lagen.nu

NJA 2002 s. 583

Kopior av videogram har efter annonsering successivt framställts och tillhandahållits efter hand som beställningar inkommit. Fråga om yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig på förfarandet. 1 kap. 10 § yttrandefrihetsgrundlagen. (Jfr 2002 s. 281)

Justitiekanslern (JK) väckte vid Helsingborgs TR d. 30 juni 1999 åtal mot M. S., E. N. och H. P. för yttrandefrihetsbrott.

TR:n (rådmännen Strömberg och Nilsson) anförde i slutligt beslut d. 8 mars 2000: JK har yrkat ansvar å M. S., E. N., och H. P. för yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp enligt följande gärningsbeskrivningar.

Åtalspunkten 1. M. S., E. N. och H. P. har under tiden d. 1 juli-d. 7 okt. 1998 i Helsingborg i sin verksamhet under bl.a. namnen NS 88, NS 88 Video Division och Wasakåren bjudit ut filmer (videogram) till försäljning eller spridning på annat sätt genom att till allmänheten skicka ut kataloger och reklamhäften med beställningssedlar eller med uppgifter hur beställning kan ske. Filmerna har på detta sätt hållits tillgängliga för allmänheten. Om beställningar har inkommit har de låtit framställa kopior av filmerna från s.k. masterband, varefter de kopierade filmerna lämnats in på posten för befordran till beställaren. Filmerna, vilka är förtecknade i bilaga 1 till stämningsansökan, (beslutsbilaga 1; se nedan, red:s anm.), innehåller sekvenser som uttrycker hot mot eller missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. De sekvenser som innefattar påstått hot eller påstådd missaktning anges i bilaga 2 till stämningsansökan, (bilaga 2 till stämningsansökan är här utesluten).

Någon utgivare för filmerna har inte utsetts. M. S., E. N. och H. P. har varit skyldiga att utse utgivare, eftersom de har låtit framställa filmerna. De är därför ansvariga för deras innehåll.

Om de inte anses ansvariga som framställare, påstås att de i vart fall är ansvariga för filmernas innehåll i egenskap av spridare, eftersom videogrammen saknar uppgift om vem som har låtit framställa dem. För det fall att filmerna anses framställda utomlands är de ansvariga för deras innehåll genom att de lämnat ut filmerna för spridning här i landet.

(I bilaga 1 upptas bl.a. följande filmer: Der ewige Jude, Cottbus, Jud Süss, Kriegsberichter Video Magazine, Vol. 2, Kriegsberichter, Volume 3, Kriegsberichter, Vol. 4, Deutsche Skinheads, Vol. 1, Deutsche Skinheads, Volume 2, Bound for glory, Brandenburg, Lidköping, History of War, part 2, version 1 och 2, Bordeaux Summer festival, Rudolf Hess, The memorial Marches 1990-97, Aryan Fest 89 och Aryan Fest 90.)

Åtalspunkten 2. M. S., E. N. och H. P. har under tiden d. 1 juli-d. 7 okt. 1998 i Helsingborg under bl.a. namnen NS 88, NS Records, Wasakåren och Ragnarock Records bjudit ut ljudupptagningar (CD- skivor) till försäljning eller spridning på annat sätt genom att till allmänheten skicka ut kataloger och reklamhäften med beställningssedlar eller med uppgifter hur beställning kan ske. Ljudupptagningarna har på detta sätt hållits tillgängliga för allmänheten. Dessa innehåller i angivna delar texter som uttrycker hot mot eller missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. De texter som innefattar påstått hot eller påstådd missaktning återges jämte översättningar i bilaga 3 till stämningsansökan, (bilaga 3 till stämningsansökan är här utesluten). De ljudupptagningar som innehåller sådana texter är följande. "Sieg Heil Viktoria", "Day of the Sword, Hail Victory!" och "Halte durch, Kamerad".

Någon utgivare till ljudupptagningarna har inte utsetts. Det saknas uppgifter om upphovsmännen till framställningarna och om vilka som framträder i upptagningarna. Ljudupptagningarna är enligt uppgift framställda utomlands. M. S., E. N. och H. P. är ansvariga för deras innehåll genom att de har lämnat ut ljudupptagningarna för spridning här i landet.

JK har beträffande åtalspunkten 1 åberopat 4 kap. 1 §, 5 kap. 1 §, 6 kap. 1, 2 och 4 §§ samt 10 kap. 1 § 1 st. Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), 7 kap. 4 § 11 p. Tryckfrihetsförordningen (TF) och 16 kap. 8 § BrB och

beträffande åtalspunkten 2 5 kap. 1 § 1 st., 6 kap. 3-5 §§ samt 10 kap. 1 § YGL i dess lydelse före d. 1 jan. 1999, 3 p. Övergångsbestämmelserna till lagen (1998:1439) om ändring i Yttrandefrihetsgrundlagen, 7 kap. 4 § 11 p. TF och 16 kap. 8 § BrB.

JK yrkade vidare att TR:n med stöd av 5 kap. 6 § YGL skulle konfiskera videogram som tagits i beslag och vissa CD-skivor.

M. S. har förnekat gärningarna. Han har närmare angett sin inställning enligt följande. Han har varken framställt, producerat, spridit videofilmer eller CD-skivor eller skickat kataloger eller reklam om sådana. De angivna skivorna och videofilmerna har inte spridits i Sverige. Bakom spridningen står Wasakåren och ansvarig är ordföranden H. A. boende i Danmark. För det fall TR:n skulle finna honom ansvarig för spridningen av CD-skivorna och videofilmerna har han bestritt ansvar i första hand på den grunden att preskription inträtt beträffande samtliga videofilmer och CD-skivor och i andra hand på den grunden att deras innehåll inte är brottsligt.

E. N: Han har avseende åtalspunkten 1 förnekat att han framställt eller spridit videofilmerna. Han har överhuvudtaget inte haft med hanteringen av dem att göra. För det fall TR:n skulle finna honom ansvarig för någon eller några av videofilmerna har han bestritt ansvar på den grunden att preskription inträtt. Eftersom han ännu inte tagit del av filmerna förnekar han för närvarande att innehållet i dem är brottsligt.

Beträffande åtalspunkten 2 har han förnekat att han spridit CD- skivorna. För det fall TR:n skulle finna att han är ansvarig för dem har han bestritt ansvar, i första hand på den grunden att preskription har inträtt beträffande samtliga CD-skivor. För det fall någon av dem inte skulle anses preskriberad har han i andra hand gjort gällande att innehållet i dem i vart fall inte är brottsligt.

H. P. har förnekat att han är ansvarig som utgivare, framställare eller spridare av videofilmerna i någon av honom bedriven verksamhet. För det fall TR:n skulle finna honom ansvarig har han bestritt ansvar på den grunden att samtliga filmer är preskriberade.

Han har förnekat att han bjudit ut CD-skivorna till försäljning eller att han spridit dem. För det fall han skulle befinnas ansvarig för dem har han bestritt ansvar i första hand på den grunden att preskription inträtt och i andra hand på den grunden att innehållet i CD-skivorna inte är brottsligt.

- - -

TR:n har i beslutet att pröva om de tilltalade kan göras ansvariga för innehållet i angivna videofilmer och CD-skivor enligt reglerna i 6 kap. YGL samt om preskription i något avseende föreligger enligt 7 kap. 1 § 2 st. YGL.

JK:s utveckling av talan, en sammanfattning. Spaning bedrevs från SÄPO med hjälp av polisen i Helsingborg under 1998 mot M. S. och E. N., då misstanke fanns att dessa framställde och spred nationalsocialistiskt material. M. S. var bosatt på Öresundsgatan 25 och E. N. på Sturegatan 25 i Helsingborg. De båda och H. P. disponerade ett tryckeri och lager på Östra Sandgatan 9 C i Helsingborg. Den 6 okt. 1998 iakttog polisen att M. S. och E. N. bar paket till Postkontoret Miatorp, Planteringsvägen 93 i Helsingborg, vid två tillfällen. Beslag av försändelser inlämnade av E. N. och M. S. gjordes d. 6 okt. kl. 13.00 och kl. 17.40 samt d. 7 okt. kl. 13.45 på nämnda postkontor. Vidare beslagtogs d. 7 okt. kl. 15.30 försändelser inlämnade av E. N. och M. S. på Postkontoret Drottninghög, Blåkullagatan i Helsingborg, det postkontor som låg närmast E. N:s bostad. På morgonen d. 8 okt. gjordes husrannsakan i M. S:s och E. N:s bostäder samt i tryckerilokalen och den personbil M. S. disponerade. Postförsändelserna innehöll bl.a. videofilmer, CD-skivor och beställningskataloger avseende filmer och CD- skivor, kläder m.m. Försändelserna var adresserade till olika privatpersoner i Sverige och utlandet. I M. S:s bostad beslagtogs s.k. masterband, kopior av videofilmer, reklammaterial, beställningssedlar och iordningställda beställningar m.m. Vid husrannsakan hos E. N. och i tryckerilokalen beslagtogs bl.a. 100 exemplar av CD-skivan Sieg Heil Viktoria och tryckalster. De filmer och CD-skivor som omfattas av åtalet har tagits i beslag tid nämnda tillfällen. På Öresundsgatan var vid tillslaget ett flertal av totalt sju videobandspelare seriekopplade och påslagna. Vid husrannsakningarna beslagtogs även datorer. I en dator på Öresundsgatan fanns kundregister innehållande 22 olika register ordnade på visst sätt. Ett register kallades NS 88 databas eller Word list och innehöll totalt 8 401 namn och adressuppgifter på personer, som utgjorde kundunderlag. Kunderna representerade 46 länder. Beställningskatalogerna innehöll beställningssedlar till de alster som förekommer i respektive katalog. På beställningssedlarna har angivits adresser. Enligt Segerrunan, ett nyhetsblad utgivet av Wasakåren, som också driver verksamheten Ragnarock Records, kan beställning ske via postbox 14777 hos Brevia Mail AB i Stockholm; den posten eftersänds av Brevia Mail AB till box 9 i Hyllinge. På beställningskupongen anges också en ordertelefon 08-611 30 58. NS Records kataloger anger box 275 och NS 88 Video katalog box 88, hos BBC (Brev Box Centret), Vesterbrogade, Fredriksberg i Danmark som beställningsadresser. Vidare utnyttjas en postbox på postkontoret på Drottninghög, Box 13032, som innehas av P. A. Vid husrannsakan i den personbil som M. S. disponerade återfanns brev till Ainaskin och postbox 24 i Finland. - Föreningen Wasakåren, enligt stadgarna en "nordisk kulturförening för historia & tradition", finansierar den postorderverksamhet som är aktuell i målet. H. P. är kassör i föreningen. Den 12 febr. 1997 ändrade H. P. sitt privata postgirokonto till ett föreningsgiro för Wasakåren, kontonummer 405 48 49-7. På kontot har så gott som varje dag influtit belopp, som regelbundet tagits ut i större poster av H. P. H. P. har vidarebefordrat pengar till i vart fall E. N. för att betala porto m.m. Den 17 juni 1998 beställde H. P. en meddelandebox av Telia med abonnentnummer 08-611 30 58. I abonnemangsavtalet angavs utsändnings- och räkningsadressen till Wasakåren, Box 14777, 114 79 Stockholm. - Ingen av de i målet aktuella videofilmerna finns noterade hos Arkivet för ljud och bild; några pliktexemplar har således inte givits in, varav följer att de inte kan anses ha lämnats ut för spridning och att preskriptionstiden för videogrammen därför inte börjat löpa. CD-skivorna Hail Victory, Day of the Sword och Halte durch, Kamerad är producerade av ett företag i Italien och Sieg Heil Viktoria är producerad av ett företag i USA.

SKL har undersökt ett exemplar av ett antal videofilmer för att fastställa videobandens ålder. SKL har fastslagit att det med visshet måste anses att videobanden Der Ewige Jude och Deutsche Skinheads Vol. 1 är tillverkade d. 10 april 1998, att starka skäl talar för att videobanden Deutsche Skinheads Volume 2, Bound for Glory, Brandenburg Germany 1991 och Jud Süss är tillverkade d. 1 april 1998, att starka skäl talar för att videobanden Aryan Fest 90 och Aryan Fest 89 är tillverkade d. 6 okt. 1997 samt att starka skäl talar för att videobandet Kriegsberichter, Volume 4 är tillverkat d. 4 juni 1998. SKL har slutligen uttalat att frågan när videobanden Storm, Odium, Pluton Svea och Kriegsberichter, Volume 3 är tillverkade måste lämnas öppen.

SKL har även undersökt ett exemplar av de tre CD-skivorna. SKL har utsagt att frågan om produktionsdatum för CD-skivan Hail Victory, Day of the Sword måste lämnas öppen men att skäl talar för att omslaget tillhörande skivan är producerat 1998. SKL har vidare uttalat att skäl talar för att CD-skivorna Halte durch, Kamerad och Sieg Heil, Viktoria är producerade 1998.

M. S., E. N. och H. P. har sakframställningsvis anfört följande.

Åtalspunkten 1. De har ingen anknytning till NS 88 och NS 88 Video Division. Videofilmerna rör inte svenska förhållanden. Det har således inte förelegat skyldighet att ge in pliktexemplar enligt 4 och 12 §§ lagen (1993:1392) om pliktexemplar. Inte heller har visats att minst fem exemplar gjorts tillgängliga för allmänheten.

Åtalspunkten 2. Preskription för samtliga alster har inträtt. - - -.

Närmare hörda över åtalet har de tilltalade lämnat bl.a. följande uppgifter.

- - -

JK har åberopat omfattande skriftlig bevisning. På åklagarens begäran har upptagningar på videoband från husrannsakan och postleveranser visats.

På JK:s begäran har vittnesförhör hållits med följande personer. P. A. och K. A., huvudsakligen angående tryckeriverksamheten på Östra Sandgatan, C. A., D. B., U. H., B. M. J., S.-O. S., C. R. och I. S., samtliga postanställda, och C.-G. T. hos Brevia Mail AB ang. postboxen där, kriminalinspektörerna A. G. och P. T. angående spaningsarbetet och kommissarien T. E. om nazistiska organisationer, fastighetsskötaren L. C. samt polismännen T. H och A. H. om sina iakttagelser beträffande M. S:s vistelse i lägenheten på Öresundsgatan 25.

De tilltalades bevisning har redovisats i samband med sakframställningen. M. S. har därutöver åberopat en promemoria daterad 1997-11-12 från personell husrannsakan på Öresundsgatan 25, och kopia av hyreskontrakt avseende Öresundsgatan 25 tecknat mellan Amasten Fastighets AB och J. I.

TR:ns överväganden när det gäller det straffrättsliga ansvaret för videogrammens och CD-skivornas innehåll enligt yttrandefrihetsgrundlagen

Åtalspunkten 1

Av förhören med de tilltalade, vittnesuppgifter och skriftlig bevisning har framkommit bl.a. följande. M. S., E. N. och H. P. har en gemensam politisk uppfattning och känner varandra. De har tillsammans haft tillgång till tryckerilokalen på Östra Sandgatan 9 C i Helsingborg. M. S. har hävdat att han aldrig har varit bosatt på Öresundsgatan 25 utan bara bott där tillfälligt då och då vid sina besök i Sverige. Utredningen visar att hyreskontraktet för lägenheten innehades av en dansk medborgare, J. I., att den sades upp till årsskiftet 1998/99 samt att J. I. hösten 1997 köpte en bostadsrättslägenhet i Bjuv. Vittnesuppgifter talar dock för att J. I. var synlig i anslutning till lägenheten även under 1998. J. I. är inte hörd i målet. Någon utredning om vem som ägde eller använde den videokopieringsutrustning som fanns i lägenheten har inte gjorts. Inte heller har det utretts om och i så fall vad som spelades in vid tidpunkten för husrannsakan. Redan i november 1997 fanns ett antal videoapparater seriekopplade för kopiering enligt den polispromemoria som åberopats av M. S. M. S. och E. N. har uppgett att många personer vistades längre eller kortare perioder i lägenheten, bl.a. en finsk medborgare vid namn J., som enligt M. S. var "videovirituos". M. S:s uppfattning är att videoutrustningen tillhörde J. I. och/eller J. Hans uppgifter vid polisförhör att han "bara bodde i lägenheten" och att videoapparaterna och datorn var hans har han inte vidgått vid huvudförhandlingen, utan sagt att polisen måste ha missförstått honom då de hade stora svårigheter att förstå vad han sade. Det kan i vart fall konstateras att M. S., även om han inte varit skriven på adressen, haft tillgång till lägenheten och vistats där i större omfattning än han har velat medge. Möjligheterna för andra personer än M. S., E. N. och H. P. att använda sig av videoutrustningen har emellertid varit stora. Det finns också utrymme att anta att någon annan än de tilltalade ägt utrustningen i fråga. Det har framgått att H. P. bara ett fåtal gånger har besökt lägenheten. Det är ostridigt att någon utgivare för filmerna inte har utsetts. JK har i första hand gjort gällande att de tilltalade låtit framställa filmerna och därför varit skyldiga att utse utgivare och att de på grund av sin underlåtenhet därvidlag är ansvariga för filmernas innehåll. TR:n anser att det på Öresundsgatan 25 bedrivits någon form av verksamhet som haft till ändamål att sprida s.k. vit makt-musik och politiska budskap i videogramform. Det åberopade materialet ger emellertid inte stöd för påståendet att de tilltalade låtit framställa filmerna i YGL:s mening. Den kopieringsverksamhet som torde ha förekommit i lägenheten är inte att jämställa med att låta framställa film. Framställare av en film brukar normalt anses vara producenten eller motsvarande, (se prop. 1986/87:151 s. 302). Av filmerna framgår inte vem som framställt dem. JK har alternativt gjort gällande ansvar enligt 10 kap. 1 § YGL. Det är dock inte klarlagt att någon eller några av filmerna är framställda utomlands. Det får därför antas att de har framställts inom riket. TR:n finner inte styrkt att de tilltalade har låtit framställa videofilmerna eller att ansvar enligt 10 kap. 1 § YGL föreligger.

TR:n har härefter att pröva JK:s påstående att de tilltalade är att anse som spridare och därmed ansvariga enligt YGL. Det är klarlagt att E. N. och M. S. lämnat brev och paket för postbefordran till personer i Sverige och utlandet. Det är genom bevisningen styrkt att de försändelser, som lämnades d. 6 och 7 okt. 1998, innehöll bl.a. filmer, CD-skivor och beställningskataloger avseende filmer och CD- skivor som omfattas av åtalet. I lägenheten på Öresundsgatan 25, som TR:n ovan konstaterat disponerats av bl.a. M. S., har funnits inte bara videogram, s.k. masterband och kopior, CD-skivor och beställningskataloger, utan också färdiga försändelser med beställda alster och beställningssedlar från olika personer. En del av dessa beställningar var iordningställda men inte packade. Därtill kommer att det återfanns omfattande kundregister i den dator som fanns i lägenheten. Det är utrett att både M. S. och E. N. tömde de postboxar som är aktuella i målet och till vilka beställningar sändes; dock att M. S. ensam hämtade breven i postboxarna i Danmark. M. S. hyrde själv i vart fall en av dessa postboxar. Genom de postanställdas vittnesmål har framkommit att E. N. och M. S. ofta lämnade paket och brev för postbefordran också under den med åtalet avsedda tiden. E. N. och M. S. har uppgett att de inte kände till innehållet i försändelserna, en uppgift som mot bakgrund av vad som framkommit om deras befattning med försändelserna, om deras politiska engagemang och tidigare verksamhet inte förtjänar tilltro. Vissa av de med åtalet avsedda filmerna har lämnats till svensk postanstalt för att fysiskt spridas till olika adressater i Sverige och utlandet. Dessa och övriga filmer har funnits med i beställningskataloger, som också lämnats för postbefordran till olika adressater i Sverige och utlandet. YGL:s spridningsrekvisit är därigenom uppfyllt. Genom den åberopade bevisningen finner TR:n således visat att M. S. och E. N. har gjort filmerna tillgängliga för allmänheten. Vad de tilltalade påstått om H. A:s, J. I:s och J:s befattning med filmerna eller CD-skivorna visar inte att någon eller några av dem skulle kunna anses vara högre upp i ansvarskedjan eller närmare ansvaret som spridare. M. S. och E. N. har således båda var för sig huvudansvaret enligt YGL som spridare av de med åtalet avsedda filmerna.

När det gäller H. P:s delaktighet gör TR:n följande överväganden. - - - Mot bakgrund av det anförda samt med iakttagande av tryckfrihets- och yttrandefrihetslagstiftningens princip om ensamansvar är H. P:s anknytning till den med åtalet avsedda försäljningsverksamheten av videofilmer från d. 1 juli till d. 7 okt. 1998 alltför perifer för att grunda ansvar som spridare jämsides med M. S. och E. N. Talan mot honom enligt åtalspunkten 1 skall således avvisas.

Åtalspunkten 2

TR:n fann inte anledning att göra någon annan bedömning av E. N:s eller M. S:s ansvar såsom spridare av CD-skivorna enligt YGL än den som gjorts såvitt avsåg videogrammen och ansåg att även H. P. hade att bära ett ansvar som spridare av CD-skivorna.

TR:ns överväganden när det gäller frågan om rättegångshinder på grund av preskription

Åtalspunkten 1

TR:n har härefter att ta ställning till om någon eller några filmer lämnats ut för spridning före d. 30 juni 1998. För att ansvar enligt YGL skall kunna utkrävas skall enligt bestämmelsen i 7 kap. 1 § 2 st. YGL såvitt avser filmer åtal väckas inom ett år från det att filmen lämnades ut för spridning. Om skyldighet förelegat att lämna ett pliktexemplar av filmen till Arkivet för ljud och bild enligt reglerna i lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument anses en film lämnad för spridning först när ett exemplar av filmen har lämnats, se 5 kap. 8 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. De tilltalade har bl.a. gjort gällande att lagen om pliktexemplar inte är tillämplig då innehållet i filmerna inte rör svenska förhållanden. Detta krav på anknytning till svenska förhållanden gäller dock inte film och videogram, utan leveransskyldighet föreligger av videogram som har gjorts tillgängligt för allmänheten här i landet i minst fem exemplar enligt 12 § 2 st. nämnda lag. Ett dokument - i detta fall videogram - kan göras tillgängligt för allmänheten genom att bjudas ut till försäljning i butiker eller varuhus eller postorderföretags katalog eller annat liknande sätt (se prop. 1993/94:10 s. 35). För att leveransskyldighet skall inträda torde dessutom krävas att det vid ett och samma tillfälle skall finnas fem exemplar av videogrammet. Enbart beredskap att kopiera minst fem exemplar räcker således inte för att leveransskyldighet skall inträda.

Vid genomgång av de beslag av filmer som gjorts har TR:n kunnat finna att videogrammet Der ewige Jude beslagtagits i åtta exemplar, varav två var lämnade till postbefordran och sex förvarades på Öresundsgatan 25; av dessa kunde tre knytas till beställningar. Beslaget på två av dessa filmer är hävt. Inget masterband påträffades. Videogrammet Deutsche Skinheads, Volume 1, togs ursprungligen i beslag i sex exemplar; tre på Öresundsgatan 25 och tre på posten i olika försändelser. Beslaget har hävts beträffande de tre filmer som fanns på Öresundsgatan. Inget masterband påträffades. Fråga är om det har förelegat leveransplikt beträffande dessa filmer och om således preskriptionstiden ännu inte börjat löpa. Det är ostridigt att något pliktexemplar inte levererats. Övriga filmer har återfunnits i färre exemplar än fem och beträffande flertalet av dessa har enbart ett masterband funnits såsom framgår av beslutsbilaga 1. - TR:n återkommer nedan till frågan om tillämpligheten av lagen om pliktexemplar såvitt avser de två nämnda filmerna.

Av de 57 filmer som omfattas av åtalet förekommer 40 filmer i Segerrunan nr 4/1997, en i Segerrunan nr 6/1997 - Kriegsberichter Volume 2 - samt en i Segerrunan nr 2/98 - Kriegsberichter Volume 3. I de flesta fall överensstämmer angivna artikelnummer med artikelnumren i katalogen NS 88 Videokatalog samt med numreringen av påträffade masterband. Filmerna nr 69 och 70 - Rudolf Hess Memorial Marches 1990-97 och Blood & Honour's first Gig London 1987 (i JK:s förteckning benämnd The first B & H Gig) förekommer i en särskild katalog med Rudolf Hess på första sidan. Det framgår inte av katalogen när den gavs ut, men texten i presentationen av videon nr 70 ger vid handen att den konsert som är inspelad hölls bara några dagar efter Rudolf Hess dödsfall - dvs. d. 17 aug. 1987. Av katalogens text framgår att materialet tagits fram för att uppmärksamma tioårsdagen av dödsfallet, vilket tyder på att det framtagits i augusti 1997. Att det inte skulle vara lämnat till spridning förrän efter d. 30 juni 1998 förefaller inte sannolikt. Videofilmerna Deutsche Skinheads Volume 2, The Order & C 18 documents, Swastika m.fl., Weimar Germany 1992 har beställts den 2.6.98 av bl.a. en person i Tyskland. Kriegsberichter Volume 4 har beställts den 4.6.98 av en person i Tyskland. Beställningarna ingår i det av JK åberopade materialet. Filmen Ians Memorial 1997 nr 67 förekommer bland "Neue Videos" i NS 88 Videokatalog på samma sida där bl.a. Deutsche Skinheads Volume 2, nr 66, beställd den 2.6.98, och Kriegsberichter Volume 3, nr 61, saluförd i Segerrunan nr 2/1998 förekommer. Nämnda filmer måste ha varit lämnade för spridning före d. 30 juni 1998. Videofilmerna Buldock, No Remorse, nr 5, Königs Wusterhausen 1993, nr 9, och Chemnitz 17.9.1994, nr 13, har TR:n inte kunnat återfinna i äldre kataloger eller på åberopade beställningssedlar. Deras låga artikelnummer och titlarna talar dock för att de utbjudits till försäljning tidigare. Det finns inte anledning att anta att ovannämnda äldre nummer av Segerrunan utgivits först efter d. 30.6.1998. Det bör vidare påpekas att de kataloger som NS 88 och NS 88 Video Division utgivit saknar datering. Vissa omständigheter talar för att även dessa kataloger spritts före nämnda datum. Videofilmen Kriegsberichter Volume 1 omfattades av JK:s talan i mål B 2741-96 vid Uppsala TR. Inte i något fall har JK visat att det skulle vara fråga om nya upplagor.

Av Arkivet för ljud och bilds svar på JK:s förfrågan om pliktexemplar framgår även följande. Filmerna Der Ewige Jude och Jud Süss är kända i filmhistoriska sammanhang och producerades 1940. Jud Süss förbjöds av den svenska filmcensuren d. 13 dec. 1941. Filmerna finns då och då tillgängliga via e-handel hos ett amerikanskt web- företag, som även tillhandahåller annat liknande material. - Filmerna har utbjudits i NS 88 Videokatalog såsom "Videos aus dem 3. Reich" "Nur Originalfilme". De ursprungliga filmerna har naturligtvis överförts till videogram. När detta skett är okänt. En kopia av vardera filmen har tidsbestämts av SKL på så sätt att en videokassett med Der Ewige Jude med visshet måste anses vara tillverkad d. 10 april 1998 och att starka skäl talar för att den undersökta videokassetten med Jud Süss tillverkats d. 1 april 1998. Med hänsyn till vad som framkommit om dessa filmer och då JK inte har visat att det beträffande något exemplar av dessa filmer rör sig om utlämnande till ny spridning på nytt medium eller en ny upplaga, föreligger skäl att anta att de varit i omlopp redan vid ikraftträdandet av YGL d. 1 jan. 1992. Ansvaret för dem som sprider äldre filmer, videogram och dylikt begränsades i övergångsbestämmelserna till grundlagen på så sätt att den dag lagen började gälla bestämdes utgöra utgångspunkten för preskriptionstiden, som för filmer med påstått innehåll är ett år i enlighet med huvudregeln i 7 kap. 1 § 2 st. YGL, (se prop. 1990/91:64 s. 133 ff.). Lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument är vid denna bedömning inte tillämplig på videogrammet Der Ewige Jude.

När det gäller Deutsche Skinheads Volume 1 fanns som framgår ovan sex exemplar vid tidpunkten för husrannsakan. Enbart avseende ett exemplar kan konstateras att det måste ha tillkommit efter d. 10 april 1998. Av utredningen framgår att videofilmen har nr 60 i NS 88 Videokatalog. Den förekommer inte i någon tidigare tillgänglig katalog. Det kan dock anmärkas att nummerserien för videofilmer i Segerrunan 4/1997 löper t.o.m. nr 63, dock att enstaka nummer är uteslutna, bl.a. nr 60. Videofilmen Deutsche Skinheads Volume 2 är beställd d. 2 juni 1998 enligt kopia av beställningssedel. Logiskt borde Volume 1 ligga före i tiden. Skäl talar således för att den lämnats till spridning före d. 30 juni 1998. Frågan är då om preskriptionstiden inte börjat löpa på grund av skyldigheten att lämna pliktexemplar. Av intresse är när och på vilket sätt videogrammen framställts eller kopierats. Problematiken med produktion vid skilda tidpunkter av enstaka exemplar av s.k. fysiska databärare berörs något av Mediekommittén i SOU 1997:49, Grundlagsskydd för nya medier, som utgjorde underlag för de ändringar i YGL m.fl. lagar som trädde i kraft d. 1 jan. 1999. Däri förs på s. 182 följande resonemang. När man överväger om produktion vid skilda tidpunkter av enstaka exemplar av fysiska databärare omfattas av TF respektive YGL måste man göra skillnad mellan två olika situationer. Dessa kan benämnas "ursprunglig framställning" och "efterproduktion". Med efterproduktion avses då att ett yttrande först getts ut på en viss fysisk databärare vid ett och samma tillfälle i ett sådant antal att det t.ex. kunde anses spritt till allmänheten enligt 1 kap. 10 § YGL. Enligt TR:ns uppfattning skulle leveransskyldighet enligt Lagen om pliktexemplar av dokument inträda om vid detta tillfälle framställts minst fem exemplar. I betänkandet anförs fortsättningsvis. Vid efterproduktion framställs yttrandet oförändrat och tillhandahålls på samma slag av databärare men nu på beställning i enstaka exemplar vid skilda tidpunkter. Med ursprunglig framställning avses att yttrandet tillhandahålls på fysiska databärare på beställning vid skilda tidpunkter i enstaka exemplar och inte tidigare publicerats på det slaget av fysiska databärare i ett sådant antal att det kunde anses mångfaldigat respektive spritt till allmänheten. Skillnaden enligt betänkandet mellan de båda fallen är att vid efterproduktion har grundlagsskyddad spridning av yttrandet på det aktuella slaget av databärare skett tidigare medan så inte är fallet vid ursprunglig framställning. Mediekommittén fortsätter sitt resonemang på s. 221 och anser att efterproduktion kan vara att hänföra till en tidigare upplaga. Ju kortare tid som förflutit mellan spridning av upplagan och efterproduktionen av enstaka exemplar desto starkare är skälen att anse att de efterproducerade exemplaren tillhör den tidigare upplagan. Ju längre tid som förflutit desto starkare är skälen mot att anse att de efterproducerade exemplaren tillhör den tidigare upplagan. Mediekommittén ansåg att rättsläget är oklart, vilken uppfattning JK delat, se JK:s skrivelse till Regeringen 1997-05-20, Dnr 1431-97-32. - TR:n har beträffande videogrammet Deutsche Skinheads Volume 1 att avgöra om det förhållandet att minst fem exemplar funnits vid beslagstillfället inneburit att det har varit fråga om en "upplaga" för vilken förelegat leveransplikt enligt lagen (1993:1392) om pliktexemplar. Som TR:n konstaterat ovan är det inte tillräckligt för leveransplikt att produkten utbjudits till försäljning och att det har varit möjligt att kopiera fem exemplar. Det är okänt när - utom såvitt avser det undersökta exemplaret - och på vilket sätt de beslagtagna kopiorna framställts eller kopierats. Det är sålunda inte utrett om exemplaren tillhörde samma upplaga eller flera upplagor eller ens utgjorde del av en upplaga. JK har bevisbördan för sitt påstående att leveransplikt har förelegat och att tiden för beräkning av preskription ännu inte inträtt. JK har inte uppfyllt sin bevisbörda i nu berörda avseenden.

JK har inte förmått visa att videogrammen lämnats ut för spridning först efter d. 30 juni 1998 eller att omständigheterna är sådana att den särskilda preskriptionsbestämmelsen i 7 kap. 1 § 2 st. YGL skall tillämpas. TR:n konstaterar sammanfattningsvis att utredningen i stället ger starkt stöd för påståendet att filmerna varit utlämnade för spridning före nämnda datum. De tilltalades invändning om rättegångshinder skall således bifallas.

Åtalspunkten 2. TR:n fann att de tilltalades invändning om rättegångshinder skulle bifallas.

TR:ns beslut.

1. TR:n avvisar JK:s talan i sin helhet mot M. S., E. N. och H. P.

2. JK:s särskilda yrkanden avvisas i sin helhet.

Hovrättsassessorn Tansjö var skiljaktig såvitt avsåg frågan om preskription av videogrammet "Deutsche Skinheads, Vol. 1" och anförde: I likhet med majoriteten anser jag tillämpligheten av 5 kap. 8 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden vara avhängig av att leveransskyldighet föreligger enligt lagen om pliktexemplar. Enligt min mening är denna leveransplikt emellertid inte att förstå så att de för videogram föreskrivna minst fem exemplaren måste ha framställts vid ett och samma tillfälle. Avgörande för bedömningen i detta mål bör i stället vara huruvida det bevisats att minst fem likadana exemplar framställts och att dessa gjorts tillgängliga för allmänheten i ett sammanhang. Mot bakgrund den omfattande utgivningsverksamhet som framkommit i utredningen - innefattande även utbjudande till postorderförsäljning av "Deutsche Skinheads, Vol. 1" - är det uppenbart att de påträffade sex exemplaren av den ifrågavarande filmen varit tillgängliga för allmänheten. Leveransskyldighet har därmed förelegat för den som gjort filmen tillgänglig för allmänheten varför preskription av videofilmen följaktligen inte inträffat. Jag förklarar därför M. S. och E. N. ansvariga för "Deutsche Skinheads, Vol. 1" i egenskap av spridare. Kvarstående beslag av detta videogram skall därmed inte hävas. - Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

JK överklagade TR:ns beslut i HovR:n över Skåne och Blekinge. Han yrkade att HovR:n, med ogillande av E. N:s och H. P:s invändning om rättegångshinder, skulle dels upphäva TR:ns avvisningsbeslut beträffande åtalspunkten 1, dels förklara E. N. och H. P. ansvariga i enlighet med vad som anges i den åtalspunkten. (M. S. avled i januari 2001).

JK yrkade vidare att HovR:n skulle upphäva TR:ns beslut om avvisning av det särskilda yrkande som avsåg konfiskering av videogram.

E. N. och H. P. bestred ändring.

JK förklarade i HovR:n till justering av sin talan, att JK nu yrkade att E. N. och H. P. skulle förklaras ansvariga endast i egenskap av spridare av videogrammen.

Till förtydligande av sin talan påpekade JK att ett antal av de i TR:ns beslutsbilaga 1 under respektive filmtitel antecknade beslagen avser fler än ett - två eller tre - exemplar av en viss teknisk upptagning.

HovR:n (hovrättslagmannen Abelson, hovrättsråden Jan E. Ohlsson, referent, och Lindelöf samt hovrättsassessorn Sundin) anförde i slutligt beslut d. 18 jan. 2002: Skäl. I HovR:n har E. N. och H. P. hörts på nytt och därvid lämnat väsentligen samma uppgifter som upptagits i TR:ns beslut. Förnyade förhör har i HovR:n hållits med P. A., K. A., C. A., D. B., U. H., B. M. J., S.-O. S., C. R., I. S., C.-G. T., A. G., P. T. och T. E. I huvudsak samma skriftliga bevisning som förekom vid TR:n har åberopats även i HovR:n.

Yttrandefrihetsgrundlagens tillämplighet i målet.

JK:s talan bygger på att det åtalade förfarandet utgör yttrandefrihetsbrott. En grundläggande fråga i målet är därför om verksamheten har varit sådan att ansvar för yttrandefrihetsbrott kan komma i fråga. Med andra ord måste först prövas huruvida vad som förekommit omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Parterna har i denna fråga intagit motsatta ståndpunkter. JK har hävdat att den åtalade verksamheten omfattas av YGL, medan E. N. och H. P. har gjort gällande att det tillämpade förfaringssättet som sådant medför att verksamheten faller utanför YGL.

YGL:s uppbyggnad i systematiskt hänseende och innebörden av där använda begrepp i olika sammanhang medför att det för bedömningen av grundlagens tillämplighet i det särskilda fallet kan vara av betydelse hur den påstått ansvarsgrundande verksamheten varit utformad. I förevarande mål finns anledning att pröva denna fråga mot bakgrund av det sätt och den ordning som tillämpats för framställningen och spridningen av videogrammen. Även verksamhetens omfattning är därvid att beakta vid bedömningen.

Av utredningen finner HovR:n följande klarlagt. Det har i lägenheten på Öresundsgatan 25 funnits ett stort antal videogram med olika innehåll. Dessa har varit förvarade i nummerordning och uppenbarligen varit avsedda som källband med kopiering, s.k. masterband. Åsatta nummer på masterbanden har svarat mot numreringen av videogram som bjudits ut till försäljning genom medlemsblad, försäljningskataloger eller liknande publikationer. I lägenheten har även funnits sju videobandspelare som varit seriekopplade för att användas för framställning av kopior av inspelade filmer. Anträffade beställningskataloger och medlemsblad, såsom NS 88 Video Division och Segerrunan 4/97, visar att det förekommit ett brett utbud av videogram, däribland de titlar som upptagits i åtalet. Av uppgifter om anträffade beställningssedlar och kundregister i en dator har framgått att försäljningsverksamheten haft en betydande omfattning. Verksamheten synes i och för sig till största delen ha avsett cd- skivor, men också videogram har sålts i viss utsträckning. Det sistnämnda framgår bl.a. av de videogram som i lägenheten anträffats i anslutning till beställningssedlar och av de postförsändelser som beslagtagits d. 6 och 7 okt. 1998.

Sammantaget visar utredningen enligt HovR:ns uppfattning att den bedrivna verksamheten med videogramförsäljning varit uppbyggd så, att kopior från masterband tillverkats allteftersom beställningar av enskilda filmer har kommit in. Videogrammen har efter hand som de framställts levererats per post till kunder. Det har visserligen i lägenheten på Öresundsgatan anträffats några videogram som inte kunnat hänföras till någon beställningssedel, men vad som framkommit tyder inte på att någon produktion för lagerändamål har förekommit. Det finns anledning att utgå från att det i stället, åtminstone huvudsakligen, har rört sig om tillverkning av enstaka videogram med olika innehåll på grundval av gjorda beställningar till enskilda kunder i och utanför Sverige. Det totala antalet anträffade exemplar av framställda videogram har enligt i bilaga 1 till stämningsansökningen redovisade beslag uppgått till 52 videogram fördelade på 20 olika titlar. Härtill kommer 37 videogram som anträffats enbart i form av s.k. masterband.

Mot bakgrund av det sålunda konstaterade förfarandet gör HovR:n beträffande frågan om YGL är tillämplig följande överväganden.

Enligt 1 kap. 1 § YGL är varje svensk medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt att i bl.a. filmer, videogram och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst. Grundlagen skyddar alltså rätten att uttrycka sig offentligt i vissa medier. Däremot avser den inte privata eller förtroliga meddelanden.

Vad gäller videogram och andra liknande tekniska upptagningar anges tillämpningsområdet mera preciserat i 1 kap. 10 § YGL. Enligt denna regel, i dess lydelse fr.o.m. d. 1 jan. 1999, är grundlagen tillämplig på sådana tekniska upptagningar som sprids till allmänheten i Sverige genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt. I bestämmelsens andra stycke föreskrivs, såvitt här är av intresse, att prövningen av om grundlagen är tillämplig eller inte skall göras i det enskilda fallet på grundval av vad som kan antas om spridningen.

För att YGL skall vara tillämplig krävs således enligt det angivna lagrummets nuvarande lydelse att upptagningen är sådan som sprids till allmänheten. Att detta krav är uppfyllt när ett visst antal exemplar av upptagningen har lämnats ut inom en krets som inte kan anses mindre eller eljest sluten torde vara klart. Däremot kan det råda tvivel om spridningsrekvisitet i 1 kap. 10 § YGL är uppfyllt i andra fall. I de fall då det inte är känt om någon spridning faktiskt har skett kan det i stället handla om den spridning som är avsedd att uppnås.

Det har i förarbetena till den år 1999 ikraftträdda ändringen av YGL (prop. 1997/98:43 s. 116 ff.) anmärkts att 1 kap. 10 § YGL i den praktiska tillämpningen har getts en extensiv tolkning så att även videogram som framställts i ett fåtal exemplar för en högst begränsad krets av mottagare har ansetts falla under grundlagen. Detta har ansetts i och för sig kunna te sig principiellt tillfredsställande. Emellertid har denna tolkning ansetts medföra avsevärda svårigheter vid rättstillämpningen. Mot denna bakgrund har det, enligt propositionen, befunnits att gränsdragningen mellan de tekniska upptagningar som faller utanför YGL och de som bör omfattas av grundlagen borde klargöras, och avsikten med den aktuella lagändringen var att därvid göra tydligt att sådana upptagningar som aldrig varit avsedda att spridas till allmänheten inte skall omfattas av grundlagen. För tillämpningen av den genom 1998 års lagstiftningsärende tillskapade presumtionsregeln har framhållits att det vid prövningen av om framställningen är avsedd att spridas till allmänheten är att utgå från det eller de exemplar av en teknisk upptagning som man har tillgång till eller ställs inför t.ex. vid en husrannsakan eller vid en annan tvångsåtgärd. Om det därvid är sannolikt att exemplaret/exemplaren är avsett/avsedda för spridning bland allmänheten skall grundinställningen vara att det/de omfattas av YGL. Det framhålls vidare att de iakttagelser som kan göras på platsen ofta bör bidra till att det med rimlig säkerhet kan bedömas om en viss bild- eller ljudupptagning är avsedd för spridning till allmänheten i den mening som avses i YGL. Det kan t.ex. visa sig att upptagningen har annonserats ut till försäljning, att register över kunder påträffas, att upptagningen påträffats i ett större antal exemplar eller att korrespondens visar att upptagningen har spritts (a. prop. s. 118 f.).

För bedömningen av frågan om YGL är tillämplig eller inte måste också beaktas begreppet upplaga. Trots att detta begrepp inte förekommer i YGL och inte heller i dess förebild tryckfrihetsförordningen (TF), är det av grundläggande betydelse för tolkningen och tillämpningen av grundlagarna. Upplagebegreppet har betydelse i två olika hänseenden. Det ena är huruvida en teknisk upptagning sprids till allmänheten så att YGL är tillämplig och om det krävs ett visst minsta antal exemplar för att detta skall vara fallet. Det andra är om ett visst exemplar av en teknisk upptagning tillhör en viss upplaga av framställningen, dvs. om den tillhör en särskild upplaga som redan är spridd eller om den i stället ingår i en ny upplaga. Beträffande den senare betydelsen finns det anledning att återkomma till spörsmålet vid bedömning av frågan om spridning har skett och, om så varit fallet, vid bestämning av utgångspunkten för preskriptionstiden.

Det ges inte någon ledning i YGL för att bedöma hur stor upplaga som skall finnas eller vara avsedd att finnas för att grundlagen skall kunna vara tillämplig på den tekniska upptagningen. I propositionen till 1998 års ändring av YGL anfördes i författningskommentaren till 1 kap. 10 § att enstaka exemplar som framställs successivt genom kopiering av en eller flera förlagor utan att man kunde tala om en samlad "upplaga" skall med den nya lydelsen falla utanför YGL (prop. 1997/98:43 s. 156). Mediegrundlagsutredningen fann i betänkandet Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet för sin del att det fick anses klart att det för grundlagens tillämplighet inte är tillräckligt att endast ett eller ett fåtal exemplar framställs eller avses framställas (SOU 2001:28 s. 378).

Mediegrundlagsutredningen har ytterligare belyst problematiken med grundlagens tillämplighet mot bakgrund av olika sätt att bestämma utgivningstidpunkten (mera om detta begrepps betydelse nedan), varvid utredningen gjort antagandet att det vid t.ex. en husrannsakan påträffats en mängd olika videofilmer men endast ett exemplar av varje film och det inte kan beläggas att någon film kopierats i ytterligare exemplar och lämnats ut. Om gärningsmannen i ett sådant fall hävdar att han har för avsikt att senare framställa flera likalydande exemplar och sprida dem till allmänheten och hans påstående inte framstår som obefogat skulle, enligt utredningen, hans verksamhet falla under grundlagens skydd. Utredningen tillägger att, om han har bjudit ut filmer till allmänheten t.ex. genom annonsering, detta normalt får anses visa på en sådan avsikt (a. bet. s. 386).

I en av regeringen d. 11 dec. 2001 beslutad proposition, Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet, med förslag till ändring av bl.a. YGL framhålls att det beträffande tekniska upptagningar normalt krävs en upplaga av viss storlek för att grundlagen skall anses tillämplig (prop. 2001/02:74 s. 73). I sammanhanget erinras om det ovan refererade uttalandet i prop. 1997/98:43 s. 156. Vidare uttalas att olika innehåll hos skrifter och tekniska upptagningar ger olika upplagor och att olika framställningstillfällen också ger olika upplagor, även om innehållet överensstämmer. Avgörande för vad som är ett och samma framställningstillfälle är det tidsmässiga sambandet mellan olika exemplars framställning. Vidare framhålls att, om ingen upplaga är framställd eller avsedd att framställas utan endast enstaka exemplar är framställda eller är avsedda att framställas, YGL inte är tillämplig. Av naturliga skäl aktualiseras då inte frågan om utgivningstidpunkt. I sådana fall reglerar i stället bestämmelserna i brottsbalken och rättegångsbalken om, när och hur ingripande kan ske. I propositionen anges som exempel på när ingripande bör kunna ske enligt dessa bestämmelser det fallet att en annons erbjuder framställning av enstaka cd-skivor med vit-makt- musik successivt på beställning utan att man kan tala om en upplaga.

Det bör sålunda enligt HovR:ns mening uppmärksammas att frågan om YGL över huvud taget är tillämplig eller inte är att skilja från den tidpunkt, utgivningstidpunkten, då spridningen kan anses ha påbörjats. Det är först vid denna tidpunkt som ingripanden mot ett grundlagsskyddat yttrande får ske. Det är därvid att observera att grundlagsskyddet har en funktion redan när en teknisk upptagning framställs, genom bestämmelserna om skydd mot ingripande i förhand. För att avgöra om en framställningsprocess som ännu inte resulterat i ett färdigt exemplar omfattas av grundlagsskyddet måste det bedömas om syftet med verksamheten är att framställa och sprida upptagningar på ett sådant sätt som faller under grundlagen. Det skall alltså finnas en avsikt att med hjälp av ett sådant medium som omfattas av grundlagen i enlighet med föreskriften i 1 kap. 1 § YGL offentligen uttrycka tankar, åsikter, känslor eller lämna uppgifter i vilket ämne som helst. Någon spridning behöver således inte ha ägt rum för att grundlagsskydd skall anses föreligga. Redan om det kan konstateras att det föreligger en avsikt därtill kan grundlagsskydd gälla. Skulle å andra sidan det kunna konstateras att det inte förelegat en avsikt att utlämna fler än några enstaka upptagningar av en viss film eller att eljest sprida upptagningar till allmänheten är inte heller grundlagen att tillämpa på verksamheten.

Det i detta mål åtalade förfarandet har ägt rum under år 1998. Som framgår av det tidigare anförda vidtogs vissa ändringar i YGL som trädde i kraft d. 1 jan. 1999. Den berörda ändringen av 1 kap. 10 § YGL har, såvitt är aktuellt i förevarande mål, väsentligen syftat till att klarlägga rättsläget i enlighet med vad som ansetts ha varit den ursprungliga tanken vid YGL:s tillkomst. De redovisade förarbetsuttalanden, som tagits upp här för att ge en bild av rättsläget, bör därför tjäna till ledning även när det gäller att fastställa innebörden av gällande rätt år 1998.

Mot ovan redovisade bakgrund finner HovR:n att frågan om tillämpligheten av YGL på det i målet åtalade förfarandet är att bedöma efter vad som kan anses utrett om den spridning som förekommit och om avsikten att sprida upptagningarna till allmänheten.

I målet gjorda beslag och anträffade kundregister ger ett intryck av att verksamheten med försäljning av bl.a. cd-skivor och videogram har haft en betydande omfattning. Beställningskataloger har distribuerats i en sådan omfattning att det knappast kan anses röra sig om endast en mindre, sluten krets som varit tilltänkta avnämare. Verksamheten har varit inriktad främst på cd-skivor, men utredningen ger stöd för att även försäljningen av videogram har varit av en totalt sett inte obetydlig omfattning. Något exakt mått på verksamhetens omfattning är knappast möjligt att ange på grundval av den förebringade utredningen. Det finns dock enligt HovR:ns bedömning fog för antagande att syftet har varit att framställa upptagningar av samtliga de i åtalet angivna titlarna. Under den tid åtalet omfattar har ett visst antal videogram utlämnats för postbefordran till enskilda beställare. Det tillämpade sättet att driva verksamheten, att tillverka enstaka eller ett fåtal exemplar av varje upptagning vid olika tillfällen, är i sig en omständighet som enligt det ovan citerade förarbetsuttalandet (prop. 1997/98:43 s. 156) kan tala för att förfarandet inte skulle omfattas av YGL. Vad som framkommit om spridning av medlemsblad och kataloger med filmtitlar, utformningen av beställningssedlar samt den kapacitet i fråga om kopieringsmöjligheter som förelegat ger emellertid vid handen att avsikten har varit att framställa och sprida videogram avseende i åtalet upptagna titlar i ett stort antal exemplar. Med hänsyn härtill får, trots det successiva framställningssättet, avsikten anses ha varit att åstadkomma spridning till allmänheten. Enligt HovR:ns mening har verksamheten präglats av spridning av videogram på ett sådant sätt som gör att vad som framställts och avsetts att framställas och spridas bör anses hänförligt till massmedium. Mot bakgrund härav och av det övergripande syfte som är angivet för YGL finner HovR:n att den åtalade verksamheten med framställning och tillhandahållande genom försäljning av angivna tekniska upptagningar har varit sådan att den skall anses omfattad av grundlagen.

Med hänsyn till att videogrammen överlämnats i Sverige för postbefordran till enskilda personer medför inte det förhållandet att många av videogrammen varit avsedda för kunder i utlandet att dessa videogram inte omfattas av grundlagsskyddet (jfr rättsfallet NJA 1956 s. 48).

Har spridning till allmänheten enligt yttrandefrihetsgrundlagen ägt rum?

HovR:ns sålunda gjorda bedömning, att YGL är att tillämpa på den verksamhet med att bjuda ut de angivna videogrammen till försäljning eller spridning på annat sätt som JK har lagt de tilltalade till last, medför inte att det därmed är klarlagt att verksamheten har nått det stadium då det finns möjligheter att ingripa med offentligrättsliga åtgärder såsom straff och andra sanktioner mot den ansvarige. Vid övervägande av huruvida den tidpunkten har infallit är att beakta om de angivna tekniska upptagningarna har spritts så att de i någon egentlig mening har gjorts tillgängliga för allmänheten.

I vissa domstolsavgöranden, meddelade i tiden före ikraftträdandet av 1998 års ändring av 1 kap. 10 § YGL, har redan tillgänglighållande, dvs. beredvillighet att producera och sprida tekniska upptagningar på beställning, ansetts som spridning till allmänheten enligt 1 kap. 10 § YGL, under förutsättning att den tilltalade faktiskt utlämnat andra videogram. Det har sålunda i princip inte krävts att något exemplar av en teknisk upptagning har framställts och lämnats ut. Frågan om denna rättstilllämpnings överensstämmelse med YGL har tagits upp av Mediegrundlagsutredningen. Utredningen konstaterar som sin uppfattning att den tillämpade tolkningen, att redan tillgänglighållande uppfyller kravet i 1 kap. 10 § YGL på spridning till allmänheten och således innebär att utgivningstidpunkten är nådd, avviker från den tryckfrihetsrättsliga förebilden i TF och att detta troligen inte varit avsett vid YGL:s tillkomst. Detta talar enligt utredningen emot att man skall acceptera en sådan tolkning. Utredningen pekar vidare bl.a. på att den tillämpade tolkningen, vad gäller följden att utgivningstidpunkten uppnås redan genom tillgänglighållande, innebär att ingripande mot en teknisk upptagning får ske trots att något exemplar av upptagningen inte lämnats ut för spridning. Detta strider enligt utredningen mot ändamålet med grundlagsskyddet enligt YGL, nämligen att säkerställa friheten att yttra sig i massmedier som ett medel för den fria åsiktsbildningen, eftersom det blir möjligt att ingripa redan innan mediet, dvs. en teknisk upptagning, har använts för spridning till allmänheten (SOU 2001:28 s. 383 ff.).

I den ovan anmärkta prop. 2001/02:74 tar regeringen upp frågan om utgivningstidpunkten för tekniska upptagningar och föreslår därvid en ändring av 1 kap. 10 § YGL, i enlighet med vad Mediegrundlagsutredningen föreslagit, för att klargöra att en teknisk upptagning, i likhet med vad som gäller för en skrift, skall anses utgiven då den lämnas ut för att spridas till allmänheten i Sverige och att preskriptionstiden skall räknas från det att upptagningen gavs ut (s. 72). I den allmänna motiveringen till förslaget ansluter sig regeringen därvid till Mediegrundlagsutredningens överväganden och framhåller att den tolkning som tyder på att utgivningstidpunkten för tekniska upptagningar ansetts infalla redan genom tillgänglighållande av en upptagning, innebärande att ingripande får ske trots att något exemplar inte lämnats ut för spridning, strider mot ändamålet med det yttrandefrihetsrättsliga skyddet. Regeringen anför vidare att det, för att det inte skall råda någon tvekan om att YGL i detta hänseende har samma innebörd som TF, bör göras klart att YGL är tillämplig på tekniska upptagningar som ges ut och att utgivningstidpunkten infaller då exemplar av en upptagning utlämnas för att spridas till allmänheten i Sverige. - Lagrådet har lämnat förslaget i berörd del utan erinran.

Enligt HovR:ns bedömning får mot ovan redovisad bakgrund gällande rätt numera anses innebära att det som utgångsläge krävs att minst ett (1) exemplar av en teknisk upptagning verkligen har lämnats ut till allmänheten för att spridning skall kunna anses ha skett. Har inte detta ännu ägt rum finns inte heller någon möjlighet till ingrepp med straff och andra sanktioner. Denna tolkning bör enligt HovR:ns mening tilllämpas även i förevarande mål, som avser åtgärder vidtagna under år 1998.

Enligt HovR:ns mening bör alltså gällande rätt att tillämpa i förevarande mål anses ha följande innebörd. Utgångspunkten för att utgivningstidpunkten skall anses nådd och ingripande tillåtet är att en teknisk upptagning kan anses spridd till allmänheten, dvs. att upptagningen har lämnats ut för spridning till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets (jfr a. prop. s. 72). Yttrandet skall alltså ha haft åtminstone en teoretisk möjlighet att nå ut från upphovsmannen till vad som kan anses utgöra allmänheten i egentlig mening. Däremot torde det inte krävas att upptagningen rent faktiskt nått sin mottagare. Ett exempel på en situation där en upptagning skulle kunna sägas ha lämnats ut för spridning till allmänheten är om upptagningen lämnats till en butik i syfte att där utbjudas till allmän försäljning. Däremot har spridning i grundlagens mening inte ägt rum enbart genom översändande av enstaka exemplar till ett mindre antal enskilda personer.

Av vad som tidigare redovisats framgår att framställning av de tekniska upptagningar som förekommer i målet får antas ha skett först efter beställning. De framställda exemplaren har därefter spritts genom att de lämnats in för postbefordran till enskilda beställare. För att upptagningarna med ett sådant spridningsförfarande skall anses spridda till allmänheten, dvs. till andra än en mindre sluten krets, räcker det som ovan uttalats enligt HovR:ns uppfattning inte med att ett eller ett fåtal exemplar av en viss teknisk upptagning har nått fram till eller lämnats för befordran till sin eller sina respektive beställare. Den krets mottagare som upptagningen teoretiskt sett skall ha haft möjlighet att nå fram till måste ha omfattat ett tillräckligt stort antal personer för att man därigenom skall kunna säga att upptagningen har blivit spridd till allmänheten.

I detta sammanhang är, förutom utgivningstidpunkten, också begreppet upplaga av betydelse vid bedömningen av huruvida spridning till allmänheten har skett. Det är här viktigt att framhålla att varje filmverk måste bedömas för sig. Den naturliga innebörden av begreppet upplaga torde vara ett visst antal exemplar som har framställts eller föreligger i ett tidsmässigt sammanhang. Som tidigare har framhållits innebär olika innehåll, dvs. olika filmverk, hos tekniska upptagningar att det föreligger olika upplagor. Också olika framställningstillfällen ger olika upplagor, även om innehållet överensstämmer (jfr prop. 2001/02:74 s. 73).

Det kan mot bakgrund av det sätt på vilket den i förevarande mål åtalade verksamheten har bedrivits - att de tekniska upptagningarna av respektive filmverk i huvudsak kan antas ha framställts först vid beställning och att det inte kan uteslutas att det kunnat dröja innan en ny upptagning av samma film beställts och tillverkats på nytt - ifrågasättas om någon samlad upplaga av tekniska upptagningar över huvud taget har framställts, mer än möjligen undantagsvis. Ett alternativt sätt att se på saken vid det tillämpade framställningssättet skulle vara att "upplagan" kom att bestå av endast ett exemplar. JK har gjort gällande att sistnämnda betraktelsesätt bör gälla i målet.

Om begreppet upplaga bestäms utifrån ett synsätt som innebär att likadana tekniska upptagningar framställs så ofta att det är naturligt att betrakta de framställda exemplaren som en enhet, dvs. en upplaga, kunde detta vid den i detta mål tillämpade verksamhetsformen medföra att preskriptionstidpunkten i praktiken kunde vara passerad redan när ingripande mot spridningen gjordes. Någon naturlig avgränsning av en tidigare upplaga från en senare upplaga skulle då ofta vara mycket svårt att finna och om utgivningstidpunkten beträffande en upplaga av en viss film ligger mer än ett år tillbaka skulle ingripande inte kunna ske. Det kan i och för sig ifrågasättas om det är lagstiftarens mening att detta synsätt skall tillämpas. Det finns dock anledning att fästa uppmärksamhet på vad som uttalats i frågan i prop. 2001/02:74 (s. 74 f.), där det mot bakgrund av de svårigheter som en tillämpning i nu angiven riktning ansetts medföra föreslås att regeln om den speciella korta preskriptionstiden i YGL upphävs och att brottsbalkens regler om preskriptionstid i stället skall gälla även för yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar som saknar föreskrivna ursprungsuppgifter.

Med hänsyn till vad som ovan framhållits, att det inom en viss tidsram skall framställas ett visst antal exemplar för att det skall vara naturligt att tala om en upplaga, och med hänvisning till vad som ovan i frågan om YGL:s tillämplighet över huvud taget har uttalats om krav på upplaga av viss storlek, finner HovR:n det främmande att anse varje framställt exemplar som en upplaga för sig. Enligt HovR:ns mening bör det i prop. 2001/02:74 anlagda synsättet, som får antas ha sin utgångspunkt i de grundläggande syftena med YGL om följsamhet mot TF, återverka på upplagebegreppet såtillvida att det vid prövningen av nu förevarande mål bör upprätthållas ett krav på att det för att en upplaga skall anses föreligga det i ett - tidsmässigt någorlunda sammanhängande och inte alltför utdraget - sammanhang skall ha framställts fler än bara några få exemplar av den tekniska upptagningen. Utgivningstidpunkten, som är av betydelse dels för att konstatera att upptagningen sprids till allmänheten, dels som utgångspunkt för beräkningen av preskriptionstiden, bör bestämmas utifrån när en på detta sätt bestämd upplaga förelegat och spridningen till allmänheten har skett. Det bör således inte räcka med ett fåtal exemplar för att en upplaga i nu angiven mening skall anses föreligga och för att spridning skall anses ha skett.

Av utredningen i förevarande mål framgår att en stor del av de i åtalet upptagna filmtitlarna förekommer endast som källband, s.k. masterband. Detta är fallet beträffande 37 av filmtitlarna. Beträffande andra filmtitlar har kopior anträffats vid verkställda beslag i lägenheten på Öresundsgatan och på postkontor. De flesta av dessa filmtitlar förekommer till ett mycket begränsat antal, mellan ett och tre exemplar. Beträffande tre av de i åtalet angivna filmtitlarna, Der ewige Jude, Deutsche Skinheads Volume 1 och Jud Süss, har beslag av sju, sex respektive fyra exemplar gjorts, varav två, tre respektive ett av exemplaren har anträffats i postförsändelser. I lägenheten funna beställningssedlar utvisar av allt att döma att beställningar dessförinnan har skett avseende totalt 34 exemplar av videogram fördelade på 17 olika filmtitlar. Flertalet av dessa beställningar avser således olika filmer. Beträffande en film, Deutsche Skinheads Volume 2, förekommer dock åtta beställningar. Någon närmare utredning om huruvida dessa beställningar har effektuerats eller tiden för när detta i så fall har ägt rum har inte förebringats. Även om viss osäkerhet härvidlag således föreligger får omständigheterna ändå anses ge visst stöd för att leverans har skett beträffande de gjorda beställningarna.

Vad gäller i åtalet angivna filmer som förekommer endast i form av källband ger utredningen inte stöd för att de spritts i angiven bemärkelse. Det kan därför inte anses klarlagt i målet att någon utgivning beträffande dessa tekniska upptagningar har skett, varför det inte heller finns möjlighet att utkräva ansvar för brott. Åtalet såvitt avser de filmer som förekommer som teknisk upptagning endast i form av s.k. masterband skall således redan på denna grund avvisas.

Avgörande för om övriga filmer, beträffande vilka det anträffats exemplar av tekniska upptagningar utöver masterbandet, skall anses ha lämnats för spridning till allmänheten blir, med det ovan förda resonemanget, huruvida upptagningar lämnats ut i ett tillräckligt stort antal exemplar för att de skall kunna anses vara spridda till allmänheten i den mening som HovR:n anser att YGL bör ges. I det sammanhanget är också att beakta huruvida det tidsmässiga sambandet mellan framställningarna av de ifrågavarande exemplaren är så uttunnat att detta medför att det kan vara fråga om skilda upplagor, vilket i så fall påverkar bedömningen av om tillräckligt antal exemplar av respektive upplaga kan ha lämnats ut för att det ovan angivna spridningskravet skall anses uppfyllt.

Flertalet av de tekniska upptagningar som har framställts för att lämnas ut till kunder har, som ovan redovisats, förekommit i endast enstaka exemplar av respektive film. Av verkställda beslag framgår att antalet som påträffats i olika postförsändelser uppgår till högst tre exemplar per film. Vissa av filmerna har framställts i något eller några ytterligare exemplar utöver de som lämnats för postbefordran. Åberopade beställningssedlar tyder också på att det före tidpunkten för beslagen har förekommit viss försäljning av videogram. Dess omfattning har dock inte närmare kunnat fastställas. Vad gäller filmen Der Ewige Jude visar utredningen i målet att den förekommit i ett något större antal än vad som gäller övriga filmer. Inte heller beträffande den filmen ger dock utredningen stöd för att den faktiskt lämnats ut i fler än ett fåtal exemplar. Vad som framkommit om beställningar av filmerna Deutsche Skinheads Volume 1 och Volume 2 sammanställt med det beslag som gjorts i lägenheten på Öresundsgatan 25 tyder på att även dessa förekommit i ett något större antal än övriga filmer. Beträffande sistnämnda filmer är emellertid, även om antalet utsända videogram skulle befinnas tillräckligt för att spridningskravet skulle vara uppfyllt, därutöver att beakta den osäkerhet som föreligger i fråga om tiden för när exemplaren i fråga har framställts. Det kan med beaktande härav inte uteslutas att det rör sig om olika upplagor av tekniska upptagningar, varför det inte är utrett att till enskilda personer utlämnade exemplar av varje upplaga uppgår till fler än endast ett mindre antal.

Sammantaget kan det mot den redovisade bakgrunden, enligt HovR:ns uppfattning, inte anses visat att den spridning av videogram som har ägt rum har skett i tillräckligt stor omfattning för att någon av de i åtalet angivna tekniska upptagningarna skall anses spridd till allmänheten i den mening som avses i YGL. Redan med hänsyn härtill saknas förutsättningar för ansvar för yttrandefrihetsbrott. HovR:n har därför inte anledning att närmare pröva den utredning som förebringats i målet om E. N:s och H. P:s handlande i olika hänseenden eller att ta ställning till frågorna om vad som blivit utrett om deras faktiska åtgärder och om den rättsliga betydelsen härav.

Vid angivna förhållanden skall åtalet och i anslutning därtill framställt konfiskationsyrkande avvisas.

HovR:ns avgörande. HovR:n fastställer TR:ns beslut under punkt 1 och 2.

JK överklagade HovR:ns beslut. JK yrkade i första hand att HD skulle ogilla E. N:s invändningar om rättegångshinder och återförvisa målet till HovR:n för prövning av ansvarighetsfrågan. I andra hand yrkade JK att E. N:s invändning om rättegångshinder skulle ogillas såvitt gäller YGL:s tillämplighet i målet och att målet skulle visas åter till HovR:n för prövning av preskriptionsfrågan och ansvarighetsfrågan.

JK justerade i HD sin talan på det sättet att endast de tekniska upptagningar som påträffats i postförsändelser påstods innefatta yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp, nämligen följande filmer: Der ewige Jude, Cottbus (03-10-1991 Germany), Jud Süss, Kriegsberichter vol. 3, Deutsche Skinheads vol. 1, Brandenburg I, Kriegsberichter vol. 4, Lidköping (12.11.95), History of War part 2 ver. 1 och 2, Bordeaux Summer Festival, Rudolf Hess The Memorial Marches 1990-97, Aryan Fest 90 och Aryan Fest 89. JK justerade dessutom gärningsbeskrivningen i åtalspunkten 1 på det sättet att det efter den tredje meningen som slutar med "... till beställaren." läggs till följande mening: "Upptagningarna har därigenom spritts till allmänheten i Sverige."

E. N. bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Inger Nyström, Munck, referent, Thorsson, Lundius och Dahllöf) fattade följande beslut: Skäl. Vad JK har lagt E. N. till last är att han jämte andra har bjudit ut filmer (videogram) till försäljning eller spridning på annat sätt genom att till allmänheten skicka ut kataloger, reklamhäften med beställningssedlar och liknande samt att de därefter, om beställningar inkommit, låtit framställa kopior av filmerna, vilka postbefordrats till beställarna. Det har inte gjorts gällande att några kopior av filmerna framställts eller befordrats annat än efter särskilda beställningar. Fråga uppkommer till en början om yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är tillämplig på det angivna förfarandet, något som E. N. bestritt.

Enligt 1 kap. 10 § YGL i dess lydelse vid tiden för de åtalade gärningarna var denna grundlag tillämplig på filmer och ljudupptagningar som spreds till allmänheten genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt. Enligt den nu gällande lydelsen av nämnda paragraf, som trätt i kraft d. 1 jan. 1999 (SFS 1998:1439), föreskrivs i första stycket att grundlagen är tillämplig på sådana tekniska upptagningar som sprids till allmänheten i Sverige genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt.

I frågan vilken lydelse av paragrafen som skall tillämpas när det som i förevarande fall är fråga om tekniska upptagningar som spritts före ikraftträdandet av 1998 års grundlagsändringar ger övergångsbestämmelserna till dessa (punkt 2) ledning endast för den situationen att upptagningarna omfattas av den nya men ej av den tidigare lydelsen, däremot inte för det omvända fallet. Övergångsbestämmelserna till yttrandefrihetsgrundlagen innehöll en allmän regel (punkt 3) om att bl.a. filmer som lämnats ut för spridning före ikraftträdandet skulle, med vissa undantag, bedömas enligt de nya föreskrifterna, men någon motsvarande regel har inte meddelats i anslutning till 1998 års grundlagsändringar. I enlighet med allmänna principer (jfr 5 § lagen om införande av brottsbalken) får då anses gälla att E. N:s handlande skall bedömas enligt den äldre lydelsen, såvida inte den nya lydelsen medför frihet från straff eller lindrigare straff.

E. N. har gjort gällande att YGL inte är tillämplig på den åtalade spridningen, eftersom praktiskt taget samtliga de i målet aktuella upptagningarna var avsedda för utländska adressater och den nu gällande lydelsen av 1 kap. 10 § 1 st. YGL förutsätter att det är till allmänheten i Sverige som spridningen sker. Den språkliga lydelse som lagrummet har erhållit kan synas tala till förmån för denna tolkning. Emellertid framgår klart av lagmotiven (prop. 1997/98:43 s. 121) att grundlagsskyddet, på samma sätt som på tryckfrihetsförordningens område har fastslagits i rättspraxis (NJA 1956 s. 48), har avsetts gälla även för fall då någon i Sverige lämnar framställningar för postbefordran till utlandet. Även denna läsart kan, om än med någon svårighet, förenas med lagtexten, och denna bör därför tillämpas på det sätt som åsyftats. Denna invändning från E. N:s sida kan därför inte leda till att grundlagsskyddet inte skall anses tillämpligt.

Genom 1998 års lagstiftning har emellertid dessutom tillagts ett andra stycke i paragrafen enligt vilket frågan om grundlagen är tillämplig eller inte i det enskilda fallet skall prövas på grundval av vad som kan antas om spridningen. Om inte annat framgår av omständigheterna, skall grundlagen anses tillämplig på en upptagning med uppgifter enligt 3 kap. 13 § och 4 kap. 4 §, dvs. uppgifter om framställare, tid för framställningen och utgivare. Har framställningen försetts med ursprungsuppgifter och uppgift om utgivare skall YGL således presumeras vara tillämplig. I motiven har uttalats att denna lydelse avses innebära att enstaka exemplar som framställts successivt genom kopiering utan att man kan tala om en samlad "upplaga" skall falla utanför YGL (a. prop. s. 156).

Sistnämnda uttalande tar bl.a. sikte på den framställnings- och distributionsteknik som i fråga om skriftliga framställningar brukar kallas "print on demand" och som innebär att exemplar av en skrift eller teknisk upptagning, såsom i förevarande fall, framställs och tillhandahålls endast på beställning. Denna teknik synes inte ha varit föremål för särskild uppmärksamhet i samband med tillkomsten av YGL men har på senare tid uppmärksammats, sedan den blivit allt vanligare i flera främmande länder och vunnit insteg också i Sverige. Även i det sammanhanget har antagits att grundlagsskyddet för en teknisk upptagning enligt nu gällande rätt förutsätter att upptagningen framställs i mer än ett fåtal exemplar vid ett och samma tillfälle, när spridning sker eller avses ske genom utlämnande av exemplar och tekniska upptagningar och således inte genom offentlig uppspelning eller liknande (SOU 2001:28 s. 209 f. och prop. 2001/02:74 s. 43). Eftersom print on demand-verksamhet har betydelse för sådana ändamål som åtnjuter grundlagsskydd, har avsaknaden av sådant skydd bedömts vara otillfredsställande. Ett av riksdagen som vilande antaget förslag till ändringar i TF och YGL (prop. 2001/02:74, 2001/02:KU21) innebär därför att bl.a. tekniska upptagningar med verkan fr.o.m. d. 1 jan. 2003 ges grundlagsskydd för sådan print on demand-verksamhet som består i att upptagningen framställs på begäran i enstaka exemplar genom överföring av innehåll ur en databas. Skyddet avser databasen och framställningsprocessen men däremot inte det enskilda exemplaret, vilket förutsätts tillhandahållas endast på beställning och således inte vara avsett för spridning till allmänheten i YGL:s mening.

I den nu gällande lydelsen av YGL och än mer i den som kan förutses komma att gälla fr.o.m. d. 1 jan. 2003 får det således anses ha kommit till uttryck att skydd enligt YGL för spridning genom utlämnande av tekniska upptagningar förutsätter att en samlad upplaga kommit till stånd eller avsetts komma till stånd vid ett och samma tillfälle. Detta får anses gälla även när det är fråga om en print on demand-verksamhet av mera betydande omfattning. YGL:s skydd blir då tillämpligt på en sådan verksamhet endast under förutsättning att beställningar inkommer eller kan förutses inkomma i en sådan omfattning att en upplaga kommer till stånd under en begränsad sammanhängande tid. Den sålunda åsyftade ordningen skall ses mot bakgrund av att de yttrandefrihetsrättsliga principerna om skydd för upphovsmän och ensamansvar knappast är motiverade när endast enstaka exemplar framställs i takt med att särskilda beställningar inkommer (jfr prop. 1997/98:43 s. 116). I sådana fall kan frågan om lagföring tas upp omedelbart på grundval av tillämpliga straffbestämmelser i brottsbalken och andra författningar. Det bör uppmärksammas att print on demand-verksamhet och liknande företeelser måste avgränsas från fall där en samlad upplaga har framställts men spridningen därefter sker endast mot beställning av enstaka exemplar. I sådana fall är YGL otvivelaktigt tillämplig även i fortsättningen.

Som förut har nämnts föreskrevs i 1 kap. 10 § YGL i dess lydelse före 1998 års grundlagsändring endast att YGL var tillämplig på filmer och ljudupptagningar som sprids till allmänheten genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt. Det kan hävdas att man inte utan vidare eller i varje fall inte utan uttryckligt stöd i lagmotiven har fog för att i denna lagtext intolka den begränsningen att försäljning eller annat tillhandahållande omfattas av grundlagsskyddet endast i den mån sådan spridning sker från en samlad upplaga. En begränsning av detta slag gäller inte för sådana straffbestämmelser i vanlig lag som innehåller spridningsrekvisit, t.ex. den i förevarande mål aktuella bestämmelsen om hets mot folkgrupp.

Att märka i detta sammanhang är visserligen att 1998 års grundlagsändring tillkom som reaktion mot att YGL ansågs ha erhållit en alltför extensiv tolkning i rättspraxis, vilket angavs ha medfört avsevärda svårigheter i tillämpningen. Vid lagändringen uttalades i detta hänseende att avsikten inte var att inskränka det grundlagsskydd som filmer och videogram erhållit utan att "återställa rättsläget sedan YGL i rättstillämpningen har fått ett vidare tillämpningsområde än lagstiftaren avsett och är önskvärt". (Prop. 1997/98:43 s. 116 f.) Motivuttalanden av detta slag skall dock enligt vedertagna lagtolkningsprinciper inte tilläggas betydelse när fråga är om tolkning av tidigare gällande lag.

Frågan vilken innebörd 1 kap. 10 § YGL skall anses ha haft före 1998 års grundlagsändringar ställs emellertid inte på sin spets i förevarande mål. Den talan som förs mot E. N. bygger på att han i egenskap av spridare är ansvarig för yttrandefrihetsbrott i filmerna, eftersom utgivare och ursprungsuppgifter saknats. Den som ansvarar för yttrandefrihetsbrott på sådan grund skall enligt 6 kap. 4 § YGL anses ha haft kännedom om innehållet i den framställning som är i fråga och ha medgett dess offentliggörande. En sådan ordning gäller inte för ansvar enligt brottsbalken för hets mot folkgrupp, eftersom det enligt 1 kap. 2 § BrB ställs krav på uppsåt för straffansvar. Oberoende av vilken innebörd 1 kap. 10 § YGL skall anses ha haft före 1998 års grundlagsändring är E. N:s handlande därför att bedöma i enlighet med en tolkning av lagrummet som innebär att spridning av enstaka exemplar som framställts successivt genom kopiering utan att man kan tala om en samlad upplaga skall falla utanför grundlagen.

De filmer som numera är aktuella i målet saknar samtliga ursprungsuppgifter och uppgift om utgivare. Av filmerna har Der ewige Jude påträffats i sju exemplar, varav två i postförsändelser som tagits i beslag, och Deutsche Skinheads vol. 1 i sex exemplar, varav tre i postförsändelser som tagits i beslag. Även med beaktande av att ytterligare kopior uppenbarligen skulle ha framställts i mån av beställningar, rör det sig här om ett så begränsat antal exemplar att något skydd eller ensamansvar enligt YGL inte bör anses ha uppkommit (jfr NJA 2002 s. 281, där fråga var om ett tiotal framställda exemplar). Övriga filmer har påträffats endast i enstaka exemplar och det finns inte heller beträffande dem grund för antagande att en samlad upplaga avsetts bli framställd. I fråga om samtliga filmer gäller således att de inte skyddas av YGL och att spridningen har kunnat bli föremål för åtal enligt vanliga regler, en möjlighet som alltjämt står till buds.

JK:s talan skall vid detta förhållande avvisas i sin helhet.

HD:s avgörande. HD fastställer det slut till vilket HovR:n kommit.

HD:s beslut meddelades d. 22 nov. 2002 (mål nr Ö 769-02).

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2002-11-22
Målnummer
Ö769-02
Lagrum
1 kap. 10 § yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469)
Rättsfall
NJA 2002 s. 281
Sökord
Filmer
Videoprogram
Spridning
Yttrandefrihetsgrundlagen
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation