AD 2004 nr 61

Parter:

Svenska Byggnadsarbetareförbundet; Sveriges Byggindustrier; NCC Aktibolag

Nr 61

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

mot

Sveriges Byggindustrier och NCC Aktiebolag i Solna.

Bakgrund

Mellan Svenska Byggnadsarbetareförbundet (förbundet) och Sveriges Byggindustrier gäller kollektivavtal, det s.k. byggnadsavtalet. NCC Aktiebolag (bolaget) är medlem i Sveriges Byggindustrier och därigenom bundet av byggnadsavtalet.

Bolaget och förbundets lokala avdelning i Malmö träffade den 27 november 2001 en ackordsöverenskommelse avseende ombyggnadsarbeten på arbetsplatsen Smygehem i Smygehuk. Enligt överenskommelsen bestämdes utbetalningsnivån till 128 kr per timme. Ackordsöverenskommelsen förelåg i skriftlig form den 18 januari 2002. Den omfattade tolv arbetstagare som alla är medlemmar i förbundet.

Bolaget började tillämpa den överenskomna nivån om 128 kr per timme vid löneutbetalningen i februari 2002. Dessförinnan betalade bolaget 113 kr per timme till arbetstagarna. Tvist har uppkommit mellan parterna huruvida bolaget har gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott genom att inte tillämpa den överenskomna utbetalningsnivån om 128 kr redan vid löneutbetalningarna i december 2001 och januari 2002.

Parterna har fört tvisteförhandlingar utan att kunna enas. Förbundet har därefter väckt talan i Arbetsdomstolen mot Sveriges Byggindustrier och bolaget.

Yrkanden m.m.

Förbundet har yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till förbundet utge allmänt skadestånd med 30 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 22 april 2003 till dess betalning sker.

Sveriges Byggindustrier och bolaget har bestritt käromålet. Något belopp avseende allmänt skadestånd har inte vitsordats som skäligt, men sättet att beräkna ränta har godtagits. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att skadeståndsskyldighet föreligger har arbetsgivarparterna yrkat att skadeståndet skall jämkas till noll, alternativt det belopp som domstolen finner skäligt.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

De aktuella bestämmelserna i byggnadsavtalet

Parterna har hänfört sig till följande bestämmelser i byggnadsavtalet.

§ 3 b LÖNEFORM

b 1 Löneform – lönedefinitioner

Lön utbetalas som prestationslön eller tidlön.

- - - - -

§ 3 c PRESTATIONSLÖN

c 1 Allmänt

Prestationslön utges i form av ackord, resultatlön eller kombinationer av dessa lönesystem.

c 2 Överenskommelse om prestationslön

Överenskommelse om prestationslön, som skall vara skriftlig, träffas mellan de lokala parterna¹ med iakttagande av förhandlingsordningen i c 12.

Arbetstagare med prestationslön är garanterad minst lön enligt § 3 e 2.

¹ Av förhandlingsordningen i c 12 följer att överenskommelse om prestationslön i vissa fall kan träffas mellan de centrala parterna. Med begreppet lokal part avses fortsättningsvis central part i de fall prestationslöneöverenskommelse träffas mellan sistnämnda parter.

- - - - -

§ 3 c 11.3. Utbetalningsnivå

De lokala parterna träffar överenskommelse om utbetalningsnivå.

Om det är uppenbart att den blivande lönen väsentligen kommer att understiga utbetalningsnivån, fastställer de lokala parterna en lägre utbetalningsnivå.

Beräkning av utbetalningsnivå för den som inte är yrkesarbetare sker med tillämpning av i c 11.1. angivna fördelningstal.

Protokollsanteckning till c 11.2. - .3.

Kan enighet inte uppnås om den fasta delen respektive utbetalningsnivån vid premieackord gäller av de centrala parterna fastställd fast del respektive utbetalningsnivå.

- - - - -

§ 7 a 2 Månadsvis utbetalning av lön

Lön och övriga ersättningar utbetalas vid ett tillfälle senast den 25:e under varje kalendermånad enligt följande:

– vid prestationslön utbetalas överenskommen förskottslön/utbetalningsnivå eller fast lönedel

– vid tidlön utbetalas överenskommen timlön respektive månadslön.

- - - - -

§ 7 c PÅFÖLJD VID FÖRSENAD LÖNEUTBETALNING

Utbetalas ej lön och övriga ersättningar på bestämd dag erhåller arbetstagaren 2 procent på bristande belopp, allt per vecka räknat, dock under högst 5 veckor. Efter utgången av dessa 5 veckor skall på lönefordran utgå årlig ränta som med 5 procent överstiger det diskonto som gällde på ifrågavarande avlöningsdag, till dess betalning sker.

