AD 1994 nr 79

Parter:

Svenska Pappersindustriarbetareförbundet; Sveriges Skogsindustriförbund; Södra Cell Aktiebolag

Nr 79

Svenska Pappersindustriarbetareförbundet

mot

Sveriges Skogsindustriförbund och Södra Cell Aktiebolag i Värö Backa.

BAKGRUND

Mellan Svenska Pappersindustriarbetareförbundet (Pappers) och Sveriges Skogsindustriförbund (SSIF) gäller kollektivavtal. K-E.K. är medlem i Pappers och Södra Cell Aktiebolag (bolaget) är medlem i SSIF. Bolaget äger Värö Bruk. K-E.K. är anställd av bolaget och har arbetat vid Värö Bruk sedan det öppnades 1972.

Bolaget avstängde K-E.K. den 12 augusti 1993 och sade upp honom den 30 augusti samma år. Målet rör främst frågan om giltigheten av uppsägningen.

Bolaget grundade uppsägningen på att K-E.K. handlat illojalt i fem olika sammanhang. Bolaget påstod i huvudsak följande.

1. Beredskapen vid Värö Bruk för kärnkraftsolycka

K-E.K. kritiserade bolaget för bristande informations- och utbildningsinsatser rörande beredskapsplaneringen för olycka vid närliggande Ringhals kärnkraftverk. Kritiken framförde han dels i en skrivelse från Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) i Varberg till Länsstyrelsen i Hallands län den 6 mars 1987, dels i VPK:s arbetsplatstidning Skiftaren nr 1 för 1987. Kritiken var obefogad och borde först ha tagits upp internt i bolaget i enlighet med dess ordningsregler.

2. Uppgifter om kemikaliemängder m.m.

K-E.K. publicerade i Skiftaren nr 1 för 1990 företagsinterna uppgifter om budgeterade kemikaliemängder och om vissa särkostnader. Detta gjorde han i strid med den tystnadsplikt som följer av hans anställningsavtal och som framgår av bolagets ordningsregler.

3. Avvecklingen av bolagets räddningsstyrka vid Värö Bruk

K-E.K. kritiserade bolaget för dess val att avveckla den egna räddningsstyrkan och i stället köpa tjänsten från kommunen. Kritiken framförde han dels i en insändare i Hallands Nyheter den 22 januari 1991, dels genom uttalanden och frågor i kommunfullmäktige. Kritiken var obefogad och saken borde först ha tagits upp internt i bolaget enligt dess ordningsregler. Den störde de pågående förhandlingarna mellan bolaget och kommunen i den aktuella frågan. I detta sammanhang orsakade K-E.K. också ekonomisk skada.

4. Uppgifter om EDTA

K-E.K. antydde felaktigt att bolaget överskred tillståndsgränser för användningen av ämnet EDTA och offentliggjorde olovligen företagsintern information om bolagets produktionsförhållanden, när han deltog i en debatt i Radio Halland den 19 november 1992.

5. Uppgifter om kappatal m.m.

K-E.K. offentliggjorde dels företagsinterna uppgifter angående bl.a. kappatalsnivåer i produktionen vid Värö Bruk dels oriktiga uppgifter om förhållandena vid bruket. Uppgifterna lämnade han i Vänsterpartiets i Varberg yttrande till Koncessionsnämnden för miljöskydd den 3 juli 1993 och i Skiftaren nr 3 för 1993. Till yttrandet fogade han dessutom olovligen en företagsintern utskrift av ett föredrag, som en arbetsledare i förtroende hade lämnat till honom.

YRKANDEN M.M.

Pappers har yrkat att arbetsdomstolen ogiltigförklarar uppsägningen av K-E.K. och ålägger bolaget att betala allmänt skadestånd till K-E.K. för brott mot 7 § och 34 §anställningsskyddslagen med en miljon (1 000 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker. Samma skadeståndsyrkande har framställts även för det fall att endast brott mot endera paragrafen föreligger.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader. Arbetsgivarparterna har även yrkat att Pappers med stöd av 18 kap. 3 § rättegångsbalken åläggs att betala arbetsgivarparternas rättegångskostnader även om Pappers vinner målet.

PARTERNAS TALAN

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Pappers

Målet rör frågor som är grundläggande i ett demokratiskt samhälle. K-E.K:s rätt till yttrande- och tryckfrihet skall vägas mot bolagets anspråk på hans lojalitet.

I regeringsformen 1 kap. 1 § slås fast att den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt samt att folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Rätten till fri åsiktsbildning gäller inte bara mot det allmänna utan även på det privata området.

Bolaget sade upp K-E.K. för att han yttrat sig i strid med bolagets önskemål. De frågor K-E.K. yttrade sig om var dock av stort intresse för samhället. Hans åsikter var väl underbyggda och yttrandena befogade. Han hade inte uppsåt att skada bolaget och skadade det inte heller. Bolaget hade inte rätt att kräva att han i förväg skulle underställa arbetsledningen allt som han avsåg att framföra till medier eller myndigheter.

Pappers menar alltså i första hand att de frågor som K-E.K. engagerade sig i var av sådant allmänintresse att hans yttranden var befogade. Skulle så ej finnas vara fallet hävdar Pappers i andra hand att K-E.K. inte har skadat bolaget med sina yttranden. I vart fall har han inte överträtt några gällande ordningsregler.

K-E.K. är 47 år gammal och har varit anställd vid Värö Bruk i 21 år. När han började vid Värö Bruk hade han redan tio års erfarenhet och utbildning för yrket. Han är driftoperatör, vilket innebär att han övervakar och styr tillverkningsprocessen. Det är omvittnat att han är duktig och han har inte fått några anmärkningar på sitt sätt att utföra arbetet. Han är intresserad av produktionsförhållandena och försöker följa den tekniska utvecklingen.

K-E.K. är också politiskt engagerad. Bland hans uppdrag märks att han är ledamot av Vänsterpartiets centrala fackliga utskott, ordförande i Vänsterpartiet i Varberg och ledamot av kommunfullmäktige i Varberg.

När det gäller de omständigheter som lagts till grund för uppsägningen hävdar Pappers följande.

1. Beredskapen vid Värö Bruk för kärnkraftsolycka

Avståndet från Värö Bruk till Ringhals kärnkraftverk är cirka fyra km. Värö Bruk ligger alltså inom Ringhals skyddsområde och omfattas av beredskapsplanering i olika avseenden. Länsstyrelsen i Hallands län utfärdade en beredskapsplan 1981. Den inkluderade utrymningsplaner för de boende runt Värö Bruk men inte för själva bruket. De anställda vid Värö Bruk saknade information om vad de skulle göra om en olycka inträffade.

K-E.K. uppmärksammade detta i början av 1980-talet och ställde vid många tillfällen under åren fram till 1986 frågan varför det inte vid Värö Bruk fanns någon avställningsplan avseende kärnkraftsolycka. Frågan ställde han till bland andra dåvarande huvudskyddsombudet L.E. och arbetsledaren S-G.R.. De förklarade att en sådan plan var under utarbetande.

I mars 1987 tröttnade K-E.K. på att vänta och skrev till länsstyrelsen för VPK-Varbergs räkning. I brevet påtalade han att de anställda inte hade fått någon information om hur de skulle larmas, vad som skulle ske med dem och hur de skulle agera vid en eventuell kärnkraftsolycka. Han skrev att Värö Bruk sedan 1981 hade varit ålagt att göra en plan, men att någon sådan plan ännu inte hade fastställts eller förevisats för de anställda. Vidare skrev han "Vi i VPK-Varberg anser att Länsstyrelsen måste se till att information och avställningsplan för Värö Bruk inte förhalas längre.".

Tidningen Skiftaren är Vänsterpartiets, tidigare VPK:s, arbetsplatstidning vid Värö Bruk. K-E.K. är ansvarig utgivare för den och delar ut den till intresserade anställda vid grindarna till bruket. I nr 1 för 1987 infördes en artikel om larm från Ringhals. Även i den artikeln påtalades att ingen information hade getts åt de anställda vid Värö Bruk, åtminstone inte till dem som bodde utanför skyddsområdet. Vidare redovisades sju frågor som ställts till huvudskyddsombudet angående planeringen för en eventuell kärnkraftsolycka samt dennes svar på frågorna.

Så småningom upprättades en plan. Den var identisk med Värö Bruks vanliga avställningsplan för semester eller liknande och innebar att vissa arbetstagare, bl.a. K-E.K., skulle vistas 48 timmar i fabriken efter en olycka. K-E.K. var missnöjd med planeringen och skrev därför till Räddningsverket för att sätta press på länsstyrelsen och om möjligt få till stånd en bättre planering.

Från bolagets sida tog ingen upp händelsen med K-E.K. förrän i samband med att han sades upp.

Frågan om beredskap vid Värö Bruk för olycka vid Ringhals kärnkraftverk hade stort allmänintresse. K-E.K. tog upp frågan internt i bolaget och vände sig till myndigheter först sedan han i flera år förgäves väntat på den information han efterfrågade. Hans åtgärd gav resultat.

Enligt Pappers mening kan en anmälan till myndighet i fall som detta inte utgöra saklig grund för uppsägning. Anställningsskyddslagens 7 § måste tolkas fördragskonformt, i överensstämmelse med åtagandena i ILO:s konvention (nr 158) om uppsägning av anställningsavtal på arbetsgivarens initiativ, artiklarna 4 och 5. Enligt artikel 4 får en arbetstagare inte sägas upp annat än om det finns ett giltigt skäl för uppsägning som beror av arbetstagarens duglighet eller uppförande eller som har sin grund i hänsynen till verksamhetens behöriga gång i företaget eller förvaltningen. I artikel 5 görs en preciserad exemplifiering av omständigheter som inte skall utgöra saklig grund för uppsägning. Som ett exempel anges att någon har gett in klagomål eller deltagit i ett rättsligt förfarande mot en arbetsgivare, vilket innebär påstående om överträdelse av lag eller annan författning, eller vänt sig till behörig myndighet. Att en fördragskonform tolkning skall göras framgår av rättsfallen NJA 1991 s. 188 samt 1992 s. 363 och 532. Bolaget har påstått att det fanns ordningsregler vid Värö Bruk, som innebar att K-E.K. i förväg måste underställa arbetsledningen sådan information som han avsåg att lämna till medier eller myndigheter. Pappers vitsordar inte att K-E.K. informerats om någon sådan regel. Det utdrag ur personalhandboken som bolaget har åberopat har inte den påstådda innebörden. Enligt det tillämpliga kollektivavtalet mellan parterna kan ordningsregler endast meddelas i form av kollektivavtal. Arbetsgivaren kan inte ensidigt inskränka arbetstagarens grundläggande fri- och rättigheter. En regel som den påstådda skulle dessutom strida mot konventionens syfte och ett eventuellt brott mot regeln kan i vart fall därför inte utgöra saklig grund för uppsägning.

2. Uppgifter om kemikaliemängder m.m.

I Skiftaren har K-E.K. informerat de anställda vid Värö Bruk om vad som händer på arbetsplatsen. Viss del av innehållet har han skrivit själv men andra personer har också bidragit.

Under 1986 skickade K-E.K. Skiftaren till R.B., som då var verkställande direktör i bolaget. R.B. skrev därför ett brev till Skiftaren, som publicerades i nr 1 för 1987. I brevet skrev R.B. att han ansåg att tidningen var "jättebra" och att han särskilt uppskattade dess positiva grundton. Han uttryckte att tidningen var genomsyrad av en vilja att åstadkomma förbättringar i bolagets arbete, att göra bolaget mera konkurrenskraftigt samt att ta till vara människorna, deras kunskap och de fina anläggningarna. K-E.K. uppfattade att han hade stöd från företagsledningen för att ge ut Skiftaren och för att framföra synpunkter i den.

Skiftaren har av K-E.K. eller någon annan medarbetare delats ut till anställda vid grindarna till bruket. Upplagan har legat på cirka 75 exemplar. Portvakten vid Värö Bruks grindar har i regel fått ett exemplar av tidningen. En gång skickades ett nummer till tidningen Skogsindustriarbetaren. Vid ett tillfälle delades ett specialnummer av Skiftaren ut till de närvarande vid en koncessionsförhandling i Varberg. Länsstyrelsen fick vid några tillfällen utdrag ur Skiftaren. I övrigt har tidningen inte spritts utanför Värö Bruk.

I Skiftaren nr 1 för 1990 fanns en notis med rubriken "Vet du vilka kemikalier vi mest använder på bruket?" och en annan med rubriken "Visste du att....". Den förstnämnda notisen innehöll uppgifter om beräknad förbrukningsmängd 1990 avseende ett tiotal olika kemikalier. Vidare innehöll den påpekandet att "det är viktigt att vi känner till vad och var vi släpper ut rester och restprodukter av ovanstående kemikalier". Den andra notisen innehöll upplysningar om i hur hög grad olika kostnadsslag hade ökat under åren 1985 - 1990. Notiserna tillkom inte i syfte att skada utan för att göra de anställda uppmärksamma dels på att en rad kemikalier används som man bör vara försiktig med, dels på att lönekostnaden var den kostnad som ökat minst de senaste åren. Uppgifterna om beräknad kemikalieanvändning var allmängods i branschen. Samtliga uppgifter hade redovisats öppet för K-E.K. och andra anställda utan att han instruerats att inte sprida dem vidare. K-E.K. hade inte en tanke på att uppgifterna kunde vara känsliga. I studiematerialet Framtidens miljö - vårt ansvar, som bolaget gett ut, finns också preciserade uppgifter om vilka kemikaliemängder som förbrukas vid Värö Bruk. Även i bolagets koncessionsansökan för 1990 finns detaljerade uppgifter om beräknad kemikalieförbrukning. Koncessionsansökningen var offentlig. Bolaget hade inte utnyttjat sin möjlighet att begära att den skulle sekretessbeläggas. De uppgifter som förekom i Skiftaren nr 1 för 1990 kan därför knappast anses ha varit företagsinterna.

Påståendet från bolaget att uppgifterna var företagsinterna är en efterhandskonstruktion. Detta framgår av hur bolagets skriftliga erinran till K-E.K. den 4 april 1990 har utformats. I den nämns inget om att han skulle ha offentliggjort företagsinterna uppgifter. I stället står det att bolaget anser att K-E.K. har brutit mot sina förpliktelser enligt anställningsavtalet genom att "i Skiftaren sprida vinklad och ibland ironiserad information om verksamheten". Denna erinran fick K-E.K. efter ett samtal med platschefen B.A., som visserligen påpekade att K-E.K. inte fick offentliggöra sådana sifferuppgifter men som mest uppehöll sig vid att det i Skiftaren förekom information som enligt hans mening var vinklad och ironiserande.

Vid samtalet med B.A. ålades K-E.K. att visa Skiftaren för arbetsledningen innan han gav ut den. K-E.K. protesterade och sade att han inte tänkte finna sig i någon sådan censur. Han har inte heller följt åläggandet sedan. Men han har till följd av tillsägelsen därom i fortsättningen avstått från att publicera sifferuppgifter om produktionen.

Att de anställda minskade kemikalieanvändningen och var försiktiga med hanteringen var ett gemensamt intresse för K-E.K. och bolaget. För Pappers har det varit naturligt att engagera sig i miljöfrågor. Ett sådant engagemang inom pappersindustrin är på sikt en nödvändighet för att arbetstillfällena skall kunna behållas.

Som ansvarig utgivare är K-E.K. tryckfrihetsrättsligt ansvarig för innehållet i Skiftaren, även vad gäller texter som lämnats till tidningen av andra. Tryckfrihetsförordningen innehåller bestämmelser om anonymitets- och efterforskningsskydd samt om tystnadsplikt för ansvariga utgivare. Den innehåller dessutom stadganden om att tryckfrihetsrättsliga mål skall handläggas på särskilt sätt. Tryckfrihetsförordningen är en exklusiv reglering av rättsområdet och således överordnad anställningsskyddslagen. Om en arbetsgivare skulle kunna säga upp en arbetstagare på grund av innehållet i en tryckt skrift som denne är ansvarig utgivare för, skulle arbetstagaren i praktiken ha att välja mellan att godta uppsägningen eller att värja sig mot den genom att uppge källan till det tryckta innehållet. På så sätt skulle tryckfriheten undergrävas. Enligt Pappers mening kan innehållet i en tryckt skrift inte utgöra saklig grund för uppsägning av skriftens ansvarige utgivare.

3. Avvecklingen av bolagets räddningsstyrka vid Värö Bruk

Bolaget använde ännu 1990 stora mängder klorföreningar vid den blekning som ingår som ett led i pappersproduktionen. För dagligt bruk fanns cirka 120 ton klor på fabriksområdet. Klor leddes genom särskilda ledningar till fabriken från vagnar utanför. Redan ett utsläpp av tio till femton kg klor skulle innebära stor fara för omgivningarna.

Bolaget har gett ut en informationsbroschyr med titeln Om det händer en klorgasolycka. Broschyren riktar sig till allmänheten. I ett avsnitt presenteras Värö Bruks beredskapsstyrka. Bolaget informerade om att den personal som arbetar med klor är specialutbildad och skyddsutrustad för att snabbt kunna ingripa mot ett gasläckage. Vidare informerade bolaget om att det dygnet runt fanns särskilt uttagen personal som utbildas och övas för att förebygga och avhjälpa skador. I broschyren finns också information om att den som hör tyfonlarm från Värö Bruk eller känner stark gaslukt bör söka skydd inomhus och lyssna på radio för ytterligare information.

Vid Värö Bruk fanns en beredskapsplan för gasskydd. I enlighet med den fanns en gasskyddsstyrka som bestod av särskilt uttagen driftspersonal och var indelad i bl.a. sökgrupper, larmgrupper, sjukvårdsgrupper, ordningsmän och vakter för port och telefon. Till sitt förfogande hade gasskyddsstyrkan specialverktyg. Styrkan var särskilt utbildad för uppgiften och höll hög beredskap.

Den 19 oktober 1990 meddelade bolaget sin avsikt att låta kommunen ta över räddningstjänsten. Pappers avdelning vid Värö Bruk var kritisk mot detta och hävdade vid lokal förhandling med bestämdhet att man inte kunde acceptera den försämring av den personliga säkerheten för de anställda vid bruket och för de kringboende som ett avtal med kommunen skulle innebära. Frågan fördes vidare till central förhandling. Någon enighet kunde inte nås.

K-E.K. ansåg att han hade anledning att föra vidare frågan, som var av stort allmänt intresse. Den 25 november 1990 sammanträdde Vänsterpartiets kommunalpolitiska grupp för budgetöverläggningar. Gruppen diskuterade hur partiet skulle ställa sig till ett utsänt budgetförslag. I förslaget ingick räddningstjänsten som en del. K-E.K. fick i uppdrag att i kommunfullmäktiges budgetdebatt framföra Vänsterpartiets uppfattning om räddningstjänsten.

I sitt manus till yttrandet i budgetdebatten den 27 november 1990 skrev K-E.K. bland annat följande, som han sedan följde ganska exakt. "Värö Bruk planerar lägga ned sin räddningstjänst och vill 'köpa' tjänsterna från kommunen. Vilket får till följd att vid en gasolycka så ökar risken för dödsfall och förgiftningar otroligt. Både för de närboende och de anställda....Vi vill inte vara med om att stödja ökad risk för att människor skall förolyckas eller omkomma på grund av att Värö bruk och kommunen inte satsa på sina Räddningstjänster. Eftersom vi inte kan styra kapitalet SÖDRA, så tvingas vi att ge resurser till kommunens räddningstjänst. Deltidskåren i Limabacka kommer att behöva en förstärkning då industrins räddningstjänst försvinner. Jag yrkar därför att räddningstjänsten får 1,8 miljoner ytterligare." Centerpartisten R.A. protesterade under sammanträdet mot att K-E.K. i det sammanhanget tilläts att ta upp frågan om räddningsstyrkan. Enligt R.A. kunde en debatt därom störa de pågående förhandlingarna mellan bolaget och kommunen. Kommunfullmäktige antog inte Vänsterpartiets förslag. K-E.K. minns inte att han skulle ha ställt någon s.k. enkel fråga i kommunfullmäktige om räddningsstyrkan. Någon sådan fråga finns inte heller diarieförd hos kommunen trots att rutinen var sådan att enkla frågor alltid diariefördes.

Inom Vänsterpartiets kommunalpolitiska grupp rådde enighet om att driva frågan vidare. K-E.K. fick därför i uppdrag att skriva en insändare till Hallands Nyheter. Han gjorde så och den infördes i tidningen den 22 januari 1991. I insändaren hävdade han, som representant för Vänsterpartiet, att förändringen skulle komma att innebära att anställdas och kringboendes liv sattes på spel. Denna uppgift stämde väl med vad den kommunala räddningschefen S.Ö. anfört i ett brev till länsstyrelsen några dagar tidigare, nämligen att nedläggningen av räddningsstyrkan vid Värö Bruk naturligtvis medförde en viss försämring för bruket i form av längre insatstider inom industriområdet.

Den 8 februari 1991 skrev länsstyrelsens försvarsenhet till Skiftaren för att besvara frågor som Skiftaren tidigare ställt angående beredskapsplaner m.m. I skrivelsen poängterades vikten av beredskapsplanering och god kunskap hos räddningstjänsten om förhållandena vid bolaget.

K-E.K. hade ingen särskild förtroendeställning på Värö Bruk eller någon position i förhandlingarna med kommunen, som medförde att han var jävig i kommunfullmäktiges behandling av frågan.

K-E.K. hade inte en tanke på att i förväg diskutera med sin arbetsgivare vad han avsåg att säga under kommunfullmäktiges sammanträde.

Bolaget har påstått att K-E.K. var skyldig att inhämta arbetsledningens tillstånd inför sitt yttrande i kommunfullmäktige. En sådan ordning skulle vara oförenlig med bestämmelserna i regeringsformen 1 kap. 1 § och 7 § och i kommunallagen 5 kap. 40 - 45 §§. Regeringsformen och kommunallagen reglerar uttömmande kommunfullmäktiges beslutsordning och den kan inte inskränkas genom civilrättsliga avtal, som exempelvis anställningsavtal. Om ett sådant avtal skulle innefatta begränsningar av någon ledamots yttrandefrihet, skulle det innebära att arbetsgivaren fick möjlighet att påverka de politiska besluten i kommunfullmäktige.

Om den påstådda regeln finns, bör syftet med den vara att ge arbetsgivaren tillfälle att ändra sitt handlande innan kritiken offentliggörs. Den möjligheten hade bolaget i detta fall redan fått genom att Pappers redogjort för sina synpunkter. Ett krav på att K-E.K. själv i förväg skulle underrätta arbetsledningen om sin avsikt att framföra åsikter kan då inte ha haft annat syfte än att bolaget skulle få möjlighet att tysta K-E.K.. En sådan ordningsregel kan inte vara godtagbar.

K-E.K:s insändare till Hallands Nyheter omfattas av bestämmelsen om meddelarskydd i 3 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen. Åtminstone när det inte finns någon direkt och uttryckligt avtalad tystnadsplikt är tryckfrihetsförordningen en exklusiv reglering. K-E.K. var inte bunden av någon uttryckligt avtalad tystnadsplikt. Inte heller gällde någon kollektivavtalsbaserad tystnadsplikt för honom. Den tystnadsplikt som anses följa automatiskt av ett anställningsförhållande åsidosätter inte tryckfrihetsförordningens meddelarskydd. Pappers menar därför att K-E.K. åtnjöt meddelarskydd för innehållet i insändaren och att detsamma därför inte kan utgöra saklig grund för uppsägning. Om tryckfrihetsförordningen inte skulle anses tillämplig i privata avtalsförhållanden så är, enligt Pappers mening, det allmänna intresset av yttrandefrihet ändå så starkt att det i detta fall överväger bolagets intressen.

4. Uppgifter om EDTA

Under de senaste åren har bolaget vid Värö Bruk framgångsrikt minskat och så småningom frångått klorblekningsmetoden. Numera bleks massan med syrgas och väteperoxid. Processen är känslig. Före blekningen måste vissa metaller fällas ut ur luten. Det görs med hjälp av ett fällningsmedel, som kallas EDTA och är en s.k. komplexbildare. Metoden används idag vid många pappersbruk men är ännu ganska outforskad. Det kan inte uteslutas att metoden är miljöfarlig. Troligen har EDTA miljöfarliga egenskaper. Naturvårdsverket har t.ex. uttalat att ämnet inte bör användas i tvättmedel. De utfällda metallerna påverkar sannolikt recipienten, dvs. havet.

Radio Halland frågade K-E.K. om han ville delta i ett debattprogram om EDTA den 19 november 1992. K-E.K. tackade ja, eftersom han fann frågan intressant och gärna ville visa sitt engagemang som miljöpolitiker. I debatten, som leddes av journalisten Y.Y., deltog också miljöexperten A.W. och X.X. från länsstyrelsens miljöenhet. Bolagets miljöansvarige, J.M., hade intervjuats i förväg. Hans uttalanden togs också med i programmet.

I debatten uttalade K-E.K. farhågor om EDTA:s miljöpåverkan. Han efterlyste upplysningar om konsekvenserna på lång sikt av att använda EDTA som blekningsmedel och frågade mot den bakgrunden X.X. om i vilken utsträckning länsstyrelsen gett tillstånd till produktion med EDTA- blekning. X.X. svarade att under 1992 fick fem till tio procent av produktionen ske med användande av EDTA. Sedan frågade Y.Y. K-E.K. om det inte i själva verket var en väsentligt större del av produktionen som idag skedde med EDTA. K-E.K. svarade: "Ja, jag kan säga att för tillfället så är ju andelen större än de siffror du använder. Jag vill inte säga hur stor. Det får bli upp till företaget att redovisa.". Detta uttalande grundade K-E.K. på vad han fått veta som ledamot av kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd.

Pappers hänvisar i denna del till yttrandefrihetsgrundlagen 1 kap. 2 § och 2 kap., framförallt 3 §. Yttrandefrihetsgrundlagen är en exklusiv reglering. Det innebär att K-E.K:s yttranden i radiodebatten över huvud taget inte får åberopas som grund för uppsägning av honom. Om arbetsdomstolen skulle finna att yttrandefrihetsgrundlagen endast är tillämplig i förhållande till det allmänna, hävdar Pappers i andra hand att de uppgifter K-E.K. lämnat i radiodebatten inte har skadat bolaget. I sista hand gör Pappers gällande att en avvägning skall göras mellan K-E.K:s intresse av att fritt få yttra sig och skaderisken för bolaget. Därvid måste det särskilt beaktas att K-E.K. företrädde Vänsterpartiet när han deltog i debatten.

5. Uppgifter om kappatal m.m.

Det framgår av 14 § miljöskyddslagen att Koncessionsnämnden för miljöskydd skall sörja för fullständig utredning av ärende som kommer under nämndens prövning. Nämnden skall bland annat genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt bereda dem som kan beröras av den miljöfarliga verksamheten tillfälle att yttra sig. Syftet med denna bestämmelse är att allmänheten - enskilda och organisationer - skall få tillfälle att bidra med synpunkter inför tillståndsprövningen.

Vänsterpartiet i Varberg har ett stort engagemang för miljöfrågor och fann anledning att genom sin miljögrupp yttra sig över den koncessionsansökan som bolaget i slutet av 1992 gjorde för verksamheten vid Värö Bruk. Yttrandet skrevs i juli 1993 och undertecknades av K-E.K.. Vänsterpartiet i Varberg har inga professionella miljöexperter till sitt förfogande utan får i sammanhang som detta utnyttja medlemmarnas kunskap så långt det går. Det föll sig därför naturligt att K-E.K. fick skriva yttrandet.

Vid framställningen av cellulosa minskar ligninhalten i massan efter hand under processen. Kappatal är ett mått på massans ligninhalt. Beroende på hur processen utförs varierar kappatalet vid olika stadier under cellulosaframställningen.

I sitt yttrande till koncessionsnämnden har Vänsterpartiet bland annat påpekat att Värö Bruk redan klarade att koka till kappa 19-20 eller lägre och att man beräknade att i framtiden nå kappatal på högst 13 efter kokeriet. Vidare upplyste Vänsterpartiet i sitt yttrande om att man på Värö Bruk redan nådde kappa 10 i det s.k. syrgassteget. Uppgifterna publicerades även i Skiftaren nr 3 för 1993.

Samma uppgifter återfinns i bolagets offentliga komplettering till koncessionsansökningen i april 1993. Där står att bolaget sedan 1991 har fortsatt att utveckla kokeritekniken och avser att fortsätta detta arbete med målsättningen att nå ett genomsnittligt kappatal på 10. Varbergs kommuns miljö- och räddningsnämnd yttrade sig också över koncessionsansökningen. Vänsterpartiet byggde till stor del sitt yttrande på nämndens. Kappatalsnivåerna måste jämföras med bl.a. kvalitetsnivåerna på den färdiga produkten och utbytesmängden för att ge någon intressant information om framställningstekniken. K-E.K. hade i februari 1993 fått delta i en samarbetskonferens för processoperatörer från olika pappersbruk. Där diskuterades öppet olika förekommande framställningsmetoder med avseende på bl.a. kappatalsnivåer. K-E.K. skrev sedan en rapport från konferensen men fick inte med anledning av den några kommentarer från arbetsledningen.

Till yttrandet fogade K-E.K. en PM från ett föredrag om den s.k. Super- Batch-metoden. Denna PM hade han fått från sin arbetsledare. Innehållet var inte företagsinternt.

När K-E.K. skrev yttrandet var han angelägen om att inte lämna ut företagsintern information. Så gott han kunde gjorde han en avvägning av vilken information som kunde lämnas ut. Även när han deltog i samarbetskonferensen försökte han bedöma vad han kunde berätta och vad han borde hålla tyst om.

Innehållet i yttrandet kan med hänsyn till de tidigare nämnda artiklarna 4 och 5 i ILO-konventionen nr 158 och 7 § anställningsskyddslagen inte läggas K-E.K. till last vid bedömningen av om det funnits saklig grund för att säga upp honom. Det var för övrigt Vänsterpartiet som yttrade sig. Innehållet i koncessionsansökningen var av sådant allmänt intresse att yttrandet var befogat. Uppgifterna i yttrandet var allmänt kända i branschen och alltså inte företagsinterna. Av uppgifterna kunde inga för bolaget skadliga slutsatser dras. K-E.K. hade i vart fall inte uppsåt att skada bolaget. Om han skadat bolaget har det skett till följd av ett ursäktligt misstag. Bolagets kritik mot honom på denna punkt är uppenbarligen en efterhandskonstruktion.

Avslutande synpunkter

Arbetsgivarparternas inställning är ett uttryck för en ny tendens, som innebär att arbetsgivare vill äga de anställda. Denna utveckling beror på arbetslösheten och på det hårdnande samhällsklimatet. K-E.K. är arbetstagare men också politiker och miljöaktivist. Det är personer som han som driver samhället framåt. Deras engagemang är farligt för diktaturer och en förutsättning för demokratiers existens. Ett demokratiskt samhälle fungerar tack vare att personer som K-E.K. granskar företeelser så som han här har gjort.

När det gäller yttrandefrihet på arbetsplatser är rättsläget oklart. Av rättsfallen AD 1988 nr 67 och 1986 nr 95 tycks framgå att en arbetstagare som har anmält sin arbetsgivare till en myndighet inte har rätt att behålla sin anställning om han inte innan han gjorde anmälningen hade samrått med sin arbetsgivare och dessutom kan visa att anmälningen faktiskt var befogad. Denna uppfattning bygger på antagandet att ett anställningsförhållande inkluderar en viss tystnadsplikt, vilket är en kvarleva från tjänstehjonsstadgans tid på 1600-talet. Samma rättsuppfattning finns redovisad i propositionen 1987/88:155 med förslag till lag om företagshemligheter (s.19) samt i lagrådets yttrande till lagutskottets betänkande däröver (bilaga till 1988/89:LU 30). Principen att ett anställningsförhållande innebär en lojalitetsförpliktelse är dock inte särskilt tydlig. (Se bl.a. Reinhold Fahlbeck, Företagshemligheter, konkurrensklausuler och yttrandefrihet, 1992 och AD 1982 nr 33.) Samhället har förändrats betydligt sedan 1600-talet och det finns idag skäl att ställa krav av andra slag på medborgarna. ILO- konventionen nr 158 ger uttryck för detta. En anställd som vill anmäla sin arbetsgivare till en myndighet måste i samhällets intresse ges stort utrymme att felbedöma den faktiska situationen. Ett illojalt syfte hos honom måste av samma skäl också kunna accepteras. Det är orimligt att kräva att arbetstagaren i förväg skall gå till sin arbetsgivare och underrätta honom om sin avsikt att anmäla. Pappers anser att tiden är mogen för en omprövning av arbetsdomstolens tidigare praxis på området. En sådan prövning bör, mot bakgrund av vad Pappers anfört i målet, leda till slutsatsen att bolaget varken haft skäl att stänga av K-E.K. eller saklig grund för att säga upp honom.

Pappers har yrkat skadestånd med en miljon kr till K-E.K.. Beloppet kan synas högt men har inte yrkats av taktiska skäl eller för att skapa publicitet. Yrkandet är allvarligt menat. Bolaget har enligt Pappers mening på ett ytterst flagrant sätt trampat på K-E.K:s rätt att yttra sig i kommunfullmäktige, hans rätt att ge ut Skiftaren och att där publicera även kritiska synpunkter samt hans rätt att vända sig till myndighet. Bolaget har dessutom förklarat att det oavsett hur arbetsdomstolen dömer i målet inte kommer att låta K-E.K. återgå till arbetet. Därigenom har bolaget visat ett uppenbart förakt mot grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter. Det yrkade skadeståndet är därför skäligt.

Arbetsgivarparterna

Bolaget ingår i koncernen Södra Skogsägarna. Vid Värö Bruk har bolaget cirka 420 anställda, varav 320 är arbetare och resten arbetsledare eller tjänstemän. Platschef och informationsansvarig vid Värö Bruk är B.A.. Cirka sex km från Värö Bruk ligger Ringhals kärnkraftverk med 1 200 anställda.

På senare år har marknaden kommit att intressera sig allt mer för själva tillverkningsprocessen inom pappersindustrin. Bolagets främsta konkurrensmedel har kommit att bli miljömässigt säker produktion i kombination med hög kvalitet. Under 1980-talet har 400 miljoner kr investerats i miljöförbättrande åtgärder.

K-E.K. har i sin anställning tillgång till uppgifter av konkurrenskänslig natur. När K-E.K. anställdes av bolaget i början av 1970-talet fick han en personalhandbok. Under rubriken Sekretess fanns i den följande text. "Självklart är att Du inte till utomstående lämnar ut uppgifter om företaget som Du har anledning anta är affärs- eller produktionshemligheter. Även andra uppgifter kan dock i orätta händer vålla skada. Var därför försiktig härvidlag." Vidare fanns under samma rubrik ett stycke text om information till media. I början av 1980-talet reviderades handboken. Avsnittet om sekretess ändrades endast på så sätt att dess andra stycke fick följande lydelse. "Kontakter med pressen och övriga nyhetsförmedlare sköts av platschefen för sulfatfabriken respektive sågverket." K-E.K. fick del även av den reviderade bestämmelsen. Bolagets syfte med bestämmelserna var att inskärpa den lojalitetsplikt som under alla förhållanden följer av anställningsavtalen. Om möjligt ville bolaget på detta sätt förhindra spridning av uppgifter som är sakligt felaktiga eller särskilt känsliga med hänsyn till bolagets produktions- och affärsförhållanden.

Vid Värö Bruk, liksom vanligen inom industrin i övrigt, gäller den regeln att en anställds kritik mot bolaget i första hand skall tas upp internt inom linjeorganisationen. Först sedan möjligheterna att få gehör för kritiska synpunkter inom denna har uttömts kan det vara tillåtet för en anställd att vända sig till medier. Vidare gäller den regeln att en anställd som vill offentliggöra uppgifter om bolagets produktions- eller affärsförhållanden måste kontakta platschefen B.A. i förväg.

I det mellan parterna gällande arbetsmiljöavtalet för pappersmasse- och pappersindustrin finns följande bestämmelse. "För samtliga arbetstagare gäller ... att var och en som upptäcker en brist, en risk eller har förslag till miljöförbättrande åtgärder snarast skall anmäla frågan till närmast berörd chef;" Arbetstagarna har inte rätt att i stället välja att vända sig till ett skyddsombud. Om det är fråga om en situation där arbetet innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa, får arbetstagaren dock med stöd av arbetsmiljölagen vända sig antingen till skyddsombud eller till arbetsgivaren.

Målet rör två frågor. Den första är om bolaget har haft särskilda skäl för sitt beslut att avstänga K-E.K. på grund av de omständigheter som föranlett uppsägningen. Den andra frågan är om bolaget har haft saklig grund för uppsägningsbeslutet.

Enligt arbetsgivarparternas mening har K-E.K. vid flera tillfällen uppträtt illojalt mot bolaget och därigenom orsakat bolaget skada eller utsatt det för skaderisk. K-E.K:s illojalitet har bestått dels däri att han åsidosatt sin tystnadsplikt enligt anställningsavtalet och bolagets ordningsregler, dels däri att han överskridit gränserna för sin rätt att framföra kritik mot bolaget. Han har framfört obefogad kritik utan att iaktta den föreskrivna ordningen för framställningar angående bolagets verksamhet. Vidare har han olovligen offentliggjort företagsinterna uppgifter och oriktiga uppgifter. K-E.K. har trots påpekanden inte rättat sig efter bolagets regler.

Arbetsgivarparterna delar Pappers uppfattning att de grundlagsfästa reglerna om yttrandefrihet m.m. är väsentliga. Enligt arbetsgivarparterna har uppsägningen av K-E.K. dock inte inneburit något angrepp på hans medborgerliga rättigheter.

Arbetsgivarparterna vitsordar i och för sig också att de frågor K-E.K. yttrat sig om är av allmänt intresse. Den kritik han framfört och de uppgifter han olovligen offentliggjort har dock inte varit av sådant allmänt intresse att bolagets krav på hans lojalitet skall inskränkas med anledning därav.

Angående de olika situationer i vilka K-E.K. har uppträtt illojalt mot bolaget hävdar arbetsgivarparterna följande.

1. Beredskapen vid Värö Bruk för kärnkraftsolycka

År 1981 tillskrev länsstyrelsen Värö Bruk angående beredskapsplanering för en eventuell olycka vid Ringhals kärnkraftverk. Länsstyrelsen gjorde en övergripande beredskapsplan inför en sådan olycka. Den planen fastställdes 1983. Under åren 1984 - 1986 förekom diskussioner mellan företrädare för länsstyrelsen, Ringhals och Värö Bruk om hur beredskapen vid Värö Bruk skulle organiseras. I början av 1987 fastställdes en plan för detta. Då beslutades också om utbildning och information för samtliga anställda vid Värö Bruk. Planen innehöll flera olika alternativa sätt att ställa av bruket i olika situationer. En avställning kan ske snabbt om det verkligen behövs.

I Skiftaren nr 1 för 1987 publicerades sju frågor som Skiftaren ställt till Värö Bruks huvudskyddsombud och dennes svar på frågorna. Samtliga frågor rörde beredskapen vid Värö Bruk för en kärnkraftolycka vid Ringhals. Frågorna och svaren följdes av följande kommentar från Skiftaren. "Ringhals har funnits länge, har det inte tagit väl lång tid att få fram en plan för avställning av Värö bruk? En plan som ännu ej är klar. Borde inte företaget ha informerat sin anställda personal på kombinatet i varje fall om den plan/beredskap som finns enligt svaret på fråga 3. Tar man för givet att personal som bor utanför zonen, men arbetar innanför zonen är medvetna om den information som alla skall ha fått? Det vore intressant att höra vad den lokala Säkerhetsnämnden i Varbergs kommun anser om den brist på planering/informering som funnits, men som tydligen nu skall tillrättaläggas." Tidningen innehöll också en tipstävling med frågor om beredskapen.

I brevet till länsstyrelsen den 6 mars 1987 skrev K-E.K. för VPK- Varbergs räkning följande. "Eftersom ingen information har givits till de anställda på bruket om vad som skall ske med dem, hur de skall agera, hur de skall få inf om larmet m.m. när en incident eller olycka /utsläpp skett på Ringhals ser vi mycket allvarligt på detta. Värö Bruk har av länsstyrelsen varit ålagd sedan 1981 att göra en plan för detta. Ännu har den ej fastställts eller förevisats de anställda. Vi i VPK-Varberg anser att Länsstyrelsen måste se till att information och avställningsplan för Värö Bruk inte förhalas längre." Skiftaren nr 1 för 1987 bilades brevet.

K-E.K. borde i första hand ha vänt sig till arbetsledningen med sina frågor. Det gjorde han inte. Om han hade gjort det så hade han också fått svar. Hans kritik mot bolaget var obefogad.

2. Uppgifter om kemikaliemängder m.m.

Tidningen Skiftaren är Vänsterpartiets arbetsplatstidning vid Värö Bruk. K-E.K. är dess ansvarige utgivare. Eftersom tidningen av arbetsledningen bedömdes innehålla partipolitisk propaganda fick den inte delas ut inom fabriksområdet. K-E.K. brukade stå utanför grindarna till området med tidningarna. Han delade ut dem till förbipasserande anställda och besökande. Dessutom lämnade han Skiftaren till journalister och delade en gång ut den vid ett koncessionssammanträde.

I Skiftaren nr 1 för 1990 förekom uppgifter som härrörde från bolagets företagsinterna budgetunderlag. Dels fanns detaljerade uppgifter beträffande en rad kemikalier om hur stor mängd som beräknades bli förbrukad under 1990, dels fanns en notis som innehöll information om hur olika slags kostnader ökat under tidsperioden 1985 - 1990. Uppgifterna hade bolaget lämnat ut endast till berörd personal inför budgetarbetet.

Ungefär vid den tidpunkt då uppgifterna publicerades fördes inom bolagsledningen diskussioner om att låta Värö Bruk stå stilla en tredjedel av året på grund av ekonomiska problem. Det var angeläget att detta inte kom till konkurrenternas kännedom. Om budgetuppgifter spreds kunde bolagets affärsförhållanden påverkas negativt.

Motsvarande uppgifter för tid som gått fanns tillgängliga för allmänheten men de uppgifter som K-E.K. publicerade i Skiftaren rörde alltså framtiden och var därför av känslig natur. Han offentliggjorde dem olovligen.

B.A. begärde aldrig att få förhandsgranska Skiftaren. En sådan ordning skulle ju ha inneburit att han för bolagets räkning sanktionerade innehållet.

3. Avvecklingen av bolagets räddningsstyrka vid Värö Bruk

Under åren 1990 och 1991 förhandlade bolaget med Varbergs kommun om att kommunen skulle ta över ansvaret för räddningstjänsten vid Värö Bruk. Räddningsstyrkan vid bolaget skulle avvecklas och tjänsten i fortsättningen köpas av kommunen. Detta skulle inte innebära någon försämring i säkerhetshänseende.

K-E.K. var kritisk mot bolagets planer i detta avseende. Han framförde inte sin kritik internt inom bolaget utan valde att framföra den offentligt dels i kommunfullmäktige, dels i en debattartikel i tidningen Hallands Nyheter.

I december 1990 yttrade sig K-E.K. i kommunfullmäktige angående kommunens övertagande av räddningstjänsten. Han ställde en enkel fråga, som ledde till häftig ordväxling mellan honom och ordföranden i kommunens räddningsnämnd, R.A., som för kommunens räkning förhandlade med bolaget om övertagandet. Under denna ordväxling kom K-E.K. att redogöra för vilka fördelar han uppfattat att bolagsledningen såg med det kommunala övertagandet. Det ledde i sin tur till att R.A. gav bolaget ett anbud som låg högre än det han tidigare hade tänkt ge. Avtalet kom därför att innebära att bolaget betalade 250 000 kr mer än vad kommunen ursprungligen hade tänkt begära. Den kritik K-E.K. framförde i kommunfullmäktige ledde alltså till ekonomisk skada för bolaget.

I januari 1991 skrev K-E.K. en debattartikel som publicerades i Hallands Nyheter. I en ingress till artikeln presenterades K-E.K. som Vänsterpartiets representant i Varbergs kommunfullmäktige. Att han presenterades så saknar dock rättslig betydelse enligt arbetsgivarparterna. I artikeln kritiserade K-E.K. bolaget för att det för ekonomisk vinnings skull åsidosatte säkerheten för de anställda. Artikeln innehöll bl.a. följande textavsnitt. "Men vad man inte talar om, för anställda på bruket och till de omkringboende inom riskzonerna, är att deras liv sätts på spel. ... Det skall bli intressant att se vad bruksledningen sätter för pris på sina anställdas livförsäkring (brukets räddningstjänst). Den summa pengar som bruket ger kommun för att få en försämrad livräddning för sin personal är småpengar, jämfört med vad en försenad insats vid en olycka kan kosta anställda, omkringboende och familjer i liv och lidande."

K-E.K. borde ha tagit upp kritiken med arbetsledningen innan han framförde den offentligt. Genom sin kritik skrämde han i onödan de anställda och de kringboende. Han fick bolaget att framstå som icke ansvarstagande.

4. Uppgifter om EDTA

I november 1992 förekom i Varberg en stor konferens om moderna blekmedel, bl.a. EDTA. I samband med den sände Radio Halland ett debattprogram om EDTA. K-E.K. medverkade i programmet. Han framförde då en i sak felaktig antydan om överskridande av tillstånd för utsläpp och framställde dessutom bolaget i dålig dager med avseende på miljömedvetenhet. Han lämnade också ut information som var företagsintern.

Ämnet EDTA har av experter bedömts vara icke miljöfarligt.

I programmet yttrade K-E.K. bl.a. följande: "...det är frågan om att försöka få fram upplysningar om vad har det här för konsekvenser på lång sikt för vår recipient, alltså för havet. Innebär det att vi skickar ut då tungmetaller som lagras upp i vårt vattenmagasin i havet och vad får det för konsekvenser på sikt?" och "Ja, när det gäller EDTA, det är frågan om vad ni (dvs. länsstyrelsen) har på fötterna för dom långsiktiga konsekvenserna med användningen av det, dvs. att man använder det i begränsad omfattning. I vilket omfattning har man gett tillstånd, till vilken storlek av produktionen?" Programmet leddes av journalisten Y.Y.. Bland de medverkande fanns också X.X. från länsstyrelsen. X.X. svarade K-E.K. att man för 1992 hade gett tillstånd till att 5 - 10 procent av produktionen utfördes med EDTA som blekmedel. Y.Y. påstod att det idag var till en betydligt större del av produktionen som EDTA användes. Sedan vände han sig till K-E.K. för dennes kommentar. K-E.K. yttrade då: "Ja, jag kan säga att för tillfället så är ju andelen större än de siffror du använder. Jag vill inte säga hur stor. Det får bli upp till företaget att redovisa."

Bolaget kände inte i förväg till att K-E.K. skulle delta i programmet. Om K-E.K. i förväg hade vänt sig till arbetsledningen, hade han fått korrekt information om att bolaget hade tillstånd för sin produktion.

5. Uppgifter om kappatal m.m.

I slutet av 1992 gav bolaget in en koncessionsansökan för Värö Bruk. Ungefär ett halvt år senare skrev Vänsterpartiet i Varberg, genom K-E.K., med anledning därav ett yttrande till koncessionsnämnden.

Till yttrandet fogades en PM från ett föredrag om kokning med den s.k. Super-Batch-metoden. PM:n hade en arbetsledare lämnat till K-E.K. i förtroende. Den var företagsintern.

Yttrandet innehåller följande uppgifter som var företagsinterna: "man beräknar i framtiden att nå kappatal på högst 13 efter kokeriet" och "nu når man på Värö Bruk kappa 10 i syrgassteget". K-E.K. hade inte inhämtat arbetsledningens tillstånd att offentliggöra dessa uppgifter.

Vidare innehåller yttrandet den oriktiga uppgiften att bolaget inte hade lyssnat på tidigare klagomål på lukten från fabriken. I yttrandet finns också felaktiga antydningar dels om att bolaget inte gjort tillräckligt noggranna undersökningar angående deponin, dels om att bullermätningar utförts med stängda dörrar trots att dessa annars brukade vara öppna.

Uppgifterna i yttrandet kunde skada bolagets förtroendefulla samarbete med myndigheter. Det kunde leda till att onödigt stränga tillståndsgränser fastställdes och till att bolaget opinionsmässigt kom att framstå som icke ansvarstagande i miljöfrågor.

Avslutande synpunkter

Arbetsdomstolen måste först ta ställning i följande avseenden. Vilket förhållande har K-E.K:s yttranden i de nu aktuella sammanhangen dels till de av Pappers åberopade bestämmelserna i ILO-konventionen nr 158, dels till de grundläggande demokratiska rättigheterna enligt regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen? Vilken är omfattningen av K-E.K:s tystnads- och sekretessplikt? Vilken är omfattningen av hans kritikrätt?

Bolagets beslut att stänga av och sedan säga upp K-E.K. grundade sig på att denne hade åsidosatt sin lojalitetsplikt. Pappers argumentation om att dessa beslut skulle stå i strid med de grundlagsfästa opinionsfriheterna är enligt arbetsgivarparterna inte hållbar. Grundlagarna reglerar endast förhållanden mellan det allmänna och den enskilde. I förhållanden mellan enskilda råder, med bortseende från vissa lagreglerade undantag, avtalsfrihet även vad gäller opinionsyttringar.

ILO-konventionen nr 158 ratificerades av Sverige utan att anställningsskyddslagen påverkades. Anställningsskyddslagen ansågs väl förenlig med konventionens innehåll. Bestämmelserna i konventionen kan därför inte läggas till grund för någon annan bedömning än den som skulle följa av anställningsskyddslagen ensam.

Anställningsavtal anses allmänt inkludera en viss lojalitetsplikt. Denna plikt innebär att arbetstagaren är skyldig att sätta arbetsgivarens intresse framför sitt eget och att undvika lägen där han kan hamna i pliktkollision (se Reinhold Fahlbeck, Företagshemligheter, konkurrensklausuler och yttrandefrihet, 1992, s. 95). K-E.K. undvek inte pliktkollisioner utan gick medvetet in i sådana. Han satte inte alltid lojaliteten med bolaget främst utan riktade allvarliga anklagelser mot bolaget i syfte att tillgodose andra intressen. När han t.ex. undertecknade mot bolaget kritiska skrivelser för Vänsterpartiets räkning hade han sin lojalitet där, trots att hans politikerroll egentligen är ett egenintresse som måste stå tillbaka för bolagets intresse av hans lojalitet. Vid flera tillfällen, som ovan redogjorts för, överskred K-E.K. sin rätt att kritisera bolaget. Han gav sin kritik omfattande publicitet i medier och hos myndigheter utan att i förväg ta erforderlig kontakt med arbetsledningen (jfr AD 1986 nr 95). Det har sedan visat sig att kritiken var obefogad (jfr AD 1988 nr 67). K-E.K:s agerande var ägnat att skada bolaget. Hans yttrande i kommunfullmäktige orsakade faktiskt också skada för bolaget.

Lojalitetsplikten i ett anställningsförhållande anses innefatta en vidsträckt tystnadsplikt för den anställde (se 1988/89 LU:30 s. 110 och prop. 1987/88:155 s. 19). Denna tystnadsplikt hindras, av skäl som nyss nämnts, inte av de grundlagsfästa opinionsfriheterna. Än mindre hindras den av kommunallagen. Bolaget hade inskärpt betydelsen av tystnadsplikten genom en föreskrift i personalhandboken, som K-E.K. fått del av. Tystnadsplikten innebar inte att bolaget vägrade K-E.K. att yttra sig i kommunfullmäktige. Men bolaget begärde av honom att han skulle ta upp eventuell kritik internt inom bolaget först. K-E.K. offentliggjorde olovligen på olika sätt företagsinterna uppgifter om bolagets affärs- och produktionsförhållanden. Detta skedde bl.a. genom publicering i Skiftaren som han spred även till utomstående personer. Uppgifterna hade lämnats honom i förtroende på grund av hans ställning som arbetstagare hos bolaget. Han bröt således mot sin tystnadsplikt. Det framgår av tidigare domar från arbetsdomstolen (se t.ex. AD 1961 nr 27) att det i regel finns skäl att se allvarligt på brott mot tystnadsplikten. Att bryta mot tystnadsplikten kan vara försvarligt i vissa fall, t.ex. då en fråga typiskt sett är av särskilt intresse för allmänheten eller för att påtala brott. Här har inte varit fråga om sådana situationer. K-E.K:s agerande i detta avseende var ägnat att skada bolaget.

Arbetsgivarparterna påstår inte att K-E.K. har haft direkt uppsåt att skada bolaget. Men lojalitetsplikten är en central beståndsdel i ett anställningsavtal och vad som förekommit innebär att det finns skäl att tro att K-E.K. även i framtiden kan komma att åsidosätta den. Detta medför betydande skaderisk för bolaget, som därför hade saklig grund för sitt uppsägningsbeslut.

Om arbetsdomstolen skulle finna att det inte fanns saklig grund för uppsägningen, gör arbetsgivarparterna gällande att det yrkade skadeståndsbeloppet är oskäligt högt. Skadeståndet bör inte sättas högre än normalt såvida inte grundlagen anses vara av betydelse för omfattningen av K-E.K:s kritikrätt och tystnadsplikt i anställningen. Att arbetsgivarparterna redan från början har klargjort sin avsikt att inte följa en eventuell dom på ogiltigförklaring av uppsägningen bör inte påverka bedömningen.

