lagen.nu

NJA 2002 s. 281

Fråga vem som avses med den som låter framställa den tekniska upptagningen (filmen) i 4 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen.

Justitiekanslern (JK) väckte vid Göteborgs TR åtal mot F. J. för yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp.

TR:n (lagmannen Engström) anförde i slutligt beslut d. 23 juni 1999: Yrkanden m. m. F. J. har hos polismyndigheten i Umeå beställt en videokassett som ingått i ett förundersökningsmaterial. Filmen som fanns inspelad på kassetten var inte utgiven. Med hjälp av två videobandspelare har F. J. framställt kopior av videofilmen. Kopiorna har utbjudits till försäljning och 10 kopior har sålts.

JK har, under åberopande av 4 kap. 1 §, 5 kap. 1 §, 6 kap. 2 § och 7 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), 7 kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen samt 16 kap. 8 § BrB, yrkat ansvar å F. J. för yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp. JK har i sitt ansvarsyrkande gjort gällande bl.a. följande. F. J. har under perioden december 1997-mars 1998 låtit framställa en videofilm innehållande en inspelning av en föreläsning där uttalanden gjorts som innefattar hot mot eller missaktning av folkgrupp eller annan liknande grupp av personer med anspelning på gruppernas ras, hudfärg eller nationella eller etniska ursprung. Filmen har bjudits ut till försäljning och ca 10 exemplar av filmen har sålts. Genom de i filmen återgivna uttalandena har yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp begåtts. Ingen utgivare för filmen har utsetts. Ansvaret vilar då på den som har låtit framställa filmen.

F. J. har hemställt om att TR:n, i den ordning som föreskrivs i 8 kap. 2 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden, prövar frågan om F. J. har låtit framställa filmen.

JK har som grund för att F. J. skall anses ha framställt filmen anfört bl.a. följande. Det är producenten som låter framställa en film. Med filmen avses inte endast själva inspelningen utan även de för spridning avsedda exemplaren, dvs. upplagan. Detta innebär att den som låter framställa en upplaga är producent. Om ett filmverk vid en tidigare tidpunkt spelats in och någon annan sedan kopierar denna och tillverkar en upplaga är det den senare som är den som har låtit framställa filmen. F. J. har med den beställda videokassetten som masterband producerat en upplaga som har spritts till allmänheten. Han är härigenom den som har låtit framställa filmen.

F. J. har som grund för att han inte är den som låtit framställa filmen anfört följande. Det är producenten som skall anses vara den som låter framställa en film. F. J. är inte att betrakta som producent för den aktuella filmen. Kopieringen av filmen är att betrakta som tillverkning av exemplar av filmen. Således har F. J. inte på något sätt medverkat vid framställningen av filmen och han är inte att anse som den som har låtit framställa filmen.

Skäl. Av 8 kap. 2 § lagen med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden framgår, såvitt nu ar av intresse, att rätten skall utreda om den åtalade är ansvarig enligt 6 kap. YGL samt meddela beslut i frågan om så erfordras.

Enligt 6 kap. 1 § YGL ligger ansvaret för yttrandefrihetsbrott i en film på utgivaren. I 6 kap. 2 § 1 st. YGL stadgas att det ansvar som annars skulle åvila utgivaren ligger på den som är skyldig att utse utgivare om det inte fanns någon behörig utgivare när brottet förövades. Enligt 4 kap. 1 § YGL utses utgivare av den som låter framställa filmen.

Det är i målet ostridigt att det inte finns någon behörig utgivare för filmen. Det är vidare ostridigt att filmen har kopierats av F. J. och spritts till allmänheten. Den omständigheten att F. J. har utbjudit filmen till försäljning och sålt 10 exemplar har, såsom TR:n uppfattat JK:s ansvarstalan, inte åberopats som en självständig omständighet för F. J:s ansvar enligt 6 kap. YGL. Det som nu är föremål för TR:ns bedömning är om F. J. kan anses vara den som har framställt filmen och därigenom är ansvarig för ett eventuellt yttrandefrihetsbrott i filmen.

