lagen.nu

NJA 2000 s. 737

Fråga om ersättning enligt miljöskadelagen (1986:225) för s k minskat boendevärde under tiden för byggande av järnväg (Arlandabanan).

Fastigheten Träkolet 5 ägs av D. och L.G., Träkolet 7 av L.H. och M.B. samt Träkolet 8 av P.H.J.. Fastigheterna, som samtliga är bebyggda med permanentbostadshus, är belägna i Sollentuna kommun i ett äldre villaområde cirka 500 m norr om Sollentuna station och centrum. Träkolet 5 har en areal om 1 474 kvm, Träkolet 7 1 076 kvm och Träkolet 8 1 067 kvm.

På ansökan av Banverket om tillstånd till expropriation för byggande för järnvägsändamål av den s k Arlandabanan meddelade regeringen i beslut d 15 april 1993 med stöd av 2 kap 2 § expropriationslagen Banverket tillstånd att expropriera mark med såväl äganderätt som nyttjanderätt från bl a nämnda fastigheter.

I ansökningar om stämning å D. och L.G., L.H. och M.B. samt P.H.J. vid Stockholms TR, fastighetsdomstolen, yrkade Banverket att få ianspråktaga marken.

Banverket yrkade att ägarna av Träkolet 5 skulle avstå med äganderätt 290 kvm och med nyttjanderätt för tiden d 18 okt 1993 till d 17 okt 1995 150 kvm, ägarna av Träkolet 7 med äganderätt 195 kvm och med nyttjanderätt för tiden d 20 sept 1993 till d 19 sept 1995 90 kvm och ägaren till Träkolet 8 med äganderätt 126,4 kvm och med nyttjanderätt för sistnämnda tid 75 kvm. Svarandena medgav expropriationsyrkandena.

Beträffande Träkolet 5 erbjöd Banverket en intrångsersättning om 246 000 kr, varav 72 500 kr i markersättning, 104 000 kr för vegetation och 70 000 kr för s k företagsskada. Som ersättning för annan skada erbjöds 7 500 kr avseende nyttjanderättsupplåtelsen, som beräknats efter ianspråktagande i två år. D. och L.G. förkastade ersättningserbjudandet och yrkade i första hand att fastighetsdomstolen jämlikt 3 kap 8 § expropriationslagen skulle förordna om expropriation av hela fastigheten. I andra hand yrkade de ersättning för mark med 87 000 kr, 143 000 kr för vegetation och anläggningar, 180 000 kr för företagsskada, 60 000 kr för förlorat boendevärde och 18 000 kr för nyttjandet av marken under två år. Härtill yrkades uppräkning och ränta.

Beträffande Träkolet 7 erbjöd Banverket en intrångsersättning om 120 750 kr, varav 48 750 kr i markersättning, 42 000 kr för vegetation, 30 000 kr för företagsskada och för annan skada ersättning med 4 500 kr.

L.H. och M.B. yrkade ersättning med 58 500 kr för markvärde, 150 000 kr för företagsskada, 53 000 kr för förlorat boendevärde och 10 800 kr för nyttjandet av marken. Den för vegetation och anläggningar bjudna ersättningen godtogs. Härtill yrkades ränta och uppräkning.

Beträffande Träkolet 8 erbjöd Banverket en intrångsersättning om 144 600 kr, varav 31 600 kr i markersättning, 63 000 kr för vegetation, 50 000 kr för företagsskada och för annan skada med 3 750 kr.

P.H.J. yrkade ersättning för marken med 38 000 kr, för företagsskada 150 000 kr, 53 000 kr för förlorat boendevärde och 9 000 kr för nyttjandet av marken. Den bjudna ersättningen för vegetation och anläggningar godtogs. Härtill yrkades ränta och uppräkning.

Svarandena yrkade vidare med hänvisning till 5 kap 27 § expropriationslagen att talan skulle få väckas inom 10 år från lagakraftägande dom om vibrationerna visade sig överskrida 1 mm/sek eller om bullernivån kom att överskrida den som fastställts i den för området gällande detaljplanen.

D.G. och medparter (fastighetsägarna) förklarade att de, om TR:n inte skulle kunna utdöma ersättning för förlorat boendevärde inom ramen för expropriationsmålet, yrkade att domstolen med stöd av 5 kap 3 § expropriationslagen skulle pröva detta yrkande mot bakgrund av bestämmelserna i miljöskadelagen.

I fråga om detta ersättningsyrkande anförde fastighetsägarna: Ersättning för boendevärde baseras på att fastighetsägarna har rätt att få ersättning för upplåtelsen av nyttjanderätt utöver själva markupplåtelsen, varvid man utgått från en hyresnivå om 10 000 kr/månad för Träkolet 5 och 8 000 kr för de båda övriga fastigheterna. Det som skall ersättas är de störningar som förekommit på grund av byggandet. Härvid avses störningar av buller och damm samt integritetsstörningar av olika slag. Sålunda har störande nattarbeten förekommit under åtminstone 43 nätter. Det bedöms att 35 % av angiven hyresnivå under de tre sommarmånaderna och 10 % för övrig tid skall ersättas. Dessutom skall ersättning utgå med 500 kr per natt under 43 nätter eller sammanlagt 21 500 kr

Banverket anförde: Det utgår ersättning för nyttjanderätten. Yrkandet om ersättning för förlorat boendevärde innebär att fastighetsägarna får ersättning två gånger. Dessutom är störningar från arbetet en skada som skall bedömas enligt miljöskadelagens regler. Eftersom svarandena inte lider någon ekonomisk skada kan ersättning inte utgå.

Banverket, som i beslut av TR:n d 9 sept och d 15 okt 1993 medgivits enkelt förhandstillträde till berörda områden av fastigheterna, uppgav om arbetet: Beträffande byggnadsarbetena påbörjades dessa på de ianspråktagna områdena vid tillträdestidpunkten med schaktningsarbeten som varade från och till under en månad. I februari 1994 utfördes pelarförstärkning under cirka en vecka och i april 1994 terrasseringsarbeten. Bullerplanket uppfördes under mars-april 1995. Spårbyggnad skedde från september 1995. Nattarbeten har förekommit, dock ej frekvent. Under byggtiden har det förekommit visst maskinbuller och vissa vibrationer. Det har också förekommit visst damm, dock ej någon nämnvärd ökad nedsmutsning. Det har även förekommit viss byggtrafik.

TR:n (rådmännen Björn Jansson och Barnekow, fastighetsrådet Åsbrink samt nämndemännen Sedell och Tynelius) meddelade dom d 28 febr 1997.

TR:ns domskäl.

Under rubriken bevisning upptogs bl a följande:

"Svarandena har närmare redogjort för de störningar de utsatts för under utbyggnaden, särskilt nattetid. D.G. har fört dagbok över förekomsten av arbeten nattetid mellan kl 01.00 och 05.00 varvid framkommit att detta skett under 43 nätter. Även vibrationer har förekommit. De har även angett den oro de känner för bl a tågurspårningar.

Civilingenjören P. har hörts om buller och vibrationer. Denne har uppgett att några mätningar inte gjorts men att de beräkningar som utförts bygger på vedertagna metoder. Projektledaren O. har i sitt vittnesmål i huvudsak bekräftat att nattarbete förekommit den tid D.G. angett i sina dagboksanteckningar. Han har också närmare redogjort för arten och omfattningen av de aktuella arbetena."

TR:ns bedömning.

TR:n fann att expropriationsyrkandena var lagligen grundade. Yrkandet om utvidgning av expropriationen enligt 3 kap 8 § expropriationslagen skulle inte bifallas.

I fråga om intrångsersättning fann TR:n, på anförda skäl, att den av Banverket erbjudna ersättningen för markavstående var skälig och att ersättning för vegetation och anläggningar skulle utgå för de tre fastigheterna med resp 104 000 kr, 42 000 kr och 63 000 kr.

I fråga om ersättning för företagsskada anförde TR:n: "Den inverkan på fastigheternas marknadsvärde som här är i fråga är företagets, dvs den nyanlagda järnvägens, inverkan på fastigheternas marknadsvärde. I målet är fråga om störningar på grund av buller och vibrationer, oron för inverkan av magnetiska störningar och tågolyckor samt estetiska störningar. Stor skillnad föreligger mellan Banverkets erbjudande i denna del och svarandenas yrkanden. --- Sammanfattningsvis anser fastighetsdomstolen att utbyggnaden av järnvägen medfört sådan inverkan på fastigheternas marknadsvärde att fastighetsägarna är berättigade till ersättning. Någon egentlig utredning om hur mycket marknadsvärdet nedgått, t ex i form av en ortsprisutredning, har inte frambringats i målet. Fastighetsdomstolen får därför göra en skälighetsbedömning. Fastighetsdomstolen finner därvid vid en samlad bedömning av vad som förekommit i målet i denna del att skälig ersättning för företagsskada är 150 000 kr för Träkolet 5, 50 000 kr för Träkolet 7 och 75 000 kr för Träkolet 8."

Ersättning för upplåtelse av nyttjanderätt till del av fastigheterna under två år, som var att hänföra till intrångsersättning och inte s k annan skada, fann TR:n skola utgå med 7 500 kr, 4 500 kr resp 3 750 kr för de tre fastigheterna.

Beträffande yrkandena om ersättning för förlorat boendevärde anförde TR:n:

"Svarandena har yrkat ersättning för förlorat boendevärde. Härmed avses de störningar som förekommit under byggnadstiden på nyttjanderättsområdena framförallt under nattetid i form av främst buller och störande trafik till byggarbetsplatsen. Fastighetsdomstolen anser i likhet med Banverket att dessa frågor inte kan prövas i expropriationsmålet utan närmast är hänförliga under miljöskadelagen. Enligt 5 kap 3 § expropriationslagen får dock sådant yrkande som har samband med expropriationen men som ej skall prövas enligt denna lag prövas i expropriationsmålet om det är lämpligt. Fastighetsdomstolen anser att det är lämpligt att frågor om störningar under arbetstiden prövas i detta mål.

Enligt 1 § 1 st miljöskadelagen kan ersättning utges för personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada. Med ren förmögenhetsskada avses enligt förarbetena till miljöskadelagen sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada. Enligt andra och tredje styckena i nämnda lagrum ersätts ren förmögenhetsskada som inte har orsakats genom brott endast om det är av någon betydelse och bara i den mån den störning som orsakat skadan inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

Svarandena har i målet gjort gällande att den påstådda skadan är att hänföra till ren förmögenhetsskada. Att de skadelidande tillfogats någon form av ekonomisk förlust har dock inte gjorts gällande. Skadan torde därför närmast vara av ideell natur. Frågan i vad mån ideell skada borde omfattas av ansvaret enligt miljöskadelagen behandlades av departementschefen i proposition 1985/86:3 (s 19 n och 20 ö). Enligt honom fanns ingen anledning att tillämpa andra regler om skadestånd för ideell skada än som gäller inom skadeståndsrätten i allmänhet. Departementschefens nu redovisade inställning bekräftas av det uttalande som återfinns på s 21 n i propositionen, där han framhåller att "ersättningsrätt föreligger endast om den skadelidande tillfogas någon form av ekonomisk förlust". Eftersom sådan inte påståtts och än mindre visats föreligga skall yrkandena om ersättning för förlorat boendevärde redan på den grunden lämnas utan bifall. Fastighetsdomstolen vill i sammanhanget anmärka att svarandena under den aktuella tiden fått en lägre boendekostnad än före expropriationen genom avkastningen på den intrångsersättning som utdöms."

Angivna ersättningar för värdeminskning skulle enligt TR:n utgå med viss indexuppräkning.

Yrkandet om hänvisning enligt 5 kap 27 § expropriationslagen skulle inte bifallas. TR:n uttalade att om vibrationer eller buller skulle visa sig överskrida angiven nivå hade svarandena möjlighet att yrka ersättning enligt bestämmelserna i miljöskadelagen.

Domslut. TR:n förpliktade D. och L.G. att till Banverket avstå med äganderätt 290 kvm av fastigheten Träkolet 5 och med nyttjanderätt under tiden d 18 okt 1993-d 17 okt 1995 150 kvm av samma fastighet, L.H. och M.B. att avstå med äganderätt 195 kvm av fastigheten Träkolet 7 och med nyttjanderätt under tiden d 20 sept 1993-d 19 sept 1995 90 kvm av samma fastighet samt P.H.J. att till Banverket avstå med äganderätt 126,4 kvm av fastigheten Träkolet 8 och med nyttjanderätt under tiden d 20 sept 1993-d 19 sept 1995 75 kvm av samma fastighet.

Banverket förpliktades att utge intrångsersättning till D. och L.G. med 347 843 kr jämte ränta, till L.H. och M.B. med 150 990 kr jämte ränta och till P.H.J. 182 229 kr jämte ränta.

Svarandenas yrkanden om ersättning för s k förlorat boendevärde och om hänvisning jämlikt 5 kap 27 § expropriationslagen lämnades utan bifall.

D. och L.G., L.H. och M.B. samt P.H.J. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n, med ändring av TR:ns dom, skulle bifalla deras yrkanden om ersättning för förlorat boendevärde och om hänvisning enligt 5 kap 27 § expropriationslagen.

Banverket bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Åsbring, hovrättsrådet Thorsén, fastighetsrådet Dahlsjö och tf hovrättsassessorn Klintefall, referent) anförde i dom d 13 okt 1998: Parterna har i de delar som överklagats åberopat samma grunder för sin talan och i allt väsentligt samma omständigheter som vid TR:n. Också utredningen i angivna delar är i stort sett samma som vid TR:n, men HovR:n har inte hållit syn i målet eller hört om de personer som hördes vid TR:n.

Till närmare utveckling av sitt överklagande i fråga om kraven på ersättning för minskat boendevärde har klagandena framhållit följande. Banverket har utfört arbeten på område direkt utanför klagandenas fastigheter, på område som Banverket tillträtt för äganderättsexpropriation och på område som tillträtts för nyttjanderättsexpropriation. Fastighetsägarna har inte kunnat nyttja sina fastigheter för normalt villaboende under den aktuella byggnadstiden. Deras värde av boendet har väsentligt försämrats genom den påverkan som fastigheterna varit utsatta för. Informationen till fastighetsägarna om nattarbetena och övrig tidsplanering har varit mycket bristfällig. - Den ekonomiska skadan består i att varje fastighetsägare har en bestämd kostnad för sitt boende som t ex skatter, försäkringar, förbrukningsavgifter och räntekostnader. Kostnaderna ger dem en viss boendekvalitet: man har kunnat sova i sina sovrum, vistas på tomternas uteplatser, hänga tvätt ute osv. Denna boendekvalitet har tagits ifrån klagandena under byggperioden. Trots det har de haft samma kostnader för sitt boende. Utan ekonomisk kompensation har klagandena varit tvungna att utföra extra städning i sina hus, tvätta fönster m.m. på grund av neddammning vid byggnadsarbetenas utförande. De tillhör inte den kategori som kunnat anlita städfirmor, ta in på hotell m.m. vilket innebär att de inte kan uppvisa fakturor och kvitton. Dessutom har fastigheternas värde sänkts under byggperioden. Klagandenas värderingssakkunnige har uppskattat värdeminskningen till tio procent, om fastigheterna hade sålts vid värdetidpunkten. En annan beräkning som utgår från att klagandenas fastigheter inte kunnat säljas förrän järnvägsbygget var klart ger enligt den sakkunnige rätt till ännu högre ersättning. - Den förmögenhetsskada som de har drabbats av skall ersättas enligt expropriationslagens regelsystem som marknadsvärdepåverkan, företagsskada eller s k övrig skada. Ersättningsrätt föreligger i vart fall enligt miljöskadelagen. Den minskning i boendevärde m.m. som klagandena har påvisat är inte att bedöma som ideell skada.

Banverket har tillagt. I stället för att redovisa kostnader/inkomstbortfall har klagandena försökt räkna fram de påstådda skadorna "bakvägen". Vad klagandena har redovisat är inte annat än ideella skador vilka man har klätt i ekonomiska termer och därefter rubricerat som förmögenhetsskador. Verket vidhåller att det är miljöskadelagen som skall tillämpas. Verket kan inte vitsorda något belopp som skäligt i och för sig.

Domskäl. HovR:n delar TR:n uppfattning att frågan om ersättning för s k minskat boendevärde skall bedömas enligt miljöskadelagen och att ersättningsfrågan kan med stöd av 5 kap 3 § expropriationslagen prövas i detta mål.

Den fråga som HovR:n sedan har att ta ställning till är om den skada avseende minskat boendevärde som klagandena yrkar ersättning för är ersättningsgill enligt miljöskadelagen. Enligt lagen kan ersättning utgå för vad som benämns ren förmögenhetsskada, dvs en ekonomisk skada, men inte för en ideell skada. För att en ren förmögenhetsskada skall anses föreligga krävs inte att en faktisk kostnad har uppkommit för den som begär ersättning. Det är tillräckligt att dennes förmögenhetsställning på något sätt har försämrats till följd av den störande verksamheten. Sålunda har i rättspraxis i flera fall ersättning för minskat eller förlorat boendevärde utgått trots att någon faktisk, i kronor och ören påvisbar skada inte blivit styrkt. Som HovR:n uppfattar rättsläget skall enligt miljöskadelagen ersättningsgill ekonomisk skada anses ha uppkommit, om en störande verksamhet kan antas ha minskat en fastighets bruksvärde (se bl a Bengtsson, Miljöskadelagen och oskrivna skadeståndsgrundsatser, 14 uppsatser 1983-1991, s 102 ff och Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl, s 399 ff).

Banverket har vitsordat att vissa störningar har förekommit under byggtiden i form av maskinbuller, damm och byggtrafik, även nattetid, under en period av ca tre år. Det är ostridigt att nattarbete har ägt rum utanför klagandenas fastigheter eller i deras närhet under ett 40-tal nätter mellan kl 01 och 04. Genom förhören med klagandena finner HovR:n styrkt att de under den aktuella perioden endast i begränsad omfattning kunnat använda sina uteplatser, som varit belägna mellan husen och byggplatsen, och att de på grund av byggdamm haft efterarbete med tvätt och städning. Vidare är genom förhören styrkt att klagandena, under de nätter då byggarbete pågått vid eller i närheten av fastigheterna, i varierande grad har haft svårigheter att sova i sina sovrum. Sammantaget anser HovR:n utrett att klagandena inte haft samma nytta av sina fastigheter under den aktuella perioden som de skulle ha haft om något byggande inte hade pågått. Härigenom får fastigheternas boendevärde anses ha minskat i betydande grad under byggnadstiden. I överensstämmelse med vad som anförts i det föregående om miljöskadelagens ersättningsbestämmelser och då Banverket inte mot ersättningsanspråken har invänt att störningarna varit sådana att klagandena enligt 1 § 3 st miljöskadelagen måst tåla dem är den skada som de yrkar ersättning för ersättningsgill enligt nämnda lag.

Eftersom någon närmare utredning om skadornas storlek inte kan åstadkommas, är HovR:n hänvisad till att göra en sådan skälighetsuppskattning som avses i 35 kap 5 § RB. Vid en sådan bedömning finner HovR:n att skadan kan bestämmas, för makarna G till 20 000 kr samt för dels L.H. och M.B., dels P.H.J. till 17 000 kr.

Domslut. 1. Med ändring av TR:ns dom förpliktar HovR:n Banverket att utge 20 000 kr till D.G. och L.G., 17 000 kr till L.H. och M.B. och 17 000 kr till P.H.J..

2. Överklagandet såvitt det avser hänvisning enligt 5 kap 27 § expropriationslagen lämnas utan bifall.

3. Banverket förpliktas ersätta D.G:s, L.G:s, L.H:s, M.B:s och P.H.J:s rättegångskostnader i HovR:n med ---.

Banverket (ombud järnvägsjuristen Bengt Lindstedt) överklagade och yrkade att HD skulle lämna D.G:s och medparters yrkanden om ersättning för förlorat boendevärde utan bifall.

D.G. och medparter (ombud för samtliga advokaten Viveca Dahlin) bestred ändringsyrkandena.

HovR:ns dom överklagades även av D.G. och medparter. HD fann ej skäl meddela prövningstillstånd i fråga om deras överklagande.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Nilsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Parterna har i den överklagade delen av målet åberopat samma grunder och omständigheter som i TR:n och HovR:n. D.G. och medparter (fastighetsägarna) har därvid i HD anfört att deras nytta av fastigheten, boendevärdet, inklusive värdet av löpande driftskostnader och investeringar, försämrats väsentligt under byggtiden. De har hävdat att de därför har rätt till ersättning i första hand enligt expropriationslagen (1972:719) och i andra hand enligt miljöskadelagen (1986:225).

Fastighetsägarna har vidare anfört följande. Ersättning enligt miljöskadelagen för förmögenhetsskada fordrar inte någon redovisning av utgifter eller utlägg. Det räcker med att återföra kravet till en ekonomisk analys, vilket innebär att redan nedlagda kostnader som blir onyttiga eller som inte ger den tänkta nyttan skall ersättas. Ersättningen kan bestämmas genom en skälighetsuppskattning.

Parterna har inte åberopat någon bevisning i HD.

TR:n och HovR:n har med tillämpning av 5 kap 3 § expropriationslagen prövat fastighetsägarnas yrkande enligt miljöskadelagen.

Enligt expropriationslagen utgår ersättning i form av löseskilling, intrångsersättning och ersättning för annan skada. Ersättning för annan skada kan sägas vara en restpost som i princip skall motsvara sådan förmögenhetsminskning som inte blivit kompenserad genom någon av de andra posterna. Det är dock endast ekonomisk skada som är ersättningsbar. Olägenheter under byggtiden på del av fastighet som inte tas i anspråk, t ex buller- eller sprängningsskador orsakade av arbeten på den exproprierade delen, räknas inte som expropriationsskada. Sådan skada skall i stället prövas enligt miljöskadelagen (prop 1972:109 s 290, Bouvin och Stark, Expropriationslagen, En kommentar, 2 uppl s 233). Såsom TR:n och HovR:n funnit skall således miljöskadelagen tillämpas vid prövningen av frågan om minskat boendevärde.

Miljöskadelagen upphörde d 1 jan 1999 då miljöbalken trädde i kraft. Beträffande mål som anhängiggjorts dessförinnan skall enligt 6 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken, målet sakligt sett prövas enligt äldre bestämmelser.

Såvitt gäller överklagade mål skall dock miljöbalkens regler tillämpas vad gäller förfarandet.

Enligt 1 § 1 st miljöskadelagen ersätts person- och sakskada samt ren förmögenhetsskada som verksamhet på en fastighet orsakat i sin omgivning. Med ren förmögenhetsskada menas ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada. Vid miljöskadelagens tillkomst föreslog utredningen att begreppet ren förmögenhetsskada skulle utvidgas så att även skador av mer ideell natur, t ex vantrivsel eller obehag orsakade av bullerstörningar, skulle anses vara ersättningsgilla. Departementschefen motsatte sig emellertid detta. Han ansåg att det inte fanns anledning att på miljöskadeområdet tillämpa andra regler om ideell skada än som gäller inom skadeståndsrätten i allmänhet. Sådana skador borde därför enligt departementschefen endast ersättas om de fått ekonomiska följdskador (SOU 1983:7 s 156 och prop 1985/86:83 s 19 n-20). I litteraturen har uttalats såväl att det borde vara möjligt att inkludera störningar som orsakat minskat boende- eller bruksvärde utan egentlig kostnadsökning i begreppet ren förmögenhetsskada, som att det skulle innebära att ersättning i sådant fall skulle komma att utgå för ideella skador (Bertil Bengtsson, Miljöskadelagen och oskrivna skadeståndsgrundsatser, 14 uppsatser 1983-1991, 1992, s 130 ff, Bertil Bengtsson, SvJT 1993 s 385 f, Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl, s 339 ff och Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada, 1987, s 160).

Miljöskadelagen överfördes i stort sett oförändrad till miljöbalken så sent som 1999. I motiven till miljöbalken hänvisar departementschefen i detta hänseende till vad som sagts i miljöskadelagens förarbeten (prop 1997/98:45 s 341). Fastän man kan konstatera i praxis att det inom skadeståndslagens tillämpningsområde givits en möjlighet till ersättning för skada av mer ideell natur (se t ex NJA 1992 s 213) så torde det inte gälla för skador enligt miljöskadelagen.

För att konstatera minskningen av en fastighets marknadsvärde vid delexpropriation görs en jämförelse av fastighetens värde dels utan påverkan av expropriationen, dels med sådan påverkan. Beräkningen sker med utgångspunkt i värdetidpunkten. I förevarande mål är den bestämd till d 18 okt 1993 för fastigheten Träkolet 5 och till d 20 sept 1993 för de båda andra fastigheterna. Bygget av den nya järnvägen startade vid samma tid. Det får därför, i brist på utredning, antas att beräkningen av fastigheternas minskade marknadsvärde omfattar även påverkan av byggarbetet. Fastighetsägarna har tidigare i numera lagakraftvunnen del av målet erhållit intrångsersättning. Denna innefattade även ersättning för Banverkets nyttjande av fastigheterna under byggperioden. Då fastighetsägarna inte visat att de därutöver lidit någon ekonomisk skada under denna tid får de anses tillgodosedda med den ersättning som redan utgått (jfr NJA 1999 s 385).

Vid nu angivna förhållanden skall Banverkets överklagande bifallas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD D.G:s och medparters talan i överklagade delar.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Svensson, Lennander, Westlander och Pripp, referent) beslöt följande dom: Domskäl. HD delar HovR:ns och TR:ns uppfattning att frågan om s k minskat boendevärde under byggtiden skall bedömas enligt miljöskadelagen och att ersättningsfrågan med stöd av 5 kap 3 § expropriationslagen kan prövas i målet. Miljöskadelagen upphävdes när miljöbalken trädde i kraft d 1 jan 1999 (se 32 kap miljöbalken, där miljöskadelagen har arbetats in) men skall fortfarande tillämpas här (se 6 § lagen, 1998:811, om införande av miljöbalken). Genom TR:ns i denna del lagakraftvunna dom förpliktades fastighetsägarna att avstå dels med äganderätt viss del av sina fastigheter, dels med nyttjanderätt under två år ytterligare en del av fastigheterna. Den intrångsersättning som fastighetsägarna tillerkänts av TR:n och som även innefattar ersättning för nyttjanderättsupplåtelserna kan inte anses innefatta någon ersättning i nu aktuellt hänseende.

Enligt miljöskadelagen kan ersättning utgå för s k ren förmögenhetsskada, dvs en ekonomisk skada, men inte för ideell skada. Gränsdragningen mellan ekonomisk skada och ideell skada är omdiskuterad (se bl a SOU 1983:7 s 155 f, prop 1985/86:83 s 18 ff, Bengtsson, Miljöskadelagen och oskrivna skadeståndsgrundsatser i 14 uppsatser 1983-1991, s 130 ff, Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl 1995, s 339 ff, Kleineman, Ren förmögenhetsskada, 1987, s 158 ff och Nilsson, Ideell skada- och ersättningsnivå, Det 32 nordiska juristmötet 1990, del 1 s 135 f).

Av utredningen i målet framgår att byggtiden kom att överskrida nyttjanderättstiden med omkring ett år. Under den treåriga byggtiden har fastighetsägarna störts av maskinbuller, damm och byggtrafik i en omfattning som gjort att de inte kunnat utnyttja sina fastigheter i full omfattning. De har i endast begränsad utsträckning kunnat använda sina uteplatser och sovrummen har till följd av nattarbeten ett 40-tal nätter inte kunnat ge fastighetsägarna ostörd nattsömn. Sammantaget har fastigheterna således inte kunnat användas fullt ut. Fastighetsägarna har vidare på grund av byggdamm behövt utföra mer tvätt och städning än annars.

Inskränkningarna i fastighetsägarnas boendemöjligheter och värdet av fastighetsägarnas egna arbete utgör följdskador av ekonomisk natur och kan inte anses sakna betydelse. Fastighetsägarna är alltså berättigade till ersättning härför.

Vad gäller ersättningens storlek finns inte underlag för annat än en skälighetsuppskattning. HD finner inte skäl att frångå HovR:ns bedömning.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut (punkterna 1 och 3).

HD:s dom meddelades d 28 dec 2000 (mål nr T 4530-98).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
2000-12-28
Målnummer
T4530-98
Lagrum
5 kap. 3 § expropriationslagen (1972:719)
1 § första stycket miljöskadelagen (1986:225)
jämförd med 6 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken
Litteratur
Sökord
Miljöskada
Expropriation
Skadestånd
Järnväg
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (2)

MÖD 2005:17: Ersättning för miljöskada-----Miljööverdomstolen har prövat frågan om en hyresgäst har rätt till ersättning från en verksamhetsutövare för minskat boendevärde och kostnader för åtgärdande av en...
MÖD 2006:17: Skadestånd för miljöskada enligt 32 kap. miljöbalken-----En person förvärvade och bosatte sig på en fastighet under tid då militär flygverksamhet pågick vid en närbelägen flygplats. Fastigheten var...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation