AD 2002 nr 126

Parter:

S.G.; Staten genom Kriminalvårdsstyrelsen

Nr 126

S.G. i Malmö

mot

Staten genom Kriminalvårdsstyrelsen.

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Malmö tingsrätts, avd. 6, beslut i protokoll den 6 september 2002 i mål T 7749-01

Tingsrättens beslut, se bilaga.

S.G. har överklagat tingsrättens beslut och yrkat, som det får förstås, att Arbetsdomstolen skall undanröja tingsrättens beslut och återförvisa målet till tingsrätten för handläggning i sak.

Staten genom Kriminalvårdsstyrelsen (staten) har bestritt ändring samt yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Till utveckling av sin talan i Arbetsdomstolen har S.G. anfört följande.

Målet i tingsrätten avser skadestånd på grund av brott mot lagen om anställningsskydd. S.G. har varit anställd av Kriminalvårdsstyrelsen, blivit uppsagd och blivit tillerkänd rätt till återanställning t.o.m. viss dag. Innan nämnda dag inträffade utlystes sådana tjänster inom kriminalvården för vilka S.G. var kvalificerad. Hon erhöll ingen information om de lediga tjänsterna och kunde därför inte hävda sin rätt vid tillsättningen av dessa. Inte heller informerades hon efter tillsättningen och kunde således inte heller överklaga besluten. Arbetsgivaren har genom att anställa andra personer brutit mot anställningsskyddslagen och S.G. är därför enligt 38 § samma lag berättigad till skadestånd. Tingsrätten har avvisat talan om skadestånd på den grunden att arbetstvistlagen inte skulle vara tillämplig på arbetstagare i statlig tjänst. Det skydd dessa skulle få i jämförelse med anställda i enskild tjänst skulle enbart vara överklaganderätten. I rättsfallet AD 1994 nr 61 var emellertid frågan om företrädesrätt till anställning i statlig tjänst föremål för Arbetsdomstolens prövning. Staten hade i det målet, liksom i detta mål, hävdat att arbetstvistlagen inte var tillämplig och yrkat avvisning av målet på den grunden. Arbetsdomstolen ogillade avvisningsyrkandet och företog målet till materiell prövning. Därigenom har det skapats ett prejudikat. I formell mening föreligger det ingen skillnad mellan det nämnda rättsfallet och det nu aktuella. Målet kan därför väl prövas enligt arbetstvistlagen.

Staten har i Arbetsdomstolen hänfört sig till vad som från dess sida anfördes vid tingsrätten.

Skäl

Tingsrätten har i det överklagade beslutet funnit att frågan om S.G:s företrädesrätt till ny anställning skall prövas genom besvär hos Kriminalvårdsstyrelsen. Tingsrätten fann sig därför inte behörig att pröva frågan om skadestånd enligt anställningsskyddslagen vare sig enligt arbetstvistlagen eller enligt rättegångsbalken och avvisade S.G:s talan.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Regeln i 25 § anställningsskyddslagen om företrädesrätt till återanställning gäller även anställda inom statlig verksamhet. Regeln har dock inte samma innebörd inom detta område som i övrigt, eftersom en arbetsgivare inom statlig verksamhet enligt 11 kap. 9 § regeringsformen och 4 § lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) vid anställning endast får fästa avseende vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Därtill kommer att beslut i anställningsärenden kan prövas i förvaltningsrättslig ordning. I förordningen (1990:1018) med instruktion för Kriminalvårdsverket anges att en kriminalvårdsmyndighets beslut om anställningar kan överklagas hos Kriminalvårdsstyrelsen.

Den nu aktuella tvisten rör frågan om det är möjligt att föra en skadeståndstalan grundad på anställningsskyddslagen mot en statlig arbetsgivare som påstås inte ha iakttagit reglerna om företrädesrätt till återanställning. Av betydelse för den bedömningen är innebörden av det undantag i arbetstvistlagen som finns i 1 kap. 2 § andra stycket punkten 1 och har följande lydelse.

”Lagen skall inte tillämpas på mål som rör arbetstagare som avses i 1 § lagen (1994:260) om offentlig anställning när tvisten gäller

fråga som rör anställning av arbetstagare utan att enbart avse tvist om kollektivavtal,

….”

Som framgår av redogörelsen i tingsrättens beslut tillkom denna inskränkning i Arbetsdomstolens behörighet i samband med att det infördes regler även på det statliga området om företrädesrätt till ny anställning. Man ansåg då att fråga om tillämpning av dessa regler borde handläggas i samma ordning som andra frågor om tjänstetillsättning, dvs. att det var en uppgift för anställningsmyndigheten att också pröva om den anställde hade företrädesrätt till återanställning och nöjde denne sig inte med myndighetens beslut fick han överklaga beslutet i administrativ ordning. I propositionen uttalades i anslutning härtill att regleringen innebar att någon möjlighet till skadestånd inte förelåg. Genom att överklaga tillsättningsbeslutet kunde den återanställningsberättigade hävda sin rätt och i förekommande fall erhålla anställning på tjänsten (prop. 1974:174 s. 69 f.).

Av redogörelsen i tingsrättens beslut framgår också att denna fråga under 1980- och 90-talet aktualiserats i samband med olika lagstiftningsärenden utan att det lett till att någon annan ordning har införts.

Arbetsdomstolen har vid ett par tillfällen haft anledning att pröva frågan. I

domen AD 1977 nr 124 fann domstolen att av det förhållandet att frågan om rätt till ny anställning på det statliga området är undandragen Arbetsdomstolens prövning och skall handläggas besvärsvägen följer att inte heller talan om skadestånd kan föras vid domstolen när talan grundas på att en statlig myndighet skulle ha felaktigt tillämpat reglerna om företrädesrätt till ny anställning. Domstolen avvisade därför i målet framställda yrkanden om ekonomiskt och allmänt skadestånd. Vidare fann Arbetsdomstolen att den omständigheten att mål om tillämpning av reglerna om företrädesrätt till ny anställning handläggs i besvärsväg med nödvändighet även föranledde att domstolen var hindrad från att pröva en fastställelsetalan rörande företrädesrätten. Arbetsdomstolen uttalade att om en sådan talan prövades av domstolen skulle dess avgörande komma att inkräkta på vederbörande förvaltningsmyndighets handläggning av tjänstetillsättning. Även detta yrkande avvisades därför.

I beslutet AD 1993 nr 11 prövade Arbetsdomstolen om en viss tvist var att anse som en sådan fråga som faller under det nu aktuella lagrummet, dvs. ”fråga som rör anställning av arbetstagare”, eller, som den då gällande lagtexten löd, ”fråga som rör tillsättning av tjänst”. Tvisten gällde huruvida staten var skadeståndsskyldig på den grunden att ett uppsägningsbesked till en arbetstagare inte uppfyllde kraven i anställningsskyddslagen. I uppsägningsbeskedet angavs att företrädesrätten till återanställning var begränsad till en viss myndighet. Staten hävdade i det målet att med uttrycket ”fråga som rör tillsättning av tjänst” måste avses alla frågor som på något sätt hänger samman med tillsättning av en tjänst och att allt som gäller tvister i materiella frågor som hänger samman med företrädesrättsreglerna måste anses vara undantaget från arbetstvistlagens tillämpningsområde. Arbetsdomstolen fann emellertid att talan i målet inte i lagens mening kunde anses utgöra en fråga som rörde tillsättning av tjänst. Statens avvisningsyrkande avslogs därför. Målet prövades därefter i sak genom domen AD 1994 nr 61. Arbetsdomstolen fann därvid att innehållet i uppsägningsbeskedet var felaktigt. Detta innebar ett brott mot 8 § andra stycket andra meningen anställningsskyddslagen för vilket staten ålades skadeståndsskyldighet. Denna dom innebär således inte, som S.G. hävdar, att Arbetsdomstolen prövade en fråga om tillsättning av tjänst i den mening som avses i det nu aktuella undantaget i arbetstvistlagen.

Arbetsdomstolen konstaterar sammanfattningsvis följande. S.G:s talan gäller skadestånd på grund av påstådd felaktig tillämpning av reglerna i anställningsskyddslagen om företrädesrätt till återanställning. Mål om skadestånd på grund av brott mot anställningsskyddslagen skall handläggas enligt arbetstvistlagen. Målet rör emellertid fråga om anställning av arbetstagare på ett sätt som omfattas av det undantag som finns i 1 kap. 2 § andra stycket punkten 1 arbetstvistlagen. På en sådan talan skall således - som tingsrätten funnit - arbetstvistlagen inte tillämpas. Det har i stället ankommit på S.G. att överklaga de enligt hennes mening felaktiga anställningsbesluten.

På grund av det anförda skall S.G:s överklagande av tingsrättens avvisningsbeslut avslås. Med hänsyn till utgången i målet skall S.G. förpliktas ersätta staten för dess rättegångskostnader i Arbetsdomstolen. Det yrkade beloppet är skäligt.

Slut

Arbetsdomstolen avslår S.G:s överklagande.

S.G. skall ersätta staten genom Kriminalvårdsstyrelsen för rättegångskostnader med ettusenetthundratjugoen (1 121) kr avseende ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för detta beslut till dess betalning sker.

Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen till Jöran Gundmark med fyratusensexhundrafyrtioåtta (4 648) kr för arbete.

Beslut 2002-11-07, målnummer B-99-2002

Ledamöter: Inga Åkerlund, Göran Gräslund och Birgitta Kihlberg. Enhälligt.

Sekreterare: Karina Hellrup

BILAGA

Tingsrättens beslut (ledamot: Jonas Lövström)

Jöran Gundmark framställer S.G:s yrkanden i enlighet med aktbil. 10.

Mats Edsgården förklarar att Staten bestrider S.G:s yrkanden. Staten vidhåller sitt yrkande att målet skall avvisas, se aktbil. 63.

Jöran Gundmark bestrider yrkandet om avvisning. Han hänvisar till aktbil. 69 samt anför: Efter det att S.G:s anställning upphört har hon inte erbjudits eller, i enlighet med 6 § anställningsförordningen, underrättats om någon ny anställning, trots att hon anmält sitt intresse för återanställning. Andra personer har fått anställningar, som hon har haft företrädesrätt till. Genom förfarandet har staten brutit mot 25 § LAS, som gäller för både privatanställda och offentliganställda, samt mot överenskommelsen mellan S.G:s fackförening och kriminalvården om S.G:s rätt till återanställning. Skadestånd skall därför utgå enligt 38 § LAS. S.G. frånfaller yrkandena om skadestånd enligt skadeståndslagen. S.G. åberopar således endast en grund för sin talan.

Mats Edsgården utvecklar grunderna för Statens talan enligt följande: Staten har inte åsidosatt gällande regler om återanställningsrätt. Förarbetena till LOA och praxis, bland annat AD 1977:124, visar att reglerna om skadestånd på grund av brott mot företrädesrätt till återanställning i vissa fall inte är tillämpliga när fråga är om offentliganställda. Istället kan tidigare offentliganställda överklaga tillsättningsbeslut och därigenom eventuellt få de arbeten som erbjuds på deras före detta arbetsplats. I 1 kap. 2 § 3 st lagen om rättegången i arbetstvister görs undantag för fall som förevarande. Enligt instruktionen för kriminalvårdsverket får beslut av lokal kriminalvårdsmyndighet överklagas hos kriminalvårdsstyrelsen.

Efter fråga från Jöran Gundmark förklarar Mats Edsgården att S.G. inte sagts upp av personliga skäl.

Jöran Gundmark: LAS gäller både privanställda och offentliganställda. Om lagen om rättegången i arbetstvister inte är tillämplig blir rättegångsbalken tillämplig. Offentliganställda måste ha en möjlighet att driva skadeståndsanspråk mot staten, när de blivit förbigångna trots att de haft företrädesrätt till återanställning.

Mats Edsgården: I förarbetena till LOA, prop. 1993/94:65 s. 64-66 togs frågan upp om offentliganställdas möjlighet att driva skadeståndsanspråk vid denna typ av situationer. Departementschefen uttalade tydligt att en sådan möjlighet inte skulle finnas.

Jöran Gundmark: I AD 2000:26 behandlades en säsongsanställd kyrkogårdsarbetares företrädesrätt till återanställning av AD. S.G. bestrider att målet skall avvisas.

S.G.: Statens resonemang om att hon sägs upp enligt LAS men inte kan få skadestånd enligt LAS är motsägelsefullt. Staten bryter mot ett avtal som de ingått.

