiska erfarenheter och testresultat för svenska språkverktyg. I det konsumentupplysande arbetet bör ingå att följa och informera om utbud och marknadsläge, ha överblick över genomförda tester och andra studier, följa och samla erfarenhet av användningen av olika verktyg samt uppmärksamma icke tillgodosedd efterfrågan på svenska produkter och stimulera till utveckling av nya produkter eller anpassning av befintliga verktyg till svenska.

En språkteknologisk strategi bör tas fram

Nutek har föreslagit att det bör utarbetas en långsiktig strategi för främjande av svensk språkteknologi. Vi delar den bedömningen. För att vi skall kunna utnyttja språkteknologins potential – både för språkpolitiken, forskningspolitiken, näringspolitiken, förvaltningspolitiken och handikappolitiken – bör det språkteknologiska sekretariatet utarbeta en språkteknologisk strategi för att stärka kompetens och utveckling inom det språkteknologiska området.

1 Projektet Methodology and Application of a Translation System (MATS) drivs i samarbete mellan Institutionen för lingvistik vid Uppsala universitet, Scania CV AB och Explicon. Det finansieras genom Vinnova.

En inventering av den språkteknologiska branschen bör göras

Vidare bör en närmare inventering av den språkteknologiska branschen göras, bl.a. av vilka produkter och tjänster som finns tillgängliga på svenska språket, vad som är bra och vad som saknas. Språkteknologiska produkter och tjänster är enligt vår mening en viktig del av infrastrukturen.

Nordiskt samarbete bör utvecklas inom språkteknologin

Vi vill även här peka på att olika former av nordiskt samarbete inom språkteknologiområdet borde kunna medföra flera fördelar. Att samarbeta inom området borde vara kostnadseffektivt och utvecklande för både näringsliv och forskning. Strukturen i språken är lika, vilket gör det förhållandevis enklare att anpassa mellan olika nordiska språk än från engelska till något av de nordiska språken. Dessutom är flerspråkiga korpusar till stor nytta vid utvecklandet av flerspråkiga produkter och tjänster. Vi menar att det bör vara en av uppgifterna för det språkteknologiska sekretariatet att i samarbete med de övriga nordiska länderna realisera ett utökat nordiskt samarbete.

17.2. Datorbaserad översättning

17.2.1. Vad menas med maskinöversättning och översättningsminnen?

Genom internationaliseringen av samhället har krav på översättningar mellan olika språk ökat. Inom översättningsområdet kan datorer användas i olika utsträckning, allt ifrån direkt maskinöversättning till att fungera som ett stöd för översättarens arbete.

Maskinöversättning innebär att datorn med hjälp av lexikon, grammatiska regler m.m. genomför en tolkning av strukturen hos meningarna i den text som skall översättas och därefter skapar en text på målspråket. De enkla maskinöversättningssystemen översätter ord för ord, medan mer avancerade transfersystem i flera steg översätter meningar som fristående enheter. I dag används sådan maskinöversättning dels som läs- och kommunikationsstöd för att tillgängliggöra innehållet i texter skrivna på ett främmande språk, t.ex. direktöversättning av webbsidor, dels som delsystem i en mer

omfattande översättningsprocess, där översättningen utgör råmaterial för vidare bearbetningar. I en del fall (speciellt om ämnesområdet är väl avgränsat) kan utfallet bli tämligen tillfredsställande, medan i andra fall resultatet blir sämre. Ett väl genomarbetat system kan garantera kvalitet på vissa aspekter där manuell översättning kan missa (t.ex. sifferuppgifter). Vid vårt seminarium om språkteknologi gjorde forskare bedömningen att upp till 70 % av en facktext kan maskinöversättas godtagbart (se vidare bilaga 4).

Förutom direkt maskinöversättning finns olika typer av översättningsverktyg som omfattar t.ex. elektroniska lexikon, termdatabaser och översättningsminnen. Översättningsstationer är integrerade system för professionellt bruk. De omfattar vanligen flerspråkig ordbehandling och översättningsstöd av olika slag samt ibland också ett maskinöversättningssystem. Till översättningsstationen kan även referensmaterial av olika slag finnas kopplade, t.ex. textsamlingar på käll- och målspråk som behandlar det ämnesområde som översättningen gäller jämte sökfunktioner. Tidigare gjorda översättningar kan finnas tillgängliga i översättningsminnet eller vara åtkomliga för sökningar på annat vis.

17.2.2. Nutek föreslår en satsning på svensk språkteknologi

Nutek har på regeringens uppdrag utrett tekniska och ekonomiska förutsättningar för att ta fram en svensk basmodul för maskinöversättningar av standardiserade förvaltnings- och affärsdokument (Maskinöversättning, 1999). Av rapporten framgår bl.a. att den största efterfrågan på översättningar i Sverige gäller från svenska till engelska. Genom EU-medlemskapet har dock även behovet av översättning till svenska ökat. Därtill kommer den växande sektorn av s.k. lokalisering (översättning och anpassning av programvaror och manualer) som görs åt företag som exporterar till Sverige. I rapporten görs bl.a. en genomgång av existerande prototyper till maskinöversättningssystem för eller med svenska.

Nutek menar i rapporten att den tekniska utvecklingen inom området maskinöversättning har varit långsam. Även de bästa av dagens system har begränsad översättningsförmåga. De är dock i många fall tillräckliga som läs- och kommunikationsstöd och som delsystem för råöversättning i samband med textproduktion, antingen som fristående system eller som komponenter i stödsystem för översättare. Under senare år har alternativa tekniker

börjat utprövas. Dessa metoder verkar enligt Nutek kunna övervinna vissa av transfermetodens brister, men finns ännu inte som kommersiella produkter. Den viktigaste faktorn för maskinöversättningssystemets översättningsförmåga är systemets lexikon och regler. Ju större och bättre dessa är, desto bättre blir översättningarna. För att förbättra systemen måste man enligt Nutek utnyttja den översättningskunskap som ligger latent i existerande översättningar.

Nutek konstaterar i sin rapport att behovet av svenska maskinöversättningssystem i det lägre segmentet – dvs. mer osofistikerade produkter – kan tillgodoses av marknaden, men att utvecklingen av avancerade maskinöversättningssystem för svenska är eftersatt. Man menar vidare att den viktigaste förutsättningen för utvecklingen av avancerade maskinöversättningssystem är tillgången på översättningsdatabaser. Slutligen menar Nutek att det finns ett behov av ett konsumentupplysningsorgan på språkteknologins område. Nutek föreslår att det utarbetas en långsiktig strategi för att främja svensk språkteknologi. Denna skulle innehålla följande åtgärder:

  • att översättningsdatabaser byggs upp
  • att befintliga system utvärderas
  • att ett integrerat översättningssystem byggs upp
  • att en myndighet/organisation utpekas som koordinator för strategiarbetet och de ovan föreslagna åtgärderna. Denna skulle också ha till uppgift att följa utvecklingen inom området, bygga upp och förvalta resurser för svenska språket samt sprida information och stödja erfarenhetsnätverk.

Det tidigare nämnda MATS-projektet bygger vidare på Nutekrapportens förslag om behovet av mer kunskap om tillgängliga forskningsprototyper. Inom MATS-projektet har man gjort en marknadsundersökning av den kommersiella marknadspotentialen för ett maskinöversättningssystem med svenska som käll- eller målspråk. I rapporten Marknadsundersökning (2001) pekas bl.a. på att maskinöversättningar kan leda till sänkta kostnader, snabbare produktion samt konsekventare och mer exakta översättningar. Det konstateras att det inte finns någon lösning för högkvalitativ maskinöversättning till eller från svenska på marknaden i dag. Av undersökningen framgår att hälften av de svarande företagen skulle föredra att låta skribenterna skriva på svenska, om det är deras

modersmål, för att det höjer texternas kvalitet. Förutsättningen var att man skulle ha tillgång till en fungerande maskinöversättning. Merparten av de övriga angav att man konsekvent arbetar med sitt koncernspråk. Undersökningen pekar sammanfattningsvis bl.a. på att maskinöversättningssystemen bör testas och att resultaten av dessa bör spridas. Det pekas vidare på att myndigheter bör välja att införa systemet.

17.2.3. Maskinöversättning inom EU för vissa språk

Inom EU:s olika organ läggs stora resurser på översättning av olika dokument och tolkning mellan de elva officiella språken. Den totala produktionen av översättningar till svenska inom hela EUverksamheten ligger på drygt 200 000 sidor per år, oftast från engelska men även i betydande grad från franska. (Se kapitel 4.)

Europeiska kommissionen har under de senaste 25 åren arbetat med att utveckla och anpassa ett flerspråkigt hjälpmedel för maskinöversättning för internt bruk, EC Systran (se bl.a. EC Systran, 2001). Maskinöversättning har utvecklats för åtta av EU:s officiella språk (dock inte för alla s.k. språkpar). För svenska, danska och finska finns maskinöversättning över huvud taget inte tillgänglig inom EU:s ram. För närvarande omfattar EC Systran 18 språkpar, samtliga med engelska eller franska. Valet av språkpar har gjorts utifrån olika kriterier:

  • efterfrågan: arbetsspråken engelska och franska dominerar
  • språklig släktskap: språkpar som franska–spanska är billigare och lättare att utveckla
  • medlemsstaternas vilja att samfinansiera projekt är också av betydelse, därav utvecklingen av språkparen engelska–grekiska och grekiska–franska.

Maskinöversättningar används av handläggare på kommissionens sakenheter för tre syften:

  • Snabböversättning av korta, repetitiva och ofta brådskande texter med standardiserad struktur och terminologi. Godtagbar översättningskvalitet uppnås efter det att texten korrigerats av en person med målspråket som modersmål. Texterna används för internt bruk.
  • Snabb genomläsning av texter på ett språk som beställaren inte behärskar.
  • Framtagande av utkast på något annat språk än beställarens modersmål eller huvudspråk.

Översättare inom kommissionen använder maskinöversättningen som grund för en mer genomarbetad översättning av texten. Översättningens kvalitet varierar mellan olika språkpar. Resultaten för översättningar mellan franska och spanska bedöms som mycket goda. Spanska översättare använder EC Systran dagligen. Maskinöversättning har också god kvalitet där översättare kan missa (siffror etc.). Kvaliteten beror dock på vilken typ av källtext som skall översättas och kvaliteten på källtexten (stavning, format, syntax). Enligt kommissionen kan översättare som regelbundet använder sig av maskinöversättning förkorta översättningstiden med upp till en tredjedel om de rätta förutsättningarna finns (språkpar, texttyp, ämnesområde, stil).

Översättarna använder ett avancerat gränssnitt med namnet EURAMIS (European Advanced Multilingual Information System) som gör det möjligt att återanvända tidigare översättningsarbete genom översättningsminnen. Med utgångspunkt i tidigare översättningar kan datorn gå igenom texter som skall översättas och föreslå en översättning för de meningar där tillräckligt stor matchning uppnås. Denna kan sedan bearbetas av översättaren. Inte minst i EU-sammanhang där ofta ganska strikt bundna texter översätts ger ett sådant förfarande stora tidsbesparingar genom att mycket inte behöver nyöversättas varje gång. Resultatet är starkt beroende av dels storleken på de översättningsminnen som byggts upp, dels kvaliteten på de översättningar som lagras där. För att använda maskinöversättning och översättningsminne kombinerat kan översättaren arbeta med översättningsstationen Translator’s Workbench (TWB). TWB understöder bl.a. svenska, men en begränsning vid användningen för översättarna är att det inte finns någon maskinöversättning för svenskan.

Den gemensamma finansieringen av nya språkpar har handlagts inom ramen för MLIS-programmet. I början av år 2001 undertecknades samarbetsavtal med den nederländska och den portugisiska regeringen för utveckling av språkparen nederländska–engelska/franska och portugisiska–engelska/franska. Inom ramen för programmet Human Language Technologies (HLT) har projekt

startats för översättning till och från tjeckiska, ungerska och polska.

Vad gäller det nederländska utvecklingsprojektet kan följande nämnas (Machine Translation for Dutch, 2001). Nederländska finns med sedan länge i EC Systran, men har tidigare inte utvecklats och inte heller använts så mycket. Den tekniska utvecklingen har dock gjort att de flesta översättarna numera använder översättningsminnen. Maskinöversättning kan integreras i den miljön och användas för de delar av en text där översättningsminnen saknas. Genom att efterredigering ändå behövs när man arbetar med översättningsminnen är det inget stort merarbete för användarna att efterredigera också maskinöversatt text. Vid det nederländska valet av system gjordes en offentliga upphandling som företaget Systran vann. Det nederländska projektet kostar 2,4 miljoner euro och pågår i två år (motsvarande 50 personår). Det finansieras till 50 % av företaget Systran och till 50 % av ett konsortium bestående av kommissionen, Nederländska språkförbundet samt regeringarna i Nederländerna och Flandern. Kommissionens medfinansiering tas från det nu avslutade MLIS-programmet.

De nordiska medlemsstaternas språk är ännu inte med i något färdigutvecklat maskinöversättningssystem inom EU. Fler förslag till samarbete har lagts fram när det gäller danska, men ännu har de inte gett något resultat. Tilläggas kan att det i Danmark har utvecklats ett maskinöversättningssystem för patent (PaTrans). MLIS-programmet finansierar utvecklingen av språkparen finska– engelska och engelska–finska i samarbete med ett finländskt företag. Enligt uppgift har man kommit långt främst med riktningen finska-engelska. Vid kommitténs studiebesök i kommissionen framkom att det finns önskemål från bl.a. svenska översättare om språkparen engelska–svenska och franska–svenska.

För den som översätter är naturligtvis också sådant som termdatabaser, elektroniska lexikon och flerspråkiga ordbehandlingsprogram viktiga hjälpmedel. Inte minst viktigt är här termarbete i vid mening, och terminologisk utveckling är även i andra avseenden av stor betydelse för unionens kommunikation. En omfattande terminologisk verksamhet bedrivs också inom EU. Flera stora termdatabaser har byggts upp, bl.a. Eurodicautom vid kommissionen och TIS vid rådet.

17.2.4. Bedömning och förslag

Vårt förslag: Maskinöversättning för svenska skall utvecklas.

Från språkpolitisk utgångspunkt kan maskinöversättningar ses som ett medel för att stärka svenska språket och undvika ytterligare domänförluster eller kanske till och med återerövra domäner, t.ex. när det gäller dagens författande av texter på engelska inom svenska företag och myndigheter. Genom att göra tillgången till maskinöversättning mer allmän t.ex. på Internet, kan var och en använda svenska språket i större utsträckning – både genom att skriva texter på svenska som sedan översätts och genom att låta datorn översätta enklare utländska texter till svenska.

För att detta skall fungera är det viktigt att gemensamma, svenska språkresurser och då särskilt s.k. parallellkorpusar byggs upp. Även flerspråkiga termbaser är nödvändiga språkresurser. Den viktigaste faktorn för maskinöversättningssystemets översättningsförmåga är systemets lexikon och regler. Ju större och bättre dessa är, desto bättre blir översättningarna. Vi har därför i föregående avsnitt föreslagit att en nationell språkbank, innehållande bl.a. fritt tillgängliga översättningskorpusar, skall vidareutvecklas.

Behovet av maskinöversättningar bör vara stort inom det alltmer internationaliserade näringslivet. Inom flera branscher är tempot högt och man varken hinner eller har råd att översätta texter, material och program manuellt. Automatiserad översättning kan snabba upp och förbilliga översättningar betydligt. Möjligheten att använda maskinöversättningar kan innebära att även små och medelstora svenska företag kan närma sig den internationella marknaden. Väl fungerande maskinöversättningar innebär dessutom stora tidsvinster jämfört med manuella översättningar. Bra översättningar av t.ex. manualer är en del av produktkvaliteten. Genom språklig och kulturell anpassning av svenska produkter till utländska konsumenters önskemål kan nya marknader öppnas för svenska företag. Maskinöversättning är också viktig inom förvaltningen. Tillgång till maskinöversättning för svenska bör t.ex. kunna stärka svenskans bruk inom EU.

Det är stor skillnad mellan att översätta mer allmänna texter och att översätta facktexter inom givna ämnesområden. Dagens maskinöversättningar fungerar bäst för standardiserade facktexter.

Det behövs mycket grundforskning för att vidareutveckla maskinöversättningar.

Maskinöversättning för svenska skall utvecklas

Det är viktigt att Sverige som ledande IT-nation är med och utvecklar detta område. Ju tidigare fungerande system för maskinöversättningar tas fram, desto större är chansen att göra domänvinster. Vi menar att mer avancerade maskinöversättningssystem för svenska skall tas fram inom ramen för det nordiska samarbetet och/eller i samarbete med EU-kommissionen. Maskinöversättning bör – utifrån såväl språk-, närings-, förvaltnings- som forskningspolitiska utgångspunkter – göras tillgänglig för både offentlig förvaltning och för näringslivet samt för allmänheten. Det finns ett översättningsbehov av såväl förvaltningsdokument som affärsdokument, bruksanvisningar m.m., framför allt i syfte att små och medelstora företag skall kunna bredda sin marknad utanför Sverige.

För enklare maskinöversättningssystem bör marknaden själv kunna ta fram de produkter och tjänster som efterfrågas.

Men utvecklingen av avancerade maskinöversättningssystem för svenska är eftersatt. Därför behövs insatser för att främja fortsatt forskning och utveckling inom området. Insatserna för att bygga gemensamma språkresurser och tillgängliggöra dessa är en viktig förutsättning för ett fortsatt utvecklingsarbete.

Vi föreslår att Vinnova i samarbete med språkvården ges i uppgift att leda arbetet med att ta fram maskinöversättning för svenska. Vinnova är den myndighet som på kort sikt har bäst kompetens för detta arbete. På lite längre sikt bör det föreslagna språkteknologiska sekretariatet kunna ta över denna uppgift.

Arbetet bör genomföras i samarbete med andra nordiska länder och EU-kommissionen. Vår kartläggning har visat att det finns intresse inom kommissionen för att utveckla maskinöversättning för svenska, men samtidigt är finansieringsmöjligheterna mindre klara än tidigare. Tillgången på flerspråkiga, fritt tillgängliga resurser som grund för modellen är god inom EU-kontexten. Även inom den nordiska sfären finns på olika håll intresse för ett utvecklingsprojekt. Samtidigt bör mycket av det utvecklingsarbete som gjorts både i Sverige, andra nordiska länder och inom EU kunna användas för att utveckla svensk maskinöversättning. Utvecklingsarbetet bör

samfinansieras av näringslivet, svenska staten och förslagsvis andra nordiska länder och EU-kommissionen.

18. Språklagstiftning och språklig konsekvensbedömning

Regeringen har i kommittédirektiven gett kommittén i uppdrag att pröva om det är ändamålsenligt att det svenska språkets ställning regleras i lag. Svenska språknämnden hävdar i sitt förslag till handlingsprogram att svenska språkets ställning i Sverige bör lagfästas. Nämnden anför att svenskan i dag har en undanskymd plats i svensk lag och att det bör preciseras att svenskan är landets huvudspråk: ”Svenska ska fortsätta att vara det samhällsbärande språket utan inskränkningar i Sverige samt ett officiellt språk i EU”. Svenska språknämnden har även föreslagit att offentliga beslut skall underkastas språklig konsekvensbedömning så att de blir förenliga med detta övergripande mål.

I detta kapitel ges först en redogörelse över hur den rättsliga regleringen av språkens ställning ser ut i några olika länder samt en överblick över vissa av de nordiska överenskommelser som reglerar språkfrågor. Därefter lämnas en översikt över hur det svenska språket behandlas i den nuvarande svenska lagstiftningen. Sedan följer överväganden om huruvida det är ändamålsenligt att svenska språkets ställning regleras i lag, och på vilket sätt detta i så fall kan göras. Slutligen lämnar vi ett förslag beträffande språklig konsekvensbedömning av offentliga beslut.

Följande punkter när det gäller språklagstiftning och språklig konsekvensbedömning ingår i vårt förslag till handlingsprogram:

  • En särskild lag skall införas som fastställer svenskans status som huvudspråk i Sverige.
  • I kommittéförordningen skall införas krav på bedömning av språkliga konsekvenser av förslag i betänkanden.

18.1. Språklagstiftning i andra länder

I det följande görs en kort redovisning av hur ett antal länder har löst frågan om språklagstiftning. Eftersom Finland för närvarande står i begrepp att införa en ny språklag, behandlas det landet mer ingående än de övriga.

18.1.1. Finland

Grundlagen

Finland har en omfattande språklagstiftning. Landets språkliga situation skiljer sig på ett markant sätt från den svenska genom att Finland har två jämställda språk, nämligen finska och svenska.

Fundamentet för lagregleringen om språk i Finland är grundlagen, vilken trädde i kraft den 1 mars 2000. (Genomgången av förhållandena i Finland bygger huvudsakligen på betänkandet från den finländska språklagskommittén, Ny språklag 2001:3 och Landqvist 2000.) Den nya grundlagen bygger på fyra äldre grundlagar, av vilka regeringsformen i språkhänseende är den intressanta. Regeringsformen tillkom 1919 och reviderades 1995. Bestämmelser från regeringsformen ingår i den nya grundlagen. 2 kap. 17 § behandlar frågor kring rätt till språk och kultur. Dessa bestämmelser är utan sakliga ändringar överflyttade från regeringsformen.

Paragrafen slår inledningsvis fast att finska och svenska är Finlands nationalspråk. Var och en har rätt att i egen sak använda sitt eget språk, finska eller svenska, hos domstol eller andra myndigheter samt få expeditioner på det egna språket. Svenska är således inte något minoritetsspråk i Finland utan ett nationalspråk jämställt med finskan. På motsvarande sätt räknas finlandssvenskarna heller inte som en minoritet i Finland. Paragrafen föreskriver också att det allmänna, dvs. stat, kommuner, samkommuner och andra offentligrättsliga samfund skall ”tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder”.

Övriga paragrafer av intresse är 51 § som föreskriver att finska eller svenska skall användas i riksdagsarbetet och 79 § som stadgar att lagar skall stiftas och publiceras på finska och svenska.

Även minoritetsskyddet regleras i grundlagen. I 2 kap. 17 § föreskrivs att samerna såsom urbefolkning samt romerna och andra grupper har rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur.

Bestämmelserna om samernas rätt att använda sitt eget språk utfärdas genom lag. Rättigheterna för dem som använder teckenspråk och för dem som på grund av handikapp behöver tolknings- och översättningshjälp skall tryggas genom lag.

Förslag till ny språklag i Finland

Finland har en språklag av relativt gammalt datum (FörfS 148/1922). Den 26 augusti 1999 tillsattes en statlig kommitté för att utarbeta ett förslag till en ny språklag om Finlands nationalspråk, finska och svenska, och lagstiftning som har samband med den. Den 15 juni 2001 överlämnade kommittén sitt betänkande (Ny språklag 2001:3) till justitieministern. Efter sedvanlig remissbehandling kan den nya lagen träda i kraft i början av 2004.

Det fanns flera anledningar till att språklagskommittén tillsattes. Den nya grundlagen ansågs ha stärkt principen om landets officiella tvåspråkighet och nationalspråkens jämställdhet samt de språkliga rättigheterna och det allmännas förpliktelser i språkfrågor. Språklagen ansågs även bristfällig och föråldrad ur innehållsmässig, lagteknisk och språklig synvinkel. Viktiga mål för språklagskommittén har därför varit att modernisera den finländska språklagen med avseende på innehåll, lagteknik och språk samt att säkerställa att de språkliga rättigheter som garanteras i grundlagen förverkligas också i praktiken. Kommittén menar även att den nya språklagen har symbolvärde för medborgarna, eftersom språket har stor betydelse när det gäller att bevara samhörigheten och särdragen inom en befolkningsgrupp. Den nya språklagen skall vara en lag för den enskilda individen, inte endast för myndigheter.

Innehållet i den föreslagna språklagen är i korthet följande.

  • Språklagen gäller finska och svenska – bestämmelserna om andra språk finns i annan lagstiftning.
  • Lagen skall tillämpas av myndigheter och andra som sköter offentliga uppgifter. Kommittén föreslår ett brett tillämpningsområde. Lagen skall tillämpas först och främst på alla statliga förvaltningsmyndigheter samt kommuner och samkommuner. Även vissa självständiga offentligrättsliga inrättningar, såsom Finlands bank, ingår i tillämpningsområdet.
  • Språklagen är en allmän lag, som kompletteras av speciallagstiftning. I förslaget till språklag finns en förteckning över de viktigaste bestämmelserna i annan lagstiftning. Sådana be-

stämmelser ingår till exempel i lagstiftningen om utbildning och bildningssektorn, hälsovårds- och sociallagstiftningen samt lagstiftningen om förundersökning och rättegång.

  • Myndigheterna skall självmant säkerställa de språkliga rättigheterna. Utgångspunkten är således att individen inte själv skall behöva hänvisa till sina språkliga rättigheter.
  • Justitieministeriet åläggs att övervaka verkställigheten av språklagen. I den nya språklagen föreslås en bestämmelse, enligt vilken varje myndighet inom sitt verksamhetsområde skall övervaka att språklagen följs. Justitieministeriet skall ha ett speciellt ansvar för uppföljningen av hur språklagen tillämpas. Kommittén har även föreslagit att regeringen varje valperiod skall lämna riksdagen en berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen och om hur de språkliga rättigheterna har förverkligats.

18.1.2. Norge

I Norge finns två officiella målformer: bokmål och nynorska. Det har tidvis varit en hård språkstrid mellan målformerna, vilket naturligtvis har påverkat den norska språkpolitiken.

Norsk rättskrivning är inte fastlagd i lag, men indirekt finns en reglering. (En översikt över den lagliga grunden för språklig normering i Norge ges i Lilleholt 1997.) Enligt grundskolelagen (39 §) och lagen om vidaregående upplärning (38 §) skall läroböcker som används inom vissa skolformer godkännas av departementet. Bara läroböcker som följer den s.k. läroboksnormalen skall godkännas. Inom statsförvaltningen skall läroboksnormalen läggas till grund för språkbruket (resolution 24 juli 1981).

Det är en tradition att staten ger rättskrivningsregler. Ändringar i rättskrivningen har under årens lopp gjorts av både Kulturdepartementet, rättskrivningskommittéer och stortinget. En mer detaljerad kompetensfördelning tillkom först år 1981 (St.meld. nr. 100, 1980–81). Norsk språkråd är ett statligt organ och skall enligt lov 18. juni 1971 nr. 79 om Norsk språkråd bl.a. ge myndigheterna råd i språkfrågor och uttala sig om principer för normering av skriftspråket och ortnamn. Efter 1981 års proposition togs det in en paragraf för Språkrådet om ”fullmakter i normeringsspørsmål”. Enligt denna har Språkrådet fullmakt att fatta slutgiltiga beslut i normeringsfrågor som gäller skrivsätt och böjning av nya ord

och andra ord som inte tidigare har blivit normerade i norskan, förkortningar, datering och andra tal, bruk av skiljetecken, stor eller liten begynnelsebokstav, sär- eller sammanskrivning samt avstavning. Förslag om genomgripande ändringar av hela system och förslag om ändring i skrivsätt eller böjning av ord som tidigare är normerade skall läggas fram för departementet för godkännande. Departementet skall ta ställning till om rådets ändringsförslag skall avgöras av departementet eller regeringen eller om saken eventuellt skall läggas fram för stortinget.

Enligt 1980 års lov om målbruk i offentleg tjeneste är bokmål och nynorska likvärdiga målformer och skall vara jämställda skriftspråk i alla statliga, fylkeskommunala och kommunala organ. En kommun kan enligt 5 § kräva en viss målform i skrivelser från statliga organ till kommunen. Enligt 6 § skall statliga organ svara på skrivelser på den målform som används i den inkomna skrivelsen.

Regeringen (Kulturdepartementet) skall minst vart fjärde år lägga fram en skrivelse till stortinget om målanvändningen inom den offentliga förvaltningen. Enligt föreskrifter får ingen av de två målformerna vara representerad med mindre än 25 %.

Enligt den norska grundlagen åligger det myndigheterna att se till att samerna kan utveckla sitt språk och sin kultur. Genom samelagen (lov om Sametinget og andre samiske rettsforhold) regleras rättigheter vad gäller det samiska språket.

18.1.3. Danmark

Danmark har, i likhet med Sverige, inte någon lagstiftning om statusen för språk. År 1997 antog det danska folketinget två lagar som reglerar språkförhållanden från ett korpusperspektiv, dvs. frågor rörande språkets grammatiska och lexikaliska struktur (Vogel 1999).

Genom loven om Dansk Sprognaevn (lov nr 320) har den danska språknämnden fått i uppgift att bl.a. fastlägga den danska rättskrivningen (1 §). Enligt 2 § skall nämnden redigera och ge ut den officiella danska Retskrivningsordbogen. I loven om dansk retskrivning (lov nr 332) sägs att dansk rättskrivning fastläggs av nämnden och offentliggörs i rättskrivningsordbogen (1 §). Vidare sägs att alla delar av den offentliga förvaltningen skall följa den danska rättskrivningen. Lagen gäller även inom undervisningsväsendet.

De nationella minoriteterna i Danmark utgörs av tyskspråkiga i Sönderjylland och befolkningarna på Färöarna och Grönland. Genom lagen om självstyre för Färöarna är Färöarna en autonom enhet inom Danmark med färöiska som huvudspråk. Motsvarande lagstiftning finns sedan år 1979 för Grönland och grönländskan. Den tyskspråkiga minoritetens rättigheter behandlas i en deklaration från år 1955. Där garanteras den tyskspråkiga minoriteten i Danmark och den danskspråkiga minoriteten i Tyskland rätten att använda sitt respektive språk i både tal och skrift.

18.1.4. Frankrike

Den franska språklagstiftningen är inriktad på att skydda majoritetsspråket franska. Regleringen finns på både grundlags-, lag- och förordningsnivå (Vogel 1999).

Enligt den franska konstitutionen är republikens språk franska: ”La langue de la République est le français ” (artikel 2). Denna regel infördes år 1992 för att befästa det franska språkets status. Frågan regleras således på grundlagsnivå. Det huvudsakliga syftet med grundlagsregleringen torde vara att skydda franskan mot det hot som det engelska språket anses utgöra.

Därutöver regleras språkförhållandena i 1994 års lag om användning av franska språket (nr 94–665), 1994 års dekret om franska offentliga tjänstemäns användning av franska språket och i 1996 års föreskrifter om franska språkets främjande, vilka ersatte 1975 års språklagstiftning. Reformeringen av lagstiftningen år 1994 genomfördes under debatt och lagförslaget kunde inte antas i politisk enighet. Vissa delar av lagförslaget förklarades till och med grundlagsstridiga eftersom de stred mot fri- och rättighetsförklaringen i konstitutionen.

Genom 1994 års språklag slås fast att franskan skall användas i undervisning, arbetsliv, handel och inom offentlig sektor. Språklagarna innehåller bl.a. föreskrifter om obligatorisk användning av franska i vissa situationer. Franska skall t.ex. användas då varor och tjänster förevisas, på fakturor och kvitton, i bruksanvisningar etc. Avtal som offentligrättsliga juridiska personer träffar skall vara på franska. Offentliga hänvisningstecken och offentlig affischering skall ske på franska. Skriftligt formulerade arbetsavtal skall avfattas på franska, men om arbetstagaren är en utlänning har denne rätt att få avtalet översatt till sitt modersmål. Alla skriftliga dokument som

innebär åligganden för arbetstagaren eller innehåller bestämmelser som arbetstagaren måste känna till, skall vara skrivna på franska. Bland annat löneavtal skall vara på franska.

Vidare regleras att doktorsavhandlingar skall vara skrivna på franska. Det slås fast att det är ett grundläggande mål för skolundervisningen att eleverna skall behärska franska språket och ha kunskaper i två andra språk.

Regeringen skall årligen rapportera till parlamentet om lagens efterlevnad och franska språkets status i internationella avtal etc.

Lagen gäller både inom den offentliga sektorn och inom näringslivet. Den är i många avseenden mycket ingripande och den innehåller tillsyns- och straffbestämmelser. Polis och tjänstemän med uppgift att sköta konsumentfrågor, samt även en sådan förening som bildats för att värna om det franska språket och som godkänts via en förordning, kan anmäla brott mot lagen till domstol. Som exempel kan nämnas att man i vissa fall kan dömas till böter om man använder sig av ett engelskt ord i t.ex. en reklamtext som vänder sig till allmänheten.

Frankrike har inte något officiellt minoritetsspråk. Landet har heller inte undertecknat Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter.

18.1.5. Polen

Enligt den polska grundlagens artikel 27 skall polskan vara det officiella språket i republiken Polen.

Den 7 oktober 1999 fick Polen en ny språklag. I ingressen till denna slås fast att det polska språket utgör en grundläggande beståndsdel av den nationella identiteten och kulturen, särskilt med beaktande av historiska erfarenheter där utländska krafter genomfört kampanjer mot det polska språket i syfte att beröva folket dess nationella identitet. Det föreskrivs även att språklagen inte skall påverka nationella minoriteters och etniska gruppers rättigheter.

Artikel 3 i språklagen behandlar skyddet för det polska språket i ett mer allmänt bruk. Artikeln föreskriver att skyddet bl.a. gäller att värna om ett korrekt språkbruk och etablerandet av villkor för en riktig utveckling av språket och att motverka att språket vulgariseras. Vidare stadgas att regionala språkvariationer och dialekter skall respekteras. Samtliga offentliga inrättningar som deltar i den allmänna debatten skall förpliktas att skydda polskan. Enligt artik-

el 4 skall polskan vara det officiella språket på ett antal områden, bl.a. inom statlig och offentlig förvaltning.

Lagen tar även upp det legala skyddet för språket. Det nämns i artikel 6 att internationella avtal som republiken Polen ingår som huvudregel skall ha en polsk version. I ett avtal som genomförs på polskt territorium skall avtalet vara på polska när en av parterna är polsk. Det är förbjudet att använda utländska termer, utom för egennamn, i avtal som träffas på polskt territorium.

Som huvudregel skall även polska vara det språk som används i utbildningsväsendets samtliga stadier. Information och inskriptioner som placeras vid offentliga institutioner skall vara på polska. Regeringen kan i vissa fall föreskriva att en översättning skall utsättas.

18.2. Nordiska överenskommelser om språk

Den nordiska språkkonventionen, som trädde i kraft den 1 mars 1987, ger en nordisk medborgare rätt att vid behov använda sitt modersmål – danska, finska, isländska, norska eller svenska – vid kontakt med domstolar eller andra myndigheter eller andra offentliga organ i en annan nordisk stat. Förutom domstolar gäller denna rätt vid ärenden hos bl.a. sjukvårds-, hälsovårds-, social-, skatte-, polis- och skolmyndigheter. Det är myndigheten i fråga som har att sörja för att den enskilde medborgaren får den tolknings- och översättningsservice som behövs.

Konventionen gäller såväl muntlig tolkning som skriftliga kontakter med myndigheten, dock ej telefonkontakt. Konventionen reglerar inte medborgarens språkliga rättigheter i det egna landet.

Överenskommelsen ger även en medborgare rätt till tolkhjälp i brottmål. Om det är möjligt skall tolkhjälp även finnas vid mål och ärenden vid domstolar och andra offentliga organ.

Den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster (FördrS 69/1996) ger en nordisk medborgare rätt att använda det egna språket på social- och hälsovårdens område. Enligt artikel 5 i konventionen har en medborgare i ett nordiskt land rätt att använda de språk som den nordiska språkkonventionen garanterar vid skriftlig kontakt med en myndighet i ett annat nordiskt land i ärenden som rör socialt bistånd eller sociala tjänster. Om det behövs, skall myndigheten i sådana fall svara för att medborgaren får erforderlig tolk- och översättningshjälp. Såvitt möjligt skall inrätt-

ningen använda ett språk som personen i fråga förstår i de fall där språket har stor betydelse för att syftet med socialt bistånd och sociala tjänster skall uppnås.

18.3. Språklig reglering i Sverige

18.3.1. Svenska språket i nuvarande författningstext

Inga föreskrifter om officiellt språk

I Sverige finns inte någon föreskrift som anger att svenskan är nationalspråk eller officiellt språk. Varken 1974 års regeringsform eller andra grundlagar innehåller några allmänna stadganden om svenska språkets ställning. En förklaring till detta är förmodligen att det sedan länge ansetts självklart att det gemensamma språket i Sverige är just svenska.

Det kan även sägas att regeringsformen indirekt ger det svenska språket ett grundlagsskydd i och med att den, i likhet med övriga lagar och förordningar, är skriven just på svenska. Här uttrycks således helt uppenbart den grundläggande principen att svenska är författningsspråk i Sverige.

Språket hos myndigheter och inom domstolar

Hos svenska förvaltningsmyndigheter och inom domstolarna finns inga direkta föreskrifter om att svenskan skall vara det språk som används vid kontakter, förhandlingar och rättegångar. I 7 § förvaltningslagen (1986:223) föreskrivs emellertid att en myndighet skall sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt. Det står dock ingenting om vilket språk som myndigheten skall använda. Av 8 § samma lag framgår dock indirekt att förfarandespråket är svenska, eftersom paragrafen stadgar att en myndighet vid behov bör anlita tolk när den har att göra med någon som inte behärskar svenska. Om myndigheten skickar ut ett beslut eller brev till någon som inte behärskar svenska språket skall enligt grunderna för samma paragraf översättning normalt ske. En bestämmelse liknande den i 8 § förvaltningslagen finns i 50 § förvaltningsprocesslagen (1971:271).

Motsvarande språkliga regler kan sägas gälla förfarandet vid våra allmänna domstolar. Det finns ingen uttrycklig regel som säger att

en förhandling inför domstol skall hållas på svenska. Rättegångsbalken 5 kap. 1 § stadgar dock att förhandlingar i domstol skall vara offentliga. Enligt JO innebär denna offentlighetsprincip, som är grundlagsfäst i 2 kap. 11 § regeringsformen, i kombination med ovan nämnda lagrum att en förhandling inför rätten skall hållas på svenska (se JO:s ämbetsberättelse 1995/96 s. 82). Rättegångsbalken (1942:740) 5 kap. 6 § behandlar behovet av tolk. Enligt bestämmelsen kan tolk anlitas om part, vittne, eller annan som skall höras inför rätten inte är ”mäktig svenska språket”. I rättegångsbalken 33 kap. 9 § finns vidare regler om att rätten vid behov får låta översätta handlingar som kommer in till eller skickats ut från rätten om det kan antas ha betydelse för målet.

Några exempel på språklig reglering

Även om det inte finns några allmänna stadganden om svenska språkets ställning, finns det åtskilliga föreskrifter om det svenska språket i speciella sammanhang. Härigenom kan det sägas komma till uttryck att svenskan måste uppfattas som huvudspråk inom vissa områden. Som exempel på sådana föreskrifter kan nämnas sjukvården där 5 § patientjournallagen (1985:562) föreskriver att journalhandlingar som upprättas inom sjukvården skall vara skrivna på svenska. Detta innebär exempelvis att läkare inte får använda medicinska termer på latin – om det finns svenska – när de gör anteckningar i journaler.

Utrycklig användning av svenska språket föreskrivs även i patentlagen (1967:837) och patentkungörelsen (1967:338) som kräver att vissa handlingar i patentärenden skall avfattas på eller åtminstone översättas till svenska språket.

Inom medieområdet kan nämnas radio-_och_TV-lagen (1996:844) som föreskriver att TV- och ljudradiosändningar som sker efter tillståndsgivning av regeringen, om det inte finns särskilda skäl mot det, i betydande omfattning skall innehålla program på svenska språket, program med svenska artister och verk av svenska upphovsmän (6 kap. 8 §). Avsikten med detta stadgande är att värna om den svenska kulturen, inte att diskriminera utländska upphovsmän. Med uttrycken ”svenska artister” och ”svenska upphovsmän” avses inte ett krav på svenskt medborgarskap, utan i stället en närmare anknytning till det svenska språket och till svenskt kulturliv (se prop. 1995/96:161 s. 98–99 och 175).

Svenska – ett av Europeiska unionens officiella språk

Svenskan är sedan Sverige och Finland år 1995 inträdde i EU ett av unionens elva officiella språk. I och med anslutningen har EU:s språkbestämmelser kommit att bli en del av den svenska rättsordningen. Principen om flerspråkighet har tillämpats alltsedan språkbestämmelserna konkretiserades i EG-förordningen nr 1/1958. Från början var franska, italienska, nederländska och tyska officiella språk. I takt med att gemenskapen utvidgats har språklistan utvidgats och från år 1995 således med svenskan.

Innebörden av förordningen är bl.a. att svenskan, tillsammans med de övriga officiella språken, är arbetsspråk. Förordningar och andra texter av allmän räckvidd avfattas och gemenskapernas officiella tidning ges ut på samtliga av dessa officiella språk. Vidare föreskrivs i Europaparlamentets arbetsordning att parlamentets samtliga handlingar skall upprättas på de officiella språken och att inlägg på ett officiellt språk skall simultantolkas till de andra officiella språken.

Av grundfördragets artikel 21.3 följer också att varje unionsmedborgare har rätt att göra framställningar till EU:s samtliga organ av betydelse på sitt eget officiella språk och även få svar på detta. (Se vidare kapitel 4.)

18.3.2. Skyddet för minoritetsspråk

Sverige ratificerade år 1999 Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter samt den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Konventionen är uppbyggd som en principdeklaration och i slutet av ingressen till konventionen anges att det skydd och de rättigheter som kommit till uttryck i konventionen skall förverkligas genom nationell lag och lämplig regeringspolitik.

Den svenska ratificeringen föregicks av ett betänkande från en statlig kommitté, Minoritetsspråkskommittén, som föreslog att samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar skulle klassas som minoriteter. De språk som kommittén klassificerade som historiska minoritetsspråk var samiska, finska, och romani chib. Samiska och finska ansågs även vara landsdels- eller minoritetsspråk (se Steg mot en minoritetspolitik, SOU 1997:192, s. 9–14 och SOU 1997:193, s. 9–14).

I den efterföljande propositionen (prop 1998/99:143), som även kom att antas av riksdagen, gjorde regeringen bedömningen att de ovan nämnda språken samt även meänkieli (tornedalsfinska) och jiddisch uppfyllde minoritetskonventionens kriterier. Samtliga språken talas av hävd och skiljer sig tydligt från det svenska språket. Dessutom fann regeringen att de talades av ett så stort antal personer att det fanns goda möjligheter att bevara språken. Regeringen framhöll även att ett minoritetsspråk som har en historisk geografisk bas borde ges ett särskilt starkt skydd. Romani chib och jiddisch ansågs till skillnad mot de övriga språken vara territoriellt obundna.

Riksdagen antog två lagar (1999:1175 och 1176) till skydd för tre av minoritetsspråken, nämligen för samiska, finska och meänkieli. Lagarna behandlar rätten för enskilda att använda dessa språk hos förvaltningsmyndigheter och domstolar i några av Sveriges nordligaste kommuner, det s.k. förvaltningsområdet. Lagarna ger även den enskilde rätt till förskoleverksamhet och äldreomsorg inom förvaltningsområdet på de tre språken.

Romani chib och jiddisch kom således inte att få en egen lagstiftning. De fick dock status som minoritetsspråk. Regeringen avsåg därvid att vidta rikstäckande åtgärder för att stödja och skydda samtliga minoriteters språk, kultur, historia inom framför allt utbildnings- och kulturområdet.

Som framgår av kapitel 7 gavs inte teckenspråket status som minoritetsspråk.

18.4. Närmare om språklagsdiskussionen

Som berörts har Svenska språknämnden i sitt förslag till handlingsprogram framfört att ”svenska språkets ställning i Sverige bör lagfästas. Det övergripande målet är att svenska skall bevaras som ett samhällsbärande och komplett språk.” Man har vidare anfört att svenskan har en undanskymd plats i svensk lag, vilket inte förvånar eftersom svenskans ställning har varit självklar. Nu är de tidigare nationalspråkens ställning inte lika självklar. Det är därför, menar Språknämnden, rimligt att slå fast det svenska språkets ställning som huvudspråk i Sverige.

Språknämnden hävdar också att kravet på att svenskan skall ses som ett samhällsbärande språk utan inskränkningar i Sverige ”bör specificeras för situation efter situation med hänsyn till tal och

skrift, i utbildning, i regeringens och riksdagens arbete, inom myndigheter och mellan myndigheter och medborgare, i rättsväsendet.” Inte minst i förhållande till den europeiska unionen gäller det enligt nämnden att ha en klar språkpolitisk linje. Detta är viktigt för att upprätthålla ett demokratiskt samhälle där alla har möjlighet att delta i de gemensamma angelägenheterna. Det bidrar också till att stärka svenskans roll som symbolisk tillgång och bärare av nationell identitet.

Svenska språknämnden har i sitt handlingsprogram även föreslagit att offentliga beslut skall underkastas språklig konsekvensbedömning så att de blir förenliga med det övergripande målet. Nämnden anser att det svenska språkets framtid i olika hög grad är beroende av beslut som i första hand gäller andra områden och att man kan jämföra med hur miljö eller jämställdhet berörs av beslut om förändringar, t.ex. i skatter, utbildning eller fysisk planering. Språknämnden anser det rimligt att på liknande sätt som för dessa områden göra språkliga konsekvensbedömningar innan beslut tas om ändringar som kan påverka språket och dess bruk. Vägledande bör vara det överordnade kravet på svenskan som ett samhällsbärande och komplett språk. I lämplig författning bör skrivas in skyldigheten för myndigheter att i tillämpliga fall göra språkliga konsekvensbedömningar.

Språknämndens förslag har diskuterats av Vogel (1999). Vogel redogör för rättsläget i Sverige och ett antal övriga länder och behandlar även Svenska språknämndens förslag att svenska språkets ställning bör lagfästas. Vogel menar att det är många frågor som inställer sig. Vad skall lagen avse, språkets status eller korpus? Skall arbetet samordnas med korpusarbete i Finland? Hur skall lagen koordineras med dels regeringsformens fri- och rättighetsstadganden, dels Sveriges internationella åtaganden? Avslutningsvis ställer sig Vogel frågan om – med tanke på alla dessa frågor – en normgivning verkligen är det rätta instrumentet för det som Svenska språknämnden vill uppnå. Vogel är tveksam till detta och menar även att det franska exemplet inte manar till efterföljd.

18.5. Bedömningar och förslag

Våra förslag:

  • En särskild lag skall införas som fastställer svenskans status som huvudspråk i Sverige.
  • I kommittéförordningen skall införas krav på bedömning av språkliga konsekvenser av förslag i betänkanden.

18.5.1. Utgångspunkter för en svensk språklagstiftning

Frågan om en svensk språklag är ny och har inte tidigare varit föremål för överväganden från lagstiftarens sida. Som framgår av vår kartläggning har dock frågan diskuterats inom bl.a. språkvården och forskningsvärlden.

När frågan nu aktualiserats för svenskt vidkommande kan först följande sägas. En förutsättning för en lagreglering är att den får ett innehåll som är förenligt med rättssystemet och i linje med det s.k. allmänna rättsmedvetandet.

Lagar innehåller vanligen handlings- eller förbudsregler som är förenade med någon form av rättslig sanktion. En lag riktar sig med sina regler till vissa subjekt. Så kan enskilda personer, företag, organisationer eller det allmänna stå som direkt adressat för en lagbestämmelse. Men en lag har naturligtvis också indirekta adressater. På senare tid (framför allt fr.o.m. 1980-talet) har även s.k. ramlagar med mera allmänt uttryckta målsättnings- eller programstadganden blivit ett inslag i lagstiftningen. Detta har varit en metod för att ge uttryck åt statsmakternas strävan eller intentioner i olika avseenden. Som exempel på sådan lagstiftningsteknik kan nämnas hälso- och sjukvårdslagen1 och djurskyddslagen2.

Även frågan om våra minoriteters språkliga rättigheter måste naturligtvis beaktas i språklagsdiskussionen. Enligt grundlagen bör det allmänna främja etniska, språkliga och religösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla sitt eget kulturliv och samfundsliv (1 kap. 2 § regeringsformen). Det är dock, som ovan redogjorts för i avsnitt 18.3.2, endast i fråga om tre språk som ett minoritetsskydd reglerats i lag; ett skydd som för övrigt endast gäller i

1 2 § Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården (SFS 1982:763). 2 2 § Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom (SFS 1988:534).

vissa geografiskt avgränsade områden. De två övriga språken, romani chib och jiddisch, har getts status av minoritetsspråk, dock utan egen lagstiftning. Teckenspråkets ställning i Sverige är oklar (se kapitel 7). Frågan om användningen av andra språk än svenska i Sverige är alltså i endast begränsad utsträckning reglerad i lag.

Kommittén har vid bedömningen av en språklags ändamålsenlighet även att bedöma frågor om lagstiftningsbehov, syfte och teknik utifrån politiska och rättsliga perspektiv. Naturligtvis bör medborgar- och språkpolitiska aspekter vara element vid den mål- och medelanalys som får göras. Vi anser att det i ett demokratiskt samhälle är av vikt att alla ges möjlighet att delta i debatten och att alla har tillgång till eller behärskar det gemensamma språket.

Frågan om det nationella språket är även en viktig symbolfråga. Vi har i kapitlet om språkpolitik gjort bedömningen att det finns behov av en språkpolitik som omfattar både svenskan, de övriga språken i Sverige och förhållandet mellan dem. I samband med detta lämnas även förslag till mål för den nationella språkpolitiken. I ett följande kapitel om språkvårdens organisation lämnar vi förslag om den myndighetsstruktur som bör knytas till detta nya politikområde. En lagstiftning inom det språkpolitiska området skall ses tillsammans med dessa frågor.

En utgångspunkt för kommitténs överväganden i denna sak har varit frågan hur målen för den nationella språkpolitiken skall kunna uppnås på bästa möjliga sätt. I betänkandets olika kapitel lämnas olika förslag på åtgärder – finansiella stödåtgärder, informationsinsatser, organisationsförändringar etc. – med syftet att bidra till att de språkpolitiska målen kan uppnås. Ett annat och kompletterande medel för att uppnå målen är lagstiftning.

Det kan diskuteras hur effektiv en lagstiftning inom det språkpolitiska området kan vara. Det kan hävdas att man genom en lag endast kan åstadkomma en svag och indirekt styrning på området varför de positiva effekterna av en lagstiftning kan sägas vara oklara. Vi menar dock att en lagreglering ger en mycket tydlig signal om den vikt som svenska språket har. Enligt vår bedömning skulle därmed en lagstiftning stödja arbetet med att uppnå de språkpolitiska målen.

Från olika håll har framförts att en språklag skulle kunna få negativa effekter och kunna utnyttjas för t.ex. nationalistiska och främlingsfientliga syften. En språklag skulle kunna uppfattas som stående i motsats till att bejaka ett mångkulturellt samhälle och medföra att olika språkgrupper kan känna sig åsidosatta. I betänk-

andet har vi dock klart visat att språkpolitiken i Sverige skall vara inriktad på att bejaka den mångspråkiga rikedom som Sverige har genom sina minoriteter och invandrare. Vårt förslag till språklag följer den inriktning på språkpolitik som vi föreslagit i föregående kapitel och har följaktligen en mångspråklig inriktning som bejakar ett mångkulturellt samhälle.

En synpunkt som har framförts i debatten är att språkanvändning lämpar sig mindre väl för ren normgivning. Detta är ett argument som kan riktas mot en språklag som främst skulle vara inriktad på korpusfrågor. Detta är dock inte fallet med vårt förslag. När det gäller styrning av korpusfrågor framför kommittén i betänkandets kapitel 20 att politiska instanser inte skall ges inflytande över språkets normering.

En annan fråga som har diskuterats är vilka eventuella sanktioner som skulle kunna knytas till en språklag. Som framgår av vår kartläggning innehåller den franska språklagen sanktioner. Vi menar att en svensk lagstiftning på området rimligen inte bör göra det. Av detta följer att vi i kapitlen om svensk språkvårds uppgifter organisation (19 och 20) inte föreslår att en språkpolitisk myndighet skulle ges uppgiften att bedriva tillsyn i strikt mening inom området. Enligt vår bedömning finns det risker för att en sådan tillsyn skulle kunna komma i konflikt med yttrandefrihetskraven. Vi har i betänkandet betonat att språket är allas egendom och att det inte skall normeras av staten.

Det kan då kanske tyckas att en språklagstiftning skulle sakna något egentligt rättsligt eller operativt syfte. I kapitel 20 föreslår vi dock att en myndighet med ansvar för språkpolitikens genomförande skall inrättas. Vi föreslår därför att en av denna myndighets uppgifter skall vara att följa upp och utvärdera hur författningsbestämmelser och andra regler inom språkområdet fungerar. En språklag skulle därmed ge ett stöd i arbetet med att driva det språkpolitiska arbetet enligt de av riksdagen beslutade målen för en nationell språkpolitik, t.ex. vad gäller uppföljnings- och utvärderingsarbetet.

Det bör avslutningsvis betonas att en lag är ett av medlen för att uppnå de språkpolitiska målen. På andra håll i detta betänkande föreslås andra åtgärder.

18.5.2. Var ligger lagstiftningsbehovet?

Lagstiftning om olika aspekter av språket

En språklig lagstiftning kan avse olika aspekter av språket, vilket bl.a. vår internationella kartläggning har visat. Svenska språknämnden har fört fram att det finns anledning att skilja på lagstiftning om dels språkets korpus, dvs. språkets grammatiska och lexikala strukturer, dels språkets status varmed menas språkets sociala användningsområden (se vidare kapitel 19).

Språklagen skall avse svenska språkets status

Svenskans ställning som komplett och samhällsbärande språk är inte ohotad, bl.a. är användningen av svenskan inte längre självklar inom vissa funktionsområden. Andra språk, speciellt engelskan, har fått en allt starkare ställning, såväl internationellt som nationellt.

Vidare har Sverige blivit ett mångspråkigt samhälle. Fem minoritetsspråk har erkänts som nationella minoritetsspråk. Genom invandringen har ett stort antal språk kommit till Sverige. Det är av vikt att man i ett sådant samhälle har ett språk som befolkningen kan ha gemensamt, ett språk som är huvudspråk. Detta är i Sverige svenskan.

Vi föreslår därför att svenskans ställning som huvudspråk i Sverige skall slås fast i lag. En sådan lagstiftning skall ses som en åtgärd för att förhindra att svenskan förlorar sin samhällsbärande funktion. Vårt förslag skall också ses som ett led i bejakandet av ett mångkulturellt och mångspråkigt samhälle, där svenskan är det gemensamma språket.

Svenskan skall vara Sveriges officiella språk i internationella sammanhang

Vi föreslår att det i språklagen skall slås fast att Sveriges officiella språk i internationella sammanhang skall vara svenska. Detta gäller i första hand inom EU.

Regeringen har i våra direktiv gett oss i uppdrag att ”föreslå åtgärder som leder till att svenskans ställning som officiellt språk inom EU kan bevaras”. Svenskan är i och med Sveriges inträde i EU ett av unionens officiella språk. Att genom lag slå fast svensk-

ans ställning både i Sverige och i internationella sammanhang torde stärka språkets ställning inom EU och dess olika organ. Lagen kan även ge svenska representanter och tjänstemän stöd för att använda sig av svenska vid arbetet inom unionen och i andra internationella sammanhang.

Språklagen skall inte avse korpusfrågor

I Sverige har historiskt sett frågor rörande språkets korpus inte ansetts vara en fråga för staten och dess normgivande instanser. Det är i huvudsak Svenska Akademien, Svenska språknämnden och Terminologicentrum TNC som arbetar med dessa frågor. (Se vidare kapitel 19 och 20.) Någon rättslig reglering rörande korpusdelen finns heller inte i Sverige i dag, till skillnad från t.ex. Danmark.3 En ansats till rättslig reglering utgör dock Statsrådsberedningens riktlinjer för författningsspråket, som i hög grad har påverkat utformningen av nyare författningar.

Vi anser att någon lagstiftning inom korpusområdet heller inte skall komma ifråga. Det arbete som språkvården gör i detta hänseende är fullt tillräckligt och en närmare statlig reglering av de korpusuppgifter som språkvården har leder knappast till någon förbättring av arbetet.

Språklagen skall föreskriva ett klart och begripligt myndighetsspråk

Vi har tidigare i betänkandet gjort bedömningen att det behövs fortsatta och intensifierade åtgärder för att slå vakt om svenskan som ett korrekt och välfungerande språk. Detta kommer även till uttryck i vårt förslag till mål för en nationell språkpolitik och i vårt förslag till språkvårdens framtida uppgifter och organisation. Det

3 I Sverige fungerar som bekant Svenska Akademiens ordlista som norm för stavningen. Detta är dock inte fastlagt i lag. För skolans del gäller visserligen att Kungl. Maj:t år 1889 beslöt att den då aktuella sjätte upplagan av SAOL skulle vara normen för stavningen i skolan. Detta förhållande upphävdes delvis genom nystavningsreformen 1906 där det i Fridtjuv Berg s.k. stavningsukas fastslogs att SAOL:s sjunde upplaga skulle bilda grunden för stavningen i skolan ”dock med iakttagande av att t-ljudet skulle tecknas med t eller efter de vanliga grunderna för konsonantteckens dubbelskrivning med tt samt att v-ljudet skulle tecknas med v med bibehållande av v i böjningsformerna framför s och t utom i ordet haft” (Bruce 1940 s. 390). Den nya stavningen gällde till att börja med bara skolorna, men utsträcktes 1912 till att gälla även officiella skrivelser och tryck. Svenska Akademien accepterade dock inte den nya stavningen, och först i och med SAOL:s nionde upplaga från 1950 blev stavningen i ordlistan i överensstämmelse med nystavningens principer.

är viktigt att språket inom den offentliga förvaltningen är klart och begripligt. För att stödja det fortsatta språkvårdsarbetet föreslår vi att det i språklagen slås fast att de som fullgör uppgifter i den offentliga förvaltningen skall använda en svenska som är klar och begriplig. Liknande formuleringar återfinns i 7 § förvaltningslagen (1986:223) och i 7 § verksförordningen (1995:1322). Där anges dock inte uttryckligt att saken rör det svenska språket.

Den föreslagna regeln tar sikte på de offentliganställda och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen. Det är dock viktigt att betona att en sådan lagregel, som främst riktar sig till dem som fullgör myndighetsutövning eller på annat sätt kommer i kontakt med enskilda, inte skall uppfattas som diskriminerande mot exempelvis dem som talar svenska med utländsk brytning eller dem som har språkliga funktionshinder.

Språklagen skall avse endast svenskans ställning

I betänkandet har vi förutom svenskan även i viss utsträckning behandlat de nationella minoritetsspråken, teckenspråket och invandrarspråken. Detta har varit naturligt utifrån ett språkpolitiskt perspektiv. De övriga språken ingår både i vårt förslag till mål för en nationell språkpolitik och i vårt förslag rörande språkvårdens framtida uppgifter och organisation. När det gäller frågan om en språklagstiftning menar vi att den nu föreslagna språklagen endast bör gälla det svenska språket. Det finns flera skäl för detta. Riksdagen har nyligen, efter en utredning och en omfattande remissomgång, fastställt statusen för vissa minoritetsspråk, varför vi inte har någon anledning att nu göra en ändring vad gäller lagregleringen av dessa språk. När det gäller teckenspråket har vi i tidigare kapitel föreslagit att en översyn av dess ställning skall göras.

18.5.3. På vilken normnivå bör språklagen ligga?

Svenskans ställning bör inte regleras i grundlag

Som ovan redovisats har de inhemska språken ett grundlagsskydd i vissa länder, bl.a. Polen och Finland. Den språkliga och kulturella situation som finns i Sverige, skiljer sig dock avsevärt från dessa länder.

Av flera skäl anser vi inte att det är lämpligt att det svenska språkets ställning regleras i grundlag. Svensk konstitutionell tradition innebär att statusbestämmelser (gränser, flagga, språk m.m.) inte gjorts till föremål för reglering i svensk grundlag. Det kan inte sägas ingå i vår lagstiftningsteknik att sådana regler ges i grundlag. Vid en nordisk jämförelse kan nämnas att varken Danmark eller Norge har reglerat språkfrågan i sina grundlagar, varför det inte heller kan åberopas någon egentlig nordisk tradition. Det bör också erinras om att Sveriges två grundlagar på tryck- och yttrandefrihetens område också till sin natur är principiellt språkneutrala.

Vi vill därför inte rekommendera att saken nu förs upp bland de reformfrågor på det konstitutionella området som statsmakterna bör överväga närmare. Sammanfattningsvis anser vi således inte att det svenska språkets ställning bör regleras i regeringsformen.

Språklagen bör utformas som en ramlag

Lämpligare är i stället att genom en särskild lag fastställa svenskans status som huvudspråk i Sverige. Genom ett allmänt hållet stadgande slås svenska språkets ställning fast i lag. Det blir således fråga om ett slags avsiktsförklaring genom vilken lagstiftaren i generella termer markerar språkfrågornas stora betydelse och även markerar skyldigheter i fråga om svenskans användning för dem som verkar i det offentliga. Lagen kan även ge en allmän hänvisning till andra författningar vilka på ett mer detaljerat sätt ger anvisningar om språkets användning inom olika politikområden.

Den föreslagna språklagen kan sedan bilda en ram eller utgångspunkt för ytterligare ändringar i särskilda fall. Vi anser att lagen bör vara av allmän natur och att det inte i detta sammanhang är lämpligt att reglera svenska språkets ställning inom olika politikområden, vilket bl.a. den franska språklagen gör. Behoven och regleringen är alltför varierande. I de fall där vi har gjort bedömningar om att sådana ändringar bör göras har detta behandlats i de tidigare kapitlen i detta betänkande.

18.5.4. Vilken term skall användas för språket?

Svenskan skall vara ”huvudspråk” i Sverige

Bland de länder som har en språklagstiftning varierar termen för benämningen på landets språk. Några länder, däribland Finland, har benämningen ”nationalspråk”. Norge kallar sitt språk för ”landets språk” och Frankrike har ett ”republikens språk”.

Det är vår mening att uttrycket ”officiellt språk” inte helt står i överensstämmelse med den svenska språkbilden. I och med införandet av svensk minoritetslagstiftning på området, finns det i vart fall tre minoritetsspråk som även dessa, inom sina respektive områden, kan göra anspråk på att vara officiella.

Svenska språknämnden har föreslagit att det skall slås fast att svenskan skall vara ett ”samhällsbärande” språk och att det är rimligt att lagfästa svenskan ställning som huvudspråk i Sverige.

Ordet ”samhällsbärande” kan visserligen framstå som elegant för att i lagtexten beskriva svenskans ställning i Sverige, men är samtidigt ganska svårbegripligt och kan därför riskera att motverka sitt syfte. Även de nationella minoritetsspråken kan sägas vara samhällsbärande och uttrycket framstår därför som mindre lämpligt.

Det uttryck som vi förordar är att fastslå att svenskan är ”huvudspråk” i Sverige. Denna term betonar betydelsen av det svenska språket, och ger även tydliga signaler om att svenskan är det språk som talas av det stora flertalet av landets innevånare, samtidigt som termen påminner om att det även finns andra språk att ta hänsyn till.

Svenskan skall vara landets ”officiella språk” i internationella sammanhang

I internationella sammanhang finns det ofta behov av att tala om ett lands språk, och det vanligaste förefaller då vara att man använder benämningen ”officiellt språk”. Vi föreslår därför att det fastslås att svenskan skall vara Sveriges ”officiella språk” i internationella sammanhang, t.ex. inom EU och i det nordiska samarbetet.

18.5.5. Förslag till språklig konsekvensbedömning

Det är kommitténs uppfattning att en sådan obligatorisk konsekvensbedömning som Svenska språknämnden föreslår är alltför långtgående. Det är inte rimligt att samtliga offentliga beslut skall underkastas en språklig konsekvensbedömning. Däremot menar vi att en språklig konsekvensbedömning är önskvärd i samband med det offentliga utredningsväsendets arbete. Utgångspunkten för sådana bedömningar bör vara målen för den nationella språkpolitiken.

Vi föreslår därför en ändring av 15 § kommittéförordningen (1998:1474) som innebär att statliga utredningar skall ange konsekvenserna när ett förslag har betydelse för det svenska språket och dess bruk. Det bör vara en uppgift för språkvården att bevaka att sådana konsekvensbedömningar genomförs. Detta innebär att språkvården bör vara remissinstans för utredningsbetänkanden.

18.6. Förslag till författningstext

Lag om svenska språket

1 §

Det svenska språket är huvudspråk i Sverige och landets officiella språk i internationella sammanhang.

2 §

De som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet använda klar och begriplig svenska.

3 §

I andra författningar finns ytterligare bestämmelser om hur det svenska språket skall användas. Där finns också bestämmelser om användningen av de nationella minoritetsspråken, teckenspråket och andra språk.

15 § kommittéförordningen (1998:1474)

Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen, skall konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottslig-

heten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män, för det svenska språket och dess bruk eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

19. Språkvårdens uppgifter

En av de uppgifter som anges i regeringens direktiv till kommittén är att lägga fram förslag om den svenska språkvårdens framtida uppgifter och organisation i ljuset av det handlingsprogram som föreslås. I de föregående kapitlen har ett flertal olika uppgifter för språkvården utpekats. Detta kapitel skall nu ägnas åt att samla ihop trådarna och redovisa vår samlade bedömning av vilka uppgifter den svenska språkvården bör ha.

Vårt förslag innebär att den centrala, statligt finansierade språkvården ges följande uppgifter:

  • korpusarbete
  • status- och inlärningsarbete
  • rådgivning, information och upplysning
  • terminologiverksamhet
  • språkbanksverksamhet
  • språkteknologi
  • centralt stöd till myndighetsspråkvården
  • uppföljning och utvärdering
  • internationellt samarbete.

19.1. Språkvård – en uppgift för alla

Alla har ansvar för språket

Språket är allas vår egendom. Att bevara, vårda och utveckla språket är allas vårt ansvar. I snäv mening är språkvården en liten verksamhet, men i vid mening kan vården av språket sägas vara ett mycket omfattande företag som engagerar oss alla på olika sätt – som elever och lärare, barn och föräldrar, arbetstagare och arbetsgivare, mediekonsumenter och medieproducenter osv. Detta kan jämföras med kulturminneslagens 1 § som slår fast att det är en

nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön.

Statens insatser för språken i Sverige

Insatser för framför allt svenska språket och minoritetsspråken, men även teckenspråket och invandrarspråken, görs i dag på skilda sätt, i såväl offentlig som privat regi. Från statens sida ges bidrag både till allmän språkvårdsverksamhet och terminologiverksamhet. Inom statliga myndigheter bedrivs språkvårdande arbete, framför allt i syfte att skapa välfungerande texter. Vidare ger staten bidrag till olika former av kulturverksamheter som bl.a. syftar till att främja språken. Resurser för utbildning i och forskning om de olika språken är naturligtvis också viktiga statliga insatser för språkens bevarande, vård och utveckling. Till detta kommer olika verksamheter inom t.ex. integrationspolitiken, minoritetspolitiken, handikappolitiken och andra politikområden.

Språkvården i Sverige

Det kan inledningsvis konstateras att det i Sverige inte finns någon statlig myndighet med uttalat ansvar för allmänna språkpolitiska frågor. Den svenska språkvården har i stället av tradition varit uppdelad på olika organ. Det finns inte någon språkvårdsinrättning vars verksamhet är reglerad i någon författning, med undantag för Sametingets språkvårdande uppgifter. Språkvården har i dag en blandad finansiering, där vissa delar är helt privat finansierade och andra är mer eller mindre offentligt finansierade. En närmare genomgång av den svenska språkvårdens olika inrättningar görs i bilaga 5.

Den centrala, icke-statligt finansierade språkvården

Svenska Akademien är det äldsta språkvårdande organet i Sverige. Akademien är en helt fristående inrättning, vars verksamhet huvudsakligen finansieras genom egna fonder. Man har även betydande inkomster genom den statliga regleringen av kungörelseförfarandet i Post- och Inrikes Tidningar. Akademien ger bidrag till både

Svenska språknämnden och Sverigefinska språknämnden. Akademien äger också en minoritetspost av aktierna i Terminologicentrum TNC.

Till den centrala språkvården som inte har statlig finansiering kan även t.ex. förlagens utgivning av ordböcker o.d. räknas.

Den centrala, statligt finansierade språkvården

Svenska språknämnden är en ideell förening. Språknämndens uppgift är att följa svenskans utveckling i tal och skrift och med denna kunskap som utgångspunkt ge råd till språkanvändarna i syfte att främja gott språkbruk. Av Språknämndens intäkter år 2000 var knappt tre fjärdedelar bidrag. Språknämnden får ett statsbidrag via Kulturdepartementet som år 2002 uppgår till 3,6 miljoner kronor.

För terminologins och fackspråkets del är Terminologicentrum TNC av stor betydelse. I augusti 2000 gick dåvarande Tekniska nomenklaturcentralen (TNC) i konkurs. Efter rekonstruktionen under det nya namnet Terminologicentrum TNC har organisationen krympt väsentligt vad gäller antalet verksamma m.m. TNC är numera ett aktiebolag. Liksom tidigare finansieras terminologiarbetet genom både statliga bidrag och uppdragsintäkter. Enligt det preliminära bokslutet för 2001 var omsättningen ca 5,8 miljoner kronor, varav drygt 3,6 miljoner kronor utgörs av statsbidrag.

Vad gäller språket i förvaltning m.m. är Regeringskansliets språkexperter och Klarspråksgruppen de centrala institutionerna. I detta sammanhang bör också riksdagens språkgrupp nämnas. Regeringskansliets språkexperter och Klarspråksgruppen finansieras inom ramen för anslaget till Regeringskansliet.

Till språkvården hör dessutom ett antal samarbets- och termgrupper, t.ex. Språkvårdsgruppen, Mediespråksgruppen, Svenska datatermgruppen och Svenska biotermgruppen. Vad gäller termgrupperna har Biotermgruppen fått visst verksamhetsbidrag (totalt 150 000 kr). Biotermgruppen själv bedömer att ett bidrag på ca 600 000 kr skulle behövas. Datatermgruppen hade tidigare viss finansiering från EU-programmet MLIS och från Nutek, men får nu inget direkt finansiellt stöd. Detta innebär att Datatermgruppens verksamhet f.n. går på sparlåga. Svenska Läkaresällskapets språkkommitté har finansierats genom Läkaresällskapet (drygt 450 000 kronor), men av ekonomiska skäl kommer sällskapet att

tvingas upphöra att ge detta stöd fr.o.m. halvårsskiftet 2002. Svenska Optiksällskapets arbetsgrupp för språkvårdsfrågor får ekonomiskt stöd från Svenska Optiksällskapet.

När det gäller minoritetsspråken bedrivs den samiska språkvården inom den statliga myndigheten Sametinget och dess samiska språkråd. Enligt Sametingslagen (1992:1433) skall Sametinget verka för en levande samisk kultur och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur. Till Sametingets uppgifter hör särskilt att leda det samiska språkarbetet. Den sverigefinska språkvården bedrivs av den ideella föreningen Sverigefinska språknämnden som främst finansieras med bidrag från svenska staten (1,1 miljoner kronor). Sverigefinska språknämnden skall vårda och utveckla finska språket i Sverige. För meänkielis del pågår försök att bygga upp språkvårdsverksamhet. Romani chib och jiddisch har inga språknämnder eller liknande. För teckenspråkets del finns ingen språknämnd, men verksamhet inom Sveriges dövas riksförbund (SDR) bör dock nämnas.

Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI) är en statlig myndighet vars uppgift är att på vetenskaplig grund dokumentera och öka kunskaperna om bl.a. dialekter, ortnamn och personnamn.

Lokal språkvård

Beträffande den språkvård som utförs inom företag och organisationer kan språkvårdarna vid tidningar, TT och Sveriges Radio nämnas. Språkvårdande insatser utförs också inom myndigheter, kommuner m.m. av bl.a. utexaminerade språkkonsulter.

