NJA 2016 s. 453
En åklagare och en domare som inte uppmärksammade att förutsättningar för häktning inte längre förelåg har dömts för tjänstefel.
Hovrätten för Västra Sverige
Allmän åklagare väckte i Hovrätten för Västra Sverige åtal mot H.K. och K.O. för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § första stycket BrB med följande gärningsbeskrivningar.
Kammaråklagaren H.K. har under tiden fr.o.m. den 20 oktober 2014 t.o.m. den 29 oktober 2014 vid sin myndighetsutövning vid handläggningen av Åklagarkammarens i Halmstad ärende AM-143972-14 av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att dels före det att han väckt åtal i ärendet den 24 oktober 2014 inte häva Halmstads tingsrätts beslut den 14 oktober 2014 i mål B 2269-14 att häkta P.M. trots att häktningsbeslutet inte längre var lagligen grundat, dels för tiden efter det att åtal väckts till det att tingsrätten hävt häktningsbeslutet den 29 oktober 2014 underlåta att påkalla rättens uppmärksamhet att laga förutsättningar inte fanns för frihetsberövandet. Gärningen är inte ringa.
Rådmannen K.O. har under tiden fr.o.m. den 24 oktober 2014 t.o.m. den 29 oktober 2014 vid sin myndighetsutövning vid handläggningen av Halmstads tingsrätts mål B 2269-14 av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att underlåta att häva ett häktningsbeslut avseende P.M. trots att laga förutsättningar inte längre förelegat för frihetsberövandet. Gärningen är inte ringa.
H.K. och K.O. vitsordade de faktiska omständigheterna. De bestred ansvar under åberopande av i första hand att det inte varit fråga om straffbar oaktsamhet och i andra hand att gärningen skulle anses som ringa.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Lars Dirke, hovrättsrådet Agneta Munther, referent, och tf. hovrättsassessorn Eric Åmell) anförde följande i dom den 21 december 2015.
Hovrättens domskäl
Utredningen
Vid huvudförhandlingen har H.K. och K.O. hörts. Vittnesförhör har hållits med lagmannen i Halmstads tingsrätt P.J. Åklagaren och K.O. har åberopat skriftlig bevisning.
Skuld
Åklagaren har utvecklat sin talan på i huvudsak följande sätt.
Den polske medborgaren P.M. anhölls den 12 oktober 2014 som på sannolika skäl misstänkt för rattfylleri och olovlig körning. Grunden för anhållandebeslutet var att P.M. saknade hemvist i Sverige, s.k. kvalificerad flyktfara enligt 24 kap. 2 § RB. Blodprov togs samma dag som han greps och skickades för analys. I häktningsframställan, som ingavs till Halmstads tingsrätt den 14 oktober 2014, angavs att P.M. var på sannolika skäl misstänkt för grovt rattfylleri. Som häktningsgrund antecknades att ”det finns risk för att den misstänkte avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff”, s.k. flyktfara enligt 24 kap. 1 § första stycket 1 RB. Vid häktningsförhandling samma dag häktades P.M. som på sannolika skäl misstänkt för grovt rattfylleri och med flyktfara som häktningsgrund. Vid häktningsförhandlingen gjordes inga påståenden om eller prövades kvalificerad flyktfara som häktningsskäl.
Den 15 oktober 2014 lottades ärendet på kammaråklagare H.K. I direktiv till polisen dagen efter begärde han bl.a. att analys skulle inhämtas. H.K. fick del av förundersökningsprotokollet den 20 oktober 2014. Analysresultatet visade att P.M. haft 0,44 promille alkohol i blodet vid provtagningstillfället den 12 oktober 2014. Den 24 oktober 2014 väckte H.K. åtal vid tingsrätten mot P.M. för rattfylleri och olovlig körning.
Målet vid tingsrätten lottades på rådmannen K.O. och stämning med kallelse till huvudförhandling skickades till P.M. samma dag. K.O. var ansvarig domare fr.o.m. den 24 t.o.m. den 29 oktober 2014, då en kollega tog över målet inför kommande huvudförhandling, som var planerad att äga rum den 3 november 2014. Kollegan uppmärksammade att P.M. häktats på sannolika skäl misstänkt för grovt rattfylleri och att åtal väckts enbart för rattfylleri av den s.k. normalgraden. Tingsrätten hävde därför den 29 oktober 2014 häktningsbeslutet. P.M. har under tiden 20-29 oktober 2014 varit frihetsberövad utan laga grund.
H.K. har begått tjänstefel genom att inte häva häktningsbeslutet från det att förundersökningsprotokollet inkom till honom, med bl.a. analysbeskedet avseende blodprovet, till dess åtal väckts. För tiden därefter har han inte kunnat häva beslutet men har haft en skyldighet att påkalla tingsrättens uppmärksamhet på att häktningsbeslutet inte var lagligen grundat.
K.O. har, under tiden som hon var ansvarig domare för målet, varit skyldig att hålla sig informerad om detta och kontrollera om förutsättningar för frihetsberövande förelåg. Om hon hade gjort erforderliga kontroller och funnit att grund för häktning saknades hade det ålegat henne att omedelbart häva häktningsbeslutet.
H.K. har uppgett i huvudsak följande: När han fick ärendet konstaterade han att det gällde en utländsk medborgare som var häktad för grovt rattfylleri. Det var ett rutinärende och han utfärdade ett generellt direktiv. Han fick förundersökningsprotokollet måndagen den 20 oktober 2014 men gick igenom ärendet först på torsdag kväll den 23 oktober 2014. Han upptäckte då att det var fråga om rattfylleri av normalgraden och tyckte att detta var märkligt i förhållande till frihetsberövandet. När han tittade i blanketten såg han att anhållningsbeslutet var grundat på kvalificerad flyktfara. Han borde ha kontrollerat i häktningsprotokollet men gjorde inte det. Han hade inte klart för sig skillnaderna mellan flyktfara och kvalificerad flyktfara och tänkte att den kvalificerade flyktfaran fanns med som ”en ventil”. När han skickade in stämningsansökan gjorde han det i tron att det var fråga om kvalificerad flyktfara som häktningsgrund. Efter det att åtal väckts funderade han inte över målet, och eftersom han inte tyckte att det fanns några felaktigheter med detta tog han inga kontakter med tingsrätten. - Arbetssituationen var ansträngd bl.a. på grund av att flera kollegor hade semester eller var på kurs. Aktuell vecka hade han jourtjänstgöring tisdag natt, sovdag på onsdag och dagjour eller domstolsförhandling på torsdagen.
K.O. har uppgett i huvudsak följande: På tingsrätten finns en whiteboardtavla där det antecknas vilka personer som är häktade, när åtal ska väckas och vilken domare som då blir ansvarig för målet. Hon visste därför redan innan åtalet kom in att målet skulle lottas på henne. I kalendern i målhanteringssystemet Vera kunde hon se målet, som var rödmarkerat för att visa att det var fråga om ett förtursmål. Hon kände till att det rörde sig om en utländsk medborgare som var häktad för grovt rattfylleri. Hon hade ingen anledning att misstänka att det var något konstigt med målet och tittade inte i handlingarna. Målet bereddes av en domstolshandläggare som hade delegation att bl.a. sätta ut målet till förhandling och kontrollera att det var rätt åtal. I beredningsuppgifterna ingår även att handläggaren ska kontrollera brottsrubriceringar och frihetsberövanden. Hon litade på att målet handlagts korrekt. Hade hon tittat i handlingarna skulle hon ha upptäckt ”felet”. - Arbetsbördan var i allmänhet hög på tingsrätten och hon hade mycket att göra vid aktuell tidpunkt. Den 29 oktober 2014 hölls ett sedvanligt onsdagsmöte där domarna närvarar. Hon anmälde att hon behövde avlastning varefter en kollega tog över det ifrågavarande målet. Hon anvisade inte det aktuella målet specifikt, utan det var kollegan som erbjöd sig att ta just detta mål efter en kontroll i sin kalender.
P.J. har uppgett i huvudsak följande: När hon tillträdde sin tjänst som lagman vid tingsrätten i september 2013 fanns ingen arbetsordning eller annat styrdokument. Hon inledde arbete med att ta fram sådana handlingar. Den arbetsordning som nu gäller togs fram i samverkan med övriga domare och diskuterades vid möten där bl.a. K.O. deltog som representant för Jusek. Arbetsordningen antogs i plenum vid årsskiftet 2013/2014. Särskilda riktlinjer har tagits fram när det gäller vilket ansvar domarna respektive handläggarna har. Riktlinjerna har också diskuterats med domarna. När det gäller åtgärder med häktade personer kan sådana frågor inte delegeras från ansvarig domare till en handläggare. Mål med häktade personer ska också anmälas och sättas ut i samråd med ansvarig domare. Handläggaren ansvarar för de uppgifter som förs in i Vera. Om en brottsrubricering ändras ska handläggaren ändra det i Vera. - Vid onsdagsmötena är en punkt som diskuteras aktuell arbetssituation. K.O. anmälde vid ifrågavarande möte att hon behövde avlastning. Enligt schemat hade K.O. ingen hög arbetsbelastning vid aktuell tidpunkt, men hon kan ha haft något arbete som släpat efter och som alltså inte framgick av kalendern.
