NJA 2018 s. 456

Det finns inte anledning att göra någon annan bedömning än den hovrätten har gjort gällande omständigheterna kring gärningarna. Vad hovrätten har funnit utrett om gärningarna ska således ligga till grund för bedömningen i målet.

Målet i HD gäller dels om de smugglingsbrott som E.J.C. och G.J. har gjort sig skyldiga till är att anse som grova brott eller brott av normalgraden, dels vilken påföljd de ska ådömas för den samlade brottsligheten.

Av 20 § förordningen (1994:1830) om införsel av levande djur m.m. framgår att bestämmelser om påföljd för olovlig införsel av djur eller produkter av djur och för försök därtill finns i lagen (2000:1225) om straff för smuggling (smugglingslagen).

E.J.C. och G.J. har vid tre tillfällen under en relativt kort period om ca två månader smugglat in ett flertal hundar till Sverige. Alla hundar har fötts upp av G.J. i Serbien. Efter att hundarna har förts in i landet har de genom annonsering sålts vidare till olika personer. Varje försäljningstillfälle förefaller ha gått till på ungefär samma sätt och gärningarna framstår som välplanerade. Även om det inte rör sig om ett stort antal gärningstillfällen får var och en av gärningarna med hänsyn till omständigheterna anses ha utgjort ett led i en brottslighet som utövats med viss systematik. Införseln har också skett i försäljningssyfte för makarnas egen vinning.

Rabies är en allvarlig sjukdom med dödlig utgång och hundar smittade med rabies kan ge upphov till allvarlig fara för liv och hälsa. Det måste anses som ett betydande samhällsintresse att Sverige hålls fritt från rabies och andra farliga sjukdomar.

Samtliga hundar som E.J.C. och G.J. har fört in har saknat rabiesvaccinering och godkänd antikroppskontroll. Alla hundar utom en har på grund av risken för spridning av smitta avlivats. Som framgår ovan har det inte rört sig om någon omfattande införsel vid varje tillfälle. Vid samtliga tillfällen har det dock funnits en risk för att rabiessmitta förs in i landet. Med hänsyn till de mycket allvarliga följder som införsel av rabies-smittade hundar skulle kunna få för människors liv och hälsa får samtliga gärningar anses ha inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse.

Mot bakgrund av det ovan anförda och med beaktande av samtliga omständigheter är var och en av gärningarna att bedöma som ett grovt brott. E.J.C. och G.J. ska alltså dömas för tre fall av grov smuggling.

Förbudet mot reformatio in pejus i 51 kap. 25 § RB, som enligt 55 kap. 15 § är tillämpligt även i HD, innebär att högre rätt med anledning av den tilltalades överklagande inte får döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som lägre rätt dömt till. Förbudet begränsar sig till den utdömda påföljden och till utvisning och hindrar inte högre rätt att på talan av den till-talade skärpa straffvärdebedömningen förutsatt att det inte samtidigt sker någon skärpning av den av den lägre rätten bestämda påföljden (se NJA 2000 s. 195).

Enligt 30 kap. 4 § BrB ska rätten vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därvid ska rätten beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 §. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott.

Straffvärdet för den brottslighet som E.J.C. och G.J. ska dömas för är inte så högt att det i sig motiverar ett fängelsestraff. E.J.C. har inte tidigare gjort sig skyldig till brott. Det återfall i brott som G.J. gjort sig skyldig till är inte av sådant slag att det påverkar valet av påföljd. Avgörande för frågan om vilken påföljd som ska väljas är därför om brottslighetens art är av det slaget att det krävs att påföljden bestäms till fängelse.

I samband med 1989 års påföljdsreform infördes brottslighetens art som skäl för fängelse. Skälet till det var att man ville behålla möjligheten att i enlighet med då rådande praxis döma ut korta fängelsestraff för vissa typer av brott trots att varken straffvärdet eller den tilltalades tidigare brottslighet gav anledning till det. Det påpekas i förarbetena att det rör sig om brott som främst av allmänpreventiva skäl normalt anses ska medföra ett kort fängelsestraff (se prop. 1987/88:120 s. 100). Efter hand har den praxis som förelåg vid 1989 års reform byggts på och om-fattar numera ett relativt stort antal brottstyper.

I rättsfallet "De kinesiska kullagren" NJA 2014 s. 559 hänvisade HD, när det gäller frågan om ett visst brott bör särbehandlas med hänvis-ning till dess art, till det särskilda behovet av normbildning som den aktuella brottstypen kan föranleda. HD uttalade att behovet av normbild-ning kan ha sin grund exempelvis i att det typiskt sett rör sig om svårupptäckta brott eller att brottstypen innefattar en samhällsfara som inte reflekteras på annat sätt vid påföljdsbestämningen. (Se p. 32 i rättsfallet.)

Olika brott anses, med utgångspunkt i vilken typ av brott som det rör sig om, ha olika artvärde. Med artvärde avses styrkan av skälen för fängelse med hänsyn till brottslighetens art i ett visst fall. Brottstypen är således inte ensamt avgörande för bedömningen av brottslighetens art, utan en individualiserad bedömning ska göras av hur starkt brottslighetens art talar för fängelse (se NJA 2014 s. 559).

Smuggling har i praxis ansetts vara brott av sådan art att det råder en presumtion för fängelse (se NJA 2000 s. 69 och NJA 2001 s. 214). I rättsfallet "Den långsamma lagföringen" NJA 2012 s. 1038 I, som gällde smuggling av alkohol, uttalade HD att smuggling utgör brott av sådan art att det finns starka skäl för särbehandling i fråga om påföljdsvalet (se p. 52 i rättsfallet). Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning när det gäller smuggling av icke rabiesvaccinerade hundar.

Styrkan av fängelsepresumtionen varierar dock beroende på brottslighetens karaktär i det särskilda fallet och omständigheterna kring brottet. Omständigheter som enligt straffbestämmelsen kan medföra att gärningen är att bedöma som grov smuggling, dvs. att brottsligheten utövats systematiskt eller i större omfattning, att gärningen varit av särskilt farlig art eller att gärningen inneburit en kränkning av ett betydande samhällsintresse, är omständigheter som typiskt sett stärker presumtionen. Även faktorer som att smugglingen bedrivits organiserat och i vinst-syfte eller att den varit särskilt noggrant planlagd kan påverka brottslighetens artvärde i det enskilda fallet.

Vid grova smugglingsbrott av ifrågavarande slag med ett straffvärde som det förevarande får fängelse anses vara en i regel ofrånkomlig påföljd. Det måste i sådana fall krävas utomordentligt starka skäl för att kunna döma till annan påföljd än fängelse.

Straffvärdet för den brottslighet som E.J.C. och G.J. ska dömas för motsvarar alltså fängelse i nio månader.

Både E.J.C. och G.J. har gjort gällande att 29 kap. 5 § första stycket BrB ska tillämpas vid straffmätningen med hänvisning till att ovanligt lång tid har förflutit sedan brotten begicks (punkten 3). E.J.C. har dessutom gjort gällande att bestämmelsen ska tillämpas med hänvisning till att hon har vårdnaden om fem minderåriga barn som skulle drabbas oskäligt hårt om hon ådöms ett fängelsestraff (punkten 9).

De i målet aktuella smugglingsbrotten är begångna för ca fyra och ett halvt år sedan. Den tiden är i förhållande till brottens art och vad som framkommit om utredningens komplexitet inte så lång att den bör beaktas vid påföljdsvalet eller straffmätningen.

Att ett straff får återverkningar för annan än gärningsmannen kan under vissa förhållanden beaktas vid straffmätning och val av påföljd med stöd av den allmänt hållna straffmätningsregeln i 29 kap. 5 § första stycket 9 BrB. Vad E.J.C. anfört om sin sociala situation utgör emellertid inte tillräckligt starka skäl för att i det här fallet frångå en fängelsepåföljd eller döma till ett kortare fängelsestraff än vad straffvärdet motiverar.

Det har inte framkommit några andra skäl som ger anledning att välja annan påföljd än fängelse eller avvika från ett straff bestämt efter brottens straffvärde. Någon annan påföljd än fängelse kan således inte komma i fråga. Med beaktande av förbudet mot reformatio in pejus (se p. 15 ovan) ska fängelsestraffets längd, i enlighet med hovrättens dom, bestämmas till sex månader.

E.J.C. och G.J. ska alltså dömas för tre fall av grov smuggling samt viss annan brottslighet till sex månaders fängelse.

E.J.C. och G.J., som är gifta med varandra, åtalades för tre fall av grov smuggling (3 och 5 §§ lagen, 2000:1225, om straff för smuggling). Gärningarna bestod i att paret, tillsammans och i samförstånd, vid tre tillfällen under perioden november 2013-januari 2014 hade fört in ett antal hundar i landet från Serbien utan att anmäla införseln till tullbehandling. Hundarna, som hade fötts upp av G.J. i Serbien, saknade vid införseln veterinärintyg, giltig rabiesvaccination och godkänd antikroppskontroll av-seende rabies. Merparten av hundarna såldes efter införseln vidare till privatpersoner genom annonser på internet. Alla hundar utom en fick på grund av risken för smitta avlivas efter beslut från Jordbruksverket.

Enligt införselregleringen fick införsel av bl.a. hundar ske endast om vissa av Jordbruksverkets föreskrifter iakttogs (se förordningen, 1994:1830, om införsel av levande djur m.m. och Jordbruksverkets föreskrifter, SJVFS 2011:49, om införsel av sällskapsdjur och hund- och kattsperma samt hundar, katter och illrar avsedda för handel). Av föreskrifterna, som bygger på unions-rättslig lagstiftning, framgår att det finns en indelning i olika kategorier av länder beroende på bl.a. risken för förekomst av rabiessmitta. Vissa länder utanför EU-området, bl.a. Serbien, benämns som "länder som inte listats". Med detta uttryck avses enligt Jordbruksverket att det är fråga om länder där rabiessituationen är okontrollerad eller omöjlig att bedöma.

E.J.C. och G.J. dömdes av tingsrätten för tre fall av grov smuggling till fängelse i sex månader. Tingsrätten fann det styrkt att paret vid det första tillfället hade fört in två hundar, vid det andra tillfället sex hundar och vid det tredje tillfället en hund.

Hovrätten, som samtidigt har prövat ett annat mål som överklagats dit av E.J.C. och G.J., har upphävt straffbestämningarna i de överklagade domarna och bestämt ett gemensamt straff för brotten till fängelse i sex månader. Hovrätten tillämpade 34 kap. BrB i dess lydelse före den 1 juli 2016.

E.J.C. har i enlighet med hovrättens dom, som inte överklagats i den delen, gjort sig skyldig till smugglingsbrott i tre fall samt stöld. G.J. har i enlighet med hovrättens dom, som inte överklagats i den delen, gjort sig skyldig till smugglingsbrott i tre fall, stöld samt våldsamt motstånd.

I HD aktualiseras frågan huruvida smugglingsbrottsligheten är att bedöma som ett eller flera brott och om brottsligheten helt eller delvis ska anses utgöra grovt brott. Vidare uppkommer frågan om påföljd för den samlade brottsligheten.

I 3 § smugglingslagen föreskrivs det att den som i samband med införsel till landet av en vara som omfattas av ett särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införsel, uppsåtligen bryter mot förbudet eller villkoret genom att underlåta att anmäla varan till tullbehandling döms för smuggling till böter eller fängelse i högst två år.

Om brottet är att anse som grovt döms, enligt 5 § första stycket, för grov smuggling till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det, enligt paragrafens andra stycke, särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, om gärningen med hänsyn till omständigheterna kring införseln, utförseln eller förfogandet varit av särskilt farlig art eller om gärningen annars inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse.

I förarbetena anges att avsikten är att brottsrubriceringen grovt brott ska förbehållas den från allmän synpunkt mest allvarliga brottsligheten. Hänsyn ska tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet, varvid en helhetsbedömning ska göras. Särskild vikt ska emellertid fästas vid sådana omständigheter som anges i straffbestämmelsen. (Se prop. 1999/2000:124 s. 123 f.)

Det finns inte i straffrätten någon enhetlig definition av begreppet systematisk brottslighet. I förarbetena till 29 kap. 2 § 6 BrB uttalas att med brottslighet som utövats systematiskt avses i allmänhet brottslighet där ett visst tillvägagångssätt upprepats ett flertal gånger av antingen en ensam gärningsman eller av flera personer i samförstånd (se prop. 2009/10:147 s. 43 och NJA 2016 s. 1143). Vad avser smugglingsbrott anges i förarbetena fall då införseln är ett led i en systematisk eller omfattande införsel av varor för avyttring inom eller utom landet.

När det gäller huruvida en gärning kan anses ha inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse anges att så kan vara fallet om den införda varan varit av särskilt farlig beskaffenhet, t.ex. radioaktiva ämnen, gifter eller annat som kan orsaka katastrofer av olika slag eller som på annat sätt kan ge upphov till allvarliga risker för liv och hälsa eller för miljön. (Se prop. 1999/2000:124 s. 124.)

E.J.C. och G.J. har vid tre tillfällen under en relativt kort period smugglat in ett flertal hundar till Sverige. Därefter har hundarna genom annonsering på internet sålts vidare till olika personer.

De aktuella smugglingsgärningarna har visserligen riktat sig mot ett och samma skyddade intresse. Tillvägagångssättet har upprepats vid varje tillfälle och de har samtliga skett under en relativt begränsad tid om tre månader. Varje tillfälle framstår däremot som en klart avgränsad händelse. Samtliga brottsrekvisit för ett fullbordat smugglingsbrott har därmed varit uppfyllda vid vart och ett av tillfällena. Även om tidsintervallen mellan gärningarna har varit kort, ter det sig inte naturligt att betrakta hela smugglingsbrottsligheten som ett enda brott. Vart och ett av införseltillfällena innefattar således ett fullbordat brott.

Frågan är om brotten ska anses vara av normalgraden eller grova. Den omständighet som då står i förgrunden är att det rör sig om smuggling av hundar där det funnits en beaktansvärd risk för rabiessmitta hos hundarna (jfr p. 2). Rabies är en sjukdom som kan spridas från hund till människa och som har dödlig utgång om inte behandling sätts in i ett tidigt skede.

Sverige är fritt från rabies. Det är ett betydande samhällsintresse att situationen förblir sådan. Med hänsyn till de följder som smuggling av nu aktuellt slag skulle kunna få för människors liv och hälsa har samtliga gärningar inneburit en allvarlig kränkning av detta intresse. Vid bedömningen bör vidare beaktas att det rör sig om en brottslighet som redan från början har utövats med viss systematik och i vinningssyfte.

Mot bakgrund av det anförda är var och en av gärningarna att bedöma som ett grovt brott. Både E.J.C. och G.J. ska alltså, som också hovrätten kommit fram till, dömas för tre fall av grov smuggling.

Enligt 29 kap. 1 § BrB ska straff, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon har haft.

Straffskalan för grov smuggling är fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Det finns inga försvårande omständigheter utöver de som redan har beaktats inom ramen för rubriceringen av brotten. Straffvärdet för vart och ett av de smugglingsbrott som E.J.C. och G.J. har gjort sig skyldiga till motsvarar minimistraffet om sex månaders fängelse.

Den samlade smugglingsbrottslighetens straffvärde motsvarar fängelse i nio månader för var och en av makarna. Därutöver har var och en av dem gjort sig skyldig till viss annan brottslighet som dock har begränsad betydelse vid bedömningen av det samlade straffvärdet.

Enligt 30 kap. 4 § BrB ska rätten vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därvid ska rätten beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 §. Som skäl för fängelse får rätten beakta bl.a. brottslighetens art.

Både E.J.C. och G.J. har gjort gällande att det finns skäl att döma till en icke frihetsberövande påföljd eller i vart fall ett lägre straff än vad brottens straffvärde motiverar. De har hävdat att ovanligt lång tid har förflutit sedan brotten begicks. E.J.C. har åberopat även att hon har vårdnaden om fem minderåriga barn som skulle drabbas oskäligt hårt om hon ådöms ett fängelsestraff. (Jfr 29 kap. 5 § första stycket 3 och 9 BrB.)

De i målet aktuella smugglingsbrotten är begångna runt årsskiftet 2013/14. Förundersökningen har på grund av brottens karaktär bl.a. föranlett internationella kontakter. Tiden fram till att åtal väcktes i april 2016 är mot den bakgrunden inte så lång att den bör beaktas. Inte heller har det därefter förekommit något dröjsmål i handläggningen som bör påverka bedömningen.

Att ett straff får återverkningar för annan än gärningsmannen kan under vissa förhållanden beaktas. Vad som framkommit om E.J.C:s sociala situation utgör emellertid inte tillräckligt starka skäl.

Vad nu sagts innebär att straffmätningsvärdet för såväl E.J.C. som G.J. understiger ett års fängelse. Bedömningen av brottets art blir därmed avgörande för om det finns skäl för fängelse.

Smuggling har i praxis ansetts vara brott av sådan art att det råder en presumtion för fängelse. I rättsfallet NJA 2012 s. 1038 I, som gällde smuggling av alkohol, uttalade HD att smuggling utgör brottslighet av sådan art att det finns starka skäl för särbehand-ling i fråga om påföljdsvalet (se p. 52 i rättsfallet). Det saknas skäl att göra avsteg från denna princip i fall som de nu aktuella.

Det har i E.J.C:s och G.J:s fall inte framkommit några skäl som ger anledning att välja annan påföljd än fängelse.