NJA 1986 s. 748
Efter en sammanstötning mellan två personbilar undertecknade föraren av den ena bilen på olycksplatsen en handling, enligt vilken han påtog sig hela ansvaret för krockskada åsamkad den andra bilen. Omständigheterna vid utfästelsens tillkomst har inte befunnits ha varit sådana att det ansetts strida mot tro och heder av ägaren till den skadade bilen att åberopa utfästelsen. 33 § avtalslagen. Tillika fråga om ersättningsgilla rättegångskostnader enligt 8 och 9 §§ lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.
Södertälje TR
E.E. förde efter stämning å P-G.G. vid Södertälje TR den talan som framgår av TR:ns dom.
TR:n (rådmannen Påhlman), som handlade målet enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden, anförde i dom d 18 febr 1983: Sakförhållanden, yrkanden m m. Lördagen d 25 okt 1980 inträffade strax öster om korsningen Turingegatan-Nygatan i Södertälje en kollision mellan två personbilar framförda i västlig riktning på Turingegatan. Den ena bilen fördes av E.E. med dennes hustru som passagerare och den andra av P-G.G. med en kamrat till denne - M.A. - som passagerare. E.E:s bil hade en släpvagn tillkopplad. Olyckan inträffade i samband med att P-G.G. påbörjade en omkörning av E.E:s bil. Vid kollisionen skadades bl a vänster bakdörr och bakflygel på E.E:s bil.
Öster om kollisionsplatsen har Turingegatan två filer för färd västerut. I anslutning till kollisionsplatsen ökar gatans bredd och ytterligare en fil - avsedd för trafik söderut på Nygatan - tillkommer. Den tillkommande filen är således belägen längst till vänster på körbanan. Den avgränsas från körbanan för trafik österut av en refuge.
E.E. har yrkat förpliktande för P-G.G. att betala skadestånd med 7 900 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 4 nov 1982 tills betalning sker. Av det fordrade beloppet avser 1 050 kr ersättning för en hyrbil, 5 800 kr reparationskostnader, 466 kr kostnad för inköp av ett nytt batteri samt målarfärg och 584 kr ersättning för förlorad arbetsförtjänst under två halva arbetsdagar.
Som grund för sin talan har E.E. anfört i första hand att P-G.G. vållade olyckan genom att köra om E.E. trots att denne påbörjat ett filbyte, att hålla en hög hastighet och att brista i uppmärksamhet och i andra hand att P-G.G. är betalningsskyldig på grund av ett avtal.
P-G.G. har bestritt yrkandet. Såsom skälig ersättning har han i och för sig vitsordat 6 775 kr jämte fordrad ränta.
Som grund för bestridandet har P-G.G. anfört att han inte vållat olyckan och att han inte träffat avtal om skadeståndsskyldighet. Skulle avtal visas ha träffats har P-G.G. gjort gällande att det enligt 33 § avtalslagen är ogiltigt för att det strider mot tro och heder att åberopa avtalet på grund av omständigheterna vid dess tillkomst.
E.E. har till utveckling av sin talan anfört: Han färdades fram mot korsningen Turingegatan-Nygatan i körbanans vänstra fil. Den filen hade han hållit på en lång sträcka. När han närmade sig den plats där filen för vänstersväng in på Nygatan börjar visade han körtecken i god tid och svängde därefter åt vänster in mot den filen. Samtidigt som han påbörjade svängen kom P-G.G. bakifrån och försökte köra om honom på vänster sida. Det fanns inte utrymme för en omkörning utan bilarna kolliderade. Efter sammanstötningen kom parterna överens om att inte tillkalla polis utan låta försäkringsbolagen klara upp ersättningsfrågorna. P-G.G. - som sade sig ha bråttom till en ishockeymatch - påtog sig ansvaret för kollisionen. E.E. tog fram ett papper där han i samråd med P-G.G. skrev en förklaring av innebörd att P-G.G. påtog sig ansvaret. Texten lästes upp för P-G.G., som sedan undertecknade handlingen med namn och telefonnummer.
