NJA 2018 s. 994

Inlösenförfarande enligt 22 kap. aktiebolagslagen (2005:551). En god man har en självständig rätt till ersättning från majoritetsaktieägaren när den gode mannen vinner framgång med en talan mot en skiljedom.

Den 29 september 2010 meddelades en skiljedom i en tvist om tvångsinlösen enligt 22 kap. 5 § aktiebolagslagen (2005:551) mellan Liberala Tidningar i Mellansverige AB (i fortsättningen LT) och frånvarande minoritetsaktieägare i VLT AB. Samtliga minoritetsaktieägare företräddes i inlösentvisten av S.K. i egenskap av god man enligt 22 kap. 10 § aktiebolagslagen. I skiljedomen fastställde skiljemännen att LT var berättigat att lösa in återstående aktier i VLT AB av de övriga aktieägarna i VLT AB samt att LT var skyldigt att lösa in dessa aktier. Lösenbeloppet för minoritetsaktieägarna i VLT AB fastställdes i skiljedomen till 239 kr per aktie jämte angiven ränta. I skiljedomen förpliktades LT vidare att utge viss, på skälighetsgrund jämkad, ersättning till den gode mannen för dennes arbete i skiljeförfarandet.

Stockholms tingsrätt

På minoritetsaktieägarnas vägnar väckte S.K. talan mot skiljedomen vid Stockholms tingsrätt. Han yrkade i första hand att skiljedomen skulle upphävas i de delar som avsåg fastställande av lösenbelopp jämte ränta samt förpliktande för LT att till minoritetsaktieägarna utge det fastställda lösenbeloppet. I andra hand yrkade S.K. att tingsrätten, med ändring av skiljedomen, skulle fastställa ett lösenbelopp för minoritetsaktieägarnas aktier i VLT AB om i första hand 285 kr per aktie och i andra hand det lägre belopp tingsrätten fann skäligt, dock lägst 239 kr per aktie, jämte angiven ränta. S.K. yrkade också att tingsrätten, med ändring av skiljedomen, skulle förplikta LT att till honom utge ersättning för hans arbete och utlägg i skiljeförfarandet med ett högre belopp än det som hade fastställts i skiljedomen. Slutligen yrkade S.K. ersättning för sina rättegångskostnader i målet.

Tingsrätten avvisade i beslut den 22 juni 2011 de frånvarande minoritetsaktieägarnas talan såvitt avsåg yrkandet om upphävande av skiljedomen. Beslutet överklagades i Svea hovrätt, som undanröjde tingsrättens beslut och återförvisade målet till tingsrätten för fortsatt behandling. LT överklagade hovrättens beslut och HD avslog överklagandet. (Se NJA 2013 s. 1032.)

I beslut den 3 augusti 2011 avvisade tingsrätten de frånvarande minoritetsaktieägarna i VLT AB:s yrkande såvitt avsåg ersättningen till gode mannen i skiljeförfarandet. Den gode mannen överklagade i Svea hovrätt på de frånvarande minoritetsaktieägarnas vägnar. Hovrätten undanröjde tingsrättens beslut och återförvisade målet till tingsrätten för fortsatt behandling. LT överkla-gade. Med ändring av hovrättens beslut avvisade HD den talan som den gode mannen förde på de frånvarande minoritetsaktieägarnas vägnar rörande ersättningen till honom. (Se NJA 2013 s. 1203.)

LT bestred minoritetsaktieägarnas yrkande om att delar av skiljedomen skulle upphävas.

Tingsrätten ogillade i mellandom den 23 februari 2015 frånvarande minoritetsaktieägare i VLT AB:s yrkande om att skiljedomen skulle upphävas i de delar som avsåg lösenbelopp jämte ränta. Tingsrätten förordnade att mellandomen fick överklagas endast i samband med slutligt avgörande i målet.

S.K:s yrkande om ersättning för arbete och utlägg i skiljeförfarandet lades upp som ett särskilt mål i tingsrätten. Efter parternas gemensamma återkallelse skrev tingsrätten av målet genom ett beslut den 27 mars 2015.

Tingsrätten (chefsrådmannen Malou Lindblom, rådmannen Mari-Ann Roos och tingsfiskalen Liisa Seim Sehr) anförde följande i dom den 3 mars 2016.

DOMSKÄL

Som framgått inledningsvis ska tingsrätten pröva dels storleken på det lösenbelopp som LT enligt skiljedomen ska betala vid inlösen av återstående VLT-aktier tillhörande minoritetsaktieägarna, dels frågan om rättegångskostnader i målet.

Lösenbeloppet

På anförda skäl fann tingsrätten att lösenbeloppet skulle bestämmas till 239 kr per aktie.

Rättegångskostnader

Rättegångskostnaderna i inlösentvisten

När det gäller rättegångskostnader med anledning av en inlösentvist i allmän domstol gäller enligt 22 kap. 25 § ABL att majoritetsaktieägaren, med vissa undantag, svarar för sina kostnader och för kostnader som har uppkommit för motparten eller gode mannen genom att majoritetsaktieägaren väckt talan. I övrigt, alltså när gode mannen eller en minoritetsaktieägare väckt talan, gäller rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader i högre rätt, vilket i förevarande fall innebär att skyldigheten att ersätta rättegångskostnader ska bestämmas med hänsyn till rättegången i tingsrätten.

Därmed ska minoritetsaktieägarna som tappande part ersätta LT för dess rättegångskostnader i målet.

Rättegångskostnaderna i avvisningsfrågan

I enlighet med HD:s beslut när det gäller prövningen av tingsrättens beslut att avvisa minoritetsaktieägarnas talan såvitt avsåg yrkandet om upphävande av skiljedomen (avvisningsfrågan), ankommer det på tingsrätten att även pröva frågan om rättegångskostnader i hovrätten och HD. Detsamma gäller för kostnaderna i tingsrätten hänförliga till avvisningsfrågan. Minoritetsaktieägarna har i denna del gjort gällande att de som vinnande part i avvisningsfrågan har rätt till ersättning för sina rättegångskostnader oavsett utgången i målet i övrigt.

Tingsrätten gör följande bedömning

Fördelningen av rättegångskostnader som uppkommer i högre rätt i ett mål där en viss fråga överklagats särskilt regleras i 18 kap. 15 § andra stycket RB och innebär att utgången i den särskilt överklagade frågan är avgörande för kostnadsfördelningen i högre rätt (NJA II 1943 s. 242). Däremot framgår varken av lagtext eller förarbeten om den högre rättens fördelning av kostnader ska anses slutlig eller om utgången i huvudmålet kan påverka fördelningen. I 1949 års kommentar till rättegångsbalken uttalas att frågan om kostnaden i den högre rätten med hänsyn till utgången i själva målet ska återbetalas eller stanna på den i målet tapp-ande parten, ska bedömas enligt allmänna bestämmelser (Gärde, Nya rättegångsbalken, s. 219). Samma resonemang förs beträffande kostnader i mellandomsfall, varvid det uttalas att parterna, även när högre rätt avgjort kostnadsfrågan i den överklagade mellandomen, är oförhindrade att göra gällande kostnader som varit förenade med överklagandet (a.a., s. 220).

Svea hovrätt har i ett refererat avgörande tillämpat bestämmelserna i enlighet med uttalandena i 1949 års kommentar och funnit att bestämmelsen i 18 kap. 15 § andra stycket RB ska tillämpas på så sätt att den slutliga fördelningen av rättegångskostnader i huvudmålet även kan omfatta parternas rättegångskostnader i en särskilt överklagad fråga trots att högre rätt redan beslutat om fördelningen av kostnadsansvaret i den frågan (RH 2013:2). Sedan Svea hovrätt i ett senare avgörande anslutit sig till bedömningen i det nyss redovisade avgörandet såvitt avsåg frågan om fördelning av rättegångskostnaderna i en särskilt överklagad avvisningsfråga, har HD meddelat prövningstillstånd i fråga om ansvaret för rättegångskostnader i den särskilt överklagade frågan (HD:s beslut i mål nr T 3753-14 angående överklagande av Svea hovrätts dom 2014-06-19 i mål nr T 744-13).

I förevarande mål har, till skillnad från vad som gällde i de ovan nämnda avgörandena från Svea hovrätt, varken HD eller hovrätten fattat beslut i frågan om rättegångskostnader i den särskilt överklagade avvisningsfrågan. Istället har överinstanserna, som framgått ovan, beslutat att det ankommer på tingsrätten att pröva frågan om rättegångskostnader i hovrätten och HD. Redan detta visar enligt tingsrättens mening att överinstanserna bedömt att frågan om rättegångskostnadernas fördelning lämpligen avgörs i ett sammanhang i samband med att tingsrätten skiljer sig från målet.

Minoritetsaktieägarna har vunnit framgång i den del av målet som avsåg frågan om en skiljedom om inlösen av aktier kan upphävas med stöd av klanderreglerna i 34 § skiljeförfarandelagen (avvisningsfrågan). I den efterföljande mellandomen ogillades emellertid minoritetsaktieägarnas yrkande om att skiljedomen skulle upphävas i de delar som avsåg lösenbelopp jämte ränta. Därmed har minoritetsaktieägarna förlorat klandertalan i sak. Vid nu angivna förhållanden har LT rätt till ersättning för sina kostnader även när det gäller prövningen av avvisningsfrågan.

Enligt tingsrättens bedömning har de rättegångskostnader som LT sammantaget yrkat ersättning för varit skäligen påkallade för tillvaratagande av LT:s rätt.

Eftersom LT vunnit fullt bifall till sitt yrkande om rättegångskostnader saknas skäl för tingsrätten att ta ställning till LT:s avvisningsyrkanden såvitt avser minoritetsaktieägarnas och gode mannens yrkande om ersättning för rättegångskostnader.

Fördelningen av rättegångskostnader på minoritetsaktieägarna

Tingsrätten fann - på anförda skäl - att rättegångskostnaderna skulle fördelas efter det antal aktier som var och en av minoritets-aktieägarna innehade den dag dom i målet meddelades.

DOMSLUT

1. Tingsrätten ogillar frånvarande minoritetsaktieägare i VLT AB:s (publ) talan mot Liberala Tidningar i Mellansverige AB, varvid domslutet i skiljedomen den 29 november 2010 gäller.

2. Frånvarande minoritetsaktieägare i VLT AB (publ) ska ersätta Liberala Tidningar i Mellansverige AB för dess rättegångskostnader med 2 299 431 kr, varav 2 237 647 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1976:635) på 2 299 431 kr från denna dag till dess betalning sker. Rättegångskostnaderna ska fördelas efter det antal aktier som var och en av minoritetsaktieägarna innehar.

Svea hovrätt

Frånvarande minoritetsaktieägare i VLT AB överklagade mellandomen och den slutliga domen i Svea hovrätt genom den gode mannen S.K.

Hovrätten (hovrättslagmannen Peter Strömberg samt hovrättsråden Ulrika Beergrehn och Eva Edwardsson) anförde följande i dom den 13 september 2017.

YRKANDEN M.M. I HOVRÄTTEN

Frånvarande minoritetsaktieägare i VLT AB (i fortsättningen Minoritetsaktieägarna) har, som hovrätten uppfattat att de slutligen bestämt sin talan, yrkat att hovrätten - med ändring av tingsrättens mellandom av den 23 februari 2015 och dom den 3 mars 2016 - ska upphäva skiljedomen mellan Minoritetsaktieägarna och Liberala Tidningar i Mellansverige AB (i fortsättningen LT) från den 29 september 2010 i den del som avser fastställande av lösenbelopp med ränta och förpliktande för LT att till Minoritetsaktieägarna betala det fastställda lösenbeloppet med ränta. Minoritetsaktieägarna har vidare yrkat att hovrätten ska befria dem från att ersätta LT:s rättegångskostnader i tingsrätten.

Den gode mannen har - i första hand för egen del och i andra hand för Minoritetsaktieägarnas räkning och vidarebefordran till honom - yrkat att hovrätten ska förplikta Liberala Tidningar i Mellansverige AB i konkurs (i fortsättningen Konkursbolaget) att betala ersättning för hans arbete och utlägg dels avseende målets tidigare handläggning i allmänna domstolar, dels i hovrätten.

Konkursbolaget har medgett Minoritetsaktieägarnas ändringsyrkande i sak och inte haft någon invändning mot yrkandet om befrielse från skyldigheten att betala ersättning för rättegångskostnader i tingsrätten.

Konkursbolaget har yrkat att den gode mannens ersättningsyrkanden i första hand ska avvisas och i andra hand ska ogillas. Konkursbolaget har också motsatt sig Minoritetsaktieägarnas yrkanden om ersättning.

Hovrätten har med stöd av 50 kap. 13 § första stycket RB avgjort målet utan huvudförhandling.

PARTERNAS TALAN I HOVRÄTTEN M.M.

Under målets handläggning i hovrätten har LT försatts i konkurs. Konkursförvaltaren har förklarat sig inte vilja överta, eller träda in i, processen. Konkursbolaget är därför motpart i hovrätten.

Parterna har i frågan om den gode mannens rätt till ersättning och Minoritetsaktieägarnas rätt till ersättning för rättegångskostnader anfört huvudsakligen följande.

Minoritetsaktieägarna

Eftersom Konkursbolaget har medgett Minoritetsaktieägarnas talan är de att betrakta som vinnande part och Konkursbolaget som tappande part. Som tappande part ska Konkursbolaget ersätta vinnande parts rättegångskostnader.

Minoritetsaktieägarnas rätt i inlösentvisten bevakades av den gode mannen, i enlighet med 22 kap. 10 § aktiebolagslagen (2005:551). Den gode mannen har således agerat som legal ställföreträdare för Minoritetsaktieägarna. Samtliga rättegångskostnader på Minoritetsaktieägarnas sida är hänförliga till ersättningen för den gode mannens arbete och utlägg vid utförande av uppdraget i målet. Denna processuella ställning berättigar även den gode mannen att framställa yrkande om ersättning för rättegångskostnader.

Konkursbolaget

Den gode mannen är inte part i målet. Han saknar rätt att framställa yrkanden för egen del och han kan därför inte heller ha några egna rättegångskostnader i målet.

För det fall den gode mannens yrkanden inte avvisas ska de ogillas eftersom det saknas laglig grund för att ålägga Konkursbolaget ersättningsskyldighet gentemot den gode mannen för arbete som han utfört åt Minoritetsaktieägarna i allmän domstol och för utlägg han må ha haft. På motsvarande sätt saknas det laglig grund för att ålägga Konkursbolaget ersättningsansvar för "den gode mannens rättegångskostnader" i hovrätten. Eftersom denne inte själv är part i målet kan han överhuvudtaget inte ha några rätte-gångskostnader.

Minoritetsaktieägarna har inte haft några kostnader för tvisten. I tingsrätten vitsordades detta av den gode mannen.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Upphävande av skiljedomen

Konkursbolaget har i hovrätten medgett Minoritetsaktieägarnas ändringsyrkande i sak. Skiljedomen ska därför - med ändring av tingsrättens avgöranden - upphävas i den del som avser fastställande av lösenbelopp med ränta och förpliktande för LT att till Minoritetsaktieägarna betala det fastställda lösenbeloppet med ränta.

Ersättningsskyldighet för kostnader

Utgångspunkter för bedömningen

I aktiebolagslagen finns för inlösentvister särskilda bestämmelser om rättegångskostnader i allmän domstol i 22 kap. 25 §. Enligt bestämmelsens första stycke gäller att majoritetsaktieägaren svarar för sina egna kostnader och kostnader som har uppkommit för motpart eller god man genom att majoritetsaktieägaren har väckt talan, om inte annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § RB. I övrigt gäller vad som sägs i 18 kap. RB om skyldigheten att svara för kostnader i högre rätt (samma stycke). För det fall minoritetsaktieägarna helt eller delvis skulle bli ersättningsskyldiga ska kostnaderna som huvudregel fördelas efter det antal aktier som var och en innehar (andra stycket samma paragraf). Någon skyldighet för minoritetsaktieägarna att subsidiärt svara för den ersättning som inte kan utkrävas av majoritetsaktieägaren är inte föreskriven i aktiebolagslagen och finns inte (se NJA 2013 s. 1203).

I förevarande mål var det Minoritetsaktieägarna som, företrädda av den gode mannen, väckte talan mot skiljedomen. Aktiebolagslagen innehåller alltså inte någon särskild reglering för denna situation utan, som redovisats ovan, ska rättegångsbalkens bestämmelser tillämpas.

Eftersom Konkursbolaget medgett Minoritetsaktieägarnas talan i huvudsaken är Konkursbolaget att anse som tappande part och ska, i enlighet med huvudregeln i 18 kap. 1 § RB ersätta Minoritetsaktieägarna för rättegångskostnader. Enligt 8 § första stycket samma kapitel gäller att ersättning för rättegångskostnad ska fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Enligt denna paragraf ska ersättning också utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. En ställföreträdare har i rättegången i regel ställningen av part och en ställföreträdares kostnader är vanligen kostnader som typiskt sett räknas som partens egna kostnader. Vad gäller 18 kap. RB har dock utgångspunkten varit att en legal ställföreträdare inte betraktas som part (se NJA II 1943 s. 122).

Minoritetsaktieägarna har i processen företrätts av den gode mannen som legal ställföreträdare och de enda kostnader som belöper på Minoritetsaktieägarnas talan är kostnaderna för den gode mannen. Det vitsordande som gjordes i tingsrätten om att Minoritetsaktieägarna inte hade några egna rättegångskostnader kan hovrätten inte tolka på annat sätt än att det inte fanns några kostnader utöver den gode mannens.

Den gode mannens yrkande för egen del

Till skillnad mot vad som gäller för skiljeförfarandet i en inlösentvist (se 22 kap. 23 § aktiebolagslagen) saknas det i aktiebolagslagen en föreskriven självständig rätt för den gode mannen till ersättning för sitt arbete som företrädare för frånvarande minoritetsaktieägare i processen i allmän domstol. Därför ska den gode mannens yrkande för egen del avvisas.

Minoritetsaktieägarnas rätt till rättegångskostnadsersättning

Nästa fråga blir då om kostnaderna för den gode mannen blir ersättningsgilla rättegångskostnader för Minoritetsaktieägarna.

Förfarandet för tvister om inlösen av aktier enligt aktiebolagslagen bygger på att minoritetsaktieägare som inte själva medverkar i inlösenförfarandet ska företrädas av en god man. Den gode mannens uppgift blir således att i inlösenförfarandet företräda kollektivet av frånvarande minoritetsaktieägare och det är detta kollektiv som har ställning av part också i domstolsproces-sen, inte den gode mannen. I förarbetena till aktiebolagslagen framhölls att den gode mannen intar i princip samma ställning som ett rättegångsombud i förhållande till de frånvarande aktieägarna (se prop. 2004/05:85 s. 461 och 819). HD har beträffande ett sådant godmanskap konstaterat att dess rättsliga utformning är föranledd av de speciella förhållanden som råder vid en inlösentvist - bl.a. genom att minoritetsägandet ofta är mycket spritt och minoritetsaktieägarna normalt inte önskar ta en aktiv del i inlösenförfarandet - samt att utrymmet för analogier från andra områden med legala företrädarskap därför är begränsat vid bedömningen av frågor kring godmanskapet (se NJA 2013 s. 1203).

Mot bakgrund av det hittills anförda och då hänvisningen till rättegångsbalken i 22 kap. 25 § första stycket andra meningen aktiebolagslagen annars i ett stort antal fall inte skulle ha någon betydelse, vilket inte kan ha varit lagstiftarens mening, bedömer hovrätten att det finns förutsättningar att betrakta kostnaderna för den gode mannen som Minoritetsaktieägarnas rättegångskostnader. Att det saknas en skyldighet för minoritetsaktieägarna att subsidiärt, slutligt svara för ersättning till den gode mannen som inte betalas av majoritetsaktieägaren påverkar inte bedömningen.

Konkursbolaget är således skyldigt att ersätta Minoritetsaktieägarna för rättegångskostnader i såväl tingsrätten som hovrätten avseende den gode mannens arvode och utlägg. Kostnaderna för målets tidigare handläggning i allmänna domstolar uppgår till 1 845 232 kr, varav 1 800 000 kr avser arvode och 45 232 kr utlägg. I hovrätten uppgår kostnaderna till 427 180 kr, varav 427 000 kr avser arvode och 180 kr avser utlägg.

Om skäligheten av den begärda ersättningen för målets tidigare handläggning i allmänna domstolar råder inte tvist. Konkursbolaget ska därför förpliktas att ersätta dessa rättegångskostnader.

När det gäller kostnaderna för den gode mannens arbete i hovrätten har Konkursbolaget anfört att yrkat belopp är oskäligt och att skäligt belopp inte överstiger 146 000 kr. Hovrätten gör i denna del följande bedömning. Minoritetsaktieägarnas överklagande är mycket omfattande. Det består emellertid till övervägande del av upprepningar från vad som anfördes redan i tingsrätten. Ett sådant dubbelarbete kan inte anses ha varit påkallat. Med hänsyn till detta samt till målets beskaffenhet och omfattning i hovrätten bedömer hovrätten att skälig ersättning för rättegångskostnaderna här uppgår till 200 000 kr för den gode mannens arvode och 180 kr för utlägg.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

1. Hovrätten avvisar den gode mannens yrkande om ersättning för egen del.

2. Hovrätten upphäver - med ändring av dels tingsrättens mellandom 2015-02-23, dels tingsrättens dom 2016-03-03 punkten 1 i domslutet - skiljedomen från den 29 september 2010 i den del som avser fastställande av lösenbelopp med ränta och förpliktande för Liberala Tidningar i Mellansverige AB att till frånvarande minoritetsaktieägare i VLT AB betala det fastställda lösenbeloppet med ränta.

3. Hovrätten upphäver tingsrättens dom 2016-03-03, punkten 2 i domslutet, och befriar frånvarande minoritetsaktieägare i VLT AB från skyldigheten att ersätta Liberala Tidningar i Mellansverige AB:s rättegångskostnader i tingsrätten samt förpliktar Liberala Tidningar i Mellansverige AB i konkurs att ersätta frånvarande minoritetsaktieägare i VLT AB för rättegångskostnader där med 1 845 232 kr, varav 1 800 000 kr avser arvode för den gode mannen. Liberala Tidningar i Mellansverige AB i konkurs ska också betala ränta på det först nämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för tingsrättens dom tills betalning sker.

4. Liberala Tidningar i Mellansverige AB i konkurs ska betala ersättning för frånvarande minoritetsaktieägare i VLT AB:s rättegångskostnader i hovrätten med 200 180 kr, varav 200 000 kr avser arvode för den gode mannen. Liberala Tidningar i Mellansverige AB i konkurs ska också betala ränta på det först nämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för hovrättens dom tills betalning sker.

Referenten, hovrättsassessorn Markus Tengblad, var skiljaktig och anförde följande.

Jag är skiljaktig i frågan om avvisning och vill att avvisningsyrkandet ska avslås.

Jag menar i avvisningsfrågan att domen efter stycket rubricerat "Upphävande av skiljedomen" i stället ska ha följande lydelse.

Ersättningsskyldighet för kostnader

Den gode mannen kan begära ersättning för egen del

Det är vanligt förekommande i domstol att aktörer som inte är parter framställer ersättningsanspråk för egen del och att beslut om deras ersättning samt vem som ska svara för den tas in i domen i målet. Det är därutöver möjligt att i ett beslut i en dom förelägga en aktör skyldigheter, exempelvis att betala rättegångskostnader enligt 18 kap. 7 § RB, trots att denne inte är part i målet. Det finns ingenting som hindrar hovrätten att ta upp den gode mannens framställda ersättningsyrkande mot en part i målet till prövning och alltså ingen grund att avvisa yrkandet. Avvisningsyrkandet ska därför avslås.

Jag är skiljaktig även beträffande minoritetsaktieägarnas rätt till rättegångskostnader och vill avslå deras rättegångskostnadsyrkande.

Jag menar att stycket "Utgångspunkter för bedömningen" ska utgå och att domen efter stycket i majoritetens dom rubricerat "Den gode mannens yrkande för egen del" i stället ska ha följande lydelse.

Minoritetsaktieägarna har inte haft några rättegångskostnader

Enligt 22 kap. 23 § aktiebolagslagen (2005:551) svarar majoritetsaktieägaren bl.a. för ersättning till den gode mannen i skiljeförfarandet. Om talan väcks mot skiljedomen finns en bestämmelse i 22 kap. 25 § aktiebolagslagen under rubriken rättegångskostnader i allmän domstol. Enligt bestämmelsen svarar majoritetsaktieägaren för sina egna kostnader och för kostnader som har uppkommit för bl.a. den gode mannen om majoritetsaktieägaren har väckt talan. I övrigt gäller enligt bestämmelsen vad som sägs i 18 kap. RB om skyldigheten att svara för kostnader i högre rätt.

Bestämmelserna i 18 kap. RB gäller i huvudsak endast frågor om parts möjlighet att få ersättning för sina kostnader (Fitger m.fl., Kommentaren till Rättegångsbalken, Zeteo, oktober 2016, 18 kap., Inledning samt NJA II 1943 s. 234). Det är Minoritetsaktieägarna som är ensam part på klagandesidan. Partsbegreppet i 18 kap. RB innefattar inte legal ställföreträdare (se NJA II 1943 s. 122). Kostnader som en ställföreträdare haft är alltså inte att se som partens kostnad. För att Minoritetsaktieägarna som rättegångskostnad ska ha rätt till ersättning för den gode mannens kostnader krävs att dessa utgör en kostnad för Minoritetsaktieägarna. Det krävs med andra ord en skyldighet för Minoritetsaktieägarna att betala ersättning till den gode mannen. En sådan skyldighet kan inte tillskapas genom ett beslut att parten ska få ersättning för rättegångskostnader utan utgör tvärtom en förutsättning för att ett sådant beslut ska kunna fattas.

HD har i rättsfallet NJA 2013 s. 1203 konstaterat att det är en självständig rätt till ersättning från majoritetsaktieägaren utan något subsidiärt ansvar för minoritetsaktieägare avseende ersättning som inte kan utkrävas från majoritetsaktieägaren (p. 9 och 10 i domen). Det finns inte stöd för att se annorlunda på minoritetsaktieägares skyldigheter gentemot den gode mannen beträffande kostnader som uppkommit genom ett av den gode mannen ensidigt fattat beslut att föra talan mot skiljedomen. Det finns inte heller någon avtalsrelation mellan Minoritetsaktieägarna och den gode mannen som skulle medföra skyldighet för dem att ersätta den gode mannens kostnader. Minoritetsaktieägarna har förvisso yrkat ersättning för rättegångskostnader avseende den gode mannens kostnader men har inte ens påstått att det är en egentlig kostnad för parten. Det finns alltså ingen på lag eller avtal grundad skyldighet för Minoritetsaktieägarna att ersätta den gode mannens kostnader och en sådan skyldighet är inte heller önskvärd (se Ds 2015:25 s. 72 ff. och Schöldström i JT 2006/07 s. 123 f.).

Sammanfattningsvis kan därmed konstateras att Minoritetsaktieägarna inte har haft några kostnader för rättegången och att Konkursbolaget därmed inte kan förpliktas ersätta deras rättegångskostnader.

Är då detta en rimlig slutsats? För att det ska vara rimligt krävs att den gode mannen på annat sätt kan få ersättning för sina kostnader. Det är därför nödvändigt att ställa sig frågan om den gode mannen borde ha rätt till ersättning direkt av Konkursbolaget.

Som framgår ovan rör bestämmelserna i 18 kap. RB parts rätt till ersättning. Kapitlet tillämpas analogt för någon som inte är part exempelvis i frågor om när ett ersättningsyrkande senast ska framställas (se Fitger, kommentaren till 18 kap. 14 §). Däremot finns inte förutsättningar för en analogisk tolkning som ger en generell rätt för ställföreträdare att enligt bestämmelserna om rättegångskostnader få ersättning från motparten för kostnader. Den gode mannen kan alltså inte med stöd av bestämmelsen i 22 kap. 25 § aktiebolagslagen med hänvisningen där till 18 kap. RB härleda någon rätt till ersättning av Konkursbolaget. Frågan är om den gode mannen på annan grund har rätt till ersättning för sina kostnader direkt från Konkursbolaget.

För att besvara den frågan måste man se till syftet med inlösenförfarandet och den möjlighet att förordna god man som finns vid ett sådant förfarande (se NJA 2013 s. 1203 p. 8). Tvångsinlösen av aktier kan liknas vid en form av expropriation. Reglerna ska i enlighet med vad som gäller inom expropriationsrätten syfta till att säkerställa att minoritetsaktieägarnas förmögenhetsställning efter inlösenförfarandet är densamma som om inlösen inte hade ägt rum (prop. 2004/05:85 s. 449). Den gode mannens uppgift är att bevaka den rätt som tillkommer minoritetsaktieägarna. De expropriativa inslagen och majoritetsaktieägarens ställning som starkare part anges i förarbetena som skäl för att den gode mannens kostnader i skiljeförfarandet enligt huvudregeln bärs av majoritetsaktieägaren (a. prop. s. 476). Syftet med att återinföra möjligheten för allmän domstol att överpröva skiljedomen på materiella grunder var att förfarandet skulle uppfylla kravet som Europakonventionen ställer på att civilrättsliga tvister ska avgöras av en opartisk och oavhängig domstol i en offentlig rättegång (se prop. 1983/84:184 s. 9). Ett rättsläge där den gode mannen saknar rätt till ersättning för arbete vid allmän domstol även vid framgång med sin talan riskerar att stå i strid med Europa-konventionen (se Schöldström i JT 2006/07 s. 120 f.).

När 22 kap. 25 § aktiebolagslagen infördes var det en kodifiering av praxis vad gäller att 18 kap. RB tillämpades vid talan i allmän domstol (se bl.a. Svea hovrätts beslut 2011-08-23 i mål nr Ö 6306-10). Även tidigare förarbeten talar tydligt för att kostnaderna för förfarandet i allmän domstol hanterades enligt 18 kap. RB (se prop. 1983/84:184 s. 11). Detta innebar att den gode mannen saknade rätt till ersättning för det fall majoritetsaktieägaren ansågs som vinnande part. Det finns emellertid inte något stöd i tidigare förarbeten eller praxis för att den gode mannen även skulle sakna rätt till ersättning om minoritetsaktieägarna skulle anses som vinnande part. Av förarbetena till 2005 års aktiebolagslag framgår att expropriationslagen har fått stå förebild för regleringen av kostnadsansvaret i allmän domstol och att införandet av 22 kap. 25 § aktiebolagslagen inte varit ämnat att försämra den gode mannens eller minoritetsaktieägarnas möjligheter till ersättning (prop. 2004/05:85 s. 477 och SOU 1997:22 s. 278). Tvärtom konstateras i förarbetena att de skäl som ligger bakom de särskilda kostnadsreglerna i skiljeförfarandet i princip gör sig gällande även beträffande kostnaderna i allmän domstol (a. prop. s. s.). Syftet med att införa bestämmelsen i 22 kap. 25 § aktiebolagslagen var alltså endast att utöka minoritetsaktieägarnas och den gode mannens rätt till ersättning för kostnader i allmän domstol i de fall majoritetsaktieägaren valt att föra talan mot skiljedomen. Ingenting talar för att lagtextens hänvisning till 18 kap. RB tillkommit med syfte att begränsa den gode mannens möjlighet till ersättning.

En prövning av den gode mannens rätt till ersättning måste alltså göras mot bakgrund av inlösenförfarandets expropriativa inslag samt att syftet med införandet av 22 kap. 25 § aktiebolagslagen aldrig varit att frikänna majoritetsaktieägaren från ansvar för kostnader när minoritetsaktieägarna vunnit ett mål i allmän domstol. Att det ligger till på det sättet måste dessutom ha stått klart för parterna när inlösenförfarandet inleddes. Konkursbolaget kan således inte ha svävat i villfarelse beträffande vem som normalt sett svarar för den gode mannens kostnader eller att Konkursbolaget skulle få svara för den gode mannens kostnader om bolaget förlorade ett mål i allmän domstol.

Som konstaterats ovan finns det ingen rätt för den gode mannen att få ersättning från Minoritetsaktieägarna och rätt till ersättning följer inte heller av en tillämpning av 18 kap. RB. Hela inlösenförfarandet bygger emellertid på att god man kan utses och bevaka minoritetsaktieägarnas rätt. För att kunna få någon att åta sig uppdraget som god man krävs naturligtvis att denne kan förvänta sig att få betalt för sitt arbete. Också för att möjligheten för minoritetsaktieägare att föra talan i allmän domstol inte endast ska bli illusorisk, och därmed riskera att hela inlösenförfarandet kan komma att strida mot Europakonventionen, måste det finnas en reell möjlighet för den gode mannen att få betalt - i vart fall när minoritetsaktieägarna vinner målet.

Hela inlösenförfarandet vilar på en generell skyldighet för majoritetsaktieägaren att svara för kostnaderna för förfarandet och därmed att svara för den gode mannens kostnader. Denna allmänna bestämmelse kommer såvitt avser kostnader i skiljeförfarandet till uttryck i 22 kap. 23 § aktiebolagslagen. Tolkad utifrån bestämmelsens syfte och det system den är inordnad i inskränker 22 kap. 25 § aktiebolagslagen endast den skyldigheten i de fall minoritetsaktieägare fört talan och förlorat målet. För det fall minoritetsaktieägarna vinner målet begränsas inte den gode mannens rätt till ersättning av vare sig ordalydelsen i eller syftet med 22 kap. 25 § aktiebolagslagen. En majoritetsaktieägare bör därför i enlighet med huvudprincipen i 22 kap.aktiebolagslagen kunna föreläggas i en dom att direkt till den gode mannen betala ersättning för hans kostnader i målet.

Mot bakgrund av detta resonemang är det rimligt att minoritetsaktieägarna inte får ersättning för några rättegångskostnader. Deras yrkande om rättegångskostnader ska därför lämnas utan bifall.

Högsta domstolen

Frånvarande minoritetsaktieägare i VLT AB och S.K. överklagade. Följande yrkanden framställdes i HD.

S.K. yrkade att HD skulle upphäva hovrättens beslut under punkten 1 i domen om att avvisa hans yrkande om ersättning för egen del.

S.K. yrkade vidare att HD, med ändring av hovrättens dom under punkterna 3 och 4, skulle förplikta Liberala Tidningar i Mellansverige AB i konkurs (konkursbolaget) att till honom utge dels ersättning för arbete och utlägg i hovrätten med där yrkat belopp, dels yrkad ersättning för arbete och utlägg avseende målets tidigare handläggning i domstolarna, allt jämte mervärdesskatt på ersättningen för arbetet.

De frånvarande aktieägarna i VLT AB medgav S.K:s yrkanden såtillvida att de godtog att de av hovrätten utdömda rättegångskostnaderna skulle betalas till S.K. i stället för till dem.

S.K. yrkade ersättning för sitt arbete i HD.

Om HD skulle finna att S.K:s yrkande om ersättning för egen del skulle avvisas yrkade de frånvarande aktieägarna att HD, med ändring av hovrättens beslut under punkterna 3 och 4, dels skulle tillerkänna dem ersättning fullt ut med de belopp som yrkades i hovrätten, dels skulle förordna att ersättningen skulle betalas till dem genom betalning direkt till S.K. De yrkade på motsvarande sätt ersättning för hans arbete i HD.

Konkursbolaget motsatte sig ändring av hovrättens beslut om avvisning.

Konkursbolaget yrkade att de frånvarande aktieägarnas yrkanden i HD i första hand skulle avvisas och i andra hand ogillas.

Konkursbolaget yrkade ersättning för sin rättegångskostnad i HD, att utges i första hand av S.K. och i andra hand av de frånva-rande aktieägarna.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Maria Ulfsdotter Klang, föreslog i betänkande att HD skulle meddela ett beslut med skäl i huvudsaklig överensstämmelse med skälen i HD:s beslut. Dock hade punkten 34 i betänkandet följande lydelse.

34. Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning än den hovrätten har gjort när det gäller skälig ersättning. Eftersom både konkursbolaget och S.K. är mervärdesskattepliktiga ska yrkad ersättning för mervärdesskatt inte utgå.

BESLUT

HD upphäver hovrättens beslut om avvisning av S.K:s yrkande om ersättning för egen del.

HD ändrar hovrättens beslut under punkterna 3 och 4 i domen och förpliktar Liberala Tidningar i Mellansverige AB i konkurs att ersätta S.K. med 200 180 kr, varav 200 000 kr avser arbete, och ränta enligt 6 § räntelagen från den 13 september 2017 för målets handläggning i hovrätten, samt med 1 845 232 kr, varav 1 800 000 kr avser arbete, och ränta enligt 6 § räntelagen från den 3 mars 2016, för målets handläggning i tingsrätten och den tidigare handläggningen i allmänna domstolar.

Liberala Tidningar i Mellansverige AB i konkurs ska ersätta S.K. för hans arbete i HD med 80 000 kr och ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för HD:s beslut.

HD (justitieråden Anders Eka, Kerstin Calissendorff, Agneta Bäcklund, Svante O. Johansson och Eric M. Runesson, referent) med-delade den 14 december 2018 följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

1. I september 2010 meddelades en skiljedom i en tvist om inlösen av aktier enligt 22 kap. 5 § aktiebolagslagen (2005:551) mellan Liberala Tidningar i Mellansverige AB (LT) och frånvarande aktieägare i VLT AB. De frånvarande aktieägarna företräddes av advo-katen S.K. som god man enligt 22 kap. 10 § aktiebolagslagen.

2. Den gode mannen väckte talan mot skiljedomen och yrkade bl.a. att domen till viss del skulle upphävas och att LT skulle förpliktas att utge ersättning för hans arbete i skiljeförfarandet med ett högre belopp än det som hade fastställts i skiljedomen. Tingsrätten avvisade talan.

3. Efter att tingsrättens beslut hade varit föremål för överprövning (jfr "Liberala Tidningar I" NJA 2013 s. 1032 och "Liberala Tidningar II" NJA 2013 s. 1203) avskrev tingsrätten målet såvitt avsåg den gode mannens ersättning i skiljeförfarandet. Målet i övrigt prövades i sak. De frånvarande aktieägarnas talan ogillades och de förpliktades att betala LT:s rättegångskostnader.

4. Den gode mannen överklagade tingsrättens dom och yrkade bifall till de frånvarande aktieägarnas talan om upphävande av skiljedomen. Under målets handläggning i hovrätten försattes LT i konkurs. Konkursboet övertog inte bolagets talan. Konkursbolaget fortsatte alltså att vara motpart i processen.

5. Konkursbolaget medgav de frånvarande aktieägarnas talan i sak. Hovrätten upphävde av det skälet skiljedomen i den överklagade delen. Det som kvarstod för hovrätten att ta ställning till var ansvaret för kostnaderna i domstol.

6. Den enda kostnad som hänförde sig till de frånvarande aktieägarnas talan var kostnaden för den gode mannens arbete och utlägg. Den gode mannen yrkade - i första hand för egen del och i andra hand för de frånvarande aktieägarnas räkning - att hovrätten skulle förplikta konkursbolaget att betala ersättning för hans arbete och för utlägg avseende dels den tidigare handläggningen i domstol, dels det aktuella målet i hovrätten. De frånvarande aktieägarna yrkade även att hovrätten skulle befria dem från att ersätta konkursbolagets rättegångskostnad vid tingsrätten.

7. Konkursbolaget yrkade att den gode mannens talan om ersättning i första hand skulle avvisas och i andra hand ogillas samt motsatte sig de frånvarande aktieägarnas yrkande om ersättning. Bolaget hade dock inte någon invändning mot deras yrkande om upphävande av ersättningsskyldigheten för rättegångskostnaden vid tingsrätten.

8. Hovrätten har funnit att det inte finns någon självständig rätt till ersättning för den gode mannen för dennes arbete som företrädare för de frånvarande aktieägarna. Den gode mannens yrkande om ersättning för egen del har därför avvisats. Däremot har rätten funnit att det finns förutsättningar att betrakta kostnaden för den gode mannens arbete som en rättegångskostnad för de frånvarande aktieägarna.

9. De frånvarande aktieägarna har mot denna bakgrund av hovrätten tillerkänts yrkad ersättning för målets tidigare handläggning och en jämkad ersättning för den gode mannens arbete i hovrätten. Begärd ersättning för mervärdesskatt har inte utdömts.

Frågan i HD

10. Frågan i HD gäller om en god man för frånvarande aktieägare har en självständig rätt till ersättning från majoritetsaktieägaren när den gode mannen har väckt talan mot en skiljedom i en inlösentvist och vunnit bifall.

Förfarandet vid en inlösentvist och den gode mannens rättsliga ställning

11. Bestämmelser om inlösen av minoritetsaktier finns i 22 kap.aktiebolagslagen. Av 5 § framgår att en tvist om inlösen ska avgöras av tre skiljemän enligt lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Om majoritetsaktieägaren önskar lösa in minoritetsaktieägarnas aktier i bolaget ska denne, när en frivillig överenskommelse inte kan träffas, begära prövning i skiljeförfarande och uppge sin skiljeman. Minoritetsaktieägarna bereds därefter möjlighet att gemensamt utse sin skiljeman. Om minoritetsaktieägarna inte gör det, ska styrelsen i bolaget hos Bolagsverket ansöka om att en god man utses (8 §). Denne ska sedan utse en skiljeman för minoritetsaktieägarna (10 § första stycket 1). De aktieägare som själva önskar föra sin talan i tvisten ska anmäla detta till skiljenämnden (11 §). De minoritetsaktieägare som inte själva för talan benämns frånvarande aktieägare. De frånvarande aktieägarnas rätt i tvis-ten ska bevakas av den gode mannen (10 § första stycket 2).

12. Den gode mannens uppgifter följer direkt av aktiebolagslagen. Den gode mannen kan därför anses verka som legal ställföreträdare för de frånvarande aktieägarna (se SOU 1997:22 s. 265). Enligt 22 kap. 10 § tredje stycket aktiebolagslagen är uppdra-get förenat med den behörighet som tillkommer ett rättegångsombud enligt 12 kap. 14 § första stycket 2-6 RB (jfr prop. 2004/05:85 s. 461 och 819). Behörigheten omfattar alltså inte rätten att uppbära ersättning för rättegångskostnader som tillerkänts part. Uppdraget omfattar däremot behörighet att väcka talan mot skiljedomen (22 kap. 24 § aktiebolagslagen).

13. HD har i rättsfallet "Liberala Tidningar II" NJA 2013 s. 1203 punkten 8 uttalat att området för analogier från andra områden med legala ställföreträdarskap är begränsat när frågor kring godmanskapet ska bedömas och att de rättsliga konsekvenserna av uppdraget i huvudsak får bedömas utifrån uppdragets särskilda syfte.

Kostnadsansvaret vid en inlösentvist

Utgångspunkter för kostnadsansvaret

14. I skiljeförfarandet svarar majoritetsaktieägaren som huvudregel för ersättning till skiljenämnden och till den gode mannen samt även för andra aktieägares eventuella rättegångskostnader. Detta gäller oavsett målets utgång. (22 kap. 23 § aktiebolagslagen.)

15. En talan mot skiljedomen kan föras både av parterna i skiljeförfarandet och av den gode mannen (22 kap. 24 § första stycket aktiebolagslagen). En sådan talan väcks genom en ansökan om stämning.

16. När majoritetsaktieägaren har väckt talan mot skiljedomen svarar denne, oberoende av utgången i målet, som huvudregel för sina egna kostnader och för kostnader som har uppkommit för motpart eller god man (22 kap. 25 § första stycket första meningen aktiebolagslagen).

17. Om talan väcks av någon annan än majoritetsaktieägaren gäller vad som sägs i 18 kap. RB om skyldigheten att svara för kostnader i högre rätt (22 kap. 25 § första stycket andra meningen aktiebolagslagen). I sådana fall har majoritetsaktieägaren således inte ett kostnadsansvar som är oberoende av målets utgång.

Kostnadsansvaret när den gode mannen väcker talan om sin ersättning

18. En god man kan väcka talan mot skiljedomen rörande sin ersättning. Den gode mannen uppträder då som kärande i egen sak och alltså utanför uppdraget att företräda de frånvarande aktieägarna (se "Liberala Tidningar II" NJA 2013 s. 1203 p. 12). Ansvaret för de kostnader som uppstår vid den prövningen bestäms med tillämpning av de allmänna fördelningsprinciperna i rättegångsbalken.

Kostnadsansvaret när den gode mannen väcker talan i annat fall

19. En god man kan också väcka talan mot skiljedomen för de frånvarande aktieägarnas räkning, exempelvis med ett yrkande om att ett högre lösenbelopp ska fastställas. Han eller hon intar inte ställning som partsombud utan för talan i sin egenskap av god man. Också i denna situation bör den gode mannens anspråk på ersättning ses som en i förhållande till de frånvarande aktieägar-na självständig rätt (jfr "Liberala Tidningar II" NJA 2013 s. 1203).

20. Eftersom kostnadsansvaret i dessa fall styrs av utgången i sak är det en förutsättning för att majoritetsaktieägaren ska vara skyldig att utge ersättningen till den gode mannen att de frånvarande aktieägarnas talan vinner framgång. Förlorar dessa målet får den gode mannen inte något anspråk på ersättning från majoritetsaktieägaren. (Se 22 kap. 25 § första stycket andra meningen aktiebolagslagen med hänvisning till 18 kap. RB.)

Bedömningen i detta fall

21. Det anförda leder till att hovrättens beslut att avvisa S.K:s yrkande om ersättning för egen del ska upphävas.

22. Eftersom den talan som S.K. förde mot skiljedomen vann framgång, har han rätt till ersättning för sitt arbete och sina utlägg för rättegångens förberedande och talans utförande. Konkursbolaget är såsom tappande part ersättningsskyldigt.

23. Hovrättens beslut ska därmed ändras så att konkursbolaget ska förpliktas att betala ersättning till S.K. i stället för till de frånvarande aktieägarna.

24. Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning än den hovrätten har gjort när det gäller skäligheten av de yrkade beloppen i sig eller i fråga om ränta på beloppen.

25. Med hänsyn till att S.K. har fått framgång i den huvudsakliga frågan i målet här ska konkursbolaget ersätta honom för hans arbete även i HD. Den begärda ersättningen är skälig.

26. Det har inte ifrågasatts att S.K. har utfört arbetet i sin egenskap av mervärdesskattepliktig näringsidkare. Ersättningen till honom ska därför även innefatta mervärdesskatt.

27. Med denna utgång finns det inte anledning att ta ställning till de frånvarande aktieägarnas yrkanden eller till konkursbolagets invändningar rörande de frånvarande aktieägarnas talan. Detsamma gäller i fråga om det som konkursbolaget gjort gällande avseende påstått rättegångsfel i hovrätten.

HD:S BESLUT

HD upphäver hovrättens beslut under punkten 1 i domen om avvisning av S.K:s yrkande om ersättning för egen del.

HD ändrar hovrättens beslut under punkten 3 i domen och förpliktar Liberala Tidningar i Mellansverige AB i konkurs att ersätta S.K. för den handläggning i domstol som förekommit före handläggningen i hovrätten med 2 295 232 kr, varav 1 800 000 kr avser arvode, 45 232 kr avser utlägg och 450 000 kr avser mervärdesskatt, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 3 mars 2016.

HD ändrar hovrättens beslut under punkten 4 i domen och förpliktar Liberala Tidningar i Mellansverige AB i konkurs att ersätta S.K. för målets handläggning i hovrätten med 250 180 kr, varav 200 000 kr avser arvode, 180 kr avser utlägg och 50 000 kr avser mervärdesskatt, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 13 september 2017.

Liberala Tidningar i Mellansverige AB i konkurs ska ersätta S.K. för hans arbete i HD med 100 000 kr, varav 80 000 kr avser arvode och 20 000 kr avser mervärdesskatt, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för HD:s beslut.