NJA 2012 s. 105

Fråga om tillämpning av straffrättens legalitetsprincip. Åklagaren yrkade företagsbot på grund av överträdelse av en bestämmelse i föreskrifter av Arbetarskyddsstyrelsen. Vid tidpunkten för brottet hänvisade straffbestämmelsen till en paragraf enligt vilken föreskrifter fick meddelas av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Arbetsmiljöverket. Kan företagsbot dömas ut?

Hässleholms tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Hässleholms tingsrätt talan mot S.T. och yrkade att denne skulle åläggas företagsbot om 25 000 kr.

Som grund för talan anförde åklagaren: S.T. har med uppgiven firma S.T. Maskinstation under april 2008 låtit utföra byggnads- och anläggningsarbete på en ekonomibyggnad på fastigheten 1:31 i Vanneberga, Vinslöv inom Hässleholms kommun och av oaktsamhet underlåtit att se till att en arbetsmiljöplan har upprättats. Brottet har skett i näringsverksamhet. S.T. har inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten.

Åklagaren åberopade 8 kap. 2 § 2 arbetsmiljölagen (1977:1160) jämfört med 10, 11 och 101 §§ Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling (AFS) 1999:3 samt 37 kap. 7 § första stycket 1 BrB.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Göran Staafgård) anförde i dom den 24 april 2009:

Domskäl

S.T. har vidgått att han inte har upprättat någon arbetsmiljöplan för det ifrågavarande byggnadsarbetet. Han har emellertid bestritt ansvar för brott. I allt fall har han yrkat att företagsboten jämkas till 5 000 kr.

Åklagaren har anfört: Den 17 april 2008 gjordes en inspektion av det byggnadsarbete som pågick på fastigheten Vanneberga 1:31. På taket till en ekonomibyggnad var två arbetare sysselsatta. Det saknades fallskyddsutrustning och någon arbetsmiljöplan hade inte upprättats. Enligt Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling skall en arbetsmiljöplan upprättas bl.a. när det är fråga om byggnadsarbete där det finns fara för fall till lägre nivå och nivåskillnaden är två meter eller mer.

S.T. har berättat. Han driver en maskinstation. I en byggnad på fastigheten är maskinstationens lager inrymt. Det upptar ungefär halva byggnaden. Resten av byggnaden utgör bostad. På våren 2008 blev taket skadat vid en storm. Hela taket behövde bytas. Det är på cirka 430 kvadratmeter. Nivåskillnaden till marken är som högst cirka 3,5 meter. Skanska, som han först kontaktade, kunde inte åta sig arbetet. Det blev ett polskt bolag som åtog sig arbetet. Det var mellan två och fem arbetare som utförde arbetet. Han hyrde in 20 meter byggnadsställningar. Det behövdes 28 meter, men han kunde bara få tag på 20 meter. När han kom hem den 17 april 2008, var arbetsmiljöinspektören S.L. där. Det fanns då byggnadsställningar uppställda, men de polska arbetarna arbetade utanför dessa. - Han hade inte någon aning om att det krävdes en arbetsmiljöplan. Han har varken vid kontakt med byggnadsnämnden eller med försäkringsbolaget blivit upplyst om kravet på arbetsmiljöplan. - Det företag han driver har tre anställda och omsätter cirka 6 miljoner kr. Verksamheten består i uthyrning av maskiner och förare till dessa.

Den ovan nämnde S.L. har hörts som vittne. Han har uppgett bland annat följande. Han råkade passera den aktuella arbetsplatsen och såg att två arbetare arbetade på ett tak utan att det fanns något fallskydd. Han stoppade bygget. Han kontaktade byggherren, S.T., och frågade om det fanns en arbetsmiljöplan. Det fanns det inte. Eftersom det fanns en fallrisk och fallhöjden var mer än 2 meter skulle det ha funnits en arbetsmiljöplan.

Tingsrätten gör följande bedömning

Det är utrett att S.T. låtit utföra byggnadsarbete på en byggnad och att denna byggnad ingått i den av S.T. bedrivna näringsverksamheten. Det är vidare utrett att arbetet varit sådant att det krävt upprättandet av en arbetsmiljöplan på grund av fallrisken och att nivåskillnaden var mer än två meter. Det är slutligen klarlagt att det ålegat S.T. att i egenskap av byggherre se till att en arbetsmiljöplan upprättades.