Bedömningar och förslag

Vårt förslag: Den centrala, statligt finansierade språkvården ges följande uppgifter: korpusarbete; status- och inlärningsarbete; rådgivning, information och upplysning; terminologiverksamhet; språkbanksverksamhet; språkteknologi; centralt stöd till myndighetsspråkvården; uppföljning och utvärdering samt internationellt samarbete.

Språkvård omfattar olika typer av verksamheter. Dessa hänger alla på olika vis samman, och det går därför inte att entydigt avgränsa dem från varandra. Vi föreslår att den centrala statligt finansierade språkvården skall utföra följande funktioner:

1. korpusarbete

2. status- och inlärningsarbete

3. rådgivning, information och upplysning

4. terminologiverksamhet

5. språkbanksverksamhet

6. språkteknologi

7. myndighetsspråkvård

8. uppföljning och utvärdering

9. internationellt samarbete.

Rådgivning, information och upplysning ingår naturligtvis som ett led i all språkvård, och därmed i de övriga funktionerna, men vi har valt att låta den verksamhet som består av mer direkt utåtriktat och informerande arbete bilda en egen funktion. Terminologiverksamheten kan betraktas som en del av korpusverksamheten, men eftersom den har speciella förutsättningar har den här fått bilda en egen funktion. Internationellt samarbete ingår i de övriga funktionerna, men är även en viktig verksamhet i sig, varför vi valt att redovisa den som en egen funktion.

19.2. Korpusarbete

Verksamhet i dag

Språkvårdens korpusarbete handlar om att vårda standardspråket genom normering, standardisering och reglering av stavning, uttal, ordböjning och meningsbyggnad, men också om att dokumentera språket. Korpusarbete i strikt mening innebär insatser för att normera standardspråket och för att utveckla detta genom att exempelvis skapa uttryck för nya företeelser och begrepp. Till korpusarbetet i vid mening kan också räknas sådant som att ta fram skrivhandledningar inriktade mot att ge hjälp att producera enkla, begripliga och effektiva texter m.m. och insatser av mer renodlat beskrivande karaktär.

Att dokumentera och normera ett språk i form av ordböcker, ordlistor, grammatikor etc. är en viktig uppgift för språkvården och sker i dag både i offentlig och privat regi.

  • Svenska Akademiens ordlista (SAOL) har hittills getts ut i tolv upplagor och har sedan länge rollen som norm för stavning och böjning av svenska ord. Akademien har sedan mer än ett sekel arbetat med att ge ut sin stora historiska ordbok (SAOB). Svenska Akademiens grammatik (SAG) är ett annat stort projekt som Akademien har ansvarat för. Akademiens senast påbörjade språkliga projekt är det nusvenska lexikonet Svensk ordbok (SO).
  • Svenska språknämnden arbetar med språkriktighets- och språkbruksfrågor. Nämnden ger t.ex. ut sina skrivregler. Man tar också fram ordböcker som Nyordsboken och arbetar sedan länge på att ge ut en ny konstruktionsordbok. Nämnden arbetar kontinuerligt med excerpering och registrering av nya ord. Arbete med den svenska uttalsordboken pågår och en språkriktighetshandbok har påbörjats.
  • Terminologicentrum TNC ger ut skrivregler och termlistor.

Till TNC nära knutna termgrupper som Svenska biotermgruppen arbetar med terminologin inom speciella områden och ger råd och rekommendationer, publicerar termlistor m.m. Tidigare bedrev Svenska datatermgruppen ett aktivt arbete på detta område, men på senare tid har verksamheten där av främst ekonomiska skäl gått på sparlåga.

  • Regeringskansliet med hjälp av dess språkexperter ger bl.a. ut

Myndigheternas skrivregler och skrivhandledningar för olika textgenrer.

  • Olika förlag ger ut ordböcker av olika slag och omfattning och man producerar även många andra verk med betydelse för språkvården, t.ex. läroböcker i svenska. Här bör uppslagsverk nämnas, eftersom dessa bl.a. fungerar språkligt normerande. Vidare kan nämnas tidningarnas egna normsamlingar, TTspråket och olika skrivstödsprogram för våra datorer, liksom den verksamhet som utförs av Mediespråksgruppen, ett samarbetsorgan för språkvårdare inom svenska nyhetsmedier.

Insatser för att öka kunskapen om bl.a. dialekter, ortnamn och personnamn görs inom SOFI.

Språkvårdsarbete bedrivs dessutom internt inom olika myndigheter, organisationer och företag. Det finns språkvårdare vid t.ex. Sveriges Radio, vissa dagstidningar, Tidningarnas Telegrambyrå samt vid olika myndigheter, organisationer och företag.

Det finns även olika föreningar och organisationer med inriktning på språk och språkvård.

Dessutom görs insatser för språket inom en rad andra politikområden, där särskilt forskningen och utbildningssektorn kan nämnas. Institutioner för nordiska språk eller svenska finns vid ett flertal universitet och högskolor.

För de nationella minoritetsspråken i Sverige är situationen varierande. Sverigefinska språknämnden vårdar och utvecklar det finska språket i Sverige. Nämnden anordnar bl.a. språkvårdsseminarier och utarbetar svensk-finska ordlistor inom olika samhällsområden. Sverigefinska språknämnden är samlokaliserad med Svenska språknämnden och samverkar på skilda vis med denna. Samiska språkrådet, som sorterar under Sametinget, arbetar med samiska språkvårdsfrågor, exempelvis genom att utveckla nya ord på samiska och en ny samisk terminologi. En annan uppgift är att arbeta med samiska ortnamn. Vid SOFI:s arkiv finns omfattande samlingar av samiskt dialektmaterial och samiska ortnamn. För romani chib och jiddisch finns inga språknämnder eller liknande som bedriver språkvårdsarbete. När det gäller teckenspråket kan teckenspråksavdelningen vid SDR nämnas. För meänkieli pågår arbete med att bygga upp en språkvårdande verksamhet. Undervisning och forskning i finska och samiska bedrivs vid några universitet och högskolor, och till någon del även för meänkieli.

Förändrade behov

Under vårt utredningsarbete har det framkommit att det finns ytterligare behov av korpusarbete. Genom den ökade användningen av IT har behoven av att ta fram svenska ord och termer med ITanknytning ökat. Sådant arbete har utförts av bl.a. Svenska datatermgruppen, men måste drivas vidare med kraft. Datoriseringen har medfört att villkoren för textframställning har förändrats samt att mycket kraftfulla språkliga standardiseringsinstrument har lagts i händerna på programkonstruktörer. Mycket kunskap saknas fortfarande om vilka effekter sådant får på svenska språket.

Ett stort antal personer som brukar svenska har ett annat modersmål än svenska. Detta skapar behov av nya typer av ordböcker, skrivregelsamlingar, grammatikor m.m. Erkännandet av samiska, finska, meänkieli, jiddisch och romani chib som nationella minoritetsspråk innebär att statens ansvar för dessa språk har ökat. Teckenspråket är de dövas första språk. För teckenspråkets del kan nämnas att t.ex. Tolk- och översättarinstitutet (TÖI), SDR och olika universitet på skilda sätt bedriver arbete för teckenspråket. Stockholms universitet har utarbetat en digital version av Svenskt teckenspråkslexikon. Man har pekat på behovet av kontinuerlig dokumentation av nybildningar inom teckenspråket och av tecken från specialiserade fackområden. SDR menar att en språknämnd liknande sådana som finns för andra språk bör bildas för teckenspråket, bl.a. för att garantera kvaliteten på teckenspråksmaterial.

Vår bedömning

Korpusarbetet fungerar till stor del väl. Svenskan är ett av de bäst beskrivna språken i världen, bl.a. tack vare forskningen om svenska vid universitet och högskolor och de insatser Svenska Akademien gjort genom Svenska Akademiens ordbok och Svenska Akademiens grammatik. Vi är väl försedda med ordböcker och ordlistor av skilda slag. Även för skrivregler m.m. är situationen god.

Vi konstaterar dock att behoven av språkvård ökar och att de har förändrats. Inom korpusarbetet uppfyller dagens organisation för språkvård flertalet behov, men vissa behov kan inte tillgodoses, exempelvis inom IT-området och för mediespråket. Dessutom är språkvårdsbehovet för de övriga språken i Sverige inte tillgodsett i tillräcklig omfattning.

Beträffande mediespråket finns det behov av ökat stöd till medieföretagen i deras språkvårdsarbete. Behovet av att ta fram nya ord och termer på svenska ökar. Detta gäller kanske framför allt medierna, där det är viktigt att svenska uttryck introduceras så fort som möjligt. Samordningsarbete liknande det som utförs inom Mediespråksgruppen behöver intensifieras. Kunskapen om tillståndet och utvecklingen för mediespråket behöver förbättras och översättningars kvalitet inom televisionen följas.

Det finns även behov av att snabbt ge EU:s översättare hjälp med nya ord för nya företeelser och att ha tillgång till korpusar av skilda slag. Vidare behöver kunskapen om tillståndet och utveck-

lingen för EU-språket förbättras och översättningarnas kvalitet inom EU följas.

Riksdagen beslutade år 1999 att Sverige skulle ge fem språk status som nationella minoritetsspråk. Samtidigt har Sverige under de senaste årtiondena fått en stor mängd nya språk genom invandring. Till detta kommer även teckenspråket, som är de barndomsdövas modersmål. Detta förändrar naturligtvis förutsättningarna för den statligt finansierade språkvården. Svenska språknämnden och Terminologicentrum har i dag ingen kompetens vad gäller minoritets- och invandrarspråkens korpusfrågor, och inte heller för teckenspråket. Som berörts utförs språkvård för finskans respektive samiskans del av Sverigefinska språknämnden och Samiska språkrådet, och för meänkieli pågår arbete för att bygga upp språkvårdande organ.

Vad gäller korpusarbete för romani chib och jiddisch finns det behov av någon inrättning som har i uppgift att följa utvecklingen och vid behov samordna statens insatser samt komma med eventuella åtgärdsförslag till statsmakterna. För teckenspråkets del bör det enligt vår bedömning skapas resurser för att inrätta en särskild funktion för teckenspråk inom den centrala, statligt finansierade språkvården. Det är viktigt att språkvården har ett nära samarbete med de institutioner vid universitet och högskolor som arbetar med minoritetsspråken och teckenspråket.

19.3. Status- och inlärningsarbete

Verksamhet i dag

Med statusarbete avses insatser för att kartlägga och påverka språkens roll och funktion i samhället. Svenska skall kunna talas och skrivas inom så många samhällsområden som möjligt, samtidigt som vi i ett flertal sammanhang behöver ha goda färdigheter i engelska och andra internationella språk. Minoritetsspråkstalare och de döva måste ha möjlighet att bruka sina språk. Hur de olika språken i dagens Sverige skall fungera tillsammans är hittills frågor som i mindre utsträckning har behandlats av språkvården.

Inlärningsarbete handlar om olika åtgärder för att se till att språken förs vidare till kommande generationer. Frågan om hur språk kan läras ut och hur tillgängligheten till språk skall öka ingår i detta arbete. En viktig aspekt är hur minoritets- och invandrar-

språken i Sverige kan föras vidare. Insatser för att alla skall ges möjligheter att tillägna sig svenska språket liksom åtgärder för minoritets- och invandrarspråken samt teckenspråket görs i dag inom ramen för olika politikområden, såsom utbildningspolitiken, kulturpolitiken, mediepolitiken, integrationspolitiken och handikappolitiken.

Vissa statusinsatser görs av dagens språkvårdsinrättningar. Språknämnden skall följa det svenska språkets utveckling. En naturlig aspekt av detta är att man försöker bevaka språkets användningsområden och funktion i samhällslivet. Terminologicentrum TNC har som uppgift att verka för att lämplig terminologi inte bara skapas utan också faktiskt används inom förvaltning, näringsliv, utbildningsväsen och massmedier. Det arbete som Regeringskansliets språkexperter gör för en klar, begriplig och effektiv offentlig svenska är en viktig del i arbetet med att försöka säkerställa ”allas rätt till språket”. Samiska språkrådet har som uttalad uppgift att stärka det samiska språkets ställning i samhället och att uppmuntra användningen av samiskan, både hemmavid och i officiella sammanhang.

Insatser när det gäller språks status har dock på det hela taget haft en undanskymd plats inom svensk språkvård. Svenskans ställning som landets huvudspråk har tidigare kunnat tas för självklar; nu är så inte längre fallet i stor utsträckning. Likaså har krav rests på en bättre ställning för landets olika minoritetsspråk. Företrädare för teckenspråket menar att detta språks position måste förbättras. Vidare har man allt mer uppmärksammat de problem som andraspråkstalare av svenska har att övervinna.

Förändrade behov

Det finns behov av mer och förändrat statusarbete. De olika språkvårdande organen saknar i dag till stor del verktyg för sådant arbete och ett tydligt mandat inom området föreligger inte heller.

Bruket av svenska i förhållande till engelska är för närvarande en av de viktigaste språkpolitiska frågorna. Det finns behov av ökad kunskap om svenska språkets ställning och de eventuella domänförlusterna som underlag för bl.a. politiska beslut. Svenskans ställning inom EU är också en central fråga som bör bevakas och följas upp kontinuerligt.

Sverige är i dag ett mångkulturellt samhälle där ett stort antal olika modersmål används. Många människor har därmed svenska som sitt andraspråk. Detta innebär att olika språkvårdande organ ställs inför nya frågor och att behov av ny kompetens uppstått. Tidigare har den svenska språkvården på många vis kunnat agera som om svenska var det enda språket i Sverige. I dag har de gamla minoritetsspråken fått en annan, officiell ställning och de nya invandrarspråken har gett Sverige en språklig mångfald som ställer oss inför andra språkliga frågor än tidigare. Detta gäller dels frågor om minoritetsspråkens bevarande och utveckling, dels allas möjligheter att utveckla sitt modersmål, dels möjligheten för alla att tillägna sig svenska språket. Vi behöver mer kunskaper om t.ex. förekomsten av diskriminering i arbetslivet på grund av brytning. Vi behöver på ett mer aktivt sätt följa tillståndet och utvecklingen för de nationella minoritetsspråken och teckenspråket. Vi behöver även följa utvecklingen för invandrarspråken och deras användning i Sverige: hur många som behärskar dem på olika nivåer, vilken förändring i behärskning och bruk som förefaller vara på gång och liknande frågor. Frågor om modersmålsundervisning och modersmålets betydelse för andraspråksinlärningen bör uppmärksammas, liksom utvecklingen för undervisning i svenska som andraspråk. Minoritetsspråkens ställning i Sverige är fortfarande hotad, trots de insatser som statsmakterna vidtagit på senare tid. Åtgärder för att bevara och utveckla minoritetsspråken behövs.

De funktionshindrades rätt till språket är vidare en fråga som har uppmärksammats i utredningsarbetet. Flera aspekter har lyfts fram, bl.a. behov av språkteknologiska hjälpmedel av skilda slag, möjlighet att ta del av medierna och insatser för att stödja elever med tal- och skriftspråkliga funktionshinder. I detta sammanhang är självfallet även teckenspråkets roll central.

Vår bedömning

Vi har under vårt utredningsarbete identifierat flera nya behov av insatser som gäller status- och inlärningsarbete. Samtidigt kan vi konstatera att det i dag inte finns resurser att möta dessa behov. Det finns bl.a. behov av insatser för att underlätta erövrandet av svenskan, både för t.ex. personer med annat modersmål och personer med läs- och skrivsvårigheter.

Det finns i dag ingen aktör som ägnar sig åt språkpolitiska överväganden kring status och funktion för svenskan och andra språk i Sverige. Insatser för minoritetsspråken eller för teckenspråket är inte koordinerade med insatser för svenska språkets status. Det finns behov av insatser för att underlätta vår utveckling till ett mångspråkigt samhälle i praktiken.

Enligt vår bedömning bör den statligt finansierade språkvården – bl.a. som en konsekvens av 1999 års minoritetspolitiska beslut och den nya mångspråkiga situationen – ges ett allmänt ansvar för insatser som rör samtliga språk i Sverige. Det bör ingå i språkvårdens uppgifter att studera frågor om språkens funktion och ställning, både från ett individ- och ett samhällsperspektiv.

19.4. Rådgivning, information och upplysning

Verksamhet i dag

En viktig uppgift för språkvården är att svara på frågor från den intresserade allmänheten, myndigheter, företag och organisationer. Språknämnden, Akademien, TNC och olika samarbetsgrupper svarar alla på frågor om svenska språket via främst telefon och e-post. Språkvetare vid universitetens och högskolornas språkinstitutioner svarar också ofta på frågor från allmänheten.

I Svenska språknämndens aktiva rådgivning besvaras ca 50 frågor per dag, huvudsakligen via telefon och e-post. Sverigefinska språknämnden och Samiska språkrådet ger råd i frågor om dessa två minoritetsspråk. Regeringskansliets språkexperter och Klarspråksgruppens sekretariat har en omfattande rådgivning till departement och myndigheter via telefon och e-post.

Av det mer direkt utåtriktade informationsarbetet kan nämnas att Språknämndens tjänstemän håller föredrag och kurser, liksom att Språknämnden ger ut tidskriften Språkvård med fyra nummer per år (6 400 betalande prenumeranter). På Språknämndens och Terminologcentrums webbplatser publiceras bl.a. frågor och svar. Svenska Akademien har en webbplats, från vilken man exempelvis kan nå nätversionen av SAOB. Regeringskansliets språkexperter och Klarspråksgruppen föreläser om den offentliga språkvården och publicerar på webbplatsen Klarspråk bl.a. Myndigheternas skrivregler och andra handböcker och riktlinjer i redaktionella och språkliga frågor, liksom frågor och svar, språkspalter m.m. Klar-

språksgruppen ger vidare ut informationsbladet Klarspråksbulletinen med fyra nummer per år (ca 4 500 prenumeranter) och anordnar årligen flera seminarier och konferenser i språkvårdsfrågor för myndigheterna.

Sverigefinska språknämnden ger ut tidskriften Kieliviesti och Samiska språkrådet har som uppgift att informera om det samiska språket. Information om teckenspråket finns bl.a. på SDR:s webbplats.

Förändrade behov och möjligheter

Språkvårdande verksamhet förutsätter utåtriktad verksamhet. De råd, regler och mönster som läggs fast i ordböcker, skrivregelsamlingar och skrivhandledningar måste göras tillgängliga för språkbrukarna. En viktig del av språkvården är också att ge råd och stöd till språkbrukarna i språkliga frågor. I den reformering av den offentliga svenskan som skett under de senaste decennierna har exempelvis arbete gentemot myndigheter för att ge upplysning och öka medvetenheten varit centrala inslag. Naturligtvis är rådgivning o.d. också en viktig del i den mer allmänna språkvårdens arbete för att ge stöd till språkbrukarna i olika sammanhang. För statusarbetet är bl.a. upplysning om svenskans värde och egenskaper centralt, och detsamma gäller på motsvarande vis för de andra språk som brukas i Sverige. Språkvård handlar därmed i hög grad om att bedriva utåtriktad informationsverksamhet gentemot språkbrukarna genom att t.ex. ge ut tidskrifter och utföra folkbildande verksamhet.

Som en följd av den allmänna utvecklingen i samhället har kraven på information i språkliga frågor ökat. Allt fler måste på grund av arbetslivets datorisering och ökade utbildningskrav kunna använda det offentliga språket i både tal och skrift. Vi har på flera håll i betänkandet pekat på behov av ökade insatser inom folkbildningsområdet, bl.a. för att betona svenska språkets möjligheter, öka toleransen gentemot språklig variation och för att öka kunskapen om de övriga språken i Sverige. Vi har även pekat på behovet av informationsinsatser om t.ex. språkvalets betydelse i arbetslivet. I detta sammanhang vill vi även peka på att den tekniska utvecklingen har lett till möjligheter att rationalisera rådgivnings- och upplysningsverksamheten bl.a. genom att det går att lägga ut frågor och svar på nätet.

Vår bedömning

Språkvården har redan i dag utåtriktad verksamhet och det finns ett gott utbud av rådgivning och dylikt. Man ger på olika vis och i varierande omfattning råd till allmänheten, företag, myndigheter och organisationer. Likaså engagerar sig språkvetare vid universitet och högskolor i sådant arbete.

Vi har under utredningsarbetet inte genomfört någon utvärdering av vilka effekter denna verksamhet har. Tillgänglig statistik visar att man når ett ganska stort antal språkbrukare genom att t.ex. svara på frågor och ge ut tidskrifter och annat. Genom att använda sina olika webbplatser har språkvården också på ett förhållandevis kostnadseffektivt sätt kunnat bredda sin ”kundkrets”. Trots dessa insatser förefaller det sammantaget fortfarande vara så att språkvården inte i alla delar når den stora, breda allmänheten.

Enligt vår bedömning är det därför av stor vikt att man inom språkvården förstärker den informerande verksamheten ytterligare så att man på olika sätt når en stor andel av befolkningen. Attitydskapande arbete är i detta sammanhang ett angeläget moment. Den nya tekniken innebär även att det finns utrymme för rationaliseringar i rådgivningsverksamheten.

19.5. Terminologiverksamhet

Verksamhet i dag

Terminologiverksamhet kan delas upp i två delar, dels allmän verksamhet, dels näringslivsinriktad verksamhet. Den näringslivsinriktade verksamheten bedrivs på kommersiella grunder. På initiativ av ett företag eller en bransch tas mot betalning termer fram inom ett speciellt område. Under senare år har också EU varit en viktig uppdragsgivare. Exempelvis har kommissionen genom upphandling lagt ut uppdrag att förse kommissionens termdatabas Eurodicautom med svenska termer. Inom den uppdragsfinansierade verksamheten är såväl Terminologicentrum TNC som rent kommersiella företag verksamma. Den allmänna verksamheten handlar om de termer som kan ses som en kollektiv nyttighet och som ingen enskild aktör är beredd att betala för. Denna del av terminologiverksamheten bedrivs främst av Terminologicentrum TNC och finansieras genom statsbidrag. Terminologicentrum

TNC verkar för att lämplig terminologi skapas och används inom offentlig förvaltning, näringsliv, utbildningsväsen och massmedier.

Det finns dock även andra aktörer på området. Samarbetsgrupper som Svenska datatermgruppen, Svenska biotermgruppen och Svenska Optiksällskapets arbetsgrupp för språkvårdsfrågor ger rekommendationer om aktuella termer. Svenska Läkaresällskapet har en kommitté för medicinsk språkvård som ger råd och rekommendationer i språkfrågor med medicinsk anknytning. Olika myndigheter har dessutom ett ansvar för begreppen inom sina respektive verksamhetsområden. Även andra språkvårdsaktörer – inte minst den EU-anknutna språkvården – deltar i arbetet med att ta fram svenska ord och termer. Också Sverigefinska språknämnden och Samiska språkrådet utvecklar termer.

Förändrade behov

Under vårt utredningsarbete har det framkommit att det finns ytterligare behov av terminologiarbete. Bland annat har det pekats på termernas betydelse inom det språkteknologiska utvecklingsarbetet och vikten av att man når ut med nya termer och skapar förutsättningar för att de faktiskt kommer till användning. Genom det ökade bruket av IT har behoven av att ta fram svenska termer och begrepp ökat. Det krävs en mycket väl fungerande terminologi inom snart sagt samtliga fackområden om man skall kunna utnyttja det moderna samhällets snabba informationsflöde och dess oerhörda kommunikationsmöjligheter. Inte minst gäller det begrepp med IT-anknytning. I flera olika sammanhang har behovet av klara och tydliga termer betonats inom IT-området och i uppbyggnaden av en infrastruktur för digitala informationstjänster. Det finns behov av terminologisk samordning, inte minst när det gäller det begreppsansvar som vissa myndigheter har inom sina ansvarsområden. Under utredningsarbetet har det vidare pekats på hur viktiga termgrupperna är och att det bör skapas fler sådana grupper för andra fackspråksområden än de som täcks med dagens organisation.

Även som en följd av den omfattande textproduktionen inom EU har behovet av terminologisk samordning och utveckling blivit tydligt. Översättare och svenska tjänstemän som deltar i EU-arbetet behöver snabbt och enkelt få hjälp med att hitta den rätta termen inom en rad olika samhällsområden.

Vår bedömning

Terminologiverksamheten är en viktig del av språkvården. Vi anser att det är ett statligt ansvar att det totalt sett finns en väl fungerande terminologiverksamhet för svenska språket. När det gäller att ta fram termer inom ett specifikt branschområde eller dylikt skall detta enligt vår bedömning finansieras av branschen. När det gäller att ta fram termer som kan betraktas som allmänspråkliga har staten ett finansieringsansvar. Vi har i våra överväganden om terminologins ställning i språkvårdens framtida organisation utgått från att terminologiarbetet har både en allmän del och en näringslivsinriktad del och att det därför är viktigt att terminologiarbetet har en koppling såväl till näringslivet och standardiseringen som till myndigheter och övriga delar av den centrala, statligt finansierade språkvården.

Vi menar att det är viktigt att integrera terminologiverksamheten i annat språkvårdande arbete – inte minst inom språkteknologin – så att man når ut med nya termer och att de faktiskt används.

19.6. Språkbanksverksamhet

Verksamhet i dag

En viktig resurs för språkvården är språkbanker, där samlingar av texter o.d. tillhandahålls så att man exempelvis kan undersöka hur ett visst ord används och hur vanlig en speciell konstruktion är Textsamlingarna kan vara av olika slag, från sådana där i stort sett endast den rena texten finns tillgänglig så att man kan söka upp vissa ord, till mer avancerade korpusar som ger tillgång till konkordanser (belägg på ord insatta i sitt sammanhang, t.ex. den rad ordet står på eller den mening som det ingår i) och sökningar på grammatiska kategorier.

Vid Institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet finns i dag den s.k. Språkbanken. Denna har byggts upp under lång tid och innehåller nu en rad olika korpusar från olika tidpunkter och med olika slag av text.

Bland övriga korpusar och textarkiv kan nämnas t.ex. Affärsvärldens tidningsdatabas, Runebergprojektet vid Linköpings universitet och Mediearkivet. För talspråkets del finns en stor korpus vid Institutionen för lingvistik vid Göteborgs universitet. Andra samlingar finns vid Centrum för talteknologi (CTT) vid Kungliga

Tekniska Högskolan i Stockholm. En närmare beskrivning av arbetet med de olika korpusarna och verksamheten inom Språkbanken ges i kapitel 17 om språkteknologiska initiativ.

Förändrade behov

Korpusar av det ovan nämnda slaget kan användas av många olika typer brukare och för många olika syften. Exempelvis är Språkbanken i Göteborg ett centralt hjälpmedel för lexikografisk och lexikologisk verksamhet men också för många slag av korpusinriktad språkforskning och för utveckling av kommersiella språkteknologiska produkter och tjänster. Den används numera inte bara av forskningen, utan utnyttjas även av många andra, däribland språkvårdare, översättare och den språkintresserade allmänheten. Den som undrar över hur ett visst ord används, om en förändring av språkbruket håller på att ske m.m. kan genom sökningar i språkbanken själv få svar på många frågor. Därigenom får man på egen hand fram upplysningar som tidigare vanligen tillhandahölls av språkforskare och språkvården. Under utredningsarbetet har det pekats på vikten av att det finns en god allmän tillgång till denna typ av korpusar, och att möjligheterna att tillhandahålla sådant material måste öka.

Den bild av språket som en korpus ger är naturligtvis beroende av vilket material korpusen bygger på. Det är därför viktigt att det också ingår talspråksmaterial i samlingarna, så att en komplett beskrivning av språket kan ges, inte minst då samlingarna används som stöd för avgöranden i språkvårdsfrågor. Talspråksmaterial är vidare nödvändigt för att utvecklingen av språkteknologiska produkter och tjänster inom talområdet skall kunna drivas vidare.

Vår bedömning

Vi anser att det är en angelägen språkvårdsuppgift att tillhandahålla en språkbank för både allmänheten, näringslivet och forskningen. Vi menar därför att en sådan resurs skall ställas till allmänt förfogande.

En sådan språkbank bör innehålla korpusar baserade på både skrift- och talspråk. Likaså bör den innefatta lexikografiska verk som ordböcker o.d. Resurser av detta slag är inte av intresse bara

från ett språkvårdsperspektiv, utan är betydelsefulla för språkforskare, för den språkteknologiska utvecklingen m.m. Vi har därför valt att behandla frågan om en nationell språkbank i samband med diskussionen av språkteknologiska behov och initiativ. En närmare redogörelse för våra bedömningar av behovet och nyttan av en nationell språkbank finns därför i kapitel 17.

Vi vill i detta sammanhang peka på vikten av att tillgången till ordlistor, skrivregler m.m. ökar, t.ex. genom att de tillgängliggörs på Internet. En hel del material finns redan tillgängligt via nätet, t.ex. SAOB och Myndigheternas skrivregler, men det finns också viktiga verk som inte sprids via Internet, bl.a. SAOL och Svenska skrivregler. I dag är språkvården beroende av försäljningsintäkter från olika produkter såsom ordlistor, skrivregler etc. Kraven på intäktsfinansiering gör att t.ex. Språknämndens skrivregler i dagsläget inte kan tillgängliggöras på Internet. Vi anser att det ligger i statens intresse att sådana produkter i större utsträckning görs tillgängliga för en bred allmänhet. Sådant material är en viktig del av den språkliga infrastrukturen. Det är därför olyckligt att språkvården är beroende av de intäkter som dessa ger. Staten bör därför öka sina anslag till denna verksamhet för att garantera att dessa produkter kan spridas bättre, bl.a. genom att göras tillgängliga i elektronisk form på Internet.

19.7. Språkteknologi

Verksamhet i dag

Inom det språkteknologiska området sker en omfattande verksamhet, bl.a. inom en rad olika företag och forskningsinstitutioner. Språkvården har i dag ingen möjlighet att täcka in det språkteknologiska området. Vissa ansatser har dock gjorts. Som exempel kan nämnas att Språknämnden har förstärkt sin kompetens inom språkteknologiområdet och byggt ut kontaktnätet inom IT-området. Terminologicentrum TNC har kompetens inom området termdatabanker. Vid Språkbanken i Göteborg finns som ovan berörts stora textsamlingar och korpusar. Det statliga, riktade stödet till språkteknologisk forskning och utveckling handläggs av Vinnova. Även Statskontoret är i viss mån involverad i språkteknologiska frågor.

Förändrade behov

Det har i utredningsarbetet framkommit att det finns behov av ett nära samarbete mellan forskning, högre utbildning, näringsliv och myndigheter för att utveckla den svenskspråkiga språkteknologin. Språkteknologins olika intressenter inom forskning, näringsliv och myndigheter har framfört behov av tal- och textdatabaser samt mer insatser för forskning och utveckling inom området. Det har från olika håll framförts behov av ett organ som kan ha överblicken över tillgången på svenska språkresurser, koordinera statens stöd till forskning inom området, följa och se till att Sverige deltar i de språkteknologiska programmen inom EU och driva utvecklingsfrågor som gäller språkteknologi, särskilt maskinöversättning. I utredningsarbetet har det också pekats på att det finns behov av testning av bl.a. den språkliga kvaliteten i program och olika språkteknologiska produkter och av att följa utvecklingen. Det finns även behov av överblick över språkteknologins betydelse som hjälpmedel för funktionshindrade.

Vår bedömning

Vi har i kapitel 17 föreslagit att ett samordnande organ för språkteknologin skall inrättas av staten. Detta skall bl.a. ha överblicken över tillgången på svenska språkresurser, tillsammans med Vinnova koordinera statens stöd till forskning inom området och driva utvecklingsfrågor vad gäller maskinöversättning.

19.8. Myndighetsspråkvård

Verksamhet i dag

Språkvårdsarbete bedrivs på olika sätt inom myndigheterna, bl.a. finns språkvårdare anställda vid några myndigheter. För myndigheternas del regleras språkvårdsarbetet genom förvaltningslagen och verksförordningen. I Regeringskansliet finns språkexperter som arbetar med språkvården inom departementen och även bedriver mer utåtriktad verksamhet gentemot exempelvis myndigheter och EU:s institutioner. Klarspråksgruppen, som främjar språkvårdsaktiviteter hos myndigheterna, är kopplad till språkexperterna i Regeringskansliet.

Förändrade behov

Varje myndighet har redan i dag ett ansvar för att arbeta med språkvård. Men kraven på myndighetsspråkvården har förändrats. Myndigheterna skall numera kunna hantera mångspråkigheten i samhället, både minoritetsspråkens nya, officiella ställning och invandrarspråken. Uppbyggnaden av 24-timmarsmyndigheter ställer andra språkliga krav än tidigare, inte minst på hur man använder begrepp och termer och hur texter utformas. Myndigheternas begreppsansvar är en viktig del av myndighetsspråkvården där behovet av samordning har ökat. Det finns ökande behov av stöd till myndigheternas språkvårdsarbete. Det finns dessutom ett fortsatt stort behov av att driva språkvårdsfrågorna vidare inom EU.

Vår bedömning

På olika håll i betänkandet har vi betonat vikten av välfungerande texter och ett klart och tydligt myndighetsspråk. Vi har även behandlat frågorna om myndigheternas begreppsansvar, vilket är en viktig del av myndighetsspråkvården.

Enligt vår bedömning är det inledningsvis viktigt att slå fast att varje myndighet själv skall ta ansvar för sin egen språkvård. Detta följer också av nuvarande lagstiftning och av det förslag till språklag som kommittén lägger fram i detta betänkande. Det finns flera indikationer på att myndigheternas språkvårdsarbete inte genomförs så strukturerat som önskvärt. Det betraktas ofta som en bisyssla för redan språkintresserade medarbetare på myndigheterna. Det är därför viktigt att klargöra för myndigheterna hur centralt det språkvårdande arbetet är och att på olika sätt stödja sådant arbete.

Vi anser att det finns behov av ett centralt stöd till myndigheternas språkvårdande arbete. Detta stöd bör ges till både statlig och kommunal verksamhet. Dagens stöd till språkvården på myndigheterna ges huvudsakligen av en arbetsgrupp i Regeringskansliet (Klarspråksgruppen) i nära samverkan med Regeringskansliets grupp av språkexperter. Även andra organ, bl.a. Språknämnden och Terminologicentrum, bistår myndigheterna i språkfrågor. När det gäller myndigheternas begreppsansvar saknas i dag ett samlat, centralt stöd.

Vår ambition har varit att myndigheterna skall kunna få ett så välfungerande och effektivt stöd som möjligt för sitt interna språkvårdsarbete med tanke på de nya behov som uppkommit. Detta bör i sin tur leda till att allmänheten möter ett klart och begripligt myndighetsspråk samt att regering och riksdag ges goda underlag för den fortsatta språkpolitiken.

I kapitel 16 har vi lämnat förslag till mål för en nationell språkpolitik. Dessa mål berör varje myndighet och kommer att ställa krav på inte enbart ett korrekt och välfungerande språk, utan även på att myndigheterna betonar medborgarperspektivet (”allas rätt till språk”) samt omsorgen om svenskans ställning (”komplett och samhällsbärande språk”).

Målen innebär att språkvården även fortsättningsvis skall prioritera arbetet för ändamålsenliga texter och ett korrekt och välfungerande språk. Men de innebär också att språkvården ställs inför nya uppgifter. Som framhållits på flera håll i betänkandet har den språkliga situationen i Sverige förändrats genom bl.a. internationaliseringen och datoriseringen. Myndigheterna skall i dag kunna hantera mångspråkighet, både minoritetsspråken, teckenspråket och invandrarspråken. Uppbyggnaden av 24-timmarsmyndigheter ställer andra språkliga krav än tidigare, inte minst på användningen av begrepp och termer. En konsekvens av detta är att det centrala stödet till myndigheterna måste vidgas till att omfatta flera nya områden.

Statskontoret har på regeringens uppdrag utvärderat begripligheten i myndighetstexter och analyserat vilket stöd myndigheterna kan behöva i sitt framtida språkvårdsarbete. Av rapporten framgår att myndigheterna har stort behov av stöd i språkvårdsarbetet. Många myndigheter behöver hjälp till självhjälp. Bland annat framhävs vikten av att myndigheter med stora kontaktytor mot allmänheten fungerar väl. Myndigheterna efterfrågar ”ett stödorgan med tydligare angivna uppgifter och fastare organisatorisk form än dagens” (På väg mot ett bättre myndighetsspråk, 2001). Förutom den kompetens – språkvetenskaplig, juridisk och förvaltningsmässig – som finns hos dagens centrala myndighetsspråkvård (Klarspråksgruppen) efterfrågas också kompetens när det gäller bl.a. elektroniska hjälpmedel, utvärdering av språkvårdsarbetet, EU-anknutna frågor samt önskemål om stöd för att visa att språkvårdsarbete lönar sig.

19.9. Uppföljning och utvärdering

Verksamhet i dag

Uppföljning och utvärdering är ingen verksamhet som utförs inom språkvården för närvarande.

Förändrade behov

Vi har föreslagit att språkpolitik skall införas som ett nytt politikområde med egna mål och en egen lagstiftning. Från statsmakternas sida finns därmed behov av analyser av olika slag som underlag för politikens genomförande inom språkområdet, t.ex. av det svenska språkets och de övriga språkens tillstånd och utveckling. Det finns också behov av att regelbundet följa upp de statliga insatserna och så småningom även utvärdera dessa för att ge statsmakterna information om åtgärdernas effektivitet. Från ett medborgarperspektiv finns behov av uppföljning av att nu gällande och nya författningar av språklig karaktär följs. Från Språknämnden har behovet av ett slags språkombudsman framförts dit allmänheten kan vända sig om rätten att använda svenska, minoritetsspråk eller annat språk har kränkts.

I utredningsarbetet har det framkommit behov av mer kvalificerat utredningsarbete. I framför allt de frågor som berörs under rubriken status- och inlärningsarbete behövs mer kunskap och underlag för de beslut som riksdag, regering, språkvårdsorgan och andra skall fatta.

I kapitel 18 föreslås att offentliga utredningar och kommittéer skall göra språkliga konsekvensbedömningar. Detta innebär att språkvården får uppgiften att bevaka att sådana genomförs och vara remissinstans för utredningsbetänkanden.

Vår bedömning

Statsmakternas behov av analyser av olika slag som underlag för politikens genomförande har ökat, bl.a. genom de förändringar som gjorts av den statliga budgetprocessen. Mål- och resultatstyrningen ställer krav på analyser av vilka insatser som gjorts, resultaten av dessa och hur de har bidragit till att uppnå målen. Även omvärldsfaktorer av betydelse för den statliga resursallokeringen är

viktiga att analysera. Kravet på sådana analyser bör gälla även språkområdet. Att följa det svenska språkets, de nationella minoritetsspråkens, teckenspråkets och invandrarspråkens tillstånd och utveckling och föreslå åtgärder när detta bedöms nödvändigt bör vara en uppgift för någon instans. Dessa omvärldsanalyser bör även vara centrala underlag för informerande och folkbildande insatser. Det är viktigt att olika statliga åtgärder regelbundet följs upp och så småningom även utvärderas för att statsmakterna skall få information om åtgärdernas effektivitet.

Vi menar därför att statsmakterna behöver förses med underlag som gäller dels tillståndet och utvecklingen för språken i Sverige, dels resultaten av de språkpolitiska insatser som föreslås i handlingsprogrammet. Kommittén lämnar inget konkret förslag om hur uppföljningssystemet skall byggas upp. Vi menar att detta måste bli föremål för ett kontinuerligt utvecklingsarbete de kommande åren. Inspiration kan hämtas från andra sektorsövergripande politikområden, t.ex. ungdomspolitiken.

Det är också viktigt att någon instans följer upp att nu gällande och nya författningar av språklig karaktär verkligen efterlevs. Det behövs uppföljning av olika författningar som redan nu på något sätt reglerar språkens användning (t.ex. minoritetsspråkslagstiftningens efterlevnad i Norrbotten och användningen av svenska i patientjournaler). Dessutom föreslår vi i detta betänkande en språklag. Även ett av Språknämnden till kommittén framfört behov av en ”språkombudsman” dit allmänheten kan vända sig om rätten att använda svenska, minoritetsspråk eller annat språk har kränkts framstår som angeläget. Detta är uppgifter som i princip inte utförs i dag.

19.10. Internationellt samarbete

Verksamhet i dag

Nordiskt samarbete har sedan lång tid varit en viktig del av olika språkvårdsinrättningars verksamhet. Ett av målen med språkvården har varit att bevara och helst stärka den nordiska språkgemenskapen.

Huvudorganet för nordiskt samarbete i språkfrågor är Nordiska språkrådet. Nordiska språkrådet är upprättat av de språknämnder eller motsvarande inrättningar som representerar de inhemska

språken i Norden. Det ska fungera som ett forum för samverkan mellan de olika nämnderna. Det är sakkunnigt organ åt Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet.

Nordiska ministerrådets språkpolitiska referensgrupp är beredningsorgan för de nordiska ländernas utbildningsministrar, och lyder direkt under Nordiska ministerrådet. Gruppen har ett dussintal ledamöter som representerar Nordens olika länder och språk. Huvudsakligen arbetar man för att främja den nordiska språkförståelsen och för att stödja de språk i Norden som brukas av mindre befolkningsgrupper.

Inom terminologiområdet sker också nordisk samverkan. Exempelvis är Nordterm ett nordiskt forum och nätverk för terminologiarbete och Nordisk förening för lexikografi (NFL) har till syfte att utveckla praktiskt och vetenskapligt ordboksarbete i Norden och att främja nordiskt samarbete om lexikografi.

För samiskans del finns ett omfattande nordiskt samarbete i språkfrågan. Nämnas kan även samarbetet mellan Sverige och Finland om Sverigefinska språknämnden, som delfinansieras av finska staten.

Förändrade behov

De nordiska länderna står på många vis inför liknande språkvårdsutmaningar i en förändrad värld. Vad engelskans allt större betydelse får för konsekvenser är en fråga som diskuteras i alla nordiska länder. Hur invandrare skall ges möjlighet att lära sig de olika ländernas språk och integreras i våra samhällen är likaledes frågor som berör hela Norden, om än i varierande utsträckning och på skilda sätt.

Att vidmakthålla och utveckla den nordiska språkgemenskapen och det nordiska språksamarbetet är därför viktiga språkvårdsuppgifter. I kapitel 7 har vi pekat på vikten av ökade insatser för den nordiska språkgemenskapen och i kapitel 17 på behovet av nordiskt samarbete i språkteknologi- och språkbanksfrågor. Men förutsättningarna för det nordiska samarbetet förändras när omvärlden ändras. Exempelvis är numera Danmark, Sverige och Finland medlemmar av EU, medan Norge och Island står utanför. De utvecklingar som sker inom våra olika länder spelar också en roll. Att våra språk alltmer brukas som andraspråk får exempelvis konsekvenser för den nordiska språkgemenskapen.

Genom EU-medlemskapet har nya organ och uppgifter för språkligt samarbete tillkommit.

Vår bedömning

Vi anser att den nordiska språkgemenskapen och det nordiska samarbetet är en tillgång och styrka. Vi menar att man inom språkvården bör slå vakt om denna språkgemenskap. Därför är det också viktigt att språkvården aktivt medverkar i det nordiska samarbetet. Genom Sveriges medlemskap i EU har nya uppgifter och nya organ för samarbete tillkommit, bl.a. när det gäller språkteknologi. Att delta i sådant arbete och se till att det utvecklas i takt med de nya behov och utmaningar som uppstår är således en av de funktioner som språkvården skall utföra.

20. Språkvårdens organisation

Kommittén har i uppgift att lägga fram ett förslag om den svenska språkvårdens framtida organisation. I föregående kapitel redovisade vi våra bedömningar och förslag angående de uppgifter som vårt förslag till handlingsprogram innebär för språkvårdens olika organ. I kapitel 16 lämnade vi våra förslag angående målen för en nationell språkpolitik och i kapitel 18 våra förslag om en språklagstiftning. I detta kapitel redovisar vi utifrån dessa överväganden vårt förslag om hur den svenska språkvården skall organiseras för att kunna utföra dessa uppgifter på bästa möjliga sätt.

Vi föreslår bl.a. att en ny statlig myndighet – Sveriges språkråd – skall inrättas. De främsta anledningarna till att vi föreslår denna förändring är att språkvården ställs inför nya uppgifter, att den behöver bredda sitt verksamhetsfält till att inte bara omfatta svenskan, att den behöver en stabilare ekonomisk och organisatorisk bas och att den behöver fullgöra uppgifter som bäst utförs av en myndighet och som delvis inte kan utföras av en privat inrättning. I denna myndighet samordnas många – men inte alla – av de språkvårdande uppgifterna, och verksamheten breddas till att omfatta också andra språk än svenskan.

Följande punkter om språkvårdens organisation ingår i vårt förslag till handlingsprogram för svenska språket:

  • Den centrala, statligt finansierade språkvården skall samordnas och ges statligt huvudmannaskap.
  • En ny myndighet för språkvårdande uppgifter, Sveriges språkråd, skall bildas. Staten avvecklar sitt engagemang i Svenska språknämnden och Sverigefinska språknämnden.
  • Terminologiverksamhet skall utgöra ett separat verksamhetsområde inom Sveriges språkråd.
  • Regeringskansliet bör behålla sin språkvård. Språkvård med anknytning till EU bör vara en viktig uppgift för Regeringskansliet.

20.1. Det behövs förändringar inom språkvården

Vårt förslag: Den centrala, statligt finansierade språkvården skall samordnas och ges statligt huvudmannaskap.

Språknämnden har i en särskild skrivelse redovisat en principskiss om svensk språkvård och Språknämndens framtida organisation (2000). I skrivelsen konstateras att de språkvårdande insatserna i samhället oundvikligen kommer att öka, oavsett om det sker i organiserad form eller ej. Nämnden redovisar fyra organisatoriska alternativ, men förordar att Språknämnden blir ett ”folkbildande forskningsinstitut”. Språknämnden vill börja med att stärka forskningsdelen i sin verksamhet. Nämnden menar vidare att en mer omfattande verksamhet borde innebära att staten tar ett större ansvar. I sitt budgetunderlag (Framställning februari 2001) menar Språknämnden att språkvården institutionellt är svag. Den har av tradition sysslat mycket lite med verksamhet som vetter mot språkpolitik, mot svenskans ställning som arbetsspråk inom vetenskap, politik, skola och näringsliv eller mot frågor om läs- och skrivkunnighet. Dessa uppgifter kräver långsiktig planering, tilllämpad forskning och folkbildning på ett sätt som den institutionella språkvården i dag saknar resurser för. Om språkvården skall ta sig an dessa uppgifter måste enligt Språknämnden nuvarande organisationsformer och resurser ses över.

Terminologicentrum TNC har i sitt budgetunderlag (Bidragsansökan för år 2002) pekat på att det är nödvändigt med ett nationellt centrum för terminologi och fackspråk, för samordningens, överblickens och kontinuitetens skull.

Språket är allas angelägenhet

Språket är en nationell angelägenhet, en central del av kulturarvet med stor betydelse för landet. Den centrala språkvården innefattar en rad olika aktörer – både offentliga och privata – som på olika sätt vårdar svenskan eller något annat av språken i Sverige. Utredningsarbetet har visat att svensk språkvård i många stycken fungerar väl, särskilt inom korpusarbetet. Företrädare för Svenska språknämnden, Svenska Akademien och Terminologicentrum TNC har för kommittén betonat att samarbetet mellan språkvårdsorganen generellt sett fungerar bra. Till följd av den nya språksituationen

finns dock uppgifter som inte kan tas hand om på ett tillfredsställande vis, särskilt inom status- och inlärningsarbetet. Till detta kommer statsmakternas behov av beslutsunderlag och uppföljning av regelverkets efterlevnad. Språkvårdens brist på resurser och dess organisatoriska uppbyggnad hindrar den exempelvis från att ta sig an de nya uppgifter som har uppstått till följd av internationaliseringen och datoriseringen.

Den icke-statliga språkvården är viktig

Vissa delar av den svenska språkvården utförs på privat eller kommersiell grund genom t.ex. Svenska Akademien och förlagen. Detta är enligt vår mening bra. Svenska Akademien gör ett mycket betydelsefullt arbete för det svenska språket, bl.a. genom att ge ut ett flertal ordböcker och genom att ha bekostat Svenska Akademiens grammatik. Akademien är en helt fristående inrättning vars verksamhet regleras av dess stadgar, och den står därmed utanför den del av den svenska språkvården vars organisation staten kan påverka.

Det finns ingen anledning för staten att ha synpunkter på denna del av språkvården. Det är dock viktigt att de förslag till organisation som läggs inte påverkar Akademiens verksamhet negativt, och det finns naturligtvis heller ingen anledning att den statligt stödda språkvården skulle ta över uppgifter som nu hanteras av Akademien. Vi finner det t.ex. vara en god ordning att Akademiens ordlista även i framtiden kommer att vara den grundläggande normen för stavning, ordböjning m.m.

Det är enligt vår bedömning också viktigt att Akademien även fortsättningsvis får en trygg och stabil finansiering för arbetet med SAOB. Riksdagen har i ett tillkännagivande gett regeringen i uppdrag att finna en lösning så att kravet att kungöra i Post- och Inrikes Tidningar vad som införts i aktiebolagsregistret kan slopas (bet. 2001/02:NU 1). Enligt betänkandet skulle ett slopat publiceringstvång innebära att Akademien förlorar ca 18 miljoner kronor per år. Utskottet ”inser problemet med att finna en finansiering av Svenska Akademiens ordbok”.

Vi menar att det är nödvändigt att staten finner en lösning på finansieringsfrågan för ordboken och att denna fråga behandlas i det förslag som regeringen lägger till riksdagen.

Det behövs förändringar inom den statligt finansierade språkvården

Den statligt finansierade språkvården har en organisation som bygger på att flera aktörer har specialiserat sig på olika uppgifter. Det är på många sätt positivt att det finns flera, av varandra oberoende aktörer inom den svenska språkvården. Detta har historiska orsaker och har antagligen varit en ändamålsenlig organisation, men har också medfört att enheterna var för sig är små.

Vi menar att den verksamhet som utförs av de olika institutionerna visserligen fungerar väl utifrån den egna aktörens perspektiv, men utifrån en helhetssyn innebär dagens struktur att de knappa resurserna splittras. De olika språkvårdsorganen blir små och förmår inte ta sig an de uppgifter som uppstått till följd av de nya behoven i samhället.

Det är enligt vår bedömning märkligt att huvudaktören inom den centrala, statligt finansierade språkvården, Svenska språknämnden, inte har statligt huvudmannaskap utan är en ideell förening med olika medlemmar.

Statens roll är att se till att det finns en fungerande central språkvård

Vi menar att det är allas vårt ansvar att bevara, vårda och utveckla språket. Statens uppgift är, enligt vår bedömning, att se till att det finns en fungerande central språkvård i Sverige som bl.a. kan ge stöd till den lokala språkvården. Stora delar av språkvården kräver statligt stöd för att överleva. Dessa delar av språkvårdsverksamheten är av den arten att de måste ses som ett statligt åtagande. Vi finner det rimligt att denna centrala, statligt finansierade språkvård ges en annan konstruktion än den som gäller i dag, bl.a. för att tydliggöra statens ansvar.

Vi anser att den statligt finansierade delen av språkvården har en bräcklig finansiering. Svenska språknämnden har begränsade resurser till sitt förfogande. Mycket av det lokala språkvårdsarbete som sker ute på myndigheter och företag är beroende av eldsjälar som har språkvården som bisyssla. Det arbete som sker i term- och samarbetsgrupperna är ideellt och beroende av enskilda personers intresse. Så är fallet också med Klarspråksgruppen, vars anslag är begränsat.

Sammantaget finns enligt vår bedömning en mycket spröd grund för genomförandet av språkpolitiken.

Den centrala, statligt finansierade språkvården skall samordnas och ges statligt huvudmannaskap

Vi menar att det finns behov av samordning av den centrala, statligt finansierade språkvården. Mot den bakgrunden föreslår vi att den verksamhet som bedrivs av Svenska språknämnden och Sverigefinska språknämnden skall samordnas och att den skall ha ett statligt huvudmannaskap. Till detta skall vidare föras det centrala stödet till myndighetsspråkvården, Språkbanken och ansvaret för den allmännyttiga delen av terminologiverksamheten. Likaså skall visst ansvar för landets minoritetsspråk och för teckenspråket ingå i uppgiften. Även nya funktioner, såsom språkteknologi, skall föras hit, se avsnitt 20.2.2 nedan.

Vi anser att det är nödvändigt att den statliga språkpolitiska verksamheten har en tryggad finansiering som gör att man inte är beroende av kommersiell verksamhet. Genom att ge språkvården ett statligt huvudmannaskap tydliggörs statens ansvar för finansieringen.

Terminologicentrum TNC bör ges en mer renodlad, uppdrags- eller bidragsfinansierad roll. Det är viktigt att vissa delar av verksamheten även fortsättningsvis finansieras genom uppdrag från näringslivet. En fortsatt uppdragsfinansiering bör garantera branschens fortsatta engagemang i och intresse för termfrågor.

Vi har inte sett några fördelar med att även samordna SOFI:s verksamhet med resten av den centrala, statligt finansierade språkvården. För den privat finansierade språkvården har kommittén varken någon anledning eller något mandat att lämna förslag. Den lokala språkvården på bl.a. myndigheter behandlas i kapitel 9.

20.2. En ny myndighet – Sveriges språkråd – bildas

20.2.1. Sveriges språkråd

Våra förslag:

  • En ny myndighet för språkvårdande uppgifter, Sveriges språkråd, skall bildas. Staten avvecklar sitt engagemang i Svenska språknämnden och Sverigefinska språknämnden.
  • Terminologiverksamhet skall utgöra ett separat verksamhetsområde inom Sveriges språkråd.

Ett nytt organ för språkvårdande uppgifter, Sveriges språkråd, bildas

Vi föreslår att staten inrättar ett nytt organ för språkvårdande uppgifter. Bland annat för att betona ansvaret även för andra språk i Sverige än svenskan föreslås namnet Sveriges språkråd. Samtidigt avvecklar staten sitt engagemang i Svenska språknämnden och Sverigefinska språknämnden samt sitt statsbidrag till Terminologicentrum TNC. I praktiken innebär detta förslag att de befintliga uppgifter som utförs i Svenska språknämnden och Sverigefinska språknämnden överförs till en ny organisation. Vi förutsätter att personalen i språknämnderna följer med till det nya organet. TNC kvarstår som ett eget, uppdrags- eller bidragsfinansierat organ. Svenska Akademien förutsätts fortsätta med sin verksamhet som hittills och kommer därmed att även framdeles svara för grundläggande korpusarbete i form av ordböcker m.m.

Sveriges språkråd skall bedrivas i myndighetsform

Vi har i valet av verksamhetsform för Sveriges språkråd gjort följande överväganden. Regeringen har i propositionen Former för verksamhet som är beroende av statligt stöd (prop. 1995/96:61) uttalat att statlig verksamhet bör bedrivas i myndighetsform och att myndighetsformen har sådana egenskaper att staten i de allra flesta fall knappast har anledning att ens överväga delegering av en förvaltningsuppgift till ett privaträttsligt organ. Myndigheterna kan numera sägas ha stor handlingsfrihet. Införandet av mål- och resultatstyrning betyder att regeringen inte längre detaljstyr en myndighets verksamhet. Myndigheternas redovisningssystem och styrsystem i övrigt har anpassats till vad som gäller inom andra delar av samhället. Utvecklingen har också gått i riktning mot ökad flexibilitet och variation i utformningen av personalpolitiken. Myndigheterna har fått ett vidgat ansvar för verksamheten. Inom ramen för tilldelade medel har myndigheterna getts ett i stort sett totalt ansvar för sina kostnader samtidigt som kraven på redovisning av verksamhetens resultat har ökat. I vissa fall kan man dock tänka sig att ett aktiebolag eller en ideell förening bildas för att utföra verksamhet som är beroende av statligt stöd.

Vi har funnit få skäl som talar för aktiebolags- eller föreningsformen, men flera goda skäl för myndighetsformen. Myndighetsformen är det naturliga valet om språkpolitiken ses som ett statligt

åtagande och görs till ett eget politikområde med egen lagstiftning, på samma sätt som andra politikområden där staten har inrättat myndigheter för att handlägga olika frågor av gemensamt intresse för landet. Vissa av de uppgifter som vi föreslår att språkvården skall få är av sådan art att de inte kan överlåtas på något privaträttsligt organ utan att det finns stöd för det i lag. Det gäller t.ex. uppföljning av hur en språklag och andra författningar efterlevs, medverkan i fördelning av medel för språkteknologisk forskning och stödet till myndighetsspråkvården. Språket och språkvården är dessutom en grundläggande del av infrastrukturen i samhället.

Det kan finnas vissa farhågor mot att välja myndighetsformen och att därmed göra språkvården till föremål för statlig styrning. Myndighetsformen innebär att ett organ både kan och bör styras av riksdag och regering vad gäller mål och inriktning, dels genom en myndighetsinstruktion, dels genom årliga regleringsbrev. Detta innebär i viss mening att en språkvårdande myndighet blir beroende av regeringen och riksdagen för sin fortlevnad, men detta är redan i dag fallet för de organisationer som är beroende av statlig finansiering. När det gäller verksamhetens innehåll innebär myndighetsformen inte att statsmakterna styr verksamheten i detalj. Språkvården kommer därmed inte att bli beroende av politiska beslut i olika sakfrågor.

Mot den bakgrunden föreslår vi att Sveriges språkråd skall bedrivas i myndighetsform.

Språkrådets ledning, organisation och lokalisering

Vi föreslår att Språkrådet blir en myndighet under regeringen. Av detta följer att Språkrådets styrelse och myndighetschef också utses av regeringen.

Det kan övervägas om Svenska språknämndens nuvarande medlemsförsamling kan användas av den nya myndigheten som referensgrupp. Den skulle i sådana fall behöva breddas så att även minoritets-, invandrar- och teckenspråken företräds. Likaså bör det övervägas om referensgrupper för olika frågor skall inrättas, såsom terminologi, språkteknologi och myndighetsspråkvård.

En organisationskommitté bör ges i uppdrag att ta fram ett mer detaljerat förslag för hur denna nya myndighet skall organiseras. Det bör vara möjligt att starta verksamheten vid den nya myndigheten den 1 januari 2004.

Vi återkommer till våra överväganden om den nya myndighetens lokalisering i kapitel 21.

20.2.2. Språkrådets uppgifter

Korpusarbete vidgas till minoritetsspråken och teckenspråket

Det kan naturligtvis diskuteras om de nya uppgifter inom språkvårdens korpusarbete som vi föreslår skall tillföras Sveriges språkråd eller om en helt ny inrättning skall skapas för detta ändamål. Vi anser dock att det är naturligt att Språkrådet ges huvudansvaret för korpusarbetet. Svenska språknämnden, som kommer att bilda stommen till det nya språkrådet, är den centrala inrättningen inom många delar av korpusverksamheten. Vi menar därför att det inte är lämpligt att inrätta nya organ för de tillkommande uppgifterna. Svensk språkvård har en mycket lång erfarenhet av arbete inom korpusområdet. Vi föreslår därför att Sveriges språkråd ges de uppgifter inom funktionen korpusarbete som framgår av kapitel 19.

Vi föreslår vidare att Sverigefinska språknämndens kansli inordnas i Sveriges språkråd. Frågan om formerna för samarbete mellan Sverigefinska språknämnden och Svenska språknämnden har diskuterats vid olika tillfällen. Nämnderna har i dag ett gott samarbete, både verksamhetsmässigt och vad gäller praktiska frågor såsom lokaler och viss administration. När det gäller de nya uppgifter som språkvården står inför finns möjligheter till samordningsvinster. Sverigefinska språknämnden har till kommittén framfört att man önskar ingå som en egen enhet i Sveriges språkråd.

Sametingets arbetsuppgifter är beslutade av riksdagen och reglerade i lag. Enligt Sametingslagen skall Sametinget leda det samiska språkarbetet. Riksdagsbeslutet om Sametinget år 1992 var av stor betydelse och innebar ett ökat samiskt inflytande och självbestämmande i bl.a. språkfrågor. Detta har utgjort en av utgångspunkterna för våra överväganden i denna fråga. När det gäller det samiska språkvårdsarbetet och dess förhållande till övrig språkvård i Sverige finns det olika möjliga alternativ:

  • Sametinget väljer att låta Samiska språkrådet kvarstå som en separat inrättning med nära kontakter med Sveriges språkråd.
  • Sametinget väljer att låta Samiska språkrådet ingå som en enhet i Språkrådet.

Vi menar att det är naturligt att Sametinget självt avgör hur det samiska språkvårdsarbetet skall organiseras i framtiden. Vilket alternativ som än väljs är det enligt vår mening naturligt att den språkvårdande verksamheten även fortsättningsvis är geografiskt förlagd till det samiska språkområdet (f.n. Jokkmokk). Om Sametinget väljer att låta Samiska språkrådet ingå som en enhet i Sveriges språkråd bör det övervägas hur Sametinget skall ges möjlighet att leda det samiska språkarbetet i en framtida organisation. Vi menar att detta är en fråga som bör avgöras av Sametinget och föreslår därför att Sametinget ges möjlighet att bestämma hur man vill samverka med det föreslagna Sveriges språkråd i språkpolitiska frågor. Samiska språkrådet har till kommittén framfört att man inte önskar att organisatoriskt ingå i Sveriges språkråd, men att man är intresserad av fördjupade kontakter i syfte att förstärka den samiska språkvården.

Vårt förslag innebär, som framgår nedan, att Sveriges språkråd ges ett övergripande ansvar för det språkliga statusarbetet i landet. Om Sametinget väljer att låta sin språkvård stå utanför Sveriges språkråd bör det klargöras att Sveriges språkråd har en skyldighet att samråda med Sametinget och dess språkråd i frågor där samiska på olika sätt kan komma att påverkas.

Det pågår ett arbete med att bygga upp ett språkvårdande organ för meänkieli. Företrädare för Svenska tornedalingars riksförbund (STR-T) har till kommittén framfört att det finns flera möjliga organisatoriska lösningar för en sådan språknämnd. Ett alternativ är att den blir ett separat organ. Ett annat alternativ är att ett sådant språkvårdsogan knyts till Sveriges språkråd och organiseras som en avdelning inom Språkrådet med lokalisering i Tornedalen. Vi har i våra överväganden kommit fram till att fördelarna med det andra alternativet överväger, varför vi föreslår att resurser tillskapas för att ge Sveriges språkråd även denna uppgift.

När det gäller de dövas modersmål – teckenspråket – finns enligt vår bedömning behov av språkvårdande insatser. Vi föreslår att Sveriges språkråd ges ansvar även för teckenspråket och att resurser skapas för att inrätta en enhet för bl.a. korpusarbete med teckenspråket vid Språkrådet. I samband med detta bör det framtida förhållandet till bl.a. SDR och berörda forskningsinstitutioner analyseras.

För de övriga minoritetsspråken – romani chib och jiddisch – finns inga språkvårdande instanser. För dessa språk innebär vårt förslag att Sveriges språkråd ges i uppgift att studera frågor om

språkens funktion och ställning, både från ett individ- och samhällsperspektiv. Vad gäller korpusarbete för dessa minoritetsspråk bör Språkrådet ges i uppgift att följa utvecklingen och vid behov samordna statens insatser samt komma med eventuella åtgärdsförslag till statsmakterna.

Det kan övervägas om det finns behov av att öronmärka resurser som avsätts till minoritetsspråken och teckenspråket, t.ex. genom att dela in förvaltningsanslaget i anslagsposter för de olika språken. Detta är frågor som den föreslagna organisationskommittén får behandla vidare.

Enligt vår bedömning behöver Språkrådet avsätta 6 årsarbetskrafter för den svenska delen av korpusarbetet och3 årsarbetskrafter för den finska delen. Detta motsvarar i stort de nuvarande insatserna som utförs inom främst korpusområdet av den befintliga personalen i Svenska språknämndens sekretariat (förutom sex språkvetare finns en föreståndare och drygt två administrativa tjänster) och Sverigefinska språknämndens sekretariat (tre språkvetare). För meänkieli bör inledningsvis 1 årsarbetskraft avsättas och för teckenspråket 1 årsarbetskraft. I kapitel 21 gör vi en närmare genomgång av resursbehov och finansiering.

Självständig normering

En förändring av den statligt finansierade språkvården till myndighet får enligt vår mening inte medföra att riksdag och regering ges inflytande över normering av stavning och skrivregler.

För en mycket central del av korpusarbetet – stavningen och ordböjningen – får staten inte något inflytande eftersom Svenska Akademien, som ju står fri från statlig styrning, också i fortsättningen kommer att vara ansvarig för SAOL, som är den grundläggande normen för svensk stavning och ordböjning. Detta är enligt vår bedömning en bra ordning.

En liknande självständighet måste också finnas för Språkrådet när det gäller frågor kring skrivregler etc. Vi föreslår att detta skrivs in i instruktionen till den nya språkvårdande myndigheten.

Status- och inlärningsarbete blir en ny uppgift

Till skillnad från de nya uppgifterna inom korpusarbetet är det mer av en öppen fråga var de tillkommande uppgifterna inom status- och inlärningsarbetet bör tas om hand. Vi gör bedömningen att de nya uppgifterna är ett statligt åtagande, varför de bör skötas av statliga myndigheter eller statligt finansierade aktörer. Vi kan konstatera att det i dag inte finns någon redan befintlig myndighet som lämpar sig för att samlat ansvara för de nya uppgifterna inom status- och inlärningsarbetet. Att låta någon existerande myndighet ha hand om uppgifterna innebär att det finns en risk för att dessa frågor inte placeras in i sitt språkpolitiska sammanhang. Att dela upp uppgifterna för språkvården på flera myndigheter skulle enligt vår bedömning också vara olyckligt.

Vi menar därför att de nya uppgifterna inom status- och inlärningsarbete skall placeras hos Språkrådet. De kan därigenom passas in i ett större språkvårdssammanhang. Det finns exempelvis ett klart och tydligt samband mellan korpus- och statusarbete. Vi föreslår att Sveriges språkråd ges de uppgifter inom funktionen status- och inlärningsarbete som framgår av kapitel 19.

Enligt vår bedömning bör resurser motsvarande 2 årsarbetskrafter inledningsvis avsättas för denna del av Språkrådets verksamhet.

Rådgivning, information och upplysning förstärks

Vi föreslår att Sveriges språkråd ges de uppgifter inom funktionen rådgivning, information och upplysning som framgår av kapitel 19. Även i betänkandet i övrigt lämnas flera förslag om ökade informationsinsatser. Språkrådet skall t.ex. verka för ökad medvetenhet om språkets betydelse i arbetslivet, ta initiativ till informationsinsatser om våra attityder till språk och språklig variation, utarbeta former för att snabbare nå ut till medierna med svenska ord och begrepp samt verka mer utåtriktat och delta mer i den allmänna språkdebatten.

Sammanfattningsvis innebär våra förslag och bedömningar väsentligt ökade krav på Språkrådets arbete med information och folkbildning, varför denna funktion enligt vår bedömning måste förstärkas betydligt jämfört med de resurser som nuvarande språknämnder har till sitt förfogande. Till en början bör resurser som motsvarar minst 2 årsarbetskrafter avsättas för informationsfunk-

tionen. Det bör här betonas att informerande verksamhet är en naturlig del av den mesta språkvårdsverksamheten, och att därför också delar av de resurser som anslås åt t.ex. korpusverksamhet kommer att tas i anspråk för rådgivning, information och upplysning. De två årsarbetskrafter som här föreslås skall alltså ses som en förstärkning utöver den verksamhet som antingen redan nu sker eller som kommer att sättas igång.

Terminologiverksamhet skall utgöra ett eget verksamhetsområde inom Språkrådet

Vi vill inledningsvis betona vikten av att knyta ihop terminologiverksamhet med övrig språkvård. Detta har framförts till kommittén både från TNC och Språknämnden. På flera håll i detta betänkande pekar vi på behovet av samverkan, bl.a. när det gäller språkteknologi, rådgivning, språkbanksverksamhet, statusarbete, korpusarbete och myndighetsspråkvård. Vi har gjort följande överväganden när det gäller terminologiarbetets framtida organisation.

Ett alternativ har varit att bibehålla dagens organisatoriska lösning, där Terminologicentrum är ett aktiebolag som dels mot betalning från näringslivet utför olika terminologiuppdrag, dels får statsbidrag för den allmännyttiga verksamheten. Denna lösning innebär enligt vår bedömning flera problem. Vi menar att terminologiarbete är en viktig funktion som närmare bör knytas till övriga språkvårdande funktioner för att ges en större tyngd. Dessutom kan det från konkurrensutgångspunkter innebära vissa problem att en inrättning utför både uppdragsfinansierad verksamhet och statligt finansierad verksamhet.

Ett annat alternativ har varit att sammanföra nuvarande terminologiverksamhet inom Terminologicentrum med den övriga språkvårdande verksamheten inom Sveriges språkråd. Från Terminologicentrum har man under utredningsarbetets gång framfört invändningar mot en sådan lösning. Bland annat har man menat att en sådan lösning försvårar den uppdragsverksamhet som bekostas av näringslivet.

Ett tredje alternativ är att renodla de olika delfunktionerna inom terminologiverksamheten. Sveriges språkråd ges då ansvaret för den allmännyttiga terminologin medan Terminologicentrum TNC inriktas mot uppdragsfinansierad verksamhet, där uppdragen ges både från näringslivet och från staten i form av Språkrådet.

Vi anser att den bästa lösningen är att föra ansvaret för den allmännyttiga terminologiverksamheten till Språkrådet enligt det tredje alternativet. Detta innebär att TNC kvarstår som ett aktiebolag med nära koppling till näringslivet. Sveriges språkråd ges ett överordnat ansvar för den allmännyttiga terminologiverksamheten i Sverige. Språkrådet förutsätts antingen upphandla uppdrag inom detta område från olika aktörer, däribland Terminologicentrum TNC eller ge bidrag till TNC för den allmännyttiga terminologin. Vi överlåter till organisationskommittén att ta ställning till om Språkrådet skall upphandla terminologiverksamhet eller ge bidrag till TNC.

Vårt förslag innebär att Terminologicentrum TNC fortsätter sin verksamhet som tidigare, men under delvis andra finansieringsformer. Det statsbidrag som i dag går till TNC ges i stället till Sveriges språkråd som samtidigt ges det överordnade ansvaret för den allmännyttiga terminologiverksamheten. Om en upphandlingsmodell väljs innebär det att Sveriges språkråd kommer att upphandla allmännyttiga terminologiuppdrag på marknaden, men det kan förutsättas att TNC kommer att bli en av anbudsgivarna. Terminologicentrums verksamhet blir därmed mer konkurrensutsatt, projektinriktad och uppdragsfinansierad även för den allmännyttiga terminologiverksamheten. Detta innebär att TNC kan tillämpa samma arbetssätt när det gäller både den allmännyttiga delen och den näringslivsinriktade delen av terminologiverksamheten och att verksamheten blir enklare att styra. Om en bidragsmodell väljs innebär det att Språkrådet ges uppgiften att betala ut statsbidraget till TNC och att följa upp och utvärdera resultaten av terminologiverksamheten. TNC:s verksamhet inom det allmännyttiga området bör i sådant fall styras genom ett avtal mellan staten och TNC.

Vi föreslår att terminologiverksamhet skall utgöra ett separat verksamhetsområde inom Sveriges språkråd. Vi menar att det är viktigt att det i instruktionen till den nya myndigheten särskilt skrivs in att Språkrådet skall ha ett ansvar för terminologifrågor. Vi vill också betona att terminologiverksamhet är en egen profession och skall så vara även fortsättningsvis. För att tillförsäkra terminologiverksamheten resurser kan regering och riksdag välja att inrätta ett eget anslag eller en anslagspost för denna verksamhet. Genom mål och återrapporteringskrav i regleringsbrevet till Språkrådet kan terminologiverksamheten vidare uppmärksammas av statsmakterna. Det kan dessutom övervägas om en särskild nämnd eller

referensgrupp för terminologifrågor bör inrättas vid Sveriges språkråd. En sådan referensgrupp skulle bl.a. ha som syfte att säkra fortsatt samverkan och samarbete med standardiseringen, branschen, myndigheter och andra viktiga aktörer.