P-G.G. har till utveckling av sin talan anfört: Han färdades fram mot korsningen i den vänstra filen. E.E. körde i den högra filen strax framför P-G.G.. Där filen för trafik mot Nygatan börjar förde E.E. sin bil över till den fil som P-G.G. körde i. P-G.G. såg inget körriktningstecken på E.E:s bil. Han svängde åt vänster för att undvika kollision men törnade emot refugen till vänster om sig och kastades åt höger mot E.E:s bil. Efter olyckan skrev han sitt namn och telefonnummer på ett papper som E.E. hade. Det fanns ingen text på papperet när han skrev på. Han var uppskakad efter händelsen men hade inte bråttom. - Av det fordrade beloppet vitsordas 1 050 kr för hyrbil, 5 233 kr för reparationskostnader, 200 kr för batterikostnad och 292 kr för förlorad arbetsförtjänst.
Domskäl. I frågan om vållande till olyckan har E.E. åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv och vittnesförhör med sin hustru X.E.. P-G.G. har likaledes åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv och vidare vittnesförhör med M.A..
E.E. har uppgivit: Redan långt före den blivande kollisionsplatsen körde han i den vänstra filen. Han höll 40 km/tim eller mindre. Han såg avfarten till Nygatan i god tid och avsåg att svänga där. 200-300 m före avfarten visade han körtecken för vänstersväng. Blinkljusen på bilen fungerade. Han hade kontrollerat dem före färden. 100-150 m före avfarten såg han positionsljus från ett fordon bakom sig. Sikten var nedsatt av blötsnö. Sedan han hade passerat början av avfarten till Nygatan med 3-4 m började han successivt föra in bilen på avfarten. När bilens främre del var 25 cm in på avfartsfilen hörde han en kraftig knall och såg ett gnistregn. Bilen fick en stöt. Det var P-G.G:s bil som fördes till vänster om honom och kolliderade med hans bil.
P-G.G. har uppgivit: Han körde mot korsningen i vänsterfilen. Den hade han hållit på en lång sträcka. Han såg E.E:s bil. Den fördes i högerfilen. Strax före avfarten till Nygatan svängde E.E. över till vänsterfilen. P-G.G. var då några meter bakom E.E.. Han såg inte något körtecken. E.E. förflyttade sig så att P-G.G. blev tvungen att väja. Han hann inte bromsa. Bilen törnade emot refugen till vänster och slog därefter emot E.E:s bil.
X.E. har berättat: De körde i vänsterfilen fram mot korsningen. Hastigheten var låg. När de skulle svänga till vänster in på avfarten mot Nygatan kom den andra bilen i hög fart och körde om till vänster. Den framfördes på refugen. Deras bil blev påkörd. Det sprutade gnistor "som av en drake". Hon trodde bilen "kom från himlen".
M.A. har berättat: Han och P-G.G. var på väg till Scania-rinken. De hade en tid att passa men hade inte bråttom; de var ute i god tid. Han minns inte i vilken fil de färdades men E.E. körde till höger om dem. När de var jämsides med hans släpvagn svängde han ut mot vänster. Bilarna krockade.
Avgörande för frågan om vållande är om P-G.G. - såsom E.E. påstått - körde i samma fil som E.E. och försökte köra om E.E. sedan denne påbörjat en sväng in mot avfarten till Nygatan eller om E.E. - såsom P-G.G. påstått - färdats i högerfilen och svängt över till vänsterfilen just framför P-G.G..
Ingendera av E.E:s och P-G.G:s berättelser under sanningsförsäkran förtjänar enligt TR:ns mening större tilltro än den andres. De uppgifter som vittnena har lämnat går isär på samma sätt som parternas. Inte heller den utredningen kan därför läggas till grund för bedömningen av händelseförloppet. TR:n finner sålunda att E.E. inte har förmått styrka att P-G.G. varit vållande till olyckan.
