NJA 2012 s. 725

Två personer har undertecknat ett kontrakt avseende ett kreditköp av en båt som skulle levereras av annan än säljaren. Enligt en på framsidan förtryckt bestämmelse godkände köparen leveransen av båten, och enligt de förtryckta bestämmelserna på baksidan förbehöll sig säljaren äganderätten till båten. Frågor om köparnas ansvar mot säljaren för leveransuppgiften, sedan det visat sig att båten inte hade levererats.

Enligt ett i juli 2008 upprättat köpekontrakt förvärvade P.M. och K.E. en båt SeaRay 480 Sundancer av 1991 års modell. Som säljare angavs i kontraktet Santander Consumer Bank och som leverantör Bildax Outlet i Gävle AB. Priset för båten var 1 100 000 kr, varav 600 000 kr utgjorde kontantinsats och 500 000 kr ett kreditbelopp som skulle amorteras genom 180 månatliga avbetalningar.

Eskilstuna tingsrätt

Santander Consumer Bank AS Norge, Sverige Filial (Santander) väckte vid Eskilstuna tingsrätt talan mot K.E. och P.M. och yrkade förpliktande för dem att solidariskt utge ett belopp om 500 000 kr jämte ränta med 7,45 % från den 7 juli 2008 till den 4 december 2008 och med 24 % därefter. Santander yrkade i andra hand ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökningen, den 12 juni 2009.

K.E. och P.M. bestred käromålet men vitsordade yrkat belopp jämte ränta som skäligt i och för sig.

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Bertil Jarl och Rebecka Wiking samt tingsnotarien Ida Östlund) anförde i dom den 15 juni 2010:

Grunder

Santander har åberopat följande till grund för sin talan.

I första hand görs gällande att svarandena genom undertecknande av det i målet aktuella avbetalningskontraktet har förbundit sig att till Santander återbetala ett kreditbelopp om 500 000 kr jämte ränta och kostnader som framgår av kontraktet oaktat att de ej erhållit leverans av köpeobjektet. De har genom sitt undertecknande medverkat till kreditens utbetalande och blivit bundna av kontraktsvillkoren då de varit medvetna om att någon leverans inte skulle komma att ske. Krediten har därefter förfallit till betalning genom den uppsägning som skedde den 4 december 2008. Skälet till uppsägningen var att Santander fick besked från svarandena att de inte avsåg att betala kontraktskrediten, vilket gav Santander rätt att säga upp avtalet enligt punkterna 9 och 10 i avtalets allmänna villkor.

I andra hand har gjorts gällande att för det fall svarandena inte skulle anses vara bundna av kontraktsvillkoren genom sitt gemensamma påtecknande, har de i vart fall på grund av vårdslöshet blivit ersättningsskyldiga gentemot Santander för den skada som Santander lidit genom att betala ut kreditbeloppet utan att få säkerhet i köpeobjektet. Santanders skada motsvarar utbetalt kreditbelopp om 500 000 kr. Det har gjorts gällande att det är fråga om ett kontraktsliknande förhållande.

Svarandena har åberopat följande till grund för sitt bestridande.

I första hand görs gällande att det inte föreligger något giltigt avbetalningskontrakt och därmed inte heller betalningsskyldighet för svarandena. Det har inte skett någon leverans av båt i enlighet med kontraktet. Svarandena har inte medvetet medverkat till att ta emot en båt som inte finns utan de har utsatts för ett bedrägeri och köpet är i enlighet med 30 § avtalslagen ogiltigt. Svarandena har jämlikt 16 § konsumentkreditlagen alternativt 27 § skuldebrevslagen rätt att ställa samma invändningar mot avbetalningskontraktet mot Santander som mot Bildax varför Santander inte har rätt till ersättning för krediten.

I andra hand hävdas med stöd av 36 § avtalslagen att det inte föreligger någon betalningsskyldighet enligt köpekontraktet eftersom det vore oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid avtalets tillkomst och senare inträffade förhållanden. Avtalet ska lämnas helt utan avseende alternativt jämkas. Detta med hänvisning till det bedrägeri svarandena utsatts för, att käranden inte har gjort en tillräckligt noggrann kreditprövning, att käranden utan att kontrollera om båten finns har angivit sig som säljare för den icke existerande båten samt utifrån omständigheten hur kontraktet är utformat.

I tredje hand bestrids att skadeståndsskyldighet för svarandena skulle föreligga i enlighet med Santanders andrahandsgrund. För ren förmögenhetsskada förutsätts enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen att det är fråga om brott. Svarandena har inte begått något brott. Det är inte heller fråga om något kontraktsliknande förhållande, eftersom något giltigt avtal inte har ingåtts. Det saknas därmed grund för skadeståndsskyldighet. Om det ändock skulle anses föreligga ett kontraktsliknande förhållande mellan parterna saknas rättslig grund för skadeståndsskyldighet för svarandena. Deras agerande har inte varit så vårdslöst eller kvalificerat otillbörligt att det skulle kunna vara skadeståndsgrundande. Skulle tingsrätten anse att skadeståndsskyldighet föreligger är Santander medvållande till skadan och skadeståndet ska därför sättas ned eller jämkas till noll med hänvisning till 6 kap.1 och 2 §§skadeståndslagen.

Santander har genmält följande.

Samtliga invändningar har bestritts. Det har inte varit fråga om ett ogiltigt kontrakt. Avseende svarandenas invändning enligt 36 § avtalslagen har Santander uppgett att det inte föreligger sådana omständigheter att betalningsskyldighet enligt köpekontraktet vore att anse som oskäligt. Vårdslös kreditgivning har vidare bestritts. Det har skett sedvanlig och korrekt kreditbedömning. Avseende svarandenas invändning att det inte har varit fråga om ett kontraktsliknande förhållande har detta bemötts genom andrahandsgrunden. Att svarandena har invänt att det varit fråga om ett ogiltigt kontrakt medför inte att det inte är ett kontraktsliknande förhållande. Santanders bestridande av invändningen om medvållande från Santanders sida sammanfaller med bestridandet mot invändningen om vårdslös kreditgivning.

Santander har inte påstått brottslig gärning från svarandenas sida. Santander kan inte vitsorda att svarandena har blivit utsatta för bedrägeri, men det är sannolikt korrekt. Svarandena har säkert blivit lurade beträffande båtens existens, däremot inte avseende huruvida det skulle ha levererats något objekt eller inte. Svarandena har varit medvetna om att leverans ej skulle ske och de har skrivit under avtalet på grund av att någon annan inte ville utnyttja sin kredit.

Utveckling av talan

Santander har till utveckling av sin talan huvudsakligen anfört följande.

Mellan parterna har ett avbetalningskontrakt tecknats den 4 juli 2008 avseende köp av en båt med ett kontantpris om 1 100 000 kr. Vidare har det i avtalet angivits att en kontantinsats om 600 000 kr har erlagts. Resterande belopp om 500 000 kr skulle enligt avtalet amorteras på 15 år genom 180 månatliga betalningar med drygt 4 600 kr i månaden. På sedvanligt sätt har säljaren förbehållit sig äganderätten till båten till dess kontraktslikviden var slutbetald. Den som i avtalet har angivits som leverantör av båten är ett företag vid namn Bildax Outlet i Gävle AB (Bildax). Bildax är försatt i konkurs.

Bildax hade sedan juni 2008 ett samarbetsavtal med Santander avseende finansieringstjänster gällande till exempel avbetalningsköp, finansiell leasing och annan typ av leasing. Det var ett sedvanligt samarbetsavtal som gällde mellan Santander och Bildax. Samarbetsavtalet reglerade många frågor, bland annat ersättningsfrågor. Enligt avtalet skulle Bildax emotta en handpenning för köpeobjektet, vilket skulle anges i avbetalningskontraktet, samt i övrigt se till att korrekta uppgifter antecknades i kontraktet avseende kunden, köpeobjektet m.m. För att möjliggöra att lyfta mervärdesskatten på köpeobjektet måste finansbolaget formellt träda in som förvärvare av objektet vilket är skälet till att finansbolaget står som säljare i kontraktet. Den som träffar kunden är Bildax. Santander som finansbolag har inte någon kontakt med kunden. Kontraktet och dess ifyllande har skötts av leverantören.

Under hösten 2008 framkom att ett större antal avbetalningskontrakt avseende båtar och bilar som Bildax lämnat in för finansiering hos Santander samt en mängd andra finansieringsbolag inte var korrekta. Det rör sig om cirka 30-40 avbetalningskontrakt och det är cirka 30 miljoner kr som har frånlurats olika finansbolag där det i de flesta fall inte har levererats något köpeobjekt samt i vissa fall inte heller existerat något köpeobjekt. Huvudmännen bakom härvan, U.O. och G.E., har åtalats för grovt bedrägeri i sammanlagt 38 fall. I många fall har de uppgivna köparna erbjudits kontant ersättning för att underteckna avbetalningskontrakten.

Vad gäller bilar finns bilregistret vilket möjliggör viss kontroll. Vad gäller båtar saknas motsvarande register. I efterhand har det kunnat kontrolleras att det i de flesta fallen inte har existerat några köpeobjekt. Kontrollerna har kunnat ske genom att titta på i kontrakten angivna motornummer och tillverkningsnummer som därefter har jämförts med tillverkarnas uppgifter.

Svarandena har enligt vad som framkommit erbjudits kontant ersättning för att skriva sina namn på avbetalningskontraktet. Sedan kontraktet undertecknats har Bildax lämnat in kontraktet till Santander och fått utbetalning i enlighet med det i kontraktet angivna kreditbeloppet. Svarandena har varit införstådda med att det aldrig varit aktuellt med någon båtleverans och har således genom sitt undertecknande av kontraktet falskeligen intygat att de godkänt leveransen och båtens skick, vilket framgår av kontraktstexten under rubriken ”Ingående av avtal och leveransgodkännande”. Genom att skriva under kontraktet har svarandena varit medvetna om att leverans inte skett och inte skulle komma att ske varigenom svarandena förbundit sig att betala i enlighet med kontraktet. Den regelmässiga förutsättningen för att kräva betalning är att en vara presteras men i det här fallet har svarandena dels varit medvetna om att de inte skulle få någon vara, dels varit medvetna om konsekvenserna av undertecknandet av kontraktet, nämligen att finansbolaget betalar ut krediten. Svarandena har därefter inte erlagt någon betalning. Santander känner inte till om svarandena har mottagit någon kontant ersättning för att skriva under avtalet. Santander har fått ett brev från svarandena i vilket de bestrider kravet samt uppger att de blivit lurade att låna pengar från Santander samt medgett att betalning utfästs. Santander har efter utebliven betalning sagt upp krediten den 4 december 2008.

Avbetalningskrediten har föregåtts av sedvanlig kreditprövning från Santanders sida genom inhämtande av uppgifter om svarandenas ekonomiska förhållanden. Därigenom erhålls uppgifter om eventuella betalningsanmärkningar, de två senaste årens taxerade inkomst, över eller underskott av inkomst av kapital, skatt, fastighetsinnehav och tidigare förfrågningar på respektive person. Detta leder sedan till en slutbedömning. Bägge svarandena har passerat gränsen för vad som är godkänt och därmed beviljats krediten.

P.M. och K.E. har till utveckling av sin talan huvudsakligen anfört följande.

De blev i juni 2008 kontaktade av en bekant vid namn S.P. P.M. hade träffat S.P. i något idrottssammanhang tidigare och uppfattade honom som en ärlig och juste person. S.P. berättade om en båtaffär där köparen av båten inledningsvis inte kunde stå som kredittagare varför S.P. föreslog att svarandena skulle stå som låntagare. De skulle få pengar för besväret, 30 000 kr om P.M. ensam stod som låntagare och 50 000 kr om både han och K.E. stod som låntagare. Enligt S.P. var det ett vanligt förfarande.

Upplägget innebar att svarandena inte skulle betala något enligt avbetalningskontraktet och inte heller få någon båt levererad till sig. Den ”riktiga köparen” skulle få båten levererad och sedan även överta krediten efter ett halvår. P.M. förstod inte riktigt upplägget men litade på S.P. och sa därför ja. Någon tid därefter kom en man vid namn G.E. hem till svarandena och G.E. hade det aktuella avbetalningskontraktet med sig. G.E. uppgav för svarandena att det inte var nödvändigt att läsa det finstilta. När den första fakturan kom började svarandena ana oråd. P.M. ringde då upp S.P. som hänvisade honom till en man vid namn U.O. P.M. ringde upp U.O. vid upprepade tillfällen och denne lovade P.M. att betalning skulle ske men någon betalning gjordes aldrig. P.M. kontaktade även Santander två gånger under sommaren 2008 och gjorde sedan en polisanmälan. Svarandena har inte erhållit någon betalning och har inte heller gjort någon avbetalning enligt kontraktet.

Det är ostridigt i målet att det aldrig existerat någon båt och att någon sådan därmed inte har levererats. Svarandena har däremot vid sitt undertecknande av avbetalningskontraktet trott att båten verkligen existerat men att det varit någon annan som skulle köpa båten och de har blivit lurade att underteckna kontraktet. Eftersom Santander står som säljare i kontraktet har Santander ett särskilt ansvar för att båten existerar, levereras och överförs på svarandena. Såsom säljare bör man göra nödvändiga kontroller. Om Santander däremot ser sig som en finansiär av köpet görs gällande, utifrån att det inte skett någon prestation, att svarandena kan ställa samma invändningar mot Santander som mot leverantören Bildax.

Santanders kreditprövning har inte skett i enlighet med reglerna i konsumentkreditlagen samt Konsumentverkets och Finansinspektionens allmänna råd. En bedömning av en sökandes återbetalningsförmåga ska göras utifrån dennes inkomster, tillgångar, utgifter, skulder och framtida betalningsförmåga och grundas på skriftligt underlag eller andra tillförlitliga uppgifter. Det har inte gjorts i det här fallet. Det framgår av svarandenas inkomstuppgifter vid deklarationen att de inte har ekonomisk förmåga att betala de månatliga avbetalningarna enligt kontraktet. Svarandena har en årsinkomst om knappt 200 000 kr vardera. P.M. arbetar som lagerarbetare och K.E. som brevbärare. De äger ett hus och har lån på fastigheten om en dryg miljon kr. De har fyra barn varav två bor hos dem växelvis. Santander har varit oaktsam vid sin kreditgivning, vilket utgör skäl för jämkning enligt 36 § avtalslagen. Santander har inte heller gjort någon kontroll för att tillse att båten verkligen existerar, vilket är ytterligare ett skäl att jämka enligt 36 § avtalslagen.

Svarandena har blivit utsatta för bedrägeri och är därmed inte skadeståndsskyldiga. Att de skulle ha agerat vårdslöst bestrids. I stämningsansökan angavs att svarandena begått brott, vilket inte stämmer. De är inte misstänkta för brott utan är målsägande i den pågående polisutredningen. Om det skulle anses föreligga ett kontraktsliknande förhållande mellan parterna gör svarandena gällande skadeståndslagens regler avseende medvållande vilket medför att ett skadestånd kan sättas ned helt eller jämkas under förutsättning att motparten varit medvållande till skadan. Svarandena gör gällande att Santander varit medvållande då det inte gjorts några kontroller från deras sida huruvida båten existerade.

Enligt uppgift från polisen är det här en del av en stor härva där bedrägerier om cirka 15 miljoner kr utreds och där det för närvarande är 44 målsägande. Enligt polisen är U.O. huvudmisstänkt och han samt troligen även G.E. kommer att åtalas. Bildax har gått i konkurs. Bedrägerier är inte ovanliga inom finansvärlden, vilket föranleder ett särskilt ansvar för Santander i deras kreditgivning, deras kontroll av köpeavtal och deras kontroll av huruvida det verkligen existerar någon båt.

Domskäl

Utredning

På begäran av Santander har vittnesförhör hållits med B.E., riskchef på Santander. Som skriftlig bevisning har avbetalningskontrakt, brev från svarandena, uppsägningsbrev samt dokumentation av kreditkontroll åberopats.

På begäran av svarandena har partsförhör under sanningsförsäkran hållits med P.M. Som skriftlig bevisning har allmänna råd från Konsumentverket och Finansinspektionen samt båtannons åberopats.

De hörda har sammanfattningsvis uppgivit följande.

P.M.

Han har varit S.P:s innebandytränare. De var bekanta men inte kompisar. Det var S.P. som tog kontakt med honom. S.P. kom hem till honom och berättade om affären. Det rörde sig om en person som inte ville utnyttja sin kredit. Han fick inte veta varför. Han och hans sambo skulle därför hjälpa personen i fråga att ändå få köpa en båt genom att han skulle komma in som borgenär eller liknande och skriva under ett kontrakt. S.P. sa att han arbetade på Bildax. S.P. uppgav att det går till så här i båt och bilaffärer och att det var ett vanligt förfarande. Först förstod han inte vad S.P. menade. S.P. fick förklara flera gånger. Han kände mest att han gjorde honom en tjänst. Han skulle utnyttja sin kredit i 6 månader och sedan skulle den andra köparen ta över. Santander skulle bevilja krediten. Han förstod att Santander skulle betala ut kredit till någon. Upplägget var att någon annan skulle betala. Han insåg att Santander skulle betala ut pengar med anledning av hans påskrift. Han skulle få 30 000 kr om bara han skrev på kontraktet och 50 000 kr om även K.E. skrev på. Han trodde att anledningen till att han skulle få mer pengar om de var två som stod på kontraktet var att det skulle vara lättare att få igenom krediten om de var två och att det skulle gå lite smidigare om de båda skrev på. S.P. uppgav att han hade gjort likadant och han upplevde det därför som trovärdigt. S.P. sa att det var mer av en rutinsak. Han sa därför ja till förfrågan. Han gjorde det för att vara snäll mot honom. Det verkade inte vara några konstigheter. Det var inte pengarna som lockade just då. Det var inte något som han hade i åtanke från början. Han hade tänkt tacka nej till affärsuppgörelsen men att S.P. gärna kunde komma över då han var en trevlig person. Han tänkte att då de inte kunde utnyttja sin kredit under 6 månader så behövde de ersättningen om något akut hände under den tiden. Han ställde frågan till S.P. huruvida det var olagligt. S.P. sa att det inte var olagligt men möjligen omoraliskt. Han vet inte vad S.P. menade med det. Han vet inte varför det skulle vara omoraliskt. Han ställde frågan då de var lite för inställsamma och trevliga. S.P. berättade att det några dagar senare skulle komma en person hem till honom med ett kontrakt.

Några dagar senare ringde G.E. honom och sa att han skulle komma över med ett kontrakt. G.E. ringde en halvtimme innan han kom. De satt i köket med barnen runt omkring sig. G.E. sa att han ibland hjälpte till på Bildax och utförde tjänster åt dem. G.E. var väldigt trevlig och sympatisk. På en halvtimme hade de skrivit på kontraktet. G.E. sa att han inte behövde läsa igenom kontraktet så noggrant då det finstilta var lika i alla kontrakt. Han läste därför inte utan skrev på där G.E. sa att han skulle skriva på. De fick reda på att det var en ganska stor båt men han visste inte alls hur båten såg ut. Han fick uppfattningen att båten skulle finnas på bilfirman i Gävle. Han har för sig att G.E. sa att den fanns i Gävle och att den andra personen skulle hämta den där. Han trodde att såväl båt som köpare fanns. Han frågade G.E. vad som skulle hända om de inte betalade. G.E. uppgav då att det fanns försäkringar som täckte det. De pratade inte så mycket om själva affären utan mest om saker runt omkring.

Han reagerade inte över leveransgodkännandet. Att det stod att 600 000 kr hade erlagts trodde han var för att personen som han skulle hjälpa hade betalat det beloppet. Han tänkte inte på att det stod att det var han som hade betalat 600 000 kr. Han funderade inte på hur Santander skulle kunna ha säkerhet i båten om han inte visste var den var. Han blev misstänksam när den första fakturan kom eftersom han inte skulle betala något utan det var sagt att köparen skulle betala. Han undrade hur de skulle kunna betala när han fått fakturan. Han kontaktade därför S.P. angående hur han skulle bära sig åt. S.P. bad honom ringa U.O., som sa att de skulle betala. Han behövde bara sms:a siffrorna på fakturan och beloppet till dem så skulle de betala. Han gjorde det och har även gjort det ytterligare ett flertal gånger efter det. Ingen betalade dock. Han fick hela tiden höra att de skulle betala i slutet av veckan. Han fick aldrig några pengar och har inte heller avbetalat något enligt kontraktet.

Efter att fakturorna gått till inkasso förstod han att de nog inte skulle betala och han ringde då Santander. Han hade inte haft någon kontakt med Santander innan han skrev på kontraktet. Han tog den första kontakten med Santander i juli. Santander sa att affären redan var gjord och att de inte kunde hjälpa honom. Han skickade brev till Santander i september sedan han kontaktat en advokat för rådgivning. Han gjorde en polisanmälan i september. Innan han gjorde polisanmälan frågade han om de kunde lösa ut honom. Han sa att han annars skulle polisanmäla. De uppgav att de skulle avskriva honom från det här. Han litade inte på dem längre varför han ändå polisanmälde.

Han har inte köpt på avbetalningskontrakt förut. Han har aldrig köpt något via firma tidigare, utan alltid genom bank. Han och K.E. har ungefär 200 000 kr i årsinkomst vardera. De har avdrag under kapital på 23 000 kr var. De bor i en villa från 40talet med en boyta på 102 kvm och med ett stort renoveringsbehov. Villan är slarvigt utbyggd på 70talet. Han arbetar på Mekonomen som lagerarbetare och K.E. arbetar som brevbärare. Något år tidigare lånade de cirka 100 000 kr till en resa och en bil. Han minns inte om det lånet togs på fastigheten. De har tidigare försökt låna till ett större hus, men det beviljades inte då de hade för mycket utgifter i hushållet. De hade sämre ekonomi då än när de gjorde affären med Bildax.

B.E.

Han har arbetat i bank och finansbolag sedan 1987. Han inledde sin karriär i dåvarande Nordbanken samt arbetade därefter 10 år på GE Money Bank. Från 2005 har han arbetat inom Santander. Hans erfarenhet är kreditgivning. Santander finansierar primärt bilåterförsäljare som de samarbetar med. Bilhandlarna skickar in kreditförfrågningar. Santander har en stab i Solna som hanterar den kreditgivningen. Santander är en väldigt stor aktör bland de oberoende finansieringsbolagen på marknaden bilfinansiering.

Alla i branschen arbetar ungefär likadant vad gäller kreditgivning. Återförsäljaren ringer in till dem alternativt arbetar med den applikation de har för kreditbedömning. De tar emot bilens registreringsnummer, som läggs in i systemet. De har vidare kopplingar till kreditupplysningsföretagen och bilregistret. De får därigenom personupplysningar, företagsupplysningar samt uppgifter om bilen. De har även olika beslutsstödssystem samt policyregler. Genom den koppling de har till kreditupplysningsföretagen har de tillsammans med dem satt en gräns för när en konsument ska gå vidare i processen. Det är en skala som sträcker sig från 0-221. Det är en modell där information om personers inkomst, civilstånd, fastighetsinnehav samt taxerad inkomst läggs samman. Utifrån det ges en rekommendation ifrån kreditupplysningsföretaget. En del affärer går rakt igenom en applikation givet att alla förutsättningar är uppfyllda och att vid affären inte är något annat såsom högt kreditbelopp eller liknande.

Det här enskilda fallet stoppades då kreditbeloppet var relativt högt, varför den här affären fick en manuell bedömning av en kredithandläggare. De har därefter gjort en helhetsbedömning när de har haft alla uppgifter tillgängliga. Handläggaren har då rimligtvis sett att det rört sig om två personer med årsinkomster om sammanlagt 400 000 kr. Det finansierade beloppet var stort, men det fanns även en stor kontantinsats, vilket tyder på ekonomisk styrka. P.M. och K.E. hade vidare varsin kreditupplysning som i huvudsak såg bra ut. De fick höga poäng på skalan. P.M. fick 167 och K.E. 181, vilket indikerar sunda kunder. De låg väl över gränsen varför det inte förelåg skäl för tveksamhet. De beviljades därför krediten med den manuella bedömningen. Gränsvärdet har höjts till 135. Under 135 är det gul flagg.

I det här fallet var det fråga om en båt. Båtaffärer utgör inte Santanders basverksamhet.

Santander sysslar till 90-95 procent med bilaffärer. Snittkrediten är cirka 110 000 kr. De finansierar väldigt många begagnade objekt. Han har pratat med handläggaren, som minns affären eftersom det, sett till beloppet, var en av de större affärerna som kom från Bildax. Handläggaren var ganska medveten om att det var en stor båt. De blev dock komfortabla när de såg att kunden satte in så mycket egna medel som 600 000 kr samt då kunderna i övrigt såg bra ut.

Santander har koppling till bilregistret, men det finns inte på samma sätt ett båtregister i Sverige. Han vet inte vilka kontroller handläggaren gjorde mot fartygsregistret. Innesäljarna har tillgång till mycket data på nätet. Vad gäller bilar använder de sig av något som heter Byt Bil och på Blocket finns en möjlighet att skaffa sig en uppfattning om värdet på en båt. Han vet inte riktigt hur handläggaren gjorde kontrollerna, men det är framförallt internetsidorna som står till buds. Det gjordes inte någon värdering gentemot en oberoende båtåterförsäljare. Det kan stämma att samarbetet med Bildax inleddes i juni. Han har inte varit inblandad i flödet av affärer och kan inte göra någon bedömning av hur många affärer det var i juni. Det var dock flest båtaffärer. Det uppstod problem i vart och vartannat båtärende, där kunderna påstod sig ha blivit lurade. Det är dock relativt sällsynt med bedrägerier i branschen.

Kreditgivningen har moderniserats kraftigt. Ett poängsystem samt policyregler har satts upp. Arbetet sker tillsammans med kreditupplysningsföretagen. Processen att bevilja krediter har datoriserats och förenklats. Man träffar inte längre kunderna och penetrerar ekonomin som kanske gjordes förr.

Santander har dubbla rapportvägar. Då de är ett norskt aktiesällskap står de under norska Kredittilsynet och då de verkar i Sverige står de under Finansinspektionens beskydd. Han har jobbat på det här sättet sedan december 1998 och varken på GE Money Bank eller Santander har han hört att någon reflekterat över sättet att bevilja krediter. Santander har inte haft besök av Finansinspektionen, men däremot av norska Kredittilsynet. Han vet inte hur informationsvägarna dem emellan ser ut.

Tingsrättens bedömning

I målet är klarlagt att det aktuella köpeobjektet inte har levererats till svarandena och att den i avtalet försålda båten, SeaRay 480 Sundancer med årsmodell 1991, inte existerade. Det är vidare ostridigt att svarandena vid undertecknandet av avbetalningskontraktet varit medvetna om att någon leverans av köpeobjektet inte skulle komma att ske till dem men P.M:s uppgift om att han och K.E. vid undertecknandet av kontraktet handlat i tron att båten existerade och skulle komma att levereras till annan person är inte vederlagd och ska därför godtas. Även P.M:s uppgift om att han och K.E. på G.E:s uppmaning undertecknade kontraktet utan att läsa igenom innehållet får godtas och utredningen har inte givit något stöd för att svarandena medvetet givit avbetalningskontraktet ett oriktigt innehåll.

Köpekontraktet har upprättats av leverantören Bildax i samarbete med Santander och oavsett om Santander har agerat som faktisk säljare eller finansiär är det ostridigt att Santander har angivits som säljare i avbetalningskontraktet och har, liksom svarandena, genom undertecknandet bekräftat att en kontantinsats om 600 000 kr erlagts och att köpeobjektet godkänts och levererats trots att så inte har skett.

Någon närmare kontroll avseende köpeobjektets existens har inte företagits vare sig av Santander eller svarandena och i målet får anses klarlagt att såväl Santander som svarandena i deras egenskap av säljare och köpare har blivit lurade av representanter från Bildax. Santander har av vad som har framkommit i målet haft ett samarbetsavtal med Bildax sedan sommaren 2008 gällande finansiering av bil och båtaffärer med ett relativt stort antal genomförda affärer liknande den i målet aktuella under sommaren 2008. Santander får i sin egenskap av näringsidkare och stor aktör på finansmarknaden beträffande bland annat båtaffärer anses ha intagit en överlägsen ställning gentemot svarandena och får även anses ha haft betydligt lättare än svarandena för att kunna kontrollera riktigheten av uppgifterna i avtalet. Santanders underlåtenhet att vidta sådana kontroller beträffande den båt de enligt avbetalningskontraktet står som säljare för har inneburit en risk för ekonomisk förlust.

Vid angivna förhållanden bör ansvaret för uppkommen förlust inte skäligen bäras av svarandena, vare sig på grund av avtalet eller eljest av Santander åberopad grund. Käromålet kan därför inte vinna bifall.

Domslut

Käromålet ogillas.

Svea hovrätt

Santander överklagade i Svea hovrätt och yrkade bifall till sin talan.

K.E. och P.M. bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Anders Dereborg och Torbjörn Widemar, kammarrättsrådet Charlotta Riberdahl samt hovrättsassessorn Lina Jankler) anförde i dom den 8 februari 2011:

Utredningen i hovrätten

I hovrätten har ljud och bildfil respektive ljudfil från förhören vid tingsrätten med P.M. och vittnet B.E. spelats upp. Parterna har åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten.

Hovrättens domskäl

Parterna har i hovrätten åberopat samma grunder och anfört i allt väsentligt samma omständigheter som vid tingsrätten. Följande förtydliganden har dock gjorts av parterna i förhållande till vad som antecknats i tingsrättens dom.

Santander har klarlagt att det som tingsrätten angett vara ett andrahandsyrkande avseende ränta endast är den ränta som yrkas för det fall käromålet skulle bifallas på den av Santander i andra hand åberopade grunden. När det gäller den vårdslöshet som åberopas under denna andrahandsgrund har Santander hänvisat till att K.E. och P.M. erbjudits pengar för att underteckna avbetalningskontraktet, att de varit medvetna om att deras undertecknande utlöst en utbetalning på 500 000 kr och att de genom undertecknandet gjort ett leveransgodkännande av en båt de inte fått. Santander har vidare upplyst att bolaget förvärvat den i avbetalningskontraktet omnämnda båten av Bildax och således betraktade sig som ägare till båten när denna genom avbetalningskontraktet överläts till K.E. och P.M.

K.E. och P.M. har förklarat att det som tingsrätten angett vara deras i tredje hand anförda grund för bestridandet är deras invändning mot Santanders i andra hand framförda grund för käromålet. De har vidare till förtydligande av påståendet att kontraktet i sig utgör skäl för tillämpning av 36 § avtalslagen påpekat att de med detta avser att texten som avser leveransgodkännandet är så liten att den är mycket svår att läsa.

Hovrätten gör för sin del följande bedömning.

Den handling som parterna undertecknat är benämnd avbetalningskontrakt. Av handlingen framgår att det är ett köpekontrakt mellan parterna avseende en båt. Av utredningen i övrigt framgår att såväl K.E. och P.M. som Santander - vid undertecknandet av handlingen - agerade utifrån den felaktiga förutsättningen att den i handlingen omnämnda båten existerade. Det är ostridigt att båten aldrig existerat och varken har eller har kunnat levereras till någon köpare. Det är vidare ostridigt att företrädare för Bildax - som i handlingen benämnts som leverantör av båten - genom vilseledande fått det i handlingen angivna kreditbeloppet 500 000 kr utbetalt till sig från Santander och att de för detta agerande dömts för grovt bedrägeri.

Den fråga som hovrätten inledningsvis har att ta ställning till är om K.E. och P.M. under nämnda förhållanden ändå är betalningsskyldiga enligt villkoren i avbetalningskontraktet. Santander har i denna del gjort gällande att avsikten från K.E:s och P.M:s sida aldrig var att de skulle motta någon båt, varför de har blivit bundna av kontraktsvillkoren trots att köpeobjektet inte har existerat.

Av det sätt som K.E. och P.M. utvecklat sin talan framgår att de utgick från att det fanns en verklig köpare och att de uppfattade sig själva såsom bulvaner för denne okände köpare. Inget har framkommit som ger stöd för att de skulle ha misstänkt att avtalet inte skulle komma att fullgöras av såväl köpare som säljare. Det saknas enligt hovrättens uppfattning vidare anledning att tro att K.E. och P.M. skulle ha åtagit sig denna roll om de hade känt till eller misstänkt att det saknades en verklig köpare och att båten inte existerade.

Det förhållandet att K.E. och P.M. vid undertecknandet av avtalet endast uppfattade sig som bulvaner för en okänd köpare kan därför inte tillmätas någon avgörande betydelse vid bedömningen av om en bindande avtalsförpliktelse uppkommit eller inte.

Situationen vid parternas undertecknande av avtalet har således varit sådan att bägge parter har svävat i villfarelse rörande köpeobjektets existens. Det kan vidare konstateras att denna gemensamma villfarelse har sin orsak i det bedrägeribrott som företrädare för Bildax har begått. Utredningen ger inte stöd för att någondera parten känt till eller borde ha känt till bedrägeriet.

Till följd av den gemensamma villfarelsen rörande det skriftliga kontraktets mest väsentliga förutsättning - existensen av själva köpeobjektet - har ändamålet med avtalet aldrig varit en realitet. Denna ömsesidiga villfarelse bör enligt hovrättens mening tillmätas den betydelsen att ingen av parterna blir bunden av villkoren i det skriftliga kontraktet (se t.ex. Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt, åttonde upplagan, s. 121). Under alla förhållanden kan inte K.E. och P.M. genom sina påskrifter anses ha åtagit sig köparens ansvar enligt kontraktshandlingen oberoende av om det angivna köpeobjektet existerat och kunnat levereras eller inte.

Förutsättning för att bifalla käromålet på den av Santander i första hand åberopade grunden föreligger således inte.

Hovrätten övergår härefter till att pröva om käromålet kan bifallas på den i andra hand åberopade grunden, dvs. om K.E. och P.M. är skadeståndsskyldiga gentemot Santander på grund av vårdslöshet i ett s.k. kontraktsliknande förhållande.

Hovrätten kan här först åter konstatera att K.E:s och P.M:s undertecknande av avtalshandlingen har skett i tron att de såsom bulvaner ingick ett köpeavtal med Santander. Den viljeförklaring som ligger i deras påskrift har således riktats mot Santander direkt. P.M. har i förhöret bekräftat att han förstod att hans och K.E:s underskrifter skulle innebära att kreditbeloppet 500 000 kr skulle betalas ut av Santander till Bildax. Santander har också till följd av K.E:s och P.M:s påskrifter på kontraktet betalat ut detta belopp till Bildax.

Mot denna bakgrund anser hovrätten att parternas relation - även om något bindande köpeavtal inte kan anses ha uppkommit - är av sådan kontraktsliknande art att förutsättningar i och för sig kan finnas för skadestånd för ren förmögenhetsskada även om det inte varit fråga om något brottsligt agerande från K.E:s och P.M:s sida. För att sådan skadeståndskyldighet ska kunna komma i fråga måste först krävas att Santanders skada orsakats av vårdslöshet från K.E:s och P.M:s sida. Det bör därtill krävas att Santander på grund av K.E:s och P.M:s agerande hyst en befogad tillit till uppgiften att båten existerade och hade levererats till den angivna köparen (jfr Kleineman, Ren förmögenhetsskada, s. 444).

Den omständigheten att K.E. och P.M. agerat i tron att de varit bulvaner för en för dem okänd köpare behöver i sig inte innebära någon oaktsamhet från deras sida. P.M. har uppgett att han uppfattade att handpenningen om 600 000 kr redan var betald av den ”riktige” köparen när han och K.E. skrev under handlingen. Till detta kommer att säljaren - Santander - är ett etablerat finansinstitut och att Bildax i avtalet anges vara dess samarbetspartner. Mot denna bakgrund framstår det som rimligt att K.E. och P.M. inte känt sig misstänksamma rörande båtens existens eller rörande köparens vilja att fullgöra köpeavtalet. Hovrätten anser därför att K.E:s och P.M:s åtgärd att utge sig för att vara köpare av båten inte i sig kan bedömas som någon skadeståndsgrundande oaktsamhet.

Det förhållandet att K.E. och P.M. erbjöds pengar för att träda in som bulvaner för köparen bör ändå ha manat till försiktighet. Som särskilt påpekats från Santanders sida innehåller avtalshandlingen vidare ett leveransgodkännande från köparen. P.M. har uppgett att han vid undertecknandet av avtalet inte uppmärksammade att avtalstexten innehöll ett sådant godkännande.

Hovrätten kan visserligen konstatera att texten i leveransgodkännandet är storleksmässigt mindre än avtalstexten i övrigt och dessutom så liten att texten är svårläst. Samtidigt har textavsnittet genom sin placering inte varit svårt att upptäcka. Det är tydligt att K.E. och P.M. skrivit under avtalshandlingen utan att förvissa sig om vad som där angavs i frågan om leveransgodkännande. Enligt hovrättens uppfattning måste de under rådande omständigheter anses ha agerat oaktsamt när de skrev under handlingen.

Av utredningen framgår vidare att Santander inte har vidtagit några egna åtgärder för att förvissa sig om köpeobjektets existens. Santander har i stället helt förlitat sig på leveransgodkännandet i avtalshandlingen. Frågan är således om det har varit befogat att sätta sådan tillit till leveransgodkännandet att Santander uteslutande ägt att förlita sig på detta när kreditbeloppet betalades ut till Bildax.

På avtalshandlingen anges Santander som säljare medan Bildax anges som samarbetspartner till Santander. För en köpare som skriver på en sådan handling kan det därför knappast framstå som att det angivna leveransgodkännandet utgör säljarens enda försäkran att köpeobjektet över huvud taget existerar. När Santander anger sig själv som säljare framstår det inte som rimligt att bolaget enbart förlitar sig på att den uppgivna köparen ska bekräfta köpeobjektets existens. Santander borde således rimligen ha tvekat inför om det var befogat att sätta sådan tilllit till det i avtalsformuläret intagna leveransgodkännandet som bolaget gjorde när man betalade ut kreditbeloppet.

Enligt hovrättens mening kan det mot denna bakgrund knappast anses ha varit befogat för Santander att sätta sådan tillit till leveransgodkännandet i avtalshandlingen att K.E. och P.M. ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot bolaget.

Det kan konstateras att Santander enligt egen uppgift förvärvat den i avtalshandlingen angivna båten av Bildax och sålt den vidare genom ett avbetalningskontrakt utan att vidta några andra kontroller för båtens existens än det svårlästa leveransgodkännandet i avbetalningskontraktet. Även om det skulle anses befogat för Santander att sätta tillit till leveransgodkännandet att K.E. och P.M. ådragit sig skadeståndsskyldighet bör Santander genom sitt nämnda agerande ändå anses så medvållande till sin skada att en jämkning av skadeståndsbeloppet bör ske. Denna jämkning bör t.o.m. ske till noll.

På grund av det anförda ska tingsrättens domslut fastställas.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

Santander överklagade och yrkade att HD skulle bifalla bolagets talan.

K.E. och P.M. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Karin Brandqvist, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

Bakgrund

K.E. och P.M. undertecknade i juli 2008 ett köpekontrakt avseende en båt med ett kontantpris på 1 100 000 kr. Av avtalet framgår att en kontantinsats om 600 000 kr erlagts och att resterande belopp skulle betalas genom 180 månatliga avbetalningar. I kontraktet, som innehåller ett sedvanligt äganderättsförbehåll, anges Bildax Outlet i Gävle AB (Bildax) som leverantör av den ifrågavarande båten. Som säljare av objektet anges Santander Consumer Bank AS Norge, Sverige Filial (Santander). Det senare bolaget har betalat ut ett kreditbelopp om 500 000 kr till Bildax. Någon båt har emellertid aldrig funnits tillgänglig för levererans. Sedan K.E. och P.M. förklarat att de inte avsåg att betala tillbaka beloppet till Santander har krediten sagts upp till omedelbar betalning. Tvist har därefter uppkommit om vem som ska svara för det utbetalda kreditbeloppet.

HD:s bedömning

Santander har i första hand gjort gällande att K.E. och P.M. genom att underteckna det i målet aktuella avbetalningskontraktet har förbundit sig att till bolaget återbetala kreditbeloppet. Vad HD inledningsvis har att pröva är alltså frågan om K.E. och P.M. är bundna av avtalet.

Grundläggande inom avtalsrätten är att den som har undertecknat ett avtal är bunden av avtalet (pacta sunt servanda). Som utgångspunkt gäller också att avtalsparterna presumeras känna till avtalets innehåll oavsett om parterna faktiskt tagit del av villkoren. När det specifikt gäller avbetalningskontrakt med förtryckta leveransgodkännanden har HD i rättsfallet NJA 1976 s. 235 uttalat att ett påstående från en köpare, som undertecknat ett sådant avtal, att han inte hade tanke på att han genom namnunderskriften förklarade att han mottagit varan inte utan vidare kan godtas. I stället får den som undertecknat en sådan förklaring anses ha varit medveten om dess innehåll.

I förevarande fall har K.E. och P.M. undertecknat ett avtal benämnt köpekontrakt. Av dess innehåll framgår att det är fråga om ett avbetalningskontrakt. P.M. har i förhör uppgett att han inte läste igenom avtalet innan han skrev under det och att han inte reagerade över leveransgodkännandet. Det hindrar i och för sig inte att K.E. och P.M. är bundna av avtalet.

Utredningen ger emellertid vid handen att såväl K.E. och P.M. som Santander vid undertecknandet av avtalet blev svikligen förledda av företrädare för Bildax angående den för avtalet mest väsentliga förutsättningen, nämligen existensen av själva köpeobjektet. Vidare ger utredningen stöd för slutsatsen att ingen av parterna skulle ha undertecknat avtalet om de känt till det rätta förhållandet. I stället har avtalsparterna gemensamt utgått från det felaktiga antagandet att båten fanns tillgänglig för leverans till kund. Det förhållandet, att parterna samtidigt på ett otillåtet sätt påverkats i samband med avtalets ingående, bör medföra att ingen av parterna är bunden av avtalet (jfr NJA 1989 s. 614 samt Jan Ramberg och Christina Ramberg, Allmän avtalsrätt, 8 uppl. 2010, s. 32 och s. 118 ff.).

I andra hand har Santander, för det fall K.E. och P.M. inte anses bundna av kontraktsvillkoren, gjort gällande att K.E. och P.M. på grund av vårdslöshet är ersättningsskyldiga gentemot Santander för den skada bolaget lidit genom att betala ut kreditbeloppet utan att få säkerhet i köpeobjektet. Att båten inte existerade och att Santander därför inte har någon säkerhet för sin fordran är ostridigt i målet.

Något bindande avtal som kan göras gällande mellan parterna föreligger alltså inte. Den fråga som HD nu har att ta ställning till är därför om K.E. och P.M. kan åläggas att betala skadestånd för ren förmögenhetsskada på utomobligatorisk grund.

Av 2 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) följer att den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott ska ersätta skadan. Regeln har inte avsetts utesluta ersättningsskyldighet för sådana skador även i andra fall. Det följer redan av den inledande bestämmelsen i 1 kap. 1 § skadeståndslagen. HD har i en rad avgöranden konstaterat att 2 kap. 2 § skadeståndslagen inte lägger hinder i vägen för en rättsutveckling genom praxis i riktning mot ett vidgat ansvar för rena förmögenhetsskador (se bl.a. NJA 2005 s. 608 med de där gjorda hänvisningarna). Även i den juridiska litteraturen finns förespråkare för ett utvidgat skadeståndsansvar för sådana skador i utomobligatoriska förhållanden, se bl.a. Jan Kleineman i Ren förmögenhetsskada - den fortsatta rättsutvecklingen i Festskrift till Gertrud Lennander, 2010, s. 157 ff.

Utifrån rättsfallet NJA 1980 s. 383 har det utformats en allmänt hållen rättsregel om ansvar för rena förmögenhetsskador i kontraktsliknande förhållanden. Det handlar här om ansvar för den som vid en avtalsförhandling tillhandahåller ett underlag som innehåller vilseledande uppgifter. Det krävs att den som tillhandahåller informationen varit oaktsam vid upprättandet av materialet eller visat oaktsamhet vid mottagandet av underlaget genom att inte undersöka materialet innan det vidarebefordrades. Vidare krävs att mottagaren hyst tillit till informationen och härigenom åsamkats en skada. För att tilliten ska anses befogad krävs att informationen hänför sig till en egenskap hos lämnaren som denne åtnjuter särskild kompetens att bedöma och att lämnaren haft kännedom om vad informationen skulle användas till och vem som skulle använda den samt de skaderisker som är förbundna med informationen (se Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada, Särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart, 1987, s. 444).

Genom rättsfallen NJA 1987 s. 692 och NJA 2001 s. 878 har principen om den befogade tillitens relevans slagits fast som skadeståndsrättslig princip i svensk rätt. Den innebär att skadeståndsansvar för vilseledande information inträder endast om den skadelidande haft fog att lägga informationen till grund för sina handlingar och skadevållaren varit oaktsam och dessutom insett eller bort inse följderna av informationen (jfr Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada - den fortsatta rättsutvecklingen i Festskrift till Gertrud Lennander, 2010, s. 157 ff.).

I förevarande fall har K.E. och P.M. undertecknat avtalet i tron att de, som bulvaner för den riktiga köparen, ingick ett köpeavtal med Santander. Deras viljeförklaring har alltså riktats mot Santander. Syftet med upprättandet av handlingen har varit att kreditbeloppet skulle betalas ut till Bildax och det är endast i det sammanhanget som den kommit till användning. Parternas relation har därför varit av sådant kontraktsliknande slag att skadeståndsskyldighet i och för sig kan uppkomma.

Genom undertecknandet av köpekontraktet har K.E. och P.M. bekräftat att en båt av viss beskaffenhet levererats och godkänts. Därigenom har de tillhandahållit ett underlag som sedan legat till grund för Santanders beslut om kreditgivning. K.E. och P.M. har förvisso inte själva upprättat handlingen utan har mottagit den färdigskriven från Bildax. De har dock, mot att de erhållit en större summa pengar, påtecknat sina namnunderskrifter som köpare av en båt de inte fått levererad till sig och aldrig avsett att förvärva. Handlingen har sedan, med K.E:s och P.M:s vetskap, lämnats till Santander för utbetalning av krediten. P.M. har själv i förhör uppgett att han förstod att Santander skulle betala ut kreditbeloppet. K.E. och P.M. har trots detta inte vidtagit några åtgärder för att kontrollera avtalets rätta innebörd eller undersöka att båten existerade. Mot denna bakgrund måste därför K.E. och P.M. anses ha gjort sig skyldiga till oaktsamhet.

På grundval av de uppgifter som lämnats i avtalet har alltså Santander beviljat krediten. Santander har till följd därav åsamkats skada motsvarande det utbetalda beloppet. Vid undertecknandet av avtalet måste det ha stått klart för K.E. och P.M. att Santanders kreditgivning var i väsentlig grad baserad på den tilltro bolaget ansåg sig kunna sätta till den information som köparna lämnade i avtalet. K.E. och P.M. måste också ha insett att det fanns en risk att Santander skulle lida skada om avbetalningarna inte fullgjordes av någon annan än dem själva. Som de lagt upp sin talan har avsikten aldrig varit att de skulle betala någon del av köpesumman. Det anförda leder till slutsatsen att K.E. och P.M. kan åläggas skadeståndsansvar på grund av att Santander haft fog att lägga den vilseledande informationen till grund för sitt handlande. K.E. och P.M. är därför i princip skyldiga att ersätta Santander dess skada.

K.E. och P.M. har för det fall skadeståndskyldighet i och för sig skulle anses föreligga gjort gällande att skadeståndet ska sättas ned eller jämkas till noll på grund av Santanders medvållande till skadan. Vid bedömningen därav är att beakta att Santander inte vidtagit någon åtgärd för att kontrollera vad som förvärvades utan har förlitat sig på den information som lämnades till bolaget. Santander har inte heller vid försäljningen till K.E. och P.M. vidtagit någon annan kontroll av försäljningsobjektet än den som låg i leveransgodkännandet. Såvitt framgår av utredningen hade Santander relativt nyligen ingått det aktuella samarbetsavtalet med Bildax när den ifrågavarande kreditgivningen skedde. Affärsförbindelsen bolagen emellan har därför inte varit sådan att Santander enbart på grund därav ägt förlita sig på de uppgifter som Bildax lämnat och de som följt av avtalet med K.E. och P.M. Genom att inte vidta andra åtgärder för att förvissa sig om vad bolaget förvärvade och överlät innan utbetalningen av kreditbeloppet till Bildax gjordes måste Santander anses genom oaktsamhet ha varit medvållande till skadan.

Den oaktsamhet som ligger K.E. och P.M. till last har bestått i att de, som nyss nämnts, undertecknat avtalet med leveransgodkännande väl medvetna om att någon båt inte har levererats till dem. Deras oaktsamhet har emellertid inte omfattat att någon leverans överhuvudtaget inte skulle ske, än mindre att båten inte existerade. Detta ska ställas mot att Santanders verksamhet bestod i att lämna kredit och att bolaget genom sin underlåtenhet att vidta åtgärder för att undersöka att båten existerade tagit en risk att drabbas av ekonomisk förlust.

Vid en jämförelse mellan vållandet på ömse sidor har den oaktsamhet som ligger bolaget till last varit så betydande och grundläggande för skadans uppkomst att det även med beaktande av övriga omständigheter är skäligt att det skadestånd K.E. och P.M. i och för sig har att utge, jämlikt 6 kap. 1 § skadeståndslagen, jämkas till noll. Hovrättens domslut ska därför fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Domskäl

HD (justitierådet Göran Lambertz) meddelade den 12 november 2012 följande dom:

Domskäl

Bakgrund

Mellan Santander och Bildax Outlet i Gävle AB förelåg ett samarbete enligt vilket Bildax levererade främst bilar men också båtar till sina kunder och Santander finansierade en del av köpeskillingen. Bland annat för att säkerställa att Santander fick ägarförbehåll i det sålda köpte Santander bilen eller båten från Bildax och sålde i sin tur vidare köpeobjektet till kunden. Den del av köpeskillingen som Santander inte finansierade (kontantinsatsen) skulle kunden betala direkt till Bildax. Köpeobjektet skulle enligt kontraktet levereras direkt från Bildax till kunden. Bildax svarade också för kundkontakten.

I det förtryckta kontraktsformulär som låg till grund för avtalet med kunden stod alltså Santander som säljare och Bildax som leverantör. På framsidan av formuläret fanns det boxar för underskrifter av alla tre parter. Ovanför boxarna fanns det en förtryckt text enligt vilken köparen godkände leveransen och leverantören (Bildax) tog på sig ett ansvar för det sålda. På kontraktets baksida fanns det förtryckta villkor som innehöll ett ägarförbehåll och ett förbud för kunden mot att sälja eller pantsätta varan innan äganderätten hade övergått på kunden.

K.E. och P.M. skrev i juli 2008 under ett sådant kontrakt avseende köp av en på visst sätt specificerad begagnad båt. Enligt kontraktet var priset 1 100 000 kr, varav kontantinsatsen utgjorde 600 000 kr medan resterande 500 000 kr jämte viss ränta skulle betalas till Santander genom avbetalningar. Om köpet följde kontraktsmönstret skulle båten levereras direkt från Bildax till K.E. och P.M. Bildax skulle få betalt med 600 000 kr från K.E. och P.M. samt 500 000 kr från Santander.

Sedermera visade det sig vara fråga om ett av Bildax iscensatt bedrägeri. Bildax hade övertygat K.E. och P.M. om att de mot en viss ersättning, 50 000 kr, skulle ställa sig som bulvaner för en för dem okänd köpare och förmått dem att såsom sådana underteckna kontraktet. Emellertid fanns det varken båt eller köpare, och inte heller hade någon kontantinsats betalats på det sätt som kontraktet gav sken av. Genom att presentera kontraktet för Santander kunde Bildax lyfta kreditbeloppet om 500 000 kr. Bildax har sedermera satts i konkurs. Enligt vad P.M. uppgav vid förberedelsen i tingsrätten betalades ersättningen om 50 000 kr inte ut.

Sedan K.E. och P.M. har förklarat att de inte avser att betala till Santander i enlighet med kontraktet har Santander sagt upp krediten till omedelbar betalning.

Vad parterna har gjort gällande

Santander har gjort gällande att K.E. och P.M. genom att underteckna kontraktet har förbundit sig att till bolaget betala i enlighet med detta. Av det skulle då följa en skyldighet att betala det uppsagda kreditbeloppet om 500 000 kr. Santander har vidare gjort gällande att K.E. och P.M. i allt fall på grund av vårdslöshet är ersättningsskyldiga gentemot Santander för den skada som bolaget har lidit genom att betala ut kreditbeloppet till Bildax utan att få säkerhet i båten.

K.E. och P.M. har bestritt såväl att de är avtalsbundna som att de är skadeståndsansvariga. För det fall de är skadeståndsskyldiga har de gjort gällande att skadeståndsbeloppet ska jämkas, i första hand till noll. De har till stöd för sin inställning åberopat att de är konsumenter och att de har blivit vilseledda av Bildax som var Santanders samarbetspartner. De har också gjort gällande dels att den kreditprövning som Santander gjorde avseende dem inte var tillräcklig, dels att Santander helt förlitade sig på leveransgodkännandet i kontraktet och inte vidtog någon annan åtgärd för att kontrollera att båten hade levererats.

Föreligger det ett avtal?

Såväl K.E. och P.M. som Santander har utgått från det felaktiga antagandet att en båt med specifikationer enligt kontraktet fanns tillgänglig för leverans till kund. Att när ett köpavtal ingås båda parter är ovetande om att köpeobjektet inte finns hindrar emellertid inte att ett bindande avtal i regel har uppkommit. Det följer av att obundenhet av ett löfte som beror på en villfarelse i princip förutsätter att adressaten i allt fall borde ha insett villfarelsen (se bl.a. Axel Adlercreutz och Lars Gorton, Avtalsrätt I, 13 uppl. 2011, s. 286 ff., Henry Ussing, Aftaler paa Formuerettens Omraade, 3 uppl. 1950, s. 176 ff. och Lennart Lynge Andersen & Palle Bo Madsen, Aftaler og mellemmænd, 5 uppl. 2006, s. 189 ff.). En gemensam villfarelse rörande köpeobjektets existens innebär således i regel endast att avtalsförhållandet måste avvecklas på något annat sätt än det som parterna hade tänkt sig. Hur en avveckling ska ske beror bl.a. på riskfördelningen med avseende på det förhållandet att något köpeobjekt inte fanns.

I förevarande fall handlar det emellertid om mer än att K.E. och P.M. inte visste att Bildax inte hade någon båt att leverera och Santander att sälja. De blev av Bildax svikligen förledda att underteckna kontraktet. Utredningen ger dock inte stöd för att Santander borde ha insett det sveket (jfr 30 § första stycket avtalslagen). Det utesluter emellertid inte möjligheten av att Santander i förhållande till K.E. och P.M. ska tillräknas Bildax svek. Om så är fallet står det klart att K.E. och P.M. inte är avtalsbundna.

10.

Av betydelse för frågan huruvida Santander ska tillräknas Bildax svek är bl.a. behovet av konsumentskydd. Det förhållandet att Santander köpte båten av Bildax medför ett visst tillräknande efter vad som föreskrivs i 19 § konsumentköplagen (1990:932). Av det som föreskrivs i den paragrafen följer, under vissa förutsättningar, att en säljare har ett köprättsligt felansvar för de uppgifter som en leverantör i tidigare säljled före köpet har lämnat rörande varans egenskaper eller användning, om säljaren inte visar att han varken kände till eller borde ha känt till uppgifterna. När det rör sig om en transaktion mellan en konsument på köparsidan och två samarbetande näringsidkare på leverantörs och kreditgivarsidan, där kreditgivaren har ställt sig som säljare i förhållande till konsumenten, motiverar dock konsumentens befogade intresse av att ha ett enkelt och begripligt motpartsförhållande ett längre gående tillräknande. Kreditgivaren bör därför svara mot konsumenten också för andra förhållanden på leverantörens sida än dennes uppgifter avseende varans egenskaper eller användning, om konsumenten har ett skyddsvärt behov av detta och inte särskilda skäl talar emot det. Det kan också sättas i fråga om ett sådant undantag för godtrosfallen som följer av 19 § tredje stycket konsumentköplagen beträffande felbedömningen bör anses gälla generellt. Tröskeln för vad som ska anses vara en omständighet som säljaren borde ha känt till bör i allt fall sättas lågt. Genom en sådan längre gående tillräknandeordning, som stämmer väl överens med vad som gäller enligt konsumenträttsliga regler (jfr numera 29 § konsumentkreditlagen, 2010:1846), tillgodoses konsumentens intresse av ett sammanhållet motpartsförhållande.

11.

I det aktuella fallet måste dock beaktas att K.E. och P.M. har tagit på sig att mot betalning vara bulvaner för en okänd köpare. De har genom det visat en beredskap att för Santander dölja vem som skulle ha båten, ett förhållande som med hänsyn till ägarförbehållet var av betydelse för Santander. Även om K.E. och P.M. själva blev vilseledda har de därmed på ett sådant otillbörligt sätt medverkat i Bildax bedrägeri mot Santander, att Santander inte kan tillräknas Bildax oegentligheter i fråga om K.E:s och P.M:s avtalsbundenhet. Det gäller oberoende av huruvida K.E. och P.M. i en situation som den förevarande är att anse som konsumenter eller inte. Till det sagda kommer att Bildax oegentligheter är riktade mot främst Santander, och då ska Santander inte svara för dessa i fråga om avtalsbundenhet.

12.

Eftersom således K.E. och P.M. har att själva bära konsekvensen i fråga om avtalsbundenhet av att de blev missledda av Bildax, så kan deras oriktiga förutsättning rörande båtens existens inte leda till att de enligt förutsättningsläran undgår bundenhet enligt köpekontraktet. Inte heller kan vilseledandet med stöd av 30 eller 36 § avtalslagen, vilka bestämmelser K.E. och P.M. har hänfört sig till, eller någon annan rättsregel föranleda en sådan obundenhet.

13.

Vad K.E. och P.M. har gjort gällande om att Santanders kreditprövning var bristfällig hindrar inte att ett avtalsförhållande har uppkommit. Att påståendet, om det är riktigt, skulle kunna få betydelse vid bestämningen av avtalsinnehållet, närmast genom en tillämpning av 36 § avtalslagen, är en annan sak. Utredningen ger emellertid inte stöd för att kreditprövningen har skett på ett sådant sätt att avtalet i sin helhet ska lämnas utan avseende. Till frågan om jämkning av återbetalningsskyldigheten som sådan återkommer HD i punkt 15.

Skyldigheten att betala enligt köpekontraktet

14.

Att K.E. och P.M. är bundna vid det undertecknade köpekontraktet innebär emellertid inte att Santander har rätt till betalning enligt detta. En sådan rätt förutsätter att båten levereras. Den omständigheten att K.E. och P.M. har bekräftat att så har skett (se p. 17) kan inte ges innebörden att de har avstått från sin rätt till båten såsom en förutsättning för betalningsskyldighet (jfr 36 § konsumentköplagen angående den s.k. samtidighetsprincipen). Att de ingick avtalet för någon annans räkning och alltså inte för sin egen saknar också betydelse för avtalets bindningsverkningar i det hänseendet. Fastän K.E. och P.M. är avtalsbundna har Santander alltså inte den påstådda på köpekontraktet grundade rätten till betalning av dem.

15.

Eftersom någon betalningsskyldighet för kreditbeloppet inte föreligger, finns det inte anledning att pröva vad K.E. och P.M. har invänt om att de på grund av bristande kreditprövning skulle vara befriade från den betalningsskyldigheten. Det finns likväl anledning att framhålla att om en kreditgivare inte uppfyller de krav på kreditprövning som kan följa av närings eller marknadsrättslig lagstiftning, så befriar det inte i sig kredittagaren från skyldigheten att infria den kreditskuld som uppkommer när han lyfter kreditbeloppet, låt vara att i speciella undantagsfall villkoret om återbetalningsskyldighet möjligen kan jämkas enligt 36 § avtalslagen när kredittagaren är konsument (jfr prop. 2009/10:242 s. 56 f. och 101).

Föreligger det ett kontraktuellt skadeståndsansvar?

16.

En konsekvens av att K.E. och P.M. inte är skyldiga att betala Santander enligt kontraktet är att Santander har ett återkrav mot Bildax som det bolaget inte kan infria. I linje med det har Santander, som har framhållits i det föregående (p. 6), i andra hand gjort gällande att K.E. och P.M. på grund av oaktsamhet är ersättningsskyldiga gentemot Santander för den skada som bolaget har lidit genom att betala ut kreditbeloppet utan att få säkerhet i båten. Santander har då utgått från att fråga skulle vara om ett ansvar för ren förmögenhetsskada i ett utomkontraktuellt förhållande, låt vara kontraktsliknande, men det hindrar inte att åberopade sakförhållanden ska läggas till grund för en prövning av om K.E. och P.M. har ett kontraktuellt ansvar.

17.

Som har redovisats i punkt 2 angavs i den förtryckta texten att köparen godkände leveransen. Enligt 22 § konsumentköplagen gäller att om den sålda varan är felaktig så får konsumenten göra gällande vissa felpåföljder. Bestämmelsen är tvingande till konsumentens förmån (3 §). Trots ett leveransgodkännande får vid konsumentköp köparen således göra gällande fel i köpeobjektet. Att det aktuella godkännandet på det sättet är oförbindande för K.E. och P.M. hindrar inte att det måste anses vara ett uttryck för att de har tagit emot köpeobjektet, dvs. en bekräftelse av ett visst sakförhållande.

18.

Eftersom någon båt inte hade levererats till vare sig K.E. och P.M. eller den för dem okände köpare som Bildax påstod skulle ha funnits, var leveransbekräftelsen sakligt sett oriktig. Det får hållas för visst att Santander inte skulle ha betalat ut kreditbeloppet på 500 000 kr till Bildax om Santander hade känt till att båten inte var levererad, och att det alltså brast med avseende på det sakrättsliga skyddet för ett sådant ägarförbehåll i båten som var förutsatt i kontraktet. Den felaktiga uppgiften har således lett till att Santander har fått ett oprioriterat återkrav i Bildax konkurs. Det föranleder frågan vilket ansvar K.E. och P.M. har för den lämnade uppgiften och därmed för den inträffade skadan.

19.

Utredningen talar visserligen för att i vart fall K.E. inte läste kontraktet och alltså inte kände till att detta innehöll en leveransbekräftelse. Men även om K.E. och P.M. inte avsåg att bekräfta att leverans hade skett och oavsett om en bristande insikt om kontraktets innehåll skulle vara i någon mening ursäktlig (t.ex. därför att de blev förledda), så har de mot Santander i princip det ansvar för den lämnade uppgiften som denna kan föranleda, förutsatt att Santander inte insåg eller borde ha insett att fråga kunde vara om ett viljefel av något slag (jfr 32 § första stycket avtalslagen). Det har emellertid inte visats någon omständighet varav framgår att Santander borde ha insett att K.E. och P.M. var obekanta med vad som stod i kontraktet.

20.

När en uppgift om ett sakförhållande lämnas i ett kontrakt beror uppgiftslämnarens ansvar för uppgiftens riktighet såväl på vilken påföljd eller annan rättsföljd uppgiftsmottagaren gör gällande (såsom avtalets ogiltighet, hävningsrätt, köprättsligt fel, skadestånd eller prisavdrag) som på vad för slags uppgift det är fråga om (se angående uppgiftsansvar bl.a. Bert Lehrberg, Förutsättningsläran, ak. avh. 1989, s. 329 ff. med hänvisningar; se även Mathias André, Marknadsföringsansvar, ak. avh. 1984, s. 17 ff. och 236 ff. och Peter Wetterstein, Säljarens garantiutfästelser vid lösöreköp, 1982, s. 244 ff.; rörande sambandet mellan avtalsrättsliga och köprättsliga regler se bl.a. Margrethe Buskerud Christoffersen, Kjøp og salg av virksomhet - risiko og ansvar for mangler, ak. avh. 2008, s. 448 ff. med hänvisningar). Uppgiften kan i vissa fall anses vara garanterad med verkan att uppgiftslämnaren i olika avseenden ansvarar strikt för uppgiftens riktighet (så t.ex. i NJA 1955 s. 75, där den lämnade uppgiften ansågs innebära att en egenskap hade tillförsäkrats rörande den sålda varan). Det kan också tänkas att uppgiften är av en sådan upplysningskaraktär att uppgiftslämnaren inte har något ansvar alls. Ett mellanläge är att uppgiftslämnaren har ett oaktsamhetsansvar för uppgiftens riktighet.

21.

Beträffande skadeståndsansvar gäller i allmänhet ett krav på oaktsamhet (culparegeln) också i kontraktuella förhållanden (se t.ex. Viggo Hagstrøm, Obligasjonsrett, 2 uppl. 2011, s. 468; jfr Jan Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. 2 häftet. Allmänna ämnen, 5 uppl. 2011, s. 211 ff.). I fråga om ansvar för en tillitsskapande uppgifts riktighet är det också huvudregeln (se särskilt Hjalmar Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål, 2 uppl. 1954, s. 86 f.). Men om uppgiften mer direkt avser den egna avtalsprestationen kan den anses innebära ett tillförsäkrande av att denna har en viss kvalitet. Då ansvarar uppgiftslämnaren strikt för uppgiftens riktighet.

22.

När oaktsamhet krävs för skadeståndsansvar måste vid bedömningen av vad som är att anse som ett oaktsamt uppgiftslämnande hänsyn tas inte bara till vad som har föranlett uppgiftens oriktighet, såsom att uppgiftslämnaren har undersökt fakta dåligt. Av betydelse för aktsamhetskravet är också uppgiftens betydelse för uppgiftsmottagaren. I vad mån och på vilket sätt uppgiften är ägnad att ligga till grund för ett på tillit till uppgiften grundat handlande på uppgiftsmottagarens sida, påverkar således vad som kan begäras av uppgiftslämnaren. Av culparegeln bör följa, att redan när uppgiftslämnaren har bort inse på vad sätt uppgiften är av betydelse för uppgiftsmottagaren påverkar det aktsamhetskravet.

23.

Den uppgift om leverans som finns i det av K.E. och P.M. undertecknade kontraktet är inte av en sådan allmän eller underordnad karaktär att den inte grundar något uppgiftsansvar. Även om en konsuments bekräftelse i förhållande till en näringsidkare i vissa fall kan lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen (jfr Jan Hellner, Uppgifter, erkännanden och intyg i formulär, Festskrift till Kurt Grönfors, 1991, s. 238 ff.), är inte omständigheterna här sådana att det finns skäl för en sådan jämkning.

24.

Beträffande spörsmålet huruvida K.E. och P.M. i fråga om skadestånd svarar strikt eller endast har ett oaktsamhetsansvar med avseende på leveransbekräftelsens riktighet märks, att en central del i Santanders prestation är kreditgivningen och en däremot svarande central del i köparens prestation är säkerställandet av krediten. Det talar i viss mån för att K.E. och P.M. skulle svara strikt för leveransbekräftelsens riktighet.

25.

Det finns emellertid också anledning att notera att den i målet aktuella situationen har likheter med det fallet att en gäldenär till säkerhet för borgenärens fordran har pantförskrivit en fordran eller en sak som finns hos en tredje man. Det förekommer då inte sällan att borgenären, när han underrättar (denuntierar) den pantsatta fordringens gäldenär (sekundogäldenären) eller den tredje mannen om pantförskrivningen, begär att denne ska bekräfta sin skuld respektive innehavet av den pantförskrivna saken. För riktigheten av en sådan bekräftelse torde sekundogäldenären respektive den tredje mannen in dubio ha endast ett oaktsamhetsansvar (jfr Stefan Lindskog, Om denuntiationsmottagares ansvar, Festskrift till Ulf K. Nordenson, 1999, s. 301 ff., men också Jan Kleineman, Utomkontraktuella lojalitetsförpliktelser - ett sakrättsligt problem?, Festskrift till Gösta Walin, 2002, s. 219 ff., där en än mer restriktiv syn på en denuntiationsmottagares ansvar för oriktiga uppgifter förespråkas). När det gäller vilket krav på aktsamhet som kan ställas på en uppgiftslämnande denuntiationsmottagare gör sig olika aspekter gällande. På den ena sidan måste beaktas att en bekräftelse av det diskuterade slaget är av stor betydelse för mottagaren och dessutom rör ett förhållande om vilket den som avger bekräftelsen med nödvändighet har en omedelbar och i förhållande till mottagaren överlägsen kunskap. Det talar för ett förhållandevis högt ställt aktsamhetskrav. På den andra sidan måste hänsyn tas till att kraven på aktsamhet inte får ställas högre än vad som kan begäras av den ifrågavarande denuntiationsmottagaren. Man kan således inte ställa samma krav på en konsument som på en näringsidkare (jfr Kleineman, a. st.).

26.

Det finns inte anledning att bedöma en avbetalningsköpares uppgiftsansvar i det aktuella avseendet strängare än vad som får antas gälla i fråga om en denuntiationsmottagares ansvar för en oriktig bekräftelse. K.E. och P.M. har alltså ett oaktsamhetsansvar med avseende på leveransbekräftelsens riktighet. I det ligger att en förutsättning för ansvar är att de har åtminstone bort inse att uppgiften om leverans var ägnad att leda till att Santander betalade ut kreditbeloppet till Bildax (jfr p. 22).

27.

Av betydelse när det gäller kravet på aktsamhet i det aktuella fallet är att K.E. och P.M. genom att ställa sig som bulvaner för en av dem okänd köpare har handlat på ett sådant sätt att det sänkta aktsamhetskrav som normalt bör gälla för konsumenter inte är aktuellt. De måste därför anses ha varit i vart fall oaktsamma, antingen genom att skriva under köpekontraktet utan att förvissa sig om vad som stod i detta eller, om de läste kontraktet, genom att skriva under kontraktet när det gav ett oriktigt sken av bl.a. att båten hade levererats.

28.

Eftersom det undertecknade kontraktet var avsett att ligga till grund för Santanders beslut om kreditgivning och därmed Santanders utbetalning av kreditbeloppet till Bildax, så var utbetalningen en förutsebar följd av den oriktiga uppgiften, en följd som K.E. och P.M. i vart fall hade bort inse. Utredningen ger för övrigt vid handen att P.M. hade sådan insikt.

29.

Det anförda innebär sammantaget att K.E. och P.M. har ett skadeståndsrättsligt ansvar för den i kontraktet intagna men oriktiga uppgiften om leveransen. De är därför i princip skyldiga att ersätta den skada som följde av att Santander betalade ut kreditbeloppet på 500 000 kr till Bildax utan att ha fått den avtalade säkerheten i båten (jfr NJA 1989 s. 796).

Ska skadeståndet jämkas?

30.

K.E. och P.M. har, för det fall att skadeståndskyldighet i och för sig skulle anses föreligga, gjort gällande att skadeståndet ska sättas ned eller jämkas till noll på grund av Santanders medvållande till skadan. Medvållandet skulle bestå i dels att den kreditprövning som Santander gjorde avseende K.E. och P.M. inte var tillräcklig, dels att Santander inte vidtog någon åtgärd för att kontrollera leveransgodkännandet utan helt förlitade sig på detta. På samma sätt som Santander när det gäller ansvarsgrunden har K.E. och P.M. vid sin argumentering i jämkningsfrågan utgått från att det skulle röra sig om en utomkontraktuell skadeståndssituation. Det hindrar inte att åberopade sakförhållanden har betydelse för frågan om det finns förutsättningar att jämka det kontraktuella skadeståndsansvar som har befunnits föreligga (jfr 1 kap. 1 § skadeståndslagen, varav följer att reglerna i lagen ska tillämpas om inte annat följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden).

31.

Frågan om jämkning i ett fall som det förevarande aktualiseras särskilt av den omständigheten att ett fullt skadeståndsansvar för privatpersoner vid oaktsamhet kan ge effekter som är alltför stränga eller på något annat sätt oproportionerliga. För att en rimlig lösning ska uppnås i situationer där en ekonomisk skada beror på brottsligt agerande av en tredje part bör jämkningsfrågan avgöras utifrån en bedömning, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter, av hur den ekonomiska förlusten slutligt bör bäras. Förlusten bör därvid som utgångspunkt fördelas utifrån en bedömning dels av vilket ansvar parterna på ömse håll har för att förlusten i det enskilda fallet har uppkommit, dels av vilken relation de har till den som har agerat brottsligt och vilka förutsättningar de har haft att förutse och hindra förlusten, dels av om de är privatpersoner eller kommersiella aktörer och dels slutligen av eventuella relevanta omständigheter i övrigt. Vid en sådan bedömning - som kan göras utan hinder av bestämmelsen i 17 kap. 3 § andra meningen RB - är i detta mål följande att beakta.

32.

I enlighet med vad som har sagts tidigare bär K.E. och P.M. ett skadeståndsansvar mot Santander på grund av sin oaktsamhet när det gäller uppgiften om att båten hade levererats. Det är denna deras oaktsamhet som har varit den utlösande faktorn till den ekonomiska förlust som har uppkommit. Santander å sin sida valde att lämna över upprättandet av köpekontraktet till Bildax, ett företag med vilket man hade inlett ett samarbete bara några veckor tidigare. Det innebar att man utan särskild kännedom om Bildax förlitade sig på detta företags vilja att fullfölja avtalet med köparna.

33.

I det standardformulerade köpekontraktet fanns uppgiften att båten hade levererats under rubriken ”Ingående av avtal och leveransgodkännande”. I den förtryckta klausulen angavs - efter en text om hur avtalet ingicks - att köparna hade besiktigat objektet, funnit att detta varit i överenskommet skick och därmed godkänt leveransen. Uppgiften om leverans var alltså abstrakt och kort och förekom i ett avsnitt som främst tog sikte på hur avtalet ingicks, och där klausulen i denna del närmast handlade om Santanders köprättsliga ansvar. Som klausulen var utformad fanns det risk för att en köpare undertecknade den utan att sätta sig in i vad som skedde, eller bara slentrianmässigt skrev under utan att inse att det innebar en bekräftelse av att en leverans hade genomförts.

34.

Köpeavtalet gällde ett högt belopp och en stor kredit som skulle betalas under många år; köpeskillingen var 1 100 000 kr och skulden 500 000 kr. K.E. och P.M., som arbetade som brevbärare respektive lagerarbetare, hade små inkomster och ingen förmögenhet utom det belånade hus där de bodde. Det var Santander genom kreditprövningen medvetet om. Såvitt framgår av utredningen hade K.E. och P.M. inte tagit någon kontakt med Santander före köpet, t.ex. för att höra sig för om båten och diskutera villkoren för köpet, handpenningen eller krediten. Inte heller har det framkommit att Santander fick information från sin samarbetspartner Bildax om att sådana diskussioner hade förekommit. Varken när avtalet ingicks eller när betalningen till Bildax gjordes hade Santander någon annan bekräftelse på båtens existens än de ord som fanns i det standardiserade köpekontraktet. Santander gjorde sålunda ingen kontroll av giltigheten av sitt eget förvärv av båten innan denna såldes vidare.

35.

På grund av det anförda måste omständigheterna kring köpet anses ha varit sådana att det var i viss mån oaktsamt av Santander att förlita sig på endast uppgiften i kontraktet om att båten hade levererats.

36.

Utifrån K.E:s och P.M:s utgångspunkt fanns det anledning att uppfatta Bildax och Santander som samarbetsparter på andra sidan i avtalet. Som har framhållits tidigare (p. 10) har en konsument ett skyddsvärt intresse av ett sammanhållet motpartsförhållande. Särskilt när motparterna är privatpersoner ligger det därför som utgångspunkt nära till hands att låta kommersiella parter bära ett visst ansvar om oegentligheter förekommer från samarbetspartens sida. Här tillkommer att Santander anförtrodde åt Bildax, dels att leverera båten direkt till kunden, dels att handha kontakten med kunden.

37.

Det nu anförda talar för att Santander bör få bära i varje fall en del av den förlust som har uppkommit på grund av Bildax bedrägeri. I samma riktning talar den omständigheten att Santander var betydligt mer insatt i kontraktets innebörd, och betydelsen av att säkerhet fanns, än vad K.E. och P.M. var.

38.

Sammantaget är omständigheterna sådana att K.E:s och P.M:s skadeståndsskyldighet bör jämkas. Eftersom deras handlande delvis hade sin grund i en önskan att tjäna pengar på ett bulvanskap, som måste ha framstått för dem som i varje fall osäkert och riskfyllt, bör det inte komma i fråga att jämka skadeståndsskyldigheten till noll. Eftersom den vinst de skulle ha fått genom sin angivna medverkan var 50 000 kr är det, med hänsyn även till omständigheterna i övrigt, skäligt att jämka deras skadeståndsskyldighet till 100 000 kr.

39.

Vad K.E. och P.M. har anfört i fråga om kreditprövningen föranleder inte en längre gående jämkning.

Sammanfattande slutsats

40.

K.E. och P.M. ska alltså ersätta Santander för en del av den skada som bolaget har lidit genom att betala ut kreditbeloppet utan att få säkerhet i båten, närmare bestämt 100 000 kr. På beloppet ska utgå ränta enligt lag.

Domslut

Med ändring av hovrättens dom förpliktar HD K.E. och P.M. att solidariskt till Santander Consumer Bank AS Norge, Sverige Filial, betala 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 12 juni 2009 tills betalning sker.

Skiljaktig

Justitieråden Martin Borgeke och Dag Mattsson, referent, var skiljaktiga och fastställde hovrättens domslut. De anförde:

Vi anser att HD:s dom efter punkten 7 ska ha följande lydelse.

Är K.E. och P.M. betalningsskyldiga för krediten?

I målet är det ostridigt att någon båt som motsvarar beskrivningen i köpekontraktet inte har existerat. Utredningen visar dock inget annat än att K.E. och P.M., när de skrev under kontraktet, trodde att båten fanns och skulle levereras till en verklig köpare, som hade betalat kontantinsatsen.

Eftersom den båt som Santander sålde inte existerade och bolaget därför inte kunde fullgöra sin förpliktelse att leverera den, kan bolaget inte göra gällande ett betalningsansvar för köpeskillingen i kontraktet. K.E. och P.M. har därmed inte heller något betalningsansvar för den skuld som de åtog sig i kontraktet och som avsåg köpeskillingen. Santanders talan kan därför inte bifallas på den i första hand åberopade grunden.

Är K.E. och P.M. skadeståndsskyldiga mot Santander?

10.

Frågan är då om K.E. och P.M. ändå är skyldiga att betala, eftersom de var oaktsamma när de undertecknade köpekontraktet där det fanns en klausul om att båten var levererad i avtalsenligt skick trots att detta var felaktigt. Santanders inställning är att bolaget fäste tillit till denna uppgift och deras underskrifter och alltså utgick från att en fullgod leverans hade skett när bolaget gjorde sin betalning till Bildax.

11.

Allmänt sett gäller vid ett avtalsförhållande att en part bör kunna lita på att uppgifter av det aktuella slaget från den andra parten är riktiga, om det inte finns skäl att misstänka något annat. Är en uppgift felaktig, kan det medföra att den som har lämnat uppgiften blir ersättningsskyldig, som regel dock under förutsättning att oaktsamhet föreligger. Av betydelse är bl.a. vilka parterna är och vad uppgiften avser och hur den har lämnats.

12.

Även om K.E. och P.M. trodde att båten skulle levereras till en verklig köpare som hade betalat kontantinsatsen, handlade de oaktsamt när de skrev under köpekontraktet.

13.

Vid bedömningen av om Santander hade skäl att misstänka att leveransuppgiften i köpekontraktet var felaktig ska beaktas att Santanders verksamhet bestod i att lämna kredit. Avtalet med K.E. och P.M. var en ovanlig och förhållandevis stor affär för finansbolaget; krediten stoppades först och fick sedan en individuell bedömning av en kredithandläggare. Samtidigt hade Santander valt att lämna över ansvaret för upprättandet av köpekontraktet till Bildax, ett företag med vilket ett samarbete hade inletts bara några veckor tidigare.

14.

Vidare är det så att uppgiften om att båten hade levererats i och för sig riktades till Santander, men den avsåg ett förhållande på finansbolagets egen sida i avtalet, att såsom säljare tillhandahålla båten. I det standardformulerade köpekontraktet fanns uppgiften under rubriken Ingående av avtal och leveransgodkännande. I den förtryckta klausulen angavs - efter en text om hur avtalet ingicks - att köparna hade besiktigat objektet, funnit att detta varit i överenskommet skick och därmed godkänt leveransen. Uppgiften om leverans var alltså abstrakt och kort och förekom i ett avsnitt som främst tog sikte på hur avtalet ingicks och där klausulen i denna del närmast handlade om Santanders köprättsliga ansvar. Som klausulen var utformad fanns det risk för att en köpare undertecknade den utan att sätta sig in i vad han eller hon gjorde eller bara slentrianmässigt skrev under utan att inse att undertecknandet innebar en bekräftelse av att en leverans hade skett.

15.

Till detta kommer att köpeavtalet gällde ett högt belopp och en stor kredit, köpeskillingen var 1 100 000 kr och skulden 500 000 kr som skulle betalas under många år. Den kreditprövning som Santander gjorde gav vid handen att K.E. och P.M., som arbetade som brevbärare respektive lagerarbetare, hade endast små inkomster och ingen förmögenhet utom det belånade hus där de bodde. Såvitt framgår av utredningen hade de inte tagit någon kontakt med Santander före köpet, t.ex. för att höra om båten och diskutera villkoren för köpet, handpenningen och krediten. Inte heller har det framkommit att Santander fick information från sin samarbetspartner Bildax om att sådana diskussioner hade förekommit. Varken vid ingåendet av avtalet eller vid betalningen till Bildax hade Santander någon annan bekräftelse på båtens existens än just de ord som fanns i det standardiserade köpekontraktet; Santander gjorde ingen kontroll av giltigheten av sitt eget förvärv innan bolaget sålde båten vidare.

16.

Omständigheterna kring köpet var sammantaget sådana att man hos Santander inte borde ha litat på köpekontraktets uppgift om godkänd leverans av båten. Santander borde i stället ha undersökt saken närmare innan bolaget betalade Bildax för förvärvet av båten. Santanders yrkande kan därför inte - trots den oaktsamhet som K.E. och P.M. visade - bifallas. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.

Skiljaktig

Justitieråden Stefan Lindskog och Johnny Herre var skiljaktiga i själva saken och anförde:

Vi anser att domskälen efter punkt 29 ska ha följande lydelse.

Har Santander varit medvållande till skadan?

30.

K.E. och P.M. har för det fall att skadeståndskyldighet i och för sig skulle anses föreligga gjort gällande att skadeståndet ska sättas ned eller jämkas till noll på grund av Santanders medvållande till skadan. Medvållandet skulle bestå i dels att den kreditprövning som Santander gjorde avseende K.E. och P.M. inte var tillräcklig, dels att Santander inte vidtog någon åtgärd för att kontrollera leveransgodkännandet utan helt förlitade sig på detta. På samma sätt som Santander när det gäller ansvarsgrunden har K.E. och P.M. vid sin argumentering om medvållande utgått från att det skulle röra sig om en utomkontraktuell skadeståndssituation. Det hindrar inte att åberopade sakförhållanden kan ha betydelse för om förutsättningar för jämkning föreligger för det kontraktuella skadeståndsansvar som har befunnits föreligga (jfr 1 kap. 1 § och 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen).

31.

Det finns anledning att först framhålla att inte varje oaktsamhet på en skadelidandes sida motiverar jämkning. Det gäller oberoende av om det handlar om inom eller utomkontraktuellt skadeståndsansvar. En utgångspunkt är att vållandebedömningen på skadelidandesidan ska göras på motsvarande sätt som när det gäller vållande på ansvarssidan (se Bertil Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 60 ff. med hänvisningar). Vad som i medvållandehänseende är att anse som en relevant oaktsamhet beror således på olika omständigheter, såsom skyddsändamålet med den norm vars åsidosättande utlöste skadeståndsansvaret och karaktären av den skadegörande handlingen (jfr i det sistnämnda hänseendet NJA 1989 s. 796). För att en oaktsamhet på den skadelidandes sida ska leda till en jämkning av hans rätt till skadestånd ställs också ett krav på adekvans i förhållande till skadan.

32.

Rörande betydelsen av en eventuell brist i Santanders kreditprövning handlar det visserligen om ett förhållande som - ifall det är för handen - utgör en logiskt sett nödvändig betingelse för den inträffade skadan. Något avtal skulle ju inte ha ingåtts om Santander hade funnit att K.E. och P.M. inte var tillräckligt kreditvärdiga. Men bedömningen av om ett medvållande föreligger ska göras med utgångspunkt i den föreliggande situationen, nämligen att avtalet kom att ingås. Det följer av principen att en skadegörare har att ta den skadelidande sådan han är. Då är det att märka att det förhållande som Santander på grund av den oriktiga leveransbestämmelsen har misstagit sig om rör frågan om ägarförbehåll i båten. En bättre prövning av K.E:s och P.M:s kreditvärdighet - om nu en sådan borde ha skett - hade emellertid inte verkat riskminskande i det hänseendet. Redan av det skälet kan påståendet om medvållande på grund av bristande kreditprövning inte godtas. Det leder till frågan om Santander ska anses ha varit medvållande på grund av bristande kontroll av den oriktiga uppgiften.

33.

Det förekommer inte sällan att i ett kontrakt den ena parten bekräftar att ett visst förhållande är vid handen. Vad som krävs för att uppgiftslämnaren i princip ska ansvara för att uppgiften är felaktig har berörts i det föregående (p. 20-26). Frågan här är om förhållanden på uppgiftsmottagarens sida kan befria uppgiftslämnaren från det ansvar som denne i princip har. Som ska framgå i det följande finns det dock när det gäller uppgiftsansvar ett samband mellan ansvarsfrågan och medvållandefrågan.

34.

Om det visar sig att en lämnad uppgift är felaktig är det klart att uppgiftsmottagaren inte kan göra gällande någon påföljd med anledning av det, om han när avtalet ingicks visste eller måste antas ha känt till det rätta förhållandet (jfr 20 § första stycket köplagen beträffande köprättsligt fel). Mer oklart är det emellertid vad som gäller, när han av någon anledning kanske borde ha förstått att uppgiften var oriktig. En allmän utgångspunkt är dock att mottagaren av en i ett kontrakt intagen uppgift om ett sakförhållande ska - om uppgiftslämnaren alls svarar för den - kunna lita på att uppgiften är riktig, om den är ägnad till det. Den viktigaste förklaringen till det är att en sådan ordning befrämjar ekonomisk effektivitet (jfr p. 47). Av precis det skälet har en uppgiftslämnare ett oaktsamhetsansvar för en uppgift som är ägnad att skapa tillit (se p. 21).

35.

Av det sagda följer att när en i ett kontrakt lämnad uppgift för vilken uppgiftslämnaren i och för sig svarar är felaktig, så bör utrymmet för uppgiftslämnaren att få sitt skadeståndsansvar jämkat på grund av mottagarens bristande kontroll av denna vara mycket begränsat. Även om uppgiftsmottagaren med hänsyn till frågans vikt i sitt eget intresse kanske borde ha undersökt hur det förhöll sig med det bekräftade förhållandet, bör han därför i regel inte begränsas i sin rätt till påföljd annat än när det fanns ett tydligt indicium på att bekräftelsen kunde vara oriktig och han trots det handlade som om uppgiften var riktig (jfr NJA 1978 s. 301, där det anges att en för säljaren bindande utfästelse befriar köparen från den lagreglerade skyldigheten att undersöka objektet före köpet, men också NJA 1955 s. 75, där HD trots en utfästelse fäste avseende vid att köparen, som undersökt varan före köpet, inte hade bort iaktta att varan avvek från utfästelsen). Det gäller i synnerhet när, såsom det här är fråga om, det rör sig om en uppgift som den skadelidande efterfrågar för att skydda sig mot just sådan skada som den inträffade.

36.

Det kan dock inträffa att uppgiftsmottagaren likväl utför en kontroll av den lämnade uppgiften och därvid av oaktsamhet förbiser att den är oriktig (jfr 20 § andra stycket köplagen och betydelsen av vad en köpare borde ha märkt vid en faktiskt företagen undersökning; att en köpare inte efterkommer säljarens anmaning att undersöka den sålda varan befriar i regel inte säljaren från ansvaret för positivt lämnade uppgifter, se NJA 1923 s. 244). Då uppkommer frågan om det kan innebära att uppgiftslämnaren blir fri från ansvar för uppgiftens felaktighet. När båda sidor har varit likvärdigt oaktsamma ligger det nära till hands att falla tillbaka på den dispositiva riskfördelningsordningen (angående en säljares uppgiftsansvar vid en bristfälligt utförd undersökning av köparen, se bl.a. Jon Kihlman, Fel. Särskilt vid köp av lös och fast egendom, ak. avh. 1999, s. 176 ff., med hänvisningar). Det kan också vara så, att när uppgiftsmottagaren kontrollerar det sakförhållande som uppgiften avser, det efterföljande handlande som leder till skadan (här utbetalningen av kreditbeloppet utan ägarförbehåll i båten) inte kan sägas vara grundat på tillit till den lämnade uppgiften utan på resultatet av den egna (men bristfälligt utförda) kontrollen (jfr i fråga om köprättsligt fel Christina Hultmark, Kontraktsbrott vid köp av aktie, ak. avh. 1992, s. 137 i anslutning till ett engelskt rättsfall). Om det är på det sättet föreligger det inte något sådant orsakssamband som är en förutsättning för skadeståndsansvar.

37.

K.E. och P.M. har inte gjort gällande att Santander betalade ut kreditbeloppet till Bildax grundat på en egen kontroll av att båten hade levererats. I stället har de hävdat att Santander har förlitat sig uteslutande på leveransbekräftelsen, vilket också utredningen i målet bekräftar. Leveransbekräftelsen har således, som det har konstaterats i det föregående (p. 18), legat till grund för utbetalning av kreditbeloppet.

38.

Vid affärer av det slag och av den storleksordning som det här rör sig om har en part i Santanders ställning i allmänhet fog att utgå från att kunden, fastän han eller hon är konsument, läser kontraktet och inte bekräftar att leverans har skett om så verkligen inte är fallet. En sådan part har därför också i regel fog för att utgå från att en leveransbekräftelse av det aktuella slaget är riktig. Endast om det föreligger någon särskild omständighet som ger anledning att tro att bekräftelse kan vara felaktig och den omständigheten inte föranleder en adekvat uppföljning bör en underlåten kontroll inverka på rätten till påföljd.

39.

K.E. och P.M. har inte visat någon omständighet som skulle ha kunnat utlösa en skyldighet för Santander att i K.E:s och P.M:s intresse ifrågasätta deras uppgift att båten hade levererats. Tvärtom gav kontraktet anledning till antagandet att K.E. och P.M. hade betalat mer än hälften av köpeskillingen till Bildax, vilket rimligen förutsatte att leverans hade skett (jfr 5 och 36 §§konsumentköplagen). Det framgår också av utredningen i målet att Santander vid kreditprövningen fäste avseende vid det förhållandet.

40.

Det kan tilläggas att K.E. och P.M. inte heller har visat att det fanns någon rimligt enkel och effektiv möjlighet att skydda sig mot det vilseledande som K.E. och P.M. och Bildax gemensamt har utsatt Santander för. Också av den anledningen faller K.E:s och P.M:s påstående om att Santander skulle vara medvållande på grund bristande kontroll av att leverans hade skett (jfr Bengtsson, a.a. s. 66).

41.

Något eget medvållande som kan inverka på K.E:s och P.M:s skadeståndsansvar ligger således inte Santander till last på någon av de grunder som K.E. och P.M. har anfört.

Ska Bildax handlande tillräknas Santander som medvållande?

42.

Den skada som Santander har lidit genom att betala ut kreditbeloppet på 500 000 kr till Bildax utan att få säkerhet i båten är betingad av att Bildax har förlett K.E. och P.M. att underteckna köpekontraktet med det oriktiga leveransgodkännandet. Vad K.E. och P.M. har åberopat till stöd för att skadeståndet ska jämkas får anses innefatta ett påstående om att detta handlande ska tillräknas Santander såsom medvållande.

43.

Frågan i vilken utsträckning en skadelidande genom s.k. passiv identifikation ska tillräknas annans handlande och därigenom anses vara medvållande är i svensk rätt i stora delar obesvarad. Beträffande inomkontraktuellt ansvar för ekonomisk skada, som det här är fråga om, märks att i rättsfallet NJA 2006 s. 126 tillräknades inte ett aktiebolag en styrelseledamots oaktsamhet i förhållande till en skadeståndsansvarig revisor (jfr Stefan Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag. En kommentar, 2 uppl. 2010, 2:176.2.4). Det avgörandet ger emellertid ingen egentlig ledning för annat än associationsrättsliga förhållanden.

44.

Det har i det föregående (p. 11) konstaterats att handlandet på Bildax sida inte är att tillräkna Santander så, att K.E. och P.M. kan undgå avtalsbundenhet. Handlandet kan inte heller antas vara att tillräkna Santander när det gäller frågan huruvida ett skadeståndsansvar kan föreligga mot dem (aktiv identifikation). Det hindrar emellertid inte att Bildax handlande kan vara att tillräkna Santander vid bedömningen av frågan om vilket inomkontraktuellt skadeståndsansvar K.E. och P.M. har mot Santander. Det kan således inte tas för givet att de ändamålsskäl som principerna för passiv identifikation vilar på i alla delar är desamma som de ändamålsskäl som ligger till grund för den aktiva identifikationen (jfr Bjarte Askeland, Erstatningsrettslig identifikasjon, ak. avh. 2002, s. 308 ff.). Identifikation av det senare slaget motiveras av olika skäl såsom bl.a. intressegemenskap, preventionshänsyn och billighet (jfr Askeland, a.a., s. 315 ff.; om betydelsen av billighet när det gäller passiv identifikation vid personskada, se justitierådet Gösta Walins särskilda yttrande i NJA 1955 s. 102), låt vara att vilken relevans ett visst ändamålsskäl har måste antas skilja sig mellan olika skadetyper och ansvarsrelationer.

45.

Det affärsförhållande som förelåg mellan Santander och Bildax utgör inte en sådan intressegemenskap att det i sig motiverar att Bildax medvållande tillräknas Santander. Det utesluter emellertid inte att de föreliggande omständigheterna kan motivera passiv identifikation. I en sådan skadesituation som här är aktuell bör för det i regel krävas att skadelidanden har anförtrott den vars medorsakande påstås skola tillräknas denne (medvållaren) att på det ena eller andra sättet omhänderha eller vårda det läderade intresset (t.ex. en sak som har skadats, jfr Askeland, a.a., s. 333). Ett skäl för det är att skadelidanden då har haft särskild anledning att verka för att medvållaren vidtar åtgärder för att förebygga skadan.

46.

I det aktuella fallet anförtrodde Santander åt Bildax att leverera båten direkt till kunden. Santander anförtrodde också åt Bildax att handha kontakten med kunden. Att medorsakandet har sin grund i att Bildax missbrukade det förtroende som Santander sålunda visade Bildax kan emellertid inte anses vara tillräckligt för att Santander ska tillräknas detta. För ett sådant tillräknande måste också krävas dels att skyddsändamålet bakom den norm vars åsidosättande medför att en ansvarsgrund föreligger motiverar eller i allt fall inte talar emot ett tillräknande, dels att medorsakandet var en inte helt avlägsen följd av det visade förtroendet.

47.

När det gäller informationsansvar av olika slag - innefattande sådant uppgiftsansvar som här är aktuellt - är en viktig aspekt ekonomisk rationalitet. Det är inte effektivt att en informationsmottagare måste kontrollera information som han har fått i syfte att han ska kunna handla på grundval av den (jfr p. 34). Om en tredje man (annan än anställd eller därmed jämställd), med stöd av en position som han har anförtrotts av informationsmottagaren, påverkar informationen, så är det visserligen närliggande att informationsmottagaren får bära konsekvenserna av att informationen blir missvisande av en sådan påverkan, om den beror på förbiseende eller liknande. Men informationsmottagaren ska - om inte informationen ska förlora i värde - i allmänhet kunna räkna med att den som har visats ett sådant förtroende inte medvetet åsidosätter vad som har överenskommits. I allt fall bör ett passivt tillräknande inte ske när det skademedverkande handlandet är brottsligt eller på något annat sätt av ett sådant atypiskt slag att det för den skadelidande är både svårt att förutse och besvärligt att skydda sig mot.

48.

Det sagda talar emot att Santander ska tillräknas Bildax medorsakande. I konsumentförhållanden gör sig dock särskilda överväganden gällande, bl.a. på så sätt att det finns ett visst utrymme för billighetsövervägande. Till det kommer att, som redan har framhållits (p. 10), en konsument har ett skyddsvärt intresse av ett sammanhållet motpartsförhållande. Det framstår därför som naturligt och motiverat att när det - i anslutning till en sådan transaktion som här är aktuell - gäller en konsuments uppgiftsansvar mot kreditgivaren (säljaren), så ska kreditgivaren undgå tillräknande avseende ett medorsakande som är att hänföra till leverantören endast om det finns något särskilt skäl emot det.

49.

I förevarande fall finns det dock särskilda skäl som talar emot att Santander ska tillräknas de oegentligheter som har förekommit på Bildax sida. Således är det inte bara fråga om ett sådant brottsligt handlande på Bildax sida som det för Santander har varit både svårt att förutse och besvärligt att skydda sig mot; brottsligheten har varit direkt riktad mot Santander och K.E. och P.M. har i viss mån medverkat i denna. Denna medverkan måste anses vara av ett sådant otillbörligt slag att det inte finns något utrymme för att i fråga om medvållande identifiera Santander med Bildax. Det gäller särskilt i betraktande av att överenskomna vederlaget om 50 000 kr måste anses ha varit tänkt som betalning för en ekonomisk risk, en risk som realiserades om än på ett annat sätt än vad K.E. och P.M. hade anledning att räkna med. Att vederlaget möjligen aldrig erhölls förändrar inte bedömningen.

50.

Av det anförda följer att Santander inte såsom medvållande ska tillräknas Bildax medorsakande till den inträffade skadan.

Jämkning enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen?

51.

K.E. och P.M. har som enda jämkningsgrund åberopat medvållande på Santanders sida. Något utrymme för att jämka skadeståndsansvaret på någon annan grund finns därför inte.

Sammanfattande slutsats

52.

K.E. och P.M. är alltså skyldiga att ersätta Santander för den skada som bolaget har lidit genom att betala ut kreditbeloppet utan att få säkerhet i båten. Om skadans storlek och beräkningen av räntan råder det ingen tvist. Det leder till att Santanders överklagande ska bifallas. K.E. och P.M. ska således förpliktas att till Santander utge det yrkade beloppet.

HD:s dom meddelad: den 12 november 2012.

Mål nr: T 1144-11.

Lagrum: 30, 32 och 36 §§ lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, 19, 22 och 36 §§konsumentköplagen (1990:932) samt 29 § konsumentkreditlagen (2010:1846).

Rättsfall: NJA 1955 s. 75 och NJA 1989 s. 796.