AD 2005 nr 61

Arbetsdomstolen har funnit att en arbetstagare blivit uppsagd från sin anställning utan saklig grund. I målet uppkommer fråga om ersättning från arbetslöshetskassa skall avräknas från den ersättning för lön som arbetsgivaren skall betala.

Parter:

Bysmedens Lås Aktiebolag; B.K.

Nr 61

Bysmedens Lås Aktiebolag i Stockholm

mot

B.K. i Tullinge.

ÖVERKLAGADE DOMEN: Stockholms tingsrätts, avd. 5, dom den 12 maj 2004 i mål nr T 18684/o3

Tingsrättens dom, se bilaga.

Bysmeden Lås Aktiebolag (bolaget) har yrkat att Arbetsdomstolen skall ogilla B.K:s vid tingsrätten förda talan samt befria bolaget från skyldigheten att ersätta hans rättshjälpskostnader vid tingsrätten och i stället förplikta honom att ersätta bolagets rättegångskostnader där.

B.K. har medgett ändring av tingsrättens domslut enligt p. 2 på så sätt att bestämt belopp avseende lön om 180 900 kr nedsätts till 164 129 kr, men bestritt ändring av domen i övrigt.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

B.K. har för det fall att han skall anses som förlorande part yrkat att vardera parten skall stå sin rättegångskostnad i enlighet med 5 kap. 2 § första stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister eftersom han haft skälig anledning att få tvisten prövad. Bolaget har bestritt yrkandet.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har B.K. och C.A. hörts på nytt under sanningsförsäkran samt förnyade vittnesförhör hållits med P.J. och I.H. Vidare har förhör hållet med M.L. vid bevisupptagning utom huvudförhandling i Arbetsdomstolen förebringats genom banduppspelning. Förhören vid tingsrätten med M.W., B.P., B.J., M.G., M.A., T.J., K.J., O.T., M.K.N., B.K.A. och I.A. har förebringats genom banduppspelning. B.K. har åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten.

Parterna har som grund för och till utveckling av sin talan anfört i huvudsak detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom med följande tillägg.

B.K.

Med anledning av att han sedan våren 2004 har ett nytt arbete för vilket han erhållit lön under del av mars och april månad 2004 nedsätts det yrkade beloppet avseende lön för tiden fram till huvudförhandling i målet till 164 129 kr. De yrkade månadsbeloppen är för mars månad 24 929 kr och för april månad 4 200 kr. - Han vill nu också informera om att han erhållit 32 880 kr i ersättning från Alfa-kassan. Utbetalning skedde med 10 880 kr den 18 december 2003, med 9 600 kr den 22 januari 2004, med 6 400 kr den 26 februari 2004, med 3 200 kr den 4 mars 2004 och med 2 800 kr den 25 mars 2004.

Bolaget

Bolaget vitsordar yrkat belopp avseende lön som skäligt i sig men gör gällande att avräkning från beloppet skall ske med 32 880 kr, dvs. det belopp B.K. nu uppger att han uppburit som ersättning från den s.k. Alfa-kassan. Enligt vad som framgår av Regeringsrättens dom RÅ 2003 ref. 45 kan B.K. inte åläggas att återbetala det uppburna beloppet. Om avräkning inte sker kommer B.K. att överkompenseras i strid mot grundläggande principer i svensk skadeståndsrätt.

B.K.

Han bestrider att ersättningen från arbetslöshetskassan skall avräknas från lönen. Han är medveten om att Regeringsrättens dom medför att det kan bli fråga om en överkompensering om avräkning inte sker. Emellertid bör beaktas att arbetstagaren i en situation som denna använt sig av sina ersättningsdagar vilket vid lång arbetslöshet kan leda till ekonomiska konsekvenser som är till nackdel för denne. En avräkning innebär således en fördel för arbetsgivaren på arbetstagarens bekostnad.

Domskäl

Frågan om B.K. har blivit uppsagd eller sagt upp sig själv

Vad som förekommit i Arbetsdomstolen föranleder inte någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort i denna del. Även Arbetsdomstolen finner således att B.K. haft fog för att uppfatta bolagets handlande i samband med mötet den 3 september 2003 som en uppsägning. Bolaget får därmed anses ha sagt upp honom den dagen.

Har det förelegat saklig grund för uppsägningen?

Till stöd för uppsägningen har bolaget åberopat dels att B.K. förskingrat pengar ur bolagets kassa vid flera tillfällen i tiden före juni 2000 och vid ett tillfälle i april 2001, dels att han på olika sätt uppträtt olämpligt på arbetsplatsen. Arbetsdomstolen har anledning att först behandla B.K:s invändning att bolaget är förhindrat att till stöd för uppsägningen åberopa anförda anklagelser eftersom de grundar sig på omständigheter som bolaget antingen känt till mer än två månader före uppsägningen eller som framkommit först efter denna.

Enligt den s.k. tvåmånadersregeln i 7 § fjärde stycket anställningsskyddslagen får en arbetsgivare inte grunda en uppsägning som beror på förhållanden hänförliga till arbetstagaren personligen enbart på omständigheter som arbetsgivaren - såvitt är av intresse i förevarande fall - känt till mer än två månader före tidpunkten för uppsägningen. En motsvarande regel för avskedandefall finns i 18 § andra stycket anställningsskyddslagen. Enligt Arbetsdomstolens mening innebär vad bolaget har gjort gällande om B.K:s olämpliga uppträdande på arbetsplatsen ett påstående om ett sådant förhållande av mer fortlöpande karaktär beträffande vilket tvåmånadersregeln inte kan anses tillämplig (jfr t.ex. AD 1999 nr 29). Domstolen är därför inte förhindrad att beakta bolagets påståenden om olämpligt uppträdande i olika avseenden och därmed i princip inte heller påståendet om förskingring i april 2001.

När det sedan gäller invändningen att bolaget inte får åberopa omständigheter som framkommit först efter uppsägningen - vilket har avseende på påståendet om förskingring i tiden före juni 2000 - har man enligt förarbetena till anställningsskyddslagen (se prop. 1973:129 s. 130 och prop. 1981/82:71 s. 65) under lagstiftningsarbetet utgått från att en arbetsgivare vid en tvist inför domstol till stöd för en uppsägning kan åberopa omständigheter som inträffat efter denna eller som han fått kännedom om först under uppsägningstiden. Att en sådan princip bör gälla i ett mål där arbetstagaren yrkar ogiltigförklaring av en uppsägning har också godtagits i rättspraxis (se t.ex. AD 1988 nr 67). Arbetsdomstolen finner inte skäl att i förevarande fall frångå den principen. Domstolen är därmed oförhindrad att pröva även bolagets påstående om förskingring i tiden före juni 2000.

Vad först avser bolagets påstående om förskingring i april 2001 har B.K. hävdat att denna händelse inträffade i slutet av år 2000 och är samma händelse som det s.k. svartjobbet. Bolaget har mot detta invänt att det i så fall är fråga om två fall av förskingring. Enligt Arbetsdomstolens mening är dock inte visat annat än att det varit fråga om en och samma händelse och att denna, som tingsrätten funnit, ägt rum senast i april 2001. Av utredningen framgår att händelsen resulterade i att B.K. blev förflyttad till ett annat arbete och att någon polisanmälan inte gjordes. Såvitt framkommit har bolaget därefter inte förrän i samband med uppsägningen företagit någon åtgärd eller uttryckt något som visat att bolaget inte såg händelsen som utagerad. Händelsen bör därmed inte ges någon självständig betydelse vid bedömningen av om det förelegat saklig grund för uppsägningen men kan givetvis vägas in för det fall det tillkommer ytterligare omständigheter som kan tala för en uppsägning (jfr t.ex. AD 1994 nr 106).

När det sedan gäller bolagets påstående om förskingring vid flera tillfällen i tiden före juni 2000 bygger denna anklagelse enbart på de uppgifter som lämnats av M.L. B.K. har helt förnekat vad som har lagts honom till last i denna del. Arbetsdomstolen finner på de av tingsrätten anförda skälen att det inte genom M.L:s uppgifter kan anses tillförlitligen styrkt att B.K. gjort sig skyldig till förskingring på det sätt som bolaget har gjort gällande.

Vad slutligen avser bolagets påstående om olämpligt uppträdande från B.K:s sida kan konstateras att de uppgifter som lämnats i denna del är påfallande vaga och allmänt hållna. I endast begränsad utsträckning har exempel kunnat anges och i den mån så skett har det varit fråga om enstaka händelser som ligger längre tillbaka i tiden. Motsatta uppgifter om B.K:s uppträdande har också lämnas av de av honom själv åberopade vittnena. Enligt Arbetsdomstolens mening har bolaget inte förmått visa att B.K:s uppträdande varit sådant att det kan tillmätas någon betydelse för bedömningen av uppsägningsfrågan.

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen att bolaget inte har haft saklig grund för att säga upp B.K. Uppsägningen skall därför förklaras ogiltig och bolaget skall förpliktas betala allmänt skadestånd samt ersättning för lön till B.K.

Av utredningen framgår vidare att bolaget vid uppsägningen inte följt formföreskrifterna i 8 och 30 §§anställningsskyddslagen för vilket bolaget också skall betala allmänt skadestånd till B.K.