Sammanträdet avslutas med tillkännagivande av att beslut i avvisningsfrågan kommer att meddelas genom att hållas tillgängligt på Malmö tingsrätt, rotel 63, den 6 september 2002 kl. 14.00.

Tingsrätten fattar

BESLUT

(att meddelas den 6 september 2002)

S.G. har yrkat skadestånd enligt 38 § lagen om anställningsskydd. Hon har till stöd för yrkandet gjort gällande att den lokala kriminalvårdsmyndigheten brutit mot bestämmelserna och överenskommelserna som berättigat henne till företräde vid återanställning genom att tillsätta annan. Kriminalvårdsstyrelsen har yrkat att stämningsansökningen avvisas.

Av utredningen finner tingsrätten framgå följande. S.G. var anställd som vikarie inom kriminalvården i Malmö. Den 30 mars 2000 blev hon uppsagd på grund av arbetsbrist och därvid underrättad om att hon hade företrädesrätt till anställning enligt 25-27 §§ lagen om anställningsskydd samt enligt avtal om turordning för arbetstagare hos staten. Denna företrädesrätt kom att gälla till och med den 31 december 2001. Den lokala kriminalvårdsmyndigheten har under den period återanställningsrätten gällde anställt annan än S.G. Enligt instruktionen för Kriminalvårdsverket får beslut av lokal kriminalvårdsmyndighet överklagas hos Kriminalvårdsstyrelsen.

När regler om företrädesrätt till återanställning infördes på det statliga området, behölls den sedan tidigare gällande förfaranderegeln att beslut i tillsättningsärenden skulle överklagas genom besvär och att således lagen om rättegången i arbetstvister inte skulle tillämpas. Föredragande departementschefen yttrade: Det innebär att någon möjlighet till skadestånd enligt lagen om anställningsskydd inte föreligger. I stället blir de nyss anförda besvärsreglerna tillämpliga. Genom att anföra besvär över tillsättningsbeslutet kan den återanställningsberättigade hävda sin rätt och i förekommande fall erhålla anställning på tjänsten (Prop 1974:174 sid. 69 f). Arbetsdomstolen har i dom 1977 nr 124 i enlighet härmed funnit sig vara förhindrad att till prövning uppta talan om skadestånd som grundades på att statlig myndighet skulle ha felaktigt tillämpat reglerna om företrädesrätt till ny anställning. I prop 1986/87:84 ang överprövning i personalärenden inom det statligt lönereglerade området fann departementschefen beträffande överprövning av beslut om företrädesrätt till återanställning inte tillräckliga skäl att föreslå ändringar i den överprövningsordning som gällde beträffande företrädesrätt enligt anställningsskyddslagen (sid 12). Frågorna om återanställningsrätten och reglerna om skadestånd berördes i prop 1993:94:65 i vilken departementschefen förklarade att hon inte var beredd att ändra reglerna om skadestånd - reglerna som innebar att en arbetstagare på den statliga sektorn inte kunde erhålla skadestånd, om arbetsgivaren bröt mot återanställningsreglerna - och hänvisade till att en statlig arbetstagare, som är företrädesberättigad har den fördelen i förhållande till den privata sektorn att han genom att i administrativ ordning överklaga tillsättningsbeslutet kan få anställningen. Departementschefen framhöll vidare att tvister som avser frågan om vem som skall få en anställning - en återanställningsberättigad eller någon annan sökande - också i fortsättningen borde handläggas genom överklagande av tillsättningsbeslutet (sid 64-66). Någon annan ordning har inte härefter införts.

Det ovan upptagna leder till att frågan om S.G:s företrädesrätt till ny anställning skall prövas genom besvär hos Kriminalvårdsstyrelsen och att tingsrätten sålunda inte är behörig att pröva en fråga om skadestånd enligt lagen om anställningsskydd vare sig enligt lagen om rättegången i arbetstvister eller enligt rättegångsbalken. S.G:s talan skall därför avvisas.

1. Käromålet avvisas.

2. S.G. skall ersätta staten för rättegångskostnader med tjugosextusensexhundraåttiofyra (26 684) kr, varav 7 970 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från denna dag tills betalning sker.

3. Tingsrätten fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen till Jöran Gundmark till tjugotusenetthundratolv (20 112) kr, varav 19 754 kr för arbete och 358 kr för tidsspillan.