Bestämmelserna om arbetsmiljöplan finns i Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling (AFS) 1999:3. Enligt 10 § skall den som låter utföra byggnads- och anläggningsarbete se till att en arbetsmiljöplan upprättas. Detta gäller bland annat om arbete med risk för fall till lägre nivå där nivåskillnaden är två meter eller mer skall utföras; 11 § AFS 1999:3. Enligt 101 § 1999:3 utgör bestämmelserna i 9-13 §§ föreskrifter enligt 4 kap. 8 § arbetsmiljölagen. Brott mot nämnda föreskrifter kan, enligt 8 kap. 2 § samma lag, medföra böter.

Av 4 kap. 8 § 4 p. arbetsmiljölagen framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att - i övrigt - upprätta handlingar som har betydelse från skyddssynpunkt. Enligt 18 § 2 p. arbetsmiljöförordningen (1977:1166) har Arbetsmiljöverket bemyndigats att meddela föreskrifter om sådan skyldighet som sägs i 4 kap. 8 § 4 p. arbetsmiljölagen. Frågan om påföljd finns i 8 kap.arbetsmiljölagen. Av 2 § sagda kapitel framgår att till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bland annat föreskrift som har meddelats med stöd av 4 kap.1-8 §§arbetsmiljölagen.

Straffbestämmelsen i 8 kap. 2 § 2 p. arbetsmiljölagen avser föreskrifter som meddelats av Arbetsmiljöverket enligt bemyndigande i 18 § samma lag. Det finns inte någon uttrycklig bestämmelse som anger att straffbestämmelsen även skall avse bestämmelser som har meddelats av Arbetarskyddsstyrelsen.

På grund av vad ovan sagts anser tingsrätten att åklagarens talan om företagsbot inte kan vinna bifall.

Domslut

Åtalet ogillas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Åklagaren överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till sin talan om företagsbot.

S.T. bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Björn R. le Grand och Bob Nilsson Hjorth, referent, samt tf. hovrättsassessorn Linda Rasmussen) anförde i dom den 14 juni 2010:

Parternas talan i hovrätten

Parterna har i hovrätten vidareutvecklat vad de vid tingsrätten anförde till stöd för talan med bl.a. följande.

Åklagaren

Den 1 januari 2001 ombildades Arbetarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen till Arbetsmiljöverket. Det nya verket har samma organisationsnummer som Arbetarskyddsstyrelsen hade.

Enligt 4 kap. 8 § arbetsmiljölagen kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Arbetsmiljöverket meddela föreskrifter om vissa skyldigheter, bl.a. att upprätta handlingar som har betydelse från skyddssynpunkt. I 18 § andra punkten arbetsmiljöförordningen bemyndigas Arbetsmiljöverket att meddela föreskrifter enligt nämnda lagrum.

Före 2001 fanns i 4 kap. 8 § arbetsmiljölagen motsvarande bemyndigande för Arbetarskyddsstyrelsen. Den myndigheten utfärdade här aktuella föreskrifter i AFS 1999:3. Där framgår skyldigheten för byggherren att upprätta en arbetsmiljöplan.

I 8 kap. 2 § andra punkten arbetsmiljölagen nämns föreskrift som har meddelats med stöd av bl.a. 4 kap. 8 § samma lag. Det sägs ingenting om att detta ska avse enbart Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Enligt ordalydelsen måste bestämmelserna avse också föreskrifter som har meddelats av Arbetarskyddsstyrelsen. Det viktiga är att den myndighet som utfärdade föreskrifterna hade bemyndigande vid utfärdandet.

Det rör sig om en och samma lag före och efter den 1 januari 2001. En fällande dom står därför inte i strid mot det analogiförbud som legalitetsprincipen i 1 kap. 1 § BrB ställer upp.

S.T.

S.T. medger att byggnationen skett på en höjd som övergått två meter och att arbetsmiljöplan saknades. Han bestrider emellertid att han underlåtit att göra vad som skäligen kan krävas av honom.

Taket är 28 meter långt och 11 meter av det täcker privatbostaden. Reparation av privatbostad kan inte föranleda företagsbot.

Som tingsrätten angett finns det en lucka i lagen. De bestämmelser och föreskrifter som åklagaren har åberopat straffbelägger brott mot föreskrifter som meddelats av Arbetsmiljöverket, men inte brott mot föreskrifter som meddelats av Arbetarskyddsstyrelsen.

