om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, m. m.
Regeringens proposition
1983/84: 165
om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet,
m.m.;
beslutad den 22 mars 1984.
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har upptagits i
bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På regeringens vägnar
OLOF PALME
ANNA-GRETA LEIJON
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag i tre frågor som behandlades av nya arbetsrättskommittén i dess slutbetänkande (SOU 1982:60) MBL i utveck-
ling. |
En av dessa frågor gäller begränsningen till tvåhundra kronor av enskilda arbetstagares skadeståndsskyldighet vid olovliga arbetsnedläggelser,
den s.k. tvåhundrakronorsregeln. Denna regel föreslås bli återinförd på så sätt att skadeståndsnivån bestäms till tvåhundra kronor som huvudregel. I
samband därmed föreslås att arbetsdomstolen skall kunna medverka till lösning av olovliga arbetskonflikter genom att besluta att förnyade lokala överläggningar på arbetsplatsen skall hållas under ledning av en förlikningsman, innan cen fråga om skadeståndsansvar för arbetstagarna får tas
N upp till prövning.
Det föreslås vidare att 41 & MBL skall tillföras en regel om att det inte
längre skall vara tillåtet för arbetsgivarna att såsom cen stridsåtgärd i en
arbetskonflikt hålla inne lön som arbetstagarna tidigare har tjänat in men som förfaller till betalning under konflikten.
Slutligen föreslås att 20 § kommunalskattelagen ändras så att rätten att
vid taxering göra avdrag för s.k. allmänna skadestånd för åsidosättande av
arbetsrättsliga regler upphör.
I Riksdagen 19831/84. 1 saml. Nr 165
Propositionens lagförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet
Härigenom föreskrivs att 41 och 60 §§ lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
41 §
Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal får icke
vidtaga eller deltaga i arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, boj-
kott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd. om avtalet har ingåtts av organisation och denna ej i behörig ordning har beslutat åtgärden, om åtgärden strider mot bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal eller om
åtgärden har till ändamål
1. att utöva påtryckning i tvist om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller i tvist huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller mot denna lag,
2. att åstadkomma ändring i avtalet,
3. att genomföra bestämmelse, som är avsedd att tillämpas sedan avtalet har upphört att gälla, eller
4, att stödja annan, när denne icke själv får vidtaga stridsåtgärd.
Första stycket utgör ej hinder för arbetstagarorganisation att i behörig ordning besluta blockad för att utverka betalning av klar och förfallen fordran på lön eller på annan ersättning för utfört arbete.
Oavsett om kollektivavtal gäller
får en arbetsgivare inte såsom
stridsåtgärd eller som ett led i en
stridsåtgärd hålla inne lön eller an-
nan ersättning för utfört arbete
som har förfallit till betalning. Så-
som olovlig stridsåtgärd betraktas
också att arbetsgivaren håller inne
till betalning förfallen lön eller an-
nan ersättning för utfört arbete
med anledning av att arbetstagar-
na deltar i strejk eller annan strids-
åtgärd.
60 §
År någon skadeståndsskyldig enligt Om det är skäligt kan skadestånd
denna lag, kan skadeståndets be- — sättas ned eller helt falla bort.
lopp nedsättas i förhållande till vad som annars skulle ha utgått, om det är skäligt med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skade-
lidandes förhållande i avseende på
tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes till-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse £ Å
gångar eller omständigheterna i övrigt. Fullständig befrielse från
skadeståndsskyldighet kan också medges.
Vid bedömande enligt första I mål om skadestånd för arbets-
stycket av arbetstagares skade- tagares deltagande i en olovlig
ståndsskyldighet för deltagande i stridsåtgärd skall domstolen, om olovlig stridsåtgärd skall särskild arbetskonflikten ännu pågår och hänsyn tägas till omständigheter, om domstolen finner den olovlig, så som har framkommit vid överlägg- snart som möjligt
ning enligt 43§, och verkningarna 1. ålägga arbetstagarna att åter-
av överläggningen. gå till arbetet och
2. om det bedöms lämpligt för att
undanröja orsakerna till arbetskon-
flikten, besluta att en ny överlägg-
ning enligt 43§ genast efter åter-
gång till arbetet skall tas upp under ledning av en förlikningsman.
Arbetstagare som senast i sam-.
band med en första överläggning
enligt 43§ varaktigt har återgått till
arbetet får åläggas skadestånd
bara om det finns särskilda skäl till
det.
Högre skadestånd än tvåhundra
kronor får inte åläggas en arbetsta-
gåre för deltagande i en olovlig
stridsåtgärd. Denna begränsning
gäller dock inte, om arbetstagaren
underlåter att följa ett åläggande
av domstolen om återgång till arbe-
tet och stridsåtgärden med hänsyn
till. omständigheterna måste be-
traktas som särskilt allvarlig eller
anmärkningsvärd.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. De nya bestämmelserna i 60 8 tillämpas när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdandet. I annat fall tillämpas 60§ i dess äldre lydelse.
2 Förslag till Lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7§ lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
78 Talan får ej upptagas till prövning av arbetsdomstolen förrän förhandling, som kan påkallas enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller som anges i kollektivavtal. har ägt rum rörande tvistefrågan.
Första stycket gäller icke talan Första stycket gäller icke talan enligt 31 § första eller tredje stycket enligt 31 § första eller tredje stycket lagen (1976:580) om medbestäm- lagen om medbestämmande i armande i arbetslivet och ej heller " betslivet och ej heller tvist huruvida tvist huruvida stridsåtgärd vidtagits stridsåtgärd vidtagits i strid mot lag i strid mot lag eller kollektivavtal eller kollektivavtal eller tvist om eller tvist om påföljd för sådan åt- påföljd för sådan åtgärd. Har i fall gärd. Har i fall som avses i 43§ som avses i 43 eller 60§ lugen om lagen (1976:580) om medbestäm- medbestämmande i arbetslivet mande i arbetslivet överläggnings- överläggningsskyldighet ej — fullskyldighet ej fullgjorts, får arbets- gjorts, får arbetsdomstolen dock ej domstolen dock ej pröva tvisten pröva tvisten förrän så skett. förrän så skett.
Utan hinder av första och andra Utan hinder av första och andra styckena får talan upptagas till styckena får talan upptagas till prövning, om i målet framställes prövning, såvitt gäller fråga om yrkande om förordnande för tiden förordnande för tiden inull dess laintill dess lagakraftägande dom el- gakraftägande dom eller beslut föler beslut föreligger i målet. Sedan religger i målet. Sedan en sådan sådant yrkande prövats, skall målet prövning har skett, skall målet förförklaras vilande i avbidan på att klaras vilande i avbidan på att förförhandling eller överläggning rö- handling eller överläggning rörande rande tvistefrågan enligt första eller tvistefrågan enligt första eller andra andra stycket slutförts. Innan så- " stycket slutförts. Innan sådan fördan förhandling eller överläggning handling celler överläggning slutslutförts får målet icke slutligt prö- förts får målet icke slutligt prövas. vas.
Har förhandling eller överläggning som avses i första eller andra stycket cj ägt rum, får talan ändå upptagas till prövning. om mot förhandlingen eller överläggningen förelegat hinder. som icke berott av käranden. .
Denna lag träder i kraft den I juli 1984.
| Lagen omtryckt 1977: 530 > Senaste lydelse 1976: 581
3 Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)
Härigenom föreskrivs att 208 kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §!
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt), som har influtit i förvärvskällan under”beskattningsåret. Att koncernbidrag, som inte utgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i . vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43§ 3
mom. Avdrag får inte göras för: den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll:
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar till
den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt
19 8:
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges
barn som ej fylh 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet;
svenska allmänna skatter; kapitalavbetalning på skuld:
avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349):
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift: avgift enligt lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden vid olovligt
byggande m. m.:
avgift enligt 99 a § utlänningslagen (1980: 376):
avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982: 673):
skadestånd, som grundas på la-
gen (1976:580) om medbestäm-
mande i arbetslivet eller annan lag
som gäller förhållandet mellan ar-
betsgivare och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;
belopp. för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 § uppbörds-
lagen (1953: 272) eler för vilket betalningsskyldighet föreligger på grund av
underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982: 1006) om avdrags- och
uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar:
! Senaste lydelse 1983: 1051.
avgift enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift: överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978: 268);
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vatten-
förorening från fartyg; | ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant statligt bidrag
som avses i punkt 7 av anvisningarna till 24 §; .
kapitalförlust m. m. i vidare mån än som får ske enligt 36 §.
(Se vidare anvisningarna.)
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Den nya bestämmelsen tillämpas när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdandet.
Utdrag
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1984-02-23
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén. Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom
Föredragande: statsrådet Leijon
Lagrådsremiss med förslag till ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet, m. m.
» 1 Inledning
Sedan riksdagen år 1976 hade beslutat att anta lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL), uppdrog dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet åt en särskilt tillkallad kommitté! att fortsät-
ta utredningsarbetet på bl. a. medbestämmandeområdet.
Kommittén, som antog namnet nya arbetsrättskommittén, fick i uppgift att med förtur ta upp frågor rörande lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. Vidare skulle kommittén mer allmänt följa introduktionen och tillämpningen av den genomförda medbestämmandelagstiftningen och därvid överväga vissa särskilt angivna frågor. Förtroendemannalagen har behandlats i delbetänkandet (Ds A 1977:4)
! Ledamöter: f.d. förbundsordföranden Äke Nilsson, ordförande, ombudsmannen Bo Bergnéhr, förbundsjuristen Per-Olof Ekeberg, direktören Erik Elmstedt, f.d. riksdagsledamoten Bengt Fagerlund. förbundsjuristen Stig Gustafsson, riksdagsledamoten Anita Johansson. riksdagsledamoten Elver Jonsson, kommunalrådet Jan- Ivan Nilsson och riksdagsledamoten Alf Wennerfors. Sakkunniga: direktören Lars Ahlvarsson, numera generaldirektören Birger Bäckström, direktören Styrbjörn von Feilitzen och direktören Erik Forstadius. Experter: numera rättschefen Olof Bergqvist och departementsrådet Lars Ettarp. I kommitténs arbete har vidare, under vissa perioder, deltagit som ledamöter dåvarande riksdagsledamöterna Kerstin Andersson och Claes Elmstedt, direktören Åke Nordlander, dåvarande kanslirådet Kurt Inge Persson, sedermera landshövdingen Lars Westerberg och numera hovrättspresidenten Håkan Winberg samt dåvarande statssekreterarna Rolf Skillner och Stig Larsson och som experter numera statssekreteraren Bengt K. Å. Johansson och numera hovrättslagmannen Lars Lunning samt hovrättsassessorn Hans Tocklin.
Fackliga förtroendemän, möten på betald arbetstid och arbetslivsforsk-
ning. Kommittén har härefter i december 1982 slutredovisat sitt arbete i betänkandet (SOU 1982:60) MBL i utveckling. Till protokollet i detta ärende bör fogas kommitténs sammanfattning av slutbetänkandet som
bilaga I. Utöver en genomgång av MBL och de i anslutning till lagen ingångna medbestämmandeavtalen inom olika sektorer av arbetsmarknaden jämte analyser av vissa centrala frågeställningar i övrigt på den kollek-
tiva arbetsrättens område, innehåller betänkandet två förslag till ändring i MBL, vilka båda tar sikte på arbetskonflikter. De gäller den s. k. tvåhundrakronorsregeln vid olovliga strejker och innehållande av förfallen lön vid arbetskonflikt. Lagförslagen bör fogas till protokollet som bilaga 2.
Inom arbetsmarknadsdepartementet har den där verksamma särskilda
beredningsgruppen för arbetsrättsfrågor upprättat en promemoria om skat-
tereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga skadestånd. Promemorian
har till utgångspunkt ett avsnitt i nya arbetsrättskomitténs betänkande.
Den bör fogas till protokollet som bilaga 3.
Efter remiss har yttranden över kommittébetänkandets båda lagförslag
och motivtexterna till dem (avsnitten 5.6.4, 5.7.4 och 5.7.5 , kap. 10) samt
promemorian avgetts av statens arbetsgivarverk (SAV), arbetsdomstolen (AD). Svea hovrätt, arbetslivscentrum, Svenska kommunförbundet. Svenska arbetsgivarcföreningen (SAF), Tidningarnas arbetsgivareför-
ening, Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO), SHIO-Familje-
företagen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Centralorganisationen SACO/SR.
Yttranden över enbart betänkandet i remitterade delar har avgetts av universitets- och högskoleämbetet, ILO-kommittén, Arbetsgivarföreningen för samfällt ägda företag och organisationer (SFO), Sveriges arbetsledareförbund (SALF), Sveriges arbetares centralorganisation (SAC) och Svenska hamnarbetarförbundet. Yttranden över enbart promemorian har
avgetts av riksskatteverket (RSV) och kammarrätten i Stockholm.
Yttranden över betänkandet har överlämnats av universitets- och högskolcämbetet från universitetet i Stockholm, de juridiska fakultetsnämnderna vid universiteten i Stockholm, Uppsala och Lund samt samhällsve-
tenskapliga fakultetsnämnden och institutionen för handelsrätt vid Lunds
universitet. Arbetslivscentrum har till sitt yttrande fogat ett utlåtande av professor Sten Edlund. |
En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till detta protokoll
som biluga 4. i
2 Allmän motivering
Nya arbetsrättskommittén har sålunda i sitt slutbetänkande MBL i ut-
veckling behandlat ett antal centrala arbetsrättsliga frågor inom ramen för
MBL eller med anknytning till MBL. Bland dem märks lagens regler om
förhandlingsrätt och rätt till information (10-19 §§ MBL), möjligheterna att utveckla motsvarande regler för koncerner, reglerna om facklig vetorätt vid entreprenader och liknande (38-40 §§) och reglerna om det fackliga
tolkningsföreträdet i vissa tvister (3337 §§). Kommittén har enhälligt stan-
nat för att föreslå att det tills vidare inte skall göras några ändringar i eller tillägg till MBL i dessa delar. Det grundläggande skälet är att man enligt kommitténs mening bör låta den utveckling gå vidare som har inletts
genom att medbestämmandeavtal på central nivå numera har träffats för
alla större områden av arbetsmarknaden. Medbestämmandeavtalen bör enligt kommittén få visa vad de kan ge innan man överväger ytterligare
lagstiftning. Först om ytterligare erfarenheter visar att man inte når resultat avtalsvägen, bör förändringar av MBL på nytt tas upp till övervägande. I kommitténs betänkande behandlas vidare vissa problem kring tillämp-
ningen av MBL inom den offentliga sektorn av arbetsmarknaden, den s.k. negativa föreningsrätten och föreningsrättsskyddet för arbetssökande, arbetsdomstolens rättstillämpning och frågan om s.k. negativ reglering i kollektivavtal. Inte heller här har kommittén föreslagit några ändringar av
vad som för närvarande gäller. På två punkter har emellertid en majoritet inom kommittén (ordföranden
Åke Nilsson samt ledamöterna Bo Bergnéhr, Per-Olof Ekeberg, Bengt Fagerlund, Stig Gustafsson och Anita Johansson) ansett att det nu bör
göras ändring i MBL. De har föreslagit dels att den s.k. tvåhundrakronorsregeln skall återinföras genom ett tillägg till 60§ MBL, dels att det genom uttryckliga regler i 41 § MBL skall slås fast att arbetsgivarna inte får hålla
inne intjänad lön såsom stridsåtgärd i samband med arbetskonflikt. Båda dessa förslag har beröring med reglerna om arbetskonflikter och innebär därmed inte något avsteg från kommitténs enhälliga uppfattning att några ändringar tills vidare inte bör göras i de delar av MBL som behandlar arbetstagarnas medbestämmanderätt i egentlig mening och som täcks av medbestämmandeavtalen. Kommitténs övriga ledamöter (Erik Elmstedt,
Elver Jonsson, Jan-Ivan Nilsson och Alf Wennerfors) har på närmare '
utvecklade skäl motsatt sig majoritetens båda lagförslag.
Jag skall nu gå närmare in på de båda lagförslag som kommitténs majoritet har lagt fram. Dessutom ämnar jag efter samråd med chefen för finansdepartementet ta upp en fråga som kommittén har behandlat men beträffande vilken den inte har utarbetat något förslag, nämligen den skattemässiga behandlingen av arbetsrättsliga skadestånd. Det material som kom-
mittén i övrigt har samlat och de slutsatser som den har dragit övervägs f.n. inom arbetsmarknadsdepartementet, bl.a. av den särskilda beredningsgrupp som har mitt uppdrag att bearbeta arbetsrättsliga frågor som ett led i förberedandet av det fortsatta arbetsrättsliga reformarbetet (jfr AU 1982/83: 6).
2.1 Tvåhundrakronorsregeln
Före tillkomsten av MBL gällde enligt 1928 års kollektivavtalslag att en enskild arbetstagare inte kunde för ett Jag- eller avtalsbrott ådömas skadestånd med högre belopp än 200 kronor. Regeln hade sin praktiska betydelse i fråga om skadestånd för deltagande i olovlig strejk. men den ansågs tillämplig också i vissa andra fall av kollektivavtalsbrott. I regeringens proposition om MBL på våren 1976 föreslogs att tvåhundrakronorsregeln skulle behållas och föras över från kollektivavtalstagen till den nya medbestämmandelagen (prop. 1975/76: 105 bil. 1 s. 285 ff, 510 ff, 538 f). Riksdagens beslut blev emellertid, efter lottning, att begränsningen av den enskilde arbetstagarens skadeståndsansvar till 200 kronor skulle tas bort (jfr InU 1975/76:45 s. 51 f, 118).
Nya arbetsrättskommitténs betänkande innehåller en redogörelse för behandlingen av frågan om tvåhundrakronorsregeln i samband med tillkomsten av MBL. Vidare redovisas den praxis som har utvecklats av arbetsdomstolen efter det att regeln togs bort (betänkandet s. 228 ff). Praxis har inneburit att domstolen inte har dömt ut högre belopp än 200 kronor annat än i ett mindre antal undantagsfall, där en olovlig stridsåtgärd har innehållit inslag som har fått den att framstå som särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd. När förmildrande omständigheter har funnits, har domstolen å andra sidan bestämt skadeståndet till lägre belopp än 200 kronor. I ett under hösten 1982 meddelat avgörande (AD 1982 nr 129) har domstolen förklarat att penningvärdeförändringen bör beaktas på det sättet att skadeståndet när inga särskilda försvårande eller förmildrande omständigheter föreligger höjs från 200 till 300 kronor. Ett sådant hänsynstagande till inflationen vid bestämmandet av skadestånd (jfr prop. 1981/82:71 s. 76 och 78) har domstolen uttalat sig för med tanke också på andra arbetsrättsliga skadestånd, t. ex. för arbetsgivares brott mot anställningsskyddslagen eller mot MBL: s medbestämmanderättsregler (AD 1982 nr 39 och 107).
Inom kommittén har, som jag nyss redovisade, meningarna delat sig i frågan om ett återinförande av tvåhundrakronorsregeln (se närmare betänkandet s. 233 f). De båda åsiktsriktningarna utgår dock från samma principiella sätt att se på den rättsliga behandlingen av olovliga strejker och på skadeståndsansvarets uppgift i det sammanhanget. Enligt det synsättet, som också är grunden för bl.a. reglerna i 43§ MBL om lokala överläggningar på arbetsplatsen, skall strävan i första hand vara att med andra medel än rättegång och skadestånd förmå olovligt strejkande arbetstagare att återgå i arbete. Uppmärksamheten bör framför allt riktas mot de problem och motsättningar på arbetsplatserna som kan orsaka en olovlig arbetsnedläggelse. Genom att finna lösningar på dem kan man i många fall förekomma att en olovlig konflikt bryter ut och i andra åtminstone få till stånd ett snabbt återupptagande av arbetet. Ändamålet med reglerna om skadeståndsansvar för de enskilda deltagarna i en olovlig strejk bör därför
inte vara något annat än att stryka under den gällande rättsordningens
grundsats att träffade kollektivavtal skall respekteras och fredsplikten
iakttas. Den uppgiften är å andra sidan betydelsefull. Någon tvekan om att
denna grundsats gäller bör inte få råda.
Kommitténs majoritet har för sin del funnit att detta ändamål med skadeståndsansvaret väl kan fyllas inom ramen för en regel om begränsning av skadeståndets belopp till 200 kronor för varje enskild arbetstagare.
Dessa ledamöter har därför ansett att det bl. a. från fackligt håll framförda
önskemålet om ett återinförande av tvåhundrakronorsregeln bör tillmötes-
gås. Minoriteten inom kommittén har invänt att man med en sådan ändring
av MBL i dess gällande lydelse på ett olyckligt sätt skulle begränsa de
möjligheter som nu trots allt finns och bör finnas att markera rättsstridigheten hos olovliga konflikter. Till förmån för den nu rådande ordningen talar
enligt minoritetens mening att den, utan att den från arbetstagarnas syn-
som tidigare gällde, ger bättre möjligheter till en nyanserad bedömning av olika fall och större möjlighet än förr att undvika situationer. i vilka den vida mer ingripande rättsliga påföljden uppsägning eller avskedande kan
föras på tal.
I remissyttrandena över kommitténs betänkande i denna del har i stora drag de meningsmotsättningar som fanns redan vid tiden för 1976 års
arbetsrättsreform åter. kommit till uttryck. Det har knappast tillkommit några nya argument utöver dem som redan då anfördes och som också har
återgetts i nya arbetsrättskommitténs betänkande. LO och TCO har anslutit sig till majoritetsförslaget medan flertalet övriga remissinstanser har, med mer eller mindre utförlig argumentation utefter minoritetens linje. avstyrkt lagändring. Arbetsdomstolen har som en av remissinstanserna i denna grupp betonat att ett återinförande av tvåhundrakronorsregeln kan leda till att respekten för ingångna avtal minskar och avskär domstolen
från möjligheten att nyansera skadeståndsbedömningen vid olovliga kon-
flikter.
Några remissinstanser har anlagt ett mer vidsträckt perspektiv på frågan och försökt sätta in den i ett större sammanhang. Till dem hör KFO som i
likhet med ett par andra remissinstanser har satt i fråga om man inte borde
överväga att helt avskaffa den enskilde arbetstagarens personliga skadeståndsansvar snarare än att begränsa ansvaret till ett så lågt belopp som
200 kronor. Andra förslag går ut på att de nuvarande reglerna om skade-
ståndsansvaret för den enskilde arbetstagaren skulle bytas ut mot något annat.
Från socialdemokratisk sida har upprepade gånger efter år 1976 i motioner till riksdagen begärts att:tvåhundrakronorsregeln skall återinföras. Det
socialdemokratiska partiet har på denna liksom på en rad andra punkter
med anknytning till MBL och den arbetsrättsliga lagstiftningen i stort haft
samma uppfattning som fackföreningsrörelsen. Åtskilliga av de frågor som
partiet i enlighet med detta har fört fram i riksdagsmotioner har för övrigt också behandlats i nya arbetsrättskommitténs betänkande.
I regeringens program ingår att fortsätta det arbetsrättsliga reformarbe-
tet på grundval av en systematisk genomgång av hela fältet och ett plan-
mässigt val av de frågor som är mest angelägna. Stor hänsyn skall emellertid tas till möjligheterna att nå resultat genom direkta förhandlingar och avtal mellan arbetsmarknadens parter snarare än genom ändrad eller ny lagstiftning. Särskilt viktigt är det att skilda frågor ses i sitt sammanhang
med andra och att reformarbetet styrs av en samlad syn på hela det arbetsrättsliga regelsystemet. Detta gäller även frågan om tvåhundrakro- ” norsregeln och den enskilde arbetstagarens skadeståndsansvar vid olovlig
arbetskonflikt.
Frågan om tvåhundrakronorsregeln har varit och är en viktig fråga för
den fackliga rörelsen. Det hör till grundsatserna för den gällande rättsord-
ningen på arbetsmarknaden att träffade kollektivavtal skall respekteras
och den åtföljande fredsplikten iakttas. Någon tvekan om att den grundsat-
sen gäller får det inte finnas. Därför är fredsplikten också förenad med ett
rättsligt ansvar i form av ett skadeståndsansvar för dem som är bundna av
den. Men skadeståndsansvaret behöver inte och bör inte gå längre än till
att stryka under den rättsliga grundsatsen. Andra åtgärder än rättegång
inför domstol och utkrävande av skadeståndsansvar är viktigare för att
bevara arbetsfreden och ett gott förhållande mellan parterna på arbetsplat-
serna.
Mot denna bakgrund bör enligt min mening tvåhundrakronorsregeln återinföras som en huvudregel i den del av lagen som gäller det rättsliga ansvaret för fredsplikten. Men det bör ske med beaktande av de erfarenheter som har gjorts under den tid som har förflutit efter MBL: s tillkomst.
Till dem hör att arbetsdomstolen i sin rättspraxis principiellt har hållit fast vid den gamla skadeståndsnivån och gjort undantag enbart i ett fåtal
särskilt allvarliga och speciella fall. Domstolen har fäst avseende vid om en klart kollektivavtalsstridig arbetsnedläggelse har fortgått lång tid efter det att saken en första gång har behandlats och de deltagande arbetstagarna
fått lägga fram sina synpunkter inför domstolen och därefter vägrat att
rätta sig efter ett domstolsbeslut om återgång till arbetet.
En än viktigare del av helhetsbilden har emellertid nya arbetsrättskom-
mittén varit inne på (betänkandet s. 209 tf) när den har satt i fråga om man
inte borde söka finna en väg att förstärka de lokala överläggningarna enligt
43 §i lagen som ett medel att lösa konflikter på arbetsplatserna utan att de skall behöva leda till rättegång och skadeståndskrav inför domstol. En
bättre markering av överläggningarnas roll skulle fylla samma uppgift som
en ändring i skadeståndsreglerna, nämligen att klargöra att det rättsliga
ansvaret inte skall dominera utan vara en grund för en helhet av regler som
syftar till att lösa det problem som det här gäller.
Kommittén har visserligen inte ansett sig böra föreslå en ändring av reglerna i 43 § som sådana. Det hindrar enligt kommittén å andra sidan inte
att man söker bättre utnyttja överläggningarna som medel att lösa kon-
flikter på arbetsplatserna. Kommittén har också uttalat sig för en. försiktig ändring av rådande praxis i fråga om förlikningsmännens medverkan vid
överläggningar enligt 43 §. Dessa synpunkter är enligt min mening värda
att ta fasta på.
Mot denna bakgrund föreslår jag en ordning som i sina huvuddrag innebär följande.
Liksom hittills bör rättegång inför arbetsdomstolen komma i fråga bara
när det står klart, att en lösning inte kan komma till stånd på annat sätt. Reglerna om lokala överläggningar i 43 § är ett uttryck i lagen för detta synsätt. Skulle arbetsgivaren emellertid sedan överläggningar hållits utan att arbetet har återupptagits vända sig till arbetsdomstolen, bör domstolens förfarande vara uppbyggt så att målet snarast möjligt tas upp till en första behandling vid vilken alla som berörs av konflikten - arbetsgivaren och fackföreningen men också de deltagande arbetstagarna - får tillfälle att lägga fram sina synpunkter. På samma sätt som nu regelmässigt sker blir
domstolens uppgift att, för tiden intill dess ett slutligt avgörande träffas, ta
ställning till den rättsliga frågan om konfliktens olovlighet. Det ställningstagandet bör, om domstolen finner att konflikten är olovlig, utmynna i ett beslut om åläggande för arbetstagarna att återuppta arbetet. |
Domstolens uppgift bör emellertid inte inskränkas till detta. Den bör även få en roll i strävandena att finna en lösning på konflikten. Sedan den som en opartisk instans har tagit del av vad de inblandade har haft att
anföra, bör den bedöma om det kan finnas förutsättningar för en lösning genom ytterligare sådana kontakter som avses med reglerna om överläggning 143 8. I fall där konflikten har en bakgrund i problem på arbetsplatsen
som bedöms kunna lösas lokalt, t. ex. arbetsmiljöproblem. skall domstolen kunna besluta att en sådan ytterligare kontakt skall tas och en förnyad överläggning genomföras. I sådana fall bör en förlikningsman medverka.
Förlikningsmannens roll bör då inte vara någon annan än vad den hittills här ansetts böra vara vid olovliga arbetskonflikter, och syftet är alltså inte att man skall framtvinga förhandlingar om avtalsstridiga krav. Domstolen bör i stället använda den här angivna möjligheten när den finner skäl att tro att konfliktsituationen kan lösas genom förnyade lokala kontakter och att läget alltså är av den art som 43 § är avsedd för. Det blir dock den skillnaden i jämförelse med vad som hittills har tillämpats i praktiken, att förlikningsmannen med stöd av domstolsbeslutet kan komma att medverka utan att båda sidor uttryckligen har begärt det. Det utesluter självfallet inte
att domstolen skall beakta vad som har sagts från olika håll om ändamåls-
enligheten av förnyade överläggningar. Ibland kan emellertid läget vara att man på den fackliga sidan inte anser sig ha nätt det resultat som borde ha varit möjligt vid 43 §-överläggningarna och att man på den sidan därför
anser att en ny överläggning under ledning av en förlikningsman kunde vara av värde. Domstolen kan då finna att detta bör beslutas, även om arbetsgivaren skulle ha en annan ståndpunkt. Överläggningarna bör komma till stånd utan dröjsmål sedan återgång till arbetet har skett. Det slutliga avgörandet av skadeståndsmålet bör inte få ske förrän de förnyade överläggningarna har avslutats. På denna punkt föranleder mitt förslag ett tillägg i 4 kap. 7§ lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister.
Vad härefter gäller skadeståndsreglerna bör lagen först föreskriva att skadestånd inte skall utdömas om det inte finns särskilda skäl för det, när arbetstagarna varaktigt har återgått till arbetet senast i samband med de första överläggningarna enligt 43 §. Därmed markeras ytterligare den icke-rättsliga lösningens roll. Vidare bör det föreskrivas att skadeståndsnivån som huvudregel skall vara 200 kronor. Undantag bör få göras bara för arbetstagare som inte går tillbaka till arbetet, när domstolen har beslutat därom, och bara om den olovliga stridsåtgärden med hänsyn till alla omständigheter, dvs. både att återgång inte har skett och andra omständigheter, måste betraktas som särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd. Till de andra omständigheter som kan böra vägas in i bedömningen hör bl.a. konfliktens långvarighet och dess skadlighet för arbetsgivaren eller utomstående. Skadeståndet får inte höjas mer än vad som förestavas av syftet med undantaget, dvs. att ge möjlighet till en särskild markering i de åsyftade fallen.
Lagändringen bör träda i kraft den 1 juli 1984.
2.2 Förbud mot att hålla inne intjänad lön såsom stridsåtgärd
Kommittémajoritetens förslag om ett förbud i MBL mot att arbetsgivarna håller inne intjänad lön såsom ett slags stridsåtgärd vid arbetskonflikt skall ses mot bakgrund av arbetsdomstolens dom 1980 nr 94. Domstolen förklarade där att en arbetsgivare har rätt att under strejk, såsom en egen stridsåtgärd riktad mot de strejkande, tills vidare hålla inne utbetalningen av löner som har tjänats in före strejken men som förfaller till betalning först efter strejkens början. I domskälen berörde arbetsdomstolen även frågan om en arbetsgivare i själva verket har rätt att hålla inne lönerna redan som en följd av att arbetstagarna strejkar och alltså utan att arbetsgivarens åtgärd betraktas som en stridsåtgärd från arbetsgivarens sida. Domstolen tog emellertid inte ställning till denna fråga utan grundade sitt avgörande på att arbetsgivarens vägran att betala ut lönerna på förfalloda- " gen kunde ses som en stridsåtgärd, vilken enligt domstolen alltså skulle
anses tillåten. |
I nya arbetsrättskommitténs betänkande redovisas den debatt som arbetsdomstolens dom har föranlett och de synpunkter som LO och TCO har framfört till dåvarande arbetsmarknadsministern i en framställning i december 1980 om lagstiftning i syfte att ändra det rättsläge som domen
återger. I betänkandet finns också en redogörelse för frågans behandling i
riksdagen (s. 198 ff).
Kommittén har kunnat konstatera att den åtminstone numera helt övervägande uppfattningen på den svenska arbetsmarknaden är att arbetsgivaärna skall betala intjänade och till betalning förfallna löner och andra crsättningar oavsett om arbetsgivaren befinner sig i en arbetskonflikt. När majoriteten inom kommittén ändå har föreslagit en lagregel i saken, har det skett bl. a. för att säkerställa en likformig praxis över hela arbetsmarkna-
den så att utbetalning av förfallna löner görs även vid konflikter med arbetsgivare som inte ansluter sig till den rådande uppfattningen. De kommittéledamöter som tillhör minoriteten har motsatt sig lagstiftning inte
därför att de hyser annan mening i själva sakfrågan utan därför att saken enligt deras uppfattning inte kan anses kräva ett ingrepp i den hittills tillämpade grundsatsen att arbetsmarknadens parter själva i eget och samhällets intresse skall bära ansvaret för de åtgärder, som vidtas i samband
med arbetskonflikt, och därmed göra det möjligt för statsmakten att avstå från lagstiftning. Enligt minoriteten finns det inte heller något praktiskt
behov av lagstiftning. eftersom de offentliga arbetsgivarna aldrig har till-
lämpat det förfarande som har godkänts i arbetsdomstolens dom och
eftersom det numera finns tillräckliga utfästelser från arbetsgivarorganisa-
tionerna inom den privata arbetsmarknaden om att förfallna löner kommer
att betalas ut i rätt tid även vid arbetskonflikter.
Av remissinstanserna har LO och TCO jämte de övriga arbetstagarorganisationerna liksom SAV, Svenska kommunförbundet och juridiska fakultetsnämnden i Lund tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget om lagstiftning i frågan. Skälen stämmer, i den mån de har utvecklats närmare, väl överens med kommittémajoritetens. Särskilt LO har betonat det bety-
delsefulla i att saken blir avgjord på ett entydigt och för hela arbetsmarkna-
den bindande sätt. Övriga remissinstanser har avstyrkt. Till dem hör arbetsdomstolen som har menat att det, när huvudsaklig enighet har uppnåtts mellan arbetsmarknadsparterna i själva sakfrågan, saknas de mycket
påtagliga skäl som bör krävas för ett avsteg från den hittills tillämpade ordningen, enligt vilken lagstiftaren har lämnat parterna frihet att på eget
ansvar vidta ekonomiska stridsåtgärder när fredsplikt inte råder på grund av kollektivavtal. SAF har särskilt varnat för följderna av ett avsteg från
den grundsyn på vilken 1938 års huvudavtal och den därefter tillämpade ordningen bygger. Enligt SAF kan man f.ö. inte lagstiftningsvägen på
samma sätt som genom avtal, t.ex. vid en revision av huvudavtalet, lösa bl.a. alla de frågor kring löneutbetalningen som har ett indirekt samband med arbetsstriden. Några andra remissinstanser invänder att det finns
andra problem på konflikträttens område, vissa av dem berörda i kommit-
tébetänkandet, som snarare borde få en lösning genom lagstiftning. Slutli-
gen har bl. a. fakultetsnämnderna varit inne på mer rättsligt betonade och lagtekniska aspekter på kommitténs förslag. Från ett par håll har man
berört olika rättsliga argument mot det resultat som arbetsdomstolen kom fram till i domen 1980 nr 94. I anslutning därtill har satts i fråga att domen
skulle sakna större tyngd som prejudikat och att en ändring av praxis vore
tänkbar om saken åter kom upp inför domstolen. Detta skulle vara ett ytterligare skäl mot lagstiftning i saken.
För egen del finner jag de från fackligt håll framförda argumenten till
förmån för lagstiftning avgörande. De skäl som har anförts mot en rätt för
arbetsgivarna att hålla inne intjänad lön såsom stridsåtgärd. och som
utförligt har redovisats av kommittén. är starka. Saken har väckt ett starkt
engagemang både inom och utom fackföreningsrörelsen alltsedan arbets-
domstolens avgörande fälldes. Det saknas visserligen anledning att befara att sedermera gtvna utfästelser från arbetsgivarsidan inte skulle infrias.
Men det är med tanke på rättsfrågans sakliga betydelse av vikt att en rättsregel, motsatt den i AD 1980 nr 94 fastställda, får fullt bindande verkan över hela arbetsmarknaden och oberoende av åtaganden i kollektivavtal eller ensidiga utfästelser. Att saken, som har föreslagits från något håll, skulle överlämnas åt den fortsatta rättstillämpningen i förlitan på att
där kommer att ske en förändring finner jag inte vara tillfredsställande. De
rättsliga argumenten till förmån för det förslaget är inte övertygande. Därtill kommer f.ö. att det kan dröja innan saken kommer upp igen inför
domstolen. Gör den det, beror det dessutom på att den sakligt sett riktiga regeln trots allt inte har slagit igenom över hela arbetsmarknaden.
Grundsatsen att det bör vara arbetsmarknadsparternas uppgift och an-
svar att sinsemellan utveckla och tillämpa regler för den ekonomiska striden utanför kollektivavtalsförhållanden eller när kollektivavtal tillfälligt inte gäller är även enligt min mening viktig och i högsta grad ägnad att i samhällets och parternas eget intresse främja arbetsfreden. När parterna fyller sin uppgift och motsvarar förtroendet i detta avseende, kan lagstiftaren avstå från att ingripa. Jag anser emellenid att den lagreglering som nu
har satts i fråga inte behöver och inte bör ses som ett avsteg från grundsat-
sen som sådan eller från det synsätt som ligger bakom den. Det rör sig om
lagstiftning i en väl avgränsad fråga som ter sig synnerligen viktig från arbetstagarsynpunkt och beträffande vilken det inte finns några egentliga
meningsmotsättningar i sak. Ett ingripande av lagstiftaren i enbart denna fråga bör således inte kunna anses ge utrymme för slutsatser om det hithörande regelsystemet i övrigt.
Jag förordar därför att regeringen förelägger riksdagen förslag om förbud
genom lag mot innehållande av intjänad lön såsom stridsåtgärd från arbetsgivarsidan vid arbetskonflikt. Beträffande innebörden mer i detalj av det lagförslag som har utarbetats
av nya arbetsrättskommittén har inte framförts några egentliga invändningar under remissbehandlingen. Den enda synpunkten av den naturen är den av SAF framförda, som jag nyss återgav, att man inte kan lagstiftningsvägen lösa vissa problem kring löneutbetalningar som har indirekt samband
med en arbetskonflikt. Jag har för egen del vid mitt övervägande av saken funnit att en lagregel om förbud mot innehållande av intjänad lön såsom stridsåtgärd bör ha den rättsliga innebörd som kommittén har föreslagit. Det innebär bl. a. att vissa frågor om arbetsgivarens skyldighet att betala lön i samband med arbetskonflikt till arbetstagare som står utanför konflikten liksom hittills lämnas åt rättstillämpningen, medan själva lagregleringen ägnas åt förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare som är inbegripna i en arbetskonflikt (däri inräknat även konfliktåtgärder som har karaktären av s. k. sympatiåtgärder).
I fråga om den tekniska utformningen av kommitténs lagförslag har som jag nämnde också framförts en del synpunkter under remissbehandlingen. En del av dem går ut på att det åsyftade resultatet kan uppnås med enklare medel och med en mer kortfattad lagtext än vad kommittén har föreslagit. Jag delar den uppfattningen. Därför har kommittéförslaget underkastats en omarbetning i departementet. Det förslag som jag förordar har dock, som jag nämnde, samma rättsliga innebörd som kommittéförslaget. Till detal- ' jerna återkommer jag I specialmotiveringen. Där behandlas bl.a. också frågan om den lämpligaste placeringen av den här åsyftade lagregeln.
Även denna lagändring bör träda i kraft den 1 juli 1984.
