NJA 2001 s. 570

Allmän åklagare yrkade vid Solna TR ansvar å medborgaren i Iran A. H., född 1958, för narkotikabrott enligt följande gärningsbeskrivning: A. H. har d. 22 maj 1999 i en lägenhet på Råsundavägen 106 inom Solna och i sin personbil, parkerad på samma adress, olovligen innehaft 0,6 gram respektive 0,3 gram opium, som är narkotika. 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) åberopades.

A. H. erkände gärningen.

A. H. överklagade i Svea HovR och yrkade att påföljden skulle bestämmas till dagsböter eller i andra hand till villkorlig dom i förening med samhällstjänst.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Sjögren, hovrättsrådet Sundberg, tf. hovrättsassessorn Hellström, referent, samt nämndemännen Braun och Tängberg) anförde i dom d. 6 april 2000: Domskäl. I enlighet med TR:ns i skuldfrågan inte överklagade dom skall A. H. dömas för narkotikabrott så som TR:n har funnit.

Brottet är inte sådant att dagsböter över huvud taget är möjligt. Inte heller är - som TR:n uttalat - villkorlig dom med samhällstjänst en tillräckligt ingripande påföljd för detta brott.

TR:ns domslut skall följaktligen stå fast.

A. H. överklagade och yrkade att han i första hand skulle dömas till dagsböter och i andra hand till villkorlig dom i förening med föreskrift om samhällstjänst.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Gregozo, Svensson, Westlander, Pripp och Lundius, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Genom TR:ns i denna del ej överklagade dom är fastställt att A. H. har gjort sig skyldig till narkotikabrott.

A. H. har i HD berättat att han hade tillgång till lägenheten på Råsundavägen för att kunna vila vid behov. Den bit opium som återfanns i lägenheten hade han skaffat år 1996 i Iran för att använda mot ryggskott och han medförde biten till Sverige samma år. När husrannsakan företogs år 1999 var biten gammal och hård och han hade tänkt slänga den. Den mindre bit som återfanns i taxibilen hade fallit ur hans ficka och fastnat i bilens matta. A. H. har inte själv använt någon narkotika i Sverige.

Opiumbiten i lägenheten var gömd i en bokhylla. A. H. har inte kunnat lämna någon förklaring till varför han förvarade biten på detta sätt om han avsett att slänga den. Härtill kommer att det opium som återfanns i hans taxibil att döma av SKL:s analysresultat hörde till ett mjukt och följaktligen annat parti. A. H:s uppgifter om syftet med innehavet framstår därför inte som trovärdiga.

Såsom domstolarna funnit skall A. H. dömas för narkotikabrott av normalgraden. Eftersom endast fängelse ingår i straffskalan för sådant brott, kan redan av den anledningen böter inte komma i fråga. Gärningen får anses ha ett straffvärde av tre månaders fängelse.

Frågan blir då om omständigheterna är sådana att fängelsestraffet kan ersättas med en icke frihetsberövande påföljd.

Narkotikabrott är ett artbrott som, utom i ringa fall, normalt skall föranleda fängelsestraff (jfr NJA 1997 s. 522). Villkorlig dom i förening med föreskrift om samhällstjänst eller skyddstillsyn i förening med sådan föreskrift bör emellertid i särskilda fall även vid sådana brott kunna ersätta kortvariga fängelsestraff (NJA 2001 s. 86, jfr prop. 1989/90:7 s. 20 och 1997/98:96 s. 96).

A. H. är inte tidigare straffad och lever under ordnade förhållanden. Han är utbildad i Sverige till elektronikingenjör men försörjer sig som taxichaufför i egen bil och tjänar ca 10 000 kr i månaden. Han är sedan några år skild men håller en nära kontakt med sina två barn som är 9 och 14 år gamla. Barnen bor hos sin mor i en förort i Stockholm. A. H. är villig att utföra samhällstjänst och har av kriminalvården bedömts vara lämplig för sådan tjänst.

Vad som blivit upplyst om A. H:s personliga förhållanden utgör inte tillräckliga skäl att frångå fängelsestraff. Villkorlig dom förenad med samhällstjänst kan inte heller anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd för brottet. HovR:ns domslut skall därför fastställas.