lagen.nu

NJA 1997 s. 186

Domare i hovrätt som av oaktsamhet förordnat om häktning utan laglig grund har åtalats för tjänstefel. Fråga om gärningen är att anse som ringa.

(jfr 1994 s 304 samt 1996 s 307 och s 806)

Riksåklagaren väckte i HD åtal mot J.S, M.L och A.C för tjänstefel med följande gärningsbeskrivning: J.S, M.L och A.C har som lagfarna ledamöter vid Göta HovR, avd 4, i dom mot R.L d 23 nov 1995 förordnat att R.L - som genom HovR:ns dom dömts för snatteri, skadegörelse, olovlig körning, grovt brott och olaga knivinnehav- skulle kvarbli i häkte till dess domen i ansvarsdelen vann laga kraft mot honom. Lagliga förutsättningar för ett sådant förordnande har inte förelegat. J.S, M.L och A.C har därigenom vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för uppgiften. Gärningen är inte att anse som ringa.

Riksåklagaren åberopade 20 kap 1 § 1 st BrB.

J.S, M.L och A.C vitsordade de faktiska omständigheterna enligt åtalet. De bestred emellertid ansvar i första hand på den grunden att felet inte var en följd av oaktsamhet och i andra hand, om de bedömdes ha varit oaktsamma, att gärningen var att anse som ringa. HD avgjorde målet utan huvudförhandling.

I domskälen till HD:s dom angavs inledningsvis följande omständigheter i målet:

"Genom dom d 29 sept 1995 dömde Växjö TR R.L för, jämte andra brott, tillgrepp av fortskaffningsmedel till fängelse fem månader, samtidigt som tidigare villkorligt medgiven frihet förklarades helt förverkad. I domen förordnades att R.L skulle stanna kvar i häkte tills domen i ansvarsdelen vann laga kraft mot honom.

R.L överklagade TR:ns dom till Göta HovR och yrkade i ansvarsdelen ogillande av åtalet för tillgrepp av fortskaffningsmedel samt straffnedsättning. Genom dom d 23 nov 1995 ändrade HovR:n TR:ns dom i ansvarsdelen på så sätt att åtalet för tillgrepp av fortskaffningsmedel ogillades och påföljden för övriga brott bestämdes till fängelse två månader. I HovR:ns dom förordnades att R.L skulle kvarbli i häkte till dess domen i ansvarsdelen vann laga kraft mot honom."

Föredraganden, RevSekr Skarborg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. En förutsättning för att domstol skall kunna häkta den som på sannolika skäl är misstänkt för brott på den grund att det finns risk för att han fortsätter sin brottsliga verksamhet är att det för brottet är föreskrivet fängelse ett år eller däröver. För de brott för vilka R.L dömdes genom HovR:ns dom var emellertid inte i något fall föreskrivet fängelse i mer än sex månader. Det förelåg således inte grund för att i domen förordna att R.L skulle kvarbli i häkte till dess domen i ansvarsdelen vann laga kraft mot honom.

Att HovR:n utan laga grund förordnat att R.L skulle kvarbli i häkte kan inte bedömas annorlunda än att de dömande ledamöterna gjort sig skyldiga till tjänstefel. Frågan i målet blir om gärningen vid en helhetsbedömning framstår som ringa.

På en domstol måste av hänsyn till rättssäkerheten ställas särskilt höga krav på noggrannhet och omsorg, inte minst vid prövningen av frågor om frihetsberövande. Som framgår av rättsfallen NJA 1994 s 304 och NJA 1996 s 307 är möjligheten generellt sett mycket begränsad att bedöma ett fel i sådant hänseende som ringa.

Av utredningen i målet framgår att det nu inträffade berott på rent förbiseende sammanhängande med den inriktning brottmålsprocessen hade i HovR:n. Frågan där gällde om en åtalspunkt avseende tillgrepp av fortskaffningsmedel skulle ogillas, vilket R.L yrkat i överklagandet. Det förelåg inget överklagande i häktningsdelen och R.L förklarade också på direkt fråga under huvudförhandlingen att han inte yrkade att bli försatt på fri fot. Varken R.L eller hans försvarare synes heller ha tänkt på konsekvenserna i häktningsfrågan om åtalet för tillgrepp av fortskaffningsmedel skulle komma att ogillas. R.L:s intresse förefaller ha varit fokuserat på ett ogillande av detta åtal och en önskan att i ett sammanhang och utan avbrott fullgöra den väntade fängelsepåföljden. Den skada eller olägenhet som R.L drabbades av genom det felaktiga beslutet innebar att det honom ådömda fängelsestraffet omedelbart gick i verkställighet och att ett par dagar av verkställigheten fullgjordes i häkte i stället för i kriminalvårdsanstalt. R.L överklagade inte HovR:ns beslut i häktningsfrågan och har inte i efterhand uttryckt något missnöje med detta eller på annat sätt återkommit i frågan. Det kan med hänsyn härtill anses tveksamt i vad mån det felaktiga beslutet inneburit olägenhet eller skada för R.L.

Genom lagändring 1989 (prop 1988/89:113) infördes nya bestämmelser för tjänstefel som innebär att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften döms för tjänstefel. I propositionen s 24 anförde departementschefen i specialmotiveringen bl a följande: "I fråga om gärningar som begås av oaktsamhet krävs inte längre att oaktsamheten är grov. Som har påpekats i den allmänna motiveringen innebär det dock inte att varje grad av oaktsamhet skall föranleda straffrättsligt ansvar. Av allmänna principer följer att det finns en viss marginal mellan det aktsamma och vad som i straffrättslig mening kan betraktas som oaktsamt. På samma sätt som i fråga om uppsåtliga handlingar kan regeln att gärningar som vid en helhetsbedömning framstår som ringa medföra ansvarsfrihet i oaktsamhetssituationer, oavsett graden av oaktsamhet. Något krav att gärningen skall ha medfört förfång eller otillbörlig förmån finns inte enligt den nya lydelsen. I stället skall gärningar som är ringa inte omfattas av straffansvar. Bedömningen av om gärningen är ringa skall, som tidigare nämnts, ske med beaktande av samtliga omständigheter. Såväl allmänna som enskilda intressen skall beaktas. Vid bedömningen är det av stor betydelse om någon skada eller annan olägenhet kan påvisas i det enskilda fallet eller om det förelegat en påtaglig risk för skada."

Av detta följer att straffrättsligt ansvar för oaktsamhet inte skall komma i fråga för varje avvikelse från den eftersträvade normen och att viss marginal alltid föreligger mellan det helt aktsamma och det oaktsamma. Vid en samlad bedömning finns det i detta fall, trotts att det rör sig om ett felaktigt frihetsberövande, anledning att anse att gärningen med beaktande av samtliga omständigheter är ringa. Åtalen skall därför ogillas.

Domslut. HD ogillar åtalen mot J.S, M.L och A.C.

HD (JustR:n Lars A Beckman, Lambe och Lennander) beslöt dom, som efter de ovan återgivna två styckena i domskälen upptar följande:

Sedan åtalet för tillgrepp av fortskaffningsmedel ogillats, var de brott som R.L dömdes för inte av beskaffenheten att kunna medföra förordnande om häktning. Det fel som de lagfarna ledamöterna i HovR:n - J.S, M.L, och A.C - sålunda gjort sig skyldiga till vid myndighetsutövning genom att meddela ett sådant förordnande måste anses ha begåtts av oaktsamhet.

Som framgår av rättsfallet NJA 1996 s 307 måste, av hänsyn till rättssäkerheten, särskilt höga krav ställas på en domstol när det gäller noggrannhet och omsorg, inte minst vid prövning av frågor om frihetsberövanden. Endast speciella omständigheter kan föranleda att en oaktsamhet skall anses som så ringa att den inte är straffbar i sig. Någon sådan omständighet kan inte anses ha förelegat i detta fall. Frågan blir då om gärningen med hänsyn till samtliga omständigheter kan anses som ringa.

Det begångna felet har lett till att R.L i stället för att omedelbart friges ur häktet i anslutning till HovR:ns dom varit fortsatt frihetsberövad, först som häktad och därefter som intagen i kriminalvårdsanstalt. Vid den bedömning man har att göra beträffande felets konsekvenser för R.L kan ej bortses från att den sammanlagda tiden för frihetsberövande, till följd av reglerna om avräkning av häktestid, ej påverkats av felet samt att förordnandet om häktning upphört att gälla redan d 25 nov 1995 till följd av nöjdförklaring samma dag. Att R.L efter det inträffade ej låtit sig avhöra ger grund att utgå från att felet ej lett till någon nämnvärd skada eller olägenhet sett från hans synpunkt.

Det nu anförda skulle kunna tala för att gärningen är att anse som ringa och ej böra medföra straffansvar men det hittills anförda kan inte ensamt ge grund för en sådan bedömning. Som en speciell omständighet i detta fall tillkommer emellertid att hovrättsledamöterna vid tiden för den påtalade domen haft en extrem arbetsbelastning.

Av rättssäkerhetsskäl är det angeläget att de som vid en domstol prövar frågor om frihetsberövanden inte försätts i en situation där den risk för misstag som alltid föreligger ökar högst påtagligt. I målet har framkommit att situationen var just sådan för J.S, M.L och A.C när de handlade målet mot R.L. Vid tillfället tjänstgjorde M.L som ledamot i det kanske största eko-brottmålet i HovR:ns historia, samtidigt som han i stor omfattning deltog i de andra mål som handlades vid hans avdelning när han inte var upptagen av förhandling i eko-brottmålet. J.S och A.C deltog i princip i alla mål som under denna tid handlades vid avdelningen vid sidan av eko-brottmålet och såg till att några besvärande balanser inte tillskapades. Ordföranden vid avdelningen, numera hovrättspresidenten L.A, har i yttrande d 25 april 1996 anfört att de tre domarna lojalt hade ställt upp för att klara en helt unik arbetssituation samt att det i efterhand kan konstateras att man från ledningens sida nog borde ha sagt ifrån att det i rättssäkerhetens intresse inte gick att arbeta på detta sätt.

Med beaktande av det anförda finner HD vid en samlad bedömning att den gärning som de tre hovrättsledamöterna gjort sig skyldig till är att anse som ringa. De skall därför inte dömas till ansvar.

Domslut. HD ogillar åtalen mot J.S, M.L och A.C.

JustR Lind och referenten, JustR Nilsson, var skiljaktiga beträffande motiveringen och anförde: Vi finner att den gärning som de tre hovrättsledamöterna gjort sig skyldiga till är att anse som ringa redan med hänsyn till det extrema arbetsläge som för deras del rått vid tillfället, något som de inte själva kan lastas för, och med beaktande av de möjligheter som finns att meddela disciplinpåföljd för tjänsteförseelse.

HD:s dom meddelades d 25 mars 1997 (mål nr B 5364/96).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1997-03-25
Målnummer
B5364-96
Lagrum
20 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)
Rättsfall
NJA 1994 s. 304
NJA 1996 s. 307
NJA 1996 s. 806
Litteratur
Sökord
Tjänstefel
Domare
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (6)

NJA 2002 s. 188: Fråga om ansvar för tjänstefel med anledning av oriktig avhysning på grund av dom som inte vunnit laga kraft.
NJA 2002 s. 336: Fråga om ansvar för tjänstefel av domare.
NJA 2002 s. 342: Åtal har beträffande häktad väckts endast för andra brott än som låg till grund för beslutet om häktning. Fråga om ansvar för tjänstefel av åklagare respektive domare som inte hävt häktningsbeslutet.
NJA 2004 s. 164: Fråga om ansvar för tjänstefel för domare som utan laglig grund har förklarat villkorligt medgiven frihet förverkad.
NJA 2016 s. 453: En åklagare och en domare som inte uppmärksammade att förutsättningar för häktning inte längre förelåg har dömts för tjänstefel.
RH 2008:51: Överförmyndare har godkänt årsräkning från god man avseende godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken. Av årsräkningen framgick förekomsten av vissa penninggåvor i strid med föräldrabalkens...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation