NJA 2015 s. 961

Domskäl

Tingsrätten (chefsrådmannen Anna Lantz, rådmannen Gunilla Fransson och f.d. rådmannen Göran Lundgren) anförde i dom den 19 mars 2013 följande.

Bakgrund

HSB:s Bostadsrättsförening Linjalen i Göteborg (Linjalen) är en bostadsrättsförening som innehar tomträtt till fastigheterna Brämaregården 60:1, 60:4 och 74:3 i Göteborgs kommun. På fastigheterna finns fem byggnader med 428 bostadsrättslägenheter. Omkring 1970, i samband med att byggnaderna uppfördes, installerades nät för telefonkommunikation i marken på fastigheterna och i byggnaderna. Installationerna gjordes av dåvarande statliga Televerket.

Under 1993 ombildades Televerket till ett aktiebolag, Telia AB, och de telekommunikationsanläggningar som Televerket då ägde överläts till Telia AB (numera TeliaSonera koncernen). Anläggningarna har därefter överlåtits till TeliaSonera Skanova Access AB (Skanova) som är ett helägt dotterbolag till TeliaSonera AB.

Yrkanden m.m.

Linjalen har yrkat att tingsrätten ska fastställa att Linjalen har bättre rätt än Skanova till de a) PVC-isolerade teleledningar som är installerade i mark på Linjalens tomträtter till fastigheterna Brämaregården 60:1, 60:4 och 74:3 i Göteborgs kommun. - - -.

Linjalen har vidare yrkat att tingsrätten ska fastställa att Linjalen har bättre rätt än Skanova till de a) PVC-isolerade teleledningar, b) teleplintar, c) slitsluckor och d) telefonuttag jämte e) egendom som utgör delar av egendom a)-d), som är installerade i fem byggnader på Linjalens tomträtter till fastigheterna Brämaregården 60:1, 60:4 och 74:3 i Göteborgs kommun. Yrkandet avser egendomen a)-e) såväl tillsammans som var för sig. - - -.

Skanova har bestritt Linjalens yrkanden - - -.

Grunder

Linjalen

Linjalen är en bostadsrättsförening med fem byggnader på de aktuella fastigheterna vilka Linjalen innehar med tomträtt som inskrivits. Enligt 13 kap. 9 § JB äger bestämmelserna om tillbehör till fastighet motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt som inskrivits.

Byggnaderna är fastighetstillbehör. Även ledningarna (a) i mark utgör fastighetstillbehör då de har anbragts inom de i målet aktuella fastigheterna för stadigvarande bruk. Byggnaderna har försetts med ledningar, teleplintar, slitsluckor och telefonuttag (a-d) som är ägnade för stadigvarande bruk för byggnaderna. Egendomen har tillförts marken och byggnaderna av Linjalen i dess intresse. De är därför fastighets- och byggnadstillbehör enligt 2 kap. JB. Eftersom egendomen har utgjort byggnads- och fastighetstillbehör redan vid anbringandet får allt som kan anses utgöra delar av egendomen tillbehörsegenskap, oavsett om sådana delar skulle vara endast löst fogade till egendomen i övrigt. Linjalen har därför bättre rätt än Skanova till egendomen.

Om den nämnda egendomen skulle ha tillförts av annan än Linjalen har Linjalen i vart fall förvärvat äganderätten till egendomen genom sammanfogande (accession). Egendomen är således fast egendom, då ett särskiljande skulle medföra väsentlig värdeförstöring. Äganderätten till egendomen tillkommer därför Linjalen varför Linjalen har bättre rätt till egendomen. Eftersom egendomen utgör fast egendom erhåller allt som kan anses utgöra delar av egendomen tillbehörsegenskap, dvs. oavsett om sådana delar skulle vara endast löst fogade till egendomen i övrigt.

Fastighetsnätet, vilket består av all den egendom som omfattas av Linjalens yrkanden, är installerat i mark och byggnader på ett sådant sätt att det inte går att avlägsna utan skada på byggnader och mark samt skada för nyttjanderättshavarna. Antalet lägenheter är 428 och kostnaden för demontering av Fastighetsnätet uppgår till åtminstone 314 800 kr, varav 240 800 kr för rivning av Fastighetsnätet i byggnaderna, 24 000 kr för rivning av Fastighetsnätet i mark, 20 000 kr för transport till metallskrot för försäljning och 30 000 kr för att återställa mark. Kostnaden för installation av nytt Fastighetsnät uppgår till 642 000 kr.

Fastställelsetalan avser att få fastställt huruvida ett visst rättsförhållande består. Ovisshet om rättsförhållandet föreligger. Ovissheten länder Linjalen till förfång då Linjalen inte fritt kan förfoga över Fastighetsnätet när äganderätten till detta inte är fastställd.

Skanova

Linjalen har inte installerat Fastighetsnätet. Installationen av Fastighetsnätet har inte skett i Linjalens intresse. Äganderätten till Fastighetsnätet har inte heller övergått till Linjalen genom accession.

Det var Televerket som installerade Fastighetsnätet, dvs. teleledningarna inne i byggnaderna och ett vägguttag inne i lägenheterna. Det var också Televerket som kopplade in Fastighetsnätet till Telenätet och såg till att Fastighetsnätet hade avsedd funktion och att abonnenterna kunde ringa via Fastighetsnätet. Även slitsluckor och teleplintar tillhandahölls av Televerket. Det var Televerket som försåg slitsluckorna med lås och nycklarna till slitsluckorna innehades av Televerket. Det var även Televerket som utomhus anlade kanalisation och ledningar fram till byggnaderna.

Utöver ett allmänt samhälleligt intresse att alla medborgare skulle ha tillgång till telefon skedde installationen i Televerkets och dess abonnenters intresse. Det var Televerket som skulle sälja teletjänster via Fastighetsnätet och det var abonnenterna som skulle köpa teletjänster. Föreningen i sin egenskap av fastighetsägare hade på sin höjd enbart ett begränsat indirekt intresse. Detta visas inte minst av att Televerket och sedermera Skanova alltsedan installationen skött drift, underhåll och förvaltning av Fastighetsnätet. Skanova har också svarat för samtliga kostnader hänförliga till Fastighetsnätet. Televerket och senare Skanova har även sålt tjänster via Fastighetsnätet. Tjänster har sålts till slutkunder, t.ex. föreningens medlemmar och hyresgäster, och till leverantörer av teletjänster och senare datatjänster, t.ex. olika teleoperatörer.

Vid en nedmontering av Fastighetsnätet avser Skanova att plocka ned de teleledningar som finns belägna i Linjalens byggnader. Skanova kommer också att montera bort låsen på slitsluckorna. Övrigt materiel avser Skanova att lämna kvar för Linjalens förfogande (innefattande slitsluckor, vägguttag i lägenheterna etc.). En nedmontering kommer därför inte att innebära några betydande olägenheter för föreningen eller dess medlemmar. Kostnaden för nedmontering av Fastighetsnätet beräknas till totalt 56 410 kr, varav 40 800 kr för nedmontering av kablar i byggnaderna (16 timmar à 6 personer à 425 kr), 11 050 kr för hantering av projekthandlingar, dokumentering av arbetet etc. (26 timmar à 425 kr) samt 4 560 kr för städning etc. (12 timmar à 380 kr).

Utredningen i målet

På begäran av Linjalen har vittnesförhör hållits med el- och teleingenjören M.J. och med J.B., verkställande direktör hos Net at Once Sweden AB. På begäran av Skanova har vittnesförhör hållits med jur.kand. L.T. och C.B. som arbetat med telenät sedan 1970-talet. På Skanovas begäran har syn hållits på telestationen Göteborg Hisingen, på kopplingsskåp intill i målet aktuella fastigheter samt på bl.a. slitsluckor i en trappuppgång i en av Linjalens byggnader. Parterna har även åberopat skriftlig bevisning.

Därtill har av Linjalen ingivits rättsutlåtanden upprättade av professorerna Folke Grauers, Ulf Jensen och Mikael Möller samt av jur.dr. Peter Strömgren. Rättsutlåtanden upprättade av Lars Trägård och professorn Jori Munukka har ingivits av Skanova.

Domskäl

I målet har inledningsvis följande framkommit.

I Sverige finns ett rikstäckande telenät som tidigare ägdes och förvaltades av staten genom dåvarande Televerket. Detta telenät består dels av ett transportnät, dels av anslutande accessnät. Transportnätet binder samman de telestationer som finns i Sverige. I telestationerna ansluts accessnät för vidarebefordran av signaler till och från abonnenter. Detta sker vid s.k. korskopplingar i telestationen. I telestationen sker först en sortering av inkommande signaler från transportnätet på abonnent och tjänsteslag. Signalerna leds därefter till ”stationssidan” på korskopplingen. Från den motsatta sidan av korskopplingen, ”kabelsidan”, går sedan koppartrådar till abonnenterna. Det är här accessnätet börjar. Denna del av accessnätet kallas också primärnätet.

Det nu aktuella accessnätet är kopparbaserat och börjar vid korskopplingen i telestationen Göteborg Hisingen. Därifrån går kablar som består av många koppartrådspar, ett par för var och en av abonnenterna i Linjalen. Kablarna passerar på sin väg till abonnenterna ett kopplingsskåp som är placerat i ett flerbostadshus i närheten av Linjalens byggnader. Till och från detta kopplingsskåp leds teleledningar även till andra abonnenter än de som bor i Linjalen. Från kopplingsskåpet är kablarna som går till abonnenterna i Linjalen nedgrävda i marken och ledningarna därefter indragna i de fem byggnaderna. På varje våningsplan i byggnaderna finns en slitslucka med en kopplingsplint. Varje koppartrådspar leds in i huset till den slitslucka och kopplingsplint som hör till respektive abonnent. Från kopplingsplintarna går ledningar sedan till telefonjack i respektive lägenhet. Kablarna är trycksatta med luft för att eventuella brott på kablarna ska kunna lokaliseras. Denna trycksättning upphör där ledningarna går in i respektive byggnad.

I början av 1970-talet hade staten, genom Televerket, ansvar för att installera och underhålla telefonanläggningar samt förmedla telefonsamtal. Vid denna tidpunkt fick andra apparater eller ledningar än Televerkets inte anslutas till det rikstäckande telenätet, se då gällande Kungl. Maj:ts (1963 nr 18) telefonreglemente.

Sveriges inträde i Europeiska Unionen innebar att statens monopol inom teleområdet ifrågasattes och genom telelagen (1993:597), som trädde i kraft den 1 juli 1993, öppnades telenätet även för andra operatörer under närmare angivna förutsättningar.

Linjalen har inte ifrågasatt att överlåtelse har skett av de anläggningar som Televerket tidigare ägde och att dessa idag ägs av Skanova.

Som redovisats tidigare har Linjalen hävdat att den del av accessnätet som grävts ned i den mark som Linjalen innehar med tomträtt liksom den del som installerats i Linjalens byggnader - vad Linjalen benämnt Fastighetsnätet - blev byggnads- och fastighetstillbehör redan i samband med installationen. I enlighet därmed har Linjalen också hävdat att äganderätten till denna del av accessnätet tillkommit Linjalen alltsedan det installerades. De överlåtelser som har skett till Skanova har därför inte, enligt Linjalen, omfattat den egendom som är föremål för prövning i målet.

Av 2 kap. 1 och 2 §§ samt 13 kap. 9 § andra stycket JB framgår att ledningar med tillbehör som de i målet aktuella i och för sig är av sådan art att de skulle kunna utgöra byggnads- och fastighetstillbehör och att samma regler gäller då det är fråga om inskriven tomträtt. En förutsättning för att de ska betraktas som byggnads- och fastighetstillbehör är dock att ägandet av ledningarna och fastigheterna, i detta fall tomträtterna, kommit i samma ägares hand, se 2 kap. 4 § JB. Från denna huvudregel har i och för sig hävdats vissa undantag i doktrin och undantag har också fastslagits genom praxis.

Linjalen har i första hand gjort gällande att fastighetsnätets komponenter har blivit fastighets- och byggnadstillbehör genom att de har tillförts marken och byggnaderna av Linjalen i Linjalens intresse.

Det är ostridigt i målet att det var staten genom Televerket som ägde och tillhandahöll ledningar, teleplintar, slitsluckor och telefonuttag vid installationerna och att det var Televerkets personal som lämnade anvisningar, kopplade ledningar och gjorde installationerna. Det har inte heller framkommit att Linjalen skulle ha erlagt någon betalning till Televerket för materiel som tillhandahållits av Televerket eller för det arbete som Televerket utfört. Linjalen har visserligen gjort gällande att det fysiska arbetet med att gräva ned kablar och gjuta in kanaler i byggnaderna utfördes av Linjalens entreprenörer. Mot Skanovas bestridande har Linjalen dock inte visat att så varit fallet.

Det resonemang som Linjalen grundar sin talan på i denna del har sin utgångspunkt i vad som i doktrinen har kallats ”intresseteorin”. Professor Peter Strömgren har i sitt utlåtande uppgett att denna teori innebär att frågan om vem som ska anses ha tillfört en fastighet ett föremål inte avgörs av vem som rent faktiskt har utfört själva monteringsarbetet utan att det avgörande i stället är i vems intresse anbringandet skett. Han har vidare uppgett att denna intressebedömning i litteraturen har knutits till ”för vems räkning” ett föremål har anskaffats och att vikt även har fästs vid vem som bestämt att föremålet ska anbringas.

I förevarande fall anser tingsrätten att tillämpningen av ”intresseteorin” kan ifrågasättas redan av det skälet att det, förutom att Televerket utifrån sitt ansvar för telenätet och sin skyldighet att tillhandahålla telefoni, framför allt måste ha varit den enskilde abonnenten och inte Linjalen som hade intresse av installationen. Vidare konstaterar tingsrätten att de domstolsavgöranden som Linjalen har hänvisat till i detta sammanhang (bl.a. RÅ 1987 ref. 166, NJA 1985 s. 232 och NJA 1986 s. 513) avser helt andra situationer än den i målet aktuella och att dessa avgöranden därför saknar betydelse för den prövning som ska göras i detta mål.

Det finns även anledning att påpeka att en gemensam utgångspunkt i allt lagstiftnings- och utredningsarbete som myndigheterna genomförde, såväl före som efter 1970, var att det var staten genom Televerket som var ägare och hade ansvaret för det rikstäckande telenätet, se t.ex. prop. 1987/88:118. Något annat har inte framkommit än att det också var Televerket som skötte förvaltningen och underhållet av telenätet inklusive den del av nätet som finns på de aktuella fastigheterna. Skanova har även uppgett att alla felanmälningar gjordes till Televerket och att det även var Televerket som åtgärdade felen. Linjalen har inte visat att Linjalen haft några kostnader för detta.

Vad som ytterligare talar mot att äganderätten till ledningarna tillkommit Linjalen vid tidpunkten för installationen är att det vid denna tidpunkt inte var tillåtet att ansluta annan egendom än sådan som Televerket ägde till nätet.

Mot denna bakgrund har Linjalen inte visat att de delar av telenätet som omfattas av Linjalens yrkande har tillförts marken och byggnaderna av Linjalen eller att det skett i Linjalens intresse på sådant sätt att huvudregeln i jordabalken ska frångås. Käromålet kan därför inte bifallas på den av Linjalen i första hand angivna grunden.

Linjalen har i andra hand gjort gällande att Linjalen förvärvat äganderätten till egendomen vid installationen genom sammanfogande (accession) och att egendomen är fast egendom eftersom ett särskiljande skulle medföra en väsentlig värdeförstöring.

Peter Strömgren och Ulf Jensen har i sina utlåtanden till stöd för att äganderätten skulle ha övergått genom accession till Linjalen bl.a. hänvisat till NJA 2002 s. 561. I detta avgörande har HD slagit fast att undantag från huvudregeln i 2 kap. 4 § första stycket JB måste göras när det infogade föremålet inte utan väsentlig värdeförstörelse kan avlägsnas från byggnaden. Målet som gällde gåvobeskattning avsåg en tillbyggnad som nyttjanderättshavare låtit göra till en byggnad som hörde till fast egendom. Situationen var vidare sådan att en överlåtelse av tillbyggnaden skulle ske till fastighetsägarna. Avgörandet kan redan av detta skäl inte anses ha någon direkt tillämpning på i målet aktuell tvist. Det kan också konstateras att HD:s avgörande inte berörde någon annan än parterna i målet medan ett bifall till Linjalens talan i förevarande mål skulle få betydelse för ett stort antal abonnenter och fastighetsägare. Därtill kommer att det i detta mål är fråga om äganderätten till en del av ett rikstäckande telenät. Som tingsrätten ovan har konstaterat framgår det av de utredningar och de lagstiftningsarbeten som genomfördes under 1970-talet att det aldrig funnits någon annan utgångspunkt än att det var staten genom Televerket och senare Teliakoncernen som ägde telenätet. Detta var inte endast en tyst förutsättning utan något som även var föremål för särskilda diskussioner och överväganden. Bl.a. utreddes frågan om under vilka förutsättningar överlåtelse av fastighetsnät kunde tillåtas ske, se t.ex. Post- och Telestyrelsens utredning den 8 november 1996, Hk 96-14725. Redan av detta skäl kan inte äganderätten till aktuell egendom anses ha övergått till Linjalen genom accession.

En tillämpning av principen om accession skulle vidare förutsätta att ett särskiljande av egendomen medför väsentlig värdeförstöring. Parterna har redovisat olika sätt att beräkna kostnaderna för att genomföra ett särskiljande. Inget av sätten innebär enligt tingsrättens bedömning någon väsentlig värdeförstöring. Accession hade därför varit utesluten även av detta skäl.

Käromålet ska därför lämnas utan bifall.

- - -.

Domslut

Domslut

Käromålet ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Åke Thimfors, hovrättsrådet Britta Ekström, referent, f.d. hovrättsrådet Marianne Stenberg och adjungerade ledamoten Rafail Poumeyrau) anförde i dom den 6 mars 2014 följande.

Utredningen i hovrätten

Linjalen och Skanova har åberopat samma omständigheter och bevisning som vid tingsrätten till stöd för sin respektive talan. Ljud- och bildupptagningarna av förhören där med M.J., J.B., L.T. och C.B. har spelats upp. Hovrätten har hållit syn på telestationen Göteborg Hisingen, på kopplingsskåp i en källare och slitsluckor i en trappuppgång belägna i en bostadsfastighet intill i målet aktuella fastigheter (Virvelvindsgatan 12 D) samt på träskåp, teleledningar m.m. i källaren på en av Linjalens byggnader (Övre Hallegatan 20).

Linjalen har gett in ytterligare två rättsutlåtanden upprättade av Mikael Möller och Peter Strömgren respektive Ulf Jensen. Skanova har gett in ett tilläggsutlåtande upprättat av Jori Munukka.

Hovrättens domskäl

Huvudfrågan i målet är om Linjalen har bättre rätt än Skanova till de teleledningar och annan egendom hänförlig till nätet för telekommunikation som finns på Linjalens tomträtter till fastigheterna Brämaregården 60:1, 60:4 och 74:3 i Göteborgs kommun (i tingsrättens dom och även här benämnt Fastighetsnätet) och som installerades i mark och byggnader i samband med att bostadshusen uppfördes i början av 1970-talet. Linjalen har hävdat att äganderätten till Fastighetsnätet övergått till Linjalen i samband med installationen samt gjort gällande att Fastighetsnätet har tillförts marken och byggnaderna av Linjalen i Linjalens intresse och att Fastighetsnätet därför redan vid installationen kommit att utgöra fastighets- och byggnadstillbehör (intresseteorin). I andra hand har Linjalen grundat sin talan på regler om accession samt gjort gällande att Fastighetsnätet har blivit fast egendom genom sammanfogande, eftersom ett särskiljande skulle medföra väsentlig värdeförstöring, och att Linjalen därför vid installationen har förvärvat äganderätten till Fastighetsnätet.

Skanovas inställning är att Televerket, och inte Linjalen, har installerat Fastighetsnätet, att installationen skett med ledningar och annan utrustning som tillhandahållits av Televerket samt att installationen inte skett i Linjalens intresse. Skanova har vidare bestritt att äganderätten till Fastighetsnätet övergått till Linjalen genom accession.

När det först gäller frågan om Fastighetsnätets komponenter har blivit fastighets- och byggnadstillbehör genom att de har tillförts marken och byggnaderna av Linjalen i Linjalens intresse gör hovrätten följande bedömning.

De ledningar och annan utrustning som Fastighetsnätet består av är sådan egendom som typiskt sett utgör fastighets- och byggnadstillbehör, se 2 kap. 1 och 2 §§ JB. Huvudregeln är att det som objektivt framstår som tillbehör till en fastighet är just tillbehör (se t.ex. HD:s dom den 13 februari 2014 i mål T 2889-12 (NJA 2014 s. 33), p. 6-8 med hänvisningar). Ett undantag från huvudregeln utgörs av de fall där en nyttjanderättshavare eller annan än fastighetsägaren har tillfört fastigheten föremål. Sådana föremål utgör inte fastighets- eller byggnadstillbehör utan är lös egendom, om inte föremålet och fastigheten kommit i samma ägares hand (se 2 kap. 4 § första stycket JB). En förutsättning för att detta undantag ska vara tillämpligt är att det föremål som tillförs fastigheten tillhör annan än fastighetsägaren (se tidigare nämnda dom, p. 11). I förarbetena till bestämmelsen anges det att med begreppet ”tillföra” ofta torde kunna förstås själva den åtgärd, varigenom ett föremål installeras på fastigheten eller en byggnad förses med en viss inredningsdetalj, men att avgörande bör vara i vems intresse installationen sker (se NJA II 1966 s. 76). Ett exempel som nämns är att ett elektricitetsverk satt upp och hyrt ut en mätapparat i fastigheten, vilken fick anses ha tillförts fastigheten i uthyrarens intresse.

Vid den i målet relevanta tidpunkten, i början av 1970-talet, hade Televerket monopol på den svenska telemarknaden. Som tingsrätten anfört ansvarade Televerket för att installera och underhålla telefonanläggningar samt förmedla telefonsamtal. Alla i telefonnätet installerade apparater ägdes av Televerket, om det inte för visst fall hade föreskrivits annorlunda, och apparater eller ledningar som inte tillhörde Televerket fick inte utan medgivande anbringas på eller anslutas till Televerkets apparater eller ledningar. (Se om detta 2 § Kungl. Maj:ts [1963 nr 18] telefonreglemente.) Som tingsrätten påpekat var det vidare en gemensam utgångspunkt i lagstiftnings- och utredningsarbetet, såväl före som efter 1970, att det var staten genom Televerket som var ägare till och hade ansvaret för det rikstäckande telenätet.

Det är ostridigt i målet att det var staten som ägde och tillhandahöll ledningar, teleplintar, slitsluckor och telefonuttag vid installationen och att det var Televerkets personal som lämnade anvisningar, kopplade ledningar och gjorde installationerna. Mot bakgrund av vad som gällde enligt det tidigare nämnda telefonreglementet kan Televerkets och Linjalens avsikt knappast ha varit att äganderätten till Fastighetsnätet skulle övergå till Linjalen vid installationen. Det är inte heller visat att Linjalen haft några särskilda kostnader för installationen av Fastighetsnätet - Linjalen har inte påstått att någon betalning erlagts till Televerket - även om det framstår som rimligt att utgå från att ingjutningen av kanaler i byggnaderna (för ledningar) utfördes av Linjalens entreprenörer. Vidare har annat inte framkommit än att det varit Televerket, och sedermera Skanova, som skött förvaltningen och underhållet av telenätet inklusive Fastighetsnätet och att detta skett utan kostnad för Linjalen. Utredningen ger på grund av det anförda vid handen att det var Televerket som tillförde Fastighetsnätet till Linjalens tomträtter och byggnaderna på tomträtterna.

Det som hittills sagts talar för att Fastighetsnätet inte utgör fastighets- och byggnadstillbehör utan är lös egendom, som numera - efter de överlåtelser som förekommit - tillhör Skanova.

Frågan är då om en bedömning av i vems intresse installationen av Fastighetsnätet har skett leder till ett annat ställningstagande.

Till skillnad från tingsrätten anser hovrätten att Linjalen, som företrädare för sina medlemmar, haft intresse av att få anslutning till det rikstäckande telenätet. Installationen av Fastighetsnätet måste emellertid även anses ha skett i andra intressen, främst det samhälleliga intresset av att alla ges tillgång till telenätet men också Televerkets intresse att fullfölja sitt uppdrag att tillhandahålla telefoni och ansvara för telenätet. Som tingsrätten konstaterat avser de rättsfall som Linjalen hänvisat till i detta sammanhang helt andra situationer än den som är aktuell i målet och saknar därför betydelse för bedömningen. Eftersom installationen inte skett uteslutande eller huvudsakligen i Linjalens intresse finner hovrätten att Fastighetsnätet inte har tillförts Linjalens tomträtter och byggnader i Linjalens intresse på ett sådant sätt att Fastighetsnätet blivit fastighets- och byggnadstillbehör.

Käromålet kan till följd av det anförda inte bifallas på den av Linjalen i första hand åberopade grunden.

När det så gäller frågan om Linjalen förvärvat äganderätten till Fastighetsnätet vid installationen genom sammanfogande, accession, gör hovrätten följande överväganden.

I förarbetena till nu gällande regler om fastighets- och byggnadstillbehör anges det att fastighetsägaren ibland kan göra ett förvärv enligt reglerna om accession (se NJA II 1966 s. 77). Dessa allmänna, inte lagfästa, regler tillämpas när föremål som tillhör olika ägare sammanfogas. Om tvist om sådana föremål uppkommer bör man enligt doktrinen (se t.ex. Peter Strömgrens utlåtande av den 13 augusti 2012 avsnitt 5 jämte där gjorda hänvisningar) i första hand särskilja föremålen och låta var och en återfå vad denne bidragit med, men om detta skulle medföra väsentliga kostnader eller väsentlig värdeförstöring blir ägaren av det föremål som utgör huvudsaken också ägare av den tillförda bisaken. Är det fråga om likvärdiga föremål som fogats samman anges det att samäganderätt kan uppkomma, ett alternativ som när det gäller sammanfogande av lös egendom med fast egendom dock generellt sett torde sakna betydelse. För bedömningen av frågan om kostnaderna för eller värdeförstöringen vid särskiljande är väsentliga har det i doktrinen anvisats olika omständigheter som kan beaktas.

Domskäl

HD (justitieråden Ella Nyström, Kerstin Calissendorff, Göran Lambertz, Ingemar Persson, referent, och Anders Eka) meddelade den 18 december 2015 följande dom.

Skäl

Bakgrund

Parternas talan och frågan i målet

Regleringen i jordabalken

Vem ska anses ha tillfört ett föremål till fast egendom?

Accession

Reglering av telenätet

Bedömningen i detta fall

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.