Hovrätten gör följande bedömning.
Enligt 24 kap. 20 § RB ska rätten omedelbart häva ett häktningsbeslut om det inte längre finns skäl för beslutet. Innan åtal har väckts får häktningsbeslutet även hävas av åklagaren, varvid rätten snarast ska underrättas om åtgärden.
Av 20 kap. 1 § BrB framgår att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften döms för tjänstefel om det inte är fråga om ett ringa fall.
I förarbetena till bestämmelsen (se prop. 1988/89:113 s. 24 f.) uttalas bl.a. att inte varje grad av oaktsamhet leder till straffrättsligt ansvar. Vidare påtalas att det inte finns något krav på att gärningen ska ha medfört förfång eller otillbörlig förmån, utan i stället ska gärningar som är ringa inte omfattas av straffansvar. Bedömningen av om gärningen är ringa ska ske med beaktande av samtliga omständigheter, varvid både allmänna och enskilda intressen ska beaktas. Vid bedömningen är det av stor betydelse om någon skada eller annan olägenhet kan påvisas i det enskilda fallet eller om det förelegat en påtaglig risk för skada. I förarbetena sägs också att stor vikt ska läggas vid verksamhetens art. Det nämns vidare att det kan finnas anledning att göra en strängare bedömning inom områden där kraven på en korrekt handläggning är särskilt stora, t.ex. inom rättsväsendet.
HD har i flera rättsfall uttalat att det av hänsyn till rättssäkerheten måste ställas särskilt höga krav på en domstol när det gäller noggrannhet och omsorg, inte minst när det gäller frågor om frihetsberövanden (se t.ex. NJA 1997 s. 186 och NJA 1997 s. 368). Detta synsätt gäller i hög grad även åklagarväsendet (se NJA 2002 s. 342).
Med dessa utgångspunkter och mot bakgrund av att de faktiska omständigheterna är ostridiga prövar hovrätten först åtalet mot H.K.
Av H.K:s egna uppgifter framgår bl.a. att det dröjde några dagar innan han tog del av förundersökningsprotokollet och att han då konstaterade att det var fråga om ett rattfylleri av normalgraden samt att han funderade över detta faktum i förhållande till frihetsberövandet. Han har förklarat att han utgått från att häktningsgrunden var s.k. kvalificerad flyktfara och att han tittat på fel ställe i blanketten. Åtal kom därför att väckas för rattfylleri i stället för grovt rattfylleri, som P.M. var häktad för.
Den rätt som en åklagare har att häva ett häktningsbeslut innan åtal väcks ställer, enligt hovrättens mening, krav på åklagaren att kontrollera ett häktningsbeslut så snart som det kan finnas skäl till detta. Enligt hovrättens uppfattning borde H.K. redan när förundersökningsprotokollet, med bl.a. blodprovsanalysen, inkom den 20 oktober 2014 ha kontrollerat att förutsättningarna för häktningsbeslutet kvarstod. Genom att underlåta detta och inte heller kontrollera att åtal väcktes för samma brott som P.M. var häktad för samt underlåta att häva häktningsbeslutet, har H.K. brustit i de krav på noggrannhet och omsorg som kan ställas på honom i egenskap av åklagare. Han har därför av oaktsamhet gjort sig skyldig till tjänstefel såvitt avser perioden den 20 oktober 2014 till dess att åtal väcktes den 24 oktober samma år.
Det som läggs H.K. till last, i tiden efter det att åtal väckts, är att han borde ha uppmärksammat tingsrätten på att häktningsgrund saknades för det aktuella brottet. Med hänsyn till H.K:s uppfattning om att inga felaktigheter fanns när det gällde häktningsfrågan och då ingenting framkommit som tyder på att han fått annan information efter det att åtal väckts, finner hovrätten att han inte särskilt kan lastas för att inte ha uppmärksammat tingsrätten på felet. H.K. har därför inte gjort sig skyldig till tjänstefel under tiden den 25-29 oktober 2014. Åtalet i den delen ska alltså ogillas.
När det sedan gäller frågan om gärningen ska bedömas som ringa konstaterar hovrätten att P.M. på grund av H.K:s agerande varit frihetsberövad utan laga grund under fyra dagar. Det som H.K. har uppgett om sin arbetssituation kan inte, enligt hovrättens uppfattning, anses innebära att han inte kunnat vidta de relativt enkla kontrollåtgärder som hade krävts för att felet skulle upptäckas. Mot denna bakgrund och med beaktande av de stränga krav som ställs på aktörer inom rättsväsendet, särskilt i fråga om handläggning av mål med frihetsberövade personer, finner hovrätten vid en samlad bedömning att brottet inte kan anses som ringa. H.K. ska därför dömas för tjänstefel för perioden fr.o.m. den 20 oktober t.o.m. den 24 oktober 2014.
Hovrätten övergår, med samma utgångspunkter som ovan, till prövningen av om K.O. har gjort sig skyldig till tjänstefel.
K.O. har gjort gällande att rätten vid oaktsamhetsbedömningen särskilt ska beakta att målet, som var av enkel beskaffenhet, var delegerat till en domstolshandläggare med s.k. stort förordnande och att det felaktigt registrerats av handläggaren i målhanteringssystemet Vera som ett grovt rattfylleri.
Hovrätten inleder med en beskrivning av delar av de bestämmelser som reglerar ansvarsfördelningen mellan domare och domstolshandläggare och som har bäring på detta mål.
Av 15 § tingsrättsinstruktionen framgår att det för varje mål och ärende ska finnas en ansvarig domare. I 16 § samma instruktion ges lagmannen rätt att delegera vissa beredningsåtgärder till andra personalkategorier än domare (stort förordnande). I den vid Halmstads tingsrätt vid tidpunkten gällande arbetsordningen föreskrivs bl.a. under kapitel 3.2 ”Ansvaret enligt 15 § tingsrättsinstruktionen” att det för varje mål och ärende ska finnas en ansvarig domare och att den som med stöd av 16 § samma instruktion vidtar åtgärder i mål och ärenden svarar för dessa. Vidare framgår av punkt 3.2.3 att ansvaret för ett brottmål med häktade personer, efter det att åtal väckts, övergår på den domare som målet lottats på. I kapitel 3.4 regleras sådana mål som ska handläggas med förtur, däribland mål med häktade personer. I kapitlet anges att ansvarig domare bl.a. ska övervaka handläggningen av sådana mål. Av kapitel 3.9 följer att en fråga som kräver ett skyndsamt avgörande av domare eller tingsfiskal ska anmälas till denne. Utöver arbetsordningen finns en arbetsbeskrivning för beredningsorganisationen antagen vid Halmstads tingsrätt. Under punkt 3.1.1 i arbetsbeskrivningen anges att mål med frihetsberövade omedelbart ska anmälas till ansvarig domare och beredas i samråd med denne. Av punkt 3.1.3 framgår att domstolshandläggare med stort förordnande bl.a. ska besluta om utfärdande av stämning där talan väcks av åklagare.
Enligt hovrättens uppfattning innebär den reglering som beskrivits ovan att vissa beredningsåtgärder utförs av domstolshandläggaren på eget ansvar men att ansvaret för juridiska bedömningar alltid åvilar den ansvariga domaren. När det gäller ställningstaganden i fråga om häktade personer, t.ex. om ett frihetsberövande är lagligen grundat, är det en sådan rättslig fråga som inte kan delegeras till en handläggare. Vilka kontrollåtgärder som en domstolshandläggare ska göra när stämning utfärdas måste också ses i ljuset av bestämmelserna i 45 kap. 4 § RB som beskriver vad åklagaren ska uppge i en stämningsansökan. Att domstolshandläggaren utöver kontroll av stämningsansökan även skulle ha ansvaret för att bedöma om ett eventuellt frihetsberövande är riktigt skulle stå i strid med tingsrättsinstruktionens bestämmelser. Av förhöret med P.J. framgår också att frågor om häktade personer inte har delegerats till domstolshandläggarna. Mot bakgrund av vad som nu sagts finner hovrätten att K.O. haft det yttersta ansvaret för målet även om själva beredningen handlagts av annan.
Av K.O:s uppgifter framgår att hon varit medveten om att hon hade fått ett mål med en häktad person lottat på sig och att hon inte tagit del av handlingarna under den tid som hon var ansvarig domare för målet. Även om det är ovanligt att åklagaren väcker åtal för ett annat brott än det som den tilltalade häktats för, och trots att domstolshandläggaren beredde målet självständigt, har det ålegat K.O. att i samband med att stämning utfärdades kontrollera frihetsberövandet och häva häktningsbeslutet. Genom att underlåta detta har hon brustit i de krav på noggrannhet och omsorg som kan krävas av henne. Hon har därför varit oaktsam i sin myndighetsutövning och gjort sig skyldig till tjänstefel under perioden 24-29 oktober 2014.
Frågan blir då om omständigheterna är sådana att brottet ska bedömas som ringa. På grund av K.O:s agerande har P.M. varit frihetsberövad utan laga grund under fem dagar. Det bör som konstaterats ovan ställas stränga krav på aktörer inom rättsväsendet bl.a. i fråga om frihetsberövanden. Det har inte framkommit några uppgifter som talar för att K.O:s arbetssituation var sådan att hon inte haft möjlighet att ta del av handlingarna i målet när de kom in till tingsrätten eller att hennes arbetsbelastning var extrem på ett sätt som skulle kunna påverka hennes straffrättsliga ansvar (jfr t.ex. NJA 1997 s. 186). Inte heller den omständigheten att målet var felaktigt rubricerat som grovt rattfylleri i målhanteringssystemet Vera eller att domstolshandläggaren inte uppmärksammat henne på målet innebär, enligt hovrättens mening, att gärningen ska bedömas som ringa. K.O. ska därför dömas för tjänstefel i enlighet med åtalet.
Påföljd
Påföljden för H.K. och K.O. ska bestämmas till böter.
Hovrättens domslut
Hovrätten dömde H.K. för tjänstefel under tiden den 20-24 oktober 2014 och K.O. för tjänstefel under tiden den 24-29 oktober 2014, båda till 30 dagsböter.
Högsta domstolen
H.K. och K.O. överklagade och yrkade att de skulle frikännas.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Lovisa Svenaeus, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Domskäl
Punkterna 1-8 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1-6 i HD:s domskäl.
Frågan i HD
HD har att pröva om H.K. och K.O. har åsidosatt vad som har gällt för deras tjänsteuppgifter. För det fall så har skett ska HD ta ställning till om de har varit oaktsamma på ett sådant sätt som bör föranleda straffansvar och, i andra hand, om deras respektive gärning kan anses som ringa.
Förutsättningar för anhållande och häktning
Av 24 kap. 1 § första stycket RB följer att för att häktning normalt ska komma i fråga krävs att det för brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver. Enligt 2 § i samma kapitel får dock den som är på sannolika skäl misstänkt för brott häktas oberoende av brottets beskaffenhet bl.a. om han eller hon saknar hemvist i landet och det finns risk för att han eller hon genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff (kvalificerad flyktfara). Av 6 § första stycket i samma kapitel framgår att om det finns skäl att häkta någon får denne anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan.
Av 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott följer att den som för ett motordrivet fordon med en alkoholkoncentration som under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i blodet döms för rattfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader. Av 4 a § samma lag framgår att om ett rattfylleri är att anse som grovt, ska föraren dömas för grovt rattfylleri till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille i blodet, om föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel eller om framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.
Enligt 24 kap. 20 § första stycket RB ska rätten omedelbart häva ett häktningsbeslut om det inte längre finns skäl för beslutet. Av bestämmelsens andra stycke framgår att häktningsbeslutet får hävas även av åklagaren innan åtal har väckts. Den rätt som en åklagare har att häva ett häktningsbeslut innan åtal ställer krav på åklagaren att kontrollera ett häktningsbeslut så snart det finns skäl till det och att häva ett sådant beslut så snart häktningsskäl inte längre föreligger (se rättsfallet NJA 2002 s. 342).
I detta fall har det inte kommit fram annat än att rattfylleriet bedömdes som grovt endast på grund av att det antogs att analysbeskedet av P.M:s blodprov skulle komma att visa en alkoholkoncentration överstigande 1,0 promille. Redan då förundersökningsprotokollet kom H.K. till handa stod det alltså klart att åtal för grovt rattfylleri inte skulle kunna väckas. Eftersom flyktfara var den enda grunden för häktning av P.M., och då det för rattfylleri som högst är föreskrivet fängelse i sex månader, är det utrett att P.M. har varit frihetsberövad utan laga grund under tiden den 20-29 oktober 2014.
Straffbestämmelsen om tjänstefel
Av 20 kap. 1 § första stycket BrB följer att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften döms för tjänstefel. Av samma stycke framgår att om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, ska inte dömas till ansvar.
Bedömning av frågan om ansvar för tjänstefel
H.K. var ansvarig åklagare för ärendet vid tidpunkten då förundersökningsprotokollet med analysbeskedet inkom. Han borde redan då ha kontrollerat att förutsättningar för häktning alltjämt förelåg och, då så inte var fallet, hävt häktningsbeslutet. Genom att underlåta att häva det ogrundade häktningsbeslutet under tiden den 20-24 oktober 2014 har han åsidosatt vad som har gällt för hans tjänsteuppgift som åklagare.
K.O. var för målet ansvarig domare från det att åtalet kom in till tingsrätten. Det har ålegat henne att i denna egenskap ta del av stämningsansökan för att kontrollera att vad som angavs i den stämde överens med häktningsbeslutet och, efter att ha kunnat konstatera att förutsättningar för häktning inte förelåg, häva häktningsbeslutet. K.O. har, genom att underlåta att häva häktningsbeslutet under tiden den 24-29 oktober 2014, åsidosatt vad som har gällt för hennes tjänsteuppgift som domare.
Fråga är då om H.K. och K.O. har varit oaktsamma på ett sådant sätt som bör föranleda straffansvar och, i andra hand, om deras respektive gärning kan anses som ringa.
Vid bedömningen av om någon har handlat oaktsamt är det i första hand av betydelse vilka krav på noggrannhet och omsorg som uppgiften har innefattat. Detta får vägas mot omständigheter som hänför sig till gärningsmannen personligen, t.ex. hans kunnighet, utbildning och erfarenhet eller att han har handlat under tidspress. (Prop. 1988/89:113 s. 20.) Av rättssäkerhetsskäl ställs generellt höga krav på en korrekt handläggning inom rättsväsendet (se t.ex. rättsfallet NJA 2002 s. 336 med hänvisningar).
Vad först gäller H.K. har handläggningen av det aktuella ärendet, liksom vid andra ärenden där tvångsmedel används, krävt en hög grad av noggrannhet och omsorg. H.K. hade före denna tidpunkt haft hand om flertalet ärenden med frihetsberövade och var således bekant med regelverket. Även om han vid tidpunkten hade en ansträngd arbetssituation var han inte förhindrad att ta del av förundersökningsprotokollet då det inkom. Att granska analysbeskedet och tingsrättens häktningsbeslut framstår vidare som en relativt okomplicerad åtgärd att vidta. Det förhållandet att han inte upplystes av utredande polis eller av den åklagarkollega som tidigare hade ansvarat för ärendet att det fanns särskild anledning för honom att kontrollera analysbeskedet bör inte påverka bedömningen av om han har varit oaktsam. Sammantaget har H.K. av oaktsamhet underlåtit att häva häktningsbeslutet under den aktuella tidsperioden.
Vad sedan gäller K.O. var inte heller hon förhindrad att ta del av åtalet när det inkom till tingsrätten. Också för hennes del har det varit fråga om en arbetsuppgift som har fordrat stor noggrannhet och omsorg. Det har visserligen förhållit sig så att uppgifterna i domstolens målhanteringssystem varit missvisande såtillvida att det - även sedan åtal inkommit för rattfylleri av normalgraden - alltjämt stod angivet att målet gällde grovt rattfylleri. K.O. uppmärksammades inte heller av varken åklagare eller domstolssekreterare om förändringen av brottets rubricering. Det framstår vidare som ovanligt att åtal väcks för brott med en lägre rubricering än vad häktningsbeslutet avser. Oavsett detta kvarstår dock det faktum att felet hade kunnat uppmärksammas och åtgärdas endast genom att K.O. hade tagit del av stämningsansökan i målet. Sammantaget har även K.O. av oaktsamhet underlåtit att häva häktningsbeslutet under den tid som hon har varit ansvarig för målet.
Fråga är då om H.K:s och K.O:s gärningar är att anse som ringa och därmed straffria. Vid en sådan bedömning ska samtliga omständigheter beaktas, vilket innebär att inte endast objektiva faktorer som uppgiftens art och gärningens effekter är av betydelse utan också den grad av oaktsamhet som gärningsmannen har visat (se prop. 1988/89:113 s. 24 f. samt rättsfallet NJA 2004 s. 164). Vid felaktig hantering av frågor om frihetsberövanden bör det endast under speciella förhållanden komma i fråga att bedöma en gärning som ringa (se t.ex. rättsfallet NJA 1997 s. 186).
I detta fall har P.M. drabbats av skada i form av att han har varit felaktigt frihetsberövad under sammanlagt nio dygn, varav fyra av dessa har varit hänförliga till H.K:s oaktsamhet och fem till K.O:s. Några sådana speciella omständigheter som bör föranleda att gärningen trots detta är att bedöma som ringa har inte kommit fram, varken i H.K:s eller i K.O:s fall.
H.K. och K.O. ska därmed dömas för tjänstefel till det antal dagsböter som hovrätten har bestämt. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Kerstin Calissendorff, referent, Göran Lambertz, Dag Mattsson och Stefan Johansson) meddelade den 9 juni 2016 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
Kammaråklagaren H.K. och rådmannen K.O. åtalades i hovrätten för tjänstefel. Enligt gärningsbeskrivningen hade H.K. (i den del åtalet kom att leda till fällande dom i hovrätten) vid sin myndighetsutövning, fr.o.m. den 20 oktober 2014 till det att han den 24 oktober 2014 väckte åtal, av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att inte häva ett häktningsbeslut trots att häktningsbeslutet inte längre var lagligen grundat. K.O. hade enligt åtalet vid sin myndighetsutövning under tiden fr.o.m. den 24 oktober 2014 t.o.m. den 29 oktober 2014 av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att underlåta att häva samma häktningsbeslut trots att det inte längre var lagligen grundat. Ingen av gärningarna kunde enligt åtalet bedömas som ringa.
Bakgrunden till åtalet var följande. En polsk medborgare anhölls den 12 oktober 2014 som på sannolika skäl misstänkt för rattfylleri och olovlig körning. Grunden för anhållningsbeslutet var att den misstänkte saknade hemvist i Sverige och att det fanns risk för att han genom att bege sig från landet skulle undandra sig lagföring eller straff, s.k. kvalificerad flyktfara.
I häktningsframställning till tingsrätten åberopades att mannen var på sannolika skäl misstänkt för grovt rattfylleri. Som häktningsgrund angavs att det fanns risk för att han skulle avvika eller på något annat sätt undandra sig lagföring eller straff, s.k. flyktfara. Kvalificerad flyktfara åberopades inte. Vid häktningsförhandlingen i tingsrätten samma dag häktades mannen med angivande av de skäl som åberopats av åklagaren.
Dagen därpå lottades ärendet på H.K. Han fick förundersökningsprotokollet sänt till sig den 20 oktober 2014 och tog del av dess innehåll den 23 oktober 2014. Det inhämtade analysresultatet visade att mannen inte längre kunde misstänkas för grovt rattfylleri eftersom beskedet visade att han efter körningen hade haft 0,44 promille alkohol i blodet. Den 24 oktober 2014 väckte H.K. åtal för rattfylleri och olovlig körning.
När åtalet kom in till tingsrätten fick K.O. ansvar för målet (jfr 15 § förordningen, 1996:381, med tingsrättsinstruktion). Hon var ansvarig för målet under tiden den 24-29 oktober 2014, varefter en kollega tog över det inför den kommande huvudförhandlingen. K.O. tog inte under denna tid del av stämningsansökan eller andra handlingar i målet. Kollegan som övertog målet uppmärksammade att den tilltalade hade häktats som på sannolika skäl misstänkt för grovt rattfylleri, men att åtal hade väckts enbart för rattfylleri av normalgraden. Den tilltalade var därmed frihetsberövad utan laga grund. Tingsrätten hävde häktningsbeslutet den 29 oktober 2014.
Hovrätten har dömt H.K. och K.O. för tjänstefel, H.K. för tiden från det att han fick förundersökningsprotokollet med analysbeskedet sänt till sig fram till dess att han väckte åtal (20-24 oktober 2014) och K.O. för tiden från det att åtalet kom in till tingsrätten fram till dess att häktningsbeslutet hävdes (24-29 oktober 2014). Påföljden har för båda bestämts till 30 dagsböter.
H.K. har i HD anfört att hans underlåtenhet att häva häktningsbeslutet inte har varit oaktsam i så hög grad att den bör föranleda straffansvar samt att gärningen under alla förhållanden bör bedömas som ringa. K.O. har anfört att underlåtenheten att häva häktningsbeslutet inte har berott på försumlighet från hennes sida och, om det skulle anses att hon gjort sig skyldig till försumlighet, oaktsamheten inte har varit så klandervärd att den ska föranleda ansvar för tjänstefel.
Straffbestämmelsen om tjänstefel
Enligt 20 kap. 1 § första stycket BrB ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften dömas för tjänstefel. I samma stycke sägs att om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, ska inte dömas till ansvar.
Vad som gällde för uppgiften
Enligt 24 kap. 20 § första stycket RB ska rätten omedelbart häva ett häktningsbeslut om det inte längre finns skäl för beslutet. Detsamma gäller enligt andra stycket för åklagaren innan åtal har väckts.
Den skyldighet som en åklagare har att häva ett häktningsbeslut innan åtal har väckts ställer krav på åklagaren att kontrollera ett häktningsbeslut så snart det finns skäl till det och att omgående häva ett sådant beslut om häktningsskäl inte längre föreligger. Motsvarande gäller för den domare som har ansvaret för ett mål där en person är häktad.
H.K. och K.O. hade som åklagare respektive domare ansvar för målet under de tider som åtalet omfattar. Genom att inte se till att häktningsbeslutet hävdes, trots att det inte längre fanns någon laglig grund för det, har de åsidosatt vad som gällde för uppgiften.
Straffbar oaktsamhet har förelegat och gärningarna kan inte betraktas som ringa
Av rättssäkerhetsskäl ställs generellt höga krav på en korrekt handläggning inom rättsväsendet (se t.ex. NJA 2002 s. 336 med hänvisningar). Vikten av att regelverket tillämpas korrekt när fråga är om en frihetsberövad person innebär att aktsamhetskravet får anses vara ytterligare förhöjt.
Att granska analysbeskedet mot tingsrättens häktningsbeslut framstår som en relativt okomplicerad och rutinartad åtgärd. H.K. hade vid tidpunkten en ansträngd arbetssituation, men han hade ändå möjlighet att ta del av förundersökningsprotokollet i nära anslutning till att det inkom och att mer noggrant kontrollera de särskilda häktningsskälen och överväga betydelsen av analysbeskedet för häktningsfrågan. Eftersom han underlät att göra det kom häktningsbeslutet att bestå. Han har därmed varit oaktsam i den mening som avses i bestämmelsen om tjänstefel.
Vid en felaktig hantering av frågor om frihetsberövanden bör det endast under speciella förhållanden komma i fråga att bedöma ett tjänstefel som ringa (se t.ex. NJA 1997 s. 186). Gärningen kan i H.K:s fall inte betraktas som ringa.
Uppgiften att hålla kontroll över frihetsberövanden är av sådan vikt att det måste kunna krävas av en domare att han eller hon ägnar den särskild uppmärksamhet. När det händer något i målet som skulle kunna inverka på häktningsbeslutet måste den ansvarige domaren snarast överväga om det fortfarande finns laga skäl för frihetsberövandet. Det innebär att när åtal väcks domaren bör kontrollera att häktningsbeslutet är förenligt med det väckta åtalet.
I detta fall skulle, till skillnad mot rättsfallet NJA 2002 s. 342, K.O. inte själv fatta beslut om att utfärda stämning. Emellertid berörde delegationen av den beredningsåtgärden i sig inte frågan om kontroll av att laga grund för häktningen fortfarande förelåg. Det är en fråga som inte kan delegeras.
Enligt tingsrättens arbetsordning ska ansvarig domare övervaka handläggningen av mål som handläggs med förtur, däribland mål med häktade personer. Sådana mål ska enligt arbetsbeskrivningen för beredningsorganisationen omedelbart anmälas till ansvarig domare och beredas i samråd med denne. Domstolshandläggare som fått s.k. stort förordnande ska besluta om att utfärda stämning när talan har väckts av åklagare.
En annan domare än K.O. hade fattat beslutet om häktning av den tilltalade. K.O. var dock införstådd med att hon enligt tingsrättens planering för mål med häktade skulle komma att bli ansvarig domare för målet så snart åtal väcktes. Samma dag som åtal väcktes utfärdade en beredningssekreterare stämning och kallelser till huvudförhandling samt gjorde en s.k. kalenderbokning i målhanteringssystemet. K.O. fick del av kalenderbokningen genom att den visades på hennes skärm. Av bokningen framgick att målet var ett förtursmål; som brottsrubricering hade emellertid felaktigt angetts grovt rattfylleri. Handlingar i målet, bl.a. det väckta åtalet, var omedelbart tillgängliga för K.O. via målhanteringssystemet.
Oavsett utformningen av interna styrdokument bör en domare, genom egna instruktioner eller på annat sätt, se till att underlaget för de kontroller som han eller hon ansvarar för är tillräckligt. Brottsrubriceringen i kalenderbokningen var missvisande. K.O:s underlåtenhet att kontrollera det väckta åtalet mot häktningsbeslutet måste trots detta anses ha varit oaktsam. Underlåtenheten medförde att häktningsbeslutet kom att bestå. Oaktsamheten har varit av sådant slag att den bör föranleda straffansvar. Gärningen kan inte betraktas som ringa.
Hovrättens domslut ska därmed fastställas.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
HD:s dom meddelad: den 9 juni 2016.
Mål nr: B 6315-15.
Lagrum: 20 kap. 1 § BrB och 24 kap. 20 § RB.
Rättsfall: NJA 1997 s. 186, NJA 2002 s. 336 och NJA 2002 s. 342.