NJA 2001 s. 823

Allmänt skadestånd enligt 38 § lagen (1982:80) om anställningsskydd får utmätas utan hinder av 5 kap. 7 § utsökningsbalken.

TR:n

Genom en dom av Arbetsdomstolen d. 13 sept. 2000 tillerkändes M. L. skadestånd enligt 38 § lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) på grund av åtgärd som var att jämställa med ett avskedande. Med tillägg för ränta och efter gjorda skatteavdrag kom 82 294 kr att utbetalas till M. L. Av beloppet avsåg 43 753 kr s.k. allmänt skadestånd. Beloppet utbetalades genom insättning på ett av M. L. disponerat bankkonto.

Innan det utbetalade beloppet hade blivit tillgängligt för M. L. beslöt Kronofogdemyndigheten i Stockholms län d. 26 sept. 2000 om utmätning av innestående medel på bankkontot intill ett belopp av 82 293 kr till betalning av statens fordringar på bl.a. kvarstående skatter och studiemedelsavgifter.

M. L. överklagade utmätningen i Stockholms TR.

Domskäl

TR:n (rådmannen WikingLjohnsson) anförde i beslut d. 30 nov. 2000: M. L. har överklagat kronofogdemyndighetens beslut såvitt avser utmätningen av det allmänna skadeståndet. Han har som grund för yrkandet åberopat att allmänt skadestånd enligt LAS omfattas av det undantag från utmätning som stadgas i 5 kap. 7 § 1 st. UB. M. L. har anfört bl.a. att det allmänna skadeståndet, liksom ideella skadestånd i allmänhet, har som syfte att gottgöra den skadelidande för det psykiska och fysiska lidande eller annat obehag i den personliga livsföringen som denne har orsakats. Den ideella skadan i förevarande fall består enligt M. L. av den kränkning som han som arbetstagare har utsatts för genom arbetsgivarens lagbrott och skadeståndet är av sådan personlig karaktär att det inte får utmätas.

Kronofogdemyndigheten har i TR:n vidhållit sin bedömning att allmänt skadestånd vid avskedande inte omfattas av bestämmelserna i 5 kap. 7 § UB. Kronofogdemyndigheten har bl.a. hänvisat till Göta HovR:ns beslut d. 24 aug. 1994 i mål Ö 485-94, där HovR:n fann att ett skadestånd av arbetsrättslig art inte skulle undantas från utmätning. Vidare har kronofogdemyndigheten anfört att allmänt skadestånd inom arbetsrätten skiljer sig från ideellt skadestånd vid brott mot person, med hänsyn till att skadeståndet bygger på ett kontraktsförhållande och till att nivån på ersättningen ofta är schablonmässig och många gånger bestäms av andra faktorer än den kränkning som arbetstagaren har utsatts för. Skadeståndets syfte är, enligt kronofogdemyndigheten, i stor utsträckning även preventivt då det avser att hos arbetsgivaren inskärpa vikten av att tillämpa reglerna i LAS. För det fall att TR:n finner att skadeståndet omfattas av undantaget i 5 kap. 7 § UB har kronofogdemyndigheten vitsordat att fristen i 5 kap. 12 § samma balk inte har iakttagits.

Enligt 5 kap. 7 § 1 st. UB får skadestånd som tillkommer gäldenären med anledning av personskada, frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning eller annat sådant inte utmätas medan skadeståndet kvarstår hos den som skall utge det. Enligt 5 kap. 12 § samma balk får medel som inte får utmätas medan de innestår hos annan inte heller sedan de betalats ut utmätas förrän dagen efter utbetalningen. Det är i målet ostridigt att medlen på M. L:s bankkonto utmättes innan fristen i 12 § gått ut.

Bakgrunden till den aktuella bestämmelsen var att lagstiftaren ansåg att rätten till vissa former av skadestånd är av sådan personlig natur att den inte bör få tillgripas av borgenärerna (se prop. 1968:130 s. 149 f.). Till en början tycks avsikten ha varit att enbart skadestånd med anledning av brott mot person skulle omfattas av undantaget från utmätning. I förarbetena till den aktuella bestämmelsen betecknades gäldenären följaktligen "målsägande" (se t.ex. SOU 1964:57 s. 246 f.). Denna beteckning kom dock inte att inflyta i den slutliga lagtexten och i doktrinen har angivits att det inte torde finnas något krav på att den skadebringande gärningen skall vara kriminaliserad (se Walin m.fl., Utsökningsbalken. En kommentar, 3 uppl. s. 225). I betänkandet angavs vidare att med "annat dylikt" - som motsvarade "annat sådant" - avsågs brott mot person som är jämförligt med någon av de särskilt uppräknade kränkningarna.

Syftet med allmänt skadestånd enligt LAS är enligt förarbetena att ersätta den ideella skada som arbetstagaren lider i form av den kränkning som denne utsatts för genom arbetsgivarens åsidosättande av lagens bestämmelser (se bl.a. prop. 1973:129 s. 283). Allmänt skadestånd, liksom ersättning för ideell skada, har bedömts vara av en sådan personlig karaktär att rätten till det allmänna skadeståndet anses förfalla om arbetstagaren avlider innan ersättningen har blivit fastställd i domstol (se Lunning, Anställningsskydd. Kommentar till anställningsskyddslagen, 7 uppl. s. 474 med angivna hänvisningar). Någon motsvarande begränsning gäller inte i fråga om ekonomisk skada. Dessa förhållanden kan synas tala mot att utmätning skall få ske. Andra omständigheter gör sig emellertid också gällande. Frågan om de arbetsrättsliga skadeståndens

ideella karaktär har sålunda varit föremål för prövning i skatterättsligt hänseende. Allmänt skadestånd enligt LAS har därvid ansetts som ett utflöde av anställningsförhållandet och beskattas som inkomst av tjänst (se bl.a. RÅ 80 1:10 och RÅ 1987 ref. 10). Ideellt skadestånd med anledning av brott mot person är i allmänhet skattebefriade enär de inte anses kunna hänföras till en förvärvskälla, men i prop. 1983/84:165 s. 46 konstateras i samband med en genomgång av skattebehandlingen av arbetsrättsliga skadestånd att det finns avsevärda skillnader mellan allmänt skadestånd enligt arbetsrättsliga regler och andra former av ideellt skadestånd, såväl i fråga om de rättsliga utgångspunkterna för skadestånden som när det gäller ersättningarnas storlek. Härmed torde åsyftas att de allmänna skadestånden närmast schablonmässigt bestäms till höga belopp samt att skadeståndet, utöver syftet att kompensera arbetstagaren för den kränkning denne har utsatts för, även har ansetts fylla en preventiv funktion (jfr prop. 1981/82:71 s. 76 ff. och AD 1982 nr 39). Det kan också konstateras att någon särskild bestämmelse om att allmänt skadestånd skall undantas från utmätning inte har intagits i LAS, vilket t.ex. har skett för trafikskadeersättning med anledning av personskada (se 29 § trafikskadelagen (1975:1410)).

Sammantaget finner TR:n att med uttrycket "annat sådant" i 5 kap. 7 § UB inte avses sådant skadestånd som nu är i fråga. Överklagandet lämnas således utan bifall.

Svea HovR

M. L. överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan. Han tillade bl.a. följande: Arbetsrättsliga skadestånd är utmätningsbara med undantag av bl.a. skadestånd som tillkommer gäldenären med anledning av skada bestående i kränkning av den personliga integriteten. Allmänt skadestånd enligt LAS avser att kompensera just en kränkning av den personliga integriteten; ett avskedande i strid med lag kan medföra samma obehag och lidande som vid ärekränkning. Den skada som M. L. åsamkats genom arbetsgivarens lagbrott skall därför anses vara av sådant slag som avses i 5 kap. 7 § 1 st. UB. Riksskatteverket bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Persson, hovrättsrådet Bergendal, referent, och tf. hovrättsassessorn Edgren) anförde i beslut d. 13 juni 2001: Av 5 kap. 7 § 1 st. UB framgår att skadestånd, som tillkommer gäldenären med anledning av personskada, frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning eller annat sådant, inte får utmätas medan skadeståndet innestår hos den som skall utge det. Bestämmelsen syftar till att från utmätning freda skadestånd som är av sådan personlig natur att det inte bör få tas i anspråk av borgenärerna. Som TR:n redogjort för tycks avsikten till en början ha varit att enbart skadestånd med anledning av brott mot person skulle omfattas av undantaget från utmätning. En sådan begränsning torde dock, vilket påpekats i doktrinen, vara alltför snäv; det kan således inte vara nödvändigt att det skadeståndsgrundande handlandet är kriminaliserat (se Walin m.fl., Utsökningsbalken. En kommentar, 3 uppl. s. 225).

Allmänt skadestånd enligt LAS som utgår på grund av oberättigat avskedande avser primärt, liksom ideellt skadestånd på grund av brott, att ersätta den kränkning som den skadeståndsberättigade utsatts för genom lagöverträdelsen. Den kränkning som arbetstagaren utsätts för genom ett avskedande i strid med lag bör kunna jämställas med det obehag och lidande som följer vid t.ex. ärekränkning. Även allmänt arbetsrättsligt skadestånd måste därmed anses vara av sådan personlig natur att det inte bör få tas i anspråk av borgenärerna före utbetalning. Då fristen enligt 5 kap. 12 § UB inte iakttagits vid utmätningen skall denna hävas såvitt avser det belopp som utgör allmänt skadestånd enligt LAS.

HovR:n häver utmätningen av M. L:s rätt till innestående medel på bankkontot såvitt avser det belopp, 43 753 kr, som utgått som allmänt skadestånd enligt LAS.

HD

Riksskatteverket överklagade och yrkade att HD skulle upphäva HovR:ns beslut och fastställa kronofogdemyndighetens beslut om utmätning.

M. L. bestred ändring.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Söderberg, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Enligt 5 kap. 7 § 1 st. UB får skadestånd, som tillkommer gäldenären med anledning av personskada, frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning eller annat sådant, ej utmätas medan skadeståndet innestår hos den som skall utge det. Utmätningsskyddet kompletteras i 12 § med bestämmelsen att medel som inte får utmätas medan de innestår hos annan inte heller får utmätas samma dag som medlen betalas ut utan först dagen efter. Enligt 2 st i 7 § föreligger i vissa fall skydd mot utmätning även sedan skadeståndet betalats ut till gäldenären.

Anledningen till att bestämmelsen om utmätningsskydd enligt 5 kap. 7 § UB infördes var enligt förarbetena att rätten till skadestånd av ifrågavarande slag har en stark personlig prägel. Med uttrycket annat sådant avsågs brott mot person som var jämförliga med någon av de särskilt uppräknade kränkningarna. I förarbetena talades också om gäldenären som målsäganden men denna beteckning återfinns inte i den slutliga lagtexten. I litteraturen har påpekats att en begränsning till brottsliga gärningar synes något för trång och att det inte torde vara nödvändigt att den skadeståndsgrundande handlingen är kriminaliserad. (Se NJA II 1968 s. 552, Walin m.fl., Utsökningsbalken, 1999 s. 225 och Gregow, Utsökningsrätt, 3 uppl. 1996, s. 127.)

I målet uppkommer frågan om allmänt skadestånd som utgått enligt 38 § lagen (1982:80) om anställningsskydd är av sådant slag att det skall undantas från utmätning enligt vad som sägs i 5 kap. 7 § UB.

Enligt 38 § 1 st anställningsskyddslagen skall en arbetsgivare som bryter mot lagen betala inte bara lön och andra anställningsförmåner som arbetstagaren kan ha rätt till utan även ersättning för den skada som uppkommer. Skadeståndet kan enligt 2 st. avse såväl ekonomisk som ideell skada. För arbetstagarens del består den ideella skadan av den kränkning som han utsatts för t.ex. vid ett oberättigat avskedande.

Med uttrycket annat sådant i 5 kap. 7 § Ull bör inte förstås enbart skadestånd som utgått med anledning av brott. Utmätningsförbudet bör också gälla skadestånd som utgått för andra kränkningar av den personliga integriteten om den kränkning som den skadelidande har drabbats av kan anses likvärdig med den som kan följa vid något av de i lagrummet angivna brotten. Den kränkning som en arbetstagare utsätts för vid en uppsägning eller ett avskedande i strid mot lag kan medföra obehag och lidande av samma art som vid ärekränkning eller liknande brott mot den personliga integriteten. Det allmänna skadestånd som M. L. har tillerkänts genom Arbetsdomstolens dom skulle därför ha undantagits från utmätning enligt vad som sägs i 5 kap. 7 § UB. Då utmätningen ägde rum innan medlen var tillgängliga för M. L. på hans bankkonto och innan den frist som anges i 5 kap. 12 § UB hade iakttagits skall överklagandet lämnas utan bifall.

Slut. HD lämnar överklagandet utan bifall.

HD (JustR:n Gregow, Lars K. Beckman, Svensson, referent, Munck och Lundius) fattade följande slutliga beslut: Skäl. M. L. tillerkändes genom en dom av Arbetsdomstolen ett allmänt skadestånd enligt 38 § lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) på grund av att hans arbetsgivare oberättigat vidtagit åtgärder som var att jämställa med ett avskedande. Beloppet utbetalades genom insättning på ett av M. L. disponerat bankkonto. Där utmättes det av Kronofogdemyndigheten i Stockholm till betalning av bl.a. kvarstående skatt. Frågan är nu om det skadestånd som tillerkänts M. L. är av ett sådant slag som avses i 5 kap. 7 § UB så att hinder förelegat mot utmätning.

Enligt 5 kap. 7 § UB får skadestånd, som tillkommer gäldenären med anledning av personskada, frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning eller annat sådant inte utmätas. Detta förbud mot att utmäta ersättning för kränkning har motiverats med skadeståndets starkt personliga prägel i dessa fall. Med uttrycket "annat sådant" avsågs enligt Lagberedningens förslag brott mot person som är jämförligt med någon av de särskilt uppräknade kränkningarna (SOU 1964:57 s. 246, jfr prop. 1968:130 s. 149 och prop. 1980/81:8 s. 502 och 504). Såsom lagtexten utformats är det emellertid inte ett krav att den skadeståndsgrundande handlingen är kriminaliserad (se Walin m.fl., Utsökningsbalken, 3 uppl. 1999 s. 225). Men även med denna utgångspunkt står det klart att lagtexten inte medger en tolkning som utvidgar utmätningsfriheten till att omfatta skadestånd som saknar en starkt personlig prägel.

En fråga blir då om allmänt skadestånd som utgått enligt 38 § LAS är av sådant slag att det enligt 5 kap. 7 § UB alltid skall undantas från utmätning. Många av de allmänna skadestånd som utgår enligt 38 § LAS saknar emellertid den starkt personliga karaktär som är en förutsättning för utmätningsfrihet. Det kan därför inte komma i fråga att allmänt skadestånd enligt 38 § LAS generellt skall anses utmätningsfritt med stöd av 5 kap. 7 § UB.

En uppsägning eller ett avskedande i strid med lag kan medföra obehag eller lidande av samma art som vid ärekränkning eller liknande brott (jfr SOU 1992:84 s. 82). Det skulle kunna tala för en ordning som innebär att ett allmänt skadestånd enligt 38 § LAS för en uppsägning eller ett avskedande i strid med lag skulle omfattas av utmätningsfrihet enligt 5 kap. 7 § UB, om det i utmätningsmålet blir utrett att gäldenären tillerkänts skadeståndet därför att han utsatts för ett obehag eller ett lidande av nyss angiven art. En sådan prövning i varje enskilt fall av utmätning av allmänt skadestånd enligt 38 § LAS framstår emellertid som olämplig och skulle vara särskilt svårtillämpad i de fall då skadeståndet utgår på grund av frivilliga överenskommelser.

Mot bakgrund härav måste allmänt skadestånd enligt 38 § LAS anses falla utanför utmätningsfriheten på grund av 5 kap. 7 § UB. Härav följer att det allmänna skadestånd som tillerkänts M. L. kunnat utmätas. TR:ns beslut skall därför fastställas.

Domslut

HD:s avgörande. Med upphävande av HovR:ns beslut fastställer HD TR:ns beslut.

HD:s beslut meddelades d. 5 dec. 2001 (mål nr Ö 2500-01).