NJA 2011 s. 10

Om det vid två eller flera tingsrätter eller vid två eller flera hovrätter handläggs mål mellan vilka det råder något sådant samband som avses i 14 kap. 1-6 §§ RB, får enligt 7 a § HD efter ansökan av part eller anmälan av tingsrätt eller hovrätt förordna att målen ska förenas i en rättegång vid en av domstolarna, om detta har väsentliga fördelar för handläggningen av målen och det inte innebär betydande olägenhet för någon part.

Syftet med bestämmelsen är att åstadkomma en effektiv handläggning (se SOU 1982:26 s. 190 ff.). I linje med det bör en domstol anmäla en fråga om förening av mål till HD först efter en egen bedömning av lämpligheten av att målen förenas. En sådan bedömning kan föranleda ett behov av kontakt med den eller de andra domstolar som skulle beröras av en förening. I anmälan bör domstolen redovisa grunderna för sin bedömning.

Kalmar tingsrätt har anmält frågan om förening utan att ha redovisat någon egen bedömning. Frågan kan i förevarande fall bedömas trots detta, och trots att yttranden inte inhämtats från de berörda domstolarna (jfr HD:s avgörande den 25 oktober 2010 i mål Ö 2146-10 (NJA 2010 N 43).

Om en motfordran åberopas till kvittning mot en huvudfordran men fordringarna handläggs i olika mål, finns det mellan målen ett sådant samband som avses i 14 kap. 7 a § RB. Vidare är vid den lämplighets- och olägenhetsprövning som ska göras enligt bestämmelsen kvittarens kvittningsintresse i regel tillräckligt för att målen ska förenas. Det följer av grunderna för bestämmelsen i 17 kap. 4 § andra meningen RB, som innebär att när en part gjort gällande kvittning dom över huvudfordringen och motfordringen ska ges i ett sammanhang.

Att huvudfordringsborgenären bestrider att kvittningsförutsättningar föreligger saknar i princip betydelse för frågan om förening. En förutsättning för förening av målen är dock att handläggningen i den rättegång i vilken målen skulle förenas tillåter att en fråga om kvittning förs in i målet (märk bl.a. bestämmelserna i 42 kap. 15 och 15 a §§ RB).

Det anspråk som P.J. gör gällande vid Kalmar tingsrätt utgör en lönefordran enligt lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt (kvittningslagen). Det gäller också den del av anspråket som avser allmänt skadestånd enligt semesterlagen (se Tore Sigeman, Kvittningslagen, 1972, s. 68). En förening i enlighet med Kalmar tingsrätts anmälan aktualiserar därför frågan om betydelsen av bestämmelsen i 9 § andra stycket kvittningslagen. Av den bestämmelsen, som gäller framför 17 kap. 4 § andra meningen RB (se NJA 2009 s. 230), framgår att ett mål om en lönefordran får avgöras utan att en kvittningsinvändning eller ett genkäromål om en motfordran prövas, om en sådan prövning skulle oskäligt uppehålla prövningen av lönefordringen.

Bestämmelsen i 9 § andra stycket kvittningslagen ska ses i ljuset av 3 § samma lag. Enligt den bestämmelsen gäller att en arbetsgivare får tvångskvitta mot en lönefordran endast med en klar och förfallen motfordran som uppkommit i samband med anställningen och som antingen grundas på ett avtal enligt vilket motfordringen får kvittas mot lönefordringen eller avser ersättning för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i tjänsten. Bestämmelsen är tillämplig också vid kvittning i rättegång (se prop. 1970:94 s. 48 f.), men det är tillräckligt att kvittningsförutsättningarna föreligger när dom ges över lönefordringen (se Tore Sigeman, a.a. s. 291).

I en rättegång om en lönefordran får alltså arbetsgivarens yrkande om kvittning bifallas endast om det när domen meddelas är utrett att kvittningsförutsättningar enligt 3 § kvittningslagen är för handen. Om det när tvisten rörande lönefordringen är beredd för avgörande är oklart huruvida motfordringen föreligger eller är kvittningsduglig, får av 9 § andra stycket anses följa, att redan vid förhållandevis begränsade kvarstående utredningsbehov avseende motfordringen dom ska ges särskilt över lönefordringen. På motsvarande sätt får förberedelsen avseende lönefordringen uppehållas i endast mycket begränsad utsträckning av de utredningsbehov som kan föreligga beträffande motfordringen och dess kvittningsduglighet. (Se bl.a. AD 1994:151, 1994:152 och 1995:154.)

Mot bakgrund av det anförda bör en sådan förening av mål som HD nu har att ta ställning till ske endast när det framstår som sannolikt att bestämmelsen i kvittningslagen inte skulle hindra en prövning av kvittningspåståendet (jfr 2009 års fall). En förening av målen tjänar typiskt sett inte något meningsfullt syfte om en särskild dom ändå ska ges över lönefordringen. Till det kommer att en förening i sig riskerar att fördröja handläggningen av den fordringen.

Sådant detta ärende nu föreligger i HD framstår det inte som sannolikt att 9 § andra stycket kvittningslagen skulle tillåta en sammanhållen prövning av lönefordringen och Skandinavisk Beslagskompanis kvittningspåstående. Förutsättningar för en förening av målen föreligger därför inte för närvarande.