Påbörjad vecka räknas som hel.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

De delar av byggnadsavtalet som är relevanta för förbundets talan innebär följande. Enligt byggnadsavtalet § 3 b 1 utbetalas lön som prestationslön eller tidlön. Prestationslön utges enligt § 3 c 1 bland annat i form av ackord. Enligt § 3 c 2 skall överenskommelse om prestationslön vara skriftlig och träffas med iakttagande av förhandlingsordningen. Enligt förbundet är bestämmelsen om skriftlighet en ordningsregel, inte en formföreskrift. Det betyder att en ackordsöverenskommelse som inte är skriftlig ändå är giltig. Av § 3 c 11.3. framgår att de lokala parterna träffar överenskommelse om utbetalningsnivå. En sådan överenskommelse behöver inte heller vara skriftlig. För det fall en överenskommelse om utbetalningsnivå inte kan nås i samband med att en ackordsöverenskommelse träffas, anges i en protokollsanteckning till § 3 c 11.3. att den av de centrala parterna överenskomna utbetalningsnivån är tillämplig. Den centralt bestämda utbetalningsnivån utgör således en s.k. stupstock i de fall en överenskommelse inte kan träffas mellan de lokala parterna. Enligt § 7 a 2 skall lön utbetalas vid ett tillfälle senast den 25:e varje kalendermånad. Vid prestationslön utbetalas överenskommen utbetalningsnivå om sådan finns.

Den 27 november 2001 träffades en ackordsöverenskommelse mellan bolaget, företrätt av L.D., och förbundets avdelning i Malmö, företrätt av ombudsmannen B.S. Överenskommelsen avsåg ombyggnadsarbeten på arbetsplatsen Smygehem i Smygehuk. Det var tolv arbetstagare som omfattades av ackordsöverenskommelsen och samtliga dessa är medlemmar i förbundet. Enligt ackordsöverenskommelsen var den fasta delen 100 kr per timme och den rörliga delen, den s.k. premien, 35 kr per timme. Vidare bestämdes utbetalningsnivån till 128 kr per timme.

Under den aktuella tidsperioden var stupstocken i region Malmö 113 kr per timme. Det var den timlön som arbetstagarna erhöll innan ackordsöverenskommelsen träffades den 27 november 2001. Överenskommelsen skulle tillämpas redan från juni 2001 eftersom de arbeten som omfattades av ackordet påbörjats då. Från och med löneutbetalningen i december 2001 skulle bolaget därför rätteligen ha betalat ut 128 kr per timme till arbetstagarna. Detta skedde emellertid först från och med löneutbetalningen i februari 2002. Dessförinnan betalades således 113 kr per timme.

I samband med att L.D. och B.S. träffade ackordsuppgörelsen den 27 november 2001 kom de också överens om att bryta ackordet per den 30 november 2001. Detta innebar att det skulle göras en avstämning för tiden från byggets start i juni 2001 till och med den 30 november 2001. Eftersom det krävs cirka en månad för arbetsgivaren att ta fram material inför en avstämning och på grund av mellankommande helger bestämdes tid för ett avstämningsmöte till den 18 januari 2002. Parterna var dock redan den 27 november 2001 överens om att utbetalningsnivån om 128 kr per timme skulle gälla från och med den 1 december 2001. L.D. gjorde ingen invändning eller påpekande om att nivån om 128 kr per timme skulle betalas ut först den dag det förelåg en skriftlig överenskommelse. Den skriftliga ackordsöverenskommelsen upprättades senare av L.D. Det är ett normalt förfarande att parterna vid en ackordsuppgörelse kommer överens om innehållet i avtalet och att arbetsgivaren först en tid därefter upprättar ett protokoll som sedan skrivs på av bägge parter. Det är inte heller ovanligt att ackordsöverenskommelser aldrig får skriftlig form. Enligt praxis i branschen tillämpas sådana ackordsöverenskommelser ändå.

Parterna var den 27 november 2001 också överens om att göra avstämning var 16:e vecka. Enligt stupstocksreglerna skall detta ske var 12:e vecka. I detta fall ville bolaget ha en längre avstämningsperiod, vilket avdelningen accepterade mot att utbetalningsnivån bestämdes till 128 kr per timme.

Parterna träffades den 18 januari 2002 för avstämning. Svarandenas uppgift om att det var i samband därmed som B.S. skrev under ackordsöverenskommelsen godtas. Vid mötet den 18 januari kände inte B.S. till att arbetstagarna inte fått en lön baserad på 128 kr per timme. Det var skälet till att han inte gjorde något påpekande därom redan då.

Varken vid de lokala eller de centrala tvisteförhandlingarna framställde arbetsgivarparterna invändningen att arbetsgivaren inte skulle vara skyldig att tillämpa en ackordsöverenskommelse förrän den är skriftlig. Invändningen gjordes nästan ett år efter det att förbundet ansökt om stämning, samtidigt som svarandena frånföll tidigare åberopade grunder för bestridandet av förbundets talan.

Svarandena har också i ett sent skede i processen framfört att § 7 c i byggnadsavtalet innebär att förbundet skulle vara fråntaget rätten att påfordra allmänt skadestånd vid försenad löneutbetalning. Förbundet bestrider att bestämmelsen har en sådan innebörd. Förbundet har inte tidigare vid någon förhandling eller i annat sammanhang med avseende på försenad löneutbetalning avstått från att kräva allmänt skadestånd för egen del på den grunden att § 7 c skulle utgöra ett hinder för sådant krav.

Grunder

I första hand gör förbundet gällande att bolaget är skyldigt att betala allmänt skadestånd på följande grund. Den 27 november 2001 träffades en ackordsöverenskommelse enligt vilken utbetalningsnivån till arbetstagarna skulle vara 128 kr per timme. Överenskommelsen innebar att de tolv berörda arbetstagarna vid löneutbetalningen i december 2001 skulle ha erhållit 128 kr per timme. De fick emellertid endast 113 kr per timme. Den överenskomna nivån om 128 kr per timme erhöll de inte förrän vid löneutbetalningen i februari 2002. Förbundet menar att bolaget därigenom brutit mot ackordsöverenskommelsen och att detta utgör ett kollektivavtalsbrott.

Visserligen fick ackordsöverenskommelsen skriftlig form först den 18 januari 2002. Parterna var dock redan den 27 november 2001 ense om överenskommelsens innehåll, bland annat utbetalningsnivån 128 kr per timme. Bolaget gjorde varken den 27 november 2001 eller den 18 januari 2002 någon reservation liknande den som nu framförts i målet. Tvärtom hade ackordsöverenskommelsen börjat tillämpas redan före den 18 januari 2002 genom det arbete som nedlagts från arbetsgivarsidan, framför allt beträffande avstämning av ackordet per den 30 november 2001. Förbundet menar därför att ackordsöverenskommelsen i en situation som denna skall ha rättsverkan som kollektivavtal redan från den 27 november 2001. Därmed föreligger skyldighet att betala skadestånd enligt 54 och 55 §§ medbestämmandelagen (MBL).

I andra hand gör förbundet gällande att bolaget i vart fall brutit mot byggnadsavtalet. Det är enligt § 3 c 11.3. de lokala parterna som träffar överenskommelse om utbetalningsnivå. En sådan överenskommelse behöver inte vara skriftlig. Inte heller en ackordsöverenskommelse behöver vara skriftlig för att bli giltig. Bestämmelsen om skriftlighet i § 3 c 2 är en ordningsregel. Vidare följer av § 7 a 2 att prestationslön skall utbetalas senast den 25:e under varje kalendermånad enligt överenskommen utbetalningsnivå. De lokala parterna var den 27 november 2001 överens om utbetalningsnivån 128 kr och därför skulle bolaget vid löneutbetalningen i december 2001 ha betalat ut lön enligt den nivån. Genom att först i februari 2002 betala ut 128 kr per timme har bolaget brutit mot byggnadsavtalet, primärt § 7 a 2 jämfört med § 3 c 11.3. Bolaget är därför skyldigt att betala allmänt skadestånd enligt 54 och 55 §§ MBL.

Arbetsgivarparterna

Förbundets redogörelse för sakomständigheterna är i huvudsak korrekt. Arbetet vid byggarbetsplatsen Smygehem sysselsatte tolv anställda, samtliga medlemmar i förbundet. Arbetet påbörjades i juni 2001. Ackordet för arbetet kom dock inte att fastställas förrän den 27 november 2001. Då träffades förbundet och bolaget för en förhandling om ackordet. De nådde en överenskommelse den dagen och blev då bland annat ense om utbetalningsnivån, 128 kr per timme. L.D. på bolaget upprättade därefter ett protokoll från förhandlingen och översände det till förbundet. Först i samband med ett möte för ackordsavstämning den 18 januari 2002 undertecknades protokollet. Det var således först då överenskommelsen fick kollektivavtalsform, eftersom skriftlighet är en förutsättning för att det skall anses föreligga ett kollektivavtal. Vid mötet den 18 januari 2002 gjordes inget påpekande från bolagets sida om att man inte hade börjat betala ut 128 kr i timmen, eftersom bolaget inte ansåg sig ha skyldighet att göra det förrän ett skriftligt avtal förelåg därom. Inte heller förbundet påtalade att bolaget inte betalat ut 128 kr i timmen i december 2001.

I byggnadsavtalet föreskrivs i § 3 c 2 att en överenskommelse om ackordslön skall träffas mellan de lokala parterna och vara skriftlig, dvs. här föreligger rekvisiten för ett kollektivavtal. Bolaget hade därför ingen skyldighet att betala 128 kr per timme förrän det undertecknade avtalet förelåg, vilket ostridigt var först den 18 januari 2002. Bolagets lönesystem är konstruerat på ett sådant sätt att ändringar i löneunderlaget måste föras in senast den 17:e i respektive månad för att hinna behandlas i lönesystemet till den 25:e samma månad. I och med att protokollet undertecknas först den 18:e januari 2002 hann bolaget inte justera löneutbetalningen till 128 kr per timme den månaden. Därför kom inte de 128 kronorna att betalas ut i förrän i februari 2002.

Enligt förbundet förekommer det att arbetsgivare betalar ut överenskommen ackordslön trots att det bara finns en muntlig överenskommelse. Det är säkert riktigt att det begås sådana fel i branschen. Beträffande det aktuella bolaget sker det dock enbart undantagsvis och endast om det har upprättats skriftlig dokumentation i form av anteckningar eller protokollsutkast som sedan lästs upp för motparten och godkänts. Det tillämpas således enbart i de situationer där bolaget kan vara helt säkert på vad parterna är överens om. I annat fall kan bolaget inte förutsätta att båda parterna verkligen var överens och att den muntliga överenskommelsen som har ingåtts kommer att fullföljas av förbundet. Det förekommer nämligen att förbundet ändrar ståndpunkt efter det att parterna muntligen har kommit överens om ett ackord. Det väsentliga i målet är emellertid att byggnadsavtalet föreskriver skriftlig form.

Vidare framgår av byggnadsavtalet § 7 c att den enda påföljden vid försenad löneutbetalning är att arbetstagaren skall erhålla viss ränta. Denna regel infördes i avtalet år 1964. Under den tid bestämmelsen funnits har det såvitt känt aldrig inträffat att en arbetsgivare har erlagt ett allmänt skadestånd vid en försenad löneutbetalning, trots att det ofta förekommer att lön betalas ut för sent. Detta beror på att bestämmelsen i fråga utgör en exklusiv påföljdsregel. För det fall Arbetsdomstolen skulle komma fram till att bolaget har betalat ut lön för sent, vilket är innebörden av förbundets påståenden i målet, är således den enda möjliga påföljden att arbetstagarna skall erhålla den ränta som anges i § 7 c. Den påföljden har inte yrkats i målet.

Grunder

Förbundet har yrkat skadestånd på grund av kollektivavtalsbrott. Enligt svarandena föreligger inget kollektivavtalsbrott.

Mot förbundets förstahandsgrund görs följande invändningar. Ackordsöverenskommelsen förelåg i undertecknat skick först den 18 januari 2002. Något kollektivavtalsbrott mot ackordsöverenskommelsen kan således inte ha begåtts före den 18 januari 2002 eftersom det då inte fanns något sådant kollektivavtal. Bolaget har efter undertecknandet av ackordsöverenskommelsen tillämpat denna vid första möjliga tillfälle, dvs. vid löneutbetalningen i februari 2002.

Beträffande förbundets andrahandsgrund anförs följande. Byggnadsavtalet § 3 c 2 föreskriver att en ackordsöverenskommelse skall vara skriftlig. Detta är ett formkrav som innebär att en ackordsöverenskommelse skall ha kollektivavtalsform för att vara giltig. Så länge överenskommelsen inte har funnits i skriftlig form kan bolaget inte heller ha brutit mot de av förbundet åberopade reglerna i byggnadsavtalet. Bolaget har efter undertecknandet av ackordsöverenskommelsen den 18 januari 2002 tillämpat denna vid första möjliga tillfälle.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att bolaget varit skyldigt att tillämpa ackordsöverenskommelsen före den 18 januari 2002 är den enda möjliga påföljden att bolaget skall utge ränta till de berörda arbetstagarna. Byggnadsavtalet § 7 c är en exklusiv påföljdsregel som utesluter allmänt skadestånd till förbundet. Denna invändning åberopas beträffande förbundets båda grunder för talan.

Domskäl

Tvisten i målet gäller huruvida bolaget har gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott genom att inte förrän i samband med löneutbetalning i februari 2002 tillämpa en ackordsöverenskommelse som träffades den 27 november 2001. Det är ostridigt i målet att ackordsöverenskommelsen fick skriftlig form först den 18 januari 2002.

En första tvistefråga är om bolaget har begått kollektivavtalsbrott till följd av att ackordsöverenskommelsen i sig skall anses ha rättsverkan som ett kollektivavtal redan från den 27 november 2001.

En andra tvistefråga gäller om bolaget i vart fall har begått kollektivavtalsbrott genom att bryta mot byggnadsavtalets bestämmelser om tidpunkt för utbetalning av lön. Av avgörande betydelse är därvid huruvida bestämmelsen i byggnadsavtalet § 3 c 2 om att en överenskommelse om prestationslön skall vara skriftlig innebär ett formkrav för sådana avtal eller endast utgör en ordningsföreskrift.

För det fall bolaget anses ha begått kollektivavtalsbrott på någon av de angivna grunderna uppkommer också fråga om bestämmelsen i byggnadsavtalet § 7 c, vari föreskrivs att en arbetstagare har rätt till viss ränta vid försenad löneutbetalning, innebär att förbundet inte kan påfordra allmänt skadestånd i förevarande fall.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits vittnesförhör med P.K. och B.S. På arbetsgivarparternas begäran har hållits vittnesförhör med L.D. och B.M. Båda sidor har åberopat skriftlig bevisning.

Har arbetsgivaren begått kollektivavtalsbrott till följd av att ackordsöverenskommelsen utgjort ett kollektivavtal redan den 27 november 2001?

I målet är ostridigt att en ackordsöverenskommelse träffades muntligen vid en förhandling den 27 november 2001 och att överenskommelsen fick skriftlig form den 18 januari 2002.

Förbundet har i första hand gjort gällande att bolaget har begått kollektivavtalsbrott genom att bryta mot ackordsöverenskommelsen. Förbundet har därvid anfört att ackordsöverenskommelsen skall ha rättsverkan som ett kollektivavtal redan från den 27 november 2001. Till stöd för detta har i huvudsak åberopats att parterna redan den 27 november 2001 var ense om överenskommelsens innehåll, bl.a. att utbetalningsnivån om 128 kr per timme skulle gälla från och med december 2001 trots att något skriftlig avtal inte förelåg då, samt att ackordsöverenskommelsen faktiskt började tillämpas före den 18 januari 2002.

Arbetsgivarparterna har invänt att det inte kan ha begåtts något kollektivavtalsbrott före den 18 januari 2002 eftersom det inte fanns något kollektivavtal före den dagen, samt att utbetalningsnivån därefter har tillämpats så snart det varit möjligt.

Enligt 23 § medbestämmandelagen avses med kollektivavtal ett skriftligt avtal mellan arbetsgivarorganisation eller arbetsgivare och arbetstagarorganisation om anställningsvillkor för arbetstagare eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Ett kollektivavtal anses enligt paragrafens andra stycke skriftligt även när dess innehåll har upptagits i justerat protokoll eller när förslag till avtal och godkännande därav har upptagits i skilda skrifter.

I förarbetena till medbestämmandelagen (prop. 1975/76:105 bil.1 s. 372 f.) anfördes bland annat följande om skriftlighetskravet i 23 § i lagen (som när motiveringen skrevs återfanns i 25 §).

Kravet i 25 § att ett kollektivavtal skall vara skriftligt motiveras av behovet att undanröja meningsskiljaktigheter rörande avtalets tillkomst och innehåll och vidare av att avtalet är bindande för och skall tillämpas av en ofta stor personkrets.

Skriftlighetskravet innebär i princip att avtalsinnehållet skall finnas nedtecknat i en särskilt upprättad handling som förses med parternas underskrifter. En strikt tillämpning av ett sådant formkrav skulle emellertid medföra ogiltighet som kollektivavtal av varje avtal mot vilket ett formfel kunde åberopas. Vissa modifikationer har därför ställts upp.

- - - - -

- - - - -

Formkravet i 25 § inrymmer i princip även krav på parternas underskrift av avtalshandlingen. Redan i det förhållandet att justerat protokoll kan få verkan som kollektivavtal ligger emellertid en modifiering av detta krav. 25 § bör inte heller förstås så att den innebär ett ovillkorligt krav på att bägge parter undertecknar avtalshandlingen. Har exempelvis en oorganiserad arbetsgivare på begäran av en fackförening undertecknat förbindelse att tillämpa visst för fackföreningen gällande kollektivavtal, blir förbindelsen gällande såsom kollektivavtal (s.k. hängavtal) även om handlingen inte har undertecknats av företrädare för fackföreningen.

För att ett kollektivavtal skall föreligga förutsätts således i princip att parterna har skrivit under avtalshandlingen. Av Arbetsdomstolens praxis framgår att kravet på skriftlighet har upprätthållits strängt, se exempelvis AD 1995 nr 79 med däri gjorda hänvisningar. De undantag från kravet på båda parternas underskrift av avtalshandlingen som framgår av paragrafens andra stycke samt det som tagits upp i motivuttalandet ovan, dvs. att det inte krävs underskrift även från fackföreningen för att ett hängavtal skall bli giltigt, kan sägas hänga samman med att det i dessa situationer knappast kan uppkomma några meningsskiljaktigheter beträffande avtalets innehåll. Själva avtalstexten föreligger nämligen i de angivna fallen i en skriftlig version som har godkänts av parterna.

Någon liknande situation är inte för handen i förevarande fall, där överenskommelsen såvitt framkommit inte dokumenterats skriftligen på annat sätt än just genom det avtal som skrevs av L.D. efter förhandlingarna och som därefter undertecknades av förbundet den 18 januari 2002. Enligt Arbetsdomstolens mening saknas det stöd för att i ett fall som detta frångå kravet på skriftlighet för att ett kollektivavtal skall kunna anses föreligga. Detta innebär att ackordsöverenskommelsen utgjorde ett kollektivavtal först den 18 januari 2002. Arbetsgivaren kan således i vart fall inte ha brutit mot det kollektivavtalet i tiden före den 18 januari 2002.

Enligt arbetsgivarparterna har bolaget efter den 18 januari 2002 tillämpat den överenskomna utbetalningsnivån om 128 kr per timme så snart som detta varit praktiskt möjligt, vilket på grund av bolagets lönesystem var i samband med löneutbetalningarna i februari 2002.

Förbundet har med anledning av att det vid huvudförhandlingen förekommit en uppgift om att viss ackordsersättning utbetalats redan i januari 2002 inte längre vitsordat att utbetalning enligt ackordsöverenskommelsen inte kunde ske i januari, även för det fall skyldighet att följa överenskommelsen uppkommit först den 18 januari.

L.D., som arbetar på bolaget sedan 1997 och har varit löneingenjör sedan 1972, har under vittnesförhöret med honom uppgett att den 17:e är den absolut sista dagen i månaden som ett löneunderlag måste inkomma för att kunna beaktas vid löneutbetalningen samma månad.

I målet är inte utrett vad den ackordsersättning som utbetalades i januari 2002 närmare avsåg eller hur det kom sig att den utbetalades då. Även om det inte kan uteslutas att det genom särskilda åtgärder i ett enskilt fall kan göras en sen justering i en löneutbetalning har Arbetsdomstolen inte anledning betvivla uppgiften att bolagets lönesystem generellt förutsätter att löneunderlaget inkommit senast den 17:e i respektive månad. Enligt Arbetsdomstolens mening bör inte bolaget anses ha begått kollektivavtalsbrott på grund av att bolaget tillämpat det gängse lönesystemet och därmed utbetalat den avtalade ersättningsnivån först med lönen i februari 2002.

Något kollektivavtalsbrott med avseende på ackordsöverenskommelsen i sig har därmed inte begåtts av bolaget.

Har bolaget begått kollektivavtalsbrott genom att bryta mot byggnadsavtalet?

Förbundet har i andra hand gjort gällande att bolaget brutit mot byggnadsavtalet och därvid anfört följande. Enligt byggnadsavtalet § 3 c 11.3. träffar de lokala parterna överenskommelse om utbetalningsnivå. En sådan överenskommelse behöver inte vara skriftlig. Inte heller en ackordsöverenskommelse behöver vara skriftlig för att bli giltig, eftersom bestämmelsen om skriftlighet i § 3 c 2 endast är en ordningsregel. Prestationslön skall enligt § 7 a 2 betalas senast den 25:e under varje kalendermånad enligt överenskommen utbetalningsnivå. Parterna var den 27 november 2001 överens om utbetalningsnivån 128 kr. Bolaget skulle därför vid löneutbetalningen i december 2001 ha betalat ut lön enligt den nivån.

Arbetsgivarparterna har invänt att byggnadsavtalet § 3 c 2 innebär att en ackordsöverenskommelse måste vara skriftlig för att vara giltig. De menar därför att bolaget inte kan ha brutit mot byggnadsavtalet innan överenskommelsen har förelegat i skriftlig form.

Av avgörande betydelse för denna tvistefråga är huruvida bestämmelsen i byggnadsavtalet § 3 c 2 om att en överenskommelse om prestationslön skall vara skriftlig innebär ett formkrav för sådana avtal eller endast utgör en ordningsföreskrift. Det blir därför fråga om att tolka innebörden av denna bestämmelse i kollektivavtalet, vars lydelse återfinns ovan i avsnittet ”De aktuella bestämmelserna i byggnadsavtalet”.

Den omtvistade bestämmelsen fick sin nuvarande utformning år 1998 sedan en partssammansatt grupp hade fått i uppgift att utarbeta nya lönebestämmelser i avtalet. I denna grupp deltog bland andra P.K. från förbundets sida och B.M. från Sveriges Byggindustrier. De har båda hörts som vittnen om vad som förevarit vid bestämmelsens tillkomst.

Vid dessa förhör har följande ostridiga uppgifter framkommit. P.K. och B.M. kom överens om att P.K. skulle utarbeta ett förslag till den del av den aktuella bestämmelsen som gällde resultatlön medan B.M. skulle utarbeta ett förslag till bestämmelsen såvitt avsåg tidlön. P.K. formulerade följande förslag till lydelse av den omtvistade bestämmelsen: ”Överenskommelse om ackord och resultatlön skall träffas mellan arbetsgivaren och lokalavdelningen inom Svenska Byggnadsarbetareförbundet med iakttagande av förhandlingsordningen i c 10.” B.M. formulerade ett förslag avseende tidlön. I maj 1998 träffades P.K. och B.M. för att diskutera de föreliggande förslagen, som de dessförinnan gått igenom med företrädare för respektive part. B.M. krävde då att en överenskommelse om prestationslön skall vara skriftlig. Detta accepterades av P.K. Bestämmelsen fick därefter i stort sett den utformning den har idag.

Så långt är alltså parterna överens. Vad som närmare förevarit kring kravet om skriftlighet vid mötet mellan P.K. och B.M. i maj 1998 råder det däremot olika meningar om.

Enligt P.K. utspelades följande i denna fråga. Han uppgav som svar på B.M:s krav på skriftlighet att han av flera skäl inte hade något emot detta, eftersom det är bra om parterna klarar ut vad de i själva verket är överens om och då det dessutom är bra ur bevissynpunkt. Samtidigt sa han till B.M. att skriftlighetskravet inte fick vara något formkrav. Han gav exemplet att för det fall båda parter är ense om att det har träffats en överenskommelse muntligen får inte ena parten sedan hävda att denna är ogiltig för att den inte är skriftlig. B.M. svarade då att det var självklart att det inte skulle vara så.

B.M. har å sin sida lämnat följande redogörelse. Vid mötet i maj 1998 gick de igenom P.K:s förslag avseende överenskommelse om ackord och resultatlön. Själv hade han för hand skrivit in att det skall vara en skriftlig överenskommelse och att orden ”ackord och resultatlön” skulle ersättas av ”prestationslön”. Beträffande diskussionen om skriftlighetskravet har han ett bestämt minne av att det var ett krav från Sveriges Byggindustriers sida att överenskommelser om ackord och resultatlön skulle vara skriftliga i form av ett lokalt kollektivavtal. Detta var en liten fråga som inte diskuterades närmare. Förbundet accepterade skriftlighetskravet och det fördes in i avtalstexten. Han har inget minne av att förbundet skulle ha tagit upp att skriftlighetskravet endast skulle vara en ordningsföreskrift. För det fall förbundet hade gjort det skulle Sveriges Byggindustrier ha invänt mot det. Det skulle då också finnas anteckningar därom, vilket det inte gör.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning. Det finns inte anledning att bedöma vare sig P.K. eller B.M. som mer trovärdig än den andre. Eftersom de har lämnat motstridiga uppgifter anser sig Arbetsdomstolen inte kunna dra några säkra slutsatser i fråga om vad som verkligen sades om betydelsen av skriftlighetskravet vid de aktuella förhandlingarna. Det kan vid detta förhållande inte anses styrkt att det vid avtalets tillkomst klargjorts att skriftlighetskravet endast skulle vara en ordningsföreskrift.

Någon gemensam partsavsikt i den omtvistade frågan har således inte visats föreligga. I denna bedömning ligger också att förbundet inte har kunnat visa att förbundet vid avtalets ingående har gjort klart för Sveriges Byggindustrier, eller att det ändå borde ha stått klart för dem, att bestämmelsen skall ha den innebörd som förbundet gör gällande.

Beträffande tillämpningen av avtalet har det bland annat genom förhöret med B.S. framkommit att det förekommer att ackordsöverenskommelser på byggnadsavtalets område ingås muntligen utan att få skriftlig form. Utredningen i målet har dock inte visat att Sveriges Byggindustrier skulle ha känt till och godkänt en sådan tillämpning av avtalet eller underlåtit att reagera mot detta. Det går därför inte heller att dra några särskilda slutsatser om avtalets innebörd utifrån vad som framkommit om parternas tidigare tillämpning av avtalet.

Mot den bakgrunden får bestämmelsens ordalydelse en avgörande betydelse vid tolkningen av avtalet.

