NJA 1995 s. 322

Öresundskonsortiet överklagade i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade att beslutet om ersättning för rättegångskostnader till J.L., P.L. och J.H. skulle undanröjas.

J.L. och medparter bestred ändring.

Vattenöverdomstolen (vattenrättsrådet Hyden, hovrättsrådet Gunilla Persson, referent, och t f hovrättsassessorn Annika Persson) anförde i beslut d 9 dec 1994: Öresundskonsortiet har till stöd för sin talan anfört i huvudsak detsamma som i vattendomstolen med följande tillägg. Enligt propositionen 1981/82:130 Förslag till ny vattenlag m m (s 151) kan yrkesfiskare i vissa fall anses som sakägare trots att fisket sker på allmänt vatten, nämligen om de på grund av ett särskilt tillstånd från staten fiskar med fasta redskap inom det berörda vattenområdet. Enligt departementschefen borde en utvidgning av sakägarbegreppet inte komma i fråga. - I förevarande mål har ersättning tillerkänts yrkesfiskare som inte fiskar med fasta redskap. Dessa har haft hemmahamn i Klagshamn, Limhamn, Lomma och Malmö samt har haft sådan utrustning att de inte kan fiska annat än i närheten av hemmahamnen. Öresundskonsortiet har inte tagit ställning till frågan om dessa fiskare i formellt hänseende är att betrakta som sakägare i vattenmålet eller ej utan har ansett det rimligt att utge viss ersättning till dem främst på grund av bestämmelserna i miljöskadelagen. - Såvitt känt fiskar J.L. och medparter inte med fasta redskap. Deras utrustning är visserligen sådan att de inte kan fiska på större avstånd från sina hemmahamnar men de har inte hemmahamn i anslutning till det av vattenföretaget berörda området. De är därför inte hänvisade till att fiska i detta område utan kan fiska i hela Öresund och angränsande vatten.

J.L. och medparter har till stöd för sin talan anfört i huvudsak detsamma som i vattendomstolen men tillagt följande. Av bl a handlingarna i målet framgår klart att Lommabukten kommer att påverkas av vattenföretaget avsevärt och under lång tid. De som berörs av förhållandena i Lommabukten måste vid sådant förhållande kunna föra talan därom i ett vattenmål. Det finns inga orörda sillområden för J.L. och medparter att gå till, om det område som de använder slås ut. De måste i stället försöka tränga undan andra yrkesfiskare, vilket kommer att innebära stora kostnader för såväl dem själva som för andra. - J.L. och medparter måste vara berättigade att föra talan i målet enligt Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Vattenföretaget innebär ett försvårande av J.L:s och medparters rätt att bedriva yrkesfiske, vilket de genom särskild licens är berättigade till. Vattenföretaget måste därför anses beröra sådana civila rättigheter, beträffande vilka den nämnda konventionen kräver möjlighet att föra talan. I detta hänseende åberopas Europadomstolens avgörande i det s k Pudasmålet. Där ansågs frågor rörande tillstånd att utöva yrkestrafik vara frågor rörande civila rättigheter. I linje härmed måste även frågor som rör inverkan på förutsättningar för utövandet av licentierat yrkesfiske hänföras till denna kategori.

Skäl. Vid införandet av den gällande vattenlagen överlämnade lagstiftaren till rättstillämpningen att avgränsa sakägarkretsen i vattenmål (prop 1981/82:130 s 151). Frågan om yrkesfiskares ställning av sakägare hade emellertid dessförinnan tagits upp i en motion (1977/78:1626, se JoU:s bet 1978/79:6), som besvarades genom departementschefens uttalande i den nämnda propositionen på följande sätt. "Allmänt vattenområde ingår visserligen inte i fastighetsindelningen men enligt min mening bör även fiskare som på grund av ett särskilt tillstånd från staten fiskar med fasta redskap inom sådant område .. . betraktas som sakägare i vattenmål, om han lider skada av ett vattenföretag ... Att vidga sakägarkretsen till andra yrkes-, binärings- eller fritidsfiskare, som saknar fastighetsanknytning, eller till yrkesfiskets eller fritidsfiskets organisationer, som också saknar sådan anknytning, kan enligt min mening inte komma i fråga."

Praxis inom vattenrättsskipningen kan beskrivas så, att sakägare i vattenlagens mening är ägare och innehavare av skriftligen eller muntligen upplåten särskild rätt till fast egendom som direkt skadas av vattenföretaget eller - utan att direkt skadas - lider intrång i något för fastighetens ekonomiska nyttjande väsentligt intresse med anknytning till det vattenområde där företaget utförs (se SOU 1966:65 s 449). Om sådan anknytning till fast egendom saknas, är man inte sakägare i vattenlagens mening. Detta innebär bl a att man mot sökandens bestridande inte är berättigad till ersättning för skada eller intrång av vattenföretaget och inte heller har man rätt att få ersättning för sina rättegångskostnader. Undantag från kravet på kvalificerad fastighetsanknytning görs i vattenlagspropositionen endast beträffande yrkesfiskare som på grund av särskilt tillstånd från staten fiskar med fasta redskap på allmänt vattenområde. J.L. och medparter har - såvitt känt - inte något sådant tillstånd. De kan således inte anses vara sakägare i målet i vattenlagens mening.

Fråga uppkommer då om det mot bakgrund av bestämmelserna i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna finns anledning att utvidga sakägarkretsen även till andra yrkesfiskare som fiskar på allmänt vatten än de som fiskar med fasta redskap. Den bestämmelse som är aktuell är artikel 6:1, enligt vilken det bl a skall finnas en rätt till domstolsprövning vid avgörande av tvist om någons civila rättigheter. Det s k Pudasfallet rörde frågan om rätt till domstolsprövning vid återkallelse av licens att utöva yrkestrafik. Avgörande för tillämpligheten av artikel 6:1 i Europakonventionen anses vara om de privata rättigheterna kan sägas bli direkt avgjorda genom den begärda domstolsprövningen. I detta mål avser prövningen inte frågan huruvida J.L. och medparter skall få behålla sina yrkesfiskelicenser eller ej. Mot bakgrund av detta och då yrkesfiskelicens ger rätt att fiska på allmänt vatten i hela landet finner vattenöverdomstolen att det inte kan anses strida mot den nämnda Europakonventionen att förvägra J.L. och medparter talerätt i vattenmålet.

Enligt vattenöverdomstolens mening finns det inte heller i övrigt skäl att utvidga sakägarkretsen vad gäller yrkesfiskare som fiskar på allmänt vatten. J.L. och medparter bör därför inte tillerkännas ersättning för rättegångskostnader i målet.

Beslut. Med ändring av vattendomstolens beslut ogillar vattenöverdomstolen J.L:s, P.L:s och J.H:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader.

Hovrättslagmannen Diön var skiljaktig och anförde: Frågan i målet är huruvida J.L. och medparter har rätt till ersättning för rättegångskostnader som uppkommit i anslutning till vattendomstolens beredning och huvudförhandling inför domstolens yttranden till regeringen över Öresundskonsortiets ansökan om tillstånd att utföra den svenska delen av Öresundsförbindelsen.

Enligt 20 kap 1 § 1 st vattenlagen (1983:291) gäller beträffande rättegångskostnader i ansökningsmål att sökanden enligt huvudregeln skall svara för sina egna och motparternas kostnader i vattendomstolen.

Partsställning i vattenmål för fysiska eller juridiska personer tillkommer - förutom sökanden - endast den som har en rättslig anknytning till fast egendom som berörs av det aktuella vattenföretaget (sakägare). Avgränsningen av sakägarkretsen är inte bestämd i lag, utan frågan härom har överlämnats till rättstillämpningen (prop 1981/82:130 s 151). Rättsläget kan emellertid sammanfattas så, att sakägare i vattenlagens mening är ägare och innehavare av skriftligen eller muntligen upplåten särskild rätt till fast egendom som direkt skadas av ett vattenföretag eller annars lider intrång i något för fastighetens ekonomiska nyttjande väsentligt intresse med anknytning till det vattenområde där företaget utförs (a prop s 150 och 151).

I propositionen om vattenlagen (a prop s 151) tog departementschefen upp frågan om yrkesfiskarnas ställning och anförde därvid följande.

"Vad särskilt angår frågan om yrkesfiskarnas ställning (se JoU 1978/79:6 s 3) vill jag påpeka att den som fiskar på grund av en arrendeupplåtelse är att anse som sakägare i vattenrättsligt hänseende, om fisket skadas av ett vattenföretag. Allmänt vattenområde ingår visserligen inte i fastighetsindelningen men enligt min mening bör även fiskare som på grund av ett särskilt tillstånd från staten fiskar med fasta redskap inom sådant område på motsvarande sätt betraktas som sakägare i vattenmål, om han lider skada av ett vattenföretag. Någon särskild lagbestämmelse härom behövs inte enligt min mening. Att vidga sakägarkretsen till andra yrkes-, binäringseller fritidsfiskare, som saknar fastighetsanknytning, eller till yrkesfiskets eller fritidsfiskets organisationer, som också saknar sådan anknytning, kan enligt min mening inte komma i fråga."

I målet får anses utrett att J.L. och medparter är yrkesfiskare, att de har s k hemmahamn norr om broläget, i Ålabodarna respektive på Ven, att de inte bedriver fiske med fasta redskap samt att deras fiskeutrustning inte medger fiske på större avstånd från hemmahamnarna. J.L. och medparter har vidare obestritt uppgett att de årligen under tiden augusti eller september till januari fiskar sill i bl a Lommabukten och att det område där detta fiske bedrivs kommer att påverkas av arbetena med Öresundsbron.

Vid bedömningen av sakägarkretsens omfattning såvitt gäller yrkesfiskare måste självfallet stor betydelse tillmätas departementschefens ovan citerade uttalande. Genom uttalandet avgränsas till synes entydigt den krets av yrkesfiskare utan egentlig fastighetsanknytning som kan ha ställning som sakägare.

Enligt min mening kan det emellertid ifrågasättas om det är rimligt att undantagslöst avskära yrkesfiskare utan egentlig fastighetsanknytning från möjligheten till ersättning för rättegångskostnader. Den frågan är särskilt befogad i förevarande fall där det ifrågavarande företaget är ett broprojekt av en för vårt land osedvanlig omfattning och ingripande beskaffenhet. Effekterna av företaget är omstridda och torde, inte minst för berörda yrkesfiskare, vara svåra att med någon säkerhet överblicka.

De särpräglade förhållanden som sålunda råder i detta fall bör enligt min mening få till följd bl a att sakägarkretsen avgränsas på ett mera generöst sätt än vad som följer av praxis i ordinära vattenmål. - Detta synsätt kan för övrigt i viss mån sägas ha accepterats av Öresundskonsortiet i och med att ersättning tillerkänts vissa yrkesfiskare som, i likhet med J.L. och medparter, inte fiskar med fasta redskap.

Det nu anförda leder enligt min mening till att J.L. och medparter i detta fall bör jämställas med sakägare och tillerkännas yrkad ersättning for rättegångskostnader. Jag anser således att vattendomstolens avgörande skall fastställas.

J.L., P.L. och J.H. (ombud för samtliga professorn S.W.) överklagade och yrkade att HD, med ändring av Vattenöverdomstolens dom, skulle bifalla deras yrkande om ersättning för rättegångskostnader vid vattendomstolen.

Öresundskonsortiet (ombud advokaten U.a.K.) bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Jermsten, Magnusson, Lind och Munek, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Vid tillkomsten av den nu gällande vattenlagen (1983:291) betonades vikten av en fullständig utredning vid prövningen av frågor rörande tillstånd enligt lagen. Det har förutsatts att såväl enskilda som organisationer skall kunna framlägga utredning och synpunkter för beaktande vid tillståndsprövningen oberoende av om de är parter eller inte (prop 1981/82:130 bl a s 150).

Frågan om partsförhållande föreligger eller ej har dock i åtskilliga sammanhang betydelse. Enligt 20 kap 1 § vattenlagen gäller som huvudregel i ansökningsmål att sökanden skall svara inte bara för sina egna utan också för motparternas kostnader vid vattendomstolen. För att sökanden enligt denna regel skall svara för annans kostnader krävs alltså att denne har varit part i ansökningsmålet.

Förutom sökanden, samt Kammarkollegiet och kommuner såsom företrädare för allmänna intressen, anses partsställning i ansökningsmål tillkomma endast sådana fysiska och juridiska personer som har ställning av sakägare. Med sakägare har i princip brukat avses ägare och innehavare av skriftligen eller muntligen upplåten rätt till fast egendom som skadas genom vattenföretaget eller annars lider intrång i ett för fastighetens ekonomiska utnyttjande väsentligt intresse med anknytning till det område där företaget utförs (a prop s 150 f; jfr Strömberg, Vattenlagen med kommentar, 1984 s 130 f).

Allmänt vattenområde ingår inte i fastighetsindelningen. Frågan om yrkesfiskares ställning i mål rörande tillstånd till vattenföretag i sådant område uppmärksammades särskilt i förarbetena till vattenlagen. Som Vattenöverdomstolen framhållit uttalades i detta hänseende bl a att en fiskare som på grund av ett särskilt tillstånd från staten fiskar med fasta redskap i allmänt vattenområde borde betraktas som sakägare i vattenmål, om han lider skada av vattenföretaget. Någon särskild lagbestämmelse om detta ansågs inte behövlig. Att. vidga sakägarbegreppet till andra yrkes-, binärings- eller fritidsfiskare, som saknar fastighetsanknytning, eller till yrkesfiskets eller fritidsfiskets organisationer, som också saknar sådan anknytning, ansågs inte böra komma i fråga (a prop s 151; jfr JoU 1982/83:30 s 54).

Sedan dessa uttalanden gjordes har en ny fiskelag (1993:787) ersatt den vid vattenlagens tillkomst gällande lagen (1950:596) om rätt till fiske. Genom den nya lagen har införts en ordning enligt vilken yrkesfiskelicens kan meddelas den som är stadigvarande bosatt i Sverige och för vars försörjning fisket är av väsentlig betydelse (30 §). En sådan licens är inte geografiskt begränsad utan gäller i alla svenska fiskevatten. Denna ordning vilar på tanken att de fiskande med en generell licens kan förutsättas söka sig till vatten och fångster som ger god lönsamhet och att en effektiv och marknadsstyrd fördelning av det tillgängliga fisket härigenom kommer till stånd (prop 1992/93:232 s 55).

Även enligt 1993 års fiskelag krävs det emellertid (10§) särskilt tillstånd för den som utan stöd av enskild fiskerätt vill fiska med fast redskap. Med fast redskap avses liksom enligt den tidigare gällande lagen om rätt till fiske fiskebyggnad eller sådant redskap med ledarm som är fastsatt vid bottnen eller stranden och avses stå kvar mer än två dygn i följd (7 §).

Den närmare avgränsningen av sakägarbegreppet enligt vattenlagen har inte reglerats genom uttryckliga bestämmelser utan överlämnats åt rättstillämpningen. Därvid måste emellertid beaktas det allmänna värdet av ett enhetligt och klart avgränsat och därmed lättillämpat sakägarbegrepp (jfr NJA 1989 s 529). Detta förutsätter en kvalificerad anknytning till det område som berörs av vattenföretaget. En anknytning av detta slag kan inte anses uppkomma enbart på den grunden att någon som har yrkesfiskelicens i större eller mindre utsträckning har brukat fiska inom ett berört allmänt vattenområde.

För att en yrkesfiskare som saknar fastighetsanknytning skall anses ha ställning som part i ett ansökningsmål bör därför alltjämt, i överensstämmelse med vad som förutsatts vid vattenlagens tillkomst, krävas att han med stöd av särskilt tillstånd fiskar med fasta redskap inom ett område som berörs av vattenföretaget. Denna ordning kan inte antas strida mot den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

I målet får anses ostridigt att J.L. och medparter under en del av året bedriver yrkesfiske med stöd av yrkesfiskelicens i bl a Lommabukten men att de därvid inte använder sig av fasta redskap. Någon annan grund för att de skulle anses som sakägare än att de på det sättet bedriver yrkesfiske har inte gjorts gällande. Vid angivna förhållanden kan de inte anses ha varit parter i målet vid vattendomstolen, och de är följaktligen inte berättigade till ersättning av Öresundskonsortiet för sina kostnader å målet.