Vi menar att det även fortsättningsvis behövs statligt stöd för den allmännyttiga terminologiverksamheten. Denna del av terminologiverksamheten är alltför arbetsintensiv och de direkta vinsterna alltför små för att den skall kunna vara företagsekonomiskt vinstgivande. Det är viktigt att kvalitetskraven på terminologiverksamheten även fortsättningsvis är höga. Vårt förslag innebär att Språkrådet ges det överordnade ansvaret för t.ex. rådgivning i termfrågor, utveckling av termdatabaser för allmänna ändamål m.m. Detta förutsätter dock ett nära samarbete med TNC och eventuellt andra aktörer inom terminologiområdet. Det bör ingå i Språkrådets ansvar att bevaka att flerspråkiga termbaser utvecklas. I den mån sådana inte kan skapas kommersiellt eller av andra aktörer skall Språkrådet antingen upphandla sådana eller ange som bidragsvillkor att sådana skall tas fram. Språkrådet skall även kartlägga myndigheternas begreppsansvar (se kapitel 6).

Termgrupperna är viktiga och enligt vår bedömning bör sådana inrättas inom betydligt fler områden än vad som är fallet i dag. Dessa grupper behöver olika former av stöd från den terminologiska sakkunskapen.

Enligt vår bedömning bör Språkrådet ges resurser motsvarande 1 årsarbetskraft för rådets egen terminologiverksamhet samt resurser för att bl.a. upphandla eller ge bidrag till terminologitjänster, följa upp och utvärdera resultaten och att stödja termgrupper.

Språkbanken förs till Språkrådet

Vi har tidigare diskuterat vikten av att det finns en allmänt tillgänglig språkbank att tillgå i landet. En sådan inrättning är en central del av språkvårdsresurserna för svenskans del. Vi har i våra överväganden kring organiseringen av en nationell språkbank vägt för- och nackdelar med olika alternativ. Ett alternativ har varit att bygga vidare på den befintliga Språkbanken i Göteborg som redan har ett uppdrag från staten att fungera som språkbank. Språkbanken har lång erfarenhet av arbetsuppgifterna och dessutom erfarenhet av publicering på Internet. Språkbanken har även upparbetade kontakter, både nationellt och internationellt. Ett annat alternativ har

varit att föra över ansvaret för en nationell språkbank till Sveriges språkråd. Detta skulle innebära att de språkliga resurserna samlas och samordnas med de övriga språkteknologiska insatser som föreslås i kapitel 17.

Vi anser att en kombination av dessa alternativ är att föredra. Vi föreslår därför att den del av Institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet som fortsättningsvis skall utgöra den nationella språkbanken organisatoriskt förs över från universitetet till Sveriges språkråd, men att den behåller sin placering i Göteborg. Språkrådet ges i uppgift att genom Språkbanken vidareutveckla verksamheten när det gäller att samla in, lagra, bearbeta och tillhandahålla språkliga resurser i form av en nationell språkbank.

En sådan organisatorisk lösning förutsätter ett omfattande och nära samarbete mellan Språkbanken och övriga aktörer med svenska språkresurser. Det förutsätter även ett gott samarbete mellan de olika delarna av Språkrådet, särskilt med det språkteknologiska sekretariatet som bl.a. skall ha överblicken över tillgången på svenska språkresurser.

Vi har i det tidigare även betonat behovet av nordiskt samarbete i dessa frågor. Vi menar att Sverige bör arbeta för att språkliga korpusresurser byggs upp på nordisk nivå. Hur detta nordiska samarbete skall utvecklas när det gäller den nationella språkbanken bör diskuteras och genomföras av Språkrådet.

Enligt vår bedömning bör resurser motsvarande 2 årsarbetskrafter avsättas för Språkrådets språkbanksverksamhet.

Ett språkteknologiskt sekretariat inrättas inom Språkrådet

Vi har i vårt utredningsarbete övervägt vilka olika organisatoriska alternativ som finns för det språkteknologiska sekretariat som vi föreslog i kapitel 17. Vi har utgått från följande. För det första kräver uppgifterna att sekretariatet har goda kontakter med både näringslivet, forskningen, andra myndigheter och aktörer inom såväl EU som det nordiska samarbetet. För det andra behövs mycket god kompetens inom det språkliga området. För det tredje behövs kompetens inom teknikområdet. För det fjärde har vi gjort bedömningen att vissa av uppgifterna är av den arten att verksamhetsformen myndighet bör väljas.

En möjlighet är att placera sekretariatet vid en befintlig myndighet såsom Vinnova eller Statskontoret. Vi anser att både Vinnova

och Statskontoret har fördelar. Båda är myndigheter. Vinnova har mycket goda kontakter med forskningen och Statskontoret har en god kompetens i IT-frågor. En nackdel är att dessa myndigheter inte har den språkliga kompetens som skulle finnas vid Sveriges språkråd. Den språkteknologiska forskningen skulle därmed inte inlemmas i ett språkligt sammanhang i lika stor utsträckning som vid en placering vid Språkrådet. Från språkpolitiska utgångspunkter framstår detta som mindre lyckligt.

En annan möjlighet är att bilda en egen, ny myndighet för dessa frågor. Enligt vår bedömning är det dock inte lämpligt att bilda en ny myndighet enbart för dessa frågor. Dels är detta dyrt, dels skulle det innebära en risk för att språkteknologin skiljs ut från sitt språkliga sammanhang. I utredningsarbetet har dessutom språkteknologins nära koppling till bl.a. terminologiarbetet betonats, liksom behovet av att tydligare framhäva de språkliga frågorna snarare än de tekniska frågorna.

En tredje möjlighet är att förlägga det språkteknologiska sekretariatet till Sveriges språkråd, vilket vi i kommittén har kommit fram till är det bästa. En sådan placering skulle tydliggöra språkets och språkvårdens roll i den tekniska utvecklingen och i informationssamhällets infrastruktur. Det finns klara kopplingar mellan språkteknologin och det språkvårdande arbete som i dag utförs av bl.a. Språknämnden och Terminologicentrum. Denna koppling liksom de övriga behov som framkommit under kommitténs arbete kommer enligt vår bedömning att bli än tydligare i det framtida språkpolitiska arbetet. Behov av mer språkteknologisk kompetens inom språkvården har framförts från bl.a. myndigheter. I Norge har ett första steg tagits mot ett sådant sekretariat genom att man har gett extra resurser till Norskt språkråd. Vi föreslår därför att Sveriges språkråd ges de uppgifter inom funktionen språkteknologi som framgår av kapitel 17 och 19.

Språkteknologin är en viktig del i handlingsprogrammet för svenska språket, inte bara språkpolitiskt, utan även näringspolitiskt, forskningspolitiskt, förvaltningspolitiskt och handikappolitiskt. Vi menar därför att denna funktion bör ges statliga resurser att driva ett aktivt arbete utifrån handlingsprogrammets olika bedömningar och förslag. Vi har gjort bedömningen att resurser motsvarande minst 3 årsarbetskrafter inledningsvis bör tillföras Språkrådet för de uppgifter som vi har föreslagit att sekretariatet skall utföra. I detta ingår även t.ex. stöd till myndigheterna i språkteknologifrågor.

Stödet till myndighetsspråkvården förstärks och förs till Språkrådet

Stödet till myndighetsspråkvården har hittills bedrivits i form av tidsbegränsade projekt. Åren 1989–92 drev dåvarande SIPU det s.k. språkvårdsprojektet, där en av Regeringskansliets språkexperter deltog. Efter det att SIPU lagts ned inrättades det inom Finansdepartementet en arbetsgrupp med uppgift att främja språkvården hos myndigheterna. Denna arbetsgrupp – Klarspråksgruppen – är numera förlagd till Justitiedepartementet. Gruppens förordnanden förlängs årsvis. Gruppens sekreterare är anställd inom Regeringskansliet (Justitiedepartementets granskningsenhet).

I diskussionen om var det centrala stödet till myndighetsspråkvården skall placeras har framför allt tre olika möjligheter uppmärksammats:

  • att det förläggs till Regeringskansliet och dess grupp av språkexperter (som nu)
  • att det placeras vid Statens kvalitets- och kompetensråd (KKR)
  • att det förs till Sveriges språkråd.

Att som nu förlägga det centrala stödet för myndighetsspråkvården till Regeringskansliet har flera fördelar. Genom att ansvaret för myndighetsspråkvårdens genomförande har knutits till ett av landets centrala politiska och administrativa organ betonas den vikt som regeringen lägger vid språkvårdsfrågorna. Vidare har verksamheten enligt vår bedömning fungerat väl och det ligger självfallet ett värde i att inte onödigtvis bryta upp en välfungerande verksamhet. Det är dessutom ett faktum att Regeringskansliet genom sina språkexperter har stor kompetens inom området. Klarspråksgruppen har bedrivit ett målmedvetet och intensivt arbete för att medvetandegöra myndigheterna om vikten av språkvård. Dagens organisation innebär också att Regeringskansliets språkexperter kan användas som viktiga resurspersoner. Mycket av verksamheten bygger på den kunskap som språkexperterna besitter.

Det finns dock även vissa nackdelar med dagens lösning. Språkexperterna har en ansträngd arbetssituation och från Justitiedepartementet har det framförts att arbetet med Klarspråksgruppen medför merarbete för Regeringskansliets egna språkexperter. Det upplevs t.ex. som ett problem att språkexperterna måste svara på så många frågor från myndigheterna; språkexperternas huvudarbetsuppgift är ju att genom bl.a. granskning, rådgivning och utbildning

se till att regeringens förslags- och beslutstexter är klara och överskådliga.

Enligt vår bedömning är det därför svårt för Regeringskansliet att leva upp till det behov av språkvårdsstöd som myndigheterna har. Möjligheterna att utöka resurserna till språkvårdsarbete gentemot myndigheterna inom Regeringskansliets anslag torde enligt vår bedömning dessutom vara små. Vad gäller de nya behov som uppmärksammats i utredningsarbetet är det i vissa fall inte lämpligt att dessa uppgifter läggs på Regeringskansliet (t.ex. uppföljning och utvärdering) medan i andra fall områdena ligger utanför de språkliga frågor som Regeringskansliet f.n. sysslar med (t.ex. mångspråkighets- och IT-frågor).

Regeringskansliet är regeringens egen myndighet som bildades år 1997 när de olika departementen slogs samman. Att direkt medverka i regeringens uppdrag att styra landet och att förverkliga dess politik ställer särskilda krav. I en studie av Regeringskansliets dimensionering, Vad kostar det att regera (2000), pekar utredaren på att nya uppgifter tillkommit, arbetsmängden ökat och ambitionsnivån stigit, medan resurserna inte har ökat i proportion till detta.

Vi kan konstatera att det arbete som utförs av Klarspråksgruppens sekretariat är uppgifter som i stället kan åläggas en myndighet, särskilt som denna uppgift även riktar sig till landsting och kommuner. Det är enligt vår bedömning inte tillfredsställande att en central, språkpolitisk arbetsuppgift utförs av en tillfälligt tillsatt arbetsgrupp inom Regeringskansliet med begränsad varaktighet. Detta förhållande gör gruppens arbete känsligt för förändringar och omprioriteringar. Vi menar att det är viktigt att ge myndighetsspråkvården en större organisatorisk stadga än vad som är fallet med dagens lösning.

Den andra möjlighet som har framförts är att placera den centrala myndighetsspråkvården vid KKR. Detta alternativ skulle innebära att den inlemmades i annan förvaltningspolitisk verksamhet med betydelse för myndigheter. KKR har till uppgift att ge stöd i förvaltningspolitiskt angelägna frågor och verka för en statsförvaltning i medborgarnas tjänst.

För närvarande saknar dock KKR kompetens inom och erfarenhet av arbete med språkliga frågor, varför en placering av det centrala stödet till myndighetsspråkvården här skulle innebära initiala kostnader för att bygga upp ny kompetens och ett nytt nätverk. Kommittén bedömer inte att KKR skulle kunna tillmötesgå

myndigheternas nya behov av stöd, såsom det har framställts. Det är alltså svårt att se att en placering av denna verksamhet vid KKR skulle innebära förbättrade möjligheter för myndighetsspråkvården att utvecklas enligt de behov som framkommit. Från språkpolitisk synpunkt är KKR således inte något bra alternativ.

En tredje möjlighet är att förlägga det centrala stödet till Sveriges språkråd. Enligt vår bedömning är detta ett naturligt alternativ när man nu samlar delar av den centrala, statligt finansierade språkvården till en myndighet. Detta skulle liksom dagens lösning ge myndigheterna tillgång till stor språklig kompetens. För staten skulle det vara en från språkpolitisk utgångspunkt verksamhetsmässig fördel att samla all språkvårdande verksamhet. Att närmare knyta samman den verksamhet som riktar sig mot myndigheterna med den som riktar sig mot samhället i stort bör också enligt vår bedömning innebära fördelar för verksamheten. De verksamheter som kommer att ingå i Språkrådet har dessutom redan erfarenhet av arbete med många olika typer av avnämare. Språkrådet kan fungera som ett rådgivande organ även till kommuner och landsting. En sådan ny organisatorisk hemvist för stödet till myndigheternas språkvård innebär att möjligheterna att tillfredsställa de behov som finns hos myndigheterna ökar genom att språkvård är den huvudsakliga arbetsuppgiften. En viktig uppgift blir vidare att upprätthålla och utveckla det nätverk mellan språkvårdare vid myndigheterna som Klarspråksgruppen har byggt upp.

När det gäller de nya behoven till följd av internationaliseringen och datorisering kan följande framföras. Vi föreslår i detta betänkande att språkvården förstärks när det gäller IT-frågor och språkteknologi, vilket bör kunna bidra till att möta nya behov inom myndighetsspråkvården. Vidare föreslår vi att det skall ingå i Språkrådets uppgifter att bl.a. följa utvecklingen och ha en god överblick över språkteknologiska produkter och tjänster. Även beträffande mångspråkigheten lämnar vi förslag till förstärkningar, vilket innebär att Språkrådet får förutsättningar att t.ex. lämna stöd och följa utvecklingen när det gäller efterlevnaden av minoritetsspråkslagstiftningen i de s.k. förvaltningsområdena i norra Sverige. Språkrådet behöver bygga upp kompetens när det gäller textarbete som är en viktig del av myndighetsspråkvården.

Vårt förslag till handlingsprogram innebär att Språkrådet tillförs nya uppgifter, bl.a. uppföljning och utvärdering. Att följa upp myndighetsspråket, utvärdera effekter av olika insatser, följa upp språklagstiftningen och rapportera om utvecklingen till regeringen

är uppgifter som har ett nära samband med det centrala stödet till myndighetsspråkvården. Dessa nya uppgifter ökar kraven på språkvårdens allmänna kunskap om tillståndet och utvecklingen för myndighetsspråket och myndighetstexterna. Om en myndighet för språkvård inrättas är det naturligt att denna även får ta hand om stödet till andra myndigheter i språkvårdsfrågor.

En viktig del i myndigheternas språkvårdsarbete är termer och begrepp. Vad gäller myndigheternas begreppsansvar föreslår vi i kapitel 6 att språkvården ges en samordnande roll för detta arbete.

Vi föreslår även att språkvården skall samarbeta med Sverige Direkt och andra myndigheter, för att på olika sätt ge stöd till statliga och kommunala verksamheter när det gäller hur information skall kunna tillgängliggöras via nätet så bra som möjligt utifrån språkliga aspekter.

När det centrala stödet till myndighetsspråkvården förläggs till Språkrådet innebär detta att rådet behöver ha ett nära samarbete med Regeringskansliets språkexperter. Det är viktigt att de erfarenheter som språkexperterna har även fortsättningsvis kommer myndighetsspråkvården till godo. Detta kan lösas på olika sätt, bl.a. genom att Regeringskansliet ingår i någon form av referensgrupp och genom fortsatta informella kontakter.

Statskontoret avvisar i sin undersökning av begripligheten i myndigheternas texter att stödfunktionen knyts till Regeringskansliet. Vad gäller valet mellan Statens kvalitets- och kompetensråd och Sveriges språkråd är Statskontorets huvudförslag att det centrala stödet till myndighetsspråkvården förläggs till Språkrådet. Statskontoret föreslår dock att kommittén slutligt skall pröva vilken av dessa två myndigheter som bör tilldelas den centrala stödfunktionen för myndigheternas språkvård. När vi har vägt för- och nackdelar med de olika alternativen har vi liksom Statskontoret kommit fram till att Språkrådet är det bästa alternativet. Vi föreslår därför att ansvaret för att stödja språkvården inom olika myndigheter m.m. förs till Sveriges språkråd.

Vi menar att resurser motsvarande ca 4 årsarbetskrafter bör ställas till Språkrådets förfogande för stödet till myndighetsspråkvården.

Språkrådet ges ansvar för uppföljning och utvärdering och resurser för kvalificerat utredningsarbete

Det kan diskuteras var de uppföljnings- och utvärderingsuppgifter som vi föreslår i kapitel 19 skall läggas. Det kan konstateras att detta är en verksamhet som i normalfallet bedrivs i myndighetsform. Ett alternativ har varit att inrätta en ny myndighet med ansvar enbart för sådana uppgifter. Enligt vår bedömning finns det flera nackdelar med en sådan lösning. För det första vore det kostsamt. För det andra vore det inte heller ändamålsenligt att skilja dessa uppgifter från korpus-, status- och informationsarbetet eftersom dessa hänger så nära ihop. Särskilt myndighetsspråkvården är nära knuten till uppföljning och utvärdering. Det framstår som ett mycket mer ekonomiskt tilltalande och språkpolitiskt intressant alternativ att förlägga uppföljningen och utvärderingen till Språkrådet. Detta skulle ge språkvården en språkpolitisk helhet som olika delar av verksamheten kan dra nytta av. Samtidigt kan vi konstatera att även detta alternativ kräver mer resurser; Språkrådet skulle t.ex. behöva bredda sin kompetens. Vi föreslår att Sveriges språkråd ges de uppgifter inom funktionen uppföljning och utvärdering som framgår av kapitel 19. Enligt vår bedömning bör 2 årsarbetskrafter avsättas för uppföljning och utvärdering.

Det nya Språkrådet bör bygga sin verksamhet på gedigna kunskaper. I dag saknas en hel del kunskap inom framför allt statusområdet. Forskning om både svenska och andra språk, språkförhållandena i Sverige etc. sker vid en rad universitet och högskolor runt om i landet. Mycket av den kunskap som därvid framkommer har relevans för språkvården, och det är därför viktigt att det finns ett nära samband mellan språkvården och språkforskningen. Det är också självklart att det är vid universitet och högskolor som språkforskningen till allra största delen skall bedrivas – det är där kompetensen finns och det är där resurserna bör satsas.

Från språkpolitisk utgångspunkt kan det emellertid finnas behov av faktaunderlag som inte med nödvändighet behöver framstå som akademiskt intressanta och som är mer styrda till sin inriktning. Det finns också behov av kontinuerlig uppföljning av utvecklingen inom vissa fält. Vi menar därför att Språkrådet bör ha medel till sitt förfogande för att kunna lägga ut beställningar på språkpolitiskt relevanta, kvalificerade utredningar till olika forskare som på så sätt under kortare eller längre tid kunde verka vid Språkrådet. Dessa utredningar kan ha olika inriktning och längd och organisatoriskt

lösas på olika sätt. Vi menar att det är viktigt att dessa beställningar just upphandlas och läggs ut på olika forskare, och inte utförs av fast anställda medarbetare inom Språkrådet. Med ett sådant förfarande skulle en nära kontakt mellan språkvården och språkforskningen främjas. Vi återkommer i finansieringskapitlet till storleken på dessa resurser.

Detta förslag innebär att Språkrådet också måste ha kompetens att initiera och genomföra dessa beställningar och att ta hand om resultaten. Det bör dessutom finnas en beredskap inom Språkrådet att genomföra olika regeringsuppdrag inom det språkpolitiska området.

Internationellt samarbete

Vi föreslår att Sveriges språkråd ges de uppgifter inom funktionen internationellt samarbete som framgår av kapitel 19. Vi menar att 0,5 årsarbetskrafter tills vidare bör avsättas för detta.

20.2.3. Regeringskansliets språkvård

Vår bedömning: Regeringskansliet bör behålla sin språkvård.

Språkvård med anknytning till EU bör vara en viktig uppgift för Regeringskansliet.

Regeringskansliet bör behålla sin språkvård

Regeringskansliet har en egen språkvård i form av språkexperterna vid Justitiedepartementets granskningsenhet och i Förvaltningsavdelningen. Deras verksamhet har stor betydelse för utvecklingen av de texter som produceras inom Regeringskansliet, bl.a. lagar, förordningar, propositioner och direktiv, som i sin tur har stor betydelse för språket på myndigheterna. Regeringskansliet ger ut handböcker och riktlinjer till myndigheter och kommittéer som behandlar utformningen av föreskrifter, remissvar och betänkanden och ger också ut skrivregler för förvaltningen, Myndigheternas skrivregler. Enligt vår bedömning är det av stor vikt att Regeringskansliet behåller denna språkvård.

Regeringskansliets språkvård bör ha ansvaret för språkvård med anknytning till EU

Även språkvård med anknytning till EU har påbörjats inom Regeringskansliet. Sedan den 1 juli 2001 har resurserna inom Justitiedepartementets granskningsenhet förstärkts med en årsarbetskraft för dessa frågor. När verksamheten kommit i gång kommer det att krävas ytterligare resurser.

Vi anser att det är viktigt att sådana språkvårdande insatser bedrivs just inom Regeringskansliet. Frågor som rör Sveriges förhållande till EU-institutioner hanteras naturligen av Regeringskansliet. Regeringskansliet är även den centrala instansen när det gäller att ta fram riktlinjer för svenska tjänstemäns arbete med EU-frågor. Det är även Regeringskansliet som har ansvaret för att granska EGrättsakter. Det är viktigt att olika frågor kan handläggas snabbt och inom de tidsramar som gäller för beredningen av EU-ärenden i Regeringskansliet, t.ex. för den språkliga granskningen av EGrättsakter. Regeringskansliet torde också vara den aktör som har mest upparbetade kontakter med EU:s olika institutioner och den inrättning som har störst möjlighet att påverka EU:s olika institutioner i språkvårdsarbetet.

Regeringskansliets språkvård med EU-anknytning omfattar inte bara departementen utan också tjänstemän från myndigheter som är med i t.ex. arbetsgrupper i kommissionen. När det gäller svenska myndigheters behov av centralt stöd i språkfrågor med EUanknytning bör därför Sveriges språkråd ha nära kontakt med Regeringskansliet. Språkrådet, men även termgrupper, samarbetsgrupper och andra bör bistå Regeringskansliet med hjälp i den mån det behövs. Språkrådet bör t.ex. samordna terminologiarbetet. Detta bör skrivas in i instruktionen till den nya myndigheten.

21. Konsekvensbedömningar

Enligt kommittéförordningen (1998:1474) skall kommittéer genomföra kostnadsberäkningar och konsekvensbeskrivningar om förslagen i ett betänkande påverkar eller har betydelse för följande:

  • kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda samt samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt
  • den kommunala självstyrelsen
  • brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet
  • sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet
  • små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags
  • jämställdheten mellan kvinnor och män
  • möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

I detta kapitel lämnar vi våra bedömningar av vilka konsekvenser som våra förslag kan få. Vi inleder med en genomgång av de ekonomiska konsekvenserna. I avsnitt 21.1 går vi igenom kostnaderna för den nya språkvårdsorganisationen och i avsnitt 21.2 lämnas förslag till finansiering. I det efterföljande avsnittet 21.3 går vi igenom kostnader för och finansiering av de övriga förslagen inom skilda samhällsområden. I avsnitten 21.4–21.9 redovisar vi de övriga konsekvenser som vi har bedömt är relevanta att behandla för att man skall kunna ta ställning till våra förslag.

21.1. Ekonomiska konsekvenser – kostnader för ny språkvårdsorganisation

21.1.1. Språkpolitik, språklagstiftning och språkvård

Nytt politikområde

Vi föreslår i kapitel 16 att språkpolitik skall utgöra ett eget politikområde med egna mål. Förslaget i sig innebär inga merkostnader, vare sig för staten eller andra aktörer. Till olika kostnader leder däremot våra förslag om åtgärder för att ge språkpolitiken det konkreta innehåll som fordras för att de språkpolitiska målen skall kunna uppnås. Detta utvecklas i den följande redovisningen.

Språklagstiftning och språklig konsekvensbedömning

I kapitel 18 föreslår vi att en särskild lag införs som fastställer svenskans status som huvudspråk i Sverige. I sig innebär detta inga nya kostnader, vare sig för myndigheter eller andra.

Vi föreslår vidare att det i kommittéförordningen skall införas krav på bedömning av språkliga konsekvenser av förslag i betänkanden. Enligt vår bedömning medför ett sådant krav inga merkostnader. Konsekvensbedömningar ingår som en naturlig del i utredningsarbetet och ett utökat krav på kommittéväsendet bör kunna ställas utan att utredningsresurserna utökas.

Nya uppgifter och ny organisation för språkvården

Utifrån våra överväganden om ett nytt politikområde, en ny språklag och det faktum att en lång rad nya behov av språkvård har uppstått i samhället lämnar vi i kapitel 20 förslag till en ny språkvårdsorganisation. En ny statlig myndighet – Sveriges språkråd – inrättas, bestående av bl.a. nuvarande Svenska språknämnden och Sverigefinska språknämnden.

Förändringen av huvudmannaskap innebär i sig inte några merkostnader för staten eftersom det endast omfattar den del av den centrala språkvården som redan är statligt finansierad. Men vårt förslag till handlingsprogram innebär också att den nya myndighet-

en ges utökade uppgifter, vilket leder till ökade kostnader för staten. I genomgången av språkvårdens olika funktioner nedan beräknar vi resursåtgången per funktion. Vi vill här för tydlighets skull påpeka att funktionsindelningen inte skall ses som något förslag till intern organisation för Sveriges språkråd.

21.1.2. Korpusarbete

I kapitel 19 görs en genomgång av innehållet i det korpusarbete som vi föreslår att Sveriges språkråd skall bedriva. I betänkandet i övrigt lämnas också förslag som berör detta område. Språkrådet skall t.ex. kunna ge råd och stöd till medieföretagen i språkfrågor (kapitel 8) och studera datorkulturens effekter på språket (kapitel 10).

Enligt vår bedömning behöver Språkrådet avsätta 6 årsarbetskrafter för den svenska delen av korpusarbetet och 3 årsarbetskrafter för den finska delen. Detta motsvarar i stort de nuvarande insatserna som utförs inom främst korpusområdet av den befintliga personalen i Svenska språknämndens sekretariat och Sverigefinska språknämndens sekretariat. För meänkieli bör inledningsvis 1 årsarbetskraft avsättas och för teckenspråket 1 årsarbetskraft.

21.1.3. Status- och inlärningsarbete

I kapitel 19 görs en genomgång av innehållet i det status- och inlärningsarbete som vi föreslår att Sveriges språkråd skall bedriva. Detta är en förhållandevis ny uppgift för språkvården som ställer krav på ny kompetens och nya resurser. Vi menar att denna del av Språkrådets verksamhet på sikt bör växa. Vår bedömning är att resurser motsvarande 2 årsarbetskrafter inledningsvis bör avsättas för detta.

21.1.4. Rådgivning, information och upplysning

I kapitel 19 görs en genomgång av innehållet i det rådgivnings-, informations- och upplysningsarbete som vi föreslår att Sveriges språkråd skall bedriva. I kapitlen i övrigt lämnas också flera förslag som berör detta område: Språkrådet skall verka för ökad med-

vetenhet om språkets betydelse i arbetslivet (kapitel 5), ta initiativ till informationsinsatser om våra attityder till språk och språklig variation (kapitel 7) och utarbeta former för att snabbare nå ut till bl.a. medierna med svenska ord och uttryck (kapitel 8). I kapitel 12 pekar vi på att språkvårdens deltagande i den allmänna debatten kring språkriktighetsfrågor, språkutvecklingen och andra aspekter på språket skall förstärkas.

Sammanfattningsvis innebär detta ökade krav på Språkrådets arbete med rådgivning, information och upplysning, varför denna funktion måste förstärkas betydligt. Till en början bör resurser som motsvarar minst 2 årsarbetskrafter avsättas för denna funktion. Dessutom bör medel för ökad utgivning av broschyrer etc. beräknas. Det bör här påpekas att rådgivning, information och upplysning även ingår i övriga funktioner.

21.1.5. Terminologiverksamhet

I kapitel 19 görs en genomgång av innehållet i den terminologiverksamhet som vi föreslår att Sveriges språkråd skall ges ansvaret för i framtiden. I kapitlen i övrigt lämnas också förslag som berör detta område. I kapitel 6 föreslår vi att staten skall ta ansvar för det allmännyttiga terminologiarbetet. Språkrådet skall kontinuerligt följa läget när det gäller svenska datatermer, stödja termsamarbetsgrupper, bevaka att flerspråkiga termbaser utvecklas och kartlägga myndigheternas begreppsansvar. Språkrådet skall prioritera arbetet med svenska datatermer (kapitel 10). I kapitel 9 föreslår vi att Sverige skall se till att det finns kompetens i Sverige för att förse EU:s termdatabaser med svenskt material och att högkvalitativa ordlistor kan skapas.

Terminologiverksamhet skall enligt vårt förslag i kapitel 20 utgöra ett separat verksamhetsområde inom Sveriges språkråd, men det faktiska genomförandet kommer till största delen att ligga på andra aktörer. Vi utgår från att Terminologicentrum TNC kommer att vara en av dessa aktörer. Terminologicentrum har i dag ca 6 årsarbetskrafter till sitt förfogande, vilka finansieras dels genom statsbidrag, dels genom uppdragsintäkter. Den föreslagna organisationsmodellen innebär att statsbidraget förs över till Sveriges språkråds disposition för upphandling av allmännyttig terminologiverksamhet eller för bidragsgivning till TNC. Vi föreslår en viss förstärkning av detta anslag. Modellen innebär att Språkrådet måste

ha kompetens inom terminologiområdet för att kunna ha ett övergripande ansvar för den allmännyttiga terminologin, stödja myndigheternas terminologiarbete och ev. kunna upphandla allmännyttigt terminologiskt arbete samt ge stöd till termgrupper m.m.

När det gäller stödet till termgrupper bör enligt vår mening t.ex. administrativt stöd kunna ges av Sveriges språkråd. Vidare måste medel avsättas för att arvodera termgruppernas ledamöter. Att betala sådana arvoden är enligt vår mening ett statligt åtagande som bör finansieras genom statsbudgeten och administreras av Språkrådet. Vi har vidare pekat på att grupperna bör ges resurser för att ta fram underlag m.m. Under utredningsarbetet har den i dag enda med full kraft verkande termgruppen framfört att resursbehovet för en sådan grupp uppgår till 0,6 miljoner kronor per år. Ett annat exempel är Matematikterminologigruppen som f.n. driver ett projekt inriktat mot matematikterminologi i skolan, vars budget för 2002 är 0,5 miljoner kronor. Mot bakgrund av de begränsade resurser som finns till förfogande gör vi bedömningen att 0,5 miljoner kronor per grupp bör räcka för att få till stånd en fungerande verksamhet. Om man antar att det inom de närmaste åren kommer att finnas fem sådana termgrupper innebär det en årlig kostnad på 2,5 miljoner kronor. Denna kostnad bör delas mellan staten och näringslivet. Staten bör framför allt finansiera arvoderingen av gruppernas ledamöter (fem grupper om vardera tio ledamöter à 10 000 kr per deltagare och år) och via Språkrådet ge grupperna kostnadsfritt administrativt stöd m.m. Resterande kostnader bör näringslivet och andra intressenter stå för.

Enligt vår bedömning bör Språkrådet ges resurser motsvarande 1 årsarbetskraft för rådets egen verksamhet, 0,5 miljoner kronor för termgrupper samt ett anslag för att upphandla terminologi alternativt ge bidrag till Terminologicentrum TNC som motsvarar en viss höjning av det nuvarande statsbidraget till TNC (4 miljoner kronor).

21.1.6. Språkbanksverksamhet

Vi föreslår att arbetet med att bygga upp en nationell språkbank fortsätter och att Språkbanken vid Göteborgs universitet knyts till Sveriges språkråd. I kapitel 17 och 19 görs en genomgång av innehållet i den föreslagna språkbanksverksamheten.

Vi har i våra överväganden kring kostnaden för den fortsatta uppbyggnaden av en svensk nationell språkbank utgått från de kostnadsberäkningar som Norsk Språkråd har gjort i den reviderade utgåvan av den norska handlingsplanen för IT och språk. Norsk Språkråd menar att arbetet med att bygga upp språkbanken kan delas in i tre faser:

1. Utredning av olika problemställningar.

2. Etablering av en organisation för språkbanken.

3. Uppbyggnaden av själva språkbanken (innehåll, bearbetning, inköp av utrustning).

Enligt den norska utredningen skulle en uppbyggnad av en norsk språkbank medföra följande kostnader:

  • Ca 0,5 miljoner norska kronor för att utreda bl.a. juridiska, organisatoriska och tekniska förhållanden (knappt ett årsverke samt kringkostnader).
  • Ca 6 miljoner norska kronor för att etablera en driftsorganisation som skall samla in, bearbeta och lagra data från forskning och näringsliv och som tillhandahåller materialet för forskning och produktutveckling. För att starta detta arbete behövs sammanlagt 4 årsverken (en chef, en administratör och två handläggare). Dessutom behövs datorer, programvara och licenser.
  • Ca 60–80 miljoner norska kronor för att insamla och anpassa språkmaterial till språkbanken. Den norska utredningen utgår från att språkbanken skall omfatta minst 100 miljoner ord på vardera bokmål och nynorska samt talmaterial som omfattar minst 1 000 timmar, fördelat på olika dialekter, kön, åldrar etc. För att genomföra detta beräknar man att det behövs ca 90 årsverken samt datorer och program m.m. för ca 30 miljoner norska kronor.
  • Till detta kommer medel för drift samt utveckling och utbyggnad av basen. Kostnaden för den löpande driften och friköp av upphovsrätter har inte kostnadsberäknats.

För svenskt vidkommande finns redan en mycket god grund till en nationell språkbank, vilket bör medföra utmärkta förutsättningar för detta arbete. När det gäller de två första punkterna – utredning och upprättande av en driftsorganisation – måste för svensk del naturligtvis beaktas att det redan finns en fungerande organisation i Sverige, nämligen Språkbanken i Göteborg.

När det gäller den tredje punkten gör vi bedömningen att det redan finns mycket språkresurser, både vid Språkbanken (ca 75 miljoner ord) och på andra håll. Att samla länkar till befintliga material torde i sig inte vara förenat med några stora kostnader. Material finns redan vid olika universitet och forskningsinstitutioner m.m. som bör kunna utnyttjas. Jämfört med den kostnadsberäkning som Norsk Språkråd har gjort måste man för svensk del dessutom beakta att kostnaderna för att utveckla en språkbank för norska torde vara högre än för många andra språk på grund av att Norge har två officiella skriftspråk och att bruket av dialekter är mer utbrett än i Sverige.

En viss del av det svenska material som finns i dag är inte allmänt tillgängligt. Det finns behov av ekonomiska resurser för att lösa rättighetsproblem i syfte att göra så många språkresurser som möjligt allmänt tillgängliga. Det är svårt att i dag uppskatta kostnaderna för detta eftersom underlag saknas. Inte heller den norska utredningen har kunnat uppskatta kostnaden för detta. Det bör därför bli en första uppgift för Sveriges språkråd att göra en heltäckande kartläggning av vilket befintligt material som finns i dag, både i Sverige och i andra länder, och vad det skulle kosta för staten att lösa ut rättigheterna för detta. Språkrådet bör i detta sammanhang överväga olika metoder för att lösa rättighetsproblemen.

Till detta kommer att det finns behov att bygga upp språkliga resurser som inte finns i dag, särskilt inom talspråksområdet. Norsk Språkråd menar att man måste undersöka möjligheterna att kombinera olika finansieringskällor, både offentliga och privata. Vi delar denna bedömning och menar att det därför är viktigt att en nationell språkbank vidareutvecklas i samarbete med både forskning och näringsliv.

När det gäller den del av det fortsatta utvecklingsarbetet som kommer att finansieras med statliga medel gör vi följande bedömning. I kapitel 17 har vi föreslagit att forskning och utveckling inom språkteknologiområdet skall förstärkas. Vi har där bl.a. föreslagit att Vetenskapsrådet skall ges i uppdrag att utlysa medel för riktad forskning inom språkteknologiområdet, vilket bör finansieras genom omprioriteringar i forskningsbudgeten. Vi menar att Vetenskapsrådet bör prioritera medel till forskning som resulterar i framtagande av korpusar.

Vi menar vidare att alla offentligt medfinansierade korpusar skall göras allmänt tillgängliga via språkbanken. Detta bör enligt vår bedömning leda till att språkbanken kommer att byggas ut under de

närmaste åren. Vidare bör Språkrådet ges vissa resurser för att kunna beställa sådana korpusar som inte kommer fram genom forskningen. Det bör vara en uppgift för Sveriges språkråd att noga följa utvecklingen inom forskningen och vid behov presentera underlag för regeringen i samband med framtagandet av de årliga budgetunderlagen, om rådet gör den bedömningen att ytterligare särskilda statliga medel måste tillföras området.

Vi uppskattar den årliga kostnaden för att lösa rättighetsproblem och för att bygga upp nya språkresurser till 10 miljoner kronor.

När det gäller frågan om hur många personer som behövs för att utföra de uppgifter som åläggs Språkrådets språkbanksverksamhet gör vi följande bedömning. I den norska utredningen föreslås att det inledningsvis behövs en chef, en administratör och två handläggare för driftorganisationen. Vi delar den bedömningen. Vårt organisationsförslag innebär att ledning och administration läggs på Språkrådets gemensamma budget, varför resurser motsvarande två handläggare bör avsättas för språkbanksverksamheten.

Vårt organisationsförslag innebär att Språkbanken vid Göteborgs universitet skall föras över till Sveriges språkråd. Vi utgår från att datorkraft och dylikt samtidigt överförs till Språkrådet. Att detta sker bör beaktas när det gäller finansieringen av detta förslag.

Enligt vår bedömning bör resurser motsvarande 2 årsarbetskrafter avsättas för Språkrådets språkbanksverksamhet. Dessutom bör årligen 10 miljoner kronor avsättas för att bygga upp kompletterande språkresurser och lösa rättighetsproblem.

21.1.7. Språkteknologi

Ett samordnande, språkteknologiskt sekretariat skall inrättas inom Sveriges språkråd. I kapitel 17 och 19 görs en genomgång av innehållet i det språkteknologiska arbete som vi föreslår. I kapitlen i övrigt lämnas också förslag som berör detta område, bl.a. skall Språkrådet följa kvalitetsutvecklingen för språkstödsprogram m.m. (kapitel 8 och 10). Vinnova ges i uppdrag att inleda arbetet med att ta fram maskinöversättning för svenska (kapitel 17). På sikt skall det språkteknologiska sekretariatet överta detta arbete.

Vi föreslår i kapitel 10 att språkvården ges möjlighet att på uppdrag kvalitetsmärka språkstödsprogram och andra program av språkligt intresse. Vi menar att denna kvalitetsmärkning skall finansieras genom avgifter från programleverantörer och andra.

Detta förutsätter att regeringen fattar ett särskilt beslut om att Språkrådet ges denna möjlighet. Språkrådet bör i samråd med Ekonomistyrningsverket ta fram förslag på hur avgifterna skall sättas. Det ekonomiska målet för verksamheten bör vara att full kostnadstäckning skall uppnås och att verksamheten inte skall medföra någon vinst.

Utifrån de uppgifter som vi har föreslagit att det språkteknologiska sekretariatet skall ha har vi gjort bedömningen att resurser motsvarande minst 3 årsarbetskrafter inledningsvis bör tillföras Språkrådet för denna verksamhet. I detta ingår även t.ex. behovet av stöd till myndigheterna i språkteknologifrågor.

Vi föreslår att maskinöversättning för svenska skall tas fram. I den inledande delen av detta arbete bör det ingå att ta fram ett underlag över bl.a. förväntade kostnader och intäkter. Vi har i våra kostnadsberäkningar utgått från de uppgifter som vi inhämtat under vårt studiebesök vid EU-kommissionen. Som exempel kan nämnas att det nederländska projektet som refereras i kapitel 17 kostar totalt ca 25 miljoner kronor. Det nederländska projektet pågår under perioden 2000–2002 och omfattar översättning för nederländska, från och till engelska och franska. Projektet finansieras till 50 % av företaget Systran och till 50 % av offentliga medel (bl.a. EU-kommissionen och berörda länders regeringar).

Enligt vår bedömning bör utvecklingsarbetet genomföras i samarbete med andra nordiska länder och/eller i samarbete med EUkommissionen samt näringslivet (t.ex. något företag som utvecklar maskinöversättningssystem). Innan ett första underlag har tagits fram är det enligt vår bedömning svårt att beräkna kostnaden för detta projekt, men utifrån det nederländska exemplet kan den statliga, engångsvisa kostnaden beräknas till minst 7 miljoner kronor. Staten bör dock redan nu reservera medel för denna projektkostnad (minst 7 miljoner kronor).

21.1.8. Centralt stöd till myndighetsspråkvården

Vi föreslår att det centrala stödet till myndighetsspråkvården behålls och att det utvecklas till nya områden i samband med att ansvaret förs över till Sveriges språkråd. Förutom de uppgifter som nämns i kapitel 9 och 19 föreslås ett antal nya uppgifter för det centrala stödet i kapitel 6; Språkrådet skall bl.a. kartlägga myndigheternas begreppsansvar. I kapitel 12 föreslår vi att språkvårds-

insatser skall göras för att motverka språkbruk som konserverar könsroller och osynliggör kvinnor. Vi pekar särskilt på vikten av att myndighetsspråkvården uppmärksammar detta.

Statskontoret har betonat att behoven när det gäller myndighetsspråkvården är stora, men samtidigt är de tillgängliga resurserna mycket små. Vi anser att det behövs en ordentlig förstärkning av det centrala stödet till myndighetsspråkvården. Statskontoret har i sin utvärdering angett att den synliga kostnaden för dagens Klarspråksgrupp uppgår till ca 450 000 kronor för år 2001, men att detta bara återspeglar en del av det verkliga kostnadsläget. Statskontoret har uppskattat det samlade resursbehovet för det centrala stödet till myndighetsspråkvården till 2 miljoner kronor (verkliga kostnader för dagens verksamhet samt kostnader för den tillkommande verksamheten). Statskontoret menar att resursramen kommer att behöva revideras uppåt, särskilt vid en kommande mer offensiv satsning på stöd till samtliga myndigheter inom den offentliga sektorn.

När det gäller stödet i minoritetsspråkfrågor till kommunala och statliga myndigheter i de s.k. förvaltningsområdena gör vi bedömningen att detta inte kommer att bli någon resurskrävande arbetsuppgift. Den del av Sveriges språkråd som motsvaras av nuvarande Sverigefinska språknämnden bör kunna handlägga stödet för finskans del och den föreslagna funktionen för meänkieli bör kunna bistå myndigheterna beträffande detta språk. För samiskans del torde goda kontakter med Sametinget och dess samiska språkråd behövas.

Beträffande stödet till myndigheterna i språkteknologiska frågor gör vi bedömningen att detta bör kunna ingå i de uppgifter som det språkteknologiska sekretariatet ges. Angående stödet till myndigheterna inom terminologiarbetet torde Språkrådets terminologihandläggare, termgrupperna och möjligheterna att få allmännyttig terminologi från bl.a. Terminologicentrum TNC kunna utnyttjas.

Vi delar Statskontorets uppfattning och föreslår att resurser motsvarande ca 4 årsarbetskrafter ställs till Språkrådets förfogande för stödet till myndighetsspråkvården. Dessutom bör funktionen ha övriga resurser inom Språkrådet till sitt förfogande. Vi utgår från att utåtriktade aktiviteter i form av t.ex. seminarier kommer att vara delvis avgiftsfinansierade.

21.1.9. Uppföljning och utvärdering

I kapitel 19 görs en genomgång av innehållet i det arbete som vi föreslår att Sveriges språkråd skall bedriva i framtiden inom området uppföljning och utvärdering. Där föreslås även att Språkrådet ges resurser för att upphandla kvalificerade utredningar.

Arbetet med uppföljning och utvärdering kan initieras antingen av Språkrådet eller av allmänheten genom anmälningar till Språkrådet. När det gäller den första delen, dvs. uppföljning och utvärdering som initieras av Språkrådet, är det svårt att uppskatta vilken omfattning uppföljning och utvärdering av hur författningsbestämmelser och andra regler fungerar inom språkområdet bör ha. Det bör vara Språkrådet som självständig myndighet som bedömer detta. Vi utgår i våra kostnadsberäkningar från att detta inledningsvis kommer att koncentreras till de centrala författningarna inom området, dvs. den föreslagna språklagen och minoritetsspråklagstiftningen.

Den andra delen är den som initieras genom kontakter av olika slag från allmänheten. Vi har i detta betänkande tydligt pekat på att alla har rätt till språket. Detta förutsätter att allmänheten kan vända sig till någon statlig instans när man anser att det föreligger fel eller brister av språkpolitisk natur. Vi menar att Språkrådet är en sådan instans och att man utifrån sådana anmälningar kan arbeta med uppföljning och utvärdering.

Både den egeninitierade och den externt initierade uppföljningen förutsätter ett nära samarbete med andra myndigheter såsom Skolverket, Socialstyrelsen och Arbetsmiljöverket. I vissa fall kan ärenden överlämnas till andra myndigheter och Språkrådets roll kan vara att lämna språkliga expertutlåtanden. I andra fall kan Språkrådet behöva bistå andra myndigheter.

Införandet av språkpolitik som ett eget politikområde och omvandlingen av språknämnderna till en statlig myndighet ställer dessutom ökade krav på beslutsunderlagen till statsmakterna, bl.a. vad avser måluppfyllelse och resultat.

Enligt vår bedömning bör Språkrådet sammantaget ha minst två personer för uppföljnings- och utvärderingsfrågor (en för uppföljning av hur författningsbestämmelser och andra regler fungerar, en för den mer mål- och resultatinriktade uppföljningen och utvärderingen).

Vi har dessutom föreslagit att Språkrådet skall ha resurser för att upphandla kvalificerade utredningar. I detta ingår att uppföljnings-

och utvärderingsfunktionen måste ha kompetens att genomföra sådana beställningar och att kunna ta hand om resultaten.

Vilken omfattning dessa resurser skall ha kan diskuteras. Kommittén har i sina överväganden menat att omfattningen naturligtvis kan göras olika stor beroende på vilken ambitionsnivå som staten har när det gäller att ta fram kunskaper om svenskan och de övriga språken i Sverige. Vi menar att detta är en verksamhet som är av stor betydelse för språkpolitiken och att den därför bör ges betydande resurser. Samtidigt måste en sådan uppbyggnad kunna finansieras. Mot den bakgrunden föreslår vi att Språkrådet inledningsvis ges ca 1 miljon kronor och att den resursen sedan bör öka.1

Sammanfattningsvis innebär detta att 2 årsarbetskrafter avsätts för uppföljning och utvärdering samt att Språkrådet tillförs 1 miljon kronor för att upphandla kvalificerat utredningsarbete.

21.1.10. Internationellt samarbete

I kapitel 19 görs en genomgång av innehållet i det internationella arbete som vi föreslår att Sveriges språkråd skall bedriva i framtiden. Svenska språknämnden har hittills avsatt ungefär en halv årsarbetskraft för det nordiska samarbetet. När det gäller det nordiska samarbetet innebär våra förslag inga ytterligare uppgifter. EU-samarbetet är dock ett nytt samarbetsområde för språkvården. Storleken på detta beror på vilken omfattning sådant arbete kommer att få i framtiden.

Detta innebär att 0,5 årsarbetskrafter tills vidare bör avsättas för internationellt samarbete.

21.1.11. Myndighetsledning och administration

Som en utgångspunkt för resonemangen kring kostnader för myndighetsledning, administration samt driftskostnader kan tas Svenska språknämndens nuvarande kostnader:

  • Personal: ca 4,4 miljoner kronor
  • Lokalkostnader: ca 0,5 miljoner kronor

1 Som jämförelse kan nämnas att Skolverket år 2002 disponerar ca 34 miljoner kronor för forskning inom skolväsendet och att Kulturrådet, Riksarkivet, Riksantikvarieämbetet, Språk- och folkminnesinstitutet samt ansvarsmuseerna tillsammans disponerar ca 37 miljoner kronor för forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet.

  • Kontorskostnader: ca 0,2 miljoner kronor
  • Kommunikationskostnader (IT, tele etc.): ca 0,3 miljoner kronor
  • Marknadsföringskostnader: ca 0,1 miljoner kronor
  • Förvaltningskostnader (styrelse etc.): ca 0,3 miljoner kronor
  • Produktionskostnader (Språkvård etc.): ca 0,5 miljoner kronor.

Myndighetsledning

Vi föreslår i kapitel 20 att Språkrådet skall ha en styrelse och en chef som utses av regeringen. I dag har Svenska språknämnden en föreståndare. Sverigefinska språknämnden har inga särskilda resurser för ledning. Vi menar att Språkrådets kostnader för myndighetsledning (chef och styrelse) ungefär bör motsvara en mindre ökning av de nuvarande kostnader som Svenska språknämnden har för detta.

Referensgrupper

I vårt förslag ingår även att olika referensgrupper kan inrättas. Detta är viktigt för att förankra Språkrådets förslag och för att ge Språkrådet impulser från olika delar av samhället. Sådana referensgrupper medför dock också kostnader för arvoden, resor, traktamenten och dylikt. Vi har i detta betänkande inte tagit ställning till hur många referensgrupper som bör inrättas. Det bör vara en uppgift för organisationskommittén att ta fram ett förslag på vilka referensgrupper som skall inrättas, hur ofta de skall sammankallas samt hur stora kostnader för dessa som kan beräknas. I våra beräkningar har vi dock utgått från att ca fem referensgrupper inrättas och att dessa kostar ca 100 000 kronor vardera. Staten bör därför reservera medel för detta, förslagsvis 0,5 miljoner kronor.

Administration

När det gäller kostnader för administration gör vi följande bedömning. Språkrådet ges nya uppgifter som ställer stora krav på kontakter med både allmänhet, näringsliv, myndigheter och forskning. Språkrådet ges även nya uppgifter som ställer stora krav på en väl fungerande administration, bl.a. att upphandla kvalificerat utred-

ningsarbete och ev. också allmännyttig terminologi. Samtidigt måste beaktas att den ökade storleken på Språkrådet i jämförelse med de nuvarande språknämnderna ökar kraven på myndighetens administration. I dag har Svenska språknämnden 2,2 årsarbetskrafter för administration knutna till sitt sekretariat, medan Sverigefinska språknämnden inte har några särskilda resurser för administration.

En ny myndighet ställer ökade krav på administrativa resurser. Vi beräknar därför att Språkrådet kommer att behöva följande administrativa resurser:

  • en administrativ chef
  • en administratör med möjlighet att ge IT-stöd
  • en ekonom
  • en kontorsassistent (halvtid).

Driftskostnader

Förutom detta måste naturligtvis Språkrådet ges resurser för olika typer av kringkostnader som normalt förekommer på myndigheter av denna storlek och med liknande uppgifter. Det bör betänkas att den nya myndigheten kommer att få betydligt utökade uppgifter jämfört med nuvarande språknämnder. Ökade krav kommer att ställas på den utåtriktade verksamheten. Nya uppgifter inom statusarbetet och uppföljning och utvärdering innebär betydligt ökade kostnader för resor m.m. Ett utökat antal anställda leder naturligtvis också till ökade lokalbehov, varför hyreskostnaden kommer att öka. Språkbanksverksamheten samt de ökade kraven på utåtriktad verksamhet kommer även att innebära ökade datorkostnader.

Vårt förslag innebär att Språkrådets verksamhet (och därmed kostnader) blir mer än tre gånger så stor som den nuvarande verksamheten vid Svenska språknämnden när det gäller antalet årsarbetskrafter. Flera av kostnaderna kommer dock att öka betydligt mer eftersom verksamheten får en delvis annan inriktning. Detta gäller t.ex. kostnader för utåtriktad verksamhet, IT och resor.

Summa kostnader för myndighetsledning och administration

Sammanfattningsvis innebär vårt förslag att resurser motsvarande 4,5 årsarbetskrafter bör beräknas för myndighetsledning (1 årsarbetskraft) och administration (3,5 årsarbetskrafter) under anslaget till Sveriges språkråd. Dessutom beräknar vi att rådet behöver resurser för olika kringkostnader motsvarande 11,5 miljoner kronor.

Beräknade kringkostnader för Sveriges språkråd miljoner kronor Lokalkostnader (hyra, städning etc.) 1,7 Kontorskostnader (material, kopiering m.m.) 0,6 Datorkostnader, tele, porto etc. 3,0 Resor 2,1 Utåtriktad verksamhet (tidskrift, broschyrer, annonser, seminarier etc.)

3,1

Förvaltningskostnader (styrelsemöten m.m.)

0,5

Referensgrupper 0,5 Summa 11,5

21.2. Ekonomiska konsekvenser – finansiering av ny språkvårdsorganisation

21.2.1. Utgångspunkter

Andra politikområden måste bidra till finansieringen av språkpolitiken

Vi vill inledningsvis betona att vårt förslag till handlingsprogram för svenska språket innebär att språkpolitik lyfts upp som ett nytt, samlat område där staten – tillsammans med andra aktörer – har ett ansvar för att insatser skall genomföras. Detta innebär naturligtvis särskilda svårigheter när det gäller hur olika förslag skall finansieras. Det är inte möjligt att fullt ut finansiera förslagen genom omprioriteringar inom befintliga statliga insatser för språkvården. Statens engagemang i språkvården har hittills varit mycket begränsat. Från kommitténs sida vill vi understryka att vårt förslag till handlingsprogram för svenska språket förutsätter att satsningarna på språket finansieras genom insatser från olika statliga politik-

områden. I flera fall pekar vi också på att andra aktörer måste vara med och finansiera olika insatser, t.ex. kommuner och näringslivet.

Fortsatt finansiering av språkvården genom anslag, bidrag och övriga intäkter

Finansieringen bör liksom hittills ske genom dels statliga anslag, dels bidrag från olika aktörer, dels försäljnings- och uppdragsintäkter m.m. Vi har pekat på vikten av en tryggad statlig finansiering som gör att man inte är beroende av kommersiell verksamhet. Vi har i kapitel 19 pekat på att språkvården inte får vara beroende av försäljningsintäkter från produkter som borde göras allmänt tillgängliga, varför staten bör öka sina anslag till språkvården. Mot den bakgrunden menar vi att Sveriges språkråd bör vara en statlig myndighet som till allra största del finansieras genom statliga anslag. Myndigheten skall dessutom ha rätt att ta emot bidrag och disponera olika former av försäljningsintäkter, men detta får inte utgöra något hinder mot att tillgängliggöra publikationer för den breda allmänheten.

21.2.2. Föreslagen finansiering av höjda statliga anslag

Vi föreslår följande finansiering av de kostnader som handlingsprogrammet för svenska språket medför för den nya myndigheten Sveriges språkråd.

Anslag till språkvårdande verksamhet

Vi föreslår att staten överför följande resurser till Språkrådet:

  • nuvarande statsbidraget till Svenska språknämnden, ca

3,6 miljoner kronor

  • nuvarande statsbidraget till Sverigefinska språknämnden, ca

1,1 miljoner kronor

  • nuvarande statsbidraget till Terminologicentrum TNC, ca

3,7 miljoner kronor

  • anslaget till Regeringskansliet minskas med 0,5 miljoner kronor motsvarande kostnaderna för det centrala stödet till myndighetsspråkvården.

Överföring från andra politikområden

Vi föreslår att de kostnader som en satsning på en ny språkmyndighet innebär måste delfinansieras av de politikområden som på olika sätt kommer att dra fördel av den verksamhet som Sveriges språkråd skall bedriva. Som framgått av de tidigare kapitlen kommer Språkrådets verksamhet att bidra till att målen för en rad olika politikområden uppnås. Det är därför enligt vår mening i hög grad rimligt att dessa bidrar till finansieringen av den nya språkpolitiken. De språkpolitiska insatserna är små i förhållande till de insatser som görs inom stora och redan etablerade politikområden, varför det enligt vår bedömning inte bör innebära några större problem att göra de förhållandevis små omprioriteringar som vi föreslår. Vi menar därför att resurser skall tillföras språkpolitiken och anslaget till Sveriges språkråd och finansieras genom en omprioritering från i första hand nedanstående politikområden.

Politikområde 1 Effektiv statsförvaltning och 46 Demokrati

En av utgångspunkterna för vårt arbete och förslaget till handlingsprogram för svenska språket har varit demokratifrågan. Regeringen skriver följande i sina direktiv till vår kommitté: ”För ett demokratiskt samhälles utveckling är språket och yttrandefriheten av central betydelse. Makten i sina olika former utövas i hög grad genom språket.” Allas rätt till språk är enligt vårt synsätt i högsta grad en demokratisk rättighet. Ett klart och begripligt offentligt språk är dessutom en förutsättning för att vi skall kunna utöva våra demokratiska rättigheter. Vi har i betänkandet starkt betonat de språkdemokratiska aspekterna på statsförvaltningens arbete, bl.a. genom att peka på terminologins betydelse för att det förvaltningspolitiska initiativet 24-timmarsmyndigheten skall kunna genomföras och betydelsen av ett klart och begripligt myndighetsspråk. En väl fungerande språkvård inom myndigheterna bidrar också till att effektivisera verksamheten vid myndigheterna. Utvecklingen inom språkteknologin och framtagande av maskinöversättning för svenska har stor betydelse för statsförvaltningen.

Vi menar därför att en del av de resurser som finansierar den satsning på demokrati och förvaltningspolitisk utveckling som staten bedriver sedan ett antal år bör föras över till Sveriges språkråd. Vårt förslag innebär även att statsförvaltningen i övrigt i viss

mån avlastas uppgifter. Språkrådet ges t.ex. ansvar för handläggning av olika frågor kring IT, språk, terminologi och EU-samarbete som i dag till viss del sköts av bl.a. Statskontoret. Politikområdena omfattar sammanlagt 8 360 miljoner kronor. Vi föreslår att resurser motsvarande 5 miljoner kronor överförs från dessa politikområden till språkpolitiken.

Politikområde 37 IT, tele och post

Vi pekar i vårt handlingsprogram på den stora betydelse som språket har för den fortsatta IT-utvecklingen. Språket är en del av den mjuka infrastrukturen som staten måste ta ansvar för. Detta är ett synsätt som delas av de flesta aktörer inom området; bl.a. ITkommissionen, Vinnova och Statskontoret har pekat på detta. Ett klart och begripligt språk med tydliga begrepp och termer är en förutsättning för att de av riksdagen beslutade IT-politiska målen skall kunna uppnås.

Vi menar att det därför är naturligt att IT-politiken fortsättningsvis får delfinansiera den nya språkpolitiska satsningen. Uppgiften att leda utvecklingsarbetet med maskinöversättning bör enligt vår bedömning finansieras inom ramen för Vinnovas förvaltningsanslag. När det gäller statens andel av projektkostnaderna för att utveckla en svensk maskinöversättning bör dessa finansieras inom ramen för IT-politiken. Detta är en satsning som kan börja i samband med att IT-kommissionens uppdrag upphör den 1 juli 2003. Politikområdet omfattar ca 1 009 miljoner kronor. Vi föreslår att resurser motsvarande 1 miljon kronor (löpande kostnader) och 7 miljoner kronor (engångskostnad) överförs från IT-politiken till språkpolitiken.

Politikområde 10 Integrationspolitik, 11 Storstadspolitik och 47 Minoritetspolitik

Vårt förslag till handlingsprogram innebär en tydlig och målmedveten satsning på ett mångspråkigt och mångkulturellt Sverige. Vi föreslår bl.a. att riksdagen beslutar om mål för en nationell språkpolitik som innebär att alla skall ha rätt till sitt språk. Vi lämnar förslag som stärker både de nationella minoritetsspråken och de många invandrarspråken inom framför allt utbildning, forskning,

kultur och medier. När det gäller språkvårdens framtida uppgifter och organisation föreslår vi att Sveriges språkråd ges ansvar för språkvårdande insatser för minoritetsspråken och att t.ex. andraspråksfrågor skall uppmärksammas av Språkrådet.

Vi menar alltså att vi lägger ett ansvar på språkpolitiken i frågor som bör finansieras inom ramen för integrations-, storstads- och minoritetspolitiken. Politikområdena omfattar sammanlagt 3 199 miljoner kronor. Vi föreslår att medel motsvarande 6,2 miljoner kronor överförs från dessa tre politikområden till språkpolitiken.

Politikområde 25 Utbildningspolitik och 26 Forskningspolitik

Språkförhållanden spelar en avgörande roll för utbildningsväsendet och forskningen. I vårt förslag till handlingsprogram blir detta mycket tydligt. Genom att inrätta språkpolitik som ett eget politikområde med en egen myndighetsstruktur tydliggör staten sitt ansvar för språket. Genom vårt förslag ges Språkrådet ett ökat ansvar för bl.a. status- och inlärningsarbete samt för olika folkbildande insatser. Vi föreslår även att Språkrådet ges ansvaret för att initiera kvalificerat utredningsarbete inom språkområdet.

Vi menar att uppbyggnaden av språkpolitiken till stor del måste finansieras genom omprioriteringar från utbildnings- och forskningspolitiken. Politikområdena omfattar sammanlagt 61 908 miljoner kronor. Vi föreslår att medel motsvararande 10,2 miljoner kronor överförs från dessa två politikområden till språkpolitiken.

Politikområde 38 Näringspolitik

Språk och språkteknologi kan ses som en del av näringspolitiken. Tydliga begrepp och termer är viktiga för svenskt näringsliv. Språkteknologi är en framtidsbransch med en industriell potential. Maskinöversättningar kan användas för att minska svenska företags konkurrensnackdelar gentemot t.ex. engelskspråkiga länder. Vi föreslår att Vinnova skall leda arbetet med att ta fram maskinöversättning för svenska. Detta är ett arbete som kommer att ha stor betydelse inte minst för det svenska näringslivet och dess möjligheter att utvecklas på en internationell marknad. Även utvecklingen

av språkbanksverksamheten kommer att ha stor betydelse för näringslivet och den språkteknologiska utvecklingen.

Vi menar därför att näringspolitiken måste delfinansiera vårt förslag till handlingsprogram. Politikområdet omfattar 1 646 miljoner kronor. Vi föreslår att resurser motsvarande 10,2 miljoner kronor förs till språkpolitiken från detta politikområde.

Försäljningsintäkter och bidrag

Vi föreslår att verksamheten även fortsättningsvis till viss begränsad del finansieras genom försäljningsintäkter och bidrag. Kommittén har i sina beräkningar utgått från följande.

Svenska språknämnden har för närvarande försäljningsintäkter som uppgår till ca 1,5 miljoner kronor per år. Sverigefinska språknämnden har mycket små intäkter från försäljning. Dessutom får både Svenska språknämnden och Sverigefinska språknämnden stödjande bidrag. Som exempel kan nämnas att Svenska språknämnden tar emot ca 0,3 miljoner kronor årligen i bidrag. Svenska Akademien ger bidrag till både Svenska språknämnden och Sverigefinska språknämnden. Sverigefinska språknämnden får även bidrag från den finländska staten.

Enligt vår bedömning borde försäljningsintäkterna kunna öka i och med bildandet av Språkrådet, medan det kan finnas risk för att de stödjande bidragen minskar om språknämnderna ombildas till en myndighet.

Tabell 21:1. Sveriges språkråd – kostnader och finansiering

Löpande kostnader

Funktion Antal

årsarbets-

krafter (åa)

Personalkostnader

(mkr)

Övriga kostnader

(mkr)

Korpusarbete (svenska)

6,0

3,00

0,0

Korpusarbete (finska)

3,0

1,50

0,0

Korpusarbete (meänkieli)

1,0

0,50

0,0

Korpusarbete (teckenspråk)

1,0

0,50

0,0

Status- och inlärningsarbete

2,0

1,00

0,0

Rådgivning, information m.m. 2,0

1,00

0,0

Terminologiverksamhet 1,0 0,50 4,5 Språkbanksverksamhet 2,0 1,00 10,0 Språkteknologi 3,0 1,50 0,0 Myndighetsspråkvård 4,0 2,00 0,0 Uppföljning och utvärdering 2,0 1,00 1,0 Internationellt samarbete 0,5 0,25 0,0 Ledning, administration m.m. 4,5 2,25 11,5

16,00 27,0 Summa 32,0

Summa 43 mkr

Engångskostnad: Utveckling av maskinöversättning

7 mkr

Finansiering

Finansieringskälla mkr Statsbidrag Språknämnden 3,6 Statsbidrag Sverigefinska språknämnden 1,1 Statsbidrag Terminologicentrum TNC 3,7 Anslag Regeringskansliet 0,5 Överföring fr. Effektiv statsförvaltning och Demokrati 5,0 Överföring fr. Integrationspol., Storstadspol. och Minoritetspol. 6,2 Överföring fr. Utbildningspol. och Forskningspol. 10,2 Överföring fr. IT, tele och post 1,0 Överföring fr. Näringspolitik 10,2 Försäljningsintäkter och övriga bidrag 1,5 Summa 43,0

Engångsöverföring fr. IT, tele och post

7,0

21.3. Ekonomiska konsekvenser – kostnader för och finansiering av övriga förslag

21.3.1. Förskola, skola och vuxenutbildning

Uppdrag inom skolområdet

Vårt handlingsprogram för svenska språket innebär att vi föreslår att ett flertal olika undersökningar, utredningar och dylikt bör genomföras inom skolområdet (kapitel 3, 7 och 12). För flera av dessa är det naturligt att de kommer att läggas som uppdrag till bl.a. Skolverket. Ett antal av de uppdrag som föreslås är av det slaget att de i sig kan sägas ingå i Skolverkets normala uppföljnings- och utvärderingsverksamhet. De bör således finansieras genom omprioriteringar inom myndighetens anslag. För flera av uppgifterna bör Skolverkets forskningsmedel kunna användas för att finansiera genomförandet. Uppdragen bör kunna fördelas över en längre tidsperiod för att det skall bli möjligt för Skolverket att praktiskt genomföra uppdragen.

Fler undersökningar av sprints effekter skall göras och Skolverket skall följa utvecklingen av sprint. Vi vill peka på att det inte är nödvändigt att genomföra sådana studier årligen eftersom förändringarna mellan de enstaka åren inte torde vara så stora.

Den rättsliga grunden för sprint skall regleras. Detta medför en del extra uppgifter för Skolverket, men enligt vår bedömning bör dessa inte vara av den omfattningen att extra resurser behöver beräknas i anslaget till Skolverket.

Ett handlingsprogram för hur den nordiska språkgemenskapen kan främjas inom förskola, skola och vuxenutbildning skall tas fram. Vi pekar inte ut vem som skall utföra denna uppgift, men menar att t.ex. Skolverket eller en offentlig utredning skulle kunna genomföra detta. Kostnaden för detta uppskattas till motsvarande en årsarbetskraft och bör kunna finansieras inom ramen för befintliga anslag.

De moderna språkens problem skall utredas av inblandade parter inom svensk utbildning i syfte att stärka språkens ställning. En av dessa parter är Skolverket. Skolverket skall dessutom följa upp vilka åtgärder skolorna vidtar för att motverka avhopp från moderna språk i grundskolan. Skolverket skall vidare undersöka vilka elever som inte når målen i svenskämnet och varför lärare inte kvarstannar i yrket. Dessa uppgifter bör kunna ingå i Skolverkets ordinarie uppföljnings- och utvärderingsverksamhet.

Ett material för kompetensutveckling för lärare med inriktning mot frågor om språklig variation skall tas fram. Kostnaderna för detta uppskattas till motsvarande en årsarbetskraft. Detta bör finansieras inom ramen för politikområde 25 Utbildningspolitik. Arbetsgivarna, dvs. i första hand kommunerna, bär ansvaret för att inkludera sådana moment i fortbildningskurser för lärarna. Detta bör kunna genomföras genom omprioriteringar i fortbildningsprogrammet och bör därför inte medföra några merkostnader för kommunerna.

Skolverket ges ett antal uppgifter som rör barns språkutveckling inom dialekten och hur skolan kan stödja denna. Kostnaden för detta uppskattas till ca en årsarbetskraft. Skolverket bör samarbeta med Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI) i denna uppgift.

Skolstatistik

I betänkandet pekar vi på olika behov av statistik inom skolområdet. Vi föreslår bl.a. att språkstatistik för förskoleområdet skall tas fram (kapitel 13). Detta är ett uppdrag som kan lösas på olika sätt. Skolverket har i dag flera metoder för att inhämta och presentera statistisk information. Skolverket har till kommittén framfört att det är möjligt att ta fram språkstatistik för förskoleområdet. Kostnaden för detta kan dock enligt Skolverket bli tämligen hög eftersom det kan vara svårt att ta in nödvändig information från förskolorna på ett enkelt och rationellt sätt. Ett sätt att undvika sådana höga kostnader är att inhämta informationen t.ex. vart femte år i stället för årligen. Statistikproduktionen inom och på uppdrag av Skolverket är i dag hög och kostar enligt uppgift från Skolverket ca 23 miljoner kronor årligen. Ett sätt att möta nya behov av statistik är att i flera fall överväga om de statistiska uppgifterna kan tas in mer sällan än i dag. Enligt vår bedömning bör det därför vara möjligt att förbättra bl.a. språkstatistiken för förskoleområdet inom ramen för Skolverkets befintliga resurser för statistik.

Svenskundervisning i skolan

I kapitel 3 föreslår vi att regelverket för skolan skall ändras så att det blir obligatoriskt att ge svenskundervisning under alla år i skolan. Detta är ett förslag som enligt vår bedömning inte har några finansiella konsekvenser eftersom förslaget inte innebär att tiden för svenska skall utökas. Det är snarare en organisatorisk fråga som bör kunna lösas av skolhuvudmännen.

I kapitel 3 föreslår vi vidare att svenska C (50 poäng) skall vara obligatorisk kurs på gymnasieskolans naturvetenskapsprogram. Av kursplanen framgår att språk ses som centralt i utbildningen: ”Kunskaper i utbildningens karaktärsämnen används ofta i sammanhang där förmågan att samarbeta och att uttrycka sig i tal och skrift är av stor vikt. Språket är ett redskap för kommunikation men också för reflektion och lärande. Förmågan att använda svenska språket utvecklas inom utbildningens alla ämnen.” Vårt förslag innebär att utrymmet för något annat ämne bör minska med 50 poäng, förslagsvis utrymmet för individuellt val. Detta förslag bör därmed enligt vår bedömning inte ha några finansiella konsekvenser.

Insatser för svenska som andraspråk

I kapitel 13 föreslås åtgärder för att stärka svenska som andraspråk. Antalet behöriga lärare och den allmänna kunskapen kring andraspråksfrågor skall öka. Vi föreslår att åtgärder vidtas för att förbättra tillgången till lärare i svenska som andraspråk genom att utbilda fler lärare. Det ingår redan i högskolornas och universitetens uppdrag (och därmed tilldelade medel) vad gäller lärarutbildning att utbilda lärare i svenska som andraspråk, varför en ökning i antalet utbildade lärare bör finansieras inom ramen för varje högskolas anslag.