Innebörden av uttrycket "den som låter framställa filmen" preciseras inte närmare i lagtexten. Inte heller lagförarbetena till YGL ger någon ledning.

I förarbetena till lagen om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. (prop. 1986/87:151) konstaterade lagrådet att hänvisningen till den som låtit framställa en film framstår som något oklar. Lagrådet uttalade vidare att uttrycket "producenten" har använts i detta sammanhang i massmedieutredningens förslag, att innebörden av detta uttryck belysts genom en hänvisning till uttalanden i filmcensurutredningen samt att det är troligt att förslagen i det då behandlade sammanhanget skulle ha samma innebörd (a. prop. s. 302).

Bertil Wennberg m.fl. anser att uttrycket "den som låter framställa filmen" normalt är liktydigt med det inom filmbranschen begagnade uttrycket "producenten" (Wennberg m.fl., Yttrandefrihetsgrundlagen - en presentation, Göteborg 1995, s. 71).

Innebörden av uttrycket "producenten" har berörts även i massmedieutredningens betänkande (SOU 1975:49 s. 230) som i sin tur hänvisar till utredningen om filmansvarighetslag (SOU 1969:14 s. 122) där följande uttalas.

"Med producent bör förstås den fysiska eller juridiska person som planerar, organiserar och genomför produktionen av en film. Under denna bestämning ryms ett flertal olika former från större, integrerade filmföretag till fristående filmare som är sin egen producent. Som producent räknas inte vad som inom filmbranschen kallas inspelningsledare eller [...] produktionsledare [...].

Producenten i ovan angivna bemärkelse torde ofta vara ägare till den film han har producerat. Genom avtal är han också ofta innehavare av samtliga de upphovsrättigheter som är knutna till själva filmen, [... ]."

JK har gjort gällande att det är den som låter framställa den spridda upplagan som skall anses ha framställt filmen (upplagan). Det är i och för sig riktigt att det måste finnas en spridd upplaga för att YGL skall vara tillämplig. Detta förhållande medför dock inte med nödvändighet att den som framställer en upplaga av en redan producerad film måste omfattas av ansvarighetsreglerna i 6 kap. YGL. De sparsamma uttalanden i frågan som finns i förarbeten och litteratur ger i stället närmast vid handen att den som framställer en film i YGL:s mening är den som svarar för den ursprungliga produktionen.

Reglerna i 6 kap. YGL måste tillämpas med stor försiktighet eftersom en extensiv tolkning innebär en motsvarande inskränkning i yttrandefriheten. I förevarande fall är enligt TR:ns mening situationen sådan att ansvar inte kan utkrävas.

Vid denna bedömning skall JK:s ansvarstalan ogillas.

TR:ns beslut. Åtalet ogillas.

Justitiekanslern överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle förklara F. J. ansvarig för innehållet i filmen.

F. J. bestred ändring av TR:ns beslut.

HovR:n (hovrättslagmannen Thorblad samt hovrättsråden Dahlgren, referent, och Lönqvist) anförde i slutligt beslut d. 23 nov. 2000: Skäl. Som antecknats i TR:ns beslut är det ostridigt i målet att det inte finns någon behörig utgivare för filmen samt att den har kopierats av F. J. och därefter spritts till allmänheten.

Den grundläggande frågan i målet gäller om F. J. har låtit framställa filmen i den mening som avses i 4 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Varken lagtext eller förarbetena till YGL ger direkt svar på frågan om den som kopierar en redan färdigställd film i ett antal exemplar därigenom skall anses ha låtit framställa filmen.

