NJA 2013 s. 1055

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Jens Wieslander) anförde följande i dom den 17 november 2011.

Bakgrund

Den 21 mars 2006 omhändertogs E.H. (då med namnet P.E.) av polismyndigheten i Västmanlands län med stöd av lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer. I samband med omhändertagandet uppkom misstanke om att E.H. hade gjort sig skyldig till bl.a. misshandel. Vid omhändertagandet framkom också att E.H:s minderårige son befann sig ensam i hemmet. Efter att en polispatrull besökt sonen i hemmet upprättade polismyndigheten en rapport till socialnämnden med stöd av 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Med anledning av rapporten fattade socialnämnden beslut om omedelbart omhändertagande av E.H:s son och ytterligare ett av E.H:s barn som inte befann sig i bostaden. Beslutet fastställdes av länsrätten. Vid den efterföljande prövningen av socialnämndens ansökan om vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) lämnades ansökan utan bifall av länsrätt och sedermera kammarrätt. Det omedelbara omhändertagandet enligt LVU upphörde dock först samma dag som dagen för kammarrättens dom, dvs. den 25 juli 2006.

Den rapport som polismyndigheten sände till socialnämnden i mars 2006 innehöll bl.a. följande skrivning: ”2006-03-21 omhändertogs P.E. med stöd av LOB då han var berusad/aggressiv och hade gjort sig skyldig till Misshandel (sic), m.m. mot taxichaufför.” I juli 2006 åtalades E.H. vid Västmanlands tingsrätt för bl.a. våld mot tjänsteman. Denna del av åtalet ogillades genom en dom den 12 maj 2009.

Frågan i målet är om staten genom Rikspolisstyrelsen, på grund av det ovan återgivna uttalandet om E.H:s skuld, är skadeståndsskyldig mot honom på grund av brott mot artikel 6.2 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

- - -

Yrkanden och inställning

E.H. har yrkat att tingsrätten förpliktar staten genom Rikspolisstyrelsen att till honom utge 100 000 kr såsom ideellt skadestånd jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen (1975:635) från den 8 februari 2010 till dess full betalning sker.

Staten genom Rikspolisstyrelsen har bestritt yrkandet. Som skäligt belopp i och för sig för ideell skada har 25 000 kr vitsordats. Ränteyrkandet har vitsordats som skäligt i och för sig.

Vardera part har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Grunder

E.H.

E.H. har i den aktuella polisrapporten utpekats som skyldig till ett våldsbrott, trots att detta inte var lagligen fastställt av domstol. Polisen har därigenom föregripit en domstolsprövning. Ett sådant utpekande står i strid med den s.k. oskuldspresumtionen i artikel 6.2 Europakonventionen.

E.H. är berättigad till skadestånd oavsett om den svenska skadeståndslagen är tillämplig eller inte. Brott mot Europakonventionen kompenseras i det inhemska systemet även utan särskilt lagstöd i den mån det behövs för att Sverige ska uppfylla sina förpliktelser enligt konventionen.

Staten genom Rikspolisstyrelsen är i egenskap av principal skyldig att ersätta E.H. med det ideella skadestånd som han är berättigad till med stöd av artikel 6.2 Europakonventionen.

I andra hand görs gällande att den aktuella polisrapporten utgör en kränkning av E.H:s rättigheter enligt Europakonventionens artikel 6.2 i kombination med artikel 8 då hans personliga integritet har kränkts.

Utpekandet och översändandet av rapporten har varit en bidragande orsak till de umgängesinskränkningar som E.H. och dennes son utsattes för med anledning av socialnämndens omhändertagande av sonen. Detta utgör försvårande omständigheter som har inneburit ett stort lidande för E.H. och som måste avspegla sig på den ideella skadans storlek.

Staten genom Rikspolisstyrelsen

Det utpekande som skett av E.H. i polisrapporten till socialnämnden har inte inneburit någon kränkning av E.H:s rättigheter enligt artikel 6.2 Europakonventionen (den s.k. oskuldspresumtionen). För att artikel 6.2 i Europakonventionen ska vara tillämplig krävs det att det är fråga om ett straffrättsligt förfarande. Staten ifrågasätter inte att artikel 6.2 i Europakonventionen i och för sig har varit tillämplig eftersom uttalandet har gjorts sedan förundersökning inletts.

Vidare har E.H:s rättigheter enligt artikel 6.2 Europakonventionen upprätthållits vad gäller det straffrättsliga förfarandet. Det finns inte något som talar för att den aktuella polisrapporten förts vidare till förundersökningen och den har inte heller tagits upp i åklagarens stämningsansökan. Det har således inte funnits någon risk för att utpekandet av E.H. i polisrapporten äventyrat hans rätt till en rättvis rättegång.

Formuleringen i polisrapporten har inte utgjort någon överträdelse av E.H:s rättigheter enligt artikel 8 Europakonventionen.

Formuleringen i polisrapporten har inte haft något orsakssamband med de inskränkningar som E.H. sedan har drabbats av i sitt umgänge med sin son.

Det finns därför inte skäl att höja en eventuell ersättning för ideell skada utöver det vitsordade beloppet.

Parternas utveckling av talan

- - -

Domskäl

Målet har med stöd av 42 kap. 20 § RB avgjorts efter huvudförhandling i förenklad form. Parterna har inte åberopat någon bevisning.

Omfattningen av tingsrättens prövning

Artikel 6.2 i Europakonventionen stadgar att var och en som har blivit anklagad för brott ska betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts (den s.k. oskuldspresumtionen). Europakonventionen har inkorporerats i svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och är därmed direkt tillämplig här i landet. Enligt numera etablerad rättspraxis kan svensk domstol pröva yrkande om skadestånd som grundar sig enbart på överträdelse av Europakonventionens bestämmelser (se NJA 2005 s. 462). E.H. har frånfallit den tidigare i målet åberopade grunden för talan om att staten är skadeståndsskyldig enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen på grund av brott. Därmed ska tingsrätten endast pröva om staten är skadeståndsskyldig på den grunden att det har skett en kränkning av Europakonventionen. Om tingsrätten finner att så är fallet, har tingsrätten att pröva yrkandet om ersättning för ideell skada.

Har det skett en kränkning av artikel 6.2?

Sakomständigheterna i målet är i huvudsak ostridiga. Det är därmed klarlagt att polismyndigheten, efter ett ingripande mot E.H. och efter vissa iakttagelser i hans hem, upprättade en rapport till socialnämnden enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen. I rapporten angav polismyndigheten att E.H., i den del som nu är relevant, hade gjort sig skyldig till misshandel vid viss angiven tidpunkt. Det uttalandet skedde trots att frågan om hans skuld ännu inte hade prövats genom dom eller annat beslut. Polisrapporten föranledde socialnämnden att fatta beslut om omedelbart omhändertagande av E.H:s barn. Frågan är då om det nu beskrivna förfarandet innebär att en kränkning av E.H:s rättigheter enligt Europakonventionens artikel 6.2 har skett.

En första förutsättning för artikelns tillämplighet är att den påstådda överträdelsen har skett inom ramen för ett förfarande om anklagelse för brott. Enligt Europadomstolens praxis krävs inte att åtal har väckts; ett gripande som sker på ett tidigt stadium som en del av en inledd förundersökning räcker för att åtgärder i samband med detta ska omfattas av artikeln (se Europadomstolens dom den 10 februari 1995 i målet Allenet de Ribemont mot Frankrike). Uttalandet i den nu aktuella polisrapporten skedde efter det att E.H. hade omhändertagits och misstanke om brott förelåg mot honom. Uttalandet tillkom därmed enligt tingsrättens mening i ett sådant förfarande som i och för sig omfattas av artikel 6.2. Den bedömningen påverkas inte av att den rapport som uttalandet ingått i senare kom att ligga till grund för en administrativ process utan omedelbart samband med förundersökningen.

Det krävs inte att en åtgärd som innebär att oskuldspresumtionen bryts vidtas av någon som är direkt inblandad i det förfarande som omfattar brottsanklagelsen (se den ovan anförda domen Allenet de Ribemont mot Frankrike). Att den polisman som gjort uttalandet och översänt rapporten till socialnämnden inte därefter har deltagit i brottsutredningen mot E.H. saknar därför betydelse.

Med hänsyn till vad som nu sagts måste Europakonventionens artikel 6.2 därmed anses vara tillämplig i och för sig på uttalandet i polisrapporten. Tingsrätten konstaterar att uttalandet innebär att E.H. av den rapporterande polismannen har betraktats, och angetts, som skyldig för ett brott han inte hade dömts för. Uttalandet har föregripit den rättsliga prövningen och står därmed i sig i strid med oskuldspresumtionen. Staten har gjort gällande att förfarandet ändå inte ska anses utgöra en kränkning, eftersom E.H:s rättigheter trots allt har upprätthållits i det straffrättsliga förfarandet och hans rätt till en rättvis rättegång därmed inte har äventyrats.

Det är riktigt som staten har anfört att artikel 6.2 utgör en del av det skydd för en rättvis rättegång som den enskilde åtnjuter enligt artikel 6 (se bl.a. Europadomstolens dom den 26 mars 2002 i målet Butkeviˇcius mot Litauen). Den fråga som därför måste bedömas är om en överträdelse av oskuldspresumtionen också har inneburit att rätten till en rättvis rättegång har kränkts. Det innebär visserligen att vissa konstaterade överträdelser av artikel 6.2 skulle kunna anses vara sådana att kränkning ändå inte föreligger. Europadomstolen har dock i den ovan nämnda domen i målet Allenet de Ribemont mot Frankrike understrukit att Europakonventionen, däribland artikel 6.2, måste tolkas så att de rättigheter som garanteras av konventionen är effektiva i praktiken och inte teoretiska och illusoriska. I det nu nämnda målet fann Europadomstolen att ett uttalande om skuld inför allmänheten utgjort en kränkning, trots att domstolarna inte kunde anses bundna av uttalandet och den misstänkte senare frikändes.

Mot den bakgrunden gör tingsrätten följande bedömning. Skyddet mot att betraktas som oskyldig till dess att skulden lagligen fastställts måste anses ha ett omfång som går utöver den direkta påverkan en överträdelse kan tänkas ha på det rent straffrättsliga förfarandet. Det bör innebära t.ex. att den misstänkte inte ska behöva tåla att inför allmänheten framställas som skyldig, med de konsekvenser i annat sammanhang som detta kan medföra, även om det i ett senare skede meddelas en friande dom. Det finns i och för sig inget stöd för att uttalandet om E.H:s skuld i rapporten till socialnämnden har kommit att påverka förundersökningen eller den efterföljande domstolsprövningen när det gäller misstankarna om misshandel, eller att uttalandet för den delen skulle ha kommit till allmänhetens kännedom. Uttalandet har dock inneburit att han på ett tidigt stadium har utmålats som skyldig till brott inför en myndighet, på ett sätt som i vart fall har riskerat att få konsekvenser för honom vid myndighetens handläggning av ett ärende som måste anses ha haft stor betydelse för honom och hans familj. Uttalandet är därför enligt tingsrättens mening fullt jämförbart med sådana uttalanden som har getts spridning till allmänheten. Tingsrätten finner därför att statens åtgärd har inneburit en kränkning av Europakonventionens artikel 6.2.

Ersättning för ideell skada

Vid denna utgång har tingsrätten att pröva om staten ska utge ersättning för kränkningen. E.H. har yrkat ersättning för ideell skada. Frågan om sådan skada ska anses ersättningsgill i fall av överträdelser av Europakonventionen bör bedömas skönsmässigt, baserat på förhärskande etiska och sociala värderingar. I första hand bör domstolen se till vilken kränkning som typiskt sett kan anses ha uppkommit genom angreppet. Ersättningen avser att kompensera känslor som den kränkande behandlingen har framkallat hos den skadelidande, såsom rädsla, förnedring, skam eller liknande, som inte tar sig sådana medicinska uttryck att det föreligger en personskada, se NJA 2007 s. 584 och prop. 2000/01:68 s. 48 och 51 f. Som HD har uttalat i det nu nämnda rättsfallet bör hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen av en rättighet enligt Europakonventionen är. Om överträdelsen är obetydlig, kan det vara tillräckligt att döma ut ett symboliskt skadestånd eller inget skadestånd alls.

Parterna är inte överens om huruvida det aktuella uttalandet i och för sig har orsakat omhändertagandet av E.H:s barn. Utredningen i målet ger inte heller stöd för att ett sådant orsakssamband föreligger. Oavsett om så varit fallet eller inte, kan det dock konstateras att uttalandet har tillkommit i ett sammanhang där det för E.H. måste anses ha framstått som betydelsefullt på ett avgörande sätt för processen i förvaltningsdomstolarna. Detta har i sig varit ägnat att orsaka frustration och oro på en sådan nivå att E.H. bör tillerkännas ideellt skadestånd.

Vid bedömningen av skadeståndets storlek i fall av överträdelse av Europakonventionen bör nivån enligt vad HD har uttalat inte fjärma sig alltför mycket från de ersättningsnivåer som gäller när skadestånd döms ut enligt skadeståndslagen i jämförbara fall (se NJA 2007 s. 584, jfr NJA 2007 s. 295). Nivåerna ska dock generellt sett vara förenliga med Europadomstolens praxis. Även om den kränkning som E.H. har utsatts för i och för sig är sådan att den når upp till ersättningsgill nivå, måste vid bedömningen av ersättningens storlek beaktas att det brott E.H. påståtts ha gjort sig skyldig till varit av inte alltför allvarlig karaktär och att upplysningen inte har fått spridning utanför förfarandet i förvaltningsdomstolarna. Med hänsyn till vad som nu anförts anser tingsrätten att E.H:s ersättning för ideell skada inte skäligen kan överstiga det av staten vitsordade beloppet, dvs. 25 000 kr.

Domslut

Domslut

Staten genom Rikspolisstyrelsen förpliktas att till E.H. betala 25 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 4 och 6 §§räntelagen (1975:635) från den 8 februari 2010 till dess full betalning sker.

- - -

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, f.d. hovrättsrådet Christine Möller och tf. hovrättsassessorn David Harrby, referent) anförde följande i dom den 16 juni 2012.

Hovrättens domskäl

Bakgrund

Parterna är i målet ense om att uttalandet i rapporten dels stred mot oskuldspresumtionen, dels får anses ha haft en anknytning till ett pågående straffrättsligt förfarande och att uttalandet som sådant därför faller inom ramen för tilllämpningsområdet för artikel 6.2 i Europakonventionen. Om hovrätten skulle anse att E.H. utsatts för en kränkning har staten vitsordat att E.H. kan tillerkännas ersättning för ideell skada.

I rapporten som polismyndigheten sände till socialnämnden framgick bland annat att E.H. omhändertogs med stöd av lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. då han var berusad/aggressiv och hade gjort sig skyldig till misshandel m.m. mot en taxichaufför, att E.H. uppgav att han hade en magsjuk son på nio år hemma, att sonen hade spytt ned hela toaletten/golvet, att sonen inte kunde ange hur länge fadern varit borta, att det i lägenheten rådde oordning och att sonen låg på en madrass på golvet.

Den huvudsakliga frågeställningen i målet är om uttalandet i rapporten att E.H. gjort sig skyldig till misshandel har inneburit en kränkning av E.H:s rätt enligt artikel 6.2 i Europakonventionen att betraktas som oskyldig (den s.k. oskuldspresumtionen).

Konventionsrättsliga utgångspunkter

I artikel 6.2 stadgas att var och en som blivit anklagad för brott ska betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts. Artikeln har ett nära samband med den allmänna skyddade rätten till en rättvis rättegång, artikel 6.1. Båda artiklarna har gett upphov till omfattande praxis från Europadomstolen där ett flertal avgöranden behandlar frågan om kränkning enligt båda artiklarna. Ordalydelsen av artikel 6.2 ger inte något svar på vad som anses utgöra en överträdelse av artikeln. Ledning får istället sökas i Europadomstolens praxis. HD har i flera avgöranden uttalat att det måste betraktas som en naturlig utgångspunkt att vid prövningen av anspråk på skadestånd på grund av brott mot Europakonventionen ta hänsyn till Europadomstolens praxis, låt vara att det inte finns någon på konventionen grundad skyldighet att exakt följa denna (se bl.a. NJA 2005 s. 462 och 2007 s. 295).

I detta mål är fråga om ett uttalande av en enskild polisinspektör som inte var involverad i domstolsförfarandet. Parterna har hänvisat till ett stort antal avgöranden från Europadomstolen. Tre av dessa berör tilllämpningen av artikel 6.2. utanför domstolsförfaranden; nämligen Allenet de Ribemont v. France, no 15175/89, judgment of 10 February 1995 [Allenet de Ribemont], Butkeviˇcius v. Lithuania, no. 48297/99, judgment of 26 March 2002 [Butkeviˇcius] och Huseyn and others v. Azerbaijan, no 35485/05, 45553/05, 35680/05 och 36085/05, judgment of 26 July 2011 [Huseyn and others].

I samtliga avgöranden rör det sig om högt uppsatta offentliga tjänstemän som till TV respektive press - under pågående brottsutredning - gjort uttalanden där klagandena utpekats som brottsliga. Europadomstolen har funnit att tjänstemännens respektive uttalanden har medfört att det skett en överträdelse och kränkning av artikel 6.2 på grund av att det i samtliga fall har varit fråga om offentliga tjänstemän (”public officials”) som fått allmänheten att tro på klagandenas skuld (”encouraged the public to believe”) och att detta har föregått den reella juridiska instansens avgörande (”prejudged the assessment of the facts by the compentent judicial authority”).

Bedömningen i detta fall

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att skyddet mot att betraktas som oskyldig till dess skulden lagligen fastställts måste anses ha ett omfång som går utöver den direkta påverkan en överträdelse kan tänkas ha på det rent straffrättsliga förfarandet och att det bör innebära att den misstänkte t.ex. inte ska behöva tåla att inför allmänheten framställas som skyldig med de konsekvenser i annat sammanhang som detta kan medföra, även om det i ett senare skede meddelas en friande dom. Detta följer av Allenet de Ribemont, Butkeviˇcius och Huseyn and others. I likhet med tingsrätten anser hovrätten att det i målet inte finns något som visar att uttalandet i rapporten faktiskt har kommit till allmänhetens kännedom. Frågan är då om polisinspektörens uttalande, såsom tingsrätten ansett, är jämförbart med sådana uttalanden som har getts spridning till allmänheten.

Uttalandet gjordes i en anmälan enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) från polismyndigheten till socialnämnden. Av denna bestämmelse jämförd med 3 § polislagen (1984:387) följer en skyldighet för alla anställda vid polismyndigheten att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Av förarbetena till 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (se prop. 1979/80:1 s. 537) framgår att anmälan skall göras till socialnämnden om något gör att nämnden behöver ingripa till underårigs skydd. Med detta avses alla de fall då det kan antas att brister i omsorgen om en underårig eller något annat förhållande i hemmet medför fara för den underåriges hälsa eller utveckling och det kan finnas anledning för socialnämnden att bevaka den unges intressen, i sista hand med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. I ett beslut den 21 oktober 2009 (dnr 4981-2008) har JO kritiserat en polis som försummade att göra en anmälan till socialnämnden när en förälder som bodde tillsammans med två minderåriga barn hade frihetsberövats med anledning av misstankar om brott. Det fanns alltså i nu aktuellt fall en lagstadgad skyldighet för polisinspektören i egenskap av anställd vid polismyndigheten att omgående rapportera händelsen till socialnämnden.

Hovrätten anser mot bakgrund av HD:s praxis som redovisats ovan att viss försiktighet är påkallad vid tolkning av Europadomstolens praxis. Vad som utgör en överträdelse av en viss artikel i Europakonventionen bör därför inte utvidgas utan övertygande stöd i Europadomstolens praxis.

Med hänsyn till att det i Europadomstolens domar Allenet de Ribemont, Butkeviˇcius och Huseyn and others var fråga om uttalanden vid presskonferenser eller direkt till pressen som fått spridning till allmänheten genom media medan det i detta fall är fråga om ett uttalande i en rapport mellan myndigheter som inte har kommit till allmänhetens kännedom anser hovrätten till skillnad från tingsrätten att uttalandena inte är jämförbara. Det har således inte varit fråga om ett sådant uttalande som uppmanat allmänheten att tro att E.H. var skyldig till brott. E.H:s talan med stöd av artikel 6.2 i Europakonventionen kan därför inte vinna bifall.

E.H. har inte åberopat några omständigheter till stöd för att hans rättigheter har kränkts enligt artikel 8. Han har inte heller ens påstått att uttalandet delgetts tredje man (jfr Mikolajová v. Slovakia, no 4479/03, judgment of 18 January 2011 p. 56-57). Hans talan kan därför inte heller på denna grund vinna bifall.

Sammanfattningsvis anser hovrätten att statens åtgärd inte har inneburit en överträdelse av artiklarna 6.2. eller 8 i Europakonventionen.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom ogillade hovrätten E.H:s talan.

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ann-Christine Lindeblad, Lena Moore, Ingemar Persson, referent, och Lars Edlund) meddelade den 10 december 2013 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

”2006-03-21, kl 23.30 omhändertogs P.E. med stöd av LOB då han var berusad/aggressiv och hade gjort sig skyldig till Misshandel, mm mot en taxichaufför.”

Frågan i målet

Rättsliga utgångspunkter

Förhållandet mellan artikel 6.2 och artikel 8 samt Europadomstolens praxis av betydelse i målet

Utgångspunkter för prövningen

Bedömningen i detta fall

I rapporten anges att E.H. har ”gjort sig skyldig till Misshandel, mm mot en taxichaufför” trots att skuldfrågan ännu inte hade prövats av domstol. Syftet med rapporten motiverar inte utpekandet; i rapporten borde ha angetts att det var fråga om misstanke om brott.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.