NJA 2015 s. 45

Domskäl

Tingsrätten (ordförande lagmannen Eva Wendel Rosberg) anförde följande i dom den 18 maj 2012.

Domskäl

Inledning

Tingsrätten kommer inledningsvis att ta ställning till vad som är utrett beträffande händelseförloppet den 24 oktober 2010 och vad som föregått händelserna den dagen.

T.M. (chefredaktör), A.J. (nyhetschef) och D.S. (reporter) har lämnat samstämmiga uppgifter om hur D.S. i sin roll som anställd reporter hos tidningen Expressen förvärvat och transporterat ett vapen i Malmö den 24 oktober 2010. Tingsrätten bedömer deras uppgifter som trovärdiga och tillförlitliga.

När det gäller själva förvärvet av vapnet har D.S. - under hänvisning till källskyddet - inte velat röja vem som sålt vapnet. Trots detta framstår det som uppenbart att vapnet förvärvats från kriminella kretsar. Angående det första mötet med tilltänkta säljare har D.S. berättat att huvudpersonen hade sitt ansikte dolt. D.S. själv bar skyddsväst under uppdraget och vid förvärvet av vapnet hade han, av säkerhetsskäl, en öppen telefonförbindelse med A.J. D.S:s berättelse bekräftas av framför allt A.J:s uppgifter. Det beskrivna inköpet är också i enlighet med det beslut som T.M. fattat. Överlämnandet av vapnet till polisen är det starkaste stödet för att D.S. verkligen förvärvat vapnet. Överlämnandet sker på ett hotell dit D.S. transporterat vapnet. Av beslagsprotokollet framgår att det varit fråga om en halvautomatisk pistol i kaliber 7,65 mm med tillhörande magasin. För vapnet krävs, enligt 2 kap. 1 § vapenlagen, särskilt tillstånd. D.S. har inte haft tillstånd att inneha vapnet och uppenbarligen har även den person som överlåtit vapnet till D.S. saknat rätt att inneha vapnet.

Genom T.M:s egna uppgifter, som i väsentliga delar stöds av vad A.J. och D.S. berättat, anser tingsrätten att följande är klarlagt beträffande T.M:s del i vapenköpet. T.M. har för dåvarande chefredaktören för Kvällsposten och ett flertal andra chefer presenterat ett projekt som innebar att en av Expressens reportrar skulle åka till Malmö och köpa ett illegalt vapen. A.J. var inte involverad i dessa inledande diskussioner. T.M. fattade, efter diskussion med sina medarbetare beslutet att en reporter skulle försöka förvärva ett vapen illegalt i Malmö. Vid ett senare tillfälle bekräftade T.M. att hans beslut om förvärvet kvarstod. Uppgiften var att försöka köpa ett ”handeldvapen”. Reportern skulle legitimera sig och vara öppen med att han representerade Expressen. Ingen ammunition skulle förvärvas. Även om vare sig T.M., A.J. eller D.S. - under hänvisning till källskyddet - velat lämna närmare detaljer om den person som sålt vapnet är ändå genom de uppgifter som D.S. lämnat klarlagt att det uppenbarligen rör sig om ett illegalt förvärv. T.M. har också bekräftat att det inte var fråga om att förvärva ett vapen från en jaktbutik.

A.J. var, som ovan redovisats, inte med vid de inledande diskussionerna när beslutet om vapeninköp fattades. Däremot var han i tjänst under delar av den tid när D.S. vistades i Malmö med uppdrag att förvärva ett illegalt vapen. A.J. har, enligt både sin egen uppgift och vad D.S. berättat, uppmanat D.S. att fullfölja köpet och ta med vapnet till hotellet. Vidare har A.J. under köpet varit uppkopplad per telefon, för att på så sätt förbättra säkerheten för D.S.

Tingsrätten anser det därför ställt utom rimligt tvivel att D.S., T.M. och A.J. handlat i enlighet med åklagarens gärningsbeskrivningar. Därmed blir det aktuellt att ta ställning till de invändningar om uppsåt och grunder för ansvarsfrihet som försvaret gjort gällande.

Frågor om uppsåt och grunder för ansvarsfrihet

Tingsrätten övergår nu till att ta ställning till de invändningar beträffande uppsåt och andra grunder för ansvarsfrihet som försvaret framfört i målet.

T.M., A.J. och D.S. har hävdat att D.S. inte innehaft vapnet utan att ha rätt till det och att något uppsåt eller oaktsamhet till vapeninnehav i vapenlagens mening inte föreligger.

När det gäller innehavet av vapnet har D.S. berättat att han transporterade vapnet i en bil från inköpsstället någonstans i Malmö till fotografens hotell, också det i Malmö. Väl framme på hotellet kontaktade D.S. polisen, som kom efter ett ”bra tag”, uppskattningsvis 1,5 timme enligt D.S. D.S. har således innehaft vapnet under en inte helt obetydlig tid och han har också transporterat det genom Malmö. Även om det finns anledning att anta att vapnet förvärvats med medel från Expressen och för Expressens räkning medför detta, enligt tingsrättens bedömning, inte att D.S. kan anses ha innehaft vapnet på ett sätt som gör att han kan undgå ansvar för vapenbrott. Han måste betraktas som en självständig, tillståndspliktig innehavare av vapnet.

T.M. har uppgivit att han kände till ett fall från ett reportage i Aftonbladet under 1995 och ett från Expressen 2006 när journalister hanterat vapen utan att det lett till åtal. Han har förklarat att han inte hade uppfattningen att han försatte någon medarbetare i en situation där denne skulle bryta mot lagen. Han diskuterade säkerhetsåtgärder med sina närmaste medarbetare och gav en medarbetare i uppdrag att kontrollera om det var möjligt att genomföra vapenförvärvet. Även A.J. och D.S. har uppgett att han kände till fall där journalister köpt vapen utan att dömas för detta.

Försvaret har redovisat olika fall där journalister undgått åtal för vapenbrott vid hantering av vapen. Generellt vill tingsrätten inledningsvis peka på att dessa fall inte är prejudicerande. Beträffande fallen från 1967 och 1981 (beskrivna på s. 8 i domen, här utesluten) kan sägas att de inträffade under en tid när synen på vapen var något annorlunda än i dag och innan den nuvarande vapenlagen trädde i kraft. Händelserna 1995 och 2006 (beskrivna på s. 8-9 i domen) kan, enligt tingsrättens uppfattning, inte jämföras med det nu aktuella fallet.

När T.M. fört diskussioner om förvärv, har han talat om illegala vapen. Avsikten var också att reportaget skulle handla om illegal vapenhantering. T.M. måste därför ha varit medveten om att det var en brottslig gärning som skulle begås och han har därmed handlat uppsåtligen.

Även A.J. måste ha varit fullt medveten om att det handlade om ett illegalt förvärv av vapen och därmed har också han handlat uppsåtligen.

D.S. har involverat sig i uppenbart kriminella kretsar och han har inte haft tillstånd att inneha vapen. Han måste ha förstått att det var en brottslig gärning han begick och måste anses ha handlat med uppsåt.

Tryckfrihetsförordningen och Europakonventionen

T.M., A.J. och D.S. har hänvisat till 1 kap. 4 § TF och till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

I 1 kap. 4 § första stycket TF finns en instruktion till dem som har att tillämpa förordningen. I paragrafen stadgas att envar som blivit anförtrodd att döma över missbruk av tryckfriheten eller annars vaka över tryckfrihetsförordningens efterlevnad, alltid bör ha i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet och i tvivelsmål hellre fria än fälla. En bestämmelse om ansvarsfrihet för anskaffande av uppgifter och underrättelse för offentliggörande i tryckt skrift finns i 1 § fjärde stycket samma kapitel. Denna ansvarsfrihet begränsas genom 9 § 5 punkten i nämnda kapitel, som klargör att utan hinder av tryckfrihetsförordningen gäller vad som i lag är stadgat om ansvar och ersättningsskyldighet som avser det sätt på vilket uppgift eller underrättelse anskaffats. Den senare bestämmelsen innebär alltså att om anskaffandet av uppgifter i publiceringssyfte sker genom brott, ska ansvarstalan kunna föras i en vanlig brottmålsrättegång. Anskaffarfriheten medger exempelvis inte att uppgifter anskaffas genom inbrott, egenmäktigt förfarande, olovlig avlyssning eller brytande av post- eller telehemlighet. (Hans-Gunnar Axberger, Karnov, Kommentar till tryckfrihetsförordningen.)

I Europakonventionens artikel 10 anges att var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar enligt artikeln åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Vidare anges att eftersom utövandet att de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättighet, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet. Europadomstolen har i flera domar framhållit att yttrandefriheten utgör en av de väsentliga grundvalarna för ett demokratiskt samhälle.

Försvaret har åberopat två domar från Europadomstolen, Fressoz och Roire mot Frankrike (dom den 21 januari 1999) och Dupuis med flera mot Frankrike (dom den 7 juni 2007). I det första fallet dömdes en ansvarig utgivare och en journalist av en nationell domstol för att de publicerat sekretessbelagda uppgifter om Peugeotchefens löneförhållanden. Europadomstolen ansåg att den fällande domen stod i strid med artikel 10 i Europakonventionen. I det senare fallet dömdes journalister av en nationell domstol för att de publicerat information om illegal avlyssning som varit sekretessbelagd och som det utgjort ett lagbrott att lämna ut. Europadomstolen bedömde att publiceringen bidragit till en offentlig debatt av stor betydelse och att journalisterna fullgjort sin roll som demokratins väktare. Vidare uttalade Europadomstolen att den nationella domen utgjorde ett oproportionerligt stort hinder mot deras yttrandefrihet som inte var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Den nationella domen stred därför mot artikel 10 i Europakonventionen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalade i dom den 27 januari 2003 i mål B 1061-02 (HD hade ansett att prövningstillstånd skulle beviljas, NJA 2002 not. C 18) att det framstod som naturligt att artikel 10 i Europakonventionen ges en så extensiv tolkning som möjligt och att mot den bakgrunden skyddet för yttrandefriheten enligt artikel 10 måste tas i beaktande även när det är fråga om anskaffande av information och sättet för detta. Målet handlade om ansvar för olaga intrång. Reportrar och fotografer hade obehörigen tagit sig in och kvarstannat på Barsebäcksområdet för att rapportera från en demonstration mot användandet av kärnkraft. Hovrätten ansåg det befogat att göra en intresseavvägning mellan intresset av yttrande- och informationsfrihet och beslutet att förklara området som skyddsobjekt. Vidare anförde hovrätten att det kan tänkas uppkomma situationer då en intresseavvägning skulle kunna ge vid handen att intrånget var befogat och att detta alltså inte skulle ha skett obehörigen. Hovrätten menade att utrymmet för en sådan bedömning måste vara ytterst litet och fråga vara om extrema undantagssituationer. I målet ansåg hovrätten att det inte förelegat en sådan undantagssituation och journalisterna fälldes därför till ansvar. Tillläggas kan att HD senare konstaterade att mer än fem år förflutit sedan det olaga intrånget och att de av hovrätten dömda därför skulle vara fria från påföljd (dom den 2 december 2004 mål B 823-03).

Svea hovrätt tog i rättsfallet RH 1988:62 ställning till ett fall där en journalist och fotograf gått in i en ockuperad fastighet och stannat kvar där ett par timmar. Journalisten hade inte särskilt blivit anmodad att avlägsna sig och han hade, sedan polis kommit till platsen, velat avlägsna sig men hindrats att göra detta eftersom husockupanterna barrikaderat utgångarna. Vid bedömningen av gärningens straffbarhet beaktade hovrätten att yttrandefrihet och informationsfrihet är grundlagsenligt skyddade rättigheter. Hovrätten ansåg att vid den intresseavvägning som ska ske, måste tillgodoseendet av dessa rättigheter väga tungt. Slutsatsen blev att journalistens handlande inte kunde anses klandervärt. Han ansågs därför inte ha obehörigt trängt in i eller kvarstannat i fastigheten, till följd varav åtalet ogillades.

I sammanhanget kan tilläggas att pressfriheten utgör en viktig del av den yttrandefrihet som skyddas av artikel 10, eftersom press och övriga massmedier är av central betydelse för det demokratiska samhällsskick som Europakonventionen syftar till att upprätthålla (Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis. En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 3:e upplagan 2007, s. 366).

I detta mål ställs ingen till svars för publiceringen av uppgifterna om det illegala innehavet av vapnet. Inte heller handlar det om offentliggörande av sekretessbelagda uppgifter. I stället är det ett illegalt innehav av vapen och gärningar som på olika sätt främjat det illegala innehavet som åtalet gäller.

Utgångspunkten vid bedömningen bör, enligt tingsrättens uppfattning, vara att art. 10 i Europakonventionen ges en så vidsträckt tolkning som möjligt och att det i målet självklart måste beaktas att yttrandefrihet och informationsfrihet är grundlagsskyddade rättigheter. Frågan i målet är om det vid en intresseavvägning mellan yttrande- och informationsfrihet, sett i ljuset av Europakonventionen, på den ena sidan och bestämmelserna i vapenlagen på den andra sidan, kan anses ha varit befogat att illegalt införskaffa ett vapen. Eftersom det handlar om ett brott med fängelse som normal påföljd anser tingsrätten att utrymmet för att göra en sådan intresseavvägning är synnerligen begränsat. Avsikten med förvärvet har inte varit att undersöka missförhållanden hos någon myndighet eller något företag. Det har varit frågan om ett planerat och ytterst aktivt handlande som syftat till att bekräfta eller vederlägga något som allmänt påstods om tillgången till illegala vapen. Förvärvet av vapnet framstår mer som ett medvetet risktagande för att skapa en nyhet. Tingsrätten anser därför att det inte finns något utrymme för att vid en intresseavvägning komma fram till att förvärvet av vapnet varit befogat och att gärningen därför inte skulle vara straffbar.

Med stöd av 1 kap. 9 § 5 punkten TF gör tingsrätten bedömningen att skuldfrågan ska avgöras med utgångspunkt från vapenlagen och att tryckfrihetsförordningen således inte utgör något hinder mot att döma i enlighet med vapenlagen. Inte heller anser tingsrätten att en fällande dom skulle inkräkta på de rättigheter som uppställs i artikel 10 i Europakonventionen.

Försvarlighetsrekvisit

Försvaret har även hänvisat till den reglering som finns beträffande barnpornografibrott. I 16 kap. 10 b § andra och tredje styckena BrB, som handlar om barnpornografibrott, finns s.k. försvarlighetsrekvisit. I andra stycket preciseras rekvisiten för att ett handlande inte ska anses utgöra brott. I tredje stycket anges att även i andra fall ska en gärning inte utgöra brott, om gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Konstitutionsutskottet hade i ett tidigare lagstiftningsärende förordat ett sådant rekvisit (bet. 1997/98:KU19). Enligt utskottet var det angeläget att det inte enbart var myndigheterna som utgjorde aktörer i kampen mot sexuella övergrepp på barn. Utskottet menade att massmedierna har en viktig funktion och att det inte sällan varit just grävande journalistik och efterforskningar som verksamt bidragit till att olika brottshärvor kunnat nystas upp.

Tingsrätten konstaterar att något försvarlighetsrekvisit motsvarande det som finns i brottsbalken när det gäller barnpornografibrott inte finns i vapenlagen.

Social adekvans

Försvaret har gjort gällande att den åtalade gärningen skulle vara tillåten på grund av en oskriven undantagsregel. Begreppet social adekvans har använts som en beteckning för att en gärning är tillåten därför att en oskriven undantagsregel är tillämplig (Petter Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2010, s. 280 f.). Social adekvans beskrivs som en ”slasktratt” eller ”säkerhetsventil”, utan vilken det inte skulle vara formellt möjligt att fria från ansvar i en rad fall där det inte går att finna stöd i givna regler för att anse gärningen vara rättsenlig och där det framstår som orimligt och oavsett att straffrättsligt ingripande ska ske. Författarna understryker att beteckningen social adekvans står för en juridisk slutsats (brott ska inte anses föreligga) och inte för ett argument eller ett skäl för att inte anse brott föreligga. De exempel som författarna tar upp företer dock inga likheter med omständigheterna i detta mål.

I rättsfallet NJA 2006 s. 145 gällde frågan om en polis, som i tjänsten haft hand om bl.a. vapen, gjort sig skyldig till vapenbrott. Åtalet hade sin upprinnelse i viss spanings- och utredningsverksamhet med hjälp av s.k. informatörer som ingick i polismannens arbetsuppgifter. HD slog fast att en polismans hantering av vapen är att bedöma med utgångspunkt från vapenlagen och att det inte finns utrymme för synsättet att en hantering vid sidan av regelverket skulle kunna godtas under hänvisning till att särskilda arbetsmetoder krävs för att bekämpa allvarlig brottslighet. Samtidigt tillade HD att förekomsten av internt accepterade arbetsmetoder kan få betydelse i vissa fall när det gäller att ta ställning till frågor om uppsåt och oaktsamhet. Vapnen hade hanterats av polismannen i tjänsten och hos polismyndigheten hade funnits en acceptans för hanteringen. Beträffande vapen som polismannen omhändertagit och fört till polismyndighetens lokaler, där förvarat i ett säkerhetsskåp och underrättat sina överordnade om hanteringen ansåg HD att polismannen inte varit personligen tillståndspliktig för vapnen, utan att staten innehaft dessa i den mening som avses i 1 kap. 8 § vapenlagen. I denna del ogillade HD åtalet för vapenbrott. Omständigheterna i ovan refererade rättsfall skiljer sig enligt tingsrättens uppfattning i väsentlig mån från de frågor som tingsrätten nu ska ta ställning till. I vapenlagen är statens innehav av vapen undantaget från tillståndsplikt. Här har försvaret valt att tala om ”okonventionella arbetsmetoder”, något som tingsrätten uppfattat som en omskrivning för metoder som inte alltid faller inom lagens ramar. Enligt vad som framgått av främst T.M:s uppgifter har det varit frågan om att bekräfta sanningshalten i ett påstående om att ”vapnen flödade” i Malmö. Under hösten 2010 ägde ett antal skjutningar på öppen gata rum i Malmö. T.M. har angett att polisen i det skedet strategiskt började rikta in sig mot att det rörde sig om en person som sköt mot personer med icke etnisk svensk bakgrund. Enligt T.M. begärde polisen förstärkning och krav ställdes på skärpt vapenlagstiftning och tillfällig vapenamnesti. Detta var således bakgrunden till beslutet att låta en reporter köpa ett illegalt vapen och därigenom kontrollera om det var sant att det var lätt att illegalt förvärva ett vapen i Malmö. Försvaret har även åberopat tidigare fall där journalister på ett i och för sig illegalt sätt hanterat vapen, men ändå undgått åtal för vapenbrott. Som tingsrätten redan konstaterat hade i några fall vapenförvärven ägt rum under en tid när synen på vapen var annorlunda och innan den nuvarande vapenlagen trädde i kraft. I ett annat fall har det handlat om en journalist som från en anonym person tog emot vad han trodde var det vapen som använts vid mordet på Olof Palme. I ett senare fall handlade det om att ordna dykningar och överlämna ett vapen till polisen, också den gången i tron att vapnet kunde ha använts vid mordet på Olof Palme. Den omständigheten att åtal inte väcktes i de tidigare fallen kan enligt tingsrättens mening inte på något sätt anses innebära att det funnits en sorts acceptans för att journalister får hantera vapen illegalt.

Rubricering av brottet

Av 9 kap. 1 § första stycket vapenlagen framgår, att den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det eller överlåter eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet, döms för vapenbrott till fängelse i högst ett år. I paragrafens tredje stycke anges att om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Med hänsyn till att det handlat om förvärv och innehav av en halvautomatisk pistol i kaliber 7,65 mm måste gärningen bedömas som vapenbrott av normalgraden.

D.S. är den som förvärvat och innehaft vapnet. Han har gjort det i sin egenskap av reporter och på uppdrag av sina chefer vid tidningen. D.S. står inte i sådant lydnadsförhållande som anges i 24 kap. 8 § BrB och han bär själv ansvaret för sina gärningar. Han ska därför dömas som gärningsman.

Enligt 23 kap. 4 § BrB döms till ansvar inte bara den som utför gärningen utan även annan som främjat denna med råd eller dåd. Utöver brott enligt brottsbalken gäller detta även beträffande i annan lag eller författning straffbelagd gärning, för vilken fängelse är föreskrivet.

Den som inte är att anse som gärningsman döms, om han har förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det. Varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last.

T.M. är den som tagit initiativ till inköpet av ett illegalt vapen. Han har beslutat att köpet skulle genomföras och har vid senare tillfällen bekräftat att hans beslut står kvar. T.M. har alltså agerat aktivt för att köpet skulle komma till stånd och han ska därför dömas för anstiftan av vapenbrott.

A.J. har den 24 oktober 2010 inför D.S. bekräftat att beslutet om förvärv av vapen kvarstår och han har bistått D.S. vid förvärvet genom att stå i kontakt med honom per telefon och uppmana honom att genomföra köpet och ta vapnet med sig till hotellet. A.J:s handlande bör bedömas som medhjälp till vapenbrott.

Påföljdsfrågan

Vapenbrott är ett artbrott, dvs. ett brott som normalt förskyller fängelse som påföljd. Utrymmet för att döma till annan påföljd än fängelse är därför begränsat.

För det fall tingsrätten skulle finna att någon av D.S., T.M. eller A.J. gjort sig skyldig till brott har de yrkat att tingsrätten meddelar påföljdseftergift. Frågan om påföljdseftergift regleras i 29 kap. 6 § BrB och innebär att om rättten kommit fram till att någon ska dömas för brott, men anser att det är uppenbart oskäligt att döma ut påföljd för brottet kan rätten meddela påföljdseftergift. Något av de skäl som anges i 29 kap. 5 § BrB måste föreligga. De bestämmelser i 29 kap. 5 § som kan bli aktuella är punkt 2 som handlar om bl.a. att den tilltalade efter förmåga sökt begränsa skadliga verkningar av brottet och punkt 3 som handlar om frivilligt angivande. Stor restriktivitet ska iakttas och påföljdseftergift ska få meddelas endast om ådömande av påföljd skulle vara uppenbart oskäligt. Att påföljdseftergift kan komma i fråga främst vid mindre allvarlig brottslighet och att således brottets svårhet sätter gränser för användandet av institutet är givet (Nils-Olof Berggren m.fl., Brottsbalken. En kommentar). Vid höga straffvärden kan man tänka sig påföljdseftergift endast i mycket speciella situationer (Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2008, s. 200).

Med hänsyn till att det handlar om ett brott med fängelse som normalpåföljd anser tingsrätten att det i princip inte finns utrymme för att meddela påföljdseftergift. Däremot finns skäl att vid straffmätningen beakta att D.S. - helt i enlighet med direktiv från T.M. och A.J. - frivilligt anmält förvärvet av vapnet till polisen och även senare överlämnat vapnet till polisen. Därigenom har de skadliga verkningarna av brottet också begränsats.

Vid påföljdsbestämningen bör i mildrande riktning även beaktas att avsikten inte varit att vapnet skulle komma till illegal användning. Skäl att frångå normalpåföljden fängelse föreligger därför. Om inköpet bidragit till att överlåtaren kunnat införskaffa flera vapen eller om det inneburit ett nollsummespel för överlåtaren har inte blivit utrett i målet.

Beträffande D.S., som döms som gärningsman, finns inget för målet relevant noterat i belastningsregistret. Det saknas särskild anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Påföljden bör därför bestämmas till villkorlig dom i förening med dagsböter. Tingsrätten bestämmer antalet dagsböter till 30.

T.M. har varit den som initierat inköpet och drivit frågan. Han döms för anstiftan. T.M. finns inte tidigare antecknad i belastningsregistret och det saknas särskild anledning att anta att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Även för honom bestämmer tingsrätten påföljden till villkorlig dom i förening med 30 dagsböter. Även om T.M. varit initiativtagare och den som drivit frågan om vapeninköp har tingsrätten valt att även beträffande honom bestämma antalet dagsböter till lägsta möjliga.

Inte heller A.J. finns antecknad i belastningsregistret. Särskild anledning att anta att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet saknas. Tingsrätten bestämmer därför påföljden till villkorlig dom och 30 dagsböter.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde A.J. för medhjälp till vapenbrott enligt 9 kap. 1 § första stycket vapenlagen samt 23 kap. 4 § BrB till villkorlig dom och dagsböter 30 å 450 kr.

Vidare dömde tingsrätten T.M. för anstiftan av vapenbrott enligt 9 kap. 1 § första stycket vapenlagen samt 23 kap. 4 § BrB till villkorlig dom och dagsböter 30 å 1 000 kr.

Slutligen dömde tingsrätten D.S. för vapenbrott enligt 9 kap. 1 § första stycket vapenlagen till villkorlig dom och dagsböter 30 å 480 kr.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Lennart Svensäter, hovrättsrådet Katarina Rikte, tf. hovrättsassessorn Linnéa Brossner, referent, och två nämndemän) anförde följande i dom den 19 februari 2013.

Hovrättens domskäl

Hur hovrätten bedömer åtalen

Inledningsvis delar hovrätten tingsrättens uppfattning att det genom utredningen i målet är klarlagt att T.M. och D.S. handlat i enlighet med åklagarens gärningspåståenden. Vad gäller A.J. deltog han, som tingsrätten angett, inte i de inledande diskussionerna när beslutet om vapeninköp fattades. Av hans egna uppgifter, som får stöd av D.S:s berättelse, framgår emellertid att han var den som förklarade uppdraget för D.S. den 24 oktober 2010, att han därefter hade täta kontakter med D.S. för att kontrollera hur uppdraget framskred och för att säkerställa D.S:s säkerhet samt att han under själva köpet även var uppkopplad per telefon. Vidare framgår att han och D.S. under eftermiddagen diskuterade hur överlämnandet av vapnet till polisen skulle gå till samt att de därvid bestämde att D.S. först skulle transportera vapnet till fotografens hotell och därefter ringa sin kontakt hos polisen för att arrangera överlämnandet. Slutligen framgår att han efter det att köpet hade genomförts bekräftade för D.S. att denne skulle överlämna vapnet till polisen i enlighet med vad som tidigare hade bestämts. Hovrätten finner därmed utrett att även A.J. handlat i enlighet med åklagarens gärningspåstående.

D.S. får på de skäl tingsrätten angett anses ha innehaft vapnet på ett sätt som gör att han inte kan undgå ansvar för vapenbrott. Han är vidare att betrakta som en självständig, tillståndspliktig innehavare av vapnet. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att envar av A.J., T.M. och D.S. handlat med uppsåt.

Hovrätten ansluter sig vidare till tingsrättens bedömning att ingen av de grunder för ansvarsfrihet som A.J., T.M. och D.S. har gjort gällande föreligger. Vad gäller den intresseavvägning som ska göras med hänsyn till artikel 10 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna konstaterar hovrätten att det inte var nödvändigt för A.J., T.M. och D.S. att genomföra köpet och den senare transporten av vapnet för att fullgöra sitt journalistiska uppdrag. Syftet med uppdraget - att undersöka om det var lätt att få tillgång till illegala vapen i Malmö - hade uppnåtts redan när D.S. fick erbjudande om att köpa vapnet.

Brottet är på de skäl tingsrätten angett att bedöma som vapenbrott av normalgraden.

Hovrätten finner, i likhet med tingsrätten, att D.S. och T.M. har handlat på sådant sätt att de ska dömas som gärningsman respektive anstiftare. A.J. har genom att uppmuntra och stödja D.S. i förvärvet och den senare transporten av vapnet främjat D.S:s gärning på sätt som medför att han är att betrakta som medhjälpare. D.S. ska följaktligen dömas för vapenbrott, T.M. för anstiftan av vapenbrott och A.J. för medhjälp till vapenbrott.

Påföljd

Uppsåtliga vapenbrott av normalgraden är, som tingsrätten angett, brott av sådan art att det föreligger en stark presumtion för fängelse.

A.J., T.M. och D.S. har gjort gällande att det finns skäl att meddela påföljdseftergift. För att påföljdseftergift ska kunna meddelas krävs enligt 29 kap. 6 § BrB att det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses i 29 kap. 5 § BrB är uppenbart oskäligt att döma till påföljd. Förutsättningarna för påföljdseftergift minskar ju allvarligare brottsligheten är (jfr Martin Borgeke, Att bestämma påföljd, 2:a uppl. 2012, s. 212).

Här är det fråga om relativt allvarlig brottslighet. Den tid som förflutit sedan brottet begicks är inte så lång att den bör påverka straffmätningen i detta fall. A.J., T.M. och D.S. har emellertid frivilligt angett sig. Deras syfte har inte varit att vapnet skulle komma till användning utan de har genom att överlämna vapnet till polisen begränsat de skadliga verkningarna av brottet. Det föreligger således sådana omständigheter som avses i 29 kap. 5 § BrB. Dessa är emellertid inte så starka att det är uppenbart oskäligt att döma till påföljd. De ska däremot beaktas vid såväl straffmätningen som valet av påföljd. Att riksdagen nyligen beslutat om vapenamnesti under mars-maj 2013 saknar betydelse för påföljdsbestämningen. Påföljden bör, på de skäl tingsrätten angett, bestämmas till villkorlig dom i förening med 30 dagsböter. Tingsrättens domslut ska följaktligen fastställas utan några ändringar.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut utan några ändringar.

Domskäl

HD (justitieråden Lena Moore, Dag Mattsson och Lars Edlund, referent) meddelade den 4 mars 2015 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

De tilltalades inställning till åtalet

Gärningen

Frågan om ansvarsfrihet med hänsyn till det publicistiska syftet m.m.

Brottsrubricering

Påföljdsfrågan

Domslut

Domslut

HD ändrar på det sättet hovrättens dom att HD bestämmer påföljden för D.S. till 80 dagsböter på 530 kr, för T.M. till 80 dagsböter på 1 000 kr och för A.J. till 80 dagsböter på 670 kr.