Vidare kan det ifrågasättas vilken betydelse en arbetsmiljöplan har för säkerheten vid takarbeten när denna upprättats av beställaren av arbetena. Slutligen kan det, om man jämför de åberopade bestämmelserna med portalparagraferna i 3 kap.2 och 3 §§arbetsmiljölagen, ifrågasättas om inte Arbetarskyddsstyrelsen har överskridit sitt bemyndigande genom att ålägga andra än arbetsgivare och arbetstagare medverkan i skyddsarbetet.

Hovrättens domskäl

Som tingsrätten utvecklat framgår det av utredningen att arbetet varit sådant att de av Arbetarskyddsstyrelsen meddelade föreskrifterna i AFS 1999:3 inneburit ett krav på att arbetsmiljöplan skulle upprättats.

Arbetarskyddsstyrelsen var behörig att utfärda föreskrifterna när detta skedde. Arbetarskyddsstyrelsens behörighet enligt 18 § arbetsmiljöförordningen att meddela denna typ av föreskrifter upphörde genom SFS 2000:957 som trädde i kraft den 1 januari 2001. Utgångspunkten är dock att myndighetsföreskrifter som har beslutats medan ett bemyndigande gällde behåller sin giltighet även efter det att bemyndigandet upphävts (se t.ex. Ds 1998:43 s. 53). Bestämmelserna är inte upphävda. I sammanhanget kan nämnas att när arbetsmiljölagen infördes den 1 juli 1978 ansåg man det nödvändigt med särskilda övergångsbestämmelser för att de föreskrifter som hade meddelats med stöd av den tidigare gällande arbetarskyddslagen, vilken lag bl.a. hade ett snävare tilllämpningsområde än arbetsmiljölagen har, skulle ha fortsatt giltighet (prop. 1976/77:149 s. 216 ff. och 429 ff.). Men situationen var således då en annan, i och med att man upphävde den lag som föreskrifterna så att säga hade sin utgångspunkt i.

Av det nu sagda följer att de av Arbetarskyddsstyrelsen utfärdade föreskrifterna i AFS 1999:3 var gällande när S.T. i april 2008 lät utföra arbetena på taket.

Vid denna tidpunkt hade 4 kap. 8 § arbetsmiljölagen inte samma lydelse som den sedan den 1 januari 2009 har genom SFS 2008:934. Då hade paragrafen följande lydelse.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Arbetsmiljöverket kan meddela föreskrifter om skyldighet att göra anmälan eller lämna uppgifter till en tillsynsmyndighet eller att förvara handlingar som har betydelse från skyddssynpunkt.

I samma ordning får meddelas föreskrifter om skyldighet att upprätta handlingar som har betydelse från skyddssynpunkt.

I denna bestämmelse pekades alltså Arbetsmiljöverket ut som den enda myndighet som efter bemyndigande av regeringen kunde ges behörighet att meddela föreskrifter om skyldighet att upprätta handlingar som har betydelse från skyddssynpunkt. Enligt 8 kap. 2 § arbetsmiljölagen kunde sedan den som bröt mot föreskrifter som hade meddelats med stöd av 4 kap. 8 § arbetsmiljölagen dömas till böter. Med andra ord gav straffbestämmelsen enligt sin ordalydelse inget utrymme för att straffa den som bröt mot föreskrifter meddelade av Arbetarskyddsstyrelsen. Bestämmelserna i 19 § arbetsmiljöförordningen innehöll och innehåller endast en hänvisning till 8 kap. 2 § arbetsmiljölagen. Det skulle mot den nu angivna bakgrunden strida mot legalitetsprincipen i 1 kap. 1 § BrB att döma någon till böter för en underlåtenhet att upprätta arbetsmiljöplan vid den i målet aktuella tidpunkten. Därför finner hovrätten, liksom tingsrätten, att åklagarens talan om företagsbot ska ogillas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle med ändring av hovrättens dom ålägga S.T. företagsbot om 25 000 kr.

S.T. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan om det förfarande som åklagaren hade lagt till grund för yrkandet om företagsbot kunde utgöra brott enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 arbetsmiljölagen (1977:1160). Frågan om meddelande av prövningstillstånd i målet i övrigt förklarades vilande.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Patrik Skogh, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

Bakgrund

Av 1 kap. 1 § arbetsmiljölagen (1977:1160) följer att lagens ändamål är att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt att även i övrigt uppnå en god arbetsmiljö. Tidigare följde det av 4 kap. 8 § andra stycket att regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Arbetarskyddsstyrelsen kunde meddela föreskrifter om skyldighet att upprätta handlingar som har betydelse från skyddssynpunkt. Av 8 kap. 2 § första stycket 2 följde att brott mot sådana föreskrifter kunde leda till böter. Arbetarskyddsstyrelsen bemyndigades genom 18 § arbetsmiljöförordningen (1977:1166) att meddela föreskrifter enligt 4 kap. 8 § arbetsmiljölagen.

Den 29 april 1999 meddelade Arbetarskyddsstyrelsen föreskrifter om byggnads- och anläggningsarbete (AFS 1999:3). Av 10 och 11 §§ i AFS 1999:3 följde en skyldighet att upprätta arbetsmiljöplan för arbete med risk för fall på mer än två meter. Av 101 § följde att bestämmelserna i 10 och 11 §§ utgjorde föreskrifter enligt 4 kap. 8 § arbetsmiljölagen och att brott mot föreskrifterna kunde medföra böter enligt 8 kap. 2 § samma lag.

I prop. 1999/2000:141 föreslog regeringen att Arbetarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen borde ombildas till en ny myndighet, Arbetsmiljöverket. I propositionen angavs att Arbetarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen som följd härav skulle avvecklas. Regeringen fann att inga övergångsbestämmelser var nödvändiga. Riksdagen beslutade i enlighet med propositionen (bet. 2000/01:AU2, rskr. 2000/01:2). Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 2001.

Lydelsen av 4 kap. 8 § arbetsmiljölagen var därefter att regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Arbetsmiljöverket kunde meddela föreskrifter om bl.a. skyldighet att upprätta handlingar. Arbetsmiljöförordningen ändrades bl.a. på så sätt att Arbetsmiljöverket enligt 18 § bemyndigades att meddela sådana föreskrifter.

Åklagaren har gjort gällande att S.T. under april månad 2008 av oaktsamhet har underlåtit att upprätta en arbetsmiljöplan på sätt som krävts enligt 10 och 11 §§ AFS 1999:3. Åklagaren menar att S.T. därmed kan dömas till ansvar enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 arbetsmiljölagen.

Hovrätten har funnit att 4 kap. 8 § arbetsmiljölagen vid den i gärningsbeskrivningen angivna tiden pekade ut Arbetsmiljöverket som den enda myndighet som efter bemyndigande av regeringen kunde ges behörighet att meddela föreskrifter om skyldighet att upprätta handlingar som har betydelse från skyddssynpunkt. Straffbestämmelsen gav därmed enligt sin ordalydelse inget utrymme för att straffa den som bröt mot föreskrifter meddelade av Arbetarskyddsstyrelsen. Bestämmelserna i 19 § arbetsmiljöförordningen innehöll endast en hänvisning till 8 kap. 2 § arbetsmiljölagen. Hovrätten har mot den bakgrunden funnit att det skulle strida mot legalitetsprincipen i 1 kap. 1 § BrB att döma någon till böter för en underlåtenhet att upprätta arbetsmiljöplan vid den i målet aktuella tidpunkten.

HD har meddelat prövningstillstånd i frågan om det förfarande som åklagaren har lagt till grund för yrkandet om företagsbot kan utgöra brott enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 arbetsmiljölagen.

Rättsliga utgångspunkter

Den fråga som aktualiseras genom det meddelade prövningstillståndet är om straffrättens legalitetsprincip medför att den åtalade gärningen faller utanför arbetsmiljölagens straffbestämmelse.

Legalitetsprincipen kommer till uttryck i bl.a. 2 kap. 10 § första stycket RF och 1 kap. 1 § BrB. Principen innebär att det krävs ett stadgande i lag eller annan författning för att en handling ska kunna utgöra brott och leda till en straffrättslig påföljd. Principen anses innefatta bl.a. ett obestämdhetsförbud, dvs. ett krav på viss precision hos straffbestämmelser, samt ett förbud mot analogisk tillämpning av straffbestämmelser. Med det senare menas att ett förfarande anses straffbart trots att det inte med vedertagna tolkningsmetoder kan inordnas under ett straffbuds ordalydelse (se t.ex. NJA 1994 s. 480).

En analogisk lagtolkning kan också komma i konflikt med artikel 7 i europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (se t.ex. Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2007, s. 292 ff.).

Bedömningen i detta mål

De nu aktuella föreskrifterna i AFS 1999:3 (10 och 11 §§) hade vid tiden för den åtalade gärningen inte varit föremål för ändringar beslutade av Arbetsmiljöverket. Myndighetsföreskrifter behåller emellertid sin giltighet även efter det att ett bemyndigande har upphävts (jfr Ds 1998:43 s. 53). Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter i AFS 1999:3 var således alltjämt gällande.

Vid tiden för den åtalade gärningen följde det av 4 kap. 8 § arbetsmiljölagen att regeringen eller Arbetsmiljöverket kunde meddela föreskrifter. Av 8 kap. 2 § första stycket 2 följde det att den som bröt mot föreskrift meddelad enligt 4 kap. 8 § kunde dömas till böter. Författningstexten leder således till uppfattningen att endast föreskrifter meddelade av regeringen eller Arbetsmiljöverket kunde leda till straffrättsligt ansvar. Frågan om hur Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter skulle hanteras nämns inte i förarbetena till de lagändringar som föranleddes av Arbetsmiljöverkets bildande. Allt talar i och för sig för att det inte har varit lagstiftarens mening att föreskrifter som beslutats med stöd av arbetsmiljölagens tidigare lydelse inte skulle omfattas av straffbestämmelsen. Det får antas att det är fråga om ett förbiseende att frågan inte nämns i förarbetena och att inga övergångsbestämmelser av sådan innebörd finns.

Att tolka in att också föreskrifter meddelade av Arbetarskyddsstyrelsen omfattas av straffbestämmelsen låter sig emellertid inte göras med vedertagna tolkningsmetoder. Det skulle i stället krävas en tolkning av bestämmelsen i enlighet med dess grunder, vilket i förevarande fall skulle innebära en analogisk tolkning. En sådan tolkning skulle stå i strid mot det analogiförbud som legalitetsprincipen ställer upp.

10.

10 och 11 §§ AFS 1999:3 kan mot denna bakgrund inte leda till straff enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 arbetsmiljölagen. Det förfarande som åklagaren har lagt till grund för yrkandet om företagsbot kan således inte utgöra brott enligt nämnda bestämmelse. Frågan i prövningstillståndet ska besvaras i enlighet härmed.

Det saknas skäl att meddela prövningstillstånd beträffande återstående delar av målet.

Domslut

HD förklarar att det förfarande som åklagaren har lagt till grund för yrkandet om företagsbot inte kan utgöra brott enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 arbetsmiljölagen (1977:1160).

HD meddelar inte prövningstillstånd i de delar där frågan om detta har förklarats vilande. Hovrättens dom står därmed fast.

Domskäl

HD (justitieråden Lena Moore, Göran Lambertz, referent, Agneta Bäcklund och Svante O. Johansson) meddelade den 23 mars 2012 följande dom:

Domskäl

Bakgrund

Åklagaren väckte talan om företagsbot mot S.T. med påstående att denne i sin firma i april 2008 lät utföra byggnads- och anläggningsarbete på en ekonomibyggnad och av oaktsamhet underlät att se till att en arbetsmiljöplan hade upprättats. Åklagaren anförde att två arbetare var sysselsatta på ekonomibyggnadens tak och att det saknades fallskyddsutrustning fastän det fanns fara för fall och nivåskillnaden var två meter eller mer. För sådana situationer innehåller gällande föreskrifter, enligt åklagaren, att en arbetsmiljöplan ska upprättas.

Vid den aktuella tidpunkten gällde Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om byggnads- och anläggningsarbete (AFS 1999:3). Enligt 10 § i föreskrifterna ska den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete se till bl.a. att en arbetsmiljöplan upprättas och finns tillgänglig innan byggarbetsplatsen etableras. Föreskrifterna hade utfärdats år 1999 med stöd av 18 § första stycket 2 arbetsmiljöförordningen (1977:1166) i dess dåvarande lydelse. Enligt bestämmelsen bemyndigade regeringen Arbetarskyddsstyrelsen att - utom i vissa fall som inte nu är aktuella - meddela föreskrifter enligt 4 kap. 8 § arbetsmiljölagen. Enligt den paragrafen i dess dåvarande lydelse fick regeringen och, efter regeringens bemyndigande, Arbetarskyddsstyrelsen meddela föreskrifter om skyldighet att upprätta handlingar som har betydelse från skyddssynpunkt. Enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 arbetsmiljölagen i dess lydelse år 2008 ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bl.a. ”föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 1-8 §§” dömas till böter. Vid denna tidpunkt hänvisade bemyndigandena i 4 kap. 8 § arbetsmiljölagen respektive 18 § arbetsmiljöförordningen inte längre till Arbetarskyddsstyrelsen utan till Arbetsmiljöverket. Arbetarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen hade ombildats till Arbetsmiljöverket den 1 januari 2001 (se prop. 1999/2000:141).

Tingsrätten anförde att straffbestämmelsen i 8 kap. 2 § 2 arbetsmiljölagen avsåg föreskrifter som hade meddelats av Arbetsmiljöverket. Det fanns enligt tingsrätten inte någon uttrycklig bestämmelse som angav att straffbestämmelsen även skulle avse bestämmelser som hade meddelats av Arbetarskyddsstyrelsen.

Hovrätten anförde att straffbestämmelsen enligt sin ordalydelse inte gav något utrymme för att straffa den som bröt mot föreskrifter meddelade av Arbetarskyddsstyrelsen samt att bestämmelserna i arbetsmiljöförordningen endast innehöll en hänvisning till 8 kap. 2 § arbetsmiljölagen. Det skulle, enligt hovrätten, mot den bakgrunden strida mot legalitetsprincipen i 1 kap. 1 § BrB att döma någon till böter för en underlåtenhet att upprätta arbetsmiljöplan vid den i målet aktuella tidpunkten. Åklagarens talan om företagsbot har därför ogillats.

Straffrättens legalitetsprincip och dess tillämpning i detta mål

Straffrättens legalitetsprincip innebär dels ett förbud mot åläggande av brottspåföljd för en gärning som inte var belagd med sådan påföljd när den förövades, dels ett förbud mot analogisk tillämpning av straffbestämmelser, dels slutligen ett krav på skriven lag och tillräcklig begriplighet och precision (se bl.a. Petter Asp, Magnus Ulväng och Nils Jareborg, Kriminalrättens grunder, 2011, s. 62 ff., samt Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg, Straffansvar, 8 uppl. 2009, s. 22 ff.). Det förstnämnda förbudet framgår av 2 kap. 10 § första stycket RF och är inte aktuellt i målet. Förbudet mot analogisk lagtillämpning avses framgå av 1 kap. 1 § BrB, enligt vilken ”brott är en gärning som är beskriven i denna balk eller i annan lag eller författning och för vilken straff som sägs nedan är föreskrivet”. Varken enligt denna bestämmelse eller enligt legalitetsprincipen i övrigt finns något hinder mot att ett straffbud tolkas enligt vedertagna grundsatser, så att dess rätta mening utröns. En sådan tolkning måste dock ske med försiktighet, och en tolkning som har vunnit hävd i rättspraxis bör inte frångås utan tungt vägande skäl (se NJA 1994 s. 480). Kravet på begriplighet och precision innebär bl.a. att s.k. generalklausuler inte accepteras i straffrätten. Däremot har s.k. blankettstraffbud - straffbestämmelser som fylls ut genom hänvisningar till regler i andra författningar - ansetts principiellt godtagbara.

I några rättsfall har HD bedömt vilka krav som legalitetsprincipen ställer, när den aktuella straffbestämmelsen innehåller brister eller otydligheter i hänvisningar till andra föreskrifter eller beslut. I NJA 1988 s. 218 var frågan om straff kunde dömas ut enligt en bestämmelse i 1986 års sjötrafikförordning om brott mot en föreskrift om hastighetsbegränsning som en länsstyrelse hade meddelat med stöd av ett motsvarande bemyndigande i den tidigare gällande sjötrafikförordningen. Överträdelsen ansågs inte omfattad av straffbestämmelsen och straff kunde därför inte dömas ut. I NJA 2007 s. 400 II hade åtal väckts enligt 2005 års utlänningslag för överträdelse av ett av domstol meddelat förbud enligt 1989 års utlänningslag att återvända till riket. Straffbestämmelsen i 2005 års lag omfattade emellertid enligt sin lydelse inte förbud som hade meddelats enligt 1989 års lag. Åtalet ogillades därför. I NJA 2008 s. 376 hade åtal väckts för jaktbrott när en björn hade skjutits i strid mot ett särskilt villkor om jaktmetod som Naturvårdsverket hade föreskrivit med stöd av ett bemyndigande i jaktlagen. En överträdelse av det särskilda villkoret ansågs utgöra ett brott mot 3 § jaktlagen, som bl.a. föreskriver att viltet får jagas endast om detta följer av jaktlagen eller av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen.

Det nu aktuella målet skiljer sig från tidigare avgöranden. Målet gäller en tolkning av uttrycket ”föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 1-8 §§” i straffbestämmelsen i 8 kap. 2 § första stycket 2 arbetsmiljölagen. Det står klart att detta uttryck enligt sin ordalydelse omfattar inte bara föreskrifter som har meddelats med stöd av de angivna paragraferna enligt deras aktuella lydelse, utan också föreskrifter som har meddelats enligt paragrafernas tidigare lydelser. En tolkning av straffbestämmelsen som inrymmer brott mot föreskrifter av det sistnämnda slaget innebär därför inte en sådan analogisk tolkning av straffbud som är otillåten enligt 1 kap. 1 § BrB.

Som tidigare sagts anses legalitetsprincipen inte utgöra något hinder mot s.k. blankettstraffbud. Den omständigheten att det kan fordras efterforskning och överväganden om vad som gäller innebär därför inte att kravet på tydlighet och precision i straffbestämmelser ska anses eftersatt. Inte heller på den grunden finns det därför något hinder mot att tillämpa bestämmelsen i 8 kap. 2 § första stycket 2 arbetsmiljölagen på det förfarande som åklagaren har lagt till grund för yrkandet om företagsbot.

Det kan tillfogas att Arbetsmiljöverket numera är den centrala myndighet som ger ut författningar i serien AFS, se författningssamlingsförordningen (1976:725). Föreskrifterna i AFS (1999:3) ingår i Arbetsmiljöverkets förteckning över gällande författningar.

10.

Av det sagda följer att straffbestämmelsen i 8 kap. 2 § första stycket 2 arbetsmiljölagen kan tillämpas på det förfarande som åklagaren har lagt till grund för sitt yrkande. Frågan i prövningstillståndet ska besvaras i enlighet med det. Med den utgången i den dispenserade frågan ska prövningstillstånd meddelas i målet i övrigt. Eftersom S.T:s ansvar inte har prövats med utgångspunkt i att straffbestämmelsen kan tillämpas i hans fall, ska målet visas åter till hovrätten för förnyad behandling där.

Domslut

HD förklarar att det förfarande som åklagaren har lagt till grund för yrkandet om företagsbot kan utgöra brott enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 arbetsmiljölagen (1977:1160).

HD meddelar prövningstillstånd i de delar där frågan om detta har förklarats vilande och visar målet åter till hovrätten för förnyad behandling.

Skiljaktig

Justitierådet Stefan Lindskog var skiljaktig på det sätt som framgår av följande yttrande.

Frågan i målet gäller enligt min mening inte hur uttrycket ”föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 1-8 §§” i straffbestämmelsen i 8 kap. 2 § första stycket 2 arbetsmiljölagen (1977:1160) ska tolkas. Frågan är om legalitetsprincipens krav på begriplighet är uppfyllt när det i 4 kap. 8 § arbetsmiljölagen anges att Arbetsmiljöverket efter regeringens bemyndigande får meddela föreskrifter om skyldighet att upprätta handlingar som har betydelse från skyddssynpunkt men de föreskrifter som läggs till grund för åtalet är meddelade av Arbetarskyddsstyrelsen. Så är enligt min uppfattning inte fallet alldeles oberoende av vilken giltighet de av Arbetarskyddsstyrelsen meddelade föreskrifterna i sig har. Jag anser därför i likhet med domstolarna att det förfarande som åklagaren har lagt till grund för yrkandet om företagsbot inte kan utgöra brott enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 arbetsmiljölagen. I övrigt är jag ense med majoriteten.

HD:s dom meddelad: den 23 mars 2012.

Mål nr: B 3361-10.

Lagrum: 8 kap. 2 § och 4 kap. 8 §arbetsmiljölagen (1977:1160), 18 § arbetsmiljöförordningen (1977:1166) samt 1 kap. 1 § BrB.

Rättsfall: NJA 1988 s. 218, NJA 2007 s. 400 II och NJA 2008 s. 376.