1. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 2 & brottsbalken skall ha nedan an-

givna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap. 2 5'

Arbetstagare som mottaget, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning. dömes för mut- brott till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om arbetstagaren begått gärningen in- nan han erhöll anställningen eller efter det han slutat densamma. År brottet grovt, dömes till fängelse i högst sex år.

Vad i första stycket sägs om är- betstagare äger motsvarande tillämpning på

[. ledamot av styrelse, verk, nämnd. kommitté eller annan sådan myndighet som hör till staten eller till kommun, landstingskommun, kommunalförbund, kyrklig samfäl- lighet, allmän försäkringskassa el- ler till någon sådan arbetsgivare som avses i 1 kap. 15 3 lagen ( 1976:600 ) om offentlig anställ- ning.

Arbetstagare som tar emot, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, döms för mutbrott till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om at- betstagaren begått gärningen innan han erhöll anställningen eller efter det han slutat densamma. Är brot- tet grovt, döms till fängelse i högst sex år.

Vad i första stycket sägs om ar- betstagare äger motsvarande tillämpning på

1. ledamot av styrelse, verk. nämnd,_kommitté eller annan sådan myndighet som hör till staten eller till kommun, landstingskommun, kommunalförbund, församling, kyrklig samfällighet eller allmän försäkringskassa,

2. den som utövar uppdrag som är reglerat i författning, 3. krigsman eller annan som fullgör lagstadgad tjänsteplikt, 4. den som utan att inneha anställning eller uppdrag som nu har sagts utövar myndighet och

5. den som i annat fall än som avses i 1—4 på grund av förtroendeställ- ning såsom syssloman eller eljest fått att för annan sköta rättslig eller ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln av sådan angelägenhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

' Senaste lydelse 1982: l02.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1984/85:117 % ' 3

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1975: 667) om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att övergångsbestämmelsema till lagen (1975: 667) om ändring i brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Lagen (1948: 491) om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall skall samtidigt upphöra att gälla. __

Till suspension och avsättning får ej dömas efter ikraftträdandet. Ar fråga om gärning, som har begåtts före ikraftträdandet och som är straffbe- lagd enligt såväl äldre bestämmelse i 20 kap. 1, 2, 3 eller 4 5 som motsva- rande bestämmelse i dess nya lydelse, dömes till det straff för gärningen som föreskrives i den nya bestämmelsen. Den äldre bestämmelsen skall dock tillämpas, om den leder till lindrigare allmänt straff. I övrigt skall 5 5 första och andra styckena lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken äga motsvarande tillämpning.

Vad som föreskrives i20 kap. 1 5 andra stycket i dess nya lydelse skall tills vidare ej äga tillämpning !" fråga om beslut angående taxering som fattas av taxeringsnämnd.

Finns i författning som gäller när denna lag träder i kraft föreskrift om tystnadsplikt utan att straffansvar är föreskrivet för åsidosättande därav, äger 20 kap. 3 5 i dess nya lydelse ej tillämpning.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som har ersatts genom ny bestämmelse, skall hänvisningen i stället avse den nya bestämmelsen.

Har i författning, som tillkommit genom beslut av Kungl. Maj:t ensam, meddelats särskild föreskrift om straff eller åtal för åsidosättande av för- bud att yppa eller utnyttja vad någon har erfarit i allmän tjänst eller under utövande av tjänstcplikt, får föreskriften upphävas eller ändras av rege- ringen. om upphävandet eller ändringen innebär att 20 kap. 3 5 och 5 & tredje stycket i den nya lydelsen blir tillämpliga.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1986.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1984/85: 117

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst

Härigenom föreskrivs att 19 5 lagen ( 1966:413 ) om vapenfri tjänst skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 5'

Befogenhet att meddela vapenfri tjänstepliktig tillrättavisning till- kommer hos staten eller hos kom- mun anställd civilförsvars-, brand- eller arbetschef i fråga om' under- ställd personal. Med kommuner lik- ställs landstingskommuner, kom— munalförbund. församlingar, kyrk- liga samfälligheter, allmänna för- säkringskassor och sådana arbets- givare som'avses i 1 kap. 1 5 3 lagen (I976:600) om Ojfentlig an- ställning.

Befogenhet att meddela vapenfri tjänstepliktig tillrättavisning till- kommer hos staten eller hos kom- mun anställd civilförsvars-, brand- eller arbetschef i fråga om under— ställd personal. Med kommuner lik- ställs landstingskommuner. kom- munalförbund, församlingar, kyrk- liga samfälligheter och allmänna försäkringskassor.

Innan någon meddelar tillrättavisning, skall han vid förhör med den felande lämna denne tillfälle att förklara sig.

Denna lag träder i kraft den .1 januari 1986.

' Senaste lydelse 1982: 104.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1984/85:117

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1975: 689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare

Härigenom föreskrivs att 1 5 lagen (1975: 689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Denna lag äger tillämpning på tolk och översättare som anlitas av myndighet eller annat organ som utövar verksamhet för vars fullgö- rande staten eller kommun svarar samt på tolk och översättare som genomgått av regeringen eller av förvaltningsmyndighet som rege- ringen bestämmer föreskriven prövning. Med kommuner likställs landstingskommuner, kommunal- förbund, församlingar, kyrkliga samfälligheter, allmänna försäk- ringskassor och sådana arbetsgiva- re som avses i 1 kap. I 5 3 lagen (l976:600) om offentlig anställ- ning.

Föreslagen lydelse

15'

Denna lag äger tillämpning på tolk och översättare som anlitas av myndighet eller annat organ som utövar verksamhet för vars fullgö- rande staten eller kommun svarar samt på tolk och översättare som genomgått av regeringen eller av förvaltningsmyndighet som rege- ringen bestämmer föreskriven prövning. Med kommuner likställs landstingskommuner, kommunal- förbund, församlingar, kyrkliga samfälligheter och allmänna försäk- ringskassor.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1986.

' Senaste lydelse 1982: 105. T1 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr I 17

• Sida 6
•  Original

Prop. 1984/85: 117

5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig anställning

Härigenom föreskrivs att 13 kap. l i. 14 kap. 6 och 8 så och 16 kap. 7 5 samt rubriken till 14 kap. lagen (1976: 600) om offentlig anställning' skall ha

nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

13

Inledes enligt denna lag förfaran- de. som syftar till att ålägga arbets- tagare diseiplinpåfr'ilid eller till att avskeda honom. eller vidtages åt- gärd för att anställa åtal mot llt)- nom. får arbetstagaren avstängas från arbetet. om gärningen i fråga kan antagas medföra avskedande. Sådan avstängning får dock ej gäl- la för längre tid ätt till dess frågan om avskedande har prövats slut- ligt.

