NJA 2017 s. 872
Att cannabis har odlats i smärtlindringssyfte har inte medfört ansvarsfrihet med stöd av bestämmelsen om nöd i 24 kap. 4 § BrB. Även fråga om rubricering och påföljd.
Västmanlands tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Västmanlands tingsrätt åtal mot A.T. enligt följande.
Narkotikabrott. A.T. har olovligen framställt och därefter innehaft 83,9 gram växtmaterial innehållande cannabis samt 125 gram preparat innehållande cannabis, som är narkotika. Det hände den 22 januari 2015 och en viss tid dessförinnan i Kungsbyn, Västerås stad. A.T. begick gärningen med uppsåt.
Narkotikabrott, ringa brott. A.T. har olovligen använt preparat innehållande cannabis, som är narkotika. Det hände den 22 januari 2015 eller en tid dessförinnan i Kungsbyn, Västerås stad eller på annan plats i riket. A.T. begick gärningen med uppsåt.
A.T. vitsordade de faktiska omständigheterna men förnekade brott under åberopande av bestämmelsen om nöd i 24 kap. 4 § BrB. Han gjorde gällande att narkotikabrottet i åtalspunkten 1 i vart fall skulle rubriceras som ringa.
Domskäl
Tingsrätten (nämndemännen Kerstin Lundell, Per-Olov Larsson och Sten Helleng) anförde i dom den 27 augusti 2015 följande.
DOMSKÄL
I målet är utrett att A.T. odlat cannabis hemma i bostaden, att han förvarat narkotikan hemma och på olika sätt använt den i enlighet med vad som framgår av åklagarens gärningsbeskrivning.
Närmare hörd över åtalet har A.T. uppgett i huvudsak följande. Han bröt nacken och blev förlamad i en olycka år 1994 och sitter sedan dess i rullstol. Med skadorna har följt många olika komplikationer, bland annat stor smärta. Han har bott både i Uppsala och i Västerås och har haft många läkarkontakter genom åren. Han har försökt med en rad olika mediciner men ingen av dem har haft någon större effekt på smärtan, i vart fall inte i de doser hans kropp klarat av. År 2010 skedde en förändring i hans tillstånd. Han fick mer ont och hade många fysiska problem. Senare samma år fick han en dotter. Detta skulle bli mycket positivt men med all smärta och alla fysiska komplikationer blev det för mycket för honom och han hamnade i en djup depression samtidigt som smärtan blev värre och värre. År 2012 hade han så ont att han fick åka in akut till lasarettet ett par gånger. Under den här tiden fick han prova en rad olika läkemedel på nytt. Hans läkare skrev en remiss till smärtmottagningen men där visste de inte vad de skulle göra eftersom han redan provat allt. Det enda som fanns kvar att prova var Metadon, vilket är en extremt stark variant av morfinpreparat. Mot bakgrund av hur påverkad han blivit av andra opiater han prövat och de biverkningar han fått av dessa ansåg han inte att Metadon var ett bra alternativ.
I den vevan började han fundera och diskutera med andra personer på nätet. Han fick kontakt med ett forum i USA av vilka han fick lära att cannabis i viss form gett ett gott resultat. Detta slog rot hos honom och han kände till slut att han var tvungen att prova någonting annat än det sjukvården hade att erbjuda. Han odlade därför upp en planta. Det gick inte så bra för honom men han hade i alla fall en planta med en blomma. Idén med cannabis är att man inte blir så påverkad av det som man blir av andra läkemedel. Han började med doser på 0,05 gram och det blev en tydlig effekt fort. Han ökade snart på dosen något för en än bättre effekt. Han höll sedan på med odlandet i nästan två års tid innan polisen kom. Det blev en stor skillnad i hans liv efter det att han började använda cannabis. Han kunde börja arbeta heltid, kunde ta hand om sin familj och han började fungera i vardagen. De tre plantor han hade hemma när polisen kom var alla i vegetationsstadiet, ca 4–5 veckor gamla. Krämen består av kokosolja, vatten och mängden cannabis för en dos. Han har tagit ca 0,2 gram cannabis morgon och kväll. Han tog en tesked i kaffet varje morgon. Den torkade cannabis som låg i en burk hade han köpt vid ett annat tillfälle av en bekants bekant men den var för stark och hade därför legat i burken i ca ett år. Han la undan den för att den inte fungerade. Han förstod att det inte var lagligt att framställa cannabis och använda den som han gjorde. Han testade aldrig Metadon och kunde inte få Sativex, som är ett cannabisbaserat läkemedel men som endast får skrivas ut till MS-patienter. Sativex omfattas dessutom inte av högkostnadsskyddet om läkaren ändå skulle skriva ut det. Hans läkare har försökt få till en dispens för honom att få skriva ut Sativex men det gick inte. Efter polisens tillslag har han testat Sativex vid ett tillfälle men då hade det läkemedlet ingen effekt på hans smärta, bara på spasticiteten. Till kokosoljeblandningen använde han 400 gram kokos och 10 gram cannabis. De 125 gram som polisen hittade innehåller därför ca 3 gram cannabis. Sedan polisens tillslag har han inte tagit någon cannabis vilket fått till följd att han nu åter är sjukskriven, till 75 procent, och att han nästan inte orkar någonting.
Tingsrättens bedömning.
Tingsrätten har ingen anledning att ifrågasätta det A.T. berättat om hans skador efter olyckan, de konsekvenser de fått för hans mående och skälet till att han började odla och använda cannabis. Tingsrätten kan konstatera att A.T. tycks ha provat allt som sjukvården haft att erbjuda förutom Sativex, som prismässigt ligger på en så hög månadskostnad att det framstår som orimligt för en person i A.T:s personliga och ekonomiska situation att klara av. Att framställa cannabis i den omfattning som skett utgör den enda möjligheten för honom att leva ett drägligt liv. A.T. får därför anses ha befunnit sig i en nödsituation och hans handlande kan inte anses oförsvarligt. Gärningarna utgör därmed inte brott varför åtalet bör ogillas.
DOMSLUT
Tingsrätten ogillade åtalet.
Rättens ordförande, rådmannen Christina Brobacke, var skiljaktig i ansvarsdelen med följande motivering. A.T. har vitsordat de fak-tiska omständigheterna men förnekat brott under åberopande av bestämmelsen om nöd. Han har vidare varit medveten om att det i Sverige är olagligt att odla och använda cannabis. Nöd föreligger enligt 24 kap. 4 § BrB när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse. Jag har ingen anledning att ifrågasätta det A.T. har berättat om sin situation och sitt lidande. Nödbestämmelsen ska dock tillämpas restriktivt och det krävs att situationen framstår som akut för att A.T. ska kunna anses befinna sig i nöd. A.T. har haft möjlighet och har också vänt sig till sjukvården för hjälp mot sin smärta. Att den medicin sjukvården haft att erbjuda gett A.T. negativa biverkningar eller är mycket dyr är självfallet bekymmersamt för honom men medför inte att A.T. kan anses ha befunnit sig i en nödsituation. A.T. ska därför dömas för narkotikabrott. Med hänsyn till den delvis mycket låga THC-halten i den cannabis som framställts och använts är straffvärdet lägre än annars men med beaktande av mängden och att det är fråga om framställning är gärningen i åtalspunkten 1 ändå inte att anse som ringa. A.T. ska därför dömas för narkotikabrott och ringa narkotikabrott i enlighet med åtalet. Straffvärdet för den samlade brottsligheten överstiger enligt min mening en månads fängelse. Artvärdet för narkotikabrottet är inte högre än att påföljden, med hänsyn till det som framkommit om A.T:s personliga förhållanden och övriga omständigheter kan bestämmas till villkorlig dom i förening med dagsböter i enlighet med åklagarens yrkande i denna del.
Svea hovrätt
Åklagaren överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle döma A.T. enligt åtalet.
A.T. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades. Han anförde vidare att under alla förhållanden samtliga narkotikabrott skulle rubriceras som ringa.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Mats Walberg och Kenneth Nordlander, tf. hovrättsassessorn Marcus Karlberg, referent, och nämndemannen Alexander Björk) anförde i dom den 31 mars 2016 följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Utredningen i hovrätten är densamma som i tingsrätten. Därutöver har vittnesförhör ägt rum med F.K. och C.H.
Av A.T:s egna uppgifter och utredningen i övrigt framgår att han framställt och innehaft den mängd växtmaterial och preparat innehållande cannabis samt även olovligen använt preparat innehållande cannabis på sätt som framgår av åtalet. Den huvudsakliga frågan i hovrätten är därmed om A.T. kan undgå ansvar enligt bestämmelsen om nöd i 24 kap. 4 § BrB, samt om så inte är fallet vilken påföljd han i så fall ska ådömas.
Som framgår av den skiljaktiga meningen i tingsrättens dom föreligger nöd när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse. Nödbestämmelsen ska dock tillämpas restriktivt och det krävs att situationen framstår som akut för att A.T. ska kunna anses befinna sig i nöd (jfr t.ex. rättsfallet NJA 1982 s. 621).
Hovrätten instämmer i vad tingsrätten har anfört om att det inte finns någon anledning att ifrågasätta det A.T. har berättat om sin situation och sitt lidande, vilket också stöds av vad C.H. berättat om vilka besvär personer med ryggmärgsskador generellt upplever. F.K. och C.H. har vidare uppgett att alternativa behandlingar med t.ex. Metadon eller Sativex av olika skäl är mindre goda för den situation A.T. befinner sig i.
Som tingsrättens ordförande konstaterat är det självfallet bekymmersamt för A.T. att den medicin som sjukvården haft att erbjuda honom gett negativa biverkningar eller är mycket dyr. Det medför dock inte att A.T. kan anses ha befunnit sig i en sådan nödsituation som avses med bestämmelsen i brottsbalken.
A.T. ska därför dömas för de åtalade gärningarna. Bruk av cannabis är enligt fast praxis att rubricera som ringa narkotikabrott. I fråga om den övriga brottsligheten så kan det konstateras att beslagspunkten 3 bara avser 6,3 gram cannabis, vilket sett för sig skulle betraktas som ett ringa brott. Det saknas vidare anledning att ifrågasätta A.T:s uppgift om att det fanns mycket lite cannabis i den cannabiskräm han kokat fram. Avgörande för rubriceringsfrågan när det gäller innehavet av narkotika blir enligt hovrättens mening därför huvudsakligen hur man ska se på de odlade växterna.
Av rättsfallet NJA 1998 s. 512 framgår att vikten av hemodlad cannabis måste bedömas på ett nyanserat sätt och att den inte utan vidare kan jämställas med saluförd cannabis. I rättsfallet RH 2006:61 var det fråga om ett scenario som liknar det som nu ska bedömas. I det fallet kom odlingen att bedömas som ringa narkotikabrott. Av det senare refererade rättsfallet RH 2011:29 framgår dock att olovlig framställning av narkotika, som är avsedd för missbruk, generellt sett är att betrakta som den efter olovlig överlåtelse av narkotika svåraste formen av narkotikabrott. Det förhållande att ett innehavsbrott med hänsyn till arten och mängden narkotika samt övriga omständigheter skulle bedömas som ringa innebär därför inte att ett framställningsbrott avseende samma art och mängd narkotika ska bedömas på samma sätt. Trots detta har även i ett senare rättsfall, RH 2014:31, gjorts bedömningen att odling av cannabis kan vara att rubricera som ringa brott. I det fallet var det dock fråga om framställning av några enstaka gram cannabis.
I det nu aktuella fallet är det fråga om cannabis som, om den totala vikten bedöms för sig själv, skulle betraktas som brott av normalgraden. Mot en sådan bedömning talar den delvis låga THC-halten i den cannabis som framställts (jfr NJA 1998 s. 512). Även det faktum att A.T. har framställt narkotikan för att komma till rätta med sina medicinska besvär talar för att brottet ska bedömas som ringa. Det förhållande att det ändå varit en totalt sett inte obetydlig mängd narkotika som påträffats hos A.T. och att merparten av den framställts genom odling i tält samt att en mindre del sedermera även kommit att kokas ihop med olja för att underlätta intaget medför ändå att agerandet enligt hovrättens mening måste anses vara så sofistikerat att det ska anses vara brott av normalgraden.
A.T. ska därför dömas för narkotikabrott och ringa narkotikabrott i enlighet med åtalet. Straffvärdet för den samlade brottsligheten uppgår dock, eftersom narkotikan framställts uteslutande för att komma till rätta med egna medicinska besvär, enligt hovrättens mening inte till mer än 14 dagars fängelse. Artvärdet för narkotikabrottet är inte högre än att påföljden, med hänsyn till det som framkommit om A.T:s personliga förhållanden och övriga omständigheter kan bestämmas till villkorlig dom i förening med dagsböter i enlighet med åklagarens yrkande i denna del (se NJA 2012 s. 650, p. 8 och 9). Dagsbotens storlek har beräknats utifrån A.T:s ekonomiska och personliga förhållanden.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten ändrade tingsrättens dom och dömde A.T. enligt 1 § första stycket 2 och 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) för narkotikabrott samt narkotikabrott, ringa brott, till villkorlig dom i förening med dagsböter 90 à 130 kr.
Nämndemannen Anita Hagelbeck var skiljaktig och ville fastställa tingsrättens dom i skuldfrågan.
Högsta domstolen
A.T. överklagade hovrättens dom och yrkade i första hand att han skulle frikännas. I andra hand yrkade han att gärningen i åtalspunkten 1 skulle bedömas som ringa narkotikabrott och att han skulle frikännas från åtalet i åtalspunkten 2.
Riksåklagaren motsatte sig A.T:s yrkanden i sak. För det fall A.T. dömdes enligt åtalspunkten 1 tillstyrkte riksåklagaren emellertid att gärningen enligt åtalspunkten 2 skulle anses konsumerad.
Riksåklagaren justerade de i HD gärningsbeskrivningen i åtalspunkten 1 till följande.
A.T. har olovligen framställt och därefter innehaft 83,9 gram växtmaterial innehållande cannabis samt 125 gram preparat innehål-lande cannabis, som är narkotika, allt avsett för missbruk. Det hände den 22 januari 2015 och en viss tid dessförinnan i Kungsbyn, Västerås stad. – A.T. begick gärningen med uppsåt.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Agneta Bäcklund, Lars Edlund, Petter Asp, referent, och Malin Bonthron) meddelade den 20 november 2017 följande dom.
SKÄL
Frågorna i målet
De frågor som aktualiseras i detta mål är framför allt om odling av cannabis avsedd för smärtlindring kan vara tillåten med stöd av bestämmelsen om nöd i 24 kap. 4 § BrB och, om så inte är fallet, hur gärningen bör rubriceras och påföljden bestämmas.
Bakgrund
A.T. bröt nacken i en motorcykelolycka år 1994 och är sedan dess förlamad från bröstet och nedåt. Han lider av kramper och svåra neuropatiska smärtor som uppstår i den skadade ryggmärgen. De preparat som sjukvården tillhandahållit har antingen haft dålig effekt eller medfört negativa biverkningar. För att lindra besvären har han därför framställt, innehaft och använt cannabis. En mindre del av narkotikan (ca 6 gram) har köpts och alltså inte framställts av honom själv.
A.T. har strävat efter att den av honom odlade cannabisen inte skulle ha beroendeframkallande egenskaper eller rusgivande effekter. Han har bl.a. försökt odla cannabis som innehåller mindre tetrahydrocannabinol (THC, vilket är den substans som står för den rusgivande effekten) och mer cannabidiol (CBD) än vad som är vanligt. Den senare substansen har inte rusgivande effekt. Enligt vad som uppgetts av den sakkunnige som åberopats av A.T., A.E., finns det forskning som pekar i riktning mot att CBD kan motverka vissa risker som är förknippade med bruk av cannabis, t.ex. risken för psykossjukdom och beroende. Det är heller inte visat annat än att THC-halten i den cannabis som hittats hos A.T., med undantag för en mindre del, har varit ovanligt låg.
Tingsrätten frikände A.T. med hänvisning till att gärningarna hade begåtts i en nödsituation och att hans handlande inte kunde anses vara oförsvarligt. En av rättens ledamöter var skiljaktig och ville döma A.T. till villkorlig dom och dagsböter.
Hovrätten har dömt A.T. enligt åtalet till villkorlig dom och dagsböter. En ledamot var skiljaktig och ville fastställa tingsrättens dom i skuldfrågan.
A.T. har framställt narkotika avsedd för missbruk
Enligt 1 § första stycket 2 narkotikastrafflagen är det straffbelagt att framställa narkotika som är avsedd för missbruk. Bestämmelsen omfattar odling av narkotiska växter. Med missbruk avses konsumtion som inte har stöd i en i vederbörlig ordning utfärdad ordination. (Se prop. 1982/83:141 s. 15 f. och 33.)
A.T. har odlat och därigenom framställt cannabis. Narkotikan har varit avsedd för konsumtion som inte haft stöd i läkares ordination. Även med beaktande av att odlingen föranleddes av mycket speciella skäl och att A.T:s konsumtion av cannabis inte syftade till att vara rusgivande, måste den narkotika som han odlade anses ha varit avsedd för missbruk i den mening som avses i 1 § första stycket 2 narkotikastrafflagen. A.T. har följaktligen gjort sig skyldig till en sådan gärning som avses i den bestämmelsen.
Förhållandet till övriga gärningar
Av A.T:s uppgifter och den övriga utredningen i målet framgår att han även har innehaft och brukat cannabis. Innehav och bruk är straffbelagt enligt 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen. Av rättsfallet ”Det delvis förbrukade narkotikainnehavet” (NJA 2017 s. 415) följer att den som har brukat narkotika, som tidigare har utgjort en del av eget innehav av narkotika, ska dömas för endast innehavet. Motsvarande princip gör sig gällande också då någon har framställt den narkotika som senare innehas och brukas. Den som både har framställt viss narkotika och sedan innehaft eller brukat denna ska alltså i princip dömas för endast framställningen.
Kronisk smärta kan innebära att det föreligger en nödsituation
En gärning som begås i nöd utgör, enligt 24 kap. 4 § BrB, brott endast om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig. Enligt lagrummets andra stycke föreligger nöd när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse.
Nöd förutsätter inte, såsom nödvärn enligt 24 kap. 1 § andra stycket 1 BrB, att det föreligger ett påbörjat eller överhängande angrepp på ett skyddat intresse. En nödsituation kan vara för handen redan på ett något tidigare stadium, nämligen när faran är ”nära förestående” eller ”tämligen nära förestående” (se SOU 1953:14 s. 414; jfr ”Gräsö-vargen” NJA 2004 s. 786, där bestämmelsen inte kunde tillämpas vid en osäker framtida fara). Att bestämmelsen i första hand tar sikte på tämligen akuta situationer utesluter heller inte att den kan tillämpas även i andra fall, såsom vid mer bestående faretillstånd.
A.T. har till följd av sin ryggmärgsskada haft kraftiga smärtor av närmast kronisk karaktär. Intresset av att vara fri från smärta är ett sådant intresse som kan föranleda tillämpning av bestämmelsen om nöd. Förekomsten av allvarligare smärta bör i detta avseende ses som ett intrång i intresset av hälsa.
Det förhållandet att A.T:s tillstånd är långvarigt och att den företagna gärningen, att odla cannabis, endast på längre sikt skulle ha kunnat bidra till att avhjälpa intresseintrånget hindrar inte att den är företagen i nöd. En annan sak är att nödsituationens karaktär – med hänsyn till att en straffbelagd gärning sällan kan vara ett godtagbart medel för att hantera ett mer bestående problem – kan påverka bedömningen av om gärningen är tillåten med stöd av lagrummet.
Gärningen är inte tillåten enligt bestämmelsen om nöd
En gärning som är företagen i nöd utgör, enligt 24 kap. 4 § BrB, brott endast om den är oförsvarlig. För ansvarsfrihet fordras som huvudregel att gärningen avser att värna ett intresse som är av betydligt större vikt än det intresse som offras genom denna. Normalt fordras också att det inte finns något annat sätt att värna intresset. Även om faran skulle ha kunnat avvärjas utan nödhandlingen kan emellertid gärningen vara försvarlig, nämligen när det skulle ha krävts oproportionerliga ansträngningar eller uppoffringar för den handlande att avvärja faran på något annat sätt. (Jfr prop. 1962:10 del B s. 336 f.)
Det följer av syftet med nödbestämmelsen att ansvarsfrihet i princip förutsätter att fråga är om en på så sätt oförutsedd situation att lagstiftaren inte har haft möjlighet att ta ställning till den. Detta innebär att det rättsliga sammanhang i vilket en gärning är företagen får stor betydelse för bedömningen. Det innebär också att det i princip inte är försvarligt att, med åberopande av nöd, avvika från sådana intresseavvägningar som redan har gjorts i lagstiftningen (jfr t.ex. ”De förfalskade passen” NJA 1979 s. 335).
Genom den reglering som avser kontroll av narkotika och genom systemet för godkännande och licensiering av läkemedel har lagstiftaren gjort en avvägning mellan intresset av effektiv smärtlindring och intresset av kontroll av narkotika. Lagstiftaren har härigenom också tillhandahållit ett sätt på vilket intresset av smärtlindring ska tillgodoses och inrättat en ordning för kontrollerad distribution av narkotika för medicinskt bruk. En gärning som innefattar narkotikabrott och som utförs i syfte att lindra smärta är därför försvarlig bara i rena undantagsfall, t.ex. i en akut situation när omedelbar tillgång till sedvanlig sjukvård saknas.
Mot denna bakgrund kan den gärning som nu är föremål för bedömning inte anses vara tillåten med stöd av nödbestämmelsen. Det är en annan sak att det framstår som förklarligt att A.T. prioriterade sitt befogade intresse av frihet från smärta framför samhällets intresse av att kontrollera hanteringen av narkotika.
Gärningen kan inte heller anses tillåten på annan grund
Också vid sidan av de ansvarsfrihetsgrunder som lagen anvisar finns det ett visst utrymme för att anse att en straffbelagd gärning är tillåten (jfr SOU 1988:7 s. 127 ff.). Det fall som nu är föremål för bedömning aktualiserar emellertid en intressekonflikt som typiskt sett är att hänföra till nödbestämmelsen. Därmed bör det inte finnas utrymme för att bedöma gärningen som ansvarsfri med stöd av någon annan – oskriven – undantagsregel.
A.T. har agerat uppsåtligen
A.T. har haft insikt om att han odlat cannabis och om att narkotikan var avsedd för bruk utan läkares ordination. För att uppsåt ska föreligga i förhållande till att narkotikan var avsedd för vad som i lagens mening är ett missbruk, så krävs det inte att A.T. själv klassificerade den avsedda konsumtionen som ett missbruk. Han har följaktligen haft uppsåt i förhållande till att han framställde narkotika avsedd för missbruk.
A.T. är heller inte ursäktad och gärningen utgör därför brott
A.T. har erkänt att han var medveten om att gärningen var straffbelagd enligt narkotikastrafflagen. Bestämmelsen om straffrättsvillfarelse i 24 kap. 9 § BrB aktualiseras alltså inte. Såsom bestämmelsen om excess i 24 kap. 6 § är utformad saknas det vidare möjlighet att ta hänsyn till att A.T:s gärning, vid en mer allmän bedömning, kan framstå som i viss mening ursäktlig.
Den gärning A.T. har begått genom att framställa narkotika utgör följaktligen brott. Vid denna bedömning ska han dömas för att ha innehaft eller brukat narkotika bara i den mån narkotikan inte härrör från framställningen (jfr p. 8).
Brottet är att bedöma som ringa
Den gärning som A.T. har gjort sig skyldig till är, sedd som framställning avsedd för missbruk enligt 1 § första stycket 2 narkotika-strafflagen, mycket atypisk till sin karaktär. Det har inte varit fråga om framställning av narkotika som skulle användas i rusgivande syfte och den framställda narkotikan har också haft begränsade rusgivande egenskaper (se p. 3). Motivet bakom gärningen har i stället varit att åstadkomma smärtlindring i en situation där A.T. som en följd av en svår olycka lidit av mycket allvarlig smärta och där sjukvården, trots upprepade försök, inte förmått bistå med smärtlindring. Den framställda narkotikan har haft en låg THC-halt och får anses ha varit av ett begränsat intresse för den som eftersträvar ett rus, och risken för att narkotikan skulle komma i händerna på andra måste bedömas ha varit i princip utesluten.
Vid mindre allvarliga narkotikabrott saknas det ofta anledning att, med hänsyn till andra omständigheter, differentiera mellan gärningar som avser en och samma mängd och en och samma sorts narkotika. Det betyder att de tabeller som finns avseende mängd och sort i högre grad än när gärningen avser större mängder narkotika kan utgöra en utgångspunkt för såväl rubricering som straffmätning. Under de förhållanden som har angetts i punkten 21 – sammantaget med att framställningen avsett en förhållandevis begränsad mängd och att dess omfattning är kopplad till den framförhållning A.T. haft med avseende på sin självmedicinering – kan emellertid den mer exakta omfattningen av odlingen inte på ett beaktansvärt sätt anses påverka straffvärdheten av gärningen. Tabellerna bör därför i detta fall inte tillmätas någon större betydelse för rubriceringen.
Vid en samlad bedömning av omständigheterna – och med beaktande av att straffvärdet inte kan anses ligga på fängelsenivå – bör gärningen bedömas som ringa.
Gärningens straffvärde
Straffvärdet för brottsligheten ligger, redan med utgångspunkt i den bedömning som gjorts i föregående punkt, på bötesnivå. Med hänsyn till gärningens atypiska karaktär och med beaktande av bestämmelsen i 29 kap. 3 § första stycket 5 BrB måste straffvärdet anses ligga inte obetydligt under fängelseminimum.
Det förhållandet att A.T. efter gärningen ordinerats ett cannabisbaserat läkemedel påverkar straffmätningen
A.T. har under våren 2017 beviljats enskild licens avseende Bediol, vilket är ett cannabisbaserat läkemedel.
Den beviljade licensen innebär inte att det har utfärdats några nya regler eller generellt verkande myndighetsbeslut som påverkar bedömningen av den åtalade gärningen (jfr 5 § lagen, 1964:163, om införande av brottsbalken samt ”Viltfällan” NJA 2016 s. 649).
Gärningens straffvärde kan inte påverkas av att en enskild licens har utfärdats i tiden efter gärningen. Att A.T. har fått en sådan licens innebär likväl ett visst erkännande av den intressekonflikt som han har stått inför. Utfärdandet av licensen bygger på en värdering av de mot varandra stående intressena som åtminstone till någon del motsvarar den värdering som A.T. själv gjorde. Detta bör med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 9 BrB ges viss betydelse vid den slutliga straffmätningen.
Även om straffvärdet redan med beaktande av omständigheterna kring gärningen ligger på bötesnivå, kan billighetsskälen i detta fall inte anses göra sig gällande med sådan styrka att det med hänsyn till dem skulle vara uppenbart oskäligt att döma till påföljd (jfr 29 kap. 6 § BrB). De bör emellertid leda till ytterligare en reducering av antalet dagsböter.
Sammantagen bedömning vad gäller påföljden, m.m.
Vid en sammantagen bedömning ska påföljden, utifrån gärningens straffvärde och de billighetsskäl som föreligger, bestämmas till 40 dagsböter.
DOMSLUT
HD ändrar hovrättens domslut på det sättet att HD dels i stället för narkotikabrott enligt 1 § första stycket 2 och enligt 2 § dömer A.T. endast för narkotikabrott enligt 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) i dess lydelse före den 1 juli 2016, dels bestämmer påföljden för A.T. till 40 dagsböter om 130 kr.