Vidare föreslår vi att ett material om svenska som andraspråk som kan användas i fortbildningsarbetet skall tas fram. Vi bedömer att detta kräver en resursinsats som motsvarar en projektanställning under ett år. Detta bör finansieras genom omprioriteringar eller genom resurstillskott som finansieras genom omprioriteringar inom politikområde 25 Utbildningspolitik (t.ex. anslaget 25:2 Utveckling av skolväsende och barnomsorg). Vi föreslår även att andraspråksfrågor skall betonas i lärarutbildningen och i fortbildningen samt att utbildningsmoment om svenska som andraspråk

skall läggas in i skolledarutbildningen. Förslaget innebär en omfördelning av resursanvändningen inom dessa utbildningar och bör enligt vår bedömning inte leda till några ökade kostnader.

När det gäller vårt förslag att vidta åtgärder för att höja statusen för och kunskapen om svenska som andraspråk bland elever och föräldrar, lärare och skolledning och samhället i stort lämnar vi inget förslag på hur detta skall genomföras. Vi pekar dock på att många olika aktörer bör genomföra detta och att staten bör samordna insatserna. Vi menar därför att varje deltagande aktör – kommuner, landsting, Skolverket, högskolor och universitet etc. – bör medverka i finansieringen av detta genom omprioriteringar. Det kan vara naturligt att Skolverket ges rollen att leda detta arbete och att det bör tillskjutas medel motsvarande kostnaden för en projektledare (en årsarbetskraft) från utbildningspolitiken för detta.

Förändrat regelverk för modersmålsundervisning

I kapitel 13 föreslås tre förändringar i regelverket för modersmålsundervisning:

  • Kommunerna föreslås bli skyldiga att anordna modersmålsundervisning för samtliga nationella minoritetsspråk även om undervisningsgrupperna blir mindre än fem elever.
  • Kommunerna föreslås att på sikt bli skyldiga att anordna modersmålsundervisning i de nationella minoritetsspråken även om det finns problem att rekrytera lärare.
  • Det tydliggörs att det är kommunernas ansvar att aktivt upplysa om möjligheten till modersmålsundervisning och att få till stånd fungerande undervisningsgrupper.

Kommunen är skyldig att anordna modersmålsundervisning i ett språk endast om det finns minst fem elever som önskar undervisning i språket. För samiska, meänkieli och romani chib är dock kommunen skyldig att anordna modersmålsundervisning även om antalet elever är mindre än fem. Det första av kommitténs delförslag innebär att även modersmålsundervisning i finska och jiddisch kommer att omfattas av undantaget. Skolverket har regeringens uppdrag att utreda vilka ekonomiska konsekvenser det skulle få att införa ett undantag även för finskspråkiga elever. Skolverket skall

redovisa detta till regeringen våren 2002. Mot den bakgrunden har kommittén valt att inte göra några egna ekonomiska konsekvensbeskrivningar för detta förslag utan hänvisar till Skolverkets kommande underlag.

Vad gäller jiddisch är det svårt att uppskatta hur många som talar språket (se bl.a. kapitel 7). I dag sker ingen modersmålsundervisning på jiddisch och enligt vad kommittén har inhämtat från företrädare för de jiddischtalande i Sverige torde omfattningen inte bli särskilt stor även om reglerna skulle ändras enligt vårt förslag. Vårt ändringsförslag innebär snarare en konsekvensändring utifrån riksdagsbeslutet att även jiddisch är ett nationellt minoritetsspråk. Enligt vår bedömning kommer kostnaderna med största sannolikhet att bli ringa.

Det andra delförslaget innefattar samtliga nationella minoritetsspråk. Utgångspunkten för våra överväganden är att modersmål skall betraktas som vilket ämne som helst och att skolan har skyldighet att anordna sådan undervisning på samma sätt som undervisning i andra ämnen. För andra ämnen finns inget undantag som anger att kommunen är skyldig att anordna undervisning endast om det finns en lämplig lärare. I kapitel 13 pekar vi på olika åtgärder för att förbättra tillgången till modersmålslärare (se nedan). Om dessa åtgärder leder till en förbättrad tillgång till modersmålslärare kan det i och för sig innebära ökade kostnader för kommunerna eftersom man tvingas anordna undervisning i de fall där man tidigare hänvisat till att lämplig lärare saknas. Samtidigt ingår denna undervisningsskyldighet redan i skolans och kommunernas uppdrag och finansieras genom statsbidrag till kommunerna. Eftersom detta redan är en skyldighet för kommunerna har vi inte funnit anledning att beräkna kostnaderna för detta. Finansiering bör ske genom omprioriteringar i kommunernas budgetar.

Det tredje delförslaget innebär egentligen inga nya kostnader för kommunerna när det gäller information, eftersom det endast innebär ett förtydligande i regelverket av det ansvar som kommunerna redan kan sägas ha. Informationen bör kunna samordnas med annan information som lämnas inför och vid skolstarten. Planering av fungerande undervisningsgrupper är också redan en uppgift för skolledarna, men som med vårt förslag tydligare visar att ämnet modersmålsundervisning har status som ett vanligt ämne. Vår förhoppning är att dessa insatser skall leda fram till att fler elever får möjlighet att följa modersmålsundervisning, vilket i och för sig leder till ökade kostnader för kommunerna. Det handlar dock inte om

nya uppgifter, varför dessa kostnadsökningar bör finansieras genom omprioriteringar i kommunernas budgetar.

Svenskundervisning för invandrare

I kapitel 13 lämnar vi förslag till åtgärder för att stärka svenskundervisningen för invandrare (sfi). Vi föreslår bl.a. att alfabetisering och kortutbildades läs- och skrivutveckling skall integreras med undervisningen i sfi och bedrivas inom ramen för sfi. Skolverket har gjort bedömningen att en sådan förändring innebär att kommunens kostnader för socialbidrag eller introduktionsersättning kommer att öka något för analfabeter och kortutbildade under den första studieperioden. Statens kostnader för studiestöd kommer att minska något. Skolverket menar att konsekvenserna av den föreslagna förändringen måste anses marginella för kommunerna. Vi delar denna bedömning.

Vi lämnar också förslag om att sfi fullt ut skall omfattas av läroplanen för de frivilliga skolformerna, att krav på lokala arbetsplaner skall införas inom sfi och att kontinuerlig kvalitets- och kompetensutveckling inom sfi skall garanteras oberoende av anordnare. Dessa förslag skall ses som naturliga anpassningar till det styrnings- och uppföljningssystem som redan råder inom utbildningsväsendet. Eventuella kostnader i samband med detta måste därför finansieras genom omprioriteringar inom befintliga budgetar.

Moderna språk

Förutom de uppdrag inom skolområdet som redovisats ovan pekar vi i kapitel 7 också på behoven av kompetensutveckling av lärare i moderna språk och pedagogiskt utvecklingsarbete inom grundskolan. Dessa uppgifter bör finansieras inom ramen för befintliga anslag.

När det gäller de moderna språken i gymnasieskolan föreslår vi att betygssystemet skall utformas så att de elever som når långt i sina språkstudier också får räkna detta som en merit vid antagning till högskolan samt att antagningssystemet till högskolan skall vara så konstruerat att fördjupade språkstudier premieras. Detta förslag har enligt vår bedömning inga finansiella konsekvenser.

21.3.2. Högre utbildning och forskning

Uppdrag inom högskole- och forskningsområdet

I betänkandet föreslår vi olika uppdrag inom högskoleområdet som enligt vår bedömning kan lämnas till t.ex. Högskoleverket (kapitel 3, 7 och 8). En genomgång skall göras av högskoleförordningens bilaga 2 om i vilka fall krav på för yrket relevanta språkkunskaper skall införas som en del av examensfordringarna. De moderna språkens problem skall utredas av inblandade parter inom svensk utbildning i syfte att stärka språkens ställning. En av dessa parter är Högskoleverket. Högskoleverket ges vidare i uppdrag att följa i vilken utsträckning som högskolorna fäster vikt vid de moderna språken i de särskilda behörighetskraven. Högskoleverket skall slutligen följa upp hur journalistutbildningarna inför mål för svenskan och hur moment av svenska införs i dessa utbildningar. Dessa uppdrag bör enligt vår bedömning kunna utföras inom ramen för befintliga anslag.

I kapitel 4 föreslår vi att Tolk- och översättarinstitutet (TÖI) skall undersöka hur man i samarbete med EU-institutionernas tolkavdelningar kan stödja utbildning av tolkar från svenska. Detta uppdrag bör kunna genomföras inom ramen för TÖI:s budget. Det bör ingå i uppdraget att lämna förslag på hur ett eventuellt svenskt åtagande inom detta område skall finansieras.

Målen i högskolelagen skall ändras

Vi föreslår i kapitel 3 att högskolelagens mål skall ändras. Det är naturligtvis svårt att precisera vilka konkreta ekonomiska konsekvenser som detta får för varje enskild högskola och därmed för statsbudgeten. Enligt vår bedömning bör de kostnader som förslaget kan få finansieras genom omprioriteringar i universitetens och högskolornas nuvarande budgetar.

Krav på svensk sammanfattning och abstract i doktorsavhandlingar

I kapitel 3 föreslår vi att det skall vara obligatoriskt med sammanfattning och abstract på svenska i doktorsavhandlingar. Detta har enligt vår bedömning inga finansiella konsekvenser.

Språkvårdsforskning

Vi föreslår att regeringen i anslaget till Vetenskapsrådet skall avsätta medel för en särskild satsning på språkvårdsforskning (kapitel 15). Denna satsning kan finansieras genom en omprioritering inom politikområde 26 Forskningspolitik (anslaget 26:1 Vetenskapsrådet: Forskning och forskningsinformation). Vi anger i vårt förslag inga belopp utan överlåter detta till regeringen, men vi vill betona vikten av att tillräckliga resurser avsätts för detta ändamål. I betänkandet finns flera olika förslag som bör finansieras genom denna satsning, t.ex. forskningsprojekt kring sprint (kapitel 3) och forsknings- och utvecklingsarbete vad gäller bruket av engelska inom arbetslivet (kapitel 5). I kapitel 12 pekar vi på att forskning om språkets roll i skolan från ett könsperspektiv skall uppmuntras, liksom om mäns och kvinnors språkliga situation i offentligheten.

Även forskning och utveckling inom språkteknologiområdet skall förstärkas. Här föreslår vi dels omprioriteringar i forskningsanslaget till Vetenskapsrådet (se ovan), dels omprioriteringar inom anslaget till Vinnova (kapitel 17). Kommittén lämnar inte heller här något konkret förslag om hur stor denna förstärkning bör vara, men förutsätter att det blir en ordentlig förstärkning med tanke på den tyngd som läggs vid språkteknologiforskningen i vårt förslag till handlingsprogram.

Vi föreslår att en resurs för svensk forskning inom terminologi skall byggas upp (kapitel 15). Vi pekar på möjligheten att ge en högskola eller ett universitet i uppdrag att utveckla ett nationellt centrum för terminologiforskning. Vi har gjort bedömningen att uppbyggnaden av ett sådant nationellt centrum bör gå stegvis och att verksamheten bör börja i en förhållandevis liten skala (resurser motsvarande en årsarbetskraft). Den högskola som ges detta uppdrag får finansiera verksamheten genom omprioriteringar. Det bör också undersökas om näringslivet på olika sätt kan medfinansiera denna satsning på terminologin. I detta arbete bör Terminologicentrum TNC:s goda kontakter med näringslivet kunna användas.

Svenska som andraspråk för vuxna invandrare

I kapitel 13 lämnar vi förslag till åtgärder för att stärka svenskundervisningen för invandrare inom sfi och svenska som andraspråk inom den grundläggande och gymnasiala vuxenutbildningen.

Vi föreslår bl.a. att en lärarutbildning med särskild inriktning på undervisning i svenska som andraspråk för vuxna invandrare skall inrättas. Utbildningen bör omfatta 40 poäng och ha ett tydligt vuxenperspektiv. Den bör genomföras i 5-poängsmoduler för att lärare som redan har del/delar av utbildning i svenska som andraspråk skall kunna komplettera med nödvändiga/önskade moment.

Med tanke på att undervisning inom sfi/ svenska som andraspråk inom vuxenutbildningen bedrivs i ett stort antal kommuner i landet och att det skall vara möjligt för alla lärare att delta, bör utbildningen ges på distans och på halvfart.

Ett uppdrag bör gå till en eller några högskolor att i samarbete ta fram förslag till uppläggning, kursplaner och genomförande av en sådan utbildning. Vi uppskattar att kostnaderna för att ta fram ett sådant förslag rör sig om ca 300 000 kronor.

Utbildningen bör sedan kunna genomföras genom att utrymme skapas med ordinarie högskoleplatser. En förutsättning är då att kommunerna står för ev. kostnader för verksamma lärare när det gäller lärares resor till kursorten, bidrag till kurslitteratur samt ev. kostnader för vikarier och ev. nedsättning i tjänst. För studerande utan anställning gäller samma regler som för andra lärarstuderande.

Man bör i planeringen av utbildningen ta del av de erfarenheter som har gjorts vid högskolor och universitet (Lärarhögskolan i Stockholm i samarbete med Göteborgs universitet) som redan nu på distans ger utbildning i svenska som andraspråk för vissa lärarkategorier inom det obligatoriska skolväsendet.

Erfarenheterna från den pågående kompetensutvecklingen för sfi-lärare, som nu genomförs av Skolverket i samarbete med Nationellt centrum för sfi och svenska som andraspråk och där flera högskolor och universitet är involverade, bör också tas till vara i planeringen av en lärarutbildning för denna målgrupp.

Förslaget bör finansieras genom en omprioritering inom berörda politikområden, i första hand 25 Utbildningspolitik, 10 Integrationspolitik och 11 Storstadspolitik.

21.3.3. Arbetslivsområdet

I kapitel 5 föreslås att användningen av svenska inom arbetslivet skall främjas och i vissa fall regleras. Vi föreslår bl.a. att Arbetslivsinstitutet ges i uppdrag att i samarbete med språkvården utreda språkvalets effekter på de anställda och deras prestationer. Detta

uppdrag bör kunna genomföras genom omprioriteringar på Arbetslivsinstitutet.

Arbetsmiljöverket föreslås få i uppdrag att ta fram förslag på förändringar av arbetsmiljölagstiftningen samt i sin tillsyn uppmärksamma språkets betydelse för arbetsmiljön. Uppdraget bör kunna genomföras inom ramen för tilldelade resurser. På samma sätt bör kravet på att språkets betydelse uppmärksammas i tillsynen inte leda till några direkta merkostnader för Arbetsmiljöverket utan kan förenas med verkets normala tillsynsverksamhet.

21.3.4. Konsumentpolitiska området

I kapitel 5 föreslås att en genomgång skall göras av lagstiftningen när det gäller användningen av svenska inom konsumentområdet och att användningen i vissa fall skall regleras. Vidare pekar vi på att konsekvenserna av användningen av andra språk skall undersökas. Vi lämnar inget konkret förslag på vem som skall göra detta men utgår från att uppdraget bör kunna utföras av t.ex. Konsumentverket och i sådant fall finansieras genom omprioriteringar.

21.3.5. Förvaltningspolitiska området

Användningen av svenska inom förvaltningen

Vi föreslår i kapitel 4 att Statskontoret i samverkan med språkvården skall genomföra en studie av informationsströmmar och dokumenthantering inom EU. Denna studie bör finansieras inom ramen för Statskontorets ordinarie anslag.

Vi föreslår vidare att svenska språket normalt skall användas inom den offentliga administrationen. Information från statliga och kommunala myndigheter i form av skyltar, webbplatser etc. skall vara på svenska, myndigheterna skall ha namn och e-postadresser på svenska. Hur stora kostnader som detta förslag leder till beror på vilken övergångsperiod som medges. När en myndighet sätter upp nya skyltar m.m. innebär förslaget ingen merkostnad. Att däremot ändra på befintliga skyltar är naturligtvis förenat med kostnader. Detsamma kan sägas gälla när det handlar om att ändra på befintliga myndighetsnamn och e-postadresser. I syfte att hålla kostnaderna för detta förslag nere bör berörda myndigheter medges en övergångsperiod för att ställa om till de nya reglerna. Ju

längre en sådan övergångsperiod är, desto lägre bör merkostnaden för myndigheterna bli. Det kan t.ex. övervägas att låta den föreslagna regeln om skyltar endast avse nya skyltar som myndigheter sätter upp. Skyltar byts ju regelbundet ut av olika orsaker. När det gäller myndighetsnamn ändras logotyper etc. i takt med utvecklingen. IT-utvecklingen på myndigheterna gör att förändringar i epostadresser m.m. görs.

Kravet att myndigheters hemsidor skall finnas tillgängliga på svenska är en åtgärd som i normalfallet inte bör leda till några merkostnader för svenska myndigheter eftersom texter normalt först skrivs på svenska.

Lokal myndighetsspråkvård

Varje statlig myndighet ges ett tydligare ansvar för sitt eget språkvårdsarbete genom att mål och återrapporteringskrav formuleras (kapitel 9). Enligt både förvaltningslagen och verksförordningen har myndigheterna redan i dag ett ansvar för sin egen språkvård. Vårt förslag innebär därmed ingen ytterligare uppgift för myndigheterna. I myndigheternas förvaltningsanslag har regeringen redan tagit med resurser för språkvård i sina överväganden kring anslagens storlek.

I praktiken innebär dock vårt förslag att flera myndigheter måste öka sina satsningar på språkvårdsarbete och sådana satsningar innebär ökade kostnader på kort sikt. Kostnadernas storlek kommer att variera mellan olika myndigheter. Enligt vår uppfattning bör en utgångspunkt för finansieringsdiskussioner kring detta förslag vara att språkvårdande insatser är en investering som på sikt innebär en effektivisering. Ett klart och begripligt språk innebär att handläggningen inom myndigheten förenklas och att kundkontakterna blir bättre. Vi menar att kortare lästid och omedelbar förståelse även leder till minskade samhällsekonomiska kostnader.

Det finns flera räkneexempel på hur mycket pengar det finns att spara på enkla och klara myndighetstexter (Visst går det att förändra myndighetsspråket, 1993). En blankett som är klar och enkel att fylla i föranleder färre frågor från medborgarna, färre returer av felaktigt ifyllda blanketter och därmed förkortade handläggningstider hos myndigheten. I Storbritannien har undersökningar gjorts som visar att omarbetningar av 171 000 statliga blanketter sparade åtskilliga miljoner pund åt staten. I undersökningarna genomfördes

studier av antalet misstag och utelämnanden som de som fyllde i blanketterna gjorde och hur detta förändrades när blanketterna hade gjorts om. Man mätte bl.a. hur mycket det kostade att rätta till felen samt kostnader för porto, telefonsamtal m.m. för att få in de rätta uppgifterna (Forms Effectiveness Study, 1984).

Vi menar därför att satsningen på lokal myndighetsspråkvård bör finansieras på varje myndighet genom omprioriteringar. Det är varje myndighetslednings ansvar att se till att tillräckliga resurser avsätts för språkvård av hög kvalitet och att den organiseras på ett ändamålsenligt sätt.

21.3.6. Mediepolitik

Tillståndsvillkor för SVT, SR och UR

Inom det mediepolitiska området har vi ett antal förslag som rör sändningstillstånden för public service-bolagen (kapitel 5, 7 och 8). Vi föreslår att följande skall ingå i de framtida tillståndsvillkoren:

  • en årlig redovisning av andelen svenskspråkiga program – avser även TV4
  • en viljeinriktning att andelen svenskspråkiga program inte skall minska
  • betydelsen av att den svenska som förekommer i etermedierna avspeglar hela den språkliga variation som finns i samhället
  • en tydligare betoning av den nordiska språkgemenskapen
  • en betoning av språkvårdens vikt.

När det gäller att redovisa andelen svenskspråkiga program innebär redovisningskravet i sig inga ökade kostnader för programbolagen. Det bör förutsättas att företagen tämligen oproblematiskt kan lägga in detta i sina interna redovisningssystem.

Inte heller våra förslag som rör den språkliga variationen i Sverige har enligt vår bedömning några finansiella konsekvenser. Att öka utbudet av program på andra nordiska språk bör kunna finansieras av programföretagen genom omprioriteringar och inte leda till sammanlagt ökade kostnader. Vårt förslag om att språkvårdens vikt skall betonas i framtida tillståndsvillkor bör enligt vår bedömning inte medföra några stora extra kostnader för de berörda medieföretagen. Public service-bolagen har redan i dag språkvårdskompetens.

Uppdrag till Presstödsnämnden

Vi föreslår i kapitel 7 att Presstödsnämnden ges i uppdrag att utreda vilka behov av statligt stöd som finns vad gäller tidskrifter på de nationella minoritetsspråken. Sådana utredningsuppgifter kan sägas ingå i Presstödsnämndens normala verksamhet och bör således finansieras genom omprioriteringar inom myndighetens anslag.

Försöksverksamhet kring närradio och lokal-TV

I kapitel 7 föreslår vi en satsning på statligt stöd till produktion av närradio och lokal-TV som riktar sig till nationella minoriteter och invandrare. Beslut om omfattningen på denna försöksverksamhet bör fattas först efter att Presstödsnämnden har redovisat sitt uppdrag angående medier som riktar sig till invandrare och nationella minoriteter. Det är därför enligt vår bedömning inte möjligt att på detta stadium uppskatta kostnaderna för en sådan försöksverksamhet. Finansiering av försöksverksamheten bör ske inom ramen för politikområde 10 Integrationspolitik, 11 Storstadspolitik och 47 Minoritetspolitik.

Ökat distributionsstöd

I kapitel 11 föreslår vi att stödet till distribution av tidningar skall öka. Vi anger inte med hur mycket. Denna åtgärd bör finansieras genom omprioritering från politikområde 25 Utbildningspolitik.

21.3.7. Kulturpolitik

Mer resurser till Språk- och folkminnesinstitutet

Vi föreslår att SOFI skall ges utökade resurser för att på olika sätt arbeta med bruket av dagens dialekter och hur de kan vidmakthållas (kapitel 7). I kapitel 12 pekar vi på vikten av att skolan ger stöd till den dialektala språkutvecklingen. Enligt vår bedömning är det viktigt att SOFI ges resurser att genomföra eget arbete inom området samt att kunna stödja både Skolverket – och därmed skolorna – och Språkrådet. Vi menar att inledningsvis minst en årsarbets-

kraft bör avsättas för detta. Vi föreslår att denna kostnad (ca 0,5 miljoner kronor) finansieras genom en överföring av medel från politikområde 25 Utbildningspolitik till SOFI:s anslag. En satsning på dialekterna och den dialektala språkutvecklingen kan ses som ett led i utbildningspolitiken och bör på längre sikt ha positiva effekter på t.ex. skolor i dialektalt präglade områden.

Film och video

Vi föreslår att staten skall verka för en förstärkt satsning på textning av film och video (kapitel 14). I dag skall enligt filmavtalet minst två procent av de medel som under ett räkenskapsår inflyter till Filminstitutet användas för att göra film mer lättillgänglig för funktionshindrade. År 2000 avsattes 1,2 miljoner kronor för denna verksamhet. Vi menar att denna medelsnivå skall höjas, men anger inte någon nivå i vårt förslag. Finansiering bör ske genom omprioritering av resurserna för filmpolitiken.

I kapitel 5 föreslår vi att staten skall fortsätta stödja svensk film. Förslaget i sig innebär ingen ambitionshöjning, varför vi inte redovisar några ekonomiska konsekvenser.

Undersökning om funktionshindrades tillgång till tidningar m.m.

En undersökning föreslås av om det finns ytterligare behov av offentligt stöd för att förbättra funktionshindrades tillgång till tidningar, tidskrifter och litteratur (kapitel 14). Uppdraget bör kunna utföras inom ramen för befintliga resurser hos i första hand TPB, Taltidningsnämnden och LL-stiftelsen. I uppdraget bör ingå att redovisa kostnader för de förslag som läggs samt att föreslå hur dessa skall finansieras.

Insatser för läsning och litteratur

Vi föreslår att staten även fortsättningsvis skall ge stöd till utgivning och distribution av böcker och till inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek, och stödja insatser för att främja läsning. I förslaget ingår bl.a. ett uppdrag till Statens kulturråd att undersöka vilka åtgärder som kan vidtas för att öka läsandet. Detta bör kunna utföras inom Kulturrådets anslag.

21.3.8. EU-politik

Riktlinjer för Sveriges hållning i språkfrågor skall läggas fast (kapitel 4). De föreslagna riktlinjerna innebär inga betydande skillnader gentemot nu gällande riktlinjer; de tydliggör snarare sådant som redan gäller. Enligt vår bedömning innebär förslaget inte några merkostnader för svenska staten.

Kostnaderna för EU:s översättningsverksamhet är i dag förhållandevis höga. I kapitel 4 pekar vi på möjligheter till kostnadssänkningar för EU:s institutioner (och därmed besparingar i den av medlemsstaterna finansierade EU-budgeten) genom rationaliseringar i översättningsverksamheten. Hur stor rationaliseringspotential som finns är naturligtvis svårt att uppskatta. Vi föreslår dessutom att utvecklingen av översättningshjälpmedel skall följas noga. Detta är en uppgift som bör fullföljas av Regeringskansliet inom ramen för de resurser som avsätts för EU-språkvården.

I kapitel 9 pekar vi också på möjligheten att underlätta översättarnas arbete genom att på EU-nivå arbeta för kortare, klarare och översättningsanpassade texter. Vi betonar i kapitel 17 att språkteknologiska hjälpmedel bör kunna underlätta och effektivisera översättningsarbetet. Likaså pekar vi i kapitel 6 på vikten av att EU:s översättare får snabb hjälp med att hitta eller skapa bra svenska termer och uttryck.

Ett antal förslag lämnas som handlar om den s.k. EU-svenskan (kapitel 9). För det första föreslås att Sverige skall verka för att EU bygger upp översättningsavdelningar i de olika medlemsländerna. Detta skall finansieras inom ramen för den nuvarande EU-budgeten genom omprioriteringar, dvs. motsvarande neddragningar i Bryssel och Luxemburg. I dag finns sådana avdelningar i några av medlemsstaterna, bl.a. i Stockholm. För det andra föreslås att Sverige skall fortsätta att verka för att EU arbetar för begripligare och klarare texter. Detta förslag innebär inga merkostnader utan bör i stället innebära långsiktiga samhällsekonomiska vinster (förutom de besparingar i översättningsverksamheten som vi pekat på ovan) eftersom förslaget innebär att EU-texter blir mer lättlästa.

21.3.9. Handikappolitik

Hjälpmedel

En undersökning av hjälpmedelsområdet skall genomföras från ett språkligt perspektiv (kapitel 14). Denna undersökning kan genomföras av Hjälpmedelsinstitutet, en nu sittande utredning eller någon annan aktör. Vi menar att uppdraget bör kunna utföras inom ramen för Hjälpmedelsinstitutets normala arbetsuppgifter. Om uppdrag ges till en utredning genom tilläggsdirektiv bör dock extra tid för utredningen budgeteras, vilket bör finansieras inom ramen för anslaget till Regeringskansliet. I uppdraget bör ingå att redovisa vilka kostnader som kan beräknas för de olika förslagen samt hur dessa skall kunna finansieras.

Teckenspråkets ställning

I kapitel 7 föreslår vi att insatser skall vidtas för att stärka och utveckla teckenspråket och tillgodose de dövas och hörselskadades rättigheter. Vi menar att frågan om teckenspråkets ställning skall ingå i den statliga utredning i ämnet som regeringen avser att tillsätta. Även frågor om hur de dövas rättigheter kan tillgodoses bör ingå i utredningen.

21.4. Den kommunala självstyrelsen

Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen skall konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. I vårt förslag till handlingsprogram för svenska språket betonas att alla har ett ansvar för språket och att språkpolitiska aspekter är relevanta för många olika verksamheter, så även för verksamheter som bedrivs i kommunal regi. Detta gäller kanske framför allt förskola och skola, men även folkbibliotek, åtgärder för funktionshindrade och invandrare, stödet till folkbildningen m.m.

Vi lämnar bl.a. förslag om mål för den nationella språkpolitiken. Vi har valt att beteckna dessa mål som ”nationella” eftersom vi anser att de inte enbart bör vara vägledande för den statliga språkpolitiken, utan även för den språkpolitik som bl.a. kommuner och landsting bedriver. Vi har i våra kontakter med Svenska Kommun-

förbundet och Landstingsförbundet mött förståelse för denna grundsyn. Vi vill betona att vårt förslag innebär att varje kommun och landsting naturligtvis har möjlighet att införa målen utifrån de lokala förutsättningar som råder i varje kommun och landsting.

I betänkandet gör vi flera bedömningar och lämnar även förslag som riktar sig till kommuner och landsting. Inget av förslagen är dock av den arten att det i grunden påverkar uppgiftsfördelningen mellan stat och kommuner. Förslagen innebär inte heller att någon ny regelstyrning eller liknande föreslås som skulle inkräkta på den kommunala självstyrelsen. Vårt förslag att en språklag skall införas i Sverige kommer även att gälla kommuner och landsting, men som framförs i det aktuella kapitlet är detta mer att se som en laglig reglering av ett redan existerande förhållande, varför det knappast kan ses som en begränsning av den kommunala självstyrelsen. Ett annat, liknande exempel är våra förslag att kommunala myndigheter skall ha namn och e-postadresser på svenska samt att skyltar o.d. för vilka kommunala myndigheter svarar skall vara på svenska. Dessa förslag kan teoretiskt ses som en begränsning av den kommunala självstyrelsen men innebär det knappast i praktiken.

I handlingsprogrammet ingår flera förslag och bedömningar som rör skolan och kommunernas ansvar. Bland annat lämnar vi förslag som innebär en skärpning av kommunernas skyldigheter att anordna modersmålsundervisning i de fem nationella minoritetsspråken. Förslaget är enligt vår bedömning ett förtydligande av vilka konsekvenser som riksdagens beslut om en ny minoritetspolitik bör få inom det utbildningspolitiska området. Detta förslag kommer att ställa krav på kommunerna att vara mer aktiva när det gäller modersmålsundervisning. Vi har tidigare i detta kapitel fört en diskussion kring vilka kostnader detta medför för kommunerna samt hur det skall finansieras.

Vi föreslår vidare att en statlig myndighet – Sveriges språkråd – skall få i uppgift att bl.a. följa upp tillämpningen av olika lagar och förordningar inom språkområdet. Denna verksamhet kommer att beröra även kommuner och landsting och hur de uppfyller olika språkliga krav. Samtidigt föreslår vi att det skall förtydligas att även kommunala myndigheter skall komma i åtnjutande av det centrala stöd till myndighetsspråkvården som den föreslagna myndigheten skall lämna.

21.5. Brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet

Om förslagen i ett betänkande har betydelse för brottsligheten eller det brottsförebyggande arbetet skall dessa konsekvenser anges i betänkandet. Enligt vår bedömning påverkar våra förslag inte brottsligheten i någon negativ riktning. Det kan snarare hävdas att vissa av de förslag som lämnas bidrar till att förbättra det brottsförebyggande arbetet.

Insatser i skolan för att underlätta för elever att tillägna sig ett språk är ett sådant exempel. Det finns forskning som visar att det råder ett samband mellan språklöshet och våld. Som exempel kan nämnas undersökningar som visar att språklig träning kan vara en nyckel för att hjälpa aggressiva och våldsamma pojkar (Ge pojkar ett språk för känslor, 2001). Vidare finns det forskning som visar att kriminella personer har t.ex. läs- och skrivsvårigheter i högre utsträckning än andra och att detta kan hänföras till brister i utbildningen, missbruk och andra problem (se bl.a. Levander 1997; Gustafsson & Herkner 1997; Att lämna skolan med rak rygg, SOU 1997:108). Ett teaterprojekt på Österåkersanstalten kan anges som exempel på insatser för att utveckla språket hos intagna och därmed deras möjlighet att kommunicera (Teaterarbete på anstalt ger intagna ett språk, 1998).

21.6. Konsekvenser för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet

Målet för den svenska regionalpolitiken är att skapa förutsättningar för varaktig ekonomisk tillväxt, rättvisa och valfrihet så att levnadsvillkoren blir likvärdiga för medborgarna i hela landet. För att nå de regionalpolitiska målen krävs att det finns en helhetssyn med samordnade åtgärder inom en rad områden.

I detta betänkande föreslår vi att en ny myndighet, Sveriges språkråd, skapas. Riksdagen har uttalat att varje beslut om lokalisering av statlig verksamhet bör föregås av noggranna överväganden om möjligheten att i första hand välja länscentrum eller vissa andra orter i eller i anslutning till nationella regionalpolitiska stödområden. Alternativ lokalisering kan vara orter eller regioner där statlig verksamhet läggs ned eller som i övrigt är mindre väl försörjda med sådan verksamhet. I varje fall bör en annan lokaliseringsort än Stockholm övervägas. En generell utgångspunkt skall

dock vara att myndigheterna även efter en sådan lokalisering kan utföra sina arbetsuppgifter effektivt (bet. 1996/97:AU2).

Vårt förslag om att inrätta en ny myndighet handlar inte om en ny verksamhet, utan om att i första hand slå ihop och utveckla redan befintliga verksamheter. Till dessa läggs ett antal nya uppgifter. De befintliga verksamheterna bedrivs till stor del i Stockholm. Detta gäller verksamheten vid Svenska språknämnden, Sverigefinska språknämnden och Regeringskansliets klarspråksgrupp. Terminologiverksamheten är i dag lokaliserad till Solna, medan språkbanksverksamheten sker i Göteborg.

Vi har inte sett någon möjlighet att förlägga den nya myndigheten till något av de nationella regionalpolitiska stödområdena eller till någon av de regioner där statlig verksamhet läggs ned eller som i övrigt är mindre väl försörjda med statlig verksamhet.

När det gäller terminologiverksamheten innebär vårt förslag att Språkrådet får ett övergripande ansvar för terminologifrågor och då särskilt den allmännyttiga terminologiverksamheten. Detta förutsätter ett fortsatt nära samarbete mellan Sveriges språkråd och Terminologicentrum TNC. Vi lämnar inget förslag om Terminologicentrums fortsatta organisation och lokalisering, men vi vill peka på att den föreslagna lösningen innebär att det borde finnas flera fördelar med en samlokalisering av Sveriges språkråd och Terminologicentrum när den nya språkvårdsorganisationen träder i kraft.

Den del av Sveriges språkråd som handlar om språkbanksverksamhet bör enligt kommitténs mening förläggas till Göteborg. Detta är naturligt eftersom den föreslagna verksamheten kommer att bygga vidare på den språkbanksverksamhet som redan finns i Göteborg.

När det gäller minoritetsspråken har några av dessa en mycket tydlig regional förankring. Detta gäller i första hand samiska och meänkieli. Samiska språkrådet är i dag förlagt till Jokkmokk. Vårt förslag innebär att Sametinget ges möjlighet att självt bestämma hur man vill samverka med Sveriges språkråd. Vilken form detta samarbete än får utgår vi dock från att det samiska språkvårdsarbetet även fortsättningsvis kommer att vara förlagt till det samiska språkområdet. För meänkielis del innebär vårt förslag att Sveriges språkråd avsätter en årsarbetskraft för språkvårdande insatser. Enligt uppgift till kommittén pågår ett arbete med att bygga upp ett språkvårdande organ för meänkieli i Tornedalen. I de fortsatta överväganden som görs om den framtida språkvårdsorganisationen

för meänkieli är det naturligt att utgå från att språkvårdsarbetet skall vara förlagt till någon av kommunerna i Tornedalen.

Beträffande andra tillkommande verksamheter och utvidgningar av befintliga verksamheter kan frågan om lokalisering lämpligen hänskjutas till den organisationskommitté som skall planera det framtida arbetet.

Vi vill slutligen peka på att det i vårt förslag till språkpolitik ingår att alla skall få sitt språk respekterat, även dialekter. Insatser för att stärka dialekternas ställning i Sverige bör enligt vår bedömning ha positiva effekter på utvecklingen i de olika regionerna. Detta har bl.a. uppmärksammats i den utvärdering som gjorts av EU:s landsbygdsutvecklingsprogram LEADER II på Glesbygdsverkets uppdrag (Slutlig utvärdering LEADER II, 2001). I utvärderingen förs bl.a. ett projekt om stöd till lokalt utvecklingsarbete med en dialekt i Dalarna – soldmålet – fram som ett gott projektexempel.

21.7. Små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags

Enligt kommitténs bedömning kommer förslagen i detta betänkande inte att ha någon negativ inverkan på små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags. I stället menar vi att flera av förslagen kommer att gynna de små företagen. Det gäller t.ex. våra förslag kring terminologi- och begreppsarbete inom bl.a. IT-området (kapitel 6 och 10), möjligheterna att på svenska ta del av den senaste utvecklingen inom forskningen genom att sammanfattningar av doktorsavhandlingar skall finnas på svenska (kapitel 3), insatser för att göra myndighetsspråket i både Sverige och inom EU mer klart och begripligt (kapitel 9) samt förslagen som rör bruket av engelska inom arbetslivet (kapitel 5).

De förslag som läggs för att motverka domänförluster för svenskan inom arbetslivet kommer enligt vår bedömning att gynna särskilt små och medelstora företag. Utvecklingen när det gäller att gå över till engelska som arbetsspråk har varit särskilt utpräglad inom de stora företagen. Våra förslag om förtydliganden av att vissa dokument m.m. inom arbetsrätten skall vara på svenska språket kommer därför enligt vår bedömning inte att särskilt miss-

gynna de små företagen, snarare tvärtom. Detsamma gäller för våra förslag inom konsumentområdet.

De förslag som läggs inom det språkteknologiska området har en inriktning på att gynna små och medelstora företag, bl.a. genom att maskinöversättning för svenska tas fram (kapitel 17). Även det arbete i övrigt som Språkrådet kommer att bedriva kring språkteknologiska frågor torde komma att bli ett stöd för företag som är för små att själva ha kompetens inom området.

21.8. Jämställdheten mellan kvinnor och män

Ett jämställdhetsperspektiv skall genomsyra hela politiken i alla delar av samhället. Det övergripande målet för jämställdhetspolitiken är ett samhälle där medborgarna oavsett kön har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla områden i livet. I betänkandet har ett könsperspektiv lagts in i de delar som bedömts relevanta, framför allt i den del som behandlar allas rätt till språk. I kapitel 11 behandlas skillnader i läsvanor och i kapitel 12 behandlas bl.a. könsmässiga skillnader i skolämnet svenska. Ett särskilt avsnitt behandlar frågor om språk och kön. Där lämnar vi förslag som bidrar till att minska den språkliga ojämlikheten.

21.9. Möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen

Målen för integrationspolitiken är lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund, en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund samt en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i och medansvariga för (prop. 2000/01:1).

En av utgångspunkterna för kommitténs arbete med att lägga fram ett handlingsprogram för svenska språket har varit att alla skall ha rätt till språk. I regeringens direktiv till kommittén ingår bl.a. att vi skall lämna förslag på konkreta åtgärder som gör att alla ges likvärdiga möjligheter att tillägna sig svenska språket. Kommittén har i sitt utredningsarbete på olika sätt tagit samhällets kulturella och språkliga mångfald som utgångspunkt för sina förslag. Vi har bl.a. haft kontakt med företrädare för de etniska organisationerna i Sverige. På flera håll i betänkandet pekar vi på att

svenskan är ett bland flera olika modersmål i Sverige. Handlingsprogrammets ambition är att främja både svenska språkets och de övriga språkens ställning i Sverige. Våra förslag har inte innebörden att stärka svenska språket på bekostnad av de övriga språken i Sverige.

Kommitténs förslag, särskilt de som redovisas i kapitlen 7, 13, 19 och 20, kommer enligt vår bedömning att på flera sätt förbättra möjligheten att nå de integrationspolitiska målen. Olika åtgärder skall vidtas för att stödja tillgången till medier på minoritets- och invandrarspråk. Inom skolområdet föreslår vi en lång rad insatser för att stärka svenska som andraspråk och modersmålsundervisning. Sveriges språkråd ges nya uppgifter när det gäller minoritets- och invandrarspråken.

Reservationer

Reservation av Lennart Fridén (m)

Jag reserverar mig mot förslag som bl.a. skulle leda till att den kommunala självstyrelsen naggas i kanten. Biblioteksverksamheten och skolundervisningen är kommunala angelägenheter, som inte skall vara centralt styrda. Utöver de åtgärder som har lett till att ett hundratal verk av klassikerkaraktär särskilt har utgivits för bildnings- och utbildningsändamål, finns inget skäl till att staten skall ansvara för utgivning och distribution av litteratur. Med tanke på den sänkta bokmomsen och det stora utbudet av bra och billiga pocketböcker, menar jag att ett sådant stöd inte är behövligt för att stimulera läsandet. De medel som idag används till detta, och som också kan uppfattas som snedvridande av konkurrensförhållandena, kunde med fördel användas i andra och för alla åldrar allmänt eller riktade läsfrämjande verksamheter, och därigenom stärka det svenska språkets ställning.

Reservation av Birgitta Sellén (c)

Vad gäller frågan om litteraturstöd och läsfrämjande verksamhet stöder jag kommitténs skrivningar förutom de delar av förslaget i avsnitt 11.3 som handlar om det statliga stödet till vuxenböcker samt stödet till bokhandlare. Med tanke på att vi dels från 2002 har fått sänkt bokmoms från 25 % till 6 % och dels att det idag finns ett mycket stort utbud av pocketböcker menar jag att detta stöd inte längre är nödvändigt för att stimulera läsandet. Sänkt bokmoms kommer både att stimulera läsintresset i alla åldrar och stärka svenska språket.

Referenser

Accepterad men sär-skild. Den sociala situationen för elever med

rörelsehinder i en särskild undervisningsgrupp. En utvärderingsstudie. Skolverket, 1999. Skolverkets rapport nr 169.

Adelswärd, V., Kvinnospråk och fruntimmersprat. Forskning och för-

domar under 100 år. Stockholm: Bromberg, 1999.

AFS 1993:10 Maskiner och vissa andra tekniska anordningar –

Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om maskiner och vissa andra tekniska anordningar samt allmänna råd om tilllämpningen av föreskrifterna. Arbetarskydsstyrelsen, 1993.

AFS 2001:1 Systematiskt arbetsmiljöarbete – Arbetsmiljöverkets före-

skrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete och allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna. Arbetarskyddsstyrelsen, 2001.

Ahrenberg, L., Datorlingvistik vid Linköpings universitet. I: ASLA-

information 24:1, 1998. S. 20–26. Allmän rapport om Europeiska unionens verksamhet. 2001. Europe-

iska kommissionen. Luxemburg: Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer, 2002. Allmänna budgeten. I: EGT L 40 av den 14.2.2000. Alvtörn, L., Språk och innehållsintegrerad undervisning under

gymnasiet – en fallstudie. C-uppsats i nordiska språk. Institutionen för nordiska språk, Lunds universitet, 2000.

Andersson, B., Hur används svenska språket i ett företag med eng-

elska som koncernspråk? B-uppsats i svenska. Institutionen för nordiska språk, Stockholms universitet, 1998.

Andersson, L.-G., Attityder till språk. I: Språkutveckling under

skoltiden, red. av C. Sandqvist & U. Teleman. Lund: Studentlitteratur, 1989. S. 15–37.

Andersson, L.-G., En stor stark – om den svenska språkgemen-

skapen. I: Språkvård 1, 1999. S. 26–32. Andersson, L.-G., Fult språk. Stockholm: Carlsson, 1985.

Andersson, M. & Nilsson, J., Engelska som koncernspråk – hjälp-

ande eller stjälpande för ABB-koncernens interna kommunikation? C-uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap.

Humanistiska institutionen, Örebro universitet, 2000. Anward, J., Språkbruk och språkutveckling i skolan. Lund: Liber-

förlag, 1983.

Arbetsplatsbibliotek år 2001. Statens kulturråd, Avdelningen för

litteratur, bibliotek och tidskrifter, 2001.

Att förebygga och möta läs- och skrivsvårigheter. En forsknings-

översikt på uppdrag av Skolverket. Skolverket, 2001.

Att lämna skolan med rak rygg – om rätten till skriftspråket och om

förskolans och skolans möjligheter att förebygga och möta läs- och skrivsvårigheter. SOU 1997:108. Att lära och leda – En lärarutbildning för samverkan och utveckling.

SOU 1999:63.

Att undervisa elever med svenska som andraspråk – ett referens-

material. Skolverket, 2000. Attityder till skolan 2000. Skolverket, 2001.

Axelsson, M., Gröning, I. & Hagberg-Persson, B., Organisation,

lärande och elevsamarbete i skolor med språklig och kulturell mångfald. Rapport 2 inom forskningsområdet Mångetnicitet, tvåspråkighet och utbildning. Uppsala universitet, Lärarutbildningsområdets utbildnings- och forskningsnämnd, 2001. Planering och uppföljning – Rapport 2001:1. Barnavårdscentraler och stamning – Redovisning av en enkätunder-

sökning. Stockholms stamningsförening, 1997. Barnbarometern 2000/2001: 3–8 åringars kultur- och medievanor.

Stockholm: Mediamätning i Skandinavien, 2001.

Barnomsorg och skola 2000 – Skolverkets lägesbedömning. Skol-

verket, 2000. Skolverkets rapport nr 193.

Barnomsorg och skola i siffror. Skolverket, 2001. Skolverkets rapport

nr 195.

Barnomsorg Skola Vuxenutbildning – Skolverkets lägesbedömning

2001. Skolverket, 2001.

Bennedetti, M., Le multilingualism dans les institutions inter-

nationales et l’avenir des langues dans l’Union Européenne. Föredrag vid öppningskonferensen för Europeiska språkåret 2001.

Lund 18–20 februari 2001.

Beskrivande data om barnomsorg och skola 2000 – Organisation,

resurser, resultat. Skolverket, 2000. Skolverkets rapport nr 192.

Bet. 1980/81:UbU25 Utbildningsutskottets betänkande med an-

ledning av proposition 1980/81:100 såvitt gäller anslag till pedagogiskt utvecklingsarbete inom skolväsendet, m.m., jämte motioner. Bet. 1996/97:AU2 Utgiftsområde 19 Regional utjämning och ut-

veckling. Bet. 1996/97:KrU1 Kulturpolitik, m.m. Bet. 1999/2000:KrU2 Bibliotek, litteratur och kulturtidskrifter

(förnyad behandling). Bet. 1999/2000:KU6 Nationella minoriteter i Sverige. Bet. 1999/2000:TU9 Ett informationssamhälle för alla. Bet. 2000/01:KrU2 Filmfrågor. Bet. 2000/01:KrU8 Radio och TV i allmänhetens tjänst 2002–2005. Bet. 2000/01:KU14 Nationella minoritetsfrågor, m.m. Bet. 2001/02:NU1 Utgiftsområde 24 Näringsliv. Bet. 2001/02:SoU5 Bildande av ett familjemedicinskt institut m.m. Bet. 2001/02:UbU4 Högskolan.

Bidragsansökan för år 2002. Terminologicentrum TNC, 2001.

Björk, M. & Liberg, C., Vägar in i skriftspråket: tillsammans och på

egen hand. Stockholm: Natur och kultur, 1999.

Bolfek Radovani, J., Attityder till svenska dialekter – en socio-

dialektologisk undersökning bland vuxna svenskar i Tierp, Östersund, Linköping, Trollhättan och Malmö. SoLID nr 13. FUMS rapport nr 201. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet, 2000.

Boyd, S., Bredäng, G. & Dorriots, B., Kriterier för bedömning av

utländska lärare som utövar sitt yrke i det svenska skolväsendet.

Rapport nr 1998:09, Institutionen för pedagogik, Göteborgs universitet, 1998. Boyd, S., Rådbråkad svenska sätter stopp för jobb. I: Invandrare

och minoriteter nr 5–6, 1998. S. 49–52.

Boyd, S., Transatlantic Connections. Attitudes towards (Anglo-

American) English in Sweden in the 1990s. I: Migration och mångfald. Essäer om kulturkontakt och minoritetsfrågor tillägnade

Harald Runblom. Centrum för multietniska studier, Uppsala universitet, 1999. S. 233–248.

Bruce, N. O., Det svenska folkundervisningsväsendet 1900–1920.

I: Svenska folkskolans historia. Fjärde delen, red. av V. Fredriksson. Stockholm: Bonniers, 1940. Cameron, D., Verbal hygiene. London: Routledge, 1995.

Chrystal, J.-A., Engelskan i svensk dagspress. Skrifter utg. av

Svenska språknämnden 75. Stockholm: Esselte Studium, 1988. Cunningham, K., Translating for a Larger Union – Can we Cope

with More than 11 Languages? Föredrag vid öppningskonferensen för Europeiska språkåret 2001. Lund 18–20 februari 2001.

Cutts, M., Begripligare EU-lagstiftning. Plain Language Commis-

sion, 2001.

De nationella minoriteterna och kulturlivet. Statens kulturråd, 2001.

Rapport från Statens kulturråd 2001:4.

Digital TV – modernisering av marknätet. SOU 2001:90.

Dryler, H. m.fl., Bra betyg i invandrartäta skolor. I: Dagens Nyheter

2001-09-24.

EC Systran – kommissionens system för maskinöversättning. Euro-

peiska kommissionen, Översättningstjänsten, 2001.

EC Systran: the Commission’s Machine Translation System. Euro-

peiska kommissionen, Översättningstjänsten, 2001. Edgren, H., Hot och verklighet. Om EU-svenskan som hotbild. I:

Svenskan som EU-språk, red. av B. Melander. Ord och stil.

Språkvårdssamfundets skrifter 30. Uppsala: Hallgren & Fallgren. 2000a. S. 77–99. Edgren, H., Översättningar av EU-förordningar. Om svenska och

EU-svenska. I: Översättning och tolkning. Rapport från ASLA:s höstsymposium Stockholm, 5–6 november 1998, red. av B. Englund Dimitrova. Uppsala: Association suédoise de linguistique appliquée (ASLA), 2000b. S. 95–104. Edlund, L.-E. & Hene, B., Lånord i svenskan. Om språk-

förändringar i tid och rum. Höganäs: Wiken, 1992.

Ehrenberg-Sundin, B., Hur når vi målet klara EU-texter? I: Språk-

bruk 1/2001. S. 15–18.

Ehrenberg-Sundin, B., Internationellt klarspråksarbete – en grund

för bättre EU-texter? I: Svenskan som EU-språk, red. av B. Melander. Ord och stil. Språkvårdssamfundets skrifter 30. Uppsala: Hallgren & Fallgren, 2000b. S. 144–177. Ehrenberg-Sundin, B., Klarspråk över alla gränser. I: Bättre språk i

EU. Rapport från en konferens den 29 november–1 december 1998 i Bryssel, red. av B. Lindgren. Stockholm. 2000a. S. 60–75.

Einarsson, J. & Hultman, T. G., Godmorgon pojkar och flickor. Om

språk och kön i skolan. Malmö: LiberFörlag, 1984.

Einarsson, J., Talad och skriven svenska. Sociolingvistiska studier.

Lund: Ekstrand, 1978.

Ekberg, J. & Ohlsson, M., Flyktingars arbetsmarknad är inte alltid

nattsvart. I: Ekonomisk debatt nr 5-2000. S. 431–439. Ekerot, L.-J., Klar komplexitet. Om språkform och begriplighet vid

översättning av författningstexter. I: Svenskan som EU-språk, red. av B. Melander. Ord och stil. Språkvårdssamfundets skrifter 30. Uppsala: Hallgren & Fallgren, 2000b. S. 46–76. Ekerot, L.-J., Riktig EU-svenska. Nygamla Wellanderdygder i

översättningsperspektiv. I: Översättning och tolkning. Rapport från ASLA:s höstsymposium Stockholm, 5–6 november 1998, red. av B. Englund Dimitrova. Uppsala: Association suédoise de linguistique appliquée (ASLA), 2000a. S. 105–116.

En förvaltning i demokratins tjänst – ett handlingsprogram. Reger-

ingskansliet, 2000.

En genomlysning av svensk forskarutbildning. Sveriges universitets-

och högskoleförbund, 1999.

En rapport om nationella minoriteters deltagande i folkbildningen.

Folkbildningsrådet, 2001.

Ethnologue: Languages of the world, red. av B. Grimes. Dallas,

Tex.: Summer Institute of Linguistics. 14 uppl., 2000.

Ett klart och tydligt språk. Yttrande på eget initiativ från Eko-

nomiska och sociala kommittén. SOC/291 Klart och tydligt språk, den 12 juli 1995.

European Parliament resolution on the Commission report to the

European Council: Better lawmaking. A5-0269/2000. Europeans and Languages. Eurobarometer 54. Generaldirektoratet

för utbildning och kultur, Europeiska kommissionen. Bryssel, 2001. Europeiska kommissionen. Gemensamma tjänsten för tolkning och

konferenser. 11 maj 2001. Dnr Ku 2000:03 2001/30.

Europeiska kommissionens översättningstjänst. Europeiska kommis-

sionen. Översättningstjänsten, Informationsgruppen, 2001.

Fakta om informations- och kommunikationsteknik i Sverige 2002.

Statens institut för kommunikationsanalys, 2002. Falk, M., Domänförändringar i Svenskan. Utredningsuppdrag från

Nordiska ministerrådets språkpolitiska referensgrupp, 2001. (Kan hämtas från: http://www.spraknamnden.se/aktuellt/ domanforluster.PDF) Falk, M., Språk och innehållsintegrerad inlärning och undervisning i

praktiken: meningsfull språkträning? D-uppsats i nordiska språk.

Institutionen för nordiska språk, Stockholms universitet, 2000.

Finska, meänkieli och samiska – utvärdering av regionala åtgärder för

nationella minoritetsspråk. Länsstyrelsen i Norrbottens län, 2001. Forms Effectiveness Study. Coopers & Lybrand Associates.

Department of Health & Social Security. London, 1984.

Framställning februari 2001. Svenska språknämnden, 2001. Frihet, ansvar, kompetens – grundutbildningens villkor i högskolan.

SOU 1992:1.

Från runsten till e-post: utvärdering av svensk forskning i nordiska

språk. Stockholm: Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR), 2000. Föreskrifter för forskarutbildningen vid samhällsvetenskapliga fakul-

teten. Lunds universitet, 2000. Företagens användning av datorer och Internet 2001. Statistiska

centralbyrån, 2002.

Förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket. Svenska

språknämnden, 1998. Ge pojkar ett språk för känslor. I: Apropå 1/2001. Brottsförebyg-

gande rådet 2001. (Hämtad från www.bra.se.)

Grannlands-TV i kabelnät. SOU 1997:68. Grunden för fortsatt lärande. Skolverket, 1996. Skolverkets rapport

nr 115.

Grünbaum, C., Nordisk språkförståelse – att ha och mista. En rapport

baserad på fyra konferenser om nordisk språkförståelse ”Det omistliga”. Utgiven av Fondet for dansk-norsk samarbeid, Hanaholmen – kulturcentrum för Sverige och Finland, Hässelby slott – de nordiska huvudstädernas kulturcentrum, Nordisk

Sprogråd och Voksenåsen. 2001. Gunnarsson, B.-L. & Öhman, K., Det internationaliserade univer-

sitetet. En studie av bruket av engelska och andra främmande språk vid Uppsala universitet. TeFa 16. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet, 1997.

Gunnarsson, B.-L., Svenska, English eller Deutsch – om språk-

situationen vid de svenska universiteten. I: Språkvård 4, 1999. S. 11–22. Gustafsson, A. & Herkner, B., Förekomsten av läs- och skriv-

problem på en kriminalvårdsanstalt. EMIRS stud.rapporter nr 2, årg. 4, 1997. (Hämtad från www.rels.bollnas.se.)

Hall, P., Teaching Content through a Foreign Language. Synpunkter

från elever, lärare och ledare. Institutionen för utbildningsvetenskap, Mitthögskolan, 1996.

Hallerdt, B., Studieresultat och social bakgrund – en översikt över fem

års forskning. Skolverket, 1995. Handbok för forskarutbildningen inom matematisk- naturvetenskap-

liga fakulteten. Forskarutbildningsnämnden, Lunds universitet, 2000. Handlingsplan for norsk språk og IKT. Revidert utgave. Norsk

språkråd, 2001.

How to write clearly. Luxemburg: Byrån för Europeiska gemenska-

pernas officiella publikationer, 1998. Hultman, T. G. & Westman, M., Gymnasistsvenska. Lund: Liber-

Läromedel, 1977. Hultman, T. G., Skrivutveckling i ett pragmatiskt perspektiv. I:

Språkutveckling under skoltiden, red. av C. Sandqvist & U.

Teleman. Lund: Studentlitteratur, 1989. S. 117–142.

Hur blir en ny infostruktur motorn i e-Sverige? – En hearing om den

”mjuka” IT-infrastrukturen (informationsinfrastrukturen) anordnad av IT-kommissionen. IT-kommissionens rapport 3/2000.

SOU 2000:123.

Hur i all världen läser svenska elever? Skolverket, 1995. Skolverkets

rapport nr 78. Hyltenstam, K. & Stroud, Ch., Språkbyte och språkbevarande. Om

samiskan och andra minoritetsspråk. Lund: Studentlitteratur, 1991.

Hyltenstam, K., Svenskan i minoritetsspråksperspektiv. I: Sveriges

sju inhemska språk – ett minoritetsspråksperspektiv, red. av K.

Hyltenstam. Lund: Studentlitteratur, 1999. S. 205–240. Hyltenstam, K., Svenskan, ett minoritetsspråk i Europa – och i

världen? I: Svenskans beskrivning 21. Förhandlingar vid tjugoförsta sammankomsten för svenskans beskrivning, Helsingfors den 11–12 maj 1995, red. av A.-M. Ivars m.fl. Lund: Lund University Press, 1996. S. 9–33. Integrationsverket 2001-05-09 (dnr INT-33-01-1355) & Hög-

skoleverket (50-1824-01), 2001.

Intelligenta tjänster och elektroniska blanketter. Statskontoret, 2000.

Statskontoret 2000:5. Interinstitutionellt avtal av den 22 december 1998 om gemen-

samma riktlinjer för gemenskapslagstiftningens redaktionella kvalitet. I: EGT 1999/C 73/01.

International Adult Literacy Survey – Invandrares läs-, skriv- och

räkneförmåga på svenska. Rapport till Skolverket och Kunskapslyftskommittén. Linköpings universitet, 2000.

ISO/IEC Guide 37 Instructions for Use of Products of Consumer

Interest. 2 uppl. 1995. IT för funktionshindrade och äldre – Förslag till handlingsprogram för

åren 1998–2002. Handikappinstitutet, 1997. IT-satsningar på området läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. IT- kom-

missionen, 2001. Rapport 42/2001.

JO:s ämbetsberättelse 1995/96.

Johansson, C., Kommunikation i ett företag. Två dagar hos en avdel-

ningchef. TeFa-rapport 23. Institutionen för nordiska språk,

Uppsala universitet, 1997. Josephson, O. & Jämtelid, K., Språkval i svenskt arbetsliv. Institu-

tionen för nordiska språk, Stockholms universitet, 2000. Josephson, O., Språkförakt i EU? I: Språkvård 1, 1997. S. 18–19.

Journalistutbildningarna i högskolan – en utvärdering. Högskole-

verket, 2000. Rapport 2000:3R. Jämtelid, K., Flerspråkig texproduktion på Elektrolux. TeFa-rapport

26. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet, 1998.

Kampen om tanken. LO, 2000.

Karlsson, A.-M., Skriftbruk i förändring. En semiotisk studie av den

personliga hemsidan. Acta Universitatis Stockholmiensis. Stockholm Studies in Scandinavian Philology, 25, 2002.

Karlsson, O., Måste vi snart tala engelska med kylskåpet? I: Språk-

konsulten 1/2000. S. 10–11.

Kiselman, Ch., Svenskt fackspråk inom teknik, matematik och

naturvetenskap. I: Libens Merito. Festskrift till Stig Strömholm. Acta Academiæ Regiæ Scientiarum Upsaliensis, 21. Uppsala, 2001. S. 225–243.

Klimatet för utländska investeringar i Sverige. Rapport till regeringen

från Invest in Sweden Agency avseende verksamhetsåret 2000.

Invest in Sweden Agency, 2001.

Konsumentköplagen – när du handlar i affär. Konsumentverket,

2000.

Kulturbarometern 2000. Statens kulturråd, 2001. Kulturen och din stund på jorden. LO, 1999. Kulturpolitikens inriktning. SOU 1995:84. Kursplan i svenska för invandrare (sfi) –Förslag. Skolverket, 2002.

Landqvist, H., Han, hon, han eller hon och hon eller han. Gener-

iska pronomen i svenskt författningsspråk. I: Språk, kön och kultur. Rapport från fjärde nordiska konferensen om språk och kön. Göteborg den 6–7 oktober 2000, red. av K. Nordenstam och

K. Norén. Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet, 2001. Landqvist, H., Språklagstiftning i Sverige och Finland: ett socio-

lingvistiskt perspektiv. Meddelanden från institutionen för svenska språket 31, Göteborgs universitet, 2000.

Laureys, G., Det svenska språket i ett europeiskt perspektiv. I:

Svenskans beskrivning 20. Förhandlingar vid tjugonde sammankomsten för svenskans beskrivning, Umeå den 2–3 december 1993, red. av A. Holmberg & K. Larsson. Lund: Lund University

Press, 1994. S. 24–37. Levander, S., Dyslexi: ett neo-darwinistiskt och biologiskt per-

spektiv. I: Socialmedicinsk tidskrift 1/1997. S. 51–55. Liberg, C., Hur barn lär sig läsa och skriva. Lund: Studentlitteratur,

1993. Liberg, C., Learning to read and write. RUUL reports from Uppsala University, Department of Linguistics 20, 1990. Lilleholt, K., ”…man skal eie en ordliste” – litt om rettsgrunnlaget for normering av norsk språk. I: Ånd og rett – Festskrift til Birger

Stuevold Lassen på 70-årsdagen 19. august 1997, red. av V.

Hagstrøm, P. Lødrup & M. Aarbakke. Oslo: Universitetsforlaget, 1997. S. 649–658. Lindberg, I. & Nauclér, K., Invandrarelevers problem i skolan har

trollats bort. I: Dagens Nyheter 2001-09-30.

Lite om teckenspråk. Sveriges dövas riksförbund, 2000. Ljung, M., Skinheads, hackers & lama ankor. Engelskan i 80-talets

svenska. Stockholm: Trevi, 1988. Lära och lära ut: på väg mot kunskapssamhället. Europeiska kom-

missionen, 1995.

Machine Translation for Dutch: the NL-Translex Project. Why

Machine Translation? Europeiska kommissionen, Översättningstjänsten, 2001.

Magnusson, M., Language in Life – Life in Language. Karlstad Uni-

versity Studies, 2000:29, 2000. Malmberg, A. & Nordberg, B., Language Use in Rural and Urban

Settings. I: The Sociolinguistics of Urbanization: the Case of the

Nordic Countries, utg. av B. Nordberg. Berlin: de Gruyter, 1993.

S. 16–50. Maricic, I., Politeness strategies in computer-mediated communica-

tion. A study of queries posted on the Linguist List. Serie 1

Humaniora Nr 4/1999.

Marknadsundersökning. Projektet MATS (Methodology and Appli-

cation of a Translation System), Uppsala universitet, Scania CV AB & Translator Teknikinformation AB. Explicon AB, 2001. (Hämtad från http://stp.ling.uu.se/mats/.)

Maskinöversättning. Närings- och teknikutvecklingsverket, 1999. Med vuxenutbildning i fokus. Skolverket dnr 2000:2528, 2000. Mediebarometer 2000. Göteborg: Nordicom, 2001. Medieutveckling 2001. Radio- och TV-verket, 2001.

Melander, B., De små språken i den europeiska gemenskapen. I:

Språk och Stil 7 NF, 1997. S. 91–113.

Melander, B., EU:s språkpolitik – en mångfasetterad fråga. I:

Svenskan som EU-språk, red. av B. Melander. Ord och stil.

Språkvårdssamfundets skrifter 30. Uppsala: Hallgren & Fallgren, 2000b. S. 13–28. Melander, B., Politikersvenska men tjänstemannaengelska. I:

Svenskan som EU-språk, red. av B. Melander. Ord och stil.

Språkvårdssamfundets skrifter 30. Uppsala: Hallgren & Fallgren, 2000a. S. 100–143. Melander, B., Swedish, English and the European Union. I: Man-

aging Multilingualism in a European Nation-State. Challenges for Sweden, red. av S. Boyd & L. Huss. Clevedon m.fl.: Multilingual

Matters Ltd, 2001a. S. 13–31. Melander, B., Svenska tjänstemäns åsikter om EU-texter. I: Svensk-

ans beskrivning 24. Förhandlingar vid tjugofjärde sammankomsten för svenskans beskrivning. Linköping den 22-23 oktober 1999, red. av L. Jönsson m.fl. Linköping Electronic Conference Proceedings. http://www.ep.liu.se/ecp/006/. 2001b.

Melin, L., Språk som syns: om den grafiska formens samspel med ver-

balt språk. Ord och stil. Språkvårdssamfundets skrifter 31.Uppsala: Hallgren & Fallgren, 2000. Mångfald i arbetslivet – undersökning bland svenska företag. Svenskt

Näringsliv, 2001.

Mångfald i högskolan. SOU 2000:47. Nio av tio svenskar vill ha fler textade TV-program. Pressmeddel-

ande. Hörselskadades riksförbund, 2001. Nordberg, B., Det mångskiftande språket: om variation i nusvensk-

an. Ord och stil. Språkvårdssamfundets skrifter 14. Malmö:

LiberFörlag, 1985. Nordenstam, K., Kvinnlig och manlig samtalsstil. Färsk forsk 11.

Institutionen för nordiska språk, Göteborgs universitet, 1990.

Nordmål 2000–2004 – Program for nordisk sprogforståelse. Nordiska

ministerrådet, 2000.

Ny nordisk dagsorden – opfølgning av vismandsrapporten, Nordiska

ministerrådet, 2001.

Ny språklag. Språklagskommitténs betänkande 2001:3. Helsingfors:

Justitieministeriet.

Nyckeltal om folkbibliotek. Statens kulturråd, 2001. Kulturen i

siffror 2001:6. Nyström, C., Gymnasisters skrivande. En studie av genre, text-

struktur och sammanhang. Skrifter utg. av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 51, 2000.

Nyström, C., Skrivande i gymnasiet. I: Språkvård 1, 2001. S. 15–19.

Några frågor kring förslag till ny kursplan i sfi. Skolverket, 2002.

Oestreicher, A., Bearbetning av nyhetstext – En studie av text-

hantering vid sex svenska dagstidningar. Skrifter utg. av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 52, 2000.

Oestreicher, A., Skriva kollektivt och skyffla text. I: Språkvård 4,

2001. S. 25–28.

Om behovet av insatser för utvecklingen av samhällets informations-

struktur. IT-kommissionen, dnr ITK2001/18, 2001. Omvärlden 2001 – Kulturrådets omvärldsanalys. Statens kulturråd,

2001.

Omvärldsanalys – en projektredovisning. Stockholms stamnings-

förening, 1995.

Pedagogy and the Shaping of Consciousness: Linguistic and Social

Processes, red. av F. Christie. London: Cassell, 1999. PISA 2000. Svenska femtonåringars läsförmåga och kunnande i

matematik och naturvetenskap i ett internationellt perspektiv.

Skolverket, 2001.

Presentation av samtliga medlemsförbund i Handikappförbundens

samarbetsorgan. Handikappförbundens samarbetsorgan, 2001. Principskiss om svensk språkvård och språknämndens framtida orga-

nisation. Svenska språknämnden, 2000. Program för verksamhetsutveckling i ett kvalitetsperspektiv. Sveriges

lantbruksuniversitet, 2000. Prop. 1975:1 Budgetpropositionen. Prop. 1980/81:100 Budgetpropositionen. Prop. 1992/93:220 En ny läroplan. Prop. 1995/96:161 En radio och TV i allmänhetens tjänst 1997–

2001.

Prop. 1995/96:61 Former för verksamhet som är beroende av stat-

ligt stöd, m.m. Prop. 1996/97:3 Kulturpolitik. Prop. 1997/98:86. Litteraturen och läsandet. Prop. 1998/99:1 Budgetpropositionen för 1999. Prop. 1998/99:131 Ny svensk filmpolitik. Prop. 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige. Prop. 1999/2000:135 En förnyad lärarutbildning. Prop. 1999/2000:79 Från patient till medborgare – en nationell

handlingsplan för handikappolitiken. Prop. 1999/2000:86 Ett informationssamhälle för alla. Prop. 2000/01:1 Budgetpropositionen för 2001. Prop. 2000/01:72 Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbild-

ningen. Prop. 2000/01:94 Radio och TV i allmänhetens tjänst 2002–2005. Prop. 2001/02:1 Budgetpropositionen för 2002. Prop. 2001/02:15 Den öppna högskolan.

På väg mot ett bättre myndighetsspråk. Statskontoret, 2001. Stats-

kontoret 2001:18.

Radio och TV i allmänhetens tjäns – ett beredningsunderlag. SOU

2000:55.

Rapport Integration 2001. Integrationsverket, 2002. Reformen av kommissionen – en vitbok. KOM (2000) 200. Bryssel,

2000. Regeringsbeslut Överklagande av Arbetarskyddsstyrelsens beslut i fråga om arbete med s.k. klistringsrobotar. Dnr N2000/5785/ARM, 2001. Regeringsbeslut Tillstånd att sända ljudradio och television. Dnr Ku 2001/1543/Me, 2001. Regeringsbeslut Tillstånd att sända ljudradio. Dnr Ku 2001/1543/ Me & Ku2001/4182/Me, 2001. Regeringsbeslut Tillstånd att sända rikstäckande marksänd television med analog teknik. Dnr 2001/2369/Me, 2001. Regeringsbeslut

Tillstånd att sända television. Dnr

Ku2001/1543/Me, 2001.

Regeringsuppdrag 8 – Utan fullständiga betyg. Skolverket dnr

2000:1838, 2001.

Reports on Terminological Databases Relevant to a Nordic Network

of Termbanks. MLIS 122 – Nordterm-Net. Deliverable D2.1. 1999.

Resultat från en kunskapsmätning 1995 – Utvärdering av grund-

skolan. Skolverket, 1997. Skolverkets rapport nr 139. Riktlinjer för att främja svenska språkets ställning i EU-arbetet.

Utrikesdepartementet. EU-sekretariatet. Cirkulär 6, 1996. Romaine, S., Language in Society: an Introduction to Sociolinguistics.

Oxford: Oxford Univ. Press, 1994. Rådets resolution av den 8 juni 1993 om den redaktionella kvalitet-

en på gemenskapslagstiftningen. I: EGT 1993/C 166/01. Sahlin, I., Tal och undertexter i textade svenska TV-program: pro-

bleminventering och förslag till en analysmodell. Acta Universitatis Gothoburgensis, Nordistica Gothoburgensia 23, 2001.

Sheikhi, K., Offentligt språk i Sverige och EU – en jämförelse. C-

uppsats. Mälardalens högskola, 1998.

SIOS principprogram. Samarbetsorgan för etniska organisationer i

Sverige, 2000.

Skolexemplet – Markaryd: en antologi om arbete med barn och ung-

domars språkutveckling, skriven av pedagoger verksamma inom bibliotek, barnomsorg och skola i Markaryds kommun, red. av B.

Månsson. Markaryd: Markaryds kommun, 1995. Skr. 1999/2000:102. Utvecklingen inom den kommunala sektorn. Skr. 2000/01:90 Nordiskt samarbete 2000. Skr. 2001/02:30 Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen.

Slutlig utvärdering LEADER II – vitbok. Erfarenheter att lära av?

Glesbygdsverket, 2001. SOSFS 1982:2 Socialstyrelsens föreskrifter för hälso- och sjukvårds-

personalen om det medicinska språket i bl.a. journaler. Socialstyrelsen, 1982.

SOSFS 1993:20 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd – Pati-

entjournallagen. Socialstyrelsen, 1993. Sprint – hot eller möjlighet? Skolverket, 2001. SPRINT: Språk- och innehållsintegrerad inlärning och undervisning.

Skolverket, 2000.

Sprogteknologi – nordisk sprogteknologisk forskningsprogram 2000–

2004. Nordisk Forskerutdanningsakademi. (Hämtad från www.norfa.no.) Språk – Kursplaner, betygskriterier och kommentarer. Skolverket, 2000. Gy 2000:18. Språk och arbete – svenskundervisning för invandrare och invandrarnas arbetsmarknad. Riksdagens revisorer, 2000. Rapport 2000/01:3.

Språken i grundskolan och gymnasieskolan. Dnr 99:610. Skolverket,

2000. Språkförskoleföreningen i Sverige, 2001. Dnr. Ku 2000:03, 2001/39.

Språkvalet i grundskolan – en pilotundersökning. Skolverket, 2000. Statskontoret teknisk norm nr 35:1 8-bits kodningsscheman för

samiska språk. Statskontoret, 2001. Statskontoret teknisk norm nr 36:1 Stöd för samiska språk i svensk

databehandling. Statskontoret, 2001. Steg mot en minoritetspolitik – Europarådets konvention för skydd av

nationella minoriteter. SOU 1997:193. Steg mot en minoritetspolitik – Europarådets konvention om histor-

iska minoritetsspråk. SOU 1997:192.

Stenström, T., Ett mångårigt åtagande för att stärka språket. I:

Barn+Ungdom 5/2001. S. 4–5. Stora prisskillnader för hjälpmedel. Pressmeddelande. Handikapp-

ombudsmannen, 2001. Stortingsmelding nr 13 (1997–98). Målbruk i offentleg teneste. Stortingsmelding nr. 100 (1980–81). Endringer i rettskrivningen og

laereboknormalen for bokmål. Strand, H., Akademiskt skrivande vid Stockholms universitet: under-

visning, problem, önskemål. Inventering och lägesbeskrivning vt 2000. PU-rapport nr 2000:03. Pedagogiskt utvecklingsarbete.

Stockholms universitet, 2000. Stranne, J., Brysselkål eller falukorv? En komparativ studie av EU-

direktiv och deras svenska motsvarigheter. C-uppsats i nordiska språk. Institutionen för nordiska språk, Lunds universitet, 2000. Studentinflytande inom högskolan. Ds 1998:51. Studieförbundens samlade verksamhet 2000. Folkbildningsrådet,

2001.

Studiehandbok för forskarstuderande. Chalmers tekniska högskola,

1999.

Studiehandbok för forskarutbildning. Kungl. Tekniska Högskolan,

1997.

Studieplan för forskarutbildning i ämnet etologi. Veterinärmedicinska

fakulteten, Sveriges lantbruksuniversitet, 2001.

Styrelseformerna i EU. Vitbok. KOM (2001) 428. Bryssel, 2001. Stärk elevens rättigheter – En jämförande studie om rätten till stöd i

skolan. Handikappombudsmannen, 2000.

Svanlund, J. & Westman, M., Svenskans ställning vid europeisk

integration. I: Språkvård 4, 1991. S. 9–13.

Svendsen, T. m.fl., Norsk språkbank – utredning om et nasjonalt

korpus for språkteknologi. 1999. Svensk språkteknologi – vadan och varthän? IT-kommissionens all-

männa serie, PM 1/2002.

Svenska institutets stöd till svenskundervisning i utlandet. (Hämtad

från: www.si.se.)

Svenska skrivregler. Skrifter utgivna av Svenska språknämnden 82.

Stockholm: Liber, 2001.

Svenska TV-nyheter – en spegling av Sverige och vår omvärld? En

undersökning av vilka som kommer till tals samt vilka ämnen och geografiska områden som behandlas i svenska TV-nyheter.

Granskningsnämnden för radio och TV, 2000. Granskningsnämndens rapportserie 5.

Svenska. Läsförmågor, läsvanor och attityder till läsning hos elever i

årskurs 2. Skolverket, 1997. Skolverkets rapport nr 116. Svenska. Läsning, skrivning, muntlig framställning. Skolverket, 1997.

Skolverkets rapport nr 117.

Svenskan i EU. SOU 1998:114. Svenskt TV-utbud 1999. Granskningsnämnden för radio och TV,

2000. Granskningsnämndens rapportserie 6.

Svenskt TV-utbud 2000. Granskningsnämnden för radio och TV,

2001. Granskningsnämndens rapportserie 7.

Svenskundervisning vid universitet och högskolor i utlandet. Läsåret

2000/2001. Svenska institutet, 2000. Sveriges Radios public service-redovisning 1999. Sveriges Radio,

2000.

Sveriges Radios public service-redovisning 2000. Sveriges Radio,

2001.

Sveriges sju inhemska språk – ett minoritetsspråksperspektiv, red. av

K. Hyltenstam. Lund: Studentlitteratur, 1999.

Sveriges Televisions public service-uppföljning 1999. Sveriges Tele-

vision, 2000.

Sveriges Televisions public service-uppföljning 2000. Sveriges Tele-

vision, 2001.

Tala för att tolkas. Skriva för att översättas. Regeringskansliet, 2001.

Teaterarbete på anstalt ger intagna ett språk. I: Apropå 3/1998.

Brottsförebyggande rådet, 1998. (Hämtad från www.bra.se.) Teleman, U. & Westman, M., Behöver vi en nationell språkpolitik?

I: Språkvård 2, 1997. S. 5–16. Teleman, U., Det nordiska språksamarbetet. Idéer och framtids-

uppgifter. I: Språk i Norden. Årsskrift for nordisk språk-

sekretariat og språknemndene i Norden. Oslo/Stockholm/Köpenhamn: J.W. Cappelens forlag/Esselte Studium/Gyldendals, 1989. S. 14–32. Teleman, U., Det svenska riksspråkets utsikter i ett integrerat

Europa. I: Språkvård 4, 1992. S. 7–16. Teleman, U., Lära svenska: om språkbruk och modersmålsundervis-

ning. Solna: Almqvist & Wiksell, 1991.

Teleman, U., Språkrätt: om skolans språknormer och samhällets.

Lund: LiberLäromedel, 1979. Thelander, K., Politikerspråk i könsperspektiv. Ord och stil. Språk-

vårdssamfundets skrifter 17. Malmö: LiberFörlag, 1986. Thelander, M., Språkliga variationsmodeller tillämpade på nutida

burträsktal D. 2: Teoretiska utgångspunkter och analys på språkartsnivå. Acta Universitatis Upsaliensis, Studia philologiae

Scandinavicae Upsaliensia 14, 1979. Thelander, M., Svenska språket mitt i världen. I: Svenskt kynne, red.

av L. Lewin. Skrifter utg. av Statvetenskapliga föreningen i Uppsala 139. Acta Universitatis Upsaliensis, 2000. S. 51–66. Thistad, G., Några tendenser i modernt civilrättsligt lagspråk. Ett stu-

dium av EU-medlemskapets inflytande. D-uppsats i svenska språket. Karlstad: Institutionen för kultur och kommunikation,

Svenska språket, Karlstads universitet, 1999. Tholin, J., Språkkris på gymnasiet. Riksföreningen för lärare i

moderna språk, 2001. (Hämtad från http://home.pi.se/lmsriks.) Thomas, W. & Collier, V., School Effectiveness for Language

Minority Students. NCBE Resource Collection Series, No. 9.

George Washington University, 1997.

Tidig hjälp till stammande barn – Vad är bra att veta? Råd till för-

äldrar och skolpersonal. Statens institut för handikappfrågor i skolan, 1997. SIH informerar 8. Tillgänglighet för alla. Handikappombudsmannens 7:e rapport till

regeringen. Handikappombudsmannen, 2001. Tillträde till högre utbildning. Högskoleverket, dnr 83-19230-00,

2000.

Undervisning i och på de nationella minoritetsspråken – kartläggning

av situationen 2001. Stockholm: Skolverket, 2001. Ungdom och makt. SOU 1991:12. Uppdrag enligt regleringsbrev för 2000 att redovisa utvecklingen av

modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning avseende de nationella minoritetsspråken. Skolverket dnr 2000:3438, 2001.

Uppföljning av landstingens tolktjänstverksamhet för barndomsdöva,

dövblinda, vuxendöva och hörselskadade år 2000. Socialstyrelsen, 2001. Utvärdering av den svenska språkpolicyn i EU-arbetet. Utrikes-

departementet. EU-sekretariatet, 1998.

Utvärdering av utbildningar i svenska/nordiska språk i Sverige.

Högskoleverket, 2002. Rapport 2002:8 R.

Vad kostar det att regera? – En studie av Regeringskansliets dimen-

sionering nu – och i framtiden.Ds 2000:27Vad är college? Folkuniversitetet i Umeå, 2002. (Hämtad från:

http://www.folkuniversitetet.se.)

Vad är läsrörelsen? (Hämtad från: http://www.lasrorelsen.nu.)

Washburn, L., English Immersion in Sweden. A Case Study of

Rölligby High School 1987–1989. Engelska institutionen, Stockholms universitet, 1997.

Weibull, L. & Wadbring, I., De nya svenskarna möter svenska

massmedier. I: Region i omvandling, red. av L. Nilsson. SOM- rapport 23. Göteborgs universitet, 1998. S. 49–71. Weibull, L., Förtroendet för dagspressen. I: Tryckt. 20 kapitel om

dagstidningar i början av 2000-talet, red. av I. Wadbring & L.

Weibull. Dagspresskollegiet, Institutionen för journalistik och masskommunikation, Göteborgs universitet, 2000. S. 113–130.

Vem älskar sfi? Utvärdering av svenskundervisningen för invand-

rare – en utbildning mellan två stolar. Skolverket, 1997. Skolverkets rapport nr 131. Verksamhetsberättelse 2000. Svenska Filminstitutet, 2001.

Westman, M., Har svenska språket en framtid? I: Svenskan i tusen

år, red. av L. Moberg & M. Westman. Stockholm: Norstedts, 1996. S. 192–194.

Vi svenskar är välutbildade i ett OECD-perspektiv. I: Nyhetsbrev

7/1997. Skolverket, 1997.

Widmark, G., Kvinnospråk. I: Språken i vårt språk, red. av I. Jons-

son. Stockholm: PAN/Norstedt, 1980. S. 72–89. Wingstedt, M., Language Ideologies and Minority Language Policies

in Sweden. Historical and contemporary perspectives. Centrum för tvåspråkighetsforskning. Stockholms universitet. 1998. Visst går det att förändra myndighetsspråket. En rapport från Språk-

vårdsprojektet. Ds 1993:61. Vitboken om utbildning – Lära och lära ut – På väg mot kunskaps-

samhället. Weissbuch zur allgemeinen und beruflichen Bildung –

Lehren und Lernen – Auf dem Weg zur kognitiven Gesellschaft.

Europeiska kommissionen, 1995. Vogel, H.-H., En lag om svenska språket? I: Festskrift för Fredrik

Sterzel. Uppsala: Iustus, 1999. Vuxna med läsproblem riskerar att slås ut på arbetsmarknaden.

Pressmeddelande. Skolverket, 1997.

Vår digitala framtid – hur blir den som vi vill? Om behovet av lång-

siktighet och en ”mjuk” infrastruktur för det digitala tjänstesamhället. Statskontoret, 2001. Välfärdens finansiering och fördelning. Forskarantologi från kommit-

tén Välfärdsbokslut. SOU 2001:57. Yttrande. Rapport ”Språk och arbete – svenskundervisning för in-

vandrare och invandrarnas arbetsmarknad”, Riksdagens revisorer 2000/01:3. Skolverket dnr 2000:3307, 2000. Årsberättelse 2000. Svenska språknämnden, 2001. Årsrapport 2001. Högskoleverket. Årsredovisning 2000-01-01–2000-12-31. AB Terminologicentrum

TNC, 2001. Åseskog, T., Att undervisa el-lära på engelska. Ett försök på el-tele-

teknisk linje på gymnasiet. Rapport från engelska institutionen 1982:1. Engelska institutionen, Göteborgs universitet, 1982. Öppet för världens vindar – Norden 2000. Nordiska ministerrådet,

2000.

Öppna Sverige – Myndigheter och medborgare. Resultat från en

kvalitativ studie. Statistiska centralbyrån, 2001. Överenskommelse om utveckling av introduktionen för flyktingar och

andra invandrare. Arbetsmarknadsstyrelsen (dnr 01-2151-21),

Integrationsverket (dnr INT 19-01-538), Migrationsverket (dnr MV-11-2001-3005), Skolverket (dnr 07-2001:734) & Svenska Kommunförbundet (dnr 2001/0527), 2001.

Kommittédirektiv

Handlingsprogram för det svenska språket Dir. 2000:66

Beslut vid regeringssammanträde den 5 oktober 2000.

Sammanfattning av uppdraget

En parlamentarisk kommitté tillkallas med uppdrag att lägga fram förslag till ett handlingsprogram för det svenska språket. Programmet skall dels syfta till att främja svenska språkets ställning, dels syfta till att alla i Sverige – oavsett språklig och social bakgrund – utifrån sina förutsättningar skall ges likvärdiga möjligheter att tillägna sig svenska språket.

Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast den 30 november 2001.

Bakgrund

Regeringsuppdrag till Svenska språknämnden

Regeringen gav år 1997 Svenska språknämnden i uppdrag att utarbeta förslag till ett handlingsprogram för att främja det svenska språket. Uppdraget redovisades våren 1998. Enligt nämndens förslag bör svenska språkets ställning i Sverige lagfästas. Det övergripande målet bör vara att svenskan skall bevaras som ett samhällsbärande och komplett språk i Sverige. Förslaget till handlingsprogram omfattar även ett flertal enskilda åtgärder inom bl.a. språkvården, grundskola och gymnasium, högre utbildning och forskning, arbets- och näringsliv, massmedier och EU. Språknämndens förslag redovisas närmare nedan.

Regeringens bedömning

I budgetpropositionen för år 1999 (prop. 1998/99:1, utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid) konstaterade regeringen att det finns anledning att med utgångspunkt från nämndens förslag till handlingsprogram gå vidare i arbetet med att främja svenska språket och som en första åtgärd tillfördes språkvården vissa reformmedel fr.o.m. år 1999. Regeringen redovisade att utgångspunkterna för en svensk språkpolitik bör vara att svenska språket bevaras som ett samhällsbärande och komplett språk i Sverige och att det förblir ett officiellt språk i EU. En målsättning bör vara att alla får tillgång till god undervisning i svenska, att undervisning som grundprincip sker på svenska, att det finns ett varierat och rikligt utbud av kultur på svenska, att forskning om och vård av svenska språket håller hög kvalitet, liksom att språkvårdare, tolkar och översättare finns att tillgå. Radio och TV har en särskilt viktig roll i sammanhanget. Samtidigt betonade regeringen att dessa krav och ambitioner inte får ställas mot en bred acceptans av den svenska som inte talas helt perfekt eller talas med utländsk brytning.

Riksdagen förordar en utredning

Under hösten 1999 beslutade riksdagen att ge regeringen tillkänna att en parlamentarisk språkpolitisk utredning bör tillsättas och att utredningen skall arbeta förutsättningslöst (bet. 1999/2000:KrU2 s. 11–14, rskr. 1999/2000:7). Kulturutskottet redogör i sitt betänkande utförligt för behovet av en sådan utredning. Där anges bl.a. att den talade och skrivna svenskan är vår främsta kulturbärare och utgör en av de viktigaste förutsättningarna för vår kulturella identitet. Självklart är det av största vikt att språket vårdas och att dess ställning stärks. Det är därför glädjande, menar utskottet, att Språknämnden på regeringens uppdrag utarbetat ett förslag för att främja det svenska språket. Förslaget spänner över flera samhällssektorer och innebär att åtgärder för att främja språket bör sättas in på flera områden. Utskottet konstaterar att ansträngningar görs inom olika samhällssektorer – t.ex. på kulturens, utbildningens och integrationens områden – för att till dem som bor i landet förmedla känsla för och kunskaper i svenska språket och därmed bl.a. skapa delaktighet i samhället. Det kan enligt utskottet likväl finnas risk

för språkutarmning inom delar av befolkningen. Utskottet menar att en sådan utveckling kan leda till problem för demokratin. En försvagning av svenska språkets ställning i samhället skulle, enligt utskottet, strida mot de av riksdagen antagna kulturpolitiska målen som bl.a. syftar till att värna yttrandefriheten och att skapa reella förutsättningar för alla att använda den.

Svenskan i EU

Utredningen om svenskan i EU överlämnade under hösten 1998 betänkandet Svenskan i EU (SOU 1998:114) med förslag på åtgärder för att höja kvaliteten på de svenska översättningarna och på originaltexter som produceras inom EU:s institutioner. Sverige har också deltagit i en arbetsgrupp inom EU som har föreslagit riktlinjer för att höja den språkliga och redaktionella kvaliteten på gemenskapslagstiftningen (EGT C 73, 17.3.1999, s.1). I sina synpunkter på kommissionens reformprogram har Sverige påpekat att klarare originaltexter inom EU:s institutioner är en viktig förutsättning för en effektivare och mera medborgarnära förvaltning. Som ett led i arbetet för att främja ett klart och enkelt juridiskt språk inom EU kommer Sverige under sitt ordförandeskap att anordna en EG-rättskonferens där detta ämne behandlas.

Ett viktigt mål inom EU är att stärka den språkliga mångfalden i Europa. År 2001 har utsetts till det europeiska året för språk. Syftet med språkåret är att öka medvetenheten om den språkliga mångfalden i Europa, främja flerspråkighet bland invånarna och att uppmuntra till en livslång inlärning av språk. Regeringen har tillsatt en nationalkommitté med uppgift att genomföra det europeiska året för språk (U2000:23).

Europeiska kommissionen har nyligen föreslagit ett fortsatt och utvecklat gemenskapsprogram för att främja utveckling och användning av ett europeiskt digitalt innehåll på det globala nätet och för att främja den språkliga mångfalden i informationssamhället.

Svenska språknämndens förslag till handlingsprogram

I Språknämndens program beskrivs språkvårdens nuvarande organisation och verksamhetsformer, analyseras viktiga faktorer i dagens språksituation och föreslås olika åtgärder.

Språknämnden framhåller att språkvården i Sverige alltid har gått en mellanväg mellan centraliserad språkstyrning och fullkomligt fri tävlan mellan olika uttryckssätt och språkarter, vilket är en rimlig balansgång i ett litet autonomt land där en demokratisk syn på nationalspråket råder och där svenskans ställning länge varit självklar. Språknämnden anser att svenskans ställning inte längre är lika självklar och att det därför är rimligt att i lag stadfästa svenska som huvudspråk i Sverige.

Enligt nämnden bör huvudmålet för språkpolitiken vara att behålla svenskan som ett samhällsbärande och komplett språk i Sverige utan inskränkningar i Sverige samt ett officiellt språk i EU.

Kravet på svenskan som samhällsbärande språk utan inskränkningar i Sverige bör, enligt nämnden, specificeras för situation efter situation med hänsyn till tal och skrift, i utbildning, i regeringens och riksdagens arbete, inom myndigheter och mellan myndigheter och medborgare, i rättsväsendet. Inte minst i förhållande till den europeiska unionen gäller det att ha en klar språkpolitisk linje. Svenskan måste förbli officiellt språk i EU. Vidare måste kravet på svenska som samhällsbärande språk kombineras med möjligheter för alla att lära sig det språket, särskilt för dem som har ett annat modersmål. Dessutom måste generösa utbildningsmöjligheter kombineras med tolk- och översättarservice i olika sammanhang.

Språknämnden föreslår mot denna bakgrund en rad enskilda åtgärder inom olika samhällssektorer.

Svenska språknämnden har i en särskild skrivelse även redovisat en principskiss om svensk språkvård och Språknämndens framtida organisation.

Uppdraget

Den parlamentariska kommittén skall föreslå ett handlingsprogram som dels syftar till att främja det svenska språkets ställning, dels syftar till att alla i Sverige – oavsett språklig och social bakgrund – utifrån sina förutsättningar skall ges likvärdiga möjligheter att tillägna sig svenska språket. Följande riktlinjer skall gälla för kommitténs arbete.

Utgångspunkter

De av riksdagen fastställda nationella kulturpolitiska målen skall utgöra en plattform för kommitténs arbete.

Uppdraget spänner över flera samhällssektorer, vilket även innebär att kommittén kan föreslå åtgärder inom flera olika politikområden. Kommittén skall bl.a. utgå från det förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket som Svenska språknämnden lämnat, liksom från de undersökningar, kartläggningar m.m. som kommittén initierar. Det står kommittén fritt att på plats göra jämförelser med situationen i andra nordiska länder och andra länder inom EU.

Inom ramen för handlingsprogrammet skall kommittén belysa behovet och vikten av svenska både som ett väl utvecklat allmänspråk och som ett språk inom olika fackområden. Det svenska språkets tillstånd och utveckling inom skilda samhällssektorer som politik och förvaltning, arbetsliv och marknad, högre utbildning och forskning, förskola och skola, vuxenutbildning och folkbildning, hälso- och sjukvård, informationsteknik, medier och kultur, liksom inom EU, skall analyseras och ligga till grund för kommitténs förslag.

Likvärdiga möjligheter att lära sig svenska språket

För ett demokratiskt samhälles utveckling är språket och yttrandefriheten av central betydelse. Makten i sina olika former utövas i hög grad genom språket. Nya klasskillnader växer fram i samhället och den enskildes chanser har till stor del blivit beroende av språkfärdigheten. Kommittén skall lämna förslag på konkreta åtgärder som gör att alla, inte minst barn och unga, ges likvärdiga möjligheter att tillägna sig svenska språket. Här spelar givetvis skolan en särskilt viktig roll.

Till de frågor som kommittén skall ta ställning till hör även hur känslan och intresset för det svenska språket kan stimuleras. Även kunskaper i, attityder till och bruk av minoritets- och invandrarspråk och stora internationella språk skall belysas. Kommittén skall även ta del av den kunskap som finns om svenska som andraspråk.

Svenska språkets ställning

Kommittén skall föreslå åtgärder som leder till att svenskans ställning som officiellt språk inom EU kan bevaras. Behovet av kvalificerade översättare och tolkar skall i det sammanhanget belysas särskilt. Kommittén skall även följa och stimulera initiativ på språkteknologiområdet samt föreslå åtgärder som främjar översättningsverktyg och andra språktekniska hjälpmedel i samverkan med bl.a. IT-kommissionen. Kommittén skall ta del av förslagen i betänkandet Svenskan i EU (SOU 1998:114), Europeiska kommissionens föreslagna program om ett flerårigt gemenskapsprogram med uppgift att bl.a. främja språklig mångfald samt Nuteks utredning Maskinöversättning (N1999/7189/ITFOU).

Kommittén skall, mot bakgrund av Språknämndens förslag, pröva om det är ändamålsenligt att det svenska språkets ställning regleras i lag.

Handlingsprogrammet för det svenska språket skall omfatta såväl myndigheter eller andra organiserade aktörer i samhället som enskilda medborgare. Programmet skall innehålla uppföljningsbara mål.

Kommittén skall i förekommande fall lämna författningsförslag.

Språkvårdens organisation

Det ingår även i kommitténs uppdrag att lägga fram förslag om den svenska språkvårdens framtida uppgifter och organisation i ljuset av det handlingsprogram som föreslås.

Arbetsformer

Kommittéarbetet skall bedrivas i nära kontakt med språkvårdande instanser som Svenska språknämnden, den rekonstruerade Tekniska nomenklaturcentralen, Svenska Akademien och Regeringskansliets språkexperter. Kommittén skall även ta till vara kunskaper och erfarenheter som finns inom kulturlivet och dess olika organisationer och institutioner, hos myndigheter, universitet, högskolor, förskolor och skolor, vuxenutbildningsenheter och folkbildningsorganisationer, hos fack- och intresseföreningar, samt hos andra kommittéer och arbetsgrupper med relevans för upp-

draget. Vidare skall kommittén följa utvecklingen och ta del av erfarenheter i de övriga nordiska länderna och inom EU.

Kommittén skall samråda med Nationalkommittén med uppgift att genomföra det europeiska året för språk (U2000:23) och med Statskontoret, som har Justitiedepartementets uppdrag att utvärdera begripligheten i svenska myndigheters texter (dnr Ju2000/4655).

Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast den 30 november 2001.

(Kulturdepartementet)

Språkattityder i Sverige

Av Pia Nygård

1. Inledning

Denna rapport är framtagen på uppdrag av Kommittén för svenska språket. Den motiveras främst av att det i kommittédirektiven anges att attityder till språk i Sverige ska belysas. Rapporten bygger på två undersökningar som gjordes sommaren 2001: en enkätundersökning och en intervjuundersökning. Syftet var att granska attityder till svenska, engelska och andra språk i Sverige.

Tanken är att de två studierna ska komplettera varandra. Enkätundersökningen lyfter fram vad informanterna tycker, medan intervjuundersökningen fokuserar på hur man tänker och varför man har de åsikter man har. De huvudsakliga resultaten och slutsatserna behandlas i del 3 (”Svenska språkattityder – några tendenser”). Därefter följer en mer detaljerad resultatredovisning (del 4 och 5). Rapporten inleds dock först med en litteraturgenomgång av svensk forskning om språkattityder.

2. Forskning om språkattityder – en litteraturgenomgång

Aktuell forskning om språkliga attityder i Sverige utgör bland annat Maria Wingstedts doktorsavhandling Language Ideologies and

Minority Language Policies in Sweden (1998).1 Avhandlingen behandlar olika språkideologier i Sverige och majoritetsgruppens attityder till och politik gentemot minoritetsgrupperna, och då i synnerhet samerna och tornedalingarna. De historiska förändringarna som via assimilationspolitik har lett till dagens integrationssträvanden och betoning av kulturell mångfald bildar bakgrund till studier av debatten om modersmålsundervisning samt frågan om

1

Se litteraturförteckning för fullständiga uppgifter.

huruvida krav på språkkunskaper ska ställas för blivande svenska medborgare. Som en del av sin undersökning har Wingstedt ställt samman en omfattande enkät om inställningen till olika språkfrågor. Enkäten sändes ut till 800 slumpvis utvalda svenskar. Svarsfrekvensen var låg: 41 % det vill säga 331 personer. Informanterna verkar dock representera svenska folket tämligen väl. Huvudsyftet med enkäten var att undersöka språkattityder för att kartlägga olika språkideologiers struktur. Därför inkluderades såväl frågor som rör variation inom det svenska språket som frågor om attityder till främmande språk samt till minoritets- och invandrarspråk. Olle Josephson (1999) har gjort en mindre undersökning, vars utgångspunkt är Wingstedts avhandling. En del av hennes enkät, de frågor som rör svenska i allmänhet, lät Josephson 72 språkvetare i Stockholm och Uppsala besvara. I Wingstedts undersökning anser exempelvis en stor del av informanterna att svenska språket håller på att försämras och att ungdomar talar en allt sämre svenska. I det här fallet har språkvetarna en motsatt åsikt. Vad gäller synen på lånord har språkvetarna likaså en något mer positiv inställning än allmänheten.

En annan aktuell doktorsavhandling är Ellen Bijvoets Sverigefinnar tycker och talar (1998). Syftet med undersökningen är att beskriva två aspekter av tvåspråkighet bland sverigefinnar. Studien består av två delar. Den första delen rör språkattityder, eftersom dessa har stor betydelse för andraspråksinlärningen, den tvåspråkiga identiteten och det första språkets överlevnad. Bijvoet studerar de attityder till olika varieteter av talad svenska och finska som finns bland sverigefinnar och en finsk respektive en svensk kontrollgrupp. För att mäta attityder används en indirekt metod (en anpassad version av det så kallade matched guise-testet). Testpersonerna får höra bandinspelningar med talare av olika språkvarieteter för att sedan bedöma talarnas karaktärsdrag. Den andra delen är rent lingvistisk och försöker karaktärisera sverigefinnarnas och kontrollgruppernas kommunikativa kompetens genom att testa deras känslighet för stilistiska synonymer, till exempel ”mamma-morsa”. Resultaten visar att sverigefinnarna har integrerats i olika hög utsträckning. De vuxna männen står för den lägsta graden av integration, medan ungdomarna står för den högsta både vad gäller attityder och stilistisk känslighet, samtidigt som de bevarat sin finska stilkänslighet och bejakar sin finska bakgrund. Bijvoet drar slutsatsen att en positiv dubbelidentitet är ett naturligt alternativ för sverigefinska ungdomar av idag – i motsats till den

generation som kom till Sverige då assimilationspolitiken var rådande och attityderna till finska och finnar överhuvudtaget var mer negativ.

Marie Andersson (1999) har gjort en mindre undersökning om språkattityder till svenska, engelska, finska och persiska hos personer som själva har något av dessa språk som modersmål och är bosatta i Sverige. Studien baseras på ett större forskningsprojekt i Israel, Finland och Nederländerna och en enkät från detta projekt användes i undersökningen. 160 enkäter delades ut och 117 ifylldes. Enkäterna är inte fördelade i enlighet med ett statistiskt genomsnitt. Resultaten visar att persiska har en lägre status än de andra språken medan engelska är ett prestigefyllt språk som de flesta vill öka sina kunskaper i, vilket betyder att invandrargrupperna hellre vill förbättra sina färdigheter i engelska än i svenska. Ingen ser engelska som ett hot mot det svenska språket. Studien visar även att invandrare verkar ha en mer liberal attityd mot andra språk än de svenskspråkiga informanterna. Slutsatsen blir att språkattityder är föränderliga och beror på yttre omständigheter.

Attityder till brytning

Många vill idag se fler lärare med invandrarbakgrund i skolan, men dessa har ändå ofta svårt att få jobb eftersom de inte anses kunna svenska tillräckligt bra. Inom ett forskningsprojekt vid Göteborgs universitet har man försökt klarlägga kriterier som kan vara aktuella när lärare med utländsk bakgrund ska anställas. Man har intervjuat skolledare och lärarutbildare, samt låtit dessa bedöma fem utlandsfödda lärares pedagogiska egenskaper och språkfärdighet utifrån ett inspelat videoband med korta sekvenser av de fem lärarna i olika undervisningssituationer. Man gjorde dessutom en fonetisk kartläggning av antalet uttalsfel hos informanterna. Det visade sig att bedömningen av lärarlämplighet och brytningsgrad visade en stor samstämmighet, det vill säga att man verkar dra slutsatser om yrkeskompetens utifrån uttalet, vilket naturligtvis är olyckligt. Man bör också skilja på brytning och språkkompetens i övrigt. Barn har till exempel ofta ett perfekt svenskt uttal trots språkliga brister på andra områden. Vuxna däremot kan ha en god språkkompetens, men stora svårigheter med att arbeta bort sin brytning (Boyd, Bredänge & Dorriots 1998; Boyd 1998).

Engelska och svenska i högre utbildning

Britt-Louise Gunnarsson och Katarina Öhman (1997) har undersökt det engelska språkets framträdande ställning inom vetenskapen. Syftet var att kartlägga det muntliga och skriftliga språkbruket vid Uppsala universitets samtliga fakulteter genom intervjuer och enkätutskick. Studien visade att svenska språket nästan inte alls används som vetenskapligt språk inom en stor del av universitetet, inte heller används några andra främmande språk utöver engelska. Det finns dock stora skillnader mellan fakulteterna, samt mellan grundutbildning och forskarutbildning/forskning. Engelska används i betydligt lägre grad inom grundutbildning än inom forskarutbildning och forskning. Den teknisk-naturvetenskapliga fakulteten utmärker sig genom sin höga andel engelska. Vad gäller skriftlig produktion inom forskarutbildningen är exempelvis nästan alla avhandlingar vid den teknisk-naturvetenskapliga, den farmaceutiska och den medicinska fakulteten på engelska. Vad beträffar attityderna till den aktuella språkanvändningen finns det en tendens till att flera fakulteter vill öka användandet av engelska. Presentationen av studien avslutas med en diskussion kring konsekvenserna av engelskans dominans samt förslag till språkplanering för att förhindra en kvalitetsförsämring av undervisning och forskning.

Attityder till dialekter

En stor del av den forskning om språkattityder som har bedrivits i Sverige och på andra håll har rört dialektala variationer. Ett exempel på en studie om starkt avvikande dialekter är en enkätundersökning bland gymnasieelever på Gotland. Undersökningen visar att dialekten har en hög öppen prestige på Gotland. En tredjedel av gymnasieeleverna uppgav att de alltid talar dialekt, flickorna oftare än pojkarna (Hammermo, Strömqvist & Molin 1981).

Det har även gjorts undersökningar av svenskars åsikter i allmänhet till standarsvenska och dialekt, bland annat har man studerat attityder till olika regionala varieteter. Syftet med Jasmina Bolfek Radovanis aktuella studie (2000) var att undersöka vilka attityder vuxna svenskar i olika delar av landet har till mer utjämnade dialekter respektive standardspråk. Därför gjordes en attitydundersökning bland informanter i Tierp, Östersund, Linkö-

ping, Trollhättan och Malmö. Ett antal direkta metoder användes: ett enkätformulär, ett lyssnartest, två attitydtest och kartritning. Studien grundar sig på ett mindre antal informanter än vad som var planerat. Resultaten visar bland annat att dialekter i de norra och västra delarna av landet är mer prestigefyllda, vilket bekräftar tidigare forskning.

I Lars-Gunnar Anderssons bok Fult språk (1985:141–146) nämns två faktorer som anses bidra till att vissa dialekter åtnjuter högre prestige än andra: dels spridda stereotypa åsikter och fördomar om talarna av dialekten och dels förhärskande maktrelationer i samhället. Bakom språkattityder finns det ofta sociala värderingar och attityder till olika människor, snarare än till deras språk.

Sammanfattning

Dagens språkliga mångfald och ökande språkkompetens gör forskning kring språkattityder än mer intressant och det finns stora områden kvar att utforska. I denna litteraturgenomgång har svensk forskning om språkattityder presenterats. Som framgår har en del redan gjorts på området, ibland dock utifrån ett ganska litet underlag. Sammanfattningsvis tyder dessa undersökningar på att svenskar verkar ha en positiv inställning till engelska, men att man ändå anser att svenskan bör bevaras. Det verkar dessutom möjligt att kombinera en positiv hållning till flera språk. Slutligen finns det indicier på att brytning kan uppfattas som något negativt.

3. Språkattityder i Sverige – några tendenser

Som en del i attitydundersökningen sammanställdes en enkät om 12 frågor som Svenska Gallupinstitutet ställde till 1 000 personer i telefonintervjuer i juni år 2001. Enkäten återfinns som ett appendix till denna bilaga. Attitydundersökningens andra del består av längre intervjuer om cirka en halvtimme vardera. Tio personer, fem kvinnor och fem män, har intervjuats. Intervjuerna har haft sin utgångspunkt i enkätfrågorna, men även spunnit vidare på dessa. Syftet har varit att skapa en större förståelse för hur informanterna tänker kring frågorna. Flervalsfrågor styr och begränsar informanten. De svarande tolkar frågorna olika, vilket ger ett ytligare resultat. Fördelen med en kvantitativ studie är dock att man kan

göra generaliseringar utifrån ett större material. Intervjuer ger å andra sidan djupare förståelse för människors sätt att tänka och reagera, eftersom de tillåter öppna svar. I de intervjuer som gjorts har personerna, förutom egna svar och resonemang, dessutom uppmanats att svara enligt enkätundersökningens fasta svarsalternativ, för att det om möjligt ska ge en större förståelse för enkätresultaten. I det följande kommer de huvudsakliga resultaten från de två studierna att knytas ihop och diskuteras. För en utförligare och mer detaljerad redovisning hänvisas till del 3 och 4.

Engelska och andra främmande språk

Enkätresultaten visar att stödet för engelskan som obligatoriskt skolspråk i princip är fullständigt, medan de övriga språken vardera förordas av mindre än hälften av informanterna. Intervjuerna tyder på att orsakerna till att man väljer endast engelska som alternativ är minst två: dels anser man att det inte finns behov av fler främmande språk, och dels vill man inte lyfta fram något av de andra språken som obligatoriskt, utan tycker att eleverna här kan välja mellan språken. När det kommer till egen önskad språkbehärskning blir man mer benägen att ta med fler språk. Inget språk utöver engelskan lyckas dock locka så mycket mer än hälften av informanterna i enkätstudien. Tyskan har tidigare haft en tämligen stark ställning i Sverige, men så är inte längre fallet, vilket märks genom att de yngre informanterna inte lyfter fram tyskan på samma sätt som de äldre. En del av intervjupersonerna påpekar att det tyska språket inte längre är lika användbart, även om några betonar nyttan av kunskaper i det tyska språket eller menar att tyskan är ett förhållandevis lätt språk att lära sig.

Det finns många fördelar med att lära sig andra främmande språk utöver engelska, inte minst ger det en mer direkt tillgång till stora språk- och kulturområden utanför den anglosaxiska världen. En intervjuperson framhåller exempelvis att vi bör lära oss franska och tyska, eftersom vi är en del av Europa. Han betonar också att spanskan håller på att bli ett allt större och viktigare språk. Men för att lära sig ett främmande språk behöver man naturligtvis motivation, till exempel genom mer intensiva kontakter med berörda språkområden. Finns inte behovet och nyttan så finns inte heller motivationen. Att lära sig ett främmande språk är tidskrävande och språkkunskaperna kräver dessutom underhållning för att studierna

inte ska ha varit förgäves. Det är då lätt att vara praktisk och inrikta sig på det världsspråk man vet att man alltid kommer att behöva goda kunskaper i.

Engelska och svenska

Angående undervisningsspråk i skolan är drygt hälften av informanterna i enkätstudien negativt inställda till att det borde finnas fler skolor där undervisningen främst sker på engelska. Relativt många är ändå positiva, och mest positiv är man i åldrarna 15–29 år, där mycket få helt tar avstånd från yttrandet. Hos de flesta intervjupersoner som delvis instämmer finns det en viss tveksamhet inför påståendet, som man uppfattar som lite för extremt. Man ser gärna en utökad undervisning på engelska, men inte en undervisning främst på engelska. Bland dem som delvis tar avstånd framför en person samma åsikt. Dessutom betonar man vikten av goda svenskkunskaper. De två informanter som inte själva har svenska som modersmål är bland de mest tveksamma och de framhäver det svenska språkets vikt för samhället, kulturen och identiteten. Många av de fördelar och nackdelar som förts fram i debatten nämns av informanterna. Särskilt betonas att man kanske blir sämre på svenska. Den informant som själv gått i en skola med engelska som undervisningsspråk är dock den enda som nämner att lärarna själva inte alltid är så bra på språket. Hon menar att hon trots allt inte lärde sig så mycket engelska under sin skoltid, utan att hon lärde sig mycket mer under sitt år i USA. Dessutom klagar hon på sitt dåliga svenska ordförråd och det är kanske symptomatiskt att hon tycker att svenskan är ett ordfattigt språk. Hennes engelskkunskaper verkar faktiskt till en del ha erövrats på bekostnad av en mer utvecklad svenska. En annan av informanterna framhåller hur viktigt det är att man kan ”det mer intellektuellt krävande formella språket”, och just detta språk torde utvecklas särskilt under gymnasietiden.

Påståendet om att man använder alltför mycket engelska i Sverige håller inte så många med om. Knappt två tredjedelar av informanterna är negativa, men en dryg tredjedel har ändå en positiv inställning till yttrandet. Ju yngre man är desto mindre håller man med om att vi skulle använda för mycket engelska. I den yngsta åldersgruppen är man mycket negativt inställd till påståendet. Bland intervjupersonerna är det inte heller särskilt många som

håller med om uttalandet. När man refererar till användning av engelska i samhället pekar man ibland på den angloamerikanska kulturens dominans, men främst är det användningen av engelska ord och begrepp man tänker på. Endera tycker man att dessa används för mycket och hotar det svenska språket, eller så anser man att det är naturligt att använda sig av engelska begrepp inom vissa områden. Även de som arbetar på engelskdominerade arbetsplatser reflekterar främst över de engelska ord som blivit vardagsuttryck på arbetsplatsen. Man ser det dock som naturligt och nödvändigt att engelskan används, eftersom man anser att man inom dessa delar av näringslivet, samt inom forskningen, snarare är del av en internationell arena, än av en svensk domän. Att då lyfta fram svenskan blir något av ett onödigt dubbelarbete. Det är emellertid inte så troligt att de som inte är i kontakt med forskning och den internationaliserade delen av näringslivet alltid är så medvetna om i vilken utsträckning engelskan används. En informant uttrycker till exempel skepsis mot att företag med engelska som koncernspråk ändå är särskilt engelskdominerade.

Det är ett faktum att goda kunskaper i engelska behövs och i framtiden blir detta troligen allt viktigare. Intervjuresultaten visar att det i engelskbetonade miljöer dessutom oftast förutsätts att alla kan bra engelska, även om så inte är fallet. Detta leder ibland till kommunikationsstörningar, exempelvis i form av texter som författats på ett språk som inte håller kvaliteten. De som inte kan bra engelska är i viss mån handikappade, och även om man kan språket bra kan det upplevas som opersonligt och mer otydligt när viktig information ges endast på engelska till i huvudsak svenskspråkiga mottagare. På universitetet förutsätts man också förstå de komplicerade texter som ska läsas på engelska. Detta kan vara ett särskilt problem för dem som inte har svenska som modersmål och som då måste hantera tre olika språk under sina studier. En informant menar dessutom att en del ungdomar är rädda för att tala engelska, och kanske är det så att många människor känner ett krav på sig att kunna det statusfyllda språket bättre än de anser sig göra, eftersom ”alla svenskar” är så duktiga på engelska.

Ett par informanter påpekar att det är svårt att nyansera sig och uttrycka sina känslor på ett annat språk. Att det är det svenska språket som är vårt främsta kommunikationsmedel, vårt bästa uttrycksmedel för tankar och känslor, samt en viktig del av vår identitet, verkar det överlag inte råda så stora tvivel om. De flesta informanter i båda studierna är positiva till påståendena om att

svenska är ett viktigt skolämne samt att svenska språket är en identitetsskapande faktor i samhället. En informant menar dock att ungdomar har en lite ”halvslapp” inställning till svenska, något som inte bekräftas i enkätstudien, även om det finns en tendens till att yngre personer är något mindre positivt inställda. Här är antagligen också åldersindelningen för grov för att ge rätt utslag (15–29 år). I materialet finns dessutom en tendens till att de som inte har enbart svenska som modersmål i högre grad betonar den identitetsskapande faktorn. Detsamma gör även de två informanter i intervjuundersökningen som har annat modersmål än svenska. Båda betonar svenska språkets viktiga roll och ser det som positivt i fall man vidtog åtgärder för att stärka svenskan i Sverige. En av dessa framhäver att detta är något man gör för att öppna sig mot andra och inte för att stänga in sig. Båda framhäver hur väsentligt det är att man kan sitt modersmål bra innan man lär sig andra språk, och den ena av dessa informanter ser gärna att man höjer svenskämnets status i skolorna. Den andre menar dessutom att många svenskar favoriserar engelskan och är alldeles för förtjusta i att tala språket. Angående svenskans och engelskans framtid i Sverige tror flera informanter att engelskan, i mindre eller större utsträckning, kommer att ta över alltmer, och ett par ser det som något positivt och menar att vi gärna kunde bli helt tvåspråkiga respektive enspråkigt engelsktalande. Andra ser det dock mer som en negativ utveckling. En informant menar att utvecklingens inriktning beror på vad det svenska folket bestämmer sig för.

Svenskan och minoritets- och invandrarspråken

Sverige har aldrig varit ett språkligt homogent land, och den språkliga mångfalden är idag både större och synligare, bland annat genom den nya minoritetsspråkslagstiftningen. Enkätstudiens informanter är mer positiva till de officiella minoritetsspråkens bevarande än till invandrarspråkens. Detta blir särskilt tydligt om man ser till hur många som helt instämmer i uttalandet: närmare två tredjedelar för minoritetsspråkens del respektive en tredjedel för invandrarspråkens. Samma tendens finns hos intervjupersonerna. Man betonar oftast språkets betydelse för identiteten, men några påpekar också att frågan egentligen bara är viktig för de berörda grupperna. Dessutom poängteras att det är mycket viktigt att invandrarna även lär sig svenska. De som är mer tveksamma till in-

vandrarspråkens bevarande anser att de inte har samma tillhörighet i Sverige, eller uttrycker en rädsla för att svenskans kvalitet eller ställning ska hotas om det blir för många språk att ta hänsyn till.

Till påståendet om att det vore bäst om alla i Sverige hade svenska som modersmål har drygt hälften av enkätstudiens informanter en negativ inställning. Personer under femtio år är mer negativa än övriga. Intervjupersonerna är överlag något mer negativt inställda. Alla tio har tolkat frågan som knuten till minoritets- och invandrarspråken, vilket är naturligt med tanke på påståendets placering i enkäten, men det är också möjligt att en delförklaring till att yngre personer i enkätstudien är mer negativa står att söka i en allmänt sett mer positiv inställning till flerspråkighet och användning av engelska. Informanterna motiverar sitt avståndstagande med kommentarer som att ett helsvenskt samhälle är en omöjlighet och att det vore tråkigt och likriktat. De som har en viss förståelse för påståendet menar att det trots allt vore enklast och mest praktiskt. Den person som instämmer helt har en ganska enspråkig syn på hur ett samhälle bäst organiseras. I enkätstudien har de som inte har enbart svenska som modersmål en betydligt mer negativ hållning. De två intervjupersoner som har annat modersmål betonar nyttan med att vara flerspråkig och mångkulturell.

Påståendet om att det ställs för stora krav på invandrares kunskaper i svenska när de söker jobb är man tveksam till. Knappt hälften av enkätstudiens informanter är negativt inställda. Dessutom har ovanligt många angett att de inte vet hur de ska förhålla sig till yttrandet, något som går igen i intervjupersonernas svar. Man har här varit ytterst ovillig att ange ett svarsalternativ och hänvisar till att kraven beror på vilket jobb det gäller. Dessutom framförs åsikten att det idag ställs höga krav på svensktalande också. I enkätstudien är den yngsta åldersgruppen något mer positiv till yttrandet, medan personer som inte har enbart svenska som modersmål är särskilt positivt inställda. De två intervjupersoner som har annat modersmål menar att invandrare ibland diskrimineras på arbetsmarknaden. Den som är yngst av intervjupersonerna är den enda av de övriga som framför samma åsikt. Hon menar att det nog kan vara så att man förknippar bristfällig svenska med bristfälliga yrkeskunskaper.

Uttalandet om att man måste acceptera att invandrare talar svenska med utländsk brytning har däremot de flesta informanter i båda studierna en positiv hållning till, även om viss kritik mot så

kallad Rinkebysvenska kommer upp hos en informant. Motiveringarna är i flera fall att det är omöjligt att få bort en brytning, att det kan vara charmigt bara det är förståeligt och att det kan liknas vid dialekter. Attityder till brytning, liksom till en svenska med andra avvikelser från normen, spelar stor roll för invandrares möjligheter att leva i Sverige utan diskriminering, och forskning om brytning (se litteraturgenomgången) visar ändå på att större tolerans och eftertänksamhet kan behövas.

4. Redovisning av enkätresultat

Som en del i attitydundersökningen sammanställdes en enkät om 12 frågor som Svenska Gallupinstitutet ställde till 1 000 personer (416 män och 584 kvinnor) i telefonintervjuer under perioden 12– 21 juni 2001. Enkäten återfinns som appendix. Nedan redovisas resultaten.

4.1 Intervjupersonernas modersmål

Den första frågan i enkätundersökningen rörde vilket modersmål informanterna anser sig ha. 89 % uppger sig ha Svenska som modersmål. De övriga 11 % fördelar sig på följande sätt:

  • Något av Sveriges officiella minoritetsspråk dvs. samiska, finska, tornedalsfinska, romani eller jiddisch 2 % (eller 15 personer)
  • Något annat språk 6 % (eller 58 personer)
  • Svenska och något av de officiella minoritetsspråken 1 % (eller

5 personer)

  • Svenska och något annat språk 2 % (eller 21 personer).

Alla grupper utom Något annat språk är för små för att resultat som är statistiskt signifikanta ska kunna utläsas. Personer som tillhör nämnda grupp är proportionellt sett något oftare under 49 år, högskoleutbildade och bosatta i storstad jämfört med de med Svenska som modersmål.

4.2 Attityder till behärskning av främmande språk

I det följande behandlas enkätfråga nummer 2 och 3, som berör attityder till främmande språk.

På frågan Vilka av följande språk anser du att alla elever bör läsa i skolan åtminstone någon period? svarade intervjupersonerna på följande sätt: Engelska 98 %, Tyska 42 %, Franska 27 %, Spanska 21 % och Annat språk 3 %. Det överlägset största stödet har inte alldeles oväntat engelskan, men även tyskan står ganska stark, vilket till stor del beror på att det tyska språket har ett stort stöd bland dem som är femtio år och äldre: ungefär hälften vill se tyska som skolspråk. Tyskan har däremot ett mindre stöd bland dem som är under femtio år: runt en tredjedel har valt tyskan som alternativ. Inställningen till tyskan är alltså mindre positiv ju yngre informanterna är, men i alla grupper är rangordningen ändå densamma, dvs. engelska, tyska, franska och spanska.

Frågan Vilka av följande språk skulle du vilja behärska bra? besvarade informanterna på följande vis: Engelska 78 %, Tyska 43 %, Franska 35 %, Spanska 35 % och Annat språk 9 %. I åldrarna 30– 49 år är spanska tämligen populärt: 43 % vill här kunna spanska. Intresset för franska och spanska är dessutom relativt stort bland informanter med högskoleutbildning: 53 % vill kunna franska bra och 45 % vill behärska spanska.

En jämförelse mellan fråga 2 och 3 ger vid handen att de flesta vill att alla ska läsa engelska i skolan, medan färre vill behärska engelska bra. Detta kan tolkas på flera sätt. Endera anser man sig redan kunna engelska, vilket är troligt, eller också anser man det inte vara viktigt att man kan språket. Intresset för tyska är lika stort vad gäller båda frågorna, medan de informanter som vill behärska franska och i synnerhet spanska, är fler än de som vill se de två språken som skolspråk. Relativt många vill även behärska Annat språk bra, vilket inte kan förklaras genom att hänvisa till personer med annat modersmål; även bland dem med Svenska som modersmål vill många kunna ett annat språk.

Sammanfattningsvis framstår engelska som det i särklass dominerande språket. Tyska är ändå ett förhållandevis starkt språk, men har mindre stöd som skolspråk bland yngre personer. Franska och spanska har överlag ett mindre stöd än tyska, men spanskan är ändå ett relativt populärt språk, med tanke på att det inte är ett skolspråk med lång tradition i Sverige.

4.3 Attityder till användning av engelska

Nedan behandlas påstående 4 och 5, som rör attityder till användning av engelska i Sverige.

Inför påståendet Det borde finnas fler skolor i Sverige där undervisningen främst sker på engelska reagerade intervjupersonerna på följande sätt: 23 % tar helt och hållet avstånd och 32 % tar delvis avstånd från påståendet, medan 25 % instämmer delvis och 16 % instämmer helt i påståendet. Drygt hälften (55 %) är alltså negativt inställda till att det borde finnas fler skolor med undervisning på engelska, medan 41 % är positiva till påståendet. (De övriga har svarat Vet ej.)

I den yngsta åldersgruppen, 15–29 år, är man mest positiv.2 Detta är den enda grupp där andelen positiva överstiger andelen negativa. Drygt hälften (52 %) har här en positiv inställning och endast 10 % tar helt och hållet avstånd från påståendet. Nästa åldersgrupp, 30– 49 år, är däremot den mest negativt inställda. Andelen negativa uppgår här till knappt två tredjedelar (64 %). De övriga åldersgrupperna skiljer sig inte nämnvärt från genomsnittet.3

Påståendet Man använder alltför mycket engelska i Sverige fick följande respons: 35 % tar helt och hållet avstånd och 27 % tar delvis avstånd från påståendet, medan 20 % instämmer delvis och 16 % instämmer helt i uttalandet. 62 % har alltså en negativ inställning, medan 36 % har en positiv inställning till yttrandet om att man överanvänder engelska i Sverige.4

Skillnaderna mellan åldersgrupperna är här stora. Tendensen är tydlig: ju yngre man är, desto mindre håller man med om att vi använder för mycket engelska i Sverige. I den yngsta åldersgruppen är hela 80 % negativa till yttrandet. Hälften tar helt och hållet avstånd från påståendet om att man skulle använda för mycket engelska i Sverige och så få som 6 % instämmer helt. I den nästyngsta åldersgruppen är 69 % negativt inställda, men här är det inte ovanligt många som helt och hållet tar avstånd från yttrandet (37 %). I åldersgruppen 50–64 år finns det också något fler negativt inställda (55 %) än positivt inställda (43 %), men här är det betydligt färre som helt tar avstånd (27 %), jämfört med de två yngre grupperna.

2 Åldersgrupperna är 15–29 år, 30–49 år, 50–64 år samt 65– år. 3

Se tabell 1, appendix II.

4

I Maria Wingstedts doktorsavhandling ingår en stor enkätundersökning (se litteraturgenomgången), och här har ett liknande påstående använts, med ett liknande resultat: 56 % är negativa och 40 % är positiva till påståendet ”Engelska används onödigt mycket i Sverige” (Wingstedt 1998:271).

Den grupp som avviker mest från de övriga är den äldsta. Här understiger andelen negativa (37 %) andelen positiva (53 %). Drygt hälften av informanterna i den äldsta gruppen håller alltså med om att det används för mycket engelska i Sverige. En knapp fjärdedel tar dock helt och hållet avstånd från att så vore fallet.5

Sammanfattningsvis kan sägas att man har en mer negativ inställning till undervisning på engelska än till att det skulle förekomma för mycket engelska i samhället. 55 % är negativa till fler skolor med engelska som undervisningsspråk och 36 % är benägna att instämma i att engelskan används för mycket i Sverige. Yngre personer är dock överlag mer positiva till engelskan än äldre är.

4.4 Attityder till svenska språket

I det följande behandlas påstående 6 och 7, vilka berör attityder till svenska språket.

Påståendet Svenska är ett mycket viktigt ämne i skolan håller de flesta med om. 96 % är positivt inställda till uttalandet. 1 % tar helt och hållet avstånd och 2 % tar delvis avstånd från påståendet, medan 4 % instämmer delvis och 92 % instämmer helt. I den yngsta åldersgruppen är man något mindre benägen att helt instämma i påståendet (86 %), men man är ändå till 95 % positivt inställd.

Påståendet Svenska språket är mycket viktigt för Sverige, eftersom det är en del av landets identitet håller de flesta med om. 96 % har en positiv inställning till påståendet. 2 % tar helt och hållet avstånd och lika många tar delvis avstånd från yttrandet, medan 7 % instämmer delvis och 89 % instämmer helt i påståendet.

Tendensen är att ju yngre man är desto mindre benägen är man att hålla med om att svenska språket är en identitetsskapande faktor för Sverige. Skillnaderna är dock inte stora. De yngsta har en något mindre positiv inställning (92 %). 83 % instämmer här helt i uttalandet. Vad gäller informanternas modersmål finns inga signifikanta svar, men påtalas bör kanske ändå att de som inte har angett Svenska som modersmål mer entydigt intar en positiv inställning, än de som enbart har svenska som modersmål. Detsamma gäller för dem som inte har svenskt medborgarskap. Faktum är att knappt någon i dessa grupper intar en negativ hållning till påståendet om att svenskan är en identitetsskapande faktor för Sverige.

5 Se tabell 2, appendix II.

Sammanfattningsvis förhåller sig alltså de flesta informanter positiva till yttrandena om svenska som ett mycket viktigt skolämne samt svenska språket som identitetsskapande faktor i samhället.

4.5 Attityder till bevarandet av minoritets- och invandrarspråken

Nedan behandlas påstående 8 och 9, som rör attityder till minoritets- och invandrarspråk.

Till påståendet Det är viktigt att bevara minoritetsspråken i

Sverige intar så många som 81 % en positiv hållning. 6 % tar helt och hållet avstånd och 10 % tar delvis avstånd från påståendet, medan 21 % instämmer delvis och 60 % instämmer helt i yttrandet.

Kvinnor är något mer positiva än män när det gäller denna fråga. 67 % av kvinnorna och 53 % av männen instämmer helt i påståendet. Sammanlagt har 87 % av kvinnorna en positiv inställning, jämfört med 75 % av männen.6 Skillnaden i inställning mellan åldersgrupperna är inte stor. Noteras bör dock att man i den yngsta gruppen till relativt stor del instämmer delvis (30 %) och relativt sällan instämmer helt i påståendet om att det är viktigt att bevara minoritetsspråken (50 %).

Till påståendet Det är viktigt att bevara invandrarspråken i

Sverige intar 58 % en positiv och 39 % en negativ hållning. 17 % tar helt och hållet avstånd och 22 % tar delvis avstånd från påståendet, medan 25 % instämmer delvis och 33 % instämmer helt i påståendet.

Även här har kvinnor har en något mer positiv inställning än män. 39 % av kvinnorna instämmer helt, medan 27 % av männen gör det. Sammanlagt har 67 % av kvinnorna och hälften av männen en positiv inställning.7 En granskning av skillnader i attityder mellan åldersgrupperna visar att det finns en tendens till att man är något mindre positivt inställd ju äldre man är. I alla grupper överväger dock antalet positiva. De yngsta är mest obenägna att helt och hållet förkasta påståendet om att det är viktigt att bevara invandrarspråken. Endast 7 % tar här helt och hållet avstånd. 35 % är dock ändå negativt inställda. Nämnas kan dessutom att hög-

6

Se tabell 3, appendix II.

7

Se tabell 4, appendix II.

skoleutbildade har en tämligen positiv hållning till invandrarspråken (69 %). 38 % instämmer här helt i påståendet

Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns en mer positiv inställning till de officiella minoritetsspråkens bevarande än till invandrarspråkens. Denna skillnad blir ännu större om man ser till hur många som instämmer helt i de båda påståendena: 60 % respektive 33 %.8 Kvinnor är något mer positivt inställda till båda frågorna. En viss skillnad mellan åldersgrupperna finns, men skillnaderna mellan könen är dock större.

4.6 Åsikter om ett Sverige med många modersmål

Angående enkätens tolfte påstående Det vore bäst om alla i Sverige hade svenska som modersmål har informanterna delade åsikter. Över hälften av informanterna (56 %) har en negativ hållning till påståendet om att det vore bäst att alla hade samma modersmål, medan 38 % förhåller sig positivt till yttrandet. Så många som 40 % tar helt och hållet avstånd och 16 % tar delvis avstånd, medan 15 % instämmer delvis och 23 % instämmer helt i påståendet.9

Män är något mer benägna att instämma helt än vad kvinnor är. 29 % av männen och 18 % av kvinnorna instämmer helt. Sammanlagt är 44 % av männen och 34 % av kvinnorna positiva till påståendet om att det vore bäst med endast svenska som modersmål i Sverige.

Skillnaderna mellan åldersgrupperna är dock större. Ju yngre man är desto mer obenägen är man att hålla med om yttrandet, och ju äldre man är desto mer benägen är man till det. Informanter över femtio år håller betydligt oftare med om att det vore bäst om alla hade svenska som modersmål. I den äldsta åldersgruppen har man den mest positiva inställningen till uttalandet. Drygt hälften (51 %)

8 I Wingstedts undersökning används de mer passiva formuleringarna ”Det vore synd om

samiska språket i Sverige försvann” samt ”Det vore synd om invandrarspråken i Sverige försvann”. Angående det senare påståendet uppnåddes liknande resultat som för påstående 9 i denna undersökning: 54 % av Wingstedts informanter är positiva och 40 % är negativa till yttrandet. Angående yttrandet om samiska språket är Wingstedts informanter mer positiva än personerna i denna undersökning: 86 % är positiva medan 9 % är negativa till yttrandet. Så många som 74 % instämmer helt i påståendet om att det vore synd om samiska språket i Sverige försvann (Wingstedt 1998:262).

9

Wingstedt använder påståendet ”Det bästa för Sverige vore om alla hade svenska som

modersmål”. Här är skillnaderna mellan undersökningarna relativt stora: 46 % av Wingstedts informanter är positiva och 47 % är negativa till yttrandet. Andelen positiva uppgår alltså till knappt hälften av informanterna. Endast 28 % tar helt avstånd och 31 % instämmer helt (Wingstedt 1998:271).

är positiva, medan 37 % intar en negativ hållning. Endast 24 % tar helt och hållet avstånd från uttalandet medan så många som 35 % instämmer helt. I den näst äldsta åldersgruppen finns det något fler negativa än positiva. I de två yngsta grupperna tar man emellertid mycket tydligare avstånd. Nästan hälften tar helt och hållet avstånd från uttalandet och sammanlagt är knappt två tredjedelar negativt inställda.10

Om man ser till utbildning är 70 % av de högskoleutbildade negativa och 23 % är positiva till yttrandet. Så många som 55 % tar helt och hållet avstånd från påståendet, medan endast 12 % instämmer helt. Vidare tar över hälften av de informanter som inte har angett att de har Svenska som modersmål helt och hållet avstånd från uttalandet. I gruppen Något annat språk tar exempelvis 57 % helt och hållet avstånd och sammanlagt har 68 % en negativ hållning till yttrandet. 28 % av dem som har uppgett att de har Något annat språk som modersmål är emellertid positiva till tanken om att det vore bäst med endast svenska som modersmål.

Sammanfattningsvis är alltså över hälften av informanterna negativt inställda till påståendet om att det vore bäst om alla hade svenska som modersmål i Sverige. Kvinnor är mer negativa än män, men skillnaderna mellan åldersgrupperna är större: yngre personer är mer obenägna att hålla med om uttalandet. Akademiker har likaså en mer tydligt negativ hållning, liksom intervjupersoner som inte har enbart svenska som modersmål.

4.7 Attityder till svenska talad av personer med utländsk bakgrund

Slutligen behandlas påstående 10 och 11, som berör attityder till svenska talad av personer som inte har svenska som modersmål.

De flesta informanter (94 %) är positiva till påståendet Man måste acceptera att invandrare talar svenska med utländsk brytning. 2 % tar helt och hållet avstånd och 3 % tar delvis avstånd, medan 11 % instämmer delvis och 83 % instämmer helt i yttrandet. Det finns små skillnader mellan olika grupper, till exempel är alla akademiker positivt inställda och 90 % av dem instämmer helt, men på det stora hela har man genomgående ungefär samma uppfattning om frågan.

10 Se tabell 5, appendix II.

Inför påståendet Det ställs för stora krav på invandrares kunskaper i svenska när de söker jobb har man däremot delade åsikter. Sammanlagt har knappt hälften (48 %) en negativ hållning till påståendet om att det skulle ställas för stora krav på svenskkunskaper, medan 41 % har en positiv hållning och håller därmed med om att kraven kan vara för stora.

25 % tar helt och hållet avstånd och 23 % tar delvis avstånd från påståendet, medan 26 % instämmer delvis och 15 % instämmer helt i yttrandet. Så många som 9 % har angett Vet ej som svar.

Vissa skillnader mellan åldersgrupperna kan observeras. Mest positivt inställd till yttrandet är man i åldrarna 15–29 år och mest negativ i åldrarna 50–64 år. I den yngsta gruppen är man alltså mest positiv. Här är det i motsats till genomsnittet färre som har en negativ hållning till påståendet (39 %) än som har en positiv hållning (53 %). Drygt hälften håller alltså med om att det ställs för stora krav på svenskkunskaper på arbetsmarknaden. Endast 13 % tar helt och hållet avstånd. Den positiva attityden beror på att ovanligt många delvis instämmer i påståendet och det är alltså inte ovanligt många som helt instämmer. I gruppen 50–64 år finns det däremot fler negativa (58 %) och färre positiva informanter (33 %).11 De intervjupersoner som inte har angett Svenska som modersmål är däremot mer benägna än genomsnittet att instämma i påståendet. I gruppen Något annat språk instämmer så många som 38 % helt, och sammanlagt 68 % har en positiv inställning till yttrandet.

Sammanfattningsvis förhåller sig alltså de flesta informanter positivt till yttrandet om att man måste acceptera svenska talad med brytning. Påståendet om att det ställs för stora krav på invandrares svenska på arbetsmarknaden har man dock delade åsikter om. Knappt hälften av informanterna är negativt inställda till att så vore fallet. Relativt många har dessutom angett Vet ej som svar. De yngsta är något mer positiva till yttrandet. Personer som inte har enbart svenska som modersmål är särskilt benägna att anse att kraven är för högt ställda.

11

Se tabell 6, appendix II.

5. Redovisning av intervjuresultat

Som en del i attitydundersökningen har längre intervjuer om cirka en halvtimme vardera gjorts. Tio personer, fem kvinnor och fem män, har intervjuats. Flertalet intervjuer är gjorda över telefon. Alla intervjuer har bandats. Intervjuerna har haft sin utgångspunkt i enkätfrågorna, men även spunnit vidare på dessa. Syftet har varit att skapa en större förståelse för hur informanterna tänker kring frågorna. Nedan följer en kort presentation av intervjupersonerna, där personernas egentliga namn naturligtvis har bytts ut. Därefter görs en genomgång av intervjuresultaten.

5.1 Presentation av intervjupersonerna

1. Hans, drygt 70 år, bosatt i Stockholm. Gymnasieutbildning. Hans är pensionär, men guidar turister på somrarna.

2. Ingrid, 60 år, bosatt i större stad i södra Sverige. Viss universitetsutbildning i beteendevetenskapliga ämnen under åttiotalet. Ingrid är numera sjukpensionär.

3. Maria, närmare 60 år, bosatt i större stad i södra Sverige. Maria kom till Sverige från Östeuropa i början av sjuttiotalet. Maria har viss universitetsutbildning och hon arbetar som lärare, i första hand som hemspråkslärare.

4. Kerstin, drygt 50 år, bosatt i storstadsområde i södra Sverige. Genomgången forskarutbildning inom medicin.

5. Carlo, drygt 40 år, bosatt i större stad i mellersta Sverige. Carlo kom till Sverige från Latinamerika för cirka tjugo år sedan. Han har läst en rad olika ämnen vid olika universitet och arbetar nu som fritidspedagog och lärare.

6. Lars, drygt 30 år, bosatt i Stockholm. Filmutbildning samt en brett anlagd IT-utbildning. Lars har ett stort musikintresse och är själv medlem i ett band. Han arbetar på ett IT-företag med internationell inriktning.

7. Jan, drygt 30 år, bosatt i större stad i mellersta Sverige. Jan har beteendevetenskaplig utbildning och arbetar som rekryterare på ett bemanningsföretag.

8. Eva, knappt 30 år, bosatt i Stockholm. Bred universitetsutbildning inom samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen (ej språk) samt inom IT. Eva arbetar på ett telecomföretag med internationell profil.

9. Erik, 25-årsåldern, bosatt på mindre ort i mellersta Sverige. Erik har tvåårig gymnasieutbildning och arbetar som elektriker. 10. Lena, 20 år, bosatt i större stad i mellersta Sverige. Lena gick på ett gymnasium med undervisning huvudsakligen på engelska. Hon har planer på att bli 1–7-lärare.

5.2 Attityder till undervisning i främmande språk i skolan

Samtliga intervjupersoner anser, ibland med tillägg som ”naturligtvis” eller ”definitivt”, att alla elever åtminstone någon period bör läsa engelska i skolan (enkätfråga 2).12 Fyra av informanterna väljer engelska som enda främmande språk. Lars motiverar sitt val med att engelska är ett världsspråk, medan de övriga har begränsad användning. Han anser att man inte ska tvinga eleverna att läsa språk som ”de inte har någon känsla för”. Däremot tycker han att man bör välja ett språk till och han anger då franska och tyska som alternativ. Jan anser också att man gärna kan läsa ett språk till, men att det inte spelar så stor roll vilket språk det är. Han påpekar att tyskan inte längre är så användbar. Även Kerstin menar att tyska inte är så viktigt längre och att det är ”engelska som gäller vart man än kommer”. Lena anser att det är ”upp till var och en” att läsa de övriga språken.

Av de övriga intervjupersonerna betonar de flesta särskilt tyskan som skolspråk, men flertalet tar även upp franskan. Carlo är ensam om ta med alternativet spanska, vilket han gör med motiveringen att spanskan har blivit allt viktigare. Han anser också att alla utöver engelska och spanska bör lära sig åtminstone grunderna i franska och tyska, eftersom vi är en del av Europa. Maria tycker att det är synd att man ofta lämnar bort B-språket på gymnasiet. Eva menar att hon har märkt att det är ett hinder både i jobbsammanhang och ute i Europa att hon inte kan tyska och hon anser att språket borde vara obligatoriskt. Dessutom ifrågasätter Jan och Erik att svenska inte finns med som alternativ, vilket eventuellt tyder på att de som i enkätstudien har angett alternativet Annat språk, ibland har haft just svenskan i åtanke.

12

Se appendix 1.

5.3 Åsikter om önskad egen språkbehärskning

I likhet med resultaten från enkätundersökningen tenderar informanterna att själva vilja kunna fler språk än de språk som de vill se som obligatoriska i skolan. Sju av intervjupersonerna anger här tre eller fler språk. Vanligast är att man väljer bland språken engelska, tyska och franska. Tyska och franska är mer populärt bland intervjupersonerna jämfört med enkätundersökningens informanter. Utöver dessa språk, nämns spanska av endast två personer (Lena och Eva), italienska av en person (Maria) och ryska av en informant (Carlo).

Nästan alla väljer engelska som alternativ och tre informanter (Hans, Maria och Jan) säger sig inte kunna engelska så bra. I övrigt är det vanligt att man framhåller att man kan engelska. Lena och Carlo väljer inte alternativet engelska eftersom de anser att de redan kan engelska. Även Lars är inne på samma linje, men anger ändå engelska som alternativ. Ett liknande resonemang är antagligen också en viktig orsak till att relativt få av personerna i enkätstudien här valde engelska. Två intervjupersoner väljer däremot enbart alternativet engelska. Jan gör det med motiveringen att han inte kan så bra engelska, medan Kerstin tycker att man inte har så stor nytta av de andra språken. Hans väljer utöver engelska endast tyska, eftersom tyskan är så lik svenskan och därför är lättare att lära sig. Även Lars påpekar att tyska är ”ett tacksamt språk” och att man kan klara sig ganska bra redan på skoltyska.

På en mer konkret fråga om vilka språkkurser man skulle kunna tänka sig att gå om man hade tid och möjlighet minskar dock ofta antalet språk. Lars menar exempelvis att man måste vara realistisk och att man måste prioritera. Även om han tidigare nämnt franska tror han att han inte skulle ha tålamod att lära sig språket och att han i så fall skulle behöva ”skaffa sig motivation för det, till exempel ett jobb i Frankrike eller en fransk flickvän”.

5.4 Attityder till skolor med engelska som undervisningsspråk

Påståendet om att det borde finnas fler skolor med engelska som undervisningsspråk har intervjupersonerna delade åsikter om. Ingrid instämmer helt i påståendet. Hon menar att det är bra att möjligheten finns och att det är ett ”utmärkt sätt att komma in i

språket och lära sig det flytande”. Hon kunde absolut tänka sig att hennes barn hade gått i en sådan skola. Kerstin instämmer delvis, men påpekar att hon inte vet hur många sådana skolor det redan finns. Även Eva och Jan instämmer delvis och båda menar att det alltid är en fördel att kunna bra engelska i jobbsammanhang, men att all undervisning kanske inte bör vara på engelska. Lena, som själv har gått i en gymnasieskola med engelska som undervisningsspråk i de flesta ämnen, tycker att det är svårt att ta ställning till påståendet och menar att man får se till hur stort intresset är. Hon anser dock att det borde finnas skolor där man kan läsa mer engelska än idag.

Hans och Erik tar delvis avstånd från påståendet. Erik anser att denna typ av undervisning inte bör bli för utbredd. Hans menar att man gärna kan använda engelska i undervisningen i flera ämnen. Han påpekar att detta förekom redan när han gick i skolan. Då kunde man exempelvis ha undervisning i religion på tyska och i matematik på franska. Lars tar först helt avstånd från påståendet, men ändrar sig sedan till att delvis ta avstånd. Han menar att det är bra att valmöjligheten finns, men att det är viktigare att man kan svenska bra. Maria, som inte själv har svenska som modersmål, tar delvis avstånd och betonar att man i ett svenskt samhälle först och främst ska behärska svenska: ”Annars har vi snart bara engelska överallt.” Hon menar att det är mycket viktigt för en nation att alla kan nationens språk, eftersom språket är ett så viktigt medel i samhället. Även Carlo är negativt inställd och tar helt och hållet avstånd från påståendet. Han menar att eftersom vi är i Sverige ska undervisningen vara på svenska: ”Man ska behålla sin identitet och kultur, och språket är en del av kulturen.”

Informanterna tillfrågades även om vilka fördelar det kan finnas med den här typen av skolor, och många svarade då att engelskan är ett världsspråk man alltid har nytta av och att globaliseringen och internationaliseringen har ökat. Kerstin menar att man får en bra förberedelse för högskolestudier. På frågan om det finns några nackdelar med den här typen av undervisning, svarade ungefär hälften att man kanske tappar lite av det svenska språket, att man förlorar nyanser i språket. Lars betonar att ”det är viktigt att man kan det mer intellektuellt krävande formella språket, och inte bara vardagsspråket, om man vill satsa på en framtid i Sverige”. Ingrid påpekar att de som är svagpresterande i språk kan ha svårt att följa undervisningen, men att de då kan byta till vanlig undervisning.

Lena valde ett gymnasium med undervisning på engelska, därför att hon alltid har varit fascinerad av språket och tycker att det är roligt att tala engelska. Dessutom ville hon göra något nytt eftersom hon var lite skoltrött. Hon menar att en stor fördel med ett sådant gymnasium är att man blir mindre rädd för att prata engelska och hon tror att många tycker att de inte pratar tillräckligt bra. Lena säger att det var mycket jobbigt att läsa på engelska i början, men att ”man kommer in i det och inser att man inte kan förstå vartenda litet ord”. Det viktigaste är att man förstår helheten. Hon påpekar att man läser på engelska på universitetet också och ”förr eller senare måste man ju ändå börja”. Lena hade gärna sett att de hade fler engelsktalande lärare. Många lärare var inte så duktiga på engelska. Dessutom hade hon gärna haft vanlig undervisning i engelska också, vilket de inte alls hade. Lena är ändå rätt nöjd med sin gymnasietid, men hon tycker inte att hennes engelska utvecklades så mycket under de här åren. Däremot vistades hon ett år i USA och då lärde hon sig en mer fullständig engelska, med vardagsord och slanguttryck. Lena klagar i gengäld på att hon tycker att hennes svenska är dålig och att hon inte har så stort svenskt ordförråd. Hon tycker dessutom att svenskan är ett ordfattigt språk, och att många ord och uttryck saknas. Svenskan har ”samma ord för många saker och det är lite tråkigt”.

5.5 Åsikter om engelska på arbetet samt inom högre studier och forskning

Lars jobbar på ett IT-företag där engelska används mycket. Man har många utländska företag som kunder och en del anställda kan inte svenska. Engelska bör dock alla kunna. All central information sker på engelska, och möten där icke svensktalande är med är på engelska. Inom hans egen grupp används däremot svenska, eftersom alla är svenskspråkiga. Den information som går ut från hans egen grupp är både på engelska och svenska, och har översatts av en person som har hand om översättningen till engelska. Man måste alltså kunna läsa och tala, men inte nödvändigtvis skriva engelska. Lars menar dock att man måste kunna engelska för att ha en framtid inom företaget. De som har svårt för engelska har ett handikapp. Lars tycker inte att man överanvänder engelska, men många engelska uttryck har blivit vardagsuttryck, som man använder utan att reflektera över att man gör det. Lars menar att det är naturligt

och nödvändigt att man använder engelska eftersom företaget vill nå en internationell marknad och dessutom har anställda som inte kan svenska. En uns av kritik kan dock skönjas när han säger att det visserligen är bra att man tar hänsyn till dem som inte kan svenska, men att det blir lite opersonligt och man kommer lite längre ifrån varandra när kommunikationen är på engelska. Nästan alla på företaget är ändå svenskar och har svenska som modersmål. Vissa kan dessutom engelska sämre. Informationen blir tydligare och rakare om den ges på modersmålet, men han har dock inte upplevt att det har blivit missförstånd.

Eva jobbar på ett företag som finns i många länder och koncernspråket är uttryckligen engelska. Eva anser även hon att det blir naturligt att språket är engelska och hon tycker att det är roligt och spännande att jobba på ett internationellt företag. Liksom i Lars fall är också Evas arbetsgrupp svenskspråkig, men ofta ska rapporter läsas av andra och då skriver hon direkt på engelska. Någon översättare finns inte och alla skriver själva, med mycket skiftande kvalitet som följd, vilket engelskspråkiga ibland klagar över. Eva menar att man absolut överanvänder engelska ibland. Språket är tämligen svengelskt och begrepp som finns på svenska ersätts ändå med engelska ord. Hon blir irriterad på att man blandar språken och på så sätt utarmar svenskan, samtidigt som hon märker att hon själv tar efter och gör likadant. Hon konstaterar att hon ”aldrig skulle gå upp på barrikaderna för svenskan”. Liksom på Lars företag är det ett handikapp att inte kunna engelska. Det finns flera som inte kan engelska så bra, och de får problem ibland. De kan till exempel inte ta alla jobb. Det förutsätts att alla kan engelska, men ibland är det inte så. Eva tror att kravet på engelskkunskaper har blivit mer allmänt inom företaget: ”förr var det mest chefer som reste runt, nu reser också övriga runt.”

Kerstin har skrivit en doktorsavhandling inom medicin och jobbar nu delvis som forskare. Hennes avhandling är skriven på engelska, vilket avhandlingarna inom medicinska fakulteten enligt henne alltid är. Hon tycker inte att det innebär något problem att skriva på engelska, eftersom alla artiklar hon har skrivit under årens lopp är skrivna på engelska. Att sedan skriva avhandlingen på samma språk var en självklarhet. Hon menar att man lär sig skriva på engelska efterhand, när man läser vad andra har skrivit, men den vanliga skolengelskan räcker inte långt. Hon anser att det är bättre att skriva direkt på engelska, eftersom det inte är lätt för en översättare att översätta en fackuppsats utan att det blir några fel. Man

har dock alltid språkgranskare, som kontrollerar grammatiska fel, stavning och ordvändningar. Innehållet förstår de sig dock inte på. Kerstin menar att man även i tal ofta använder engelska uttryck, men att alla begrepp ju inte heller finns på svenska. Hon tror inte att det är någon idé att försöka lyfta fram svenskan som vetenskapligt språk, eftersom man hela tiden går ut internationellt och då måste man använda engelska. Hon är övertygad om att ”i fall man ska ha det internationella forskarutbyte som alla anser är så viktigt, så måste det nog vara på ett och samma språk och just nu är det engelska som gäller”. Utan problem sker dock inte denna kommunikation, i bland är det svårt att kommunicera med andra på till exempel kongresser, eftersom en del nationaliteter inte är så bra på engelska.

Ingrid, Eva, Jan och Carlo har alla studerat vid universitetet. I Ingrids fall var litteraturen praktiskt taget helengelsk, vilket hon tyckte gick bra, även om det var jobbigt i början och tog tid. Hon upplevde inte att hon hade några problem med förståelsen, eftersom det fanns lexikon för vetenskapliga begrepp att tillgå. Eva är också positiv och tycker att det är en nyttig övning, även om hon inte läser helt obehindrat på engelska. Hon menar att hon i alla fall får grepp om helheten, men säger sig helst läsa på svenska, eftersom hon får mer utbyte av litteraturen då. Jan hade inte så mycket kurslitteratur på engelska. Han tycker inte att han kan engelska tillräckligt bra. Han har inget flyt i sin läsning och känner att det är svårt att ”summera helheten”. Det går inte att på samma sätt skumma igenom och titta tillbaka på det väsentliga som man gör när man läser på svenska: ”Man måste läsa allting och kanske ändå inte få fram vad som är det viktigaste och vad som är marginellt.” Carlo menar att det är svårt att ha litteratur på engelska och tentor på svenska. Han måste läsa på engelska, tänka på spanska och skriva på svenska, vilket gjorde att ”det var tre gånger jobbigare” för honom än för de svenskspråkiga. Han hade gärna haft enbart svensk litteratur.

5.6 Attityder till engelska i populärkulturen

Vad gäller det amerikanska filmutbudet, tycker en del att den amerikanska kulturen är för dominerande och att man borde visa fler europeiska filmer. Hans menar att ”amerikanerna har tagit över genom sitt språk och därigenom slår ut andra kulturer och språk”.

Maria anser att ”vi i Europa har mycket bättre kultur”, och Eva tycker att det borde visas fler filmer från till exempel asiatiska länder. Lena tycker att det kan vara svårt att hänga med när man ser filmer på andra språk än engelska, kanske för att textningen är för dålig. Lars menar att det är ”fantasilöst” att det visas så mycket amerikansk film, speciellt på kommersiella kanaler, men att det är svårare att lansera andra filmer, eftersom engelska har blivit ett standardfilmspråk, liksom inom popmusiken: ”Man är så van vid det. Man tycker att det låter bäst.”

Lars har själv gjort film och skrivit filmmanus, främst under utbildningen. Då har han alltid gjort film på svenska, eftersom de görs i Sverige med svenska skådespelare och utspelas i Sverige: ”Det vore tramsigt att göra det på engelska. Det blir automatiskt mer en parodi.” Lars har dessutom ett stort musikintresse och är själv medlem i ett band. Bandets texter är på engelska. Han menar att det är naturligt, eftersom banden de influerats av sjunger på engelska. Engelska är dessutom tacksamt att sjunga på. Det låter bra och det är ett mjukt språk. Han menar även att de inte tar sig själva som musikband på fullt allvar, och då är det lättare att sjunga på engelska. Det är lättare att hitta ord som låter bra och det är sällan man lyssnar på låttexterna ändå. Vill man däremot att det ska betyda något skriver man på svenska: ”Vill man uttrycka någonting, så gör man det bäst på det språk man själv tänker på.” Engelska blir automatiskt mer nonsens: ”Man väljer ord som låter häftigt.” Svenska blir rakare och öppnare. Svenska ord känns mycket mer värdeladdade: ”Att säga eller sjunga Jag älskar dig istället för I love you baby – det är stor skillnad.”

5.7 Åsikter om användningen av engelska i samhället allmänt sett

Påståendet om att man använder för mycket engelska i Sverige håller inte många med om. När man instämmer tänker man främst på användningen av engelska ord. Kerstin instämmer delvis: ”I vardagsspråket kan jag hålla med om det. Det är väldigt mycket svengelska nu. Vi förvanskar termer och importerar. Det finns en risk för att svenskan tunnas ut. Det vore bättre om vi kunde hålla isär språken.” Även Maria instämmer delvis: ”Engelskan finns praktiskt taget överallt och kommer mer och mer.” Som exempel nämner hon reklam och kläder, och frågar sig om det kanske är

”mode att man ska använda engelska ord. Man tycker kanske att man är tuff eller att man hänger med”. Hon fastslår att man ska tala svenska eller engelska, men inte blanda. Carlo är mest negativ till engelskan och han instämmer helt i påståendet. Han nämner att man brukar säga att ”det mest amerikaniserade landet efter Sverige är USA”.

Ingrid och Erik tar helt och hållet avstånd från påståendet, medan resterande delvis tar avstånd. Lena tar upp att det används många engelska ord för olika begrepp, till exempel inom IT, men menar att de svenska översättningarna kan låta lite ”töntiga och löjliga”. Lars menar att engelska begrepp inom IT-branschen behövs, eftersom IT är en global marknad och man ju vill göra sig förstådd utåt. Det skulle bara ”bli rörigt och kännas fånigt” att översätta begreppen till svenska. Hans reagerar på att man gör reklam på engelska för svenska produkter. Annars tycker han att man snarare kunde använda mer engelska i Sverige.

5.8 Tankar om svenskans och engelskans framtid i Sverige

Efter detta påstående ställdes ett par följdfrågor, som främst rörde sig kring möjligheten att engelskan skulle kunna få ett mycket stort inflytande i Sverige i framtiden och kanske rentav ta över, och om det i så fall finns någon anledning att redan nu arbeta för det svenska språket.

Hans, som jobbar som guide på somrarna, guidar ibland också på engelska, men är inte särskilt nöjd med sin engelska. Han ser gärna att det engelska språket får ännu större genomslagskraft än det redan har. Enligt honom vore det bra om engelskan kunde bli lika användbar som modersmålet och att vi alla vore tvåspråkiga. Han vill dock inte att vi helt överger det svenska språket, eftersom vi då förlorar kontakten med vår historia och vår kultur. Han vill inte heller att vi övergår till att prata engelska inom familjen. Hans tror dock att engelskan kommer att ta över allt mer, eftersom de yngre är bekanta med engelska på ett helt annat sätt än de äldre är. Han säger sig vara sorgsen över att svenskan inte har samma ställning i världen som engelska och han reagerar på att amerikaner tar för givet att alla andra kan engelska. Även Erik tror att engelskan kommer att få större inflytande och att majoriteten måste kunna engelska för att klara sig i samhället. Han har själv ingen kontakt

med engelskan, annat än när han är ute och reser, men han tycker inte att det är viktigt att bevara svenskan, utan anser att vi lika gärna kunde övergå till att tala engelska i Sverige: ”Det kan ju vara ett problem över några generationer, men sen när alla pratar engelska så är det ju ingen som tänker på det mer. Då spelar det ingen roll längre.” Lena säger spontant att det kanske kommer en tid, då Sverige helt försvinner. Det tar några generationer, men sedan är vi kanske där. Själv vill hon att Sverige och svenskan ska finnas kvar, men menar att det helt är beroende av vad det svenska folket bestämmer sig för. Hon tror att ”ungdomar nog har en lite halvslapp inställning till svenska”, och att de ”är ganska amerikaniserade och lättpåverkade”.

Lars menar att det vore enklare om alla talar samma språk, men att det inte vore värt alla bekymmer det skulle medföra att övergå till ett annat språk, om det alls vore möjligt. I vilket fall skulle det ta många år, 50–100 år, menar han. Lars tror att engelskan kommer att bli allt viktigare, men att alla inte kommer att behöva kunna engelska. Däremot kommer det att bli ett allt större handikapp att inte kunna språket. Han påpekar att det inte bara handlar om det engelska språket utan också om den amerikanska kulturen, som brer ut sig alltmer. Ingrid tror inte att man kommer att glömma bort svenskan i Sverige, men att det är möjligt att engelskan får större inflytande. Jan tror inte heller att engelskan kommer att ta över eller att man måste kunna flytande engelska, men att man måste ha en viss förståelse för exempelvis olika begrepp. Han tror inte att det är nödvändigt att man kan engelska även om man jobbar på ett företag med engelska som koncernspråk, utan att det mest är personer i ledningsgrupper och sådana som har kontakt med kunder i utlandet som måste behärska språket.

Eva tror att det kommer att bli en motreaktion av typen ”värna svenska språket”, eftersom det ofta brukar bli det när något blir för överdrivet. Hon tror att svenskan kommer att finnas kvar och att det inte behövs några politiska insatser för att försäkra sig om det. Kerstin menar tvärtom att det finns en anledning att jobba för svenskan och att engelskan kan få för stor påverkan på det svenska språket. Hon betonar att engelskan är viktig i alla sammanhang, men att svenskan också är viktig och bör bevaras som den är utan uppblandning: ”Alla borde skärpa till sig när det gäller detta.” Maria tror inte att engelskan helt kommer att ta över, men att det blir ”någon sorts halvengelska och halvsvenska”. Hon anser att politikerna bör jobba mer för att stärka svenskan och ge svensk-

undervisningen mer status. Ungdomarna bör få veta att om man är bra på sitt eget språk, blir man bättre på engelska också. Hon tror inte att de människor i Sverige som inte har svenska som modersmål skulle ha något emot en sådan utveckling, i varje fall inte om ”de tänker efter och är förnuftiga”. Carlo menar däremot att det finns en risk för att engelskan kan ta över och att man förlorar det svenska språket på långt sikt. Han menar att svenskar tycker om att prata engelska för att det är kul, och att de på något sätt känner sig bättre och viktigare då de talar engelska. Carlo anser att politikerna bör jobba för att främja svenskan. Han menar att man ska förstärka sin egen kultur, innan man närmar sig andra kulturer. För att kunna tala andra språk måste man kunna sitt eget språk bra, betonar han. Han tror att en del invandrare eventuellt kan bli oroliga för en sådan utveckling, men att ett förstärkande av svenskan inte betyder att man är ”ultranationalist”, och att man inte ska tolka det så, ”utan tvärtom som något man gör för att öppna sig mot andra”.

5.9 Åsikter om svenska som skolämne

Påståendet om att svenska är ett mycket viktigt ämne i skolan instämmer alla informanter helt i. Många betonar att man behöver kunna bra svenska för att kunna uttrycka sina känslor, göra sig förstådd och kunna kommunicera med andra, så att man klarar sig ute i samhället. Eva uttrycker det så här: ”Det är vårt modersmål och man har ett stort handikapp om man inte behärskar det bra.” Hans menar att ”modersmålet, som man föds in i, är viktigare än det andra språket”. Lars påpekar att om man vill värna om den svenska kulturen, så innebär det också att vara rädd om språket. Lena är mer pragmatisk och betonar att det är viktigt att lära sig grammatik och ord. Hon klagar på att hennes lärare bara sysslade med litteraturhistoria och inte lärde dem någon grammatik och hon tycker att ungdomar idag är dåliga på grammatik. Själv vet hon enligt egen utsago knappt vad ett verb är för något. Hon vill öka sitt ordförråd, som hon tycker är bristfälligt, men menar att man därför inte bara måste läsa litteraturhistoria.

5.10 Åsikter om svenska som identitetsskapande faktor

Påståendet om att svenska språket är viktigt för Sverige eftersom det är en del av landets identitet instämmer nio informanter helt i. Erik instämmer delvis, men tycker att frågan är svår att svara på. Han säger att språket har betydelse för hans identitet, eftersom det är det språk han kan, men engelska hade å andra sidan gått lika bra. Svenska är viktigt för att det är vårt språk, men vi kunde också lika gärna byta språk, menar han. Lena anser däremot att Sverige inte riktigt vore Sverige utan det svenska språket. Jan menar att svenskan har betydelse för hans identitet, eftersom han tänker på svenska och använder svenska ord och termer, vilket formar identiteten. Känslan för ordens betydelse har man inte på samma sätt i ett annat språk. Man kan inte beskriva exakt hur man känner, menar han. Eva betonar att hon inte kan nyansera sig och uttrycka sig ”på ett klyftigt sätt” på ett annat språk. Man blir tråkig, dum och humorlös: ”Jag är mer Eva på svenska än jag är på något annat språk.”

5.11 Inställningen till minoritets- och invandrarspråk i Sverige

Sju informanter instämmer helt i påståendet om att det är viktigt att bevara minoritetsspråken i Sverige och två informanter instämmer delvis. Flertalet av dessa motiverar sitt ställningstagande med att det är viktigt för dem som talar språken, för deras identitet och kultur. Eva tillägger att deras kultur också är viktig för Sverige. Lena och Jan, som instämmer delvis, tycker att det är en svår fråga. Båda poängterar dock att det är viktigt för grupperna själva. Jan menar att det inte har någon större betydelse för honom och Lena säger att det är trevligt att språken finns så länge man inte behöver lära sig dem. Därefter knyter hon an till sitt år i USA och säger att hon aldrig har varit så svensk som hon var under den tiden. Modersmålet är det språk man alltid är bäst på och är tryggast med, menar hon. Erik vill eller kan inte ta ställning, men säger att man gärna för hans del kan bevara språken, men att det inte spelar någon roll för honom och att han aldrig skulle engagera sig i frågan.

Vad gäller påståendet om att det är viktigt att bevara invandrarspråken i Sverige är man något mer tveksam. Sex informanter instämmer dock helt, medan två instämmer delvis. En person tar

delvis avstånd, medan en tar helt och hållet avstånd. Även här tar många upp att det är viktigt för invandrarna själva att de kan behålla sin kultur. Dessutom poängterar lika många att det också är viktigt att man lär sig svenska så att man kan fungera i det svenska samhället. Även Maria och Carlo tar upp dessa båda punkter. Maria påpekar att de här språken dessutom är en del av den svenska kulturen. Kerstin, som instämmer delvis, tycker att det är svårt att motivera varför, men menar att invandrarspråken inte har samma tillhörighet i Sverige som minoritetsspråken. Jan, som delvis tar avstånd, betonar även han identitetsfrågan och vikten av svenskkunskaper. Dessutom menar han att ”man inte kan bevara för mycket av samtliga språk, att det kanske blir för upphackat”. Han uttrycker en oro för att svenskan kommer att ”blanda in för mycket” av de andra språken, men säger sedan att det kanske är naturligt och sker hela tiden ändå. Erik tar helt och hållet avstånd och menar att det inte finns någon anledning att bevara språken: ”Alla kan ju inte ha ett eget språk. Det blir ju svårt.”

Påståendet om att det vore bäst om alla i Sverige hade svenska som modersmål kan tolkas på mer än ett sätt, men troligt är att de flesta informanter ser det som knutet till minoritets- och invandrarspråken, eftersom detta uttalande återfinns i anslutning till de påståenden som knyter an till denna fråga. Alla tio intervjupersoner tolkar också påståendet därefter och sex av informanterna tar helt och hållet avstånd från yttrandet. En del med motiveringen att det ju vore omöjligt eller med en kommentar om att påståendet är konstigt. Eva tycker att det låter tråkigt och att det är bra för dynamiken i samhället att det finns olika språk. Lena menar att vi då inte skulle få några nya influenser, men att många språk ibland leder till missförstånd och irritation. Hon tycker att det kan vara jobbigt att inte förstå vad som sägs i sitt eget hemland. Hon påpekar att man ska bevara sin kultur, men att man också måste anpassa sig lite grann. Lars och Hans tar delvis avstånd med motiveringen att det kanske inte vore bäst, men i varje fall enklast. Även Jan tar delvis avstånd. Han menar att det är omöjligt men att det självklart vore praktiskt. Erik instämmer helt och menar att det måste vara allra enklast och att det är en nackdel att vi har så många språk i Sverige: ”Man måste ju kunna kommunicera på ett språk som alla kan.”

Carlo menar att det inte finns några nackdelar med mångkulturella länder om man hanterar det på ett bra sätt. Han känner själv att han i en positiv bemärkelse har två identiteter, utan att därför

känna sig försvenskad. Han värdesätter också att hans egen latinamerikanska kultur blivit alltmer känd och uppskattad i Sverige. Maria känner sig efter alla år i Sverige tämligen svensk, men hon har sina rötter och sina minnen kvar och håller alltid på sitt gamla hemland i sportsammanhang. Hon berättar att några av hennes före detta elever har fått jobb på svenska företag i hemlandet, att de har stor nytta av sin kultur och sitt språk, och ”att de har lyckats bättre än svenskarna där”. Hon menar att man visserligen klarar sig på engelska, men om man kan ett lands språk bemöts man på ett helt annat sätt.

5.12 Inställningen till modersmålsundervisning

På en mer direkt fråga om modersmålsundervisningens eller hemspråksundervisningens fördelar och nackdelar ställer sig de flesta informanter positiva till denna undervisning. Man menar att det är bra att valmöjligheten finns och att det är viktigt att barnen kan hålla kontakten med föräldrarnas språk. Hans är av samma åsikt men är ändå lite tveksam. Han menar att det kan finnas en risk för att man inte lär sig svenska lika bra. Han är dock medveten om att han delvis motsäger sitt tidigare resonemang om fördelarna med en svensk-engelsk tvåspråkighet i Sverige, och känner sig därför kluven. Ingrid menar att modersmålsundervisningen är positiv så länge den inte slår ut andra resurser, som kuratorer och speciallärare. Kerstin tycker också att det är bra, men menar att många invandrare som hon har pratat med är kritiska till det sätt undervisningen bedrivs på: ”De känner att den nästan tvingas på dem och prioriteras framför andra ämnen. De säger att de självklart vill bevara sitt modersmål, men inte till vilket pris som helst.”

Carlo pratar spanska med sina barn, men tror inte att han ska låta barnen läsa spanska som hemspråk. Han menar att de lär sig spanska hemma och med andra barn, och han tror inte att det finns resurser och förutsättningar i skolan för att modersmålsundervisningen ska bli bra: ”Lärarna kan inte alltid bra spanska eller också talar de en annan dialekt.” Maria har jobbat som modersmålslärare i många år och säger att hon bara har motiverade och duktiga elever som själva har valt att läsa sitt språk. Att läsa hemspråk är tidskrävande och man måste vilja det själv. Hon tycker inte att det finns några nackdelar med undervisningen i dagens läge, eftersom den är förlagd efter skolans slut. Tidigare var eleverna tvungna att välja

bort undervisning i något annat ämne och det tyckte hon inte om. Hon berättar att hennes egen dotter hade stor glädje av sitt hemspråk under semestern då man besökte hemlandet. Hon kunde prata med släktingar, läsa tidningar, titta på TV, förstå vad folk sade på gatan och därigenom uppleva landet och känna en tillhörighet på ett helt annat vis.

5.13 Attityder till brytning

Påståendet om att man måste acceptera att invandrare talar svenska med utländsk brytning instämmer alla informanter helt i. Hälften framhåller att det är omöjligt att få bort en brytning. Några menar att det är en del av personligheten, att det är charmigt och kan liknas vid dialekter. Åsikten att det är acceptabelt så länge det är förståeligt framförs också av några informanter. Kerstin menar att en stark brytning kan vara ett problem inom sjukvården då gamla människor inte förstår, men påpekar att också dialekter kan vara ett problem av samma anledning. Erik menar också att det är svårt att få bort brytning, men han har svårt att ha fördragsamhet med dem som talar Rinkebysvenska. Han misstänker att många bara försöker vara tuffa och att de egentligen kan svenska bra.

5.14 Inställningen till kraven på kunskaper i svenska på arbetsmarknaden

Påståendet om att det ställs för stora krav på invandrares kunskaper i svenska när de söker jobb visade sig vara svårt att ta ställning till. De flesta vill inte ta ställning och menar att de inte vet vilka krav som ställs och att det ”beror på jobbet”. Ibland måste kraven vara höga och ibland behöver de inte vara det. Eva påpekar att det ställs höga krav på svensktalande också. Jan tar delvis avstånd från påståendet, men menar att det är svårt att uttala sig i allmänhet. Lena instämmer delvis, med tillägget att hon inte vet hur det är, men att hon kan tänka sig att kraven är för höga ibland. Hon menar att man förknippar en bristfällig svenska med bristfälliga yrkeskunskaper och därför diskriminerar invandrare. Hon säger att hon tyvärr själv tänker så ibland. Både Maria och Carlo säger sig ha bekanta som inte har fått jobb på grund av att språkkunskaperna inte har räckt till. Carlo menar att det finns jobb där det krävs att man kan bra

svenska, men att det ibland ställs för stora krav och att man kan tolka det som ”ett filter för att inte ta emot invandrare”. Han säger att det inte alltid är själva språket som är stötestenen utan mer ”den kulturella delen, det vill säga vad man säger och hur man gör det”. Han tycker att svenskundervisningen för invandrare (sfi) framställer svenskan som svårare än den är. Istället för grammatik borde man satsa mer på kommunikation och praktisk svenska, samt lära sig mer om hur samhället och kulturen fungerar.

Jan, som jobbar på ett bemanningsföretag, har rekryterat många invandrare. Han berättar att de inte gör något särskilt språktest och inte heller ställer krav på genomgången sfi, eftersom den enligt hans uppfattning inte ger någon garanterad nivå. Invandrare som kommer till honom för intervju berättar ganska ofta om tidigare erfarenheter, och det är ganska vanligt att han får höra att de sökt många jobb men inte fått något svar, eller att de har fått nej direkt på en ansökan. Bemanningsföretaget ställer själv rätt höga krav på att man kan kommunicera bra på svenska. Reaktioner från dem som har blivit anställda fastän deras svenska inte riktigt har räckt till ”har till 100 % varit en oerhört stor tacksamhet”. Jan menar att företag nog ibland ”tar det säkra före det osäkra och väljer svenska namn ur högen”, eftersom det är kostsamt att rekrytera. Hyr de däremot personal tar de en mindre risk.

Litteraturförteckning

Andersson, Lars-Gunnar, 1985, Fult språk. Svordomar, dialekter och

annat ont. Stockholm.

Andersson, Marie, 1999, Språkattityder i Sverige. En undersökning

av attityder till eget och andras språk hos individer med svenska, engelska, finska och persiska som modersmål. (TeFa nr 28.) Stockholms universitet. Stockholm.

Bijvoet, Ellen, 1998: Sverigefinnar tycker och talar. Om språk-

attityder och stilistisk känslighet hos två generationer sverigefinnar. (Doktorsavhandling.) Uppsala universitet. Uppsala.

Bolfek Radovani, Jasmina, 2000: Attityder till svenska dialekter – en

sociodialektologisk undersökning bland vuxna svenskar i Tierp, Östersund, Linköping, Trollhättan och Malmö. (SoLiD nr 13.

FUMS rapport nr 201.) Uppsala universitet. Uppsala.

Boyd, Sally, 1998: Rådbråkad svenska sätter stopp för jobb. I:

Invandrare och minoriteter. nr 5–6. s. 49–52

Boyd, Sally, Bredänge, Gunlög & Dorriots, Beatriz, 1998: Kriterier

för bedömning av utländsk lärare, som utövar sitt yrke i det svenska skolväsendet. (Rapport nr 1998:09. Institutionen för pedagogik.) Göteborgs universitet. Göteborg.

Gunnarsson, Britt-Louise & Öhman, Katarina, 1997: Det interna-

tionaliserade universitetet. En studie av bruket av engelska och andra främmande språk vid Uppsala Universitet. (TeFa nr 16.)

Uppsala universitet. Uppsala.

Hammermo, Olle, Strömquist Siv & Molin, Richard, 1981: ”Vi har

inte lust att prata nån jäkla rikssvenska!” En dialektsociologisk enkätundersökning bland gotländska gymnasieelever. (FUMS

Rapport nr 94.) Uppsala universitet. Uppsala.

Josephson, Olle, 1999: Folk och språkvetare – om attityder till

svenska språket. I: Språkvård nr 2. s. 4–14.

Wingstedt, Maria, 1998: Language Ideologies and Minority Language

Policies in Sweden. Historical and contemporary perspectives. (Doktorsavhandling.) Stockholms universitet. Stockholm.

APPENDIX I

: Enkätfrågor

Först en fråga om ditt eget modersmål:

1. Vilket modersmål har du?

Svenska Något av Sveriges officiella minoritetsspråk, dvs. samiska, tornedalsfinska, finska, romani eller jiddisch Något annat språk Svenska och något av de officiella minoritetsspråken Svenska och något annat språk På de två följande frågorna kan flera alternativ markeras.

2. Vilka av följande språk anser du att alla elever bör läsa i skolan åtminstone någon period?

Tyska Franska Spanska Engelska Annat språk

3. Vilka av följande språk skulle du vilja behärska bra?

Tyska Franska Spanska Engelska Annat språk Här följer några påståenden som handlar om engelska och svenska. I vilken grad instämmer du i dem?

4. Det borde finnas fler skolor i Sverige där undervisningen främst sker på engelska.

Tar helt och hållet avstånd Tar delvis avstånd Instämmer delvis Instämmer helt

5. Man använder alltför mycket engelska i Sverige.

Tar helt och hållet avstånd Tar delvis avstånd Instämmer delvis Instämmer helt

6. Svenska är ett mycket viktigt ämne i skolan.

Tar helt och hållet avstånd Tar delvis avstånd Instämmer delvis Instämmer helt

7. Svenska språket är mycket viktigt för Sverige, eftersom det är en del av landets identitet.

Tar helt och hållet avstånd Tar delvis avstånd Instämmer delvis Instämmer helt I Sverige har vi idag fem officiella minoritetsspråk: samiska, tornedalsfinska, finska, romani och jiddisch. I vilken grad instämmer du i följande påstående:

8. Det är viktigt att bevara minoritetsspråken i Sverige.

Tar helt och hållet avstånd Tar delvis avstånd Instämmer delvis Instämmer helt I Sverige finns det idag många människor som har sitt ursprung i andra länder. I vilken grad instämmer du i följande påståenden:

9. Det är viktigt att bevara invandrarspråken i Sverige.

Tar helt och hållet avstånd Tar delvis avstånd Instämmer delvis Instämmer helt

10. Man måste acceptera att invandrare talar svenska med utländsk brytning.

Tar helt och hållet avstånd Tar delvis avstånd Instämmer delvis Instämmer helt

11. Det ställs för stora krav på invandrares kunskaper i svenska när de söker jobb.

Tar helt och hållet avstånd Tar delvis avstånd Instämmer delvis Instämmer helt Och så till slut – i vilken grad instämmer du i detta påstående:

12. Det vore bäst om alla i Sverige hade svenska som modersmål.

Tar helt och hållet avstånd Tar delvis avstånd Instämmer delvis Instämmer helt

APPENDIX II: Tabeller över enkätresultat

Tabell 1. Det borde finnas fler skolor i Sverige där under-

visningen främst sker på engelska. Åldersfördelning i procent

15-29 år 30-49 år 50-64 år 65- år

Tar helt och hållet avstånd 10 27 25 27 Tar delvis avstånd 36 37 30 23 Instämmer delvis 30 23 26 20 Instämmer helt 22 11 16 19 Vet ej 2 2 3 10 Ej svar - - - 1

Totalt 100 100 100 100

Tabell 2. Man använder alltför mycket engelska i Sverige.

Åldersfördelning

15-29 år 30-49 år 50-64 år 65- år

Tar helt och hållet avstånd 50 37 27 24 Tar delvis avstånd 30 32 28 13 Instämmer delvis 14 19 21 27 Instämmer helt 6 11 22 26 Vet ej - 1 1 8 Ej svar - - 1 1

Totalt 100 100 100 100

Tabell 3. Det är viktigt att bevara minoritetsspråken

i Sverige. Könsfördelning

Man Kvinna Tar helt och hållet avstånd 10 3 Tar delvis avstånd 14 7 Instämmer delvis 22 20 Instämmer helt 53 67 Vet ej 1 2 Ej svar - -

Totalt 100 100

Tabell 4. Det är viktigt att bevara invandrarspråken

i Sverige. Könsfördelning

Man Kvinna Tar helt och hållet avstånd 24 9 Tar delvis avstånd 25 20 Instämmer delvis 23 28 Instämmer helt 27 39 Vet ej 1 3 Ej svar - 1

Totalt 100 100

Tabell 5. Det vore bäst om alla i Sverige hade svenska som

modersmål. Åldersfördelning

15-29 år 30-49 år 50-64 år 65- år

Tar helt och hållet avstånd 49 47 35 24 Tar delvis avstånd 17 17 14 13 Instämmer delvis 16 12 18 16 Instämmer helt 14 19 28 35 Vet ej 2 2 4 7 Ej svar - 3 1 5

Totalt 100 100 100 100

Tabell 6. Det ställs för stora krav på invandrares kunskaper

i svenska när de söker jobb. Åldersfördelning

15-29 år 30-49 år 50-64 år 65- år

Tar helt och hållet avstånd 13 28 31 24 Tar delvis avstånd 26 23 27 16 Instämmer delvis 38 25 21 23 Instämmer helt 15 15 12 20 Vet ej 7 7 9 12 Ej svar - 3 - 4

Totalt 100 100 100 100

Engelskundervisning i Sverige

Av Kenneth Hyltenstam

Inledning

Under det senaste århundradet har engelska språket skapat sig en dominerande ställning i alla delar av världen, något som framträder tydligare idag än bara för ett par decennier sedan. Successivt har engelskan blivit det självklara instrumentet för internationella kontakter av alla slag. Engelskan kan helt enkelt sägas vara en integrerad del av den pågående globaliseringsprocessen. Detta förhållande innebär en ny situation för medborgarna i alla de länder där engelska inte är huvudspråk. Kunskaper i engelska språket har blivit en förutsättning för deltagande i kommunikation inte bara på det internationella planet, utan också i alltfler sammanhang på den nationella scenen, även i icke-engelskspråkiga länder som Sverige.

Vilka krav ställer engelskans förändrade roll på det svenska utbildningsväsendet? Hur tillfredsställer den svenska skolan medborgarnas och landets behov av kvalificerade kunskaper i engelska? Den ena vägen, den traditionella, innebär en successiv utveckling och förbättring av undervisningen i skolämnet engelska. Svenska skolmyndigheter har beaktat detta genom att sätta upp en mer avancerad målsättning i kursplanerna för engelska för grund- och gymnasieskola än för andra främmande språk. Engelskans särställning är tydligare genomförd i de nya kursplaner som nu införs, ”kursplaner 2000”. Skiljelinjen mellan engelska och övriga moderna språk (tyska, franska, spanska etc.) motiveras just med att behovet av både bredare och djupare engelskkunskaper är större i dagens samhälle än tidigare. Engelska som undervisningsämne uppfattas som ett väsentligt och nödvändigt inslag i alla elevers skolgång. Frågan är dock hur väl den svenska skolan lyckats med att utveckla engelskämnet så att det så bra som möjligt motsvarar dagens kunskapsbehov.

Den andra vägen går ut på att ge eleverna tillfälle att använda engelska mera i skolan genom att undervisningen i skolans kunskapsämnen sker på engelska. Även denna inriktning har stöd av svenska skolmyndigheter; den s.k. språk- och innehållsintegrerade inlärningen och undervisningen (sprint) får ett allt större utrymme särskilt i gymnasieskolan, men också i grundskolan. Sprint är emellertid en kontroversiell verksamhet. Detta beror i främsta rummet på att användning av engelska som undervisningsinstrument i svenska skolor spelar en annan språkpolitisk roll i landet än den vanliga engelskundervisningen. Världen över, särskilt i mindre språkområden, finns en oro för att engelskans starka globala position på lång sikt ska ha negativa effekter på språk som är i en underordnad maktposition. I Sverige kan man se att engelskan alltmer börjar användas i sammanhang där tidigare bara svenska använts; engelskan stiger efter hand in på språkanvändningsdomäner där svenskan får träda tillbaka. Det är just sprints roll som en direkt injektion för sådana processer som oroar. Dessutom är det befogat att sätta frågetecken vid sprint-undervisningens resultat i fråga om elevernas ämneskunskaper och modersmålsutveckling.

Denna promemoria fokuserar på en analys av sprint genom att kort redogöra för den kunskap om verksamheten som föreligger. Vidare behandlas sprints internationella inspirationskällor samt parallellerna mellan sprint och andra former av ämnesundervisning på språk som inte är elevernas modersmål. Granskningen tolkas mot bakgrund av samhällsteoretiska modeller för hur maktrelationer mellan språkgrupper påverkar balansen mellan ”starkare” och ”svagare” språk. Diskussionen leder fram till ståndpunkten att sprint inte är en lämplig generell modell för förbättring av nivån på befolkningens engelskkunskaper. I stället bör den vanliga engelskundervisningen reformeras i enlighet med forskningsbaserad kunskap om språkinlärning och språkundervisning.

En utförligare diskussion om dessa frågor förs i Hyltenstam (u.u.).

Engelskans roll i Sverige

Engelskan – främmandespråk eller andraspråk

Vilken roll engelskan spelar i det svenska samhället finns det efter hand en hel del kunskap om. Helt klart har under de senaste årtiondena engelskan fått ökad användning inom svenskt utbildningsväsende, främst i högre utbildning, men också i gymnasieskolan och i viss utsträckning på lägre utbildningsnivåer. Språket används inom arbetslivet på den svenska företagsmarknaden och som viktigt inslag i marknadsföring. Vidare är engelska ord och uttryckssätt gångbara inom ungdomskulturer och i vissa branscher som datorer och IT, sport, kommunikation m.m. Man kan med rätta ställa frågan om engelska har rollen av ett främmandespråk eller ett andraspråk i Sverige.

Från att helt klart tidigare ha varit ett främmandespråk, dvs. ett språk som lärs in för att användas främst i internationella kontakter med talare som inte behärskar svenska, finns det visst fog för att säga att språket nu är på väg att bli ett andraspråk, ett språk som alla invånare måste behärska för att klara de dagliga kommunikativa behov som uppstår i arbets- eller vardagslivet inom landet. Det finns analytiker som hävdar att engelskan redan har utvecklat en status som andraspråk i alla de nordiska länderna (Phillipson, 1992:5). Samma mönster är mer eller mindre uttalat i samtliga icke-engelskspråkiga länder i Europa (Graddol, 1999:64).

Den svenska befolkningens engelskkunskaper

Sverige betraktas utifrån som ett land där kunskaperna i engelska både är utbredda och kvalificerade. De vetenskapliga jämförelser som gjorts pekar på att kunskaperna i engelska också objektivt sett är jämförelsevis goda (Malmberg, 1975; Skolverket 1998). Betyder detta att engelskundervisningen i Sverige håller högre klass än i andra länder? Svaret på denna fråga är inte känt; det kan mycket väl vara så. Hur som helst är det klart att den svenska befolkningens kunskaper i engelska endast delvis är en effekt av kvaliteten i engelskundervisningen. Det är nämligen långt ifrån all engelskinlärning som sker i skolorna och klassrummen. Svenskarnas engelskbehärskning är också en följd av en rad andra faktorer som är gynnsamma för inlärning av språket: Svenskarna reser mycket och får då möjlighet att praktisera engelska, inte minst vid besök i engelsktalande länder. Vidare är engelskan som nämndes ovan ett

vanligt inslag i vardagslivet i Sverige. Vi hör engelska dagligen i olika mediala och privata sammanhang. Filmscenen domineras av engelskspråkiga produktioner, och avsaknaden av dubbning i Sverige innebär att filmpubliken och TV-tittarna påverkas direkt av originalspråket; videofilmer saknar allt oftare textremsor på svenska. Man ska inte heller glömma att svenskan och engelskan är mycket närbesläktade och lika språk, vilket gör att det är jämförelsevis lätt för svensktalande att lära sig engelska.

Allt som allt, även om vi inte känner till exakt hur utbredda engelskkunskaperna är i den svenska befolkningen, så är de mycket omfattande och bättre nu än någonsin tidigare. Översikter om hur engelskan används för professionella ändamål inom svenskt näringsliv och inom forskning och utbildning tyder på att kunskaperna hos den mest välutbildade delen av befolkningen är funktionellt mycket avancerade. Även om det finns stora variationer i kunskaper hos ungdomsgenerationen, förefaller det som om förmågan att uttrycka sig i vardagliga situationer liksom förmågan att uppfatta och förstå engelska så som den t.ex. förekommer i musiktexter och i IT-sammanhang är mycket god.

Å andra sidan ska man hålla i minnet att kunskaperna i engelska samtidigt förefaller vara överskattade; den något oreflekterade uppfattningen att det går ’lika bra’ att använda engelska som svenska och att svenskarnas engelskkunskaper är helt tillräckliga för både informella och professionella sammanhang är inte helt ovanlig. Må vara att kunskaperna i engelska är jämförelsevis välutvecklade i Sverige, men det är fortfarande mycket stor skillnad på svenskarnas behärskning av sitt modersmål och deras varierande behärskning av engelska. Det språk som individerna lärt sig från födelsen och alltså haft hela livet på sig att utveckla i alla sina nyanser fungerar effektivare inte minst som stöd för tänkande, minne och inlärning. Detsamma gäller för språkets icke-kognitiva funktioner. Att ge uttryck för sin identitet, känslor, önskningar, humor, skämt m.m. fungerar för svensktalande svenskar betydligt smidigare på svenska än på något annat språk, inklusive engelska.

Engelskundervisning i den svenska skolan

Engelska undervisas i den svenska skolan som ett av de centrala ämnena genom en stor del av elevernas skoltid. Enligt aktuella läroplaner kan eleverna ha engelskundervisning från första året i grundskolan, men senast från år 4. Oavsett vilken tidpunkt olika

kommuner väljer för när undervisningen ska starta är den sammanlagda mängden undervisningstimmar under grundskoletiden konstant. Som i alla skolämnen sker ständigt förnyelse och förändring inom engelskundervisningen, och man får förutsätta att engelskans mer betydande roll i elevernas vardag utanför skolan haft ett inflytande på engelskundervisningens uppläggning. Dock förefaller det vara så att den intensiva utveckling som skett inom internationell forskning om såväl främmandespråksinlärning och andraspråksinlärning som om språkundervisning endast i liten utsträckning filtrerats igenom till den praktiska verksamheten ute i skolorna. Lärarutbildningarna i moderna språk innehåller såvitt jag kan bedöma till skillnad från lärarutbildningarna i svenska som andraspråk alltför lite av detta stoff, och den fortbildning av aktiva språklärare som sker är inte alls så strukturerad att den någonsin garanterar att språklärarna möter vad som sker på forskningsfronten på deras fält.

Sprint

De uttalade motiven bakom sprint1 är språkpedagogiska, inte språkpolitiska. I Sverige liksom i många andra länder har verksamheten utvecklats främst som ett instrument att förbättra språkkunskaperna hos skolans elever. Strävan är att åstadkomma en ordentlig höjning av elevernas färdigheter i främmande språk genom att de får tillfälle att använda engelska under en större del av sin skoldag. Bakgrunden ligger i ett missnöje med resultaten av den vanliga språkundervisningen, men utöver det har influenser från andra håll i världen spelat stor roll för introduktionen av sprint. Den främsta inspirationskällan har varit den s.k. franska immersionsundervisningen i Kanada. Ända sedan 1960-talet har engelsktalande kanadensiska barn kunnat få sin undervisning på franska i stället för på sitt modersmål.

Trots att sprint nu har rätt många år på nacken är inte bara de språkpolitiska aspekterna utan även de centrala inlärningsteoretiska frågorna fortfarande alltför lite belysta. Blir eleverna bättre i engelska? Påverkas elevernas svenska av att de får ämnesundervis-

1

Sprint bedrivs i främsta rummet på engelska, men undervisningsformen förekommer i

begränsad utsträckning också i andra språk som tyska, franska och spanska. De språkpolitiska frågeställningar som aktualiseras av sprint är helt olika beroende på om det är engelska eller något annat språk som berörs. Sprint på andra språk än engelska måste helt enkelt sägas vara språkpolitiskt oproblematiskt. En utbyggnad av denna verksamhet skulle kunna bidra positivt till en ökning av variationen i den svenska befolkningens språkkunskaper.

ning på engelska? Hur går det med kunskapsinhämtandet när undervisningen sker på ett främmande språk? Utifrån den enskilda individens intresse är just dessa frågor avgörande, men de är viktiga även ur samhällets synvinkel; inte minst samhällsekonomiskt är det väsentligt att eleverna verkligen blir bättre på det främmande språket, och att detta inte sker på bekostnad av modersmålsutveckling och ämneskunskaper. Enligt min mening behöver sprint ses och bedömas både utifrån sin pedagogiska funktion och sin roll i ett vidare samhällsperspektiv.

Internationella erfarenheter av ämnesundervisning på annat språk än elevernas modersmål

Globalt finns det många sammanhang i vilka skolelever får sin undervisning i olika ämnen på språk som inte är deras modersmål. Eleverna förväntas inhämta kunskaper via ett språk som de samtidigt håller på att lära sig. Det finns tre situationer där sådan undervisning traditionellt har förekommit:

1. Koloniala och postkoloniala samhällen där barn fått undervisning på främst engelska, franska, portugisiska eller spanska, allt efter vilken stat som varit (den tidigare) kolonialmakten i landet i fråga.

2. Undervisning av inhemska minoriteters barn på majoritetsspråket (t.ex. på engelska i Wales, på holländska i Friesland, på franska i Bretagne eller på svenska i Tornedalen och i Sápmi).

3. Undervisning av invandrade minoriteters barn direkt på det nya landets språk.

Sedan 1960 har en ny form av ämnesundervisning på annat språk än elevernas modersmål utvecklats:

4. Immersionsundervisning. Av de fyra sammanhang där undervisning sker på annat språk än elevernas modersmål är det bara ett där man genomgående har pekat på goda resultat, nämligen immersionsundervisning (också ibland kallad ”språkbadsundervisning” eller bara ”språkbad”). I en mängd undersökningar av fransk immersionsundervisning i Kanada har det påvisats att eleverna uppnår en avancerad behärskning av undervisningsspråket franska, samtidigt som de är jämförbara med barn som går i den vanliga engelskspråkiga skolan vad gäller

kunskapsinhämtande i de olika skolämnena och i utveckling av sitt modersmål, engelska. Deras behärskning av franska blir efter några år så avancerad att de klarar franska förståelsetest lika bra som de barn som har franska som modersmål. Deras produktiva språkförmåga i tal och skrift blir också mycket bra, men de uppnår genomsnittligt inte full idiomatik eller korrekthet. De har typiskt kvar en brytning i sin franska (Genesee, 1987).

I de andra tre sammanhangen har resultaten både vad gäller språkinlärning (såväl i skolans undervisningsspråk som i modersmålet) och skolframgång generellt varit alltifrån dåliga till katastrofala, vilket inte betyder att ingen elev klarar sig i en sådan undervisningsform; det finns alltid en grupp barn som klarar skolan bra trots stora hinder och utmaningar. För att ta ett exempel på den postkoloniala situationen kan nämnas Moçambique, där enda undervisningsspråk är portugisiska trots att endast ca 2 % av befolkningen har detta språk som modersmål. Av 1 000 barn som börjar i klass 1 återstår bara 100 i klass 5; övriga har antingen slutat skolan eller går om lägre årskurs på grund av att de inte klarat språk- och kunskapskrav för uppflyttning till nästa klass (Martins, 1990).2 Låga skolprestationer hos minoritetsbarn som får undervisning endast på majoritetsspråk, oavsett om de tillhör inhemska minoriteter (situation 2) eller invandrade minoritetsgrupper (situation 3), är också väldokumenterade (se t.ex. Baker, 1993:193–207).

Eftersom den svenska ämnesundervisningen på engelska huvudsakligen fått sin inspiration från den kanadensiska immersionsundervisningen, är det befogat att uppehålla sig något vid denna undervisningsform och vid bakgrunden till att den utvecklades. Långt innan den fransktalande befolkningen i Québec från en ekonomiskt och kulturellt underordnad position 1977 lyckades etablera franskan som det officiella språket i provinsen, insåg vissa engelsktalande familjer att franskan skulle komma att få en viktigare roll inom förvaltning och i näringslivet. De visste att den vanliga främmandespråksundervisningen i franska, som dittills erbjudits i de engelskspråkiga majoritetsskolorna, aldrig skulle sätta deras barn i stånd att yrkesmässigt fungera på franska. Man

2

Den låga genomströmningen beror givetvis inte uteslutande på att barnen undervisas på ett

språk som de i många fall inte förstår särskilt bra, men det betraktas som klarlagt att bristande språkförståelse försvårar kunskapsinhämtande. Det var detta som låg bakom Unescos resolution från 1953 om alla barns rätt till undervisning på sitt eget modersmål (Unesco, 1953). Principen om rätten att få undervisning på sitt modersmål ligger också bakom hela det utbildningsteoretiska och utbildningspolitiska agerande som under de senaste 40 åren har syftat till att ge barn från språkliga minoriteter samma utbildningsmöjligheter som majoritetsbarn.

konsulterade därför redan före 1960 experter på språkinlärning och språkundervisning som sedan hjälpte till med att utveckla idéer om hur engelskspråkiga elever med skolans hjälp skulle kunna nå en betydligt bättre behärskning av franska. Idéerna gick ut på att språket behövde användas mycket mer i naturlig interaktion om verkliga ämnen än vad som är fallet i traditionell främmandespråksundervisning, där kontakten med språket ju brukar vara begränsad till några få veckotimmar och där varje enskild elev har mycket små möjligheter att använda språket i naturlig interaktion. För att uppnå utökad tid för franskan bestämde man att under strikt kontrollerade former använda detta språk i ämnesundervisningen.

Den undervisning som utvecklades kom sålunda att riktats till en grupp elever som kom från en språkligt och kulturellt sett stark grupp och som hade ett direkt ekonomiskt intresse av att utöver sitt modersmål också utveckla en avancerad kompetens i den svagare gruppens språk. Genom att lägga till ytterligare ett språk till sin språkrepertoar kom de att utveckla s.k. additiv tvåspråkighet.

Men varför går det då bra att undervisa via ett annat språk än modersmålet i ett fall, immersionsundervisning, men oftast dåligt att göra samma sak i de övriga sammanhangen? En jämförelse mellan de olika undervisningstyperna visar att de sociokulturella och även kognitiva villkoren är helt olika för immersionsundervisning och de andra tre typerna av undervisning. Immersionsundervisningen har följande karakteristika (se t.ex. Genesee, 1987):

  • Undervisningsformen är frivilligt och medvetet vald av föräldrar (och elever).
  • Elevernas modersmål har hög status (högre än undervisningsspråket).
  • Alla elever har samma förstaspråk.
  • Läraren förstår elevernas förstaspråk.
  • Inga elever har undervisningsspråket som modersmål.
  • Förstaspråket har utvecklats till en viss nivå när undervisning på annat språk startar.
  • Literacitet (läs- och skrivkunnighet samt förmåga att använda språk i kognitivt krävande, dekontextualiserade sammanhang) förväntas även på förstaspråket.

Immersionsundervisning – eller språkbad – är helt enkelt endast sådana undervisningsformer som uppfyller alla dessa kriterier. Det

är därför ett oegentligt bruk av termerna när de används om undervisning där kriterierna inte är uppfyllda och ett klart missförstånd när de används om all slags undervisning som sker på ett annat språk än modersmålet.

Den traditionella undervisningen på annat språk än modersmålet som nämns i de tre övriga tre punkterna skiljer sig från immersionsundervisning på de flesta eller alla kriterierna. När undervisningen sker på de f.d. kolonialspråken i postkoloniala samhällen eller på majoritetsspråket för inhemska och invandrade minoriteter, är det ofta inte på grund av något aktivt val från föräldrarna. Denna möjlighet är oftast det enda alternativet, och i sammanhang där modersmålsalternativ existerar utövar common sense-ideologiska faktorer i många fall ett starkt tryck på föräldrar och elever att inte välja ett sådant alternativ. Modersmålet har i samtliga dessa fall avgjort lägre status i samhället än undervisningsspråket. Vad gäller elevernas förstaspråk är det i många fall inte gemensamt. Lärarna förstår ofta inte elevernas modersmål, och i vissa fall, särskilt när det gäller invandrarbarn, placeras minoritetsspråkstalande elever i klasser tillsammans med modersmålstalande elever. Ibland påbörjas undervisning på ett annat språk än modersmålet mycket tidigt, innan eleverna har utvecklat sitt förstaspråk tillräckligt, och i allmänhet förväntas eleverna inte i sitt modersmål utveckla läs- och skrivkunnighet och inte heller andra aspekter på ett litterat språk, som att kunna använda det i samhällsfunktioner och inte bara i den informella familjedomänen. I allmänhet kan man säga att ett betydande ointresse för elevernas förstaspråk är vad som tydligast karakteriserar dessa undervisningsformer. Eftersom inlärningen av skolans språk sker på bekostnad av en allsidig utveckling av modersmålet brukar man här tala om att eleverna utvecklar en subtraktiv tvåspråkighet.

Alla dessa skillnader bidrar till att förklara varför det faktiskt fungerar bra att undervisa på ett annat språk än modersmålet i immersionsundervisning, medan både kunskapsinhämtande och språkinlärning hämmas i de situationer där ekonomiskt och kulturellt dominerade gruppers barn undervisas på det språk som hör till den ekonomiskt/kulturellt dominerande gruppen.

Liksom i immersionsundervisning vill man i sprint att eleverna ska nå en bättre behärskning av undervisningsspråket genom att detta används i mycket större utsträckning än vad som normalt blir fallet i främmandespråksundervisning. Sprint är också, liksom immersionsundervisningen, tänkt för majoritetselever och syftet är

att skapa förutsättningar för utvecklandet av en additiv tvåspråkighet i svenska och engelska. Man kan dock fråga sig i vilken utsträckning sprint faktiskt mest liknar immersionsundervisning enligt de kriterier som vi räknade upp ovan, eller om verksamheten mera liknar de övriga tre undervisningsformerna, de som har visat sig ha dåliga förutsättningar att lyckas och riskerar att leda till subtraktiv tvåspråkighet. Det är faktiskt så att sprint uppfyller de flesta kriterier som ställs på immersionsundervisning, egentligen alla utom ett, nämligen att undervisningsspråket inte ska ha högre status än elevernas modersmål. Dock är det just detta kriterium som är avgörande, särskilt i ett långsiktig språkpolitiskt perspektiv. Det är endast när elevernas modersmål ur alla avseenden har högre status än undervisningsspråket som immersionsundervisning är att rekommendera. När så inte är fallet föreligger en risk för bristande intresse (från elevens, lärarens, skolans eller föräldrarnas sida) för att upprätthålla en allsidig utveckling av modersmålet.

Sprint – språk- och innehållsintegrerad inlärning och undervisning i Sverige

Vad vet vi då om hur sprint fungerar i skolorna? Den kunskap som existerar är i första hand baserad på några enkät- eller intervjubaserade undersökningar som dels belyser verksamhetens utbredning, dels beskriver elevers och lärares attityder till undervisningsformen samt vad eleverna och lärarna anser om uppnådda resultat i fråga om engelskkunskaper och kunskaper i andra skolämnen (Hägerfelth, 1993; Ekman, odaterad a, b, c; Nixon & Rondahl, 1995; Hall, 1996; Nixon, 2000, 2001). Elevernas utveckling av sitt modersmål, svenska, har inte studerats i publicerad forskning. Dock finns en C-uppsats i nordiska språk vid Lunds universitet (Alvtörn, 2000), som kan ge en viss fingervisning om hur sprintelevers svenska eventuellt kan tänkas skilja sig från svenskan hos elever som går i vanlig undervisning. I en C-uppsats från nordiska språk vid Stockholms universitet har Falk (1999) jämfört klassrumsinteraktionen i fem lektioner i biologi och kemi där undervisningen bedrivits på svenska respektive engelska. I en uppföljande studie (D-uppsats) har Falk (2000) undersökt hur gynnsam en sprint-skola är som miljö för engelskinlärningen utanför den lärarledda undervisningen.

Undersökningar som i detalj har försökt analysera elevernas språkbehärskning och ämneskunskaper finns nästan inte. Visser-

ligen existerar en avhandling som var ambitiöst upplagd bl.a. med avseende på använda objektiva undersökningsinstrument (Washburn, 1997), men inte minst på grund av sin begränsade omfattning (endast en sprint-klass jämfördes med en ”vanlig” klass) är dess resultat svårtolkade.

Sprints utbredning

I den totalkartläggning av sprints utbredning som presenteras i Nixon (2000) redovisas förhållandena under 1999. Resultaten i denna del av kartläggningen baserar sig på en enkätundersökning i 6 278 skolor (724 gymnasieskolor, 5 076 grundskolor och 478 komvux). Sprint förekom i 23 % av gymnasieskolorna och i 4 % av grundskolorna. Sammanlagt rör det sig om 166 gymnasieskolor, 218 grundskolor och 16 komvux.

Andra resultat i Nixons undersökning visar att den ämnesbaserade undervisningen oftare gäller samhällskunskap, historia, musik och matematik än andra ämnen, att den i gymnasieskolan oftast förekommer på samhällsvetenskapligt eller naturvetenskapligt program och att den i majoriteten av fallen vänder sig till svensktalande elever, alltså inte så ofta till elever med svenska som andraspråk. Vidare framkom att 75 % av de grundskolelärare som var involverade i sprint-undervisning var kvalificerade att undervisa i målspråket och att ca 50 % var kvalificerade både för språkundervisning och ämnesundervisning; i gymnasieskolan var motsvarande siffror 42 % och 22 %.

Elevers, lärares och skolledares synpunkter på sprint, inklusive på ämnesbehärskning och språkbehärskning

Enkätundersökningar bland lärare och elever som är berörda av sprint ger vid handen att båda kategorierna i stort är nöjda med undervisningsformen (Hägerfelth, 1993; Nixon & Rondahl, 1995; Hall, 1996; Nixon, 2001). Man uppfattar det i allmänhet så att engelskkunskaperna hos sprint-eleverna blir bättre än hos elever i vanlig undervisning, särskilt i fråga om engelsk fackterminologi och förmåga att använda engelska obehindrat i tal. De flesta elever och lärare oroar sig inte för att elevernas svenska skulle hämmas, men i några fall menar man att fackterminologin på svenska utvecklas sämre. Vad gäller kunskapsinhämtandet är den dominerande uppfattningen att det inte blir lidande, men här finns det spridda röster som uttrycker vissa farhågor för att så skulle kunna vara fallet. En

viktig observation i sammanhanget, som förmedlas i samtliga rapporter, är att de elever som valt att delta i ämnesundervisning på engelska redan i förväg har bättre betyg än genomsnittet i såväl engelska som i andra ämnen.

Bland de problem som redovisas nämns oftast lärarnas bristande behärskning av engelska. De flesta lärarna har svenska som modersmål, och även om några av dem genom sin livserfarenhet har haft mycket kontakt med engelska, finns det många som inte har någon formell utbildning i språket utöver svensk gymnasienivå, ofta långt tillbaka i tiden.

Sprint-elevernas ämneskunskaper och behärskning av engelska utifrån betyg och provresultat

En mer omfattande undersökning genomfördes i slutet av 1980talet av Washburn (publicerad 1997). En klass på gymnasieskolans dåvarande tekniska linje som fick 60–70 % av all sin ämnesundervisning på engelska jämfördes med en klass på naturvetenskaplig linje som fick sin ämnesundervisning på svenska och vanlig främmandespråksundervisning i engelska.

Resultaten visade att engelskkunskaperna i de två klasserna inte uppvisade några signifikanta skillnader. Visserligen fanns det en tendens till att experimenteleverna talade engelska något mer obehindrat än jämförelseklassen, men likheterna mellan de två klasserna var det mest framträdande: ”The English language proficiency of the students in [the experimental class] and in N was similar in 1987 when the immersion program began, and it remained similar in 1989 when the program ended”.

Vad gäller ämneskunskaperna konstateras att experimenteleverna behärskade de ämnen de hade studerat på engelska ”as well as could be expected”. Det går givetvis inte att uttala sig om vilka kunskaper experimenteleverna skulle ha haft i de skilda ämnena om de hade studerat dem på svenska i stället för på engelska, men det är intressant att konstatera att experimentklassen hade genomsnittligt lika bra eller något bättre betyg än jämförelseklassen när experimentet började. Vid experimentets slut hade dock de elever som fått undervisning på engelska signifikant lägre betyg i kemi än sina kamrater som fått undervisning på svenska. Även i fysik hade de lägre betyg, trots att deras betyg här före experimentet varit högre än jämförelseklassens. På samma sätt var det i matematik, där det redan efter en termin uppstod en signifikant skillnad till experi-

mentklassens nackdel, och denna skillnad fanns kvar under hela experimenttiden. Men inte bara det, skillnaden kvarstod även vid en mätning ett år senare, i slutet av åk 3, trots att alla eleverna fått undervisning i matematik på svenska under detta år.

Utöver Washburns undersökning finns endast ett par mindre tidigare undersökningar som jämfört testresultat hos elever som fått ämnesundervisning på engelska med sådana som fått vanlig svensk undervisning (särskilt Knight, 1990). Resultaten från dessa undersökningar var i stort sett samstämmiga med dem som Washburn redovisar.

Sprint-elevernas behärskning av svenska

I arbetet om sprint-elevers svenska (Alvtörn, 2000) undersöktes sammanlagt 73 uppsatser i svenska, skrivna av gymnasieelever i årskurs 3 med svenska som modersmål. Eleverna gick i fem klasser. Två av dessa var ”vanliga” klasser, dvs all ämnesundervisning genomfördes på svenska, två var sprint-klasser med 30-35 % av ämnesundervisningen på engelska och en var en s.k. IB-klass (International Baccalaureate) med all undervisning på engelska förutom i ämnet svenska. Språket i uppsatserna analyserades med avseende på dels komplexitet och normanpassning, dels förekomst och typ av språkliga fel. Alla slags fel beaktades, även rena slarvfel.

Det mest framträdande i resultaten var att uppsatser som skrivits av elever i de olika undervisningstyperna var lika ur de flesta synvinklar. Endast med avseende på felen fanns det signifikanta skillnader. Som framgår av uppställningen i tabell B3:1 var dock inte alla skillnader signifikanta, men man kan lägga viss vikt även vid dessa, eftersom de systematiskt går i samma riktning som de klart signifikanta skillnaderna. Även i fråga om det totala antalet fel var skillnaden mellan grupperna signifikant.

Tabell B3:1. Skillnader mellan ”vanliga” klasser och sprint/IBklasser i olika felkategorier

Felkategori Skillnad Exempel

ortografiska fel

ej signifikant* disskutera, kännt, gjöra

särskrivning signifikant* dag mamma i st.f. dagmamma,

bort rövar i st.f. bortrövar

grammatiska fel

signifikant en- dast när IBklassen inkluderas

Båda män kom att leva sin sista tid ”i st.f. Båda männen; ”…i de situationer som det känns naturligt i.. ” (dubbla prepositioner)

fraseologiska fel

ej signifikant ”I kort menar hon att …” i st.f. kort sagt eller i korthet; ”som hon kunde tillförlita sig till” i st.f. förlita sig på eller sätta sin tillit till

prepositionsfel signifikant ”Jag måste instämma om (i) att det finns…”; ”symptom för (på) mentala sjukdomar” ordvalsfel signifikant ”i form av storebror till en 14-åring” (i

egenskap av); ”försöker hon även avlida myten” (avliva)

semantiska och stilistiska fel

signifikant ”En svordom i riksdagen har inte samma

effekt på en fotbollsplan.”; ”likt ett gapande svalg, som hotade att bitas”

* IB-klassen är inte medräknad här; dessa elever hade skrivit sina uppsatser på dator och har därför haft möjlighet att ta hjälp av stavningskontrollen.

Det är intressant att studera felexemplen i tabellen. Trots att de producerats av infödda, liknar de fel som förekommer hos andraspråksanvändare som har en ”nästan infödd” behärskning av språket. Felen berör språkliga strukturer som kräver stor automatik, hög kontroll (t.ex. i kongruens) och sådana språkliga fenomen som kan sägas ligga i periferin av den språkliga intuitionen, såsom prepositionsbruk, idiomatiska uttryck och andra fasta ordkombinationer. Man kan tänka sig att det är just sådana delar av språket som är mest känsliga och i mest behov av en omfattande daglig användning i varierade situationer och om varierade ämnen

för att individen ska uppnå den säkerhet som krävs i skriftspråksbehärskning och mer generellt i behärskningen av standardspråket.

Klassrumsinteraktion i svenskspråkig och engelskspråkig ämnesundervisning

Falk (1999) studerade den språkliga interaktionen under fyra biologilektioner, varav två var på svenska och två på engelska, samt under en kemilektion på engelska. På biologilektionerna undervisade två lärare med svenska som modersmål under två lektioner vardera, en på engelska och en på svenska. Kemilektionen undervisades av en lärare med engelska som modersmål. Materialet analyserades med avseende på vad som i rapporten kallas interaktionsfrekvens och interaktionsnivå. Med interaktionsfrekvens avses ”hur ofta turbyten [= replikskiften] sker och mängden tal”; ’mängden tal’ i sin tur gäller helt enkelt ”hur mycket lärare respektive elever pratar”. Med interaktionsnivå avses ”typ av initiativ och respons”.

När det gäller interaktionsfrekvensen visade resultaten att turbyten var ungefär lika frekventa i undervisning på svenska som i undervisning på engelska. I fråga om mängd tal var skillnaderna däremot tydliga. Både lärare och elever pratade ungefär dubbelt så mycket på de svenskspråkiga biologilektionerna som på de engelskspråkiga.

En annan skillnad som observerades var ”den högljudda interaktionen mellan eleverna” som var ett vanligt inslag på biologilektionerna på engelska men obefintlig i de lektioner där läraren undervisade i sitt modersmål, dvs. biologilektionerna på svenska och kemilektionen på engelska. Det är inte orimligt att tänka sig att läraren när han/hon undervisar på sitt modersmål bättre lyckas fånga elevernas uppmärksamhet och hjälpa dem att fokusera på lektionens innehåll.

Ett förhållande som observerades i interaktionen på engelska med den engelskspråkige läraren på kemilektionen var att endast ett litet antal elever stod för majoriteten av elevturerna, ”medan de andra mer eller mindre frivilligt resignerar, för att ge plats åt dessa”. Elevernas medverkan i interaktionen påverkas av deras grad av språkbehärskning. Även om skillnaderna i språkbehärskning och verbal förmåga naturligtvis finns även på modersmålet, är variationsbredden generellt betydligt större i ett främmande språk eller i ett andraspråk.

I fråga om interaktionsnivån förelåg inte någon tydlig systematisk skillnad i andelarna responsturer och initiativturer hos eleverna som klart kunde hänföras till att lektionerna bedrevs på svenska respektive engelska. Särskilt i en av biologilektionerna på engelska var initiativturerna emellertid oväntat mycket fler än i samtliga övriga lektioner, vilket skulle tyda på att eleverna här tog många egna initiativ till inlägg i diskussionen. Ett närmare studium av elevernas initiativturer under denna lektion visar att dessa dels bestod av frågor om ords betydelser och stavning, dels ingick i kategorin sociala turer eleverna emellan som inte hade med lektionens innehåll att göra.

Slutsatsen av denna mer ingående analys är att interaktionsnivån faktiskt är lägre i de lektioner där både lärare och elever förväntas uttrycka sig på ett språk som de inte behärskar fullt ut.

Elevernas språkmiljö i skolan utanför klassrummet

Falk (2000) har också undersökt hur språkmiljön ser ut i sin helhet under några sprint-elevers skoldag. Hon ville veta hur mycket engelska eleverna talar under en vanlig skoldag för att kunna dra slutsatser om hur gynnsam deras språkmiljö är för inlärning av språket. Materialet för undersökningen hämtades från en klass i det naturvetenskapliga programmets tredje år som fick all sin ämnesundervisning på engelska. Analysen bygger bl.a. på enkätsvar från de flesta eleverna i klassen, men det är framför allt inspelningar med tre elever som får illustrera hur skoldagen ser ut språkligt. Dessa tre är bland ”de duktigare eleverna i klassen” och ”hade prickats för som lämpliga” av en lärare.

Resultaten visar att elevernas användning av engelska är tämligen begränsad. De talar alltid engelska med vissa personer, nämligen med sina lärare och med en ej svensktalande utbytesstudent. Eleverna tar också till kortare sekvenser på engelska när de talar med varandra på svenska om skolämnen och skoluppgifter. Detta val tycks vara betingat av att de framför allt mött termerna för skolrelaterade ämnen på engelska, och även om de i princip också kan de svenska termerna, så mobiliseras dessa inte så lätt i det snabba talflödet. Den tredje anledningen att använda engelska kallas ”metaforisk”; engelska ord och uttryck används för att uppnå en viss kommunikativ effekt: man skämtar, uttrycker ironi, understryker något och ger olika uttryck för sin identitet. Falk menar att det endast är den första, personbetingade användningen, där

eleverna faktiskt är inbegripna i verkliga samtal, som är egentligt språkutvecklande.

Falks slutsats är att miljön för engelskinlärning inte är så gynnsam som man kanske i förstone tänker sig ens i de sprint-sammanhang där den är som bäst.

Sammanfattande om sprint i svenska skolor

Som framgått ovan är samtliga undersökningar omkring utbredning och effekter av sprint-undervisning på engelska begränsade och deras resultat ger därför inte någon säker kunskap om verksamheten. Ett undantag kan sägas utgöras av Nixons (2000) undersökning om denna undervisnings utbredning, men på grund av att man i denna undersökning samtidigt beaktat också verksamheter som delvis innefattar undervisning på invandrarelevers modersmål (speciellt i finska, men förmodligen också i spanska) och sprint på olika främmande språk är det svårt att få en helt klar bild. Hur som helst är det klart att sprint är en omfattande verksamhet i skolorna; den berör en femtedel av alla gymnasieskolor och ca 4 % av grundskolorna.

Vad gäller effekter på engelskkunskaper, ämneskunskaper och svenskkunskaper hos eleverna har vi följande uppgifter att tillgå. När eleverna och lärarna själva får skatta engelskkunskaperna framkommer att man tror att dessa är bättre än de kunskaper som motsvarande elever i svenska klasser uppnår (Hägerfelth, 1993; Nixon & Rondahl, 1995; Hall, 1996). Ett sådant resultat är förstås inte särskilt pålitligt; man ska inse att elever och lärare som tillfrågas om en försöksverksamhet som de själva tror på och identifierar sig med tenderar att bedöma den positivt. I de mer objektiva undersökningar som föreligger (Washburn, 1996) kunde det inte styrkas att sprint-eleverna var bättre i engelska än andra motsvarande elever. I fråga om ämneskunskaper är en rimlig tolkning av den enda undersökning som studerat detta systematiskt (Washburn, 1996) att sprint-eleverna faktiskt lyckas sämre än de skulle ha gjort i undervisning på sitt modersmål; Washburn, som har en positiv grundattityd till sprint, menar dock med en allmän formulering att de lyckades ”så bra som man kunde förvänta sig”. Man kan också konstatera att samtliga rapporter visar att det är elever med goda förutsättningar som väljer sprint. De har redan när de startar i programmet både högre betyg i engelska och högre genomsnittsbetyg än andra elever.

Den undersökning som studerat sprints effekter på elevernas svenska (Alvtörn, 2000) tyder på att sprint-eleverna har sämre skriftlig förmåga vad gäller språklig korrekthet än elever i ”vanliga” skolor. I den undersökning som fokuserat på klassrumsinteraktionen (Falk, 1999) framkommer att svensktalande lärare och elever i lektioner på engelska talar mindre och har mindre utförliga resonemang. Här visade det sig också att elevmedverkan var mer ojämn i undervisning på engelska med en engelskspråkig lärare, där några få elever dominerade. Falks (2000) undersökning av skolan som miljö för engelskinlärning tyder på att möjligheterna för användning av engelska i naturlig kommunikation trots allt blir tämligen begränsade.

Den forskning som hittills genomförts ger alltså en tämligen negativ bild av sprint-verksamhetens resultat. Visserligen är forskningen begränsad, och det är inte säkert att dess resultat står sig, men tills vi har mer omfattande undersökningar och resultat som motsäger vad som hittills framkommit, måste det som finns tas på allvar och användas som underlag för reflektion och slutsatser om verksamhetens vidareutveckling.

En tolkning av sprints popularitet

Man får intrycket att sprint på många håll ses som huvudmodellen för hur kunskaperna i engelska hos svenska skolelever ska förbättras. Detta är underligt med tanke på att det inte finns någon tydlig evidens för att undervisningstypen ger särskilt goda resultat i den svenska kontexten. Det är anmärkningsvärt att central systematisk uppföljning av sprint i stort sett saknas. Hur kan det komma sig att man från samhällets sida accepterar experiment med kunskapsförmedling på ett främmande språk under femton års tid utan att i grunden ta reda på vilka effekter detta kan ha? Om det finns något som har karaktären av axiom inom utbildning och uppfostran så är det principen att kunskapsinhämtande sker bäst via modersmålet, eller mer generellt, via det språk som hos individen är mest utvecklat. Ett välutvecklat språk anses vara en av hörnstenarna för förståelse av omvärldens komplexitet. Detta är grundidén bakom den enorma satsning på undervisning både i och på modersmålet som vi ser i alla världens politiskt eller ekonomiskt dominerande länder, USA, Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Ryssland, Japan, efter hand även Kina, ja, det finns helt enkelt inget undantag. Frågan är om ett intensivt stöd för barnens modersmålsutveckling i skolan

inte korrelerar bättre med ländernas BNP än faktorn enspråkighet som ofta tidigare antagits i diskussionen om variation i ekonomisk utveckling (för tillbakavisande av sambandet mellan enspråkighet och hög BNP, se Fishman, 1991). Modersmålsundervisningen bidrar inte minst till utveckling av ordförråd och en flexibel språkanvändning i olika situationer, särskilt i literata sammanhang, men det är när eleverna använder sitt modersmål också i ämnesundervisningen som de tillägnar sig ett nyanserat sätt att diskutera ny kunskap med exakta ord. Språket är själva instrumentet för att i detalj greppa komplicerade resonemang. Unescos princip från 1953 om rätt till undervisning på modersmålet är därför inte greppad ur luften. Den bygger på en gedigen erfarenhetsgrund.

Frågan är egentligen inte bara varför uppföljning saknas, utan mer grundläggande varför man från samhällets sida över huvud taget är beredd att ge avkall på en så välgrundad princip som den om kunskapsinhämtande via modersmålet. Svaret är enligt min mening att sprints språkpolitiska mål har en djup förankring i aktuell svensk samhällsideologi. Betydelsen av internationalisering, globalisering, marknaden och engelskans roll i detta sammanhang har efter hand blivit så allmänt accepterad att det inte ens ses som särskilt märkvärdigt att engelskan får en central roll som undervisningsspråk i skolan. Det språkpolitiska målet har tillåtits överskugga det breda utbildningspolitiska mål för kunskapsinhämtande och färdighetsträning som vanligtvis gäller för ungdomsskolan. Att sprint faktiskt lägger huvudvikten vid engelskinlärningen snarare än vid ämnesinlärningen är kanske inte så tydligt, men som nedanstående resonemang visar, pekar rapporterad kunskap om sprint i den riktningen.

Språkpolitiskt hör sprint till kategorin ”inlärningsplanering” (acquisition planning). Internationellt förekommer på många håll som konstaterats tidigare undervisning på andra språk än modersmålet. Detta är ofta en del av ländernas uttalade eller implicita språkpolitik. Att eleverna lär sig ett visst språk blir då ofta en huvudfråga, medan kunskapsinhämtandet i stort och modersmålsutvecklingen kan vara föremål för större eller mindre intresse. De två extremerna i detta avseende är immersionsprogrammen, där undervisningsspråket har minoritetsstatus, och de typer av undervisning där minoritetsgrupper får undervisning på majoritetens språk, oavsett om detta gäller invandrare och inhemska minoriteter i västvärlden eller folkflertalet i postkoloniala stater.

I kanadensisk immersionsundervisning, liksom ofta i dess motsvarighet i andra länder, finns en stor och avgörande ambition att noggrant kontrollera hur kunskapsinhämtandet och elevernas modersmålsutveckling framskrider. Denna undervisningstyp har därför som nämndes tidigare utsatts för en rigorös årlig utvärdering alltsedan verksamheten startade. Att så mycket större intresse för de viktiga frågorna om kunskapsinhämtande och modersmålsutveckling visas i kanadensisk immersionsundervisning är starkt kopplat till att detta är en verksamhet som riktas till samhällets ekonomiskt och utbildningsmässigt starka grupper, till den engelsktalande majoritetsbefolkningen. För dessa är det frågan om att ytterligare stärka en position i samhället genom att ge barnen fler instrument (i form av språkkunskaper) som kan bidra till deras framtida konkurrenskraft i det egna samhället. Här tillåts helt enkelt inte några uppoffringar i fråga om försämrade ämneskunskaper eller försämrade modersmålskunskaper. Det finns en stor medvetenhet om att dessa är de egentliga konkurrensmedlen på arbetsmarknaden. Kunskaperna i franska blir en tillgång för eleverna, men givetvis inte huvudsaken.

I de övriga situationerna, de där minoritetsbarn undervisas på andra språk än sina modersmål i västvärlden, eller där barn i tredje världen undervisas på engelska, franska, portugisiska etc, där får det ofta gå som det kan med kunskapsinhämtandet, och intresset för modersmålsutvecklingen är minimalt eller obefintligt; i vissa fall ser man det som en fördel om modersmålet inte utvecklas över huvud taget. I många länder tas det som en helt naturlig situation att barn undervisas på det officiella språket, oavsett om de kan detta språk eller ej. Uppfattningen att det är riktigt att minoritetsbarn får undervisning på majoritetsspråket är allmänt omfattad främst bland majoritetsspråkstalarna, men också sekundärt bland minoritetsspråkstalarna. Den dominerande gruppens hegemoni och de möjligheter denna grupp har att skapa common sense omkring sina egna normer leder till en situation där majoritetsspråket är det som räknas. Kopplat till detta är de fördelar minoritetsmedlemmarna själva ser för sina egna individuella möjligheter till socialt avancemang. Men svårigheterna är ofta oöverstigliga, och många misslyckas både med språkinlärning och kunskapsinhämtande.

Detta aktualiserar om sprint mest liknar immersionsundervisning eller majoritetsspråksundervisning för minoritetsbarn. Vid jämförelsen mellan sprint och immersionsundervisning tidigare i denna promemoria framkom att de flesta punkterna som karakteri-

serar immersionsundervisning också gäller för sprint, faktiskt alla utom en, nämligen de inblandade språkens status. För immersionsundervisning gäller att undervisningsspråket ska ha en klart lägre status än elevernas modersmål. Detta garanterar att undervisningsspråket självt inte kan få en roll som blir överordnad resten av utbildningsmålen. På den punkt som vi diskuterar nu är det uppenbart att sprint inte liknar immersionsundervisning. I stället finns slående likheter med undervisning på majoritetsspråk för minoritetsbarn, där det genomgående är så att ingen allvarlig uppföljning av elevernas kunskapsinhämtande eller modersmålsutveckling sker på myndigheternas initiativ. Typiskt nog bagatelliseras alltså de eventuella samhällskostnader en satsning på engelskan som undervisningsspråk kan ha i form av minskad verklig konkurrenskraft i fråga om kunskaper och modersmålspotential hos eleverna.

En annan intressant iakttagelse som styrker denna tolkning är aktörernas, dvs. framför allt elevernas och lärarnas, egen övertygelse om att engelskan utvecklas överlägset och att nackdelar för ämneskunskaper och modersmålsutveckling saknas. Att det förhåller sig så kan bero på att aktörerna är inblandade i en försöksverksamhet som de själva valt och som de helt enkelt identifierar sig med och tror på. Det är allmänt bekant att medverkan i försök av olika slag ofta leder till positiva resultat. Sprints karaktär av experiment kan dock inte ge fullständiga svar på varför aktörerna mest betonar de positiva sidorna av verksamheten. En viktig del av förklaringen ligger i engelskans starka globala position och höga status. Engelskan är helt enkelt en viktig del av många ungdomars och även vuxnas identifikation och önskan att tillhöra den globala eliten.

Jag vill dock gärna påpeka att bilden naturligtvis inte är helt entydig. I rapporterna om sprint förmedlas som nämnts inte endast positiva kommentarer från de inblandade. Det finns elever som är kritiska och oroliga över att de kan ha slutat skolan med sämre resultat än nödvändigt. Det finns lärare som uttrycker betänkligheter angående elevernas kunskapsinhämtande och modersmålsutveckling. Och man ska hålla i minnet att både elever och lärare hoppar av verksamheten när den första entusiasmen för vissa av dem har bytts mot skepticism.

Trots detta är det viktigt att framhålla att existensen av sprint och motsvarande i andra länder är en intressant spegling av den höga värderingen engelskan åtnjuter i många länder samtidigt som verksamheten är ett språkpolitiskt instrument för spridning av engelska.

Engelskundervisningen i pedagogiskt perspektiv

Den rimliga vägen att utveckla engelskundervisningens kvalitet är att satsa på en förbättring av villkoren för engelskämnet i skolan. När vi diskuterar sådan förbättringar ska vi hålla i minnet att engelskundervisningen i Sverige redan idag bidrar till mycket goda resultat, och att svenskarnas engelskkunskaper är jämförelsevis goda – men att inlärning av engelska också sker utanför klassrummen.

Som nämndes inledningsvis ligger det en stor potential i den internationella forskning om språkinlärning och språkundervisning som för närvarande inte utnyttjas i full utsträckning i den svenska skolan. Här kommer bara helt kort att antydas vad denna forskning innefattar.

Utgångspunkten inom detta kunskapsfält är att språkinläraren är en aktiv och kreativ återskapare av det nya språkets struktur. I detta avseende är den som ska lära sig ett främmandespråk eller ett andraspråk i samma situation som det lilla barnet som lär sig sitt första språk. De grundläggande förutsättningarna för språkinlärning är alltså desamma: För det första måste inläraren få tillfälle att använda språket i interaktion för att kunna tillägna sig en kommunikativ färdighet i språket. För det andra måste denna interaktion röra sig om ett innehåll som är förståeligt och som har någon mening/är betydelsefullt för inläraren. Båda dessa aspekter har ett samband med motivation.

Å ena sidan behöver alltså inläraren för att inlärningen ska gynnas interagera med individer som han/hon kan identifiera sig med, som han/hon genuint önskar interagera med. Inläraren behöver känna sig delaktig i ett socialt sammanhang i vilket det språk som ska läras in används, känna social motivation. Å andra sidan måste också språket användas om ämnen som inläraren finner engagerande, kanske på grund av att han/hon har kunskaper om ett ämnesområde eller är intresserad av ett område etc. Detta kan kallas för innehållsbetingad motivation. Kort sagt innebär en kommunikativt och innehållsmässigt integrerad språkinlärning att

inläraren lär sig språket i ett funktionellt sammanhang. Språklig form är alltid knuten till ett visst innehåll, och yttrandena i den språkliga interaktionen bär i kommunikationssammanhanget naturliga språkliga funktioner.

Men omständigheterna vid inlärning av ett nytt språk skiljer sig också på ett antal sätt från dem som gäller vid förstaspråksinlärning. För det första har inläraren redan tillägnat sig ett språk när inlärningen av det nya språket påbörjas. Det betyder dels att inläraren har erfarenheter av vad språk och språkinlärning innebär, vilket är en resurs som kan användas mer eller mindre medvetet inför den nya uppgiften. För det andra är den som lär sig ett nytt språk vid starten för språktillägnandet i en högre ålder än förstaspråksinläraren. Detta innebär en större kognitiv mognad, vilket kan utnyttjas för att se språket och språkinlärningen utifrån; det går att resonera om hur språk är uppbyggda och medvetet lära in regler och ”plugga in” t.ex. ordbetydelser. För det tredje är det så att olika individer som lär sig ett nytt språk når olika långt mot den infödda normen, medan förstaspråksinlärning alltid leder till ”full” behärskning av språket i fråga. Detta hänger bl.a. samman med att barn som lär sig sitt första språk är bättre på att utnyttja det språkliga inflödet från omgivningen för att naturligt bygga upp sitt eget språk än den som tillägnar sig ytterligare språk senare. Detta betyder att andraspråksinlärare i varierande utsträckning – men i högre utsträckning än förstaspråksinlärare – behöver hjälp med att upptäcka detaljer i målspråkets form. De har nytta av formell språkundervisning för att nå en mer korrekt och en mer avancerad nivå i sin andraspråksbehärskning än vad som annars skulle vara fallet. Ett huvudområde i aktuell forskning om språkundervisning gäller just hur man kan hjälpa elever att lägga märke till det nya språkets form utan att använda en onödigt komplex grammatisk terminologi eller sådan terminologi över huvud taget.

För undervisning i engelska är konsekvenserna att eleverna både behöver hjälp med att fokusera på engelskans form och få rikliga tillfällen för interaktion på engelska. Situationer för språkanvändning måste skapas som både är socialt och innehållsligt motiverande. Eleverna behöver få tillfälle att interagera med personer som de kan identifiera sig med och använda språket om ämnen som är engagerande. Allt detta tar tid och enligt min mening behöver engelskundervisningen mer tid till sitt förfogande. Denna tid behöver användas bl.a. för samverkan med andra skolämnen. Ett sätt bland andra att öka innehållsmotivationen skulle kunna vara att i

engelskundervisningen anknyta till vad eleverna håller på med i andra ämnen. Men det är orealistiskt att tänka sig att all den tid som behövs för språkinlärning finns tillgänglig inom ramen för skolschemat. Engelskundervisningen bör därför innehålla en komponent av systematiskt organiserad kontakt med engelskspråkiga miljöer utanför klassrummet via direktkontakter med infödda talare t.ex. via Internet och givetvis genom besök i engelskspråkiga länder. Engelskan utanför klassrummet i det svenska samhället bör också utnyttjas som en resurs, liksom elevernas egen efter hand ofta avancerade muntliga färdighet i språket. Allt detta inkorporeras redan idag i engelskundervisningen, men en utveckling av ämnet bygger på att detta genomförs mer systematiskt så att alla elever får del av en rikare inlärningsmiljö.

Rekommendationer

1. Engelskinlärningen bör även fortsättningsvis ske inom ramen för ämnet engelska i den svenska skolan. Detta korresponderar med att engelska språkpolitiskt betraktas som främmandespråk snarare än som andraspråk i Sverige.

2. Engelskundervisningen bör reformeras för att bättre anpassas till dagens situation och engelskans faktiska roll i det svenska samhället och globalt. Detta kan åstadkommas genom mer tid, mer systematisk samverkan med andra skolämnen innehållsmässigt, mer samverkan med engelskspråkiga miljöer i Sverige och utomlands, inte minst via Internet, mer samverkan med och utnyttjande av vad eleverna lär sig utanför klassrummet och utnyttjande av eleverna själva som resurser/modeller.

3. Lärarutbildning och lärarfortbildning bör reformeras så att det garanteras att den forskningsbaserade kunskap, som är den viktigaste resursen för språkundervisningens utveckling, kommer eleverna tillgodo.

4. Sprint bör inte genomföras som generell modell för engelskinlärning i svenska skolor. Detta skulle innebära ett alltför stort risktagande i den långsiktiga språkpolitiska process som berör balansen mellan engelskan och svenskan, en process som på grund av globaliseringen för närvarande pågår också helt oberoende av skolans agerande. Sprint kan också betraktas som ett riskprojekt utifrån väletablerade teorier om språkets roll vid inlärning och kognition i allmänhet. Sprint kan givetvis dock även fortsättningsvis vara ett inslag i svensk skola, men även en

begränsad verksamhet behöver öppna sig för en tydligare utvärdering och granskning i enlighet med vad som föreslås i de av Skolverket initierade undersökningarna på området (Nixon, 2000, 2001).

Referenser

Alvtörn, L. (2000), Språk- och innehållsintegrerad undervisning

under gymnasiet – en fallstudie. C-uppsats. Lunds universitet,

Institutionen för nordiska språk.

Baker, C. (1993), Foundations of Bilingual Education and

Bilingualism. Clevedon: Multilingual Matters.

Ekman, B. (odaterad a), Rapport 1. Engelskspråkig variant av sam-

hällsvetenskaplig linje. Utvärdering av en ny utbildningsväg vid Katrinelunds gymnasieskola i Sundsvall. Sundsvall: Skolkontoret.

Ekman, B. (odaterad b), Rapport 2. Engelskspråkig variant av sam-

hällsvetenskaplig linje. Utvärdering av en ny utbildningsväg vid Katrinelunds gymnasieskola i Sundsvall. Sundsvall: Skolkontoret.

Ekman, B. (odaterad c), Rapport 3. Engelskspråkig variant av sam-

hällsvetenskaplig linje. Utvärdering av en ny utbildningsväg vid Katrinelunds gymnasieskola i Sundsvall. Sundsvall: Skolkontoret.

Falk, M. (1999), Undervisning på sveng i skolan. C-uppsats. Stock-

holms universitet, Institutionen för nordiska språk.

Falk, M. (2000), Språk- och innehållsintegrerad inlärning och under-

visning i praktiken: meningsfull målspråksträning? D-uppsats.

Stockholms universitet, Institutionen för nordiska språk.

Fishman, J. (1991), An interpolity perspective on the relationship

between linguistic heterogeneity, civil strife and per capita gross national product. International Journal of Applied

Linguistics, 1. 5–18.

Genesee, F. (1987), Learning through Two Languages. Cambridge,

Mass.: Newbury House.

Graddol, D. (1999), The decline of the native speaker. I: Graddol,

D. & Meinhof, U. (eds.), English in a Changing World. AILA

Review, 13. 57–68.

Hall, P. (1996), TCFL. Teaching content through a foreign language.

Synpunkter från elever, lärare och ledare. Mitthögskolan, Institutionen för utbildningsvetenskap.

Hyltenstam, K. (u. u.), Engelskan, skolans språkundervisning och

svensk språkpolitik. I: Josephson, O. (red.), Svenskan på 2000talet.

Hyltenstam, K. & Abrahamsson, N. (u.u.), Maturational

constraints in SLA. I: Doughty, C. & Long, M. H. (eds.),

Handbook of Second Language Acquisition. London: Blackwell.

Hägerfelth, G. (1993), Undervisning på främmande språk i Sverige.

I: Språk i Norden 1993.

Knight, M. (1990), Third and final report on English at

Ebersteinska Skolan. I: Naeslund, L. (red.), Engelskspråkiga tekniska studievägar vid Ebersteinska skolan i Norrköping.

Utvärdering av en försöksverksamhet. Stockholm: Skolöverstyrelsen.

Malmberg, P. (1975), Engelska som främmande språk. (IEA-projek-

tet). Utbildningsforskning rapport nr 19. Stockholm: Skolöverstyrelsen och Utbildningsförlaget.

Martins, Z. (1990), Population Growth and Universal Primary

Education in Mozambique. University of Ghana, Faculty of

Social Studies.

Nixon, J. (2000), SPRINT: Språk- och innehållsintegrerad inlärning

och undervisning. Rapport på uppdrag av Skolverket. Stockholm: Skolverket.

Nixon, J. (2001), Quality in SPRINT. Towards Quality Assessment

and Assurance in Content and Language Integrated Education. A Field Study Report. Stockholm: Skolverket.

Nixon, J. & Rondahl, B. (1995), Bilingual immersion education in

Sweden. A survey. Spring 1995. Stockholm: Skolverket.

Phillipson, R. (1992), Linguistic Imperialism. Oxford: Oxford

University Press.

Skolverket (1998), Undervisningen i engelska. En jämförelse mellan

tre EU-länder: Frankrike, Spanien och Sverige. Skolverkets rapport nr 154. Stockholm: Skolverket.

UNESCO (1953), The Use of Vernacular Languages in Education.

Unesco Monographs on Fundamentals of Education, 8. Paris:

Unesco.

Washburn, L. (1997), English Immersion in Sweden. A Case Study

of Röllingby High School 1987–1989. Stockholms universitet,

Engelska institutionen.

Svensk språkteknologi

  • vadan och varthän?

IT-kommissionen, Vinnova och Kommittén för svenska språket

Denna promemoria har även publicerats som PM 1/2002 i IT-kommissionens allmänna serie.

Inledning

Språkteknologin är tvärvetenskaplig och har många och skiftande tillämpningar. En del av dessa kommer vi i kontakt med i vardagliga sammanhang som t.ex. talsvar i telefonen. Andra tillämpningar hjälper oss att hitta den information vi söker på webben eller underlättar översättningar från och till andra språk. Med IT kan forskarna hålla gigantiska samlingar av nutida vardagsspråk tillgängliga för bearbetning för att öka förståelsen av vårt språks utveckling. Språkteknologin är en del av IT som utvecklats snabbt i takt med de allmänna framstegen inom området.

Det politiska målet på IT-området är ett informationssamhälle för alla. Om datorförmedlade tjänster skall vara tillgängliga och effektiva, måste man kunna tala med datorn på för människan naturliga språk. I det allt rikare och mer mångfasetterade flöde av information som präglar det moderna samhället är det viktigt att kunna komma åt rätt information och att kunna bedöma dess tillförlitlighet. I det mångspråkiga sammanhang som EU utgör är det viktigt att olika språkbarriärer blir så låga som möjligt – hjälpmedel för översättning behövs såväl för professionella översättare som för allmänheten. Språkteknologiska hjälpmedel underlättar samverkan och handel mellan olika länder och är av betydelse för människors och företags möjligheter i ett framtida globalt informationssamhälle.

För att språkteknologin skall kunna bidra till bygget av ett bra svenskt informationssamhälle krävs att den är utvecklad utifrån kunskaper om det svenska språket och dess användning. Dessutom krävs att språkteknologiska hjälpmedel görs allmänt tillgängliga.

Listan på exempel på språkteknologiska tillämpningar kan göras lång. För att få en överblick över det språkteknologiska området och dess roll för att uppnå regeringens mål om ett informationssamhälle för alla anordnade IT-kommissionen den 24 augusti 2001 tillsammans med Verket för innovationssystem (Vinnova) och Kommittén för svenska språket en utfrågning av ledande intressenter och företrädare för det språkteknologiska området i Sverige.

Utfrågningen gav många exempel på språkteknologins betydelse i det moderna samhället och smakprov på framtidsorienterade tillämpningar. De resurser som riktas mot området för att utveckla detta är blygsamma i förhållande till områdets praktiska betydelse men även i förhållande till den potential för nytt högteknologiskt företagande som finns i området. Utfrågningen ledde fram till flera förslag om angelägna insatser för språkteknologin som ett led i utvecklingen av ett informationssamhälle för alla.

Syftet med seminariet var att presentera området språkteknologi, att diskutera vad som bör göras för att stimulera den språkteknologiska utvecklingen i Sverige och att diskutera den framtida organisationen för statens hantering av språkteknologifrågorna. Vid seminariet deltog bl.a. representanter för Svenska språknämnden, Terminologicentrum TNC, Statskontoret samt olika forskningsinstitutioner och företag inom språkteknologiområdet.

Denna PM presenterar slutsatserna från utfrågningen efter en inledande översikt av det språkteknologiska området. Med detta referat från seminariet vill initiativtagarna bidra till en ökad allmän förståelse för det språkteknologiska området och dess fascinerande möjligheter. Denna promemoria utgör vidare ett av underlagen för de överväganden som Kommittén för svenska språket gör när det gäller dess uppdrag att stimulera den språkteknologiska utvecklingen.

Språkteknologin – sammanfattande om området

Med språkteknologi menar man hantering av naturliga språk med IT. Det finns många tillämpningsområden och tillämpningarna är mångskiftande. Utvecklingen har pågått under många år. Under 1990-talet har utvecklingstakten ökat. Det har kommit fram många avancerade produkter och ett stort antal nya företag inom det språkteknologiska området. Företagen utför i dag en viktig del av

det faktiska och praktiska utvecklingsarbetet. Flera av företagen har sitt ursprung i de (begränsade) offentliga satsningar på forskning och utveckling inom området som gjordes under 90-talet av främst Närings- och teknikutvecklingsverket (Nutek) och Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR).

Att konstruera maskiner som interagerar med människor på naturligt språk fordrar förståelse för språkets akustiska och symboliska struktur liksom kunskaper om hur folk kommunicerar med varandra. Språkteknologi är ett komplext område – det är både mång- och tvärvetenskapligt. Det bygger på kunskaper inom datateknik, lingvistik, matematik, statistik, beteendevetenskap och ingenjörsvetenskapliga discipliner som akustik, signalbehandling och elektronik.

Talteknologi

Om man skall kunna tala till en dator måste den kunna uppfatta de akustiska signalerna och omvandla dem till en följd av ord och sedan kunna tolka eller förstå innebörden i dessa. Talet har en stor variabilitet; man kan fascineras av att folk alls kan tala med varandra. Människan är mycket bra på att processa den inkommande signalen och bortse från störande moment. Taligenkänning är ett forskningsområde med många utmaningar och många tillämpningar. Talstyrda maskiner av olika slag blir allt vanligare. Dikteringsprogram, dvs. program som översätter från tal till text, utvecklades först som handikapphjälpmedel men används numera också för att effektivisera kontorsarbete. Talaridentifiering är en annan viktig tillämpning – datorerna skall inte bara förstå vad som sägs utan också känna igen vem som säger det.

Talproduktion eller talsyntes är ett område med lång tradition och inom vilket svenska forskare varit speciellt framgångsrika. Det finns i dag flera olika metoder och tekniker för att simulera människans talproduktionsförmåga. Mycket återstår dock att göra innan de perfekt talande datorerna blir verklighet.

När datorn såväl kan förstå tal som tala själv kan man föra en dialog med den. Det räcker inte för datorn att kunna förstå enskilda meningar utan den måste känna till sammanhanget, diskursen, i vilken dialogen ingår. Dagens talbaserade dialogsystem har begränsad vokabulär och förståelseförmåga. (Exempel: SJ:s tidtabellsupplysning.)

Ledande talteknologisk forskning sker i dag framförallt i Japan och USA. Det finns dock både svensk forskning och svenska företag som står sig väl i konkurrensen.

Datorstödd språkgranskning

Datorstödd språkgranskning är ett av språkteknologins största tillämpningsområden. För engelska och andra stora språk är kontroll av stavning, grammatik och stil något som hör till ordbehandlarens standardutrustning. Kostnaden för att utveckla språkteknologiska produkter för ett språk är inte proportionell mot antalet användare. Det är däremot investeringsviljan hos Microsoft. Utvecklingen av skrivstödsprogram för svenska har följaktligen släpat efter. Stavningskontroll har funnits länge och blivit mer avancerad i nyare programversioner. Svenskans många sammansatta ord gör stavningskontrollen svår och avstavningen ännu svårare. Korrekt avstavning kräver inte bara specifik språkkunskap utan också förståelse för sammanhang. Dagstidningarna har i stor utsträckning ersatt sina korrekturläsare med datorprogram för automatiska korrekturläsning. Den uppmärksamma tidningsläsaren har kunnat följa både tillkortakommanden och framstegen hos dessa program. I MS Word för Windows 2000 finns för första gången en svensk grammatikkontroll. Den är utvecklad av det finländska företaget Lingsoft.

Informationshantering

Informationshantering är samlingsnamnet för tekniker som underlättar sökning efter samt strukturering och organisation av den funna informationen. Internets utbredning, ett 90-talsfenomen, har gjort informationshantering till ett stort och hett område inom ITforskningen. Webben är en världsvid dokumentdatabas med miljarder dokument. Dokumenten innehåller inte bara texter utan också tal, musik, bilder, filmer och multimedia av olika slag. Det vanligaste sättet att göra textdokument sökbara har varit att skapa index som bygger på ords förekomst i de olika dokumenten och att sedan låta sökprogrammen, sökmotorer kallade, leta i indextabeller. Ansträngningar görs att förse sökmotorer med språkkunskaper. De skulle då kunna bli bättre på att söka i flerspråkliga dokument-

samlingar och kanske kunna göra intelligentare informationsextraktion.

Ett annat problem som språkteknologin länge arbetat med är automatisk sammanfattning av texter. Korrekta sammanfattningar förutsätter verklig textförståelse och kan inte åstadkommas med dagens språkteknologi. (Korrekta sammanfattningar kan vara svåra att göra även för människor.) Utvecklingen mot ett allt större utbud av mobiltelefonbaserade tjänster ger en ökad efterfrågan på tekniker för att göra kompakta sammanfattningar av texter.

Översättning

En av de tidigaste drömmarna om datorer som språkhjälpmedel var den automatiska översättningen. USA:s militär satsade stora resurser på 50-talet på att få fram datorprogram som automatiskt översatte ryska texter till engelska. Resultatet blev ökad kunskap om det mänskliga språkets komplexitet och ett dåligt rykte för området språkteknologi. På senare år har stora framsteg gjorts och området maskinöversättning är numera ett viktigt och högst respektabelt delområde av språkteknologin.

Ett datorsystem kan vara antingen en passiv eller en aktiv hjälp vid översättningsarbete. Passiv hjälp kan man få genom datorlagrade, ordböcker, uppslagsverk och genom stavningskontroll av det översatta dokumentet. Aktiv hjälp kan ges av speciella översättningsprogram, som automatiskt översätter en text från ett språk till ett annat. Ett översättningsprogram ger bara en råöversättning, som sedan måste granskas och redigeras av en person som är kunnig i båda språken. Helt automatisk översättning kan i dag bara göras inom väl avgränsade områden med definierad vokabulär, som till exempel väderleksrapporter och börsrapporter.

Många drömmer om att få datorstöd för översättning av tal, som skulle göra det möjligt för två personer att direkt tala med varandra utan att ha ett gemensamt språk. En svensk och en japan, t.ex., skulle då kunna samtala i telefon på sina respektive modersmål och översättningsprogrammet skulle vara inbyggt i telefonen. I dag befinner vi oss ännu långt ifrån sådana möjligheter, eftersom det kräver både talförståelse och automatisk översättning (samt naturligtvis talsyntes med god kvalitet). Många tror dock att detta kan bli verklighet inom de närmaste 25 åren. Forskning pågår främst i Japan och USA.

Datorstödd språkinlärning

Stora förhoppningar har knutits till datorernas möjligheter i skolan, inte minst inom språkundervisningen. I stället för mänskliga lärare skulle varje elev få en egen outtröttlig datorlärarare. Förhoppningarna kan inte sägas infriats fullt ut men det finns i dag många språkläromedel med vars hjälp man kan träna både att skriva och att tala samt grammatik och ordförråd. Bra språkundervisningsprogram i svenska skulle kunna användas såväl av svenskspråkiga som vill förbättra kunskaperna i sitt modersmål som av invandrare som vill lära sig svenska som andraspråk och av utlänningar som vill tillägna sig grundläggande svenskkunskaper.

Språkliga resurser

Den språkteknologiska utvecklingen förutsätter IT-resurser i form av datornät, plattformar och verktyg i form av datorprogram. Det krävs även språkliga resurser i form av lexikon, grammatiker och korpusar. En textkorpus är en samling av texter som är märkta så att de kan databehandlas. Talspråkskorpusar består av talspråk kodat i en sådan form att det kan hanteras i datorn. Parallellkorpusar är samma texter på olika språk. Termdatabanker för olika fackområden är också viktiga språkliga resurser. Resurserna behövs för att kunna bygga, förbättra eller utvärdera metoder och system. Det råder dock brist på språkliga resurser, vilket hämmar utvecklingen. Det behövs standardisering så att man kan återanvända resurserna och använda dem för olika uppgifter. Inom EU finns projekt som går ut på att skapa gemensamma resurser för EUspråken. En norsk utredning, Norsk Språkråds handlingsplan för IKT, har föreslagit att det inrättas en nordisk språkbank. En svensk pionjär inom området är Språkbanken vid Göteborgs universitet. Den är knuten till Institutionen för svenska språket och finansieras av Humanistiska fakulteten. Man startade 1975 och har sedan dess byggt upp språkligt referensmaterial i form av textkorpusar och lexikaliska data. Texter av olika slag och från olika tider finns tillgängliga via Internet i en form där varje ord presenteras i sitt sammanhang (s.k. konkordans). Materialet omfattar texter på ca 75 miljoner ord, från modern tidningstext och litterär text till Strindbergs produktion och bakåt till medeltida rimkrönikor.

Språkbanken medverkar i EU-projekten med inriktning på uppbyggnad av språkliga resurser.

Statliga insatser inom det språkteknologiska området

Vinnovas uppgift är att främja behovsmotiverad forskning och utveckling. Ett program inom språkteknologi startade under hösten 2001. Dess övergripande syfte är att stärka basen för svensk språkteknologi genom att stödja forskning vid högskolan och samarbeten med företag. Programmet fokuserar på de fyra tillämpningsområdena översättning, skrivstöd, informationsåtkomst och kommunikationssystem.

Under åren 1990−1996 drev Nutek och dess föregångare STU (Styrelsen för teknisk utveckling) ett forsknings- och utvecklingsprogram i språkteknologi i samverkan med HSFR. Programmet syftade till att höja den vetenskapliga kunskapsnivån i Sverige och främja tvärvetenskapliga kontakter mellan de olika ämnesområdena av relevans för språkteknologin. Dessutom ville man främja kunskapsöverföring mellan forskargrupper vid högskolan och avnämare inom svenskt näringsliv och offentlig förvaltning.

En mindre uppföljning till programmet startade den 1 juli 1997 och avslutades den 31 december 1999. Programmet hade som ett av sina mål att knyta samman kompetens i tvärvetenskapliga nätverk och främja samarbete mellan olika aktörer inom forskning, utbildning, näringsliv och samhället i övrigt. Fyra projekt finansierades inom programmet.

Centrum för talteknologi vid KTH (CTT) startade 1996 som ett av Nutek inrättat kompetenscentrum. Verksamheten fortsätter för närvarande under en andra femårsperiod med finansiering från Vinnova.

En nationell forskarskola i språkteknologi startade 2001 med Göteborgs universitet (Humanistiska fakulteten) som värdhögskola.

Vad gör EU?

Inom EU finns i dag elva officiella språk. Alla medlemsländers officiella språk, med vissa undantag för iriskan, har status som officiella språk. Man har valt att se den språkliga mångfalden som en kulturell resurs och som en styrkefaktor för europeisk industri. En stor översättnings- och tolkningsverksamhet har byggts upp. De höga kostnaderna för språktjänster har föranlett kommissionen att söka efter datorstöd för att effektivisera och underlätta översättarnas arbete. Maskinöversättningssystemet Systran började användas redan i mitten av 1970-talet. Kommissionen ville också satsa på egen forskning och utveckling inom språkteknologi. Det första stora forsknings- och utvecklingsprogrammet, EUROTRA, pågick mellan 1982 och 1993 och hade som mål att skapa ett system för maskinöversättning mellan alla de då nio EU-språken. Det resulterade aldrig i något färdigt system, uppgiften var alltför komplex – men det byggdes upp kunnande och kompetens och skapades centrum för språkteknologi i de deltagande länderna.

EU:s fortsatta stöd till språkteknologisk forskning och utveckling har skett inom ramprogrammen. Området fick stort utrymme inom de tredje och fjärde ramprogrammens särprogram Telematik. Man valde där att satsa på projekt som syftade till att använda existerande kunskaper och då speciellt det som utvecklats inom EUROTRA, i tillämpningar inom olika branscher och samhällssektorer, snarare än att satsa på utveckling av nya tekniker och metoder. I det nu pågående femte ramprogrammet ingår språkteknologin i IST-delen (Information Society Technologies). Den återfinns under Key Action 3: Multimedia Content and Tools. Det övergripande syftet är att främja en informationsinfrastruktur som är tillgänglig för alla. Särskild tonvikt läggs på områdena flerspråkig kommunikation, naturlig interaktivitet och tvärspråklig informationshantering. Språkteknologi förväntas finnas med som ett viktigt område även inom det sjätte ramprogrammet.

Programmet MLIS (Multilingual Information Society) pågick 1996−2000 och hade som syfte att bidra till främjandet av den språkliga mångfalden inom EU och stimulera användningen av språkteknologi. Speciellt vände man sig till den offentliga sektorn och gav stöd till terminologiprojekt och översättningsprojekt. Från svensk sida diskuterade man möjligheterna att ansöka om medel för att utveckla en översättningsmodul för svenska språket. Diskussionerna ledde till ett utredningsuppdrag till Nutek. Utredningen

blev klar i augusti 2000 men dess resultat fördes ej vidare till EUansökan.

MLIS har fått en efterföljare – eContent – inom det vidare EUinitiativet eEurope. Syftet är att främja utveckling, distribution och användning av kvalitativt högtstående europeiskt digitalt innehåll på Internet. Kopplingen mellan innehåll, kultur och språk betonas. Av särskilt intresse är att öka tillgången till och användning av den offentliga sektorns information och att utnyttja de affärsmöjligheter som finns här.

Behov av särskilda insatser för en önskvärd framtida utveckling

Under vårt seminarium den 24 augusti 2001 framfördes från olika deltagare synpunkter på skilda insatser som krävs för att en god svensk utveckling inom språkteknologin skall komma till stånd. I detta avsnitt redovisas en sammanfattning av de olika önskemål som framfördes.

Stärk det svenska språket – bygg en språkteknologisk infrastruktur!

  • Det behövs en utveckling av svenska produkter för språkstöd, skrivstöd och översättning med utgångspunkt i en förståelse av modern språkanvändning. Detta är en uppgift som kräver samverkan mellan forskare och företag. Språkvårdens roll är att följa utvecklingen, fånga upp de behov som finns och kontrollera kvaliteten på produkterna.
  • Det är nödvändigt att satsa på uppbyggnad av stora text- och taldatabaser över nutida svenska men även på andra språk och på parallellkorpusar. Det krävs ett systematiskt arbete för att bygga upp sådana resurser. Arbete sker i dag men samordning och kraftfulla initiativ saknas.
  • Det behövs ett språkteknologiskt sekretariat. Det arbete som sker i dag på olika institutioner och inom språkvårdande organisationer är alltför splittrat. Överblick saknas. Resurser samordnas inte och ingen förmår ta de stora samlande initiativen.
  • Ett första steg på vägen mot ett språkteknologiskt sekretariat skulle kunna vara en webbaserad portal. Där skulle man kunna nå de viktigaste verktygen och få kunskap om och åtkomst till existerande språkteknologiska resurser.

Gör offentlig information tillgänglig!

Stora mängder information produceras av offentliga organ – från kommundelsnämnder till EU-institutioner i Bryssel. Denna information bör i större utsträckning än som är fallet i dag göras tillgänglig digitalt.

Staten bör satsa på och implementera tekniker och metoder för att öka tillgången och tillgängligheten till offentligt producerad information.

Fackspråken en viktig del i terminologiarbetet!

En enhetlig terminologi är en förutsättning för fungerande kommunikation inom ett fackområde och för översättning till främmande språk. Exempelvis är hälso- och sjukvårdens terminologi inte tillräckligt utvecklad. Det är många olika personalkategorier som skall harmonisera sina fackspråk för att kunna kommunicera mellan olika journalsystem. Inom de olika fackområdena behöver man ha hjälp med metodarbetet, med uppbyggnad av databaser och annat. Samverkan mellan myndigheter skulle kunna förhindra onödigt dubbelarbete. Det finns även utländska erfarenheter att ta tillvara. Språkvårdsinrättningar som Terminologicentrum TNC är en resurs i sammanhanget.

Mer pengar till forskning och utveckling!

Av alla de pengar som satsats på IT-forskning i Sverige har bara en liten del gått till språkteknologi. Det behövs mycket mer kompetens och fler kunniga människor på området. För att få fram detta behövs starka forskningsmiljöer och kompetenta forskare. Svenskan är ett litet språk och det finns risk för att den trängs undan av engelskan inom allt fler områden. Med en rimligare finansiering av forskning och utveckling inom området kan svenska

språkets ställning stärkas och förutsättningar skapas för en konkurrenskraftig svensk språkteknologisk industri.

Stärk maskinöversättningen!

Översättningssystem och -hjälpmedel är ett angeläget område för offentlig finansiering. Det svenska språkområdet är alltför litet för att marknadskrafterna skall kunna förväntas ta fram produkter av god kvalitet för automatisk översättning till och från svenska. Följande insatser bör göras:

  • Övergripande forskning och utveckling med inriktning på olika strategier: transferbaserade system, exempelbaserad översättning och statistiska metoder.
  • Tillgången till parallellkorpusar måste förbättras.
  • Metoder behöver utvecklas för evaluering och strategier för kvalitetsgranskning av maskinöversättning och dess integrering i arbetsflödet.

Dessutom behövs följande åtgärder:

  • Utred vilka olika typer för datoriserade språkstöd som är lämpliga i olika relationer människa−dator.
  • Genomför insatser för att göra bra lexikon tillgängliga.
  • Ta fram verktyg för att göra det möjligt att själv bygga lexikon.

Stärk marknaden för språkteknologi!

Mer kunskap behövs om hur det språkteknologiska innovationssystemet fungerar och vad som bör göras för att öka dess dynamik.

Sammanfattande slutsatser

  • Språkteknologin ger en möjlighet att hävda det svenska språkets ställning i IT-samhället.
  • Språkteknologin ökar tillgängligheten till information och människors möjlighet att kommunicera med andra, såväl i främmande länder som mellan språkgrupper i Sverige.
  • Språkteknologi behövs för utvecklingen av demokratin.
  • Språkteknologin har en näringspolitisk potential som bör tas till vara.
  • Språkteknologi ger möjligheter till effektivitetsvinster inom företag och myndigheter.
  • Initiativ på språkteknologiområdet behöver tas, bland annat för att få fram fler och bättre översättningshjälpmedel.
  • Det finns ett stort behov av samverkan mellan olika organisationer som har en roll i utvecklingen av språktekniken.
  • Det finns ett stort behov av infrastrukturinvesteringar.
  • Statliga satsningar på forskning och utveckling har varit en viktig drivkraft för den språktekniska utvecklingen och för företagsutveckling inom området.
  • Utvecklingspotentialen är stor. Cirka 15 procent av EU:s totala administrativa budget går till översättning. Med de nya medlemsstaterna med sina många olika språk blir andelen större.

Översikt över språkvårdsorgan i Sverige och övriga Norden

1. Inledning

I det följande ges en översikt över olika svenska och nordiska språkvårdsorgan. För Sveriges del tas ett flertal olika inrättningar upp och behandlingen är ställvis lite mer ingående. Vad gäller de övriga nordiska länderna redogörs endast för språknämnder och motsvarande samt för terminologiinrättningar av skilda slag. Verksamheten beskrivs här mer översiktligt, speciellt vad gäller terminologicentralerna.

Uppgifterna har till största delen hämtats från de olika institutionernas webbplatser, och från dessa har i del fall även text kopierats. Adressen till webbplatserna redovisas för varje inrättning.

2. Sverige

Nedan ges först en genomgång av institutioner med allmän inriktning. Efter detta följer ett avsnitt om de organ som finns för språkvården inom vissa verksamheter, varefter samarbetsgrupper av skilda slag behandlas. Därefter kommer termgrupper och föreningar. Avsnittet om språkvården i Sverige avslutas med de inrättningar för finska, samiska och meänkieli som finns i vårt land.

2.1 Allmänna språkvårdsorgan

De allmänna språkvårdsorganen för svenskans del utgörs av Svenska Akademien, Terminologicentrum TNC och Svenska språknämnden.

2.1.1 Svenska Akademien

Svenska Akademien instiftades av Gustaf III med uppgiften att främja svenska språket och litteraturen. Akademien är en fristående inrättning vars verksamhet regleras av stadgarna från 1786, och den är därmed oberoende av statliga och andra myndigheter. Akademien stöder det svenska kulturlivet genom priser och stipendier ur egna medel och ur donationsfonder. Man stöttar även andra språkvårdsorgan ekonomiskt. Till Svenska språknämnden lämnas ett bidrag om 100 000 kronor årligen och lika mycket ges i årligt bidrag till Sverigefinska språknämnden. Även dåvarande Tekniska Nomenklaturcentralen (TNC) erhöll finansiellt stöd och i det nyskapade Terminologicentrum TNC äger Akademien en minoritetspost av aktierna.

Akademiens egen verksamhet bedrivs bl.a. i arbetsgrupper som Nobelkommittén, Språkkommittén och Klassikerkommittén. Man bekostar och leder också stora projekt (se nedan). Till sin dagliga hjälp har Akademien ett sekretariat samt ett litteraturvetenskapligt specialbibliotek, Svenska Akademiens Nobelbibliotek. Vidare finns det sedan några år tillbaka en på heltid anställd språkhandläggare.

Stadgarna anger att ”Academiens yppersta och angelägnaste göromål är, att arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”. För att nå detta skall man ”utarbeta en Svensk ordabok och Gramatica, jemte sådana Afhandlingar som bidraga Kunna till stadga och befordran af god Smak”.

”Ordaboken” är Svenska Akademiens ordbok (SAOB), som beskriver det svenska ordförrådet och de skiftande innebörder orden haft från början av 1500-talet fram till våra dagar. Arbetet, som började 1884 och beräknas vara avslutat 2017, hör vad gäller ambition, omfattning och kostnader till de absolut största humanistiska projekten i världen. SAOB är numera, genom Akademiens OSA-projekt, också tillgänglig på nätet som en strukturerad databas.

”Gramatican” är den 1999 utgivna Svenska Akademiens grammatik (SAG), även den ett arbete som ger en av de mest omfattande och ingående beskrivningar något språk ägnats.

Vidare utger man Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL), som förmodligen är det av Akademiens språkliga projekt som är mest känt för en stor allmänhet. Den tolfte upplagan utkom 1998, och ordlistan har sedan länge rollen som norm

för stavning och böjning av svenska ord. SAOL-databasen finns numera också inlagd i vissa textbehandlingsprogram.

Akademiens senast påbörjade språkliga projektet är ett nusvenskt lexikon, Svensk ordbok, utgiven av Svenska Akademien (SO).

Svenska Akademien spelar också en roll som språklig attitydskapare genom bl.a. uttalanden av olika ledamöter i skilda sammanhang, liksom via SAOB-, SAOL- och SO-redaktionerna. Akademien besvarar också, i huvudsak via sin språkhandläggare, allmänhetens frågor via e-post, telefon och brev.

Webbplats: http://www.svenskaakademien.se/

2.1.2 Terminologicentrum TNC

Tekniska nomenklaturcentralen TNC bildades 1941 på initiativ av bl.a. Vetenskapsakademien. I augusti 2000 gick TNC i konkurs, men rekonstruerades under hösten 2000. Den nya inrättningen, AB Terminologicentrum TNC, är ett aktiebolag utan vinstutdelning. Största enskilda aktieägare är SIS Swedish Standards Institute. SIS är en fristående ideell förening med medlemmar från både privat och offentlig sektor. Bland övriga ägare till TNC kan nämnas Jernkontoret, Kemikontoret, Metamatrix, Svensk Byggtjänst, Svenska Akademien, Utvecklingsrådet för Landskapsinformation, ULI och Sveriges Verkstadsindustrier.

TNC finansierar delvis sin verksamhet genom statbidrag. För närvarande erhåller man ca 3,5 miljoner kronor per år. Bidraget förmedlas via Näringsdepartementet. Man har också inkomster från speciella termprojekt som betalas av uppdragsgivare inom industri o.d. Vidare får man inkomster genom att medlemmar i Terminologifrämjandet ”abonnerar” på TNC:s tjänster genom att betala en viss årlig avgift, varigenom man bl.a. får rätt att utnyttja TNC:s tjänster under ett visst antal timmar per år. Den totala omsättningen var 2001 5,4 miljoner kronor.

För närvarande har TNC sex terminologer knutna till sig. Ytterligare ett par arbetar på projektbasis.

Terminologicentrums huvuduppgift är att verka för att en lämplig terminologi skapas och används inom offentlig förvaltning, näringsliv, utbildningsväsen och massmedier. Detta innefattar bl.a.:

  • terminologiprojekt på uppdragsbasis
  • stöd i myndigheters, organisationers och företags terminologiarbete
  • publicering av ordlistor och skrivregler
  • insamling och dokumentation av texter av terminologisk betydelse
  • granskning av standarder och andra terminologiskt viktiga dokument
  • föreläsningar och kurser om terminologi och skrivande
  • nationellt och internationellt samarbete med andra språkvårdande organ.

Webbplats: http://www.tnc.se/

2.1.3 Svenska språknämnden

Svenska språknämnden bildades 1944 på initiativ av bl.a. Föreningen Norden, TNC och Svenska Akademien. Nämndens grundläggande organ är dess medlemsförsamling, som består av 35 företrädare för olika inrättningar, t.ex. Svenska Akademien, Vetenskapsakademien, de svenska universitet vid vilka det bedrivs forskarutbildning i svenska/nordiska språk, Författarförbundet, Publicistklubben, SIS och Föreningen Norden. Dessa utser inom sig en styrelse om sju personer, som leder nämndens arbete. Den dagliga verksamheten sköts av Språknämndens sekretariat, vilket leds av en föreståndare. För närvarande är sex språkvetare, förutom föreståndaren, knutna till nämnden.

Språknämnden är en ideell förening. Totalt omsätter nämnden strax över 5 miljoner kronor. Den har inkomster från bl.a. bokförsäljning, men får även bidrag från annat håll. Största bidragsgivaren är staten vars stöd uppgår till drygt 3 miljoner kronor. Regeringen utser också ordföranden i medlemsförsamlingen, vilken också är ordförande för nämndens styrelse. Likaså utser regeringen föreståndaren för sekretariatet.

Svenska språknämnden skall:

  • följa det svenska språkets utveckling
  • utgöra en plattform för diskussion av språkvårdsfrågor
  • bestämma riktlinjer för språklig standard av olika slag
  • utarbeta handböcker till språkbrukarnas hjälp
  • ansvara för tillämpad forskning och utredningsarbete som behövs för eget och andras språkvårdsarbete
  • vara rådgivningscentral.

Verksamheten innefattar bl.a.:

  • utgivning av ordböcker (Nyordsboken, Konstruktionsordbok)
  • utgivning av skriftserien Skrifter utgivna av Svenska språknämnden
  • utgivning av skrivregelsamling
  • utgivning av tidskriften Språkvård
  • rådgivning per telefon, e-post och brev
  • föreläsningar och medverkan i kurser.

Webbplats: http://www.spraknamnden.se/

2.2 Organ för språkvård inom viss verksamhet

2.2.1 Regeringskansliets språkexperter

I Regeringskansliet finns sex språkexperter som stöder främst anställda inom departement och kommittéer för att de skall skriva klart, begripligt och korrekt. Sedan Sverige blev medlem i EU omfattar språkrådgivningen också EU:s översättare, och man fick 1 juli 2001 ett resurstillskott motsvarande en tjänst, för att kunna hantera det löpande arbetet med EU-språkvården och EU-språkstödet. Verksamheten omfattar bl.a. att:

  • ge råd i språkliga frågor via telefon och e-post
  • granska författningar, kommittédirektiv, betänkanden och vissa andra texter för att de skall bli mer ändamålsenliga och effektiva
  • medverka i olika utbildningar, mestadels inom Regeringskansliet
  • skriva rekommendationer, språkspalter och handböcker, däribland Myndigheternas skrivregler, Myndigheternas föreskrifter, Att svara på remiss och Svarta listan, som också riktar sig till myndigheter under regeringen
  • hålla föreläsningar om det klarspråksarbete som sedan 1970talet bedrivs på initiativ av regeringen och riksdagen.

Webbplats: http://www.justitie.regeringen.se/klarsprak/ sprakexperterna/

2.2.2 Klarspråksgruppen

Klarspråksgruppen är förlagd till Justitiedepartementet. Gruppen har sedan 1993 regeringens uppdrag att främja språkvårdsaktiviteter hos myndigheterna. Klarspråksgruppen har åtta ledamöter från bl.a. Kommunförbundet, Justitiedepartementet, Svenska språknämnden och Riksdagens ombudsmän. Klarspråksgruppens verksamhet består i att:

  • förmedla kunskap och erfarenheter från språkvårdsprojekt i

Sverige och andra länder

  • arrangera konferenser och seminarier
  • medverka vid språkvårdskonferenser i Sverige och utomlands
  • utveckla och underhålla regeringens webbplats för myndighetsspråkvård
  • ge ut informationsbladet Klarspråksbulletinen
  • dela ut ett pris: Klarspråkskristallen.

I dag finns det språkvårdsansvariga på nästan alla statliga myndigheter. Ett fyrtiotal myndigheter arbetar aktivt med språkvård i projekt eller olika former av nätverk.

Webbplats: http://www.justitie.regeringen.se/klarsprak/ klarspraksgruppen/

2.2.3 Riksdagens språkgrupp

Inom riksdagen finns en grupp för språkfrågor. I denna ingår nio tjänstemän i olika befattningar. Gruppen fungerar i huvudsak som referensgrupp. Bland gruppens fortlöpande verksamhet kan nämnas att dess sekreterare skriver språkspalter i riksdagens lokal-

tidning och ger ut ett nyhetsblad kallat Språkbrevet. På riksdagens webbplats har gruppen ett språktorg med språkspalter, svar på vanliga språkfrågor m.m.

Språktorget kan nås via: http://www.riksdagen.se/rdinfo/

2.2.4 Språkvårdare vid Sveriges radio

Sveriges Radios två språkrådgivare arbetar med att ge medarbetarna i programföretagen – Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion – råd i alla frågor som rör språket, exempelvis uttal av namn på svenska eller utländska platser eller personer. Man besöker även redaktioner, lokala radiokanaler och tv-distrikt för att diskutera språkriktighet, stil och begriplighet. Vidare ger man ut Språkbrevet med kortfattade artiklar och aktuella uttalsanvisningar. När radiolyssnare och tv-tittare hör av sig med språkliga synpunkter på programmen är det ofta någon av de två språkvårdarna som de kommer i kontakt med.

Webbplats: www.sr.se/sb/

2.2.5 Ortnamnsrådet

Ortnamnsrådet inrättades 1985. Rådet, som är knutet till Lantmäteriverket, kom till för att stärka den officiella ortnamnsvården. Det har tio ledamöter som representerar olika myndigheter och organisationer med intressen inom ortnamnsverksamheten.

Webbplats: http://grimnir.dal.lu.se/sofi/

2.2.6 Språkvårdare vid dagstidningar och TT samt språkkonsulters verksamhet vid myndigheter och privata företag

Flera dagstidningar håller sig med språkansvariga som i större eller mindre omfattning arbetar med språkfrågor. Likaså finns språkvårdare vid TT.

Sedan något mer än 20 år tillbaka finns vid Stockholms universitet en fem terminer lång speciell utbildningslinje för konsulter i svenska språket. Ungefär 20 språkkonsulter utexamineras vartannat år. Utexaminerade språkkonsulter verkar numera vid flera myndigheter, organisationer och företag, och arbetar även

i många fall på frilansbasis med speciella uppdrag. Information om språkkonsulternas verksamhet finns bl.a. på följande webbplats: http://www.sprakkonsult.org/

2.3 Samarbetsgrupper

2.3.1 Språkvårdsgruppen

Språkvårdsgruppen bildades 1976. Gruppen kallades först Arbetsgruppen för språkvårdssamverkan och syftet med den var ”att verka för vidareutveckling av samarbetet mellan organ med språkvårdande uppgifter”. Språkvårdsgruppen består av ledamöter från Svenska Akademien, Svenska språknämnden, Terminologicentrum, SIS, Svenska språkbyrån i Finland, Svenska Läkaresällskapets kommitté för medicinsk språkvård, Samspråk (se nedan), Sveriges Radio och Mediespråksgruppen (se nedan). Den samlar således språkvårdsinrättningar av en rad olika slag från både Sverige och Finland och utgör därmed det mest övergripande organet för meningsutbyte, samordning och samverkan inom språkvårdssektorn. Gruppen har bl.a. byggt upp en webbplats för svensk språkvård, språkvårdsportalen (www.svenskaspraket.nu).

2.3.2 Mediespråksgruppen

Mediespråksgruppen är ett samarbetsorgan för svenska nyhetsmedier. Språkvårdare inom medier i Stockholm bildade hösten 1993 gruppen då det inför Sveriges EU-inträde blev akut nödvändigt med en samordning av språkbruket på detta område. Antalet ledamöter är omkring 15. Stor vikt har lagts vid att gruppen representerar ett så brett spektrum av medier som möjligt. Sammankallande är TT:s språkvårdskommitté.

Webbplats: http://www.tt.se/sprak/mediegr.asp/

2.3.3 Samspråk

Samspråk är en förkortning för ”Samarbetsorganet för språkvårdare inom offentlig förvaltning”. Gruppen bildades 1979. Medlemmarna (ca 35 st.) utgörs huvudsakligen av utbildade språkkonsulter, däribland språkexperter i Regeringskansliet, som träffas tre till fyra

gånger per år för att utbyta erfarenheter, diskutera samordning av normer etc.

2.3.4 EG-institutionernas svenska språkvårdsgrupp

Efter Sveriges inträde i EU tog de svenska översättarna inom EU:s institutioner initiativ till en informell samarbetsgrupp för att diskutera och komma överens i framför allt term- och skrivregelfrågor. Gruppen består av företrädare för svenska översättare och granskare i bl.a. rådet, kommissionen, parlamentet, EG-domstolen, Ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén och Revisionsrätten. Gruppen samråder med bl.a. Regeringskansliets språkexperter om rekommendationerna. Många av rekommendationerna finns publicerade i informationsbladet Språkrådet som kontinuerligt ges ut av rådets svenska översättningsavdelning. De skrivregler som gäller för institutionerna finns i Publikationshandboken, utgiven av Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer (Publikationsbyrån).

2.4 Termgrupper

I Svenska datatermgruppen ingår företrädare för bl.a. språkvården, dagspressen, etermedier, högskolor, branschpressen och företag inom databranschen. Som samordnare fungerar Svenska språknämnden och Terminologicentrum. Datatermgruppen ger rekommendationer om aktuella datatermer: vilket uttryck som bör användas, hur det stavas och böjs och vad det står för. Det gäller i första hand sådana termer som används av många människor – inte bara av specialister – och i synnerhet där det saknas ett etablerat bruk. I andra hand tas också upp termer som är mer tekniska eller redan etablerade, men som många ändå är osäkra om. Rekommendationerna presenteras på webbsidor på Internet. Av ekonomiska skäl är gruppen f.n. mindre aktiv. Webbplats: http://www.nada.kth.se/ dataterm/

Svenska biotermgruppen är en ideell förening med syfte att samordna och nyskapa termer inom livsvetenskaperna, främst de molekylära. Den ger råd om vilka termer som är lämpligast att använda på svenska och föreslår också definitioner för begreppen bakom de termer som rekommenderas. Gruppen består av forskare,

vetenskapsinformatörer, terminologer och språkvårdare. Webbplats: http://www.tnc.se/bioterm/

Svenska Läkaresällskapet inrättade 1987 en kommitté för medicinsk språkvård. Kommittén har en sekreterare som på deltid ansvarar för språkrådgivningen. Kommitténs verksamhet har finansierats genom Läkaresällskapet, men av ekonomiska skäl kommer sällskapet att tvingas upphöra att ge detta stöd fr.o.m. halvårsskiftet 2002. Webbplats: http://www.spraknamnden.se/SLS/ sls.htm/

Den 1 oktober 2001 startades Matematikterminologigruppen, som driver ett projekt om matematikterminologi i skolan. I gruppen ingår representanter för Nationellt centrum för matematikutbildning, Terminologicentrum TNC och Uppsala universitet.

Svenska botaniska förening 1996 bildade en grupp med namnet

Arbetsgruppen för svenska växtnamn. Denna har en ledamot för var och en av fem stora grupper av växter. Dessutom ingår en språkvetare.

2.5 Föreningar

Språkvårdssamfundet är en förening med syfte att främja svensk språkvård, öppen för alla intresserade. Den har funnits sedan 1961 och har idag drygt 900 medlemmar: forskare, skribenter, lärare, studenter och andra språkintresserade. Samfundet ger ut en bok om året, arrangerar offentliga möten två gånger per år och delar ut stipendier. Medlemmar i Språkvårdssamfundet svarar också för en återkommande språkspalt i Upsala Nya Tidning. Webbplats: http://www.nordiska.uu.se/sprakv/

Nya Tungomålsgillets mål är att värna om svenskan. Föreningen har funnits sedan 1986 och har cirka 1 300 medlemmar över hela landet. Man ger bl.a. ut en tidskrift vid namn Målföret.

ASLA – Association suédoise de linguistique appliqué – är den svenska avdelningen av AILA, Association internationale de linguistique appliqué. Föreningen, som har ca 200 medlemmar, stödjer i vid mening tillämpad språkvetenskap, och till detta hör språkvård och språkplanering. Man ger ut ett medlemsblad, en årsbok samt arrangerar en årlig konferens. Webbplats: http://www.ling.gu.se/asla/

2.6 Finska, samiska och meänkieli

2.6.1 Sverigefinska språknämnden

Sverigefinska språknämnden grundades 1975. Den har till uppgift att vårda och utveckla det finska språket i Sverige. Ett viktigt mål är därvid att finskan i Sverige skall vara så lik finskan i Finland som möjligt.

Nämnden består av 15 ledamöter som representerar sverigefinska organisationer (översättare, journalister, lärare, skribenter, Sverigefinska Riksförbundet), universitetsinstitutioner där man undervisar i finska på forskarnivå, finsk språkvård i Finland och svensk språkvård i Sverige och Finland. En styrelse om fem ledamöter utses av nämnden. Den dagliga verksamheten sköts av ett sekretariat med tre anställda.

Verksamheten finansieras huvudsakligen genom anslag från Kulturdepartementet i Sverige. Även Undervisningsministeriet i Finland ger årligen bidrag till projekt av skilda slag. Numera ger även Svenska Akademien ett årligt bidrag.

Nämndens verksamhet består bl.a. av att man:

  • ger rekommendationer till översättningar av begrepp som beskriver det svenska samhället
  • ger råd i frågor om finska språket (totalt besvarar man ca 2 000 frågor per år, bl.a. via daglig telefonrådgivning)
  • ger ut tidskriften Kieliviesti (fyra nr per år)
  • utarbetar svensk-finska ordlistor inom olika samhällsområden
  • informerar om lexika och språkvårdslitteratur
  • granskar finska texter
  • anordnar språkvårdsseminarier.

Webbplats: http://w1.864.telia.com/%7Eu86400522/

2.6.2 Samiska språkrådet

I den svenska sametingslagen står att till ”sametingets uppgifter hör särskilt att leda det samiska språkarbetet”. För att driva språkfrågorna har sametinget tillsatt ett språkråd med ansvar för detta område.

Rådet består av sex ledamöter med ersättare representerande nord-, lule- och sydsamiskan. Ledamöterna är valda för en fyraårs-

period. Språkrådet ser som en av sina viktigaste uppgifter att se till att alla samer får lära sig att läsa och skriva sitt modersmål och att de som inte kan samiska får undervisning i språket. En annan viktig fråga för språkrådet är att följa upp språklagstiftningen för samiskan i Sverige.

Språkrådets uppgifter är bland annat att

  • stärka det samiska språkets ställning i samhället
  • uppmuntra användningen av samiskan, både hemmavid och i officiella sammanhang
  • arbeta med normerings- och andra språkfrågor, till exempel samiska ortnamn
  • ge råd och anvisningar
  • delta i utvecklandet av nya ord och samla dem som redan finns
  • delta i språkvårds- och utvecklingsarbetet över riksgränserna
  • informera om språket.

För den dagliga verksamheten svarar en språkhandläggare med kunskaper i nordsamiska och två språkkonsulenter, en för lulesamiska och en för sydsamiska. Handläggaren bereder bland annat ärenden av övergripande karaktär. Konsulenterna ger råd i språkfrågor till en bred allmänhet.

Webbplats: http://www.sametinget.se/

2.6.3 Meänkieli

År 1981 bildades Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset (STR-T). Förbundets syfte är att tillvarata tornedalingarnas språkliga och kulturella intressen. Detta gör man bl.a. genom att utarbeta undervisningsmaterial samt en ordbok på meänkieli för att utveckla den skrivna språkformen. År 1987 bildades Meän akateemi/Academia Tornedaliensis som skall initiera och genomföra aktiviteter som folkbildning, utbildning, dokumentation samt forsknings- och utvecklingsarbete inom bl.a. språkområdet.

3. Norden

Efter mönster av den svenska språknämnden har efter hand motsvarande organisationer inrättats runt om i Norden.

3.1 Danmark

3.1.1 Dansk Sprognævn

Dansk Sprognævn är en statsinstitution inom Kulturministeriet. Nämnden startades 1955. Dansk Sprognævn har i dag status som forskningsinstitution. Dansk Sprognævn är uppbyggd av:

  • Ett representantskap i vilket ingår ett 30-tal ledamöter. Dessa utnämns (på förslag av olika organisationer) av kulturministern på tre år; kulturministern utser ordförande och vice ordförande.
  • Ett arbetsutskott som består av minst fem och högst nio personer i representantskapet, varav två är ordföranden och vice ordföranden i representantskapet. Dessa båda blir ordförande och vice ordförande för arbetsutskottet.
  • Ett forsknings- och informationsinstitut bestående av nio forskare, två administrativa medarbetare (en bokhållare och en sekreterare), tre studentmedhjälpare. Någon chefstjänst finns inte, men en av forskarna utses till administrativt ansvarig och dessutom håller ordföranden tät kontakt med sekretariatet.

Språknämndens arbetsuppgifter och sammansättning är fastlagda i lag genom lov nr. 320 af 14.5.1997 om Dansk Sprognævn (sprognævnsloven). Nämnden har som huvuduppgifter:

  • att följa med i språkets utveckling, t.ex. genom att samla in nya ord
  • att svara på frågor om det danska språket och danskt språkbruk
  • att fastställa hur danska ord stavas och böjs samt att redigera och ge ut den officiella danska Retskrivningsordbogen. (Den danska stavningen regleras genom den s.k. retskrivningsloven, lov nr 332 af 14.5.1997 om dansk retskrivning.)
  • att fastställa skrivregler; även dessa publiceras i Retskrivningsordbogen.

Språknämnden ger ut en tidskrift, Nyt fra Sprognævnet, samt en skriftserie Dansk Sprognævns skrifter.

Webbplats: http://www.dsn.dk/

3.1.2 DANTERMcentret

DANTERMcentret är en affärsdrivande fond. Centret upprättades 1998 av Terminologigruppen, som är en paraplyorganisation för alla terminologiska aktiviteter i Danmark. Terminologigruppen arbetar bl.a. för att säkra att danska skall vara ett språk som kan användas även i specialistsammanhang.

DANTERMcentret hjälper främst till med att skapa termdatabaser för verksamheter som har behov av sådana. Utöver detta hjälper centret till med att definiera språkpolitik och strategier för användning av språkteknologiska verktyg i vid mening, såsom översättningsminnen och elektroniska ordböcker.

Webbplats: http://www.danterm.dk/

3.2 Finland

3.2.1 Forskningscentralen för de inhemska språken

Språkvården i Finland bedrivs främst inom Forskningscentralen för de inhemska språken. Forskningscentralen för de inhemska språken är ett forskningsinstitut underställt undervisningsministeriet i Finland. Centralen inrättades 1976, då ett flertal fristående forsknings-, ordboks- och språkvårdsprojekt förenades till ett statligt institut.

Organisatoriskt är forskningscentralen indelad i sex avdelningar: forskningsavdelningen, språkvårdsavdelningen, ordboksavdelningen, svenska avdelningen, informationsförsörjningsavdelningen och förvaltningsavdelningen. Antalet anställda är närmare 100. Varje avdelning har en föreståndare. I ledningen för centralen finns en direktör.

Forskningscentralen för de inhemska språken

  • bedriver forskning i finska, svenska, samiska, finländskt teckenspråk och romani samt med finskan besläktade språk
  • utarbetar ordböcker över såväl modernt skriftspråk som äldre språkformer och dialekter (Forskningscentralen för de inhemska språken är Nordens största lexikografiska institut)
  • ger rekommendationer och upplysningar om finskt, svenskt och samiskt språkbruk och namnskick samt om finländskt teckenspråk och romani
  • upprätthåller omfattande språkliga arkiv och ett stort offentligt specialbibliotek med finsk-ugrisk och annan språkvetenskaplig litteratur (Forskningscentralen har världens största finskugriska specialbibliotek).

Forskningsresultaten publiceras i form av ordböcker, vetenskapliga artiklar och föredrag. Frågor som gäller språkbruk och språkvård presenteras i tidskrifterna Kielikello och Språkbruk och i olika handböcker. Forskningscentralen är också en av utgivarna av den finska kulturtidskriften Hiidenkivi, som publicerar populärvetenskapliga artiklar om Finlands språk, litteratur och historia.

Forskningscentralen sysslar alltså dels med språkvård, dels med uppgifter som i Sverige sköts av andra typer av organ, såsom upprättande av ortnamnsarkiv, utarbetande av dialektordböcker m.m. Här skall bara språkvårdsarbetet beröras vidare, och detta med tyngdpunkten på den svenska verksamheten.

Svenska avdelningens språkvårdsenhet heter Svenska språkbyrån. Inom denna verkar förutom avdelningsföreståndaren sex språkvetare. Svenska språkbyrån arbetar med det svenska riksspråket i Finland genom att bl.a. ge råd och rekommendationer om ord, ordformer, böjning, uttal, betydelse, etymologi, ordföljd, satskonstruktion, m.m. Mot särskild ersättning utför enheten språkgranskningar. På begäran ger svenska avdelningen även utlåtanden i språkfrågor. De främsta kanalerna för språkvården är telefonrådgivning, rådgivning per e-post, kursverksamhet, den ovan nämnda tidskriften Språkbruk (4 nr/år) och olika handböcker. En av forskarna har som huvuduppgift att svara för språkvården på Rundradion, och verkar samtidigt som sekreterare för Rundradions svenska språknämnd. En viktig del av enhetens verksamhet är språkvård för myndigheterna, som bedrivs i nära samarbete med

bl.a. Statsrådets svenska språknämnd och Finlands kommunförbunds svenska sekretariat.

Den svenska språknämnden inom forskningscentralen består av sju medlemmar, av vilka en är föreståndare för svenska avdelningen. Nämnden är ett sakkunnigorgan i frågor som gäller svensk språkvård och språkriktighet, och tar ställning framför allt till principiella språkfrågor.

Finska avdelningens språkvårdsavdelning följer den moderna finskans och samiskans utveckling och bedriver finsk och samisk språk- och namnvård. Expertorgan för språkvården är den finska och den samiska språknämnden, som främst har till uppgift att ta ställning till språkfrågor av principiell och allmän betydelse och ge rekommendationer om dem. Den samiska språk- och namnvårdaren arbetar i Utsjoki. Forskaren, som också är sekreterare i samiska språknämnden, ger råd i språk- och namnfrågor och arbetar med olika lexikografiska projekt. Forskaren samarbetar med de olika samnordiska organen för samisk språkvård och forskning.

Webbplats: http://www.kotus.fi/

3.2.2 Statsrådet svenska språknämnd

För vården av det svenska språket inom den centrala förvaltningen svarar Statsrådets svenska språknämnd. Denna har till uppgift att:

  • vara ett samordnande organ i frågor som gäller de statliga myndigheternas svenska språkbruk, särskilt lagspråket
  • arbeta för ett klart och begripligt svenskt lag- och förvaltningsspråk i Finland
  • ta initiativ till och vidta åtgärder för de statliga myndigheternas språkbruk.

Information om nämndens verksamhet finns tillgänglig via statsrådets webbservice: http://vkn.fi

3.2.3 Centralen för Teknisk Terminologi

Centralen för Teknisk Terminologi (TSK) är en ideell förening som har ett hundratal medlemsorganisationer, bl.a. industri- och affärsföretag, statliga verk, förbund och föreningar. Dess över-

gripande syfte är att sammanställa terminologi på finska och svenska och utveckla det terminologiska arbetets metodik och upprätthålla på detta baserat kunnande. Framför allt sysslar man med att erbjuda experthjälp i frågor som berör facktermer och ordlistearbete.

Webbplats: http://www.tsk.fi/

3.3 Norge

3.3.1 Norsk språkråd

Norsk språkråd inrättades 1972 som ersättare för Norsk språknemnd (vilken hade startats 1952). Rådet är uppbyggt av:

  • Ett råd som består av 38 ledamöter. Rådet har en bokmåls- och en nynorsksektion. Ledamöterna utses på fyra år och ordförandeskapet för hela rådet växlar varje år mellan de två målformerna. Rådet, som möts en eller två gånger per år, utser styrelse och en expertkommitté.
  • En styrelse med sex ledamöter: ordföranden och vice ordföranden för rådet (som fungerar som ordförande och vice ordförande för styrelsen), ordföranden och vice ordföranden för expertkommittén, samt två sektionsvalda medlemmar, en från varje sektion. Styrelsen möts så ofta det behövs.
  • En expertkommitté (fagnemnd) om åtta ledamöter (fyra bokmålsrepresentanter och fyra nynorskföreträdare); möts minst fyra gånger om året.
  • Ett sekretariat med två kontorschefer (en för bokmål, en för nynorsk), elva språkkonsulenter och fem kontorstjänster.

Norsk språkråd är statens rådgivande organ i frågor som gäller norska beträffande både offentliga institutioner och allmänheten. Verksamheten regleras genom dels lov om Norsk språkråd av 1971, dels rådets stadgar vilka är fastställda genom kongelig resolusjon 29 oktober 1971. Rådet skall:

  • följa utvecklingen av norskt skriftspråk och talspråk, och utifrån detta främja samarbete i uppodlingen och normeringen av de två språkformerna, och stödja utvecklingstendenser som på längre sikt leder till att språkformerna närmar sig varandra
  • övervaka att den norska språklagen (som reglerar bruket av de två skriftspråksformerna) följs av statsorgan under departementsnivå
  • ta initiativ för att säkerställa att norskan kan fungera som fullvärdigt uttrycksmedel i språkteknologi och annan informations- och kommunikationsteknologi.

Vidare arbetar rådet med skriftspråksnormen för bokmål och nynorska. Man ger ut allmänna ordböcker, registrerar nya ord och medverkar vid tillkomsten av fackordböcker. Rådgivning både till offentliga och privata institutioner och till allmänheten ingår också i verksamheten. Man publicerar tre olika nyhetsblad riktade till olika grupper: Språknytt som vänder sig till allmänheten, Språkkureren som siktar mot massmedierna och Statsspråk som har statsinstitutionerna som målgrupp. Man ger också ut en egen skriftserie (Norsk språkråds skrifter) och har egna sidor på norsk text-TV.

Slutligen har Rådet uppgiften att granska läroböcker för grundskolan ur språklig synpunkt (korrekt terminologi, korrekt användning av tillåtna böjnings- och stavningsformer m.m.).

Webbplats: http://www.sprakrad.no/

3.3.2 Rådet for teknisk terminologi

Det centrala organet för terminologiarbete i Norge har varit Rådet for teknisk terminologi (RTT). I november 2001 gick RTT i konkurs men håller nu på att reorganiseras.

RTT har haft till uppgift att arbeta för klarhet, tydlighet och enhetlighet i teknisk terminologi bl.a. genom att

  • utarbeta ordböcker för en lång rad områden
  • på uppdrag hjälpa fackområden som önskar få sin terminologi upparbetad
  • ge hjälp med terminologiska problem
  • kontrollera termbruket i fackspråkstexter, handböcker och dokumentation
  • ge assistans vid översättning av facklitteratur.

Webbplats: http://www.rtt.org/

3.3.3 Samisk språkråd

Samisk språkråd den norska inrättningen för samiska. Detta är ett rådgivande organ för Sametinget och andra offentliga organ i frågor om samiskt språk i Norge. Samisk Språkråd har ansvaret för att bevara, utveckla och stärka det samiska språket. Språkrådets sekretariat är lokaliserat till Kautokeino.

Webbplats: http://www.samisk-sr.no/index_no.html

3.4 Island

Island har sedan 1964 ett språkråd, Íslensk málnefnd. Nämndens verksamhet är reglerad i lag och organisatoriskt lyder den under Utbildningsministeriet. Den dagliga verksamheten sköts av sekretariatet (Íslensk málstöð) som bl.a. ger råd och vägledning i språkliga frågor, publicerar skrifter och är offentligt centrum för nybildning av ord och för terminologisk verksamhet. Nämnden ger ut en tidskrift kallad Málfregnir. Man har även en skriftserie Rit Íslenskrar málnefndar.

Webbplats: http://www.ismal.hi.is/malnefnd.html/

3.5 Färöarna

Den färöiska språknämnden heter Føroyska málnevndin och har funnits sedan 1985. Den lyder under Utbildnings- och kulturministeriet. Nämnden ger råd och information om det färöiska språket till institutioner, såväl privata som allmänna, och till enskilda personer. Man publicerar även ett meddelandeblad, Orðafar.

Webbplats: http://www.fmn.fo/

3.6 Grönland

Språknämnden för det grönländska språket heter Oqaasiliortut/Grønlands sprognævn. På Grönland finns vidare en nämnd för ortnamn, Nunat Aqqinik Aajangiisartut/Grønlands stednavnenævn, och ett organ för personnamnsfrågor, Inuit Aqqinik Akuersisartut/Personnavne udvalget. Dessutom finns

inom Kultur- og Uddannelsesdirektoratet ett språksekretariat vid namn Oqaasileriffik.

Språknämnden insamlar, registrerar och godkänner nya grönländska ord, ordformer, stavning och uttryckssätt, samt vägleder myndigheter rörande det grönländska språket. Ortnamnsnämnden insamlar ortnamnsmaterial och auktoriserar ortnamn på Grönland. Personnamnsutskottet skall bl.a förteckna godkända förnamn, ”der umiddelbart kan anvendes ved navngivning og dåb”, och godkänna andra namn efter ansökan.

Språksekretariatet fullgör sekretariatsfunktioner för de tre andra inrättningarna. Till dess angivna uppgifter hör att man skall insamla information om det grönländska språket, följa utvecklingen av det talade språket, och användningen av grönländska som främmandespråk. Uppgifterna skall ligga till grund för kommande språkundersökningar och ordboksarbete. Oqaasileriffik skall också delta i nordiskt språkvårdssamarbete inom Nordiska språkrådet.

4. Nordiskt samarbete 4.1 Nordiska språkrådet

Huvudorganet för nordiskt samarbete i språkfrågor är Nordiska språkrådet. Detta bildades i februari 1997 som en efterträdare till det då nyligen nedlagda Nordiska språksekretariatet. Nordiska språkrådet är upprättat av de språknämnder eller motsvarande organ som representerar de inhemska språken i Norden. Det skall fungera som ett organ för samverkan i frågor som ligger inom de enskilda nämndernas verksamhetsområden och därvid vara sakkunnigt organ åt Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet. Särskilt skall rådet verka för att främja den internordiska språkförståelsen, som är en grundläggande tillgång för det politiska, kulturella och ekonomiska samarbetet i Norden. Rådet skall dessutom främja och underlätta användningen av de nordiska språken i Norden men också utanför Norden, t.ex. i det europeiska samarbetet. Nordiska språkrådet skall samverka med andra språk- och terminologiorgan i och utanför Norden. Nordiska ministerrådet stöder Nordiska språkrådet genom ett årligt anslag. Under perioden 2000–2002 är Nordiska språkrådet placerat hos Dansk Sprognævn.

Nordiska språkrådet ger ut en årsskrift kallad Språk i Norden.

Webbplats: http://www.nordisk-sprograad.dk

4.2 Nordiska ministerrådets språkpolitiska referensgrupp

Sedan några år tillbaka finns det en grupp kallad Nordiska ministerrådets språkpolitiska referensgrupp. Denna är beredningsorgan för de nordiska ländernas utbildningsministrar, och lyder direkt under Nordiska ministerrådet. Gruppen har ett dussintal ledamöter som representerar Nordens olika länder och språk. Huvudsakligen arbetar man för att främja den nordiska språkförståelsen och för att stödja de språk i Norden som brukas av mindre befolkningsgrupper. Bl.a. stöds grannspråksundervisning och lärarutbildning, anordnande av konferenser o.d. Referensgruppen sammanträder i Köpenhamn.

4.3 Nordterm

Nordterm är ett nordiskt forum och nätverk för terminologiarbete. Nordterm skall:

  • främja det nordiska samarbetet kring terminologi genom utbyte av information, erfarenheter och arbetsresultat; genom gemensamma projekt och genom att arrangera konferenser och symposier
  • säkra de nordiska ländernas inflytande på och andel i den terminologiska utvecklingen på ett internationellt plan genom samarbete och gemensamt fastslagna riktlinjer
  • verka inom terminologisk forskning, praktiskt terminologiarbete, terminologiutbildning och andra aktiviteter som har med terminologi att göra.

Webbplats: http://www.tsk.fi/nordterm/

4.4 Nordisk förening för lexikografi

Nordisk förening för lexikografi (NFL) är en förening för lexikografer i de nordiska länderna. NFL har till syfte att utveckla praktiskt och vetenskapligt ordboksarbete i Norden och att främja nordiskt samarbete om lexikografi. Föreningen stiftades 1991.

Webbplats: http://svenska.gu.se/nfl/

4.5 Nordiska samespråknämnden

För samiskan finns ett organ på nordisk nivå, Sámi Giellalávdegoddi (SGL). I denna ingår medlemmar från alla de tre nordiska ländernas språkråd och dessutom skall kolasamerna i Ryssland ha representation. SGL finansieras av sametingen i Finland, Norge och Sverige.

Svenskan och de övriga språken i utbildningssystemet

Denna bilaga innehåller en genomgång av svenskans och de övriga språkens ställning i skolan. Den inleds med en kort beskrivning av skolsystemet för barn, ungdomar och vuxna. Därefter görs en genomgång av ämnena svenska, svenska som andraspråk, modersmål och moderna språk inom barn- och ungdomsskolan, svenska och svenska som andraspråk inom den kommunala vuxenutbildningen samt svenskundervisning för invandrare (sfi). I genomgångarna beskrivs regelverk m.m. för de olika ämnena och redovisar statistik och resultaten av olika undersökningar.

Bilagan avslutas med två korta avsnitt om dels krav på kunskaper i svenska och andra språk i högre utbildning, dels undervisning i svenska i utlandet.

För källor hänvisas till litteraturförteckningen i betänkandets första volym.

1. Det svenska skolsystemet för barn, ungdomar och vuxna

Det svenska offentliga skolsystemet består av dels den obligatoriska skolan, dels de frivilliga skolformerna. Till den obligatoriska skolan räknas grundskolan, sameskolan, specialskolan och särskolan. De frivilliga skolformerna är gymnasieskolan, gymnasiesärskolan, utbildning för psykiskt utvecklingsstörda vuxna samt den kommunala vuxenutbildningen. I det offentliga skolväsendet ingår även förskoleklass.

1.1 Två slag av barnomsorg

Det finns två slag av barnomsorg: förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg. Förskoleverksamhet är kommunerna skyldiga att tillhandahålla barn vars föräldrar förvärvsarbetar eller studerar eller då barnet har ett eget behov av verksamheten. Förskolan har sedan hösten 1998 en egen läroplan, vilket markerar förskolans betydelse som första steget i det livslånga lärandet. Den sittande skollagskommittén (dir. 1999:15) utreder om förskolan skall bli en skolform. Skolbarnsomsorg vänder sig till barn till och med tolv år som går i skolan (förskoleklass eller grundskola). Den kan bedrivas i form av fritidshem, familjedaghem och öppen fritidsverksamhet.

1.2 Olika skolformer för barn och ungdom

Förskoleklass är en frivillig skolform inom det offentliga skolväsendet. Sedan 1998 är kommunerna skyldiga att erbjuda barn plats i förskoleklass från och med höstterminen det år då barnet fyller sex år till dess barnet skall börja fullgöra sin skolplikt. Förskoleklassen är en del av det offentliga skolväsendet och verksamheten omfattas av läroplanen för det obligatoriska skolväsendet.

Den nioåriga grundskolan omfattar alla barn mellan sju och sexton år. Efter föräldrars önskemål kan barn få börja skolan redan vid sex års ålder eller i vissa fall skjuta upp skolstarten till åtta års ålder. Samers barn kan få utbildning med en samisk inriktning i sameskolan. Utbildningen motsvarar grundskolans första sex år.

Nästan alla elever som går ut grundskolan fortsätter i gymnasieskolan (98 % år 1999). Gymnasieskolan är uppdelad i 17 treåriga nationella program. Samtliga program skall ge en bred basutbildning och allmän behörighet att studera vidare på högskolan. Vid sidan av de nationella programmen finns också specialutformade och individuella program.

Barn och ungdomar som inte kan gå i grundskolan och gymnasieskolan därför att de är utvecklingsstörda går i särskola. Till särskolan räknas den obligatoriska särskolan som också innefattar träningsskolan för gravt utvecklingsstörda och gymnasiesärskolan. Särskolan har samma läroplan som den övriga skolan. Däremot har särskolan egna kursplaner som är anpassade till skolformen och till de olika behov skolan skall kunna tillgodose för varje enskild elev. Särskolan är nioårig med ett frivilligt tionde år.

Specialskolan är en tvåspråkig (teckenspråk och svenska) skola som enligt skollagen syftar till att ge döva eller hörselskadade barn och ungdomar en till varje elevs förutsättningar anpassad utbildning som så långt det är möjligt motsvarar den utbildning som ges i grundskolan. Skolplikten i specialskolan är tioårig.

Det finns fyra statliga resurscenter inom skolans område. Deras verksamhet riktar sig till barn och ungdomar som har en synskada, synskada i kombination med dövhet, hörselskada eller utvecklingsstörning, grav språkstörning samt elever som är döva eller hörselskadade i kombination med utvecklingsstörning, liksom till personal som arbetar med sådana barn.

Jämsides med det offentliga skolväsendet i Sverige finns det fristående skolor. De fristående grundskolorna måste vara godkända av Skolverket. De fristående skolorna utgörs av ca 350 grundskolor, ca 25 särskolor, ca 90 gymnasieskolor, 15 gymnasiesärskolor och ca 90 kompletterande skolor. Skolorna är öppna för alla, men olika intagningsregler, t.ex. köregler och syskonförtur, kan förekomma. De fristående skolorna kan ha olika profiler, t.ex. pedagogiska, etniska eller religiösa, men det som främst utmärker dem är att de har en annan huvudman än kommun, landsting eller staten. Det finns vidare internationella skolor, som i första hand är avsedda för elever som vistas i landet en kortare tid.

Staten stöder utbildning av utlandssvenska barn i syfte att underlätta för svenskar med barn i skolåldern att under en begränsad period tjänstgöra utomlands. Läsåret 1999/2000 bedrevs utbildning vid 31 svenska utlandsskolor i 22 länder, omfattande 1 031 grundskoleelever och 166 gymnasieelever.

1.3 Tre olika former av vuxenutbildning

För vuxna anordnar det allmänna utbildning i form av kommunal vuxenutbildning (komvux), vuxenutbildning för utvecklingsstörda (särvux) och svenskundervisning för invandrare (sfi). Dessa tre former bildar det offentliga skolväsendet för vuxna. Utbildningarna i komvux respektive särvux omfattar dels grundläggande vuxenutbildning motsvarande grundskolan respektive grundsärskolan, dels frivillig utbildning motsvarande gymnasieskolans och gymnasiesärskolans kurser. Statens skolor för vuxna (SSV) kompletterar den kommunala vuxenutbildningen för dem som inte kan studera på den ort där de bor.

Varje kommun är skyldig att i mån av behov anordna grundläggande vuxenutbildning. Grundläggande vuxenutbildning är en rättighet för alla vuxna som saknar sådana kunskaper som normalt uppnås i grundskolan. För invandrare kan en del av undervisningen ges på deras modersmål. För den som har ett annat modersmål än svenska och som behöver och önskar delta i undervisning i svenska som andraspråk skall sådan undervisning anordnas. Grundläggande vuxenutbildning anordnas i ämnena svenska, svenska som andraspråk, engelska, matematik, samhällskunskap, religionskunskap, historia, geografi, fysik, kemi och biologi.

Den gymnasiala vuxenutbildningen erbjuder också utbildning som ger motsvarande kompetens som gymnasieskolans utbildning. Utbildningen kan också komplettera tidigare utbildning eller bygga på en yrkeserfarenhet. Eleverna kan välja att studera en enda kurs, eller olika kombinationer av kurser. Gymnasial vuxenutbildning får förekomma i alla ämnen som finns i gymnasieskolan med undantag för specialidrott. Påbyggnadsutbildningen syftar till att ge vuxna en sådan utbildning som leder till en ny nivå inom deras yrke eller till ett nytt yrke.

För att vara behörig att tas emot som sökande till en kurs inom gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning skall en sökande dels sakna eller ha brister i sådana kunskaper som kursen avser att ge, dels ha förutsättningar att följa undervisningen. Behörig att tas emot som sökande till en kurs i modersmål är endast den som har detta språk som modersmål. Behörig att tas emot som sökande till en kurs i svenska som andraspråk inom gymnasial vuxenutbildning är den som har ett annat språk än svenska som modersmål. Skolverket får meddela föreskrifter om särskilda förkunskapskrav till kurser inom gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning. Styrelsen för utbildningen får meddela föreskrifter om särskilda förkunskapskrav till lokala kurser.

En översikt av den svenska barnomsorgen och skolan ges i figur B6:1 nedan.

Figur B6:1. Barnomsorgs- och skolformer – antal barn/elever samt huvudmän den 15 oktober 1999

Barnomsorg

372 000 inskrivna barn i förskoleverksamhet

348 100 inskrivna barn i skolbarnsomsorg

kommun, enskild

Förskoleklass 112 300 elever

kommun, enskild, fristående

Grundskolan 1 034 900 elever* kommun, stat, fristå-

ende

Specialskolan

800 elever

stat

Gymnasieskolan

305 600 elever kommun, landsting,

fristående

Utlandsskolor

1 200 elever

Särskolan 17 200 elever

kommun, landsting, fristå-

ende

Komvux 350 900 elever

kommun, landsting

Särvux 4 200 elever

kommun

SSV

10 600 elever

stat

Sfi

34 700 elever

kommun

* Av dessa elever återfanns 999 551 i kommunala skolor, 155 i sameskolor, 33 619 i fristående skolor, 1 382 i internationella skolor och 174 i riksinternatskolor.

Källa: Beskrivande data om barnomsorg och skola 2000.

1.4 Styrningen av skolan har förändrats

Den statliga styrningen av skolan har förändrats. Kommunerna har fått ett större ansvar och staten har i dag mindre möjlighet än tidigare att detaljstyra verksamheten i skolan.

Med anledning av flera propositioner beslutade riksdagen i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet att skolan i framtiden skall präglas av en utveckling från regelstyrning mot målstyrning med färre regler och tydligare mål. Kommunerna skall ha ansvaret för att organisera och genomföra verksamheten i skolan. Principbeslut om nya och förändrade läroplaner för samtliga skolformer fattades av riksdagen i december 1993. Samtidigt fattades beslut om timplaner för grundskolan och ett nytt betygssystem för hela skol-

väsendet. Regeringen har fullföljt riksdagsbeslutet bl.a. genom att utfärda nya läroplaner samt kursplaner för grundskolan.

Skollagen (1985:1100) innehåller de grundläggande bestämmelserna om utbildningen inom alla skolformer. Som bilaga till skollagen finns bl.a. en timplan för grundskolan. Där anges den tid för lärarledd undervisning som varje elev har rätt till. Tiden anges för ämne eller ämnesgrupp och är inte fördelad på årskurser eller stadier.1 I bilagor till skollagen finns också de nationella programmen i gymnasieskolan förtecknade och den minsta garanterade undervisningstid som skall erbjudas eleverna i varje ämne som ingår i programmen. I förordningar meddelas föreskrifter för de olika skolformerna som komplement till skollagen, grundskoleförordningen (1994:1194), gymnasieförordningen (1992:394), förordningen (1992:403) om kommunal vuxenutbildning och förordningen (1994:895) om svenskundervisning för invandrare.

Regeringen fastställer läroplaner för förskolan (Lpfö98), det obligatoriska skolväsendet (Lpo94, som år 1998 anpassades till att också omfatta förskoleklass och fritidshem) och för de frivilliga skolformerna (Lpf94). Målen i läroplanerna och kursplanerna är av två slag: dels mål att sträva mot (anger inriktningen på skolans arbete), dels mål att uppnå (uttrycker vad eleverna minst skall ha uppnått när de lämnar skolan; det är skolans och skolhuvudmannens ansvar att eleverna ges möjlighet att uppnå dessa mål).

Kursplanerna kompletterar läroplanen och anger målen för undervisningen i varje enskilt ämne. Regeringen beslutar om kursplanerna för grundskolan. Det senaste beslutet fattades av regeringen i mars 2000 då samtliga ämnen i grundskolan fick nya kursplaner. För varje kurs i gymnasieskolan och vuxenutbildningen skall finnas en kursplan. Av den skall bl.a. framgå syfte och mål med kursen samt vilken kunskapsnivå alla elever skall ha uppnått vid kursens slut. Skolverket beslutar om kursplaner för alla ämnen i gymnasieskolan. Kursplanen för sfi fastställs av regeringen. Regeringen fastställer programmål för varje nationellt program i gymnasieskolan.

Varje kommun har statens uppdrag att sköta driften av grundskolan och den gymnasieutbildning och vuxenutbildning som finns i kommunen. Kommunen bestämmer vilka resurser som skall användas för utbildningarna, anställer och avlönar all skolpersonal. Den beslutar också om skolans organisation i stort, som hur många

1

Under en femårig försöksperiod arbetar ca 900 skolor i 79 kommuner med fullständig

befrielse från timplanen i grundskolan.

skolor det skall finnas, klass- och gruppstorlekar, hur lokalerna skall se ut och vilken personal som skall finnas där. Kommunen har rätt att besluta i vissa frågor, såsom frågan om i vilken årskurs i grundskolan undervisningen i engelska eller i ett modernt språk skall påbörjas. Varje skola har också möjlighet att ge en profil åt sin verksamhet genom att använda de timmar som enligt timplanen finns för skolans val. När det gäller gymnasieskolan och vuxenutbildningen har kommunen rätt att själv bestämma vilka utbildningar som skall erbjudas i kommunen. De utbildningar som inte anordnas i kommunen erbjuds via avtal med andra kommuner. Kommunen får också anordna lokala kurser som svarar mot behov som inte tillgodoses genom en nationellt fastställd kursplan.

2. Svenska och övriga språkämnen i skolan 2.1 Svenska

2.1.1 Mål och inriktning

Enligt läroplanen för förskolan (Lpfö98) skall förskolan bl.a. sträva efter att varje barn utvecklar ett rikt och nyanserat talspråk och sin förmåga att kommunicera med andra och att uttrycka tankar. Vidare skall man sträva efter att varje barn utvecklar sitt ord- och begreppsförråd och sin förmåga att leka med ord, sitt intresse för skriftspråk och sin förståelse av symboler samt deras kommunikativa funktioner.

Enligt läroplanen för det obligatoriska skolväsendet (Lpo94) är det ett mål att sträva mot att varje elev utvecklar ett rikt och nyanserat språk samt förstår betydelsen av att vårda sitt språk. Bland mål att uppnå i grundskolan nämns på första plats att varje elev efter genomgången grundskola skall behärska svenska språket. Eleven skall kunna lyssna och läsa aktivt och uttrycka idéer och tankar i tal och skrift.

Enligt kursplanen för ämnet svenska syftar utbildningen till att ge eleverna möjligheter att använda och utveckla sin förmåga att tala, lyssna, se, läsa och skriva samt att uppleva och lära av skönlitteratur, film och teater. Språkförmågan har stor betydelse för allt arbete i skolan och för elevernas fortsatta liv och verksamhet. Det är därför ett av skolans viktigaste uppdrag att skapa goda möjligheter för elevernas språkutveckling. Ämnet skall ge läs-, film- och

teaterupplevelser och tillfällen att utbyta erfarenheter kring dessa. Språket och litteraturen är ämnets centrala innehåll.

Ämnet svenska har en central ställning i grundskolan. Enligt skollagen är varje kommun skyldig att erbjuda utbildning på nationella program i gymnasieskolan för samtliga ungdomar i kommunen, förutsatt att de har godkända betyg i svenska eller svenska som andraspråk, engelska och matematik.

Enligt skollagens bilaga 3 omfattar utbildningen i grundskolan totalt 6 665 timmar (om 60 minuter). Av dessa skall 1 490 ägnas åt ämnet svenska (vilket kan jämföras med 900 timmar matematik och 480 timmar engelska).

Enligt läroplanen för de frivilliga skolformerna (Lpf94) är det skolans ansvar att varje elev som har slutfört ett program kan uttrycka sig i tal och skrift så väl att elevens språk fungerar i samhälls-, yrkes- och vardagslivet och för fortsatta studier.

Utbildningen i ämnet svenska på gymnasienivå syftar enligt kursplanen till att hos eleverna stärka den personliga och kulturella identiteten, att utveckla tänkandet, kreativiteten och förmågan till analys och ställningstagande. Den syftar vidare till att bidra till framgång i studierna och till förmågan att kommunicera med andra. I ämnet svenska behandlas språk och litteratur som en helhet. Kunskaper i och om språk och litteratur är ämnets huvudsakliga innehåll.

Kärnämnet svenska är i gymnasieskolan uppdelat i två kurser, svenska A och svenska B. Språk och litteratur utgör det väsentliga innehållet i båda kurserna, men tyngdpunkterna är olika. Det finns ytterligare tre s.k. karaktärsämneskurser, vilka förutsätter kunskaper motsvarande svenska A. Även elever som studerar svenska som andraspråk kan läsa karaktärsämneskurserna.

  • Svenska A bygger vidare på grundskolan och skall öka elevernas tilltro till den egna språkliga förmågan. Tyngdpunkten ligger på elevens behov att kommunicera i tal och skrift, att vidareutveckla sin förmåga att läsa, lära och tänka.
  • Svenska B breddar och fördjupar innehållet i Svenska A.

Eleverna får möjlighet att vidareutveckla sin språkliga förmåga. Kursen har en mer analytisk inriktning.

  • Svenska C – muntlig och skriftlig kommunikation ger möjlighet att utveckla och finslipa kommunikativa färdigheter och former och förbereda för högskolestudiernas och yrkeslivets muntliga prestationer och formella skrivande. Kursen är gemensam kurs på samhällsvetenskapsprogrammet.
  • Litteratur och litteraturvetenskap ger möjlighet att fördjupa sig i skönlitteraturens former och funktioner samt att stifta bekantskap med grunderna i litteraturvetenskaplig metod. Kursen är gemensam kurs inom kulturinriktningen på samhällsvetenskapsprogrammet.
  • Litterär gestaltning ger förutsättningar för att utveckla förmågan att i skrift ge litterär gestalt åt egna erfarenheter och uppslag. Detta är en valbar kurs.

Omfattningen av studierna på nationella och specialutformade program betecknas med gymnasiepoäng.2 I skollagens bilaga 2 finns vissa bestämmelser om utbildningens omfattning. Ämnet svenska/svenska som andraspråk ingår som kärnämne med 200 gymnasiepoäng i alla nationella och specialutformade program (vilket kan jämföras med kärnämnena engelska 100 poäng och matematik 100 poäng).

2.1.2 Genomförande och resultat

Enligt Skolverkets lägesbedömning Barnomsorg och skolan 2000 når en majoritet av eleverna i både grundskola, gymnasieskola och vuxenutbildning uppsatta mål i svenska. Knappt fyra procent av eleverna i grundskolan bedömdes inte ha nått målen i svenskämnet och blev därmed utan betyg. I lägesbedömningen 2001 (Barnomsorg Skola Vuxenutbildning, 2001) framkommer liknande siffror. Andelen grundskoleelever med betyget mycket väl godkänt (MVG) var 14 %, väl godkänt (VG) 37 % och godkänt (G) 45 %.

I gymnasieskolan är resultaten mer varierande. Mellan fem och sex procent av eleverna når enligt Skolverket (Barnomsorg och skola 2000) inte målen för de obligatoriska kurserna i svenska, men andelen varierar beroende på program. Av tabell B6:1 framgår hur

Gymnasiepoäng är ett mått på studieomfattningen av en kurs. Styrelsen för utbildningen

beslutar om antalet undervisningstimmar i varje kurs och om fördelningen av undervisningstiden över läsåren. De nationella programmen omfattar sammanlagt 2 500 poäng vardera. Enligt skollagen har elever rätt till sammanlagt minst 2 180 eller 2 430 undervisningstimmar beroende på vilket program man har valt.

stor andel av de elever som fått betyg i svenskämnet som fått betyget icke godkänd (IG). Av tabellen framgår att variationen mellan de olika programmen är stor. Naturvetenskapsprogrammet har lägsta andelen elever som inte blev godkända i svenska. Programmet har även den överlägset högsta andelen elever med betyget MVG (24,6 % i svenska A och 31,5 % i svenska B). Samhällsvetenskapsprogrammet kommer i dessa avseenden på andra plats.

Tabell B6:1. Procentuell andel gymnasieelever med betyget icke godkänd i svenska fördelat på olika nationella program,* specialutformade program resp. individuella program, läsåret 1999/2000

Svenska A Svenska B Svenska

som andraspråk A

Svenska som andra- språk B

Barn och fritid

2,8 12,0 7,9 17,5

Bygg 6,4 23,5 17,6 46,7 El 2,8 11,0 1,4 17,6 Energi 3,5 8,4 0,0 33,3 Estetiska 1,9 8,0 6,7 25,0 Fordon 5,1 18,9 11,5 16,3 Handel och adm. 2,7 14,2 4,0 21,0 Hantverk 1,7 7,0 3,4 14,0 Hotell och restaurang 2,5 10,8 4,0 9,1 Industri 5,9 23,5 20,0 46,7 Livsmedel 6,3 16,0 – – Medie 2,1 10,7 0,0 33,3 Naturbruk 4,8 13,6 – – Naturvetenskap 0,2 1,9 2,9 6,1 Omvårdnad 2,1 10,9 1,1 9,8 Samhällsvetenskap 0,5 3,4 1,1 10,1 Specialutformade 0,6 5,2 2,9 11,6 Individuella 21,6 44,6 18,5 16,7

* Teknikprogrammet har därefter tillkommit som nationellt program.

Källa: Barnomsorg och skola i siffror, 2001.

Av tabell B6:2 framgår betygsfördelningen för svenska och svenska som andraspråk.

Tabell B6:2. Gymnasieelever med betyg i svenska eller svenska som andraspråk läsåret 1999/2000 (antal elever med slutbetyg = 77 272)

Ämne

Antal elever med betyg

Procentuell andel elever som erhållit visst betyg

IG G VG MVG

Svenska A

75 856 1,7 45,9 40,4 12,0

varav elever med utländsk bakgrund

8 559 2,9 55,6 34,0 7,6

Svenska B

74 590 7,1 39,0 37,4 16,5

varav elever med utländsk bakgrund

8 387 11,2 45,3 32,9 10,7

Svenska som andraspråk A

1 323 4,4 57,8 31,7 6,0

Svenska som andraspråk B

1 160 14,6 46,2 30,3 8,9

Källa: Barnomsorg och skola i siffror, 2001.

Resultat från nationella prov i årskurs 9 visar (Barnomsorg och skola 2000) att muntlig och skriftlig framställning inte vållar eleverna några större problem. Fördjupad läsförståelse och textanalys är svårare, men provresultaten visar att en liten förbättring har skett över tid. Både prov- och betygsresultat visar ganska stora könsskillnader. Flickor når genomgående högre resultat än pojkar.

Inom ramen för det nationella provsystemet ges varje år obligatoriska ämnesprov år 9 i bl.a. svenska. Syftet med ämnesproven skall vara att kontrollera om eleverna uppnått kursplanernas kunskapskrav. Varje ämnesprov består av ett antal delprov. Resultatet på de olika delproven vägs sedan ihop till ett provbetyg. Det sammanvägda provbetyget för svenska avseende elever år 9 vårterminen 2000 visar på stora könsmässiga skillnader i ämnet svenska (se tabell B6:3).

Tabell B6:3. Procentuell andel elever som erhållit visst provbetyg eller ej nått målen i ämnet svenska enligt prov (läsåret 1999/2000)

Betyg Pojkar Flickor Ej nått målen 7 2 G 60 39 VG 29 46 MVG 5 14

Källa: Barnomsorg och skola i siffror, 2001.

Skolverket genomförde år 1995 en undersökning av elevers läsförmåga, skrivförmåga och förmåga att uttrycka sig muntligt (Svenska. Läsning, skrivning, muntlig framställning, 1997). Resultatet i svenska ställdes mot målet i ämnet svenska enligt den tidigare läroplanen för grundskolan (Lgr 80). Resultaten visar att merparten av eleverna i såväl årskurs 5 som i årskurs 9 hade nått en rimlig nivå vad gäller att läsa och skriva. Elevernas prestationer när det gäller att tala var dock sämre.

Samma år genomförde Skolverket en undersökning av elevernas läsförmåga i årskurs 2 (Svenska. Läsförmågor, läsvanor och attityder till läsning hos elever i årskurs 2, 1997). Resultaten i rapporten visar att merparten av eleverna hade kommit så långt som förväntas i sin läsutveckling. Det innebär att de läser så bra att de gärna använder sin läsförmåga och kan läsa en text med behållning. Målet att eleven gärna skall läsa på egen hand för att stilla sin nyfikenhet och uppnå personlig tillfredsställelse hade uppnåtts hos de flesta eleverna.

År 1990/91 genomförde International Association for the Evaluation of Educational Achievements (IEA) en stor undersökning om barns läsning.3 Skolverket redovisar (Hur i all världen läser svenska elever? 1995) att tioåringar i årskurs 3 och fjortonåringar i årskurs 8 läste lika bra 1970 som 1991. Det gällde både flickor och pojkar. Bland de svagpresterande eleverna fanns emellertid en svag tendens till ett bättre resultat 1991.

Den senaste internationella undersökningen (PISA 2000) visar att svenska femtonåringar presterar över OECD-genomsnittet när det gäller läsförståelse. Skolverket konstaterar dock att utifrån de

3

År 1970 gjordes den första internationella undersökningen i Sverige om vad och hur elever

läser. Den andra undersökningen genomfördes 1991, och 2000 genomfördes en ny undersökning där mer än 250 000 elever i 32 länder deltog (PISA).

nationella mål som finns i Sverige måste ambitionerna vara högre. Svenska ungdomar är goda läsare och också medvetna om läsningens betydelse, men en tredjedel av de svenska eleverna läser aldrig för nöjes skull. PISA-rapporten visar vidare att femtonåriga flickor läser bättre än jämnåriga pojkar. Så är det i alla OECDländer, men Sverige hör till den tredjedel av länderna som har de största prestationsskillnaderna mellan flickor och pojkar. Flickorna presterar bättre och skillnaden märks främst på uppgifter som kräver reflektion och bedömning. Skolverket menar att pojkarnas läsförmåga bör uppmärksammas särskilt. Vidare framkommer att elever med hög socioekonomisk bakgrund och med fler böcker i hemmet presterar bättre i bl.a. läsförståelse än de med låg socioekonomisk bakgrund och få böcker i hemmet. Skillnader i läsprestation relativt socioekonomisk bakgrund är lite mindre i Sverige än i genomsnitt för hela OECD.

Enligt Skolverkets rapport Resultat från en kunskapsmätning 1995 – utvärdering av grundskolan (1997) har de flesta eleverna i årskurs 2 uppnått en rimlig nivå vad gäller läsfärdighet. För årskurs 5 visar utvärderingen att 95 % av eleverna nått målen vad gäller läsförmåga. Ungefär 1,5 % av det totala antalet elever i undersökningen i årskurs 5 klarade sig bra i skolan förutom när det gäller läsning. Utvärderingen visar att läsförmågan i både årskurs 2 och 5 verkar ha sjunkit mellan 1992 och 1995. Vad gäller skrivförmågan var det 5 % av eleverna som inte hade nått en nivå som kan anses rimlig för årskurs 5. Av utvärderingen framgår vidare att över hälften av eleverna i årskurs 5 ansåg att svenska var ett mycket viktigt ämne, men att mindre än 20 % ansåg att ämnet var mycket roligt.

2.2 Svenska som andraspråk

2.2.1 Mål och inriktning

Undervisning i svenska som andraspråk skall om det behövs anordnas för följande elevgrupper:

  • elever som har ett annat språk än svenska som modersmål
  • elever som har svenska som modersmål och som har tagits in från skolor i utlandet
  • invandrarelever som har svenska som huvudsakligt umgängesspråk med en eller båda vårdnadshavarna.

Enligt grundskoleförordningen beslutar rektorn om undervisning i svenska som andraspråk skall anordnas för en elev. Undervisningen skall anordnas i stället för undervisning i svenska. Svenska som andraspråk kan därutöver anordnas

  • som språkval (dvs. läsas i stället för ett främmande språk, år 6–

9)

  • som elevens val (dvs. läsas på den tid som eleven enligt timplanen har för att fördjupa och bredda kunskaperna i ett eller flera ämnen, år 1–9)
  • inom ramen för skolans val (dvs. läsas på den tid som skolan enligt timplanen har för undervisning i ett eller flera ämnen för att ge skolan en viss profil, år 1–9).

Fullgjorda kurser i svenska som andraspråk ger samma behörighet som svenska när eleverna söker till fortsatta studier, t.ex. vid universitet eller högskola.

Enligt kursplanen för grundskolan är syftet med utbildningen att eleverna skall uppnå en funktionell behärskning av svenska språket som är i nivå med den som elever med svenska som modersmål har. Ytterst är syftet att eleverna skall uppnå förstaspråksnivå i svenska. Därmed skall de få förutsättningar att leva och verka i det svenska samhället på samma villkor som elever med svenska som modersmål.

Utbildningen i ämnet svenska som andraspråk syftar enligt kursplanen för gymnasieskolan till att elever med ett annat modersmål än svenska skall få möjligheter att utveckla god förmåga att kommunicera muntligt och skriftligt på svenska. Ämnets syfte är att stödja den speciella inlärningsprocess som tillägnandet av ett andraspråk innebär och därmed hjälpa eleverna till en vid och varierad språkutveckling. Utbildningen i ämnet syftar till att eleverna skall få så goda kunskaper i svenska att de med fullt utbyte kan tillgodogöra sig utbildningen inom studieinriktningen, så att de kan klara sig i vidare studier, i arbetslivet och i samhällslivet.

För elever som har ett annat modersmål än svenska är utbildningen i svenska som andraspråk inte bara en väg till allt bättre språkbehärskning och språkutveckling utan ämnet syftar enligt kursplanen också till att fördjupa förståelsen av livet i Sverige, så att eleverna blir allt mer delaktiga i svenska förhållningssätt och traditioner. Varierande aspekter på samhällsliv och kultur skall därför återkommande integreras i språkutbildningen.

Kärnämnet svenska som andraspråk är uppdelat i två kurser, svenska som andraspråk A och svenska som andraspråk B. De tre karaktärsämneskurser som ingår i ämnet svenska kan studeras även av elever med svenska som andraspråk: svenska C – muntlig och skriftlig kommunikation, litteratur och litteraturvetenskap samt litterär gestaltning.

  • Svenska som andraspråk A bygger vidare på utbildningen i grundskolan och skall öka elevernas tilltro till den egna språkliga förmågan på sitt andraspråk. Tyngdpunkten ligger på elevens behov att kommunicera i tal och skrift på svenska, att tillämpa och vidareutveckla sin förmåga att läsa, lära och tänka.
  • Svenska som andraspråk B breddar och fördjupar innehållet i svenska A. Eleverna får möjligheter att vidareutveckla sin språkliga förmåga. Kursen har en mer analytisk inriktning, där både skrivandet och det förberedda talandet ingår med samlande av material, planering, bearbetning och utformning av egna texter. Vid sidan av utredande och analytiskt skrivande skall eleverna också få utveckla sitt personliga skrivande.

2.2.2 Genomförande och resultat

År 1999/2000 deltog drygt 59 000 elever i grundskolans undervisning i svenska som andraspråk, vilket enligt Skolverket (Beskrivande data om barnomsorg och skola 2000) motsvarar ungefär hälften av de berättigade eleverna och 5,7 % av samtliga elever. Högst deltagande i undervisning i svenska som andraspråk har elever med modersmålen kurdiska (68 %), turkiska (66 %) och albanska (64 %). Minst andel deltagande elever har elever med modersmålen engelska (26 %), finska (27 %) och polska (27 %). I gymnasieskolan är det enligt Skolverket endast 11 % av de berättigade som väljer svenska som andraspråk.

Av Skolverkets statistik för läsåret 1999/2000 (Barnomsorg och skola i siffror, 2001) framgår att av de 3 638 elever som läste svenska som andraspråk år 9 var det nästan 20 % som inte nådde målen, vilket kan jämföras med 4 % för ämnet svenska.

Av Skolverkets statistik framgår vad gäller gymnasieskolan att 1 322 elever fick betyg i svenska som andraspråk A och 1 160 i svenska som andraspråk B. Detta skall jämföras med att totalt 77 272 elever fick slutbetyg i gymnasieskolan och att 9 752 av dessa hade utländsk bakgrund. Detta innebär att ca 88 % av eleverna med

utländsk bakgrund valde ämnet svenska i stället för svenska som andra språk. Vad gäller resultaten i form av betyg finns – liksom i grundskolan – skillnader mellan svenska och svenska som andraspråk (se tabell B6:2).

2.3 Modersmålsundervisning

2.3.1 Regelverk

Enligt läroplanen för förskolan skall barn med annat modersmål än svenska ges möjlighet att också utveckla sitt modersmål, s.k. modersmålsstöd. Modersmålsstödet är vanligen upplagt så att en modersmålstränare träffar barnen någon gång per vecka.

Modersmålsundervisning är ett eget ämne i grundskolan och gymnasieskolan. Ämnet syftar till att ge elever med ett annat modersmål än svenska möjligheter att tillsammans med andra vidareutveckla sina kunskaper i modersmålet. Utbildningen i modersmål syftar dessutom till att främja elevernas utveckling till flerspråkiga individer med flerkulturell identitet. Ämnet skall stödja eleverna i deras kunskapsutveckling. Lärande är starkt förknippat med modersmålet och att befästa kunskaper i det egna språket är en väg till att lära också på svenska.

Av grundskoleförordningen framgår att om en eller båda av elevens vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven skall eleven få undervisning i detta språk som ett ämne (modersmålsundervisning), om eleven har grundläggande kunskaper i språket och eleven önskar få sådan undervisning. En samisk, tornedalsfinsk eller romsk elev skall erbjudas modersmålsundervisning även om språket inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Motsvarande bestämmelser finns även i gymnasieförordningen.

Modersmålsundervisning kan anordnas som språkval, elevens val, skolans val eller utanför timplanebunden tid (dvs. läsas som extra ämne utöver all annan undervisning i skolan, vanligtvis två undervisningstimmar per grupp och vecka).

I gymnasieskolan kan modersmålsundervisning anordnas som individuellt val, utökat program eller som ersättning för undervisning i andra språk än svenska och engelska.

Om modersmålsundervisning för en elev anordnas utanför timplanebunden tid, har eleven rätt att få sådan undervisning samman-

lagt högst sju läsår under sin skoltid inom det offentliga skolväsendet. Begränsningen gäller inte modersmålsundervisning för samiska, tornedalsfinska, romska eller finska elever eller om undervisningen avser ett nordiskt språk.

En kommun är skyldig att anordna modersmålsundervisning i ett språk, endast om det finns en lämplig lärare.

En kommun är skyldig att anordna sådan undervisning om minst fem elever önskar undervisning i språket. När det gäller samiska, tornedalsfinska eller romska elever är kommunen skyldig att anordna modersmålsundervisning även om antalet elever är mindre än fem.

I gymnasieskolan är modersmålet uppdelat i tre kurser: A och B samt aktiv tvåspråkighet. Vilken kurs eleven väljer beror på förkunskaper och framtida behov.

Enligt både grundskole- och gymnasieförordningen skall en elev få studiehandledning på sitt modersmål om eleven behöver det. Detta innebär att eleverna kan få undervisningen förklarad på sitt modersmål.

Enligt grundskoleförordningen får s.k. tvåspråkig undervisning anordnas vad gäller delar av undervisningen i årskurserna 1–6 för elever som har ett annat språk än svenska som dagligt umgängesspråk med en eller båda vårdnadshavarna. För elever med finska som umgängesspråk får sådan undervisning anordnas även i årskurserna 7–9. Under den sammanlagda tid som tvåspråkig undervisning anordnas får högst hälften anordnas på umgängesspråket. Undervisningen skall planeras så att undervisningen på svenska successivt ökar under utbildningstiden.

Enligt samma förordning får en kommun anordna huvuddelen av undervisningen på engelska för barn som vistas i Sverige under en begränsad tid och som har tillräckliga kunskaper i engelska för att kunna delta i undervisningen. Avvikelse får göras från timplanen i ämnena svenska och engelska. Antalet timmar i svenska får dock inte understiga 480. Om det inte finns plats för alla sökande till engelskspråkig undervisning, skall i första hand barn till utländska gästforskare och experter samt barn som tidigare gått i en engelskspråkig skola tas emot.

2.3.2 Genomförande och resultat

År 1999 hade enligt Skolverket 39 700 barn i åldern 1–5 år som var inskrivna i förskola och familjedaghem ett annat modersmål än svenska. Av dessa fick 13 % stöd i sitt modersmål. År 1990 fick 57 % av barnen med annat modersmål stöd i sitt modersmål.

Samma år var drygt 123 000 grundskoleelever berättigade till modersmålsundervisning. Av de berättigade eleverna deltog drygt hälften i modersmålsundervisning.

I gymnasieskolan fick läsåret 1999/2000 drygt 1 400 elever slutbetyg i modersmål. De flesta av dessa elever gick naturvetenskapsprogrammet, samhällsvetenskapsprogrammet eller ett specialutformat program. Skolverket samlar inte in uppgifter om hur många elever som är berättigade att studera modersmål i gymnasieskolan.

Av Skolverkets betygsstatistik för årskurs 9 läsåret 1999/2000 framgår att drygt 40 % fick betyget mycket väl godkänd och knappt 40 % väl godkänd; 2,8 % nådde ej målen. Liknande resultat återfinns i gymnasieskolans modersmålsundervisning. (Barnomsorg och skola i siffror, 2001.)

2.4 Engelska och moderna språk

2.4.1 Mål och inriktning

Kursplanerna i engelska och moderna språk, för både grundskolan och gymnasieskolan, är utformade i sju steg som bygger på varandra. Varje steg definieras av mål att uppnå som är gemensamma för engelska och moderna språk. Betygskriterierna är lika för t.ex. engelska år 9 i grundskolan (steg 4) som för steg 4 i moderna språk i gymnasieskolan (se figur B6:2).

De nya språkkursplanerna för grundskola och gymnasieskola började gälla den 1 juli 2000. Det nya systemet syftar till att göra övergången från grundskola till gymnasial utbildning smidigare när det gäller språkutbildning. Det innebär att eleverna fortsätter sina språkstudier på den nivå där de befinner sig.

Figur B6:2. Stegen i kursplanerna för engelska och moderna språk

Källa: Språk – Kursplaner, betygskriterier och kommentarer, 2000.

I grundskolan är engelska det första främmande språket. Mål som eleverna skall ha uppnått i slutet av grundskolans år 9 motsvaras av steg 4. Andra främmande språk (”moderna språk”) kan studeras inom ramen för språkval (tidigare ”B-språk”, numera ”språk inom ramen för språkval”) och inom ramen för elevens val (tidigare ”Cspråk”, numera ”språk inom ramen för elevens val”). Alla elever skall göra ett språkval år 6 eller 7. Dessutom finns det möjlighet att läsa ytterligare ett språk inom ramen för elevens val år 8 och 9.

Ämnet moderna språk innefattar många sinsemellan olika språk som kan studeras i den svenska grundskolan. Enligt grundskoleförordningen skall som språkval erbjudas minst två av språken franska, spanska och tyska. En kommun är skyldig att anordna undervisning i ett språk som erbjudits om minst fem elever väljer språket och eleverna kan bedömas ha möjlighet att fortsätta studierna i språket i gymnasieskolan. Finska och samiska får erbjudas eleverna som språkval. Om dessa språk erbjudits som språkval skall undervisning anordnas även om färre än fem elever väljer språket. Även andra språk får erbjudas som språkval, om eleverna kan bedömas ha möjlighet att fortsätta studierna i språket i gymnasieskolan.

Som språkval skall även följande språk erbjudas om eleven och elevens vårdnadshavare önskar det:

  • det språk som eleven har rätt till modersmålsundervisning i
  • svenska som andraspråk för elever som i övrigt får undervisning i svenska som andraspråk

Gymnasial utbildning

Engelska

Moderna språk

Siffrorna anger steg

Grundskola

3

Språkval

Elevens val

5

6

7

2 3 4 5 6 7 7

7

7

1 2

1

4

2

1

År 5

År 9

Eng C

Eng B

Eng A

…

t.o.m.

…

t.o.m.

…

t.o.m.

Gymnasial utbildning

Engelska

Moderna språk

Siffrorna anger steg

Grundskola

3

Språkval

Elevens val

5

6

7

2 3 4 5 6 7 7

7

7

1 2

1

4

2

1

År 5

År 9

Eng C

Eng B

Eng A

…

t.o.m.

…

t.o.m.

…

t.o.m.

  • svenska för elever som i övrigt får undervisning i svenska
  • engelska
  • teckenspråk.

En kommun är skyldig att anordna undervisning i dessa språk, om minst fem elever väljer språket. När det gäller modersmålsundervisning för samiska, tornedalsfinska eller romska elever är en kommun skyldig att anordna undervisning även om färre än fem elever väljer språket (jämför ovan).

Enligt timplanen för grundskolan skall 480 timmar avsättas för engelska och 320 timmar för språkval. För de språk som kan väljas inom ramen för språkval innebar den nya timplanen en ökning av timtilldelningen med ca 25 % (från 246 timmar). För de språk som kan väljas inom ramen för elevens val (år 8–9) är timutrymmet minst 150 timmar.

Enligt gymnasieförordningen skall språkundervisningen i gymnasieskolan utgå från grundskolans utbildningsnivå om en elev har betyg från språkundervisning i grundskolan. En elev kan också läsa nya språk i gymnasieskolan. Undervisning i engelska på grundskolenivå kan erbjudas inom ramen för ett individuellt program.

Gymnasieskolans kurser i engelska (A, B och C) motsvaras av steg 5, 6 och 7. Kurserna omfattar vardera 100 poäng. Engelska har en särskild ställning bland språken, eftersom steg 5 (engelska A) är kärnämne och därmed obligatorisk på alla programmen. Engelska B (steg 6) är obligatorisk på fyra av programmen (estetiska programmet, naturvetenskapsprogrammet, samhällsvetenskapsprogrammet och teknikprogrammet). En ny kurs (engelska C), som motsvarar steg 7, finns bland de valbara kurserna i karaktärsämnesblocket för de program där engelska B är obligatorisk. Övriga elever har möjlighet att läsa kursen inom ramen för det individuella valet.

När det gäller moderna språk skall franska och tyska erbjudas både som språk som utgår från grundskolans utbildningsnivå och som nytt språk. Spanska skall erbjudas som nytt språk, men kan också erbjudas som språk som utgår från grundskolans utbildningsnivå. Undervisning i andra språk än svenska, engelska, franska, tyska och spanska skall anordnas om antalet elever som önskar läsa språket uppgår till minst fem i kommunen.

Moderna språk kan förekomma i olika sammanhang i programstrukturerna: som karaktärsämnen, inom det gemensamma blocket i inriktningarna eller bland de valbara kurserna.

  • På samhällsvetenskapsprogrammet ingår moderna språk (200 poäng) bland gemensamma karaktärsämnen. Dessutom har programmet en språkinriktning. Den innebär att skolan erbjuder ett språkpaket på 400 poäng, dvs. fyra kurser. Kurserna kan kombineras fritt av skolan och eleverna så att olika önskemål kan tillgodoses.
  • På naturvetenskapsprogrammet ingår moderna språk

(100 poäng) bland gemensamma karaktärsämnen. Dessutom ingår språk som en möjlighet inom det individuella valet (100– 300 poäng). Detta innebär att det bara är en kurs som är obligatorisk.

  • På de övriga nationella programmen kan moderna språk ingå i de valbara kurserna. Ämnet omnämns som exempel på valbara kurser för barn- och fritidsprogrammet, fordonsprogrammet, handels- och administrationsprogrammet samt teknikprogrammet. Dessutom kan i princip alla språkkurser erbjudas som individuellt val (100–300 poäng).

De nya kursplanerna innebär att beteckningarna på moderna språk i gymnasieskolan har ändrats. Det som tidigare kallades B-språk A motsvaras nu av moderna språk steg 3. B-språk B är moderna språk steg 4, C-språk A är modernas språk steg 1 och C-språk B är moderna språk steg 2. Moderna språk steg 5–7 är nya kurser som inte fanns tidigare.

2.4.2 Genomförande och resultat

Skolverkets undersökningar visar att betydligt fler elever än tidigare studerar ett andra främmande språk i grundskolan (se bl.a. Språkvalet i grundskolan, 2000). Andelen elever som läser en fullständig kurs enligt kursplanen för språkval har ökat från 50 % enligt den gamla läroplanen (Lgr 80) till 64 % av en årskull enligt den nya läroplanen (Lpo 94). Ungefär 80 % av eleverna väljer ett andra främmande språk år 6 eller 7. Det nya språket spanska ökar kontinuerligt. Andelen som väljer att läsa ett tredje språk inom ramen för elevens val är mycket låg. I grundskolan har andelen elever som läser moderna språk befunnit sig på i stort sett samma nivå under de senaste åren.

Läsåret 1999/2000 avslutade 98 239 elever år 9 enligt det mål- och kunskapsrelaterade betygssystemet. Som framgår av tabell B6:4

hade samtliga elever engelska. Drygt 60 % (60 420 elever) läste då ett B-språk (motsvaras i dag av språk inom ramen för språkval) och knappt 4 % (3 615 elever) ett C-språk (i dag spåk inom ramen för elevens val). Tyska B är det språkämne som hade lägst andel med betyget mycket väl godkänd och högst andel med betyget godkänd.

Tabell B6:4: Elever per språkämne i årskurs 9, läsåret 1999/2000

Andel (%) elever som erhållit visst betyg eller ej nått målen i ämnet

Ämne Antal

elever totalt

G VG MVG Ej nått målen

Engelska 98 239 41,2 38,3 14,8 5,7 Tyska B 35 850 47,8 34,1 12,8 5,3 Franska B 18 238 39,8 35,5 19,3 5,5 Spanska B 6 275 37,6 33,1 22,2 7,2 Övriga B 57 36,8 36,8 26,3 0,0 Tyska C 850 27,1 38,1 31,4 3,4 Franska C 576 20,3 46,5 30,2 3,0 Spanska C 2 043 25,1 40,5 32,2 2,2 Övriga C 146 30,1 33,6 30,1 6,2

Källa: Barnomsorg och skola i siffror, 2001.

Hösten 2000 analyserade Skolverket språkens ställning och situation (Språken i grundskolan och gymnasieskolan, 2000). Det nuvarande systemet för språkval i grundskolan innebär att de grundskoleelever som väljer att läsa svenska eller engelska som språkval inte kommer att studera något främmande språk utöver engelska. Detta ”ämne” har enligt Skolverket i alltför hög grad fått karaktär av ett uppsamlingsämne för elever med vitt skilda behov och förutsättningar. Undervisningen följer kursplanerna för svenska respektive engelska och ger inte separata betyg. Enligt Skolverket finns signaler som tyder på att timtalet för svenska och engelska upplevs som alltför stort, men samtidigt betonar Skolverket att man bör överväga i vilken mån som denna undervisning bidrar till att en relativt låg procent elever inte når målen i svenska och engelska i jämförelse med andelen som inte når målen i matematik.

Skolverkets statistik (Barnomsorg och skola i siffror, 2001) visar att på gymnasieskolans naturvetenskaps- och samhällsvetenskapsprogram hade år 2000 35 % av eleverna slutbetyg i tyska B kurs B jämfört med år 1997 då andelen var 50 %. Franska B ökade från 12 % år 1997 till 17 % år 2000 på naturvetenskaps- och samhälls-

vetenskapsprogrammen. Spanska ökade från 1 % år 1997 till 2 % år 1999 på de här programmen.

År 1997 fick på övriga nationella program 3 % betyg i ett fortsättningsspråk från grundskolan jämfört med 1 % år 2000. När det gäller betyg från ett nybörjarspråk i gymnasieskolan var motsvarande siffror 5 % våren 1997 och 3 % våren 2000.

Tabell B6:5. Antal elever i gymnasieskolan med betyg i olika språk, läsåret 1999/2000 (totalt antal elever med slutbetyg = 77 272)

Ämne Antal elever med betyg

Engelska kurs A

75 844

Engelska kurs B

53 458

Engelska kurs C

10 860

Tyska B, kurs A

16 350

Tyska B, kurs B

14 537

Franska B, kurs A

8 161

Franska B, kurs B

7 167

Spanska B, kurs A

842

Spanska B, kurs B

727

Tyska C, kurs A

8 968

Tyska C, kurs B

7 950

Franska C, kurs A

4 201

Franska C, kurs B

3 629

Spanska C, kurs A

12 348

Spanska C, kurs B

9 138

Italienska C, kurs A

2 441

Italienska C, kurs B

1 796

Ryska C, kurs A

401

Ryska C, kurs B

266

Källa: Barnomsorg och skola i siffror, 2001.

Antalet elever (totalt) som fått betyg i olika moderna språk i gymnasieskolan framgår av tabell B6:5. Beteckningarna på språk är enligt tidigare kursplaner. Med t.ex. ”tyska B” avses att språket är ett fortsättningsspråk från grundskolan och med ”tyska C” etc.

aves att språket är ett nybörjarspråk på gymnasiekolan. Med ”kurs A”, ”kurs B” och ”kurs C” avses på vilken nivå studierna är enligt kursplanen.

2.5 Svenska och svenska som andraspråk inom komvux

Antalet deltagare i svenskkurser är relativt högt (se tabell B6:6). Inom den grundläggande vuxenutbildningen placerar sig kurserna svenska som andraspråk resp. svenska på tredje resp. fjärde plats (efter engelska och matematik) vad gäller antalet deltagare. Inom den gymnasiala vuxenutbildningen placerar sig svenska B och svenska A på sjunde resp. elfte plats. Flest antal deltagare på den gymnasiala nivån lockar datorkunskap.

Tabell B6:6. Antal deltagare i kurser i svenska läsåret 1999/2000

Kurs Antal kommuner som ger kursen

Antal kursdeltagare*

Grundläggande vuxenutbildning (totalt 125 516 kursdeltagare)

Svenska 265 19 426 Svenska som andraspråk 173 25 760

Gymnasial vuxenutbildning (totalt 1 505 749 kursdeltagare)

Svenska A

280

32 255

Svenska B

275

40 087

*

En person räknas som flera kursdeltagare om han/hon deltar i mer än en kurs under läsåret.

Källa: Barnomsorg och skola i siffror, 2001.

Läsåret 1999/2000 deltog knappt 80 000 invandrare i kommunal vuxenutbildning i Sverige (se tabell B6:7). Av dessa deltog en dryg tredjedel i den grundläggande vuxenutbildningen, där de utgör två tredjedelar av deltagarna. Inom den gymnasiala vuxenutbildningen och påbyggnadsutbildningen utgör invandrarna en mindre andel.

Tabell B6:7. Elever i komvux, läsåret 1999/2000

Antal elever

totalt

Därav antal födda utomlands

Andel (%) födda utomlands

Grundläggande 42 273

28 479

67,4

Gymnasial

282 072

50 036

17,7

Påbyggnads

7 719

1 003

13,0

Samtliga nivåer 332 064

79 518

23,9

Källa: Barnomsorg och skola i siffror, 2001.

Läsåret 1999/2000 slutförde 59 % av kursdeltagarna sina grundläggande kurser i svenska resp. svenska som andraspråk (28 % avbröt kurserna och 13 % fortsatte på kursen nästa läsår). På den gymnasiala nivån slutförde 72 % svenska A och 68 % svenska B. Betygsfördelningen för de kursdeltagare som slutförde utbildningen på den gymnasiala nivån framgår av tabell B6:8.

Tabell B6:8. Betygsfördelning för kursdeltagare som slutfört gymnasial vuxenutbildning läsåret 1999/2000

Kurs Icke godkänd Godkänd Väl godkänd Mycket väl

godkänd

Svenska A 6,9 % 30,5 % 44,7 % 18,0 % Svenska B 6,3 % 26,1 % 45,1 % 22,6 %

Källa: Barnomsorg och skola i siffror, 2001.

2.6 Svenskundervisning för invandrare

2.6.1 Mål och inriktning

Enligt skollagen syftar svenskundervisning för invandrare (sfi) till att ge vuxna nyanlända invandrare grundläggande kunskaper i svenska språket och om det svenska samhället. I sfi skall invandrare enligt kursplanen ”få möjlighet att utveckla sin förmåga att kommunicera muntligt och skriftligt på svenska i vardagsliv, samhällsliv, utbildning och arbetsliv. Kursen skall förbereda för en vid och varierad språkanvändning”.

Vuxna invandrare över 16 år som är bosatta i kommunen och som saknar grundläggande kunskaper i svenska språket har enligt skollagen rätt till undervisning i sfi. Regeringen får föreskriva att

också den som inte är bosatt i landet skall ha rätt att delta i sfi. Varje kommun är skyldig att se till att sfi erbjuds. Kommuner får uppdra åt andra att anordna sfi.

Riktvärdet för undervisningens omfattning i tid är 525 timmar, men detta riktvärde får underskridas eller överskridas beroende på elevens behov (förordning om sfi). Eleven börjar sina studier på den språkliga nivå som bestäms av förkunskaperna och avslutar dem när målen för utbildningen har uppnåtts.

2.6.2 Genomförande och resultat

Av Skolverkets rapport Barnomsorg och skola i siffror (2001) framgår att läsåret 1999/2000 deltog 34 100 elever i sfi, varav 33 % var flyktingar, 2 % tillståndssökande och 65 % övriga invandrare. De vanligaste modersmålen bland eleverna var arabiska, bosniska/kroatiska/serbiska, kurdiska, spanska, albanska, sorani, engelska och persiska. 246 kommuner hade läsåret 1998/99 elever i sfi och i 69 av dessa kommuner var elevantalet större än 100 elever. Antalet elever har nästan halverats jämfört med läsåret 1994/95 på grund av minskat antal nyanlända invandrare. Enligt Skolverkets rapport Barnomsorg och skola 2000 har 80 % av de invandrare som kommit till Sverige de senaste fem åren deltagit i sfi.

När det gäller sfi-elevernas utbildningsbakgrund hade 62 % en minst tioårig utbildning i hemlandet, medan 20 % hade en utbildning som var högst sex år. Invandrare med den allra kortaste utbildningen måste i allmänhet delta i läs- och skrivinlärning inom grundläggande vuxenutbildning före eller parallellt med sfistudierna.

Studieresultat två år efter startåret för nybörjare i sfi åren 1993/94–1996/97 framgår av tabell B6:9. Enligt Skolverket (Beskrivande data om barnomsorg och skola 2000) är sambandet mellan tidigare utbildning och resultat i sfi starkt. Studieresultaten varierar även mellan elever med olika modersmål.

Tabell B6:9. Studieresultat två år efter startåret (avser nybörjare i sfi åren 1993/94–1996/97)

därav andel (%) som två år efter startåret

Nybörjare år Antal

elever avslutat utbildningen med godkänt resultat

avbrutit utbildningen/gjort studieuppehåll

fortsätter utbildningen nästa läsår

1993/94 35 500 48,4 %

41,8 %

9,8 %

1994/95 32 400 44,1 %

44,8 %

11,1 %

1995/96 17 300 37,3 %

52,6 %

10,1 %

1996/97 14 000 34,6 %

54,4 %

11,0 %

Källa: Beskrivande data om barnomsorg och skola 2000.

Av Skolverkets utvärdering av sfi år 1997 (Vem älskar sfi?) framgår att sfi organiseras på en mängd olika sätt. Utvärderingen ger inga belägg för att den ena eller den andra anordnarmodellen är bättre. I utvärderingen pekas på att kvalitetssäkring är en förutsättning för att upphandling av sfi-utbildning skall kunna hanteras på ett tillfredsställande sätt.

3. Krav på kunskaper i svenska och andra språk i högre utbildning 3.1 Behörighetsregler för tillträde till högskolan

Inom en treårsperiod efter avgången från gymnasieskolan börjar mellan 35 och 40 % av eleverna att studera vid universitet och högskolor (Årsrapport 2001). Övergångsfrekvensen är 80 % från naturvetenskapsprogrammet och 50 % från samhällsvetenskapsprogrammet. För övriga program är övergångsfrekvensen under 30 %. Antalet högskolenybörjare var 70 100 läsåret 1999/2000.

Enligt högskolelagen (1992:1434) avgör den högskola som anordnar en utbildning vilka behörighetsvillkor som skall gälla för att bli antagen till utbildningen. Enligt högskoleförordningen (1993:100) krävs det för att bli antagen till grundläggande högskoleutbildning att sökanden har grundläggande behörighet och dessutom den särskilda behörighet som kan vara föreskriven.

Grundläggande behörighet måste uppfyllas av alla som skall studera, oavsett vilken högskoleutbildning det gäller. Grundläggande behör-

ighet har den som t.ex. fått slutbetyg från ett nationellt eller specialutformat program i gymnasieskolan eller från gymnasial vuxenutbildning och har lägst betyget godkänd på kurser som omfattar minst 90 % av de gymnasiepoäng som krävs. Den som har annat modersmål än svenska, danska, färöiska, isländska eller norska skall ha de kunskaper i svenska som behövs.4 Högskoleverket har föreslagit att lägst betyget godkänd i ämnena svenska B alternativt svenska som andraspråk B och engelska A bör krävas för grundläggande behörighet (Tillträde till högre utbildning, 2000).

Därutöver förekommer ofta krav på särskild behörighet för olika utbildningar. Den särskilda behörigheten varierar beroende på vilken utbildning det gäller.

3.2 Urvalskriterier

Kan inte alla behöriga sökande till en högskoleutbildning tas emot, skall urval göras bland de sökande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om urval. Vid urval skall hänsyn tas till de sökandes meriter. Urvalsgrunderna skall vara betyg och resultat från högskoleprovet i kombination med arbetslivserfarenhet. Nuvarande bestämmelser innebär att en meritvärderingsmodell används där ett jämförelsetal räknas fram som i huvudsak bygger på betyg och omfattning i poäng för samtliga kurser som finns i en elevs slutbetyg. Betygsvärdet och gymnasiepoängen avseende idrott och hälsa medräknas endast såvida detta höjer jämförelsetalet eller kursen utgör särskild behörighet för utbildningen.

Högskoleverket har i en skrivelse till regeringen framhållit att nuvarande sätt att använda gymnasiebetygen som urvalsinstrument har negativa effekter på verksamheten i gymnasieskolan (Tillträde till högre utbildning, 2000). Man pekar på att möjligheterna att använda regelverkets utformning för taktiska överväganden utnyttjas framför allt av dem som har ett tidigt intresse för högre studier och kunskap om reglerna. Eftersom kursernas längd – och inte deras svårighetsgrad – påverkar jämförelsetalet mest, pri-

4

Enligt Högskoleverkets föreskrifter (HSVFS 1996:22) skall den som har annat modersmål

än svenska, danska, färöiska, isländska eller norska ha lägst betyget godkänd i kärnämnet svenska B eller kärnämnet svenska som andraspråk B vid gymnasial vuxenutbildning, eller gått igenom av högskolorna anordnad undervisning i svenska för utomnordiska gäststudenter och invandrarstudenter med godkänt resultat, eller godkänt resultat på test i svenska för universitets- och högskolestudier (TISUS), eller motsvarande kunskaper.

oriterar många elever långa och lätta kurser i stället för att ägna sig åt för högskolestudier mer relevanta kurser.

4. Undervisning i svenska i utlandet

Svenska institutet (SI) har i uppgift att stödja undervisningen i svenska som främmande språk vid universitet och högskolor utomlands. Målet är att öka kunskaperna om och intresset för Sverige genom stöd till undervisning i svenska och om Sverige i andra länder. Svenskundervisning bedrivs vid ca 200 universitet i 42 länder. Svenska ingår ofta som en del av examen i germanska språk, skandinavistik eller motsvarande. Antalet studerande på högskolenivå uppskattas till cirka 40 000 och antalet lärare till drygt 1 000. Undervisningen bedrivs till största del av icke-svenskar. Under senare år har svenskundervisningen i framför allt de baltiska länderna och nordvästra Ryssland ökat kraftigt. (Se bl.a. Svenska institutets stöd till svenskundervisning i utlandet.)

Stöd till svenskundervisning för vuxna på icke-akademisk nivå i utlandet ges av Riksföreningen Sverigekontakt.