NJA 2008 s. 1010

Domskäl

Tingsrätten (ordförande tingsfiskalen Johanna Kallifatides) anförde i dom den 4 december 2006:

Domskäl

Skuld

a) Misshandel

T.H. har erkänt att han gjort sig skyldig till ringa misshandel genom att ha dragit L.K. i håret nedför några trappsteg och att detta orsakat smärta i hårbotten. Han har förnekat att han tagit ett strupgrepp på henne, men har vidgått att han har hållit en kniv mot hennes hals och att kniven av olyckshändelse orsakat en rispa på halsen. Han har således gjort gällande att han saknat uppsåt till den uppkomna skadan. Han har förnekat att övriga i gärningsbeskrivningen angivna skador har uppkommit vid tillfället.

b) Olaga hot

T.H. har erkänt att han gjort sig skyldig till olaga hot genom att ha hållit en kniv mot L.K:s hals, men har gjort gällande att brottet inte är grovt. Han har förnekat att han uttalat några hotelser. Han har vidgått att han har sagt att ett föremål han höll i sin hand var en del av en bomb, men har bestritt ansvar under invändning att det var uppenbart för L.K. att så inte var fallet.

c) Övergrepp i rättssak

T.H. har förnekat övergrepp i rättssak.

Åklagaren har till utveckling av sin talan i korthet anfört följande. L.K. och T.H. har tidigare varit sambor och de har en 6-årig dotter tillsammans. Den 8 november hade T.H. hjälpt L.K. att flytta. Under kvällen uppstod ett bråk. Den 9 november kom T.H. tillbaka varvid han gjorde sig skyldig till de brott som framgår av gärningsbeskrivningen.

- - -

L.K. har till utveckling av talan tillagt att L.K:s dotter hela tiden fanns i lägenheten och fick se sin mamma komma in skräckslagen och blödande.

L.K. har berättat i huvudsak följande. Hon och T.H. har för det mesta en bra relation. I perioder har de träffats ofta och ibland mer sällan. Han har hjälpt henne mycket. En dag hjälpte han henne att flytta. Han betedde sig då väldigt underligt och var sur och aggressiv. Hon kände inte igen honom. Hon sade flera gånger till honom att han skulle lugna sig. De bråkade, främst om dottern. Han ville ha dottern hos sig över helgen, vilket hon inte ville eftersom han betedde sig så konstigt. På kvällen skulle han hjälpa henne att skruva ihop en våningssäng. Han blev dock inte färdig och klockan blev mycket. T.H. sade att han hade ont i armen. När hon sade till att barnen behövde gå och lägga sig blev T.H. galen och kallade henne otacksam. Han hade köpt en cykel till hennes son K. vilken han gick in i klädkammaren och slet ut. Hon och barnen blev livrädda och låste in sig, varefter T.H. gick därifrån. Dagen efter tjafsade de i telefon. T.H. kom till hennes lägenhet den kvällen och bankade hårt på fönsterrutan. Samtidigt som hon gick ner för att öppna för honom, kom T.H. in i trapphuset och kastade in cykeln, skrek och gapade. Hon bad honom att lugna ner sig, plockade upp cykeln och började gå uppför trappan mot lägenheten. Hon kände att T.H. tog tag i hennes hårtofs. Han drog hårdare och hårdare. Det gjorde ondare och ondare och det var som att det knakade i hårbottnen. Hon hamnade på golvet i trapphuset. Hon minns i dag inte om han släpade henne och kan inte säkert säga om han drog ner henne eller om hon gav efter för att det gjorde så ont. Han höll fast henne på golvet med en hand på vänster sida av hennes hals. Det gjorde lite ont, men hon kunde fortfarande andas. Hon såg att något blänkte till och kände att det sved och blev varmt på halsen. Han sade att han skulle skära halsen av henne. Hon vet inte om han avsiktligen rispade henne med kniven och inte heller om hon vred på huvudet. Allt gick så snabbt. Hon förstod att det var en kniv, trots att hon inte såg den, när han sade att han skulle skära halsen av henne. Hon skrek: ”jag ska vara snäll, jag ska lyda”. Hon upplevde situationen som fruktansvärd. Hon var rädd och övertygad om att hon skulle dö med tanke på att T.H. var så galen. - Så fort hon kunde reste hon sig upp, tog cykeln och gick uppför trappan. T.H. sade ”där hade du tur”. Han gick tätt bakom henne och puttade henne i ryggen. Han följde med in i lägenheten. Dottern såg att hon blödde och blev vettskrämd. Hon sade att hon hade ramlat. T.H. sade då att mamma hade varit dum. Han tvättade det sår hon hade fått på halsen, bad om ursäkt och de satt och pratade en stund. T.H. höll handen innanför jackan och hon trodde att han hade kniven där. Han visade henne något vitt, fyrkantigt med sladd och sade att det var början till en bomb som han kunde slänga in genom hennes fönster när barnen var i skolan. Hon visste inte vad det var och med hänsyn till T.H:s beteende tänkte hon att det kanske kunde vara riktigt. Händelsen avslutades med att T.H. efter 10-15 minuter gick därifrån och sade att de skulle talas vid dagen efter. T.H. ringde henne under kvällen. Han sade då till henne att om hon ringde polisen så skulle han döda henne. Hon vet inte om han sade det även när han befann sig i lägenheten, men hon är säker på att han sade det under ett telefonsamtal. T.H. har även sagt att om hon ringde polisen så skulle det ske två mord. Hon uppfattade det som att han först skulle döda polisen och sedan henne. Uttalandena gjorde henne rädd. Hon ringde polisen ungefär 20 minuter efter det att T.H. lämnat lägenheten, men vågade då inte uppge hans namn. Det gjorde hon först sedan hennes vän hade övertalat henne. - Hon hade väldigt ont i nacken och ryggen i 10-14 dagar efter händelsen. Hon hade även lite ont i armen. Hårbottnen var väldigt öm i flera dagar och hon hade sår på hakan och halsen. På halsen finns det fortfarande ett märke efter rispan. Smärtan i nacke och rygg samt skadorna på benen och armbågen måste ha orsakats av fallet i trappan. Hon hade inte några skador före händelsen och kan inte ha fått dem på något annat sätt. Psykiskt har hon mått fruktansvärt dåligt och mår fortfarande inte bra. De första dagarna satt hon bara och stirrade in i väggen. Hon var rädd och chockad och hade inte stannat kvar i lägenheten om inte polisen hade gripit T.H. Hon är fortfarande rädd. Hon har blivit sjukskriven en månad från den 23 november 2006 och tror att sjukskrivningen kommer att förlängas. Hon har mått dåligt även före händelsen, men tillståndet har förvärrats i och med det inträffade. T.H. har ofta skrikit och skällt men hon trodde aldrig att han skulle skada henne.

Åklagaren har åberopat följande uppgifter ur polisförhör med L.K. [- - -] När L. är i trappan sliter T. plötsligt tag i L:s hår. Han drar henne i håret nerför trappan. [- - -] Plötsligt gick T. och hämtade alsollösning som han tvättade L:s hals och haka med. Samtidigt sade han ”fattar du att jag menar allvar nu”. [- - -] Till slut så lämnade T. lägenheten. L. vågar dock inte ringa polisen förrän efter en timme då T. sagt att ”om du ringer polisen så kommer jag och döda dig”, samt att ”om polisen kommer hem till mig i kväll så kommer det att ske ett mord, och när jag kommer ut igen så kommer det att ske ett till”. Något L. uppfattade som att han skulle komma och döda henne.

Hörd över åtalet har T.H. uppgett följande. Han hade köpt en cykel till L.K:s son K. Cykeln var dyr och utgjorde en stor utgift för honom. Han hjälpte L.K. att flytta. På kvällen monterade han först ihop dubbelsängen och skulle därefter montera våningssängen. L.K. slog till honom på handen vilket gjorde att han fick kramp. Han blev arg eftersom det gjorde ont. L.K. började då skälla och irritation uppstod. K. kallade honom för ”bög” och ”pedofil”, vilket är de värsta skällsord han kan tänka sig. L.K. satt bara och skrattade. Han frågade henne om hon inte skulle säga till K. att be honom om ursäkt. När hon inte gjorde det, sade han till K. att om han inte bad om ursäkt så skulle han ta tillbaka cykeln, vilket han också gjorde. Kvällen efter kom han till L.K:s hus med cykeln. Han hade en kniv med sig, eftersom han var rädd för L.K:s vän P. som behärskar karate. Han var arg och irriterad och bankade på hennes fönster med en cykelhjälm. När L.K. kom ut i trappan, frågade han henne om K. hade bett om ursäkt. Hon hånlog då mot honom. Det blev för mycket för honom och det sade ”klick” i huvudet. Han har tagit mycket skit från L.K. under flera år. Han hade inte druckit eller tagit droger. Han tog tag i hennes hår, drog henne ned för två eller tre trappsteg så att hon trillade omkull. Han höll fast henne i hårtofsen med ena handen, tog upp sin kniv och satte den mot hennes hals för att markera att han menade allvar. Han frågade ”får jag nu min ursäkt?”. Hon sade förlåt och då släppte han handen som höll om hennes hårtofs. Då vred hon på huvudet, vilket ledde till att kniven rispade henne på halsen. Det var ren otur att hon blev skadad. Kniven träffade inte hakan. Han har aldrig hållit henne på halsen med handen. - Han hjälpte henne upp från golvet och upp till lägenheten. Han tvättade såret hon hade fått på halsen och bad henne om ursäkt för det inträffade. Kniven hade han i byxorna där bak. För att lätta upp stämningen tog han fram en T-koppling till en teveantenn ur jackan. Den tillhörde L.K. men hade råkat bli liggande i hans jackärm i samband med flytten. Det var pga. den som han hade handen innanför jackan. Han sade att det kunde vara början till en bomb. Det var bara ett skämt och det framgick klart att det var en T-koppling. Han trodde inte att det kunde uppfattas som hotfullt. L.K. måste ha sett att det stod VHF eller någon liknande beteckning på den. Han har inte sagt att han skulle kasta in något genom fönstret. Han gick efter 5-10 minuter. - Han har inte sagt att han skall skära halsen av L.K. eller på något annat sätt hotat henne till livet. Han har inte heller sagt att det skulle ske två mord om hon ringde till polisen. L.K. har inte någon anledning att vara rädd för honom. - Han vidgår att han har orsakat såret på halsen och ömhet i hårbottnen. Blåmärken på benen måste hon ha fått vid flytten eller av någon annan händelse, han har i vart fall inte orsakat dem och inte heller skadan på hennes haka. - Dottern satt hela tiden i sitt sovrum och lekte och har inte sett någonting. - Han vet inte varför L.K. skulle ljuga om händelsen. Hon kan ha blivit påverkad av P.B.

Åklagaren har åberopat följande uppgifter ur polisförhör med T.H. [- - -] T. informeras om att L. uppgivit att hon kände fruktan för sitt liv. T. säger ”det skulle hon ju göra”. T. säger att L. känner honom så väl så hon vet att han inte skulle skära halsen av henne.

P.B. (hörd som vittne) har berättat i huvudsak följande. Strax före kl. 18.00 den aktuella kvällen ringde han till L.K. Hon var ledsen och berättade att hon hade blivit misshandlad. När han kom hem till henne berättade hon att T.H. hade varit på besök. Hon sade att han hade varit förbannad och dragit henne i håret nedför trappan och därefter satt en kniv mot hennes hals. L.K. var mycket ledsen och chockad. Hon hade ett märke på halsen efter kniven. T.H. ringde tre eller fyra gånger under tiden han var hos L.K. Hon berättade att T.H. ville hämta dottern och att hon inte ville att han skulle göra det. När han uppmanade henne att ringa till polisen, sade hon att hon inte ville göra det, eftersom T.H. hade sagt något om att han då skulle ”se till att göra arbetet färdigt”. L.K. var därför rädd att T.H. skulle döda henne om hon angav honom för polisen. Han har inget otalt med T.H. som alltid har varit trevlig mot honom.

Tingsrätten gör följande bedömning.

L.K. har berättat på ett sätt som inger förtroende. Det har inte framkommit något som tyder på att hon skulle ha anledning att sanningslöst anklaga T.H. för brott. Hennes uppgifter vinner i stora delar stöd av T.H:s egna uppgifter. Denne har själv berättat bl.a. om att han drog L.K. nedför trappan, något som hon förklarat sig osäker på med hänsyn till att allt gick så fort. L.K:s uppgifter understöds också av P.B:s vittnesmål. Av åberopade fotografier, journalanteckningar och rättsintyg framgår att L.K. har uppvisat de skador som anges i gärningsbeskrivningen. I rättsintyget anges bl.a. att skadornas utseende är förenligt med att de uppkommit genom det händelseförlopp och på den tid som påståtts. Utredningen ger dock inte stöd för att T.H. har hållit något struptag, men däremot för att han har hållit fast L.K. med handen mot halsen och att detta gjort ont och vållat en rodnad. Sammantaget finner tingsrätten - med undantag för att det alltså inte varit fråga om ett struptag utan om ett halstag - ställt utom rimligt tvivel att T.H. har agerat så som åklagaren gjort gällande och att de angivna skadorna har uppkommit vid händelsen i trapphuset. Taget på halsen får anses inrymmas under påståendet om struptag. T.H. skall således dömas även för detta.

Åklagaren har inte påstått att T.H. medvetet skurit L.K. med kniven, utan endast att han hållit den mot hennes hals. Det kan inte hållas för visst att han därigenom har haft den direkta avsikten att skada henne, men han får genom sitt agerande i vart fall anses ha varit likgiltig för om skador av detta ringa slag skulle uppstå. Gärningen utgör därför misshandel, liksom det som han i övrigt gjort sig skyldig till under a). Med hänsyn bl.a. till att händelsen för L.K. måste ha tett sig mycket skrämmande och överraskande, till parternas relation och till att T.H. använt en kniv, kan brottet inte bedömas som ringa. T.H. skall alltså dömas för misshandel av normalgraden.

Som framgått ovan fäster tingsrätten tilltro till L.K:s uppgifter om de verbala hot som T.H. uttalat. Av dessa uppgifter framgår att L.K. tagit även påståendet om att han hade början till en bomb i sin hand och att han kunde kasta in den genom hennes fönster på allvar. Med hänsyn till situationen kan T.H. inte ha undgått att förstå att hans uttalande kunde uppfattas som skrämmande. Han har således haft uppsåt även i den delen. Hans agerande enligt b) har varit ägnat att hos L.K. framkalla allvarlig fruktan för sin egen säkerhet till person. Åtalet för olaga hot är därmed styrkt. Brottet har enligt tingsrättens mening präglats av sådan särskild hänsynslöshet att det skall bedömas som grovt.

Det är uppenbart att T.H. med de hotelser som uttalats efter händelsen har avsett att avhålla L.K. från att göra polisanmälan. Han skall därför dömas även för övergrepp i rättssak.

Påföljd

Med hänsyn till gärningarnas art och samlade straffvärde kan någon annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. Det saknas anledning att vid straffmätningen frångå straffvärdet, vilket enligt tingsrättens mening uppgår till fängelse i åtta månader.

Skadestånd

T.H. har medgett att under alla förhållanden betala skadestånd med 12 000 kr, varav 10 000 kr för kränkning och 2 000 kr för sveda och värk, jämte yrkad ränta. För det fall tingsrätten bifaller åtalet i dess helhet har han såsom skäligt i och för sig vitsordat att betala ytterligare 3 000 kr för kränkning, jämte yrkad ränta.

L.K. har genom gärningarna utsatts för en allvarlig kränkning. Med hänsyn till praxis får hon dock anses skäligen tillgodosedd med 20 000 kr för kränkning.

Beträffande sveda och värk har L.K. åberopat ett medicinskt underlag för bedömning av rätt till sjukskrivning utfärdat den 23 november 2006. Av intyget framgår bl.a. att L.K. sedan flera år lider av ångestbesvär, att hon försämrats efter misshandeln, att koncentrationssvårigheter, initiativsvårigheter och sömnproblem begränsar hennes arbetsförmåga och att hennes arbetsförmåga är helt nedsatt under tiden 23 november-20 december 2006.

Av L.K:s egna uppgifter framgår att den fysiska smärta som hon orsakats höll i sig under ca två veckor efter händelsen. För denna smärta är hon berättigad till ersättning. Vad gäller psykiskt lidande anser tingsrätten, främst med hänsyn till att L.K. sedan tidigare lider av psykiska besvär, att det inte är styrkt att händelsen gett upphov till psykiskt lidande som berättigar till högre ersättning än vad T.H. medgett. T.H. skall därför förpliktas att betala skadestånd för sveda och värk med medgivet belopp.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde T.H. enligt 3 kap. 5 §, 4 kap. 5 § andra stycket och 17 kap. 10 § första stycket 1 BrB för misshandel, olaga hot och övergrepp i rättssak till fängelse 8 månader.

T.H. ålades att utge skadestånd till L.K. med 22 000 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Lars Göran Abelson, hovrättsrådet Ulla Wallén, tf. hovrättsassessorn Anna Graninger, referent, och nämndemannen Christine Larsson) anförde i dom den 31 oktober 2007:

Hovrättens domskäl

I hovrätten har T.H., L.K. och P.B. hörts på nytt och har då lämnat väsentligen samma uppgifter som tingsrätten antecknat i sin dom. Den skriftliga bevisning och de fotografier som förebringades vid tingsrätten har åberopats också i hovrätten.

Vad som förekommit i hovrätten föranleder inte några andra bedömningar i skuldfrågorna än de tingsrätten gjort. Hovrätten kan alltså helt ansluta sig till vad tingsrätten anfört i dessa delar. Hovrätten finner sålunda utrett att T.H. hotat och misshandlat L.K. på det sätt och med de följder som åklagaren påstått i hovrätten. T.H. har således gjort sig skyldig till misshandel, olaga hot och övergrepp i rättssak. Som tingsrätten funnit är misshandeln och övergreppet i rättssak att bedöma som brott av normalgraden.

Vad gäller frågan om det olaga hotet ska bedömas som grovt brott eller ej gör hovrätten följande bedömning. T.H. har i samband med att han misshandlat L.K. genom att trycka en kniv mot hennes hals uttalat att han skulle skära halsen av henne. L.K. hade i skedet innan hotet uttalades blivit omkulldragen och hon låg vid tillfället ner medan T.H., vilken hon uppfattade som ”vansinnig” och påverkad av narkotika, höll fast henne med ett grepp om hennes hals. T.H. har därefter en stund senare i L.K:s lägenhet fällt yttranden av innebörden att det föremål han hade i handen - vilket får anses utrett i själva verket var en T-koppling till en teveantenn - var början till en bomb som han skulle slänga in genom L.K:s fönster. Hotet i trapphuset har - även om det haft kort varaktighet - mot bakgrund av det anförda varit av allvarlig natur medan det senare hotet i lägenheten framstår som mindre allvarligt. Vid en samlad bedömning av omständigheterna anser hovrätten emellertid att det olaga hot som T.H. gjort sig skyldig till inte bör anses falla inom den kvalificerade kategori av gärningar som ska bedömas som grovt brott. Gärningen ska således bedömas som olaga hot av normalgraden.

Den brottslighet T.H. gjort sig skyldig till har enligt hovrättens mening ett straffvärde som motsvarar fängelse fyra månader. Misshandelsbrott, olaga hot och övergrepp i rättssak av nu ifrågavarande slag anses typiskt sett vara brottslighet av sådan art att det föreligger en presumtion för att bestämma påföljden till fängelse. Utredningen rörande T.H:s personliga förhållanden visar att han sedan några år tillbaka, efter att tidigare ha missbrukat narkotika, lever under ordnade sociala förhållanden. Något övervaknings- eller kontrollbehov har inte framkommit, varför det saknas förutsättningar för skyddstillsyn. T.H. förekommer i belastningsregistret under ett antal avsnitt men dessa ligger några år tillbaka i tiden och är att hänföra till hans tidigare narkotikamissbruk och det saknas särskild anledning att anta att han kommer att återfalla i brott. De allmänna förutsättningarna för en villkorlig dom är därmed uppfyllda. En villkorlig dom, även i förening med böter, är emellertid inte en tillräckligt ingripande påföljd för de brott T.H. gjort sig skyldig till. Däremot är brottens karaktär inte sådan att en villkorlig dom framstår som utesluten om den förenas med ett sådant skärpande inslag som en föreskrift om samhällstjänst utgör. T.H. har samtyckt till att fullgöra samhällstjänst och får anses vara lämplig för sådan tjänst. På grund av det anförda bör påföljden bestämmas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Om fängelse i stället hade valts som påföljd, skulle fängelse motsvarande brottens straffvärde, fyra månader, ha dömts ut. Samhällstjänsten bör därför omfatta 120 timmar.

T.H. har medgett att utge skadestånd med 12 000 kr till L.K., varav 10 000 kr avser kränkning och 2 000 kr sveda och värk. Han har för det fall hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning i skuldfrågorna, oavsett vilken bedömning hovrätten gör i rubriceringsfrågorna, utöver medgivna 10 000 kr vitsordat ytterligare 3 000 kr för kränkning som skäligt i och för sig. Det saknas skäl att tillerkänna L.K. ersättning för kränkning med högre belopp än det av T.H. sålunda vitsordade. Om beloppet avseende sveda och värk råder inte tvist.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut i ansvarsdelen på så sätt att hovrätten dels rubricerar brottet under punkten b som olaga hot enligt 4 kap. 5 § 1 st. BrB, dels bestämmer påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst 120 timmar.

Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse 4 månader ha dömts ut.

Samhällstjänsten ska anordnas av Kriminalvården, Frivården Helsingborg.

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut i skadeståndsdelen på så sätt att hovrätten bestämmer det skadestånd som T.H. ska utge till L.K. till 15 000 kr jämte ränta.

Nämndemannen Marie Henschen var skiljaktig i ansvarsdelen och anförde följande. Mot bakgrund av att T.H. medvetet tryckt en kniv mot L.K:s hals samtidigt som han hotat att skära halsen av henne anser jag det olaga hotet är att bedöma som grovt brott. Jag ansluter mig till tingsrättens bedömningar också i fråga om brottslighetens samlade straffvärde och påföljdsbestämning. Jag vill alltså fastställa tingsrättens dom i ansvarsdelen.

Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

HD (justitieråden Dag Victor, Ann-Christine Lindeblad, referent, och Anna Skarhed) meddelade den 3 november 2008 följande dom.

Domskäl

Hovrättens dom har överklagats av riksåklagaren såvitt gäller brottsrubricering och påföljd. HD:s prövning av målet begränsas därmed genom bestämmelserna i 51 kap. 23 a § och 55 kap. 15 § RB. Det betyder att HD skall utgå från den bedömning i skuldfrågan som hovrätten har gjort i målet.

De gärningar som alltså skall ligga till grund för HD:s prövning kan sammanfattas på följande sätt. T.H. har i trapphuset till L.K:s bostad dragit henne i håret nedför en trappa, tagit ett grepp om hennes hals och tryckt en kniv mot denna, allt med de följder åklagaren påstått. Samtidigt som han tryckt kniven mot L.K:s hals har han uttalat att han skulle skära halsen av henne. T.H. har därefter i L.K:s bostad hotat henne genom att yttra att föremålet han hade i handen var en del av en bomb som han skulle slänga in i hennes lägenhet. I syfte att hindra L.K. från att göra polisanmälan har T.H. senare hotat att döda henne om hon ringde polisen.

T.H. har för detta förfarande av hovrätten dömts för misshandel, olaga hot och övergrepp i rättssak. Övergreppet i rättssak utgör en från den övriga brottsligheten avskild gärning. Detsamma får med hänsyn till omständigheterna anses gälla även det hot som T.H. yttrat i bostaden efter händelsen i trapphuset. Det har i målet inte framkommit något som skulle kunna ge anledning att rubricera dessa gärningar på annat sätt än som brott av normalgraden. Vad därefter gäller händelseförloppet i trapphuset står det klart att T.H. handlat på ett sätt som uppfyller rekvisiten för såväl misshandel som olaga hot och därigenom också gjort sig skyldig till två olika brott. Detta betyder emellertid inte med nödvändighet att han också skall dömas för två brott. Bedömningen av den frågan sammanhänger bl.a. med om det olaga hot som T.H. gjort sig skyldig till bör bedömas som grovt brott i enlighet med riksåklagarens yrkande.

I det fall att ett visst förfarande uppfyller rekvisiten för flera brott, utan att det föreligger något subsidiaritetsförhållande mellan dessa brott, får det anses föreligga en presumtion för att den tilltalade skall dömas i brottskonkurrens, dvs. för samtliga brott. I praktiken görs dock ofta avvikelser från denna presumtion. Skälen för sådana avvikelser kan vara av olika slag.

I vissa fall kan inslag i ett händelseförlopp som formellt uppfyller rekvisiten för ett brott framstå som så nära förbundet med och samtidigt så underordnat ett annat brott att det framstår som naturligt att endast döma för detta brott och betrakta den övriga brottsligheten som medbestraffad. Detta torde inte sällan vara fallet i förhållandet mellan misshandel och olaga hot. När det gäller de i detta mål aktuella händelserna i trapphuset är utan tvekan det olaga hotet det brott som framstår som mest straffvärt. Den skada på halsen som gjort att förfarandet med kniven ansetts uppfylla rekvisiten för misshandel får anses vara helt underordnad det hot som knivhanteringen i förening med det verbala hotet innefattat. Om misshandeln inte hade avsett mer än den skada som uppkommit genom kniven skulle goda skäl ha kunnat anföras för att låta det olaga hotet konsumera misshandelsbrottet, eller med andra ord betrakta detta som medbestraffat. Nu omfattar dock misshandeln i trapphuset väsentligt mer än orsakandet av denna skada, vilket gör att det framstår som uppenbart att den inte kan betraktas som så underordnad det olaga hotet att det på den grunden kan anses föreligga skäl att avvika från presumtionen för att det skall dömas för bägge brotten.

Ett annat skäl för att inte döma i brottskonkurrens trots att flera brott begåtts kan vara att ett av dem beaktas som en försvårande omständighet vid bedömningen av ett annat genom att detta bedöms som ett grovt brott. Om ett visst brott på detta sätt har beaktats vid bedömningen av ett annat kan det framstå som en form av dubbelbestraffning om det därutöver också döms särskilt för detta brott. Att viss brottslighet beaktas vid graderingen av annan brottslighet är inte ovanligt även vid sidan av s.k. lagkonkurrens med citering, där det konsumerade brottet anges i domen (t.ex. grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning). I vissa fall framgår det av i lagtext angivna exempel på vad som kan göra att ett visst brott är att bedöma som grovt, att avsikten är att annan brottslighet som begåtts vid samma tillfälle skall kunna beaktas vid bedömningen (se t.ex. 8 kap. 4 § andra stycket BrB).

Den särskilda straffbestämmelsen för grovt brott i fall av olaga hot tillkom år 1993. I lagtexten ges inga anvisningar om vilka faktorer som skall beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. I förarbetena (prop. 1992/93:141 s. 30) anfördes att svåra fall av olaga hot ibland kan utvecklas till psykisk terror och medföra svårt lidande och att det för sådan brottslighet bör kunna dömas till ett mycket strängt straff. Det konstaterades att olaga hot i stor utsträckning föranleder endast böter och det anfördes att någon anledning att se strängare på sådana fall av mer lindriga olaga hot normalt inte torde finnas. Därefter uttalades bl.a. följande (a. prop. s. 31). De brott som bör bedömas som grova är i princip de allvarligaste av de fall som redan idag föranleder fängelsestraff. För att ett olaga hot skall vara att bedöma som grovt bör således krävas att brottet i betydande grad skiljer sig från ”normala” fall av olaga hot. Faktorer som kan vara av betydelse är, förutom hotets innebörd och hur akut det framstår, om hotet riktats mot någon med särskilt skyddslös ställning eller om det är fråga om upprepade allvarliga hot. En jämförelse kan göras med konstruktionen av det grova misshandelsbrottet. I fall där gärningsmannen genom hot orsakat svårt psykiskt lidande utan att sjukdomsfall inträffat samt då gärningsmannen på annat sätt visat särskild hänsynslöshet eller råhet bör straffskalan för den grova formen användas.

Av det anförda framgår att varken lagtexten eller förarbetena ger något stöd för att annan samtidigt begången brottslighet skall beaktas vid bedömningen av om ett olaga hot skall bedömas som grovt. Den omständigheten att olaga hot indelats i två grader kan mot den bakgrunden inte i sig anses vara tillräcklig för att bryta den ovan berörda presumtionen, att det i ett fall som det nu aktuella skall dömas i brottskonkurrens. Frågan om det olaga hot som T.H. gjort sig skyldig till i trapphuset skall bedömas som grovt skall alltså bedömas utan särskilt beaktande av att T.H. samtidigt gjort sig skyldig till misshandel.

Vad som främst talar för att det olaga hotet skulle bedömas som grovt är att hotet uttryckligen avsett livet och att en kniv kommit till användning. Å andra sidan har hotet haft kort varaktighet. T.H. har avslutat sitt handlande när han genom L.K:s uttalande att hon ”skulle vara snäll” ansåg sig ha fått den ursäkt han ville ha. T.H:s agerande i trapphuset får visserligen anses ha varit hänsynslöst, men vid en helhetsbedömning finner HD att det olaga hotet, om än allvarligt, inte kan anses vara av så kvalificerat slag att det skall bedömas som grovt brott.

Hovrätten har bedömt att gärningarnas samlade straffvärde motsvarar fängelse i fyra månader. Även om hotets karaktär och att en kniv kommit till användning talar för en strängare bedömning av straffvärdet kan utredningen som den föreligger i HD inte anses tillräcklig för att frångå hovrättens bedömning. Med beaktande av T.H:s personliga förhållanden och den tid som nu förflutit sedan brotten begicks finns det inte heller tillräckliga skäl att välja annan påföljd än vad hovrätten gjort. Hovrättens domslut skall alltså fastställas.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.