lagen.nu

NJA 2001 s. 191

Chefstjänsteman i bank har ansetts genom ställningsfullmakt vara behörig att ingå avtal om begränsningar i giltigheten av borgensförbindelse (I) samt avtal enligt vilket låntagares betalningsskyldighet begränsades till vad som kunde utfås ur en fastighet (II).

I

Securum Finans AB förde vid Nacka TR den talan mot Jan A. som framgår av TR:ns dom.

TR:n (rådmännen Qwist och Kvillner samt tingsfiskalen Warg) anförde i dom d. 27 okt. 1997: Yrkanden. Securum har yrkat att J.A. skall förpliktas att till Securum betala 1 000 000 kr samt ränta ---.

J.A. har bestritt yrkandena.

Bakgrund. A&L Fastighetsutveckling AB ägdes till 20 % av J.A. och till 40 % av Klövern Förvaltnings AB och till 40 % av försäkringsbolaget Wasa. A&L byggde och förvaltade fastigheter. Det största projektet var under denna tid Elektronikbyn i Kista.

A&L var helkund hos Nordbanken. A&L:s totala kreditvolym hos Nordbanken var i april 1991 219 miljoner kr.

A&L:s likviditet var ansträngd bl.a. till följd av att man förvärvat ett markområde i Gävle hamn och ett område i Frankrike, där byggnation ännu inte hade inletts. Förhandlingar fördes under våren och sommaren 1991 mellan Nordbanken och A&L, företrätt av J.A., om hur likviditeten skulle förbättras. I dessa överläggningar deltog också företrädare för Klövern. Wasa och Klövern lämnade letters of comfort som klargjorde ägarnas inställning till A&L, Klövern dock betydligt senare än Wasa. Av avsiktsförklaringen framgick att huvudägarna var inställda på ett långsiktigt engagemang.

Den 19 juli 1991 beslöt Nordbanken att bevilja A&L en ytterligare kredit på 20 miljoner kr. Som säkerhet för A&L:s lån fanns generellt pantförskrivna pantbrev i olika fastigheter.

J.A. lämnade en generell borgen för A&L:s åtaganden. Borgen var begränsad till en miljon kr jämte ränta. Hans borgensförbindelse är daterad d. 25 juli 1991. Borgen godkändes i banken 910731. Den 3 jan. 1992 pantförskrev J.A. ett pantbrev om 1 miljon kr som säkerhet för borgensåtagandet.

Källhagens värdshus AB var ett helägt dotterbolag till A&L. Källhagens värdshus uppfördes under 1989 och invigdes i april 1990. Hotelldelen färdigställdes senare. Den totala kostnaden för att färdigställa byggnaderna uppgick till cirka 60 miljoner. Källhagens värdshus ligger på en tomt som arrenderades av Stockholms stad. Nordbanken undersökte möjligheterna att avlyfta byggnadskreditivet med en långsiktig kreditgivning som skulle säkerställas genom en säkerhetsöverlåtelse av Källhagens värdshus till banken.

Nordbankens fordringar på A&L överläts 1992 till Securum, som var ett dotterbolag till Nordbanken. Den 2 febr. 1995 sades borgensförbindelsen upp och J.A. krävdes på betalning av 1 miljon kr samt ränta. J.A. gör bl.a. gällande att hans borgensförbindelse enligt en muntlig överenskommelse med banken var begränsad till 3 månader. Under den tiden skulle säkerhetsöverlåtelsen av Källhagens värdhus bli klar. Någon säkerhetsöverlåtelse kom aldrig till stånd. A&L försattes i konkurs d. 15 juli 1993 och Securum förvärvade värdshuset av konkursförvaltaren.

Grunder.

Securum har bl.a. anfört följande. Nordbankens jurister hade redan 1989 undersökt möjligheten att ordna den långsiktiga finansieringen av värdshuset genom en säkerhetsöverlåtelse. Juristerna bedömde emellertid att en sådan överlåtelse skulle vara utan värde för banken eftersom den skulle innebära att banken gentemot Stockholms stad åtog sig att svara för arrendeavgifterna och för att det bedrevs restaurang och hotellrörelse på fastigheten. J.A:s borgen och pantförskrivning av fastigheten till säkerhet för borgensåtagandet var inte tidsbegränsat och villkorat av, att en säkerhetsöverlåtelse skulle komma till stånd. Någon enskild tjänsteman hade inte behörighet att begränsa borgensåtagande på det sätt J.A. gör gällande.

J.A. har bland annat anfört följande. Han bildade A&L 1981. Syftet var att producera lokaler för företag och organisationer. Nordbanken hade stora kreditåtaganden i företaget och uppträdde som en partner. Man hade ett mycket gott samarbete och företaget var helt beroende av banken. Källhagens värdshus låg på en arrendetomt. Redan när byggandet inleddes stod det klart att den långsiktiga finansieringen måste lösas genom en säkerhetsöverlåtelse.

Elektronikbyn i Kista var under uppförande. Ett av husen byggdes åt Microsoft. För att färdigställa byggnaderna ansökte A&L i maj 1991 om en ytterligare kredit på 20 miljoner. Den 25 juli träffade han och A&L:s ekonomichef P.R. Nordbankens representanter på PK-huset på Hamngatan. Nordbanken företräddes av den ställföreträdande regionchefen P.E. J.A. tog vid mötet del av Wasas letter of comfort. När mötet var slut drog P.E. honom avsides in i ett annat rum. P.E. förklarade för honom att när nu Wasa och Klövern ställde upp måste han som satt vid rodret lämna en borgen. Det låg en redan utskriven borgensförbindelse i en plastmapp på bordet. J.A. var mycket tveksam till att ingå borgen. Han frågade P.E. för hur lång tid borgen skulle gälla och P.E. svarade att borgen var begränsad till tre månader så att säkerhetsöverlåtelsen skulle hinna ordnas.

J.A. var flera gånger i kontakt med banken för att höra efter om säkerhetsöverlåtelsen var klar och han tog själv kontakt med Stockholms stad för att söka undanröja de svårigheter som Nordbanken såg. Han fick aldrig något beslut från Nordbanken om att säkerhetsöverlåtelsen inte skulle godtas.

J.A. var delägare i en grossistfirma som hade tagit upp ett lån på 2 miljoner i Nordbanken. Som säkerhet för lånet hade han lämnat ett pantbrev på två miljoner i sin fritidsfastighet på Värmdö. När lånet löstes fick han inte tillbaka pantbrevet utan banken förklarade att man måste ha det som säkerhet för hans borgensåtagande. Banken delade pantbrevet och efter stor tvekan skrev han på pantförskrivningen.

Eftersom banken inte har gjort gällande borgensåtagandet inom tre månader efter det att det utfärdades kan banken inte göra borgensåtagandet gällande och därmed heller inte pantförskrivningen.

Domskäl.

J.A. har hörts under sanningsförsäkran och då uppgivit vad som anges under grunder.

P.E. har hörts som vittne. Han har uppgivit bland annat följande. Han tillträdde som ställföreträdande regionchef mitt i bankkrisen våren 1991. Det pågick stora organisationsförändringar och det rådde en stor personalomsättning i banken. Det var en mycket turbulent tid och han minns inte detaljerna kring J.A:s borgen. Hans uppfattning är att borgen skulle ersättas av en säkerhetsöverlåtelse av Källhagens värdshus. Han minns inte om han gått med på att villkora borgen. Hans uppfattning är att hans ställning i banken var sådan att banken godtog de överenskommelser han ingick för bankens räkning.

J.A:s uppgifter stöds av vittnesmål från P.R.

TR:ns bedömning.

TR:n finner ingen anledning att ifrågasätta trovärdigheten i J.A:s uppgifter att han kommit överens med P.E. om att borgensåtagandet var tidsbegränsat och skulle ersättas av en säkerhetsöverlåtelse av Källhagens värdshus. Av bland annat P.E:s uppgifter framgår att hans ställning i banken och agerande måste ha givit vid handen att han hade rätt att träffa en sådan överenskommelse. Bankens skyldighet att verka för en säkerhetsöverlåtelse har övertagits av Securum vid övertagande av bankens fordran. Securum har inte lämnat någon godtagbar förklaring till varför säkerhetsöverlåtelsen inte kom till stånd. På de av J.A. anförda grunderna skall därför talan ogillas.

Domslut. Käromålet ogillas.

Securum, numera VF Finans AB, överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

J.A. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Eklycke, hovrättsrådet Hesser och hovrättsassessorn Melander) anförde i dom d. 16 febr. 1999, efter angivande av utredningen i HovR:n:

Domskäl. Det är i målet ostridigt att J.A. har undertecknat den i målet aktuella borgensförbindelsen. J.A. har gjort gällande att detta skedde d. 25 juli 1991 i ett tjänsterum på Nordbankens kontor på Hamngatan i närvaro av P.E. och att denne före undertecknaridet uppgivit att borgensförbindelsen var "för syns skull", att den endast skulle gälla till dess att Nordbanken kunde ordna en säkerhetsöverlåtelse av Källhagens värdshus till Nordbanken samt - på förfrågan av J.A. - att det maximalt skulle ta tre månader för Nordbanken att ordna med såkerhetsöverlåtelsen.

VD Finans AB har hävdat att borgensförbindelsen undertecknades av J.A. först d. 31 juli 1991 och då i ett allmänt utrymme på banken utan att P.E. var närvarande. VF Finans AB har liksom i TR:n gjort gällande att J.A:s borgen inte är tidsbegränsad eller villkorad på angivet sätt, att banken inte har åtagit sig att se till att säkerhetsöverlåtelsen verkställdes och att P.E. saknat behörighet att för bankens räkning träffa en överenskommelse med J.A. på det sätt som påståtts.

HovR:n kan först konstatera att det av den skriftliga borgensförbindelsen inte framgår att borgensansvaret skulle vara begränsat på annat sätt än beloppsmässigt och att det är J.A. som har bevisbördan för att borgensansvaret har de ytterligare begränsningar som han påstått.

J.A. har lämnat detaljerade uppgifter om var och när borgensförbindelsen skrevs under och om den överenskommelse som han och P.E. därvid träffade.

P.R., som var styrelseledamot i A&L, har under ed berättat att han var med när J.A. undertecknade borgensförbindelsen d. 25 juli 1991 och att P.E. då uttalade sig på det sätt som J.A. har påstått. P.E. har inte kunnat dra sig till minnes om han var med när borgensförbindelsen undertecknades, men har uppgett att det kan ha gått till på det sätt som J.A. har påstått. Att borgensförbindelsen undertecknades d. 25 juli 1991 vinner stöd av den datering som är gjord med maskinskrift på borgensförbindelsen.

HovR:n finner vid en samlad bedömning på grundval av det anförda att J.A. har visat att borgensförbindelsen undertecknades av honom d. 25 juli 1991 i närvaro av P.E.

VF Finans AB har gjort gällande att A&L under våren 1991 hade problem med likviditeten och att det förelåg säkerhetsbrister beträffande krediterna. Av en i målet åberopad kreditansökan framgår bl.a. att Nordbankens kreditdelegation d. 19 juli 1991 tillstyrkte att A&L beviljades en kredit om 20 miljoner kr mot att A&L ställde vissa angivna säkerheter, däribland generell borgen av J.A. begränsad till en miljon kr. Vidare framgår att kreditdelegationen uppmanade vederbörande bankkontor att undersöka möjligheten till en säkerhetsöverlåtelse av bl.a. Källhagens värdshus. P.E. har uppgett att J.A:s borgensförbindelse från Nordbankens synpunkt var en mycket liten fråga säkerhetsmässigt och att det viktiga var att säkerhetsöverlåtelsen kom till stånd. P.E. har vidare bekräftat vad som antecknats i TR:ns dom om att hans uppfattning var att borgen skulle ersättas av en säkerhetsöverlåtelse av Källhagens värdshus och han har även berättat att han senare blev irriterad över att Nordbanken inte kunde ordna en säkerhetsöverlåtelse av en byggnad på ofri grund när andra banker lyckades med detsamma. J.A. har uppgett att P.E., vid flera tillfällen efter det att borgensförbindelsen undertecknats, återigen utlovat att han skulle "få tillbaka sin borgen". M.S., som i egenskap av advokat hjälpte A&L bl.a. i juridiska frågor, har berättat om ett möte i början av år 1992 då J.A. påtalade att han ville ha tillbaka sin borgen och då P.E. svarade: "Du skall få tillbaka den, vi skall bara lösa säkerhetsfrågan".

Mot bakgrund av vad som ovan anförts finner HovR:n utrett att P.E. och J.A. har träffat en överenskommelse som innebar att J.A:s borgensförbindelse skulle återlämnas så snart en säkerhetsöverlåtelse av Källhagens värdshus kommit till stånd. Överenskommelsen måste vidare anses ha inneburit att det ålegat Nordbanken (eller den som trätt i Nordbankens ställe) att verka för att säkerhetsöverlåtelsen blev av. Som TR:n anfört har VF Finans AB inte lämnat någon godtagbar förklaring till att så inte skedde. Vid angivna förhållande finner HovR:n att J.A:s borgensansvar måste anses ha upphört i vart fall i och med att det stod klart att någon säkerhetsöverlåtelse av Källhagens värdshus inte skulle komma till stånd.

VF Finans AB har gjort gällande att P.E. saknat behörighet att för Nordbankens räkning träffa denna överenskommelse. HovR:n anser dock att P.E. redan genom sin ställning i Nordbanken - han var vid den aktuella tiden ställföreträdande regionchef - har haft en sådan behörighet att hans överenskommelse med J.A. varit bindande för Nordbanken.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Referenten, hovrättsrådet Drangel var skiljaktig och ville bifalla VF Finans talan. Han anförde: För godtagande av en invändning om inskränkningar på grund av muntlig sidoöverenskommelse i en generell borgensförbindelse av det slag som J.A tecknat måste uppställas ett synnerligen starkt beviskrav. Enligt min mening och med hänvisning till vad som anförs i det följande uppfyller den bevisning som J.A. förebringat i målet inte det beviskravet.

Vid övervägande av vad som sålunda framkommit genom de här omnämnda förhören och i övrigt i målet finner jag inte styrkt mer än att det mellan P.E. och J.A. sannolikt förekommit en diskussion om huruvida J.A:s borgensförbindelse längre var erforderlig för det fall att en säkerhetsöverlåtelse avseende Källhagenfastigheten kom till stånd. Att något löfte lämnats från Nordbankens sida genom P.E. att acceptera en säkerhetsöverlåtelse avseende Källhagenfastigheten och/eller att, inom tre månader eller längre tid, ersätta J.A:s borgensförbindelse med säkerhetsöverlåtelsen finner jag däremot inte styrkt genom den av J.A. framlagda bevisningen. J.A:s invändning i den delen skall därför ogillas.

Vid angivet förhållande och då jag anser att J.A:s grunder i övrigt inte är av beskaffenhet att kunna frita honom från ansvar enligt borgensförbindelsen, finner jag att VF Finans AB talan i huvudsaken skall bifallas.

VF Finans AB (ombud advokaten J.L.) överklagade och yrkade att HD skulle bifalla bolagets talan.

J.A. (ombud advokaten J.B.) bestred ändring. Svenska Bankföreningen, som beretts tillfälle att avge yttrande i målet, anförde:

Huvudfrågan i målet är, såsom talan numera utformats, huruvida Nordbankens befattningshavare, P.E., haft behörighet att träffa en för banken bindande överenskommelse om villkoren för borgensförbindelsen. Vid tiden för ingåendet av den aktuella borgensförbindelsen återfanns bestämmelserna om firmateckningsrätt i bankaktiebolagslagen (1987:618). Dessa bestämmelser gällde enbart styrelseledamöter och särskilt utsedda firmatecknare. I kommentarer till bankaktiebolagslagen anfördes att regler om andra representanter för banken, t.ex. anställda med ställningsfullmakt, återfanns i annan lagstiftning. Härmed torde ha avsetts avtalslagens regler om fullmakt och särskilt 10 § 2 st. avtalslagen om ställningsfullmakt. Av handlingarna i ärendet framgår att P.E. var ställföreträdande regionchef i Nordbanken och tillika vice verkställande direktör i banken. Han hade en överordnad roll i förhållande till kontorschefen vid det kontor där kredittagaren var kund och företrädde Nordbanken vid förhandlingarna om krediten. P.E. har medgett att han träffat överenskommelse med borgensmannen om att borgensförbindelsen skulle återlämnas så snart en säkerhetsöverlåtelse kommit till stånd.

Inom bankväsendet är det vanligt förekommande att avtal och överenskommelser ingås för bankens räkning av anställda som genom sin ställning inom banken enligt sedvänja anses ha rätt att självständigt träffa för banken bindande överenskommelser. Verksamhetens behöriga gång inom bankväsendet får anses vara beroende av att överenskommelser kan träffas på nämnda sätt. P.E. måste anses ha haft en sådan position inom banken att han ägt ställningsfullmakt och därmed varit behörig att träffa den aktuella muntliga överenskommelsen om villkoren för borgensförbindelsen.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr F. föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. VF Finans AB har i HD godtagit att en muntlig överenskommelse träffats mellan P.E. och J.A. om att dennes borgensåtagande skulle ersättas av en säkerhetsöverlåtelse liksom domstolarnas bedömning att borgensansvaret upphört i och med att någon säkerhetsöverlåtelse inte kom till stånd, men har vidhållit att P.E. inte varit behörig att träffa denna överenskommelse.

J.A. har i behörighetsfrågan anfört samma grunder för sin talan som i HovR:n.

P.E. var, när överenskommelsen om inskränkning av J.A:s borgensåtagande enligt den skriftliga borgensförbindelsen träffades, chef för Nordbankens Stockholmsregion och vice verkställande direktör i banken.

Svenska Bankföreningen har i sitt d. 27 april 2000 avgivna yttrande anfört bland annat följande.

"P.E. hade en överordnad roll i förhållande till kontorschefen vid det kontor där kredittagaren var kund och företrädde Nordbanken vid förhandlingar om krediten. - Inom bankväsendet är det vanligt förekommande att avtal och överenskommelser ingås för bankens räkning av anställda som genom sin ställning i banken enligt sedvänja anses ha rätt att självständigt träffa för banken bindande överenskommelser. Verksamhetens behöriga gång inom bankväsendet får anses vara beroende av att överenskommelser kan träffas på nämnda sätt. P.E. måste anses ha haft en sådan position inom banken att han ägt ställningsfullmakt och därmed varit behörig att träffa den aktuella muntliga överenskommelsen om villkoren för borgensförbindelsen."

Med hänsyn till vad som sålunda anförts måste P.E:s ställning som regionchef för och vice verkställande direktör i banken varit sådan att den enligt sedvänja inom bankväsendet medfört behörighet för honom ingå ett bindande avtal med J.A. om ändrade villkor i den skriftliga borgensförbindelsen.

VF Finans AB:s talan i målet skall därför ogillas. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Lars K. Beckman, Svensson, Danelius, referent, Westlander och Pripp) beslöt följande dom: Domskäl. Av utredningen i målet framgår att J.A. d. 25 juli 1991 vid besök hos P.E. undertecknade en borgensförbindelse, avseende 1 milj. kr jämte ränta, som säkerhet för A&L Fastighetsutveckling AB:s förpliktelser mot Nordbanken. Enligt vad som numera får anses ostridigt mellan parterna träffades det vid sammanträffandet mellan J.A. och P.E. också en muntlig överenskommelse, som begränsade giltigheten av borgensförbindelsen på så sätt att denna skulle upphöra att gälla och återlämnas till J.A. så snart banken fått viss annan säkerhet. VF Finans har i HD godtagit HovR:ns tolkning av denna tilläggsöverenskommelse, som resulterade i att Jan A. ansågs vid en viss tidpunkt ha befriats från sitt borgensansvar. VF Finans har däremot vidhållit att P.E. inte var behörig att ingå denna tilläggsöverenskommelse och gjort gällande att denna därför inte blivit bindande för Nordbanken och sedermera för VF Finans som bankens successor.

När en banktjänsteman i chefsställning för bankens räkning gör åtaganden gentemot en kund, finns det ofta anledning att anse att tjänstemannen, genom sin ställning i banken och oavsett de interna regler som gäller inom banken, har erforderlig behörighet att handla i förhållande till kunden. Ett särskilt skäl för att i detta sammanhang anse behörigheten vara förhållandevis vidsträckt är att det för bankkunder mestadels är förenat med betydande svårigheter att skaffa sig kännedom om hur beslutsbefogenheter är fördelade mellan olika tjänstemän inom banken. I sitt yttrande i detta mål har Svenska Bankföreningen också framhållit att det inom bankväsendet är vanligt att överenskommelser ingås för bankens räkning av anställda som genom sin ställning inom banken enligt sedvänja anses ha rätt att självständigt träffa för banken bindande överenskommelser och att verksamhetens behöriga gång inom bankväsendet får anses vara beroende av att överenskommelser kan träffas på detta sätt.

P.E. hade som ställföreträdande regionchef och vice verkställande direktör en hög befattning inom Nordbanken. Vid sitt sammanträffande med J.A. var det hans uppgift att på bankens vägnar föreslå att J.A. skulle underteckna en borgensförbindelse. Han måste därvid antas ha haft behörighet att med J.A. diskutera de invändningar som denne framförde mot förslaget, och ingenting utvisade att hans behörighet var begränsad på sådant sätt att han inte kunde med verkan för banken acceptera begränsningar i borgensåtagandets räckvidd.

Omständigheterna i detta fall måste därför anses ha varit sådana att P.E. med stöd av ställningsfullmakt ingick den nämnda tilläggsöverenskommelsen med J.A., och i den mån P.E. därvid handlade i strid med gällande interna instruktioner, får J.A. antas ha varit i god tro med avseende på detta förhållande. Överenskommelsen var alltså bindande för Nordbanken, och J.A. har genom den fortsatta utvecklingen, på de skäl som anförts av HovR:n, befriats från sina skyldigheter enligt borgensåtagandet.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

II

C.E. A.E. och P.E. (barnen E.) förde vid Stockholms TR den talan mot Nordbanken AB som framgår av TR:ns dom.

TR:n (chefsrådmannen Björkegren, rådmannen Lundin och tingsfiskalen Stenbeck Gustavson) anförde i dom d. 19 nov. 1996: Bakgrund. Norske medborgaren E.E. bedrev rederirörelse i Sverige under firma Rederi AB Sea-Link, vilket bolag hade kontor i Nacka kommun på fastigheten Sicklaön 37:46 (kontorsfastigheten), som sedan 1983 ägdes av hans barn C. A. och P. Dessa ägde också fastigheten Solsidan 37:27 i Saltsjöbaden, Nacka kommun, (bostadsfastigheten). E.E. och rederiet var kunder i Nordbankens kontor på Drottninggatan i Stockholm, vars chef var U.H. l juni 1991 upptog barnen E. ett s.k. valutalån på ECU 3 369 272:24 i Nordbanken mot säkerhet i de båda nämnda fastigheterna, vilka pantförskrevs, bostadsfastigheten för 25 miljoner kr och kontorsfastigheten för 15 miljoner kr. Emellertid godkändes inte barnens pantförskrivning av deras norske överförmyndare.

Lånet omsattes på förfallodagen d. 2 jan. 1992 genom upptagande av ett nytt lån på samma belopp med förfallodag d. 2 juli 1992.

I ett brev d. 11 juni 1992 från U.H. till advokat R.D. som förvaltade barnen E:s andelar i kontorsfastigheten, framfördes att varken utlovade amorteringar eller pantbrev hade tillställts banken samt krävdes att villkoren skulle uppfyllas vid påföljd att lånet annars skulle sägas upp till omedelbar betalning. Den 2 juli 1992 skedde en amortering med 10 miljoner kr och lånet omsattes genom upptagande av ett nytt lån på ECU 2 019 289:11 med förfallodag d. 30 sept. 1992. I ett brev d. 2 juli 1992 till barnen E. från Nordbanken, undertecknat av två tjänstemän vid bankens kontor på Drottninggatan, angavs att barnens lån nedamorterats samma dag med 10 miljoner kr och att som säkerhet godtogs pantbrev på 16 miljoner kr med bästa rätt i kontorsfastigheten. Vidare angavs följande. "Banken kommer inte att kräva någon ytterligare säkerhet för lånet ifråga utöver den säkerhet som lämnats i kontorsfastigheten i Nacka och kommer inte att kräva betalning ur annan tillgång än fastigheten ifråga." Även detta lån omsattes på förfallodagen genom upptagande av ett nytt lån på samma belopp och med förfallodag d. 30 dec. 1992.

I ett brev d. 8 okt. 1992 från U.H. och ställt till T.H., som var ekonomichef hos Rederi AB Sea-Link och hade vissa kontakter med banken angående lånet, framfördes invändningar mot ovan citerade formulering i brevet d. 2 juli 1992 och angavs att passusen "... och kommer inte att kräva betalning ur annan tillgång än fastigheten ifråga" inte höll. I ett PS anfördes dock att brevets text givetvis var bindande för banken till nästa förfallodag för lånet. När lånet förföll skedde ingen ytterligare omsättning utan banken krävde betalning. Barnen E. hänvisade banken att göra sig betald ur kontorsfastigheten. Denna försåldes sedermera d. 21 aug. 1995 för 7 miljoner kr, vilket belopp tillgodogjordes Nordbanken.

Yrkanden och grunder. Barnen E. har yrkat att TR:n skall fastställa att deras totala betalningsansvar, innefattande kapitalbelopp, ränta därå och kostnader, gentemot Nordbanken i anledning av låneavtal med beteckning 3201 511 3591, daterat 1992-09-28, på ECU 2 019 289:11, är begränsat till vad bankens säkerhet i fastigheten Sicklaön 37:46, Nacka kommun, betingat vid verkställd avyttring. Som grund för yrkandet har anförts att en muntlig överenskommelse med detta innehåll träffats mellan barnens företrädare E.E. och U.H. såsom företrädare för Nordbanken, vilken överenskommelse bekräftats i ett brev d. 2 juli 1992 från Nordbanken till barnen E., att överenskommelsen är tvistig varför ovisshet råder om barnens betalningsskyldighet, vilket länder barnen till förfång.

Nordbanken har bestritt yrkandet och som grund härför anfört följande. Någon överenskommelse mellan E.E. och U.H. med påstått innehåll har aldrig träffats. I vart fall har något sådant avtal inte kommit till stånd mellan parterna. U.H. har inte haft för avsikt att på bankens vägnar utfästa någon begränsning av barnen E:s betalningsansvar. U.H. har inte varit firmatecknare och ej heller haft fullmakt att ingå ett avtal av påstått innehåll på bankens vägnar. Brevet från banken d. 2 juli 1992 utgör inte någon bekräftelse av ett mellan parterna träffat avtal. Banken har inte haft för avsikt att lämna en sådan bekräftelse. Om påstådd utfästelse skulle anses föreligga, har denna endast avsett kredittiden d. 2 juli-d. 30 sept. 1992.

Barnen E. har genmält följande. U.H. har på grund av ställningsfullmakt varit behörig att ingå ifrågavarande avtal. I allt fall har Nordbanken underlåtit att i tid göra invändning mot avtalet och därför genom passivitet blivit bunden av detsamma. När lånet omsattes i september 1992, skedde ingen förändring av villkoren. Samma villkor kom alltså att gälla för kredittiden d. 30 sept-d. 30 dec. 1992.

Nordbanken har efter genstämning å barnen E. yrkat att de förpliktas att solidariskt till Nordbanken genast utge 10 344 752 kr jämte ränta - - -. Som grund för yrkandet har Nordbanken anfört att barnen E. erhållit ett lån i banken enligt låneavtalet nr 3201 511 3591 med solidarisk betalningsskyldighet för dem, att lånet förfallit till betalning d. 30 dec. 1992, att skuldbeloppet som angivits i ECU motsvarar 17 344 752 kr samt att 7 000 000 kr betalts d. 21 aug. 1995, varför yrkat belopp kvarstår obetalt.

Barnen E. har bestritt yrkandet på den grunden att deras betalningsansvar är begränsat på sätt de angivit i sin fastställelsetalan. De har vitsordat skäligheten i och för sig av yrkat belopp och fordrad ränta.

Parternas utveckling av talan. Barnen E.: När det visade sig att överförmyndaren inte kunde godkänna pantsättningen i vart fall såvitt avsåg bostadsfastigheten, ville Nordbanken att lånet skulle nedamorteras så att kontorsfastigheten ensam räckte som säkerhet. Diskussioner härom förekom mellan U.H. och E.E. under våren 1992. Fredagen före U.H:s semester i juni 1992 hade E.E. vid en telefonkontakt med denne presenterat ett av rederiets advokat formulerat förslag till avtal med Nordbanken. Tanken var att man skulle gå till väga på samma sätt som vid projektfinansiering av fartyg. Kontorsfastigheten skulle utgöra enda säkerhet för lånet och fastighetens avkastning skulle täcka låneräntor och kostnader, varjämte betalning av lånet inte skulle kunna krävas ur annan tillgång än fastigheten. Lånet skulle då nedamorteras med 10 miljoner kr så att fastigheten därefter förslog som enda säkerhet. U.H. accepterade avtalsförslaget. Den 2 juli 1992 skedde amorteringen sedan barnen E. samma dag fått en skriftlig bekräftelse från Nordbanken på uppgörelsen. Det av rederiets advokat formulerade avtalsförslaget hade dessförinnan vidarebefordrats till banken. Enligt en bekräftelse d. 28 sept. 1992 upprättad av Nordbanken omsattes lånet med samma nedamorterade belopp för kredittiden d. 30 sept-d. 30 dec. 1992. I brevet från U.H. d. 8 okt. 1992 bekräftades att banken under sagda kredittid var bunden av ifrågavarande avtalsformulering.

Nordbanken: Barnen E:s lån avsåg ursprungligen 25 miljoner kr mot säkerhet i barnens båda fastigheter. En amortering på 8 miljoner kr skulle göras tämligen omgående. Emellertid skedde inte någon amortering och ej heller erhöll banken pantbrev i de pantförskrivna fastigheterna. U.H. avlät därför brevet d. 11 juni 1992 till advokaten R.D. vari framfördes att lånet skulle sägas upp till omedelbar betalning om inte lånevillkoren uppfylldes. Brevet kan ha nått adressaten dagen därpå, som var en torsdag. Påföljande dag var U.H:s sista arbetsdag före semestern, från vilken han återkom d. 6 juli 1992. Den 2 juli 1992 kontaktade T.H. en tjänsteman hos Nordbanken och framförde att barnen E. skulle amortera 10 miljoner kr samt att den enda säkerhet som kunde lämnas var pantbrev i kontorsfastigheten. Sedan amorteringen verkställts lades det nya lånet upp med förfallodag d. 30 sept. 1992. En jurist hos Nordbanken kom att granska bankens brev d. 2 juli 1992 till barnen E. och reagerade mot den formulering som innebar att barnen E. befriades från personligt betalningsansvar. Vidare har U.H. i brevet d. 8 okt. 1992 framfört att banken inte kunde godkänna sagda formulering. Denna står i strid mot bestämmelsen om kreditgivning i 2 kap. 13 § bankrörelselagen (1987:617) och kan inte avsiktligen ha accepterats av någon banktjänsteman.

Domskäl. Förhör under sanningsförsäkran har på barnen E:s begäran hållits med E.E. På båda parters begäran har vidare vittnesförhör ägt rum med T.H. och på Nordbankens begäran med U.H. Parterna har också åberopat viss skriftlig bevisning.

E.E. har under förhöret med honom bekräftat vad barnen E. anfört till utveckling av talan och sagt sig vara helt säker på att U.H. vid telefonsamtalet d. 13 juni 1992 accepterat det "upplägg" som presenterats och som kommit till uttryck i Nordbankens brev d. 2 juli 1992. U.H. har i sitt vittnesmål sagt sig inte kunna minnas något sådant telefonsamtal med E.E., men har tillagt att han inte kan utesluta att ett samtal ägt rum eftersom han i låneakten gjort en anteckning av innebörd att 10 miljoner kr skulle amorteras på lånet och att tillstånd till pantsättning av den ena av barnen E:s fastigheter skulle utverkas. U.H. har vidare omvittnat att han först i oktober 1992 fått se brevet av d. 2 juli 1992 och då trott att passusen om begränsningen av barnen E:s betalningsansvar tillkommit på grund av något missförstånd.

TR:n sätter tilltro till E.E:s uppgift att han samrått med rederiets advokat angående villkoren för barnens lån i Nordbanken och att man därvid stannat för att föreslå banken en slags "projektfinansiering". Rätten finner också visat att ett telefonsamtal förekommit mellan E.E. och U.H. d. 13 juni 1992. Vidare saknas anledning att betvivla E.E:s påstående att han därvid presenterat det avtalsförslag den konsulterade advokaten formulerat. Det efterföljande händelseförloppet, nämligen att U.H. gjort förutnämnd anteckning i låneakten samt att avtalsförslaget tillställts banken och influtit i brevet d. 2 juli 1992, gör det troligt att U.H. inte invänt mot det förslag E.E. presenterat. Sammantaget finner TR:n styrkt att en överenskommelse med det innehåll brevet d. 2 juli 1992 visar träffats vid telefonsamtalet mellan E.E. och U.H. d. 13 juni 1992.

Fråga är då om sagda överenskommelse skulle vara ogiltig på någon av de grunder Nordbanken anfört. Vad först gäller U.H:s behörighet på grund av ställningen som bankkontorschef, bestäms denna av lag eller sedvänja. Bestämmelser om en banks organisation m.m. finns i bankaktiebolagslagen (1987:618). Av 7 kap. 6 § denna lag framgår att bankens styrelse skall i en instruktion meddela föreskrifter beträffande bl.a. delegation av uppdrag att bevilja krediter. En sådan instruktion skall sålunda ha funnits hos Nordbanken. Det har i målet framkommit att U.H:s befogenhet att bevilja krediter enligt instruktionen varit begränsad till ett belopp som legat långt under den nu aktuella krediten. Någon lag eller sedvänja som skulle innebära att en kontorschef är behörig att bevilja krediter utöver sin befogenhet enligt instruktionen har inte visats föreligga. Institutet ställningsfullmakt avser schablonartade och i det dagliga livet ofta upprepade rättshandlingar, under det att ovanliga och mera omfattande rättshandlingar har fullmaktsdokumentet som sitt naturliga instrument.

Nordbanken har inte givit U.H. fullmakt att på bankens vägnar ingå avtal innebärande att kredittagarens personliga betalningsansvar för en kredit på 15 miljoner kr efterges. Ej heller kan hans ställning medföra en sådan behörighet. Den överenskommelse han enligt det förut sagda träffat vid telefonsamtal med E.E. är alltså inte bindande för Nordbanken. Brevet från banktjänstemännen d. 2 juli 1992 och brevet från U.H. d. 8 okt. 1992 kan inte innebära någon ratihabering av överenskommelsen, enär brevskrivarna saknat behörighet att härvidlag företräda banken. Den omständigheten att barnen E. genom breven bibringats uppfattningen att Nordbanken accepterat och stod för överenskommelsen kan ej innebära att banken blivit bunden trots U.H:s bristande behörighet. Nordbanken har påstått att sedan en hos banken anställd jurist uppmärksammat brevet av d. 2 juli 1992, har banken före kreditens förfallodag framfört invändning mot överenskommelsen. Till stöd för påståendet har banken åberopat U.H:s brev d. 8 okt. 1992, vari invändning gjorts mot formuleringen i brevet d. 2 juli 1992. Det har häremot inte visats att banken på grund av passhitetblivit bunden av överenskommelsen.

På grund av det anförda skall barnen E:s fastställelsetalan ogillas och, då tvist ej råder om storleken i och för sig av betalningsskyldigheten, genkäromålet bifallas.

Domslut. C.E:s, A.E:s och P.E:s gemensamma fastställelsetalan ogillas.

C.E., A.E. och P.E. skall till Nordbanken solidariskt utge 10 344 752 kr jämte ränta ---.

C.E., A.E. och P.E. överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sin talan vid TR:n och ogillande av Nordbankens genstämningsvis förda talan.

Nordbanken bestred ändringsyrkandet.

HovR:n (hovrättslagmannen Tersmeden och tf. hovrättsassessorn Hultgård) anförde i dom d. 10 maj 1999: Domskäl. I HovR:n har på nytt hörts E.E. och U.H., här båda som vittnen. De har därvid i allt väsentligt berättat i överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom. Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning samt rättsutlåtande.

Syskonen E. har i HovR:n åberopat samma grund för sin talan som vid TR:n, dock med följande förtydligande. Syskonen E. har träffat avtal med Nordbanken av innebörd att syskonen E:s betalningsansvar för aktuellt lån begränsats till vad som kan utfås av Nordbankens säkerhet i fastigheten Sicklaön 37:46, Nacka kommun. Avtalet har slutits vid ett telefonsamtal mellan E.E. och U.H. d. 12 juni 1992. Bankdirektören U.H. har på grund av ställningsfullmakt haft behörighet att förhandla och besluta om ändrade villkor för det lån syskonen E. upptagit i Nordbanken. I vart fall har s.k. kombinations- eller toleransfullmakt förelegat. Avtalet har dessutom bekräftats i ett brev från Nordbanken till syskonen E. d. 2 juli 1992, vilken bekräftelse syskonen hade all anledning att förlita sig på. Nordbanken har i vart fall blivit bunden av avtalet genom sin passivitet.

Nordbanken har i HovR:n åberopat samma grund för bestridande som vid TR:n dock med förtydligandet att varken någon ställningsfullmakt, kombinations- eller toleransfullmakt har förelegat.

Parterna har utvecklat sin talan i huvudsak i enlighet med vad som framgår av TR:ns dom.

I HovR:n har parterna enats om att- därest någon muntlig uppgörelse träffats mellan E.E. och U.H. i juni 1992 - detta bör ha skett fredagen d. 12 juni 1992 och inte d. 13 juni, som sägs i TR:ns domskäl. HovR:ns bedömning.

Lika med TR:n finner HovR:n av utredningen visat att en överenskommelse träffats mellan E.E. och U.H. den aktuella dagen - som dock var d. 12 juni 1992 - och att denna överenskommelse hade det innehåll som barnen E. hävdat i målet. HovR:n anmärker härtill att det också enligt U.H:s berättelse var klart att banken skulle godta att ha pantsäkerhet endast i kontorsfastigheten och att det var önskvärt med en viss nedamortering av lånet när pantsäkerheten blev mindre.

Med detta ställningstagande har Nordbankens förstahandsinvändning, nämligen att någon överenskommelse aldrig träffats mellan E.E. och U.H., fallit. Bankens nästa invändning är att överenskommelsen i vart fall inte blivit bindande för banken. Nordbanken har därvid åberopat att U.H. inte hade behörighet att ingå ett sådant avtal.

Barnen E. har inte ifrågasatt bankens uppgift att U.H. saknade en formell delegering från bankens styrelse att fatta sådana beslut i kreditärenden som nu är i fråga. De har emellertid hänvisat dels till U.H:s ställning som chef för kontoret vid Fredsgatan i Stockholm, dels till att banken i brevet d. 2 juli 1992 - underskrivet av kreditchefen vid kontoret och kontrasignerat av en annan tjänsteman - lämnat besked som inte kunde uppfattas annorlunda än som en bekräftelse på uppgörelsen d. 12 juni.

Det är mellan parterna ostridigt att en amortering av lånet med 10 miljoner kronor skedde d. 2 juli 1992, så som också angavs att det skulle ske i brevet dagtecknat samma dag. Det är också ostridigt att banken förlängde lånet att gälla till d. 30 sept. 1992 och att lånet sedan omsattes, utan att nya lånevillkor träffades, och då kom att löpa till d. 30 dec. 1992.

Enligt HovR:ns bedömning kan det inte anses visat att U.H., trots sin befattning som bankdirektör och chef för kontoret, ägde en ställningsfullmakt som medförde att han direkt kunde binda banken i det hänseende som nu är uppe till bedömning. I rättspraxis har - med fog - visats återhållsamhet mot att erkänna ställningsfullmakter. Elven om en ställningsfullmakt sålunda inte år visad, finner HovR:n anledning uttala att, vid den tid som uppgörelsen mellan E.E. och U.H. träffades, en person i U.H:s position får anses ha varit mycket nära en ställningsfullmakt som kunde ha omfattat en uppgörelse av det nu omtvistade slaget.

Som grund för att banken skulle blivit bunden av överenskommelsen har barnen E. dock inte åberopat enbart den muntliga uppgörelsen mellan E.E. och U.H. De har även åberopat vissa efterföljande händelser, i första hand brevet av d. 2 juli 1992 och förklaringen från U.H. i ett ännu senare brev, att banken givetvis vore bunden av överenskommelsen.

Av särskilt intresse för frågan om bundenhet för banken är därvid - enligt HovR:ns bedömning - brevet av d. 2 juli 1992. I detta brev finns en text som konfirmerar de kreditvillkor som, enligt vad HovR:n har funnit styrkt, hade gjorts upp mellan E.E. och U.H. d. 12 juni samma år. Brevet är undertecknat av kreditchefen vid det bankkontor som U.H. ledde och en annan befattningshavare som, enligt bankens uppgift, då var kundhandläggare. Enligt HovR:ns mening bör en bankkund, som efter en förhandlingsuppgörelse med högste chefen för ett bankkontor får en skriftlig bekräftelse överensstämmande med förhandlingsuppgörelsen, som regel kunna förlita sig på att banken därmed är bunden av uppgörelsen. Särskilt rimligt framstår en sådan grundprincip, om bekräftelsen lämnats av en befattningshavare som är bankkontorets kreditchef. En motsatt grundprincip skulle försätta bankkunderna i det läget att de mer regelmässigt skulle behöva kräva att få ta del av bankens interna delegationsordning och på högre beslutsnivå i bankens ledning efterhöra om den erhållna underrättelsen är riktig, i vart fall om det inte rör sig om helt obetydliga kreditavtal. Att i förhållandet mellan en bank och dess kunder generellt ålägga kunden en sådan undersökningsplikt om att allt går rätt till inom banken framstår som orimligt.

Inom associationsrätten har också sedan förhållandevis lång tid funnits regler som syftat till att ett företag inte utan vidare skall kunna undgå bundenhet gentemot en godtroende motpart i fall, då en i och för sig behörig företrädare överträtt sin befogenhet. En sådan reglering finns i 8 kap. 35 § aktiebolagslagen och den fanns också i den bankaktiebolagslag som gällde 1992, nämligen i 7 kap. 17 § där.

Någon omständighet som visar att låntagarna hade anledning att efter bekräftelsebrevet d. 2 juli 1992 ifrågasätta att uppgörelsen låg fast har inte förebragts.

Mot bakgrund av det nu anförda finner HovR:n att Nordbanken efter uppgörelsen mellan E.E. och U.H. samt avgivandet av det skriftliga beskedet d. 2 juli 1992 får anses vara bunden av den träffade och sedermera bekräftade uppgörelsen. Barnen E:s fastställelsetalan skall därmed bifallas.

Med HovR:ns ställningstagande i frågan om barnen E:s fastställelsetalan följer att det av Nordbanken genstämningsvis framställda betalningskravet skall ogillas.

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns dom på följande sätt.

1. HovR:n förklarar, med bifall till C.E:s, A.E:s och P.E:s fastställelsetalan, att deras totala betalningsansvar gentemot Nordbanken, för det lån som målet rör, är begränsat till vad Nordbanken kunnat få vid realisation av sin säkerhet i fastigheten Sicklaön 37:46, Nacka kommun.

2. HovR:n ogillar Nordbankens genstämningsvis framställda yrkande att C.E., A.E. och P.E. solidariskt till Nordbanken skall utge 10 344 752 kr jämte viss ränta.

Hovrättsrådet Frideen och referenten tf. hovrättsassessorn Gilli var skiljaktiga och fastställde TR:ns dom i huvudsaken samt anförde följande.

Vi delar TR:ns bedömning såvitt avser det faktum att en överenskommelse av påstått innehåll träffats vid telefonsamtal mellan E.E. och U.H. d. 12 juni 1992. Vi delar vidare TR:ns bedömning att U.H:s ställning som bankdirektör inte medfört någon behörighet för denne att å Nordbankens vägnar ingå avtal innebärande att kredittagares personliga betalningsansvar för en kredit borttages.

Vad gäller frågan om U.H. innehaft så kallad toleransfullmakt eller kombinationsfullmakt kan följande anföras. En förutsättning för att en toleransfullmakt skall föreligga är att det varit fråga om ett upprepat handlande. Det har i målet inte framkommit annat än att ifrågavarande överenskommelse varit av unikt slag, varför sådan fullmakt är utesluten. För att en kombinationsfullmakt skall föreligga krävs en kombination av olika omständigheter, vilka i samverkan med varandra kan anses vara ägnade att inge en medkontrahent föreställningen att han har att göra med en behörig mellanman. De omständigheter som konstituerar en kombinationsfullmakt kan vara av skiftande slag. Praxis har dock intagit en mycket restriktiv hållning till denna typ av fullmakt och det synes krävas mycket speciella omständigheter för förekomsten av sådan fullmakt. Några dylika omständigheter har inte framkommit i målet. Således kan varken någon toleranseller kombinationsfullmakt anses ha förelegat, varför Nordbanken inte heller på denna grund blivit bunden av överenskommelsen mellan E.E. och U.H.

På skäl som TR:n anfört kan Nordbanken inte anses ha ratihaberat överenskommelsen eller blivit bunden av densamma genom passivitet. Syskonen E:s talan skall därför ogillas. Överröstade härutinnan är vi i övrigt ense med majoriteten.

Nordbanken (ombud advokaterna J.E. och G.J.) överklagade och yrkade att HD med ogillande av syskonen E:s talan skulle bifalla bankens talan.

C.E., A.E. och P.E. (ombud för samtliga advokaterna P.M. och U.L.) bestred ändring.

I målet åberopades av Nordbanken utlåtanden av docenten G.M. och av barnen E. utlåtanden av jundr R.D. professorn E.N. och professorn J.R.

Svenska Bankföreningen och Sveriges advokatsamfund avgav yttranden i målet.

Bankföreningen anförde i sitt yttrande bl.a.: Bankföreningen anser att det vid bedömningen av om bundenhet uppkommit för banken i det aktuella fallet måste fästas stor vikt vid hur avtal normalt ingås mellan bankerna och deras kunder. Verksamhetens behöriga gång inom bankväsendet är beroende av att bindande överenskommelser när det gäller en rad olika tjänster kan träffas med andra än sådana befattningshavare som har firmateckningsrätt för banken. Bankerna strävar vanligen efter att kontakterna med en kund skall skötas av ett kontor eller av en enhet och av en tjänsteman där som är kundansvarig. Det är denne som har de inledande kontakterna med kunden och diskuterar den aktuella affärens uppläggning. Beslut om krediter, innefattande krav på säkerheter, fattas på olika nivåer inom bankerna beroende på de belopp det är fråga om, t.ex. av kreditkommitteer efter föredragning av ansvarig tjänsteman. De efterföljande kontakterna med kunden, däribland underskrift av avtal, svarar kontoret/enheten och den kundansvarige för. Den interna hanteringen i varje bank regleras genom särskilda kreditinstruktioner. Enligt Bankföreningens uppfattning måste en kund kunna fästa tilltro till de besked av olika art som denne får från de personer inom banken som kunden uppfattar som ansvariga för det aktuella ärendet. Endast om det hade funnits anledning för kunden att känna beaktansvärd osäkerhet i fråga om dessa bankens företrädares befogenhet eller behörighet är det rimligt att kunden kontrollerar om formella förutsättningar för att träffa avsett avtal föreligger.

Mot bakgrund av den nu beskrivna praxisen för hantering av kreditärenden inom bankväsendet anser Bankföreningen att omständigheterna i det aktuella fallet gör att en bindande överenskommelse får anses ha träffats mellan E:s och Nordbanken om att ett personligt betalningsansvar inte skulle föreligga för lånet hos Nordbanken.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr M., föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Det är mellan parterna numera ostridigt att bankdirektören i Nordbanken U.H. och syskonen E:s far E.E. vid ett telefonsamtal d. 12 juni 1992 träffat en överenskommelse av innebörd att syskonen E:s betalningsansvar för ett lån hos banken skulle vara begränsat till vad som kunde utfås ur säkerhet för krediten i fastigheten Sicklaön 37:46 i Nacka kommun. I HD skall därför som första fråga prövas om banken blivit bunden av denna överenskommelse.

HD har i annat avgörande (dom d. 20 mars 2001 i mål T 1126-99) uttalat följande. När en banktjänsteman i chefsställning för bankens räkning gör åtaganden gentemot en kund, finns det ofta anledning att anse att tjänstemannen, genom sin ställning i banken och oavsett de interna regler som gäller inom banken, har erforderlig behörighet att handla i förhållande till kunden. Ett särskilt skäl för att i detta sammanhang anse behörigheten vara förhållandevis vidsträckt är att det för bankkunder mestadels är förenat med betydande svårigheter att skaffa sig kännedom om hur beslutsbefogenheter är fördelade mellan olika tjänstemän inom banken.

I yttrande i det omnämnda målet framhöll Svenska Bankföreningen att det inom bankväsendet är vanligt att överenskommelser ingås för bankens räkning av anställda som genom sin ställning inom banken enligt sedvänja anses ha rätt att självständigt träffa för banken bindande överenskommelser och att verksamhetens behöriga gång inom bankväsendet får anses vara beroende av att överenskommelser kan träffas på detta sätt.

U.H. kunde som kontorschef antas ha en betydande behörighet att fatta beslut på egen hand. I den uppkomna situationen, där en kredit givits trots att kredittagarna inte presterat den säkerhet för denna som förutsatts och överenskommen amortering uteblev, företrädde han banken vid kontakter som förekom i syfte att förmå kredittagarna att fullfölja i vart fall delar av sina åtaganden. Det var då tydligt att banken skulle vara tvingad att nöja sig med en delvis annan säkerhet än den ursprungligen avsedda. Att U.H. under dessa omständigheter på det sätt som skedde överenskom att banken skulle efterge en del av sin rätt framstår inte som en osedvanligt långtgående rättshandling i sammanhanget. Ej heller ter sig överenskommelsen som särskilt ovanlig eller omfattande för en kontorschef inom bankrörelse av ifrågavarande storlek.

På grund av det anförda får U.H. anses ha ingått överenskommelsen med stöd av ställningsfullmakt, och Nordbanken följaktligen anses vara bunden av denna.

Det är inte visat att parterna vid den förlängning av krediten som senare beviljades överenskom om andra villkor än vad som följde av det muntliga avtalet av d. 12 juni 1992.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Gregow, Munck, referent, Victor och Blomstrand) beslöt följande dom: Domskäl. Det är mellan parterna numera ostridigt att bankdirektören i Nordbanken U.H. och syskonen E:s far E.E. vid ett telefonsamtal d. 12 juni 1992 träffat en överenskommelse av innebörd att syskonen E:s betalningsansvar för det aktuella lånet hos banken skulle vara begränsat till vad som kunde utfås ur säkerhet för krediten i fastigheten Sicklaön 37:46 i Nacka kommun. Huvudfrågan i målet är om banken blivit bunden av denna överenskommelse.

I ett nyligen meddelat avgörande som rörde frågan om behörighet för en banktjänsteman att begränsa giltigheten av en kunds borgensåtagande gentemot banken (dom d. 20 mars 2001 i mål T 1126-99)1 har HD uttalat att, när en banktjänsteman i chefsställning för bankens räkning gör åtaganden gentemot en kund, det ofta finns anledning att anse att tjänstemannen, genom sin ställning i banken och oavsett de interna regler som gäller inom banken, har erforderlig behörighet att handla i förhållande till kunden.

I sitt yttrande i förevarande mål har Svenska Bankföreningen bl.a. framhållit att verksamhetens behöriga gång inom bankväsendet är beroende av att bindande överenskommelser när det gäller en rad olika tjänster kan träffas med andra än sådana befattningshavare som har firmateckningsrätt för banken. Enligt yttrandet strävar bankerna vanligen efter att kontakterna med en kund skall skötas av ett kontor eller av en enhet och av en tjänsteman där som är kundansvarig. Beslut om krediter, innefattande krav på säkerheter, fattas på olika nivåer, men de efterföljande kontakterna med kunden, däribland underskrift av avtal, svarar kontoret/enheten och den kundansvarige för. Mot bakgrund av denna praxis har Bankföreningen ansett omständigheterna i det nu aktuella fallet medföra att en bindande överenskommelse får anses ha träffats mellan syskonen E. och Nordbanken av den innebörd som syskonen hävdat.

Med hänsyn till vad Bankföreningen har uppgett i fråga om rådande sedvänja på området måste det anses att U.H., som var chef för det bankkontor där syskonen E:s far och dennes företag var kunder, till följd av sin ställning hade behörighet att med bindande verkan för banken ingå ett kreditavtal med syskonen av den omfattning som det är fråga om i målet. En sådan behörighet måste principiellt sett också anses omfatta utformningen av villkor i det enskilda fallet och ändring av dessa villkor. Genom en ändring av villkoren kom avtalet visserligen att få en ovanlig konstruktion till den del det innebar att personligt betalningsansvar inte skulle föreligga för syskonen E. Det kan emellertid inte anses att fritagandet av dem från personligt betalningsansvar hade sådan betydelse från ekonomisk eller principiell synpunkt att det föll utanför U.H:s behörighet att överenskomma om detta villkor.

På grund av det anförda får U.H. anses ha ingått överenskommelsen med stöd av ställningsfullmakt, med följd att Nordbanken är bunden av överenskommelsen.

Det är inte visat att parterna vid den förlängning av krediten som senare beviljades överenskom om andra villkor än vad som följde av det muntliga avtalet avd. 12 juni 1992.

Domslut. HD fastställer HovRns domslut.

JustR Nyström var skiljaktig i själva saken och anförde:

Förutsättningarna för ställningsfullmakt anges i 10 § 2 st. avtalslagen. De där uppställda rekvisiten har varit föremål för diskussion såväl i rättspraxis som i doktrinen. De exempel på anställda med behörighetsgrundande ställning som anfördes av lagstiftaren, butiksbiträden, vicevärdar och liknande, har med hänsyn till förändringarna i samhället kommit att omfatta ett utökat antal sinsemellan skiftande befattningar. Avgörande för den enskilde befattningshavarens behörighet att företräda och även rättsligt binda sin arbetsgivare är emellertid alltjämt, att det har utvecklats en sedvänja av innebörd, att de rättshandlingar den anställde vidtar blir bindande för den han företräder. Sedvänjan anger då även gränserna för behörigheten; med en viss ställning följer, erfarenhetsmässigt och därmed objektivt, en klart avgränsad behörighet, som inte i det enskilda fallet kan varieras av huvudmannen.

Av rättspraxis kan utläsas att stränga krav ställts på att den sedvänja som åberopats för den påstådda behörigheten skall ha varit klar och entydig (se bl.a. NJA 1990 s. 591, 1992 s. 782 och 1998 s. 304). När fråga varit om en ovanlig och jämförelsevis omfattande rättshandling har denna inte ansetts ligga inom sedvänjan och därmed inte heller vara täckt av ställningsfullmakten.

En betydande del av en banks normala verksamhet utgörs av kreditgivning till företag och enskilda. Det får anses klart att ansökan om lån, erbjudande av säkerhet och förhandlingar om villkor mottas och sköts av en enskild banktjänsteman och att den begärda kreditens storlek och säkerhetens art rimligen är bestämmande för hans behörighet att ge kredit. Även om beslutet om kredit fattas på en högre nivå torde det vidare vara samme banktjänsteman som ingår avtalet med kunden. Dennes uppfattning om tjänstemannens behörighet och hans eventuella kunskap om bankens interna beslutsordning saknar därvid betydelse. Ett låneavtal får förutsättas normalt vara skriftligt. Inom gränserna för behörigheten att bevilja lån bör vidare antas ligga möjligheten att ändra villkoren för lånet under förutsättning att de nya villkoren skulle ha kunnat ingå i det ursprungliga avtalet.

Då det muntliga avtalet mellan parterna träffades d. 12 juni 1992 var situationen den att syskonen E. hade ett personligt betalningsansvar för det aktuella lånet om 25 miljoner kronor. Banken hade inte fått någon giltig säkerhet för lånet men syskonen E. hade tillgångar som vida översteg lånesumman. Oavsett vem som något år tidigare inom banken fattat beslutet om lånet och villkoren för detta har inte visats föreligga någon omständighet till stöd för att U.H. i sin egenskap av kontorschef hade behörighet att bevilja omläggning av lånet till syskonen E. till ett lån utan personligt betalningsansvar för dem men med säkerhet i en fastighet vars värde vid samma tidpunkt motsvarade lånesumman. Innehållet i överenskommelsen måste vidare betecknas som ovanlig och därtill främmande för normal bankverksamhet. U.H:s åtgärd att medge de ändrade villkoren ligger därmed utanför sedvänjan för en enskild befattningshavare i bank och kan inte omfattas av någon ställningsfullmakt. Något skäl att anse att U.H. på grund av tolerans- eller kombinationsfullmakt kunde företa den ifrågavarande rättshandlingen föreligger inte.

HD har i dom d. 20 mars 2001 (mål T 1126-99), såsom påpekas av majoriteten i förevarande mål, gjort vissa allmänna vägledande uttalanden rörande bankverksamhet. Dessa uttalanden gäller då även i detta mål. De faktiska omständigheterna i det målet skiljer sig emellertid från de nu aktuella och avgörandet i sak kan därför inte binda domstolen vid dess övervägande av behörighetens gränser i detta mål. Utgångspunkten för domstolens bedömning bör i stället vara den uttolkning av rättsläget beträffande ställningsfullmakt som skett genom hittillsvarande rättspraxis.

På grund av det anförda skall Nordbankens talan bifallas.

HD:s domar meddelades, i målet under I (mål nr T 1126-99) d. 20 mars 2001 och i målet under II (mål nr T 2505-99) d. 19 april 2001.

1 Det under I refererade målet.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
2001-04-19
Målnummer
T2505-99
Lagrum
10 § avtalslagen (1915:218)
Rättsfall
NJA 1985 s. 717
NJA 1990 s. 591
NJA 1992 s. 168
NJA 1992 s. 782
NJA 1998 s. 304
Litteratur
Sökord
Fullmakt
Ställningsfullmakt
Bank
Borgen
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2002 s. 244: En banktjänsteman har utfärdat två förbindelser betalbara på första skriftliga anmodan. Fråga om banktjänstemannen hade ställningsfullmakt att utfärda förbindelserna.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation