NJA 2002 s. 161

H. P. och H. B. överklagade i Svea HovR och yrkade att fastighetsdomstolens beslut skulle upphävas och målet återförvisas till fastighetsdomstolen för fortsatt handläggning. Till stöd för sin talan anförde de att det fanns grund för att betrakta dem som sakägare och att de följaktligen hade rätt att överklaga lantmäterimyndighetens beslut.

HovR:n (hovrättsråden Lundmark och Forss, referent, samt tf. hovrättsassessorn Marklund Andersson) meddelade d. 26 mars 2001 följande beslut: HovR:n finner i likhet med fastighetsdomstolen att H. P. och H. B. inte är att bedöma som sakägare vid förrättningen. De saknar därför rätt överklaga lantmäterimyndighetens beslut.

HovR:n avslår överklagandet.

H. P. och H. B överklagade och yrkade att de skulle förklaras berättigade att överklaga lantmäterimyndighetens anläggningsbeslut samt att målet skulle återförvisas till fastighetsdomstolen för fortsatt handläggning.

E-L. S. och medparter bestred yrkandena. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Sjöstedt, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Den förrättning H. P. och H. B. vill överklaga avslutades d. 24 jan. år 2000 med beslut om inrättande av en gemensamhetsanläggning, en småbåtsbrygga, på Smådalarö i Haninge kommun. Bryggan skall flyta, vara 10 m lång och utrustad med y-bommar för 4-6 båtar med rätt att vid behov anlägga högst sex förtöjningsbojar inom 25 m från bryggans sidor. Anläggningen inrättades för fastigheterna Västertorp 1:174, Västertorp 1:175, Västertorp 1:192 och Västertorp 1:194. Fastigheterna ägs av motparterna. Lantmäterimyndigheten upplät mark och vattenområde på fastigheten Västertorp 1:167, ägd av Hästhagens intresseförening, för anläggningen. Vid samråd under förrättningen hade Miljö- och byggnadsnämnden i Haninge kommun lämnat dispens från strandskydd och medgivit inrättandet; detta efter att inledningsvis ha motsatt sig en tidigare föreslagen, annan placering på Västertorp 1:167. H. P. äger Västertorp 1:317 och H. B. Västertorp 1:178. Dessa fastigheter ligger på varsin sida om Västertorp 1:167. Anläggningsbeslutet överklagades också av Hästhagens Intresseförening. H. P:s och H. B:s överklaganden har alltså avvisats på den grund att de inte är sakägare.

H. P. och H. B. har anfört flera skäl till grund för sina överklaganden. De har sammanfattningsvis hävdat att anläggningsbeslutet inte riktigt återspeglar hur anläggningen kommer att se ut och lokaliseras utan att den kommer att ligga närmare H. P:s fastighet. Till följd härav kommer de bojar som skall få läggas ut att hamna på hennes vattenområde. De har vidare menat att båtar som skall angöra bryggan kommer att tvingas passera över deras vattenområden. Eftersom deras fastigheter är fritidsfastigheter och bryggan innebär ett ingrepp i naturen med störande moment i form av ljud och föroreningar i vattnet kommer värdena på deras fastigheter att minska betydligt. Bryggan medför en sådan påtaglig olägenhet att de, om den varit bygglovspliktig, skulle varit sakägare enligt plan- och bygglagen. De har också påstått att de har nyttjanderätt till Västertorp 1:167 och att det dessutom är rimligt att de, eftersom de är delägare i Hästhagens Intresseförening, själva skall få föra talan som sakägare. Slutligen har de till grund för talan åberopat artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. De har härvid hänfört sig till fem avgöranden från Europadomstolen, nämligen domen d. 18 febr. 1991 i målet Fredin mot Sverige, domen d. 19 febr. 1991 i målet Zanghi mot Italien, domen d. 27 nov. 1991 i målet Oerlemans mot Holland, domen d. 16 dec. 1992 i målet De Geouffre de la Pradelle mot Frankrike samt domen d. 25 nov. 1993 i målet Zander mot Sverige.

Motparterna har bl.a. invänt mot påståendena att anläggningen inte kommer att anläggas där utrymme upplåtits enligt beslutet och att båtar kommer att tvingas färdas över klagandenas vattenområden. De har hävdat att en omfattande båttrafik förekommer redan idag, att de ytterligare störningar som kan uppkomma är försumbara i sammanhanget och att det finns skadeståndsregler avsedda för eventuella sådana skador i MB. De har också invänt mot att klagandena har nyttjanderätt till Västertorp 1:167, mot att det är rimligt att låta medlemmar i en förening vara sakägare samt mot att artikel 6 i Europakonventionen skulle ge klagandena rätt att överklaga.

H. P:s och H. B:s talan innebär alltså, eftersom anläggningsbeslut såvitt nu är aktuellt endast får överklagas av sakägare, att de menar sig böra bedömas vara sakägare i den mening som begreppet har i anläggningslagen (1973:1149). 19 och 20 §§anläggningslagen, vilka närmast behandlar frågan, innehåller inte någon definition av begreppet sakägare. Enligt förarbetena till bestämmelserna är dock sakägare dels ägare av fastighet som skall delta i anläggningen, dels ägare av fastighet som tas i anspråk, dels innehavare av särskild rätt, t.ex. nyttjanderätt, i fastighet som skall tas i anspråk (se NJA II 1974 s. 59-61). Den processuella befogenheten att föra talan som sakägare förutsätter alltså en viss rätt i någon av de nämnda fastighetskategorierna. Följdriktigt är enligt stadgad praxis ägare av grannfastighet inte sakägare (se t.ex. NJA 1977 s. 585). Genom hänvisningen i 19 § anläggningslagen till 4 kap. 11 § FBL finns det också visst utrymme för att beakta den praxis som utbildats i anslutning till sakägarbegreppet i FBL. Inte heller i dessa mål har ägare till grannfastighet ansetts vara taleberättigade (se NJA 1990 s. 800; jfr NJA 1957 s. 57) såvitt inte alldeles särskilda omständigheter förelegat (se NJA 1985 s. 429).

Vad H. P. och H. B. anfört om att de har nyttjanderätt till Västertorp 1:167 kan som obestyrkt lämnas utan avseende. Detsamma gäller vad de anfört om att anläggningen inte kommer att utföras i enlighet med beslutet och om att de skall vara sakägare på grund av att de är med i Hästhagens Intresseförening. Problemet är i stället om de, i strid med förarbeten och stadgad praxis, skall bedömas vara sakägare på grund av den inverkan som de påstår att åsynen av och verksamheten vid och runt en småbåtsbrygga på en grannfastighet kommer att ha på dem och deras fastigheter. Detta skall bedömas mot bakgrund av att en anläggningsförrättning är en i grunden privaträttslig sak. I princip kan samstämmiga fastighetsägare genom nyttjanderättsavtal eller upplåtelseservitut nå samma resultat som genom en anläggningsförrättning. I de fall parterna inte kan enas föreskriver anläggningslagen klart vilka enskilda intressen som skall vägas mot varandra. Härutöver åligger det lantmäterimyndigheten att på egen hand se till att gemensamhetsanläggningen får en lämplig lokalisering och utformning liksom att den inte tillkommer i strid med gällande planer och föreskrifter. Grannar är obetagna att i annan ordning yrka skadestånd för den inverkan en gemensamhetsanläggning på en grannfastighet kan ha på den egna fastigheten. Mot denna bakgrund, och då det ligger ett stort allmänt värde i att sakägarbegreppet är enhetligt, väl avgränsat och därmed lättillämpat (jfr NJA 1989 s. 529 och NJA 1995 s. 322), bör det föreligga tungt vägande skäl för att vidga kretsen av taleberättigade. Vad H. P. och H. B. anfört kan inte, även om det skulle vara så att inrättandet av gemensamhetsanläggningen skulle medföra någon skada för dem, vilket de för övrigt inte på något sätt visat, bedömas tillräckligt vägande för att de skall anses som sakägare. Eftersom den inskränkning av talerätten som avgränsningen innebär fyller ett legitimt intresse och inte torde vara att bedöma som oproportionerlig kan den inte heller antas vara i strid med artikel 6 i Europakonventionen (jfr NJA 1995 s. 322). Det finns då inte heller skäl att låta H. P. eller H. B. föra talan mot anläggningsbeslutet.

HD (JustR:n Gregow, Lars K. Beckman, referent, Svensson, Thorsson och Dahllöf) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Den som är sakägare har rätt att föra talan vid anläggningsförrättning och att överklaga lantmäterimyndighetens beslut. Anläggningslagen innehåller inte någon precisering av begreppet sakägare. Någon sådan precisering finns inte heller i FBL, till vilken anläggningslagen hänvisar när det gäller förrättning och domstolsprövning.

I rättsfallet NJA 1977 s. 585 hade anläggningsbeslut meddelats avseende enskild väg. Ägarna till en fastighet, som inte skulle delta i anläggningen eller avstå utrymme, överklagade beslutet under påstående att anläggningen var till olägenhet för dem genom att medföra ökad trafik på en annan väg, som gick fram intill boningshuset på deras fastighet. De ansågs inte ha rätt att överklaga anläggningsbeslutet.

Enligt FBL anses ägare av en grannfastighet, som inte direkt berörs av den aktuella fastighetsbildningsåtgärden, inte som sakägare och har alltså inte rätt att överklaga fastighetsbildningsbeslutet (jfr Landahl- Nordström, Fastighetsbildningslagen, 2 uppl. 1991 s.110 och 451). Däremot har ägare av en fastighet som direkt gränsar till den fastighet som ett bygglov avser enligt fast praxis rätt att överklaga beslutet om bygglov.

Det aktuella anläggningsbeslutet avser en småbåtsbrygga som till förmån för E-L. S:s och medparters fyra fastigheter skall inrättas på fastigheten Västertorp 1:167, som ägs av Hästhagens Intresseförening. H. P:s och H. B:s fastigheter ligger på varsin sida av och i omedelbar anslutning till den del av Västertorp 1:167 där bryggan skall inrättas.

H. P. och H. B. har anfört att de är medlemmar i föreningen och att de i denna egenskap har nyttjanderätt till Västertorp 1:167, som i berörd del utgör en obebyggd strand av allmänningskaraktär. Vad de anfört i denna del kan inte ge dem ställning som sakägare med rätt att överklaga anläggningsbeslutet. Det kan erinras om att anläggningsbeslutet har överklagats av intresseföreningen och att fastighetsdomstolen kommer att pröva överklagandet när förevarande mål avgjorts.

Inte heller vad H. P. och H. B. anfört om att anläggningen inte kommer att utföras i enlighet med anläggningsbeslutet utan närmare H. P:s fastighet, så att hennes fastighet kommer att beröras av båttrafik, kan medföra rätt för någon av dem att överklaga beslutet.

Frågan är då om det finns anledning att ge klagandena ställning som sakägare i deras egenskap av ägare av grannfastigheter.

När det gäller prövningen av enskilda intressen är anläggningslagen naturligen inriktad på de fastigheter som skall delta i anläggningen eller avstå mark eller annat utrymme till den. När det gäller allmänna intressen har lantmäterimyndigheten en officialprövningsskyldighet. I förevarande fall har byggnadsnämnden lämnat ett sådant medgivande som avses i 23 § anläggningslagen och dessutom meddelat dispens från gällande strandskyddsbestämmelser. Utrymmet för att ta hänsyn till utomstående enskilda intressen är begränsat.

Att bryggan skall inrättas som en gemensamhetsanläggning betar inte H. P. och H. B. den rätt de i övrigt kan ha att rättsligt agera mot en anläggning på en grannfastighet. I den mån bestämmelserna om ersättning för miljöskada i 32 kap. MB är tillämpliga kan de föra talan i miljödomstol inte bara om ersättning utan även om förbud eller föreskrifter för verksamheten (se 32 kap. 12 § MB). Ägare av en grannfastighet kan också få framföra sina synpunkter i samband med prövning av fråga om bygglov. Enligt vad som obestritt uppgetts är dock den aktuella anläggningen inte av sådan omfattning att det krävs bygglov.

H. P. och H. B. har även åberopat den rätt till domstolsprövning som följer av artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Den begränsning av rätten att överklaga till domstol som gäller enligt hittillsvarande praxis kan emellertid inte antas strida mot nämnda artikel.

Mot bakgrund av det anförda bör ägare av grannfastighet inte tillerkännas ställning som sakägare med klagorätt vid tillämpning av anläggningslagen. Det var riktigt att avvisa H. P:s och H. B:s överklagande av anläggningsbeslutet. Deras överklagande av HovR:ns beslut skall alltså avslås.