Som regel torde det vara producenten av en film som skall anses vara den som låter framställa filmen. Med producent avses den som planerar, organiserar och genomför produktionen av en film. Det bör dock finnas situationer när annan än producenten skall anses vara den som låter framställa filmen. I doktrinen sägs också att det normalt (HovR:ns kursivering) är producenten som anses ha låtit framställa filmen (Wennberg m.fl., Yttrandefrihetsgrundlagen, 2 uppl. s. 71). Någon närmare anvisning till när annan än producenten skall anses ha låtit framställa filmen ges inte. Det ligger dock nära till hands att så kan vara fallet när producenten har mindre kontroll över filmframställningen än i normalfallet. Det kan härvid framhållas att den som enbart fungerar som inspelningsledare inte anses vara producent samt att den som är att anse som producent ofta är ägare till filmen och innehavare av samtliga upphovsrättigheter till denna (jfr i TR:ns beslut återgivna förarbetsuttalanden).

I förevarande fall är det fråga om en videoinspelning av ett föredrag som skulle ha hållits även om inspelningen inte ägt rum. Den person som ansvarat för inspelningen har inte haft möjlighet att påverka föredraget och således inte heller innehållet i filmen.

Bedömningen av vem som låtit framställa filmen bör också ses mot bakgrund av att yttrandefrihetsgrundlagens regler, och det skydd dessa medför för framställningen, blir tillämpliga först när en för spridning till allmänheten avsedd upplaga framställts.

Det bör också noteras att det är fullt möjligt vid kopiering av detta slag att företa ändringar i filmen exempelvis genom att utesluta vissa delar. Den som styrt över kopieringen har således haft i stort sett samma möjligheter som den som spelade in videofilmen att utöva ett reellt inflytande över produkten. Att han väljer att inte göra några sådana ändringar påverkar inte denna bedömning.

Det finns vidare, som Justitiekanslern anfört, anledning att betrakta envar som har ansvaret för att en upplaga framställs som den som låter framställa den film som därigenom kommer till. Enligt HovR:ns mening är så i särskilt hög grad fallet när den som framställer en upplaga är den som själv tar initiativ till att så sker och när filmen annars inte skulle ha spritts till allmänheten. Det framstår som märkligt om en person som på något sätt kommer över exempelvis en videoinspelning som gjorts för privat bruk och därefter kopierar och säljer den inte skulle anses ha låtit framställa filmen. Denne skulle då inte alls kunna göras ansvarig om han sedan lämnat upplagan till en annan person som självständigt skött spridningen.

Sammantaget finner HovR:n att det ifrågavarande lagrummets syfte bäst tillgodoses om den som i fall av nu förevarande art kopierar en videofilm för spridning till allmänheten också anses vara den som framställt filmen. En sådan tolkning är också väl förenlig med bestämmelsens ordalydelse och motsägs inte av förarbetena till lagen. HovR:n finner därför att F. J. skall anses ha låtit framställa filmen och att han därigenom är ansvarig för dess innehåll.

HovR:ns beslut. Med ändring av TR:ns beslut förklarar HovR:n att F. J. är ansvarig enligt 6 kap. yttrandefrihetsgrundlagen för innehållet i den film som omfattas av åtalet mot honom.

HovR:n återförvisar målet till TR:n för fortsatt handläggning.

F. J. överklagade och yrkade att HD skulle med ändring av HovR:ns beslut ogilla åtalet.

Justitiekanslern bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Söderlind, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Målet rör tillämpning av yttrandefrihetsgrundlagen i dess lydelse före d. 1 jan. 1999.

F. J. har i HD tillagt att han inte har framställt en upplaga av filmen och att han därmed inte heller kan vara ansvarig enligt yttrandefrihetsgrundlagen för filmens innehåll.

Gärningsbeskrivningen innehåller inget direkt påstående om att F. J. har utgivit filmen eller att den har utgivits med hans samtycke. F. J. har emellertid vid TR:n förklarat att han uppfattat åtalet på det sättet att det till stöd för att yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig åberopats att han själv sålt 10 exemplar av filmen, och att han inte har några invändningar mot att det agerandet tillerkänns yttrandefrihetsrättslig relevans. Justitiekanslern har också vid skilda tillfällen under målets handläggning förklarat att F. J. har givit ut filmen. Åtalet får mot den bakgrunden anses innefatta ett påstående om att F. J. givit ut filmen.

