Prop. 1983/84:165

om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, m. m.

Prop. 1983/84: 165

Regeringens proposition 1983/84: 165

om ändring i lagen ( 1976:580 ) om medbestämmande i arbetslivet, m. m.;

beslutad den 22 mars 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag'som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLOF PALME ANNA-GRETA LEIJON

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag i tre frågor som behandlades av nya arbetsrättskommittén i dess slutbetänkande (SOU 1982: 60) MBL i utveck- ling.

En av dessa frågor gäller begränsningen till tvåhundra kronor av enskil- da arbetstagares skadeståndsskyldighet vid olovliga arbetsnedläggelser. den s. k. tvåhundrakronorsregeln. Denna regel föreslås bli återinförd på så sätt att skadeståndsnivån bestäms till tvåhundra kronor som huvudregel. ] samband därmed föreslås att arbetsdomstolen s_kall kunna medverka till lösning av olovliga arbetskonflikter genom att besluta att förnyade lokala överläggningar på arbetsplatsen skall hållas under ledning av en förlik- ningsman. innan en fråga om skadeståndsansvar för arbetstagarna får tas upp till prövning.

Det föreslås vidare att 4! ? MBL skall tillföras en regel om att det inte längre skall vara tillåtet för arbetsgivarna att såsom en stridsåtgärd i en arbetskonflikt hålla inne lön som arbetstagarna tidigare har tjänat in men som förfaller till betalning under konflikten.

Slutligen föreslås att 20 & kommunalskattelagen ändras så att'rättcn att vid taxering göra avdrag för s. k. allmänna skadestånd för åsidosättande av _ arbetsrättsliga regler upphör.

l Riksdagen IOM/84. ! saml. Nr 165

Prop. l983/84: l65

lx)

Propositionens lagförslag

1 Förslag till Lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet

Härigenom föreskrivs att 41 och 60 ss lagen (1976: 580) om medbestäm- mande i arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 41 ?

Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal får icke vidtaga eller deltaga i arbetsinställelse (lockout eller strejk). blockad. boj- kott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd. om avtalet har ingåtts av organisation och denna ej i behörig ordning har beslutat åtgärden. om åtgärden strider mot bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal eller om åtgärden har till ändamål

l. att utöva påtryckning i tvist om kollektivavtals giltighet. bestånd eller rätta innebörd eller i tvist huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller mot denna lag,

2. att åstadkomma ändring i avtalet.

3. att genomföra bestämmelse. som är avsedd att tillämpas sedan avtalet har upphört att gälla. eller

4. att stödja annan. när denne icke själv får vidtaga stridsåtgärd. Första stycket utgör ej hinder för arbetstagarorganisation att i behörig ordning besluta blockad för att utverka betalning av klar och förfallen fordran på lön eller på annan ersättning för utfört arbete.

Oavsett om kollektivavtal gäller får en arbetsgivare inte såsom stridsåtgärd eller som ett led i en stridsåtgärd hålla inne lön eller an- nan ersättning för utfört arbete som har förfallit till betalning. Så- som olovlig stridsåtgärd betraktas också att arbetsgivaren håller inne till betalning förfallen lön eller an— nan ersättning för utfört arbete med anledning av att arbetstagar- na deltar i strejk eller annan strids- åtgärd.

60 &

Är någon skadeståndsskyldig enligt Om det är skäligt kan skadestånd denna lag. kan skadeståndets be- sättas ned eller heltfalla bort. lopp nedsättas ijörhållande till vad

som annars skulle lta utgått. om det är skäligt med hänsyn till den ska- devållandes ringa skuld. den skade-

lidandes förhållande i avseende på tvisten. skadans storlek i jämförel- se med den skadevållandes 'till-

Prop. 1983/84: 165

Nuvarande lydelse

gångar eller omständigheterna [ övrigt. Fullständig be rie/se från skadeståndsskyldighet kan också medges.

Vid bedömande enligt första stycket av arbetstagares skade- ståndsskyldiglzet för deltagande i olovlig stridsåtgärd skall särskild hänsyn tagas till mnständigheter. som harframkommit vid överlägg— ning enligt 435. och verkningarna av överläggningen.

'.!—J

Föresla ten lvdelse & _

I mål om skadeståndför arbets- tagares deltagande i en olovlig stridsåtgärd skall domstolen. om arbetskonflikten i'innu pågår och om domstolenfinner den olovlig. så snart som möjligt

]. ålägga arbetstagarna att åter- gå till arbetet och

2. om det bedöms lämpligtför att undanröja orsakerna till arbetskon- flikten. besluta att en ny ("iver/ägg- ning enligt 435 genast efter åter- gång till arbetet skall tas upp under ledning av en jörlikningsman.

Arhetstagare som senast i sam-. band med en första ("iver/äggning enligt 43 s varaktigt har återgått till arbetet får åläggas skadestånd bara om det finns särskilda skäl till det.

Högre skadestånd än tvåhundra kronor får inte åläggas en arbetsta- gare för deltagande i en olovlig stridsåtgärd. Denna begränsning gäller dock inte. om arbetstagaren underlåter att följa ett åläggande av domstolen om återgång till arbe- te! och stridsåtgärden med hänsyn till omständig/teterna måste ln”- traktas som särskilt allvarlig eller anntit'rkningsvärd.

Denna lag träder i kraft den I juli l984. De nya bestämmelserna i 60.5 tillämpas när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdan- det. I annat fall tillämpas 60å i dess äldre lydelse.

Prop. 1983/84: 165

2 Förslag till Lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7.5 lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvisterl skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

thireslagen lydelse

4 kap.

7 s: Talan får ej upptagas till prövning av arbetsdomstolen förrän förhand- ling. som kan påkallas enligt lagen (l976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller som anges i kollektivavtal. har ägt rum rörande tvistefrå-

gan.

Första stycket gäller icke talan enligt 31 & första eller tredje stycket lagen (19762580) om medbestt'int- mande i arbetslivet och ej heller tvist huruvida stridsåtgärd vidtagits i strid mot lag eller kollektivavtal eller tvist om påföljd för sådan ät- gärd. Har i fall som avses i 43.6 lagen (19762580l' om medbestt't'm- mande i arbetslivet överläggnings- skyldighet ej fullgjorts. får arbets- domstolen dock ej pröva tvisten förrän så skett.

Utan hinder av första och andra styckena får talan upptagas till prövning. om i målet framstt't'lles yrkande om förordnande för tiden intill'dess lagakraftägande dom el- ler beslut föreligger i målet. Sedan sådantyrkatu'le prövats. skall målet förklaras vilande i avbidan på att förhandling eller överläggning rö- rande tvistefrågan enligt första eller andra stycket slutförts. lnnan så- dan förhandling eller överläggning slutförts får målet icke slutligt prö- vas.

Första stycket gäller icke talan enligt 31 5 första eller tredje stycket lagen om medbestämmande i ar-

' bets/ivet och ej heller tvist huruvida

stridsåtgärd vidtagits i strid mot lag eller kollektivavtal eller tvist om påföljd för sådan åtgärd. Har i fall som avses 143 eller 609" lagen om medbestämmande i arbetslivet överläggningsskyldighet ej full- gjorts. får arbetsdomstolen dock ej pröva tvisten förrän så skett.

Utan hinder av första och andra styckena får talan upptagas till prövning. såvitt gäller fråga om förordnande för tiden intill dess la— gakraftägande dom eller beslut fö- religger i målet. Sedan en sådan prövning ltar skett. skall målet för- klaras vilande i avbidan på att för- handling eller överläggning rörande tvistefrågan enligt första eller andra ' stycket slutförts. lnnan sådan för-

handling eller överläggning slut- förts får målet icke slutligt prövas.

Har förhandling eller överläggning som avses i första eller andra stycket ej ägt rum. får talan ändå upptagas till prövning. om mot förhandlingen eller överläggningen förelegat hinder. som icke berott av käranden. .

Denna lag träder i kraft den ljuli 1984.

' Lagen omtryckt 1977: 530 : Senaste lydelse 19761581

Prop. 1983/84: 165 ' 5

3 Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrivs att 205 kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 s'

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibe- hållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (brut- tointäkt). som har influtit i förvärvskällan under'beskattningsåret. Att koncernbidrag. som inte utgör sådan omkostnad. ändå skall avräknas i . vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43.5 3 mom.

Avdrag får inte göras för: den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter. så— som vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodilsk utbetalning till person i sitt hushåll:

kostnaderi samband med plockning av vilt växande bär och svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt 19 &:

värdet av arbete. som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans för- värvsverksamhet;

svenska allmänna skatter: kapitalavbetalning på skuld: avgift enligt 8 kap. studiestödslagcn (1973: 349): avgift enligt lagen (1972: 435) om överlastavgift: avgift enligt lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.:

avgift enligt 99 a så utlänningslagen (1980: 376): avgift enligt 26 .5 arbetstidslagen (1982: 673):

skadestånd. som grundas på la- gen (1976z580) om medbestäm- mande i arbetslivet eller annan lag" som gäller fifirhållandet mellan ar- betsgivare och arbetstagare. när skadeståndet avser annat än eko- nomisk skada;

straffavgift enligt 8 kap. 7 Få tredje stycket rättegångsbalken ; belopp. för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 & uppbörds- lagen (1953: 272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger på grund av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982: 1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar:

' Senaste lydelse 1983: 1051.

Prop. 1983/84: 165 6

avgift enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift: överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978: 268): vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980: 424) om åtgärder mot vatten— förorening från fartyg: .

ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant statligt bidrag som avses i punkt 7 av anvisningarna till 24 å: .

kapitalförlust m.m. i vidare mån än som får ske enligt 36 .5.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träderi kraft den ljuli 1984. Den nya bestämmelsen tillämpas när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdandet.

Prop. 1983/84: 165 7

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-02-23

Närvarande: statsministern Palme. ordförande." och statsråden I. Carls- son. Lundkvist. Feldt. Sigurdsen. Gustafsson. Leijon. Hjelm-Wallén. Pe— terson, Andersson. Boström. Bodström. Göransson. Dahl. R. Carlsson. Holmberg, Hellström. Thunborg. Wickbom

Föredragande: statsrådet Leijon

Lagrådsremiss med förslag till ändring i lagen (1976: 580) om medbestäm- mande i arbetslivet. m. m.

. 1 Inledning

Sedan riksdagen år 1976 hade beslutat att anta lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL). uppdrog dåvarande chefen för är- betsmarknadsdepartementet åt en särskilt tillkallad kommittéI att fortsät- ta utredningsarbetet på bl. a. medbestämmandeområdet.

Kommittén. som antog namnet nya arbetsrättskommittén. tick i uppgift att med förtur ta upp frågor rörande lagen (1974: 358) om facklig förtroen- demans ställning på arbetsplatsen. Vidare skulle kommitten mer allmänt följa introduktionen och tillämpningen av den genomförda medbestäm— mandelagstiftningen och därvid överväga vissa särskilt angivna frågor. Förtroendemannalagen har behandlats i delbetänkandet (Ds A 1977:4)

* Ledamöter: f.d. förbundsordföranden Äke Nilsson, ordförande. ombudsmannen Bo Bcrgnéhr. förbundsjuristen Per-Olof Ekeberg. direktören Erik Elmstedt. f.d. riksdagsledamoten Bengt Fagerlund. förbundsjuristen Stig Gustafsson. riksdagsle— damoten Anita Johansson. riksdagsledamoten Elver Jonsson. kommunalrådet Jan- Ivan Nilsson och riksdagsledamoten Alf Wennerfors. Sakkunniga: direktören Lars Ahlvarsson. numera generaldirektören Birger Bäckström. direktören Styrbjörn von Feilitzen och direktören Erik Forstadius. Experter: numera rättschefen Olof Berg- qvist och departementsrådet Lars Ettarp. l kommitténs arbete har vidare. under vissa perioder. deltagit som ledamöter dåvarande riksdagsledamöterna Kerstin An- dersson och Claes Elmstedt. direktören Ake Nordlander. dåvarande kanslirådet Kurt lnge Persson. sedermera landshövdingen Lars Westerberg och numera hov- rättspresidenten Håkan Winberg samt dåvarande statssekreterarna Rolf Skillner och Stig Larsson och som experter numera statssekreteraren Bengt K. A. Johans- son och numera hovrättslagmannen Lars Lunning samt hovrättsassessorn Hans Tocklin.

Prop. 1983/84: 165 8

Fackliga förtroendemän. möten på betald arbetstid och arbetslivsforsk- ning. Kommittén har härefter i december 1982 slutredovisat sitt arbete i betänkandet (SOU l982160) MBL i utveckling. Till protokollet i detta ärende bör fogas kommitténs sammanfattning av slutbetänkandet som bilaga [. Utöver en genomgång av MBL och de i anslutning till lagen ingångna medbestämmandeavtalen inom olika sektorer av arbetsmarkna- den jämte analyser av vissa centrala frågeställningar i övrigt på den kollek- tiva arbetsrättens område. innehåller betänkandet två förslag till ändring i MBL. vilka båda tar sikte på arbetskonflikter. De gäller den s. k. tvåhund- rakranorsregeln vid olovliga strejker och innehållande av förfallen lön vid arbetskanjlikt. Lagförslagen bör fogas till protokollet som bilaga 2.

Inom arbetsmarknadsdepartementet har den där verksamma särskilda beredningsgruppen för arbetsrättsfrågor upprättat en promemoria om skat— tereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga skadestånd. Promemorian har till utgångspunkt ett avsnitt i nya arbetsrättskomitténs betänkande. Den bör fogas till protokollet som bilaga 3.

Efter remiss har yttranden över kommittébetänkandets båda lagförslag och motivtexterna till dem (avsnitten 5.6.4. 5.7.4 och 5.7.5 . kap. 10) samt promemorian avgetts av statens arbetsgivarvcrk (SAV), arbetsdomstolen (AD). Svea hovrätt. arbetslivscentrum. Svenska kommunförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF). Tidningarnas arbetsgivarcför- ening. Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO), SHlO-Familje- företagen. Landsorganisationen i Sverige (LO). Tjänstemännens centralor- ganisation (TCO) och Centralorganisationen SACO/SR.

Yttranden över enbart betänkandet i remitterade delar har avgetts av uni-versitets- och högskoleämbetet. ILO-kommittén. Arbetsgivarförening- en för samfällt ägda företag och organisationer (SFO). Sveriges arbetsle- dareförbund (SALF). Sveriges arbetares centralorganisation (SAC) och Svenska hamnarbetarförbundet. Yttranden över enbart promemorian har avgctts av riksskatteverkct (RSV) och kammarrätten i Stockholm.

Yttranden över betänkandet har överlämnats av universitets- och hög- skolcämbctet från universitetet i Stockholm. de juridiska fakultetsnämn- derna vid universiteten i Stockholm. Uppsala och Lund samt samhällsve- tenskapliga fakultetsnämnden och institutionen för handelsrätt vid Lunds universitet. Arbetslivscentrum har till sitt yttrande fogat ett utlåtande av professor Sten Edlund.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till detta protokoll som bilaga 4. '

2 Allmän motivering

Nya arbetsrättskommittén har sålunda i sitt slutbetänkande MBL i ut- veckling behandlat ett antal centrala arbetsrättsliga frågor inom ramen för

Prop. 1983/84: 165 9

MBL eller med anknytning till MBL. Bland dem märks lagens regler om förhandlingsrätt och rätt till information (lO-l9 åå MBL). möjligheterna att utveckla motsvarande regler för koncerner. reglerna om facklig vetorätt vid entreprenader och liknande (38-40 55) och reglerna om det fackliga tolkningsföreträdet i vissa tvister (3337 åå). Kommittén har enhälligt stan- nat för att föreslå att det tills vidare inte skall göras några ändringar i eller tillägg till MBL i dessa delar. Det grundläggande skälet är att man enligt kommitténs mening bör låta den utveckling gå vidare som har inletts genom att medbestämmandeavtal på central nivå numera har träffats för alla större områden av arbetsmarknaden. Medbestämmandeavtalen bör enligt kommittén få visa vad de kan ge innan man överväger ytterligare lagstiftning. Först om ytterligare erfarenheter visar att man inte när resul- tat avtalsvägen. bör förändringar av MBL på nytt tas upp till övervägande.

[ kommitténs betänkande behandlas vidare vissa problem kring tillämp- ningen av MBL inom den offentliga sektorn av arbetsmarknaden. den s.k. negativa föreningsrätten och föreningsrättsskyddet för arbetssökande. ar- betsdomstolens rättstillämpning och frågan om s.k. negativ reglering i kollektivavtal. Inte heller här har kommittén föreslagit några ändringar av vad som för närvarande gäller.

På två punkter har emellertid en majoritet inom kommittén (ordföranden Äke Nilsson samt ledamöterna Bo Bergnéhr. Per-Olof Ekeberg. Bengt Fagerlund. Stig Gustafsson och Anita Johansson) ansett att det nu bör göras ändring i MBL. De har föreslagit dels att den s. k. två/iundrakronors- regeln skall återinföras genom ett tillägg till 60.5 MBL. dels att det genom uttryckliga regler i 41 & MBL skall slås fast att arbetsgivarna intefår hålla inne intjänad lön såsom stridsåtgärd i samband med arbetskonflikt. Båda dessa förslag har beröring med reglerna om arbetskonflikter och innebär därmed inte något avsteg från kommitténs enhälliga uppfattning att några ändringar tills vidare inte bör göras i de delar av MBL som behandlar arbetstagarnas medbestämmanderätt i egentlig mening och som täcks av medbestämmandeavtalen. Kommitténs övriga ledamöter (Erik Elmstedt. Elver Jonsson. Jan-Ivan Nilsson och Alf Wennerfors) har på närmare ' utvecklade skäl motsatt sig majoritetens båda lagförslag.

Jag skall nu gå närmare in på de båda lagförslag som kommitténs majori- tet har lagt fram. Dessutom ämnarjag efter samråd med chefen för finans— departementet ta upp en fråga som kommittén har behandlat men beträf- fande vilken den inte har utarbetat något förslag. nämligen den skattemäs- siga behandlingen av arbetsrättsliga skadestånd. Det material som kom- mittén i övrigt har samlat och de slutsatser som den har dragit övervägs f.n. inom arbetsmarknadsdcpartementet. bl.a. av den särskilda bered- ningsgrupp som har mitt uppdrag att bearbeta arbetsrättsliga frågor som ett led i förberedandet av det fortsatta arbetsrättsliga reformarbetet (jfr AU 1982/83z6).

Prop. 1983/84:165 10 _

2.1 Tvåhundrakronorsregeln

Före tillkomsten av MBL gällde enligt 1928 års kollektivavtalslag att en enskild arbetstagare inte kunde för ett lag- eller avtalsbrott ådömas skade- stånd med högre belopp än 200 kronor. Regeln hade sin praktiska betydel- se i fråga om skadestånd för deltagande i olovlig strejk. men den ansågs tillämplig också i vissa andra fall av kollektivavtalsbrott. I regeringens proposition om MBL på våren 1976 föreslogs att tvåhundrakronorsregeln skulle behållas och föras över från kollektivavtalslagen till den nya medbe- stämmandelagen (prop. 1975/76: 105 bil. 1 s. 285 ff. 510 ff. 538 f). Riksda— gens beslut blev emellertid. efter lottning. att begränsningen av den enskil- de arbetstagarens skadeståndsansvar till 200 kronor skulle tas bort (jfr an 1975/76:45 s. 51 f. 118).

Nya arbetsrättskommitte'ns betänkande innehåller en redogörelse för behandlingen av frågan om tvähundrakronorsregeln i samband med till- komsten av MBL. Vidare redovisas den praxis som har utvecklats av arbetsdomstolen efter det att regeln togs bort (betänkandet s. 228 ff). Praxis har inneburit att domstolen inte har dömt ut högre belopp än 200 kronor annat än i ett mindre antal undantagsfall. där en olovlig stridsåtgärd har innehållit inslag som har fått den att framstå som särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd. När förmildrande omständigheter har funnits. har dom— stolen å andra sidan bestämt skadeståndet till lägre belopp än 200 kronor. I ett under hösten 1982 meddelat avgörande (AD 1982 nr 129") har domstolen ' förklarat att penningvärdeförändringen bör beaktas på det sättet att skade- ståndet när inga särskilda försvårande eller förmildrande omständigheter föreligger höjs från 200 till 300 kronor. Ett sådant hänsynstagande till inflationen vid bestämmandet av skadestånd (jfr prop. 1981/82: 71 s. 76 och 78) har domstolen uttalat sig för med tanke också på andra arbetsrättsliga skadestånd. t. ex. för arbetsgivares brott mot anställningsskyddslagen eller mot MBL: s medbestämmanderättsregler (AD 1982 nr 39 och 107).

Inom kommittén har. som jag nyss redovisade. meningarna delat sig i frågan om ett återinförande av tvåhundrakronorsregeln (se närmare betän- kandet s. 233 f). De båda äsiktsriktningarna utgår dock från samma princi- piella sätt att se på den rättsliga behandlingen av olovliga strejker och på skadeståndsansvarets uppgift i det sammanhanget. Enligt det synsättet. som också är grunden för bl. a. reglerna i 435 MBL om lokala överlägg- ningar på arbetsplatsen. skall strävan i första hand vara att med andra medel än rättegång och skadestånd förmå olovligt strejkande arbetstagare att återgå i arbete. Uppmärksamheten bör framför allt riktas mot de pro- blem och motsättningar pä arbetsplatserna som kan orsaka en olovlig _ arbetsnedläggelse. Genom att finna lösningar på dem kan man i många'fall förekomma att en olovlig konflikt bryter ut och i andra åtminstone få till stånd ett snabbt återupptagande av arbetet. Ändamålet med reglerna om skadeståndsansvar för de enskilda deltagarna i en olovlig strejk bör därför

Prop. 1983/84: 165 1 1

inte vara något annat än att stryka under den gällande rättsordningens grundsats att träffade kollektivavtal skall respekteras och fredsplikten iakttas. Den uppgiften är å andra sidan betydelsefull. Någon tvekan om att denna grundsats gäller bör inte få råda.

Kommitténs majoritet har för sin del funnit att detta ändamål med skadeståndsansvaret väl kan fyllas inom ramen för en regel om begräns- ning av skadeståndets belopp till 200 kronor för varje enskild arbetstagare. Dessa ledamöter har därför ansett att det bl. a. från fackligt håll framförda önskemålet om ett återinförande av tvåhundrakronorsregeln bör tillmötes- gas. Minoriteten inom kommittén har invänt att man med en sådan ändring av MBL i dess gällande lydelse på ett olyckligt sätt skulle begränsa de möjligheter som nu trots allt finns och bör finnas att markera rättsstridighe- ten hos olovliga konflikter. Till förmån för den nu rådande ordningen talar enligt minoritetens mening att den. utan att den från arbetstagarnas syn- punkt innebär någon ekonomiskt allvarlig förändring ijämförelse med vad som tidigare gällde. ger bättre möjligheter till en nyanserad bedömning av olika fall och större möjlighet än förr att undvika situationer. i vilka den vida mer ingripande rättsliga påföljden uppsägning eller avskedande kan föras på tal.

I remissyttrandena över kommitténs betänkande i denna del har i stora drag de meningsmotsättningar som fanns redan vid tiden för 1976 års arbetsrättsreform åter. kommit till uttryck. Det har knappast tillkommit några nya argument utöver dem som redan då anfördes och som också har återgetts i nya arbetsrättskommitténs betänkande. LO och TCO har anslu- tit sig till majoritetsförslaget medan flertalet övriga remissinstanser har. med mer eller mindre utförlig argumentation utefter minoritetens linje. avstyrkt lagändring. Arbetsdomstolen har som en av remissinstanserna i denna grupp betonat att ett återinförande av tvåhundrakronorsregeln kan leda till att respekten för ingångna avtal minskar och avskär domstolen från möjligheten att nyansera skadeståndsbedömningen vid olovliga kon- flikter.

Några remissinstanser har anlagt ett mer vidsträckt perspektiv på frågan och försökt sätta in den i ett större sammanhang. Till (lem hör KFO som i likhet med ett par andra remissinstanser har satt i fråga om man inte borde överväga att helt avskaffa den enskilde arbetstagarens personliga skade- ståndsansvar snarare än att begränsa ansvaret till ett så lågt belopp som 200 kronor. Andra förslag går ut på att de nuvarande reglerna om skade- ståndsansvaret för den enskilde arbetstagaren skulle bytas ut mot något annat.

Från socialdemokratisk sida har upprepade gånger efter år 1976 i motio- nertill riksdagen begärts atttvåhundrakronorsregeln skall återinföras. Det socialdemokratiska partiet har på denna liksom på en rad andra punkter med anknytning till MBL och den arbetsrättsliga lagstiftningen i stort haft samma uppfattning som fackföreningsrörelsen. Åtskilliga av de frågor som

Prop. 1983/84: 165 _ 12

partiet i enlighet med detta har fört fram i riksdagsmotioner har för övrigt också behandlats i nya arbetsrättskommitténs betänkande.

[ regeringens program ingår att fortsätta det arbetsrättsliga reformarbe- tet på grundval av en systematisk genomgång av hela fältet och ett plan- mässigt val av de frågor som är mest angelägna. Stor hänsyn skall emeller- tid tas till möjligheterna att nå resultat genom direkta förhandlingar och avtal mellan arbetsmarknadens parter snarare än genom ändrad eller ny lagstiftning. Särskilt viktigt är det att skilda frågor ses i sitt sammanhang med andra och att reformarbetet styrs av en samlad syn på hela det arbetsrättsliga regelsystemet. Detta gäller även frågan om tvåhundrakro- ' norsrcgeln och den enskilde arbetstagarens skadeståndsansvar vid olovlig arbetskonflikt.

Frågan om tvåhundrakronorsregeln har varit och är en viktig fråga för den fackliga rörelsen. Det hör till grundsatserna för den gällande rättsord- ningen på arbetsmarknaden att träffade kollektivavtal skall respekteras och den åtföljande fredsplikten iakttas. Någon tvekan om att den grundsat- sen gäller får det inte finnas. Därför är fredsplikten också förenad med ett rättsligt ansvar i form av ett skadeståndsansvar för dem som är bundna av den. Men skadeståndsansvaret behöver inte och bör inte gå längre än till att stryka under den rättsliga grundsatsen. Andra åtgärder än rättegång inför domstol och utkrävande av skadeståndsansvar är viktigare för att bevara arbetsfrcden och ett gott förhållande mellan parterna på arbetsplat— serna.

Mot denna bakgrund bör enligt min mening tvåhundrakronorsregeln återinföras som en huvudregel i (len del av lagen som gäller det rättsliga ansvaret för fredsplikten. Men det bör ske med beaktande av de erfarenhe- ter som har gjorts under den tid som har förflutit efter MBL: s tillkomst. 'l'ill dem hör att arbetsdomstolen i sin rättspraxis principiellt har hållit fast vid den gamla skadeståndsnivån och gjort undantag enbart i ett fåtal särskilt allvarliga och speciella fall. Domstolen har fäst avseende vid om en klart kollektivavtalsstridig arbetsncdläggelse har fortgått lång tid efter det att saken en första gång har behandlats och de deltagande arbetstagarna fått lägga fram sina synpunkter inför domstolen och därefter vägrat att rätta sig efter ett domstolsbeslut om återgång till arbetet.

En än viktigare del av helhetsbilden har emellertid nya arbetsrättskom- mittén varit inne på (betänkandet s. 209 fl) när den har satt i fråga om man inte borde söka finna en väg att förstärka de lokala överläggningarna enligt 43 å i lagen som ett medel att lösa konflikter på arbetsplatserna utan att de skall behöva leda till rättegång och skadeståndskrav inför domstol. En bättre markering av överläggningarnas roll skulle fylla samma uppgift som en ändring i skadeståndsreglerna. nämligen att klargöra att det rättsliga ansvaret inte skall dominera-"utan vara en grund för en helhet av regler som syftar till att lösa det problem som det här gäller.

Prop. 1983/84: 165 13

Kommittén har visserligen inte ansett sig böra föreslå en ändring av reglerna i 43 få som sådana. Det hindrar enligt kommittén å andra sidan inte att man söker bättre utnyttja överläggningarna som medel att lösa kon- flikter på arbetsplatserna. Kommittén har också uttalat sig för enförsiktig ändring av rådande praxis i fråga om förlikningsmännens medverkan vid överläggningar enligt 43 5. Dessa synpunkter är enligt min mening värda att ta fasta på.

Mot denna bakgrund föreslår jag en ordning som i sina huvuddrag innebär följande.

Liksom hittills bör rättegång inför arbetsdomstolen komma i fråga bara när det står klart, att en lösning inte kan komma till stånd på annat sätt. Reglerna om lokala överläggningar i 43 & är ett uttryck i lagen för detta synsätt. Skulle arbetsgivaren emellertid sedan överläggningar hållits utan att arbetet har återupptagits vända sig till arbetsdomstolen. bör domstolens förfarande vara uppbyggt så att målet snarast möjligt tas upp till en första behandling vid vilken alla som berörs av konflikten — arbetsgivaren och fackföreningen men också de deltagande arbetstagarna - får tillfälle att lägga fram sina synpunkter. På samma sätt som nu regelmässigt sker blir domstolens uppgift att. för tiden intill dess ett slutligt avgörande träffas. ta ställning till den rättsliga frågan om konfliktens olovlighct. Det ställnings- tagandet bör. om domstolen finner att konflikten är olovlig. utmynna i ett beslut om åläggande för arbetstagarna att återuppta arbetet. _

Domstolens uppgift bör emellertid inte inskränkas till detta. Den bör även få en roll i strävandena att finna en lösning på konflikten. Sedan den som en opartisk instans har tagit del av vad de inblandade har haft att anföra. bör den bedöma om det kan finnas förutsättningar för en lösning genom ytterligare sådana kontakter som avses med reglerna om överlägg- ning i 43 5. 1 fall där konflikten har en bakgrund i problem på arbetsplatsen som bedöms kunna lösas lokalt. t.ex. arbetsmiljöproblem. skall domstolen kunna besluta att en sådan ytterligare kontakt skall tas och en förnyad överläggning genomföras. I sådana fall bör en förlikningsman medverka.

Förlikningsmannens roll bör då inte vara någon annan än vad den hittills har ansetts böra vara vid olovliga arbetskonflikter. och syftet är alltså inte att man skall framtvinga förhandlingar om avtalsstridiga krav. Domstolen bör i stället använda den här angivna möjligheten när den finner skäl att tro att konfliktsituationen kan lösas genom förnyade lokala kontakter och att läget alltså är av den art som 43.5 är avsedd för. Det blir dock den skillnaden ijämförelse med vad som hittills har tillämpats i praktiken. att förlikningsmannen med stöd av domstolsbeslutet kan komma att medverka utan att båda sidor uttryckligen har begärt det. Det utesluter självfallet inte att domstolen skall beakta vad som har sagts från olika håll om ändamåls- enlighcten av förnyade överläggningar. Ibland kan emellertid läget vara att man på den fackliga sidan inte anser sig ha nått det resultat som borde ha varit möjligt vid 43 å-överläggningarna och att man på den sidan därför

Prop. 1983/84: 165 14

anser att en ny överläggning under ledning av en förlikningsman kunde vara av värde. Domstolen kan då finna att detta bör beslutas. även om arbetsgivaren skulle ha en annan ståndpunkt. Överläggningarna bör kom- ma till stånd utan dröjsmål sedan återgång till arbetet har skett. Det slutliga avgörandet av skadeståndsmålet bör inte få ske förrän de förnyade över- läggningarna har avslutats. På denna punkt föranleder mitt förslag ett tillägg i 4 kap. 75 lagen ( 1974: 371) om rättegången i arbetstvister.

Vad härefter gäller skadeståndsreglerna bör lagen först föreskriva att skadestånd inte skall utdömas om det inte finns särskilda skäl för det. när arbetstagarna varaktigt har återgått till arbetet senast i samband med de första överläggningarna enligt 43 &. Därmed markeras ytterligare den icke-rättsliga lösningens roll. Vidare bör det föreskrivas att skadeståndsni- vån som huvudregel skall vara 200 kronor. Undantag bör få göras bara för arbetstagare som inte går tillbaka till arbetet. när domstolen har beslutat därom. och bara om den olovliga stridsåtgärden med hänsyn till alla omständigheter. dvs. både att återgång inte har skett och andra omständig- heter. måste betraktas som särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd. Till de andra omständigheter som kan böra vägas in i bedömningen hör bl.a. konfliktens långvarighet och dess skadlighet för arbetsgivaren eller utom- stående. Skadeståndet får inte höjas mer än vad som förestavas av syftet med undantaget. dvs. att ge möjlighet till en särskild markering i de åsyftade fallen.

Lagändringen bör träda i kraft den 1 juli 1984.

2.2 Förbud mot att hålla inne intjänad lön såsom stridsåtgärd

Kommittémajoritetens förslag om ett förbud i MBL mot att arbetsgivar- na håller inne intjänad lön såsom ett slags stridsåtgärd vid arbetskonflikt skall ses mot bakgrund av arbetsdomstolens dom 1980 nr 94. Domstolen förklarade där att en arbetsgivare har rätt att under strejk. såsom en egen stridsåtgärd riktad mot de strejkande. tills vidare hålla inne utbetalningen av löner som har tjänats in före strejken men som förfaller till betalning först efter strejkens början. l domskälen berörde arbetsdomstolen även frågan om en arbetsgivare i själva verket har rätt att hålla inne lönerna redan som en följd av att arbetstagarna strejkar och alltså utan att arbetsgi- varens åtgärd betraktas som en stridsåtgärd från arbetsgivarens sida. Dom- stolen tog emellertid inte ställning till denna fråga utan grundade sitt avgörande på att arbetsgivarens vägran att betala ut lönerna på förfalloda- ' gen kunde ses som en stridsåtgärd. vilken enligt domstolen alltså skulle anses tillåten. _

I nya arbetsrättskommitténs betänkande redovisas den debatt som ar- betsdomstolens dom har föranlett och de synpunkter som LO och TCO har framfört till dåvarande arbetsmarknadsministern i en framställning i de- cember 1980 om lagstiftning i syfte att ändra det rättsläge som domen

Prop. 1983/84: 165 15

återger. [ betänkandet finns också en redogörelse för frågans behandling i riksdagen (s. 198 ff).

Kommittén har kunnat konstatera att den åtminstone numera helt över- vägande uppfattningen på den svenska arbetsmarknaden är att arbetsgivar- na skall betala intjänade och till betalning förfallna löner och andra ersätt- ningar oavsett om arbetsgivaren befinner sig i en arbetskonflikt. När majoriteten inom kommittén ändå har föreslagit en lagregel i saken. har det skett bl. a. för att säkerställa en likformig praxis över hela arbetsmarkna- den så att utbetalning av förfallna löner görs även vid konflikter med arbetsgivare som inte ansluter sig till den rådande uppfattningen. De kom- mittélcdamöter som tillhör minoriteten har motsatt sig lagstiftning inte därför att de hyser annan mening i själva sakfrågan utan därför. att saken enligt deras uppfattning inte kan anses kräva ett ingrepp i den hittills tillämpade grundsatsen att arbetsmarknadens parter själva i eget och sam- hällets intresse skall bära ansvaret för de åtgärder. som vidtas i samband med arbetskonflikt. och därmed göra det möjligt för statsmakten att avstå från lagstiftning. Enligt minoriteten finns det inte heller något praktiskt behov av lagstiftning. eftersom de offentliga arbetsgivarna aldrig har till- lämpat det förfarande som har godkänts i arbetsdomstolens dom och eftersom det numera finns tillräckliga utfästelser från arbetsgivarorganisa- tionerna inom den privata arbetsmarknaden-om att förfallna löner kommer att betalas ut i rätt tid även vid arbetskonflikter.

Av remissinstanserna har LO och 'l'COjämte de övriga arbetstagarorga- nisationerna liksom SAV. Svenska kommunförbundet och juridiska fakul- tetsnämnden i Lund tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget om lag- stiftning i frågan. Skälen stämmer. i den mån de har utvecklats närmare. väl överens med kommittémajoritetens. Särskilt LO har betonat det bety- delsefulla i att saken blir avgjord på ett entydigt och för hela arbetsmarkna- den bindande sätt. Övriga remissinstanser har avstyrkt. Till dem hör arbetsdomstolen som har menat att det. när huvudsaklig enighet har upp- nåtts mellan arbetsmarknadsparterna i själva sakfrågan. saknas de mycket påtagliga skäl som bör krävas för ett avsteg från den hittills tillämpade ordningen. enligt vilken lagstiftaren har lämnat parterna frihet att på eget ansvar vidta ekonomiska stridsåtgärder när fredsplikt inte råder på grund av kollektivavtal. SAF har särskilt varnat för följderna av ett avsteg från den grundsyn på vilken 1938 års huvudavtal och den därefter tillämpade ordningen bygger. Enligt SAF kan man f.ö. inte Iagstiftningsvägen på samma sätt som genom avtal. t. ex. vid en revision av huvudavtalet. lösa bl. a. alla de frågor kring löneutbetalningen som har ett indirekt samband med arbetsstriden. Några andra remissinstanser invänder att det finns andra problem på konflikträttens område. vissa av dem berörda i kommit- tébetänkandet. som snarare borde få en lösning genom lagstiftning. Slutli- gen har bl. a. fakultetsnänmderna varit inne på mer rättsligt betonade och - lagtekniska aspekter på kommitténs förslag. Från ett par håll har man

Prop. 1983/84:165 16

berört olika rättsliga argument mot det resultat som arbetsdomstolen kom fram till i domen 1980 nr 94. I anslutning därtill har satts i fråga att domen skulle sakna större tyngd som prejudikat och att en ändring av praxis vore tänkbar om saken åter kom upp inför domstolen. Detta skulle vara ett ytterligare skäl mot lagstiftning i saken.

För egen del finner jag de från fackligt håll framförda argumenten till förmån för lagstiftning avgörande. De skäl som har anförts mot en rätt för arbetsgivarna att hålla inne intjänad lön. såsom stridsåtgärd. och som utförligt har redovisats av kommittén. är starka. Saken har väckt ett starkt engagemang både inom och utom fackföreningsrörelsen alltsedan arbets- domstolens avgörande fälldes. Det saknas visserligen anledning att befara att sedermera givna utfästelser från arbetsgivarsidan inte skulle infrias. Men det är med tanke på rättsfrägans sakliga betydelse av vikt att en rättsregel. motsatt den i AD 1980 nr 94 fastställda. får fullt bindande verkan över hela arbetsmarknaden och oberoende av åtaganden i kollek- tivavtal eller ensidiga utfästelser. Att saken. som har föreslagits från något håll. skulle överlämnas åt den fortsatta rättstillämpningen i förlitan pa att där kommer att ske en förändring finnerjag inte vara tillfredsställande. De rättsliga argumenten till förmån för det förslaget är inte övertygande. Därtill kommer f.ö. att det kan dröja innan saken kommer upp igen inför domstolen. Gör den det. beror det dessutom på att den sakligt sett riktiga regeln trots allt inte har slagit igenom över hela arbetsmarknaden.

Grundsatsen att det bör vara arbetsmarknadsparternas uppgift och an- svar att sinsemellan utveckla och tillämpa regler för den ekonomiska striden utanför kollektivavtalsförhållanden eller när kollektivavtal tillfälligt inte gäller är även enligt min mening viktig och i högsta grad ägnad att i samhällets och parternas eget intresse främja arbetsfreden. När parterna fyller sin uppgift och motsvarar förtroendet i detta avseende. kan'lagstif- taren avstå från att ingripa. Jag anser emellertid att den lagreglering som nu har satts i fråga inte behöver och inte bör ses som ett avsteg från grundsat- sen som sådan eller från det synsätt som ligger bakom den. Det rör sig om lagstiftning i en väl avgränsad fråga som ter sig synnerligen viktig från arbetstagarsynpunkt och beträffande vilken det inte linns några egentliga meningsmotsättningar i sak. Ett ingripande av lagstiftaren i enbart denna fråga bör således inte kunna anses ge utrymme för slutsatser om det hithörande regelsystemet i övrigt.

Jag förordar därför att regeringen förelägger riksdagen förslag om förbud genom lag mot innehållande av intjänad lön såsom stridsåtgärd från arbets- givarsidan vid arbetskonflikt.

Beträffande innebörden mer i detalj av det lagförslag som har utarbetats av nya arbctsrättskommitte'n har inte framförts några egentliga invändning- ar under remissbehandlingen. Den enda synpunkten av den naturen är den av SAF framförda. som jag nyss återgav. att man inte kan lagstiftningsvä- gen lösa vissa problem kring Iöneutbctalningar som har indirekt samband

Prop. 1983/84: 165 17

med en arbetskonflikt. Jag har för egen del vid mitt övervägande av saken funnit att en lagregel om förbud mot innehållande av intjänad lön såsom stridsåtgärd bör ha den rättsliga innebörd som kommittén har föreslagit. Det innebär bl.a. att vissa frågor om arbetsgivarens skyldighet att betala lön i samband med arbetskonflikt till arbetstagare som står utanför konflik- ten liksom hittills Iämnas åt rättstillämpningen. medan själva lagreglering- en ägnas åt förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare som är inbegripna i en arbetskonflikt (däri inräknat även konfliktåtgärder som har karaktären av s. k. sympatiåtgärder).

I fråga om den tekniska utformningen av kommitténs lagförslag har som jag nämnde också framförts en del synpunkter under remissbehandlingen. En del av dem går ut på att det åsyftade resultatet kan uppnås med enklare medel och med en mer kortfattad lagtext än vad kommittén har föreslagit. Jag delar den uppfattningen. Därför har kommittéförslaget underkastats en omarbetning i departementet. Det förslag som jag förordar har dock. som jag nämnde. samma rättsliga innebörd som kommittéförslaget. Till detal- ' jerna återkommer jag i specialmotiveringen. Där behandlas bl.a. också frågan om den lämpligaste placeringen av den här åsyftade lagregeln.

Även denna lagändring bör trädai kraft den 1 juli 1984.

2.3 Skattereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga skadestånd

Det arbetsrättsliga sanktionssystemet bygger nästan uteslutande på an- ' vändningen av skadestånd som sanktion. Man brukar tala om två typer av skadestånd. nämligen ekonomiskt skadestånd och - med en numera hävd- vunnen arbetsrättslig term - allmänt skadestånd. Med ekonomiskt skade- stånd avses ersättning för ekonomisk förlust som har uppstått på grund av brott mot lag eller avtal. Syftet med det allmänna skadeståndet är bl. a. att inskärpa vikten av att'lag och kollektivavtal följs. den s.k. preventiva funktionen. ] lagstiftningen uttrycks saken på lite olika sätt. 1 55 & MBL talas om att man vid bedömande av om en skada har uppkommit för någon skall ta hänsyn även till dennes intresse av att lagens eller ett kollektivav- tals bestämmelser iakttas och till övriga omständigheler av annan än rent ekonomisk betydelse. Enligt 38 s andra stycket lagen ( 1982: 80) om anställ- ningsskydd (anställningsskyddslagen) kan skadestånd avse den kränkning som ett brott mot lagen innebär. Tanken att det är fråga om en kränkning anknyter till det föreställningssätt som är det vanliga när man söker grun- den för cn rätt till s.k. ideellt skadestånd. Från synpunkten att det all- männa skadeståndet har en preventiv funktion liknar det ett bötesstraff. En skillnad är emellertid att böter skall erläggas till statskassan medan skadeståndet skall betalas till den som tänkes ha lidit skada.

Frågan om skattereglernas tillämpning på de arbetsrättsliga skadestån- den och hur denna tillämpning påverkar skadeståndens storlek har b'ehand- lats i nya arbetsrättskommitténs betänkande (s. 226 f. 232 f) och i den inom 2 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 165

Prop. 1983/84: 165 - 18

arbetsmarknadsdepartementet sedermera utarbetade promemorian Skat- tereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga skadestånd. Problemet gäl- ler deallmänna skadestånden och har som utgångspunkt två avgöranden i regeringsrätten (RÅ 1980 1:10 och 1:12) varigenom rättsläget har blivit klarlagt i fråga om de allmänna skadeståndens skattemässiga behandling. Allmänna skadestånd som utbetalas av en arbetsgivare är sålunda avdrags- gilla i dennes rörelse och skattepliktiga hos arbetstagaren. (Skatteplikt för fackliga organisationer i fråga om sådana skadestånd torde däremot inte föreligga emedan organisationerna i princip inte är skattskyldiga för den fackliga verksamheten.) För en närmare beskrivning av de hithörande skatterättsliga reglerna och av regeringsrättcns avgöranden hänvisas till promemorian (bilaga 3).

] promemorian föreslås att möjligheten att vid taxering göra avdrag för allmänna skadestånd slopas. Vidare avvisas tanken att göra de allmänna skadestånden skattefria hos mottagaren. Utgångspunkten för förslaget att slopa avdragsrätten har varit att huvudsyftet med de allmänna skadestån- den är att upprätthålla respekten för lag och avtal i flertalet fall täcks ekonomisk förlust av ett särskilt ekonomiskt skadestånd. Mot denna bak- grund har det allmänna skadeståndet. liksom böter. en framträdande pre- göras i den försumliges deklaration. l promemorian anförs vidare att den reella effekten av skadeståndspåföljden blir beroende bl.a. av den form som verksamheten bedrivs i och av vilka avdragsmöjligheter som faktiskt föreligger med hänsyn till ett företags ekonomiska resultat och ställning. Enligt promemorian finns inte motsvarande principella skäl att göra de allmänna skadestånden skattefria hos mottagaren.

Av 1emissinstanserna har LO. TC O och SACO/SR liksom SA V. AD och kammarrätten i Stockholm tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget att slopa avdragsrätten. Skälen stämmer i den mån de har utvecklats med vad som framgår av promemorieförslaget. SAF. Tidningarnas arbetsgivare/ör- ening. KFO och SHlO-familje öretagen samt även RSV och arbetslit-'.v('mt- rrzun avstyrker förslaget. Flertalet av dem som avstyrker anför vissa skattetekniska och skadeståndsrättsliga skäl. Bl.a. hävdas att det är svårt att göra åtskillnad mellan allmänt skadestånd och ekonomiskt skadestånd. i synnerhet vid tvistelösningar tttom rätta. Vidare ifrågasätts om inte ett slopande av avdragsrätten negativt skulle påverka benägenheten till så- dana uppgörelser. TCO. SACO/SR och arbetslivscenmun anser att all- männa skadestånd bör vara skattefria hos mottagaren.

För egen del anser jag. i likhet med arbetstagarorganisationerna. att det är stötande för rättskänslan att en arbetsgivare skall få göra avdrag för allmänna skadestånd som arbetsgivaren måste utbetala för brott mot den arbetsrättsliga lagstiftningen. Det rör sig ofta om helt centrala arbetsrätts- liga bestämmelser. såsom reglerna i anställningsskyddslagen om saklig grund för uppsägning och i MBL om primär förhandlingsskyldighet inför

Prop. 1983/84: 165 19

viktiga beslut i arbetsgivarens verksamhet. Någon egentlig likhet mellan _ sådana skadestånd. där inslaget av sanktion för grundläggande arbetsrätts- liga förpliktelser är starkt. och skadestånd _för ett kontraktsbrott i affärs- verksamhet kan jag inte se. Det ter sig inte naturligt att betrakta de allmänna skadestånden som något slags normala kostnader i rörelsen. Detta utgör enligt min mening tillräckliga skäl för att slopa avdragsrätten.

Jag delar inte den i vissa av remissvaren framförda uppfattningen att det inte går att göra en åtskillnad mellan allmänna skadestånd och ekonomiska skadestånd. Begreppsmässigt sett finns inte något problem. Den arbets- rättsliga lagstiftningen definierar klart när det är fråga om det ena eller andra slaget av skadestånd.

Jag kan vidare inte se att det har visats några egentliga belägg för att en förändring av den art som det här är fråga om nämnvärt skulle påverka benägenheten att lösa arbetsrättsliga tvister vid förlikningsförhandlingar utan domstols inblandning. Tanken skulle tydligen vara att en ökning av skadeståndens reella effekt skulle minska benägenheten att nå en förhand- lingslösning. Eftersom mera står på spel skulle det vara säkrare att låta frågan behandlas av domstol. Men samma invändning skulle då kunna riktas mot andra förändringar som medför att den reella betydelsen av sanktionen förstärks. Det bör här nämnas att AD i sitt remissvar har uttalat att domstolen f. n. inte gör några skattemässiga överväganden vid faststäl- landet av allmänt skadestånd och att en lagändring av det slag som det här är fråga om inte kan antas komma att innebära någon ändring i detta förhållande.

Jag anser inte att det finns tillräckliga skäl att göra allmänna skadestånd skattefria hos mottagaren.

Sammanfattningsvis anserjag att avdragsrätten för allmänna skadestånd bör slopas. l likhet med bl. a. kammarrätten i Stockholm anserjag att vad som i detta sammanhang menas med termen arbetsrättslig lagstiftning bör anges i lagtexten. Jag återkommer i specialmotiveringen till detta och till frågan om behovet av en särskild övergångsbestämmclse. Här skall endast anmärkas att lagändringen i likhet med andra ändringar som föreslås här bör träda i kraft den 1 juli'1984.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom arbetsmarknadsdepartementet upp- rättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet.

2. lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister och

3. lag om ändring i kommunalskattelagen ( 1928: 370). Förslaget under 3 har upprättats i samråd med chefen för finansdeparte- mentet.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.

Prop. 1983/84: 165 20

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet

41 & Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal får icke vidtaga eller deltaga i arbetsinställelse (lockout eller strejk). blockad. bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd. om avtalet har ingåtts av organisation och denna ej i behörig ordning har beslutat åtgärden. om åtgärden strider mot bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal eller om åtgärden har till ändamål

1. att utöva påtryckning i tvist om kollektivavtals giltighet. bestånd eller rätta innebörd eller i tvist huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller .mot denna lag.

2. att åstadkomma ändring i avtalet.

3. att genomföra bestämmelse. som är avsedd- att tillämpas sedan avtalet har upphört att gälla. eller .

4. att stödja annan. när denne icke själv får vidtaga stridsåtgärd. Första stycket utgör ej hinder för arbetstagarorganisation att i behörig ordning besluta blockad för att utverka betalning av klar och förfallen fordran på lön eller på annan ersättning för utfört arbete.

Oavsett mn k(')ff('klfl-'at'tllf gällcrfår en arbetsgivare inte säsmn stridsåt- gärd eller som ett led i en stridsåtgärd hälla inne sådan län eller annan ersättning för utfört arbete som Izarjiir/izllit till heta/ning. Säsoin olovlig stridsåtgärd betraktas också att arbetsgivaren hål/cr inne silt/un lön eller annan ersättning med anledning (11 att arbetstagarna deltar i strejk eller (innan stridsåtgärd.

Vad som i det följande sägs om det här föreslagna nya tredje stycket i 41.5 MBL bygger i allt väsentligt 'på specialmotiveringen till nya arbets- rättskommitténs motsvarande förslag (SOU 1982: 60 s. 301 ff). De ändring- ar som har gjorts i lagtexten är av redaktionell art och har haft till syfte att förenkla och förkorta. Någon saklig förändring har inte åsyftats.

Den allmänna innebörden av det föreslagna tillägget till 41 å MBL är dels att en arbetsgivare inte får som en egen stridsåtgärd hålla inne betalning av förfallen fordran på lön eller annan ersättning för utfört arbete och dels att arbetsgivaren inte heller vid stridsåtgärder från arbetstagarsidan är befriad från att i rätt tid betala sådan ersättning. Håller arbetsgivaren ändå inne betalningen blir enligt lagförslaget åtgärden också i detta senare fall att betrakta som en olovlig stridsåtgärd. Bakgrunden till denna uppläggning är följande.

Som framgår av domen Al) 1980 nr94 (se redogörelsen i betänkandets avsnitt 5.6.4 ) ställde arbetsdomstolen i det fallet först frågan om det inte följer av den totala strejkens natur att arbetsgivaren tillfälligt befrias från att verkställa utbetalning av lön och andra förmåner som har förfallit till

Prop. 1983/84: 165 21

betalning under konflikten. Med det synsättet skulle. påpekade domstolen. betalningsskyldighet inträda först när strejken upphör eller. i förhållandet till enskilda arbetstagare. när arbetstagaren i fråga på något sätt har från- trätt strejken. Betalningsskyldigheten skulle uppskjutas redan som en följd av strejken och alltså utan att man behövde gå in på om arbetsgivaren har rätt att på sin sida möta strejken med en stridsåtgärd i form av tillfällig vägran att betala. Domstolen besvarade dock inte frågan utan valde att avgöra tvisten på den andra grund som åberopades av arbetsgivarsidan i målet. nämligen att vägran att betala under pågående strejk i allt fall är att betrakta som en för arbetsgivaren tillåten stridsåtgärd.

I den efterföljande debatten har det förts fram olika argument i den rättsliga frågan om strejkens verkningar i sig på arbetsgivarens skyldighet att betala lön på förfallodagen. Frågan är emellertid inte avgjord. Vill man införa en lagregel i syfte att säkerställa arbetstagarnas anspråk. i samband med arbetskonflikt, på att intjänad och till betalning förfallen lön betalas i rätt tid. bör därför en väsentlig uppgift vara att fastställa att strejken inte skall anses ha den ifrågasatta verkan på betalningsskyldigheten.

Det bör här inskjutas att det. med det stridsåtgärdsbegrepp som används i MBL och i övrigt på den kollektiva arbetsrättens område. är naturligt att betrakta en såsom svar på en strejk kollektivt genomförd vägran av organi- serade arbetsgivare att betala förfallna lönefordringar som en stridsåtgärd från arbetsgivarsidan. Även en enskild arbetsgivares uttryckliga förklaring i en sådan situation. att han aVser att tills vidare och sålänge strejken pågår skjuta upp lönebetalningen. fylleri och för sig de rättsliga kraven för att en stridsåtgärd skall anses föreligga. Så bedömde också arbetsdomstolen situationen i det fall som avsågs med domen 1980 nr 94.

Mot denna bakgrund kan det sägas att man skulle träffa de i praktiken viktiga fallen enbart genom en regel i lagen som förbjuder stridsåtgärder från arbetsgivarsidan av denna innebörd. lnte desto mindre torde det vara nödvändigt att åtminstone som en utgångspunkt lösa den grundläggande rättsfrägan. Om det nämligen rättsligt sett skulle förhålla sig så med arbets- givarens betalningsskyldighet i allmänhet vid strejk som arbetsdomstolen har satt i fråga. och om detta i något kommande sammanhang skulle bli klargjort, kunde det på goda grunder hävdas att ett uppskov med löncbetal- ningen alls inte är någon stridsåtgärd från arbetsgivarsidan utan blott och bart en tillämpning av gällande rätt. Hur man skulle böra se på saken i olika tänkbara praktiska fall äri alla händelser inte'oomtvistligt. Ändamålet med en lagreglering är emellertid att slå fast att en arbetsgivare inte i något fall skall få hålla inne en fordran på förfallen lön av det skälet att arbetstagarna deltar i en stridsåtgärd. Detta uppnås enklast genom att det anges i lagen att en sådan åtgärd är. även när den bara är ett slags svar på arbetstagarsi- dans stridsåtgärd. att betrakta som en olovlig stridsåtgärd.

I och för sig kunde man överväga att vidga en lagregel inom ämnesområ- det till att uttrycka en mer allmän grundsats med anknytning till skälen för

Prop. 1983/84: 165

|») IJ

lagstiftningsåtgärden. t. ex. att arbetstagarnas intjänade rättigheter inte får beröras av stridsåtgärder under arbetskonflikt (jfr om denna tanke i betän- kandet avsnitt 5.6.4). För övrigt kunde man också resa frågan om inte en ny regel borde vara ömsesidig och därmed medföra t. ex. att arbetstagare som har fått lön i förskott inte får delta i en arbetsnedläggelse under tid som avses med förskottslönen. Övervägande skäl har emellertid ansetts tala för en inriktning av lagregeln på den praktiska fråga som har föranlett debatten och kraven på lagstiftning. En mer allmän regel blir lätt alltför abstrakt och svår att förstå. och dess verkningar kan bli svåra att överblic- ka. För övrigt är det inte uteslutet att enligt vanlig lagtolkningsmetod dra slutsatser även för andra besläktade fall. i den mån sådana skulle uppträda. av en regel som direkt riktas in på arbetstagarnas lönekrav. Något prak- tiskt behov av ömsesidighet finns inte.

Det kan vidare diskuteras var en ny lagregel av det här åsyftade innehål- let bör placeras. Saken är inte sådan att man har skäl att stifta en fristående lag. Det ligger då nära till hands att söka passa in en ny regel i kapitlet om fredsplikt i MBL (41-45 5.5). Mot detta talar på sitt sätt att reglerna i 41-44 åå MBL tar sikte enbart på stridsåtgärder i bestående kollektivavtals- förhållanden. Ämnet är alltså den kollektivavtalsrättsliga fredsplikten. inte stridsrätten såsom sådan: det är bara varselreglcrna i 455 som spränger den ramen. Den nya regel som här åsyftas skulle däremot ha sin väsentliga betydelse för arbetskonflikter när kollektivavtalslöst tillstånd råder. ln- vändningen kan dock knappast tillmätas större vikt. särskilt som alltså redan 45? har den vidare tillämpligheten. En inplacering i fredspliktskapit- let medför å andra sidan den väsentliga fördelen att frågor om bl.a. påföljd vid åsidosättande av lagen och om tvisteförhandling och rättegång får en automatisk lösning i den utsträckning MBL:s regler i dessa ämnen blir tillämpliga-. Mot denna bakgrund har valts att placera den nya regeln i 41 & MBL. Den ligger också på sätt Och vis nära bestämmelsen i 41.5 andra stycket om tillåtligheten av indrivningsblockader. bl.a. på det sättet att det rör sig om preciseringar eller Specialregler ijämförelse med de principiella. och ömsesidiga. reglerna i 41 s' första stycket. .

I det föreslagna nya styckets första mening föreskrivs att en arbetsgiva- re, oavsett om kollektivavtal föreligger eller ej, inte får som en stridsåtgärd eller som ett led i en stridsåtgärd vägra att i rätt tid betala förfallen fordran på lön eller annan ersättning för utfört arbete. Det är att märka att regeln riktar in sig just på uppskov med betalning av förfallna lönefordringar. Något annat ingrepp görs inte i arbetsgivarnas rätt att välja ekonomiska stridsmedel. Det rör sig inte om någon begränsning av lockouträtten på annat sätt än att en lockout inte får genomföras så. att intjänade löner inte kan betalas ut till de lockoutade på förfallodagen, och inte heller om ett förbud t.ex. att använda löneavdrag såsom stridsåtgärd (jfr AD 1982 nr 91). I dessa sistnämnda fall är innebörden av arbetsgivarens åtgärd att för gott undandra arbetstagarna lön. inte enbart att skjuta upp betalningen av

Prop. 1983/84: 165

[”J 'x»)

lön-som i och för sig tillkommer dern. Som utvecklas i AD 1982 nr 91 kan inte heller löneavdrag användas såsom stridsåtgärd med avseende på annat än konflikttiden. Detsamma gäller om lockouten. Det finns med andra ord inte utrymme för stridsåtgärder med "retroaktiv verkan".

Vidare bör observeras att regeln i första meningen inte tar sikte på verkningarna av stridsåtgärder som riktas mot andra arbetstagargrupper än dem som har rätt till intjänad lön. Förbudsregeln berör som sådan inte arbetsgivarens rätt att själv. eller som ett led i en mer omfattande konflikt- åtgärd som beslutas på organisationsnivå på arbetsgivarsidan. lockouta en viss arbetstagargrupp (tjänstemännen) även om det skulle sätta arbetsgiva- ren i- svårigheter att i rätt tid fullgöra bctalningsskyldighet mot en annan grupp av arbetstagare (arbetarna). Om det av ett sådant skäl uppkommer dröjsmål med' betalningen av arbetarnas löner. utgör inte detta en olovlig stridsåtgärd mot arbetarna. En annan sak är att arbetsgivarens agerande kan rubriceras som kollektivavtalsbrott mot arbetarna. något som skall beröras i det följande. Inte heller betyder regeln något för rätten att vidta lockout inom ett helt annat område på arbetsmarknaden. Ett undantag får dock göras i alla de här nämnda fallen. om lockouten är en skenåtgärd och det verkliga syftet är att genom innehållande av intjänad lön angripa en annan arbetstagargrupp än den lockoutade. Lagförslagets förbud mot stridsåtgärd omfattar även fall när åtgärden företas som en s. k. sympatiåt- gärd för att understödja en part i en annan arbetskonflikt.

Det torde som nya arbetsrättskommittén har påpekat inte förekomma eller övervägas lockouter. genom vilka arbetsgivarna försätter sig i den situationen att de inte kan betala förfallna lönefordringar enbart till arbets- tagarna inom avtalsområden där det råder arbetsfred. En storlockout som omfattar både tjänstemän och arbetare. vilkas organisationer förhandlar gemensamt. träffas för övrigt av den föreslagna regeln. Den kan alltså inte genomföras på sådant sätt att löner som har tjänats in före konflikten inte kan betalas i tid till någondera gruppen (jfr uttrycket "ett led i en stridsåt- gärd"). Enligt allmänna arbetsrättsliga regler torde det slutligen förhålla sig så. att eh arbetsgivare inte kan hänvisa till en egen lockoutåtgärd mot ' en annan arbetstagargrupp som grund för befrielse från sin avtalsenliga skyldighet att i rätt tid betala lön till arbetstagare på ett kollektivavtalsom- råde som inte omfattas av lockouten.

Som andra meningen är utformad träffar den inte det sannolikt oprak- tiska fallet att en arbetstagargrupp genom t.ex. en strejk gör det faktiskt omöjligt för arbetsgivaren att betala just den gruppens löner. Uppskovet sker då inte som en åtgärd från arbetsgivarens sida: det är inte arbetsgiva- ren som "håller inne" betalningen.

Av större betydelse är att andra meningen inte uttalar något om verk- ningarna av att arbetsgivaren angrips med en strejk eller annan stridsåtgärd av andra arbetstagare än de som har lönefordringarna. När ordet arbetsta- garna står i bestämd form har syftet varit att markera att det år stridsåtgär-

Prop. 1983/84: 165 . 24

der av dem som har en lönefordran som åsyftas. Lagtexten säger t. ex. inte något om verkningarna av en tjänstemannastrejk på arbetsgivarens skyl- dighet att i rätt tid betala lön till arbetarna och inte heller något om betydelsen av en strejk t. ex. inom bankväsendet eller hos postgirot för den skyldighet som åvilar arbetsgivarna inom industrin att i rätt tid betala lön till sina anställda. Att för situationer av det slaget i lag föreskriva en obetingad skyldighet för arbetsgivarna att betala på förfallodagen har be- dömts föra för långt. Det skulle bl. a. dra med sig svåröverbliekbara pro- blem kring utövandet av den fria fackliga stridsrätten. Något sådant kan inte heller anses motiverat av syftet med den lagstiftningsåtgärd som det här är fråga om. Vad som i sådana fall gäller i rättsförhållandet mellan arbetsgivaren och de arbetstagare. som har en förfallen lönefordran. får ' liksom hittills bestämmas enligt allmänna arbetsrättsliga regler och genom tolkning på vanligt sätt av kollektivavtal och enskilda anställningsavtal.

Vidare säger regeln i andra meningen inte mer än att en stridsåtgärd från arbetstagarsidan inte som sådan kan åberopas som skäl för att hålla inne betalningen av den lön som tillkommer arbetstagarna. Är situationen den att det råder tvist om arbetstagarnas rätt till lön eller till ett visst lönebe- lopp, gäller likaledes allmänna regler om arbetsgivarens bctalningsskyldig- het. bland dem reglerna i 355 MBL om tolkningsföreträde för arbetstagar- sidan i sådana tvister. Skulle arbetsgivaren i ett konfliktfall obehörigen göra gällande att en lönefordran är tvistig, ligger liksom annars arbetstagar- nas skydd i tolkningsföreträdet och i allmänna regler om dröjsmål med betalning och skadeståndsskyldighet för kollektivavtalsbrott. Det blir se- dan en bevisfråga huruvida arbetsgivarens invändningar mot ett framställt lönekrav är obehöriga på ett sådant sätt att det i verkligheten rör sig om en stridsåtgärd och alltså ett åsidosättande av regeln i 41å tredje stycket andra meningen. Vidare betyder inte ett uppskov med betalningen på grund av betalningsoförmåga eller av misstag eller något annat sådant skäl att arbetsgivaren bryter mot den föreslagna nya regeln. En annan sak är att det torde få åvila arbetsgivaren att visa vad skälet till betalningsförsummel- sen är. om den inträffar under arbetskonflikt och arbetsgivaren vill undgå skadeståndsansvar för åsidosättande av 41 & tredje stycket.

Reglerna i det föreslagna nya stycket tar sikte både på lön som har tjänats in före konflikten och på lön som har tjänats in under en pågående partiell arbetskonflikt. t. ex. en övertidsblockad. De gäller vare sig arbets- givaren är bunden av kollektivavtal eller ej. Till skillnad från övriga regler i 41 & avses alltså tredje stycket bli tillämpligt både i det tillfälligt kollektiv- avtalslösa tillståndet och när kollektivavtal över huvud inte har träffats. Dessutom gäller det när det i kollektivavtalsförhållanden finns utrymme enligt 41 å i övrigt för stridsåtgärder (t. ex. vid konflikt i s.k. olösta intres- sefrågor och vid sympatikonflikt). Slutligen gäller reglerna i princip också i fall när en stridsåtgärd är olovlig enligt lagens nuvarande fredspliktsregler. Redan enligt gällande rätt kan ett tillfälligt innehållande av lön som har

ru U|

Prop. 1983/84: 165

förfallit till betalning vara en för arbetsgivaren enligt fredspliktsreglerna olovlig stridsåtgärd (jfr SOU 1975: 1 s. 357. 832). Åtgärden blir då olovlig även enligt det nya stycket. Om åtgärden vidtas som svar på en olovlig stridsåtgärd från arbetstagarsidan. kan den också vara en redan enligt gällande rätt olovlig motåtgärd (i varje fall om det nu rådande rättsläget inte är att arbetsgivaren tillfälligt befrias från sin betalningsskyldighet som en följd av arbetstagarnas olovliga stridsåtgärd). Även i denna situation blir det nya stridsåtgärdsförbudet tillämpligt. Det bör tilläggas att det enligt vedertagen uppfattning även efter tillkomsten av lagen (1970: 215) om arbetsgivares kvittningsrätt anses råda hinder mot att kvitta ett anspråk på skadestånd för olovlig strejk mot arbetstagarnas lönefordringar. Fastän det torde sakna praktisk betydelse torde 31 & MBL även i det här behandlade sammanhanget få betraktas som tillämplig i fall av olovliga stridsåtgärder från arbetstagarsidan. Slutligen bör tilläggas att det av det nya stridsåt- gärdsförbudets utformning följer att 42 å MBL blir tillämplig på stridsåtgär- der som strider mot förbudet.

När det i lagtexten talas om lön eller annan ersättning för utfört arbete är syftet att uttrycket skall ha samma vidsträckta innebörd som i 41 .5 andra stycket. Tillämpningsområdet blir därmed i princip detsamma som för den nyss nämnda lagen om arbetsgivares kvittningsrätt (jfr prop. 1975/76: 105 bil.1 s. 500). Det bör tilläggas att i lön eller annan ersättning för utfört arbete ingår även semesterlön och semesterersättning. Det föreslagna nya stycket påverkar dock inte vad som i övrigt gäller i fråga om förhållandet mellan arbetskonflikt och beslut om förläggning av semester (jfr bl.a. AD 1979 nr99. 1980 nr 166 och 1981 nr26). .

Av placeringen i 41 & MBL följer att MBL: s regler om skadestånd blir tillämpliga. Ett otillåtet dröjsmål med betalning av förfallen lönefordran medför enligt allmänna regler-en rätt för arbetstagarna till ersättning i form av dröjsmålsränta. [ vad mån det härutöver finns utrymme för ersättning för annan ekonomisk skada torde få avgöras i rättstillämpningen enligt vanliga principer. Arbetsgivaren blir emellertid vid åsidosättande av 41 & tredje stycket dessutom skyldig att betala allmänt skadestånd för åsidosät- tande av lagen och i förekommande fall av kollektivavtal. Eftersom betal- ningsuppskovet enligt det föreslagna stycket skall betraktas som en olovlig stridsåtgärd av arbetsgivaren. blir enligt det synsätt som tillämpas i MBL både de enskilda arbetstagarna och deras fackliga organisation berättigade till sådant skadestånd. Vid tvist om tillämpningen av 41 & tredje stycket blir ' vidare lagens avslutande regler om tvisteförhandling och rättegång tillämp- liga på samma sätt som vid olovliga stridsåtgärder av annat slag. Det nya tredje stycket blir liksom 41 & MBL i övrigt tvingande rätt med den reser- vation som följer av 4?" tredje stycket MBL.

60 & Skadestånd kan. om det är skäligt, sättas ned eller heltfalla bort. I mål om skadestånd för arbetstagares deltagande i en olovlig stridsåt- gärd skall domstolen. så snart som möjligt.

Prop. 1983/84: 165 . 26

1. om arbetskonflikten ännu pågår och om domstolen finner den olovlig. ålägga arbetstagarna att återgå till arbetet, och

2. om det bedöms lätnpligtför att undanröja orsakerna till arbetskonflik- ten, besluta att en ny överläggning enligt 43 55 genast efter återgång till arbetet skall tas upp under ledning av en förlikningsman.

Arbetstagare som senast i samband med en första överläggning enligt 43 5 varaktigt har återgått till arbetet får åläggas skadestånd bara om det finns särskilda skäl till det.

Högre skadestånd än tvåhundra kronor får inte "åläggas arbetstagare för deltagande i en oltwlig stridsåtgärd. Detta gäller dt'n'k inte ifråga om arbetstagare som inte följer ett ålägga/ide ar domstolen om återgång till arbetet. om stridsåtgärden med hänsyn till omständigheterna mäste be- traktas som särskilt allvarlig eller anmärkaingSt-'iird.

Denna paragraf innehåller. liksom i nuvarande lydelse. regler omjämk- ning av skadestånd. Som framgår av den allmänna motiveringen har para- grafen vidare tillförts en regel om förnyad överläggning enligt 43 &? MBL.

Första stycket innehåller en allmänjämkningsregel. Regeln har ijämfö- relse med den nuvarande lydelsen kortats ner och bringats att överens- stämma med motsvarande regler i annan nyare arbetsrättslig lagstiftning (jfr t. ex. 38 & anställningsskyddslagen). Någon ändring i sak har inte åsyftats.

1 andra stycket återfinns nya regler om handläggning av mål om olovliga stridsåtgärder och om en möjlighet för domstolen att förordna om förnyad överläggning enligt 43 & MBL under ledning av en förlikningsman.

Enligt andra styckets första punkt skall domstolen. när arbetskonflikten ännu pågår. för tiden intill dess tvisten slutligt avgörs pröva frågan om stridsåtgärdens olovlighet och i förekommande fall ålägga arbetstagarna att återgå i arbete. Detta skall ske även om arbetsgivarsidan inte skulle fram- ställa något yrkande om ett sådant interimistiskt beslut. Liksom redan nu regelmässigt sker. bör frågor av denna art prövas vid ett särskilt samman- träde inför domstolen till vilket parterna kallas att infinna sig.

Andra punkten innehåller en bestämmelse som ger domstolen möjlighet att förordna om en fortsatt överläggning enligt 43 & MBL under ledning av en förlikningsman. Denne skall då, i likhet med förlikningsmän enligt 46 å. utses av statens förlikningsmannaexpedition. Detta bör komma till uttryck i l ä förordningen (1976:826) om medling i arbetstvister. Har domstolen meddelat ett förordnande om överläggning. får tvisten inte prövas slutligt förrän överläggningarna har slutförts. försåvitt inte hindret mot överlägg- ningen berott på arbetstagarsidan. Detta har föreskrivits i förslaget om ett tillägg till 4 kap. 75 lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister.

Tredje och ljärde styckena innehåller regler som begränsar enskilda arbetstagares skadeståndsansvar vid en olovlig arbetskonflikt. Reglernas närmare innebörd framgår av den allmänna motiveringen. Här skall endast framhållas att begränsningen av skadeståndsansvaret tar sikte bara på

Prop. 1983/84: 165 27

brott mot fredsplikten. Detta skall ses mot bakgrund av att det är de kollektivavtalsbrotten som har praktisk betydelse i detta sammanhang. Jämkning av skadestånd i andra fall av kollektivavtalsbrott sker med stöd av 60å första stycket.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den I juli 1984. De nya bestämmelserna i 60 35 tillämpas när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdan- det. I annat fall tillämpas 60 så i dess äldre lydelse.

Ändringarna i 41 och 60 åå MBL är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1984. De nya reglerna om begränsning av enskilda arbetstagares skade- ståndsansvar för deltagande i olovliga konllikter och om handläggningen av sådana mål med möjlighet för domstolen att förordna om en ny överläggning enligt 43 & tillämpas endast på stridsåtgärder som har påbörjats efter ikraftträdandet. Några särskilda övergångsbestäm- melser med avseende på ändringarna i 41 & behövs inte.

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbets- tvister

4 kap. 7 & Talan får ej upptagas till prövning av arbetsdomstolen förrän förhand- ling. som kan påkallas enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller som anges i kollektivavtal. har ägt rum rörande tvistefrå- gan.

Första stycket gäller icke talan enligt 31 5 första eller tredje stycket lagen om medbestämmande i arbetslivet och ej heller tvist huruvida strids- åtgärd vidtagits i strid mot lag eller kollektivavtal eller tvist om påföljd för sådan åtgärd. Har i fall som avses i 43 eller 6055 lagen om medbestämnmn— de i arbetslivet överläggningsskyldighet ej fullgjorts. får arbetsdomstolen dock ej pröva tvisten förrän så skett.

Utan hinder av första och andra styckena får talan upptagas till pröv- ning. sävitt gäller förordnande-för tiden intill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger i målet. Sedan sådana frågor prövats. skall målet förklaras vilande i avbidan på att förhandling eller överläggning rörande tvistefrågan enligt första eller andra stycket slutförts. lnnan sådan förhand- ling eller överläggning slutförts får målet icke slutligt prövas.

Har förhandling eller överläggning som avses i första eller andra stycket ej ägt rum. får talan ändå upptagas till prövning. om mot förhandlingen eller överläggningen förelegat hinder. som icke berott av käranden.

Andra och tredje styckena har ändrats för att täcka även de i förslaget till 60 å andra stycket MBL angivna fallen där domstolen även utan yrkande därom har att ta ställning till en stridsåtgärds olovlighet och. om det befinns lämpligt. förordna om en förnyad överläggning enligt 43 & MBL. -

Prop. 1983/84: 165 28

4.3 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

20 5 Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibe- hållande avräknas från samtliga intäkter i pcngar eller pengars värde (bruttointäkt). som har influtit i förvärvskällan under beskattnings- året. Att koncernbidrag. som inte utgör sådan omkostnad. ändå skall avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 ä 3 mom.

Avdrag får inte göras för: . den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter. så- som vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll:

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt 19 å: .

värdet av arbete. som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år:

ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans för- värvsverksamhet;

svenska allmänna skatter: kapitalavbetalning på skuld: ' avgift enligt 8 kap. studiestödslagen ( 1973: 349): avgift enligt lagen (1972: 435) om överlastavgift; avgift enligt lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.:

avgift enligt 99 a & utlänningslagen (1980: 376); avgift enligt 26 å arbetstidslagen (1982: 673); skadestånd, som grundas på lagen ( I976:580)" om medbestt'immande i arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada:

straffavgift enligt 8 kap. 7 s' tredje stycket rättegångsbalken: belopp. för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 éuppbörds- lagen ( 1953: 272) eller för vilket bctalningsskyldighet föreligger på grund av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982: 1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar:

avgift enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift; överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (_19781268): vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980: 424) om åtgärder mot vatten- förorening från fartyg;

ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant statligt bidrag som avses i punkt 7 av anvisningarna till 24 å:

kapitalförlust m.m. i vidare mån än som får ske enligt 36 å. .

(Se vidare anvisningarna.)

l |

Prop. 1983/84: 165 29

Såsom framgår av den allmänna motiveringen har undantagskatalogen i 205 andra stycket kommunalskattelagen tillförts en bestämmelse enligt vilken avdrag inte får göras för allmänna skadestånd som har utgått med stöd av den arbetsrättsliga lagstiftningen. För att ange vilken lagstiftning som avses, har i lagtexten hänvisats till MBL och annan lag som reglerar förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Därigenom klarläggs att avdragsförbudet avser såväl skadestånd i förhållandet mellan arbetsmark- nadens parter som allmänt skadestånd i enskilda anställningsförhållanden. t. ex. enligt anställningsskyddslagen och semesterlagen.

Det allmänna skadeståndet har i lagtexten beskrivits som skadestånd som avser annat än ekonomisk skada. jfr t. ex. 55 & MBL och 38 å andra stycket anställningsskyddslagen. Även skadestånd enligt 39 &? sistnämnda lag omfattas av avdragsförbudet. eftersom det bestäms utan hänsyn till om arbetstagaren drabbas av ekonomisk skada i form av inkomstförlust. Bland övriga lagar som innehåller bestämmelser om allmänt skadestånd som omfattas av avdragsförbudet kan nämnas lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen (10 $$). lagen (1974:981) om ar- betstagares ledighet för utbildning (13 å). semesterlagen (1977:480; 32 å). arbetsmiljölagen (1977:116(); 6 kap. 11 5). lagen (.1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn. m.m. (13 å) och lagen (1979: 1118) om jämställd- _ het mellan kvinnor och män i arbetslivet (8 5).

Övergångsbestämmelser Denna lag träder i kraft den I juli 1984. Den nya bestämmelsen til/('inl- pas när skadeståndsskyldig/wten har uppkommit efter ikra/lträdzmdct.

I enlighet med vad som framgår av den allmänna motiveringen föreslås lagändringen träda i kraft den 1 juli 1984. Såsom kammarrätten i Stock- holm har påpekat i sitt remissvar bör emellertid den nya bestämmelsen tillämpas endast på fall när de omständigheter som har föranlett skade- ståndsskyldigheten har inträffat efter ikraftträdandet.

5 Hemställan Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet, 2. lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister och 3. lag om ändring i kommunalskattelagen ( 1928: 371)).

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1983/84: 165 31)

Utdrag LAGRÄDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1984-03-20

Närvarande: justitierådet Höglund. f. d. justitierådet Hessler. regeringsrå- det Wahlgren.

Enligt utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 23 februari 1984 har regeringen på hemställan av statsrådet Leijon beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet.

2. lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister och

3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370). Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Erik Lem- pert.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet: Av de tre frågor det remitterade förslaget innehåller gäller tvä skade- ståndsskyldigheten enligt medbestämmandelagen (MBL). Förslaget som grundar sig på förslag av en majoritet inom den år 1976 tillsatta nya arbetsrättskommitte'n i betänkandet (SOU 1982:60) "MBL i utveckling"” — innebär i denna del att på arbetstagarsidan den s. k. tvåhundrakronorsre- geln återinförs och att på arbetsgivarsidan rätten att vid inkomsttaxering göra avdrag för erlagt s. k. allmänt skadestånd slopas.

] motiveringen till förslaget betonas den på arbetsmarknaden gällande grundsatsen att träffade kollektivavtal skall respekteras och den åtföljande fredsplikten iakttas. Det arbetsrättsliga sanktionssystemet bygger. erinras det. nästan uteslutande på användningen av skadestånd som sanktion. Och vidare framhålls det allmänna skadeståndets syfte att inskärpa vikten av att lag och kollektivavtal följs eller med andra ord skadeståndets preven- tiva funktion. '

Av remissprotokollet att döma synes den gällande ordningen inte ha medfört några praktiska olägenheter. När det gäller skadeståndsansvaret för de enskilda deltagarna i en olovlig strejk åberopas. att detta ansvar inte behöver och inte bör gå längre än till att stryka under den rättsliga grund- satsen. att kollektivavtal skall respekteras och fredsplikten iakttas. Och i fråga om avdragsrätten beträffande allmänt skadestånd anses det med hänsyn till skadeståndets preventiva funktion stötande för rättskänslanatt en arbetsgivare skall få göra avdrag för allmänt skadestånd: det ter sig inte naturligt att betrakta de allmänna skadestånden som något slags normala kostnader i rörelsen.

Prop. 1983/84: 165 31

Från skadeståndsrättslig synpunkt kan någon invändning inte riktas mot den skärpning av skadeståndssanktionen som ligger i förslaget rörande avdragsrätten. Ej heller eljest föranleder förslaget i denna del någon erin- ran i sak från lagrådets sida.

Den begränsning av skadeståndsansvaret som ett återinförande av två- hundrakronorsregeln innebär är däremot svårare att förlika med den prin- cipiella syn på skadeståndet som föredragande statsrådet givit uttryck åt i remissprotokollet. Den möjlighet förslaget ger att gå utöver tvåhundra- kronorsgränsen är så snävt tilltagen att den är närmast betydelselös för den principiella frågan. En skadeståndspåföljd begränsad till tvåhundra kronor - somju i dag är något helt annat än när den infördes år 1928 - framstår inte bara såsom mycket blygsam med hänsyn till det produktionsbortfall och de skadeverkningar av annat slag. t. ex. inom den offentliga sektorn. som en olovlig strejk kan föranleda utan också såsom i det närmaste verkningslös till sin preventiva funktion. En risk är att regelns funktion som en skade- ståndsregel inte blir tagen på allvar. vilket i sin _tur kan få till följd att respekten för lagstiftningen på området undergrävs.

En viss nedtoning av skadeståndssanktionens betydelse vid olovlig strejk får ses i förslaget att en uppgörelse bör sökas genom ytterligare överläggningar enligt 43% MBL. I samma riktning går den i 605 tredje stycket föreslagna regeln. att arbetstagare som senast i samband med en första överläggning enligt 4355 varaktigt har återgått till arbetet får åläggas skadestånd bara om det finns särskilda skäl till det. Tanken bakom försla- get i dcnna del. nämligen att man framför allt bör _rikta uppmärksamheten mot de problem och motsättningar på arbetsplatsen som kan orsaka en olovlig arbetsncdläggelse och finna lösningar på dem. äger emellertid inte giltighet i alla fall. Den gäller exempelvis inte när arbetsnedläggelsen används som påtryckningsmedel under redan inledda förhandlingar eller den utgör en ren sympatiåtgärd med anledning av en konflikt på annat håll. Betraktelscsåttct stämmer inte heller så väl med den grundläggande tanken iden arbetsrättsliga lagstiftningen - fredspliktens upprätthållande. Att hän- visa till överläggningar i stället för skadeståndssanktionen även när en avtalsstridig arbetsnedläggelse redan har brutit ut innebär egentligen ett erkännande av den olovliga strejken som påtryckningsmedel. Överlägg- ningen har sin självklara betydelse som medel att lösa konflikten. men den kan aldrig ersätta skadeståndet som sanktion mot bruten fredsplikt.

Med hänsyn till den uppgift på skadeståndssanktionen förmenas ha som medel att på arbetsmarknaden upprätthålla respekten för lag och avtal är en sådan begränsning av skadeståndsansvaret som följer av tvåhundra- kronorsregeln och av regeln i 60% tredje stycket MBL inte godtagbar. Förslaget kan därföri dessa delar inte vinna tillstyrkan från lagrådets sida.

I övrigt föranleder det remitterade förslaget inte någon lagrådets erinran i sak.

Prop. 1983/84: 165 32

När det gäller den redaktionella utformningen vill lagrådet beträffande förslaget till lag om ändring i lagen (19762580) om me(Ibestämmande i arbetslivet anföra följande. Som ett nytt andra stycke i 60% föreslås en bestämmelse om att domstolen i mål om skadestånd för arbetstagares deltagande i en olovlig stridsåtgärd skall. så snart som möjligt. 1. om arbetskonflikten ännu pågår och om domstolen finner den olovlig. ålägga arbetstagarna att återgå till arbetet. och 2. om det bedöms lämpligt för att undanröja orsakerna till arbetskonflikten. besluta att en ny överläggning enligt 435 genast efter återgång till arbetet skall tas upp under ledning av förlikningsman.

Förevarande paragraf utgör i sin gällande lydelse en renjämkningsregel i fråga om skadestånd enligt lagen. Det nya andra stycket är av annat innehåll och bryter därigenom paragrafens uppbyggnad. Det synes hellre böra ingå som ett andra stycke i 43 %. Vilken behandlar olovlig stridsåtgärd av arbetstagare.

Vad angår den föreslagna lydelsen vill det synas som om den indelning ' som vunnits genom de införda siffcrbeteckningarna inte helt motsvarar den avsedda innebörden. Lydelsen torde - med hänsyn tagen även till lagrådets förslag till lagrummets placering - böra vara att domstolen i "mål om skadestånd för arbetstagares deltagande i en olovlig stridsåtgärd skall. om arbetskonflikten ännu pågår och om domstolen finner den olovlig. så snart som möjligt 1. ålägga arbetstagarna att återgå till arbetet och 2. om det bedöms lämpligt för att undanröja orsakerna till arbetskonflikten. besluta att en ny överläggning enligt första stycket genast efter återgång till arbetet skall tas tipp under ledning av en förlikningsman.

Prop. 1983/84: 165

L.: ',.)

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-03-22

Närvarande: statsministern Palme. ordförande. och statsråden Sigurdsen. Gustafsson. Leijon. Hjelm-Wallén. Peterson. Andersson. Boström. Bod- ström. Göransson. Gradin. Dahl. Holmberg. Hellström. Wickbom

Föredragande: statsrådet Leijon

Proposition om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetsli- vet, m. m.

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande| över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet.

2. lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister.

3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 371)). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Lagrådet har lämnat förslagen om förbud mot att hålla inne intjänad lön som stridsåtgärd och om avskaffande av avdragsrätten för allmänt skade- stånd utan erinran i sak. Däremot har lagrådet riktat kritik mot det återin- förande av tvåhundrakronorsregeln som har tagits upp i förslaget till änd- ringar i 605 MBL. Kritiken går ut på att skadeståndet inte kommer att fylla sin uppgift att vara en sanktion mot fredspliktsbrott med den föreslagna begränsningen. Lagrådet har också uttalat viss kritik mot förslaget att ge arbetsdomstolen en möjlighet. att besluta om förnyade överläggningar en- ligt 435 MBL.

Jag delar inte den uppfattning som lagrådet har fört fram. Enligt min mening har lagrådet inte tillräckligt beaktat de särskilda synpunkter som måste anläggas på skadeståndets roll vid arbetstagares deltagande i olov— liga stridsåtgärder. De synpunkterna har senast utvecklats både i nya arbetsrättskommitténs betänkande och i motiven till lagrådsremissen. Inte heller kan jag ansluta mig till lagrådets synpunkter på förslaget om för-

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 23 februari 1984. 3 Riksdagen [983/84. I saml. Nr 165

Prop. 1983/84: 165 34

nyade överläggningar. Rätt tillämpad har den regeln sitt värde som ett medel att komma till rätta med sådana motsättningar på arbetsplatserna som det här gäller. Enligt mitt förslag tillkommer det arbetsdomstolen att närmare bestämmai vilka fall denna möjlighet bör utnyttjas.

Lagrådets yttrande ger alltså enligt min mening inte anledning till någon ändring i sak i förslagen. Yttrandet innehåller också ett förslag till jämk- ning av den redaktionella utformningen av förslaget till ändringar i 605 MBL. Till det ansluter jag mig. Däremot finner jag inte skäl att som lagrådet också har föreslagit flytta det föreslagna andra stycket i 605 till 43 5. Med den syn på överläggningarnas och skadeståndets roll som lagför- slaget bygger på har enligt min mening de här avsedda reglerna sin mest naturliga plats i 60 5.

Ett antal ytterligare jämkningar av rent redaktionell natur bör göras i lagtexten.

Frågan om arbetstagarnas rättsliga ansvar för fredspliktsbrott har. ut- över vad som framgår av remissen. berörts i ett antal skrivelser till rege- ringen. Dessa bör anses besvarade genom de förslag som jag nu har lagt fram.

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade förslagen.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan- den nu har lagt fram.

Prop. 1983/84: 165 35

Bilaga 1

Sammanfattningen i kommittébetänkandetl

Nya arbetsrättskommittén fick sitt uppdrag sommaren 1976. efter det att riksdagen hade beslutat om 1976 års arbetsrättsreform genom att anta lagarna (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) och (1976: 600) om offentlig anställning (LOA). Enligt direktiven skulle kom- mittén med förtur göra en allmän översyn av lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen (förtroendemannalagen. FML) i syfte att anpassa denna lag till de nya förhållanden som arbetsrättsrefor- men innebar. Därutöver skulle kommittén behandla ytterligare ett par förtursfrågor. nämligen villkoren för arbetslivsforskningen. särskilt forska- res tillträde till arbetsplatser. och rätten för anställda att delta i facklig information på betald arbetstid. Dessa förtursfrågor behandlades i delbe— tänkandet DsA 1977: 4 Fackliga förtroendemän. möten på betald arbetstid och arbetslivsforskning. Kommittén lade där fram ett förslag till en ny lag om fackliga förtroendemän m.m. som skulle ersätta 1974 års förtroende- mannalag.

Därefter inriktade kommittén sitt arbete på den i direktiven angivna uppgiften att mer allmänt följa introduktionen och tillämpningen av den nya medbestämmandelagstiftningen. I samband härmed har också vissa i direktiven särskilt omnämnda frågor behandlats.

Nya arbetsrättskommittén slutredovisar nu sitt arbete genom att lägga fram betänkandet MBL iatveekling.

Ett framträdande drag hos MBL är att många av lagens centrala regler har karaktären av ganska allmänt hållna grundregler och att lagstiftaren har förutsatt att lagens regler skall anpassas och utvecklas genom medbestäm- mandeavtal. MBL skall i egenskap av en s. k. ramlag ge de huvudsakliga utgångspunkterna för en fortsatt självständig utveckling genom förhand- lingar och avtal mellan arbetsmarknadens parter.

Redan tidigt Linder utredningsarbetet ställdes kommittén inför frågan vilka slutsatser som borde dras av att medbestämmandeavtal inte träffades i den takt och den omfattning som hade förutsatts när lagen tillkom. En huvudfråga för kommittén blev om erfarenheterna under de första åren borde tas till intäkt för förslag om ändringar i lagens grundläggande upp- byggnad eller åtminstone på vissa bestämda punkter. Kommitténs slutliga ställningstagande (se avsnitt 3.3.3) är att frågan om förändringar i MBL genom införande t.ex. av facklig vetorätt eller självbestämmanderätt på nya områden eller av medbestämmanderätt i nya former tills vidare bör få vila. Det viktigaste skälet för detta ställningstagande har varit att det efter tillkomsten av det s. k. utvecklingsavtalet mellan SAF och LO/PTK nume-

' SOU 1982: 60 s. 7—10

Prop. 1983/84: 165 36

ra finns medbestämmandeavtal för nästan hela arbetsmarknaden. Den utveckling som har inletts på grundval av de träffade medbestämmandeav- talen bör få fortgå och visa vad den kan leda till innan man överväger ytterligare lagstiftning. Ett ingripande av lagstiftaren bör komma ifråga först om ytterligare erfarenheter skulle visa att resultat inte uppnås avtals- vägen.

Ett sådant ställningstagande utesluter emellertid i och för sig inte lagänd- ringar på enskilda punkter i syfte att förbättra de gällande reglerna. utan att den grundläggande uppbyggnaden rubbas. Kommittén har också varit inne på ett antal sådana frågor. framför allt inom området för lagens regler om förhandlingsrätt och rätt till information (IO—2255 MBL). De huvudsakli- ga skälen för och emot lagändringar-inom detta område återges också i avsnitt 3.3.3. När kommittén dock slutligen har avstått från att lägga fram förslag till ändringar i och tillägg till dessa regleri MBL. har det avgörande skälet även här varit att man bör ge avtalslinjen företräde framför lagstift- ningslinjen. De lösningar eller ansatser till lösningar som finns i medbe- stämmandeavtalen på problem. som har diskuterats i kommittén. bör i första hand ges tillfälle att utvecklas i samförstånd mellan avtalsparterna. Till förmån för avtalslinjen talar inte minst sådana allmänna skäl som avtalens större smidighet och bättre anpassningsmöjligheter och deras bättre stöd hos de förhandlande och tillämpande parterna. Arbetsmarkna- dens parter är medvetna om att möjligheten till lagstiftning alltid kvarstår. därest parterna själva inte förmår finna tillfredsställande lösningar på pro- blem som är angelägna att komma till rätta med.

Det sakområde som har tilldragit sig den- största uppmärksamheten i debatten kring MBL är lagens regler om för/iamllingsriitt ()(-Iz rätt till information (10—22 55 MBL). Detta ämne har också ägnats stort utrymme i kommitténs betänkande (avsnittet 5.3). Som en bakgrund till analysen i detta avsnitt beskrivs innebörden på vissa centrala punkter av gällande rätt sådan den avtecknar sig i arbetsdomstolens praxis. Framställningen har sin tyngdpunkt i frågorna om tillämpningsområdet för den primära förhand- lingsskyldigheten enligt 11 5 MBL och om hur arbetsgivarnas skyldighet att förhandla och informera skall fullgöras. med särskild betoning på frågan när arbetsgivarens skyldighet att ta initiativet till förhandling inträder. Därefter behandlas de kritiska synpunkter och krav på förändringar som företrädare för arbetsmarknadens parter har fört fram (5.3.4). Kommittén lämnar synpunkter på alternativ som kan stå till buds om man skulle överväga att ändra lagreglcrna i syfte att tillmötesgå kritik som har förts fram från skilda häll. En tanke har varit att tillföra lagen något som skulle kunna kallas en "primär informationsrätt'" för arbetstagarna. Kommittén diskuterar också möjligheterna att utveckla eller fördjupa den primära förhandlingsrätten enligt 11.5 MBL. Några tänkbara alternativ belyses. med tonvikten på de rättsliga aspekterna. Vidare anläggs synpunkter på betydelsen av de träffade medbestämmandeavtalen utöver den diskussion

Prop. 1983/84: 165 37

som har förts i avsnitt 3.3.3. Avsnitt 5.3 ägnas slutligen åt frågan hur- medbestämmandet utövas på lokal nivå.

Ett ämne som inte minst i den fackliga debatten har tilldragit sig ökat intresse i takt med den fortgående koncentrationsprocessen i näringslivet är frågan om f("irlzarzdlingsrt'itt och rätt till information i koncerner. Det har från skilda håll anförts att det är en brist i M-BL att dess tillämpningsområ- de är begränsat till frågor somjuridiskt sett rör förhållandet mellan arbets- givare och arbetstagare. Krav har rests på en utvidgning av främst reglerna om förhandlingsrätt och rätt till information till att gälla även i förhållandet mellan arbetstagarorganisationerna i koncernens dotterföretag och koncer- nens ledning. Kap. 6 i kommitténs betänkande innehållcr en i huvudsak rättslig översikt av problemen kring en sådan utvidgning. [ sammanhanget berörs också en annan omdebatterad fråga. nämligen de anställdas rätt'till förhandling eller samråd i samband med företagsöverlåtelser. En lösning av koncernfrågan innebär också att arbetstagarinllytandet vid företags- överlåtelser stärks. När en överlåtelse sker inom eller mellan koncerner eller i varje fall med ett koncernföretag som säljare eller köpare. skulle regler om medbestämmanderätt i koncerner komma att omfatta även så- dana transaktioner.

Eftersom kommitténs förord för avtalslinjen framför lagstiftningslinjen gör sig gällande med särskild styrka i koncernfrågan. har kommittén inte ansett sig ha anledning att mer i detalj utveckla synpunkter och övervägan- den kring tänkbara vägar mot en vidgning av MBL: s förhandlings- och informationsrättsregler till koncerner. Kommitténs betänkande innehåller därför i koneernavsnittet en översiktlig redovisning. som närmast kan karakteriseras som en probleminventering.

Kommittén har också som ett led i sin uppgift att följa upp arbetsrättsre- formen tagit upp problem som möter vid tillämpning av MBL:s regler inom den (Wåentliga sektorn av arbetsmarknaden. Kap. 7 innehåller en redogörelse för de hithörande frågeställningarna. med särskild betoning på tillämpningen av reglerna om förhandlingsrätt och rätt till information. Här återges några av de huvudsakliga synpunkter som har förts fram i debatten kring de statligt och kommunalt anställdas rätt till medbestämmande. dock utan att kommittén för egen del drar några slutsatser eller för fram några förslag till ändringar.

Det råderi huvudsak enighet om att i:etorättsreglerna i 38—4055 MBL . har varit ett värdefullt medel för att komma till rätta med missförhållanden som kan uppkomma i samband med utlämnande av arbete på entreprenad o.dyl. Emellertid har det -i debatten från några håll gjorts gällande att vetorättsreglerna är behäftade med vissa svagheter från rättssäkerhetssyn- punkt. Den bristande rättssäkerheten skulle närmast ligga i att reglerna inte ger den entreprenör som blir anklagad för att söka kringgå gällande regler någon möjlighet att för—svåra sig inför de parter som förhandlar enligt 385 eller inför den arbetstagarpart som utövar vetorätt enligt 39 5. 1 avsnitt

Prop. 1983/84: 165 38

5.5 behandlas vetorättsreglerna mot bakgrund bl. a. av dessa synpunkter och där berörs också vissa lagändringsförslag som har väckts. Kommittén har dock stannat för att inte heller på detta område föreslå några ändringar i MBL. Kommittén har däremot velat fästa uppmärksamheten vid en del praktiska rättstillämpningsproblem i samband med den fackliga vetorätten. Utvecklingen på entreprenadområdet hör till de frågor som SAF. LO och PTK har åtagit sig att aktivt följa i rådet för utvecklingsfrågor.

På det vidsträckta området fackliga stridsåtgärder (avsnitt 5.6) har kommittén inte sett som sin uppgift att göra någon förnyad grundlig ge- nomgång av rättsreglerna. En av orsakerna till detta är att det efter beslut av regeringen pågår en särskild kartläggning av de rättsliga aspekterna på arbetskonflikter. Nya arbetsrättskommittén har i stället valt att ta upp några avgränsade frågor mot bakgrunden av gjorda erfarenheter och den debatt som har förts. inte minst efter de senare årens arbetsmarknadskon- flikter. "Dessa frågor är innehållande av intjänad lön såsom stridsåtgärd vid arbetskonflikt, avskedande vid olovlig strejk'och stridsåtgärder med inter- nationell bakgrund. I den första av dessa frågor har en majoritet inom kommittén föreslagit ett tillägg till 41 & MBL genom vilket det blir otillåtet att vid arbetskonflikt hålla inne lön som arbetstagarna har tjänat in och som förfaller till betalning under konflikten. [ övrigt föreslås inte några lagstiftningsåtgärder inom detta område. Kommittén har vidare mer all- mänt belyst frågan om arbetsgivarnas lockouträtt. närmast med anledning av att den har aktualiserats i ett par riksdagsmotioner. Avsikten med redogörelsen i detta ämne har endast varit att ange några hållpunkter för fortsatt diskussion utan att tränga så djupt in i ämnet som skulle krävas, om man ville överväga ändringar av gällande rätt.

De föreningsrättsliga reglerna i 1936 års lag om förenings- och förhand- lingsrätt (FFL) fördes i princip oförändrade över till 7-9åå MBL. Under förberedandet av MBL väcktes emellertid frågorna om skydd för den s.k. negativa föreningsrätten och om föreningsrättsskydd för urbetsm'ikande. bl.a. i form av riksdagsmotioner. Ämnet hade ingående behandlats i den förra arbetsrättskommitténs betänkande. Riksdagen uttalade sig för att frågorna borde ytterligare övervägas. varpå regeringen uppdrog åt nya arbetsrättskommittén att ånyo ta upp dem till behandling. Resultatet av kommitténs överväganden redovisas i kap. 8. Kommittén belyser på nytt problemen på detta område bl. a. mot bakgrunden av en förnyad enkätun— dersökning om bruket av s. k. organisationsklausuler i kollektivavtal. Kommittén fmneri likhet med den förra arbetsrättskommittén att det inte finns anledning att föreslå lagregler som tar sikte på den negativa före- - ningsrätten och föreningsrättsskyddct för arbetssökande. Vad gäller att- vändningen av s.k. organisationsklausuler i kollektivavtal understryker kommittén betydelsen av att facklig anslutning skall vara frivillig och bero av den enskildes bestämmanderätt. Detta ställningstagande innebär emel- lertid inte att kommittén vill förorda ett lagfäst förbud mot organisations-

Prop. 1983/84: 165 39

klausuler. I kap. 8 berörs vidare frågan om bevisbördan i föreningsrätts- mål.

1 särskilda avsnitt redovisas slutligen tämligen översiktligt vissa rättsliga problem kring lagens tillämpningsmnråde och undantaget [ 2.6 MBL för bl.a. opinionsbildande och kooperativ verksamhet (5.l),förlzållandet till vissa andra lagar (5.2), det fackliga talkningsft'ireträdet i vissa tvister (5.4) samt skadestånd och andra påföljder (5.7). I det sistnämnda avsnittet behandlas bl.a. frågan om den s.k. tvåhundrakronorsregeln vid olovlig arbetskonflikt. En majoritet i kommittén föreslår att den regeln skall åter- införas genom ett tillägg till 60.5 MBL. [ kap. 9 redovisas några synpunkter på arbetsdamstolens rättstillämpning och den i direktiven nämnda frågan om s.k. negativ reglering i kallektivax-Tal. De båda lagförslagen har tagits in i kap. 10. Till betänkandet har fogats reservationer och särskilda yttran— den.

Prop. 1983/84: 165 40

Bilaga 2

Lagförslagen i kommittébetänkandet

41 & Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal får icke vidtaga eller deltaga i arbetsinställelse (lockout eller strejk). blockad. bojkott eller annan därmedjämförlig stridsåtgärd. om avtalet har ingåtts av organisation och denna ej i behörig ordning har beslutat åtgärden. om åtgärden strider mot bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal eller om åtgärden har till ändamål

!. att utöva påtryckning i tvist om kollektivavtals giltighet. bestånd eller rätta innebörd eller i tvist huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller mot denna lag.

2. att åstadkomma ändring i avtalet,

3. att genomföra bestämmelse. som är avsedd att tillämpas sedan avtalet har upphört att gälla. eller

4. att stödja annan. när denne icke själv får vidtaga stridsåtgärd. Första stycket utgör ej hinder för arbetstagarorganisation att i behörig ordning besluta blockad för att utverka betalning av klar och förfallen fordran på lön eller på annan ersättning för utfört arbete.-

Om en arbetstagare harfordran på lön eller annan ersättning för utfört arbete, ger en *strejk eller annan stridsåtgärd som arbetstagaren deltar i inte arbetsgivaren rätt att betala fi'trdringen senare än på förfallodagen. Uppskjuter arbetsgivaren ändå betalningen med anledning av stridsåtgär- den. är detta en olovlig stridsåtgärd av arbetsgivaren. Arbetsgivaren ji'ir inte heller som en egen stridsåtgärd mot dem som har en sådan fordran. eller som ett led i en sådan stridsåtgärd. nppskjata betalningen till efter förfallodagen. Dessa bestämmelser giiller vare sig arbetsgivaren är batt- den av kollektivavtal eller ej. 605 Är någon skadeståndsskyldig enligt denna lag. kan skadeståndets belopp nedsättas i förhållande till vad som annars skulle ha utgått. om det är skäligt med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld. den skadeli- dandes förhållande i avseende på tvisten. skadans storlek ijämförelse med den skadevållandes tillgångar eller omständigheterna i övrigt. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan också medges.

Vid bedömande enligt första stycket av arbetstagares skadeståndsskyl- dighet för deltagande i olovlig stridsåtgärd skall särskild hänsyn tagas till omständigheter. som har framkommit vid överläggning enligt 43 å. och verkningarna av överläggningen.

Enskild arbetstagare katt ej i något fall ådömas skadestånd med högre belopp än två/tundra kronor.

Prop. 1983/84: 165 '- 41 Bilaga 3

ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET Beredningsgruppen för arbetsrättsfrågor

Skattereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga skadestånd

1 Inledning

I denna promemoria behandlas skattereglernas tillämpning på vissa ar- betsrättsliga skadestånd. Vad som i första hand berörs är arbetsgivarnas rätt att göra avdrag vid taxeringen för allmänt skadestånd som har utbeta- lats till en enskild arbetstagare eller till en facklig organisation. Även frågan om skyldigheten för enskilda att erlägga-skatt för sådana ersättning- ar berörs. Promemorian bygger till stor del på nya arbetsrättskommitténs behandling av ärendet. se kommitténs slutbetänkande SOU l982:60 MBL i utveckling (s.226 foch s. 232 0. Detta material biläggs denna promemoria som bilaga nr 11 .

2 Bakgrund

Det arbetsrättsliga sanktionssystemet bygger nästan uteslutande på an- vändningen av skadestånd som sanktion. Man brukar tala om två typer av skadestånd nämligen ekonomiskt skadestånd och - med en numera hävd- vunnen arbetsrättslig term - allmänt skadestånd. Med ekonomiskt skade- stånd avses ersättning för den ekonomiska förlust som har uppstått på grund av brott mot lag eller kollektivavtal. Syftet med det allmänna skade- ståndet är bl.a. att inskärpa vikten av att lag och avtal följs. den s.k. preventiva'funktionen. I lagstiftningen uttrycks saken på lite olika sätt. I 55 5 lagen (19761580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) talas om att man vid bestämmande av om en skada har uppkömmit skall ta hänsyn även till en parts intresse av att lagens eller ett kollektivavtals bestämmel- ser iakttas och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Enligt 38 å andra stycket lagen (l982: 80) om anställningsskydd (LAS) kan skadestånd avse den kränkning som ett brott mot lagen innebär. Tanken att det är fråga om en kränkning anknyter till det föreställningssätt som är det vanliga när man 'söker grunden för en rätt till s.k. ideellt skadestånd. Från synpunkten att det allmänna skadeståndet har en preven- tiv funktion liknar det ett bötesstraff. En skillnad är emellertid att böter skall erläggas till statskassan medan skadeståndet skall betalas till den som har lidit skada.

' Här utesluten.

Prop. 1983/84: 165 42

Fråganom skattereglernas tillämpning på de arbetsrättsliga skadestån- den gäller i första hand de allmänna skadestånden. Att ekonomiskt skade- stånd är skattepliktigt hos arbetstagaren och får dras av i arbetsgivarens deklaration är allmänt godtaget.

De hithörande skatterättsliga reglerna har följande huvudsakliga inne- håll. Enligt 20 å kommunalskattelagen (1928: 370) (KL)'skall. vid beräk- ning av inkomsten från särskild förvärvskälla, från bruttointäkterna i för- värvskällan avräknas alla omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande. Denna huvudregel kompletteras av bestämmelser om vilka kostnader som inte är avdragsgilla. Till sådana kostnader räknas. förutom den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter. bl.a. avgifter som utgår enligt lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.. enligt lagen om felparkeringsavgift och enligt lagen om överlastavgift. Däremot är miljöskyddsavgift som" kan utdömas vid över- trädelse av miljöskyddslagen avdragsgill. prop. 1980/81 : 92 s. 59,jfr s. 138. Övertidsavgiften enligt 26? arbetstidslagen (1982: 673) är inte avdragsgill (prop. 1981/82: 154 s. 12 och 53). Detsamma gäller restavgifter. skattetill- lägg. förseningsavgifter och indrivningsavgifter. Inte heller böter och viten är avdragsgilla. Dessa båda påföljder finns inte uppräknade bland de sär- skilt angivna. icke avdragsgilla kostnaderna i 205 KL men anses liksom dessa utgöra rent personliga utgifter för vilka avdrag inte medges. Det bör understrykas att avdragsförbudet gäller ävch om det brott eller den förseel- se som föranlett kostnaden resulterat i skattepliktig intäkt eller kan sägas ha utgjort en normal företeelse i rörelse. Advokat-. rättegångs- och liknan- de kostnader är avdragsgilla endast om de utgör kostnader för att förvärva eller bibehålla skattepliktiga intäkter eller för att nedbringa avdragsgilla kostnader. Kostnader för tvist om förvärvskälla är således inte avdrags- gilla. Skadestånd på grund av avtalsbrott hari praxis ansetts utgöra drift- kostnad i praktiskt taget varje fall där skadeståndet utgått på grund av brott mot ett i förvärvsverksamheten ingånget avtal.

Utgångspunkten för diskussionen om de allmänna skadestånden är två pleniavgöranden i regeringsrätten. Det ena (.RÄ 1980 I: 12) gällde-frågan om en arbetsgivare skulle ha rätt att göra avdrag för ett allmänt skadestånd som hade betalats till en facklig organisation för brott mot reglerna i'38 & MBL om förhandlingsskyldighet i samband med entreprenader. Regerings- rätten beslutade med 20 röster mot 4 att medge avdrag. Majoriteten mena- de att skadeståndet var att anse som en omkostnad i arbetsgivarens rörel- se. Pä grund härav och då skadeståndet inte omfattades av de undantag som finns i 20 å andra stycket KL var skadeståndet avdragsgillt. De fyra ledamöter som var av skiljaktig mening framhöll, att" skadeståndet hade till uppgift att inskärpa nödvändigheten av att arbetsgivare iakttar den för- handlingSSkyldighet som MBL föreskriver. Det kunde inte anses utgöra ett normalt led i arbetsgivarens verksamhet att han sätter sig över eller för- summar denna skyldighet. Skadeståndet kunde därför inte anses vara en

Prop. 1983/84: 165 _ 43

sådan driftkostnad som enligt 29 %$ 1 mom. KL får dras av från bruttointäkt av rörelse. Inte heller på annan grund menade minoriteten att skadeståndet kunde anse avdragsgillt.

Anledning finns inte att anta annat än att även allmänna skadestånd som utbetalas till arbetstagare är avdragsgilla hos arbetsgivaren.

Det andra målet (RÅ 1980 I: 10) gällde beskattningen av ett allmänt skadestånd som hade utgått till en arbetstagare för en upppsägning som stred mot reglerna om saklig grund i LAS. 20 ledamöter av 24 förklarade att det allmänna skadeståndet var att hänföra till inkomst av tjänst och att det inte förelåg någon grund för att undanta beloppet från beskattning. De fyra reservanterna konstaterade att beloppet utgjorde gottgörelse för sådan skada av annan än rent ekonomisk betydelse som avses i 38.5 tredje stycket LAS (1974 års lag). Eftersom skadestånd av detta slag har ett övervägande preventivt syfte. menade de att det inte kunde hänföras till inkomst av tjänst. Skadeståndet var enligt deras mening inte heller på annan grund skattepliktigt för den skadeståndsberättigade.

[ två motioner till riksdagen (1980/811344 och 1529) har yrkats att ("I)-'- dragsrätten för de allmänna skadestånden skall avskaffas. Motionerna behandlades i skatteutskottet (SkU 1980/81 : 55) som inhämtade ett yttran- de från arbetsmarknadsutskottet (AU 1980/81:6y). Arbetsmarknadsut- skottets majoritet ansåg att arbetsdomstolen har möjlighet att väga in de skattemässiga effekterna i skadeståndsbedömningen och därigenom upp- rätthålla det allmänna skadeståndets preventiva funktion. Man hänvisade också till att frågan behandlades av nya arbetsrättskommittén och av- styrkte motionerna. Reservanterna tillstyrkte motionerna och menade att arbetsrättliga skadestånd bör behandlas på samma sätt som böter och viten.

Riksdagen avslog motionerna.

En motion med samma yrkande om slopande av avdragsrätten som i de tidigare nämnda motionerna avslogs med en liknande motivering året därpå(mot. 1981/82: 1624. SkU l98l/82:65).

Som tidigare har framgått har nya arbetsrättskommittén behandlat spörsmålet i slutbetänkandet (SOU 1982: 60) MBL i utveckling. Kommit- tén anför bl. a. följande (betänkandet s. 232).

På fackligt håll har man reagerat starkt mot de båda regeringsrättsavgö- randena. Ett huvudargument har varit det som också framfördes av dom- stolens minoritet och som går ut på att det är främmande. för att inte säga stötande. att betrakta ett allmänt skadestånd för åsidosättande av arbets- rättslig lag eller kollektivavtal som ett slags normal kostnad i den skade- ståndsskyldiges rörelse. Med det betraktelsesättet har man enligt facklig uppfattning missförstått det allmänna skadeståndets karaktär och förbisett dess släktskap från vissa synpunkter med böter och icke avdragsgilla viten och andra avgifter. Synsättet medför risk för att det allmänna skadestån- dets uppgift förfelas. Det är. sägs det vidare. viktigt att lika fall behandlas lika och det är i varje fall olämpligt att ett utdömt skadestånd får olika reell

Prop. 1983/84: 165 44

effekt beroende t.ex. på vilken form en verksamhet bedrivs i och vilka faktiska avdragsmöjligheter som föreligger med hänsyn till ett företags ekonomiska resultat och ställning.

Från arbetsgivarsidan invänds bl. a. att det enligt stadgad och oomstridd praxis i övrigt medges avdrag för skadestånd. avtalsviten o.d. i anledning av ett företags åsidosättande av förpliktelser enligt ett i verksamheten träffat avtal. Någon anledning att principiellt se saken annorlunda i det här aktuella sammanhanget finns inte. Det bör enligt denna ståndpunkt beak- tas att det arbetsrättsliga allmänna skadeståndet ofta döms ut som en påföljd för ett förbiseende eller en ganska utsäktlig felbedömning. något som understryker släktskapen med andra former av kontraktuella skade- stånd och avdragsgilla viten.

De olika synsätt som vi här översiktligt har beskrivit har getts till känna även vid de diskussioner som har förts inom vår kommitté. Någon gemen- sam uppfattning har vi inte uppnått. Vi har emellertid inte funnit anledning att ställa frågan på sin spets genom omröstning inom kommittén. eftersom i alla händelser en ändring i fråga om behandlingen av allmänna skadestånd vid taxeringen bör föregås av ett skatterättsligt och tekniskt föreberedel- searbete som det inte ligger inom ramen för vårt utredningsuppdrag att utföra. För vår del finner vi bara skäl att tillägga att det torde vara att ta för lätt på saken att hänvisa till att det linns möjlighet för tingsrätterna och arbetsdomstolen att vid utmätande av allmänna skadestånd i arbetsrätts- liga tvister ta hänsyn till skatteeffekterna. Någon möjlighet att göra detta på annat än ett synnerligen schablonartat sätt torde i realiteten inte finnas.

Sedan nya arbetsrättskommittén avlämnat sitt slutbetänkande har frågan om avdragsrätten behandlats ytterligare engång av riksdagen (mot. 1982/83: 866. SkU 1982/83: 35). Utskottets majoritet framhöll att det primä- ra syftet med det allmänna skadeståndet var att upprätthålla respekten för lag och avtal (den preventiva funktionen). Mot den bakgrunden ansåg utskottet det knappast rimligt att ett arbetsrättsligt skadestånd skulle ha karaktären av en driftkostnad. som i sin helhet är avdragsgill vid taxering. Det vore enligt utskottet naturligare att jämställa sådant skadestånd med sanktionsavgifter vilka enligt 20 å KL utgör en inte avdragsgillkostnad i förvärvskälla. Motionen avslogs emellertid med hänvisning till att frågan behandlas i arbetsmarknadsdepartementet av beredningsgruppen för vissa arbetsrättsliga frågor. Minoriteten ansåg det naturligt att anse ett arbets- ' rättsligt skadestånd liksom andra skadestånd som en avdragsgill driftkost- nad och avstyrkte motionen på den grunden. Riksdagen avslog motionen med den av utskottsmajoriteten angivna motiveringen.

3 Principiella utgångspunkter fören eventuell lagändring

Huvudsyftet med de allmänna skadstånden på det arbetsrättsliga fältet är att upprätthålla respekten för lag och avtal. I flertalet fall täcks ekono- misk förlust av ett särskilt ekonomiskt skadestånd. Därigenom har det allmänna skadeståndet ett väsentligt gemensamt drag med den straffrätts-

Prop. 1983/84: 165 45

liga sanktionen böter. nämligen att det är den preventiva funktionen hos påföljden som är den i praktiken betydelsefulla. Detta är utgångspunkten för den kritik som från arbetstagarhåll har riktats mot det nuvarande rättsläget enligt vilket ett allmänt skadestånd som av arbetsgivaren utbeta- las till enskilda arbetstagare eller till en facklig organisation får dras av vid taxeringen. Särskilt när skadeståndet är en påföljd för en lagöverträdelse ter det sig enligt kritiken främmande att ett avdrag skall få göras i den försumliges deklaration.

Även från andra utgångspunkter ter sig avdragsrätten problematisk. Vid bestämmande av allmänt skadestånd på det arbetsrättsliga fältet tar nämli- gen domstolarna allmänt sett inte hänsyn till företagens ekonomiska ställ- ning. Detta innebär med den nuvarande tolkningen av de skatterättsliga reglerna. såsom påpekas i betänkandet MBL i utveckling. att den reella effekten av skadeståndspåföljden blir beroende bl.a. av den form som verksamheten bedrivs i och av vilka faktiska avdragsmöjligheter som föreligger med hänsyn till ett företags ekonomiska resultat och ställning. Det räcker här med att erinra om att avdragsrätt över huvud inte förekom- mer i vissa verksamheter. bl.a. hela den offentliga sektorn. Den skillnad som sålunda finns i fråga om sanktionens ekonomiska effekt kan inte förenas med grundsatsen att ipåföljdshänseende lika fall bör behandlas lika. Såsom nya arbetsrättskommittén har påpekat (betänkandet s. 233) torde detta problem inte kunna lösas genom att domstolarna ändrar sin praxis vid bestämmande av allmänna skadestånd på det arbetsrättsliga fältet genom att ta hänsyn till skatteeffekterna. Förutom att en sådan lösning skulle innebära ett avsteg från den tidigare nämnda och sedan länge av arbetsdomstolen tillämpade principen att allmänna skadestånd skall utmålas utan hänsyntagande till den skadeståndsskyldiges ekonomiska bärkraft. skulle ett beaktande av skatteeffekterna endast kunna ske på ett synnerligen schablonartat sätt.

[ åtskilliga fall. kanske främst då fråga är om sådana brott mot den arbetsrättsliga lagstiftningen som anger den enskilda arbetstagarens rättig— heter. kommer ett ekonomiskt skadestånd att neutralisera den eventuella vinst som förfarandet kan ha medfört för arbetsgivaren. När det gäller att bestämma storleken av skadeståndet för brott mot de förstärkta rättigheter som tillerkändes arbetstagarna och deras fackliga organisationer genom MBL. främst för brott mot den grundläggande regeln om primär förhand— lingsskyldighet. finns emellertid inte denna möjlighet. Men även här gäller som en viktig princip att det inte i något fall skall te sig lönsamt för en arbetsgivare att sätta arbetstagarnas rätt åt sidan till förmån för andra intressen (prop. l975/76:105. bilaga l. s. 382). Uppstår exempelvis en ekonomisk vinst för arbetsgivaren genom att denne underlåter att fullgöra sin primära förhandlingsskyldighet. skall detta beaktas vid bestämmande av det allmänna skadeståndet. Skadeståndet skall således här utom annat. neutralisera den ekonomiska fördelen. Detta skulle i och för sig kunna

Prop. 1983/84: 165 46

sägas tala för ett bibehållande av avdragsrätten. eftersom vinsten är be- skattningsbar hos arbetsgivaren. (Jfr de överväganden som har gjorts i fråga om vattenföroreningsavgiftens behandling i skattehänseende. prop. 1982/83: 87 s. 35). Å andra sidan är detta syfte med det allmänna skadestån- det vid brott mot den primära förhandlingsskyldigheten detsamma som syftet med övertidsavgift enligt arbetstidslagen (prop. l981/82: 154 s. 77). En sådan avgift är inte avdragsgill och det finns inget som talar för att man skattemässigt bör se olika på sanktioner inom det arbetsrättsliga fältet som har samma eller liknande funktioner.

Den invändning som arbetsgivarsidan har gjort mot ett slopande av avdragsrätten är av rättslig natur och går ut på att det enligt stadgad och oomstridd praxis i övrigt medges avdrag för skadestånd. avtalsvitcn o.d. i anledning av ett företags åsidosättande av förpliktelser enligt ett i verksam- heten träffat avtal. De allmänna skadestånden bör enligt detta synsätt betraktas på samma sätt. Man kan emellertid fråga sig om en sådan jämförelse är rimlig när fråga är 'om brott mot centrala bestämmelser. såsom kravet på saklig grund för uppsägning. intresset av att föreningsrät- ten skall lämnas okränkt eller att arbetstagarna genom sina organisationer skall garanteras information om och inflytande över arbetsgivarens verk- samhet. ] dessa fall är det ju fråga om rena lagbrott. även om det ibland måste finnas ett avtal som utgångspunkt.

De fall där jämförelsen har störst fog för sig synes vara när allmänt skadestånd döms ut för brott mot kollektivavtal. Men även här kan invän- das att utgångspunkten är ett samhällsintresse som har tagit sig uttryck i en lagregel om skadestånd. här i syfte att garantera att kollektivavtalen hällsi helgd för att kunna tjäna som den garanti för arbetsfreden under deras giltighetstid som utgör grundstenen för den kollektiva arbetsrätten. 'Till skillnad från kontraktuella skadestånd och avtalsvitcn har det allmänna skadeståndet för ett kollektivavtalsbrott principiellt inte till uppgift att täcka en ekonomisk förlust. inte ens som en schablonmässig ersättning för sådan skada. Det allmänna skadeståndet har även på detta område en renodlad preventiv funktion och skall. om parterna inte kommer överens. till sin storlek bestämmas av domstol.

Det har även riktats viss kritik mot den beskattning av det allmänna skadeståndet som sker hos mottagaren. Här har emellertid inte anförts samma principiella skäl av arbetsrättslig natur för en förändring som för ett slopande av avdragsrätten. Att vissa ideella skadestånd. t.ex. för sveda och värk vid kroppsskada. inte anses utgöra skattepliktiga inkomster torde inte vara ett tillräckligt skäl för att avskaffa skatteplikten för allmänna skadestånd på det arbetsrättsliga fältet. Här skall endast erinras om att det finns avsevärda skillnader mellan dessa typer av skadestånd. såväl i fråga om de rättsliga utgångspunkterna för skadestånden som när det gäller ersättningarnas storlek. lnte heller finns det från skatterättslig synpunkt i övrigt några principiella skäl för en förändring. Visserligen kan en lagänd-

Prop. 1983/84: 165 47

ring som innebär att avdragsrätt inte längre föreligger för allmänna skade- stånd medföra. att det hOs vissa arbetsgivare kan uppkomma ett intresse att förvandla det som eljest skulle vara att betrakta som allmänt skade- stånd till ekonomiskt skadestånd. Det kan inte uteslutas att enskilda ar- betstagare skulle vilja medverka i ett sådant arrangemang. i vart fall om såväl det allmänna som det ekonomiska skadeståndet beskattades hos dem. Arbetsgivare och arbetstagare skulle så att säga kunna "dela på vinsten". Den risken skulle av naturliga skäl föreligga bara i fall där skadeståndet bestäms utom rätta. I de allra flesta fallen torde emellertid överenskommelser om arbetsrättsliga skadestånd ske under medverkan av någon av arbetsmarknadens parter. Detta får antas i regel vara en tillräck- lig garanti för att fördelningen mellan allmänt och ekonomiskt skadestånd sker på ett riktigt sätt. Skattefrihet för allmänna skadestånd skulle å andra sidan öppna möjlighet för mindre nogräknade arbetsgivare att slussa ut Obeskattade förmåner till sina anställda.

Mot bakgrund av vad som nu har sagts synes skattefrihet för allmänna skadestånd inte böra ytterligare övervägas. De tidigare redovisade skälen talar däremot för att avdragsrätten slopas. Vill man göra detta bör tillväga- gångssättet vara att tillföra undantagskatalogen i 20 å andra stycket KL en regel om att avdrag inte får göras för allmänna skadestånd som utgår enligt bestämmelser i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Uttrycken "allmänt ska- destånd” och- "den arbetsrättsliga lagstiftningen" torde vara tillräckligt avgränsade för att inte vålla några tillämpningsproblem.

För att undvika problem i samband med ett slopande av avdragsrätten bör en eventuell lagstiftning få effekt endast på skadestånd som utges efter ikraftträdandet.

4 Förslag till _ Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrivs att 20 & kommunalskattelagen (19281370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 ?å'

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibe- hållande avräknas från samtliga intäkteri pengar eller pengars värde (brut- tointäkt).som har influtit i förvärvskällan ttnder beskattningsåret. Att kon- cernbidrag. som inte utgör sådan omkostnad. ändå skall avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 ä 3 mom.

Avdrag får inte göras för: den Avdrag får inte göras för: den skattskyldiges levnadskostnader skattskyldiges levnadskostnader

* Senaste lydelse enl. prop. |983/84: 68, SkU 16. rskr 106.

Prop. 1983/84: 165 Nuvarande lydelse

och därtill hänförliga utgifter. så- som vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk ut- betalning till person i sitt hushåll:

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefri enligt 19 å:

värdet av arbete. som i den skatt- skyldiges förvärvsverksamhet ut- förts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyl- diges barn som ej fyllt 16 är: fyllt 16 år:

ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans för- värvsverksamhet:

svenska allmänna skatter: kapitalavbetalning på skuld: avgift enligt 8 kap. studiestödsla- gen (1973: 349):

avgift enligt lagen (l972:435) om överlastavgift: avgift enligt lagen (l976:666) om påföljder och ingri- panden vid olovligt byggande m.m.:

avgift enligt 99 a :$ utlänningsla— gen (1980: 376):

avgift enligt 26 & arbetstidslagen (19821673):

straffavgift enligt 8 kap. 7 & tred- je stycket rättegångsbalken:

belopp. för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75å tipp- bördslagen (1953z272) eller för vil- ket betalningsskyldighet föreligger på grund av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982: 1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet be- träffande vissa uppdragsersättning- ar:

.avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift:

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978: 268):

' 48 Föreslagen lydelse

och därtill hänförliga utgifter. så- som vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk ut- betalning till person i sitt hushåll:

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefri enligt 19 &:

värdet av arbete. som i den skatt- skyldiges förvärvsverksamhet ut- förts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyl- diges barn som ej fyllt 16 är: fyllt 16 ar:

ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans för- värvsverksamhet:

svenska allmänna skatter: kapitalavbetalning på skuld: avgift enligt 8 kap. studiestödsla- gen (1973: 349):

avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift: avgift enligt lagen (1976: 666) om påföljder och ingri— panden vid olovligt byggande m. m.;

avgift enligt 99 a & utlänningsla— gen (1980: 376):

avgift enligt 26 & arbetstidslagen (19822673):

allmänt skadestånd som utgår! med stöd ut' arbetsrättslig lagstift- ning:

straffavgift enligt 8 kap. 7 & tred- je stycket rättegångsbalken:

belopp. för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 755 upp- bördslagen (1953: 272) eller för vil- ket betalningsskyldighet föreligger på grund av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982: 1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet be— träffande vissa uppdragsersättning- ar: ' avgift enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift:

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978: 268):

Prop. 1983/84: 165

Nuvarande lydelse

vattenföroreningsavgift enligt la- gen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg:

ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant statligt bi- drag som avses i punkt 7 av anvis- ningarna till 24 s:

kapitalförlust m.m. i vidare mån än som får ske enligt 36 &.

(Se vidare anvisningarna)

49 Föreslagen lydelse

vattenföroreningsavgift enligt la- gen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg:

ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant statligt bi- drag som avses i punkt 7 av ant/is- ningarna till 24 &:

kapitalförlust m.m. i vidare mån än som får ske enligt 36 &.

(Se vidare anvisningarna)

Denna lag träder i kraft 0000-00-00 och tillämpas på skadestånd som utges efter ikraftträdandet.

4 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 165

Prop. 1983/84: 165 50

Bilaga 4

Sammanställning av remissyttrandena

Efter remiss. avseende betänkandets lagförslag om förbud mot innehål- lande av intjänad lön såsom stridsåtgärd samt den s. k. tvåhundrakronors- regeln. har yttranden avgetts av statens arbetsgivarvcrk (SAV). universi- tets- och högskoleämbetet. arbetsdomstolen (AD). lLO—kommittén_ Svea hovrätt, arbetslivscentrum. Svenska kommunförbundet. Svenska arbetsgi- vareföreningen (SAF). Tidningarnas arbetsgivareförening. Kooperatio- nens förhandlingsorganisation (KFO). Arbetsgivar'föreningen för samfällt ägda företag och organisationer (SFO). SHIO-Familjeföretagen. Landsor- ganisationen i Sverige (LO). Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Centralorganisationen SACO/SR. Sveriges arbetsledareförbund (SALF). Sveriges arbetares centralorganisation (SAC) och Svenska hamnarbetar- förbundet.

Yttranden har överlämnats av universitets- och högskoleämbetet från universitetet i Stockholm. dejuridiska fakultetsnämnderna vid universite- ten i Stockholm. Uppsala och Lund samt samhällsvetenskapliga fakultets- nämnden och institutionen för handelsrätt Vid Lunds universitet. Arbets- livscentrum har till sitt yttrande fogat ett utlåtande av professor Sten Edlund.

Tvåhundrakronorsregeln

Förslaget att återinföra en begränsning av den enskilde arbetstagarens skadeståndsansvar vid olovliga stridsåtgärder tillstyrks av LO. TCO. SALF och SAC.

LO anför följande.

Det är LO:s bestämda uppfattning att ingångna kollektivavtal skall hållas och respekteras. Det är en grundläggande princip i det svenska förhandlingssystemet. Otillåtna avsteg från ingångna kollektivavtal bety— der att överträdelser mot lag och avtal föreligger. Skadeståndspåföljden för enskilda arbetstagare har främst till uppgift att markera och stryka under en otillåten handlings rättsstridighet. LO instämmer i utredningens upp- fattning att lösningar på otillåtna arbetskonflikter i första hand och i det längsta skall lösas med andra medel än skadeståndspåföljder. Det är till- räckligt för att markera skadeståndspåföljdens funktion att stryka under en handlings rättsstridighet att begränsa det personliga skadeståndsansvaret till tvåhundra kronor vid otillåtna arbetskonflikter.

KF 0 anser att den enskilde arbetstagaren bör befrias från skadestånds- skyldighet vid olovliga stridsåtgärder och anför följande.

Prop. 1983/84: 165 Sl

Vid en av arbetstagare olovligen vidtagen stridsåtgärd är arbetsgivarens primära ambitioner givetvis inriktade på att få stridsåtgärden att upphöra snarast möjligt. Om arbetsgivaren gemensamt med arbetstagarorganisatio- ncn inte omedelbart lyckas härmed är det väsentligt för arbetsgivaren att snabbt erhålla domstolsutslag angående stridsåtgärdernas rättsstridighet. Ett snabbt domstolsutslag med förordnande om stridsåtgärdens upphöran- de utgör enligt KFO: s mening — mot bakgrund av den allmänna uppfatt- ningen angående skadeståndets ändamål — en tillräcklig reaktion för att uppnå det av lagstiftaren angivna ändamålet. Vad nu sagts sammanhänger även med de möjligheter som enligt lagen om anställningsskydd kan före- ligga för arbetsgivaren att efter domstolsutslag skilja i konflikten deltagan- de arbetstagare från anställningen. sedan alla rimliga möjligheter att bi- lägga kontlikten tagits till vara.

Om arbetstagares skadeståndsskyldighet i nu aktuellt hänseende bort- faller har arbetsgivaren att vid domstol yrka fastställelse att stridsåtgärdcn är olovlig samt att domstolen förordnar om dess upphörande. Sådant yrkande torde normalt medges av svarandesidan. varför målet snabbt kan företagas till avgörande utan föregående huvudförhandling. Den i samman- hanget nu vanliga omgången med prövning av yrkande om interimistiskt förordnande undvikes därmed. Vidare torde många av de praktiska pro- blem som normalt uppkommer i mål med ett stort antal svaranden bort- falla.

Med hänvisning till vad ovan anförts förordar KFO att enskild arbetsta- gare befrias från skadeståndsskyldighet vid olovlig stridsåtgärd. '

Även Hamnurbetarf't'irbumlet förordar ett helt slopande av den enskildes skadeståndsansvar. I andra hand tillstyrker förbundet förslaget.

Förslaget avstyrks däremot av SA V. de juridiska fakultetsnämnderna vid universiteten [Stockholm. Uppsala och Lund. AD. SAF. SFO. SHIO- Familieföretagen och SA CO/SR. Även Svea hovrätt och Kommunförbun- det är kritiska. Gemensamt för dessa remissinstanser är att de anser att ett återinförande av tvåhundrakronorsregeln skulle begränsa eller omöjliggöra domstolens möjligheter till nyanserade bedömningar och äventyra respek- ten för ingångna avtal.

AD anför följande.

Även i denna fråga har arbetsdomstolen tidigare gett uttryck för sin principiella uppfattning. Senast detta skedde var i det tidigare nämnda yttrandet till riksdagens arbetsmarknadsutskott. [ yttrandet. som även avsåg motion 1980/81: 1819. betonade domstolen att skadeståndets uppgift vid olovliga konflikter är att stryka under principen att avtal skall hållas. Arbetsdomstolen summerade i yttrandet sin inställning på följande sätt.

”Sammanfattningsvis konstaterar domstolen att det nuvarande rättslä- get när det gäller påföljd för olovlig stridsåtgärd är lämpligt. Om en be— loppsgräns införs kan detta. om skadeståndet kommer att framstå som obetydligt, leda till att respekten för ingångna avtal minskar. Arbetsdom- stolen avstyrker därför ändring på denna punkt."

Arbetsdomstolen håller fast vid denna uppfattning och vill bara tillägga att ett återinförande av den s.k. tvåhundrakronorsregeln sannolikt skulle avskära domstolen från möjligheten att nyansera skadeståndsbedömning- en vid olovliga konflikter.

Prop. 1983/84: l65 52 SAF anför:

Majoritetsförslaget innebär att skadeståndspåföljden även för det mest allvarliga och skadebringandc brott mot fredsplikten skulle bli högst 200 kronor. dvs. den gräns som fastställdes för 55 år sedan. För alla andra fall — många gånger nog så allvarliga — skulle påföljden bli i motsvarande mån lägre.

Det är inte bara så att en ansvarsbegränsning av denna art — jämförbar med påföljden för närvarande av en enkel parkeringsförseelse — skulle stå i fullkomlig särklass i förhållande till andra ansvarsreglcr i vårt samhälle. De praktiska konsekvenserna av ett genomförande av förslaget skulle vara olyckliga inte endast för arbetsgivarna utan även för de fackliga organisa— tionerna själva. Mycket behöver inte ordas om de synnerligen allvarliga följder som ett genomförande av förslaget i sista hand skulle få.

SA CO/SR anför:

SACO/SR anser att ett återinförande av tvåhundrakronorsregeln skulle allvarligt försämra möjligheten för arbetsdomstolen att göra nyanserade bedömningar av skadeståndsbeloppens storlek vid olika fall av olovliga stridsåtgärder. Dessutom skulle ett enligt SACO/SR:s mening befogat hänsynstagande till penningvärdeförsämringcn helt förhindras.

Vid riksdagsbehandlingcn l976 uttalade inrikesutskottet bl.a. att ett borttagande av den stela tvåhundrakronorsregeln inte innebär något förord fören generell höjning av skadeståndsbeloppen. Utskottet förutsatte tvärt- om att skadestånd vid olovliga konllikter även i framtiden skulle hållas på en måttlig nivå. Arbetsdomstolen har i sin praxis tagit fasta på dessa uttalanden samtidigt som domstolen försökt beakta den fortgående pen- ningvärdeförsämringen (AD 1982 nr l29).

Enligt SACO/SR: s uppfattning talar argument av betydande tyngd för den gällande ordningen. som den kommit till uttryck i arbetsdomstolens praxis. SACO/SR avstyrker därför nya arbetsrättskommitténs förslag till återinförande av tvåhundrakronorsregeln.

Även andra remissinstanser pekar på betydelsen av en fortgående pen- ningvärdeförsämring. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms univer- sitet anser att om ett maximerat skadestånd införs. detta bör indexregleras. lämpligen genom en anknytning till en viss andel av basbeloppet. t.ex. på sätt som har gjorts vid regleringen av övertidsavgiften i Zöå arbetstidsla- gen.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att ett återin- förande av tvåhundrakronorsrcgeln skulle få effekten att intresset i högre grad skulle riktas mot de fackliga organisationernas agerande vid olovliga konllikter. l och med att den rättsliga sanktionen mot den enskilde inte blir effektiv. måste enligt nämnden kraven ställas högre på den fackliga organi- sationens agerande. En sådan utveckling skulle kunna äventyra goda rela- tioner mellan arbetsgivare och fack och i värsta fall leda till att motsätt- ningarna skärps på arbetsplatserna. Juridiska fakultetsnämmlen i Slut'k- holm och institutimzen för handelsrätt vid Lunds universitet pekar på

Prop. 1983/84: 165 53

problem med att avgränsa regelns tillämpningsområde: skall den t. ex. även gälla om det i ett kollektivavtal sägs att arbetstagaren har ett särskilt ansvar för viss dyrbar egendom.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ifrågasätter om man inte borde ompröva påföljdssystemet och anför följande.

Eftersom den enskilde arbetstagarens skadeståndsskyldighet i samband med olovliga konllikter fått en sådan symbolisk betydelse kan man fråga sig om inte hela påföljdssystemet borde omprövas. Ett förslag som då borde vara väl värt att överväga är det som framfördes av professor Tore Sigeman vid nordiska juristmötet 1972 (Förhandlingarna vid nordiskaju- ristmötet 1972 s. 180. 191 f.). Sigemans förslag går ut på att skadeståndspå- följden borde ersättas med en bot-system där boten inte skulle tillfalla arbetsgivaren utan gå till något allmännyttigt ändamål. Det finns flera argument för ett sådant system. Ett argument är att det skulle vara lättare för arbetstagarna att acceptera en påföljd som inte kom arbetsgivaren tillgodo. — arbetstagarna uppfattar ofta den olovliga strejken som en maktkamp mellan parterna och ser det därför som stötande att ena parten skall erhålla skadestånd. Ett annat argument för Sigemans lösning är att eftersom skadeståndet vid olovliga konflikter allt mer kommit att framstå som en påföljd för trots mot domstol eller för illojal facklig verksamhet så är det mer i linje med reglernas ändamål att skadeståndet inte kommer någon enskild till del.

Förbud mot innehållande av intjänad lön såsom stridsåtgärd

Förslaget att i 41 % MBL föra in ett förbud för arbetsgivare att såsom stridsåtgärd vid en arbetskonflikt innehålla lön eller annan ersättning som har tjänats in av arbetstagare som berörs av konflikten har tillstyrkts av SA V. juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet. Kommunförbun- det. LO, TCO, SACO/SR. SALF. SAC och Svenska h(tmnarhetarh'irhun- det. Av dessa har LO mera utförligt motiverat sitt ställningstagande och anför bl. a. följande.

LO vill betona betydelsen av en lagreglering. Även om den rådande situationen präglas av att flertalet större arbetsgivarorganisationer numera har förklarat, att det inte är aktuellt att begagna den vittgående frihet att vidta stridsåtgärder. som gällande rätt ger tillfälle till. är det nuvarande läget behäftat med brister och svagheter. Arbetsgivarorganisationernas deklarationer och rekommendationer är ensidiga. De ingår sålunda inte som ett förpliktande led i kollektivavtal. Det rättsliga utrymmet kvarstår obeskuret. [ och med att förklaringarna inte är en del av ingångna kollek- tivavtal utan ensidiga deklarationer omfattas inte dessa av arbetsgivare som har valt att stå utanför va1je arbetsgivarsammanslutning. Dessutom tillkommer att inte samtliga på svensk arbetsmarknad verkande arbetsgi- varorganisationer avgivit deklarationer om att begränsa utnyttjandet av i och för sig tillåtna stridsåtgärder. Lagreglering är sammanfattningsvis en- ligt LO den enda metod som medför garantier för att en likformig praxis utbildar sig över hela arbetsmarknaden.

5 Riksdagen [983/84. I saml. Nr 165

Prop. 1983/84: 165 54

LO anser att arbetsgivaren inte skall anses vara befriad från betalnings- skyldighet för under arbetskonflikt intjänad lön till arbetstagargrupper som inte berörs av på samma arbetsplats utbruten konflikt genom att arbetsgi- varen själv försättcr sig i betalningsoförmåga i förhållande till de utanför konflikten stående arbetstagarkategorierna genom att som ett led i ett större stridsåtgärdspaket vidta stridsåtgärder. vilka primärt riktar sig mot andra indragna arbetstagargrupper. Varför skall av arbetsgivaren anställ- da. som står utanför en på den egna arbetsplatsen utbruten konflikt och som fullgör sin arbetsskyldighct. bära verkningarna av arbetsgivarens egna stridsåtgärder, vars utsträckning han själv i princip disponerar över?

SAV och Kommunjörbundet påpekar i sina tillstyrkanden att förslaget överensstämmer med av dem tillämpad praxis.

Förslaget avstyrks av dejuridiska fakultetsnämnderna vid universiteten i Uppsala och Stockholm. AD. SAF. KFO och SHIO- Familjeföretagen.

AD anför bl. a. följande.

Sedan gammalt har på stridsrättens område gällt att arbetsmarknadens parter har en ömsesidig frihet att på eget ansvar vidta ekonomiska stridsåt- gärder när fredsplikt inte råder på grund av kollektivavtal. Denna ordning har visat sig ändamålsenlig och har otvivelaktigt tjänat arbetsfredens in- tresse. Enligt en allmänt omfattad uppfattning har det ansetts att ingrepp genom lagstiftning i det rådande systemet bör genomföras endast om mycket påtagliga skäl talar för en sådan åtgärd. Enligt domstolens mening har det inte kunnat påvisas att tillräckliga skäl nu föreligger för ett ingri- pande lagstiftningsvägen. Till stöd för denna uppfattning kan särskilt åbe- ropas uttalandet i betänkandet att det i huvudsak råder enighet mellan arbetsmarknadens parter om att innehållande av arbetslön som har förfallit till betalning inte bör utnyttjas som vapen i arbetsstriden. Arbetsdomstolen anser alltså att det inte är motiverat med lagstiftning i frågan.

SAF anför som skäl för avstyrkande följande.

Kommittémajoritetens förslag om förbud för arbetsgivaren att innehålla intjänt lön i samband med konflikt grundas inte på något föreliggande praktiskt behov. Vad samtliga arbetsgivarrcprcsentanteri kommittén re- dovisat beträffande arbetsgivarorgancns inställning i frågan visar överty- gande detta. Mot bakgrund därav framstår det som tämligen enastående om statsmakterna likväl skulle ta detta förmenta problem till intäkt för att för första gången i vårt land lagstifta med förbud mot den fria konflikträt- ten. De framtida konsekvenserna av en sådan åtgärd torde lätt kunna bli sådana att de strider inte endast mot ena sidans intresse utan även mot parternas gemensamma intressen.

Vissa frågor beträffande löneutbetalning vilka står i indirekt samband med konflikt — t.ex. då tjänstemännen är involverade i konflikt —— är sådana att de ändå inte kan lösas genom lagstiftning. De kan däremot erhålla vederbörligt beaktande genom avtal. Ett lämpligt tillfälle att be— handla sådana aspekter är'vid den revision av huvudavtalcn som nu för- bereds för såväl arbetar- som tjänstemannaområdena.

Traditionen att lösa speciella begränsningar av den eljest fria konflikträt- ten genom avtal går tillbaka till huvudavtalet 1938 mellan SAF och LO.

l.!l

Prop. 1983/84: 165 " 5

Grundsynen bakom avtalet var. att lagreglering av fredsplikt skulle begrän- sas till vad som följer av kollektivavtal och att arbetsmarknadens parter skulle ta sitt ansvar för vad som i övrigt krävdes av tilläggsreglering. Det är av utomordentlig vikt att statsmakterna inte på ett onödigt och obetänk- samt sätt medverkar till att rubba denna grundsyn.

- Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala urtiversitet anför bl. a. följande.

Sammanfattningsvis kan sägas att det finns andra problem i samband med stridsåtgärder som det från principiell synpunkt vore viktigare för lagstiftaren att ge sig i kast med. Detta gäller t. ex. både de samhällsekono- miska verkningarna av mycket stora konflikter och på ett mera individuellt plan de högst diskutabla stridsåtgäder som har drabbat ensamföretagare och företag utan medlemmar i den angripande organisationen.

Liknande synpunkter förs fram av KFO och SIIIO-Familjef'r'iretagen. Liksom bl.a. SAF tar SHIO-Familje/öretagen fasta på att större delen av arbetsmarknaden är täckt av utfästelser från arbetsgivarorganisationer som går ut på att innehållande av intjänad lön inte kommer att användas som stridsåtgärd. Organisationen tillägger bl.a. följande.

De oorganiserade arbetsgivarna följer i helt övervägande antal fall orga- nisationernas avtalsuppgörelser. Detta innebär att de varken förhandlar eller själva vidtar konfliktåtgärder. Slutsatsen blir att denna typ av stridsåt- gärd knappast kan utgöra något praktiskt problem på arbetsmarknaden.

Till grund för sitt avstyrkande av en lagändring läggerjuridiska fakultets- nämnden vid .S'tm-khalm.s' universitet att rättsläget är oklart och att det framstår som fullt tänkbart att arbetsdomstolen skulle inta en annan stånd- punkt. om frågan på nytt underställdes domstolen. Liknande synpunkter förs fram av juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet. Dessa båda fakultetsnämnder drar även tipp frågeställningen i vilken omfattning det enskilda anställningsavtalets förpliktelser kan åberopas i samband med konflikt.

Flera av remissinstanserna tar upp lagförslaget från mera riitlstekniska synpunkter. SAV anser att förbudet inte bör gälla vid olovliga stridsåtgär- der. t.ex. vid en olovlig strejk. TCO anser att det i förarbetena bör klargöras att även tilläggsersättningar som utgår t.ex. till skådespelare i samband med nyttjande och utlandsöverföringar av TV-program och fil- mer innefattas av uttrycket "lön eller annan ersättning". Juridiska fakul- tetsniinimien i Lund ifrågasätter om inte den nya lagtexten kunde göras mindre otymplig genom att begränsas till den första meningen. Även institutionenför handelsrätt vid Lunds universitet anser att lagtexten kun- de förenklas. men föreslår en lösning från en helt annan utgångspunkt. Flera av de juridiskt-vetenskapliga remissinstanserna anser att den före- slagna regeln systematiskt inte hör hemma bland MBL: s fredspliktsregler.

Prop. 1983/84: 165 56

Vissa remissinstanser har även yttrat sig över andra delar av nya arbets- rättskommitténs betänkande än de som har remitterats. Dessa yttranden behandlas inte i detta sammanhang.

Över promemorian Skattereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga skadestånd har. efter remiss. yttranden avgetts av SAV. riksskatteverket (RSV). AD. Svea hovrätt. kammarrätten i Stockholm. arbetslivscentrum. Svenska kommunförbundet. SAF. 'l'idningarnas arbetsgivareförening. KFO. SHIO-Familjeföretagen. LO. 'l'CO och Centralorganisationen SACO/SR.

Remissutfallet är splittrat när det gäller förslaget att slopa avdragsrätten för de arbetsrättsliga skadestånden. SA V. Al). kamnzi'irrf'itten i Stockholm. maioritetsmeningen inom svenska kommunjörhundet. LO. TCO och SACO/SR tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran.

Sedan LO i sitt remissyttrande erinrat om vad sotn uttalas i MBL.:s förarbeten (prop. 1975/76. bilaga l. s. 302) om vikten av effektiva sank- tioner för att inskärpa det ansvar som följer av lagstiftningen. anförs följande.

Mot denna bakgrund är det synnerligen otillfredsställande att det all- männa skadeståndets huvudsakliga syfte att upprätthålla respekten för lag och avtal väsentligt urholkas genom ett skatterättsligt synsätt. som innebär att allmänt skadestånd betraktas som en normal omkostnad i arbetsgiva- rens rörelse med vilken följer avdragsrätt. Enligt LO:s uppfattning bör allmänna skadestånd cj medföra avdragsrätt med hänsyn till deras preven- tiva syfte och karaktär av att utgöra sanktion för överträdelse av lag eller avtal. Brott mot lag eller avtal kan rimligen inte anses vara ett normalt led i arbetsgivarens verksamhet. Därför ska inte heller påföljd. som syftar till att avhålla part från att göra avsteg från lag eller avtal. medföra avdrags- rätt. Det allmänna skadeståndet har således inte till uppgift att täcka ekonomisk förlust. Med det ekonomiska skadeståndet förhåller det sig annorlunda. eftersom detta endast fullgör en reparativ funktion.

LO vill understryka vad som sägs i promemorian om de egendomliga effekter. som betraktelsesättet med allmänt skadestånd som en avdragsgill driftskostnad innebär. Beroende på associationsform och tillgängligt av- dragsutrymme är konsekvenserna högst olika mellan olika arbetsgivarka- tegorier och mellan enskilda arbetsgivare sinsemellan inom en och samma associationsform. LO vill därför instämma med bcrcdningsgruppens för- slag att genom en ändring i 205 kommunalskattelagen ändra på det all- männa skadeståndets karaktär av att utgöra avdragsgill driftskostnad i arbetsgivarens rörelse. LO utgår härvid från att lagförslaget även innefat- tar allmänna skadestånd som utgår p g a kollektivavtalsöverträdelser.

Liknande synpunkter förs fram av TCO och SACO/SR. AD anför följande.

Arbetsdomstolen har inte någon erinran mot förslaget om en lagändring av angiven innebörd. Ett slopande av avdragsrätten. synes väl överens-

Prop. 1983/84: 165 57

stämma med det grundläggande syftet med allmänt skadestånd. nämligen att upprätthålla respekten för lag och avtal (den preventiva funktionen). Ett sådant synsätt synes också rimligt ur rättvisesynpunkt. eftersom lika fall bör behandlas lika i påföljdshänseende.

Arbetsdomstolen delar vidare den skepsis som har framförts mot tanken att domstolarna vid bestämmandet av allmänna skadestånd på det arbets- rättsliga fältct skulle ta hänsyn till företagens ekonomiska ställning och uppkomna skatteeffekter. Någon möjlighet att göra detta på annat än ett synnerligen schablonartat sätt torde inte finnas. Det kan tilläggas att ar- betsdomstolen f n inte gör några skattemässiga överväganden vid faststäl- landet av allmänt skadestånd. En eventuell lagstiftning i enlighet med förslaget kan inte antas komma att innebära någon ändring i detta förhål- lande. '

Kammarrätten i Stockholm anför bl. a. följande.

Som framgår av promemorian kan principiella skäl anföras både för och emot att avskaffa avdragsrätten för s k allmänt skadestånd. som utgår enligt arbetsrättslig lagstiftning. Med hänsyn till dessa ersättningars natur och huvudsakliga funktion anser emellertid kammarrätten att övervägande skäl talar för ett avdragsförbud.

Förslaget avstyrks av RS V. SAF. Tidningarnas arbetsgit'arehörening. KFO och SHIO-Familjeföretagen. SAF anför bl. a. följande.

Det är således enligt föreningens mening inte möjligt att i detta samman- hangjämföra allmänna skadestånd på arbetsrättens område med böter och liknande påföljder. De allmänna skadestånden bör i stället jämställas med sedvanliga kontraktuella skadestånd och avtalsvitcn. Föreningen kan där- för inte heller godta de argument som i övrigt förs fram i promemorian och som går ut på att den reella effekten av ett allmänt skadestånd kan bli olika beroende av den form verksamheten bedrivs i och vilka faktiska avdrags- möjligheter som föreligger. Det ligger i sakens natur att avdragsrätten inte alltid kan utnyttjas. Att den verkliga kostnaden i den meningen kan bli olika från ett fall till ett annat är i själva verket en konsekvens som ligger inbyggd i skattesystemet som sådant. Därvidlag skiljer sig inte ett allmänt skadestånd från vilket annat skadestånd som helst. För övrigt löser man inte det i promemorian skisserade problemet genom att slopa avdragsrät- ten. Till följd av skillnader i ekonomisk bärkraft skulle självfallet de all- männa skadestånden även fortsättningsvis drabba olika arbetsgivare olika hårt.

När det gäller frågan om avdragsrättens reella betydelse bör även fram- hållas att skatteeffekterna kan vägas in när man bestämmer storleken av ett allmänt skadestånd. Det är även möjligt att vid skadeståndsbedömning- en ta hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska bärkraft mera allmänt sett. Förslaget att slopa avdragsrätten medger inte någon sådan flexibilitet.

Liknande synpunkter förs fram av KFO och SHIO-Familjefi'jretagen. KFO framhåller vidare att ett slopande av avdragsrätten skulle motverka

Prop. 1983/84: 165 58

det pågående arbetet att reformera företagsbeskattningen där siktet är inställt på att närma det skattemässiga resultatet till det redovisningsmäs- siga.

RSK anför bl.a. följande.

Skattclagstiftningen är uppbyggd enligt huvudprinciperna att när ett belopp är skattepliktigt för mottagaren är det avdragsgillt för den som erlägger beloppet om kostnaden är att hänföra till en förvärvskälla. Enligt förslaget skall den skadelidande även i fortsättningen beskattas för det erhållna skadeståndsbeloppet. Förslaget leder därför till en inkongruens i skattesystemet därigenom att ersättning som år skattepliktig hos motta- garen blir icke avdragsgill hos utgivaren och detta trots att fråga är om kostnad i förvärvskälla.

Även arbetslivscentrum och Svea hovrätt är kritiska mot förslaget. Arbetslivscentrum framhåller bl.a. att förslaget skulle negativt påverka möjligheterna att ur arbetstagarsynpunkt nå tillfredsställande uppgörelser i tvister utom rätta. Arhetslivscentrum anför vidare bl.a. följande.

Att för skattemyndigheterna utröna vad som avsetts eller vad som kan anses vara en adekvat klassificering när det gäller en skadeståndsuppgö- relse som kan tänkas gälla allmänt skadestånd utan att parterna lämnat erforderlig indikation härom kan uppenbarligen i många eller de flesta fall erbjuda en oöverstiglig uppgift. Även i den utsträckning det vid taxeringen skulle vara möjligt att företa en självständig prövning. t.ex. med stöd av ett intyg från facket. kan man undra om det är rimligt att introducera ett kontrollmoment av detta slag när det i så hög grad kommit att framstå som önskvärt att göra skattesystemet mer enkelt och praktikabelt. Det har inte såvitt framgår gjorts gällande att det här skulle föreligga något större fiskalist intresse motiverande en rättsförändring. Dock föreliggerju möjlig- heten av schabloniserade beräkningsnormer.

Svea hovrätt. som anser sig sakna anledning att motsätta sig en lagänd- ring i det i promemorian angivna syftet. framhåller emellertid att det kan finnas skäl för en mer djupgående analys som grund för lagstiftning på området. Vad hovrätten i första hand syftar på är en analys av gränsdrag- ningen mellan olika typer av skadeståndssanktioner och vitessanktioner inom arbetsrätten.

RSK och kanzmarrt'itten [ Stoekholm anser att begreppen arbetsrättslig lagstiftning och allmänt skadestånd behöver klarläggas ytterligare. Kam- marrätten tar vidare upp frågan om övergångsbestämmelsens utformning och anför följande. '

[ promemorian föreslås (s. 9) att avdragsförbudet skall tillämpas även i fall där visserligen betalningen sker efter ikraftträdandet men de förhållan- den som har utlöst skadeståndsskyldigheten hänför sig till tid dessförin- nan. En sådan ordning rimmar dåligt med förbudet i 2 kap. 10% andra stycket regeringsformen mot retroaktiv skattelagstiftning. Det principiellt

Prop. 1983/84: 165 59

riktiga är att från tillämpningsområdet för den nya regleringen undanta samtliga fall där de omständigheter som har föranlett skadeståndsskyldig- heten hänför sig till tiden före ikraftträdandet. Ett minimikrav måste i allt fall vara att avdragsförbudet inte tillämpas när skadeståndet har hunnit fastställas - genom frivillig överenskommelse eller genom dom - före ikraft-

trädandet. '

TCO och SACO/SR anser att starka skäl. bl. a. den s.k. symmetriprinci- pen inom skatterätten. talar för att beskattningen hos mottagaren av all- mänt skadestånd tas bort. Kammarrätten i Stockholm anser att det inte finns anledning att i förevarande sammanhang ändra på de regler som gäller den skattemässiga bedömningen av ersättningen hos mottagaren.

Prop. 1983/84: 165 60

Bilaga 5

De remitterade lagförslagen

1 Förslag till Lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet

Härigenom föreskrivs att 41 och 60 55 lagen (1976: 580) om medbestäm- mande i arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse.-

Nuvarande lydelse ' F öreslagen lydelse

41%

Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal får icke vidtaga eller deltaga i arbetsinställelse (lockout eller strejk). blockad. boj- kott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd. om avtalet har ingåtts av organisation och denna ej i behörig ordning har beslutat åtgärden. om åtgärden strider mot bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal eller om åtgärden har till ändamål

]. att utöva påtryckning i tvist om kollektivavtals giltighet. bestånd eller rätta innebörd eller i tvist huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller mot denna lag.

2. att åstadkomma ändring i avtalet.

3. att genomföra bestämmelse. som är avsedd att tillämpas sedan avtalet har upphört att gälla. eller

4. att stödja annan. när denne icke själv får vidtaga stridsåtgärd. Första stycket utgör ej hinder för arbetstagarorganisation att i behörig ordning besluta blockad för att utverka betalning av klar och förfallen fordran på lön eller på annan ersättning för utfört arbete.

Oavsett om kollektivai-'tal gäller får en arbetsgivare inte såsom stridsåtgärd eller som ett led i en stridsåtgärd hålla inne sådan län eller annan ersättning för utfört ar- bete som harjörfallit till betalning. Såsom olovlig stridsåtgt'ird betrak- tas oeksä att arbetsgivaren håller inne sådan lön eller annan ersätt- ning med anledning av att arbetsta- garna deltar i strejk eller annan stridsåtgärd.

605

Är någon skadeståndsskyldig en- Skadestånd kan. om det är skä- ligt denna lag. kan skadeståndets ligt. sättas ned eller heltfalla bort. belopp nedst'ittas iförhållande till vad som annars skulle ha utgått. om det är skäligt med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld. den skadelidandesför]:ållande iav- seende på tvisten. skada/ts storlek i jämförelse med den skadevållandes

Prop. 1983/84:165

Nuvarande lydelse

tillgångar eller omstiitidiglieterna i övrigt. Fullständig be rielse från skadeståndsskyldighet kan också medges.

Vid bedömande enligt första stycket av arbetstagares skade- ståndsskyldighet för deltagande i olovlig stritlsåtgt'ird skall särskild hänsyn tagas till omsti'indigheter. som harframkommit vid överlägg- ning enligt 43 å, och verkningarna av (it-'erlt'iggriingen.

6l

Föreslagen lydelse

I mål om skadestånd för arbets- tagares deltagande i en olovlig stridsåtgärd skall dmnstolen. så snart som mäiligt.

[. om arbetskonflikten ännu på- går och om domstolen finner deti olovlig. ålägga arbetstagarna att återgå till arbetet. och

2 . om det bedöms lämpligtför att undanröja orsakerna till tirbetskon- flikten. besluta att en ny överlägg- ning enligt 43.$ genast efter åter- gång till arbetet skall tas upp under ledning av en förlikningsman.

Arbetstagare som senast i sant- band med en första ('iverlt'iggning ett/igt 43 & varaktigt ltar återgått till arbetet får åläggas skadestånd bara om detfinns särskilda skäl till det.

Högre skadestånd ("in tvåhundra kronorfår inte åläggas arbetstaga- re för deltagande i en olovlig strids- åtgärd. Detta gäller dock inte ifrå- ga om arbetstagare som inte följer ett åläggande av domstolen ont återgång till arbetet. om stridsåt- gärden med hänsyn till omständig- heterna måste betraktas som siir- skilt allvarlig eller anmärknings- värd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. De nya bestämmelserna i 60.5 tillämpas när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdan- det. I annat fall tillämpas 605 i dess äldre lydelse.

Prop. 1983/84: 165 62

2 Förslag till Lag om ändring i lagen ( 1974: 371) om rättegången i arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 75 lagen (l974z37l) om rättegången i arbetstvister skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. _7 ä' Talan får ej upptagas till prövning av arbetsdomstolen förrän förhand- ling. som kan påkallas enligt lagen (19762580) om medbestämmande i arbetslivet eller som anges i kollektivavtal. har ägt rum rörande tvistefrå- gan.

Första stycket gäller icke talan enligt 3l s första eller tredje stycket lagen ( I976:580) om medbestäm- mande i arbetslivet och ej heller tvist huruvida stridsåtgärd vidtagits i mot lag eller kollektivavtal eller tvist om påföljd för sådan åtgärd. Har i fall som avses i 43.6 lagen ( I 976:580) om niedbestämmande i arbetslivet överläggningsskyldighet ej fullgjorts. får arbetsdomstolen dock ej pröva tvisten förrän så skett.

Utan hinder av första och andra styckena får talan upptagas till prövning. om i målet framställes yrkande om förordnande för tiden intill dess lagakraftägande dom el- ler beslut föreligger i målet. Sedan sådant yrkande prövats. skall målet förklaras vilande i avbidan på att förhandling eller överläggning rö- rande tvistefrågan enligt första eller andra stycket slutförts. Innan så- dan förhandling eller överläggning slutförts får målet icke slutligt prö- vas.

Första stycket gäller icke talan enligt 31 & första eller tredje stycket lagen om medbestämmande i ur- betslivet och ej heller tvist huruvida stridsåtgärd vidtagits i strid strid mot lag eller kollektivavtal eller tvist om påföljd för sådan åtgärd. Har i fall som avses i43 eller 609" lagen om medbestämmande i ur- betslivet överläggningsskyldighet ej fullgjorts. får arbetsdomstolen dock ej pröva tvisten förrän så skett.

Utan hinder av första och andra styckena får talan upptagas till prövning. såvitt gäller förordnande för tiden intill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger i målet. Sedan sådana frågor prövats. skall målet förklaras vilande i avbidan på att förhandling eller överläggning rörande tvistefrågan enligt första el— ler andra stycket slutförts. lnnan sådan förhandling eller överlägg- ning slutförts fär målet icke slutligt prövas.

Har förhandling eller överläggning som avses i första eller andra stycket ej ägt rum. får talan ändå upptagas till prövning. om mot förhandlingen eller överläggningen förelegat hinder. som icke berott av käranden.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1984.

' Senaste lydelse 1976: 58l

Prop. 1983/84: 165 63

3 Förslag till . Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrivs att 20.5' kommunalskattelagen (l928z37tl) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse F öreslagen lydelse

20 &

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibe- hållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (britt- tointäkt). som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret. Att koncernbidrag. som inte utgör sådan omkostnad. ändå skall avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 435 3 mom.

Avdrag får inte göras för: den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter. så- som vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

kostnaderi samband med plockning av vilt växande bär och svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt 19 s;

värdet av arbete. som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år:

ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans för- värvsverksamhet;

svenska allmänna skatter; kapitalavbetalning på skuld:

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349); avgift enligt lagen (1972: 435) om överlastavgift:

avgift enligt lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.;

avgift enligt 99 a & utlänningslagen (1.980: 376): avgift enligt 26 & arbetstidslagen (1982: 673):

skadestånd. som grundas på la- gen (l976:580) ont medbestäm- mande i arbetslivet eller annan lag som gäller _fi'irhållandet ntellan ar- betsgivare och arbetstagare. när skadeståndet avser annat än eko- nomisk skada .'

straffavgift enligt 8 kap. 7 & tredje stycket rättegångsbalken: belopp. för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 .Suppbörds- lagen ( 1953: 272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger på grund av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (l982: 1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar:

' Senaste lydelse I983: 1051.

Prop. 1983/84:165 64

avgift enligt lagen (l976: 206) om felparkeringsavgift: överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (l978: 268): vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980: 424) om åtgärder mot vatten- förorening från fartyg;

ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant statligt bidrag som avses i punkt 7 av anvisningarna till 24 &:

kapitalförlust m.m. i vidare mån än som får ske enligt 36 å.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den l juli 1984. Den nya bestämmelsen tillämpas när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdandet.

Prop. 1983/84: 165

Innehåll

Proposition .................................................. Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... Propositionens lagförslag ...................................... Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1984-02-23 med beslut om lagrådsremiss ............................................. 1 lnledning ................................................. 2 Allmän motivering . .. ......................................

2.1 Tvåhundrakronorsregeln ............................... 2.2 Förbud mot att hålla inne intjänad lön såsom stridsåtgärd . . .

2.3 Skattereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga skade-

stånd .................................................

3 Upprättade lagförslag ...................................... 4 Specialmotivering ......................................... 4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:580) om medbe- stämmande i arbetslivet ................................

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (19741371) om rättegången

i arbetstvister .........................................

4.3 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (19281370) ............................................

5 Hemställan ............................................... 6 Beslut ................................................... Utdrag av lagrådets protokoll 1984-03-20 ........................

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1984-03-22 med beslut om proposition ...............................................

Bilagor

Sammanfattningen i kommittébetänkandet ................... Kommittébetänkandets lagförslag ........................... Promemorian Skattereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga skadestånd ............................................... Sammanställning av remissyttrandena ....................... De remitterade lagförslagen ................................

'.'-äh)—

'.!st

Sid 1

IJ—

20 27 28 2.9 29 30

33

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984