NJA 2010 s. 227

E.K. förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot If Skadeförsäkring AB som framgår av tingsrättens mellandom.

Tingsrätten (tf. rådmannen Bertil Olgård) anförde i mellandom den 22 februari 2007:

Bakgrund

E.K. förvärvade den 4 mars 2003 av M.P. en personbil av märket BMW med registreringsnummer RYJ 204. E.K. blev samtidigt antecknad som ägare av bilen i Vägverkets bilregister. Den 15 augusti 2005 utsattes bilen för en brand. Vid tidpunkten för skadan hade E.K. försäkrat bilen hos If Skadeförsäkring AB (publ.) (”If”). Försäkringen omfattade vagnskada. E.K. polisanmälde händelsen och rapporterade skadan till If såsom ett försäkringsfall. Den 28 november 2005 avböjde If att utge försäkringsersättning till E.K.

Den 26 januari 2005 fastställde Stockholms tingsrätt i dom att BMW Financial Services Scandinavia AB (”BMW”) skulle anses ha bättre rätt till bilen än E.K. på grund av ett uppställt återtagandeförbehåll i ett köpeavtal mellan BMW och M.P. Sedan Svea hovrätt den 29 juni 2005 fastställt tingsrättens dom beslöt HD den 29 november 2005 att inte meddela prövningstillstånd.

E.K. var vid skadetillfället registrerad som ägare av bilen i bilregistret och han var tillika den huvudsaklige brukaren av bilen.

Tvist råder mellan parterna bland annat om E.K. var bilens verklige ägare i försäkringsavtalets mening och om någon anlagt branden i bilen med E.K:s samtycke.

Yrkanden m.m.

E.K. har yrkat att tingsrätten skall förplikta If att till honom betala 171 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 1 mars 2007 till dess betalning sker.

If har bestritt käromålet men vitsordat ett belopp om 150 000 kr som skäligt i och för sig. Vidare har If vitsordat ränteyrkandet.

Grunder

E.K. har som grund för sin talan åberopat följande. Han förvärvade bilen den 4 mars 2003 av M.P. Bilen var försäkrad hos If och försäkringen omfattade vagnskada. Bilen utsattes för skadegörelse genom brand den 15 augusti 2005. Försäkringsfall har inträffat varför If är skyldigt att utge försäkringsersättning med anledning av att bilen skadats genom brand.

If har som grund för bestridandet av käromålet åberopat att E.K. inte var bilens verklige ägare i försäkringsvillkorets mening och att försäkringen därför inte gäller och, i andra hand, att någon anlagt branden med E.K:s samtycke.

Parternas talan

If har hemställt att tingsrätten genom mellandom skall fastställa att E.K. vid skadetillfället inte var den verklige ägaren, i försäkringsvillkorets mening, av en personbil med registreringsnummer RYJ 204 och att det aktuella momentet i försäkringen avseende vagnskada därför inte gäller.

E.K. har förklarat sig ha intet att erinra mot att angivna frågor prövas i en mellandom.

E.K.

Den 15 augusti 2005, då bilen utsattes för brand, var han bilens verklige ägare. Han förvärvade bilen den 4 mars 2003 och han var då i god tro vad gäller M.P:s rätt att disponera över bilen. Även om han hade gjort en kontroll i bilregistret, hade han fått beskedet att M.P. var rätt ägare av bilen och att det inte fanns något återtagandeförbehåll registrerat. Det var först den 29 november 2005, då HD vägrade prövningstillstånd, som BMW med stöd av ett återtagandeförbehåll i ett köpeavtal mellan BMW och M.P. blev ”ägare” av bilen. E.K. var dessförinnan ägare av bilen.

Även om tingsrätten skulle finna att E.K. inte skall anses vara ägare av bilen den 15 augusti 2005, skall E.K., med tillämpning av den s.k. oklarhetsregeln, i egenskap av registrerad ägare anses som ägare av bilen i försäkringsvillkorets mening. Av trafikskadelagen framgår att försäkringsplikten skall fullgöras av fordonets ägare. If har underlåtit att informera E.K. om att han inte omfattades av försäkringen.

I sista hand skall försäkringsvillkoret, vad gäller begreppet ”verklig ägare”, jämkas med stöd av 36 § avtalslagen till att avse den registrerade ägaren av bilen. E.K:s bristande språkkunskaper, vilka är ostridiga i målet, skall beaktas vid prövningen liksom de sociala hänsyn som här gör sig påminda. Vidare råder ett missförhållande mellan parternas förmåner, om Ifs tolkning av villkoret skulle vara korrekt, och ”påföljden” är oskäligt sträng.

If

Det framgår av åberopade domar i målet att BMW var ägare av bilen och att E.K. inte var i god tro vid förvärvet av bilen. E.K. kontrollerade inte i bilregistret några uppgifter om bilen. E.K. har inte heller kontrollerat M.P:s åtkomst av bilen. Det förhållandet att M.P. - och därefter E.K. - var registrerade i bilregister som ägare av bilen saknar betydelse vid tilllämpning av försäkringsvillkoret. BMW har varit den verklige ägaren av bilen alltsedan E.K. förvärvade den och inte först från den dag en lagakraftvunnen dom förelåg i frågan. Försäkringsvillkoret är inte oklart utan tvärtom mycket tydligt vad gäller äganderätten. Det är ett standardvillkor inom försäkringsbranschen och något skäl att jämka villkoret finns inte.

Domskäl

Tvisten rör innebörden av uttrycket ”verklig ägare” i det försäkringsvillkor som, såvitt nu är av intresse, lyder: ”Försäkringen avser försäkringstagarens intresse. Försäkringen gäller endast om försäkringstagaren är bilens verklige ägare och huvudsaklige brukare.”

Det är ostridigt i målet att E.K. förvärvade bilen av M.P., att E.K. före köpet av bilen inte kontrollerade några uppgifter i bilregistret och att E.K. inte heller på annat sätt kontrollerade M.P:s åtkomst av bilen. Det är vidare ostridigt att bilen vid tiden för E.K:s förvärv inte var slutbetald och att bilen vid tidpunkten för skadan var behäftad med ett återtagandeförbehåll för BMW. Det är slutligen ostridigt att E.K. var bilens huvudsaklige brukare.

Fråga är inledningsvis huruvida E.K. kan anses ha varit i god tro beträffande M.P:s rätt att förfoga över bilen. Enligt 3 § lagen (1985:796) om godtrosförvärv av lösöre i dess lydelse från den 1 januari 1999 skall en förvärvare anses vara i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Av förarbetena till lagen framgår att den som köper motorfordon av en privatperson anses ha en långtgående plikt att undersöka om överlåtaren har rätt att förfoga över fordonet. Vidare anges att det i regel krävs att köparen har tagit reda på om säljaren är upptagen i bilregistret som ägare till fordonet och att köparen genom granskning av säljarens förvärvshandlingar eller genom kontakt med den som överlåtit fordonet till säljaren förvissat sig om att fordonet inte är behäftat med förbehåll om återtaganderätt. (Prop. 1985/86:123 s. 21.)

Det förhållandet att E.K. inte ens försökt att ta reda på om M.P. var upptagen i bilregistret som ägare till bilen - även om E.K. vid en sådan kontroll skulle ha fått beskedet att M.P. var registrerad som ägare till bilen - samt det förhållandet att E.K. inte heller kontrollerat M.P:s förvärvshandlingar eller på annat sätt förvissat sig om bilen inte var behäftad med förbehåll om återtaganderätt, medför att E.K. inte kan anses ha varit i god tro vid förvärvet. E.K. skall därmed anses ha känt till att bilen var behäftad med ett förbehåll om återtaganderätt för BMW.

Återtagandeförbehållet innebar att BMW, intill dess bilen var slutligt betald, haft separationsrätt till bilen, vilket i sin tur innebar att E.K. inte haft rätt att avyttra bilen. På grund härav kan E.K. inte anses som den verklige ägaren av bilen i försäkringsvillkorets mening.

Vad gäller E.K:s invändning att han vid tidpunkten för skadan var registrerad som ägare till bilen i bilregistret och att han därför, med tilllämpning av den s.k. oklarhetsregeln, bör anses som den verklige ägaren av bilen i försäkringsvillkorets mening, konstaterar tingsrätten först att någon prövning av äganderättsfrågan inte sker i samband med registrering av ett ägarbyte i bilregistret.

Uttrycket ”verklig ägare” medger i och för sig, särskilt med beaktande av innehållet i 2 § trafikskadelagen, att uttrycket tolkas i enlighet med vad såväl E.K. som If gjort gällande. Vid tolkningen av ett försäkringsvillkor har man emellertid att ta hänsyn till, utöver ordalydelsen, klausulens syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering, anslutning till lagens uttryckssätt, gängse praxis osv. Med beaktande särskilt av villkorets ordalydelse och syfte samt då If obestritt uppgett att villkoret utgör ett standardvillkor i branschen bör den tolkning som If hävdat ges företräde.

Vad slutligen gäller E.K:s invändning att begreppet ”verklig ägare” i försäkringsvillkoret skall jämkas med stöd av 36 § avtalslagen till att avse den registrerade ägaren av bilen har E.K., som skäl för en jämkning av villkoret, åberopat bristande språkkunskaper och sociala hänsyn som gör sig påminda i anslutning därtill. Vidare har E.K. åberopat att det råder ett missförhållande mellan parternas förmåner på så sätt att E.K. inte får det försäkringsskydd han kan göra anspråk på för den försäkringspremie han erlagt. Vad E.K. åberopat till stöd för sin invändning att försäkringsvillkoret skall jämkas medför inte att tingsrätten finner att villkoret kan anses vara oskäligt enligt 36 § avtalslagen.

Ifs yrkande i mellandomsfrågan skall således vinna bifall.

E.K. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle, med ändring av tingsrättens dom, avslå Ifs yrkande i mellandomsfrågan.

If bestred ändring.

E.K. överklagade och yrkade att HD skulle, med ändring av hovrättens dom, bifalla hans i hovrätten förda talan.

If bestred ändring.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande frågan om E.K., under förutsättning att han inte varit i god tro vid förvärvet, ändock var att anse som ägare av bilen i försäkringsvillkorens mening. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

Sveriges Försäkringsförbund avgav yttrande i målet.

Betänkande