Allmänt skadestånd

Det av tingsrätten utdömda allmänna skadeståndet för den felaktiga uppsägningen framstår som väl högt och bör enligt Arbetsdomstolens mening i stället bestämmas till skäliga 60 000 kr. Vad gäller storleken av det allmänna skadeståndet för formaliafelen delar Arbetsdomstolen tingsrättens bedömning att skadeståndet skall sättas till 10 000 kr.

Avräkning av ersättning från arbetslöshetskassa?

Vad gäller den av B.K. yrkade ersättningen för lön är parterna ense om beloppets storlek i sig. Tvist föreligger dock i frågan om avräkning skall ske för vad B.K. erhållit i arbetslöshetsersättning.

Det får anses klart att arbetslöshetsersättning i sig är av sådan karaktär att den i princip bör avräknas från ersättning för lön och ekonomiskt skadestånd. Arbetsdomstolens hittillsvarande praxis har emellertid inneburit att avräkning inte skall ske för sådan ersättning (se t.ex. AD 1974 nr 43 och AD 1996 nr 94). Domstolens ställningstagande har grundats på vad som tidigare har ansetts gälla för arbetslöshetsförsäkringen, nämligen att en arbetstagare regelmässigt är skyldig att återbetala uppburen arbetslöshetsersättning, om han senare skulle erhålla lön eller annan ersättning från arbetsgivaren för samma tid.

Förutsättningarna för att någon skall kunna förpliktas att återbetala uppburen arbetslöshetsersättning enligt nu gällande lag (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring regleras i 68 § första stycket. Enligt bestämmelsen skall återbetalning ske om någon genom oriktig uppgift eller genom underlåtenhet att fullgöra sin uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller på annat sätt har orsakat att ersättning lämnats obehörigen eller med för högt belopp, liksom om någon på annat sätt obehörigen eller med för högt belopp fått ersättning och skäligen bort inse detta. Bestämmelsens innehåll skiljer sig inte i sak från motsvarande bestämmelse i 36 § i tidigare gällande lag (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring.

Som närmare utvecklats i domen AD 1974 nr 43 har Arbetsdomstolen i sin bedömning av avräkningsfrågan utgått från att återbetalningsskyldigheten inte är begränsad enbart till sådana fall som direkt anges i gällande lag om arbetslöshetsförsäkring - och som endast avser situationer då det vid utbetalningstillfället rätteligen inte förelåg någon ersättningsrätt - utan även omfattar fall då arbetstagaren vid tiden för utbetalningen haft rätt till ersättning men sedermera kommit i åtnjutande av annan ersättning som hade uteslutit samtidig arbetslöshetsersättning.

Genom Regeringsrättens avgörande RÅ 2003 ref. 45 står emellertid numera klart att återbetalningsskyldighet enligt 1997 års lag kan åläggas endast i de fall som uttryckligen framgår av lagen om arbetslöshetsförsäkring. Frågan i målet gällde om en kvinna som rätteligen erhållit arbetslöshetsersättning till följd av att hon blivit uppsagd och sedan av Arbetsdomstolen tilldömdes ekonomiskt skadestånd för inkomstbortfall för samma tid var skyldig att återbetala den uppburna arbetslöshetsersättningen. Regeringsrätten uttalade i domen att arbetslöshetsförsäkringen har i så hög grad karaktär av socialförsäkring att det inte finns något utrymme för en arbetslöshetskassa att inom ramen för den del av dess verksamhet som innefattar myndighetsutövning besluta om återbetalning utöver vad som följer av lagen om arbetslöshetsförsäkring. Enligt Regeringsrätten stod det också klart att kvinnan inte obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning och hon kunde därför inte förpliktas att återbetala denna med stöd av bestämmelsen i 68 §.

Med hänsyn till det nu anförda, och då det i målet inte gjorts gällande annat än att B.K. uppfyllt villkoren för rätten till arbetslöshetsersättning under den tidsperiod han erhållit sådan, saknas således förutsättningar för att ålägga honom att återbetala den uppburna ersättningen. Avräkning av denna skall därför - som bolaget gjort gällande - ske från honom tillkommande ersättning för lön. Vad förbundet anfört om eventuella konsekvenser av att B.K. har förbrukat ersättningsdagar medför ingen annan bedömning. Om avräkningsbeloppets storlek råder inte tvist.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Arbetsdomstolens ställningstagande i det föregående innebär att tingsrättens dom skall fastställas vad avser ogiltigförklaringen av uppsägningen men ändras vad avser lön och allmänt skadestånd i enlighet med vad som framgår ovan. Utgången innebär att bolaget i så väsentlig grad förlorat målet att det skall ersätta B.K. för rättshjälpskostnader vid tingsrätten och rättegångskostnader i Arbetsdomstolen. Yrkad ersättning för rättegångskostnader i Arbetsdomstolen är skälig. Bolaget skall vidare ersätta kostnaderna för B.K:s rättshjälp i Arbetsdomstolen. Den av rättshjälpsbiträdet fordrade ersättningen är skälig.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut under p. 1 och 4.

2. Med ändring av tingsrättens domslut under p. 2 förpliktar Arbetsdomstolen Bysmeden Lås Aktiebolag att till B.K. utge dels ersättning för lön avseende tiden oktober 2003 till och med april 2004 med etthundratrettioentusentvåhundrafyrtionio (131 249) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 27 000 kr från den 25 oktober 2003, på 27 000 kr från den 25 november 2003, på 16 120 kr från den 25 december 2003, på 17 400 kr från den 25 januari 2004, på 20 600 kr från den 25 februari 2004, på 18 929 kr från den 25 mars 2004 och på 4 200 kr från den 25 april 2004, allt till dess betalning sker, dels allmänt skadestånd med sjuttiotusen (70 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 17 november 2003 till dess betalning sker.

3. Arbetsdomstolen förpliktar Bysmeden Lås Aktiebolag att ersätta B.K. för rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med sjuttiotretusenetthundranittiotre (73 193) kr, varav 72 250 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

4. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt Jenny Hellberg för det biträde hon lämnat B.K. i Arbetsdomstolen med tjugofyratusenåttahundrafyrtiofyra (24 844) kr, varav 23 688 kr för arbete och 1 156 kr för tidsspillan. Av beloppet utgör 4 969 kr mervärdesskatt.

5. Arbetsdomstolen förpliktar Bysmeden Lås Aktiebolag att betala kostnaderna för B.K:s rättshjälp i Arbetsdomstolen med tjugofyratusenåttahundrafyrtiofyra (24 844) kr enligt den närmare fördelning mellan staten och B.K. som Rättshjälpsmyndigheten bestämmer.

Dom 2005-06-01, målnummer B-76-2004

Ledamöter: Inga Åkerlund, Gudmund Toijer, Kurt Eriksson, Rolf Hugert, Agnes Günther, Thomas Fredén (ombudsmannen i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Karl-Erik Svensson (särskilt yttrande). Enhälligt.

Sekreterare: Stefan Lundstig

Särskilt yttrande av ledamoten Karl-Erik Svensson

Beträffande frågan om avräkning av ersättningen från arbetslöshetskassa vill jag anföra följande.

Jag ansluter mig till uppfattningen att Regeringsrättens avgörande angående återbetalningsskyldighet får som följd att avräkning för uppburen arbetslöshetsersättning skall ske i ett fall som det förevarande. Samtidigt vill jag emellertid framhålla att ett sådant ställningstagande enligt min mening får vissa stötande konsekvenser. Arbetstagaren går inte bara miste om den ersättning som han eller hon betalat avgift för att erhålla vid arbetslöshet, utan förlorar också ett antal ersättningsdagar, medan arbetsgivaren gynnas genom att det ekonomiska skadeståndet eller ersättningen för lön blir lägre än annars. Jag vill också tillägga att jag utgått från att ersättning från fackförbundens frivilliga inkomstförsäkringar, dvs. sådan arbetslöshetsersättning som inte har den karaktär av socialförsäkring som den ersättning Regeringsrättens avgörande avsåg, inte berörs av den avräkningsprincip som Arbetsdomstolen nu tillämpat.

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Lars Qwist, Erik Essén och Magnus Wulkan)

YRKANDEN M M

B.K. anställdes hos Bysmeden Lås Aktiebolag i april 1986. Vid ett möte mellan honom och bolagets ägare C.A. den 3 september 2003 avslutades anställningen. Vad som då förekom har lett till tvist mellan parterna. Meningsskiljaktighet råder huruvida B.K. vid tillfället blivit uppsagd eller om han självmant lämnat anställningen.

B.K. har med åberopande av att uppsägningen gjorts utan saklig grund, då inga förhållanden hänförliga till honom personligen kunnat motivera den, och på formellt felaktigt sätt, då inga formföreskrifter iakttagits eller underrättelse i förväg lämnats, framställt följande yrkanden.

Det yrkas att uppsägningen av honom den 3 september 2003 skall förklaras ogiltig därvid bolaget skall förpliktas utge lön om 180.900 kr avseende sex månadsbelopp om 27.000 kr för månaderna oktober 2003 - mars 2004 samt ett belopp om 18.900 kr för tiden den 1 april - den 21 april 2004. Å månadsbeloppen yrkas ränta enligt 6 § räntelagen från den 25 i varje månad och å beloppet om 18.900 kr samma ränta från den 21 april 2004.

Om tingsrätten skulle finna att han avskedats utan grund därför men uppsagts på saklig grund yrkas lön under uppsägningstiden den 3 september 2003 - den 3 mars 2004, utom för september 2003, med 137.113 kr jämte ränta beräknad å månadsbeloppen på samma nyssnämnda sätt. Härtill yrkas också semesterersättning med 16.514 kr jämte samma ränta från domsdagen.

Vidare yrkas allmänt skadestånd med 150.000 kr, varav 130.000 kr för den ogiltiga uppsägningen och 20.000 kr för formaliafelen jämte samma ränta från delgivningsdagen.

Bysmeden Lås Aktiebolag har bestritt yrkandena, dock vitsordat angivna löne- och semesterersättningsbelopp ävensom ränteberäkningen. Till grund för sitt bestridande har bolaget anfört att B.K. själv lämnat sin anställning, att i vart fall, om tingsrätten skulle finna att han inte sagt upp sig själv, bolaget haft rätt att avskeda honom, alternativt säga upp honom på sakliga grunder. Bolaget har vidare hävdat att begärda skadestånd skall jämkas till noll då bolaget uppfattat det så att det funnits skäl för B.K. att gå frivilligt eller skäl för avskedande, alternativt uppsägning.

Bolaget har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

PARTERNAS TALAN

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

B.K.: Han har arbetat som låssmed sedan 60-talet och tillsammans med C.A. i över 30 år. De har också umgåtts privat. Bolaget har ca 30 anställda och utöver honom tre låssmedsmästare. Verksamheten drivs från ett kontor och en butik på Svandammsvägen i Midsommarkransen och en butik på Kungsholmen, Citybutiken. Från 1995 hade han arbetsledaransvar och kallades C.A:s närmaste man. Efter en längre sjukskrivning i början av 1999 placerades han på Citybutiken, vilket han uppfattade som ett slags degradering. I slutet av 2000 uppdagades att han tagit betalt av en kund vid sidan om, dvs. jobbat svart och tillgodogjort sig mellan 700 och 800 kr. Han erkände och efter samtal med C.A. drogs ett streck över händelsen. Han placerades emellertid på Svandammsvägen och fick arbeta som utemontör utan kassaansvar. På morgonen den 3 september 2003 kallades han in till C.A. som sade att det hade hänt saker som gjorde att han inte kunde vara kvar som anställd, dock få lön månaden ut. Det sades inte närmare vad det berodde på. Han fick välja mellan att säga upp sig själv eller bli polisanmäld. För honom var det otänkbart att säga upp sig och han sade att han skulle tala med sin fru om detta. Han blev tillsagd att lämna ifrån sig nycklar, ID- och bensinkort m.m. och fick inte fortsätta med det arbete han höll på med. Han skulle dock få behålla tjänstebilen över helgen. Han fick namnet på en person, O.T., hos vars företag han skulle få gå igenom någon form av avvecklingsprogram. Han lämnade arbetsplatsen och berättade senare för sin fru och en arbetskamrat P.J. och en god vän B.P. att han blivit uppsagd. Han trodde att han skulle få vidare information av. O.T., det var den utväg han såg. Vid ett kort möte samma dag blev han inskriven hos O.T. Vid nästa möte måndagen den 8 september sade denne att en förutsättning för att få genomgå avvecklingsprogrammet var att han skrev under en uppsägningshandling, och han fick också en handskriven lapp med instruktionerna ”Skriftl. uppsägn. daterad fr.o.m. 3/9 undertecknad med namnförtydligande”. Han skulle också sjukskrivas under sex månader. Han avbröt programmet. Efter uppsägningen har han inte själv kontaktat eller blivit kontaktad av bolaget. Han var frågande inför bolagets anklagelser och kunde föreställa sig bara svartjobbet, vilket bolaget dock känt till sedan länge och dragit ett streck över. Efteråt har han fått veta att en annan anställd, M.L., sagt att han stulit från kassan på Svandammsvägen före förflyttningen till Citybutiken 1999 och att andra anställda sagt att han burit sig illa åt mot personalen. Han förnekar allt sådant. I februari 2004 gjorde bolaget en polisanmälan som lett till att han inte kunnat få något nytt arbete, bl.a. vägrades han taxilegitimation. - B.K. har inte sagt upp sig själv eller gett bolaget anledning tro att han gjort det. Anklagelserna mot honom grundar sig på omständigheter som bolaget känt till sedan länge, dvs. sådana som inte kan åberopas på grund av tvåmånadersregeln eller på grund av att de framkommit först efter uppsägningen. Annars är anklagelserna så oprecisa att de ej kan utgöra skäl för uppsägning.

Bysmeden Lås Aktiebolag: Bolaget verkar inom säkerhetsbranschen och måste ställa stora krav på medarbetarnas oförvitlighet. Det s.k. svartjobbet innebar att B.K. sålde varor och själv tillgodogjorde sig betalningen. Av sociala hänsyn gjordes då ingen polisanmälan. I april 2001 gjorde han sig skyldig till en förskingring av 1.797 kr, dvs. tog betalt för varor och behöll pengarna själv. Han omplacerades då från Citybutiken till utejobb utgående från Svandammsvägen utan kassaansvar. Kort före den 3 september 2003 avslöjade M.L. för C.A. att två anställda hade systematiskt förskingrat eller stulit ur kassan i butiken på Svandammsplan. Båda erkände och fick den 3 september valet att säga upp sig själva eller polisanmälas. De sade upp sig. Därefter fick B.K. samma erbjudande eftersom han hade erkänt förskingring i april 2001 och det var nödvändigt att agera konsekvent mot alla och han var en säkerhetsrisk. Alla tre erbjöds avvecklingsprogrammet hos. O.T. B.K. hade ett rådrum månaden ut men hörde inte av sig förrän genom sitt ombud den 7 oktober. Bolaget utgick från att han hade sagt upp sig den 3 september och var sålunda i god tro i fråga om detta. Efter mötet den dagen berättade M.L. att hon sett B.K. vid flera tillfällen förskingra pengar ur kassan på Svandammsplan genom att inte slå in betalningar vid försäljning innan han i juni 2000 förflyttades till Citybutiken. Eftersom B.K. då hade sagt upp sig fanns ingen anledning att kontakta honom om M.L:s uppgifter. B.K. har också varnats flera gånger under senare år för slarv, nonchalans, maskning och olämpligt uppträdande mot kunder och framför allt arbetsledningen och även personalen, särskilt den kvinnliga. Detta hans beteende togs också upp vid mötet den 3 september. Rätt till avsked och i vart fall saklig grund för uppsägning har alltså funnits, om han inte själv hade sagt upp sig.

UTREDNINGEN

I målet har B.K. och C.A. hörts under sanningsförsäkran. Härutöver har bägge parter fört vittnesbevisning och B.K. åberopat visst skriftligt material som bevis. Tingsrätten finner skäl att här närmare redovisa utsagorna av B.K., C.A. och M.L.

B.K. har berättat: Han ropades in av C.A. på morgonen den 3 september 2003. Denne sade att det hänt en massa saker på bolaget och att han var tvungen att sluta. Han fick lämna ifrån sig allt som var firmans egendom, telefon, bensinkort, nycklar men, på fråga, behålla bilen över helgen till måndagen den 8 september, och han fick inte färdigställa det jobb han höll på med. C.A. ville att han skulle säga upp sig här och nu annars skulle de polisanmäla honom och gå till domstol med det. Han sade inte närmare vad som hänt, inget om svartjobbet och inget om nonchalant beteende men att han inte skulle få något nytt jobb i branschen. Han drog slutsatsen att det gällde svartjobbet för flera år sedan. Han sade inte upp sig, skrev inte på något utan sade att han skulle prata med sin fru. Under dagen berättade han vad som hänt för henne, P.J. och B.P. Han hade inte fått någon förklaring till uppsägningen, men P.J. informerade honom om att han själv och en annan hade förskingrat pengar. Först efter ett möte som hans ombud haft med C.A. fick han ett skriftligt besked från bolaget om de skäl man haft för uppsägningen. Direkt efter mötet med C.A. träffade han O.T. som bara tog namnet och bokade en tid på måndagen den 8 september. Han trodde att han skulle få en förklaring av O.T. och besökte honom vid två tillfällen i veckan efter uppsägningen, den 8 och 12 september. Enligt O.T. skulle han sjukskrivas i sex månader och skriva en uppsägningshandling daterad till den 3 september. Han slutade då hos O.T. Svartjobbet på hösten 2000 är samma händelse som den påstådda förskingringen i april 2001. Han har ångrat detta, och sedan ett streck drogs över det har saken inte diskuterats. Han har inte stulit några pengar ur kassan som M.L. påstår, och hon kan inte heller från sin plats i butiken ha sett vad som skedde vid kassan. Alla hade tillgång till kassan, bl.a. gjordes ofta s.k. nollslag för att komma åt att växla. Han har inte betett sig nedsättande eller olämpligt mot personal. Han tror att arbetsledningen betraktat honom som obekväm eftersom han ifrågasatt vissa jobb och t.ex. tidsberäkningen för dessa. Han har inte blivit tillsagd någon gång.

C.A. har berättat: Några dagar före den 3 september 2003 hade M.L. berättat att två anställda hade stulit ur kassan under en längre period och att det hade urartat under senare tid då han var sjuk. Efter samråd med ledningsgruppen beslöts att dessa skulle lämna företaget direkt. Han kallade in B.K. och gjorde fullständigt klart för honom vad som gällde. Han pratade om den tidigare stölden och hans nonchalanta uppträdande på företaget och arbetsvägran, sade att han inte kunde ha honom kvar och gav honom valet att säga upp sig själv eller bli polisanmäld. De kom överens om antingen - eller. B.K. valde att säga upp sig själv, och de tog i hand på det. Han lämnade ifrån sig företagets tillhörigheter, eftersom han sagt upp sig. B.K. hörde sedan inte av sig förrän genom ombudet i oktober, och han utgick i god tro från att denne sagt upp sig. Utan uppsägning hade B.K. stängts av och polisanmälan hade gjorts. Genom avvecklingsprogrammet, som kostade bolaget 50.000 kr, ville han hjälpa B.K. Det drogs definitivt inget streck över förskingringen i april 2001, B.K. blev då förflyttad, fick inga kontantjobb och ingen kontakt med kassan, man kunde aldrig mer lita på honom. Bolaget har som säkerhetsföretag extra stora krav på personalen. Efter avskedandet av de två andra kunde inte B.K. som tjyv vara kvar på grund av de signaler det skulle ha gett övrig personal. Senare på dagen den 3 september berättade M.L. om B.K:s stölder i butiken på Svandammsplan åren 1998 - 2000. Han tog ingen kontakt med B.K. om detta. B.K. kände sig nog degraderad. B.K. talade om för arbetsledningen att de hade fel, arbetsvägrade och maskade. Han kunde göra tjejerna sårade. Allt detta har han påtalat för honom minst tre-fyra gånger under de senaste fem åren.

M.L. har vittnat: Hon är anställd hos bolaget sedan 1989 men sjukskriven sedan hösten 2003. C.A. frågade henne den 3 september 2003 om det var flera som hade förskingrat. Hon berättade då att hon sett B.K. ett flertal gånger under flera år ta betalt vid kassan utan att slå in beloppet, istället slå in nollor eller trycka på en knapp under kassaapparaten så att den öppnades. Hon hade inte sett vad som hände med pengarna. De lades antagligen i kassan och B.K. har sedan räknat kassan på kvällen. Hon drog slutsatsen att han tog pengarna. Detta var innan B.K. flyttade till Citybutiken 2000. Hon har inte vågat berätta om förskingringarna tidigare, inte förrän efter det att C.A. hade varit borta länge och folk hade börjat göra lite som de ville.

DOMSKÄL

Om vad som hände vid C.A:s och B.K:s möte på morgonen den 3 september 2003 är parterna i några hänseenden ense. Sålunda har C.A. ställt B.K. inför ett val att antingen säga upp sig själv eller bli polisanmäld. Av deras uppgifter framgår att B.K., även om ”svartjobbet” eller ”stölden” inte uttryckligen nämndes, förstod att anledningen till de alternativ han fick var just den händelse för några år sedan som parterna betecknat så. Det är inte styrkt att därutöver B.K:s uppträdande på arbetsplatsen fördes på tal som skäl för alternativen. Enligt C.A. godtog B.K. valet att säga upp sig, enligt B.K. lämnade han mötet utan något sådant besked. B.K:s ståndpunkt får stöd av vad som sedan hände. P.J. och B.P. har vittnat att B.K. betraktade sig som uppsagd, och hos O.T. fullföljde han inte den påstådda uppsägningen med en skriftlig sådan. Med hänsyn till det skäl för C.A:s agerande som B.K. då kunde föreställa sig, dvs. en händelse för över två år sedan som han uppfattat som utagerad, ter det sig heller inte följdriktigt att han skulle utan vidare välja att säga upp sig. Tingsrätten finner alltså mot B.K:s uppgifter och övriga omständigheter det inte styrkt att B.K. sade upp sig vid mötet den 3 september. Inga andra omständigheter tyder med någon tyngd på att bolaget av B.K:s uppträdande då eller handlande efteråt skulle kunna anses ha haft grundad anledning att anta att han sagt upp sig själv.

Av C.A:s uppgifter framgår att bolaget avsett att avsluta B.K:s anställning. Tydligt är att de val B.K. ställdes inför båda syftade till just detta. Alternativen ter sig i själva verket mera som ett ultimatum än reella valmöjligheter. Bolagets avsikt, alternativens karaktär och den omständigheten att B.K. omedelbart fick lämna arbetsplatsen och hänvisades till ett avvecklingsprogram visar enligt tingsrätten klart att B.K. haft fullt fog för att anse sig ha blivit uppsagd.

Den korta, olagliga uppsägningstiden och det bryska och överraskande beskedet om upphörandet av anställningen gör att uppsägningshandlingen måste betecknas som i realiteten ett avskedande.

För uppsägningen har bolaget åberopat flera skäl och härför fört omfattande vittnesbevisning.

Av betydelse här är bl.a. reglerna i 7 och 18 §§anställningsskyddslagen att en uppsägning eller ett avskedande inte får grundas enbart på omständigheter som arbetsgivaren har känt till mer än två månader före uppsägningen.

När det gäller påståendena om B.K:s på olika sätt olämpliga uppträdande på arbetsplatsen eller i arbetet har vittnen berättat därom, dock utan större konkretion. Det rör sig om påståenden såsom att han sagt något förnedrande om kvinnor eller nedvärderande om arbetskamrater, att han gjort Hitlerhälsning, att han dragit benen efter sig och tagit för lång tid på sig och föredragit lättare arbeten och att han varit ohjälpsam. Uppgifterna avser en blandning av karaktärsegenskaper och händelser. Genomgående är att exemplen på beteenden ligger längre tid tillbaka. Bara i allmänna ordalag har antytts att beteendet fortsatt intill senare tid. Enligt tingsrätten är beskrivet beteende långt ifrån av sådan beskaffenhet att det kan utgöra giltigt skäl för avskedande eller ens uppsägning. Till detta kommer att det är oklart i vilken utsträckning det gjorts klart för B.K. att ett upprepande kunde leda till uppsägning.

Tingsrätten kan av bevisningen utgå från att svartjobbet eller stölden ägt rum senast i april 2001.

Tingsrättens slutsats av det hittills anförda är att bolaget inte visat att omständigheter som kan föranleda att anställningen skall upphöra har förekommit inom den tid av två månader före uppsägningen som krävs enligt anställningsskyddslagen.

Bolaget har lagt stor vikt vid de uppgifter om B.K. som M.L. lämnade till C.A. efter dennes möte med B.K. på morgonen den 3 september. Hennes uppgifter avser emellertid händelser som skall ha ägt rum för över tre år sedan. Det är inte närmare klarlagt när och hur och i vilka sammanhang hennes iakttagelser gjorts. Andra förklaringar till dessa och till hennes slutsatser kan finnas och har också framförts. Mot B.K:s förnekande måste uppgifterna betraktas som obestyrkta i förevarande mål. Uppgifterna om stölder kan därför inte åberopas för den uppsägning som skedde den 3 september 2003.

För bedömningen av omständigheterna kring uppsägningen är det också av betydelse hur nämnda uppgifter hanterades av bolaget. I någon mån är det förståeligt att C.A. blev upprörd i anledning av uppgifter om stölder av ytterligare en tredje person samma dag. Vid närmare eftertanke bör C.A. ändå ha känt sig osäker på sin sak och om B.K:s inställning. Det rörde sig alltså om stölder vid en annan tid än som uppgivits när det gällde de två andra anställda - och förtigna i över tre år. God sed kräver att C.A. antingen konfronterat B.K. med uppgifterna eller satt i gång ytterligare utredning internt eller via polis och först därefter, om skäl då kvarstått, agerat i fråga om B.K:s anställning. Det ter sig inte försvarligt att åberopa dem på sätt som gjorts för uppsägningen den 3 september 2003.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten att B.K. sagts upp utan giltiga skäl härför. Uppsägningen skall sålunda förklaras ogiltig.

Det råder inte tvist om det ekonomiska skadestånd som vid denna bedömning av uppsägningen skall utges av bolaget.

Det allmänna skadeståndet bör för uppsägningen bestämmas till 100.000 kr och för formaliafelen till 10.000 kr.

DOMSLUT

1. Tingsrätten förklarar Bysmeden Lås Aktiebolags uppsägning av B.K. ogiltig.

2. Bysmeden Lås Aktiebolag skall till B.K. utge dels lön med etthundraåttiotusenniohundra (180.900) kr, jämte ränta å ett månadslöne belopp om 27.000 kr från den 25 i månaderna oktober 2003 - mars 2004 samt å ett lönebelopp om 18.900 kr från den 21 april 2004, allt tills betalning sker, dels allmänt skadestånd med etthundratiotusen (110.000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 17 november 2003 tills betalning sker.

3. Tingsrätten fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt Jenny Hellberg till etthundrafyratusensexhundrasextiotvå (104.662) kr, varav för arbete 100.250 kr, för tidsspillan 3.450 kr och för utlägg 962 kr.

4. Bysmeden Lås Aktiebolag skall ersätta B.K. och staten för rättshjälpskostnaderna enligt den fördelning som Rättshjälpsmyndigheten beslutar.