Parterna har inte åberopat någon bevisning i HD. Följande sakförhållanden är emellertid ostridiga. F. J. beställde en kopia av ett videogram (filmen) som någon annan framställt men inte utgivit och som ingick i en förundersökning hos polisen i Umeå. Med hjälp av två sammankopplade videobandspelare framställde F. J. därefter ett par kopior av filmen och utbjöd den till försäljning genom sin webbplats på Interner. Han framställde sedan på samma sätt nya exemplar, två eller tre åt gången, allteftersom beställningar inflöt. Under omkring en månads tid någon gång mellan december 1997 och mars 1998 framställde han på detta sätt åtminstone 10 exemplar som han levererade till dem som beställt filmen. För de framställda exemplaren har inte utsetts utgivare.

Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) tillkom med avsikt att i görligaste mån åstadkomma ett yttrandefrihetsrättsligt skydd som i princip stämmer överens med det som gäller för tryckta skrifter. Friheten att yttra sig i de nya medierna gavs därvid ett skydd som avsågs i allt väsentligt bli likvärdigt med det hävdvunna skyddet för tryckfriheten, och tryckfrihetsförordningen (TF) skulle utgöra en utgångspunkt för förståelsen av det nya skyddet för yttrandefriheten (prop. 1990/91:64 s. 106 och 214).

I 1 kap. 5 § TF anges att grundlagen är tillämplig dels på skrift som är framställd i tryckpress och dels på skrift som mångfaldigats genom stencilering eller liknande tekniskt förfarande, förutsatt att utgivningsbevis gäller eller skriften försetts med vissa uppgifter anknutna till framställningen. Denna avgränsning innebär att skyddet är knutet till skrifter som framställts genom metoder som i sig ansetts särskilt lämpade för framställning i större antal och det uppställs inte i bestämmelsen något krav på att skriften skall vara framställd i ett visst antal exemplar (jfr prop. 1948:230 s. 115 ff.). Det anses också att det är tillräckligt att ett enda exemplar framställts i tryckpress för att grundlagens bestämmelser till skydd för tryckfriheten skall vara tillämpliga (se Axberger, Tryckfrihetens gränser, 1984 s. 24 och Strömberg, Tryckfrihetsrätt, 13 uppl. 1999 s. 15. Jfr t.ex. SOU 2001:28 s376 och prop. 2001/02:74 s. 73).

Som anfördes i propositionen till TF kan tryckfriheten i vedertagen mening anses innefatta en rätt att fritt och obehindrat, men dock under det ansvar för brott som tryckfrihetsförordningen stadgar, bringa meddelanden av olika slag till allmän kännedom genom framställande, utgivning och spridning av tryckt skrift (prop. 1948:230 s. 87, jfr s. 120). För att denna rätt skall kunna brukas måste förutsättas att skriften antingen har ett sådant avsett spridningssätt att den kan spridas till fler än ett litet antal personer trots att den framställts i bara ett eller några få exemplar (exempelvis genom att ett tryckt plakat bärs kring i demonstrationer, ställs upp väl synligt vid föreningsmöte eller liknande samt genom affischering), eller att den framställts i tillräckligt många exemplar för att kunna nå sådan spridning genom försäljning, utdelning eller liknande. Föreligger inte någon av dessa förutsättningar kan inte TF vara tillämplig, oavsett att skriften framställts i tryckpress. Som 1944 års tryckfrihetssakkunniga påpekade i SOU 1947:60, s. 60 f. och 216 f. innebar visserligen en ändring, som gjordes 1941 i den äldre tryckfrihetsförordningen och som med TF inflöt i 1 kap. 6 §, att TF blev tillämplig även i fall då spridningen avsåg en begränsad krets. Ändringen var emellertid föranledd av en rättsuppfattning och rättstillämpning som innebar att spridning inte kunde anses föreligga om mottagarkretsen var på visst sätt avgränsad, så att den inte kunde sägas utgöra "allmänheten" ens om kretsen bestod av hundratals personer. Från det grundläggande kravet att skriften skall avses kunna spridas så att den når ut till fler än ett helt litet antal kan ändringen inte anses innebära något undantag.

I detta sammanhang får det betydelse vad som kan avses med en och samma skrift. 1944 års tryckfrihetssakkunniga anförde i den delen i det angivna betänkandet att olika upplagor alltid torde få anses som skilda skrifter, även om innehållet överensstämmer. Uttalandet föranledde inget bemötande i propositionen. Med hänsyn till den betydelse bestämningen av vad som är en och samma skrift har för bestämmelserna om åtalspreskription i IF, får det angivna uttalandet antas alltjämt avspegla gällande rätt.

Av vad som förut anförts framgår att YGL inte avsetts medföra ett längre gående skydd för yttranden i de massmedier som omfattas av grundlagen än vad som i princip gäller för TF.

F. J. har, som angetts i det föregående inte framställt mer än ett par eller tre exemplar av filmen vid varje tillfälle. Bortsett från den första framställningen, då han gjorde två exemplar, har kopieringen varit föranledd av dessförinnan gjorda beställningar. F. J. har således inte framställt exemplar i sådan omfattning att han genom de leveranser han gjort kan anses ha inlett spridning av en sådan upplaga som möjliggjort spridning till fler än ett helt litet antal personer. Hans egna uppgifter ger också vid handen att han inte avsett att offentliggöra någon av upplagorna genom offentlig visning. Yttrandefrihetsgrundlagen är därmed inte tillämplig på hans förfarande. Han kan således inte göras ansvarig för framställningen i enlighet med ansvarsbestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen. Vid den bedömningen skall åtalet, som TR:n funnit, ogillas.

HD:s avgörande. HD ändrar HovR:ns beslut och ogillar åtalet.

HD (JustR:n Svensson, Lennander, referent, Westlander, Håstad och Lundius) fattade följande beslut: Skäl. I målet är yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) tillämplig i sin lydelse före d. 1 jan. 1999. Detta innebär emellertid endast att det i den i målet aktuella lagtexten inte talas om "den tekniska upptagningen" utan om "filmen". Med filmen avses härvid även videogram och andra upptagningar av rörliga bilder (1 kap. 1 § YGL). - Efter HovR:ns dom har Mediegrundlagsutredningens betänkande SOU 2001:28 publicerats. De uttalanden som görs i betänkandet, särskilt på s. 374 ff. och 390 ff., angående innehållet i gällande rätt belyser rättsläget även före 1999 års lagändring.

Den fråga som nu skall prövas i målet är huruvida F. J. är ansvarig enligt 6 kap. YGL för innehållet i den film som omfattas av åtalet mot honom. (Se 8 kap. 2 § lagen 1991:1559 med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.)

I 4 kap. 1 § YGL anges att filmer skall ha en utgivare. Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i en film ligger i första hand på denne, 6 kap. 1 §. Om det inte fanns någon behörig utgivare när brottet förövades ligger ansvaret i andra hand på den som är skyldig att utse utgivare, 6 kap. 2 §. Utgivaren skall utses av den som låter framställa filmen, 4 kap. 1 §. Det kan tilläggas att om filmen saknar uppgift om vem som har låtit framställa den och det inte kan klarläggas vem denne är eller denne ej kan anträffas, så ligger ansvaret i sista hand på den som sprider filmen.

I målet är ostridigt att det inte finns någon behörig utgivare av filmen. Det är vidare ostridigt att F. J. har kopierat filmen och därefter spritt den till allmänheten. Beträffande de närmare omständigheterna kan antecknas, att F. J. beställt en videokassett som innehöll en icke utgiven film, att han annonserat ut filmen till försäljning på Internet och att han under en tidrymd av ca en månad med hjälp av två videobandspelare framställt ett tiotal exemplar av filmen, vilka han distribuerat till olika beställare.

Av grundläggande betydelse i målet är, om F. J. har låtit framställa filmen i den mening som avses i 4 kap. 1 § YGL.

Med uttrycket den som "låter framställa" filmen åsyftas normalt den som planerar, organiserar och genomför produktionen av en film ("producenten"). Det är således i och för sig varken upphovsmannen eller den som har hand om enbart den tekniska produktionen, t.ex. själva inspelningen eller kopieringen, som avses (jfr t.ex. 3 kap. 13 § YGL, där det skiljs mellan den som framställer en film och den som låter framställa den). Alla nu nämnda funktioner kan dock ligga på en och samma person. (Se t.ex. Bertil Wennberg m.fl., Yttrandefrihetsgrundlagen, 2 uppl. 1999 s. 68.)

Det återstår emellertid att avgöra vad som avses med att låta framställa "filmen". Till att börja med kan noteras att det i några bestämmelser i YGL (se t.ex. 3 kap. 13 §, 4 kap. 4 § och 5 kap. 6 §) talas dels om filmen, dels om exemplar av filmen. Detta innebär emellertid inte att med "filmen" alltid åsyftas originalprodukten av denna. Tolkningen av begreppet "film" måste göras mot bakgrund av det syfte som uppbär yttrandefrihetslagstiftningen.

Syftet med yttrandefrihetsgrundlagen är att tillförsäkra varje svensk medborgare rätt att gentemot det allmänna använda vissa medier, bl.a. film, för att offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor, 1 kap. 1 § YGL. En förutsättning för att grundlagen skall vara tillämplig är att det är fråga om en film som sprids till allmänheten, 1 kap. 10 § YGL. En sådan spridning kan enligt lagtexten ske genom att filmen spelas upp, säljs eller tillhandahålls på annat sätt. I det fall filmen sprids genom att spelas upp offentligt är det tillräckligt att det finns ett enda exemplar av filmen (jfr SOU 1997:49 s. 113 ff.). Sker spridningen däremot genom att kopior säljs till allmänheten måste erfordras flera exemplar av filmen. I det senare fallet skyddas alla de exemplar som sprids eller är avsedda att spridas till allmänheten, dvs. vad man kan kalla "upplagan". Med "filmen" måste då avses upplagan av denna. På samma sätt som gäller beträffande tryckt skrift bör varje ny upplaga av en film vara att betrakta som en ny film (jfr t.ex. SOU 1997:49 s. 182 ff. och 221 f.)

Det anförda leder till slutsatsen att med den som låter framställa en film avses den som producerar filmen eller det antal exemplar som utgör en upplaga av denna, varvid varje ny upplaga är att betrakta som en ny produktion.

F. J. har själv initierat och styrt tillverkningen av de för spridning avsedda exemplaren av filmen och kan därmed sägas ha uppträtt som producent. Det antal om ett tiotal exemplar - vartill kommer att det är uppenbart att F. J. var beredd att framställa ytterligare exemplar om han skulle få fler beställningar - får anses tillräckligt för att man skall kunna tala om en "upplaga" av filmen. Framställningen har skett under en relativt begränsad, sammanhängande tid och exemplaren får därför anses tillhöra samma upplaga.

F. J. får således anses ha producerat en upplaga av filmen. Därmed har han, såsom HovR:n funnit, låtit framställa filmen i den mening som avses i 4 kap. 1 § YGL.

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns beslut.

HD:s beslut meddelades d. 28 maj 2002 (mål nr Ö 4785-00).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
2002-05-28
Målnummer
Ö4785-00
Lagrum
4 kap. 1 § och 6 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469)
8 kap. 2 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
Litteratur
Sökord
Film
Videogram
Teknisk upptagning
Yttrandefrihetsbrott
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2002 s. 583: Kopior av videogram har efter annonsering successivt framställts och tillhandahållits efter hand som beställningar inkommit. Fråga om yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig på förfarandet. 1 kap. 10...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation