NJA 2015 s. 298

Vattenområdet vid AMF 1 i Berga är klassat som skyddsobjekt enligt skyddslagen (2010:305). I området råder även fotograferingsförbud. I samband med att militärpolis i oktober 2014 iakttog en mindre båt innanför skyddsobjektsgränsen för det aktuella vattenområdet, noterades att en person fotograferade in mot skyddsobjektet. Militärpolisen bordade båten och tog kamerans minneskort i beslag. Beslaget fastställdes av åklagare, som inledde förundersökning om brott mot skyddslagen. Minneskortet visade sig tillhöra en fotograf på Dagens Nyheter. Sedan tingsrätten på talan av Dagens Nyheter hävt beslaget, överklagade åklagaren beslutet och yrkade, även interimistiskt, att hovrätten skulle förordna om beslag av minneskortet. Hovrätten förordnade interimistiskt att minneskortet skulle tas i beslag och har i det till HD överklagade beslutet funnit att beslaget ska bestå.

Dagens Nyheter har överklagat hovrättens beslut och anfört att det beslagtagna minneskortet tillhör Dagens Nyheter och innehåller bilder som var avsedda för publicering i tryckt skrift och på Dagens Nyheters webbplats och att den aktuella fotograferingen är ett sådant anskaffande som omfattas av skyddet i yttrandefrihetsgrundlagarna.

Frågan i ärendet är om yttrandefrihetsgrundlagarnas bestämmelser om anskaffarfrihet och censurförbud innebär hinder mot det aktuella ingripandet enligt skyddslagen.

I 1 kap. 3 § TF uttrycks den för tryckfriheten grundläggande exklusivitetsprincipen. Ingen får åtalas eller dömas för missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri i annat fall än som anges i förordningen. Dessa fall, de s.k. tryckfrihetsbrotten, räknas uttömmande upp i 7 kap. TF. Vissa undantagsfall anges också i 1 kap. 9 § TF. Motsvarande bestämmelser, liksom övriga nedan redovisade regler i tryckfrihetsförordningen, finns i yttrandefrihetsgrundlagen.

Av 1 kap. 1 § fjärde stycket TF framgår att det står envar fritt att anskaffa uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift eller för att lämna dem vidare för publicering. Undantag finns dock och av 7 kap. 3 § andra stycket TF framgår att straffansvar enligt vanlig lag gäller för den som anskaffar uppgift eller underrättelse i publiceringssyfte och därigenom gör sig skyldig till brott som anges i 7 kap. 3 § första stycket 1, vilket innefattar vissa brott mot rikets säkerhet enligt 19 kap. BrB och brott mot tystnadsplikten enligt 20 kap. 3 § BrB. Enligt 1 kap. 9 § TF gäller vad i lag är stadgat om ansvar och ersättningsskyldighet som avser det sätt på vilket en uppgift eller en underrättelse har anskaffats. I lagförarbetena nämns som exempel brott mot post- eller telehemligheten, intrång i förvar, olovlig avlyssning, egenmäktigt förfarande, hemfridsbrott, olaga tvång samt mutbrott som begås i syfte att anskaffa information (se prop. 1975/76:204 s. 131 och 162). Brottet dataintrång har också ansetts kunna läggas till bland exemplen (se lagrådets yttrande över en inom lagutskottet upprättad promemoria om skyddet för företagshemligheter, 1989/90: LU 37 s. 110).

Enligt 1 kap. 2 § TF gäller ett ovillkorligt censurförbud. Med censur avses i nu aktuellt hänseende förhandskontroll av tryckta skrifter eller andra framställningar i syfte att godkänna eller förbjuda publicering. Censurförbudet är riktat mot det allmänna och gäller inte för enskilda. Förutom rena censuråtgärder ingår i censurförbudet även sådana publiceringshinder som försvårar möjligheterna att nå ut med en framställning (1 kap. 2 § andra stycket). Bestämmelsen är enligt ordalydelsen begränsad till hinder som uppställs på grund av en framställnings kända eller förväntade innehåll. Ordningsskäl får åberopas till stöd för ett publiceringshinder om de gäller generellt (se Hans-Gunnar Axberger, Tryckfrihetens gränser, 1984, s. 74 ff.).

I 2 kap. 1 § RF sägs att var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad frihet att meddela upplysningar (yttrandefrihet) och frihet att inhämta upplysningar (informationsfrihet). Dessa friheter får begränsas på de grunder och i den ordning som anges i 20, 21 och 23 §§ samma kapitel. Begränsning kan således ske genom lag med hänsyn till bl.a. allmän ordning och säkerhet samt förebyggandet och beivrandet av brott. En sådan begränsning måste dock vara godtagbar i ett demokratiskt samhälle och får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. En motsvarande reglering finns i artikel 10 i Europakonventionen.

Lagrådet har vid några tillfällen haft anledning att erinra om bestämmelserna i yttrandefrihetslagarna om bl.a. anskaffarfriheten (förutom tidigare anförda lagrådsyttrande över lagutskottets promemoria om skyddet för företagshemligheter, 1989/90: LU 37, se även lagrådets yttrande den 20 december 2012 över lagrådsremissen om kränkande fotografering, prop. 2012/13:69).

Justitieombudsmannen (JO) meddelade beslut i december 1984 i klagoärenden som rörde ingripanden av polis och militär enligt 1940 års skyddslag mot företrädare för massmedierna i samband med ubåtsspaning i Karlskrona skärgård (JO:s beslut 1984-12-14, Dnr 759-1984 och 1029-1984). JO konstaterade inledningsvis att censurförbudet inte utgjorde något hinder mot de i ärendena aktuella beslagen av film och videokassetter. När det gällde fotografering som skett i publiceringssyfte i strid med förbud i fall när någon misstanke om grövre brott mot rikets säkerhet inte kunde anses föreligga fick rättsläget betraktas som oklart. I sitt resonemang fäste JO uppmärksamheten på att fotografering i sig inte är olagligt och att ett brott kommer till stånd först genom att den fotograferande bryter mot ett förbud enligt skyddslagen. Straffet gäller, enligt JO, sålunda inte enbart det sätt på vilket det som är avsett för publicering anskaffas utan har också ett samband med att anskaffandet gäller en viss typ av uppgifter. I beslutet konstaterade JO samtidigt att mycket talade för att det enligt 1 kap. 9 § TF var möjligt att döma till straff i aktuella fall men att ett bindande avgörande i den frågan endast kunde meddelas av allmän domstol.

I lagrådsremissen om vissa ändringar av tryckfrihetsförordningen (prop. 1986/87:151) på grundval av förslag som lagts fram av yttrandefrihetsutredningen i betänkandet om att värna yttrandefriheten (SOU 1983:70), hänvisade chefen för justitiedepartementet till JO:s beslut från 1984 samt uttalade att han för egen del var benägen att instämma i vad JO anfört om att mycket talade för att det enligt 1 kap. 9 § TF var möjligt att döma till straff för överträdelse av fotograferingsförbud i skyddslagen och att det föreföll ge den sakligt sett rimligaste lösningen. Tillräckliga skäl saknades därför att ta upp reglerna om friheten att anskaffa uppgifter och underrättelser för publicering till förnyat övervägande i lagstiftningssammanhang (a. prop. s. 161 f.). Några år senare uttalade chefen för försvarsdepartementet i propositionen om skydd för samhällsviktiga anläggningar att han inte hade någon annan mening om förhållandet mellan bestämmelserna i skyddslagen och tryckfrihetsförordningen än den som tidigare redogjorts för i lagrådsremissen om vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen (se prop. 1989/90:54 s. 56 f.). Vid behandlingen av denna fråga instämde konstitutionsutskottet och försvarsutskottet i den redovisade bedömningen (se 1989/90:FöU6 och 1989/90:KU4).

Nu gällande skyddslag (2010:305) trädde i kraft den 1 juli 2010 då lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. upphörde att gälla. Frågan om förhållandet mellan bestämmelserna i skyddslagen och yttrandefrihetsgrundlagarna synes inte ha behandlats särskilt i förarbetena (prop. 2009/10:87 och SOU 2008:50) till den nya lagen.

Skyddet för anskaffande av uppgift för publicering i tryckt skrift förutsatt att inte själva tillvägagångssättet är straffbelagt genomfördes genom propositionen 1975/76:204 och byggde till större delen på förslag som hade förts fram av massmedieutredningen (MMU) i betänkandet om en ny massmediegrundlag (SOU 1975:49). I den allmänna motiveringen uttalade departementschefen att MMU:s förslag angående anskaffande av uppgifter för tryckfrihetsförordningens del innebar att denna kommer att skydda informationsfriheten i förhållande till tryckta skrifter även såvitt angick det aktiva informationsinhämtandet. Om förslaget genomfördes skulle det inte vara möjligt att genom vanlig lagstiftning förbjuda inhämtandet av viss information för publicering, vilken verkan enligt departementschefen framstod som mera betydelsefull än de rent faktiska förändringarna i de då rådande möjligheterna att lagligen inhämta uppgifter för publicering (a. prop. s. 98). Ett liknande synsätt på tryckfrihetsförordningens exklusivitet anfördes även i prop. 1986/87: 151 där det inledningsvis framhölls att möjligheterna att genom straffbestämmelser i vanlig lag inskränka tryckfriheten skulle begränsas för att på sätt uppnå att straffbarheten inte ska kunna utvidgas utan grundlagsändring. Utgångspunkten för HD:s bedömning i nu aktuellt fall är den exklusivitetsprincip som kommer till uttryck i yttrandefrihetsgrundlagarna.

Den aktuella fotograferingen har skett i publiceringssyfte och är typiskt sett att anse som sådant anskaffande som omfattas av grundlagsskyddet. Fotograferingen ska ha skett i strid med fotoförbudet i 7 § skyddslagen och brottet ingår således inte bland de uppräknade brotten mot rikets säkerhet i 7 kap. 3 § TF för vilka ansvar enligt annan lag gäller. Därmed utgör också det absoluta censurförbudet i princip hinder för åtgärden att ta minneskortet i beslag. Avgörande för den slutliga bedömningen av tillåtligheten med åtgärden är om fotografen kan ställas till ansvar i enlighet med undantaget i 1 kap. 9 § 5 TF. I sådant fall kan också regeln om publiceringshinder i 1 kap. 2 § andra stycket TF innebära att censurförbudet ändå inte hindrar den aktuella åtgärden eftersom den bestämmelsen enligt ordalydelsen är begränsad till hinder som uppställs på grund av en framställnings kända eller förväntade innehåll. Ordningsskäl får, som framgått ovan, åberopas till stöd för ett publiceringshinder om de gäller generellt. På samma sätt avser undantaget i 1 kap. 9 § 5 sättet för anskaffandet och inte själva innehållet.

Undantaget i 1 kap. 9 § TF tar sikte på brott mot bestämmelser som gäller metoden för att inhämta upplysningar, exempelvis inbrott eller olovlig avlyssning. Som JO också förde fram i sitt beslut 1984 är fotografering som sätt för anskaffandet i sig inte olagligt och ett brott kommer till stånd först genom att den fotograferande bryter mot ett förbud enligt skyddslagen. Ansvaret gäller sålunda inte enbart det sätt på vilket det som är avsett för publicering anskaffas utan har också ett samband med att anskaffandet gäller en viss typ av uppgifter, m.a.o. innehållet i informationen (jfr lagrådets yttrande den 20 december 2012 över lagrådsremissen om kränkande fotografering, prop. 2012/13:69). Därmed är inte undantaget 1 kap. 9 § TF tillämpligt och även censurförbudet hindrar åtgärden.

Den aktuella fotograferingen har skett i publiceringssyfte. Eftersom ansvaret för fotograferingen i strid med fotograferingsförbudet i skyddslagen inte enbart avser metoden för anskaffandet av uppgifterna för publicering utan också har ett samband med själva innehållet i informationen, innebär yttrandefrihetsgrundlagarnas principer om exklusivitet, censurförbud och anskaffarfrihet att hinder föreligger mot det aktuella ingripandet enligt skyddslagen. Beslaget ska därför hävas.