Till styrkande av andrahandsgrunden för sin talan har E.E. åberopat det påstådda avtalet och samma muntliga bevisning som i vållandefrågan. P-G.G. har åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv.
Den åberopade handlingen lyder: "Jag, P-G.G., förare av personbil (registreringsnummer uteslutet här) påtar mig hela ansvaret för krockskada åsamkad fordon (registreringsnummer uteslutet här) vid Södertälje 25/10-80". Handlingen är dagtecknad Södertälje 25/10-80 och undertecknad P-G.G., tel 357 61.
E.E. har i denna del uppgivit: Efter kollisionen tog P-G.G. på sig ansvaret. De kom överens om att inte tillkalla polisen. P-G.G. sade att han hade bråttom och skulle till en ishockeyhall. E.E. visste att man skall skriva en skadeanmälan till försäkringsbolaget. Han försökte göra det men blanketten blev blöt. I stället tog han ett papper och skrev ner avtalet. Han och P-G.G. formulerade det tillsammans. Han läste upp det för P-G.G. som också läste igenom det innan han undertecknade det. P-G.G. var mycket stressad. Han hade förmåga att bedöma avtalet.
P-G.G. har uppgivit: Efter olyckan var båda parter uppskakade, som man är efter en olycka. Båda tyckte sig ha handlat riktigt. P-G.G. kände sig nervös. E.E. föreföll också nervös och osäker. De avfärdade genast tanken att kalla dit polisen och började resonera om att försäkringsbolagen skulle göra upp saken. E.E. lämnade fram en papperslapp. P-G.G. trodde att E.E. ville ha hans namn och telefonnummer, varför han skrev det på lappen. Han har inget minne av att det fanns någon text på papperet när han skrev på det. Han såg ingen text.
X.E. har berättat: P-G.G. tog på sig ansvaret för olyckan.
Han såg snopen ut och sade att han hade kört för fort. Hennes man skrev avtalet. P-G.G. läste igenom det två gånger och undertecknade det.
Anledning saknas att ifrågasätta makarna E:s uppgifter om att P-G.G. undertecknade handlingen sedan E.E. hade försett den med den text som angivits ovan. Att P-G.G. inte skulle ha uppmärksammat texten framstår som osannolikt. Det får därför anses utrett att P-G.G. gjort det åtagande som handlingen utvisar.
Vad härefter angår P-G.G:s invändning att avtalet enligt 33 § avtalslagen skall sakna verkan gör TR:n följande bedömning.
Allmänt torde gälla att den som har varit inblandad i en trafikolycka har svårt att genast bedöma de rättsliga konsekvenserna av sitt handlingssätt. Det är naturligt att man i en sådan situation är mer eller mindre uppskärrad. En sak är att i det läget uttala sig om - vitsorda eller bestrida - faktiska omständigheter såsom de inblandade fordonens färdväg, hastighet, bromssträckor o-d. En annan sak är att utan närmare diskussion om sådana förhållanden med bindande verkan ensidigt påta sig skulden till det inträffade. Giltigheten av en förklaring av det slag som P-G.G. avgivit måste därför enligt TR:ns mening bedömas med försiktighet när den åberopas som annat än en omständighet av betydelse för prövningen av frågan om vållande.
När P-G.G. undertecknade handlingen var han enligt egen uppgift nervös och uppskakad. E.E. har uppfattat honom som stressad. Någon grund för varför P-G.G. skulle vara vållande till olyckan har inte angivits; E.E. synes ha menat att det var P-G.G:s försök att köra om där utrymme inte fanns medan X.E. har nämnt P-G.G:s höga hastighet som skälet för P-G.G:s åtagande. Frågan har uppenbarligen varit oklar.
TR:n finner att dessa omständigheter vid avtalets tillkomst varit sådana att det strider mot tro och heder att åberopa avtalet. E.E. har haft vetskap om dem. Avtalet kan därför inte grunda skadeståndsskyldighet för P-G.G..
På grund av det sagda skall E.E:s talan i målet ogillas.
Domslut. 1. Käromålet lämnas utan bifall.
