NJA 2020 s. 675

Vid prövningen av M.B:s bestridande av ansökan om bodelningsförrättare aktualiseras frågan om en överlåtelse under ett samboförhållande, av en del av en fastighet som ägs av den ena sambon, medför att denna del av fastigheten blir samboegendom, även om inte fastigheten ursprungligen förvärvats med syftet att den ska användas gemensamt.

I målet aktualiseras också frågan hur ingående domstolens prövning av en invändning om att det föreligger hinder mot att förordna bodelningsförrättare bör vara när en ansökan om bodelningsförrättare handläggs enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen).

Sambolagen (2003:376) gäller för sambor, om inte annat avtalats av parterna. Med sambor avses två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll. Lagen gäller sambornas gemensamma bostad och bohag. (1 § sambolagen.)

Sambors gemensamma bostad och bohag utgör samboegendom, om egendomen förvärvats för gemensam användning. Sambors gemensamma bostad kan utgöras av olika typer av egendom (fast egendom, byggnad, hyresrätt, bostadsrätt etc.) som är avsedd som sambornas gemensamma hem och innehas huvudsakligen för detta ändamål. (3 och 5 §§sambolagen.)

När ett samboförhållande upphör, av annat skäl än att samborna ingår äktenskap med varandra, ska på begäran av någon av samborna samboegendomen fördelas mellan dem genom bodelning (8 § sambolagen). Syftet med regleringen var att införa en giftorättsliknande regel som skulle möjliggöra en hälftendelning av det gemensamt uppbyggda hemmet vid en upplösning av samlevnaden. Det var inte tänkt att parterna skulle kunna komma överens om att låta ytterligare egendom omfattas av bodelning. Önskade parterna överföra annan egendom mellan sig förutsattes detta ske genom förmögenhetsrättsliga avtal. (Prop. 1986/87:1 s. 106 ff.)

Vad en sambo förvärvat före samlevnaden kan normalt inte anses vara förvärvat för gemensam användning. Endast om förvärvet skett i nära anslutning till att samlevnaden inletts kan det ibland anses att det skett för att egendomen skulle användas gemensamt. Om den bostad där samborna bor däremot har förvärvats av en av dem före samlevnaden – och utan tanke på denna – kan den normalt inte anses förvärvad för gemensam användning, även om egendomen under samlevnaden har använts av samborna som gemensam bostad. (Prop. 1986/87:1 s. 106 ff., s. 257.)

HD har i rättsfallet NJA 1997 s. 227, avseende ett mål om lagfart, prövat frågan om en del av en fastighet som överlåtits till den andra sambon inför ett samboskap utgjorde samboegendom. Dispositionen, varigenom parterna blev samägare till fastigheten, ansågs ha karaktären av en förmögenhetsöverföring mellan parterna och även om de i samband med gåvan avsåg att flytta samman på fastigheten kunde sambons förvärv av en andel av fastigheten inte anses ha inneburit ett förvärv av bostad för gemensam användning.

Om samborna inte kan enas om en bodelning, ska domstolen på ansökan av sambo förordna någon att vara bodelningsförrättare (26 § sambolagen och 17 kap. 1 § ÄktB). Bodelningsförrättaren ska ta ställning till sådana tvistiga frågor mellan samborna som är av betydelse för bodelningen. Är en sambo missnöjd med den bodelning som bodelningsförrättaren har upprättat, får han eller hon klandra den genom att väcka talan vid domstol (26 § sambolagen och 17 kap. 6 § andra stycket och 8 § andra stycket ÄktB).

För att en domstol ska bifalla en ansökan om förordnande av bodelningsförrättare förutsätts att samborna är oense om bodelningen (jfr 26 § sambolagen och 17 kap. 1 § ÄktB). I regel kan en ansökan i sig tas till intäkt för att samborna inte kan enas. Någon prövning av om bodelningen med anledning av sambornas egendomsförhållanden behövs ska inte göras i ärendet; det ankommer på bodelningsförrättaren att göra detta (se NJA 1997 s. 166, NJA 2013 s. 100 och Anders Agell och Margareta Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap, 6 uppl. 2018, s. 176). När det gäller vissa allmänna förutsättningar för bodelning har domstolen dock att pröva en invändning redan vid ansökan. Så kan vara fallet t.ex. vid påståenden om redan befintligt bodelningsavtal (se NJA 2013 s. 100) eller att begäran om bodelning framställts för sent (se NJA 1993 s. 302 I och II samt NJA 2009 s. 437).

Ett bifall till en ansökan om förordnande av bodelningsförrättare vinner endast rättskraft såvitt avser förordnandet; beslutet får alltså inte någon effekt rörande de tvistefrågor som bodelningsförrättaren har behörighet att behandla. Detta innebär att det i förordnandeärendet inte bör göras en mer ingående prövning när samborna är oense om viss egendom ska vara samboegendom eller inte. Till det kommer att ansökningar om bodelningsförrättare handläggs enligt ärendelagen, vilket medför att handläggningen är av en mer summarisk karaktär. Förfarandet är i regel skriftligt, även om sammanträde som huvudregel ska hållas när det begärs av en enskild part (14 §) och också bör hållas när detta kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet (13 §). Vidare är principerna om omedelbarhet och koncentration inte tillämpliga, och det saknas möjlighet för en part att höras under sanningsförsäkran. Handläggningen enligt ärendelagen kan därför sägas lämpa sig mindre väl än en handläggning i tvistemål när frågan är komplicerad och kräver en mera omfattande prövning. (Se justitierådet Muncks särskilda tillägg i NJA 1993 s. 302 I och II samt NJA 2008 s. 1053.)

Utöver tidpunkten för överlåtelsen är omständigheterna i detta fall i allt väsentligt jämförbara med omständigheterna i rättsfallet NJA 1997 s. 227. Syftet med M.G:s förvärv av fastigheten var inte att parterna i framtiden skulle använda fastigheten gemensamt utan hon förvärvade fastigheten innan hon träffade M.B. Vid tiden för överlåtelsen bodde M.B. redan i den aktuella fastigheten varför det inte heller kan anses ha varit anledningen till den senare överlåtelsen – parterna använde ju redan bostaden gemensamt. Syftet var istället ekonomiskt – att M.B. skulle bli medansvarig för lånen. Detta talar för att överlåtelsen hade karaktären av en förmögenhetsöverföring mellan parterna. Bostad som förvärvats före samlevnaden, utan tanke på denna, ska inte omfattas av bodelningen, även om egendomen under samlevnaden har använts av samborna som gemensam bostad.

Ändamålet med reglerna i sambolagen är att efterlikna de regler som gäller för äkta makar och alltså medföra en hälftendelning av den gemensamma egendomen. Skulle M.B:s hälftendel av fastigheten utgöra samboegendom skulle resultatet bli att M.G. får behålla halva fastigheten själv och därtill få ytterligare en fjärdedel av bostaden, emedan M.B. endast skulle tilldelas en fjärdedel av den fastighet han nu äger hälften av. Vid en sådan tillämpning skulle en part kunna återta en gåva under åberopande av reglerna om samboegendom och erhålla mer än han eller hon hade rätt till före bodelningen. En sådan tillämpning kan inte vara förenlig med lagstiftarens syfte med reglerna om bodelning; att skydda den svagare parten (jfr prop. 1986/87:1 s. 106 ff.).

I förevarande fall är det inte fråga om de allmänna förutsättningarna är uppfyllda för att förordna en bodelningsförrättare, utan det parterna är oense om är om det finns samboegendom att bodela och om en bodelning därför behövs. Domstolen ska vid en prövning av en ansökan om bodelningsförrättare inte gå in och pröva dessa frågor utan det ankommer på bodelningsförrättaren att göra (se NJA 1997 s. 166 och NJA 2013 s. 100). Förutsättningar föreligger därför att såsom hovrätten gjort bifalla ansökan om bodelningsförrättare. Bodelningsförrättaren har sedan att pröva M.B:s invändning mot att bodelning sker. Skulle bodelningsförrättaren godta invändningen innebär det att han eller hon i bodelningshandlingen på angivna skäl konstaterar att förutsättningar för bodelning saknas. Skulle bodelningsförrättaren inte godta invändningen ska han eller hon genomföra en bodelning. I båda fallen kan bodelningsförrättarens beslut klandras vid tingsrätten av den sambo som är missnöjd med beslutet. Vid denna bedömning ska därför överklagandet avslås.

Med hänsyn till utgången i HD finns det inte anledning att vidta någon åtgärd med anledning av att tingsrätten redan förordnat en bodelningsförrättare.