NJA 2001 s. 913

Allmän åklagare yrkade vid Malmö TR ansvar å S. C., född d. 4 dec. 1983, för mened enligt följande gärningsbeskrivning:

"Den 16 mars 2000 hölls huvudförhandling vid Malmö TR i mål i vilket A. M. och I. A stod åtalade för grov misshandel av C. S. S. i Malmö d. 9 maj 1999. På begäran av åklagaren hölls i målet vittnesförhör med S. C. Under förhöret, som hölls under laga ed, förnekade S. C. sanningslöst att hon sett att A. M. och I. A. misshandlat C. S. S.

Sedan A. M. och I. A. frikänts av TR:n för misshandel av C. S. S. överklagade åklagaren den friande domen till HovR:n över Skåne och Blekinge. Huvudförhandling hölls i HovR:n d. 24 aug. 2000. S. C. hördes som vittne i HovR:n alltjämt under laga ed varvid hon åter sanningslöst förnekade att hon sett att A. M. och I. A. misshandlat målsäganden.

S. C:s vittnesmål har såväl i TR:n som i HovR:n varit av betydelse för saken."

Åklagaren överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle bestämma påföljden till fängelse eller till sluten ungdomsvård.

S. C. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Abelson, hovrättsrådet Jan Ohlsson, referent, och adj. led. rådmannen Wendel) anförde i dom d. 23 aug. 2001: Domskäl. Enligt TR:ns i dessa delar inte överklagade dom har S. C. gjort sig skyldig till mened. Brotten kan inte anses ringa.

Av utredningen om gärningarna framgår följande. S. C. såg nattetid d. 9 maj 1999 att några personer, däribland två för henne bekanta ynglingar, A. M och I. A., misshandlade C. S. S. med bl.a. sparkar mot dennes huvud. Vid polisförhör en tid efter händelsen lämnade S. C. uppgifter om sina iakttagelser av vad de två kamraterna hade gjort. Till följd av händelsen väcktes åtal mot A. M. och I. A. samt ytterligare en person, M. S., för grov misshandel. Vid huvudförhandling inför Malmö TR d. 16 mars 2000 hördes S. C. som vittne under ed i målet, och hon förnekade då sanningslöst att hon hade sett att A. M. och I. A. misshandlat C. S. S. TR:n fann i målet styrkt att M. S. gemensamt och i samråd med åtminstone två andra personer hade utsatt C. S. S. för grov misshandel. Rätten ansåg emellertid med hänsyn bl.a. till att S. C. i sitt vittnesmål sagt sig inte kunna identifiera A. M. och I. A. som gärningsmän att åtalet mot dessa två tilltalade skulle ogillas. - Sedan åklagaren överklagat TR:ns dom hördes S. C. vid huvudförhandling i HovR:n d. 24 aug. 2000 på nytt som vittne under ed, varvid hon sanningslöst vidhöll att hon inte hade sett att A. M. och I. A. hade misshandlat C. S. S. Med stöd bl.a. i viss ny bevisning i HovR:n rörande förhållandena vid polisförhören fann emellertid HovR:n att S. C:s vid förundersökningen lämnade uppgifter var riktiga och fällde A. M och I. A. till ansvar för grov misshandel.

I HovR:n har S. C. hörts på nytt och har därvid uppgett följande. Hon var sedan ca sju år bekant med A. M. och I. A. De hade umgåtts bl.a. på fritidsgården. Vid TR:ns huvudförhandling fick hon avlägga vittnesed och rättens ordförande förklarade för henne att hon måste lämna sanningsenliga uppgifter. Anledningen till att hon vid förhöret sanningslöst förnekade att hon sett vem som sparkade C. S. S. var att hon ville hjälpa A. M. och I. A. så att de inte skulle få något straff. Redan någon dag före förhandlingen vid TR:n hade hon bestämt sig för att inte lämna uppgifter om vad hon hade sett A. M. och I. A. göra. Hon hade träffat dem före rättegången vid TR:n, men de hade inte talat om hennes vittnesmål. A. M. och I. A. hade inte heller bett henne att förtiga vad hon sett. Hon var inte rädd för att något skulle hända henne om hon berättade sanningen.

Målet i HovR:n gäller vilken påföljd som skall bestämmas för de menedsbrott som S. C. har gjort sig skyldig till. HovR:n gör härvidlag följande bedömning.

Vid valet av påföljd är att tillämpa främst den allmänna regeln härom i 30 kap. 4 § BrB och den särskilda bestämmelsen i 5 § samma kapitel om påföljd för brott som någon begått innan han eller hon fyllt arton år.

Av 30 kap. 4 § BrB framgår att ett skäl för fängelse kan vara brottslighetens art. Enligt 30 kap. 5 § BrB får fängelse ådömas den som begått brott innan han eller hon fyllt arton år bara om det finns synnerliga skäl. Om rätten finner att fängelse bör ådömas en sådan person följer av 31 kap. 1a § samma balk att påföljden i stället skall bestämmas till sluten ungdomsvård, om det inte med hänsyn till den tilltalades ålder vid lagföringen eller annan omständighet finns särskilda skäl däremot.

Brott som innefattar ett åsidosättande av respekten för rättsväsendet och påverkar möjligheterna att upprätthålla rättssystemets effektivitet och tillförlitlighet, till vilken kategori menedsbrottet hör, bedöms i praxis ofta som s.k. artbrott (jfr rättsfallet NJA 1996 s. 757). Det föreligger med hänsyn härtill regelmässigt en mycket stark presumtion för att påföljden för mened bör bestämmas till fängelse. Styrkan av denna presumtion kan dock variera på grund av brottslighetens karaktär i det särskilda fallet och omständigheterna kring brottsligheten. Vid påföljdsvalet är också att överväga möjligheterna att underlåta ett fängelsestraff genom att förena någon av påföljderna skyddstillsyn och villkorlig dom med en föreskrift om samhällstjänst. I rättsfallet NJA 1999 s. 561 bestämde sålunda HD påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst för en flicka som vid sexton års ålder begått mened i ett misshandelsmål efter uppmaning av såväl den tilltalade som målsäganden att förtiga vissa delar av händelseförloppet. Enligt vad HD uttalade i målet är det främst omständigheterna vid brottet som är av betydelse vid bedömningen, men även den tilltalades personliga förhållanden måste beaktas.

S. C. var vid menedsbrotten endast sexton år. Av utredningen om hennes personliga förhållanden framgår att någon beaktansvärd risk för återfall i brottslighet inte kan anses föreligga.

Hennes menedsbrott har bestått i att hon, trots att hon hade sett A. M. och I. A. med sparkar mot huvudet misshandla en på marken liggande person som varit helt försvarslös, har uppgett att hon inte sett gärningsmännen göra detta. Det ifrågavarande misshandelsbrottet har varit allvarligt genom att flera gärningsmän har utövat kraftigt våld gemensamt gentemot en ensam person som befunnit sig i underläge. Med hänsyn härtill och då förhållandena vid detta slag av brottslighet ofta är svårutredda är det av stor vikt att lämnade vittnesuppgifter är tillförlitliga. Ett vittnes medvetna avvikelser från sanningen i ett sådant fall utgör en handling av mycket allvarlig art. S. C:s underlåtenhet att lämna riktiga uppgifter synes bottna i en vilja att skydda gärningsmännen från att drabbas av påföljder för sitt handlande. Detta kan dock inte medföra att hennes brott kan anses mindre allvarliga. Det är dessutom att beakta att hennes felaktiga uppgifter inte har lämnats till följd av en stundens ingivelse i en pressad situation utan, som hon själv uppgett, efter det att hon redan på förhand bestämt sig för att lämna uppgifterna. Dessa har inte heller tillkommit efter några påtryckningar eller annan påverkan från andra personer.

De menedsbrott som S. C. har gjort sig skyldig till är med beaktande av det anförda enligt HovR:ns mening av sådan art att det föreligger synnerliga skäl för fängelse. Det är, inte minst i mål av det slag som de i vilka vittnesmålen avgavs, av vikt för möjligheterna att upprätthålla tillförlitligheten i domstolarnas avgöranden att hotet om straff för mened framstår som en realitet. Vad som ovan upptagits om S. C:s brott gör att sådana omständigheter av mildrande karaktär som förelåg i rättsfallet NJA 1999 s. 561 inte kan anses föreligga här. Villkorlig dom i förening med samhällstjänst kan mot bakgrund av omständigheterna vid brotten inte anses som en tillräckligt ingripande påföljd i detta fall.

Enligt den ovan redovisade bestämmelsen i 31 kap. 1 a § BrB skall den som begått brott innan han fyllt arton år och för vilken påföljden skulle ha bestämts till fängelse normalt inte ådömas ett fängelsestraff, utan i stället skall påföljden bestämmas till sluten ungdomsvård. Åklagaren har i HovR:n förklarat att han anser att påföljden för S. C. i första hand bör bestämmas till fängelse en månad. S. C. har i HovR:n uppgett att hon, för det fall åklagarens överklagande bifalls, delar åklagarens uppfattning att hon inte skall dömas till sluten ungdomsvård utan till fängelse. Bakgrunden till såväl åklagarens som S. C:s inställning härvidlag är att S. C. vid ett sådant kortvarigt straff som härvid kan komma i fråga kan antas komma att få verkställa fängelsestraffet genom elektronisk kontroll.

Av 1 § lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll framgår att den lagen är tillämplig vid verkställighet av dom på fängelse, om den dömde skall undergå fängelse högst tre månader. Lagen ger möjlighet för den dömde att under där angivna förutsättningar få verkställa ett sådant fängelsestraff utom anstalt. Någon motsvarande möjlighet finns inte när påföljden bestämts till sluten ungdomsvård.

HovR:n finner med beaktande av S. C:s ålder vid gärningarna att straffvärdet av brotten svarar mot ett fängelsestraff om en månad. Det förhållandet att S. C., om hon döms till fängelse av nu angiven längd, kan antas komma i åtnjutande av en möjlighet att få verkställa straffet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll kan - sådan lagstiftningen i dag är utformad - inte anses utgöra en omständighet av det slag som bör föranleda undantag från huvudregeln om att frihetsstraff för hennes ålderskategori skall bestämmas till sluten ungdomsvård. Inte heller föreligger med dagens lagstiftning andra skäl att avvika från huvudregeln.

Med hänsyn till det anförda finner HovR:n att påföljden för S. C. bör bestämmas till sluten ungdomsvård en månad.

S. C. överklagade och yrkade att HD måtte mildra den ådömda påföljden. Hon förklarade att, för det fall det inte kom i fråga att utdöma en icke frihetsberövande påföljd, påföljden borde bestämmas till fängelse i stället för sluten ungdomsvård.

Riksåklagaren bestred ändring.

Riksåklagaren anförde i sin svarsskrivelse i målet, sedan HD förordnat att han i svarsskrivelse även skulle beröra frågan om förutsättningarna för att döma S. C. till fängelse i stället för sluten ungdomsvård, bl.a.:

Vid påföljdsvalet för den yngsta kategorin tilltalade gäller förutom reglerna i 30 kap. också vissa regler i 31 kap. BrB. Enligt 31 kap. la § 1 st. skall rätten, om den med tillämpning av bestämmelserna i 30 kap. BrB finner att påföljden för den som begått brott innan han fyllt arton år bör bestämmas till fängelse, i stället bestämma påföljden till sluten ungdomsvård under viss tid. Detta gäller dock inte om det, med hänsyn till den tilltalades ålder vid lagföringen eller annan omständighet, finns särskilda skäl däremot.

Verkställighet av en dom på sluten ungdomsvård sker enligt 1 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU) vid sådana särskilda ungdomshem som avses i 12 § lagen (1990:52) om vård av unga (LVU). På de särskilda ungdomshemmen vistas alltså ungdomar som har placerats där med stöd av LVU och ungdomar som har dömts till sluten ungdomsvård. Vid verkställighet av sluten ungdomsvård skall den dömde enligt 12 § LSU ges nödvändig vård och behandling samt tillfälle till utbildning, aktiviteter, förströelse, fysisk träning och vistelse utomhus. Verkställigheten skall enligt 14 § LSU inledas på en låsbar enhet men så snart förhållandena medger det skall den dömde ges möjlighet till vistelse under öppnare former. Den dömde skall enligt 18 § LSU tillåtas att vistas utanför det särskilda ungdomshemmet i den utsträckning som samhällsskyddet medger, om det bedöms lämpligt för att främja hans anpassning i samhället eller det annars finns särskilda skäl. Därvid skall de villkor ställas som kan anses nödvändiga. Tid för vistelse utanför det särskilda ungdomshemmet skall räknas in i verkställighetstiden. De ungdomar som vistas i de särskilda ungdomshemmen är ofta svårt kriminellt belastade. Enligt uppgift från Statens institutionsstyrelse är cirka 90 procent av dem som vistas där enligt LSU dömda för våldsbrott. Det är mot den bakgrunden som vårdinsatserna vid hemmen utformas.

Den fråga som aktualiseras i detta mål är om det finns förutsättningar för att bestämma påföljden till fängelse i stället för sluten ungdomsvård när skälet för det är att S. C. då skulle ha möjlighet att verkställa fängelsestraffet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.

BrB:s regler om straffmätning och påföljdsval syftar till att förutsebarheten och enhetligheten i straffrättskipningen skall vara god. Tanken är inte att domstolen vid sina överväganden i dessa frågor skall ta hänsyn till den dömdes önskemål om verkställighet av det straff som bestäms eller över huvud taget de olika sätt som det bestämda straffet kan komma att verkställas på. Regleringen i brottsbalken ger inget utrymme för sådana hänsyn (jfr NJA 1997 s. 862). Valet av påföljd står således inte mellan sluten ungdomsvård och intensivövetvakning med elektronisk kontroll utan det står först mellan en icke frihetsberövande påföljd och fängelse och när valet väl fallit på fängelse mellan denna påföljd och sluten ungdomsvård.

De omständigheter som enligt förarbetena till bestämmelsen i 31 kap. 1a § BrB kan medföra särskilda skäl mot att bestämma påföljden till sluten ungdomsvård är dels att det har förflutit så lång tid mellan brott och lagföring att den tilltalade inte längre åldersmässigt passar in i ett särskilt ungdomshem, dels att den tilltalade skall lagföras för allvarlig och omfattande brottslighet som begåtts under en längre period såväl före som efter arton års ålder och huvuddelen av brotten begåtts efter arton års ålder (jfr prop. 1997/98:96 s. 162 och s. 201). De exempel som ges torde inte avse att uttömmande ange de situationer där huvudregeln om sluten ungdomsvård kan frångås. Kravet på särskilda skäl torde dock mot bakgrund av de angivna exemplen inte kunna tolkas så att särskilda skäl mot att bestämma påföljden till sluten ungdomsvård kan anses föreligga i andra typer av situationer än dem exemplen tar sikte på, nämligen fall där omständigheterna är sådana att den dömde främst av åldersskäl inte passar för den vård som bedrivs av de särskilda ungdomshemmen.

När det som i detta fall gäller en ung person som bör dömas till en frihetsberövande påföljd på grund av brottets art kan det om något egentligt vårdbehov saknas i och för sig ifrågasättas om den unge passar för vård på särskilt ungdomshem. Verkställighet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll kan i just ett sådant fall i och för sig framstå som en lika lämplig verkställighetsform och den är i och för sig tillgänglig även för ungdomar under 21 år (jfr prop. 1993/94:184 s. 17 och prop. 1997/98:96 s. 107 f.).

Ett resonemang som det nyss förda rimmar dock illa med de grundtankar som låg bakom reformen om sluten ungdomsvård. Det lagstiftaren ville åstadkomma var en påföljd för unga lagöverträdare som är utformad så att skadliga effekter av ett frihetsberövande kan undvikas samtidigt som de ungas behov av vård tillgodoses och som därtill beaktar att frihetsberövandet är en straffrättslig reaktion på brott och att verkställigheten måste kunna ske under säkra och betryggande former. Vid påföljdsbestämningen skall enligt motiven den unges behov av vård inte tillmätas någon betydelse. Sluten ungdomsvård skall således kunna dömas ut enbart när detta är motiverat som en reaktion på brottet. Den unges behov av vård skall däremot tillmätas stor betydelse under själva verkställigheten av sluten ungdomsvård. Mot denna bakgrund bedömdes de särskilda ungdomshem som redan bedrevs med stöd av 12 § LVU bättre än kriminalvården kunna tillgodose vårdbehovet hos de unga (jfr a. prop. s. 157 f.).

Lagstiftarens avsikt torde således ha varit att gärningsmän mellan femton och arton år som enligt BrB:s regler om påföljdsval bör få fängelse i första hand i stället skall dömas till sluten ungdomsvård och verkställa påföljden inom ramen för den verksamhet som drivs av Statens institutionsstyrelse på de särskilda ungdomshemmen. Även om effekten av denna reglering i det enskilda fallet blir att den dömde kanske inte behöver den vård som bedrivs av de särskilda ungdomshemmen synes det inte finnas något utrymme för avsteg från huvudregeln om sluten ungdomsvård i sådana fall.

Min slutsats av det anförda blir att det knappast torde finnas rättsliga förutsättningar för att anse att det enligt 31 kap. la § föreligger särskilda skäl mot att döma till sluten ungdomsvård och i stället döma till fängelse om grunden för det endast är att den dömde kan ha möjlighet att verkställa påföljden genom intensivövervakning med elektronisk kontroll. Det innebär att jag i detta mål inte anser att det föreligger särskilda skäl mot att bestämma påföljden till sluten ungdomsvård och att det inte finns utrymme för att bestämma påföljden på annat sätt än vad HovR:n har gjort.

Frågan om det föreligger särskilda skäl för att inte döma till sluten ungdomsvård har inte prövats av HD. Till ledning för rättstillämpningen finns dock tydliga uttalanden i förarbetena. När det gäller spörsmålet om verkställighetsformen skall ha någon betydelse vid valet av påföljd är regleringen i BrB helt klar. Frågeställningen har också belysts av HD i rättsfallet NJA 1997 s. 862. I det avgörandet anförde HD bl.a. att möjligheten att verkställa ett fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll inte borde medföra en förändrad syn på fängelsestraff som påföljd för brott mot totalförsvarsplikten. Jag anser därför att det inte föreligger något behov av en ytterligare belysning av rättsläget och därmed att det inte finns skäl för prövningstillstånd.

Prövningstillstånd meddelades.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Lennander, Regner, referent, Håstad och Dahllöf beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har S. C. gjort sig skyldig till mened vid två tillfällen. Målet i HD gäller vilken påföljd som skall bestämmas för brotten.

Allmänt gäller enligt 30 kap. 4 § BrB att avseende vid påföljdsval särskilt skall fästas vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Vidare framgår av paragrafen att som skäl för fängelse får beaktas bl.a. brottslighetens art. Av 5 § i samma kapitel följer att fängelse får ådömas för ett brott, som någon begått innan han fyllt arton år, endast om det finns synnerliga skäl; i första hand skall därvid påföljden bestämmas till sluten ungdomsvård. Bestämmelserna om sluten ungdomsvård finns i 31 kap. 1a § samma balk. Den paragrafen innebär att den som begått brott innan han fyllt arton år skall ges påföljden sluten ungdomsvård under viss tid, om rätten med tillämpning av 30 kap. finner att påföljden bör bestämmas till fängelse. Detta gäller dock inte om det, med hänsyn till den tilltalades ålder vid lagföringen eller annan omständighet, finns särskilda skäl häremot.

Som framgår bl. a. av rättsfallet NJA 1996 s. 757 betraktas menedsbrott som s.k. artbrott, vilket innebär att det råder en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse, och just arten av detta slags brott kan anses utgöra synnerliga skäl att döma även den som är under arton år till fängelse. Enligt rättsfallet NJA 1999 s. 561 kan emellertid förhållandena i det enskilda fallet vara sådana att presumtionen för fängelsestraff för ett menedsbrott frångås vid en individualiserad bedömning, varvid främst omständigheterna vid brottet är av betydelse men även den tilltalades personliga förhållanden måste beaktas.

S. C. har berättat bl.a. följande i HD. Efter ett diskotekbesök såg hon hur några misshandlade en person som låg på marken. Bland dem som slog och sparkade var de två ungdomar som senare åtalades och dömdes för brottet. Hon kände dessa båda, och den ene gick då i hennes klass. Hon satte sig bredvid den misshandlade som var helt borta. Hon fick själv slag och svimmade. Efter ungefär en och en halv månad hördes hon av en polisman, och hon namngav då de två ungdomarna. Det dröjde mer än tio månader innan huvudförhandling hölls i TR:n. Hon förnekade då sina tidigare uppgifter men lämnade inga andra uppgifter som var till förmån för de båda tilltalade. Sedan TR:n frikänt dessa, överklagades målet till HovR:n. S. C. tyckte då att hon inte kunde ändra sig utan vidhöll sina uppgifter. De två tilltalade dömdes emellertid på grundval av ett vittnesmål av polismannen som förhört henne och som nu berättade om de uppgifter som S. C. lämnat vid polisförhöret. Hon hade känt de två ungdomarna i sju år och de träffades i samma kamratgäng. Hon hade inte talat med dem om sitt vittnesmål. Hon tyckte det var jobbigt att berätta i TR:n om vad hon visste när de två riskerade hårda straff. Hon bestämde sig först någon dag före huvudförhandlingen i TR:n för hur hon skulle göra. Hon medverkade efter HovR:ns dom i utredningen av menedsbrottet.

Angående S. C:s personliga förhållanden framgår att hon bor hos sin mor och styvfar och att hon går i gymnasium. Hon är aktiv i en fotbollsförening. Några drogproblem är inte kända. Kriminalvårdsmyndigheten Malmö Söder har i ett yttrande till HD anfört att S. C. lever under socialt ordnade förhållanden, att det inte framkommit något som visar att hon är i behov av övervakning från vare sig socialtjänstens eller kriminalvårdens sida samt att villkorlig dom med samhällstjänst bedöms vara den lämpligaste påföljden för henne.

Även om det finns åtskilliga förhållanden som talar till S. C:s förmån, kan, som HovR:n funnit, omständigheterna vid menedsbrotten och hennes personliga förhållanden inte anses utgöra tillräcklig anledning för att frångå presumtionen att påföljden bör vara mer ingripande än villkorlig dom eller skyddstillsyn. Valet står därför mellan fängelse och sluten ungdomsvård. Enligt 31 kap. la § BrB skall då påföljden vara sluten ungdomsvård, om det inte finns särskilda skäl som talar häremot.

I förarbetena till sist nämnda paragraf ges två exempel på när särskilda skäl kan anses vara för handen (prop. 1997/98:96 s. 162). Ett är att den som var under arton år vid brottstillfället lagförs avsevärt senare så att han åldersmässigt inte längre passar in på ett särskilt ungdomshem, där påföljden skall verkställas. Det andra exemplet är när en ung lagöverträdare under en längre period gjort sig skyldig till omfattande och allvarlig brottslighet såväl före som efter arton års ålder. Denna typ av situationer är inte aktuell för S. C:s del. Frågan är emellertid om det ändå kan anses föreligga särskilda skäl som talar mot sluten ungdomsvård som påföljd för henne.

Det har länge varit en strävan att ungdomar, särskilt de under 18 år, inte skall dömas till fängelse, även om de begått brott som för äldre personer normalt skulle leda till sådant straff. En grundtanke är att unga lagöverträdare i första hand skall vara en angelägenhet för socialtjänsten efter överlämnande till vård inom denna (31 kap. 1 § BrB). Sådant överlämnande kan numera kombineras med bl.a. en föreskrift om ungdomstjänst. Denna möjlighet är inte aktuell i detta mål.

Påföljden sluten ungdomsvård är avsedd att utgöra ett alternativ till fängelse när ungdomar begått så allvarliga brott att samhället måste reagera kraftfullt genom ett frihetsberövande, samtidigt som fängelse anses vara en olämplig miljö för barn och ungdomar (se a. prop. s. 157 och 160). Vad som därvid närmare avses med allvarlig brottslighet framgår inte av förarbetena. Mot bakgrund av det förslag som legat till grund för den proposition som ledde till införandet av påföljdsalternativet sluten ungdomsvård ligger den uppfattningen nära till hans att tillämpningsområdet för denna påföljd främst skall omfatta sådan mycket allvarlig brottslighet som normalt föranleder ett tämligen långvarigt frihetsberövande (jfr Ds 1997:32 s. 120 ff.). För valet mellan sluten ungdomsvård och annan påföljd skall den unges behov av vård inte tillmätas någon betydelse, men värdbehovet skall ges stor vikt vid verkställigheten (a. prop. s. 160). Hur man skall se på sådan artbrottslighet som mened som för ungdomar under arton år tidigare lett till ett kort fängelsestraff framgår inte av förarbetena.

Påföljden sluten ungdomsvård kan mot bakgrund av det anförda knappast anses avpassad för ungdomar utan vårdbehov som begått brott före arton års ålder och som skall ådömas en kortvarig frihetsberövande påföljd enbart av det skälet att de begått ett artbrott som mened. Det är i sammanhanget värt att notera att ett kort fängelsestraff i sådana fall torde kunna bli verkställt utan de nackdelar med fängelse som påföljd för unga lagöverträdare som annars anses finnas. Det kan däremot befaras att det skulle finnas en påtaglig risk att sådana nackdelar skulle vara förenade med en dom på sluten ungdomsvård. I denna situation framstår sluten ungdomsvård som ett sämre alternativ än fängelse.

Med hänsyn till det anförda finner HD att särskilda skäl finns att döma S. C. till fängelse för menedsbrotten. Strafftiden bör bestämmas till en månad. Påföljden kan inte anses svårare eller mer ingripande än den som HovR:n ådömt (jfr 51 kap. 25 § RB).