Pappers bör med stöd av 18 kap. 3 § rättegångsbalken åläggas skyldighet att betala arbetsgivarparternas rättegångskostnader även för det fall Pappers skulle vinna målet. Arbetsgivarparterna har under hela tvistetiden eftersträvat en förlikning och samtidigt klargjort att bolaget inte under några omständigheter avser att låta K-E.K. återgå i tjänst. K-E.K. erbjöds 32 månadslöner och ett allmänt skadestånd på 100 000 kr mot att han accepterade uppsägningen. Detta generösa erbjudande gav arbetsgivarparterna för att de fruktade att en utdragen rättslig process med politiska övertoner skulle kunna skada bolaget. K-E.K. och Pappers vägrade att anta förlikningsbudet, varför rättegången i onödan fick genomföras och bolagets farhågor besannades.

DOMSKÄL

Huvuddragen i tvisten

Tvisten i målet rör främst frågan om bolagets uppsägning av K-E.K. är sakligt grundad. Bolaget har påstått att K-E.K. varit illojal mot bolaget. Detta påstående har grundats på vad K-E.K. företagit sig i fem olika sammanhang under åren 1987 - 1993. Huvuddragen i vad K-E.K. faktiskt gjort i dessa sammanhang är ostridiga, även om arbetsdomstolen har anledning att återkomma till vad som mer i detalj kan anses utrett i olika avseenden. Arbetstagarsidan har emellertid i målet fäst särskild vikt vid i vilken egenskap och på vilket sätt K-E.K. agerat. K-E.K. är ansvarig utgivare för Skiftaren. Han är ordförande för Vänsterpartiet i Varberg, ledamot i kommunfullmäktige i Varberg och även medlem i partiets miljögrupp i kommunen. Vad arbetsgivaren åberopat avser bl.a. publicering av uppgifter i Skiftaren, en debattartikel i Hallands Nyheter samt uttalanden i en radiodebatt och i kommunfullmäktige. Vidare avses innehållet i skrivelser till myndigheter.

Arbetstagarsidan har gjort gällande bl.a. att det finns en exklusiv reglering av ansvaret för publiceringen i Skiftaren och i Hallands Nyheter i tryckfrihetsförordningen, för uttalandena i kommunfullmäktige i regeringsformen och kommunallagen samt för uttalandena i radiodebatten i yttrandefrihetsgrundlagen. Detta innebär enligt arbetstagarsidans mening att det mesta av vad som åberopats mot K-E.K. inte kan utgöra saklig grund för uppsägning enligt anställningsskyddslagen. Arbetstagarsidan har också kritiserat arbetsdomstolens praxis i fråga om arbetstagares mot arbetsgivare riktade anmälningar till myndigheter sådan den kommit till uttryck i bl.a. domen AD 1986 nr 95. I detta sammanhang har arbetstagarsidan ansett sig finna stöd för sin ståndpunkt i ILO-konventionen nr 158.

Arbetsgivarsidans ståndpunkt är däremot att det förhållandet att K-E.K. uttalat sig i tidningar och radioprogram samt i kommunfullmäktige och att han gjort detta i egenskap av ansvarig utgivare för Skiftaren och kommunpolitiker inte påverkar hans skyldigheter som anställd att vara lojal mot bolaget och att iaktta diskretion beträffande uppgifter som rör bolaget.

Arbetsdomstolen går först in på vad som kan anses utrett i målet.

Vad utredningen i målet visar

I målet har förebringats omfattande skriftlig och muntlig bevisning. Alla förhör har hållits upplysningsvis. Förutom den bevisning som direkt kan hänföras till de enskilda punkter som åberopats mot K-E.K. har bevisning förebringats om ordningsregler vid bolaget. Arbetsdomstolen går först in på den frågan för att sedan övergå till de fem punkter i vilka K-E.K. enligt arbetsgivarsidan förfarit illojalt mot arbetsgivaren.

Ordningsregler

Rörande ordningsregler har arbetstagarsidan åberopat en av bolaget utgiven skrift kallad Miljöpolicy och arbetsgivarsidan utdrag ur Värö Bruks personalhandbok. Förhör har hållits på begäran av arbetstagarsidan med avdelningsordföranden B.R. och Pappers avtalssekreterare L.O. samt på begäran av arbetsgivarsidan med personalchefen H-E.B., produktionschefen K-E.L. och arbetsledarna S-G.R. och D.E..

Den s.k. miljöpolicyn gäller för all cellulosaproduktion inom koncernen. I den uttalas bland annat att "vi skall öppet delta i miljödebatten och på ett sakligt sätt föra fram våra egna och branschens synpunkter" och "vi skall visa öppenhet om våra miljöförhållanden och informera anställda och allmänheten om alla frågor av betydelse i miljöhänseende". I personalhandboken återfinns påpekandet att uppgifter som kan antas vara affärs- eller produktionshemligheter inte skall lämnas ut, samt en allmän uppmaning att vara försiktig med att lämna ut uppgifter. Vidare finns i personalhandboken den upplysningen att kontakter med pressen och andra nyhetsförmedlare sköts av platschefen. Arbetsmiljöavtalet för pappersmasse- och pappersindustrin innehåller (§ 10 st. 5) bestämmelsen "att var och en som upptäcker en brist, en risk eller har förslag till miljöförbättrande åtgärder snarast skall anmäla frågan till närmast berörd chef".

Vad gäller den muntliga bevisningen noterar domstolen följande. B.R. och L.O. har gett båda gett uttryck för uppfattningen att arbetsgivaren inte ensidigt kan bestämma ordningsregler som utvidgar arbetstagarnas tystnadsplikt eller inskränker deras kritikrätt. H-E.B. har hävdat det motsatta. De båda arbetsledarna har berättat att de talat med K-E.K. om innebörden av hans tystnadsplikt.

Arbetsgivarparterna har inte gjort gällande att föreskriften i personalhandboken innebär något för arbetstagarnas tystnadsplikt utöver vad som ändå, enligt arbetsgivarsidans mening, följer av ett anställningsförhållande. Arbetsdomstolen utgår därför i det följande från att det mellan K-E.K. och bolaget inte har funnits någon särskilt avtalad regel om tystnadsplikt utöver vad som kan anses följa av hans anställningsavtal.

Enligt arbetsgivarsidan är det en ordningsregel vid bolaget att arbetstagare inte får framföra kritik mot bolaget till medier eller myndigheter utan att först ta upp kritiken inom bolaget. Arbetsgivarsidan har till stöd för detta påstående åberopat en viss bestämmelse i arbetsmiljöavtalet men också gjort gällande att det inom industrin finns en allmän ordningsregel med sådan innebörd.

Enligt arbetsdomstolens mening kan man inte av utredningen i målet dra några säkra slutsatser om den åberopade bestämmelsen i arbetsmiljöavtalet. I bestämmelsen föreskrivs visserligen en skyldighet att till närmast berörd chef anmäla brister, risker och förslag. Men bestämmelsen innehåller inget uttryckligt förbud mot kontakter med andra.

Det av arbetsgivarsidan åberopade avsnittet i personalhandboken angående platschefens ansvar för kontakter med medier är allmänt hållet. Närmast till hands ligger att uppfatta avsnittet som en erinran om att det ankommer på platschefen och inte på andra enskilda arbetstagare att uttala sig på företagets vägnar. En sådan ordning är naturlig. Däremot kan avsnittet inte uppfattas som en föreskrift med ett förbud för enskilda arbetstagare att till medier framföra sina egna synpunkter. Detta betyder givetvis inte att rätten att kritisera arbetsgivaren skulle vara obegränsad. Begränsningar i kritikrätten kan, som närmare kommer att utvecklas i det följande, följa av anställningsförhållandet som sådant.

1. Beredskapen vid Värö Bruk för kärnkraftsolycka

Som skriftlig bevisning har av arbetsgivarsidan åberopats det brev som K-E.K. den 6 mars 1987 skrev till Länsstyrelsen i Hallands län samt innehållet i Skiftaren nr 1 för 1987.

Förhör har hållits på arbetstagarsidans begäran med K-E.K., förra huvudskyddsombudet vid Värö Bruk L.E. och R.F., anställd vid Statens Strålskyddsinstitut, samt på begäran av arbetsgivarsidan med personalchefen H-E.B..

Vad som anförts mot K-E.K. i denna del är i huvudsak att han utan att först ta upp frågan internt inom bolaget i Skiftaren nr 1 för 1987 och i ett brev den 6 mars 1987 för VPK-Varbergs räkning framfört kritik mot beredskapsplaneringen vid Värö Bruk för en eventuell kärnkraftsolycka vid Ringhals kärnkraftverk, som ligger i närheten av bruket. Enligt arbetsgivarsidans mening kunde K-E.K. ha fått svar på sina frågor angående beredskapsplaneringen, om han tagit upp dem internt.

Brevet till länsstyrelsen och innehållet i Skiftaren måste otvivelaktigt anses innefatta kritik mot bolaget. Brevet kan också uppfattas som kritiskt mot länsstyrelsen. K-E.K:s kritik avsåg det förhållandet att det inte förelåg någon färdig beredskapsplan för Värö Bruk för en eventuell kärnkraftolycka vid Ringhalsverket trots att länsstyrelsen redan 1981 hade tagit initiativ till en sådan planering.

Arbetsgivarsidan har vitsordat att frågan om sådan beredskapsplanering som det här rör sig om är av allmänt intresse men anser att K-E.K:s kritik mot bolaget var obefogad, eftersom ansvaret för planeringen i första hand låg på länsstyrelsen och bolaget hade gjort vad som ankom på bolaget. Detta kunde enligt arbetsgivarsidan ha klargjorts om han i enlighet med bolagets ordningsregler tagit upp saken internt.

Av utredningen framgår bl.a. att huvudansvaret för beredskapsplaneringen låg på länsstyrelsen och det har inte framkommit att bolaget skulle ha underlåtit att medverka i planeringen på sätt som länsstyrelsen begärt. Från dessa utgångspunkter fanns det knappast någon anledning att rikta kritik mot bolaget. Men av utredningen framgår också att K-E.K. faktiskt tog upp frågan om beredskapsplaneringen inom bolaget vid ett flertal tillfällen innan han skrev i Skiftaren och till länsstyrelsen. Förra huvudskyddsombudet L.E. har berättat bl.a. att K-E.K. flera gånger under åren från 1981 till honom ställde frågan vad som skulle göras vid Värö Bruk om en olycka inträffade vid Ringhalsverket, att ingen kunde svara på den frågan men att Ringhalsverket kontaktades och att personal från Ringhalsverket kom till bruket och informerade men att detta skedde först efter halvårsskiftet 1987. K-E.K. har även uppgett att han ställt frågan vad som skulle göras vid en kärnkraftolycka till arbetsledaren S-G.R. och då endast fått svaret att "det ordnar sig". S-G.R. har sagt sig inte vilja förneka att K-E.K. ställt denna fråga men däremot förnekat att han i detta sammanhang skulle ha gett det svar som påståtts.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen utrett att det i och för sig knappast fanns anledning för K-E.K. att rikta kritik mot bolaget för dess medverkan i planeringen men också att K-E.K. vid ett flertal tillfällen tagit upp frågan, som ostridigt är av allmänt intresse, med skyddsombud och arbetsledare inom företaget och att han ännu omkring fem år efter det att frågan först togs upp tydligen inte fått något klarläggande svar på den.

2. Uppgifter om kemikaliemängder m.m.

Som skriftlig bevisning har åberopats av arbetstagarsidan Skiftaren nr 1 för 1987, Skiftaren nr 1 för 1990, erinran den 4 april 1990 från Södra Skogsägarna, utdrag ur ett av Södra Skogsägarna utgivet studiematerial kallat Framtidens miljö - vårt ansvar, utdrag ur Värö Bruks koncessionsansökan för 1990 och ett av Pappers utgivet studiematerial kallat Miljö samt av arbetsgivarsidan Skiftaren nr 1 för 1990.

Förhör har hållits på begäran av arbetstagarsidan med K-E.K. samt på begäran av arbetsgivarsidan med produktionschefen K-E.L., platschefen B.A. och skyddsingenjören B-Å.H..

I Skiftaren nr 1 för 1990 publicerades ostridigt detaljerade uppgifter om den för 1990 beräknade förbrukningen av ett antal kemikalier. Vidare publicerades uppgifter om hur vissa särkostnader ökat under åren 1985 - 1990. Arbetsgivarsidan har inte gjort gällande att det var fråga om företagshemligheter. Men enligt arbetsgivarsidan var det angeläget att uppgifterna ur budgeten, som lämnats ut endast till berörd personal inför budgetarbetet, inte kom till konkurrenternas kännedom, eftersom bolaget hade ekonomiska problem och diskussioner fördes om att låta bruket stå under en tredjedel av året. Arbetsgivarsidan har också gjort gällande att Skiftaren spreds även till andra än anställda vid Värö Bruk. Arbetstagarsidan har gjort gällande att uppgifterna inte kan anses som företagsinterna och även framhållit att uppgifterna i fråga inte togs in i Skiftaren i syfte att skada företaget utan för att uppmärksamma de anställda på att de hanterade kemikalier som det fanns anledning att vara försiktig med samt på att lönekostnaden var den kostnad som hade ökat minst under åren 1985 - 1990. Arbetstagarsidan menar också att Skiftaren med en upplaga på omkring 75 exemplar inte annat än undantagsvis spreds utanför kretsen av de anställda. Ostridigt är att platschefen B.A. tog upp publiceringen av dessa uppgifter med K-E.K. och påpekade att han inte fick offentliggöra sådana sifferuppgifter.

Parterna har alltså skilda uppfattningar om huruvida uppgifterna som publicerades i Skiftaren är att betrakta som företagsinterna och om vilken spridning de kan ha fått genom publiceringen i Skiftaren.

K-E.K. har uppgett att han fått del av uppgifterna om planerad förbrukning vid något tillfälle då information lämnats utan att det då sades något om att siffrorna var känsliga samt att uppgifterna om utvecklingen för vissa kostnader hämtats från någon publikation som bolaget gått ut med. Han har vidare uppgett att han inte publicerat sådana sifferuppgifter i Skiftaren sedan han fått klart för sig att brukets ledning ansåg sådana uppgifter känsliga. Produktionschefen K-E.L. har uppgett bl.a. att han reagerade mycket starkt mot publiceringen av uppgifterna om beräknad förbrukning av olika kemikalier, eftersom de var hämtade från budgeten och alltså avsåg framtiden och därmed var mycket känsligare än motsvarande uppgifter för förfluten tid särskilt med hänsyn till att bolaget befann sig i en mycket besvärlig period. Han har tillagt att när Mörrums Bruk har publicerat uppgifter om beräknad förbrukning av kemikalier har det skett sedan platschefen övervägt vilka uppgifter som kunde publiceras.

Till stöd för att uppgifterna om beräknad förbrukning av kemikalier inte var att betrakta som företagsinterna och att arbetsgivarsidans påstående härom är en efterhandskonstruktion har arbetstagarsidan hänvisat till innehållet i en del handlingar, nämligen den erinran K-E.K. fick efter publiceringen samt utdrag ur studiematerial utgivet av Södra Skogsägarna och Värö Bruks koncessionsansökan för 1990. Dessa handlingar ger dock inte något påtagligt stöd för arbetstagarsidans ståndpunkt i denna del. I den skriftliga erinran K-E.K. fick nämns visserligen inte att de publicerade uppgifterna skulle vara företagsinterna men det är samtidigt ostridigt att det vid samtal påpekades för honom att uppgifterna var känsliga och inte borde ha publicerats utan medgivande från företaget. Studiematerialet innehåller uppenbarligen uppgifter om förbrukningen under förfluten tid och uppgifterna i ansökan avser vilka mängder kemikalier som skulle ha förbrukats vid en viss tänkt produktion. Dessa handlingar innehåller alltså uppgifter av annat slag än de uppgifter som publicerats i Skiftaren. De motsäger därför inte arbetsgivarsidans påstående att de uppgifter som publicerades i Skiftaren var av företagsintern karaktär.

När det sedan gäller frågan vilken spridning uppgifterna i Skiftaren kan ha fått föreligger i viss mån skiljaktiga uppgifter. K-E.K. har uppgett att han oftast själv ombesörjde utdelningen av tidningen, att han delade ut den till anställda vid brukets port samt att han inte delat ut den till andra även om det kan ha hänt att någon entreprenör som var sysselsatt inom området fått ett exemplar. Han har också förnekat att han skulle ha skickat tidningen till journalister och utomstående men medgett att vissa särtryck ur tidningen delats ut vid ett sammanträde med koncessionsnämnden. Skyddsingenjören B-Å.H. har uppgett att han från sitt arbetsrum har utsikt över parkeringen utanför bruket och att han sett att Skiftaren där delats ut till inte bara anställda utan även besökande. B.A. har uppgett bl.a. att vissa journalister sagt sig regelbundet ha fått Skiftaren.

Enligt arbetsdomstolens mening tillåter den förebringade utredningen inte några säkra slutsatser om till vilka Skiftaren spritts, särskilt inte när det gäller det här aktuella numret av tidningen, nr 1 för 1990. Men även om man utgår från att det numret endast skulle ha delats ut till anställda vid bruket har K-E.K. sedan han väl delat ut tidningen inte haft någon kontroll över en eventuell vidarespridning och det finns en uppenbar risk för att också andra än de anställda skulle kunna ta del av uppgifterna i den.

Av utredningen framgår alltså att K-E.K. i Skiftaren publicerat detaljerade uppgifter om beräknad förbrukning av olika kemikalier, uppgifter som brukets ledning inte önskat ge spridning åt, och att tidningen delats ut på ett sådant sätt att det fanns en uppenbar risk för att även utomstående skulle kunna ta del av innehållet. Det finns inte anledning att ifrågasätta arbetsgivarsidans uppgift om att dessa uppgifter var av det slaget att det kunde vara till skada för Värö Bruk att konkurrerande företag fick del av dem. Däremot ger utredningen inte något belägg för att uppgifterna om utvecklingen av vissa kostnadsslag under viss förfluten tid var av sådan företagsintern karaktär att en spridning av dem kunde skada bolaget.

3. Avvecklingen av bolagets räddningsstyrka vid Värö Bruk

Som skriftlig bevisning har av arbetstagarsidan åberopats information utgiven av bl.a. Värö Bruk kallad Om det händer en klorgasolycka, gasskyddsplan från 1983 för Värö Bruk, besvärsskrivelse från Pappers avd. 9 i Värö över Räddningsnämndens i Varbergs kommun beslut den 25 januari 1991, protokoll fört vid lokala förhandlingar oktober 1990 - februari 1991 mellan Pappers avd. 9 och Värö bruk, protokoll fört vid central förhandling den 14 februari 1991, K-E.K:s manus till yttrande i kommunfullmäktige, kommunfullmäktiges beslut i anledning av K-E.K:s yttrande, skrivelse den 19 december 1990 från Varbergs kommun till Länsstyrelsen i Hallands län och skrivelse den 8 februari 1991 från försvarsenheten vid länsstyrelsen till Skiftaren samt av arbetsgivarsidan K-E.K:s insändare i Hallands Nyheter den 22 januari 1991.

Förhör har hållits på begäran av arbetstagarsidan med K-E.K., förra huvudskyddsombudet L.E., avdelningsordföranden B.R. och tidigare ledamoten av Vänsterpartiets styrelse i Varberg C.S. samt på begäran av arbetsgivarsidan med förre ordföranden i Varbergs kommuns räddningsnämnd R.A. och skyddsingenjören B-Å.H..

Bakgrunden är i denna del följande. Värö Bruk, som tidigare använde avsevärda mängder klor i sin produktion, hade en egen räddningsstyrka som var utbildad och övad för att ingripa vid bl.a. klorgasutsläpp. År 1990 tog bruket upp frågan om att avveckla den egna räddningsstyrkan och att i stället köpa motsvarande tjänster av kommunen. Pappers avdelning motsatte sig en sådan förändring. Medbestämmandeförhandlingar fördes lokalt och centralt utan att någon enighet kunde nås. Företaget förde också förhandlingar med Varbergs kommun om övertagandet av ansvaret för räddningstjänsten.

Vad som åberopats mot K-E.K. i denna del är följande. Utan att ta upp frågan internt riktade han i kommunfullmäktige och i en artikel i Hallands Nyheter kritik mot bolaget för dess planer. Genom sin kritik skrämde han i onödan de anställda och kringboende och fick det att framstå som att bolaget inte tog sitt ansvar när det gällde räddningstjänsten. Under tid då förhandlingar pågick mellan kommunen och bruket om kommunens övertagande av räddningstjänsten ställde han i kommunfullmäktige en enkel fråga om denna sak och under den debatt som följde avslöjade han för kommunens förhandlare vilka besparingar företaget kunde göra. Detta ledde till ekonomisk skada för företaget, eftersom kommunen med anledning därav höjde sitt krav på ersättning.

K-E.K. har uppgett i huvudsak följande beträffande debatten i kommunfullmäktige. Den 27 november 1990 behandlade kommunfullmäktige kommunens budget. Budgetförslaget diskuterades i förväg inom Vänsterpartiet i Varberg, som hade uppfattningen att räddningsstyrkan vid Värö Bruk borde behållas. Vänsterpartiet ansåg att mer pengar annars måste avsättas för den samlade räddningstjänsten i kommunen. K-E.K. framförde på partiets uppdrag dess synpunkter i samband med kommunfullmäktiges budgetsammanträde. R.A. protesterade och sade att han ansåg att K-E.K. inte skulle tillåtas att framföra sådana synpunkter i det sammanhanget, eftersom det skulle kunna störa förhandlingarna. K-E.K. har inget minne av att han i kommunfullmäktige skulle ha ställt en enkel fråga angående räddningsstyrkan. Han har förgäves letat efter något som skulle kunna bekräfta att en sådan fråga ställts dels i kommunens diarium, där alla enkla frågor förs in, dels i partiets särskilda pärm för sådana frågor. Han hade inte en tanke på att i förväg tala med arbetsledningen om sin avsikt att yttra sig i kommunfullmäktige.

R.A. har berättat följande. Han företrädde kommunen i förhandlingarna med bolaget inför kommunens övertagande av ansvaret för räddningstjänsten vid Värö Bruk. Någon gång under den tidsperiod då förhandlingarna pågick - han minns inte när - förekom ett sammanträde med kommunfullmäktige, vid vilket K-E.K. ställde en enkel fråga angående räddningstjänsten. R.A. minns att han ilsknade till och gav ett ovänligt svar, eftersom K-E.K. varit nära att på ett olämpligt sätt avslöja vad de pågående förhandlingarna innebar. Därför och eftersom pressbevakningen av sammanträdet hade upphört för dagen protokollförde kanslisten aldrig frågan och svaret. R.A. har själv konstaterat att frågan inte finns dokumenterad i kommunens handlingar. Under den ordväxling som förekom talade K-E.K. om vilka fördelar bolaget skulle uppnå med det förestående avtalet. Det ledde till att R.A. för kommunens räkning begärde 2 miljoner kr för att ta över ansvaret för räddningstjänsten, trots att kommunen tidigare hade planerat att begära endast 1,5 miljoner kr. Parterna enades sedan om 1,75 miljoner kr.

Rörande insändaren i Hallands Nyheter har K-E.K. berättat följande. Vänsterpartiet fick inte gehör för sina synpunkter i kommunfullmäktige men gav K-E.K. i uppdrag att driva frågan vidare genom att skriva en insändare till Hallands Nyheter. K-E.K. skrev den insändare han fått i uppdrag att skriva efter det att han hade läst en artikel i Hallands Nyheter om avtalet och dess konsekvenser.

I K-E.K:s insändare kan man bland annat läsa att "vad man inte talar om, för anställda på bruket och till de omkringboende inom riskzonerna, är att deras liv sätts på spel" och att "det skall bli intressant att se vad bruksledningen sätter för pris på sina anställdas livförsäkring (brukets räddningstjänst)".

Arbetsdomstolen konstaterar sammanfattningsvis följande. K-E.K. yttrade sig vid något tillfälle i kommunfullmäktige och framförde då kritik mot bolagets planer på att lägga ner den egna räddningsstyrkan. Han skrev också en insändare i Hallands Nyheter med liknande innehåll och i en mot bolaget negativ ton. Vid dessa tillfällen hade han, vilket i och för sig är ostridigt, inget direkt syfte att skada bolaget.

Däremot ger den utredning som förebringats enligt arbetsdomstolens mening inte säkert belägg för att K-E.K. för kommunens företrädare avslöjade vilka besparingar bolaget kunde göra genom avtalet med kommunen och därigenom orsakade bolaget ekonomisk skada. Visserligen har R.A. uppgett detta men K-E.K. har bestritt att han skulle ha gjort så. Något stöd för arbetsgivarsidans påstående har inte gått att finna i kommunens handlingar. Arbetsgivarsidan kan mot denna bakgrund inte anses ha styrkt sitt påstående i denna del.

4. Uppgifter om EDTA

Som skriftlig bevisning har av arbetsgivarsidan åberopats utskrift av debatten den 19 november 1992 i Radio Halland.

Förhör har hållits på begäran av arbetstagarsidan med K-E.K. och teknologie doktorn U.K. samt på begäran av arbetsgivarsidan med bolagets miljöhandläggare J.M..

K-E.K. har uppgett följande. Han tackade ja till att delta i debatten eftersom han ville skaffa sig mer kunskap om EDTA och eftersom han ville visa sitt engagemang som miljöpolitiker. I protokoll från kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd hade han läst att bolaget hade tillstånd för att släppa ut en viss mängd EDTA under året, men att omständigheterna tydde på att mängden utsläpp skulle bli större. Han undvek att nämna siffror, men svarade på en fråga från debattledaren om bolaget för närvarande släppte ut mer än den mängd som debattledaren presenterade som tillståndsgränsen. Eftersom tillstånd ges för längre tidsperioder hade han inte därmed uttalat sig om ifall tillståndsgränsen slutligen skulle komma att överskridas. Han utgick från att debattledaren presenterade en riktig uppgift om var tillståndsgränsen låg.

J.M. har uppgett följande. Bolaget hade tillstånd för den produktion som skedde. Då radiodebatten sändes hade EDTA provats vid Värö Bruk under ett års tid. Bolagets ansökningar om tillstånd avseende denna inledande period hade på bolagets begäran varit sekretessbelagda. Sommaren 1992 gjorde bolaget sin första officiella ansökan angående EDTA. I radioprogrammet redovisades endast det tillstånd som grundade sig på den ansökningen. Inom bolaget fanns dock information om att ytterligare tillstånd fanns. Om K-E.K. i förväg hade talat med J.M., hade han fått veta detta.

Av utskriften av radiodebatten framgår följande. K-E.K. frågade X.X. från länsstyrelsen om i vilken omfattning bolaget har getts tillstånd till produktion med EDTA vid Värö Bruk. X.X. svarade att det under 1992 har getts tillstånd för att mellan fem och tio procent av produktionen skall kunna ske med EDTA. Debattledaren påstod att det är en väsentligt större del av dagens produktion som sker med användande av EDTA och vände sig till K-E.K. för dennes kommentar till påståendet. K-E.K. sade då:..."för tillfället så är ju andelen större än de siffror du använder. Jag vill inte säga hur stor. Det får bli upp till företaget att redovisa".

Arbetsdomstolen konstaterar sammanfattningsvis att påståendet att Värö Bruk använde EDTA i större utsträckning än tillstånd fanns för gjordes av annan än K-E.K. och att han, ombedd att kommentera detta, visserligen i viss mån bekräftat påståendet, nämligen beträffande läget just då. Men han lämnade ingen konkret uppgift utan hänvisade till företaget. K-E.K:s uttalande kan enligt arbetsdomstolens mening inte anses innefatta ett utlämnande av någon oriktig eller företagsintern uppgift.

5. Uppgifter om kappatal m.m.

Som skriftlig bevisning har av arbetstagarsidan åberopats protokoll från Miljö- och räddningsnämndens i Varberg sammanträden den 1 juni och den 14 juni 1993, promemoria den 27 maj 1993 från Miljö- och hälsoskyddskontoret i Varbergs kommun, utdrag ur kompletteringsansökan i april 1993 till Koncessionsnämnden för miljöskydd och K-E.K:s rapport från ett seminarium den 9 februari 1993 i Kalix samt av arbetsgivarsidan Vänsterpartiets i Varberg yttrande den 3 juli 1993 till koncessionsnämnden och Skiftaren nr 3 för 1993.

Förhör har hållits på begäran av arbetstagarsidan med K-E.K. och experten vid Skogsindustrins tekniska forskningsinstitut P.A. samt på begäran av arbetsgivarsidan med miljöhandläggaren J.M..

K-E.K. har uppgett i huvudsak följande. Vänsterpartiet i Varberg eftersträvade enligt sitt valprogram att produktionen vid Värö Bruk senast 1995 skulle ske helt utan klor. Därför och på grund av sitt allmänna engagemang för miljöfrågor beslöt Vänsterpartiet att yttra sig över bolagets koncessionsansökan. Yttrandet utformades till stor del med miljö- och hälsoskyddsnämndens yttrande som förlaga och innehöll inga företagsinterna uppgifter. K-E.K. gjorde själv bedömningen av vilka uppgifter som inte borde tas med i yttrandet för att de kunde anses vara av företagskänsligt slag. På så sätt sorterades vissa uppgifter bort. Han har aldrig fått några särskilda instruktioner om vilka uppgifter som skulle kunna vara företagskänsliga. Bolaget lät honom i februari 1993 delta i en samarbetskonferens för processoperatörer från olika pappersbruk. Där diskuterades kappatal och liknande öppet. K-E.K. hade inför konferensen uppmanats av arbetsledningen att ta reda på så mycket som möjligt. Han skrev en utförlig rapport efteråt och fick aldrig någon kritik för den. Vid ett tillfälle fick han låna en utskrift av ett föredrag om den s.k. Super-Batch-metoden av sin arbetsledare. Han fick också veta att även övriga arbetstagare skulle komma att bli informerade om innehållet i utskriften. Sedan han läst föredraget talade han om för arbetsledaren att han ansåg det intressant, särskilt med tanke på att han just höll på med att författa ett yttrande till koncessionsnämnden. Arbetsledaren gav honom då ett eget exemplar av utskriften. Om han hade känt till vilka uppgifter bolaget ansåg vara företagskänsliga, hade han försökt se till att dessa uppgifter inte togs med i yttrandet. Vad som stod i yttrandet publicerade han också i Skiftaren nr 3 för 1993.

P.A. har uppgett i huvudsak följande. Kappatal 10 innebär att cirka 90 % av ligninet i massan är borta. Det är svårt att hålla en exakt kappatalsnivå. Om man siktar på 15, kan talet kanske svänga mellan 10 och 20. Fiberstyrkan kan försämras vid låga kappatal. Utbytet kan också minska på så sätt att mer ved krävs för att framställa en viss mängd massa. Enbart en uppgift om vilket kappatal som nåtts säger därför inte mycket om ifall en lämplig produktionsmetod har använts. Man måste också känna till vedutbytet och den färdiga produktens kvalitet för att kunna dra några slutsatser av värde för konkurrenter. Inom pappersindustrin har man länge eftersträvat en sänkning av kappatalen. Trenden är nedåtgående. Om Värö Bruk för fem år sedan hade kommit ner till kappatal 10, hade det varit uppseendeväckande. Idag finns flera pappersbruk som ligger på lika låga nivåer som Värö Bruk. Blekningsmetoder har blivit konkurrensmedel och produktionen vid pappersbruken är därför hemlig i större utsträckning nu än tidigare.

Yttrandet - och Skiftaren nr 3 för 1993 - innehåller bland annat följande uttalanden: "man beräknar i framtiden att nå kappatal på högst 13 efter kokeriet", "nu når man på Värö Bruk kappa 10 i syrgassteget", "luktproblemet har varit större under sista åren än de behövt vara" och "fabriksportar till bullrande anläggningar bör vara stängda även emellan bullermätningarna". Vidare innehåller yttrandet och tidningen bland annat uttalanden om hur deponin på industriområdet bör vara beskaffad enligt Vänsterpartiets mening.

J.M. har uppgett i huvudsak följande. Det var enligt hans mening olämpligt ur konkurrenssynpunkt att offentliggöra uppgifter om vilka kappatal som var aktuella i produktionen vid Värö Bruk. När fabriken byggdes om 1988 vidtogs åtgärder för att minska problemet med dålig lukt. För deponin fanns erforderligt tillstånd. Omfattande undersökningar av markförhållandena hade gjorts inför inrättandet av den. Bullermätningarna utfördes under för produktionen normala förhållanden. Inga dörrar stängdes särskilt inför mätningarna. Han anser att koncessionsnämndens förtroende för bolaget och för honom själv som dess miljöhandläggare kan ha tagit skada på grund av att K-E.K. tog in dessa felaktiga uppgifter i yttrandet.

Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis till följande slutsatser i denna del. De uppgifter om vilka kappatal som nåddes i produktionen vid tidpunkten för yttrandet saknar motsvarighet i det skriftliga material som arbetstagarsidan hänvisat till. Det saknas också i övrigt stöd för vad arbetstagarsidan synes vilja göra gällande, nämligen att dessa uppgifter skulle ha funnits tillgängliga för envar. Man måste därför utgå från att K-E.K. fått del av dessa uppgifter i sin anställning. Det finns inte anledning att betvivla att arbetsgivarsidan ansett dessa uppgifter som känsliga och att man ansett sig ha ett intresse av att uppgifterna inte spreds. Som P.A. närmare redogjort för, kunde dock uppgifterna om kappatal inte sedda för sig ge konkurrenter information av för bolaget skadligt slag. Det kan därför inte antas att den omständigheten att uppgifterna kan ha kommit till konkurrerande företags kännedom medfört skada för bolaget. Däremot kan det i och för sig tänkas att ett offentliggörande av vilka kappatal som uppnåddes kunde leda till att koncessionsnämnden uppställde strängare villkor än som annars skulle ha uppställts. Det är inte visat att K-E.K. i yttrandet till koncessionsnämnden och i Skiftaren nr 3 för 1993 offentliggjort några oriktiga uppgifter. Men de delar av yttrandet som rör luktproblem och bullermätningar måste uppfattas som kritiska mot bolaget.

Allmänt om lojalitetskravet samt tystnadsplikt och kritikrätt i anställningsförhållanden

Lojalitetskravet

En sedan länge dominerande uppfattning är att det i ett anställningsförhållande krävs av arbetstagaren att denne är lojal mot arbetsgivaren och att detta lojalitetskrav ingår som ett led i anställningsavtalet. I Folke Schmidt Löntagarrätt, 1994, s. 257 f. uttalas bl.a. följande om lojalitetskravet.

Den grundläggande synpunkten är att arbetstagaren inte får skada arbetsgivaren. Gemensamt för de skilda aspekterna på kravet på lojalitet är tanken att anställningsavtalet inte enbart består i ett utbyte av vanliga förmögenhetsrättsliga prestationer, utan skapar ett personligt förhållande mellan parterna. Anställningen grundar förpliktelser som går längre än vad som gäller i kontraktsförhållanden i allmänhet; de ligger vid sidan av själva arbetsprestationen och skulle därför kunna karakteriseras som biförpliktelser. Skall man söka ange en gemensam synpunkt är det att arbetstagaren är skyldig att sätta arbetsgivarens intresse framför sitt eget samt att undvika lägen, där han kan komma i pliktkollison (Se AD 1993 nr 18).

Liknande beskrivningar ges även i tidigare upplagor av Folke Schmidts verk (se Tjänsteavtalet, 1968, s. 132 och Arbetsrätt II, 1973, s. 128ff.).

Som exempel på illojala uppträdanden från en arbetstagares sida nämns i litteraturen straffbara handlingar som bl.a. förskingring och trolöshet mot huvudman. Men arbetstagaren anses ha fler skyldigheter än att avhålla sig från brottsliga förfaranden. Att mer allmängiltigt beskriva innebörden i det lojalitetskrav som anses ingå i ett anställningsförhållande är emellertid svårt. En arbetstagare anses dock bryta mot lojalitetskravet om han under det att hans anställning består bedriver en med arbetsgivaren konkurrerande verksamhet som är ägnad att tillfoga arbetsgivaren mera påtaglig skada.

Vad som är av särskilt intresse i detta mål är dock vad som kan anses gälla om arbetstagares tystnadsplikt särskilt i förhållande till medier av olika slag och om arbetstagares rätt att till bl.a. myndigheter framföra kritik mot sin arbetsgivare.

Inledningsvis kan nämnas att anställningsskyddslagens förarbeten inte ger någon vägledning för de i detta mål uppkomna frågorna. I förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag uttalades dock bl.a. att det inte erfordrades särskilda regler till skydd mot angrepp på arbetstagaren på grund av nationalitet, religion, hudfärg etc. eller på grund av hans sysslande med offentliga uppdrag, eftersom det här är fråga om grundläggande medborgerliga rättigheter och att en uppsägning som förestavats av sådana motiv givetvis inte är sakligt grundad (SOU 1973:7 s. 149 f.). Föredragande departementschefen anslöt sig till dessa uttalanden med det tillägget att undantagssituationer kan förekomma där uppsägning kan vara befogad (prop. 1973:129 s.127). Som exempel på det senare nämndes att en funktionär i ett politiskt parti lämnar partiet eller att någon som är anställd som präst eller liknande hos ett religiöst samfund förklarar sig inte längre dela den religiösa uppfattning som trossamfundet företräder. Det kan tilläggas att uttalandet att sysslande med offentligt uppdrag, varmed kan avses t.ex. kommunalpolitiska uppdrag, inte utgör ett godtagbart motiv för uppsägning från arbetsgivarens sida torde ta sikte på det fall att det är denna verksamhet som sådan som utgjort grunden för arbetsgivarens agerande och att man inte av detta uttalande kan dra några slutsatser om hur man skall se på det fall att arbetstagaren under utövandet av sådan verksamhet bryter mot den tystnads- eller lojalitetsplikt som kan anses följa med anställningen.

Rättspraxis är, om man bortser från sådana fall som rör illojal konkurrens och som inte är av omedelbart intresse här, sparsam. Endast några enstaka tidigare avgöranden rör de frågor som aktualiseras här.

Tystnadsplikt

När det gäller den tystnadsplikt som är förenad med en anställning finns det anledning att göra åtskillnad mellan å ena sidan sådana arbetstagare för vilka tystnadsplikten är reglerad i lag, dvs. arbetstagare hos myndigheter och vissa andra, t.ex. advokater och läkare, och å andra sidan arbetstagare för vilka någon lagreglerad tystnadsplikt inte föreligger. Fortsättningsvis bortses här från det fall att arbetstagarens tystnadsplikt är reglerad i lag. Här bortses också, åtminstone tills vidare, från det förbud mot att röja författare eller meddelare som gäller enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen.

Det bör här också inskjutas att arbetsgivarsidan i detta mål inte har gjort gällande att det skulle vara fråga om utnyttjande eller röjande av sådana företagshemligheter som avses i lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter, varför inte heller den lagens bestämmelser, men väl vissa uttalanden i lagens förarbeten, är av intresse här.

En allmän uppfattning är dock att det även utan uttrycklig reglering i avtal föreligger en tystnadsplikt som har sin grund i den tidigare berörda allmänna lojalitetsplikt som anses vara förenad med ett anställningsförhållande (Reinhold Fahlbeck: Företagshemligheter, konkurrensklausuler och yttrandefrihet s. 58).

Arbetstagares brott mot tystnadsplikt har berörts i en dom från tiden före anställningsskyddslagarnas tillkomst. Den domen (AD 1961 nr 27) rörde en vid SAS anställd flygmaskinist. Enligt kollektivavtalet för flygmaskinister var den anställde förbjuden att till personer utanför företaget lämna uppgifter av konfidentiell natur, såsom uppgifter rörande företagets ekonomi, organisation och driftserfarenheter m.m. Kollektivavtalet innehöll även regler om disciplinära åtgärder, bl.a. i form av avskedande, som kunde tillgripas om den anställde inte uppfyllde sina förpliktelser enligt kollektivavtalet. Flygmaskinisten lät i en publikation utgiven av de schweiziska flygmaskinisternas organisation införa en artikel. Artikeln innehöll uppgifter rörande personalfrågor, ekonomi, organisation och driftserfarenheter. Flygmaskinisten framförde också negativa omdömen om SAS och antydde att SAS inte i tillräcklig grad beaktade flygsäkerheten. Arbetsdomstolen uttalade bl.a. att det inte kunde bestridas att publiceringen av artikeln varit ägnad att orsaka SAS skada med hänsyn särskilt till att ett flygbolag var i hög grad beroende av ett gott anseende och därmed allmänhetens förtroende. Från denna synpunkt ansåg arbetsdomstolen, att flygmaskinistens handlande utgjort ett allvarligt åsidosättande av den lojalitetsplikt som kollektivavtalsenligt åvilat honom gentemot bolaget. Flygmaskinisten ansågs inte ursäktad av att de förhållanden som han yppat i artikeln enligt hans mening utgjort en fara för flygsäkerheten. Domstolen tillade, att i den mån han velat arbeta för ökad flygsäkerhet hade det otvivelaktigt funnits andra vägar, som inte kunnat föranleda att bolaget tillfogades skada. SAS ansågs berättigat att på grund av flygmaskinistens avtalsbrott omedelbart avskeda flygmaskinisten.

Det kan anmärkas att den omständigheten att flygmaskinisten lät införa sin artikel i en tidskrift, låt vara en utländsk sådan, inte berördes av parterna eller domstolen.

Lagrådet uttalade i ett yttrande till lagutskottet över en inom lagutskottets kansli upprättad promemoria om skyddet för företagshemligheter (Bilaga 4 till 1988/89:LU 30) följande.

I promemorian har efter en analys av rättsläget dragits slutsatsen att tryckfrihetsförordningen inte utgör hinder för enskilda att avtala om inskränkningar i yttrandefriheten med följd att en avtalad tystnadsplikt bryter meddelarskyddet. Lagrådet ansluter sig till den bedömningen.

I promemorian uttalas vidare (s. 78 och s. 91) att rättsläget är mera ovisst, om arbetstagarens tystnadsplikt inte uppkommit genom ett uttryckligt avtal utan är en följd av den grundläggande principen om lojalitetsplikt i anställningsförhållanden.

Det förhåller sig utan tvekan så att den lojalitetsförpliktelse som följer av anställningsavtal inom den privata sektorn också innefattar en tämligen vidsträckt tystnadsplikt för arbetstagaren (se t.ex. Schmidt, Löntagarrätt, 1985, s. 247 f). Egentligen är detta en följd av grundsatsen att en kontraktspart inte får inom ramen för kontraktsförhållandet handla på ett sätt som är ägnat att orsaka skada för motparten. Det är därför inte nödvändigt att i ett anställningsavtal uttryckligen reglera tystnadsplikten; den gäller ändå som en bland flera grundläggande regler i avtalsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Från dessa utgångspunkter ter det sig främmande att fästa någon avgörande vikt vid om tystnadsplikten uttryckligen reglerats eller inte, när det gäller att ta ställning till om meddelarskyddet genombrutits genom avtal. Man kan inte skilja mellan de fallen att en förpliktelse återfinns i en uttrycklig avtalsbestämmelse, följer av en tolkning av vissa bestämmelser i avtalet eller utgör en grundförutsättning för hela avtalet. Det går inte rimligen att resonera så att visserligen innefattar avtalet en tystnadsplikt, men avtalet duger inte för att sätta meddelarskyddet ur spel, eftersom det saknas en uttrycklig bestämmelse om tystnadsplikt. Antingen kan avtalet bryta igenom meddelarskyddet eller också kan avtalet inte göra det. Och det senare alternativet är, som redan anförts, inte gällande rätt.

I en av lagutskottets kansli senare upprättad promemoria angående det i proposition 1987/88:155 framlagda förslaget till lag om skydd för företagshemligheter (1989/90:LU37) anförs sammanfattningsvis följande om tryckfrihetsförordningen (TF).

TF syftar inte till att ge handlingsregler för enskilda till skydd för tryckfriheten och ger inte heller något direkt svar på frågan om avtalade tystnadsplikter generellt sett bryter den i TF intagna regeln om meddelarfrihet. Det torde emellertid numera få anses vara den förhärskande uppfattningen att det i princip är möjligt för en enskild person att med rättslig verkan avtala bort den meddelarfrihet som han eljest är tillförsäkrad. I fråga om tystnadsplikter som följer av allmänna principer om lojalitetsplikt i anställningsförhållanden får rättsläget anses mera ovisst. Frågan synes inte närmare ha diskuterats.

Lagutskottet uttalade i sitt betänkande (1989/90:LU 37) följande.

Konstitutionsutskottet konstaterar i sitt yttrande att - som anförts i lagutskottets promemoria och i lagrådets yttrande - tryckfrihetsförordningen inte utgör något hinder för enskilda att avtala om inskränkningar i yttrandefriheten med följd att en avtalad tystnadsplikt bryter meddelarskyddet. I likhet med vad som anförts i lagutskottets promemoria anser konstitutionsutskottet emellertid att rättsläget från tryckfrihetsrättslig synpunkt får anses vara mera ovisst, om arbetstagarens tystnadsplikt inte uppkommit genom ett uttryckligt avtal utan är en följd av den grundläggande principen om lojalitetsplikt i anställningsförhållanden. Sådana frågor får enligt konstitutionsutskottet i avvaktan på resultatet av meddelarskyddskommittens arbete lösas i rättstillämpningen.

Lagutskottet delar lagrådets uppfattning att det generellt sett inte går att skilja mellan fall då tystnadsplikten uttryckligen föreskrivits i en avtalsbestämmelse, då den följer av en tolkning av vissa avtalsbestämmelser och då den utgör en grundförutsättning för hela avtalet. Med utgångspunkt i det rent tryckfrihetsrättsliga intresset anser emellertid lagutskottet i likhet med konstitutionsutskottet att det - i avsaknad av vägledande praxis i frågan - inte kan anses klart huruvida en anställd vars tystnadsplikt endast följer av den allmänna lojalitetsplikten i anställningsförhållanden åtnjuter meddelarskydd när han lämnar uppgifter för publicering. Utskottet vill understryka att den nuvarande oklarheten i fråga om meddelarskyddets omfattning inte påverkas av huruvida förslaget i propositionen genomförs eller inte. Eftersom rättsläget beträffande meddelarskyddet vid avtalade tystnadsplikter således inte är helt klart framstår det enligt utskottets mening - särskilt i vissa anställningsförhållanden - som angeläget att parterna genom avtal uttryckligen reglerar omfattningen av tystnadsplikten rörande företagshemligheter. Först då sådana avtalsvillkor föreligger kan parterna med någorlunda säkerhet överblicka vilka skyldigheter den anställde har. Det kan därför ligga i båda parters intresse att närmare bestämma i vad mån arbetstagaren skall ha tystnadsplikt beträffande information i arbetsgivarens näringsverksamhet. Enligt utskottets mening bör emellertid, som konstitutionsutskottet påpekar, parterna inte kunna avtalsvägen komma överens om tystnadsplikt som omfattar avslöjanden av brott och allvarliga missförhållanden och som därmed sträcker sig utanför den av lagen om skydd för företagshemligheter givna ramen.

Utskottet vill i anslutning till det anförda erinra om, att det förhållandet att den som är bunden av en avtalad tystnadsplikt inte fritt torde kunna lämna meddelanden i syfte att de skall publiceras, för närvarande utgör ett hinder för honom att röja såväl skyddsvärd information som uppgifter om missförhållanden inom avtalspartens företag. I sistnämnda hänseende öppnas emellertid genom den ovan föreslagna nya 2 § en möjlighet för honom att avslöja allvarliga missförhållanden i näringsidkarens rörelse. Inskränkningarna i meddelarfriheten kommer, om förslaget genomförs, att därför delvis bortfalla, något som får anses särskilt betydelsefullt för arbetstagarna.

Det bör inskjutas att det nyss nämnda förslaget numera återfinns som 2 § lagen om skydd för företagshemligheter.

Den i det föregående nämnda meddelarskyddskommitten redovisade sitt arbete i betänkandet (SOU 1990:12) Meddelarrätt i företag och föreningar, m.m. Uttrycket meddelarrätt lanserades av kommitten som en sammanfattande beteckning på de regler som gäller till skydd för personer som på olika sätt medverkar till publicering i tryckt skrift utan att ha det tryckfrihetsrättsliga ansvaret (a.a. s. 13). Innebörden i meddelarrätten var enligt kommittens förslag att anställda och föreningsmedlemmar, utan hinder av enskilt åtagande, skulle få rätt att i tryckt skrift meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst samt att till tidningsutgivare och författare m.fl. meddela uppgifter och underrättelser för offentliggörande i tryckt skrift. Vidare skulle de få rätt att anskaffa uppgifter och underrättelser för att offentliggöra dem i tryckt skrift eller för att lämna meddelande för sådant offentliggörande. Samma tryckfrihetsrättsliga rättigheter som redan gäller gentemot det allmänna skulle få giltighet i förhållandet mellan enskilda. Förutom meddelarrätt skulle också finnas en publiceringsrätt och en anskaffarfrihet. (a.a. s. 15).

Bland de skäl som enligt meddelarskyddskommitten talade för en utvidgning av meddelarrätten nämndes miljön. Kommitten uttalade att det ibland kunde vara så att ett företags kortsiktiga intressen kom i konflikt med det övergripande samhällsintresset att värna miljön. Som ett exempel nämndes att ett företag helt följde de restriktioner som gäller för utsläpp av miljöfarliga ämnen i dess verksamhet men skulle kunna, på ett ekonomiskt försvarbart sätt, minska utsläppen betydligt. En möjlighet till offentliggörande av ett sådant förhållande - genom en utvidgad meddelarrätt - framstod enligt kommitten som eftersträvansvärd (a.a. s. 121).

Kommitten utgick emellertid från att det skulle bli nödvändigt att göra vissa begränsningar i och undantag från meddelarrätten bl.a. mot bakgrund av att det förtroendefulla samarbetet mellan ledning och anställda i företag annars kunde rubbas och att företagens konkurrensförmåga annars kunde försvagas (a.a. s. 14). Undantag föreslogs gälla för bl.a. arbetstagare med företagsledande eller därmed jämförlig ställning. Rättigheterna kunde också enligt förslaget inskränkas för att upprätthålla en tystnadsplikt som var påkallad med hänsyn till intresset att skydda företagshemligheter, intresset att skydda information i bl.a. löneförhandlingar samt intresset att skydda enskilds personliga förhållanden eller enskilds privata ekonomiska förhållanden.

Kommittens förslag innebar ett skydd mot sanktioner. Arbetstagare skulle skyddas mot arbetsrättsliga följder. I princip skulle alla följder för anställningsförhållandet vara uteslutna. Men detta skydd skulle inte gälla i de fall undantag gjorts från meddelarrätten. Mål som rörde frågan om någon överskridit de rättigheter som meddelarrätten avsågs ge i förhållandet mellan enskilda skulle enligt kommittens förslag handläggas av tryckfrihetsdomstol även om det rörde en fråga, t.ex. en fråga om saklig grund för uppsägning, som annars skulle prövas av arbetsdomstolen.

Meddelarskyddskommittens förslag berördes i samband med yttrandefrihetsgrundlagens tillkomst men har inte lett till lagstiftning. Departementschefen anförde i denna del sammanfattningsvis att han inte ansåg det möjligt att då realisera tanken på en utökad insyn inom privata företag och organisationer. Frågan borde enligt departementschefen göras till föremål för vidare överväganden (prop. 1990/91:64 s. 41 ff.).

Kritikrätten

När det gäller arbetstagares mot arbetsgivaren riktade anmälningar till myndigheter har arbetsdomstolen i domen AD 1986 nr 95 gjort följande allmänna uttalanden.

Enligt arbetsdomstolens mening måste utgångspunkten vara att de förpliktelser som följer av anställningsavtalet inte innebär något avgörande hinder för en arbetstagare att hos behörig myndighet påtala missförhållanden som råder i arbetsgivarens verksamhet. En anmälan till en myndighet e d kan emellertid ske under sådana förhållanden eller på sådant sätt att handlandet måste anses innebära att arbetstagaren åsidosätter den lojalitet som han eller hon är skyldig att visa arbetsgivaren (jfr bl a arbetsdomstolens dom 1982 nr 110). I sådana fall kan arbetstagaren också allvarligt rubba förutsättningarna för fortsatt samarbete i anställningsförhållandet. Allt beror på omständigheterna i det enskilda fallet.

Härvid måste givetvis beaktas bakgrunden till och syftet med en anmälan e d till myndighet från arbetstagarens sida. Ju allvarligare missförhållanden det är fråga om, desto större frihet måste arbetstagaren ha att agera obunden av hänsyn till arbetsgivaren. På motsvarande sätt måste arbetstagaren ha större frihet att agera obunden av sådana hänsyn, ju större betydelse ett missförhållande har för arbetstagaren eller mer allmänt för arbetstagarnas intressen, såsom i arbetsmiljöfrågor m m. Avsevärd vikt måste emellertid läggas vid frågan, i vad mån arbetstagaren före en anmälan e d till myndighet sökt att åstadkomma rättelse av missförhållanden, som han eller hon anser råda, genom kontakter direkt med arbetsgivaren. I vart fall om det inte rör sig om mycket allvarliga regelöverträdelser eller missförhållanden i övrigt måste arbetsgivaren sålunda normalt anses ha ett befogat anspråk på att arbetstagaren hos arbetsgivaren eller ställföreträdare för denne på ett seriöst sätt söker påtala missförhållanden som arbetstagaren anser måste avhjälpas, innan arbetstagaren vänder sig till myndighet. Inte minst gäller detta när arbetsgivarens verksamhet är beroende av tillstånd från myndighet och de anmärkningar som arbetstagaren vill rikta mot arbetsgivaren har betydelse för ett sådant tillstånd och därmed för arbetsgivarens hela verksamhet, inklusive de anställda i denna. Självfallet måste också beaktas vilka grunder arbetstagaren haft för uppgifter i en anmälan e d, som är negativa för arbetsgivaren. Härvid är av betydelse bl a att redan en anmälan kan medföra skada eller olägenhet för arbetsgivaren, även om den sedermera inte leder till någon allvarligare åtgärd mot denne. Vikt bör då inte främst fästas vid att arbetstagaren kanske framfört påståenden som från rättslig synpunkt inte är hållbara. Här måste en betydande marginal ges åt arbetstagaren. Av större intresse är om uppgifter o d lämnas utan godtagbar faktisk grund och på sätt som får anses vittna om bristande hänsyn och lojalitet mot arbetsgivaren. Även i detta sammanhang måste beaktas i vad mån arbetstagaren kan anses ha tillvaratagit möjligheten att genom kontakter med arbetsgivaren eller på annat sätt undvika risken för mindre väl grundade uppgifter o d.

Den citerade domen rörde frågan om det förelåg saklig grund för uppsägning av två hotellreceptionister på grund av illojalt handlande i förening med redan tidigare uppkomna samarbetssvårigheter. Receptionisterna hade bl.a. gjort en anmälan till länsstyrelsen om att det vid hotellet förekommit utskänkning av alkohol till minderåriga och om att inte alla intäkter togs upp i bokföringen. Arbetsdomstolen fann bl.a. att de inte före sin anmälan på ett försvarligt sätt sökt komma till rätta med de missförhållanden som de ansett sig kunna iaktta, att de inte kunde anses ha godtagbara skäl för uppgifterna i anmälan samt att det huvudsakliga syftet med anmälan varit att söka skapa svårigheter för arbetsgivaren. Arbetsdomstolen ansåg att receptionisterna i samband med anmälan till länsstyrelsen visat en så allvarlig illojalitet och misstro mot arbetsgivaren att arbetsgivaren med hänsyn tagen till föreliggande samarbetsproblem måste anses ha varit berättigad att skilja receptionisterna från deras anställningar.

I en senare dom (AD 1988 nr 67) var frågan om det förelegat saklig grund för uppsägning av en hovmästare vid en hotellrestaurang på grund av att denne såväl till personer på arbetsplatsen som till utomstående framfört negativa uppgifter och omdömen om hotellet och dess ledning. I målet blev utrett bl.a. att hovmästaren på arbetsplatsen spritt en ur en bok hämtad artikel med uppgifter om omfattande prostitution vid hotellet, vilka uppgifter ansågs ha varit ägnade att orsaka arbetsgivaren skada, att han bevittnat en förteckning som innehöll uppgifter om grova övergrepp mot personalen och som spritts till tidningar och myndigheter samt att han gjort anmälningar till länsstyrelsen, vilka inte gav intryck av vara allvarligt menade försök att komma till rätta med påstådda missförhållanden på ett adekvat sätt utan till övervägande delen innehöll urskillningslösa anklagelser. Arbetsdomstolen fann att hovmästaren uppträtt på ett sätt som inte kan godtas i anställningsförhållanden. Hans handlingar gav intryck av att vara direkt åsyftade angrepp om inte på arbetsgivarbolaget så i alla fall på bolagets ledning. Arbetsdomstolen ansåg att saklig grund för uppsägning förelegat.

Det kan anmärkas att den omständigheten att förteckningen med uppgifter om grova övergrepp mot personalen spritts till bl.a. tidningsredaktioner vilken åberopades mot hovmästaren och även lades till grund för domstolens bedömning att uppsägningen var sakligt grundad inte särskilt kommenterades av parterna eller domstolen.

I detta sammanhang skall även ILO:s konvention (nr 158) om uppsägning av anställningsavtal på arbetsgivarens initiativ uppmärksammas. I konventionens artikel 4 uttalas att en arbetstagare inte får sägas upp annat än om det finns ett giltigt skäl för uppsägning som beror av arbetstagarens duglighet eller uppförande eller som har sin grund i hänsynen till verksamhetens behöriga gång i företaget eller förvaltningen. I artikel 5 nämns som exempel på omständigheter som inte skall utgöra giltigt skäl för uppsägning att någon gett in klagomål eller deltagit i ett rättsligt förfarande mot en arbetsgivare, vilket innebär påstående om överträdelse av lag eller annan författning, eller vänt sig till behörig myndighet. I proposition med anledning av beslut som fattats av internationella arbetskonferensen vid dess sextioåttonde möte (prop. 1982/83:124 s. 5 och 8) uttalade departementschefen bl.a. att artiklarna 4 och 5 är uppfyllda genom 7 § anställningsskyddslagen, som föreskriver att uppsägning skall vara sakligt grundad, och att ILO- kommitten konstaterat att något hinder mot svensk ratifikation av konventionen inte torde föreligga. Innebörden i konventionen berörs i 1992 års arbetsrättskommittes delbetänkande, Ny anställningsskyddslag (SOU 1993:32 s. 385 f.), varvid kommitten uttalade följande.

Det bör dock observeras att ILO-konventionen om uppsägningar på arbetsgivarens initiativ underkänner uppsägningar som sker av det skälet att arbetstagaren ställt sig bakom en anmälan till myndighet. Konventionen har fått en kategorisk utformning på den punkten. Enligt vår mening kan konventionen inte rimligen tolkas på det sättet att arbetstagaren skulle kunna undgå arbetsrättsliga följder vid exempelvis medvetet oriktiga beskyllningar mot arbetsgivaren blott av det skälet att de har förts fram i en anmälan. Tvärtom kan ju sådana anmälningar åsamka arbetsgivaren avsevärd skada. Syftet med konventionsbestämmelsen får antas vara att arbetstagarna inte skall vara tvungna att tiga om missförhållanden som de med fog kan kritisera och där hänvändelse till myndighet kan vara det korrekta och kanske effektivaste sättet att åstadkomma en ändring. Svensk rättspraxis hindrar endast rena missbruk från arbetstagarens sida, och gällande rätt måste därför anses svara mot konventionens bestämmelser.

1992 års arbetsrättskommittes förslag i den här aktuella delen har hittills inte lett till några lagstiftningsåtgärder.

Kritikrätten berörs också i Meddelarskyddskommittens ovan nämnda betänkande (SOU 1990:12 s. 17). Den föreslagna publiceringsrätten och meddelarrätten skulle innebära bl.a. en frihet för den enskilde att i tryckt skrift uttala kritik mot sin arbetsgivare. Kommitten framhöll att det enligt praxis fanns en betydande rätt för en anställd att kritisera sin arbetsgivare och att denna rätt med förslaget skulle beträffande tryckt skrift sträcka sig längre och bli grundlagsskyddad. Också denna rätt - som alltså principiellt är något annat än rätten att avslöja hemligheter - borde emellertid begränsas på visst sätt. Om en anställd i en framställning eller i ett meddelande uppsåtligen hade lämnat oriktiga uppgifter om förhållanden som rörde arbetsgivaren till skada för denne, skulle den av kommitten föreslagna lagen inte utgöra något hinder mot att den anställde skildes från anställningen eller omplacerades. Prövningen av en tvist om en sådan åtgärd skulle enligt förslaget göras av tryckfrihetsdomstol. Meddelarskyddskommittens förslag har som redan nämnts inte lett till lagstiftning.

Utgör K-E.K:s handlande saklig grund för uppsägning?

Vad som anförts mot K-E.K. kan sammanfattas så att han skulle ha brutit mot det med ett anställningsförhållande följande lojalitetskravet på två sätt, nämligen genom att bryta mot sin tystnadsplikt och genom att överskrida sin rätt att kritisera arbetsgivaren.

En utgångspunkt för bedömningen av frågan om K-E.K:s handlande utgör saklig grund för uppsägning är att det inte funnits några uttryckliga regler i avtal, kollektivavtal eller enskilt avtal, som bestämmer omfattningen av hans tystnadsplikt och kritikrätt. Vad som blir bestämmande i dessa avseenden är därför de förpliktelser som ett anställningsförhållande även utan sådan uttrycklig reglering kan grunda.

Arbetstagarsidan har visserligen i målet gjort gällande bl.a. att det finns en exklusiv reglering av ansvaret för publicering i tryckt skrift i tryckfrihetsförordningen, för uttalanden i radioprogram i yttrandefrihetsgrundlagen och för en fullmäktigeledamots uttalanden i regeringsformen och kommunallagen samt att sådan publicering och sådana uttalanden därför inte kan utgöra saklig grund för uppsägning enligt anställningsskyddslagen. Arbetstagarsidan har också kritiserat arbetsdomstolens praxis rörande arbetstagares rätt att bl.a. inför myndighet rikta kritik mot arbetsgivaren och menat att denna praxis bör ändras.

Arbetsdomstolen utgår dock vid bedömningen av frågan om saklig grund förelegat för uppsägningen av K-E.K. från vad som hittills varit den förhärskande uppfattningen, nämligen att tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen inte reglerar förhållandet mellan enskilda, t.ex. - som i nu förevarande mål - arbetsgivare och arbetstagare på de privata arbetsmarknaden. Det finns nämligen knappast något stöd för arbetstagarsidans uppfattning att reglerna i dessa författningar, och för övrigt inte heller de andra författningsregler som arbetstagarsidan åberopat, skulle utgöra ett hinder mot uppsägning eller avskedande av en arbetstagare med anledning av brott mot den tystnadsplikt som anses vara förenad med en anställning på den privata arbetsmarknaden. Mot bakgrund av meddelarskyddskommittens förslag och behandlingen av detta framstår det inte heller som en uppgift för domstol att genom rättspraxis införa en meddelarrätt liknande den kommitten föreslagit. Arbetsdomstolen utgår också vid bedömningen från den praxis som utbildats i anställningsskyddsmål när det gäller begränsningar i arbetstagares rätt att till en myndighet eller i annat sammanhang rikta kritik mot sin arbetsgivare.

Brott mot tystnadsplikten?

Omfattningen av den inte i lag eller avtal uttryckligen reglerade tystnadsplikt som kan anses följa med eller utgöra en del av ett anställningsavtal på den privata sektorn har som framgått i det föregående föga belysts i litteratur och rättspraxis. För att man skall kunna tala om ett brott mot tystnadsplikt i sådana fall torde dock krävas att det är fråga om yppande av sådana uppgifter som det ligger i arbetsgivarens intresse att inte ge spridning åt. Den grundläggande synpunkten bakom lojalitetskravet har ju beskrivits så att arbetstagaren inte får skada arbetsgivaren. Ett yppande av uppgifter som är ägnat att skada arbetsgivaren kan i enlighet därmed betecknas som ett brott mot en sådan inte uttryckligen reglerad tystnadsplikt. Omvänt torde gälla att ett yppande av uppgifter som inte är ägnat att skada arbetsgivaren inte kan betecknas som ett brott mot denna. Givetvis kan man dock, när det gäller att bedöma om ett visst yppande av uppgifter utgör saklig grund för uppsägning, inte enbart se till om arbetstagarens handlande varit ägnat att skada arbetsgivaren. Liksom i andra fall måste en nyanserad bedömning med beaktande av samtliga omständigheter göras.

Av arbetsgivarsidans påståenden om illojala handlingar kan som påståenden om brott mot tystnadsplikt betecknas åberopandet av att K-E.K. i Skiftaren nr 1 för 1990 publicerade företagsinterna budgetuppgifter om kemikaliemängder och särkostnader, att han under en debatt i kommunfullmäktige 1990 för kommunens förhandlare avslöjat vilka besparingar bolaget kunde göra om kommunen övertog räddningstjänsten vid bruket, att han i en debatt i Radio Halland i november 1992 lämnat ut företagsintern information om bolagets produktionsförhållanden samt att han i ett yttrande till koncessionsnämnden i juli 1993 och i Skiftaren nr 3 för 1993 utlämnat uppgifter om s.k. kappatalsnivåer och även till yttrandet fogat en utskrift av ett föredrag som han fått för internt bruk.

Som framgått i det föregående kan det inte anses utrett vad som förekom under debatten i kommunfullmäktige och det kan alltså inte anses visat att K-E.K. då skulle ha yppat några företagsinterna uppgifter. Den utskrift av ett föredrag som fogades till yttrandet till koncessionsnämnden har inte företetts i målet och några uppgifter som gör det möjligt att bedöma om spridningen av utskriften var ägnad att skada bolaget har inte heller lämnats i målet. Vad som förevarit i dessa avseenden kan mot denna bakgrund inte läggas till grund för att påstå att K-E.K. åsidosatt sin tystnadsplikt.

Publiceringen i Skiftaren nr 1 för 1990 av uppgifter om vilka mängder av olika kemikalier som enligt budget skulle förbrukas under år 1990 kan däremot med fog betecknas som ett brott mot tystnadsplikten. Det är utrett att uppgifterna var av det slaget att brukets ledning inte önskade ge spridning åt dem, att uppgifterna var sådana att det kunde skada Värö Bruk om konkurrerande företag fick del av dem samt att uppgifterna spreds på ett sådant sätt att det fanns en uppenbar risk för att även utomstående skulle kunna ta del av dem. Däremot ger utredningen i målet inte något belägg för att publiceringen av uppgifter om olika s.k. särkostnaders utveckling under ett antal år skulle ha varit ägnad att skada bolaget. När det gäller att bedöma vilken betydelse publiceringen av uppgifterna om kemikaliemängder skall tillmätas i målet måste emellertid också omständigheterna i övrigt beaktas. Därvid är av särskilt intresse att K-E.K., sedan brukets ledning påtalat det olämpliga i hans handlande, tagit till sig denna kritik och inte senare publicerat eller på annat sätt yppat uppgifter av det slaget.

När det gäller påståendet om yppande i radiodebatten av företagsinterna uppgifter om produktionsförhållanden måste följande beaktas. Debatten gällde ett ämne som ostridigt är av allmänt intresse och K-E.K. måste givetvis kunna delta i en sådan debatt åtminstone så länge han inte genom yttranden i debatten bryter mot sin tystnadsplikt eller överskrider sin rätt att kritisera arbetsgivaren. Något annat synes inte heller arbetsgivarsidan vilja göra gällande. Arbetsdomstolen återkommer i det följande till frågan om kritikrätten och går här endast in på frågan om K-E.K. i detta sammanhang kan anses ha brutit mot tystnadsplikten. Utredningen ger som tidigare framgått inte belägg för detta. Visserligen instämde K-E.K. i viss mån i ett påstående som närmast måste förstås på det sättet att Värö Bruk just då använde EDTA i större utsträckning än man hade tillstånd för. Men K-E.K. svarade undvikande och han lämnade ingen konkret uppgift om användningen av EDTA utan hänvisade i stället till företaget. Vad han sade behövde inte heller förstås så att tillståndsgränserna slutligen skulle komma att överskridas. Enligt arbetsdomstolens mening kan K-E.K:s uttalanden i radiodebatten inte betecknas som ett brott mot tystnadsplikt.

När det gäller utlämnandet av uppgifter om s.k. kappatalsnivåer i yttrandet till koncessionsnämnden och i Skiftaren har arbetsdomstolen funnit utredningen ge vid handen att dessa uppgifter visserligen var av företagsintern natur men att det inte kan antas ha skadat bolaget om uppgifterna kom till konkurrenters kännedom, eftersom kappatalen utgör endast en av flera relevanta faktorer. Beaktas måste också att K-E.K. inte ens påståtts ha avsett att skada bolaget. Enligt arbetsdomstolens mening framstår utlämnandet av dessa uppgifter mot denna bakgrund inte i det avseendet som ett brott mot tystnadsplikt. Arbetsdomstolen återkommer till betydelsen av att uppgifterna lämnats till koncessionsnämnden.

Överskridande av kritikrätten?

Arbetsdomstolens hittillsvarande praxis när det gäller arbetstagares rätt att till myndigheter eller på annat sätt rikta kritik mot sin arbetsgivare och arbetsgivares möjligheter att genom uppsägning eller avskedande ingripa mot sådant kan i korthet beskrivas på följande sätt. Arbetsdomstolen har uttalat att en i princip långtgående kritikrätt ligger i linje med den allmänna yttrandefriheten och att anställningsavtalet inte innebär något avgörande hinder för en arbetstagare att hos behörig myndighet påtala missförhållanden som råder i arbetsgivarens verksamhet. En anmälan kan emellertid ske under sådana förhållanden eller på sådant sätt att handlandet måste anses innebära att arbetstagaren åsidosätter kravet på lojalitet. Av stor vikt vid bedömningen är om arbetstagaren genom direkt kontakt med arbetsgivaren har försökt få en rättelse till stånd, liksom det faktiska underlaget för anmälningen. Syftet med anmälningen och missförhållandenas art har också tillmätts betydelse. Den närmare omfattningen av kritikrätten får avgöras från fall till fall med beaktande av omständigheterna. Arbetsgivare har ansetts berättigad att skilja arbetstagare från deras anställningar i ett fall (AD 1986 nr 95) där det funnits utrett bl.a. att arbetstagarna gjort en anmälan till en myndighet utan att ha godtagbara skäl för denna och i det huvudsakliga syftet att skapa svårigheter för arbetsgivaren och i ett annat fall (AD 1988 nr 67) där arbetstagarens handlande inte framstod som allvarligt menade försök att komma till rätta med påstådda missförhållanden utan till övervägande delen bestod av urskillningslösa anklagelser och gav intryck av att vara direkt åsyftade angrepp på arbetsgivarbolagets ledning. Arbetstagare har alltså en i princip långtgående kritikrätt och de nyss nämnda avgörandena kan mot bakgrund av de speciella omständigheter som förelegat inte uppfattas som någon mer påtaglig begränsning av denna rätt.

En utgångspunkt bör också vara att ett anställningsavtal i princip inte utgör ett hinder för en arbetstagare att delta i debatter rörande frågor av allmänt intresse. Det förekommer otvivelaktigt frågor av allmänt intresse i vilka det kan föreligga olika uppfattningar utan att någon uppfattning kan betecknas som oriktig. I debatter i sådana frågor måste det även för en arbetstagare vara möjligt att delta och att framföra sin uppfattning även om den avviker från arbetsgivarens. I sådana frågor framstår det som naturligt att den arbetsgivare som har en annan uppfattning än den en arbetstagare framfört själv går in i debatten och redovisar sin syn på saken. På detta sätt kan också tillrättalägganden ske och eventuella skadliga verkningar av debattinlägg undvikas eller repareras. I detta avseende föreligger en avsevärd skillnad mellan det fall att arbetstagaren framför kritik mot arbetsgivaren och det fall att arbetstagaren bryter mot tystnadsplikt; i det senare fallet kan skadan normalt inte undvikas eller repareras.

Man torde dock ha att utgå från att det även i en debatt av nu nämnt slag kan finnas gränser för vad som kan tillåtas. Som framgått av det tidigare anförda torde brott mot tystnadsplikt inte kunna ursäktas med att det skett i en debatt av detta slag. Vidare torde inlägg som gjorts i syfte att skada motparten i ett anställningsförhållande inte anses godtagbara. Och den ena parten i ett anställningsförhållande kan inte rimligen behöva tolerera allvarliga, osanna beskyllningar eller djupt kränkande tillmälen från motparten.

I målet har påståtts att K-E.K. överskridit kritikrätten när han i ett brev till länsstyrelsen i mars 1987 och i Skiftaren nr 1 för 1987 framförde kritik mot brister i planeringen för en eventuell kärnkraftolycka vid Ringhals kärnkraftverk. Beträffande denna punkt kan till en början konstateras att lång tid, omkring sex år, förflutit från det att K-E.K. framförde sin kritik till dess uppsägningen aktualiserades och enligt vad K-E.K. oemotsagd uppgett togs detta inte vid något tillfälle upp med honom innan uppsägningen aktualiserades. Redan dessa omständigheter gör att K-E.K:s handlande i denna del inte kan tillmätas någon särskild vikt vid bedömningen av om uppsägningen är sakligt grundad. Arbetsdomstolen har visserligen i det föregående funnit utrett att innehållet i brevet och i Skiftaren måste uppfattas som kritiskt mot bl.a. bolaget men även att K-E.K. vid flera tillfällen under en följd av år tagit upp frågan internt inom bolaget utan att få något besked. Arbetsdomstolen bortser på grund av det anförda från K-E.K:s handlande i denna del vid den fortsatta bedömningen.

Vad som vidare anförts mot K-E.K. är att han under en debatt i kommunfullmäktige i december 1990 och i en insändare i Hallands Nyheter kritiserat bolagets planer på en nedläggning av räddningsstyrkan vid Värö Bruk. Såvitt gäller debatten i fullmäktige ger utredningen, som framgått, inte belägg för att K-E.K. i det sammanhanget yppat några företagsinterna uppgifter. Debatten rörde enligt vad utredningen visar kommunens budget och bl.a. vilka medel som skulle ställas till kommunens räddningstjänsts förfogande. Detta är otvivelaktigt en debatt av det slag som enligt vad som tidigare anförts även en anställd måste kunna delta i. Visserligen måste K-E.K:s inlägg i debatten, även med det innehåll det enligt hans egna uppgifter hade, uppfattas som kritiskt mot bolaget genom att han sade att en nedläggning av brukets räddningstjänst skulle få till följd att riskerna för dödsfall och förgiftningar skulle öka vid en eventuell klorgasolycka. Utredningen ger inte besked om huruvida K-E.K:s bedömning i den frågan hade fog för sig eller inte. Han hade inte personligen tagit upp frågan med företagsledningen. Hans fackliga organisation hade emellertid utan framgång i förhandlingar med bolaget drivit samma linje som han, nämligen att brukets räddningsstyrka borde behållas, och redan på grund därav framstår det under alla omständigheter som opåkallat att kräva av K-E.K. att han skulle ta upp denna kritik internt i bolaget. Enligt arbetsdomstolens mening måste i detta sammanhang betydande vikt tillmätas den omständigheten att syftet med hans inlägg såvitt utredningen visar inte var annat än att kommunens räddningstjänst skulle tillföras ytterligare medel. Det finns alltså inget som tyder på att han velat skada bolaget. Mot bakgrund av dessa omständigheter kan arbetsdomstolen inte finna att K-E.K. genom sitt inlägg i fullmäktigedebatten överskridit sin rätt att kritisera arbetsgivaren.

Den av K-E.K. skrivna och i Hallands Nyheter den 22 januari 1991 intagna insändaren rör också frågan om kommunens övertagande av räddningstjänsten vid bruket. Artikeln måste, även om den utmynnar i ett antal frågor, uppfattas som kritik mot Värö Bruk och kommunen för vad som planerades i fråga om räddningstjänsten. Av insändaren framgår att K-E.K:s uppfattning var att de anställdas och kringboendes liv sattes på spel om planerna genomfördes. Utredningen ger knappast något stöd för en sådan uppfattning. Samtidigt framstår artikeln helt klart som ett inlägg i en debatt angående en fråga av intresse inte bara för de anställda vid Värö Bruk utan också för kommunmedlemmarna i allmänhet och alltså en fråga av allmänt intresse. Ingenting tyder heller på att K-E.K. avsett att skada bolaget genom sitt debattinlägg.

K-E.K:s inlägg kunde måhända skapa viss oro bland anställda och kringboende och även få bolaget att framstå som mindre villigt att ta ansvar för säkerhetsfrågor och därigenom skada bolagets anseende. Men den naturliga åtgärden för att undvika sådana skador är, som tidigare sagts, att den som anser sig riskera sådana, i detta fall bolaget, går in i debatten och redovisar sin syn på saken. Vad K-E.K. uttalat i artikeln kan, även om artikeln är starkt polemisk, inte heller anses överskrida någon annan gräns för vad som kan tillåtas i sammanhang som detta.

Vad som nu sagts äger på motsvarande sätt tillämpning på den kritik som kan sägas ligga i K-E.K:s uttalanden i debatten i Radio Halland samt i yttrandet till koncessionsnämnden och i Skiftaren. Det var här fråga om en allmän debatt i en miljöfråga respektive ett tillståndsärende i vilket myndigheter, organisationer och allmänhet måste kunna yttra sig och framföra synpunkter. Ingenting tyder på att K-E.K. avsett att skada bolaget. Men hans yttranden kan givetvis ändå, om de förblir oemotsagda, skada bolagets anseende eller skada bolaget på annat sätt. Någon avgörande vikt bör inte detta tillmätas, eftersom man torde få utgå från att det i allmänna debatter och ärenden av här aktuellt slag ofta också från andra håll, i detta fall från bl.a. miljö- och hälsoskyddsnämnden i kommunen, framförs liknande påståenden och synpunkter som ett berört företag har anledning att bemöta genom inlägg i debatten eller till myndigheten i fråga. Enligt arbetsdomstolens mening kan K-E.K. inte heller i dessa sammanhang anses ha överträtt gränserna för kritikrätten.

Sammanfattande bedömning

Vad K-E.K. med fog kan klandras för är sammanfattningsvis publiceringen i Skiftaren nr 1 för 1990 av företagsinterna budgetuppgifter om kemikaliemängder. Vad han därutöver möjligen kan klandras för är offentliggörandet i yttrandet i juli 1993 till Koncessionsnämnden och i Skiftaren nr 3 för 1993 av företagsinterna uppgifter om då uppnådda kappatal.

Den första av dessa båda händelser ligger flera år tillbaka i tiden. Den föranledde en erinran från brukets ledning och K-E.K. har uppgett att han tagit till sig den kritiken och inte senare publicerat uppgifter av det slaget. Med hänsyn till dessa omständigheter bör den händelsen inte tillmätas någon större betydelse vid bedömningen.

Den andra händelsen, som synes ha varit den som fått arbetsgivaren att vidta avstängningen och uppsägningen, framstår som en upprepning av den nyss nämnda genom att det i båda fallen rör sig om offentliggörande av uppgifter som bolaget inte önskat ge spridning åt. En upprepning av ett sådant handlande finns det allmänt sett anledning att se allvarligt på. Det föreligger emellertid skillnader mellan de båda händelserna. Av vad som tidigare anförts framgår att uppgifterna om kappatal till skillnad från uppgifterna om kemikaliemängder inte kunde vara särskilt upplysande för konkurrerande företag. Offentliggörandet av de detaljerade uppgifterna om kemikaliemängder framstår som opåkallat. K-E.K:s åtgärd att ta in uppgifterna om kappatal i yttrandet till koncessionsnämnden och i Skiftaren vidtogs däremot av ett särskilt skäl. Bolaget hade gett in en koncessionsansökan och i denna lämnat vissa uppgifter om bl.a. kappatal. Bolaget hade givetvis också möjlighet att under koncessionsnämndens fortsatta handläggning av ärendet bemöta vad som anförts i olika yttranden. Mot denna bakgrund - och då det inte ens påståtts att de av K-E.K. lämnade uppgifterna om kappatal skulle vara oriktiga - framstår hans åtgärd som försvarbar. Vad arbetsgivarsidan anfört om att den kunde leda till att onödigt stränga tillståndsgränser fastställdes ändrar inte den bedömningen. Man måste nämligen utgå från att koncessionsnämnden under alla omständigheter gör en saklig bedömning av ärendet.

Vid avgörandet av frågan om en arbetstagares handlande skall anses utgöra saklig grund för uppsägning bör bedömningen inte så mycket inriktas på vad som förekommit utan i stället på de slutsatser om arbetstagarens lämplighet som kan dras av det som förevarit. Om K-E.K. framdeles handlar i enlighet med den uppfattning som arbetstagarsidan framfört i detta mål måste en fortsatt anställning från arbetsgivarens synpunkt givetvis framstå som riskfylld. Den uppfattningen går ju ut på att en arbetstagare med hänvisning till bl.a. tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen skulle kunna röja företagsinterna uppgifter och på annat sätt vara illojal mot arbetsgivaren utan att arbetsgivaren skulle ha möjlighet att ingripa mot detta. Av utredningen framgår dock att K-E.K. har följt arbetsgivarens uppmaning att inte publicera vissa uppgifter och därigenom visat sig beredd att godta arbetsgivarens berättigade anspråk på att företagsinterna uppgifter inte sprids. Det finns knappast anledning att utgå från att han i framtiden skulle handla annorlunda.

Vid en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att bolaget inte har visat sig ha saklig grund för uppsägningen av K-E.K.. Uppsägningen skall därför förklaras ogiltig. Till skadeståndsfrågan återkommer arbetsdomstolen i det följande.

Med den bedömning som nu gjorts har arbetsdomstolen inte anledning att uppehålla sig vid ILO-konventionen nr 158.

Avstängningen

Enligt 34 § anställningsskyddslagen får en arbetstagare när tvist råder om en uppsägnings giltighet inte avstängas från arbetet på grund av de omständigheter som har föranlett uppsägningen annat än om det finns särskilda skäl för detta. Arbetsgivarsidan har i detta mål inte åberopat några omständigheter som kan anses utgöra särskilda skäl för avstängningen. Den måste därför anses strida mot anställningsskyddslagen.

Skadestånd

Bolaget har genom att i strid mot anställningsskyddslagens bestämmelser säga upp och avstänga K-E.K. ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till honom. Arbetstagarsidan har yrkat ett osedvanligt högt allmänt skadestånd. Till stöd för detta har anförts att bolaget dels åsidosatt K-E.K:s grundläggande fri- och rättigheter i olika avseenden, dels förklarat att K-E.K. oavsett utgången i målet inte kommer att få återgå i arbete. Arbetsgivarsidans inställning är att det yrkade skadeståndet är oskäligt högt. Enligt arbetsgivarsidans mening bör skadeståndet inte sättas högre än normalt, såvida inte grundlagsregler påverkar omfattningen av tystnadsplikten och kritikrätten i anställningen, och inte heller påverkas av att bolaget klargjort sin avsikt att inte följa en dom på ogiltigförklaring av uppsägningen.

Ett förhöjt allmänt skadestånd för inte lagligen grundade uppsägningar eller avskedanden har i arbetsdomstolens praxis dömts ut när uppsägningen eller avskedandet också utgjort kollektivavtalsbrott eller brott mot andra regler vilkas åsidosättande leder till skyldighet att utge allmänt skadestånd som t.ex. reglerna om föreningsrätt eller förtroendemannalagens regler. Åsidosättande av de regler i bl.a. tryckfrihetsförordningen som arbetstagarsidan åberopat medför inte i sig skyldighet att utge allmänt skadestånd. Den omständigheten att de av arbetstagarsidan åberopade reglerna i bl.a. tryckfrihetsförordningen inte ansetts tillämpliga i förhållandet mellan enskilda talar också emot arbetstagarsidans ståndpunkt. Det kan också anmärkas att arbetsdomstolen i ett fall inte dömt ut ett högre skadestånd än som synes normalt för kollektivavtalsbrott trots att kollektivavtalsbrottet bestod i att staten som arbetsgivare vidtagit en omplaceringsåtgärd som framstod som ett ingripande mot arbetstagaren i anledning av att denne utnyttjat sin grundlagsskyddade yttrande- och föreningsfrihet och som därmed stred mot lag och goda seder (AD 1991 nr 106).

Att arbetsgivaren på förhand förklarat att han inte avser att följa en dom på ogiltigförklaring av uppsägningen motiverar inte en höjning av det allmänna skadeståndet enligt 38 § anställningsskyddslagen. Uttalandet som sådant kan inte betraktas som en skadeståndsgrundande åtgärd och en ännu inte vidtagen åtgärd kan inte läggas till grund för skadeståndsbedömningen. Till detta kommer att det i 39 § anställningsskyddslagen finns en särskild reglering med vad som brukar kallas ett normerat skadestånd för det fall att en arbetsgivare inte följer en dom på ogiltigförklaring. Detta talar starkt emot att låta den av arbetstagarsidan här åberopade omständigheten påverka storleken av skadeståndet enligt 38 § anställningsskyddslagen.

Arbetsdomstolen finner mot bakgrund av det nu anförda att det saknas anledning att frångå den praxis i fråga om allmänna skadestånd i anställningsskyddsmål som etablerats.

Vid en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att ett för uppsägningen och avstängningen gemensamt allmänt skadestånd bör bestämmas till 70 000 kr.

Rättegångskostnader

Ansvaret för rättegångskostnaderna bör bestämmas med hänsyn till hur parterna bestämt sin talan i rättegången. Arbetstagarsidans yrkanden har i rättegången bestritts av arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan har vunnit bifall till sitt yrkande om ogiltigförklaring och yrkandet om skadestånd har bifallits till en mindre del. Det finns därmed inte anledning att tillämpa 18 kap. 3 § rättegångsbalken. Enligt arbetsdomstolens mening bör dock arbetstagarsidan med hänsyn till utgången i målet och omständigheterna i övrigt inte tillerkännas mer än en till hälften jämkad ersättning för rättegångskostnader.

Arbetsgivarsidan har också ifrågasatt skäligheten av det av arbetstagarsidan yrkade ombudsarvodet, 213 303 kr 10 öre, inklusive mervärdeskatt. Enligt arbetsdomstolens mening kan allt det arbete arbetstagarsidans ombud lagt ned på målet inte anses skäligen påkallat för att tillvarata partens rätt. Arbetsdomstolen syftar främst på det arbete som bestått i genomgång av "material angående samhällsnytta" samt samtal med ett stort antal experter, med arbetskamrater och med före detta anställda. Ett belopp på 150 000 kr, inklusive mervärdeskatt, får anses vara ett i och för sig skäligt ombudsarvode.

DOMSLUT

Arbetsdomstolen förklarar Södra Cell Aktiebolags uppsägning av K-E.K. ogiltig.

Södra Cell Aktiebolag förpliktas att till K-E.K. utge allmänt skadestånd med sjuttiotusen (70 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 4 oktober 1993 till dess betalning sker.

Sveriges Skogsindustriförbund och Södra Cell Aktiebolag skall med hälften vardera ersätta Svenska Pappersindustriarbetareförbundet för rättegångskostnader med nittiofemtusenåttahundraåttio (95 880) kr, varav 75 000 kr utgör ombudsarvode inklusive mervärdeskatt med 15 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1994-06-08, målnummer A-242-1993

Ledamöter: Hans Tocklin, Karl-Ingvar Rundqvist, Karin Isacsson, Ulf E. Nilsson, Ola Bengtson, Inge Janerus (skiljaktig) och Erik Adolfsson (förste ombudsman i Försvarets Civila Tjänstemannaförbund; tillfällig ersättare).

Sekreterare: Gertrud Forkman

Ledamoten Inge Janerus skiljaktiga mening

I likhet med majoriteten anser jag att det saknas anledning att frångå den praxis i fråga om skadestånd i anställningsskyddsmål som har etablerats, men menar att ett högre belopp är motiverat i detta fall. Bolaget har genom uppsägningen och avstängningen ingripit mot K-E.K. för att denne offentligt uttalat sin mening om vissa sidor av bolagets verksamhet, som ägde allmänt intresse. Åtgärderna framstår sålunda som en avsiktlig kränkning av K-E.K:s yttrandefrihet. Detta bör enligt min mening arbetsdomstolen se särskilt allvarligt på. Skadeståndet till K-E.K. borde bestämmas till 100 000 kr.

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.