AD 1996 nr 21
Sedan en polisman åtalats för viss gärning men åtalet ogillats på den grunden att gärningen inte var brottslig, avskedar arbetsgivaren polismannen enligt 11 kap. 2 § första meningen lagen (1976:600) om offentlig anställning (1976 års LOA) under åberopande av att gärningen utgjort grov tjänsteförseelse som visat att polismannen uppenbarligen var olämplig att inneha sin anställning. - Fråga huruvida avskedandet stått i strid med den s.k. månadsregeln i 11 kap. 5 § första stycket första meningen 1976 års LOA. Betydelsen av att, för det fall åtgärd vidtagits för att anställa åtal mot arbetstagaren, enligt 14 kap. 6 § 1976 års LOA ett ärende om (uppsägning eller) avskedande inte får avgöras förrän ansvarsfrågan prövats slutligt.
Parter:
C., T., c/o advokat Anders Jonsson, Advokatfirman Olof Ahlstedt; Staten genom Rikspolisstyrelsen
Nr 21
T.C., c/o advokat Anders Jonsson, Advokatfirman Olof Ahlstedt i Göteborg
mot
Staten genom Rikspolisstyrelsen.
Tingsrättens dom (mellandom) av den 14 december 1994, se bilaga.
T.C. har överklagat tingsrättens domar samt yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara avskedandet av honom. Han har även i arbetsdomstolen som grund för sin talan åberopat i första hand att avskedandet stått i strid med bestämmelsen i 11 kap. 5 § första stycket första meningen lagen (1976:600) om offentlig anställning (1976 års LOA), enligt vilken avskedande inte får grundas enbart på omständighet som myndigheten känt till mer än en månad före prövningen (den s.k. månadsregeln). I andra hand har han hävdat att den av staten till stöd för avskedandebeslutet åberopade omständigheten inte är att bedöma som en grov tjänsteförseelse som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning.
Staten har bestritt ändring.
Arbetsdomstolen har beslutat att genom mellandom avgöra frågan, om staten genom avskedandet av T.C. handlat i strid med månadsregeln i 11 kap. 5 § första stycket första meningen 1976 års LOA. Prövningen har skett efter föredragning.
T.C. har i arbetsdomstolen åberopat ett utlåtande av den 11 juli 1995 av docenten i arbetsrätt vid Lunds universitet Birgitta Nyström.
Parterna har till utveckling av sin talan i mellandomsfrågan anfört i huvudsak detsamma som antecknats i tingsrättens mellandom av den 14 december 1994, med följande tillägg och förtydliganden.
T.C.
Enligt hans mening avser bestämmelsen i 14 kap. 6 § 1976 års LOA endast avskedandebeslut som grundas på att arbetstagaren begått brott, dvs. avskedande enligt lagens 11 kap. 1 §. Om arbetsgivaren anser att arbetstagaren kan avskedas på grund av grov tjänsteförseelse, har 14 kap. 6 § ingen relevans. Det är då enbart 11 kap. 5 § 1976 års LOA som reglerar inom vilken tid som arbetsgivaren måste fatta sitt beslut om avskedande. Arbetsgivaren måste således i detta fall besluta om avskedande redan inom en månad från det att han fått kunskap om förseelsen. Det gäller även om arbetsgivaren anser att gärningen varit brottslig och har anmält den till åtal.
Det i tingsrättens dom åberopade uttalandet i förarbetena till 22 § statstjänstemannalagen (prop. 1975:78 s. 196) att avskedande inte torde kunna komma i fråga, om ett åtal ogillas "på annan grund än att den åtalade gärningen inte är brottslig", syftar inte på den frågeställning som är aktuell i målet. Det synes i stället ha varit avsett att kommentera regeln i 14 kap. 5 § 1976 års LOA om hinder mot dubbelbestraffning. Det är alltså felaktigt att som tingsrätten gjort dra oerhört långtgående slutsatser av uttalandet.