E.E. skall till P-G.G. utge ersättning för dennes rättegångskostnader med 340 kr.
E.E. fullföljde talan i i, som i beslut d 9 maj 1983 ej fann skäl att meddela prövningstillstånd. Sedan E.E. anfört besvär meddelade HD i beslut d 14 maj 1985 prövningstillstånd i HovR:n och återförvisade målet till HovR:n (se NJA 1985 s 373).
E.E. yrkade i HovR:n bifall till sin vid TR:n förda talan dock med den ändringen att det yrkade beloppet angavs till 6 775 kr.
E.E. yrkade vidare att bli befriad från skyldigheten att utge ersättning för P-G.G:s rättegångskostnader i TR:n och yrkade ersättning för sina egna rättegångskostnader i TR:n.
P-G.G. bestred ändring.
Parterna yrkade ersättning för sina rättegångskostnader i HovR:n och i HD.
HovR:n (hovrättslagmannen Litzén, hovrättsrådet Sundberg-Weitman och adj led Boutz, referent), som höll sammanträde i målet, anförde i dom d 4 okt 1985:
Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder som anges i TR:ns dom.
Vid sammanträdet har E.E., P-G.G., X.E. och M.A. hörts på nytt. De har i huvudsak lämnat samma berättelser som de enligt domen lämnade vid TR:n. Följande tillägg och ändringar har dock gjorts.
E.E.: När de talades vid efter kollisionen sade P-G.G. att någon skadeanmälan inte behövdes utan att han tog på sig ansvaret. E.E. frågade honom om han var klar på vad det innebar och om han kunde skriva ner det. P-G.G. sade att han förstod innebörden men att han själv inte kunde skriva. P-G.G. föreslog i stället att E.E. skulle skriva. P-G.G. berättade inte mer om hur han kört än att han kört för fort. Diskussionen mellan dem varade en mycket kort stund. - Han var efteråt osäker på vad intyget var värt och åkte därför senare på dagen till polisstationen för att fråga om detta. På polisens inrådan gjorde han en anmälan om olyckan.
P-G.G.: E.E. och hans fru var upprörda till en början och pratade i munnen på varandra. Han uppfattade inte allt de sade men det handlade om hur de ansåg han hade kört. När de lugnat ner sig försökte han förklara att han inte hade haft någon chans att uppfatta E.E. och att han därför fått göra undanmanövern. Det uppstod då tveksamhet om vems fel det var. P-G.G. uppfattade sedan att E.E. ville ha hans namn och telefon och att de senare skulle ta kontakt med varandra. E.E. läste inte upp någon text för honom. När han skrev på papperet uppfattade han ingen löpande text men ort och datum kan möjligen ha funnits.
M.A.: De färdades i vänster fil. Han minns att han hörde E.E. fråga efter P-G.G:s namn och adress för att han skulle kunna höra av sig till P-G.G..
Vad som förekommit i HovR:n leder ej till annan bedömning än den TR:n gjort. TR:ns dom skall därför fastställas.
Vid denna utgång skall E.E. ersätta P-G.G. för dennes rättegångskostnader i HovR:n och HD. P-G.G:s yrkande avser ersättning till ombudet med 5 958 kr, varav 5 233 kr för arbete och 725 kr för tidsspillan, vittnesersättning med 180 kr, ersättning för hans egen inställelse med 442 kr, varav 400 kr för förlorad arbetsförtjänst och 42 kr för resa. Enligt bestämmelserna i 8 § småmålslagen kan ersättning endast utgå med 902 kr. Härav avser 680 kr kostnaden för rådgivning en gång i varje instans, 42 kr reskostnad för P-G.G. och 180 kr utgiven vittnesersättning.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.
E.E. skall ersätta P-G.G. dennes rättegångskostnader i HovR:n och HD med 902 kr.
E.E. (ombud advokaten C.M.) sökte revision och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan med den ändringen att han angav det yrkade beloppet till 7 333 kr. Han yrkade vidare befrielse från den skyldighet som ålagts honom att utge ersättning för P-G.G:s rättegångskostnader samt yrkade ersättning för egna rättegångskostnader i TR:n och HovR:n samt i HD i det tidigare målet angående fråga om prövningstillstånd i HovR:n.
P-G.G. (ombud advokaten A.H.) bestred ändring.
Parterna yrkade slutligen ersättning för rättegångskostnader i HD.
Sedan HD förordnat att Svenska försäkringsbolags riksförbund skulle beredas tillfälle att avge yttrande i målet, anförde förbundet i yttrande d 9 juni 1986 bl a: Av till remissen fogade handlingar framgår att tvisten mellan parterna rör bl a frågan om giltigheten av en av P-G.G. i anslutning till en trafikolycka d 25 okt 1980 avgiven skriftlig förklaring enligt vilken denne påtar sig "hela ansvaret för krockskada åsamkad fordon (registreringsnummer uteslutet här) vid Södertälje 25.10-80". Vidare framgår av handlingarna att rättsfrågan i HD närmast gäller om omständigheterna vid nämnda viljeförklarings tillkomst varit sådana att det kan anses strida mot tro och heder att åberopa denna.
Det ankommer inte på riksförbundet att ta ställning till rättsfrågorna i det aktuella målet. Riksförbundet begränsar därför sitt yttrande till en redogörelse för vilken verkan en sådan viljeförklaring har i försäkringsförhållanden.
Mellan försäkringsbolagen finns på bilförsäkringsområdet ett särskilt samarbetsorgan, Försäkringsbolagens Bilklassningskommitté (BKK). Denna kommitté, som handlägger bl a struktur- och villkorsfrågor, har beslutat rekommendera försäkringsbolagen vissa gemensamma villkor och allmänna bestämmelser för motorfordonsförsäkring jämte anvisningar.
Enligt mom 213 1 st i villkoren skall den försäkrade omedelbart meddela bolaget om han krävts på skadestånd och kravet leder till rättegång. Han skall vidare följa bolagets anvisningar. Om försäkringen gäller för skadan betalar bolaget den försäkrades rättegångskostnader i den utsträckning de är skäliga och överensstämmer med bolagets intresse i rättegången.
I kommentaren till nämnda villkor utsägs bl a följande.
"Uppkommer person- eller sakskada i följd av trafik med försäkrat fordon är den skadelidande berättigad att få trafikskadeersättning inom ramen för de regler, som anges i trafikskadelagen och försäkringsvillkoren. Krav på trafikskadeersättning skall riktas direkt mot försäkringsbolaget. Detta gäller även i fall då rätten till trafikskadeersättning prövas i rättegång. - Trafikskadeersättning är formellt inget skadestånd. Vid sidan om rätten för den skadelidande att begära trafikskadeersättning finns även kvar en rätt att enligt skadeståndsrättsliga regler yrka skadestånd av skadevållaren. Denna rätt för den skadelidande finns givetvis endast om han inte redan erhållit trafikskadeersättning för samma skada. Eftersom trafikskadeersättning och skadestånd bestäms enligt samma grunder i 5 kapskadeståndslagen, har den skadelidande i allmänhet inget praktiskt intresse av att väcka skadeståndstalan mot skadevållaren i stället för att begära trafikskadeersättning. Inte ens för att få vållandefrågan prövad i åklagarmål är det nödvändigt att väcka skadeståndstalan mot åtalad förare. Den skadelidande kan nämligen få sitt krav mot trafikförsäkringsgivaren prövat samtidigt med åtalet mot föraren. - Det är i regel inte nödvändigt att den skadelidande väcker skadeståndstalan mot den för skadan ansvarige. Trots detta kan det inte uteslutas att den skadelidande i praktiken kommer att väcka sådan talan. I en sådan situation betalar försäkringsbolaget den försäkrades rättegångskostnader. - Enligt 17 § trafikförsäkringsförordningen skall domstol inför en rättegång om skadestånd som gäller skada i följd av trafik med bil underrätta trafikförsäkringsgivaren, trafikförsäkringsföreningen resp staten. Sådan underrättelse kommer ofta mycket sent. Därför är det viktigt att den som krävs på skadestånd omedelbart underrättar bolaget så att bolaget får möjlighet att vidta lämpliga åtgärder för att bemöta kraven. Han skall också följa de anvisningar som bolaget lämnar. Om den försäkrade inte rättar sig härefter gäller vad som sägs i 214."
Av mom 214 i villkoren framgår att det inte är bindande för bolaget om den försäkrade utan bolagets tillåtelse medger skadeståndsskyldighet, godkänner ersättningsanspråk eller betalar ersättning. Bolaget är inte heller bundet av domstols dom, om den försäkrade inte fullgjort sin anmälningsskyldighet enligt 213.
I kommentaren till mom 214 anförs följande.
"Den som av domstol åläggs att betala skadestånd på grund av en skada i följd av trafik inträder i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning. Detta innebär i praktiken att skadevållaren skickar över domen till trafikförsäkringsbolaget och ber bolaget betala till den skadelidande. Domen är inte formellt bindande för bolaget, men i praktiken är den ändå med mycket få undantag ett tillräckligt underlag för utbetalning av trafikskadeersättning. Undantagsvis kan det dock hända att den försäkrade i rättegången på egen hand medgivit skadeståndsskyldighet eller vitsordat skäligheten av yrkat skadestånd. I sådana fall dömer domstolen ut ersättning, även om anspråken inte stämmer överens med gällande lagar och praxis, utan att göra någon saklig, juridisk prövning av den skadelidandes anspråk. Då anser sig inte bolaget bundet av domen. Inte heller om den försäkrade försummar att underrätta bolaget så snart han krävs på skadestånd och det blir rättegång vill bolaget vara bundet av en eventuell dom. Men om bolaget inte blivit underrättat om rättegången men å andra sidan inte har något att erinra mot de ståndpunkter som den försäkrade intagit finns givetvis inte något sakligt skäl för bolaget att inte anse domen bindande."
Av framställningen ovan framgår således att ett försäkringsbolag med hänsyn till innehållet i villkoren inte anser sig vara bundet av en försäkringstagares eventuella medgivande av skadeståndsskyldighet och att bolaget vid en självständig bedömning av frågan om vållande kan komma att avböja ett ersättningsanspråk trots försäkringstagarens medgivande.
Frågan om verkan av ett medgivande om skuld på olycksplatsen har prövats av HovR:n för Övre Norrland i dom d 8 dec 1970.- - - (Trafikförsäkringsföreningens rättsfallssamling nr 11/1973.)
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Malmström Öhman, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domslut. HD fastställer HovR:ns dom.
E.E. skall ersätta P-G.G. dennes rättegångskostnader i HD med 340 kr, motsvarande kostnad för en rådgivning.
HD (JustR:n Höglund, Stark, Ehrner, referent, Freyschuss och Nyström) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. E.E. har i HD liksom i TR:n - såsom han där slutligt bestämde sin talan - och i HovR:n i första hand som grund för sitt yrkande åberopat att P-G.G. är vållande till sammanstötningen mellan de båda bilarna.
I likhet med TR:n och HovR:n finner HD inte i målet styrkt att P-G.G. varit vållande till sammanstötningen.
I andra hand har E.E. gjort gällande att P-G.G. är betalningsskyldig på grund av åtagande enligt en av honom på olycksplatsen undertecknad handling, vilken sådan den företetts i målet är av följande lydelse: "Jag, P-G.G., förare av personbil (registreringsnummer uteslutet här) påtar mig hela ansvaret för krockskada åsamkad fordon (registreringsnummer uteslutet här) vid Södertälje 25/10-80." Handlingen är dagtecknad Södertälje 25/10-80 och underskriven av P-G.G., tel 357 61.
P-G.G. har förnekat, att han undertecknat en handling med det angivna innehållet, och gjort gällande att han endast enligt E.E:s önskemål skrivit sitt namn och telefonnummer på en papperslapp.
HD finner lika med TR:n och HovR:n att P-G.G. undertecknat handlingen med det innehåll som nyss återgivits.
P-G.G. har för det fall att han skulle befinnas ha undertecknat en handling med det angivna innehållet inte gjort annan invändning än att det med hänsyn till omständigheterna vid handlingens tillkomst skulle strida mot tro och heder att åberopa handlingen mot honom.
Enligt sin lydelse innebär handlingen en utfästelse av P-G.G. att svara för krockskadan på E.E:s bil. Vid bedömningen huruvida det skulle strida mot tro och heder att åberopa handlingen med denna innebörd mot P-G.G. bör beaktas följande.
När det gäller de förhållanden under vilka utfästelsen tillkom märks till en början att sammanstötningen inte gav upphov till någon personskada utan endast lindrigare fordonsskador, som var lätta att överblicka. Även om det får antas att P-G.G. var pressad av det inträffade finns det ingenting i utredningen som tyder på att han blev av chock eller annan orsak försatt i sådant sinnestillstånd att han inte kunde klart bedöma situationen.
Till följd av att P-G.G. undertecknade utfästelsen och överlämnade den till E.E. kallades inte polis till olycksplatsen. Det underlag för prövningen av vållandefrågan som en polisutredning på platsen hade kunnat utgöra kom således att saknas. Den omständigheten att det inte blivit utrett att P-G.G., som E.E. påstår, varit vållande till sammanstötningen kan därför inte tillmätas betydelse vid bedömningen, om det skall anses strida mot tro och heder att åberopa utfästelsen mot P-G.G.. Inte heller i övrigt har vid utfästelsens tillkomst, såvitt utredningen visar, förekommit någon omständighet av sådan beskaffenhet att E.E:s åberopande av P-G.G:s utfästelse skulle kunna anses strida mot tro och heder.
På grund av det sagda är P-G.G. skyldig att enligt sin utfästelse ersätta E.E. för skadorna. E.E:s talan kan emellertid inte bifallas till högre belopp än E.E. yrkat i HovR:n eller 6 775 kr jämte ränta. P-G.G. har vitsordat skäligheten i och för sig av detta belopp. P-G.G. skall alltså till E.E. utge 6 775 kr jämte yrkad ränta därå.
Vid denna utgång i själva saken skall E.E. befrias från skyldigheten att ersätta P-G.G:s rättegångskostnader och P-G.G. i stället förpliktas att ersätta E.E:s rättegångskostnader.
Ersättningen för E.E:s rättegångskostnader skall bestämmas enligt 8 och 9 §§ lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Vid ersättningens bestämmande är vidare att beakta att målet handlagts i två omgångar i HovR:n och HD.
E.E. yrkade i TR:n ersättning för rättegångskostnader med 340 kr avseende ombudsarvode, 200 kr för utlägg, uppenbarligen avseende ansökningsavgift, 163 kr 20 öre avseende egna resekostnader samt 420 kr för vittnesersättning åt E.E:s hustru.
Av E.E. yrkat ombudsarvode, 340 kr, motsvarar vad som enligt 46 och 47 §§rättshjälpslagen (1972:429) högst kan utgå för rådgivning. Med rådgivning förstås enligt 46 § rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet under högst en timme. Av förarbetena till lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden (prop 1973:87 s 156 f) framgår att endast kostnader för biträde utom domstolsförfarandet med rådgivning angående det materiella rättsläget och vid kontakter med motparten anses ersättningsgilla. När det gäller att biträda den enskilde under rättegången med att på ett riktigt sätt framställa yrkanden, bemöta invändningar, utveckla talan osv bör däremot part enligt departementschefen få tillräckligt bistånd genom rättens materiella processledning. Ersättning för biträde av sistnämnda slag kan därför i princip inte utgå enligt 8 § i lagen. Vad gäller E.E:s kostnader i TR:n saknas emellertid anledning anta annat än att det yrkade beloppet 340 kr avser enbart sådant arbete som är att hänföra till rådgivning enligt den i 46 § rättshjälpslagen angivna definitionen. Yrkandet bör därför i denna del bifallas.
Av den yrkade vittnesersättningen till E.E:s hustru avsåg 320 kr tidsspillan och 100 kr traktamente. P-G.G. kan emellertid förpliktas ersätta E.E. denna kostnad endast till den del den motsvarar vad som skulle ha kunnat utgå enligt förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m m. I förhållande till P-G.G. kan inte godtas högre ersättning än för en hel dag eller således 250 kr, varav 200 kr för tidsspillan och 50 kr i traktamente.
Övriga kostnader för vilka ersättning yrkats är i sin helhet ersättningsgilla.
E.E. är således berättigad till ersättning för rättegångskostnader i TR:n med 953 kr 20 öre.
Vad gäller kostnaderna i HovR:n har E.E. yrkat ersättning för två ombudsarvoden å 340 kr, för vittnesersättning 200 kr, för utlägg avseende annonsering efter vittne 200 kr, i reseersättning för ombudet 20 kr och i ersättning för E.E:s egen inställelse 614 kr, varav 30 kr utgör resekostnad.
I fråga om de yrkade ombudsarvodena avser det ena uppenbarligen arbete med uppsättande av vadeinlaga. Arbetet får i den delen bedömas såsom rådgivning enligt definitionen i 46 § rättshjälpslagen och är ersättningsgillt till det yrkade beloppet 340 kr. Det andra ombudsarvodet om 340 kr är att hänföra till målets handläggning i HovR:n, sedan HD meddelat tillstånd till målets prövning i HovR:n. Med hänsyn till att HD:s prövning avsett endast frågan om prövningstillstånd i HovR:n utgör den i 8 § 1 st 1 lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden uppställda begränsningen till ersättning för rådgivning enligt rättshjälpslagen vid ett tillfälle för varje instans hinder mot att utdöma ersättning för ytterligare en rådgivning i HovR:n. Vittnesersättningen 200 kr är i sin helhet ersättningsgill. Kostnaden för annonsering efter vittne kan inte hänföras till kostnad för vittnesbevisning och är därför inte ersättningsgill enligt 8 § i lagen. Kostnaden för ombudets resa är, eftersom E.E. ålagts personlig inställelse, ej ersättningsgill. För E.E:s egen inställelse är, enligt 3 § kungörelsen (1974:465) om tillämpning av lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, jämförd med 7 § förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m m, endast resekostnaden 30 kr och en traktamentsersättning om 50 kr ersättningsgilla kostnader. E.E. är således berättigad till ersättning för rättegångskostnader i HovR:n med sammanlagt 620 kr.
I fråga om ersättning för ombudets arbete med målet i HD har E.E. yrkat 340 kr för varje omgång som målet prövats i HD. Med hänsyn till att målet vid båda prövningarna avgjorts på handlingarna bör arbetet betraktas som rådgivning. Med hänsyn till att prövningen i HD gällt skilda frågor i de båda omgångarna bör E.E. tillerkännas ersättning för kostnader motsvarande rådgivning vid två tillfällen à 340 kr.
Ränta på rättegångskostnader skall vid tillämpning av lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden ej utgå (NJA 1981 s 1006).
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut i själva saken förpliktar HD P-G.G. att till E.E. utge 6 775 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 4 nov 1982 tills betalning sker.
HD ändrar HovR:ns domslut beträffande rättegångskostnader på det sättet att E.E. befrias från den skyldighet som ålagts honom att utge ersättning för P-G.G:s rättegångskostnader och P-G.G. förpliktas att ersätta E.E. för rättegångskostnader med 1 913 kr 20 öre, varav belöper på kostnader i TR:n 953 kr 20 öre, i HovR:n 620 kr och i HD i målet om prövningstillstånd i HovR:n 340 kr.
P-G.G. skall ersätta E.E. för rättegångskostnader i HD med 340 kr.