14

Handläggningen av frågor som avses i 10—13 kap.

Föreslagen lydelse

kap. 1 &

lnleds enligt denna lag ett förfa- rande. som syftar till att avskeda en arbetstagare. får han avstängas från arbetet.

Vidtas en åtgärd för att anställa åtal mot en arbetstagare. får han avstängas från arbetet. om gär- ningen ifråga kan antas medföra uppsägning eller avskedande.

En avstängning enligtft'irsta eller andra stycket gäller längst till dess anställningen app/rör.

kap.

Handläggningen av vissa frågor som avses i 7 och 10—13 kap.

65

Har åtgärd vidtagits för att an- ställa åtal mot arbetstagare, får ärende om avskedande på grund av gärningen i fråga ej avgöras. förrän ansvarsfrågan har prövats slutligt.

Beslutas avstängning enligt 13 kap. 1 5, skall frågan om avske- dande snarast tagas upp till pröv- ning. Vid avgörandet av denna frå- ga skall prövas huruvida avstäng- ningen skall bestå.

Har åtgärd vidtagits för att an- ställa åtal mot en arbetstagare. får ett ärende om uppsägning eller av- skedande på grund av gärningen i fråga inte avgöras. förrän ansvars- frågan har prövats slutligt.

8 &

Beslutas avstängning enligt 13 kap. 1 5. skall frågan om uppsäg- ning eller avskedande snarast prö- vas. Vid avgörandet av denna fråga skall också prövas huruvida av- stängningen skall bestå.

16 kap.

Bestämmelserna om skadestånd i 38, 41 och 42 55 lagen (1982: 80) om anställningsskydd skall tillämpas, om en myndighet i ärenden om dis- ciplinansvar. avskedande, avstäng-

' Lagen omtryckt 1982: 100.

7 & Bestämmelserna om skadestånd i 38. 41 och 42 55 lagen ( 1982:80 ) om anställningsskydd skall tillämpas, om en myndighet i ärenden om upp- sägning, disciplinansvar. avske-

• Sida 7
•  Original

Prop. 1984/85: 117 .; _ 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ning eller läkarundersökning bryter dande, avstängning eller läkarun- mot någon av följande bestämmel- dersökning bryter mot någon av föl- ser: jande bestämmelser: 1. 14 kap. 1 eller 3—9 5, 1. 14 kap. 1 eller 3—9 5. 2. 15 kap. 3, 4 eller 7 5, 2. 15 kap. 3, 4 eller 7 5,

3. föreskrifter enligt 13 kap. 4 & 3. föreskrifter enligt 13 kap. 4 5 om handläggning av ärende om av- om handläggning av ärende om av- stängning eller läkarundersökning, stängning eller läkarundersökning,

4. föreskrifter som avses i 15 kap. 4. föreskrifter som avses i 15 kap. 3 eller 6 5. 3 eller 6 5.

I fråga om avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 41 & lagen om anställningsskydd tillämpas 2 5 andra stycket samma lag.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1986. Vad som sägs i 13 kap. 1 & i dess nya lydelse om avstängning från arbetet på grund av gärningar, som kan antas medföra uppsägning, gäller inte beträffande gärningar som har begåtts före ikraftträdandet. ' I fråga om uppsägningar som har skett före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1984/85: 117 8

6. Förslag till Lag om ändring i lagen (1975: 1339) om justitiekanslerns tillsyn

Härigenom föreskrivs att 7 5 lagen (1975: 1339) om justitiekanslerns tillsyn skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse F öreslagen lydelse

75

Har myndighet meddelat beslut mot befattningshavare i ärende om till- lämpningen av särskilda bestämmelser för offentliga tjänstemän i lag eller annan författning om disciplinansvar eller om avskedande eller avstäng- ning från tjänsten på grund av brottslig gärning eller tjänsteförseelse. får justitiekanslern föra talan vid domstol om ändring i beslutet. Närmare bestämmelser om sådan talan meddelas i lag eller annan författning.

Har befattningshavare enligt vad därom är föreskrivet sökt ändring vid domstol i beslut som avses i första stycket och har beslutet tillkommit efter anmälan av justitiekanslern eller har även denne sökt ändring i beslutet. är justitiekanslern ensam befattningshavarens motpart i tvisten.

Vad i lag eller annan författning Vad i lag eller annan författning är föreskrivet om arbetsgivare skall är föreskrivet om arbetsgivare skall ifråga om tvister som avses i denna i fråga om tvister som avses i denna paragraf äga motsvarande tillämp- paragraf äga motsvarande tillämp- ning på justitiekanslern. ning på justitiekanslern. Bestäm-

melserna i4 kap. 7 $)" ol'/15 kap. 1 9" första stycket lagen (IW-1:37] ) om rättegången i arln'tstvister skall dock ej tillämpas i fråga om trist i vilken justitiekanslern för talan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1984/85: 117 ' 9

Utdrag JUSTlTlEDEPARTEMENTET _ PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1985-01 - 17

Närvarande: statsrådet Lundkvist. ordförande. statsråden Sigurdsen. Hjelm-Wallén. Andersson. Boström. Göransson. Gradin. Dahl. R. Carls- son. Holmberg. Thunborg. Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om tjänsteansvaret i offentlig verksamhet m. m.

3.1. Straffbestämmelsen i 20 kap. ] & brottsbalken behålls oförändrad

Mitt förslag: Någon ändring bör inte f.n. göras beträffande straffansva- ret enligt 20 kap. l & brottsbalken .

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag så till vida att någon ändring av det straffbara området inte är åsyftad. Enligt kommitté- förslaget skall dock begreppet myndighetsutövning utgå ur paragrafen och ersättas med en förklarande beskrivning av vad begreppet enligt kommit— tén bör anses innebära. För att vara sttaffbar skall enligt denna beskrivning gärningen begås i "verksamhet för vars fullgörande det allmänna svarar". Kommittén har också föreslagit att kravet på att gärningen skall innebära mer än ringa förfång slopas samt att den mot förfång och otillbörlig förmån skyddade kretsen på visst sätt inskränks. nämligen till att gälla någon enskild eller annan som år part i ärende som avses med verksamheten. Slutligen innehåller kommittéförslaget en ny konstruktion av en ringaregel för straffria förfaranden (betänkandet s. 203—26l).

• Sida 13
•  Original

Prop. 1984/85: 117 13

Remissinstanserna: Det övervägande antalet remissinstanser har instämt i att straffbestämmelsens räckvidd i princip bör vara oförändrad. Tre av dem (domstolsverket, länsåklagarmyndigheten i Västerbottens län och JO) har däremot ansett att det straffbara området bör utvidgas. Även om flertalet av remissinstanserna välkomnat förslaget att närmare försöka klargöra innebörden av begreppet myndighetsutövning i själva lagtexten, har många ställt sig avvisande eller tveksamma till tanken på att mönstra ut begreppet som sådant ur lagrummet. Skälet för detta är att begreppet anses vara väl inarbetat och förekommer med i huvudsak samma betydelse i flera andra sammanhang. Det har vid remissbehandlingen också uttalats att kommittéförslaget rent faktiskt skulle innebära en inte obetydlig utvidg- ning av det kriminaliserade området. JO och JK har yttrat sig angående förfångsrekvisitet och ansett att förfång enbart för det allmänna bör vara tillräckligt för straffbarhet. JO har emellertid satt i fråga om inte förfångs- rekvisitet kan undvaras. De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget till utformning av en ny ringaregel.

Skälen för mitt förslag: Kommittén har ingående analyserat innebörden av det för straffbarhet centrala begreppet myndighetsutövning och kartlagt praxis vad gäller tillämpningen av straffbudet i 20 kap. l & brottsbalken . På grundval härav har kommittén stannat för att gränserna kring det straffbara området i lagrummet bör vara oförändrade. Enligt vad kommittén under sitt arbete erfarit saknas nämligen belägg för att den omfattande avkrimi- nalisering som ämbetsansvarsreformen innebar på detta område fört med sig någon ökad benägenhet att begå sådana gärningar som genom reformen undantagits från straffansvar. Inte heller av annan anledning har kommit- tén funnit behov föreligga att frångå de nu rådande principerna för straff- barhetens omfattning. Kommittén har också uttryckligen framhållit att dess föreslagna definition av begreppet myndighetsutövning återger den innebörd lagrummet bör anses ha redan enligt sin nuvarande utformning. Det klarläggande i lagtexten av begreppet som kommittén föreslagit är främst betingat av en önskan att undanröja förekommande tvekan om Iagrummets räckvidd.

Alla remissinstanser utom tre delar utredningens uppfattning att det straffbara området i princip bör vara oförändrat. Bl. a. JO anser dock att det straffbara området bör utvidgas och att möjligheterna att underlåta åtal samtidigt bör ökas.

JO har pekat på en del brister i nuvarande ansvarssystem inom den offentliga sektorn. JO har bl.a. framhållit att det straffrättsliga ansvaret har särskilt stor betydelse för de situationer där ett disciplinärt förfarande bedöms vara otillräckligt, inte fungerar tillfredsställande eller kanske t.o.m. helt saknas. Enligt JO är också det straffrättsliga sanktionssyste- met ägnat att bättre tillgodose intressen av annat och ofta mer överordnat slag än de överväganden en arbetsgivare anser sig kunna lägga till grund för disciplinärt ingripande.

• Sida 14
•  Original

Prop. l984/85: 117 M

Huvudsyftet med ämbetsansvarsreformen kan sägas ha varit att avse- värt inskränka det kriminaliserade området och samtidigt närma ansvars- systemet inom den offentliga sektorn till vad som gäller för arbetstagare på den privata arbetsmarknaden. Som jag redan har nämnt ansågs det vara motiverat att straffrättsligt särställa offentliga funktionärer endast i den mån det kunde grundas på den offentliga verksamhetens speciella beskaf— fenhet.

] det hänseendet utgick man vid reformen från den grundläggande skill— nad mellan offentlig verksamhet och privat sådan som det innebär att offentliga funktionärer i vissa situationer har rätt att utöva offentlig myn- dighet över medborgarna. För att garantera att verksamhet som innefattar myndighetsutövning uppfyller högt ställda krav och fullgörs utan ovidkom- mande hänsyn befanns det vara nödvändigt att straffrättsligt skydda med- borgarnas intresse av korrekt myndighetsutövning mot allvarligare an- grepp. Mot bakgrund av dessa överväganden utformades straffbudet i 20 kap. ! & brottsbalken vilket kriminaliserar överträdelser som begås i myn- dighetsutövning.

Jag anser för egen del. i likhet med kommittén. att en straffrättslig bestämmelse av det slag som nu återfinns i 20 kap. l & brottsbalken inte kan undvaras. Vidare finner jag att de principer som legat till grund för straffbudets utformning i stort äger samma giltighet i dag som när de fördes fram i samband med ämbetsansvarsreformen. Jag kan visserligen i någon mån ha förståelse för de kritiska synpunkter JO haft. särskilt när det gäller påvisade begränsningar hos det disciplinära ansvarssystemet. Emellertid finner jag inte detta utgöra tillräcklig anledning att nu ändra principerna för straffbarhetens omfattning. Jag delar således kommitténs och majoritetens av remissinstanserna uppfattning att det straffbara området i lagbudet i princip bör vara oförändrat. Det kan emellertid finnas anledning att åter- komma till denna fråga efter det att den av riksdagen år l983 tillsatta utredningen som har till uppgift att göra en översyn av JO—ämbetct har avslutat sitt arbete.

En annan fråga är om det i detta sammanhang kan finnas anledning att. som kommittén föreslagit. närmare precisera det straffbara området i lagtexten utan att åsyfta någon egentlig ändring i sak.

Förutom JO har ytterligare ett tiotal remissinstanser förespråkat att en sådan precisering bör göras. Dessa har framhållit det värdefulla i att man genom en i lagtexten intagen förklarande beskrivning av det straffbara området åstadkommer att gränserna för bestämmelsens tillämpningsområ- de blir klarare än nu.

Mot detta har dock ett flertal av dem som yttrat sig hävdat att begreppet myndighetsutövning är väl inarbetat och förekommer med en likartad betydelse i flera skilda sammanhang såväl i brottsbalken som inom helt andra lagstiftningsområden. T. ex. har riksåklagaren i detta sammanhang framhållit att uttrycket som ett centralt begrepp har införlivats med rätts-

• Sida 15
•  Original

Prop. 1984/85:117 . 15 ordningen inom flera skilda områden och att en ändring av det slag utred- ningen föreslagit skulle medföra att överensstämmelsen-med andra lagrum där begreppet förekommer skulle rubbas. något som lagstiftningstekniskt sett knappast kan vara önskvärt.

För egen del är jag medveten om att tolkningen av begreppet myndig- hetsutövning har vållat svårigheter i rättstillämpningen. Med visst fog kan man därför i och för sig hävda att det vore motiverat atti själva lagtexten närmare precisera kriminaliseringens räckvidd. Genom de domstolsavgö- randen som förekommer på området och vars frekvens förefaller öka har dock den innebörd som skall tilläggas begreppet successivt blivit klarare. I flera fall har sålunda hithörande frågor prövats av högsta domstolen. Den mycket noggranna och ingående analys som begreppet har underkastats i utredningens betänkande torde vidare, som framhållits vid remissbehand- lingen, bli av stort värde för den fortsatta rättstillämpningen.

Som motståndarna till en ändring av den nuvarande formuleringen av bestämmelsen har framhållit förekommer begreppet myndighetsutövning inte bara i flertalet straffbud i 17 och 20 kap. i brottsbalken utan även i bestämmelser i t.ex. regeringsformen , skadeståndslagen och LOA. Be- greppet har också haft betydelse för utformningen av förvaltningslagen (l97l: 290). I motivuttalanden i de skilda lagstiftningsärenden där begrep- pet som sådant förekommer har gång efter annan framhållits att begreppet är avsett att ha en i allt väsentligt likartad innebörd i dessa olika samman- hang, trots att lagstiftningskomplexen i fråga företer stora olikheter vad gäller tillämpningsområde och syfte.

Uttrycket myndighetsutövning har således som ett centralt begrepp införlivats med rättsordningen inom åtskilliga olika lagstiftningsområden. Mot den bakgrunden har det givetvis ett värde i sig att termen förekommer även i den straffbestämmelse som kriminaliserar sådana förfaranden som utgör oriktig myndighetsutövning. Att mönstra ut begreppet ur straffbudet och därmed rubba den lagtekniska enhetligheten mellan de olika ifrågava- rande rättsområdena bör därför inte komma i fråga, för såvitt inte överty- gande skäl talar för en sådan lösning. Detta gäller så mycket mera som det finns anledning att befara att en omskrivande formulering av begreppet leder till nya tolkningssvårigheter för de rättstillämpande myndigheterna.

Mot den bakgrund som jag har angett nu finner jag inte intresset av att förtydliga bestämmelsen väga så tungt att det skulle uppväga de nackdelar som otvivelaktigt är förenade med att utmönstra uttrycket myndighets- utövning ur den grundläggande bestämmelsen om myndighetsmissbruk. Med hänsyn till hur denna har tolkats i rättspraxis vill jag f. ö. ifrågasätta om inte en lösning i linje med kommittéförslaget rent faktiskt skulle inne- bära en utvidgning av kriminaliseringen, nämligen till sådana områden av den offentliga verksamheten som rör lagtillämpning utan att det därför är fråga om utövande av myndighet. En sådan utvidgning. som främst torde få betydelse för den kommunala sektorn, är kanske ingalunda obefogad.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1984/85: 117 l6

Frågan har dock ett sådant samband med spörsmålet om JO: s kompetens- område att jag inte är beredd att närmare överväga den innan den förut nämnda utredningen angående JO-ämbetets framtid har slutförts.

Jag anser mig alltså inte f. n. böra föreslå någon ändring av lagbudets utformning vad gäller själva tillämpningsområdet. Det finns då som jag ser det inte tillräckliga skäl för att genomföra de övriga. mer lagtekniskt betonade. ändringar i bestämmelsen som kommittén föreslagit. Samman- fattningsvis menar jag därför att bestämmelsen åtminstone t.v. bör behål- las oförändrad.

3.2. Den särskilda straf'friheten för ledamöterna i taxeringsnämnderna upp- hävs

Mitt förslag: Undantaget från straffansvar för vårdslös myndighets- utövning för dem som deltagit i en taxeringsnämnds beslut angående taxering upphävs.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 262—267).

Remissinstanserna: Samtliga som yttrat sig i frågan har tillstyrkt förslaget.

Skälen för mitt förslag: Taxeringsmän har sedan lång tid tillbaka varit fria från ansvar för åsatta taxeringar. [ l809 års regeringsform var denna ansvarsfrihet grundlagsskyddad genom en föreskrift i ll3 & i vilken stad- gades att taxeringsmän ej skulle "för debitering eller taxering till något ansvar ställas". Denna partiella Straffrihet, som tillkom för att skydda riksdagens beskattningsmakt mot Kungl. Maj:t och Kronan. omfattade ordförande och ledamöter i taxeringsnämnd och gällde endast själva taxe- ringsbeslutet.

Någon straffrihetsbestämmelse av nämnt slag togs inte in i l974 års regeringsform. Däremot kvarstod före ämbetsansvarsreformen en viss straffrättslig särbehandling av taxeringsmän i 20 kap. 12 s' brottsbalken . Enligt detta lagrum kunde ledamot av beskattningsnämnd inte underkastas ansvar för tjänstemissbruk eller tjänstefel men däremot för tagande av muta och brott mot tystnadsplikt.

I samband med ämbetsansvarsreformen togs frågan om taxeringsmän- nens straffrättsliga ansvar upp på nytt. Mot bakgrund av att en genomgri- pande omläggning av taxeringsnämndernas arbetsformer var nära förestå- ende ifrågasattes, om inte tiden var mogen att ändra reglerna om taxerings- nämndernas ansvar för taxeringsbeslut. Den dåvarande chefen för justitie- departementet stannade för att föreslå att taxeringsnämndsledamöter i och med ämbetsansvarsreformens genomförande skulle fullt ut jämställas med

• Sida 17
•  Original

Prop. 1984/85: 117 W

andra befattningshavare när det gällde uppsåtliga förfaranden. Däremot ansågs att frågan om ansvar för oaktsamhetsbrott borde anstå och tas upp på nytt i samband med den närmare utformningen av den nya taxeringsor- ganisationen.

I enlighet med vad departementschefen hade föreslagit intogs i över- gångsbestämmelserna till de nya reglerna i brottsbalken en regel enligt vilken föreskrifterna i 20 kap. ! å andra stycket brottsbalken om vårdslös myndighetsutövning t.v. inte skulle äga tillämpning i fråga om beslut angående taxering som fattas av taxeringsnämnd. Enligt gällande rätt är således taxeringsmän straffrättsligt ansvariga för sådana uppsåtliga över- trädelser i samband med åsättande av taxering som kan medföra ansvar för myndighetsmissbruk enligt paragrafens första stycke. De svarar däremot inte straffrättsligt för motsvarande oaktsamma handlingar.

Från och med I979 års taxering genomfördes en ny taxeringsorganisa- tion i första instans. Denna nya organisation kan inte anses rymma några moment som i sig motiverar att taxeringsmän åtnjuter straffrättslig särbe- handling. lnte heller har det ursprungliga argumentet — att skydda riksda- gens beskattningsmakt mot regeringsmakten -— längre någon bärkraft. [ detta sammanhang kan erinras bl.a. om den ytterligare utvidgning av tjänstemannamedverkan vid taxeringsarbetet som tillkommit genom den nya taxeringsorganisationen.