Man kan även jämföra med 1976 års LOA:s regler om preskription av disciplinpåföljd. Enligt 14 kap. 5 § gäller att en arbetstagare, som i ett ärende om disciplinansvar eller avskedande inte inom två år efter förseelsen erhållit anmaning enligt 14 kap. 1 § att yttra sig i ärendet, inte får åläggas disciplinpåföljd som avses i 10 kap. 1-3 §§. Rörande bestämmelsen i 14 kap. 5 § uttalades i Tjänsteansvarskommittens slutbetänkande (Ds Ju 1983:7) Tjänsteansvar i offentlig verksamhet bl.a. (s. 290): "Har vederbörande myndighet i sådana fall valt att göra åtalsanmälan i stället för att inleda disciplinärt förfarande - - - kan givetvis frågan om disciplinansvar förfalla till följd av att preskription hinner inträda medan det straffprocessuella förfarandet pågår." Arbetsgivaren förlorar således rätten att ålägga en arbetstagare disciplinpåföljd efter t.ex. en frikännande dom, om det förflutit mer än två år från händelsen utan att skriftlig anmaning enligt 14 kap. 1 § utfärdats. Preskriptionsregeln i 14 kap. 5 § gäller endast disciplinansvar, inte avskedande. Lagstiftaren har alltså beträffande avskedande inte funnit det nödvändigt med annan preskriptionsregel än 11 kap. 5 § 1976 års LOA.
I målet är ostridigt att den enda omständighet som staten åberopat till grund för avskedandet av T.C. inträffade natten mellan den 23 och 24 september 1993 och blev känd för staten redan den 24 september 1993. Beslutet att avskeda honom meddelades först den 16 augusti 1994, dvs. långt mer än en månad efter det att staten fick kännedom om den ifrågavarande omständigheten.
Staten genom Rikspolisstyrelsen
I målet är fråga om en och samma gärning, beträffande vilken har prövats dels om den varit brottslig och dels, sedan allmän domstol funnit så inte vara fallet, om den varit att bedöma som en grov tjänsteförseelse. Sedan åtgärd vidtagits för att anställa åtal mot T.C. för den ifrågavarande gärningen, har ärendet avseende avskedande av honom på grund av denna enligt 14 kap. 6 §§ 1976 års LOA inte fått avgöras förrän ansvarsfrågan prövats slutligt. Av 11 kap. 2 § samma lag följer att endast en gärning som inte är brott kan bedömas som grov tjänsteförseelse. Det ligger i sakens natur att ansvarsfrågan för gärningen måste ha prövats slutligt innan staten kunnat avgöra, om gärningen varit att bedöma som en grov tjänsteförseelse eller inte. Sedan hovrättens dom vunnit laga kraft den 22 juli 1994 har Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd inom den i 11 kap. 5 § föreskrivna månadsfristen fattat sitt beslut att avskeda T.C..
Domskäl
Enligt 11 kap. 1 § 1976 års LOA - vilken är den lag som enligt punkt 6 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:260) om offentlig anställning (1994 års LOA) skall tillämpas i detta fall - får en arbetstagare avskedas om han begått brott som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. Vidare får enligt 11 kap. 2 § första meningen 1976 års LOA en arbetstagare avskedas om han genom annan gärning än brott begått grov tjänsteförseelse som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning.
Enligt 11 kap. 5 § första stycket första meningen 1976 års LOA får ett avskedande inte grundas enbart på omständighet, som myndigheten har känt till mer än en månad före prövningen. Med uttrycket "prövningen" torde därvid åsyftas själva beslutet om avskedande (se Tjänsteansvarskommittens slutbetänkande /Ds Ju 1983:7/ Tjänsteansvar i offentlig verksamhet, s. 347 f.).
För det fall att åtgärd vidtagits för att anställa åtal mot arbetstagaren för en viss gärning gäller dock enligt 14 kap. 6 § 1976 års LOA, att ett ärende om (uppsägning eller) avskedande på grund av gärningen i fråga inte får avgöras, förrän ansvarsfrågan har prövats slutligt. Detta gäller vare sig gärningen är erkänd eller bestridd av arbetstagaren (se bl.a. prop. 1984/85:117 s. 22).
Det är vedertaget att bestämmelsen i 11 kap. 5 § första stycket första meningen - bl.a. mot bakgrund av bestämmelsen i 14 kap. 6 § - är att förstå så att arbetsgivaren, om åtgärd vidtagits för att anställa åtal mot en arbetstagare för viss gärning och åtalet leder till fällande dom, har rätt att inom en månad från domens lagakraftvinnande avskeda arbetstagaren med åberopande av 11 kap. 1 §. Månadsfristen anses i detta fall alltså börja löpa först när domen i brottmålet vinner laga kraft. - Den fråga som nu är föremål för prövning är emellertid om arbetsgivaren, för det fall att åtalet leder till en friande dom i brottmålet, på motsvarande sätt kan ha rätt att inom en månad från domens lagakraftvinnande avskeda arbetstagaren med åberopande av 11 kap. 2 §, förutsatt att arbetstagaren begått gärningen och att denna av arbetsgivaren bedöms som en grov tjänsteförseelse som visar att arbetstagaren uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning.
Av betydelse är därvid att bestämmelsen i 14 kap. 6 § är undantagslös och intill dess att ansvarsfrågan har prövats slutligt utgör hinder för avskedande på grund av den gärning - dvs. det faktiska handlande eller motsvarande - beträffande vilken åtgärd har vidtagits för anställande av åtal. Bestämmelsen måste följaktligen anses hindra inte enbart avskedande enligt 11 kap. 1 § utan även avskedande enligt 11 kap. 2 § på grund av ifrågavarande gärning, förutsatt att denna anmälts till åtal eller eljest blivit föremål för brottmålsförfarande. Detta ligger väl i linje med motiven bakom bestämmelsen i 14 kap. 6 §, vilka har redovisats i förarbetena till dess föregångare, 22 § första stycket andra meningen statstjänstemannalagen (1965:274) i denna bestämmelses lydelse fr.o.m. den 1 januari 1976. Föredraganden anförde där bl.a. följande (prop. 1975:78 s. 165):
"Det torde f.n. inte vara möjligt att säga upp en tjänsteman på grund av brottslig gärning som anmälts till åtal och som kan föranleda avsättning enligt 20 kap. 8 § BrB (jfr Regeringsrättens årsbok 1967 ref. 9). För att bibehålla statstjänstemannens anställningstrygghet i detta hänseende bör det - som även har förordats av ett par remissinstanser - åläggas arbetsgivaren att i sådana fall då tjänsteman har anmälts till åtal eller brottmålsförfarande av annat skäl har inletts mot honom avvakta utgången i brottmålet, innan frågan om avskedande på grund av gärning som omfattas av åtalet slutligt prövats. Givetvis bör inte heller beslut om avskedande på grund av icke kriminaliserad tjänsteförseelse meddelas, innan ansvarsfrågan har prövats av arbetsgivaren."
Tanken har tydligen varit att arbetsgivaren, i fall då åtgärd vidtagits för anställande av åtal beträffande en gärning som påstås ha begåtts av arbetstagaren, inte skall tillåtas att skilja arbetstagaren från anställningen innan ansvarsfrågan har avgjorts efter den typiskt sett mer ingående prövningen i brottmålsförfarandet. Intresset av att hindra ett sådant skiljande från anställningen är inte mindre därför att den ifrågavarande gärningen, om den i brottmålsförfarandet skulle befinnas styrkt men inte brottslig, likväl kan vara att bedöma som en grov tjänsteförseelse. Det framstår därför som uteslutet att regleringen avsetts innebära att arbetsgivaren - om han anser att en påstådd gärning av arbetstagaren kan bedömas som brottslig och därför anmäler den till åtal - skulle utan att avvakta utgången i brottmålet kunna enligt 11 kap. 2 § avskeda arbetstagaren under åberopande av att gärningen i vart fall utgjort en grov tjänsteförseelse. Att en sådan ordning inte skulle kunna anses ligga i arbetstagarens intresse är uppenbart.
14 kap. 6 § 1976 års LOA måste alltså uppfattas såsom innebärande hinder - intill dess att ansvarsfrågan har prövats slutligt - för avskedande inte bara enligt 11 kap. 1 § utan också enligt 11 kap. 2 § på grund av en gärning beträffande vilken åtgärd vidtagits för anställande av åtal. Det är tydligt att detta måste få betydelse även för tolkningen av månadsregeln i 11 kap. 5 §. Lika väl som denna regel mot bakgrund av bl.a. bestämmelsen i 14 kap. 6 § är att förstå så att månadsfristen för avskedande enligt 11 kap. 1 § börjar löpa först när en fällande dom avseende den åtalade gärningen vunnit laga kraft - och detta även i fall då arbetstagaren omedelbart erkänt brottet - lika väl måste den förstås så att arbetsgivaren vid en friande dom avseende gärningen, sedan denna dom vunnit laga kraft, har den föreskrivna månadsfristen på sig för att eventuellt fatta beslut om avskedande enligt 11 kap. 2 § med hänvisning till att gärningen likväl utgjort en sådan grov tjänsteförseelse som avses i denna bestämmelse. Såsom framhållits i det i tingsrättens dom återgivna uttalandet av föredraganden i prop. 1975:78 (s. 196) bör en förutsättning för ett sådant avskedandebeslut dock självfallet vara att åtalet inte har ogillats på någon annan grund än att den åtalade gärningen inte är brottslig.
Det kan visserligen hävdas att den nu angivna tolkningen av bestämmelsen i 11 kap. 5 § 1976 års LOA står i mindre god överensstämmelse med bestämmelsens ordalydelse, i vart fall i den situationen att själva den åtalade gärningen har vitsordats av arbetstagaren och därmed kommit till arbetsgivarens kännedom kanske långt innan brottmålet avgjorts. Samma invändning kan emellertid riktas mot den vedertagna tolkningen av bestämmelsen för det fall att det är fråga om att arbetstagaren även erkänt att gärningen varit brottslig. Det skulle sålunda kunna göras gällande att, om arbetsgivaren fått kännedom om erkännandet och detta stöds av omständigheterna i övrigt, månadsfristen enligt ordalagen i bestämmelsen skulle börja löpa från den dag då arbetsgivaren fick sådan kännedom (jfr ett uttalande i prop. 1984/85:117, s. 23, om månadsregeln i 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen). Såsom tidigare framgått anses detta emellertid inte vara fallet. Bakgrunden därtill är uppenbarligen bestämmelsen i 14 kap. 6 § vilken annars, med hänsyn till den normala tidsåtgången för en brottmålsrättegång, regelmässigt skulle medföra att månadsregeln innebar hinder för avskedande även vid fällande dom i ansvarsfrågan rörande ett erkänt brott.
Avgörande för tolkningen av månadsregeln i 11 kap. 5 § med avseende på det i målet aktuella fallet måste därför vara att bestämmelsen i 14 kap. 6 § är undantagslös och - intill dess att ansvarsfrågan prövats slutligt - hindrar även avskedande enligt 11 kap. 2 § på grund av en gärning som gjorts till föremål för brottmålsförfarande. Det kan nämligen inte antas ha varit lagstiftarens avsikt att arbetsgivaren, i fall då han anser att en viss gärning kan bedömas som brottslig och därför anmäler den till åtal, om gärningen i brottmålet bedöms som icke brottslig skulle till följd av tidsåtgången för brottmålsförfarandet vara förhindrad att avskeda arbetstagaren med stöd av 11 kap. 2 §, trots att gärningen är att bedöma som en grov tjänsteförseelse. I sammanhanget måste beaktas att arbetsgivaren enligt 1976 års LOA inte alltid har frihet att välja, om en gärning skall anmälas till åtal eller inte. Enligt lagens 12 kap. 1 § är arbetsgivaren sålunda skyldig att till åtal anmäla en arbetstagare som är skäligen misstänkt för sådant i tjänsteutövningen begånget brott som avses i 20 kap.1-3 §§brottsbalken eller annat brott varigenom han har åsidosatt åliggande i tjänsteutövningen, om för brottet är föreskrivet fängelse eller det finns anledning anta att talan om enskilt anspråk kommer att föras.
I det i målet aktuella fallet har Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd genom beslut den 16 augusti 1994 avskedat T.C. från hans tjänst som polisassistent vid Polismyndigheten i Göteborg. Avskedandet har med åberopande av 11 kap. 2 § 1976 års LOA skett på grund av hans handlande gentemot en kvinna natten mellan den 23 och 24 september 1993. Denna gärning har varit föremål för åtal, vilka ogillats av Hovrätten för Västra Sverige genom dom den 23 juni 1994, ett åtal för grovt sexuellt utnyttjande därför att det inte ansetts styrkt att kvinnan befunnit sig i ett sådant tillstånd som förutsatts för att T.C:s gärning skulle vara straffbar som sexuellt utnyttjande samt ett åtal för grovt tjänstefel därför att gärningen inte begåtts vid myndighetsutövning. Hovrättens dom vann laga kraft den 22 juli 1994. Eftersom avskedandebeslutet meddelades inom en månad därefter, har avskedandet i enlighet med det här tidigare anförda inte stått i strid med månadsregeln i 11 kap. 5 § 1976 års LOA.
Domslut
Domslut
Arbetsdomstolen fastställer domslutet i tingsrättens mellandom av den 14 december 1994 på det sättet, att arbetsdomstolen förklarar att Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnds beslut den 16 augusti 1994 att avskeda T.C. inte har stått i strid med bestämmelsen i 11 kap. 5 § första stycket första meningen lagen (1976:600) om offentlig anställning.
Ledamöter: Ove Sköllerholm, Lennart Aspegren och Lennart Andersson. Enhälligt.
Sekreterare: Susanne Sjöblom
Tingsrättens mellandom (ledamöterna: Ulla Ljunggren-Thedeen, Annika Marcus och Håkan Larson)
BAKGRUND
Den 23 november 1993 väckte åklagaren åtal mot T.C. vid Göteborgs tingsrätt och yrkade ansvar enligt stämningsansökan, domsbilaga 1.
Sedan Göteborgs tingsrätt ogillat åtalet för grovt sexuellt utnyttjande och dömt T.C. för grovt tjänstefel konstaterade Hovrätten för Västra Sverige i sin dom den 23 juni 1994 bl.a. att T.C:s förfarande stred mot allmänna principer för polisverksamhet men lämnade åtalet för grovt tjänstefel utan bifall eftersom T.C:s handlande inte innefattade myndighetsutövning.
T.C. avstängdes från sin tjänst den 7 juli 1994 på grund av utredning om grov tjänsteförseelse på grund av händelsen 23-24 september 1993.
Hovrättens dom vann laga kraft den 22 juli 1994.
Den 16 augusti 1994 avskedades T.C. från sin tjänst genom beslut av Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen, domsbilaga 2.
Den 16 september 1994 inkom stämningsansökan i detta mål.
YRKANDEN M.M.
T.C. yrkar att personalansvarsnämndens beslut ogiltigförklaras.
I första hand påstår T.C. att avskedandet endast grundas på en händelse som ägde rum natten mellan 23-24 september 1993 och att händelsen varit känd för hans arbetsgivare längre tid än en månad före arbetsgivarens prövning av frågan om avskedande. T.C. har åberopat 11 kap. 5 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) i dess lydelse före 940701 till stöd för sin talan.
I andra hand gör T.C. gällande att hans handlande inte skall bedömas som grov tjänsteförseelse och om den varit grov har hans handlande inte medfört att han visat sig uppenbarligen olämplig att inneha sin tjänst.
Tingsrätten prövar i mellandom frågan huruvida personalansvarsnämndens beslut att avskeda T.C. fattats inom rätt tid med hänsyn till bestämmelserna i 11 kap. 5 § LOA.
Såsom grund har T.C. anfört: Vad som hände den aktuella natten har varit känt för arbetsgivaren sedan den 24 september 1993 och således cirka 9,5 månader innan han avstängdes för prövning av frågan om avsked på grund av grov tjänsteförseelse. Grund för avskedande föreligger enligt LOA enligt dess äldre lydelse, om arbetstagaren visat sig uppenbarligen olämplig att inneha sin anställning genom att han antingen har begått brott (11:1 LOA) eller att han begått grov tjänsteförseelse (11:2 LOA). Enligt 11:5 LOA får ett avsked inte grundas enbart på omständighet som myndigheten har känt till mer än en månad före prövningen. Om avskedandegrunden är brottsligt förfarande enligt 11:1 LOA gäller enligt 14:6 LOA att, om åtgärd för att inleda åtal vidtagits, avskedandet inte får avgöras förrän ansvarsfrågan i brottmålet har prövats slutligt. Innebörden av sistnämnda regel, som är en skyddsregel till den anställdes förmån, är att arbetsgivaren inte självständigt får avgöra att ett visst förfarande varit brottsligt utan att arbetsgivaren måste avvakta domstols lagakraftägande dom i ansvarsfrågan. Utgångspunkten för beräkningen av månadsfristen enligt 11:5 LOA är således olika om avskedandegrunden är brottsligt förfarande eller grov tjänsteförseelse. Är avskedandegrunden brottsligt förfarande räknas månadsfristen från lagakraftägande brottmålsdom. Är avskedandegrunden grov tjänsteförseelse räknas månadsfristen från det arbetsgivaren får kännedom om den avskedsgrundande handlingen.
Staten har anfört att avskedandet skall bestå i enlighet med personalansvarsnämndens beslut. I nu aktuell fråga har staten anfört: Hovrättens dom vann laga kraft den 22 juli 1994 och personalansvarsnämndens beslut fattades den 16 augusti 1994. Enligt 14:6 LOA får ett ärende avseende avskedande på grund av gärningen inte avgöras förrän ansvarsfrågan har prövats slutligt. Detta gäller oavsett om gärningen är erkänd eller bestridd. Nämnden har således beslutat om avskedande inom den stipulerade månadsfristen enligt 11:5 LOA, nämligen inom en månad räknat från det att hovrättens dom vann laga kraft.
AKTUELL LAGTEXT
LOA hade vid aktuell tid följande lydelse i relevanta delar.
11 kap. Avskedande
2 § - Har arbetstagare genom annan gärning än brott begått grov tjänsteförseelse, som visar att han är uppenbarligen olämplig att inneha sin anställning, får han avskedas i stället för att disciplinpåföljd ålägges honom...
5 § 1 st - Avskedande får ej grundas på omständigheter som myndigheten har känt till mer än en månad före prövningen...
14 kap. Handläggningen av vissa frågor som avses i 7 och 10-13 kap.
6 § - Har åtgärd vidtagits för att anställa åtal mot en arbetstagare, får ett ärende om uppsägning eller avskedande på grund av gärningen i fråga inte avgöras, förrän ansvarsfrågan har prövats slutligt.
DOMSKÄL
Fråga i målet är när månadsfristen skall börja räknas. Den 24 september 1993, då staten ostridigt fick kännedom om händelsen eller den 22 juli 1994 då hovrättens dom vann laga kraft? Eller annorlunda formulerat: Har staten i förevarande fall kunnat invänta lagakraftägande dom och ändå inom rätt tid kunnat avskeda T.C.? Avser bestämmelsen i 14:6 LOA endast avsked på grund av brott (11:1 LOA) eller även avsked enligt 11 kapitlet i övrigt?
I målet aktuella bestämmelser flyttades från Statstjänstemannalagen (1965:60) till LOA utan ändring i sak (prop 1975/75:105, s 259 och 262). Bestämmelsen, 22 § Statstjänstemannalagen, infördes strax innan LOA genomfördes. I förarbetena till 22 § Statstjänstemannalagen (prop 1975:78 om ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet m.m.) sägs att "om gärningen anmälts till åtal eller brottmålsförfarande eljest har inletts mot tjänstemannen, får den offentlige arbetsgivaren ... inte avgöra frågan om tjänstemannens avskedande förrän ansvarsfrågan slutligt har prövats. Ogillas åtalet på annan grund än att den åtalade gärningen inte är brottslig, torde avskedande inte kunna komma ifråga" (a a, s 196). 14:6 LOA ändrades 1986 så att arbetsgivaren även vid uppsägning är tvungen att invänta ansvarsfrågans slutliga prövning. De förarbeten som föregår denna ändring (prop 1984/85:117) behandlar dock inte bestämmelsen i övrigt och dess konsekvenser.
Enligt tingsrättens mening gäller bestämmelsen i 14:6 LOA generellt för reglerna om avsked i 11 kap, det vill säga både avsked på grund av brott och avsked på grund av grov tjänsteförseelse. Vid en friande brottmålsdom - på den grund att gärningen inte är brottslig - har arbetsgivaren således kvar sin rätt att åberopa gärningen till grund för avskedande enligt 11:2 LOA.
Åtalet mot T.C. ogillades på grund av att hovrätten inte fann att T.C. utövat myndighetsutövning. Gärningen var därmed inte brottslig. I enlighet med lagtexten, vilken stöds av uttalandena i förarbetena, finner tingsrätten att arbetsgivaren har haft skyldighet att invänta dom i brottmålet före beslut om avskedande. Sådant beslut måste fattas inom en månad från det att domen i ansvarsfrågan vunnit laga kraft. Det är ostridigt att så skett.
Denna mellandom får, med tillämpning av 49 kap. 1 § 2 st rättegångsbalken, överklagas endast i samband med att tingsrättens slutliga avgörande överklagas.
DOMSLUT
Tingsrätten fastställer att beslut den 16 augusti 1994 av Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen att avskeda T.C. har fattats inom rätt tid med hänsyn till bestämmelserna i 11 kap. 5 § lagen (1976:600) om offentlig anställning i dess lydelse före den 1 juli 1994.
ÅKLAGARMYNDIGHETEN ANSÖKAN OM Domsbilaga 1
Göteborg STÄMNING
1993-11-23 C 41158-93
1. GROVT SEXUELLT UTNYTTJANDE alt. GROVT TJÄNSTEFEL
Målsägande
A (identitetsuppgifter framgår av bifogade förslutna kuvert ) (underr.)
Gärning
C. har natten mellan den 23 och 24 september 1993 under tjänsteutövning som polisassistent hos polisen i Göteborg fått uppgift om att en berusad kvinna i Rosenlundsområdet var i behov av polisens hjälp.
C. har gemensamt med kollegan L. kontaktat kvinnan och erbjudit henne att sitta i polisbilen. Kvinnan har, i tron att hon därvid befann sig i säkerhet, tagit plats bredvid C. i bilens baksäte. Oombedd har därefter L. fört polisbilen från Rosenlundsområdet till en plats vid Falutorget i Göteborg.
C. har, oaktat kvinnan var berusad och i behov av hjälp, otillbörligt utnyttjat henne till att i polisbilen vid Falutorget låta kvinnan sexuellt tillfredställa honom genom att utföra ett oralt samlag.
Brottet är med hänsyn till att det utförts av polisman under tjänsteutövning samt att C. visat särskild hänsynslöshet i det han utnyttjat kvinnans utsatta belägenhet att bedöma såsom grovt.
Lagrum
6 kap 3 § 2 st brottsbalken
Alternativt
C. tjänstgjorde natten mellan den 23 och 24 september 1993 som polisassistent inom 3:e vaktdistriktet, Polisen i Göteborg. Han var befälhavare i polisbil 3110 och tjänstgjorde i den tillsammans med polisassistent L.. De hade övervakningsuppgifter i centrala Göteborg.
Patrullen C./L. erhöll uppgift om att en kvinna som befann sig i Rosenlundsområdet var i behov av hjälp från patrullen. Kvinnan påträffades utanför Telias lokaler på Rosenlundsgatan och C. erbjöd henne att sitta i polisbilen. När kvinnan tagit plats i bilens baksäte, bredvid C., körde L. bilen till Falutorget i Göteborg. I polisbilen på Falutorget lät C. kvinnan sexuellt tillfredställa honom genom ett oralt samlag. Kvinnan har därefter med polisbilen körts tillbaka till Rosenlundsområdet och avlämnats där.
C. har åsidosatt vad som gällt för hans myndighetsutövning som polisman
Genom att:
underlåta omhändertaga kvinnan jämlikt lagen om omhändertagande av berusade personer m.m.
Genom att:
under tjänstetid i polisens fordon ha samlag med kvinnan
Genom att härigenom:
agera på sätt som uppenbarligen strider mot de allmänna principer för polisverksamhet som framgår av polislagen och polisförordningen.
Brottet är att anse som grovt enär C. genom sitt agerande allvarligt missbrukat sin ställning som polisman i Göteborg och därigenom orsakat såväl polismyndigheten som enskild allvarligt förfång.
Domsbilaga 2
Rikspolisstyrelsen BESLUT
Personalansvarsnämnden 1994-08-16 Protokoll 1994:18
PAN-793-172/93
Polisassistenten
T.C.
c/o advokaten Anders Jonsson
Box 11017
404 21 GÖTEBORG
FRÅGA OM AVSKEDANDE ENLIGT 11 KAP. 2 § LAGEN (1976:600) OM OFFENTLIG ANSTÄLLNING (LOA) (jfr SFS 1994:260, övergångsbestämmelserna p.6)
Beslut
Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen beslutar att avskeda Er från Er tjänst som polisassistent vid Polismyndigheten i Göteborg.
Det tidigare meddelade beslutet om avstängning från Ert arbete vid polismyndigheten skall fortsätta att gälla till dess anställningen upphör.
Redogörelse för ärendet
Ni har varit åtalad för grovt sexuellt utnyttjande alternativt grovt tjänstefel. Genom en lagakraftvunnen dom meddelad den 23 juni 1994 av Hovrätten för Västra Sverige ogillades åtalet på den grunden att brott inte ansågs styrkt (sexuellt utnyttjande), respektive gärningen ej bedömdes som straffbar (grovt tjänstefel). I anledning av hovrättens dom har fråga nu uppkommit om det påtalade förfarandet istället skall bedömas som en grov tjänsteförseelse och därför föranleda avsked.