I bestämmelsen om prestationslön anges att en sådan överenskommelse ”skall vara skriftlig”. Enligt Arbetsdomstolens mening torde detta enligt normalt språkbruk innebära att skriftlighet är ett krav för att det skall anses föreligga en sådan överenskommelse. I annat fall hade exempelvis ordet ”bör” kunnat användas i stället för ”skall”. Förbundet har påpekat att bestämmelsen i 8 § anställningsskyddslagen om att en uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara skriftlig endast utgör en ordningsföreskrift och att underlåtenhet att iaktta skriftlighet inte innebär att uppsägningen blir ogiltig. Det kan emellertid konstateras att det beträffande den bestämmelsen klart uttalats i förarbetena att avsikten var att det skulle vara en ordningsföreskrift och inte något formkrav. Vidare utgör ifrågavarande bestämmelse i anställningsskyddslagen en ensidig förpliktelse där det finns andra sanktioner som kan träda in om bestämmelsen inte följs, såsom att arbetsgivaren då kan bli skadeståndsskyldig. I förevarande fall, där det är fråga om ett avtal mellan två parter, torde något skadestånd inte kunna utdömas om bestämmelsen inte har efterlevts. Bestämmelsen skulle alltså sakna rättslig betydelse om den endast var en ordningsföreskrift.

Förbundet har beträffande avtalets ordalydelse också fäst vikt vid att kravet på skriftlighet finns med i en bisats i bestämmelsen, vilket enligt förbundet skulle tyda på att en så viktig förändring som införande av ett formkrav inte varit avsedd med formuleringen. En naturlig förklaring till att bestämmelsen återfinns i en bisats kan emellertid mycket väl vara att skriftlighetskravet kom som ett tillägg till en redan formulerad grundbestämmelse och därför sköts in som en bisats i denna. Det kan i detta sammanhang tilläggas att det har framkommit i målet att det även före bestämmelsens tillkomst varit vanligt med skriftliga ackordsöverenskommelser. Det finns också exempel på att förbundet i tidigare tvister vid Arbetsdomstolen hävdat att sådana överenskommelser har haft karaktär av kollektivavtal, vilket i dessa fall även godtagits av motparterna och domstolen (se AD 1982 nr 68 och 1996 nr 126). Ett införande av krav på skriftlig form för ackordsöverenskommelser torde därför inte ha inneburit en så genomgripande förändring som förbundet har velat göra gällande.

Sammanfattningsvis leder detta till slutsatsen att bestämmelsen i byggnadsavtalet § 3 c 2 skall tolkas efter sin ordalydelse och innebär att det krävs skriftlig form för att en överenskommelse om prestationslön skall vara giltig. Det medför att bolaget inte kan anses ha brutit mot byggnadsavtalet före den 18 januari 2002. Beträffande frågan huruvida bolaget därefter begått kollektivavtalsbrott på grund av att lönerna inte hann justeras till överenskommen utbetalningsnivå redan till löneutbetalningen i januari 2002 hänvisas till vad som anförts vid bedömningen av förbundets förstahandsgrund.

Bolaget har således inte heller begått kollektivavtalsbrott genom att bryta mot byggnadsavtalet. Förbundets talan skall därmed avslås.

I klarhetens intresse kan tilläggas att det vid den bedömning Arbetsdomstolen har gjort inte finns anledning att gå in på frågan huruvida byggnadsavtalets § 7 c innebär att förbundet inte kan påfordra allmänt skadestånd vid försenad löneutbetalning.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall förbundet normalt sett ersätta arbetsgivarparternas rättegångskostnader. Förbundet har emellertid yrkat att svarandena, oavsett målets utgång, jämlikt 18 kap. 6 § rättegångsbalken skall ersätta förbundet för ombudsarvode med 93 750 kr. Enligt förbundet motsvarar beloppet dess kostnader för den del av målet som blivit inaktuell på grund av att svarandena ändrat sin talan sent under målets handläggning. Vidare har förbundet anfört att en stor del av arbetsgivarparternas ombudskostnader också är hänförliga till den del av målet som blivit inaktuell och att ersättningen för deras ombudsarvode därför bör sättas ned även för det fall arbetsgivarparterna vinner målet.

Av 18 kap. 6 § rättegångsbalken framgår bl.a. att en part som genom vårdslöshet eller försummelse i rättegången har orsakat en kostnad för motparten är skyldig att ersätta den kostnaden, oavsett hur rättegångskostnaderna i övrigt skall fördelas. Arbetsgivarparterna har efter en längre tids handläggning av målet i Arbetsdomstolen ändrat sina bestridandegrunder, vilket bl.a. inneburit att parternas ursprungliga argumentation i målet blivit inaktuell. Enligt Arbetsdomstolens mening saknas belägg för att anse att ändringen av talan har skett på grund av sådan vårdslöshet eller försummelse som bör föranleda kostnadsansvar enligt nämnda bestämmelse. Det finns således inte skäl att frångå huvudregeln att förbundet som tappande part skall ersätta motparternas rättegångskostnader fullt ut. Det yrkade beloppet är skäligt.