2.3 Skattereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga skadestånd
Det arbetsrättsliga sanktionssystemet bygger nästan uteslutande på an- ' vändningen av skadestånd som sanktion. Man brukar tala om två typer av skadestånd, nämligen ekonomiskt skadestånd och - med en numera hävdvunnen arbetsrättslig term - allmänt skadestånd. Med ekonomiskt skadestånd avses ersättning för ekonomisk förlust som har uppstått på grund av brott mot lag eller avtal. Syftet med det allmänna skadeståndet är bl. a. att inskärpa vikten av att lag och kollektivavtal följs, den s.k. preventiva funktionen. I lagstiftningen uttrycks saken på lite olika sätt. I 55 § MBL talas om att man vid bedömande av om en skada har uppkommit för någon skall ta hänsyn även till dennes intresse av att lagens eller ett kollektivavtals bestämmelser iakttas och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Enligt 38 § andra stycket lagen (1982: 80) om anställningsskydd (anställningsskyddslagen) kan skadestånd avse den kränkning som ett brott mot lagen innebär. Tanken att det är fråga om en kränkning anknyter till det föreställningssätt som är det vanliga när man söker grunden för en rätt till s.k. ideellt skadestånd. Från synpunkten att det allmänna skadeståndet har en preventiv funktion liknar det ett bötesstraff. En skillnad är emellertid att böter skall erläggas till statskassan medan skadeståndet skall betalas till den som tänkes ha lidit skada.
Frågan om skattereglernas tillämpning på de arbetsrättsliga skadestånden och hur denna tillämpning påverkar skadeståndens storlek har behandlats i nya arbetsrättskommitténs betänkande (s. 226 f, 232 f) och i den inom 2 Riksdugen 1983/84. I saml. Nr 165
Prop. 1983/84: 165 | 18
arbetsmarknadsdepartementet sedermera utarbetade promemorian Skat-
tereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga skadestånd. Problemet gäller de allmänna skadestånden och har som utgångspunkt två avgöranden i
regeringsrätten (RÅ 1980 I: 10 och I: 12) varigenom rättsläget har blivit klarlagt i fråga om de allmänna skadeståndens skattemässiga behandling. Allmänna skadestånd som utbetalas av en arbetsgivare är sålunda avdrags-
gilla i dennes rörelse och skattepliktiga hos arbetstagaren. (Skatteplikt för
fackliga organisationer i fråga om sådana skadestånd torde däremot inte föreligga emedan organisationerna I princip inte är skattskyldiga för den fackliga verksamheten.) För en närmare beskrivning av de hithörande
skatterättsliga reglerna och av regeringsrättens avgöranden hänvisas till
promemorian (bilaga 3).
I promemorian föreslås att möjligheten att vid taxering göra avdrag för
allmänna skadestånd slopas. Vidare avvisas tanken att göra de allmänna
skadestånden skattefria hos mottagaren. Utgångspunkten för förslaget att slopa avdragsrätten har varit att huvudsyftet med de allmänna skadestån-
den är att upprätthålla respekten för lag och avtal i flertalet fall täcks ekonomisk förlust av ett särskilt ekonomiskt skadestånd. Mot denna bakgrund har det allmänna skadeståndet, liksom böter, en framträdande prer
göras i den försumliges deklaration. I promemorian anförs vidare : att den reella effekten av skadeståndspåföljden blir beroende bl.a. av den form som verksamheten bedrivs i och av vilka avdragsmöjligheter som faktiskt föreligger med hänsyn till ett företags ekonomiska resultat och ställning.
Enligt promemorian finns inte motsvarande principella skäl att göra de
allmänna skadestånden skattefria hos mottagaren.
Av remissinstanserna har LO, TCO och SACO/SR liksom SAV, AD och kammarrätten i Stockholm tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget att slopa avdragsrätten. Skälen stämmer i den mån de har utvecklats med vad som framgår av promemorieförslaget. SAF, Tidningarnas arbetsgivareförening. KFO och SHIO-familjeföretagen samt även RSV och arbetslivscentrum avstyrker förslaget. Flertalet av dem som avstyrker anför vissa skattetekniska och skadeståndsrättsliga skäl. Bl. a. hävdas att det är svårt
att göra åtskillnad mellan allmänt skadestånd och ekonomiskt skadestånd,
i synnerhet vid tvistelösningar utom rätta. Vidare ifrågasätts om inte ett slopande av avdragsrätten negativt skulle påverka benägenheten till sådana uppgörelser. TCO, SACOISR och arbetslivscentrum anser att allmänna skadestånd bör vara skattefria hos mottagaren.
För egen del anser jag, i likhet med arbetstagarorganisationerna, att det är stötande för rättskänslan att en arbetsgivare skall få göra avdrag för allmänna skadestånd som arbetsgivaren måste utbetala för brott mot den arbetsrättsliga lagstiftningen. Det rör sig ofta om helt centrala arbetsrättsliga bestämmelser, såsom reglerna i anställningsskyddslagen om saklig grund för uppsägning och i MBL om primär förhandlingsskyldighet inför
viktiga beslut i arbetsgivarens verksamhet. Någon egentlig likhet mellan -
sådana skadestånd, där inslaget av sanktion för grundläggande arbetsrätts-
liga förpliktelser är starkt, och skadestånd för ett kontraktsbrott i affärs-
verksamhet kan jag inte se. Det ter sig inte naturligt att betrakta de allmänna skadestånden som något slags normala kostnader i rörelsen. Detta utgör enligt min mening tillräckliga skäl för att slopa avdragsrätten.
Jag delar inte den i vissa av remissvaren framförda uppfattningen att det inte går att göra en åtskillnad mellan allmänna skadestånd och ekonomiska skadestånd. Begreppsmässigt sett finns inte något problem. Den arbetsrättsliga lagstiftningen definierar klart när det är fråga om det ena eller andra slaget av skadestånd. Jag kan vidare inte se att det har visats några egentliga belägg för att en förändring av den art som det här är fråga om nämnvärt skulle påverka benägenheten att lösa arbetsrättsliga tvister vid förlikningsförhandlingar
utan domstols inblandning. Tanken skulle tydligen vara att en ökning av skadeståndens reella effekt skulle minska benägenheten att nå en förhandlingslösning. Eftersom mera står på spel skulle det vara säkrare att låta
frågan behandlas av domstol. Men samma invändning skulle då kunna riktas mot andra förändringar som medför att den reella betydelsen av
sanktionen förstärks. Det bör här nämnas att AD i sitt remissvar har uttalat att domstolen f.n. inte gör några skattemässiga överväganden vid fastställandet av allmänt skadestånd och att en lagändring av det slag som det här
är fråga om inte kan antas komma att innebära någon ändring i detta förhållande.
Jag anser inte att det finns tillräckliga skäl att göra allmänna skadestånd skattefria hos mottagaren.
Sammanfattningsvis anser jag att avdragsrätten för allmänna skadestånd
bör slopas. likhet med bl. a. kammarrätten i Stockholm anser jag att vad
som i detta sammanhang menas med termen arbetsrättslig lagstiftning bör anges i lagtexten. Jag återkommer i specialmotiveringen till detta och till frågan om behovet av en särskild övergångsbestämmelse. Här skall endast anmärkas att lagändringen i likhet med andra ändringar som föreslås här
bör träda i kraft den 1 juli 1984.
3 Upprättade lagförslag
I enlighet med det anförda har inom arbetsmarknadsdepartementet upp-
rättats förslag till
I. lag om ändring 1 lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet. 2, lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister och 3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370).
Förslaget under 3 har upprättats i samråd med chefen för finansdepartementet. Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.
4 Specialmotivering
4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet
418 Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal får icke vidtaga eller deltaga i arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, om avtalet har ingåtts av
organisation och denna ej i behörig ordning har beslutat åtgärden, om
åtgärden strider mot bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal eller om
åtgärden har till ändamål
I. att utöva påtryckning i tvist om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller i tvist huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller
mot denna lag, 2. att åstadkomma ändring i avtalet,
3. att genomföra bestämmelse. som är avsedd att tillämpas sedan avtalet har upphört att gälla, eller .
4. att stödja annan. när denne icke själv får vidtaga stridsåtgärd.
Första stycket utgör ej hinder för arbetstagarorganisation att i behörig ordning besluta blockad för att utverka betalning av klar och förfallen fordran på lön eller på annan ersättning för utfört arbete.
Oavsett om kollektivavtal gäller får en arbetsgivare inte såsom stridsåtgärd eller som ett led i en stridsåtgärd hålla inne sådan lön eller annan ersättning för utfört arbete som har förfallit till betalning. Såsom olovlig stridsåtgärd betraktas också att arbetsgivaren håller inne sådan lön eller annan ersättning med anledning av att arbetstagarna deltar i strejk eller annan stridsåtgärd.
Vad som i det följande sägs om det här föreslagna nya tredje stycket i
418 MBL bygger i allt väsentligt på specialmotiveringen till nya arbets-
rättskommitténs motsvarande förslag (SOU 1982: 60 s. 301 ff). De ändring-
ar som har gjorts i lagtexten är av redaktionell art och har haft till syfte att
förenkla och förkorta. Någon saklig förändring har inte åsyftats.
Den allmänna innebörden av det föreslagna tillägget till 41 § MBL är dels
att en arbetsgivare inte får som en egen stridsåtgärd hälla inne betalning av förfallen fordran på lön eller annan ersättning för utfört arbete och dels att
arbetsgivaren inte heller vid stridsåtgärder från arbetstagarsidan är befriad
från att I rätt tid betala sådan ersättning. Håller arbetsgivaren ändå inne betalningen blir enligt lagförslaget åtgärden också i detta senare fall att
betrakta som en olovlig stridsåtgärd. Bakgrunden till denna uppläggning är följande.
Som framgår av domen AD 1980 nr 94 (se redogörelsen i betänkandets
avsnitt 5.6.4) ställde arbetsdomstolen i det fallet först frågan om det inte följer av den totala strejkens natur att arbetsgivaren tillfälligt befrias från att verkställa utbetalning av lön och andra förmåner som har förfallit till
betalning under konflikten. Med det synsättet skulle. påpekade domstolen, betalningsskyldighet inträda först när strejken upphör eller, i förhållandet till enskilda arbetstagare, när arbetstagaren i fråga på något sätt har frånträtt strejken. Betalningsskyldigheten skulle uppskjutas redan som en följd av strejken och alltså utan att man behövde gå in på om arbetsgivaren har rätt att på sin sida möta strejken med en stridsåtgärd i form av tillfällig vägran att betala. Domstolen besvarade dock inte frågan utan valde att avgöra tvisten på den andra grund som åberopades av arbetsgivarsidan i målet, nämligen att vägran att betala under pågående strejk i allt fall är att betrakta som en för arbetsgivaren tillåten stridsåtgärd.
I den efterföljande debatten har det förts fram olika argument i den rättsliga frågan om strejkens verkningar i sig på arbetsgivarens skyldighet att betala lön på förfallodagen. Frågan är emellertid inte avgjord. Vill man införa en lagregel i syfte att säkerställa arbetstagarnas anspråk, i samband med arbetskonflikt, på att intjänad och till betalning förfallen lön betalas i rätt tid, bör därför en väsentlig uppgift vara att fastställa att strejken inte skall anses ha den ifrågasatta verkan på betalningsskyldigheten.
Det bör här inskjutas att det, med det stridsåtgärdsbegrepp som används i MBL och i övrigt på den kollektiva arbetsrättens område, är naturligt att betrakta en såsom svar på en strejk kollektivt genomförd vägran av organiserade arbetsgivare att betala förfallna lönefordringar som en stridsåtgärd från arbetsgivarsidan. Även en enskild arbetsgivares uttryckliga förklaring i en sådan situation, att han avser att tills vidare och så länge strejken pågår skjuta upp lönebetalningen, fyller i och för sig de rättsliga kraven för att en stridsåtgärd skall anses föreligga. Så bedömde också arbetsdomstolen situationen i det fall som avsågs med domen 1980 nr 94.
Mot denna bakgrund kan det sägas att man skulle träffa de i praktiken viktiga fallen enbart genom en regel i lagen som förbjuder stridsåtgärder från arbetsgivarsidan av denna innebörd. Inte desto mindre torde det vara nödvändigt att åtminstone som en utgångspunkt lösa den grundläggande rättsfrågan. Om det nämligen rättsligt sett skulle förhålla sig så med arbetsgivarens betalningsskyldighet i allmänhet vid strejk som arbetsdomstolen har satt i fråga, och om detta i något kommande sammanhang skulle bli klargjort, kunde det på goda grunder hävdas att ett uppskov med lönebetalningen alls inte är någon stridsåtgärd från arbetsgivarsidan utan blott och bart en tillämpning av gällande rätt. Hur man skulle böra se på saken i olika tänkbara praktiska fall är i alla händelser inte 'oomtvistligt. Ändamålet med en lagreglering är emellertid att slå fast att en arbetsgivare inte i något fall skall få hålla inne en fordran på förfallen lön av det skälet att arbetstagarna deltar i en stridsåtgärd. Detta uppnås enklast genom att det anges i lagen att en sådan åtgärd är, även när den bara är ett slags svar på arbetstagarsidans stridsåtgärd, att betrakta som en olovlig stridsåtgärd.
I och för sig kunde man överväga att vidga en lagregel inom ämnesområdet till att uttrycka en mer allmän grundsats med anknytning till skälen för
Prop. 1983/84: 165 [NE [NE
lagstiftningsåtgärden, t. ex. att arbetstagarnas intjänade rättigheter inte får beröras av stridsåtgärder under arbetskonflikt (jfr om denna tanke i betänkandet avsnitt 5.6.4). För övrigt kunde man också resa frågan om inte en ny regel borde vara ömsesidig och därmed medföra t. ex. att arbetstagare
som har fått lön i förskott inte får delta i en arbetsnedläggelse under tid
som avses med förskottslönen. Övervägande skäl har emellertid ansetts tala för en inriktning av lagregeln på den praktiska fråga som har föranlett
debatten och kraven på lagstiftning. En mer allmän regel blir lätt alltför abstrakt och svår att förstå, och dess verkningar kan bli svåra att överblicka. För övrigt är det inte uteslutet att enligt vanlig lagtolkningsmetod dra slutsatser även för andra besläktade fall, i den mån sådana skulle uppträda,
av en regel som direkt riktas in på arbetstagarnas lönekrav. Något praktiskt behov av ömsesidighet finns inte.
Det kan vidare diskuteras var en ny lagregel av det här åsyftade innehål-
let bör placeras. Saken är inte sådan att man har skäl att stifta en fristående
lag. Det ligger då nära till hands att söka passa in en ny regel i kapitlet om
fredsplikt i MBL (41-45 8§). Mot detta talar på sitt sätt att reglerna i 41-44 §8 MBL tar sikte enbart på stridsåtgärder i bestående kollektivavtalsförhållanden. Ämnet är alltså den kollektivavtalsrättsliga fredsplikten, inte stridsrätten såsom sådan; det är bara varselreglerna i 458 som spränger
den ramen. Den nya regel som här åsyftas skulle däremot ha sin väsentliga
betydelse för arbetskonflikter när kollektivavtalslöst tillstånd råder. Invändningen kan dock knappast tillmätas större vikt, särskilt som alltså redan 45 § har den vidare tillämpligheten. En inplacering i fredspliktskapitlet medför å andra sidan den väsentliga fördelen att frågor om bl. a. påföljd
vid åsidosättande av lagen och om tvisteförhandling och rättegång får en automatisk lösning i den utsträckning MBL:s regler i dessa ämnen blir tillämpliga. Mot denna bakgrund har valts att placera den nya regeln i 41 §
MBL. Den ligger också på sätt och vis nära bestämmelsen i 418 andra stycket om tillåtligheten av indrivningsblockader, bl. a. på det sättet att det
rör sig om preciseringar eller specialregler i jämförelse med de principiella, och ömsesidiga, reglerna 1 41 § första stycket. a
I det föreslagna nya styckets första mening föreskrivs att en arbetsgiva-
re, oavsett om kollektivavtal föreligger eller ej, inte får som en stridsåtgärd
eller som ett led i en stridsåtgärd vägra att i rätt tid betala förfallen fordran på lön eller annan ersättning för utfört arbete, Det är att märka att regeln riktar in sig just på uppskov med betalning av förfallna lönefordringar. Något annat ingrepp görs inte i arbetsgivarnas rätt att välja ekonomiska stridsmedel. Det rör sig inte om någon begränsning av lockouträtten på
annat sätt än att en lockout inte får genomföras så, att intjänade löner inte
kan betalas ut till de lockoutade på förfallodagen, och inte heller om ett förbud t. ex. att använda löneavdrag såsom stridsåtgärd (jfr AD 1982 nr
91). I dessa sistnämnda fall är innebörden av arbetsgivarens åtgärd att för gott undandra arbetstagarna lön, inte enbart att skjuta upp betalningen av
Prop. 1983/84: 165 ta '”
lön som i och för sig tillkommer dem. Som utvecklas i AD 1982 nr 91 kan inte heller löneavdrag användas såsom stridsåtgärd med avseende på annat än konflikttiden. Detsamma gäller om lockouten. Det finns med andra ord inte utrymme för stridsåtgärder med "retroaktiv verkan”.
Vidare bör observeras att regeln i första meningen inte tar sikte på verkningarna av stridsåtgärder som riktas mot andra arbetstagargrupper än dem som har rätt till intjänad lön. Förbudsregeln berör som sådan inte
arbetsgivarens rätt att själv, eller som ett led i en mer omfattande konfliktåtgärd som beslutas på organisationsnivå på arbetsgivarsidan, lockouta en
viss arbetstagargrupp (tjänstemännen) även om det skulle sätta arbetsgivaren i svårigheter att i rätt tid fullgöra betalningsskyldighet mot en annan
grupp av arbetstagare (arbetarna). Om det av ett sådant skäl uppkommer
dröjsmål med betalningen av arbetarnas löner, utgör inte detta en olovlig stridsåtgärd mot arbetarna. En annan sak är att arbetsgivarens agerande
kan rubriceras som kollektivavtalsbrott mot arbetarna, något som skall
beröras i det följande. Inte heller betyder regeln något för rätten att vidta
lockout inom ett helt annat område på arbetsmarknaden. Ett undantag får dock göras i alla de här nämnda fallen, om lockouten är en skenåtgärd och det verkliga syftet är att genom innehållande av intjänad lön angripa en
annan arbetstagargrupp än den lockoutade. Lagförslagets förbud mot
stridsåtgärd omfattar även fall när åtgärden företas som en s. k. sympatiåtgärd för att understödja en part i en annan arbetskonflikt.
Det torde som nya arbetsrättskommittén har påpekat inte förekomma eller övervägas lockouter, genom vilka arbetsgivarna försätter sig i den situationen att de inte kan betala förfallna lönefordringar enbart till arbets-
tagarna inom avtalsområden där det råder arbetsfred. En storlockout som
omfattar både tjänstemän och arbetare, vilkas organisationer förhandlar gemensamt, träffas för övrigt av den föreslagna regeln. Den kan alltså inte genomföras på sådant sätt att löner som har tjänats in före konflikten inte kan betalas i tid till någondera gruppen (jfr uttrycket ”ett led i en stridsåtgärd”'). Enligt allmänna arbetsrättsliga regler torde det slutligen förhålla
sig så, att en arbetsgivare inte kan hänvisa till cen egen lockoutåtgärd mot
en annan arbetstagargrupp som grund för befrielse från sin avtalsenliga skyldighet att i rätt tid betala lön till arbetstagare på ett kollektivavtalsområde som inte omfattas av lockouten.
Som andra meningen är utformad träffar den inte det sannolikt oprak-
tiska fallet att en arbetstagargrupp genom t.ex. en strejk gör det faktiskt omöjligt för arbetsgivaren att betala just den gruppens löner. Uppskovet
sker då inte som en åtgärd från arbetsgivarens sida; det är inte arbetsgiva-
ren som ” håller inne” betalningen.
Av större betydelse är att andra meningen inte uttalar något om verk-
ningarna av att arbetsgivaren angrips med en strejk eller annan stridsåtgärd
av andra arbetstagare än de som har lönefordringarna. När ordet arbetstagarna står i bestämd form har syftet varit att markera att det är stridsåtgär-
Prop. 1983/84: 165 . 24
der av dem som har en lönefordran som åsyftas. Lagtexten säger t. ex. inte något om verkningarna av en tjänstemannastrejk på arbetsgivarens skyldighet att i rätt tid betala lön till arbetarna och inte heller något om
betydelsen av en strejk t. ex. inom bankväsendet eller hos postgirot för den
skyldighet som åvilar arbetsgivarna inom industrin att i rätt tid betala lön till sina anställda. Att för situationer av det slaget i lag föreskriva en obetingad skyldighet för arbetsgivarna att betala på förfallodagen har be-
dömts föra för långt. Det skulle bl. a: dra med sig svåröverblickbara pro-
blem kring utövandet av den fria fackliga stridsrätten. Något sådant kan inte heller anses motiverat av syftet med den lagstiftningsåtgärd som det
här är fråga om. Vad som i sådana fall gäller i rättsförhållandet mellan
arbetsgivaren och de arbetstagare, som har en förfallen lönefordran, får : liksom hittills bestämmas enligt allmänna arbetsrättsliga regler och genom tolkning på vanligt sätt av kollektivavtal och enskilda anställningsavtal.
Vidare säger regeln i andra meningen inte mer än att en stridsåtgärd från
arbetstagarsidan inte som sådan kan åberopas som skäl för att hålla inne
betalningen av den lön som tillkommer arbetstagarna. Är situationen den
att det råder tvist om arbetstagarnas rätt till lön eller till ett visst lönebelopp, gäller likaledes allmänna regler om arbetsgivarens betalningsskyldig-
het. bland dem reglerna i 35 § MBL om tolkningsföreträde för arbetstagarsidan i sådana tvister. Skulle arbetsgivaren i ett konfliktfall obehörigen
göra gällande att en lönefordran är tvistig, ligger liksom annars arbetstagar-
nas skydd i tolkningsföreträdet och i allmänna regler om dröjsmål med betalning och skadeståndsskyldighet för kollektivavtalsbrott. Det blir sedan en bevisfråga huruvida arbetsgivarens invändningar mot ett framställt lönekrav är obehöriga på ett sådant sätt att det i verkligheten rör sig om en
stridsåtgärd och alltså ett åsidosättande av regeln i 418 tredje stycket
andra meningen. Vidare betyder inte ett uppskov med betalningen på
grund av betalningsoförmåga eller av misstag eller något annat sådant skäl
att arbetsgivaren bryter mot den föreslagna nya regeln. En annan sak är att det torde få åvila arbetsgivaren att visa vad skälet till betalningsförsummelsen är, om den inträffar under arbetskonflikt och arbetsgivaren vill undgå
skadeståndsansvar för åsidosättande av 418 tredje stycket.
Reglerna i det föreslagna nya stycket tar sikte både på lön som har
tjänats in före konflikten och på lön som har tjänats in under en pågående partiell arbetskonflikt, t. ex. en övertidsblockad. De gäller vare sig arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal eller cj. Till skillnad från övriga regler i 41§ avses alltså tredje stycket bli tillämpligt både i det tillfälligt kollektiv-
avtalslösa tillståndet och när kollektivavtal över huvud inte har träffats. Dessutom gäller det när det i kollektivavtalsförhållanden finns utrymme
enligt 418 i övrigt för stridsåtgärder (t. ex. vid konflikt i s. k. olösta intres-
sefrågor och vid sympatikonflikt). Slutligen gäller reglerna i princip också i fall när en stridsåtgärd är olovlig enligt lagens nuvarande fredspliktsregler. Redan enligt gällande rätt kan ett tillfälligt innehållande av lön som har
[ST in
förfallit till betalning vara en för arbetsgivaren enligt fredspliktsreglerna olovlig stridsåtgärd (jfr SOU 1975:1 s. 357, 832). Åtgärden blir då olovlig även enligt det nya stycket. Om åtgärden vidtas som svar på en olovlig
stridsåtgärd från arbetstagarsidan, kan den också vara en redan enligt gällande rätt olovlig motåtgärd (i varje fall om det nu rådande rättsläget inte är att arbetsgivaren tillfälligt befrias från sin betalningsskyldighet som
en följd av arbetstagarnas olovliga stridsåtgärd). Även i denna situation blir det nya stridsåtgärdsförbudet tillämpligt. Det bör tilläggas att det enligt vedertagen uppfattning även efter tillkomsten av lagen (1970:215) om
arbetsgivares kvittningsrätt anses råda hinder mot att kvitta ett anspråk på
skadestånd för olovlig strejk mot arbetstagarnas lönefordringar. Fastän det
torde sakna praktisk betydelse torde 318 MBL även i det här behandlade
sammanhanget få betraktas som tillämplig i fall av olovliga stridsåtgärder från arbetstagarsidan. Slutligen bör tilläggas att det av det nya stridsåt-
gärdsförbudets utformning följer att 428 MBL blir tillämplig på stridsåtgärder som strider mot förbudet. När det i lagtexten talas om lön eller annan ersättning för utfört arbete är syftet att uttrycket skall ha samma vidsträckta innebörd som 1 418 andra stycket. Tillämpningsområdet blir därmed i princip detsamma som för den
nyss nämnda lagen om arbetsgivares kvittningsrätt (jfr prop. 1975/76: 105 bil. I s. 500). Det bör tilläggas att i lön eller annan ersättning för utfört arbete ingår även semesterlön och semesterersättning. Det föreslagna nya
stycket påverkar dock inte vad som i övrigt gäller i fråga om förhållandet
mellan arbetskonflikt och beslut om förläggning av semester fr bl.a. AD 1979 nr 99, 1980 nr 166 och 1981 nr 26). -
Av placeringen i 418 MBL följer att MBL: s regler om skadestånd blir tillämpliga. Ett otillåtet dröjsmål med betalning av förfallen lönefordran
medför enligt allmänna regler en rätt för arbetstagarna till ersättning i form
av dröjsmålsränta. I vad mån det härutöver finns utrymme för ersättning
för annan ekonomisk skada torde få avgöras i rättstillämpningen enligt
vanliga principer. Arbetsgivaren blir emellertid vid åsidosättande av 418 tredje stycket dessutom skyldig att betala allmänt skadestånd för åsidosättande av lagen och i förekommande fall av kollektivavtål. Eftersom betalningsuppskovet enligt det föreslagna stycket skall betraktas som en olovlig stridsätgärd av arbetsgivaren, blir enligt det synsätt som tillämpas i MBL både de enskilda arbetstagarna och deras fackliga organisation berättigade
till sådant skadestånd. Vid tvist om tillämpningen av 41 § tredje stycket blir ' vidare lagens avslutande regler om tvisteförhandling och rättegång tillämp-
liga på samma sätt som vid olovliga stridsåtgärder av annat slag. Det nya tredje stycket blir liksom 41§ MBL i övrigt tvingande rätt med den reser-
vation som följer av 48 tredje stycket MBL.
608 Skadestånd kan, om det är skäligt, sättas ned eller helt falla bort. I mål om skadestånd för arbetstagares deltagande i en olovlig stridsåtgärd skall domstolen, så snart som möjligt,
Prop. 1983/84: 165 . 26
1. om arbetskonflikten ännu pågår och om domstolen finner den olovlig,
ålägga arbetstagarna att återgå till arbetet, och
2. om det bedöms lämpligt för att undanröja orsakerna till arbetskonflikten, besluta att en ny överläggning enligt 43 § genast efter återgång till arbetet skall tas upp under ledning av en förlikningsman.
Arbetstagare som senast i samband med en första överläggning enligt
43 § varaktigt har återgått till arbetet får åläggas skadestånd bara om det finns särskilda skäl till det. Högre skadestånd än tvåhundra kronor får inte åläggas arbetstagare
för deltagande i en olovlig stridsåtgärd. Detta gäller dock inte i fråga om arbetstagare som inte följer ett åläggande av domstolen om återgång till arbetet, om stridsåtgärden med hänsyn till omständigheterna måste betraktas som särskilt allvarlig eller anmärkningsvärd.
Denna paragraf innehåller, liksom i nuvarande lydelse, regler om jämk-
ning av skadestånd. Som framgår av den allmänna motiveringen har paragrafen vidare tillförts en regel om förnyad överläggning enligt 43 § MBL.
Första stycket innehåller en allmän jämkningsregel. Regeln har i jämförelse med den nuvarande lydelsen kortats ner och bringats att överens-
stämma med motsvarande regler i annan nyare arbetsrättslig lagstiftning
Gfr t.ex. 38 § anställningsskyddslagen). Någon ändring i sak har inte
åsyftats. I andra stycket återfinns nya regler om handläggning av mål om olovliga
stridsåtgärder och om en möjlighet för domstolen att förordna om förnyad överläggning enligt 43 § MBL under ledning av en förlikningsman.
Enligt andra styckets första punkt skall domstolen, när arbetskonflikten ännu pågår, för tiden intill dess tvisten slutligt avgörs pröva frågan om
stridsåtgärdens olovlighet och i förekommande fall ålägga arbetstagarna att
återgå I arbete. Detta skall ske även om arbetsgivarsidan inte skulle framställa något yrkande om ett sådant interimistiskt beslut. Liksom redan nu
regelmässigt sker, bör frågor av denna art prövas vid ett särskilt sammanträde inför domstolen till vilket parterna kallas att infinna sig.
Andra punkten innehåller en bestämmelse som ger domstolen möjlighet att förordna om en fortsatt överläggning enligt 43 5 MBL under ledning av
en förlikningsman. Denne skall då, i likhet med förlikningsmän enligt 46 8,
utses av statens förlikningsmannaexpedition. Detta bör komma till uttryck i I $ förordningen (1976:826) om medling i arbetstvister. Har domstolen meddelat ett förordnande om överläggning, får tvisten inte prövas slutligt förrän överläggningarna har slutförts, försåvitt inte hindret mot överläggningen berott på arbetstagarsidan. Detta har föreskrivits i förslaget om ett tillägg till 4 kap. 7§ lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister.
Tredje och fjärde styckena innehåller regler som begränsar enskilda arbetstagares skadeståndsansvar vid en olovlig arbetskonflikt. Reglernas
närmare innebörd framgår av den allmänna motiveringen. Här skall endast framhållas att begränsningen av skadeståndsansvaret tar sikte bara på
brott mot fredsplikten. Detta skall ses mot bakgrund av att det är de
kollektivavtalsbrotten som har praktisk betydelse i detta sammanhang.
Jämkning av skadestånd i andra fall av kollektivavtalsbrott sker med stöd
av 608 första stycket.
Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den I juli 1984. De nya bestämmelserna i 60 § tillämpas när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdan-
det. I annat fall tillämpas 60 § i dess äldre Ivdelse.
Ändringarna i 41 och 60 8&& MBL är avsedda att träda i kraft den 1 juli
1984. De nya reglerna om begränsning av enskilda arbetstagares skadeståndsansvar för deltagande i olovliga konflikter och om handläggningen
av sådana mål med möjlighet för domstolen att förordna
om en ny överläggning enligt 43 § tillämpas endast på stridsåtgärder som
har påbörjats efter ikraftträdandet. Nägra särskilda övergångsbestäm-
melser med avseende på ändringarna i 41 § behövs inte.
4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister 4 kap. 78 Talan får ej upptagas till prövning av arbetsdomstolen förrän förhandling, som kan påkallas enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller som anges i kollektivavtal, har ägt rum rörande tvistefrå-
gan.
Första stycket gäller icke talan enligt 31 § första eller tredje stycket
lagen om medbestämmande i arbetslivet och ej heller tvist huruvida strids-
åtgärd vidtagits i strid mot lag eller kollektivavtal eller tvist om påföljd för sådan åtgärd. Har i fall som avses i 43 eller 60§ lagen om medbestämmaunde i arbetslivet överläggningsskyldighet ej fullgjorts. får arbetsdomstolen dock ej pröva tvisten förrän så skett.
Utan hinder av första och andra styckena får talan upptagas till prövning, såvitt gäller förordnande för tiden intill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger i målet. Sedan sådana frågor prövats. skall målet
förklaras vilande i avbidan på att förhandling eller överläggning rörande tvistefrågan enligt första eller andra stycket slutförts. Innan sådan förhand-
ling eller överläggning slutförts får målet icke slutligt prövas.
Har förhandling eller överläggning som avses i första eller andra stycket ej ägt rum, får talan ändå upptagas till prövning, om mot förhandlingen eller överläggningen förelegat hinder, som icke berott av käranden.
Andra och tredje styckena har ändrats för att täcka även de i förslaget till
60 3 andra stycket MBE angivna fallen där domstolen även utan yrkande därom har att ta ställning till en stridsåtgärds olovlighet och. om det befinns lämpligt, förordna om en förnyad överläggning enligt 43 & MBL. .
4.3 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)
208 Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt). som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret. Att koncernbidrag, som inte utgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 §3 mom.
Avdrag får inte göras för: .
den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll:
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt 19.8: .
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet;
svenska allmänna skatter; kapitalavbetalning på skuld: avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349): avgift enligt lagen (1972: 435) om överlastavgift;
avgift enligt lagen (1976: 666) cm påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.;
avgift enligt 99 a & utlänningslagen (1980: 376); avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982: 673);
skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i urbetslivet eller annan lug som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken:
belopp, för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 § uppbördslagen (1953: 272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger på grund av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982: 1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar:
avgift enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift;
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978: 268):
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980: 424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg;
ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant statligt bidrag som avses I punkt 7 av anvisningarna till 24 §;
kapitalförlust m. m. i vidare mån än som får ske enligt 36 §.
(Se vidare anvisningarna.)
1 i
Såsom framgår av den allmänna motiveringen har undantagskatalogen i 20 § andra stycket kommunalskattelagen tillförts en bestämmelse enligt vilken avdrag inte får göras för allmänna skadestånd som har utgått med stöd av den arbetsrättsliga lagstiftningen. För att ange vilken lagstiftning som avses, har i lagtexten hänvisats till MBL och annan lag som reglerar
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Därigenom klarläggs att avdragsförbudet avser såväl skadestånd i förhållandet mellan arbetsmarknadens parter som allmänt skadestånd i enskilda anställningsförhållanden,
t.ex. enligt anställningsskyddslagen och semesterlagen.
Det allmänna skadeståndet har i lagtexten beskrivits som skadestånd som avser annat än ekonomisk skada, jfr t.ex. 55 & MBL och 38 § andra
stycket anställningsskyddslagen. Även skadestånd enligt 39 § sistnämnda
lag omfattas av avdragsförbudet, eftersom det bestäms utan hänsyn till om arbetstagaren drabbas av ekonomisk skada i form av inkomstförlust. Bland
övriga lagar som innehåller bestämmelser om allmänt skadestånd som
omfattas av avdragsförbudet kan nämnas lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen (10 §). lagen (1974:981) om arbetstagares ledighet för utbildning (13 §), semesterlagen (1977: 480; 32 §). arbetsmiljölagen (1977: 1160: 6 kap. 11 §), lagen (1978:410) om rätt till
ledighet för vård av barn, m. m. (13 §) och lagen (1979: 1118) om jämställd- |
het mellan kvinnor och män i arbetslivet (8 §).
Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den I juli 1984. Den nya bestämmelsen tillämpas när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdandet.
I enlighet med vad som framgår av den allmänna motiveringen föreslås lagändringen träda i kraft den 1 juli 1984. Såsom kammarrätten i Stockholm har påpekat i sitt remissvar bör emellertid den nya bestämmelsen tillämpas endast på fall när de omständigheter som har föranlett skade-
ståndsskyldigheten har inträffat efter ikraftträdandet.
5 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet,
2. lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister och
3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370).
6 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde
1984-03-20
Närvarande: justitierådet Höglund, f.d. justitierådet Hessler, regeringsrå-
det Wahlgren.
Enligt utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 23 februari
1984 har regeringen på hemställan av statsrådet Leijon beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till I. lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet,
2. lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister och
3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370).
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Erik Lem-
pert.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Av de tre frågor det remitterade förslaget innehåller gäller två skade-
ståndsskyldigheten enligt medbestämmandelagen (MBL). Förslaget som grundar sig på förslag av en majoritet inom den år 1976 tillsatta nya arbetsrättskommittén i betänkandet (SOU 1982:60) "MBL i utveckling” innebär i denna del att på arbetstagarsidan den s.k. tvåhundrakronorsregeln återinförs och att på arbetsgivarsidan rätten att vid inkomsttaxering göra avdrag för erlagt s. k. allmänt skadestånd slopas.
I motiveringen till förslaget betonas den på arbetsmarknaden gällande
grundsatsen att träffade kollektivavtal skall respekteras och den åtföljande fredsplikten iakttas. Det arbetsrättsliga sanktionssystemet bygger, erinras
det. nästan uteslutande på användningen av skadestånd som sanktion. Och
vidare framhålls det allmänna skadeståndets syfte att inskärpa vikten av
att lag och kollektivavtal följs eller med andra ord skadeståndets preventiva funktion. |
Av remissprotokollet att döma synes den gällande ordningen inte ha medfört några praktiska olägenheter. När det gäller skadeständsansvaret för de enskilda deltagarna i en olovlig strejk åberopas, att detta ansvar inte behöver och inte bör gå längre än till att stryka under den rättsliga grundsatsen, att kollektivavtal skall respekteras och fredsplikten iakttas. Och i
fråga om avdragsrätten beträffande allmänt skadestånd anses det med
hänsyn till skadeståndets preventiva funktion stötande för rättskänslan. att en arbetsgivare skall få göra avdrag för allmänt skadestånd; det ter sig inte naturligt att betrakta de allmänna skadestånden som något slags normala kostnader i rörelsen.
Från skadeståndsrättslig synpunkt kan någon invändning inte riktas mot
den skärpning av skadeståndssanktionen som ligger i förslaget rörande
avdragsrätten. Ej heller eljest föranleder förslaget i denna del någon erin-
ran i sak från lagrådets sida. Den begränsning av skadeståndsansvaret som ett återinförande av två-
hundrakronorsregeln innebär är däremot svårare att förlika med den prin-
cipiella syn på skadeståndet som föredragande statsrådet givit uttryck åt i remissprotokollet. Den möjlighet förslaget ger att gå utöver tvåhundra-
kronorsgränsen är så snävt tilltagen att den är närmast betydelselös för den
principiella frågan. En skadeståndspåföljd begränsad till tvåhundra kronor - som ju i dag är något helt annat än när den infördes år 1928 - framstår inte
bara såsom mycket blygsam med hänsyn till det produktionsbortfall och de skadeverkningar av annat slag, t.ex. inom den offentliga sektorn. som en
olovlig strejk kan föranleda utan också såsom i det närmaste verkningslös till sin preventiva funktion. En risk är att regelns funktion som en skade-
ståndsregel inte blir tagen på allvar, vilket i sin tur kan få till följd att respekten för lagstiftningen på området undergrävs.
En viss nedtoning av skadeståndssanktionens betydelse vid olovlig strejk får ses i förslaget att en uppgörelse bör sökas genom ytterligare
överläggningar enligt 43§ MBL. I samma riktning går den i 605 tredje
stycket föreslagna regeln, att arbetstagare som senast i samband med en
första överläggning enligt 43 § varaktigt har återgått till arbetet får åläggas
skadestånd bara om det finns särskilda skäl till det. Tanken bakom försla-
get i denna del. nämligen att man framför allt bör rikta uppmärksamheten
mot de problem och motsättningar på arbetsplatsen som kan orsaka en olovlig arbetsnedläggelise och finna lösningar på dem, äger emellertid inte giltighet i alla fall. Den gäller exempelvis inte när arbetsnedläggelsen används som påtryckningsmedel under redan inledda förhandlingar eller den utgör en ren sympatiåtgärd med anledning av en konflikt på annat håll. Betraktelsesättet stämmer inte heller så väl med den grundläggande tanken i den arbetsrättsliga lagstiftningen - fredspliktens upprätthållande. Att hänvisa till överläggningar i stället för skadeständssanktionen även när en avtalsstridig arbetsnedläggelse redan har brutit ut innebär egentligen ett erkännande av den olovliga strejken som påtryckningsmedel. Överläggningen har sin självklara betydelse som medel att lösa konflikten. men den
kan aldrig ersätta skadeståndet som sanktion mot bruten fredsplikt.
Med hänsyn till den uppgift på skadeståndssanktionen förmenas ha som medel att på arbetsmarknaden upprätthälla respekten för lag och avtal är en sådan begränsning av skadeståndsansvaret som följer av tvåhundrakronorsregeln och av regeln 1 60§ tredje stycket MBL inte godtagbar.
Förslaget kan därför i dessa delar inte vinna tillstyrkan från lagrådets sida. I övrigt föranleder det remitterade förslaget inte nägon lagrådets erinran
i sak.
När det gäller den redaktionella utformningen vill lagrådet beträffande förslaget till lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet anföra följande. Som ett nytt andra stycke i 608 föreslås en
bestämmelse om att domstolen i mål om skadestånd för arbetstagares
deltagande i en olovlig stridsåtgärd skall, så snart som möjligt, 1. om
arbetskonflikten ännu pågår och om domstolen finner den olovlig, ålägga
arbetstagarna att återgå till arbetet, och 2. om det bedöms lämpligt för att undanröja orsakerna till arbetskonflikten. besluta att en ny överläggning
enligt 43 § genast efter ätergång till arbetet skall tas upp under ledning av
förlikningsman.
Före varande paragraf utgör i sin gällande lydelse en ren jämkningsregel i fråga om skadestånd enligt lagen. Det nya andra stycket är av annat innehåll och bryter därigenom paragrafens uppbyggnad. Det synes hellre
böra ingå som ett andra stycke i 43§, vilken behandlar olovlig stridsåtgärd
av arbetstagare. |
Vad angår den föreslagna lydelsen vill det synas som om den indelning : som vunnits genom de införda sifferbeteckningarna inte helt motsvarar den avsedda innebörden. Lydelsen torde - med hänsyn tagen även till lagrådets förslag till lagrummets placering - böra vara att domstolen i mål om skadestånd för arbetstagares deltagande i en olovlig stridsåtgärd skall, om arbetskonflikten ännu pågår och om domstolen finner den olovlig, så snart
som möjligt 1. ålägga arbetstagarna att återgå till arbetet och 2. om det
bedöms lämpligt för att undanröja orsakerna till arbetskonflikten, besluta att en ny överläggning enligt första stycket genast efter återgång till arbetet skall tas upp under ledning av en förlikningsman.
Prop. 1983/84: 165 0 ve
Utdrag
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1984-03-22
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bod-
ström, Göransson, Gradin, Dahl, Holmberg, Hellström, Wickbom
Föredragande: statsrådet Leijon
Proposition om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet, m.m.
1 Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet,
2. lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister, 3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Lagrådet har lämnat förslagen om förbud mot att hålla inne intjänad lön
som stridsåtgärd och om avskaffande av avdragsrätten för allmänt skadestånd utan erinran i sak. Däremot har lagrådet riktat kritik mot det återinförande av tvåhundrakronorsregeln som har tagits upp i förslaget till änd-
ringar i 608 MBL. Kritiken går ut på att skadeståndet inte kommer att fylla
sin uppgift att vara en sanktion mot fredspliktsbrott med den föreslagna begränsningen. Lagrådet har också uttalat viss kritik mot förslaget att ge
arbetsdomstolen en möjlighet att besluta om förnyade överläggningar enligt 438 MBL.
Jag delar inte den uppfattning som lagrådet har fört fram. Enligt min mening har lagrådet inte tillräckligt beaktat de särskilda synpunkter som
måste anläggas på skadeståndets roll vid arbetstagares deltagande i olov-
liga stridsåtgärder. De synpunkterna har senast utvecklats både i nya arbetsrättskommitténs betänkande och i motiven till lagrådsremissen. Inte
heller kan jag ansluta mig till lagrådets synpunkter på förslaget om för-
! Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 23 februari 1984. 3 Riksdagen 19831/84. I saml. Nr 165
nyade överläggningar. Rätt tillämpad har den regeln sitt värde som ett
medel att komma till rätta med sådana motsättningar på arbetsplatserna
som det här gäller. Enligt mitt förslag tillkommer det arbetsdomstolen att
närmare bestämma i vilka fall denna möjlighet bör utnyttjas. Lagrådets yttrande ger alltså enligt min mening inte anledning till någon
ändring i sak i förslagen. Yttrandet innehåller också ett förslag till jämkning av den redaktionella utformningen av förslaget till ändringar i 608
MBL. Till det ansluter jag mig. Däremot finner jag inte skäl att som
lagrådet också har föreslagit flytta det föreslagna andra stycket i 608 till 438. Med den syn på överläggningarnas och skadeståndets roll som lagförslaget bygger på har enligt min mening de här avsedda reglerna sin mest naturliga plats 1608.
Ett antal ytterligare jämkningar av rent redaktionell natur bör göras i lagtexten. Frågan om arbetstagarnas rättsliga ansvar för fredspliktsbrott har. ut-
över vad som framgår av remissen, berörts i ett antal skrivelser till rege-
ringen. Dessa bör anses besvarade genom de förslag som jag nu har lagt fram.
2 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade förslagen.
3 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan-
den nu har lagt fram.
Bilaga I
Sammanfattningen i kommittébetänkandet!
Nya arbetsrättskommittén fick sitt uppdrag sommaren 1976, efter det att riksdagen hade beslutat om 1976 års arbetsrättsreform genom att anta
lagarna (1976:580) om medbestämmande 1 arbetslivet (MBL) och
(1976: 600) om offentlig anställning (LOA). Enligt direktiven skulle kommittén med förtur göra en allmän översyn av lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen (förtroendemannalagen, FML) i syfte att anpassa denna lag till de nya förhållanden som arbetsrättsreformen innebar. Därutöver skulle kommittén behandla ytterligare ett par förtursfrågor, nämligen villkoren för arbetslivsforskningen, särskilt forskares tillträde till arbetsplatser, och rätten för anställda att delta i facklig information på betald arbetstid. Dessa förtursfrågor behandlades i delbetänkandet DsA 1977:4 Fackliga förtroendemän, möten på betald arbetstid och arbetslivsforskning. Kommittén lade där fram ett förstag till en ny lag om fackliga förtroendemän m.m. som skulle ersätta 1974 års förtroendemannalag.
Därefter inriktade kommittén sitt arbete på den i direktiven angivna uppgiften att mer allmänt följa introduktionen och tillämpningen av den
nya medbestämmandelagstiftningen. I samband härmed har också vissa i
direktiven särskilt omnämnda frågor behandlats. .
Nya arbetsrättskommittén slutredovisar nu sitt arbete genom att lägga fram betänkandet MBL i utveckling.
Ett framträdande drag hos MBL är att mänga av lagens centrala regler har karaktären av ganska allmänt hållna grundregler och att lagstiftaren har förutsatt att lagens regler skall anpassas och utvecklas genom medbestämmandeavtal. MBL skall i egenskap av en s.k. ramlag ge de huvudsakliga utgångspunkterna för en fortsatt självständig utveckling genom förhandlingar och avtal mellan arbetsmarknadens parter.
Redan tidigt under utredningsarbetet ställdes kommittén inför frågan vilka slutsatser som borde dras av att medbestämmandeavtal inte träffades i den takt och den omfattning som hade förutsatts när lagen tillkom. En
huvudfråga för kommittén blev om erfarenheterna under de första åren
borde tas till intäkt för förslag om ändringar i lagens grundläggande uppbyggnad eller åtminstone på vissa bestämda punkter. Kommitténs slutliga ställningstagande (se avsnitt 3.3.3) är att frågan om förändringar i MBL genom införande t.ex. av facklig vetorätt eller självbestämmanderätt på nya områden eller av medbestämmanderätt i nya former tills vidare bör få vila. Det viktigaste skälet för detta ställningstagande har varit att det efter tillkomsten av det s.k. utvecklingsavtalet mellan SAF och LO/PTK nume-
! SOU 1982: 60 s. 7—-10
ra finns medbestämmandeavtal för nästan hela arbetsmarknaden. Den utveckling som har inletts på grundval av de träffade medbestämmandeavtalen bör få fortgå och visa vad den kan leda till innan man överväger ytterligare lagstiftning. Ett ingripande av lagstiftaren bör komma ifråga först om ytterligare erfarenheter skulle visa att resultat inte uppnås avtalsvägen.
Ett sådant ställningstagande utesluter emellertid i och för sig inte lagändringar på enskilda punkter i syfte att förbättra de gällande reglerna, utan att den grundläggande uppbyggnaden rubbas. Kommittén har också varit inne
på ett antal sådana frägor, framför allt inom området för lagens regler om
förhandlingsrätt och rätt till information (10—22§§ MBL). De huvudsakliga skälen för och emot lagändringar inom detta område återges också i
avsnitt 3.3.3. När kommittén dock slutligen har avstått från att lägga fram
förslag till ändringar i och tillägg till dessa regler i MBL, har det avgörande skälet även här varit att man bör ge avtalslinjen företräde framför lagstuft-
ningslinjen. De lösningar eller ansatser till lösningar som finns i medbe-
stämmandeavtalen på problem, som har diskuterats i kommittén, bör i
första hand ges tillfälle att utvecklas i samförständ mellan avtalsparterna.
Till förmån för avtalslinjen talar inte minst sådana allmänna skäl som avtalens större smidighet och bättre anpassningsmöjligheter och deras bättre stöd hos de förhandlande och tillämpande parterna. Arbetsmarknadens parter är medvetna om att möjligheten till lagstiftning alltid kvarstår, därest parterna själva inte förmår finna tillfredsställande lösningar på problem som är angelägna att komma till rätta med.
Det sakområde som har tilldragit sig den. största uppmärksamheten i debatten kring MBL är lagens regler om förhandlingsrätt och rätt till information (10—22§8& MBL). Detta ämne har också ägnats stort utrymme i kommitténs betänkande (avsnittet 5.3). Som en bakgrund till analysen i detta avsnitt beskrivs innebörden på vissa centrala punkter av gällande rätt sådan den avtecknar sig i arbetsdomstolens praxis. Framställningen har sin tyngdpunkt i frågorna om tillämpningsområdet för den primära förhandlingsskyldigheten enligt 11§ MBL och om hur arbetsgivarnas skyldighet att förhandla och informera skall fullgöras, med särskild betoning på frågan när arbetsgivarens skyldighet att ta initiativet till förhandling inträder. Därefter behandlas de kritiska synpunkter och krav på förändringar som företrädare för arbetsmarknadens parter har fört fram (5.3.4). Kommittén
lämnar synpunkter på alternativ som kan stå till buds om man skulle
överväga att ändra lagreglerna i syfte att tillmötesgå kritik som har förts fram från skilda håll. En tanke har varit att tillföra lagen något som skulle
kunna kallas en ”primär informationsrätt” för arbetstagarna. Kommittén
diskuterar också möjligheterna att utveckla eller fördjupa den primära förhandlingsrätten enligt 118& MBL. Några tänkbara alternativ belyses. med tonvikten på de rättsliga aspekterna. Vidare anläggs synpunkter på
betydelsen av de träffade medbestämmandeavtalen utöver den diskussion
som har förts i avsnilt 3.3.3. Avsnitt 5.3 ägnas slutligen åt frågan hur:
medbestämmandet utövas på lokal nivå.
Ett ämne som inte minst i den fackliga debatten har tilldragit sig ökat intresse i takt med den fortgående koncentrationsprocessen i näringslivet
är frågan om förhandlingsrätt och rätt till information i koncerner. Det har från skilda håll anförts att det är en brist i MBL att dess tillämpningsområ-
de är begränsat till frågor som juridiskt sett rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Krav har rests på en utvidgning av främst reglerna om förhandlingsrätt och rätt till information till att gälla även i förhållandet mellan arbetstagarorganisationerna i koncernens dotterföretag och koncer-
nens ledning. Kap. 6 i kommitténs betänkande innehåller en i huvudsak
rättslig översikt av problemen kring en sådan utvidgning. I sammanhanget berörs också en annan omdebatterad fråga, nämligen de anställdas rätt till
förhandling eller samråd i samband med företagsöverlåtelser. En lösning
av koncernfrågan innebär också att arbetstagarinflytandet vid företagsöverlåtelser stärks. När en överlåtelse sker inom eller mellan koncerner eller i varje fall med ett koncernföretag som säljare eller köpare, skulle
regler om medbestämmanderätt i koncerner komma att omfatta även så-
dana transaktioner.
Eftersom kommitténs förord för avtalslinjen framför lagstiftningslinjen gör sig gällande med särskild styrka i koncernfrågan, har kommittén inte ansett sig ha anledning att mer i detalj utveckla synpunkter och övervägan-
den kring tänkbara vägar mot en vidgning av MBL:s förhandlings- och
informationsrättsregler till koncerner. Kommitténs betänkande innehåller därför i koncernavsnittet en översiktlig redovisning, som närmast kan
karakteriseras som en probleminventering.
Kommittén har också som ett led i sin uppgift att följa upp arbetsrättsreformen tagit upp problem som möter vid tillämpning av MBL:s regler inom den offentliga sektorn av arbetsmarknaden. Kap. 7 innehåller en redogörelse för de hithörande frågeställningarna, med särskild betoning på tillämpningen av reglerna om förhandlingsrätt och rätt till information. Här återges några av de huvudsakliga synpunkter som har förts fram i debatten kring de statligt och kommunalt anställdas rätt till medbestämmande. dock
utan att kommittén för egen del drar några slutsatser eller för fram några förslag till ändringar. Det råder i huvudsak enighet om att vetorättsreglerna i 38—4088 MBL .
har varit ett värdefullt medel för att komma till rätta med missförhållanden som kan uppkomma i samband med utlämnande av arbete på entreprenad
o. dyl. Emellertid har det i debatten från några håll gjorts gällande att
vetorättsreglerna är behäftade med vissa svagheter från rättssäkerhetssynpunkt. Den bristande rättssäkerheten skulle närmast ligga i att reglerna inte ger den entreprenör som blir anklagad för att söka kringgå gällande
regler någon möjlighet att försvara sig inför de parter som förhandlar enligt
38§ eller inför den arbetstagarpart som utövar vetorätt enligt 39 §. I avsnitt
5.5 behandlas vetorättsreglerna mot bakgrund bl. a. av dessa synpunkter och där berörs också vissa lagändringsförslag som har väckts. Kommittén
har dock stannat för att inte heller på detta område föreslå några ändringar
i MBL. Kommittén har däremot velat fästa uppmärksamheten vid en del praktiska rättstillämpningsproblem i samband med den fackliga vetorätten.
Utvecklingen på entreprenadområdet hör till de frågor som SAF. LO och PTK har åtagit sig att aktivt följa i rådet för utvecklingsfrågor.
På det vidsträckta området fackliga stridsåtgärder (avsnitt 5.6) har kommittén inte sett som sin uppgift att göra någon förnyad grundlig ge-
nomgång av rättsreglerna. En av orsakerna till detta är att det efter beslut
av regeringen pågår en särskild kartläggning av de rättsliga aspekterna på arbetskonflikter. Nya arbetsrättskommittén har i stället valt att ta upp några avgränsade frågor mot bakgrunden av gjorda erfarenheter och den debatt som har förts, inte minst efter de senare årens arbetsmarknadskon-
flikter. Dessa frågor är innehållande av intjänad lön såsom stridsåtgärd vid arbetskonflikt, avskedande vid olovlig strejk och stridsåtgärder med inter-
nationell bakgrund. I den första av dessa frågor har en majoritet inom
kommittén föreslagit ett tillägg till 41§ MBL genom vilket det blir otillåtet att vid arbetskonflikt hålla inne lön som arbetstagarna har tjänat in och som förfaller till betalning under konflikten. I övrigt föreslås inte några lagstiftningsåtgärder inom detta område. Kommittén har vidare mer all-
mänt belyst frågan om arbetsgivarnas lockouträtt, närmast med anledning av att den har aktualiserats i ett par riksdagsmotioner. Avsikten med
redogörelsen i detta ämne har endast varit att ange några hållpunkter för
fortsatt diskussion utan att tränga så djupt in i ämnet som skulle krävas, om man ville överväga ändringar av gällande rätt.
De föreningsrättsliga reglerna i 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt (FFL) fördes i princip oförändrade över till 7-9§§ MBL. Under förberedandet av MBL väcktes emellertid frågorna om skydd för den s.k. negativa föreningsrätten och om föreningsrättsskydd för arbetssökande, bl.a. i form av riksdagsmotioner. Ämnet hade ingående behandlats i den
förra arbetsrättskommitténs betänkande. Riksdagen uttalade sig för att frågorna borde ytterligare övervägas, varpå regeringen uppdrog åt nya
arbetsrättskommittén att ånyo ta upp dem till behandling. Resultatet av kommitténs överväganden redovisas i kap. 8. Kommittén belyser på nytt problemen på detta område bl. a. mot bakgrunden av en förnyad enkätun-
dersökning om bruket av s.k. organisationsklausuler i kollektivavtal. Kommittén finner i likhet med den förra arbetsrättskommittén att det inte
finns anledning att föreslå lagregler som tar sikte på den negativa före- : ningsrätten och föreningsrättsskyddet för arbetssökande. Vad gäller arvändningen av s.k. orgänisationsklausuler i kollektivavtal understryker kommittén betydelsen av att facklig anslutning skall vara frivillig och bero av den enskildes bestämmanderätt. Detta ställningstagande innebär emel-
lertid inte att kommittén vill förorda ett lagfäst förbud mot organisations-
klausuler. I kap. 8 berörs vidare frågan om bevisbördan i föreningsrätts-
mål.
I särskilda avsnitt redovisas slutligen tämligen översiktligt vissa rättsliga problem kring lagens tillämpningsområde och undantaget i 2§ MBL för bl.a. opinionsbildande och kooperativ verksamhet (5.1), förhållandet till
vissa andra lagar (5.2), det fackliga tolkningsföreträdet i vissa tvister (5.4)
samt skadestånd och andra påföljder (5.7). I det sistnämnda avsnittet
behandlas bl.a. frågan om den s.k. tvåhundrakronorsregeln vid olovlig
arbetskonflikt. En majoritet i kommittén föreslår att den regeln skall åter-
införas genom ett tillägg till 60& MBL. I kap. 9 redovisas några synpunkter på arbetsdomstolens rättstillämpning och den i direktiven nämnda frågan
om s.k. negativ reglering i kollektivavtal. De båda lagförslagen har tagits
in i kap. 10. Till betänkandet har fogats reservationer och särskilda yttran-
den.
Bilaga 2
Lagförslagen i kommittébetänkandet
418 Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal får icke vidtaga eller deltaga i arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, om avtalet har ingåtts av organisation och denna ej i behörig ordning har beslutat åtgärden, om åtgärden strider mot bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal eller om åtgärden har till ändamål
1. att utöva påtryckning i tvist om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller i tvist huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller mot denna lag,
2. att åstadkomma ändring i avtalet,
3. att genomföra bestämmelse, som är avsedd att tillämpas sedan avtalet har upphört att gälla, eller
4. att stödja annan, när denne icke själv får vidtaga stridsåtgärd.
Första stycket utgör ej hinder för arbetstagarorganisation att i behörig ordning besluta blockad för att utverka betalning av klar och förfallen fordran på lön eller på annan ersättning för utfört arbetc-
Om en arbetstagare har fordran på lön eller annan ersättning för utfört arbete, ger en strejk eller annan stridsåtgärd som arbetstagaren deltar i inte arbetsgivaren rätt att betala fordringen senare än på förfallodagen. Uppskjuter arbetsgivaren ändå betalningen med anledning av stridsåtgärden, är detta en olovlig stridsåtgärd av arbetsgivaren. Arbetsgivaren får inte heller som en egen stridsåtgärd mot dem som har en sådan fordran, eller som ett led i en sådan stridsåtgärd. uppskjuta betalningen till efter förfallodagen. Dessa bestämmelser gäller vare sig arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal eller ej. 608 Är någon skadeståndsskyldig enligt denna lag, kan skadeståndets belopp nedsättas i förhållande till vad som annars skulle ha utgått, om det är skäligt med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende på tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes tillgångar eller omständigheterna i övrigt. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan också medges.
Vid bedömande enligt första stycket av arbetstagares skadeståndsskyldighet för deltagande i olovlig stridsåtgärd skall särskild hänsyn tagas till omständigheter, som har framkommit vid överläggning enligt 43§, och verkningarna av överläggningen.
Enskild arbetstagare kan ej i något fall ådömas skadestånd med högre belopp än tvåhundra kronor.
Prop. 1983/84: 165 : 41
Bilaga 3
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET Beredningsgruppen för arbetsrättsfrågor
Skattereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga skadestånd
1 Inledning
I denna promemoria behandlas skattereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga skadestånd. Vad som i första hand berörs är arbetsgivarnas
rätt att göra avdrag vid taxeringen för allmänt skadestånd som har utbetalats till en enskild arbetstagare eller till en facklig organisation. Även
frågan om skyldigheten för enskilda att erlägga skatt för sådana ersättning-
ar berörs. Promemorian bygger till stor del på nya arbetsrättskommitténs behandling av ärendet, se kommitténs slutbetänkande SOU 1982:60 MBL i utveckling (s.226 f och s. 232 f). Detta material biläggs denna promemoria
som bilaga nr 1! .
2 Bakgrund
Det arbetsrättsliga sanktionssystemet bygger nästan uteslutande på användningen av skadestånd som sanktion. Man brukar tala om två typer av skadestånd nämligen ekonomiskt skadestånd och - med en numera hävdvunnen arbetsrättslig term - allmänt skadestånd. Med ekonomiskt skadestånd avses ersättning för den ekonomiska förlust som har uppstått på grund av brott mot lag eller kollektivavtal. Syftet med det allmänna skade-
ståndet är bl.a. att inskärpa vikten av att lag och avtal följs, den s.k. preventiva funktionen. I lagstiftningen uttrycks saken på lite olika sätt. 1
55 § lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet (MBE) talas om att man vid bestämmande av om en skada har uppkommit skall ta hänsyn även till en parts intresse av att lagens eller ett kollektivavtals bestämmelser iakttas och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Enligt 38 § andra stycket lagen (1982: 80) om anställningsskydd (LAS) kan skadestånd avse den kränkning som ett brott mot lagen innebär. Tanken att det är fråga om en kränkning anknyter till det föreställningssätt som är det vanliga när man söker grunden för en rätt till s.k. ideellt
skadestånd. Från synpunkten att det allmänna skadeståndet har en preven-
tiv funktion liknar det ett bötesstraff. En skillnad är emellertid att böter
skall erläggas till statskassan medan skadeståndet skall betalas till den som
har lidit skada. ! Här utesluten.
Prop. 1983/84: 165 i 42
Frågan. om skattereglernas tillämpning på de arbetsrättsliga skadestån-
den gäller i första hand de allmänna skadestånden. Att ekonomiskt skade-
stånd är skattepliktigt hos arbetstagaren och får dras av i arbetsgivarens deklaration är allmänt godtaget.
De hithörande skatterättsliga reglerna har följande huvudsakliga innehåll. Enligt 20 § kommunalskattelagen (1928:370) (KL) skall, vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla, från bruttointäkterna i förvärvskällan avräknas alla omkostnader för intäkternas förvärvande och
bibehållande. Denna huvudregel kompletteras av bestämmelser om vilka kostnader som inte är avdragsgilla. Till sådana kostnader räknas, förutom den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, bl. a. avgifter som utgär enligt lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m., enligt lagen om felparkeringsavgift och enligt lagen om överlastavgift. Däremot är miljöskyddsavgift som' kan utdömas vid överträdelse av miljöskyddslagen avdragsgill, prop. 1980/81:92 s. 59, jfr s. 138.
Övertidsavgiften enligt 26§ arbetstidslagen (1982:673) är inte avdragsgill
(prop. 1981/82:154 s. 12 och 53). Detsamma gäller restavgifter, skattetilllägg, förseningsavgifter och indrivningsavgifter. Inte heller böter och viten
är avdragsgilla. Dessa båda påföljder finns inte uppräknade bland de sär-
skilt angivna, icke avdragsgilla kostnaderna i 208 KL men anses liksom dessa utgöra rent personliga utgifter för vilka avdrag inte medges. Det bör
understrykas att avdragsförbudet gäller även om det brott eller den förseelse som föranlett kostnaden resulterat i skattepliktig intäkt eller kan sägas ha utgjort en normal företeelse i rörelse. Advokat-, rättegångs- och liknan-
de kostnader är avdragsgilla endast om de utgör kostnader för att förvärva
eller bibehålla skattepliktiga intäkter eller för att nedbringa avdragsgilla
kostnader. Kostnader för tvist om förvärvskälla är således inte avdragsgilla. Skadestånd på grund av avtalsbrott har i praxis ansetts utgöra drift-
kostnad i praktiskt taget varje fall där skadeståndet utgått på grund av brott
mot ett i förvärvsverksamheten ingånget avtal.
Utgångspunkten för diskussionen om de allmänna skadestånden är två
pleniavgöranden i regeringsrätten. Det ena (RÅ 1980 1: 12) gällde: frågan
om cen arbetsgivare skulle ha rätt att göra avdrag för ett allmänt skadestånd
som hade betalats till en facklig organisation för brott mot reglerna i'38 § MBL om förhandlingsskyldighet i samband med entreprenader. Regeringsrätten beslutade med 20 röster mot 4 att medge avdrag. Majoriteten mena-
de att skadeståndet var att anse som en omkostnad i arbetsgivarens rörelse. På grund härav och då skadeståndet inte omfattades av de undantag som finns i 20 § andra stycket KL var skadeståndét avdragsgillt. De fyra
ledamöter som var av skiljaktig mening framhöll, att skadeståndet hade till
uppgift att inskärpa nödvändigheten av att arbetsgivare iakttar den förhandlingsskyldighet som MBL föreskriver. Det kunde inte anses utgöra ett normalt led i arbetsgivarens verksamhet att han sätter sig över eller för-
summar denna skyldighet. Skadeståndet kunde därför inte anses vara en
Prop. 1983/84: 165 . 43
sådan driftkostnad som enligt 29 & I mom. KL får dras av från bruttointäkt
av rörelse. Inte heller på annan grund menade minoriteten att skadeståndet kunde anse avdragsgillt.
Anledning finns inte att anta annat än att även allmänna skadestånd som utbetalas till arbetstagare är avdragsgilla hos arbetsgivaren.
Det andra målet (RÅ 1980 I: 10) gällde beskattningen av ett allmänt skadestånd som hade utgått till en arbetstagare för en upppsägning som stred mot reglerna om saklig grund i LAS. 20 ledamöter av 24 förklarade
att det allmänna skadeståndet var att hänföra till inkomst av tjänst och att
det inte förelåg någon grund för att undanta beloppet från beskattning. De fyra reservanterna konstaterade att beloppet utgjorde gottgörelse för sådan skada av annan än rent ekonomisk betydelse som avses i 38 § tredje stycket LAS (1974 års lag). Eftersom skadestånd av detta slag har ett övervägande preventivt syfte, menade de att det inte kunde hänföras till
inkomst av tjänst. Skadeståndet var enligt deras mening inte heller på annan grund skattepliktigt för den skadeståndsberättigade. [ två motioner till riksdagen (1980/81:344 och 1529) har yrkats att av-
dragsrätten för de allmänna skadestånden skall avskatfas. Motionerna behandlades i skatteutskottet (SKU 1980/81:55) som inhämtade ett yttrande från arbetsmarknadsutskottet (AU 1980/81:6y). Arbetsmarknadsutskottets majoritet ansåg att arbetsdomstolen har möjlighet att väga in de skattemässiga effekterna i skadeståndsbedömningen och därigenom upprätthålla det allmänna skadeståndets preventiva funktion. Man hänvisade också till att frågan behandlades av nya arbetsrättskommittén och avstyrkte motionerna. Reservanterna tillstyrkte motionerna och menade att
arbetsrättliga skadestånd bör behandlas på samma sätt som böter och
viten.
Riksdagen avslog motionerna.
En motion med samma yrkande om slopande av avdragsrätten som i de tidigare nämnda motionerna avslogs med en liknande motivering året därpå (mot. 1981/82: 1624, SkU 1981/82: 65).
Som tidigare har framgått har nya arbetsrättskommittén behandlat spörsmålet i slutbetänkandet (SOU 1982:60) MBL i utveckling. Kommittén anför bl. a. följande (betänkandet s. 232).
På fackligt håll har man reagerat starkt mot de båda regeringsrättsavgö-
randena. Ett huvudargument har varit det som också framfördes av domstolens minoritet och som går ut på att det är främmande, för att inte säga stötande, att betrakta ett allmänt skadestånd för åsidosättande av arbets-
rättslig lag eller kollektivavtal som ett slags normal kostnad i den skade-
ståndsskyldiges rörelse, Med det betraktelsesättet har man enligt facklig
uppfattning missförstått det allmänna skadeståndets karaktär och förbisett dess släktskap från vissa synpunkter med böter och icke avdragsgilla viten
och andra avgifter. Synsättet medför risk för att det allmänna skadeståndets uppgift förfelas. Det är, sägs det vidare, viktigt att lika fall behandlas
lika och det är i varje fall olämpligt att ett utdömt skadestånd får olika reell
effekt beroende t. ex. på vilken form en verksamhet bedrivs i och vilka faktiska avdragsmöjligheter som föreligger med hänsyn till ett företags ckonomiska resultat och ställning.
Från arbetsgivarsidan invänds bl. a. att det enligt stadgad och oomstridd
praxis i övrigt medges avdrag för skadestånd, avtalsviten o.d. i anledning
av ett företags åsidosättande av förpliktelser enligt ett i verksamheten träffat avtal. Någon anledning att principiellt se saken annorlunda i det här aktuella sammanhanget finns inte. Det bör enligt denna ståndpunkt beaktas att det arbetsrättsliga allmänna skadeståndet ofta döms ut som en
påföljd för ett förbiseende eller en ganska utsäktlig felbedömning, något
som understryker släktskapen med andra former av kontraktuella skadestånd och avdragsgilla viten.
De olika synsätt som vi här översiktligt har beskrivit har getts till känna
även vid de diskussioner som har förts inom vår kommitté. Någon gemensam uppfattning har vi inte uppnått. Vi har emellertid inte funnit anledning
att ställa frågan på sin spets genom omröstning inom kommittén, eftersom i alla händelser en ändring i fråga om behandlingen av allmänna skadestånd vid taxeringen bör föregås av ett skatterättsligt och tekniskt föreberedelsearbete som det inte ligger inom ramen för vårt utredningsuppdrag att utföra. För vår del finner vi bara skäl att tillägga att det torde vara att ta för
lätt på saken att hänvisa till att det finns möjlighet för tingsrätterna och
arbetsdomstolen att vid utmätande av allmänna skadeständ i arbetsrättsliga tvister ta hänsyn till skatteeffekterna. Någon möjlighet att göra detta på annat än ett synnerligen schablonartat sätt torde i realiteten inte finnas.
Sedan nya arbetsrättskommittén avlämnat sitt slutbetänkande har frågan om avdragsrätten behandlats ytterligare en gång av riksdagen (mot.
1982/83: 866, SKU 1982/83: 35). Utskottets majoritet framhöll att det primä-
ra syftet med det allmänna skadeståndet var att upprätthålla respekten för lag och avtal (den preventiva funktionen). Mot den bakgrunden ansåg utskottet det knappast rimligt att ett arbetsrättsligt skadestånd skulle ha karaktären av en driftkostnad, som i sin helhet är avdragsgill vid taxering. Det vore enligt utskottet naturligare att jämställa sådant skadestånd med sanktionsavgifter vilka enligt 20 § KE utgör en inte avdragsgill kostnad i förvärvskälla. Motionen avslogs emellertid med hänvisning till att frågan behandlas i arbetsmarknadsdepartementet av beredningsgruppen för vissa arbetsrättsliga frågor. Minoriteten ansåg det naturligt att anse ett arbets- ' rättsligt skadestånd liksom andra skadestånd som en avdragsgill driftkostnad och avstyrkte motionen på den grunden. Riksdagen avslog motionen med den av utskottsmajoriteten angivna motiveringen.
3 Principiella utgångspunkter för en eventuell lagändring
Huvudsyftet med de allmänna skadstånden på det arbetsrättsliga fältet är att upprätthålla respekten för lag och avtal. I flertalet fall täcks ekonomisk förlust av ett särskilt ekonomiskt skadestånd. Därigenom har det allmänna skadeständet ett väsentligt gemensamt drag med den straffrätts-
liga sanktionen böter, nämligen att det är den preventiva funktionen hos påföljden som är den i praktiken betydelsefulla. Detta är utgångspunkten för den kritik som från arbetstagarhåll har riktats mot det nuvarande rättsläget enligt vilket ett allmänt skadestånd som av arbetsgivaren utbetalas till enskilda arbetstagare eller till en facklig organisation får dras av vid taxeringen. Särskilt när skadeståndet är en påföljd för en lagöverträdelse ter det sig enligt kritiken främmande att ett avdrag skall få göras i den försumliges deklaration.
Även från andra utgångspunkter ter sig avdragsrätten problematisk. Vid bestämmande av allmänt skadestånd på det arbetsrättsliga fältet tar nämligen domstolarna allmänt sett inte hänsyn till företagens ekonomiska ställning. Detta innebär med den nuvarande tolkningen av de skatterättsliga reglerna, såsom påpekas i betänkandet MBL i utveckling, att den reella effekten av skadeståndspåföljden blir beroende bl.a. av den form som verksamheten bedrivs i och av vilka faktiska avdragsmöjligheter som föreligger med hänsyn till ett företags ekonomiska resultat och ställning. Det räcker här med att erinra om att avdragsrätt över huvud inte förekommer i vissa verksamheter, bl. a. hela den offentliga sektorn. Den skillnad som sålunda finns i fråga om sanktionens ekonomiska effekt kan inte förenas med grundsatsen att i. påföljdshänseende lika fall bör behandlas lika. Säsom nya arbetsrättskommittén har påpekat (betänkandet s. 233) torde detta problem inte kunna lösas genom att domstolarna ändrar sin praxis vid bestämmande av allmänna skadestånd på det arbetsrättsliga fältet genom att ta hänsyn till skatteeffekterna. Förutom att en sådan lösning skulle innebära ett avsteg från den tidigare nämnda och sedan länge av arbetsdomstolen tillämpade principen att allmänna skadestånd skall utmätas utan hänsyntagande till den skadeståndsskyldiges ekonomiska bärkraft. skulle ett beaktande av skatteeffekterna endast kunna ske på ett synnerligen schablonartat sätt.
I åtskilliga fall, kanske främst då fråga är om sådana brott mot den arbetsrättsliga lagstiftningen som anger den enskilda arbetstagarens rättigheter, kommer ett ekonomiskt skadestånd att neutralisera den eventuella vinst som förfarandet kan ha medfört för arbetsgivaren. När det gäller att bestämma storleken av skadeståndet för brott mot de förstärkta rättigheter som tillerkändes arbetstagarna och deras fackliga organisationer genom MBL. främst för brott mot den grundläggande regeln om primär förhandlingsskyldighet. finns emellertid inte denna möjlighet. Men även här gäller som en viktig princip att det inte i något fall skall te sig lönsamt för en arbetsgivare att sätta arbetstagarnas rätt åt sidan till förmån för andra intressen (prop. 1975/76:105, bilaga I, s. 382). Uppstår exempelvis en ekonomisk vinst för arbetsgivaren genom att denne underlåter att fullgöra sin primära förhandlingsskyldighet. skall detta beaktas vid bestämmande av det allmänna skadeståndet. Skadeståndet skall säledes här utom annat. neutralisera den ekonomiska fördelen. Detta skulle i och för sig kunna
sägas tala för ett bibehållande av avdragsrätten, eftersom vinsten är be-
skattningsbar hos arbetsgivaren. (Jfr de överväganden som har gjorts i
fråga om vattenföroreningsavgiftens behandling i skattehänseende, prop.
1982/83: 87 s. 35). Å andra sidan är detta syfte med det allmänna skadeståndet vid brott mot den primära förhandlingsskyldigheten detsamma som syftet med övertidsavgift enligt arbetstidslagen (prop. 1981/82:154 s. 77). En sådan avgift är inte avdragsgill och det finns inget som talar för att man skattemässigt bör se olika på sanktioner inom det arbetsrättsliga fältet som har samma eller liknande funktioner.
Den invändning som arbetsgivarsidan har gjort mot ett slopande av avdragsrätten är av rättslig natur och går ut på att det enligt stadgad och oomstridd praxis i övrigt medges avdrag för skadestånd, avtalsviten o.d. i anledning av ett företags åsidosättande av förpliktelser enligt ett i verksamheten träffat avtal. De allmänna skadestånden bör enligt detta synsätt betraktas på samma sätt. Man kan emellertid fråga sig om en sådan
jämförelse är rimlig när fråga är om brott mot centrala bestämmelser,
såsom kravet på saklig grund för uppsägning, intresset av att föreningsrätten skall lämnas okränkt eller att arbetstagarna genom sina organisationer
skall garanteras information om och inflytande över arbetsgivarens verk-
samhet. I dessa fall är det ju fråga om rena lagbrott, även om det ibland
måste finnas ett avtal som utgångspunkt.
De fall där jämförelsen har störst fog för sig synes vara när allmänt skadestånd döms ut för brott mot kollektivavtal. Men även här kan invän-
das att utgångspunkten är ett samhällsintresse som har tagit sig uttryck i cn
lagregel om skadestånd, här i syfte att garantera att kollektivavtalen hålls i helgd för att kunna tjäna som den garanti för arbetsfreden under deras giltighetstid som utgör grundstenen för den kollektiva arbetsrätten. Till
skillnad från kontraktuella skadestånd och avtalsviten har det allmänna skadeståndet för ett kollektivavtalsbrott principiellt inte till uppgift att
täcka en ekonomisk förlust. inte ens som en schablonmässig ersättning för sådan skada. Det allmänna skadeståndet har även på detta område en
renodlad preventiv funktion och skall. om parterna inte kommer överens,
till sin storlek bestämmas av domstol.
Det har även riktats viss kritik mot den beskattning av det allmänna skadeståndet som sker hos mottagaren. Här har emellertid inte anförts
slopande av avdragsrätten. Att vissa ideella skadestånd, t.ex. för sveda
och värk vid kroppsskada, inte anses utgöra skattepliktiga inkomster torde
inte vara ett tillräckligt skäl för att avskaffa skatteplikten för allmänna skadestånd på det arbetsrättsliga fältet. Här skall endast erinras om att det finns avsevärda skillnader mellan dessa typer av skadestånd, såväl i fråga
om de rättsliga utgångspunkterna för skadestånden som när det gäller ersättningarnas storlek. Inte heller finns det från skatterättslig synpunkt i
övrigt några principiella skäl för en förändring. Visserligen kan en lagänd-
ring som innebär att avdragsrätt inte längre föreligger för allmänna skadestånd medföra, att det hos vissa arbetsgivare kan uppkomma ett intresse att förvandla det som eljest skulle vara att betrakta som allmänt skadestånd till ekonomiskt skadestånd. Det kan inte uteslutas att enskilda arbetstagare skulle vilja medverka i ett sådant arrangemang, i vart fall om såväl det allmänna som det ekonomiska skadeståndet beskattades hos dem. Arbetsgivare och arbetstagare skulle så att säga kunna ”dela på
vinsten”. Den risken skulle av naturliga skäl föreligga bara i fall där
skadeståndet bestäms utom rätta. I de allra flesta fallen torde emellertid överenskommelser om arbetsrättsliga skadestånd ske under medverkan av
någon av arbetsmarknadens parter. Detta får antas i regel vara en tillräcklig garanti för att fördelningen mellan allmänt och ekonomiskt skadestånd sker på ett riktigt sätt. Skattefrihet för allmänna skadestånd skulle å andra
sidan öppna möjlighet för mindre nogräknade arbetsgivare att slussa ut
obeskattade förmåner till sina anställda.
Mot bakgrund av vad som nu har sagts synes skattefrihet för allmänna skadestånd inte böra ytterligare övervägas. De tidigare redovisade skälen talar däremot för att avdragsrätten slopas. Vill man göra detta bör tillvägagångssättet vara att tillföra undantagskatalogen i 20 § andra stycket KL en
regel om att avdrag inte får göras för allmänna skadestånd som utgår enligt
bestämmelser i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Uttrycken ”allmänt skadestånd”” och- "den arbetsrättsliga lagstiftningen” torde vara tillräckligt avgränsade för att inte vålla några tillämpningsproblem.
För att undvika problem i samband med ett slopande av avdragsrätten
bör en eventuell lagstiftning få effekt endast på skadestånd som utges efter
ikrattträdandet.
4 Förslag till . Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)
Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
20 8!
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt), som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret. Att koncernbidrag. som inte utgör sådan omkostnad, ändä skall avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 § 3 mom.
Avdrag får inte göras för: den Avdrag får inte göras för: den
skattskyldiges — levnadskostnader = skattskyldiges = lIevnadskostnader ! Senaste lydelse enl. prop. 1983/84:68, SKU 16, rskr 106.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
och därtill hänförliga utgifter, så- och därtill hänförliga utgifter, så-
som vad skattskyldig utgett som som vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd gåva eller som periodiskt understöd
eller därmed jämförlig per:odisk ut- eller därmed jämförlig periodisk ut-
betalning till person i sitt hushåll: betalning till person i sitt hushåll:
kostnader i samband med kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och plockning av vilt växande bär och svampar till den del kostnaderna svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är inte överstiger de intäkter som är skattefri enligt 19 8; skattefri enligt 19 8:
värdet av arbete, som I den skatt- värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet ut- skyldiges förvärvsverksamhet ut-
förts av den skattskyldige själv eller förts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyl- andre maken eller av den skattskyldiges barn som cj fyllt 16 år: fyllt 16 diges barn som ej fyllt 16 år: fyllt 16 år; år: ränta på den skattskyldiges eget ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans för- kapital som har nedlagts i hans för-
värvsverksamhet; värvsverksamhet:
svenska allmänna skatter: svenska allmänna skatter; kapitalavbetalning på skuld: kapitalavbetalning på skuld:
avgift enligt 8 kap. studiestödsla- avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349): gen (1973: 349):
avgift enligt lagen (1972: 435) om avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift; avgift enligt lagen överlastavgift: avgift enligt lagen
(1976: 666) om påföljder och ingri- (1976: 666) om påföljder och ingri-
panden vid olovligt byggande panden vid olovligt byggande
m. m.: m.m.;
avgift enligt 99 a & utlänningsla- avgift enligt 99 a § utlänningslagen (1980: 376); gen (1980: 376):
avgift enligt 26 § arbetstidslagen avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982: 673): (1982: 673):
allmänt skadestånd som utgått
med stöd av arbetsrättslig lagstift-
ning.
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tred- straffavgilt enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken: je stycket rättegångsbalken:
belopp. för vilket arbetsgivare är belopp, för vilket arbetsgivare är
betalningsskyldig enligt 75 § upp- betalningsskyldig enligt 75 § upp-
bördslagen (1953: 272) eller för vil- bördslagen (1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger ket betalningsskyldighet föreligger
på grund av underlåtenhet att göra på grund av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982: 1006) om avdrag enligt lagen (1982: 1006) om
avdrags- och uppgiftsskyldighet be- avdrags- och uppgiftsskyldighet be-
träffande vissa uppdragsersättning- träffande vissa uppdragsersättningar: ar; |
avgift enligt lagen (1976: 206) om avgift enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift: felparkeringsavgift;
överförbrukningsavgift enligt överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978: 268); ransoneringslagen (1978: 268):
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
vattenföroreningsavgift enligt la- vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot gen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg; vattenförorening från fartyg;
ränta på lånat kapital till den del ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant statligt bi- räntan täcks av sådant statligt bidrag som avses i punkt 7 av anvis- drag som avses i punkt 7 av anvisningarna till 24 8: ningarna till 24 §:
kapitalförlust m. m. i vidare mån kapitalförlust m. m. i vidare mån än som får ske enligt 36 §. än som får ske enligt 36 8.
(Se vidare anvisningarna) (Se vidare anvisningarna)
Denna lag träder i kraft 0000-00-00 och tillämpas på skadestånd som utges efter ikraftträdandet.
4 Riksdagen 1983/84.1 saml. Nr 165
Bilaga 4
Sammanställning av remissyttrandena
Efter remiss, avseende betänkandets lagförslag om förbud mot innehål-
lande av intjänad lön såsom stridsåtgärd samt den s. k. tvåhundrakronors-
regeln, har yttranden avgetts av statens arbetsgivarverk (SAV), universitets- och högskoleämbetet, arbetsdomstolen (AD), ILO-kommittén, Svea
hovrätt, arbetslivscentrum, Svenska kommunförbundet, Svenska arbetsgi-
vareföreningen (SAF), Tidningarnas arbetsgivareförening, Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO), Arbetsgivarföreningen för samfällt
ägda företag och organisationer (SFO). SHIO-Familjeföretagen, Landsor-
ganisationen I Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges arbetsledareförbund (SALF),
Sveriges arbetares centralorganisation (SAC) och Svenska hamnarbetar-
förbundet.
Yttranden har överlämnats av universitets- och högskoleämbetet från
universitetet i Stockholm, de juridiska fakultetsnämnderna vid universite-
ten i Stockholm, Uppsala och Lund samt samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden och institutionen för handelsrätt vid Lunds universitet. Arbets-
livscentrum har till sitt yttrande fogat ett utlåtande av professor Sten Edlund.
Tvåhundrakronorsregeln
Förslaget att återinföra en begränsning av den enskilde arbetstagarens skadeståndsansvar vid olovliga stridsåtgärder tillstyrks av LO, TCO,
SALF och SAC.
LO anför följande.
Det är LO:s bestämda uppfattning att ingångna kollektivavtal skall
hållas och respekteras. Det är en grundläggande princip i det svenska förhandlingssystemet. Otillåtna avsteg från ingångna kollektivavtal bety-
der att överträdelser mot lag och avtal föreligger. Skadeståndspåföljden för enskilda arbetstagare har främst till uppgift att markera och stryka under
en otillåten handlings rättsstridighet. LO instämmer i utredningens upp-
fattning att lösningar på otillåtna arbetskonflikter i första hand och i det
längsta skall lösas med andra medel än skadeståndspåföljder. Det är tillräckligt för att markera skadeståndspåföljdens funktion att stryka under en
handlings rättsstridighet att begränsa det personliga skadeståndsansvaret
till tvåhundra kronor vid otillåtna arbetskonflikter.
KFO anser att den enskilde arbetstagaren bör befrias från skadestånds-
skyldighet vid olovliga stridsåtgärder och anför följande.
Vid en av arbetstagare olovligen vidtagen stridsåtgärd är arbetsgivarens primära ambitioner givetvis inriktade på att få stridsåtgärden att upphöra
snarast möjligt. Om arbetsgivaren gemensamt med arbetstagarorganisationen inte omedelbart lyckas härmed är det väsentligt för arbetsgivaren att
snabbt erhålla domstolsutslag angående stridsåtgärdernas rättsstridighet.
Ett snabbt domstolsutslag med förordnande om stridsåtgärdens upphörande utgör enligt KFO: s mening — mot bakgrund av den allmänna uppfattningen angående skadeståndets ändamål — en tillräcklig reaktion för att uppnå det av lagstiftaren angivna ändamålet. Vad nu sagts sammanhänger även med de möjligheter som enligt lagen om anställningsskydd kan före-
ligga för arbetsgivaren att efter domstolsutslag skilja i konflikten deltagan-
de arbetstagare från anställningen, sedan alla rimliga möjligheter att bilägga konflikten tagits till vara.
Om arbetstagares skadeståndsskyldighet i nu aktuellt hänseende bortfaller har arbetsgivaren att vid domstol yrka fastställelse att stridsåtgärden är olovlig samt att domstolen förordnar om dess upphörande. Sådant
yrkande torde normalt medges av svarandesidan, varför målet snabbt kan företagas till avgörande utan föregående huvudförhandling. Den i samman-
hanget nu vanliga omgången med prövning av yrkande om interimistiskt förordnande undvikes därmed. Vidare torde många av de praktiska problem som normalt uppkommer i mål med ett stort antal svaranden bortfalla.
Med hänvisning till vad ovan anförts förordar KFO att enskild arbetsta-
gare befrias från skadeståndsskyldighet vid olovlig stridsåtgärd.
Även Hamnarbetarförbundet förordar ett helt slopande av den enskildes skadeständsansvar. I andra hand tillstyrker förbundet förslaget.
Förslaget avstyrks däremot av SAV, de juridiska fakultetshämnderna
vid universiteten i Stockholm, Uppsala och Lund, AD, SAF, SFO, SHIO- Familjeföretagen och SACO/SR. Även Svea hovrätt och Kommunförbun-
det är kritiska. Gemensamt för dessa remissinstanser är att de anser att ett återinförande av tvåhundrakronorsregeln skulle begränsa eller omöjliggöra
domstolens möjligheter till nyanserade bedömningar och äventyra respek-
ten för ingångna avtal.
AD anför följande.
Även i denna fråga har arbetsdomstolen tidigare gett uttryck för sin principiella uppfattning. Senast detta skedde var i det tidigare nämnda yttrandet till riksdagens arbetsmarknadsutskott. I yttrandet, som även avsåg motion 1980/81: 1819, betonade domstolen att skadeståndets uppgift vid olovliga konflikter är att stryka under principen att avtal skall hållas. Arbetsdomstolen summerade i yttrandet sin inställning på följande sätt.
”Sammanfattningsvis konstaterar domstolen att det nuvarande rättslä-
get när det gäller påföljd för olovlig stridsåtgärd är lämpligt. Om en be-
loppsgräns införs kan detta, om skadeståndet kommer att framstå som obetydligt, leda till att respekten för ingångna avtal minskar. Arbetsdomstolen avstyrker därför ändring på denna punkt.”
Arbetsdomstolen håller fast vid denna uppfattning och vill bara tillägga
att ett återinförande av den s.k. tvåhundrakronorsregeln sannolikt skulle avskära domstolen från möjligheten att nyansera skadeståndsbedömningen vid olovliga konflikter.
SAF anför:
Majoritetsförslaget innebär att skadeståndspåföljden även för det mest
allvarliga och skadebringande brott mot fredsplikten skulle bli högst 200 kronor, dvs. den gräns som fastställdes tör 55 år sedan. För alla andra fall
— många gånger nog så allvarliga — skulle påföljden bli i motsvarande mån
lägre.
Det är inte bara så att en ansvarsbegränsning av denna art — jämförbar
med påföljden för närvarande av en enkel parkeringsförseelse — skulle stå i fullkomlig särklass i förhållande till andra ansvarsregler i vårt samhälle.
De praktiska konsekvenserna av ett genomförande av förslaget skulle vara olyckliga inte endast för arbetsgivarna utan även för de fackliga organisa-
tionerna själva. Mycket behöver inte ordas om de synnerligen allvarliga följder som ett genomförande av förslaget i sista hand skulle fä.
SACOISR anför:
SACO/SR anser att ett återinförande av tvåhundrakronorsregeln skulle
allvarligt försämra möjligheten för arbetsdomstolen att göra nyanserade
bedömningar av skadeståndsbeloppens storlek vid olika fall av olovliga stridsåtgärder. Dessutom skulle ett enligt SACO/SR:s mening befogat hänsynstagande till penningvärdeförsämringen helt förhindras.
Vid riksdagsbehandlingen 1976 uttalade inrikesutskottet bl.a. att ett
borttagande av den stela tvåhundrakronorsregeln inte innebär något förord för en generell höjning av skadeståndsbeloppen. Utskottet förutsatte tvärt-
om att skadestånd vid olovliga konflikter även i framtiden skulle hällas på
en mättlig nivå. Arbetsdomstolen har i sin praxis tagit fasta på dessa
uttalanden samtidigt som domstolen försökt beakta den fortgående pen-
ningvärdeförsämringen (AD 1982 nr 129).
Enligt SACO/SR: s uppfattning talar argument av betydande tyngd för den gällande ordningen, som den kommit till uttryck i arbetsdomstolens praxis. SACO/SR avstyrker därför nya arbetsrättskommitténs förslag till återinförande av tvåhundrakronorsregeln.
Även andra remissinstanser pekar på betydelsen av en fortgående penningvärdeförsämring. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser alt om ett maximerat skadestånd införs, detta bör indexregleras. lämpligen genom en anknytning till en viss andel av basbeloppet, t. ex. på
sätt som har gjorts vid regleringen av övertidsavgiften i 26§ arbetstidslagen. .
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att ett återin-
förande av tvåhundrakronorsregeln skulle få effekten att intresset i högre
grad skulle riktas mot de fackliga organisationernas agerande vid olovliga
konflikter. I och med att den rättsliga sanktionen mot den enskilde inte blir effektiv, måste enligt nämnden kraven ställas högre på den fackliga organi-
sationens agerande. En sådan utveckling skulle kunna äventyra goda rela-
tioner mellan arbetsgivare och fack och i värsta fall leda till att motsätt-
ningarna skärps på arbetsplatserna. Juridiska fakultetsnämnden i Stock-
holm och institutionen för handelsrätt vid Lunds universitet pekar på
problem med att avgränsa regelns tillämpningsområde: skall den t.ex.
även gälla om det i ett kollektivavtal sägs att arbetstagaren har ett särskilt
ansvar för viss dyrbar egendom.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ifrågasätter om man
inte borde ompröva påföljdssystemet och anför följande.
Eftersom den enskilde arbetstagarens skadeståndsskyldighet i samband
med olovliga konflikter fått en sådan symbolisk betydelse kan man fråga
sig om inte hela påföljdssystemet borde omprövas. Ett förslag som då borde vara väl värt att överväga är det som framfördes av professor Tore
Sigeman vid nordiska juristmötet 1972 (Förhandlingarna vid nordiska juristmötet 1972 s. 180, 191 f.). Sigemans förslag går ut på att skadeståndspå-
följden borde ersättas med en bot-system där boten inte skulle tillfalla arbetsgivaren utan gå till något allmännyttigt ändamål. Det finns flera argument för ett sådant system. Ett argument är att det skulle vara lättare
för arbetstagarna att acceptera en påföljd som inte kom arbetsgivaren
tillgodo, — arbetstagarna uppfattar ofta den olovliga strejken som en
skall erhålla skadestånd. Ett annat argument för Sigemans lösning är att eftersom skadeståndet vid olovliga konflikter allt mer kommit att framstå
som en påföljd för trots mot domstol eller för illojal facklig verksamhet så
är det mer i linje med reglernas ändamål att skadeståndet inte kommer
någon enskild till del.
Förbud mot innehållande av intjänad lön såsom stridsåtgärd
Förslaget att i 41 § MBL föra in ett förbud för arbetsgivare att såsom stridsåtgärd vid en arbetskonflikt innehålla lön eller annan ersättning som
har tjänats in av arbetstagare som berörs av konflikten har tillstyrkts av SAV, juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet. Kommunförbundet, LO, TCO, SACO/SR, SALF. SAC och Svenska hamnarbetarförbundet. Av dessa har LO mera utförligt motiverat sitt ställningstagande och anför bl. a. följande.
LO vill betona betydelsen av en lagreglering. Även om den rådande
situationen präglas av att flertalet större arbetsgivarorganisationer numera har förklarat, att det inte är aktuellt att begagna den vittgående frihet att vidta stridsåtgärder, som gällande rätt ger tillfälle till, är det nuvarande läget behäftat med brister och svagheter. Arbetsgivarorganisationernas deklarationer och rekommendationer är ensidiga. De ingår sålunda inte
som ett förpliktande led i kollektivavtal. Det rättsliga utrymmet kvarstår
obeskuret. I och med att förklaringarna inte är en del av ingångna kollcktivavtal utan ensidiga deklarationer omfattas inte dessa av arbetsgivare som har valt att stå utanför varje arbetsgivarsammanslutning. Dessutom tillkommer att inte samtliga på svensk arbetsmarknad verkande arbetsgivarorganisationer avgivit deklarationer om att begränsa utnyttjandet av i och för sig tillåtna stridsåtgärder. Lagreglering är sammanfattningsvis en-
ligt LO den enda metod som medför garantier för att en likformig praxis utbildar sig över hela arbetsmarknaden.
5 Riksdagen 1983184. I saml. Nr 165
LO anser att arbetsgivaren inte skall anses vara befriad från betalnings-
skyldighet för under arbetskonflikt intjänad lön till arbetstagargrupper som
inte berörs av på samma arbetsplats utbruten konflikt genom att arbetsgivaren själv försätter sig i betalningsoförmåga i förhållande till de utanför
konflikten stående arbetstagarkategorierna genom att som ett led i ett större stridsåtgärdspaket vidta stridsåtgärder, vilka primärt riktar sig mot andra indragna arbetstagargrupper. Varför skall av arbetsgivaren anställda, som står utanför en på den egna arbetsplatsen utbruten konflikt och som fullgör sin arbetsskyldighet, bära verkningarna av arbetsgivarens egna stridsåtgärder, vars utsträckning han själv i princip disponerar över?
SAV och Kommunförbundet påpekar i sina tillstyrkanden att förslaget
överensstämmer med av dem tillämpad praxis.
Förslaget avstyrks av de juridiska fakultetsnämnderna vid universiteten
i Uppsala och Stockholm, AD, SAF, KFO och SHIO- Familjeföretagen. AD anför bl. a. följande.
Sedan gammalt har på stridsrättens område gällt att arbetsmarknadens
parter har en ömsesidig frihet att på eget ansvar vidta ekonomiska stridsåt-
gärder när fredsplikt inte råder på grund av kollektivavtal. Denna ordning har visat sig ändamålsenlig och har otvivelaktigt tjänat arbetsfredens in-
tresse. Enligt en allmänt omfattad uppfattning har det ansetts att ingrepp genom lagstiftning i det rådande systemet bör genomföras endast om mycket påtagliga skäl talar för en sådan åtgärd. Enligt domstolens mening har det inte kunnat påvisas att tillräckliga skäl nu föreligger för ett ingripande lagstiftningsvägen. Till stöd för denna uppfattning kan särskilt åberopas uttalandet i betänkandet att det i huvudsak råder enighet mellan arbetsmarknadens parter om att innehållande av arbetslön som har förfallit till betalning inte bör utnyttjas som vapen i arbetsstriden. Arbetsdomstolen
anser alltså att det inte är motiverat med lagstiftning i frågan.
SAF anför som skäl för avstyrkande följande.
Kommittémajoritetens förslag om förbud för arbetsgivaren att innehålla
intjänt lön i samband med konflikt grundas inte på något föreliggande
praktiskt behov. Vad samtliga arbetsgivarrepresentanter i kommittén redovisat beträffande arbetsgivarorganens inställning i frågan visar överty-
gande detta. Mot bakgrund därav framstår det som tämligen enastående
om statsmakterna likväl skulle ta detta förmenta problem till intäkt för att för första gången i vårt land lagstifta med förbud mot den fria konflikträtten. De framtida konsekvenserna av en sådan åtgärd torde lätt kunna bli sådana alt de strider inte endast mot ena sidans intresse utan även mot parternas gemensamma intressen.
Vissa frågor beträffande löneutbetalning vilka står i indirekt samband med konflikt — t.ex. då tjänstemännen är involverade i konflikt — är
sådana att de ändå inte kan lösas genom lagstiftning, De kan däremot erhålla vederbörligt beaktande genom avtal. Ett lämpligt tillfälle att be-
handla sådana aspekter är vid den revision av huvudavtalen som nu förbereds för såväl arbetar- som tjänstemannaområdena.
Traditionen att lösa speciella begränsningar av den eljest fria konflikträtten genom avtal går tillbaka till huvudavtalet 1938 mellan SAF och LO.
Prop. 1983/84: 165 in 'n
Grundsynen bakom avtalet var att lagreglering av fredsplikt skulle begränsas till vad som följer av kollektivavtal och att arbetsmarknadens parter skulle ta sitt ansvar för vad som i övrigt krävdes av tilläggsreglering. Det är av utomordentlig vikt att statsmakterna inte på ett onödigt och obetänksamt sätt medverkar till att rubba denna grundsyn.
- Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anför bl. a. följande.
Sammanfattningsvis kan sägas att det finns andra problem i samband med stridsåtgärder som det från principiell synpunkt vore viktigare för lagstiftaren att ge sig i kast med. Detta gäller t. ex. både de samhällsekonomiska verkningarna av mycket stora konflikter och på ett mera individuellt
plan de högst diskutabla stridsåtgäder som har drabbat ensamföretagare
och företag utan medlemmar i den angripande organisationen.
Liknande synpunkter förs fram av KFO och SHIO-Familjeföretagen.
Liksom bl.a. SAF tar SHIO-Familjeföretagen fasta på att större delen
av arbetsmarknaden är täckt av utfästelser från arbetsgivarorganisationer som går ut på att innehållande av intjänad lön inte kommer att användas
som stridsåtgärd. Organisationen tillägger bl. a. följande.
De oorganiserade arbetsgivarna följer i helt övervägande antal fall orga-
nisationernas avtalsuppgörelser. Detta innebär att de varken förhandlar
eller själva vidtar konfliktåtgärder. Slutsatsen blir att denna typ av stridsät-
gärd knappast kan utgöra något praktiskt problem på arbetsmarknaden.
Fill grund för sitt avstyrkande av en lagändring lägger juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet att rättsläget är oklart och att det framstår som fullt tänkbart att arbetsdomstolen skulle inta en annan stånd-
punkt, om frågan på nytt underställdes domstolen. Liknande synpunkter
förs fram av juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet. Dessa båda fakultetsnämnder drar även upp frågeställningen i vilken omfattning det enskilda anställningsavtalets förpliktelser kan åberopas i samband med konflikt.
Flera av remissinstanserna tar upp lagförslaget från mera rättstekniska
synpunkter. SAV anser att förbudet inte bör gälla vid olovliga stridsåtgär-
der, t.ex. vid en olovlig strejk. 7CO anser att det i förarbetena bör klargöras att även tilläggsersältningar som utgår t.ex. till skådespelare i samband med nyttjande och utlandsöverföringar av TV-program och filmer innefattas av uttrycket ”lön eller annan ersättning”. Juridiska fakultetshämnden i Lund ifrågasätter om inte den nya lagtexten kunde göras mindre otymplig genom att begränsas till den första meningen. Även
institutionen för handelsrätt vid Lunds universitet anser att lagtexten kunde förenklas, men föreslår en lösning från en helt annan utgångspunkt.
Flera av de juridiskt-vetenskapliga remissinstanserna anser att den föreslagna regeln systematiskt inte hör hemma bland MBL: s fredspliktsregler.
Vissa remissinstanser har även yttrat sig över andra delar av nya arbetsrättskommitténs betänkande än de som har remitterats. Dessa yttranden behandlas inte i detta sammanhang.
Över promemorian Skattereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga skadestånd har, efter remiss, yttranden avgetts av SAV. riksskatteverket
(RSV), AD, Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm, arbetslivscentrum.
Svenska kommunförbundet. SAF, Tidningarnas arbetsgivareförening. KFO, SHIO-Familjeföretagen. LO. TCO och Centralorganisationen
SACO/SR.
Remissutfallet är splittrat när det gäller förslaget att slopa avdragsrätten för de arbetsrättsliga skadestånden. SAV, AD. kammarrätten i Stockholm. majoritetsmeningen inom svenska kommunförbundet, LO, TCO och
SACOSSR tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran. Sedan LO i sitt remissyttrande erinrat om vad som uttalas i MBL: s förarbeten (prop. 1975/76, bilaga 1, s. 302) om vikten av effektiva sank-
tioner för att inskärpa det ansvar som följer av lagstiftningen, anförs följande.
Mot denna bakgrund är det synnerligen otillfredsställande att det allmänna skadeståndets huvudsakliga syfte att upprätthålla respekten för lag och avtal väsentligt urholkas genom ett skatterättsligt synsätt. som innebär
att allmänt skadestånd betraktas som en normal omkostnad i arbetsgiva-
rens rörelse med vilken följer avdragsrätt. Enligt LÖ:s uppfattning bör allmänna skadestånd ej medföra avdragsrätt med hänsyn till deras preventiva syfte och karaktär av att utgöra sanktion för överträdelse av lag eller avtal. Brott mot lag eller avtal kan rimligen inte anses vara ett normalt led i arbetsgivarens verksamhet. Därför ska inte heller påföljd. som syftar till
att avhålla part från att göra avsteg från lag eller avtal. medföra avdrags-
rätt. Det allmänna skadeståndet har således inte till uppgift att täcka
ckonomisk förlust. Med det ekonomiska skadeständet förhåller det sig
annorlunda, eftersom detta endast fullgör en reparativ funktion.
LO vill understryka vad som sägs i promemorian om de egendomliga
effekter, som betraktelsesättet med allmänt skadestånd som en avdragsgill
driftskostnad innebär. Beroende på associationsform och tillgängligt avdragsutrymme är konsekvenserna högst olika mellan olika arbetsgivarka-
tegorier och mellan enskilda arbetsgivare sinsemellan inom en och samma associationsform. LO vill därför instämma med beredningsgruppens förslag att genom en ändring i 208 kommunalskattelagen ändra på det all-
männa skadeståndets karaktär av att utgöra avdragsgill driftskostnad i
arbetsgivarens rörelse. LO utgår härvid från att lagförslaget även innefat-
tar allmänna skadestånd som utgår p g a kollektivavtalsöverträdelser.
Liknande synpunkter förs fram av TCO och SACOISR.
AD anför följande.
Arbetsdomstolen har inte någon erinran mot förslaget om en lagändring av angiven innebörd. Ett slopande av avdragsrätten synes väl överens-
stämma med det grundläggande syftet med allmänt skadestånd, nämligen att upprätthålla respekten för lag och avtal (den preventiva funktionen). Ett sådant synsätt synes också rimligt ur rättvisesynpunkt, eftersom lika
fall bör behandlas lika i påföljdshänseende.
Arbetsdomstolen delar vidare den skepsis som har framförts mot tanken att domstolarna vid bestämmandet av allmänna skadestånd på det arbetsrättsliga fältet skulle ta hänsyn till företagens ekonomiska ställning och
uppkomna skatteeffekter. Någon möjlighet att göra detta på annat än ett synnerligen schablonartat sätt torde inte finnas. Det kan tilläggas att ar-
betsdomstolen f n inte gör några skattemässiga överväganden vid fastställandet av allmänt skadestånd. En eventuell lagstiftning i enlighet med
förslaget kan inte antas komma att innebära någon ändring i detta förhål-
lande. |
Kammarrätten i Stockholm anför bl. a. följande.
Som framgår av promemorian kan principiella skäl anföras både för och
emot att avskaffa avdragsrätten för s k allmänt skadestånd, som utgår
enligt arbetsrättslig lagstiftning. Med hänsyn till dessa ersättningars natur och huvudsakliga funktion anser emellertid kammarrätten att övervägande
skäl talar för ett avdragsförbud.
Förslaget avstyrks av RSV, SAF, Tidningarnas arbetsgivareförening,
KFO och SHIO-Familjeföretagen.
SAF anför bl. a. följande.
Det är således enligt föreningens mening inte möjligt att i detta samman-
hang jämföra allmänna skadestånd på arbetsrättens område med böter och liknande påföljder. De allmänna skadestånden bör i stället jämställas med sedvanliga kontraktuella skadestånd och avtalsviten. Föreningen kan därför inte heller godta de argument som i övrigt förs fram i promemorian och som går ut på att den reella effekten av ett allmänt skadestånd kan bli olika
beroende av den form verksamheten bedrivs i och vilka faktiska avdragsmöjligheter som föreligger. Det ligger i sakens natur att avdragsrätten inte
alltid kan utnyttjas. Att den verkliga kostnaden i den meningen kan bli
olika från ett fall till ett annat är i själva verket en konsekvens som ligger inbyggd i skattesystemet som sådant. Därvidlag skiljer sig inte ett allmänt
skadestånd från vilket annat skadestånd som helst. För övrigt löser man
inte det i promemorian skisserade problemet genom att slopa avdragsrät-
ten. Till följd av skillnader i ekonomisk bärkraft skulle självfallet de allmänna skadeständen även fortsättningsvis drabba olika arbetsgivare olika hårt.
När det gäller frågan om avdragsrättens reella betydelse bör även framhållas att skatteeffekterna kan vägas in när man bestämmer storleken av
ett allmänt skadestånd. Det är även möjligt att vid skadeståndsbedömning-
en ta hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska bärkraft mera allmänt sett. Förslaget att slopa avdragsrätten medger inte någon sådan
flexibilitet.
Liknande synpunkter förs fram av KFO och SHIO-Familjeföretagen.
KFO framhåller vidare att ett slopande av avdragsrätten skulle motverka
det pågående arbetet att reformera företagsbeskattningen där siktet är
inställt på att närma det skattemässiga resultatet till det redovisningsmässiga.
RSK anför bl.a. följande.
Skattelagstiftningen är uppbyggd enligt huvudprinciperna att när ett belopp är skattepliktigt för mottagaren är det avdragsgillt för den som
erlägger beloppet om kostnaden är att hänföra till en förvärvskälla. Enligt törslaget skall den skadelidande även i fortsättningen beskattas för det
erhållna skadeståndsbeloppet. Förslaget leder därför till en inkongruens i skattesystemet därigenom att ersättning som är skattepliktig hos mottagaren blir icke avdragsgill hos utgivaren och detta trots att fråga är om kostnad i förvärvskälla.
Även aurbetslivscentrum och Svea hovrätt är kritiska mot förslaget.
Arbetslivscentrum framhåller bl.a. att förslaget skulle negativt påverka
möjligheterna att ur arbetstagarsynpunkt nå tillfredsställande uppgörelser i
tvister utom rätta. Arbetslivscentrum anför vidare bl. a. följande.
Att för skattemyndigheterna utröna vad som avsetts eller vad som kan
anses vara en adekvat klassificering när det gäller en skadeståndsuppgö-
relse som kan tänkas gälla allmänt skadestånd utan att parterna lämnat erforderlig indikation härom kan uppenbarligen i många eller de flesta fall erbjuda en oöverstiglig uppgift. Även i den utsträckning det vid taxeringen skulle vara möjligt att företa en självständig prövning, t.ex. med stöd av ett intyg från facket, kan man undra om det är rimligt att introducera ett kontrollmoment av detta slag när det i så hög grad kommit att framstå som önskvärt att göra skattesystemet mer enkelt och praktikabelt. Det har inte
såvitt framgår gjorts gällande att det här skulle föreligga något större
heten av schabloniserade beräkningsnormer.
Svea hovrätt, som anser sig sakna anledning att motsätta sig en lagändring i det i promemorian angivna syftet, framhåller emellertid att det kan finnas skäl för en mer djupgående analys som grund för lagstiftning på
området. Vad hovrätten i första hand syftar på är en analys av gränsdrag-
ningen mellan olika typer av skadeståndssanktioner och vitessanktioner inom arbetsrätten.
RSK och kammarrätten i Stockholm anser att begreppen arbetsrättslig
lagstiftning och allmänt skadestånd behöver klarläggas ytterligare. Kammarrätten tar vidare upp frågan om övergångsbestämmelsens utformning
och anför följande. |
I promemorian föreslås (s. 9) att avdragsförbudet skall tillämpas även i fall där visserligen betalningen sker efter ikraftträdandet men de förhållan-
den som har utlöst skadeståndsskyldigheten hänför sig till tid dessförin-
nan. En sådan ordning rimmar dåligt med förbudet i 2 kap. 10§ andra stycket regeringsformen mot retroaktiv skattelagstiftning. Det principiellt
riktiga är att från tillämpningsområdet för den nya regleringen undanta samtliga fall där de omständigheter som har föranlett skadeståndsskyldigheten hänför sig till tiden före ikraftträdandet. Ett minimikrav måste i allt
fall vara att avdragsförbudet inte tillämpas när skadeståndet har hunnit fastställas - genom frivillig överenskommelse eller genom dom - före ikraftträdandet. :
TCO och SACO/SR anser att starka skäl, bl.a. den s.k. symmetriprincipen inom skatterätten, talar för att beskattningen hos mottagaren av allmänt skadestånd tas bort. Kammarrätten i Stockholm anser att det inte finns anledning att i förevarande sammanhang ändra på de regler som gäller den skattemässiga bedömningen av ersättningen hos mottagaren.
Bilaga 5
De remitterade lagförslagen
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet
Härigenom föreskrivs att 41 och 60 §§ lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse
41 §
Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal får icke vidtaga eller deltaga i arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, boj-
kott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, om avtalet har ingåtts av
organisation och denna ej i behörig ordning har beslutat åtgärden, om åtgärden strider mot bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal eller om
åtgärden har till ändamål
1. att utöva påtryckning i tvist om kollektivavtals giltighet. bestånd eller
rätta innebörd eller i tvist huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller
mot denna lag,
2, att åstadkomma ändring i avtalet, 3. att genomföra bestämmelse, som är avsedd att tillämpas sedan avtalet
har upphört att gälla, eller
4, att stödja annan, när denne icke själv får vidtaga stridsåtgärd.
Första stycket utgör ej hinder för arbetstagarorganisation att i behörig ordning besluta blockad för att utverka betalning av klar och förfallen
fordran på lön eller på annan ersättning för utfört arbete.
Oavsett om kollektivavtal gäller
får en urbetsgivare inte såsom
stridsåtgärd eller som ett led i en
stridsåtgärd hålla inne sådan lön
eller annan ersättning för utfört ar-
bete som har förfallit till betalning.
Såsom olovlig stridsåtgärd betrak-
tas också att arbetsgivaren håller
inne sådan lön eller annan ersätt-
ning med anledning av att arbetsta-
garna deltar i strejk eller annan
stridsåtgärd.
60 §
Är någon skadeståndsskyldig en- Skadestånd kan, om det är skäligt denna lag, kan skadeståndets — ligt, sättas ned eller helt falla bort. belopp nedsättas i förhållande till vad som annars skulle ha utgått. om det är skäligt med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld. den skadelidandes förhållande i avseende på tvisten, skadans storlek i
jämförelse med den skadevållandes
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
tillgångar eller omständigheterna i övrigt. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan också medges.
Vid bedömande enligt första I mål om skadestånd för arbets-
stycket av arbetstagares skade- tagares deltagande i en olovlig
ståndsskyldighet för deltagande i stridsåtgärd skall domstolen, så olovlig stridsåtgärd skall särskild snart som möjligt. hänsyn tagas till omständigheter, I. om arbetskonflikten ännu på-
som har framkommit vid överlägg- går och om domstolen finner den
ning enligt 43§, och verkningarna olovlig; ålägga arbetstagarna att
av överläggningen. återgå till arbetet, och
2. om det bedöms lämpligt för att
undanröja orsakerna till arbetskon-
flikten, besluta utt en ny överlägg-
ning enligt 438 genast efter åter-
gång till arbetet skall tas upp under
ledning av en förlikningsman.
Arbetstagare som senast i sam-
band med en första överläggning
enligt 43 § varaktigt har återgått till arbetet får åläggas skadestånd
bara om det finns särskilda skäl till
det.
Högre skadestånd än tvåhundra
kronor får inte åläggas arbetstaga-
re för deltagande i en olovlig strids-
åtgärd. Detta gäller dock inte i frå-
gå om arbetstagare som inte följer
ett åläggande av domstolen om
återgång till arbetet, om stridsåt-
gärden med hänsyn till omständig-
heterna måste betraktas som sär-
skilt allvarlig eller anmärknings-
värd.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. De nya bestämmelserna i 608 tillämpas när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdandet. I annat fall tillämpas 60§ i dess äldre lydelse.
2 Förslag till Lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7§ lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
78!
Talan får ej upptagas till prövning av arbetsdomstolen förrän förhandling, som kan påkallas enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller som anges i kollektivavtal, har ägt rum rörande tvistefrågan.
Första stycket gäller icke talan Första stycket gäller icke talan enligt 318 första eller tredje stycket enligt 318 första eller tredje stycket lagen (1976:580) om medbestäm- lagen om medbestämmande i armande i arbetslivet och ej heller betslivet och ej heller tvist huruvida tvist huruvida stridsåtgärd vidtagits stridsåtgärd vidtagits i strid strid i mot lag eller kollektivavtal eller mot lag eller kollektivavtal celler tvist om påföljd för sådan åtgärd. tvist om påföljd för sådan åtgärd. Har i fall som avses 1 43§ lagen Har i fall som avses i 43 eller 60§ (1976:580) om medbestämmande i lagen om medbestämmande i urarbetslivet överläggningsskyldighet betslivet överläggningsskyldighet ej ej fullgjorts, får arbetsdomstolen fullgjorts, får arbetsdomstolen dock dock ej pröva tvisten förrän så ej pröva tvisten förrän så skett. skett.
Utan hinder av första och andra Utan hinder av första och andra styckena får talan upptagas till styckena får talan upptagas till prövning, om i målet framställes prövning, såvitt gäller förordnande yrkande om förordnande för tiden för tiden intill dess lagakraftägande intill dess lagakraftägande dom el- dom eller beslut föreligger i målet. ler beslut föreligger i målet. Sedan Sedan sådana frågor prövats, skall sådant yrkande prövats, skall målet målet förklaras vilande i avbidan på förklaras vilande i avbidan på att att förhandling eller överläggning förhandling eller överläggning rö- rörande tvistefrågan enligt första clrande tvistefrågan enligt första eller ler andra stycket slutförts. Innan andra stycket slutförts. Innan så- sådan förhandling eller överläggdan förhandling eller överläggning ning slutförts får målet icke slutligt slutförts får målet icke slutligt prö- prövas. vas.
Har förhandling eller överläggning som avses i första celler andra stycket ej ägt rum, får talan ändå upptagas till prövning, om mot förhandlingen eller överläggningen förelegat hinder, som icke berott av käranden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
! Senaste lydelse 1976: 581
3 Förslag till .
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)
Härigenom föreskrivs att 208! kommunalskattelagen (1928: 370) skall
ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iyvdelse
208 Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla
omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (brut-
tointäkt), som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret. Att
koncernbidrag, som inte utgör sådan omkostnad. ändå skall avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43§ 3
mom. Avdrag får inte göras för: den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, så-
som vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll; kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar till
den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt
19 8: värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år: ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans för-
värvsverksamhet;
svenska allmänna skatter:
kapitalavbetalning på skuld: avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349);
avgift enligt lagen (1972: 435) om överlastavgift;
avgift enligt lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.;
avgift enligt 99 a § utlänningslagen (1980: 376); avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982: 673);
skadestånd, som grundas på la-
gen 1(1976:580) om medbestäm-
mande i arbetslivet eller annan lag
som gäller förhållandet mellan ar-
betsgivare och arbetstagare, när
skadeståndet avser annat än eko-
nomisk skada;
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken: belopp, för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 § uppbördslagen (1953: 272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger på grund av
underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982: 1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar:
! Senaste lydelse 1983: 1051.
avgift enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift: överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978: 268):
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980: 424) om åtgärder mot vatten-
förorening från fartyg; ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant statligt bidrag som avses I punkt 7 av anvisningarna till 24 §; kapitalförlust m. m. i vidare mån än som får ske enligt 36 §.
(Se vidare anvisningarna.)
Denna lag träder i kraft den I juli 1984. Den nya bestämmelsen tillämpas
när skadeständsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdandet.
Innehåll
PropOSitiON soseeeeeeerrerererere rer ser ers rr rskr Kriss Krk ss eta Propositionens huvudsakliga innehåll ossisssesess rss rr rr ere res Propositionens lagförslag —.sssssseseeserrerrrr reset rs rer rise tea ty Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1984-02-23 med beslut OM lagrådsremiss s.ssossosesrerseererresr rer reser re rr ers resta 1 Inledning sosososeeererrereereererrr er rer er rer sees reser ers ts 2 Allmän MOtiveriNng ooossossseerserrererererrrarr rr rss rer rss res
2.1 Tvåhundrakronorsregell ososssssssrerrsesrrrsrrer reser rea
2.2 Förbud mot att hålla inne intjänad lön såsom stridsåtgärd ...
2.3 Skattereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga skade-
SVE te 3 Upprättade lagförslaåg soosooessrsreererrerr rr rer retri rr r ett 4 SpecialmotiveriDng ssosssseseerserresrrerre re rer tres rer rr era
4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:580) om medbe-
stämmande i arbetslivet socssoossseererrseessesrsesre res rn 20
4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången
I arbetstvister mosse rssreeeererer ere rer rs reser ers rss sa 27
4.3 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) moseoeeeeeeeeeeseeees reser e rer rss rise ss rs era 28 5 Hemställan sosoosseorreeserrerereerrereres rr reser rss sr ses a 29 6 Beslut sossoseesserssarerrereee reser sr ers rr ere r rr rese ss 29 Utdrag av lagrådets protokoll 1984-03-20 =osssssssss rese se sars rea 30 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1984-03-22 med beslut OM PrOPOSItiON oocoeseesreserrrrer reses rer rr res rr str raster s ess 33
Bilagor —- Sammanfattningen i kommitltébetänkandet = ..sssossssssss.se rs
Kommittébetänkandets lagförsläg oososesssssessersererere rent MM Promemorian Skattereglernas tillämpning på vissa arbetsrättsliga
skadestånd sosocoserererrerreerrererrrrer rer rr rr rer rst rss
Sammanställning av remissytträndena oosssosossersssssses ss ra 5 De remitterade lagförslägell sososssseserrererrr rer rr ser ret
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984