Av handlingarna i ärendet framgår att Ni under natten mellan den 23 och 24 september 1993 tjänstgjorde i en polisbil i Göteborg tillsammans med en kollega. Ni var äldre i tjänsten och var - i brist på andra instruktioner - att anse som förman. Efter det att Ni genom kommunikationscentralen fått information om att en kvinna kunde vara i behov av hjälp, eftersökte Ni och anträffande henne i ett område där prostitution förekommer. Hon var upprörd och erbjöds att sätta sig i polisbilens baksäte, vilket hon accepterade. Ni tog plats i baksätet bredvid kvinnan som gjorde sexuella närmanden mot Er. Er kollega, som från förarplatsen uppmärksammade vad som var på väg att ske, förde polisbilen till en undanskymd plats där Ni lät kvinnan utföra ett oralt samlag med Er. När samlaget var avslutat förde Er kollega polisbilen åter till platsen där Ni anträffat kvinnan. Kvinnan steg då ur bilen och åkte därifrån med en manlig bekant.
Ni är genom beslut av personalansvarsnämnden den 7 juli 1994 avstängd från Ert arbete. Ni har dessförinnan, pga misstankar om brott, varit avstängd från den 13 oktober 1993 till den 23 juni 1994.
Ni har inkommit med yttrande.
Polismyndigheten i Göteborgs och Bohus län har inkommit med yttrande.
Svenska Polisförbundet har ej begärt överläggning.
Motivering
Personalansvarsnämnden finner att bestämmelsen i 11 kap. 5 § första stycket LOA inte utgör hinder mot att nu pröva frågan om avskedande av Er (jfr 14 kap. 6 § LOA).
Enligt 11 kap. 2 § LOA får en arbetstagare avskedas i stället för att disciplinpåföljd ålägges honom, om han genom annan gärning än brott har begått grov tjänsteförseelse som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning.
Enligt 5 kap. 1 § polisförordningen (1984:730) skall en polisman i sin tjänsteutövning uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning. Han skall vidare bl.a. uppträda hövligt och hänsynsfullt samt iaktta självbehärskning.
Till grund för avskedandeinstitutet enligt LOA ligger syftet att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet. För att en polisman skall kunna fullgöra sina uppgifter är det av avgörande betydelse att han åtnjuter allmänt förtroende. En förutsättning för detta är att polismannen är oförvitlig och att han uppträder på ett sätt som överensstämmer med den nyss berörda bestämmelsen i polisförordningen.
Vid den aktuella händelsen var Ni förman för Er kollega. Ert tjänsteuppdrag innebar inledningsvis att undersöka om en deprimerad och berusad kvinna var i behov av hjälp. Vid den straffrättsliga bedömningen har det konstaterats att Ert handlande inte utgjorde myndighetsutövning. Oavsett det finner nämnden det synnerligen anmärkningsvärt att Ni låtit den för kvinnan känsliga och utsatta situationen utmynna i att hon tillfredställde Er sexuellt. Att under tjänstetid, i polismålat fordon och i uniform inlåta sig i ett sådant beteende kan också, inte minst när det sker i ett område som är känt för prostitution, väcka misstankar om otillbörliga kontakter mellan polismän och prostituerade.
Genom Ert handlande har Ni allvarligt åsidosatt Era åligganden enligt polisförordningen. Det skulle vara stötande om någon som gjort sig skyldig till sådant handlande skulle få kvarbli i tjänst som polisman. Nämnden anser mot den bakgrunden att den tjänsteförseelse som Ni har gjort Er skyldig till skall bedömas som grov och att Ni därigenom visat att Ni uppenbarligen är olämplig att inneha denna anställning.
Nämnden finner att de personliga problem Ni uppgivit Er ha haft vid tiden för händelsen inte är av den arten att de kan ursäkta det inträffade eller i övrigt påverka nämndens bedömning i avskedandefrågan.
Talan mot beslutet
Om Ni vill söka ändring i beslutet om avskedande skall Ni väcka talan inom fyra (4) veckor räknat från den dag Ni får del av beslutet. Iakttar Ni inte detta är rätten till talan förlorad.
Talan mot beslutet om avstängning är inte inskränkt till viss tid.
Talan skall väckas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.