NJA 2018 s. 1158
Ett överklagande har enligt ordalydelsen enbart innefattat frågor om skuld och påföljd. Eftersom det har funnits skäl för att anta att klaganden har menat att överklagandet skulle inbegripa även frågan om näringsförbud, har det ankommit på hovrätten att klarlägga vad klaganden har avsett.
Kalmar tingsrätt dömde den 5 maj 2018 P.N. för grovt skattebrott vid åtta tillfällen. Påföljden bestämdes till fängelse i två år. P.N. meddelades dessutom näringsförbud under en tid av fem år, räknat från det att beslutet vunnit laga kraft.
Göta hovrätt
P.N. överklagade i Göta hovrätt. Han yrkade i överklagandeskriften att hovrätten skulle ogilla åtalet i dess helhet eller, i andra hand, lindra påföljden.
Åklagaren klagade anslutningsvis och yrkade att straffet skulle skärpas.
Efter överklagandetidens utgång inkom P.N. med en skrift till hovrätten där han angav att överklagandet skulle förstås på det sättet att även frågan om näringsförbud omfattades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Charlotta Riberdahl, hovrättsrådet Johanna Syrén, referent, och adjungerade ledamoten Eva Bäck-ström) anförde i beslut den 4 juli 2018 följande.
SKÄL
Näringsförbud har inte karaktär av brottspåföljd och utgör inte heller särskild rättsverkan av brott, utan bör ses som en administrativ sanktion (se rättsfallet NJA 1983 s. 163 och prop. 2013/14:215 s. 49). Då beslut om näringsförbud inte omfattas av ansvars-frågan krävs ett särskilt yrkande därom för att hovrätten ska pröva ett av tingsrätten meddelat näringsförbud. Det ändringsyrkande som P.N. framfört i sitt överklagande avser enligt sin ordalydelse endast åtalet för grovt skattebrott samt frågan om påföljd. Överklagandets innehåll i övrigt ger inte anledning att anta att han avsett att söka ändring även i fråga om näringsförbud. Vid angivna förhållanden kan P.N:s - först efter överklagandetidens utgång - framställda yrkande om ogillande av åklagarens talan om näringsförbud inte tas upp till prövning i hovrätten. Hovrätten avvisar därför överklagandet såvitt det avser frågan om näringsförbud.
BESLUT
Hovrätten avvisar överklagandet såvitt avser frågan om näringsförbud.
Högsta domstolen
P.N. överklagade och yrkade att HD skulle undanröja hovrättens beslut att avvisa hans överklagande såvitt avsåg frågan om nä-ringsförbud.
Riksåklagaren tillstyrkte ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Elisabeth Ståhl, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
SKÄL
Bakgrund
Punkterna 1-5 motsvarar punkterna 1-5 i HD:s beslut.
Frågan i målet
Målet rör frågan om ett överklagande som uppfattat strikt efter ordalagen endast omfattar frågorna om skuld och påföljd även kan anses inbegripa ett överklagande av ett näringsförbud som har meddelats på grund av brottsligheten.
Processens ram och tolkningen av överklaganden i brottmål
Punkterna 7-9 motsvarar punkterna 7-9 i HD:s beslut.
I rättsfallet NJA 1983 s. 567 fann HD att ett överklagande som uppfattat strikt efter ordalagen endast omfattade ansvarsfrågan även fick anses inbegripa ett överklagande av betalningsskyldighet enligt den numera upphävda uppbördslagen (1953:272). HD beaktade att betalningsskyldigheten utan att utgöra påföljd eller särskild rättsverkan av brott ändå är en form av sanktion för det kriminaliserade handlandet och att det kan ligga nära till hands att uppfatta talan som en del av åtalet. HD beaktade vidare bl.a. att ett bifall till klagandens yrkande om ändring i ansvarsfrågan materiellt sett utan vidare skulle ha lett till ogillande även av betalningsyrkandet och att det inte fanns någon anledning för klaganden att begränsa sitt överklagande till ansvarsfrågan. (Se även NJA 1974 s. 63.)
I rättsfallet NJA 1987 s. 965 fann HD att ett överklagande som efter ordalydelsen endast innefattade ansvarsfrågan inte kunde anses inbegripa ett överklagande i fråga om skadestånd. HD konstaterade att det visserligen inte hade framkommit något rimligt skäl för klaganden att inte yrka ändring i skadeståndsdelen, men att överklagandet inte kunde anses innefatta ett sådant yrkande utan stöd i själva innehållet. (Jfr NJA 1979 s. 282 och NJA 2006 s. 464.)
Näringsförbud på grund av brott
Punkterna 12 och 13 motsvarar punkterna 10 och 11 i HD:s beslut.
Näringsförbud kan meddelas även utan att någon har begått ett brott (se 5-7 §§ lagen om näringsförbud). Förbudet har därmed inte karaktären av brottspåföljd eller särskild rättsverkan av brott (se NJA 1983 s. 163 och prop. 2013/14:215 s. 47). Näringsförbud utgör alltså inte en del av ansvarsfrågan. En annan sak är att ett näringsförbud skulle kunna vara att se som ett straff vid tillämpning av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) och dess tilläggsprotokoll (se a. prop. s. 49 f.).
Om den som genom ett i den delen lagakraftvunnet avgörande har meddelats näringsförbud på grund av brott frikänns från ansvar för brottsligheten, ska näringsförbudet samtidigt upphävas. Avser frikännandet endast en viss del av brottsligheten eller tillämpar rätten en mildare straffbestämmelse på brottsligheten, ska rätten pröva om och under vilken tid förbudet fortfarande ska gälla. Frågan ska tas upp av rätten ex of-ficio. (Se 28 § lagen om näringsförbud och a. prop. s. 100 läst tillsammans med prop. 1985/86:126 s. 101 f.)
I vissa fall kan yrkanden i fråga om näringsförbud framställas även efter överklagandetidens utgång
I den mån frågan om näringsförbud faller inom ramen för rättens officialprövningsskyldighet kan ett yrkande i den frågan framställas även efter överklagandetidens utgång (se p. 8). Exempelvis kan den dömde, om han eller hon i överklagandet har yrkat att åtalet ska ogillas, när som helst yrka att ett näringsförbud som har meddelats på grund av brottsligheten ska upphävas vid bifall till det yrkandet.
Bedömningen i detta fall
Uppfattat strikt efter ordalagen kan P.N:s överklagande till hovrätten inte anses innefatta annat än frågorna om skuld och påföljd. Att ett näringsförbud kan vara att se som ett straff i den mening som avses i EKMR föranleder inte någon annan bedömning.
Det framstår emellertid som rimligt att P.N., som invänt mot tingsrättens dom i fråga om både skuld och påföljd, genom sitt överklagande har menat att vända sig mot samtliga sanktioner staten ålagt honom till följd av att han dömts för brottsligheten.
En dömds underlåtenhet att klaga i fråga om näringsförbud behöver visserligen inte nödvändigtvis bero på förbiseende. Den dömde kan exempelvis ha ett intresse av att förbudstiden börjar löpa. När - som i detta fall -underinstansen har beaktat näringsförbudet som ett billighetsskäl vid påföljdsbestämningen, kan den dömde även avstå från att överklaga näringsförbudet för att inte riskera att påföljden skärps om åklagaren överklagar i påföljdsfrågan. I nu aktuellt fall har det dock inte framkommit några omständigheter som ger direkt stöd för att P.N. har gjort överväganden av detta slag.
Skulle hovrätten bifalla P.N:s yrkande att åtalet ska ogillas leder det utan vidare till att näringsförbudet ska upphävas. Även om åtalet delvis ogillas eller hovrätten tillämpar en mildare straffbestämmelse kan det leda till att förbudet ändras. (Se p. 15.)
P.N. har till grund för sitt yrkande i påföljdsdelen anfört att tingsrätten inte i tillräcklig utsträckning beaktat att han inte haft ett skatteundandragande syfte, att tingsrätten fäst oproportionerligt stor vikt vid de felaktiga deklarationsbeloppens storlek samt att tingsrätten inte i tillräcklig omfattning beaktat att han är tidigare ostraffad för likartad brottslighet och att en lång tid förflutit från brottstidpunkterna fram till fällande dom. Vad P.N. har anfört skulle kunna vara av betydelse även för bedömningen av om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt (jfr p. 13).
Det sagda leder till slutsatsen att frågan om näringsförbud får anses vara naturligt förbunden med de överklagade delarna av domen på ett sådant sätt att överklagandet skulle kunna inbegripa frågan om näringsförbud.
Vid detta förhållande har det ankommit på hovrätten att försöka klarlägga vad P.N. menat med sitt överklagande och P.N. har även efter överklagandetidens utgång haft möjlighet att precisera överklagandet genom att yrka ändring beträffande näringsförbudet.
Hovrätten borde alltså inte ha avvisat P.N:s överklagande såvitt avser frågan om näringsförbud. Hovrättens beslut ska därför undanröjas. Hovrätten ska ta upp P.N:s överklagande av näringsförbudet till fortsatt behandling inom ramen för det pågående brottmålet i hovrätten.
HD:S AVGÖRANDE
Se HD:s beslut.
Domskäl
HD (justitieråden Anders Eka, Kerstin Calissendorff, Agneta Bäcklund, Stefan Johansson och Eric M. Runesson, referent) meddelade den 28 december 2018 följande beslut.
SKÄL
Bakgrund
P.N. dömdes av tingsrätten för åtta fall av grovt skattebrott. Påföljden bestämdes till fängelse i två år. Tingsrätten beslutade även om näringsförbud. Till grund för beslutet låg den brottslighet som P.N. dömdes för. De svårigheter som ett näringsförbud kunde antas medföra för honom beaktades vid påföljdsbestämningen.
P.N. överklagade tingsrättens dom. I överklagandet yrkade han i första hand att åtalet skulle ogillas i sin helhet och i andra hand att påföljden skulle mildras. Vidare argumenterade P.N. för en annan utgång i frågorna om skuld och påföljd. Åklagaren an-slutningsöverklagade och yrkade att straffet skulle skärpas.
P.N. inkom efter överklagandetiden med en skrift till hovrätten där han angav att hans överklagande skulle förstås så att det även avsåg tingsrättens beslut om näringsförbud.
Åklagaren förelades att yttra sig och anförde att det framstod som rimligast att låta prövningen i hovrätten omfatta även frå-gan om näringsförbud.
Hovrätten har avvisat P.N:s överklagande såvitt avser frågan om näringsförbud. Som skäl för beslutet har hovrätten angett att det ändringsyrkande som framförts i överklagandet enligt sin ordalydelse endast avser skuld och påföljd samt att överklagandet i övrigt inte ger anledning att anta att P.N. avsett att söka ändring även beträffande näringsförbudet.
Frågan i målet
Frågan i målet är om det - när ett överklagande enligt ordalydelsen gällt endast skuld och påföljd - har funnits skäl att anta att klaganden avsett att överklaga även ett näringsförbud som har meddelats på grund av brott.
Processens ram och tolkningen av överklaganden i brottmål
Den som överklagar en brottmålsdom ska ange i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas (se 51 kap. 4 § första stycket 2 RB).
De i överklagandet framställda yrkandena sätter ramen för processen. Klaganden kan dock ändra sina yrkanden inom vad som på grund av rättens officialprövningsskyldighet ska prövas i målet. Exempelvis anses hela ansvarsfrågan, med de begränsningar som följer av 51 kap. 23 a-25 §§ RB, vara uppe till prövning så snart någon del av ansvarsfrågan är överklagad. Den som har överklagat med yrkande i någon ansvarsfråga är därför även efter överklagandetidens utgång i princip oförhindrad att framställa yrkanden i de övriga ansvarsfrågor som genom överklagandet har kommit under den högre rättens prövning. Till ansvarsfrågan hör, förutom frågorna om skuld och påföljd, även utvisning, förverkande och annan särskild rättsverkan av brott. (Se NJA 2005 s. 291.) Ett beslut om näringsförbud hör dock inte till ansvarsfrågan (se p. 12).
HD har framhållit att ordalydelsen är en given utgångspunkt vid bedömningen av vad som omfattas av ett överklagande, men att ordalydelsen inte under alla förhållanden kan vara utslagsgivande. Även frågor som på visst sätt är förbundna med en överklagad del av avgörandet bör i regel kunna anses inbegripna i överklagandet. Om det finns skäl att anta att klaganden kan ha menat något annat eller mer med sitt överklagande än vad som framgår av ordalydelsen ska domstolen försöka klarlägga vad klaganden vill. Det gäller även om ordalydelsen i och för sig är klar. (Se NJA 2015 s. 846, jfr även NJA 1983 s. 567 och NJA 1987 s. 965.)
Näringsförbud på grund av brott
Den som har grovt åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet och därvid har gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa, ska meddelas näringsförbud, om ett sådant förbud är påkallat från allmän synpunkt, se 4 § lagen (2014:836) om närings-förbud.
Vid bedömningen av om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt ska rätten särskilt ta hänsyn till bl.a. om åsidosättandet har varit systematiskt, syftat till betydande vinning, orsakat eller varit ägnat att orsaka betydande skada samt om näringsidkaren tidigare har dömts för brott i näringsverksamhet. Om det för den brottslighet som ligger till grund för talan om näringsförbud inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader ska näringsförbud anses vara påkallat från allmän synpunkt om inte särskilda skäl talar emot det. (Se 8 § lagen om näringsförbud.)
Näringsförbud betraktas inte som en brottspåföljd eller som en särskild rättsverkan av brott. Skälet till detta är att ett sådant förbud kan meddelas även utan att någon har begått ett brott. (Se 5-7 §§ lagen om näringsförbud, prop. 2013/14:215 s. 47 och NJA 1983 s. 163.)
Om någon har meddelats ett näringsförbud på grund av brott ska förbudet enligt 28 § lagen om näringsförbud upphävas om en frikännande dom avseende brottsligheten meddelas. Detta gäller enligt bestämmelsen även om näringsförbudet i sig har fått laga kraft. Avser frikännandet endast en viss del av brottsligheten eller tillämpar rätten en mildare straffbestämmelse på brottsligheten, ska rätten pröva om och under vilken tid förbudet fortfarande ska gälla. Frågor av detta slag ska tas upp av rätten ex officio. (Se a. prop. s. 100 och prop. 1985/86:126 s. 101 f.) Ett överklagande i näringsförbudsdelen har alltså reell betydelse end-ast när klaganden önskar få en prövning av förbudet oberoende av bedömningen av skuldfrågan.
Den som överklagar en fällande dom i fråga om skuld och påföljd vill i regel också att ett ålagt näringsförbud ska upphävas eller mildras, men kan ibland vilja avstå från att överklaga förbudet. Det kan gälla bl.a. om han eller hon har ett intresse av att förbudstiden börjar löpa så snart som möjligt. Det kan alltså finnas anledning för klaganden att begränsa sitt överklagande (jfr däremot NJA 1983 s. 567).
Bedömningen i detta fall
Ordalydelsen är en given utgångspunkt vid bedömningen av vad en klagande menar med sitt överklagande och därmed för vad som ska vara ramen för processen. P.N:s överklagande till hovrätten innefattar enligt ordalydelsen endast frågorna om skuld och påföljd.
P.N. har till grund för sitt yrkande i påföljdsdelen emellertid anfört att tingsrätten inte i tillräcklig utsträckning beaktat att han inte haft ett skatteundandragande syfte, att tingsrätten fäst oproportionerligt stor vikt vid de felaktiga deklarationsbeloppens storlek samt att tingsrätten inte i tillräcklig omfattning beaktat att han är tidigare ostraffad för likartad brottslighet och att en lång tid förflutit från brottstidpunkterna fram till fällande dom. Vad P.N. har anfört skulle kunna vara av betydelse även för bedömningen av om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt liksom för straffmätningen i övrigt (jfr 29 kap. BrB). Frågorna om näringsförbud och påföljd har således varit förbundna med varandra inom ramen för brottmålsprocessen på ett sätt som väcker frågor om vad P.N. har avsett. Till bilden hör också att den som överklagar en fällande dom i fråga om skuld och påföljd i regel vill få näringsförbudsfrågan prövad oberoende av bedömningen av skuldfrågan.
Det sagda leder till slutsatsen att det finns skäl för att anta att P.N. har menat att överklagandet skulle inbegripa även frågan om näringsförbud. Det har i det läget ankommit på hovrätten att klarlägga vad han har avsett med sitt överklagande.
Hovrätten borde alltså inte ha avvisat P.N:s talan såvitt avser frågan om näringsförbud. Hovrättens beslut ska därför undan-röjas.
HD:S AVGÖRANDE
HD undanröjer hovrättens beslut att avvisa P.N:s talan såvitt avser frågan om näringsförbud.