NJA 2022 s. 609

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Klas Lohmander) anförde i dom den 24 juni 2020 följande.

BAKGRUND

Den 21 maj 1986 mördades J.S. i sitt hem. Hennes då 15 år gamla styvson, S.S., erkände mordet och anhölls samma dag misstänkt för mordet.

S.S. åtalades i juli 1986 vid Stockholms tingsrätt för mord, grov stöld och försök till grov stöld och dömdes den 1 oktober 1986 för den åtalade brottsligheten. Som påföljd bestämdes att han skulle överlämnas till sluten psykiatrisk vård. Domen vann laga kraft.

S.S. var frihetsberövad under sammanlagt 1 år, 10 månader och 10 dagar enligt följande:

– – –

Det är ostridigt att den tid S.S. varit frihetsberövad enligt ovan i och för sig är ersättningsgrundande.

Den 30 juli 2015 ansökte S.S. om resning beträffande den del av domen som avsåg mord. Svea hovrätt beviljade den 7 april 2016 resning såvitt gällde dels frågan om S.S. gjort sig skyldig till mord, dels frågan om påföljd. Hovrätten förordnade även att målet i de resta delarna skulle tas om av Stockholms tingsrätt.

Sedan åklagaren beslutat att lägga ner åtalet mot S.S. meddelade tingsrätten den 13 december 2016 dom där åtalet som avsåg mord ogillades. Tingsrätten meddelade påföljdseftergift för den övriga brottsligheten.

S.S. har före ingivandet av stämningsansökan i förevarande mål begärt skadestånd inom ramen för Justitiekanslerns frivilliga skadereglering. Justitiekanslern beslutade den 6 september 2017 att avslå hans begäran om ersättning med hänvisning till att preskription inträtt.

S.S. har därefter i detta mål väckt talan mot staten om ersättning för frihetsberövandet.

YRKANDEN OCH INSTÄLLNING

Käranden

S.S. har yrkat att tingsrätten ska förplikta staten att till honom betala 3 000 000 kr jämte ränta på beloppet – – –.

Svaranden

Staten har bestritt käromålet.

Som skälig ersättning i och för sig för lidande har staten vitsordat ett belopp om 1 200 000 kr.

– – –

GRUNDER

Käranden

Genom domen fälldes S.S. till ansvar för mord samt för grov stöld och försök till stöld. Påföljden bestämdes till sluten psykiatrisk vård. Domen vann laga kraft den 22 oktober 1986.

På grund av misstankarna om mord var S.S. frihetsberövad under sammanlagt 1 år, 10 månader och 10 dagar. Sedan S.S. den 7 april 2016 beviljats resning har han den 13 december 2016 frikänts från åtalet för mord och beviljats påföljdseftergift avseende den övriga brottsligheten.

Frihetsberövandet hade sin bakgrund i att S.S. först var misstänkt för och sedan fälldes till ansvar för mord. Eftersom frikännande dom har meddelats avseende åtalet för mord har S.S. rätt till ersättning för det lidande han orsakats genom frihetsberövandet.

Med hänsyn till frihetsberövandets längd, till att S.S. felaktigt dömts för mord på en nära anhörig, till att han var 15–17 år gammal då frihetsberövandet pågick, till att han större delen av de åtta månader då han var intagen på Hammargårdens ungdomshem var placerad på en sluten utredningsenhet, till att han felaktigt bedömdes ha ett psykiatriskt vårdbehov samt till att påföljden var obestämd i tiden ska ersättningen bestämmas till yrkat belopp.

Svaranden

S.S:s anspråk är preskriberat. Han har därför inte rätt till någon ersättning enligt frihetsinskränkningslagen.