Beträffande de valda ledamöterna skulle man visserligen kunna hävda att deras lekmannaställning kunde vara ett motiv för att beträffande dem ha kvar ett mer begränsat straffansvar än det som åvilar offentliga tjänste- män. Med ett sådant synsätt kan man emellertid. som kommittén. sätta i fråga. om det är motiverat att som nu göra skillnad mellan de båda brotts- typerna i 20 kap. l & brottsbalken . Därtill kommer att bestämmelsen i paragrafens tredje stycke om ansvarsfrihet för ledamöter av statliga och kommunala beslutande församlingar inte omfattar ledamöter av kommuna- la nämnder och styrelser. Någon anledning att i ansvarshänseende göra skillnad mellan sistnämna kategori av ledamöter och ledamöter av taxe- ringsnämnd kan inte längre anses föreligga.

Jag vill slutligen nämna att motioner om taxeringsfunktionärernas sär- ställning avslagits av riksdagen under en lång följd av år med hänvisning till pågående utredningsarbete (se t.ex. JuU l98l/8215). Senast uttalade ut— skottet att det var angeläget att frågan om taxeringsfunktionärernas straff- rättsliga ansvar övervägdes på nytt men att något initiativ från riksdagens sida inte syntes påkallat eftersom tjänsteansvarskommittén skulle behand- la frågan (JuU 1982/83: 15). Riksdagen följde utskottet.

Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att övergångsbestämmelsen om viss ansvarsfrihet för taxeringsnämndernas ledamöter upphävs så att de blir fullt ut ansvariga enligt 20 kap. l & brottsbalken .

• Sida 18
•  Original

Prop. 1984/85: 117 IS

3.3 Ansvaret för mutbrott inskränks för vissa uppdragstagare m. m.

Mitt förslag: Ledamöter av styrelser m.m. hos sådana arbetsgivare som omfattas av arbetsgivarbegreppet i 1 kap. 1 5 3 LOA utesluts från den personkrets som omfattas av bestämmelsen om mutbrott i 20 kap. 2.5 brottsbalken. Det gäller här uppdragstagare hos vissa speciella icke-statliga organ med offentlig ställning. exempelvis Svenska institu- tet. Förslaget innebär också att bestämmelsen i 20 kap. 4 & brottsbal- ken. som ger domstolarna möjlighet att i vissa fall av olämplighet skilja en offentlig uppdragstagare från sitt uppdrag, inte längre omfattar de nyss nämnda uppdragstagarna.

Motsvarande ändring görs i 19 å vapenfrilagen. som behandlar befo- genheten att meddela tillrättavisningar, och l & tystnadspliktslagen, som anger lagens tillämpningsområde. Det medför att dessa lagrum inte längre kommer att omfatta arbetschefer m.fl. resp. tolkar och översät- tare hos sådana arbetsgivare som nyss sagts.

Departementspromemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Promemorians förslag tillstyrks eller lämnas utan erin- ran av det helt övervägande antalet remissinstanser. En kritisk inställning redovisas dock av två myndigheter, JK och försvarets civilförvaltning. som anser att frågan inte är tillräckligt utredd. Såvitt rör vapenfrilagen och tystnadspliktslagen håller JK emellertid med om att kopplingen till LOA är något långsökt och därför bör kunna slopas.

Skälen för mitt förslag: Det gäller här fyra lagrum — 20 kap. 2 och 4 åå brottsbalken samt 195 vapenfrilagen och l & tystnadspliktslagen. Dessa lagrums tillämpningsområden styrs i viss mån av LOA. Genom hänvis- ningar till I kap. l ä 3 LOA gäller nämligen bestämmelserna bl.a. perso- ner med vissa uppdrag hos arbetsgivare där arbetstagare har statligt regle- rad anställning.

Med statligt reglerad anställning avses därvid en "anställning där enligt lag eller särskilt beslut av riksdagen avlöningsförmånerna fastställes under medverkan av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer" (2 kap. l & LOA). Med uttrycket "lag eller särskilt beslut av riksdagen" åsyftas främst lagen (1965: 576) om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m.m. (ställföreträdarlagen, ändrad senast l982: IOI) och vissa riksdagsbeslut i anslutning till den lagen och dess övergångsbe- stämmelser.

Ställföreträdarlagen innebär att staten har förbehållit sig att — i allmän- het genom statens arbetsgivarverk — medverka vid fastställandet av vissa anställnings- och arbetsvillkor för en del arbetstagare hos kommuner och

• Sida 19
•  Original

Prop. l984/8S: 117 l9

vissa andra icke-statliga "arbetsgivare med offentlig ställning" (l &: jfr även övergångsbestämmelserna). Detta hänger samman med att dessa arbetsgivares personalkostnader i stor utsträckning finansieras genom statsbidrag (det s.k. dubbla huvudmannaskapet).

Arbetsgivarna i fråga är rättssubjekt med mer eller mindre starkt uttalad offentligrättslig karaktär eller anknytning. Som exempel på sådana arbets— givare som avses här kan nämnas Svenska institutet. Stockholms interna— tionella fredsforskningsinstitut (SlPRl). Stiftelsen Riksutställningar. Stif— telsen Tekniska museet. Stiftelsen Nordiska museet. Svenska språknämn— den m.fl.

Ställföreträdarlagen anses dock av dem som närmast har att tillämpa den vara svårtolkad just när det gäller gränserna för dess tillämpningsområde. Rättsläget kan därför betecknas som oklart. Detsamma kommer i och med den nyss beskrivna kopplingen till LOA att gälla också tillämpningsområ- det för de fyra lagrum som det här är fråga om (20 kap. 2 och 4 åå brottsbalken samt l9 & vapenfrilagen och l fi tystnadspliktslagen).

Det var genom en ändring i LOA år l982 (prop. l98l/82: 90. AU ll. rskr l53. SFS l982: l00) som uttrycket "andra arbetsgivare. om anställningen är statligt reglerad" infördesi l kap. I & 3 LOA. Tidigare användes uttryc- ket arbetstagare hos "annan allmän inrättning. om anställningen är statligt reglerad". Ändringen föranleddes av att riksdagen (KU l98l/82: 7, rskr 4) förklarat att regeringen i samband med ändringar i lagstiftningen borde pröva. om uttrycket "allmänna inrättningar" kunde mönstras ut och ersät- tas med beskrivningar av mera konkret innehåll. Till stöd för riksdagsbe- slutet åberopas i konstitutionsutskottets betänkande att uttrycket "allmän inrättning" inte längre används i regeringsformen och att betydelsen av uttrycket numera är oklar. ] samband med denna ändring i LOA gjordes motsvarande ändringar i de här aktuella lagrummen i brottsbalken. vapen- frilagen och tystnadspliktslagen. ' "

Beträffande ändringarna i brottsbalken m. m. uttalade lagrådet i lag- stiftningsärendet (prop. l98l/82: 90 s. 34):

Enligt lagförslagen skall i olika lagrum uttrycket "annan allmän inrätt- ning som avses i | kap. | 5 2 eller 3" LOA ersättas med en uppräkning av offentliga rättssubjekt likställda med kommun. avslutad med orden "så- dana arbetsgivare som avses i l kap. l ä 3" LOA eller motsvarande ut- tryck. I den föreslagna lydelsen av I kap. l ä 3 LOA talas om "andra arbetsgivare. om anställningen är statligt reglerad". Formuleringen är naturlig i sistnämnda lagrum som gäller tillämpning av LOA: s regler be- träffande vissa arbetstagare. ! de nu berörda tre lagförslagen är däremot avsikten att definiera arbetsgivare av viss kategori. och hänvisningen till LOA:s bestämmelser ger då inte klart besked om situationen när vissa. men inte alla. anställda hos ett rättssubjekt innehar statligt reglerade an- ställningar. Syftet lär vara. att så snart statlig reglering förekommer av någon anställning hos arbetsgivare. denne skall jämställas med kommun. Tolkningen är inte självklar och det synes tveksamt om sakliga skäl finns

• Sida 20
•  Original

Prop. 1984/85: 117 20

att dra gränsen på samma sätt när det gäller tillämpningen av de tre skilda lagförslag som här diskuteras. Å andra sidan framstår det som en fördel att i alla de berörda fallen hänvisa till samma uttryck i en sådan central lag som LOA. Lagförslagens avfattning bör därför kunna godtas. men det synes lämpligt att en översyn av formuleringarna sker samtidigt som man - såsom förutskickas i remissen (2.6.3) — tar upp frågan om en ändring av l å andra stycket Ställföreträdarlagen.

Jag delar lagrådets uppfattning att det är naturligt att i LOA — vad gäller tillämpningen av LOA:s regler på vissa arbetstagare — tala om "andra arbetsgivare, om anställningen är statligt reglerad", när man beskriver anställningar hos rättssubjekt med s.k. dubbelt huvudmannaskap. Det är däremot — som lagrådet också framhöll — tveksamt om det finns sakliga skäl att dra gränsen på samma sätt när det gäller tillämpningen av föreskrif- terna i brottsbalken och de andra två här aktuella lagarna. Motiven för avgränsningen av LOA: s tillämpningsområde — nämligen att staten med- verkar vid fastställandet av anställnings- och arbetsvillkor för arbetstagar- na — är inte utan vidare hållbara när det gäller att bestämma tillämpnings- området för de nämnda lagrummen i brottsbalken m.m.

Det finns sålunda enligt min mening inte tillräcklig anledning att låta justeringar av tillämpningsområdet för LOA automatiskt medföra juste- ringar också av det straffbelagda området för mutbrott enligt 20 kap. 2 & brottsbalken. Eventuella ändringar av LOA:s tillämpningsområde — via lag eller särskilda riksdagsbeslut — är naturligtvis betingade närmast av statens ekonomiska intresse att medverka vid fastställandet av olika an- ställnings- och arbetsvillkor för vissa arbetstagare. Och sådana skäl bör knappast vara styrande för att avgöra huruvida en viss handling skall vara belagd med straff för styrelseledamöter m.fl. hos vissa rättssubjekt. Inte heller har de bärkraft när det gäller tillämpningsområdet för 20 kap. 4 9 brottsbalken om skiljande från uppdrag, I9 & vapenfrilagen beträffande arbetschefer m.fl. och l & tystnadspliktslagen beträffande tolkar och Över- sättare.

Som skäl för att slopa hänvisningen till ] kap. 1 5 3 LOA kan därutöver följande anföras.

[ den mån vapenfria tjänstepliktiga skulle tjänstgöra vid något av dessa rättssubjekt, är det knappast lämpligt att vederbörande arbetschef får befogenhet att meddela tillrättavisning, något som f.n. följer av 19 å va- penfrilagen. [ stället kan den lösningen väljas som gäller för föreningar och stiftelser i allmänhet och som innebär att formell tillrättavisning inte kan inläggas i denna tjänstgöring men att nämnden för vapenfriutbildning kan placera om den vapenfrie. ifall det aktuella organet inte kan dra nytta av honom därför att han tredskas (jfr prop. 1966: 107 ).

Mitt förslag torde inte heller leda till några praktiska olägenheter. Tyst- nadspliktslagen gäller för dels tolkar eller översättare som har gått igenom en föreskriven prövning — oavsett vem som anlitar dem — dels tolkar och

• Sida 21
•  Original

Prop. 1984/85: 117 21

översättare som anlitas av något av rättssubjekten i fråga, trots att de inte har gått igenom prövningen. En begränsning av tystnadspliktslagens till- lämpningsområde på så sätt att man därigenom tar undan de "oprövade” tolkarna och översättarna utesluter därför inte möjligheten för rättssubjek- ten i fråga att anlita en tolk eller översättare som liksom nu har tystnads- plikt. nämligen en som har gått igenom den nämnda prövningen.

. Som jag ser saken talar alltså klara skäl av närmast rättspolitisk art för att göra lagrummen tillämpliga bara på styrelseledamöter etc. hos de rättssubjekt som uttryckligen räknas upp i 1 kap. l 5 I och 2 LOA. dvs. staten, kommuner. landstingskommuner, kommunalförbund, församling- ar, kyrkliga samfälligheter eller allmänna försäkringskassor. Härigenom skulle man undanröja den oklarhet som nu finns vad gäller de nämnda lagrummens tillämpningsområde. Detta måste anses vara en vinst från rättssäkerhetssynpunkt. inte minst med hänsyn till att en del av de lagrum som det gäller föreskriver straffansvar. Med anledning av den kritik som ett par remissinstanser har gett uttryck åt vad gäller ändringen i brottsbalken vill jag betona att man knappast behöver befara några oönskade följder av förslaget i den delen heller. Jag vill därvid särskilt framhålla att, i den mån myndighetsutövning förekom- mer vid något av rättssubjekten, föreskrifterna om myndighetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning i 20 kap. 1 & brottsbalken givetvis är tillämpliga, liksom föreskrifterna om mutbrott i 20 kap. 2 5 andra stycket 4.

Jag anser därför liksom det stora flertalet remissinstanser att övervä- gande skäl talar för att genomföra förslagen i departementspromemorian såväl vad avser brottsbalken som i fråga om övriga här aktuella lagar.

Jag vill också begagna tillfället att föreslå en justering i 20 kap. 2 5 andra stycket brottsbalken. I det förut angivna ärendet om utmönstring av ut— trycket "allmän inrättning" var avsikten att en hänvisning från brottsbal- ken till bl.a. ] kap. l ä 2 LOA skulle bytas ut mot en fullständig uppräk- ning av de arbetsgivare som angavs i LOA: s bestämmelse, nämligen kommuner. landstingskommuner, kommunalförbund. församlingar. kyrk- liga samfälligheter och allmänna försäkringskassor.

Uppräkningen i brottsbalken kom emellertid inte att omfatta församling- ar. Arbetstagare m. fl. vid dessa bör dock rätteligen omfattas av brottsbal- kens mutbrottsbestämmelser.

Jag föreslår därför att nämnda lagrum i brottsbalken ändras i enlighet med det.

• Sida 22
•  Original

Prop. 1984/85: 117

IJ to

4.2. Möjligheterna att avstänga en arbetstagare från arbetet utvidgas

Mitt förslag: En arbetstagare skall i fortsättningen kunna avstängas från- sitt arbete. om han eller hon har begått ett brott eller en tjänsteförseelse som kan antas medföra uppsägning.

Beslutas avstängning. skall frågan om uppsägning snarast prövas. Därvid skall också prövas huruvida avstängningen skall bestå.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort med mitt förslag (betänkan- det 5. 353).

• Sida 24
•  Original

Prop. 1984/85: 1 17 24

Remissinstanserna: Bara ett fåtal remissinstanser har berört förslaget i denna del. De godtar förslaget utom en instans, TCO. som anser att avstängningsreglerna i LAS bör tillämpas också på LOA: s område.

Skälen för mitt förslag: Om avstängning i uppsägnings- och avskedandefall finns vissa föreskrifter i 34, 35 och 37 55 LAS. Sålunda sägs det t. ex. att en arbetstagare inte får avstängas från arbete på grund av de omständigheter som har föranlett en uppsägning annat än om det finns särskilda skäl (34 å andra stycket).

Reglerna i LAS gäller bara i den mån något annat inte föreskrivs i lag rn. m. (2 5 första stycket LAS), exempelvis i LOA.

LOA: s föreskrifter om avstängning innebär bl. a. följande. En arbetsta- gare får avstängas från arbetet sedan åtgärder vidtagits för att anställa åtal mot honom för en gärning som kan antas medföra avskedande (l3 kap. I 5). En sådan avstängning får inte gälla för längre tid än till dess frågan om avskedande har prövats slutligt. Beslutas avstängning. skall frågan om avskedande snarast tas upp till prövning (l4 kap. 8 5). Vid avgörandet av den frågan skall myndigheten pröva om avstängningen skall bestå. Ett beslut om avstängning har omedelbar verkan (17 kap. 3 5). Men avstäng- ningsbeslutet kan överprövas av domstol som också har möjlighet att förordna att en beslutad avstängning skall hävas för tiden intill dess laga- kraftägande dom eller beslut i frågan föreligger.

Regler om avstängning vid uppsägning saknas f.n. i LOA. Eftersom reglerna om uppsägning och avskedande med anledning av brott föreslås bli samordnade, bör emellertid enligt min mening en följd- ändring i avstängningsreglerna i 13 kap. I 5 göras så att de omfattar också uppsägningsfall. Men givetvis bör avstängning i sådana situationer inte kunna komma i fråga annat än i mycket allvarliga fall, där den anställde av någon speciell anledning inte kan vara kvar i tjänst fram till dess att anställningen upphör (ifr prop. l975: 78 s. 199).

En avstängning i dessa fall bör sålunda — liksom vid avskedande — kunna gälla för tiden fram till dess anställningen upphör. Efter en uppsäg- ning upphör anställningen när uppsägningstiden enligt lag eller avtal löper ut eller vid den senare tidpunkt som kan komma att bestämmas av en domstol (ifr 34 & tredje stycket LAS). Även om det med den ordning som jag förordar strängt taget inte behövs någon uttrycklig föreskrift om slut- punkten för en pågående avstängning. föreslårjag för klarhetens skull ändå en sådan.

I 13 kap. 1 & bör dessutom göras vissa redaktionella ändringar i förtydli- gande syfte.

I konsekvens med det sagda bör givetvis även I4 kap. 8 5 ändras så att lagrummet omfattar också uppsägningsfall.

• Sida 25
•  Original

Prop. 1984/85: 117 25

4.3. Överträdelser av bl.a. den nya regeln om tidpunkten för uppsägning förenas med skadeståndsansvar

Mitt förslag: Bestämmelserna om skadestånd i 16 kap. 7 %& LOA skall i fortsättningen tillämpas också när en myndighet i ett ärende om uppsäg- ning bryter mot de nya handläggningsreglerna i 14 kap. 6 och 8 55.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort med mitt förslag (betänkan- det s. 354).

Remissinstanserna: Det fåtal instanser som yttrat sig på denna punkt har inte haft någon erinran mot kommittéförslaget.

Skälen för mitt förslag: Enligt l6 kap. 7 & LOA gäller för det allmänna samma skadeståndsansvar som enligt LAS. om en myndighet sätter åsido ordningsföreskrifterna i 14 kap. 6 & LOA om förbud att avskeda någon på grund av brott innan brottmålsdomen vunnit laga kraft eller 8 & i samma kap. om påbud att snarast pröva bl. a. frågan om avskedande efter beslut om avstängning. Jag har här föreslagit att M kap. 6 och 8 55 skall gälla också vid uppsägning på grund av brott.

Ett åsidosättande av de nya handläggningsreglerna i uppsägningsfallen bör kunna leda till skyldighet att utge skadestånd på samma sätt som i avskedandefallen. Skulle t. ex. en myndighet inte avvakta brottmålsdomen innan uppsägning sker. kan den alltså med mitt förslag bli skyldig att utge allmänt skadestånd till arbetstagaren för denna förseelse under handlägg- ningen. En följd av ett sådant handlande från myndighetens sida kan också bli — om uppsägningen står fast —- att myndigheten förklaras skyldig att utge ersättning för ekonomisk skada. nämligen för bl.a. den uppsägnings- lön som arbetstagaren har gått miste om genom att uppsägningstiden har börjat löpa tidigare än som annars skulle ha varit fallet.

Här vill jag också påpeka att en avstängning inför uppsägning givetvis inte medför att arbetstagaren går miste om avtalsenlig lön eller andra anställningsförmåner under avstängningstiden.

Jag vill även anmäla att jag har övervägt att — såsom under beredningen av detta lagstiftningsärende har yrkats från fackligt håll — föreslå en skyldighet för den myndighet som oriktigt avstänger en anställd från arbe- tet att betala skadestånd i samma ordning som enligt l6 kap. 7 &. Syftet därmed skulle främst vara preventivt men också reparativt på så sätt att den avstängde skulle kunna få upprättelse i de fall där det i efterhand visar sig att avstängningsbeslutet varit uppenbart felaktigt. Motsvarande yr- kande har framställts i fråga om oriktiga beslut om disciplinpåföljd eller avskedande. Jag har dock — med hänsyn till de problem som en skade- ståndsskyldighet för bedömningsfel skulle kunna föra med sig — stannat

• Sida 26
•  Original

Prop. 1984/85:117 26

för att f.n. avstå från att lägga fram något sådant förslag (se' prop. 1978/79: 84 s. 10 , 75 ).

4.4. Det fackliga inflytandet i disciplin- och avstängningsfrågor behålls oför- ändrat

Mitt förslag: Någon ändring bör inte göras beträffande det fackliga inflytandet i ärenden om disciplinansvar eller avstängning.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att en varsel- och överläggnings- skyldighet gentemot den lokala arbetstagarorganisationen införs för myn- digheterna i ärenden om disciplinpåföljd för de fall där arbetstagaren är fackligt organiserad. För de fall där en skriftlig anmaning enligt 14 kap. l 5 första stycket LOA utfärdas i ett ärende om avstängning, föreslår kommit- tén en skyldighet för myndigheterna att —- om arbetstagaren är fackligt organiserad — samtidigt sända en avskrift av anmaningen till den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör (betänkandet s. 355— 363).

I ett särskilt yttrande avstyrker en av kommitténs sakkunniga förslaget. Han anser-att i praktiken intresset av fackligt inflytande kan tillgodoses utan att man belastar den redan nu mycket utförliga proceduren i disciplin- frågor med fler lagregler (betänkandet s. 430—431).

Remissinstanserna: Flertalet instanser har yttrat sig i denna del. Drygt hälften av dessa instanser avstyrker kommitténs förslag. i allmänhet med hänvisning till vad som anförs i det särskilda yttrandet. Återstoden av dem som har yttrat sig i frågan tillstyrker kommittéförslaget.

Skälen för mitt förslag: När fråga uppkommer om bl.a. disciplinansvar eller avstängning enligt LOA åligger det myndigheten att genom skriftlig anmaning bereda arbetstagaren tillfälle att yttra Sig om vad som anförs mot honom (14 kap. 1 5 första stycket LOA). Arbetstagaren kan därvid begära att också andra skall yttra sig i saken eller att någon annan utredning skall förebringas. Denna begäran skall myndigheten efterkomma, om det inte är uppenbart att utredningen saknar betydelse (14 kap. l å andra stycket).

Någon regel om varsel- och överläggningsrätt för vederbörande fackliga organisation finns inte i dessa fall. Att 11—1455 lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL, ändrad senast 1980: 238) inte heller skall tillämpas framgår av 2 kap. 5 5 andra stycket LOA. Förhandlingar kan dock begäras med stöd av den allmänna regeln om förhandlirigsrätt i 10 & medbestämmandelagen.

Jag vill särskilt framhålla det förhållandet att arbetstagaren sålunda enligt LOA har getts en speciell möjlighet att med stöd av lagen påkalla att

• Sida 27
•  Original

Prop. 1984/85: 117 27

exempelvis en facklig företrädare skall yttra sig i ärendet. Arbetstagaren kan givetvis också anlita någon från fackföreningen som sitt biträde eller ombud. Man bör också beakta att den myndighet som bristeri handlägg- ningen av ett ärende enligt LOA riskerar att få betala skadestånd till den berörde arbetstagaren (16 kap. 7 5).

Mot denna bakgrund bör man enligt min mening inte ytterligare kompli- cera och formalisera förfarandet genom att införa en sådan varsel— och överläggningsplikt som kommittén förordar.

Jag delar således den uppfattning som har kommit till uttryck i bl.a. det särskilda yttrandet i kommittébetänkandet och som också överväger bland remissinstanserna, nämligen att det inte finns tillräcklig anledning att ändra de nuvarande bestämmelserna om fackligt inflytande i disciplin- och av- stängningsfrågor.

8. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.

9. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

' Bilagan har uteslutits här. Frånsett det tillägg som föranletts av lagrådets yttrande är lagrådsremissens lagförslag likalydande med dem som fogats till propositionen.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1984/85: 117 30

Utdrag LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1985-01-17

Närvarande: justitierådet Hult, regeringsrådet Björne, justitierådet Gre- gow. Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 17 januari 1985 har rege- ringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken . .

2. lag om ändring i lagen (1975: 667) om ändring i brottsbalken ,

3. lag om ändring i lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst.

4. lag om ändring i lagen (1975: 689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare,

5. lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig anställning.

6. lag om ändring i lagen ( 1975: 1339) om justitiekanslerns tillsyn. Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Anne- Marie Westerberg och Tommy Lennberg.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i lagen om offentlig anställning

Enligt 13 kap. 1 5 i förslaget skall en arbetstagare kunna avstängas från arbetet då en brottslig gärning kan antas leda till uppsägning. Någon övergångsbestämmelse med avseende på denna bestämmelse har inte ta- gits upp i förslaget. Det torde innebära att avstängning efter ikraftträdandet kan ske även på grund av en gärning som begåtts före ikraftträdandet av lagändringen; sådan gärning kan tänkas ha ägt rum förhållandevis lång tid före ikraftträdandet. Det synes emellertid bäst förenligt med allmänna principer på förevarande område att den nya möjligheten till avstängning inte skall kunna tillämpas på grundval av andra gärningar än sådana som ägt rum efter ikraftträdandet.

Mot bakgrund härav förordar lagrådet att till ändringarna i förevarande lag. lämpligen som ett särskilt stycke efter bestämmelsen om ikraftträ- dande. tas upp en särskild övergångsbestämmelse av förslagsvis följande lydelse:

"Vad som sägs i 13 kap. 1 & i dess nya lydelse om avstängning från arbetet på grund av gärningar. som kan antas medföra uppsägning, gäller inte beträffande gärningar som har begåtts före ikraftträdandet."

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

• Sida 31
•  Original

Prop. 1984/85: 117 31

Utdrag J USTITI EDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1985-02-28

Närvarande: statsminister Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen; Gustafsson, Leijon, Peterson, Boström, Bodström, Gö- ransson. Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om vissa frågor rörande tjänsteansvaret i offentlig verksamhet in. in.