NJA 2015 s. 512
Utdömande av vite vid upphovsrättsligt intrång. En vitesadressat har tillräknats handlande av en tredje man.
Swedese Möbler Aktiebolag har genom upphovsrätt ensamrätt att tillverka och sälja fåtöljen Lamino. Bolaget väckte vid Eksjö tingsrätt talan om vitesförbud enligt upphovsrättslagen mot Dan Burhén Möbler Aktiebolag under påstående att den av detta bolag marknadsförda fåtöljen Stilo gjorde intrång i upphovsrätten till Lamino. På yrkande av Swedese Möbler meddelade tingsrätten den 11 februari 2011, innan svarandebolaget hade fått tillfälle att yttra sig, följande interimistiska beslut:
Swedese har visat sannolika skäl för att åtgärd som innebär intrång i upphovsrätten till stolen Lamino förekommer. Det kan skäligen befaras att Burhén Möbler genom att fortsätta med åtgärden förringar värdet av den ensamrätt som upphovsrätten medför. Fara i dröjsmål föreligger. Ställd säkerhet kan godtas. - - -.
Rätten förbjuder, för tiden till dess målet avgjorts eller annat beslutas, Burhén Möbler vid vite av 500 000 kr att tillverka, låta tillverka, marknadsföra, utbjuda till försäljning eller på annat sätt sprida exemplar av stolar av utseende som framgår av bilaga. (Bilagan innehåller fotografier av fåtöljen Stilo.)
Tingsrätten fastställde det interimistiska beslutet den 5 april 2011. Sedan svarandebolaget medgett talan i målet meddelade tingsrätten den 19 april 2012 dom i huvudsak i enlighet med det interimistiska beslutet.
Eksjö tingsrätt
Swedese Möbler förde härefter vid Eksjö tingsrätt talan mot Dan Burhén Möbler Aktiebolag (i tingsrättens och hovrättens domar betecknat Burhén) och yrkade att tingsrätten skulle döma ut det förelagda vitet om 500 000 kr.
Dan Burhén Möbler bestred yrkandet. För det fall tingsrätten skulle finna att vite borde dömas ut yrkade bolaget att vitet skulle jämkas till skäligt belopp.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Ulf Ljungdahl) anförde i dom den 10 maj 2012 bl.a. följande.
Kort om vad som är ostridigt i målet
Följande är ostridigt i målet. Familjen B. har producerat möbler och möbeldetaljer sedan år 1948. Fram till år 1995 var all produktion av familjen B:s möbler förlagd till Rörvik i Småland. Då flyttades produktionen till Polen. Bolaget Burhén, som ägs av D.B., har idag en verksamhet som består av marknadsföring i Sverige av möbler som tillverkas av bolaget Burhén Meble (det polska bolaget), vilket ägs av F.B. och en annan person. F.B. är far till D.B. Det polska bolaget är tillverkare av bl.a. fåtöljen Stilo som utgör ett plagiat av fåtöljen Lamino till vilken Swedese har upphovsrätt. Detta har Burhén medgett i ovan angivet tvistemål. Marknadsföringen av Stilo har av Burhén organiserats i två distrikt av återförsäljare, där det ena distriktet handhas av Burhén självt, medan det andra, på uppdrag av Burhén, handhas av M.J. Agentur AB. Dessa två bolag har i sin tur tecknat återförsäljaravtal. En av återförsäljarna är butiken Möbelhuset i Uppsala (Möbelhuset), som sorterar under M.J. Agentur AB:s distrikt. Avtalskonstruktionen innebär i praktiken bl.a. att återförsäljare vid försäljning betalar det polska bolaget, vilket i sin tur lämnar provision för försäljningen till Burhén.
Den påstådda överträdelse av vitesbeslutet som ligger till grund för Swedeses yrkande i detta mål är följande. Swedese gjorde den 16 februari - fem dagar efter tingsrättens vitesbeslut - hos Möbelhuset en beställning av ett exemplar av fåtöljen Stilo med fotpall. Möbeln levererades/hämtades den 18 mars 2011 och betalades samtidigt. Rent faktiskt var det M.I., en kollega till Swedeses ombud, som i eget namn gjorde beställningen, och M.L., anställd vid samma advokatbyrå som M.I., som senare hämtade och betalade för fåtöljen och fotpallen. - - -.
Grunder
Swedese
Burhén har, genom ställföreträdaren D.B., delgetts vitesbeslutet redan samma dag som det meddelades. Burhén har trots vitesbeslutet fortsatt att tillverka, låta tillverka, marknadsföra, utbjuda till försäljning eller på annat sätt sprida exemplar av Stilo.
Burhén
Burhén har inte överträtt tingsrättens vitesbeslut. Bolagets ställföreträdare har vidtagit alla åtgärder som bör krävas av honom.
Tingsrättens bedömning
Har Burhén brutit mot vitesbeslutet?
I målet har åberopats viss skriftlig bevisning och även muntlig sådan. Bevisningen redovisas i det följande i den mån den har relevans för prövningen.
Genom förhöret med D.B. och den skriftliga bevisning som åberopats av Burhén finner tingsrätten visat att D.B. den 16 februari 2011 skickat ett mejl till bolagets återförsäljare - - -, att D.B. även den 22 februari 2011 skickat ett mejl till adressen order@burhens.home.pl, vilken sannolikt hör hemma i det polska bolaget - - -. Genom vittnesförhören är visat att anställda vid Möbelhuset den 16 februari 2011 tagit del av viss information om tingsrättens vitesbeslut.
I målet är ostridigt att D.B., ställföreträdare och ägare av Burhén, fick del av tingsrättens vitesbeslut samma dag som det meddelades, dvs. den 11 februari 2011. Att han några dagar senare skrev under tingsrättens delgivningskvitto saknar därför betydelse. Det kan starkt ifrågasättas att det dröjde fem dagar tills Burhéns återförsäljare informerades om beslutet - - -. Utredningen i målet - främst förhören med P.Ä. och G.K., båda vid Möbelhuset vid tillfället - visar samtidigt att anställda vid Möbelhuset fått veta att det fanns ett vitesbeslut och att de inte längre fick sälja Stilo. Att det dröjt fem dagar tills information skickades ut har alltså ingen direkt betydelse i frågan om beställningen av Stilo denna dag utgör en överträdelse av vitesbeslutet, eftersom viss information då nått ut. Frågan är i stället om den information som lämnats, liksom de åtgärder i övrigt som rent faktiskt vidtagits av D.B., varit tillräckliga, eller med andra ord om det har förelegat omständigheter som utgjort giltig ursäkt för Burhén.
Av rättspraxis framgår att det i den situation som Burhén befann sig i efter vitesföreläggandet, ställs höga krav på aktivitet för den som har att efterkomma föreläggandet. Denna aktivitet måste rimligen omfatta såväl undersökningar om i vad mån överträdelser enligt vitesföreläggandet förekommer som, om överträdelser sker, långtgående försök att stoppa dessa (se Rune Lavin, Viteslagstiftningen - en kommentar, och även RH 2006:43). Det ligger i vitesbeslutets natur att kraven ställs högt, eftersom effektiviteten med ett vitesförbud annars kan komma att urholkas. En giltig ursäkt kan i princip endast utgöras av ett faktiskt hinder, dvs. att ett fullgörande av vitesbeslutet varit faktiskt omöjligt eller mycket svårt. Andra hinder är som regel irrelevanta (se anfört arbete av Lavin).
När det gäller de åtgärder som D.B. vidtagit bör följande anmärkas. Brevet till återförsäljarna den 16 februari 2011 är inte helt tydligt. Varför man inte helt enkelt valt att sprida själva beslutet är svårförklarligt. Återförsäljarna borde även ha fått tydligare information om vad som behövde göras med exemplar av fåtöljen som fanns rent fysiskt i butikerna. Återförsäljarna borde överhuvudtaget ha fått tydliga riktlinjer om hur beslutet skulle efterlevas. Av vittnesmålen med P.Ä. och G.K. framgår med stor tydlighet att de inte förstått innebörden av beslutet; t.ex. beslöt de direkt att till reapris sälja den fåtölj som fanns i butiken och de beslöt även att chansa med en ny beställning av Stilo med tanken ”går det så går det”. Burhén borde ha ställt krav på att återförsäljarna uppgav innevarande beställningar av Stilo som ännu inte levererats, för att på så sätt kunna följa upp dessa med det polska bolaget. Om Burhén vidtagit adekvata åtgärder borde bolaget ha kunnat stoppa dels tillverkarens leverans av den aktuella möbeln till Möbelhuset, dels Möbelhusets leverans av möbeln till beställaren. Överhuvudtaget förefaller det märkligt att tillverkaren - om man fått det mejl som ska ha skickats den 22 februari 2011 - i strid med uppdragsgivarens order, levererat den aktuella möbeln. Med tanke på den nära anknytning som finns mellan Burhén och det polska bolaget, måste denna brist belasta Burhén.
Sammantaget görs bedömningen att Burhén tydligt inte vidtagit de åtgärder som bolaget bort göra med anledning av vitesbeslutet. Bolagets underlåtenhet att efterkomma beslutet är alltså inte ursäktlig.
Bör jämkning av vitet ske?
Tingsrättens vitesbeslut tar sikte på överträdelser generellt. Sedan Burhén medgett Swedeses talan har tingsrätten meddelat dom i det målet. Burhén har, vilket visats i detta mål, överträtt vitesbeslutet vid ett tillfälle genom att sälja en fåtölj (med fotpall). Mot denna bakgrund framstår utdömande av ett ojämkat vite inte som fullt skäligt. Det finns därmed tillräckliga skäl för jämkning. Tingsrätten bedömer att ett skäligt vite är 100 000 kr.
Domslut
Domslut
Tingsrätten dömer Dan Burhén Möbler Aktiebolag att betala ett vite om 100 000 kr.
Göta hovrätt
Dan Burhén Möbler Aktiebolag överklagade i Göta hovrätt och yrkade i första hand att hovrätten skulle avslå Swedese Möbler Aktiebolags talan om utdömande av vite, i andra hand att hovrätten skulle jämka vitet till noll.
Swedese Möbler motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Carl-Gustav Ohlson och Andréa Erliden samt tf. hovrättsassessorn Sofia Larsdotter Carlsson, referent) anförde i dom den 20 november 2013 bl.a. följande.
Hovrättens domskäl
- - -.
Swedeses talan
I hovrätten har Swedese förtydligat sin talan enligt följande. Det görs gällande att Burhén brutit mot vitesföreläggandet genom att ha fortsatt att låta tillverka, marknadsföra, utbjuda till försäljning eller på annat sätt sprida exemplar av stolen. Däremot görs det inte gällande att Burhén tillverkat stolen. På grund av den starka koppling som finns mellan å ena sidan Burhén och å andra sidan tillverkaren av Stilo-stolen det polska bolaget Burhén Meble ansvarar Burhén även för de åtgärder som Burhén Meble vidtagit. Genom sin koppling till Burhén Meble och återförsäljaravtalet med M.J. Agentur AB hade Burhén kunnat förhindra Möbelhuset att sälja stolen. Burhén har i stället tillåtit att den av M.I. beställda Stilo-stolen tillverkats, tillåtit att den levererats till Möbelhuset i Uppsala, tillåtit att Möbelhuset sålt stolen - - -.
Burhéns talan
Burhén ägs av D.B. ensam. Företaget har ingen egen produktion, i stället är verksamheten inriktad på att marknadsföra möbler till detaljister och andra återförsäljare. De möbler som marknadsförs tillverkas av Burhén Meble i Polen. D.B. äger ingen del av det företaget. Det ägs av hans far och ytterligare en person. Att den i målet aktuella Stilo-stolen beställts hos Möbelhuset i Uppsala, betalats och levererats från fabriken i Polen samt sålts från Möbelhuset i Uppsala till M.I. är visserligen ostridigt. Burhén ansvarar emellertid inte för något av dessa led. Burhén har inte marknadsfört stolen efter tingsrättens vitesföreläggande. - - -.
Utgångspunkter för bedömningen
Den fråga som hovrätten har att ta ställning till är om Burhén har överträtt vitesföreläggandet och om det förelagda vitet därmed ska dömas ut.
Mål om utdömande av viten av nu aktuellt slag handläggs enligt reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte är föreskrivet, se 7 kap. 53 b § sjunde stycket lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Tillvägagångssättet vid bedömningen är sådant att rätten först har att ta ställning till vitesföreläggandets beskaffenhet, dvs. om det både till form och till innehåll lämpar sig att läggas till grund för en dom eller ett beslut om vitets uttagande. Därefter ska det göras en bedömning av om adressaten har brutit mot föreläggandet och om han i så fall har haft giltig ursäkt för sitt beteende. För det fall att rätten kommer fram till att en överträdelse skett och någon giltig ursäkt inte föreligger måste en bedömning av om vitesföreläggandet alltjämt är behövligt göras. Slutligen ska rätten pröva om jämkning av vitet ska ske (jfr Lavin, Viteslagstiftningen - en kommentar, 2 uppl. 2010, s. 111 ff.).
Utgångspunkten vid bedömningen är att det är Swedese som har bevisbördan för att en överträdelse objektivt sett är för handen, medan det ankommer på Burhén att visa att eventuell underlåtenhet att följa föreläggandet varit ursäktlig (Lavin, a.a. s. 146 f., se även bl.a. Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 22 april 2013 i mål B 3113-12).
Vitesföreläggandets beskaffenhet
Hovrätten konstaterar att vitesföreläggandet den 11 februari 2011 är lagligen grundat och att det inte finns något hinder mot att lägga det till grund för prövningen om vitets utdömande.
Har Burhén överträtt vitesföreläggandet?
Hovrätten konstaterar att det av utredningen framgår att det har varit möjligt att bara några dagar efter vitesföreläggandet hos Möbelhuset i Uppsala lägga en beställning på en Stilo-stol, att Möbelhuset har förmedlat beställningen till Burhén Meble i Polen, att - såvitt får förstås utifrån leveranstiden för stolen - stolen har tillverkats av Burhén Meble efter beställning, att levererans därefter har skett direkt till Möbelhuset som i sin tur levererat stolen till kund och att betalning av stolen skett till Möbelhuset. Utifrån vitesföreläggandets utformning anser hovrätten att samtliga de beskrivna åtgärderna objektivt sett skulle kunna sägas utgöra överträdelser av föreläggandet i de delar som Swedese åberopat.
Vitesföreläggandets adressat är Burhén. Av genomgången ovan har framgått att Burhén inte har varit direkt inblandat i någon av de nämnda åtgärderna med Stilo-stolen. Hovrätten har därför att ta ställning till Swedeses påstående att Burhén ansvarar inte bara för sitt eget agerande, utan också för de andra företagens.
D.B. har bl.a. berättat följande. Hans farfar bedrev verksamhet inom möbelbranschen liksom hans pappa F.B. Produktionen av möbler flyttades till Polen någon gång i början på 1990-talet. Idag äger han själv hela bolaget Burhén och styrelsen utgörs av honom och hans hustru. Burhén är ett varumärke som han på egen hand har byggt upp. Verksamheten består av marknadsföring av möbler. Burhén har ingen egen produktion och inte heller något lager. Det stämmer att www.burhens.com är Burhéns hemsida. I nuläget är det bara Burhén Mebles produkter som marknadsförs och han får provision därifrån på varje såld stol. Hans bolag sköter på egen hand marknadsföringen i södra Sverige, medan företaget M.J. Agentur AB sköter den i norra Sverige. Mellan Burhén och M.J. Agentur AB finns ett avtal. M.J. Agentur AB är det bolag som har ansvarat för marknadsföringen gentemot Möbelhuset. Det finns inget avtal mellan vare sig Burhén och Möbelhuset eller M.J. Agentur AB och Möbelhuset. Företaget Burhén Meble i Polen ägs av F.B. och ytterligare en delägare. Själv äger han ingen del av Burhén Meble. Dess verksamhet består av möbelproduktion och är inriktad på bl.a. Sverige. Det var Burhén Meble som tillverkade Stilo. - - -.
Hovrätten konstaterar att det är svårt att hålla isär bolagen Burhén och Burhén Meble, dels på grund av de liknande namnen, dels att de hanterar samma produkter, låt vara i olika led dels ock att det finns ett släktskap mellan ägarna. Ur ett kundperspektiv finns det också en sammanblandning av företagen. Detta står särskilt klart vid granskning av den adresslapp som satt på Stilo-stolen som M.I. beställde och M.L. hämtade. På adresslappen står namnet ”Burhéns” med stor stil och därunder ett domännamn www.BURHEN.COM. Av utdraget från Nictrade följer att domänen www.burhen.com innehas av Burhén. Enligt D.B. har bolaget inte varit inblandat vare sig i produktions- eller försäljningsledet av Stilo-stolen. Det framstår i ljuset av dessa uppgifter som något märkligt att Burhéns logotype och sannolikt även dess domännamn fanns på den levererade Stilo-stolen. Redan av den anledningen anser hovrätten att det sannolikt finns en närmare koppling mellan bolagen än vad D.B. velat medge. Därtill kommer att D.B. i brev och mejl använder sig av vi-form när han beskriver både sin verksamhet och vitesföreläggandet på ett sätt som ger ytterligare stöd åt att det finns en närmare koppling mellan bolagen. I ett brev den 16 februari 2011 skriver D.B. bl.a. ”vi kommer naturligtvis inte heller att producera eller leverera de stolar som ni lade order på under Stockholmsmässan” och i ett mejl till M.J. Agentur AB den 15 februari 2011 skriver han ”Som din uppdragsgivare gällande din och min försäljning av Burhén Meble i Polen så FÖRBJUDER jag dig att marknadsföra sälja tillverka eller sprida information om STILO fåtöljen tills ärendet är avgjort i tingsrätten.” (Hovrättens kursiveringar.)
Det kan emellertid konstateras att det av utredningen inte framgår vilket bolagsrättsligt samband som finns mellan Burhén och Burhén Meble. Såvitt framkommit är såväl ägande- som ledningsförhållandena för Burhén och Burhén Meble åtskilda. Likaså saknas utredning om eventuella samarbetsavtal dem emellan. Av utredningen framgår visserligen att bolagen delar en gemensam historia, men det går inte att utläsa att det nuvarande verksamhetsupplägget har skett i nära anslutning till den aktuella tvisten eller ens i syfte att kringgå vare sig intrångsmålet eller det aktuella vitet (jfr rättsfallet NJA 1993 s. 188). Utöver D.B:s uppgifter att han marknadsför Burhén Mebles produkter och får provision för detta saknas konkret bevisning som binder ihop de båda bolagen. Vid sådana förhållanden och då vitesföreläggandet endast riktats mot Burhén anser hovrätten att det inte är bevisat att kopplingen mellan bolagen är sådan att Burhén också ska ansvara för de åtgärder som Burhén Meble vidtar. Således är det inte visat att Burhén ansvarat för att låta tillverka den aktuella Stilo-stolen.
När det sedan gäller påståendena om marknadsföring, försäljning och spridning av stolen gör hovrätten följande överväganden.
Med begreppet marknadsföring avses sammanfattningsvis åtgärder som syftar till att främja avsättningen av produkter (jfr prop. 2007/08:115 s. 142). I 3 § marknadsföringslagen (2008:486) finns en definition av begreppet marknadsföring. Med marknadsföring avses reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter inbegripet en näringsidkares handlande, underlåtenhet eller någon annan åtgärd eller beteende i övrigt före, under eller efter försäljning eller leverans av produkter till konsumenter eller näringsidkare.
Hovrätten konstaterar att det inte påståtts att Burhén har vidtagit någon aktiv marknadsföringsåtgärd av Stilo efter vitesföreläggandet. I stället får Swedeses påstående förstås på så sätt att det innebär att Burhén inte har hindrat fortsatt marknadsföring av stolen. - - -. Det är således inte utrett att Burhén tillåtit fortsatt marknadsföring av Stilo-stolen.
När det slutligen gäller påståendet om försäljning och spridning av Stilo-stolen kan hovrätten utifrån förhören med P.Ä. och G.K. konstatera att Möbelhuset var väl medvetna om det aktuella vitesföreläggandet och att fortsatt försäljning av Stilo-stolen inte fick ske, men att de chansade och tänkte ”går det så går det”. Burhén har, såvitt framgår av utredningen, tillsett att M.J. Agentur AB i stort sett omgående vid Möbelmässan fick del av vitesföreläggandet. Vidare har D.B. skickat brev till ”samtliga kunder som har eller har beställt Stilo-fåtöljen”. Visserligen framgår det inte av brevet vilka dess mottagare har varit, men för den nu aktuella överträdelsen är det endast av vikt att Möbelhuset fått information om att det inte fick fortsätta att sälja Stilo-stolen. Eftersom utredningen i målet inte visar att Burhén haft en direkt möjlighet att styra Möbelhusets agerande anser hovrätten att de av Burhén vidtagna åtgärderna för att förhindra fortsatt försäljning och spridning varit tillräckliga.
Sammanfattningsvis anser hovrätten att Swedese inte har visat att Burhén överträtt vitesföreläggandet och dess talan ska därför ogillas.
Hovrättens domslut
Med upphävande av tingsrättens domslut avslår hovrätten Swedese Möbler Aktiebolags talan.
Högsta domstolen
Swedese Möbler Aktiebolag överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle döma ut ett vite om 100 000 kr att betalas av Dan Burhén Möbler Aktiebolag.
Dan Burhén Möbler motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Elisabet Rune, föreslog i betänkande följande dom.
Domskäl
Domskäl
Bakgrund
1-8. Motsvarar i huvudsak punkterna 1-5 i HD:s dom.
Parternas talan och frågan i HD
9-11. Motsvarar i huvudsak punkterna 6-8 i HD:s dom.
Tillämpliga bestämmelser
Upphovsrätt innefattar enligt 2 § upphovsrättslagen uteslutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar av det och genom att göra det tillgängligt för allmänheten. Framställning av exemplar innefattar varje direkt eller indirekt samt tillfällig eller permanent framställning av exemplar av verket, oavsett i vilken form eller med vilken metod den sker och oavsett om den sker helt eller delvis. Tillgängliggörande för allmänheten sker bl.a. när exemplar av ett verk sprids till allmänheten, såsom när det bjuds ut till försäljning. Spridningsåtgärden behöver inte vara fullbordad utan det räcker med att ett exemplar har bjudits ut, exempelvis genom någon form av marknadsföringsåtgärd (jfr prop. 2004/05:110 s. 59).
Enligt 53 b § upphovsrättslagen får den som vidtar eller medverkar till en åtgärd som innebär intrång i de rättigheter som är knutna till ett upphovsrättsligt skyddat verk vid vite förbjudas att fortsätta med åtgärden. Närmare bestämmelser om utdömande av viten finns i 6-9 §§ lag (1985:206) om viten.
Prövningen i mål om utdömande av vite
En domstol som ska pröva ett yrkande om utdömande av vite ska först kontrollera om det finns lagliga förutsättningar att lägga vitesförbudet till grund för en dom. Innebörden av föreskrifterna i förbudet bör också fastställas. En tolkning av innebörden bör dock vara restriktiv (jfr Rune Lavin, Viteslagstiftningen En kommentar, 2 uppl. 2010, s. 111 ff. och 118 f.).
Därefter ska domstolen pröva om vitesadressaten i objektiv mening har brutit mot förbudet. Det åligger den som ansöker om vitets utdömande att visa dessa omständigheter. Vitesadressaten har å sin sida att i förekommande fall visa att överträdelsen av vitesförbudet varit ursäktlig. I fall då ändamålet med vitet har förlorat sin betydelse ska det enligt 9 § viteslagen inte dömas ut. Ett vite kan även enligt samma paragraf jämkas om det finns särskilda skäl till det.
Vitesförbud och tredje mans åtgärder
Ett vitesförbud kan avse vitesadressatens egna åtgärder eller sådana som vidtas tillsammans med en tredje man i under- eller överordnad ställning. Det gäller även åtgärder som en vitesadressat uppdrar åt en tredje man att utföra. Ett agerande från en oberoende tredje man kan dock normalt inte läggas vitesadressaten till last (jfr Peter Westberg, Det provisoriska rättsskyddet i tvistemål Bok 2, 2004, s. 280 ff.). Ansvar för tredjemansdispositioner i en sådan situation bör förutsätta att vitesadressaten och tredje man har agerat tillsammans och med ett kollusivt eller otillbörligt syfte. I rättspraxis har åtgärder vidtagna av tredje man beaktats när det varit fråga om systerbolag i samma ägares hand och med samma ledning (se NJA 1993 s. 188). Frågan om vitesadressatens ansvar för tredjemansdispositioner bör också ses i ljuset av eventuella avtal som föreligger mellan dessa parter.
Bedömningen i det här fallet
Liksom hovrätten finner HD att vitesförbudet i och för sig kan läggas till grund för en dom. Föreskrifterna i förbudet avser exemplarframställningsrätten och spridningsrätten.
Det är utrett att Möbelhuset i Uppsala skickade beställningen direkt till Burhén Meble, varpå det bolaget tillverkade och levererade det aktuella exemplaret av Stilofåtöljen. Någon egen exemplarframställning kan därmed inte läggas Burhén Möbler till last. Det är inte heller visat att Burhén Möbler genom uppdrag låtit tillverka fåtöljen.
Inte heller är det visat att Burhén Möbler efter vitesförbudet bjudit ut fåtöljen till försäljning eller på annat sätt överträtt föreskrifterna med avseende på spridningsrätten, exempelvis genom någon marknadsföringsåtgärd. För att efterkomma vitesförbudet har Burhén Möbler dock haft ett ansvar att agera i förhållande till M.J. Agentur AB och Möbelhuset i Uppsala. Liksom hovrätten finner HD att Burhén Möblers åtgärder får anses tillräckliga, varvid det särskilt beaktas att det inte förelåg några avtal mellan Burhén Möbler och Möbelhuset eller mellan M.J. Agentur AB och Möbelhuset.
Frågan är då om Burhén Möbler ändå ska anses ha brutit mot vitesförbudet på grund av Burhén Mebles tillverkning och leverans av fåtöljen. Det föreligger inga bolagsrättsliga kopplingar mellan Burhén Möbler och Burhén Meble. Såvitt utredningen visar finns det en överenskommelse om samarbete mot rätt till provision, men utan ensamrätt på marknaden, för Burhén Möbler. Vid avsaknad av utredning om de närmare villkoren för samarbetet kan inget av bolagen betraktas som under- eller överordnat det andra. Även vid beaktande av D.B:s och F.B:s familjerelation ger utredningen inte stöd för annat än att det rör sig om två i förhållande till varandra självständiga bolag.
Utgångspunkten är då att Burhén Möbler inte ska lastas för eller tillskrivas de åtgärder som Burhén Meble vidtagit. Några egentliga krav på åtgärder i förhållande till Burhén Meble, för att efterkomma vitesförbudet, kan inte heller uppställas mot Burhén Möbler. Vidare har det inte framkommit att Burhén Möbler och Burhén Meble agerat med ett gemensamt kollusivt eller annars otillbörligt syfte.
Burhén Mebles åtgärder i samband med beställningen av Stilofåtöljen kan därmed inte anses ligga inom Burhén Möblers kontroll och kan inte tillskrivas eller läggas det bolaget till last.
Slutsats
Det är inte utrett att Burhén Möbler överträtt vitesförbudet. Vitet ska därför inte dömas ut.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ella Nyström, Gudmund Toijer, Ingemar Persson, referent, och Lars Edlund) meddelade den 18 juni 2015 följande dom:
Domskäl
Bakgrund
Swedese Möbler AB har genom upphovsrätt exklusiv rätt att tillverka och sälja fåtöljen Lamino.
Dan Burhén Möbler AB ägs av D.B. Bolaget marknadsför möbler som tillverkas i Polen av Burhén Meble. Det polska bolaget ägs, jämte annan, av D.B:s far F.B. Burhén Meble har i sin produktion haft fåtöljen Stilo, som bedömts göra intrång i upphovsrätten till Lamino.
I ett mål om vitesförbud enligt 53 b § upphovsrättslagen (1960:729) förbjöd tingsrätten den 11 februari 2011 på talan av Swedese Möbler Burhén Möbler vid vite av 500 000 kr ”att tillverka, låta tillverka, marknadsföra, utbjuda till försäljning, eller på annat sätt sprida exemplar av stolar av utseende som framgår av bilaga” (Stilo-fåtöljen).
Den 16 februari 2011 lät Swedese Möbler beställa en Stilo-fåtölj vid Möbelhuset i Uppsala. En fåtölj levererades härefter den 18 mars 2011 från Burhén Meble till Möbelhuset, där den betalades och hämtades.
Tingsrätten fann i mål om utdömande av vitet att Burhén Möbler hade överträtt vitesförbudet och dömde ut ett jämkat vite om 100 000 kr. Hovrätten har bedömt att Burhén Möbler hade vidtagit tillräckliga åtgärder för att efterkomma vitesförbudet och att Burhén Möbler inte var ansvarigt för Burhén Mebles åtgärder, varför Swedese Möblers talan har ogillats.
Parternas talan och frågan i HD
Swedese Möbler har i huvudsak gjort gällande dels att Burhén Möbler har överträtt vitesförbudet genom att inte ha vidtagit tillräckliga åtgärder för att efterkomma detta och därmed ha tillåtit tillverkning och marknadsföring av Stilo-fåtöljen, dels att vitesförbudet på grund av en nära koppling mellan Burhén Möbler och Burhén Meble omfattar även Burhén Mebles agerande.
Burhén Möbler har bestritt att bolaget marknadsfört Stilo-fåtöljen sedan vitesförbudet meddelades. Bolaget har anfört att det har vidtagit tillräckliga åtgärder för att följa vitesförbudet och gjort gällande att Burhén Meble tillverkade och levererade fåtöljen utanför Burhén Möblers kontroll och att Burhén Möbler inte ansvarar för Burhén Mebles åtgärder.
Frågan i HD är om Burhén Möbler har överträtt vitesförbudet på grund av Burhén Mebles försäljning av Stilo-fåtöljen.
Tillämpliga bestämmelser
Enligt 53 b § första stycket upphovsrättslagen får den som vidtar eller medverkar till en åtgärd som innebär intrång i eller överträdelse av de rättigheter som är knutna till ett upphovsrättsligt skyddat verk vid vite förbjudas att fortsätta med åtgärden. Förbud kan enligt andra stycket meddelas interimistiskt; vid fara i dröjsmål utan att svaranden bereds tillfälle att yttra sig. Vitesförbud enligt upphovsrättslagen kan, till skillnad från vad som gäller för åtgärd enligt 15 kap. 3 § RB, meddelas endast om förbudstalan har väckts.
Bestämmelserna om vitesförbud infördes år 1994 för att förbättra skyddet inom det immaterialrättsliga området. De har därefter getts ett vidgat tillämpningsområde genom lagändringar åren 2005 och 2009. Ett skäl som anfördes för bestämmelserna vid införandet var att när intrång sker i en immateriell ensamrätt, så är det ett primärt intresse för rättighetshavaren att snabbt få slut på intrånget. Det uttalades också att ett vitesförbud måste vara klart preciserat och stå i relation till det påstådda intrånget, varefter domstolen har att utforma förbudet så att det uppfyller kravet på entydighet och konkretisering. (Se prop. 1993/94:122 s. 44 ff., 66 ff. och 73; jfr prop. 2004/05:110 s. 336 ff., 422 f. och 564 samt prop. 2008/09:67 s. 188 ff. och 257 f.)
Regeln om vitesförbud i 53 b § upphovsrättslagen ansluter till ansvarsbestämmelserna i 53 §. Där föreskrivs det att den som beträffande ett litterärt eller konstnärligt verk uppsåtligen eller av grov vårdslöshet vidtar åtgärder som innebär intrång kan dömas för brott mot upphovsrättslagen. Eftersom det finns fängelse i straffskalan gäller bestämmelserna i 23 kap. 4 § första stycket BrB om medverkan. Den som har överträtt ett vitesförbud enligt 53 b § får enligt 53 § fjärde stycket dock inte dömas till ansvar för intrång som omfattas av förbudet.
Vitesförbud förutsätter, till skillnad från vad som gäller för straffrättsligt ansvar, inte att uppsåt eller oaktsamhet behöver styrkas; beivrandet kan inriktas direkt på frågan om det föreligger ett intrång i objektiv mening. Inte heller behöver bevisning föras om intrångets skadeverkningar. (Se prop. 1993/94:122 s. 44 f.) Vidare bör påpekas att ett vitesförbud kan meddelas mot en juridisk person, till skillnad från vad som gäller för straffrättsligt ansvar.
Utdömande av vite
Närmare bestämmelser om utdömande av vite finns i lagen (1985:206) om viten. En domstol som ska pröva ett sådant yrkande har att kontrollera om det finns lagliga förutsättningar att lägga vitesförbudet till grund för en dom, varvid innebörden av föreskrifterna i förbudet måste fastställas.
Därefter har domstolen att pröva om vitesadressaten i objektiv mening har brutit mot förbudet. Det åligger den som ansöker om vitets utdömande att visa de omständigheter som ska ligga till grund för bedömningen. Vitesadressaten har å sin sida att i förekommande fall visa att överträdelsen av vitesförbudet varit ursäktlig. Enligt 9 § viteslagen kan ett vite jämkas om det föreligger särskilda skäl. Ett vite får enligt 2 § andra stycket inte föreläggas, om adressaten kan antas sakna faktisk eller rättslig förmåga att följa föreläggandet, och vitet får följaktligen heller inte dömas ut om sådan förmåga saknas.
Vitesförbud och tredje mans åtgärder
Ett vitesförbud kan innebära att vitesadressaten har en skyldighet att försöka hindra en tredje man från att handla på visst sätt. Om vitesadressaten inte gör det, så innebär underlåtelsen att vitesadressaten har åsidosatt vitesförbudet. Det rör sig då om ett ansvar för eget handlande.
I målet aktualiseras emellertid också frågan om en vitesadressat kan ansvara för åtgärder som har vidtagits av en tredje man, dvs. av någon annan än vitesadressaten själv. Utgångspunkten är att så inte är fallet; tungt vägande legalitetsskäl talar emot att ett handlande från en tredje man genom tillräknande ska kunna läggas vitesadressaten till last (jfr Peter Westberg, Det provisoriska rättsskyddet i tvistemål Bok 2, 2004, s. 280 ff., och Torkel Gregow, Kvarstad och andra säkerhetsåtgärder, 2014, s. 69). Det hindrar inte att det kan finnas skäl för att göra undantag.
Syftet med ett vitesförbud är att skydda den som innehar en immateriell rättighet mot ett pågående angrepp på rättigheten. När ett intrång i en sådan rättighet sker i en näringsverksamhet kan det vara uppsåtligt i vinningssyfte. Effektivitetsskäl, innefattande önskemålet om att snabbt få slut på intrånget (se p. 10), motiverar då att kringgående av vitesförbudet motverkas i den mån det låter sig förenas med legalitetsprincipen. Grundläggande i det sistnämnda hänseendet är att vitesadressaten alltid måste ha en praktisk och närliggande möjlighet att undvika ansvar.
Om vitesadressaten inte ansvarar redan på grund av sitt eget handlande, bör ett tillräknande kunna ske om vitesadressaten ingår i samma ekonomiska sfär som tredje man, såsom vid koncerngemenskap eller när vitesadressaten och den tredje mannen ytterst ägs av samma personer. För tillräknande bör då även krävas att vitesadressaten praktiskt och rättsligt kontrollerar den tredje mannens verksamhet i det hänseende som vitesförbudet avser. I vissa fall bör det dock kunna räcka med att vitesadressaten och den tredje mannen står under gemensam kontroll, såsom när de är systerbolag. Huruvida det faktiskt har skett någon samordning i syfte att kringgå vitesförbudet bör i situationer med ekonomiska band av nu diskuterat slag sakna betydelse, eftersom tillräknandet är grundat på identifikation mellan den tredje mannen och vitesadressaten.
Beträffande andra möjliga undantag har rättsfallet ”Gillette” NJA 1993 s. 188 uppmärksammats i målet. I det fallet hade ett aktiebolag förbundit sig att inte utöva viss verksamhet. Klausulen ansågs på grund av omständigheterna träffa även ett systerbolag. Avgörandet får förstås på det sättet, att om någon annan än den förpliktade avtalsparten på ett kvalificerat otillbörligt sätt hindrar den berättigade att komma i åtnjutande av avtalsrättigheten, så svarar den utomstående i åtminstone vissa fall som om han själv var förpliktad enligt avtalet (jfr ”Max och Frasses” NJA 2005 s. 608).
När det gäller vitesförbud av det slag som här är aktuellt kan av legalitetsskäl inte någon motsvarande utsträckning av förbudets subjektiva verkningar komma i fråga. Förevarande mål avser heller inte frågan om en tredje man skulle kunna träffas av någon annans förbud, utan huruvida vitesadressaten kan hållas ansvarig för en tredje mans handlande.
Beträffande den här aktuella frågan ger 1993 års fall ingen direkt ledning. Såväl det fallet som 2005 års avgörande ger dock på ett mer allmänt plan ett visst stöd för att undantag från vissa subjektiva begränsningar - såsom att en vitesadressat respektive en avtalspart inte ansvarar för annans handlande - kan tänkas i fall av kvalificerad otillbörlighet. Vad som närmare menas med att det ska röra sig om en kvalificerad otillbörlighet blir beroende av det typfall där frågan om ett subjektivt genombrott aktualiseras. Det kan således finnas anledning att göra skillnad mellan t.ex. avtalsförpliktelser och legala förpliktelser, liksom mellan olika slags legala förpliktelser, men grundläggande är att tröskeln för sådana genombrott generellt sett är hög. Vad frågan här gäller är om en tredje mans handlande i fråga om ett vitesförbud som syftar att förhindra upphovsrättsligt intrång undantagsvis kan tillräknas vitesadressaten också i andra fall än när det finns grund för att identifiera den tredje mannen med vitesadressaten (jfr p. 18).
Om vitesadressaten och den tredje mannen i kringgåendesyfte handlar samordnat bör det i regel anses vara så kvalificerat otillbörligt att det motiverar ett tillräknande, om inte vitesförbudets formulering skulle täcka vitesadressatens eget handlande och denne därför ansvarar redan på den grunden. Klart är således att ansvar för åtgärder av en tredje man i allmänhet föreligger när den tredje mannen har agerat på vitesadressatens uppdrag eller på något annat sätt har genom avtal samordnat sig med denne i syfte att gå runt förbudet.
Att visa en kvalificerat otillbörlig samordning kan dock många gånger vara svårt. Effektivitetsskäl kan då motivera att en sådan samordning i mer utpräglade riskfall presumeras, trots att vitesadressaten inte har kontroll över den tredje mannen och de inte heller står under gemensam kontroll (jfr p. 18). Så bör kunna göras när de yttre förhållandena mellan vitesadressaten och den tredje mannen starkt talar för att de har samordnat sig i de hänseenden som vitesförbudet avser. Om den tredje mannen då handlar på ett sätt som vitesadressaten är förbjuden att göra, så bör vitesadressaten på grund av en presumerad (kvalificerat otillbörlig) samordning tillräknas handlandet. Den som har ansökt om vitets utdömande har i princip att visa de omständigheter som kan läggas till grund för presumtionen. Legalitetsskäl föranleder dock den förutsättningen för ansvar, att vitesadressaten ska ha underlåtit att vidta närliggande och rimliga åtgärder för att hindra den tredje mannen. Har en sådan åtgärd vidtagits bör således ansvar inte föreligga. Inte heller bör vitesadressaten i sådana fall som här avses ansvara, om han kan visa att det trots det yttre skenet inte har förekommit någon relevant samordning.
Bedömningar i detta fall
Liksom hovrätten finner HD att vitesförbudet i och för sig kan läggas till grund för en dom.
Det är utrett att Möbelhuset skickade beställningen direkt till Burhén Meble, varpå det bolaget tillverkade och levererade Stilo-fåtöljen. Någon egen exemplarframställning kan därmed inte läggas Burhén Möbler till last.
Det framgår visserligen att det på Stilo-fåtöljen fanns en etikett som utvisade Burhén Möblers internetadress, men det är inte visat att Burhén Möbler genom uppdrag har låtit tillverka fåtöljen. Inte heller är det visat att Burhén Möbler har bjudit ut Stilo-fåtöljen till försäljning eller genom någon annan marknadsföringsåtgärd har överträtt förbudsföreskrifterna.
För att efterkomma vitesförbudet har Burhén Möbler haft att agera i förhållande till sina försäljningskanaler. De åtgärder Burhén Möbler har vidtagit i dessa delar får anses vara tillräckliga.
Vitesförbudet kan inte anses innebära att Burhén Möbler har varit skyldigt att verka i förhållande till sin leverantör, dvs. för att Burhén Meble skulle upphöra med att tillverka och leverera Stilo-fåtöljer. Frågan är då om Burhén Möbler ändå ska anses ha brutit mot vitesförbudet, nämligen på den grunden att Burhén Mebles leverans av Stilo-fåtöljen ska tillräknas Burhén Möbler.
Av utredningen i målet framgår att Burhén Möbler och Burhén Meble har en gemensam bakgrund, att ett släktskapsförhållande binder samman ägandet i bolagen samt att verksamheterna är samordnade i ett produktionsled (Burhén Meble) och ett marknadsförings- och försäljningsled (Burhén Möbler). Till det yttre framstår det som att bolagen gemensamt bedriver en integrerad verksamhet. Relationen mellan dem, sådan den kan bedömas utifrån, talar alltså starkt för att de har samordnat sig i sådana hänseenden som vitesförbudet avser. Mot den bakgrunden saknar bristerna i utredningen rörande bolagens inbördes förhållande betydelse. Dessa brister innebär endast att presumtionen om en kvalificerat otillbörlig samordning inte är motbevisad. Vad som har framkommit rörande bolagens inbördes förhållande, främst att Burhén Möbler av Burhén Meble får provision för alla Stilo-fåtöljer som säljs i Sverige, talar närmast för ett sådant samordnat handlande, som föranleder en presumtion om ett kvalificerat otillbörligt kringgående.
För ett tillräknande krävs det också att Burhén Möbler har underlåtit att vidta närliggande och rimliga åtgärder för att hindra Burhén Mebles tillverkning och leverans av Stilo-fåtöljen. Det framgår av utredningen att Burhén Möbler den 22 februari 2011 sände ett mejl till Burhén Meble med innehåll att Stilo-fåtöljer inte fick levereras till Uppsala. Ett sådant besked bör i regel i sig anses vara en tillräcklig åtgärd. Mot bakgrund av att vitesförbudet meddelades redan den 11 februari 2011 kan beskedet emellertid inte anses ha lämnats med den skyndsamhet som krävs. Eftersom den aktuella fåtöljen beställdes den 16 februari 2011 kan beskedet heller inte tillmätas någon betydelse när det gäller tillverkningen av denna, trots att leveransen skedde först den 18 mars 2011. Någon utredning i övrigt som visar att Burhén Möbler har agerat för att hindra Burhén Meble från att fortsätta att tillverka och leverera Stilo-fåtöljer - eller den aktuella fåtöljen - har Burhén Möbler inte lagt fram. Det är alltså inte visat att Burhén Möbler har vidtagit närliggande och rimliga åtgärder för att hindra Burhén Meble från det påtalade handlandet.
Sammanfattande slutsatser
Burhén Mebles åtgärd att tillverka och till Möbelhuset leverera en Stilofåtölj är att tillräkna Burhén Möbler. Det innebär att ett brott mot vitesförbudet föreligger och att vite ska betalas. HD gör ingen annan bedömning än tingsrätten beträffande vitesbeloppets storlek. Med ändring av hovrättens dom ska därför tingsrättens domslut fastställas i själva saken.
Domslut
Domslut
Med upphävande av hovrättens dom fastställer HD tingsrättens domslut.
HD:s dom meddelad: den 18 juni 2015.
Mål nr: B 6341-13.
Lagrum: 53 b § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, 2 och 9 §§ lagen (1985:206) om viten.
Rättsfall: NJA 1993 s. 188 och NJA 2005 s. 608.