För det fall tingsrätten skulle finna att S.S:s anspråk inte är preskriberat, anser staten att han inte har någon rätt till ersättning eftersom han uppsåtligen har föranlett frihetsberövandet. Han har vid gripandet, under förundersökningen och vid rättegången erkänt brottet och härvid lämnat detaljerade uppgifter om gärningen. Av S.S:s senare lämnade uppgifter framgår att han direkt efter mordet har vidtagit flera åtgärder för att även den tekniska utredningen skulle peka på att han var gärningsman. Han har t.ex. tillfogat sig skärskador på händerna, gjort sig av med faderns blodiga kläder och blodat ner sina egna kläder samt tagit bort fingeravtryck från den kniv som användes vid gärningen.

Kärandens bemötande

Det bestrids att S.S:s anspråk är preskriberat.

S.S. vitsordar att han erkände brottet och även i övrigt vidtog de åtgärder som staten har påstått. S.S. har dock agerat under påtryckningar från sin far och upplevt sig som tvingad att ta på sig ansvaret för dådet. Han bestrider därför att han har haft uppsåt att föranleda frihetsberövandet.

Vidare har frihetsberövandet till övervägande del föranletts av de brister som förekommit i utredningen samt av tingsrättens bristfälliga bevisvärdering snarare än av S.S:s agerande. De brister som har förekommit i utredningen är

- att de inledande förhören med S.S. genomfördes utan att hans försvarare var närvarande;

- att utredningen genomfördes av en förundersökningsledare som saknade tidigare erfarenhet av mordutredning;

- att alternativa händelseförlopp aldrig utreddes, trots att familjen S. sedan flera år varit föremål för socialtjänstens åtgärder och att myndigheten alltså hade kännedom om att det förekom konflikter inom familjen;

- att merparten av det bevismaterial som togs i beslag aldrig blev föremål för någon teknisk analys;

- att obduktionen av J.S. inte utfördes med den omsorg som har kunnat krävas, vilket bl.a. fick till följd att dödsfallstidpunkten aldrig kunde fastställas;

- att någon undersökning av S.S:s naglar aldrig utfördes trots att det fanns avskrapad överhud på S.S:s huvud och hals;

- att den mycket begränsade skada som fanns på S.S:s hand aldrig dokumenterades, samt

- att S.S:s far aldrig hördes i den återupptagna förundersökningen, trots att fadern pekats ut som verklig gärningsman.

S.S. bestrider därför att det har funnits ett sådant samband mellan hans agerande och frihetsberövandet som förutsätts för att rätten till ersättning helt ska bortfalla.

Svarandens bemötande

Staten ifrågasätter inte de av S.S. anförda omständigheterna i förhållande till förundersökningens bedrivande. Det bestrids dock att dessa omständigheter medför att S.S. inte själv kan anses uppsåtligen ha föranlett frihetsbe-rövandet.

UTVECKLING AV TALAN

Närmare om preskription

– – –

Närmare om rätten till ersättning

Käranden

När det gäller betydelsen av S.S:s erkännande och de åtgärder han vidtog i anslutning till brottet måste det beaktas att han vid den aktuella tidpunkten var 15 år gammal och att han befann sig i familjens lägenhet då J.S. mördades av hans far. Det var alltså fråga om en mycket hotfull situation, där S.S. agerade under påtryckningar från fadern och upplevde sig som tvingad att ta på sig ansvaret för dådet. S.S:s uppfattning är därför att han har saknat uppsåt att föranleda frihetsberövandet i den mening som avses i 4 § första stycket frihetsinskränkningslagen.

Vidare bestrider S.S. att det har funnits ett sådant tydligt samband mellan hans erkännande och övriga agerande och frihetsberövandet som förutsätts för att rätten till ersättning helt ska bortfalla.

För det första anser S.S. att de förundersökningar som genomförts varit behäftade med allvarliga brister, som bl.a. har inneburit att polis och åklagare har underlåtit att utreda omständigheter och bevis som har talat till S.S:s fördel. Om polis och åklagare hade utrett brottet förutsättningslöst och beaktat de omständigheter som talade till S.S:s fördel hade det i ett tidigt skede av utredningen kunnat klarläggas att han inte var gärningsman. Frihets-berövandet hade då blivit väsentligt kortare än vad som kommit att bli fallet.

För det andra baserar sig domen närmast uteslutande på S.S:s eget erkännande. Enligt S.S. har det varit fel av tingsrätten att döma honom till ansvar för mordet trots att det saknades övrig utredning som gav stöd åt hans erkännande. Om tingsrätten hade gjort en mer utförlig bevisvärdering och på ett mer noggrant sätt värderat utredningen i målet hade domstolen kommit till slutsatsen att åtalet mot S.S. skulle ogillas.

Vid dessa förhållanden får de frihetsberövanden som förekommit anses ha ett tydligare samband med bristerna i förundersökningarna och i domstolens bristfälliga bevisvärdering än med S.S:s erkännande och övriga agerande.

Svarandens bemötande

Staten instämmer i att förundersökningen har varit behäftad med flera brister. Staten ifrågasätter inte de av S.S. anförda omständigheterna i förhållande till förundersökningens bedrivande. Det bestrids dock att dessa omständigheter medför att S.S. inte själv kan anses uppsåtligen ha föranlett frihetsberövandet.

Närmare om ersättningens bestämmande

– – –

DOMSKÄL

Tillämplig lagstiftning

Den 1 januari 1999 trädde lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) i kraft. Samtidigt upphörde lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning (frihetsinskränkningslagen) att gälla. Av övergångsbestämmelserna till den nya lagen följer att äldre bestämmelser ska tillämpas om en frihetsinskränkning har beslutats och upphört före ikraftträdandet. S.S:s ersättningsanspråk ska därmed prövas enligt frihetsinskränkningslagen.

Frihetsinskränkning är ett vidare begrepp som innefattar även sådana åtgärder som inte är att klassificera som frihetsberövanden (jfr prop. 1974:97 s. 62 f.). Det är i målet ostridigt att S.S. var frihetsberövad i frihetsinskränkningslagens mening på grund av misstankarna om mord under den tid han var anhållen, omhändertagen enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt intagen för sluten psykiatrisk vård, varför denna term används genomgående nedan.

Är S.S:s fordran preskriberad?

Tingsrätten fann på anförda skäl att S.S:s fordran inte till någon del var preskriberad.

Har S.S. uppsåtligen föranlett frihetsberövandet?

Tingsrätten går nu över till att pröva huruvida S.S. har rätt till ersättning enligt frihetsinskränkningslagen för den tid han varit frihetsberövad.

Staten har gjort gällande att S.S. inte har någon rätt till ersättning eftersom han uppsåtligen har föranlett fri-hetsberövandet.

S.S. har vitsordat att han erkände brottet och även i övrigt vidtog de åtgärder som staten har påstått. Han har bestritt att han haft uppsåt att föranleda frihetsberövandet och att det har funnits ett sådant samband mellan hans agerande och frihetsberövandet som förutsätts för att rätten till ersättning helt ska bortfalla.

Tillämplig lagstiftning

Enligt 4 § första stycket första meningen frihetsinskränkningslagen föreligger inte rätt till ersättning, om den som har varit utsatt för frihetsinskränkningen själv uppsåtligen har föranlett denna. Bestämmelsen överensstämmer i sak med 6 § första stycket frihetsberövandelagen. Bestämmelsen har ägnats begränsat utrymme i lagstiftningens förarbeten. Frågan tycks inte heller tidigare ha varit föremål för prövning i domstol.

Av 1 och 2 §§ 1945 års lag följde att ersättning inte utgick, bl.a. om en person genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett frihetsberövandet. Någon förändring i sak var inte avsedd med den mer kortfattade formuleringen i frihetsinskränkningslagen (se SOU 1972:73 s. 182). Av förarbetena framgår att bestämmelsen i 4 § första stycket första meningen frihetsinskränkningslagen är avsedd att tillämpas t.ex. då en person felaktigt anger sig som skyldig till ett brott (se prop. 1974:97 s. 64 samt SOU 1972:73 s. 181, jfr prop. 1997/98:105 s. 54).

Tingsrättens bedömning i fråga om uppsåt

Staten har inte ifrågasatt de av S.S. lämnade uppgifterna om att han kände sig tvingad att ta på sig mordet på grund av att hans far annars hotade att döda såväl honom som hans bror och att det var anledningen till att han erkände sig skyldig till mordet samt vidtog åtgärder i syfte att utredningen i övrigt skulle peka mot honom som gärningsman. Det kan tilläggas att S.S:s uppgifter stöds av vad M.S. och S.A. uppgett i polisförhör.

Oaktat de skäl som låg bakom S.S:s agerande framgår dock av S.S:s egna uppgifter att han avsåg, och i den bemärkelsen hade uppsåt till, att föranleda frihetsberövandet genom att dels erkänna sig skyldig till mordet samt genom att tillfoga sig skärskador på händerna, göra sig av med faderns blodiga kläder, bloda ner sina egna kläder och ta bort fingeravtryck från den kniv som användes vid gärningen.

Enligt tingsrättens mening finns det inget utrymme för att beakta det upplevda tvång som S.S. berättat om inom ramen för den prövning som tingsrätten har att göra i fråga om hans agerande var uppsåtligt eller inte. En sådan tolkning av uppsåtsbegreppet ligger även i linje med vad som i övrigt gäller inom t.ex. skadestånds- och straffrätten, där tvång snarast kan få betydelse i fråga om ansvarsfrihet och inte som en del av själva uppsåtsbe-dömningen.

Tingsrättens bedömning i fråga om orsakssamband

Tingsrätten konstaterar inledningsvis att det endast är händelseförloppet fram till den lagakraftvunna fällande domen som kan beaktas. Detta eftersom händelserna i tiden därefter saknar samband med grunden för S.S:s frihetsberövande.

Det är i målet ostridigt att förundersökningen varit behäftad med de brister som S.S. gjort gällande.

Av tingsrättens fällande dom framgår att rätten ansåg att de uppgifter som S.S. lämnat stöddes av övrig av åklagaren åberopad bevisning. Det finns i domen inte någon närmare redogörelse för hur tingsrätten värderade den åberopade bevisningen. Tingsrätten ansluter sig härvid till vad Svea hovrätt anfört i det beslut genom vilket S.S. beviljades resning, dvs. att den utredning som lades fram vid huvudförhandlingen var förhållandevis begränsad och inte talade emot, men inte heller utgjorde ett starkt stöd för, S.S:s erkännande. Mot den bakgrunden står det enligt tingsrättens mening klart att S.S:s erkännande var avgörande för hans frihetsberövande till följd av den fällande domen. Hans övriga vidtagna åtgärder orsakade därtill att utredning som hade pekat mot en annan gärningsman gick förlorad. S.S. har således genom sitt erkännande och övriga åtgärder uppsåtligen föranlett frihetsberövandet. Det saknas anledning att göra någon annan bedömning avseende orsakssambandet i förhållande till hans frihetsberövande i tiden före den fällande domen.

Följden av att S.S. uppsåtligen föranlett frihetsberövandet

S.S. har gjort gällande att det saknas skäl för att rätten till ersättning helt ska bortfalla. Pläderingsvis har han argumenterat för att det snarast bör vara fråga om en skälighetsbedömning.

Mot bakgrund av vad tingsrätten konstaterat ovan i fråga om S.S:s uppsåt och om orsakssambandet mellan hans agerande och frihetsberövandet är bestämmelsen i 4 § första stycket första meningen frihetsinskränkningslagen tillämplig. Bestämmelsens ordalydelse är entydig och ger, till skillnad från vad som i övrigt framgår av 4 § frihetsinskränkningslagen, inte något utrymme för en skälighetsbedömning. Det saknas vidare i förarbeten eller praxis stöd för att bestämmelsen ska tolkas på ett sätt som avviker från ordalydelsen. S.S. har således inte rätt till ersättning enligt 4 § första stycket första meningen frihetsinskränkningslagen. Käromålet ska därför ogillas.

DOMSLUT

Käromålet ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Anders Perklev, hovrättsrådet Kerstin Norman och tf. hovrättsassessorn Sanna Boman, referent) anförde i dom den 1 juli 2021 följande.

PARTERNAS TALAN OCH UTREDNINGEN I HOVRÄTTEN

Parterna har åberopat samma grunder och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som i tingsrätten. S.S. har till stöd för att hans rätt till ersättning inte ska sättas ned, utöver det som framgår av tingsrättens dom, även åberopat att han var 15 år vid tidpunkten då erkännandet gjordes och övriga åtgärder vidtogs.

– – –

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Frågan om S.S:s ersättningsanspråk är preskriberat

Hovrätten fann på anförda skäl att S.S:s ersättningsanspråk inte var preskriberat.

Frågan om S.S. ska vägras ersättning enligt 4 § frihetsinskränkningslagen

Det är utrett att S.S. i samband med mordet på J.S. erkände att han gjort sig skyldig till brottet och att han, i enlighet med vad tingsrätten har redovisat, vidtog vissa åtgärder som syftade till att få utredningen i övrigt att peka mot honom som gärningsman. Han vidhöll sitt erkännande under hela förundersökningen och den efterföljande rättegången. Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att det är klarlagt att S.S:s erkännande hade en avgörande betydelse för att han dömdes för brottet samt att han genom sitt erkännande och övriga åtgärder som han vidtog uppsåtligen har föranlett det frihetsberövande som skedde före och efter den fällande domen. Det som S.S. har anfört om brister i förundersökningen och avseende tingsrättens bevisvärdering i den fällande domen leder inte till någon annan bedömning.

I frågan om S.S. ska vägras ersättning med stöd av 4 § första stycket första meningen frihetsinskränkningslagen gör hovrätten vidare följande överväganden.

Huvudregeln är att den som har varit frihetsberövad med anledning av ett brott som han eller hon senare frikänns från har rätt till ersättning för den skada som frihetsberövandet orsakat. Statens ansvar är i princip strikt och alltså oberoende av vållande. I 4 § frihetsinskränkningslagen regleras ett antal undantagsfall då rätt till ersättning saknas. Bestämmelsen ger enligt sin ordalydelse inte något utrymme för att tillkänna den som uppsåtligen har föranlett ett frihetsberövande ersättning. Förarbetena till bestämmelsen, och motsvarande bestämmelse i 6 § frihetsberövandelagen, ger dock stöd för att syftet med bestämmelserna är att från rätten till ersättning undanta fall där det skulle framstå som stötande eller oskäligt att ersättning utgår (se prop. 1974:97 s. 45 och 63 ff. samt prop. 1997/98:105 s. 24 ff.). Det får anses gälla de allra flesta fall när någon uppsåtligen har föranlett ett frihetsberövande, t.ex. genom att lämna ett falskt erkännande. Enligt hovrättens uppfattning bör det dock i undantagsfall, med beaktande av de ändamål som ligger bakom bestämmelsen i 4 § frihetsinskränkningslagen, finnas ett visst utrymme att anse en sådan situation falla utanför bestämmelsens tillämpningsområde, exempelvis om det handlande som uppsåtligt föranlett frihetsberövandet inte varit i egentlig mening frivilligt. En jämförelse kan göras med bestämmelsen i 23 kap. 5 § BrB enligt vilken den som har förmåtts medverka i brott genom tvång, svek eller missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning i vissa fall kan undgå ansvar.

S.S. var 15 år vid tidpunkten då han erkände det mord som han senare dömdes för. Enligt sina egna uppgifter hade han själv bevittnat mordet på J.S. som var hans styvmor. Av det som han har berättat framgår vidare att han stod under starkt inflytande av sin far och det saknas anledning att ifrågasätta hans uppgifter om att han upplevde situationen som hotfull och att han kände en stark press att ta på sig ansvaret för brottet. Det är enligt hovrätten klarlagt att S.S. befunnit sig i en mycket pressad och utsatt situation när han bestämde sig för att erkänna mordet på J.S. Det finns inte heller anledning att ifrågasätta hans uppgifter om att han under den tid som förundersökningen och den efterföljande rättegången pågick var rädd för vad som skulle kunna hända om han återtog sitt erkännande.

Med beaktande av det som har framkommit om omständigheterna kring S.S:s erkännande av det brott som han varit frihetsberövad med anledning av, kan det aktuella fallet enligt hovrättens bedömning inte anses vara ett sådant som bestämmelsen i 4 § frihetsinskränkningslagen är avsedd att tillämpas på. Det finns därför inte skäl att vägra S.S. ersättning med stöd av bestämmelsen.

Ersättningens storlek

Hovrätten fann på anförda skäl att ersättningen skulle bestämmas till 1 200 000 kr.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten förpliktar staten att till S.S. betala 1 200 000 kr jämte ränta – – –.

– – –

Domskäl

HD (justitieråden Agneta Bäcklund, Dag Mattsson, Sten Andersson och Eric M. Runesson) meddelade den 30 juni 2022 följande dom.

SKÄL

Bakgrund

Vad målet gäller

Den rättsliga regleringen

Bedömningen i detta fall

DOMSLUT

HD upphäver hovrättens dom och fastställer tingsrättens domslut.

– – –

Referenten, justitierådet Stefan Reimer var skiljaktig och anförde följande.

Enligt min mening ska S.S:s talan om ersättning enligt frihetsinskränkningslagen bifallas på så sätt att han tillerkänns ersättning med 1 400 000 kr jämte ränta. Skälen för mitt ställningstagande är följande.

Undantaget i 4 § frihetsinskränkningslagen

Som närmare utvecklas av majoriteten i punkterna 12–15 är rätten till ersättning enligt frihetsinskränkningslagen strikt men försedd med undantag i 4 § för den situationen att den som har varit felaktigt frihetsberövad själv uppsåtligen föranlett frihetsberövandet. I den situationen ska ersättning enligt ordalydelsen helt nekas, utan möjligheter till jämkning. Motivuttalanden till bestämmelsen som funnits med sedan den första lagen 1886 ger inte något egentligt utrymme för någon annan tolkning än att lagstiftaren härigenom velat slå fast att ersättning inte alls ska utgå i sådana situationer.

Ersättning enligt frihetsinskränkningslagen är dock ett av sätten för Sverige att kompensera en kränkning av den enskildes rätt enligt artikel 5 i Europakonventionen eller artikel 3 i det sjunde tilläggsprotokollet till konventionen. Det innebär att un-dantag från ersättningsskyldigheten måste tolkas fördragskonformt och strikt (jfr NJA 2007 s. 295; se även Shulgin v. Ukraine, 8 mars 2012, no. 29912/05 § 65 om att tillämpningen inte får vara överdrivet formalistisk). S.S. har visserligen inte direkt grundat sin talan om ersättning på att det förekommit fel eller försummelse vid myndighetsutövning, men vid tolkningen av undantaget från det annars strikta ersättningsansvaret enligt frihetsinskränkningslagen måste det kunna tillmätas betydelse hur förfarandet och utredningen som ledde fram till frihetsberövandet har bedrivits. Vad som nu sagts måste gälla även om artikel 3 i det sjunde tilläggsprotokollet gör undantag för den situationen att det visas att det helt eller delvis berott på den frihetsberövade själv att den tidigare ej kända omständigheten, som föranlett resningen, inte blivit uppdagad i tid.

Det är ostridigt att S.S., som vid tillfället var 15 år och således alltjämt ett barn, felaktigt erkände mordet på sin styvmor under mycket stark press från en nära anhörig att ta på sig mordet. Det går inte att komma ifrån att det var erkännandet som, åtminstone initialt, föranledde frihetsberövandet, men omständigheterna var ändå mycket speciella. Något egentligt frivilligt agerande förelåg knappast.

Till detta ska läggas att erkännandet rimligen borde ha ifrågasatts och inte ha lagts till grund för en fällande dom utan klar stödbevisning. Starka skäl fanns nämligen att ifrågasätta bevisvärdet av i princip all den stödbevisning som fanns i utredningen. Det framstår exempelvis närmast som uppenbart att de blodspår som fanns på S.S:s kläder knappast kunde ha uppkommit genom den våldsutövning med ett mycket stort antal knivhugg som han berättade att han skulle ha utsatt styvmodern för.

Förhållandevis kort tid efter domen, när verkställigheten av den slutna psykiatriska vården fortfarande pågick, tog också S.S. tillbaka sitt erkännande och gjorde gällande att en annan person var gärningsman. Inte heller detta medförde emellertid att den bristfälliga utredningen togs upp på nytt eller blev föremål för någon fördjupad analys, utan den återupptagna förundersökningen lades ner tämligen omgående. Om en fördjupad prövning hade vidtagits vid den tidpunkten skulle resning rimligen ha beviljats på ett betydligt tidigare stadium än vad som faktiskt skedde.

Enligt min uppfattning är dessa omständigheter sådana att de sammantagna – särskilt i ljuset av att S.S:s erkännande skedde när han alltjämt var ett barn och befann sig i en mycket pressad situation – leder till att undantaget i 4 § frihetsinskränkningslagen inte ska tillämpas i hans fall (se också bl.a. Justitiekanslerns beslut i JK 1991 D 1 där undantaget i 4 § frihetsinskränkningslagen inte tillämpades trots erkännande under utredningens gång och en fällande dom i tingsrätten, när erkännandet inte enligt Justitiekanslern stöddes av den övriga utredningen).

Preskriptionsfrågan

Av HD:s avgörande NJA 2018 s. 793 följer att preskriptionstiden för anspråk enligt frihetsberövandelagen eller frihetsinskränkningslagen i regel börjar löpa successivt, dag för dag, under den tid som frihetsberövandet eller tvångsåtgärden har pågått och att den normala tioårspreskriptionen ska gälla.

Som framgår av det nyss berörda rättsfallet kan det emellertid inte uteslutas att särskilda hänsyn i preskriptionshänseende kan göra sig gällande i speciella situationer, t.ex. när en frikännande dom meddelas efter resning eller något annat extraordinärt förfarande (se p. 23). De speciella omständigheter som föreligger i detta fall medför att preskriptionstiden rimligen bör börja löpa först senare, antingen vid ansökan om resning eller efter den frikännande domen. Oavsett vilken utgångspunkt som väljs är S.S:s fordran under sådana förhållanden inte preskriberad. (Jfr även Tove Lindgren, Kan skadeståndsfordringar på grund av kränkningar av rättigheter i Europakonventionen preskriberas?, JP 2012 nr 1 s. 43–64 och Felicia Taubert, Begränsningar i ersättningsrätten vid oberättigade frihetsberövanden, JT 2019/20 s. 67–88, särskilt s. 77 under avsnitt 3.4.3).

Slutsats

Med hänsyn till det anförda är S.S. berättigad till ersättning enligt frihetsinskränkningslagen för den tid han var felaktigt frihetsberövad.

Ersättningens storlek

Ersättningen ska bestämmas schabloniserat utifrån de riktlinjer som gäller (se bl.a. NJA 1990 s. 808). Enligt min mening bör såväl S.S:s ungdom som att det rört sig om misstanke om ett synnerligen allvarligt brott beaktas som förhöjande och samverkande faktor på så sätt att normalbeloppet höjs med 60 procent + 30 procent (hälften av 60 procent). Ersättningen bör utifrån detta resonemang skäligen bestämmas till 1 400 000 kr jämte ränta.

– – –