NJA 2018 s. 966

Frågan i HD är således om den utbetalda brottsskadeersättningen omfattas av utmätningsförbud och, om så är fallet, huruvida även motorcy-keln är skyddad mot utmätning.

Enligt 1, 4 och 5 §§brottsskadelagen (2014:322) kan brottsskadeersättning utbetalas för personskada och kränkning som den drabbade orsakats till följd av brott. Förutsättningen för att ersättning ska betalas av staten är enligt 10 § att den inte täcks av annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan.

Brottsskadeersättning är alltså subsidiär i förhållande till annan form av ersättning som den drabbade kan ha rätt till och kan således sägas utgöra en social skyddslagstiftning. Trots att lagen inte i egentlig mening hör till civilrätten har den ändå ett mycket nära samband till skadeståndslagen. Brottsskadeersättning betalas nämligen ut enligt huvudsakligen de principer som enligt skadeståndslagen gäller för skadestånd (Dereborg & Lindeblad, Brottsskadelagen - En kommentar, 1 mars 2018, Inledning, Zeteo).

Enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen omfattar skadestånd till den som har tillfogats personskada ersättning för (1) sjukvårdskostnad och andra kostnader för den skadelidande, inbegripet skälig kompensation till den som står den skadelidande särskilt nära, (2) inkomstförlust och (3) fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller av bestående art (lyte eller annat stadigvarande men) samt särskilda olägenheter till följd av skadan.

Syftet med personskadeersättning är således bl.a. att kompensera den skadelidande för de kostnader som uppkommit med anledning av skadan och på så sätt verka för att försätta den skadelidande i samma situation som om skadan inte hade inträffat. Ersättning för personskada har dock även en ideell dimension och kan betalas ut för psykiska skadeföljder. Även om ersättningen i dessa delar är svårare att beräkna har personskadeersättning således en tydlig reparativ karaktär (se prop. 2000/01:68 s. 40 och SOU 1995:33 s. 61 ff.).

Enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen ska den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkningen innebär. Ersättning till följd av kränkning bör ses som ett rent ideellt skadestånd eftersom det inte har någon direkt koppling till det fysiska. Skadestånd för kränkning förutsätter således inte en personskada och avser i stället huvudsakligen upplevelsen och karaktären av själva skadehändelsen (Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen - En kommentar, 7 maj 2018, 2 kap. 3 §, Zeteo).

Syftet med kränkningsersättningen är att kompensera de känslor som den skadevållande gärningen orsakat hos den skadelidande som t.ex. chock, rädsla, förnedring, skam och dylikt som inte ger upphov till sådana medicinska uttryck som förutsätts för personskada (se NJA 2017 s. 938). Ersättningen har således i första hand en kompenserande funktion för den oförrätt som den skadelidande blivit utsatt för, men kan också i likhet med personskadeersättning fungera reparativt (se t.ex. SOU 1992:84 s. 213 f.).

Även om kränkningen inte helt kan försvinna genom ekonomisk ersättning så anses den dock kunna lindra dess verkningar. Ersättningen anses således bidra till att den skadelidande får upprättelse för den förnedrande och kränkande handlingen, och därmed också bidra till att återställa självrespekten och självkänslan. Den som utsatts för mycket grova kränkningar ska dessutom få en möjlighet att genom ersättningen göra nödvändiga förändringar i sin livssituation. Syftet med kränkningsersättning är alltså att lindra verkningarna av kränkningen och ge den skadelidande möjlighet att t.ex. unna sig något extra, exempelvis en längre resa, och därigenom skingra tankarna på kränkningen och den olust och det obehag som han eller hon har åsamkats (se a. prop. s. 19 och 48 samt a. SOU s. 213 f.).

Enligt 32 § första stycket brottsskadelagen får brottsskadeersättning för bl.a. personskada (4 §) och kränkning (5 §) inte utmätas för den skadelidandes skuld. Bestämmelsen tar därvid sikte på situationen när ersättningen ännu inte betalats ut. Av andra stycket i bestämmelsen följer dock att 5 kap. 7 § andra stycket UB tillämpas i fråga om förbud mot utmätning sedan brottsskadeersättningen har betalats ut.

Tanken bakom utmätningsförbudet avseende brottsskadeersättning är att ersättningen har en sådan särskild personlig prägel att denna ska skyddas från utmätning, detta för att brottsoffret ska få möjlighet att använda pengarna för sitt avsedda syfte och när det behövs som mest (prop. 2013/14:94 s. 47).

Av 5 kap. 7 § första stycket UB följer att skadestånd, som tillkommer gäldenären med anledning av personskada, falskt åtal, ärekränkning eller annat sådant, inte får utmätas medan skadeståndet innestår hos den som ska utge det. Enligt bestämmelsens andra stycke får skadestånd som betalats ut, och som hållits avskilt, inte heller utmätas om skadeståndet ska tillgodose ett försörjningsbehov som alltjämt kvarstår eller, i annat fall, om mindre än två år har förflutit från det att medlen betalades ut.

Utmätningsförbudet i 5 kap. 7 § UB har motiverats på liknande sätt som i brottsskadelagen, dvs. att sådana skadestånd har en sådan stark personlig prägel att de bör skyddas. Utmätningsskyddet gäller således till förmån för den som genom det inträffade fått ett självständigt ersättningsanspråk. Däremot åsyftas inte härledda eller överlåtna skadeståndsanspråk. Sådan fordran har förlorat sin personliga karaktär och hinder mot utmätning föreligger då inte (Walin m.fl., Utsökningsbalken - En kommentar, 22 november 2017, 5 kap. 7 §, Zeteo, jfr även NJA 2017 s. 343).

I den tidigare utsökningslagen omfattade skyddet enbart skadestånd som ännu inte betalats ut, men detta utökades till att också omfatta utbetalt skadestånd i samband med utsökningsbalkens införande. Rätten till ersättning på grund av bl.a. brott mot person ansågs nämligen ha en så starkt personlig prägel att skyddet mot utmätning skulle utökas. Enligt förarbetena korresponderade detta också mot att bakgrunden till bestämmelsen låg i själva syftet med skadeståndet och detta syfte ansågs gälla även efter dagen för utbetalningen (prop. 1980/81:8 s. 502 f.).

För att skadestånd ska vara skyddat från utmätning sedan det betalats ut krävs, som framgått ovan, att detta hålls avskilt. Vid bedömningen av huruvida medlen hållits avskilda bör lagen (1944:181) om redovisningsmedel kunna tjäna till vägledning (a. prop. s. 503). Kravet på avskiljande bör emellertid också ses mot bakgrund av det särskilda skyddsbehovets syfte (se Lindskog, Redovisningsmedel, sakrättslig identitet och några straffrättsliga randanmärkningar i Festskrift till Suzanne Wennberg, 2009, s. 244).

I lagen om redovisningsmedel anges att vad den som mottagit medel för annan, med skyldighet att redovisa för dem, för sådant ändamål har innestående på räkning i bank eller annars håller avskilt ska vara förbehållet huvudmannen, såvitt beloppet avskilts utan dröjsmål. Detta gäller även i fråga om belopp som avskilts senare, om den redovisningsskyldige inte var på obestånd när beloppet avskildes. Vad den redovisningsskyldige har omedelbart tillgängligt för att avskiljas är också förbehållet huvudmannen, såvitt dröjsmål med avskiljandet inte föreligger.

I förarbetena till lagen om redovisningsmedel uttalas att medel som har satts in på en bankräkning inte kan anses behörigen avskilda om den redovisningsskyldige genom insättningar och uttag för egen del använder räkningen som ett vanligt privat bankkonto. Dock behöver en bankräkning med redovisningsmedel inte förlora sin speciella karaktär så snart ett belopp som tillhör den redovisningsskyldige finns på kontot (se NJA II 1944 s. 411 och NJA 1995 s. 367 II). Är den aktuella egendomen trots sammanblandning enkelt identifierbar kan avskiljande även därefter ske (jfr NJA 1989 s. 781).

Det har i praxis uttalats att det får avgöras efter omständigheterna i det enskilda fallet vad som är dröjsmål med ett avskiljande. Normalt bör avskiljande ske efter högst ett par dagar för att dröjsmål inte ska föreligga, men i vissa fall kan även längre tid accepteras (se t.ex. NJA 2012 s. 391 och NJA 2017 s. 1123).

Att något trätt i skadeståndets ställe utesluter inte att utmätningsförbudet fortfarande gäller. Så kan vara fallet om medlen t.ex. satts in på en bank eller obligationer inköpts för beloppet. Hur långt denna surrogationsprincip sträcker sig är dock enligt förarbetena oklart (a. prop. s. 503).

Huruvida surrogation bör accepteras och hur långt en sådan princip ska sträcka sig måste bl.a. bedömas mot bakgrund av ändamålet med det aktuella rättsinstitutet, dess utformning i övrigt eller andra särskilda omständigheter (se Walin, Om separation efter surrogation i Festskrift tillägnad Birger Ekeberg, 1950, s. 537).

I detta avseende bör således syftet med utmätningsskyddet och själva skadeståndet tillmätas betydelse. Ersättningens starkt personliga karaktär och tanken bakom skadestånd för personskada och kränkning till följd av brott talar starkt för att sådan ersättning ska vara fortsatt skyddad även då den används för privat konsumtion (se p. 15 och 20). Ett sådant förhållningssätt borde vara särskilt framträdande då ersättningen använts i syfte att mildra skadeverkningarna. Det omvända synsättet riskerar annars att medföra att utmätningsförbudet framstår som närmast illusoriskt. Detta i vart fall när det gäller medel som omfattas av den tvååriga tidsgränsen i 5 kap. 7 § andra stycket UB.

En avvägning måste emellertid göras mot borgenärernas intressen och dessutom bör viss försiktighet iakttas innan man ger de utsökningsrättsliga reglerna en vidare innebörd än som följer av deras ordalydelse (se NJA 2004 s. 868 och NJA 2015 s. 839).

Surrogationsprincipen kan därför inte utsträckas hur långt som helst. Det bör i vart fall krävas att ekonomisk kontinuitet föreligger (jfr Walin, a.a. s. 540). Har den skyddade egendomen sammanblandats med övriga tillgångar bör, i likhet med de krav som ställs på redovisningsmedel, utmätning kunna ske (se t.ex. Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s. 197 och NJA 2012 s. 391). Kan surrogatet däremot i sin helhet härledas till de skyddade medlen bör - så länge surrogatet inte kan sägas uppenbart strida mot syftet med den utbetalade ersättningen - hinder mot utmätning föreligga (jfr Danmarks Højesterets avgörande den 30 oktober 1996 med nr U.1996.1699/2H).

Utbetalda medel har utgjorts av brottsskadeersättning och A.L. har hanterat dessa på ett sådant sätt att någon egentlig sammanblandning med hans övriga tillgångar inte skett innan köpet av motorcykeln. Ersättningen måste därför anses avskild på ett sådant sätt att kraven för att det ska föreligga hinder mot utmätning i sig är uppfyllda.

Syftet med den utbetalade brottsskadeersättningen kan inte sägas vara att tillgodose ett försörjningsbehov. Utbetalningen har emellertid skett för mindre än två år sedan varför denna likväl är skyddad från utmätning.

Inköpet av motorcykeln har skett med enbart medel från brottsskadeersättningen och har således inte sammanblandats med övrig egendom i samband med köpet. Det föreligger alltså fullständig ekonomisk kontinuitet mellan de utbetalda medlen och motorcykeln. Det sagda innebär att skyddet mot utmätning i det aktuella fallet medföljer till surrogatet, dvs. motorcykeln. Detta inte minst då inköpet av motor-cykeln inte kan sägas uppenbart strida mot syftet med den utbetalade brottsskadeersättningen.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan beträffande den ekonomiska kontinuiteten samt att motorcykeln är enkelt identifierbar, måste även denna anses uppfylla kravet på avskiljande.

Hovrättens beslut ska alltså ändras och utmätningsbeslutet beträffande motorcykeln upphävas.