NJA 2018 s. 793
Preskriptionstiden för anspråk enligt frihetsberövandelagen börjar löpa successivt, dag för dag, under den tid som frihetsberövandet eller tvångsåtgärden har pågått.
A.B. var på grund av misstanke om brott frihetsberövad som anhållen och häktad under perioderna 17 januari-19 december 2003, 28 januari-29 mars 2004 och 5 april-26 maj 2004. Under perioden 19 december 2003-28 januari 2004 hade han anmälningsskyldighet.
Under våren 2004 väcktes åtal mot A.B. Tingsrätten ogillade åtalet i dom den 11 juni 2004. Åklagaren överklagade till hovrätten, men överklagandet återkallades i november 2013. Hovrätten skrev av målet i beslut som vann laga kraft den 14 januari 2014.
Den 25 april 2014 begärde A.B. ersättning hos Justitiekanslern enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen). Justitiekanslern, som bedömde att A.B:s ersättningsanspråk var preskriberat såvitt avsåg tiden före den 25 april 2004, beviljade i beslut den 17 april 2015 ersättning för tiden 25 april-26 maj 2004 med 35 000 kr för lidande och 6 380 kr för ombudskostnader.
Malmö tingsrätt
A.B. väckte härefter talan mot staten genom Justitiekanslern vid Malmö tingsrätt och yrkade ersättning enligt frihetsberövandelagen med 941 033 kr jämte ränta. Av beloppet avsåg 865 000 kr lidande och 76 033 kr förlorad arbetsförtjänst.
Justitiekanslern bestred A.B:s yrkande.
Domskäl
Tingsrätten (chefsrådmannen Kristina Andersson, rådmannen Fredrik Forssman och tingsfiskalen Joakim Svensson) anförde i dom den 23 juni 2016 bl.a. följande.
GRUNDER OCH OMSTÄNDIGHETER
Det är ostridigt att frihetsinskränkningarna av A.B. medfört rätt till ersättning enligt frihetsberövandelagen. Tvisten gäller om fordran är preskriberad på det sätt som staten påstår och hur ersättningen för A.B:s lidande ska beräknas.
A.B.
Preskription
A.B:s fordran är på grund av följande skäl inte preskriberad.
En fordran enligt frihetsberövandelagen tillkommer först när det finns ett laga kraft vunnet beslut varigenom det rättsliga förfarandet mot den frihetsberövade avslutas på annat sätt än genom fällande dom. Alltså har A.B:s fordran tillkommit samma dag som hovrättens avskrivningsbeslut vann laga kraft. Detta innebär att preskriptionsfristen började löpa den 14 januari 2014.
Om tingsrätten skulle finna att tidpunkten för den aktuella fordringens tillkomst ska bestämmas genom en tillämpning av det första rättsfaktumets princip, är det tingsrättens frikännande dom den 11 juni 2004 som utgör det första för fordringens tillkomst nödvändiga rättsfaktumet. Preskriptionsfristen ska därför räknas från nämnda datum.
Om tingsrätten inte skulle dela ovanstående bedömning är A.B:s fordran ändå inte preskriberad, eftersom rätten till frihet är en grundrätt som inte preskriberas. Det första för fordringen nödvändiga rättsfaktumet, som ligger utanför denna grundrätt, är det beslut varigenom brottsmisstanken avgjordes. Detta innebär att preskriptionstiden började löpa samma dag som hovrättens avskrivningsbeslut vann laga kraft, alternativt när tingsrätten meddelade dom.
Det tog över tio år innan brottmålet mot A.B. avgjordes slutligt. Staten har således, i strid med artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, inte uppfyllt sin omsorgsplikt mot A.B. genom att inte avgöra målet inom skälig tid. Konsekvensen av detta är att preskriptionsfristens startpunkt förskjutits till den tidpunkt då målet avgjordes slutligt i hovrätten.
Under alla omständigheter har handläggningen av brottmålet i hovrätten innefattat handlingar och åtgärder som utgjort pre-skriptionsavbrott, varför A.B:s fordran inte var preskriberad när hans ansökan kom in till Justitiekanslern.
Ersättning för lidande
- - -
Staten
Preskription
Fordringar enligt frihetsberövandelagen preskriberas tio år efter deras tillkomst enligt 2 § första stycket preskriptionslagen (1981:139).
En fordran enligt frihetsberövandelagen tillkommer i likhet med andra utomobligatoriska skadestånd när den skadegörande handlingen vidtas (det första rättsfaktumets princip). När det gäller fordringar enligt frihetsberövandelagen är det frihetsberövandet som sådant som utgör den skadegörande handlingen. Ett frihetsberövande som pågår under en viss tid orsakar löpande ny och mer skada. En fordring som har sin grund i en perdurerande (fortlöpande) skada preskriberas löpande i samma takt som respektive skada uppkommer.
A.B:s ansökan om ersättning kom in till Justitiekanslern den 25 april 2014. Hans fordran är därför preskriberad såvitt avser den del av frihetsberövandet som ligger i tiden före den 25 april 2004. Något preskriptionsavbrott har inte skett.
Ersättning för lidande
- - -
DOMSKÄL
Det är ostridigt i målet att A.B:s frihet har varit inskränkt i den omfattning som angetts och att detta i och för sig uppfyller förutsättningarna för rätt till ersättning enligt frihetsberövandelagen. Den första frågan som tingsrätten ska ta ställning till när det gäller A.B:s rätt till ersättning är om den är preskriberad på grund av att han inte i tid har gjort gällande sitt anspråk.
Är A.B:s fordran preskriberad?
Frihetsberövandelagen innehåller ingen bestämmelse om preskription. Under lagstiftningsarbetet med frihetsberövandelagen föreslogs att lagen skulle innehålla en bestämmelse, enligt vilken vissa fordringar skulle preskriberas sex månader efter det att rätt till ersättning inträtt. För den som frihetsberövats men därefter frikänts skulle detta innebära att preskriptionsfristen började löpa när den frikännande domen vann laga kraft (se SOU 1993:55, s. 223, 315 och 329). Regeringen avstod dock från att föreslå en sådan särreglering. Det anfördes att återhållsamhet borde gälla med att föreskriva avsteg från vad som gäller angående skadeståndsanspråk i allmänhet, dvs. tio års preskriptionstid, och att det endast borde införas en särskild preskriptionsregel när det fanns starkt vägande skäl för en sådan (se prop. 1997/98:105, s. 26 f.).
Liksom i allmänhet preskriberas således en fordran enligt frihetsberövandelagen enligt 2 § första stycket preskriptionslagen tio år efter tillkomsten.
För att besvara frågan om A.B:s fordran är preskriberad har tingsrätten alltså att ta ställning till när i tiden en fordran enligt frihetsberövandelagen tillkommer. Enligt tingsrätten finns inga skäl att göra avsteg från vad som gäller för skadeståndsfordringar i allmänhet.
En utomobligatorisk skadeståndsfordran tillkommer i preskriptionsrättslig mening när den skadegörande handlingen vidtas. Detta gäller även om skadan visar sig lång tid efter den skadegörande handlingen, eller om fordringens fullbordande är beroende av ett villkor eller liknande (se prop. 1979/80:119, s. 39 ff.). Detta synsätt är ett utslag av det som brukar betecknas det första rättsfaktumets princip. Enligt denna princip ska en fordran anses tillkommen, och därmed preskriptionstiden börja löpa, redan i och med inträffandet av det första rättsfaktum som fordringen grundar sig på.
Frågan när en fordran ska anses tillkommen kan behöva bedömas annorlunda om det är fråga om ett så kallat perdurerande delikt, dvs. om den skadegörande handlingen är fortlöpande. En sådan handling som också ger upphov till ny och mer skada, preskriberas löpande i samma takt som den uppkommer (se Stefan Lindskog, Preskription, 3 uppl. 2011, s. 402 ff.).
Enligt tingsrätten tillkommer en fordran enligt frihetsberövandelagen när den skadegörande handlingen sker. Eftersom det är frihetsberövandet som utgör den skadegörande handlingen så är det också det första, för fordringens tillkomst nödvändiga, rättsfaktumet.
Ett frihetsberövande som pågår under en viss tid orsakar mer skada för varje dag det pågår. Detta synsätt överensstämmer också med uttalandena i förarbetena till frihetsberövandelagen, där det sägs att ett frihetsberövande orsakar mer lidande ju längre tid det varar (se prop. 1997/98:105, s. 56 f.) och att lidandeersättningen bestäms utifrån den tid frihetsberövandet pågått (se NJA 2012 s. 464, punkten 12). En fordran enligt frihetsberövandelagen preskriberas därför löpande i samma takt som skadan uppstår. Med andra ord börjar en ny preskriptionsfrist löpa för varje enskild dag som ingår i frihetsberövandet.
Frihetsberövandet av A.B. började den 17 januari 2003 och pågick med vissa avbrott fram till den 26 maj 2004. Hans ansökan om ersättning inkom till Justitiekanslern den 25 april 2014. Detta innebär, med den tioåriga preskriptionstid som gäller, att A.B:s fordran för tiden före den 25 april 2004 är preskriberad.
A.B. har emellertid också gjort gällande att preskriptionsfristens startpunkt förskjutits till tidpunkten då målet avgjordes slutligt i hovrätten, med påstående om att staten, i strid med artikel 6 i Europakonventionen, inte uppfyllt sin omsorgsplikt att avgöra målet inom skälig tid. Det är i och för sig riktigt att det finns en skyldighet för domstolar och andra myndigheter att inom rimlig tid avgöra mål och ärenden. Avsteg från detta kan föranleda skadeståndsskyldighet. Detta innebär dock inte att preskriptionstiden för en fordran påverkas.
A.B. har slutligen hävdat att den fortlöpande handläggningen av målet i hovrätten utgjort preskriptionsavbrott. Förutsättningarna för preskriptionsavbrott framgår av 5 § preskriptionslagen. Där anges att preskription kan avbrytas bl.a. genom att gäldenären erkänner fordringen gentemot borgenären eller om borgenären åberopar fordringen mot gäldenären vid domstol. Enligt tingsrättens mening kan hovrättens åtgärder inom ramen för målets handläggning inte anses utgöra ett erkännande av skulden. De processhandlingar A.B. själv vidtagit i hovrätten kan inte heller uppfattas som ett åberopande av skulden mot staten. Preskriptionsavbrott har därför inte skett.
Sammantaget är alltså A.B:s fordran för tiden före den 25 april 2004 preskriberad.
Är A.B. berättigad till ytterligare ersättning för lidande?
Den fråga tingsrätten nu har att ta ställning till är om A.B. har rätt till ytterligare ersättning för lidande för perioden 25 april-26 maj 2004.
- - -. Skäl för att tillerkänna honom ytterligare ersättning föreligger inte.
DOMSLUT
Käromålet ogillas.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
A.B. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle bifalla käromålet.
Justitiekanslern motsatte sig ändring.
Domskäl
Hovrätten (lagmannen Hanserik Romeling, hovrättsråden Helen Voelkerling, referent, och Per Olsson samt tf. hovrättsassessorn Sarah Tibell) anförde i dom den 5 oktober 2017 bl.a. följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Frågan om preskription
Det är i målet ostridigt att A.B. varit berövad friheten i den omfattning som framgår av tingsrättens dom och att han på grund härav i och för sig uppfyller förutsättningarna för rätt till ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (nedan frihetsberövandelagen). Parterna är också överens om att preskriptionslagen (1981:130) är tillämplig och att en fordran av nu aktuellt slag preskriberas tio år efter dess tillkomst. Parterna är vidare överens om att A.B:s ansökan om ersättning gjordes den 25 april 2014.
Den första frågan hovrätten har att ta ställning till är när fordringen kan anses tillkommen och därmed när preskriptionsfristen börjar löpa.
Frågan om när en fordran ska anses tillkommen brukar bedömas enligt det första rättsfaktumets princip. Principen innebär att preskriptionstiden börjar löpa när det första rättsfaktum som en fordran grundas på inträffar. Liksom tingsrätten anser hovrätten att den i målet aktuella fordran avser ett utomobligatoriskt skadestånd. När det gäller sådana skadeståndsfordringar börjar pre-skriptionsfristen enligt det första rättsfaktumets princip löpa när den skadegörande handlingen företas. Om skadan är fortlöpande och ger upphov till ny och mer skada, vilket måste anses vara fallet med ett frihetsberövande som det nu aktuella, preskriberas fordringen löpande i samma takt som den uppkommer. Detta synsätt gäller i regel även i de fall där skadan visar sig lång tid efter den skadegörande handlingen (se prop. 1979/80:119 s. 39 ff. och 89 samt Stefan Lindskog, Preskription, 3 uppl. 2011, s. 402 ff.). Det sagda kan således innebära att fordringen preskriberas innan det överhuvudtaget uppkommit någon skada.
Det faktum att ett fordringsanspråk skulle kunna preskriberas innan någon skada uppkommit diskuterades i förarbetena till preskriptionslagen. I propositionen konstaterades emellertid att huvudregeln även i dessa fall skulle vara en preskriptionstid om tio år, räknad från skadehändelsen, men att man kunde tänka sig att införa särskilda preskriptionsregler på de områden där det föreligger ett speciellt behov av lång preskriptionstid. Således skulle de allmänna preskriptionsbestämmelserna vara tillämpliga även på skadeståndsfordringar i den mån inte annat gäller enligt särskild författning (a. prop. s. 49 f.). Som tingsrätten närmare redovisat har någon särskild preskriptionsregel inte införts i frihetsberövandelagen. Eftersom skadan i form av frihetsberövandet är fortlöpande skulle en tillämpning av första rättsfaktumets princip innebära att A.B:s skadeståndsanspråk har preskriberats löpande i samma takt som skadan uppkommit och är preskriberat såvitt avser tiden före den 25 april 2004.
Nästa fråga är då om det finns möjlighet att göra undantag från principen och räkna preskriptionsfristen från någon annan senare tidpunkt.
Som ovan konstaterats innehåller frihetsberövandelagen inte någon preskriptionsregel. Enligt doktrinen bör emellertid, även om tillkomstdagen är utgångspunkt för preskriptionstiden enligt gällande rätt, undantag kunna tänkas även utan uttryckligt lagstöd. Den angivna principen bör kunna åsidosättas när vägande skäl föreligger för en senareläggning av preskriptionstidens början. Dessa undantag bör dock begränsas till speciella typfall och något beaktande av de intressen som kan föreligga i det enskilda fallet bör inte komma i fråga (se Stefan Lindskog, a.a. s. 384). HD har också i några fall förlagt preskriptionstidens början till en senare tidpunkt än tillkomstdagen (se NJA 1987 s. 243 och 2001 s. 695). Dessa fall har dock inte gällt ersättning enligt frihetsberövandelagen utan avsett inomobligatoriskt skadestånd och ersättning enligt trafikskadelagen. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av de överväganden beträffande fördröjda skador som gjordes vid införandet av preskriptionslagen anser hovrätten att ett avsteg från det första rättsfaktumets princip i nu aktuellt fall inte har erforderligt stöd i förarbeten och praxis. Detta innebär att det första rättsfaktumets princip ska tillämpas på sätt framgått ovan och att A.B:s anspråk därmed är preskriberat i den del som avser tiden före den 25 april 2004.
När det gäller A.B:s påståenden om att staten inte uppfyllt sin plikt att avgöra brottmålet inom skälig tid och därmed brutit mot artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt att handläggningen av brottmålet i hovrätten innefattat handlingar och åtgärder som utgjort preskriptionsavbrott ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning.
Sammanfattningsvis innebär det ovan anförda, vilket tingsrätten också konstaterat, att A.B:s fordran är preskriberad i den del som avser tiden före den 25 april 2004.
Frågan om ersättning för lidande
Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att det saknas skäl att tillerkänna A.B. ytterligare ersättning för lidande utöver den Justitiekanslern redan beviljat.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens domslut utan några ändringar.
Högsta domstolen
A.B. överklagade hovrättens dom och yrkade att HD i första hand skulle bifalla käromålet i dess helhet och i andra hand, om enbart preskriptionsfrågan prövades, undanröja hovrättens dom i övriga delar och återförvisa målet till hovrätten.
Justitiekanslern motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
HD meddelade det prövningstillstånd som framgår av punkten 5 i HD:s dom. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Anna Eberstål, föreslog i betänkande följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
1-4. Överensstämmer i huvudsak med punkterna 1-4 i HD:s dom.
Prejudikatfrågan
Överensstämmer med punkten 5 i HD:s dom.
När börjar preskriptionstiden löpa för anspråk enligt frihetsberövandelagen?
Enligt 2 § första stycket frihetsberövandelagen har den som varit häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning om det bland annat meddelas frikännande dom, åtalet avvisas eller avskrivs eller förundersökningen avslutas utan att åtal väcks. I andra och tredje styckena framgår att motsvarande gäller för den som varit anhållen eller haft anmälningsskyldighet under minst 24 timmar i sträck.
Eftersom det inte finns något särskilt föreskrivet i frihetsberövandelagen rörande preskription, är preskriptionslagen (1981:130) tillämplig (1 § preskriptionslagen).
I 2 § första stycket preskriptionslagen anges att en fordran preskriberas tio år efter sin tillkomst, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. En fordran som uppkommer på grund av en skadegörande handling anses som huvudregel tillkommen vid tidpunkten för denna handling, även om skadan visar sig först senare. När en skadegörande handling är att anse som pågående kan dock preskription ske successivt, dag för dag (se t.ex. NJA 2018 s. 103).
Preskriptionsfristen för fordringar som grundas på flera rättsfakta anses vanligen löpa från det första av dessa ("det första rättsfaktumets princip", se t.ex. Stefan Lindskog, Preskription, 4 uppl. 2017, s. 413), vilket innebär att fristen kan börja löpa utan att borgenären är medveten om sin fordran.
Det första rättsfaktum som en fordran på ersättning enligt frihetsberövandelagen grundas på är att det sker en inskränkning av någons frihet genom ett frihetsberövande eller annan tvångsåtgärd. En sådan fordran får därför vid tillämpning av preskriptionslagen anses tillkommen redan vid frihetsinskränkningens början (jfr SOU 1972:73 s. 157), även om fordran fullbordas vid en senare tidpunkt. Eftersom inskränkningen i den enskildes frihet fortgår under hela frihetsberövandet eller tvångsåtgärden, är den skadegörande handlingen att anse som pågående till dess att frihetsinskränkningen upphör. Även skadan får anses vara sådan att den ökar successivt under frihetsinskränkningen.
Att preskription inträder successivt innebär att den enskilde, för att undvika att fordran preskriberas, kan behöva vidta preskriptionsavbrytande åtgärder innan fordran är fullbordad. Denna typ av konsekvenser får i de flesta situationer godtas och beror på att preskriptionsinstitutet tillgodoser flera intressen som gör sig gällande samtidigt och som talar i olika riktningar (jfr t.ex. Lindskog, a.a., s. 54 ff.).
I betänkandet till frihetsberövandelagen föreslogs att en preskriptionstid om sex månader skulle börja löpa när rätten till ersättning inträder, det vill säga när beslutet upphävs eller ändras (se SOU 1993:55 s. 222 f.). Regeringen avstyrkte förslaget och angav att den tioåriga pre-skriptionstiden som gäller för skadeståndsfordringar generellt bör gälla (se prop. 1997/98:105 s. 27). Lagstiftaren har således behandlat frågan om preskriptionstidens början och inte funnit skäl att införa någon särskild preskriptionsbestämmelse och därigenom frångå huvudprincipen att preskriptionstiden börjar löpa vid den skadegörande handlingen.
Rätten till ersättning enligt frihetsberövandelagen är lagstadgad och den enskilde är redan från frihetsinskränkningens början medveten om åtgärden. Med beaktande härav har den enskilde en reell möjlighet att göra sin fordran gällande redan från frihetsinskränkningens början, även om samtliga förutsättningar för ersättning inte är uppfyllda (jfr NJA 2018 s. 103).
Mot denna bakgrund har det inte framkommit tillräckligt tungt vägande skäl för att frångå principen att det är den skadegörande handlingen som är avgörande för preskriptionstidens början.
Slutsats
Den i prövningstillståndet ställda frågan ska alltså besvaras på så sätt att preskriptionstiden för anspråk enligt frihetsberövandelagen börjar löpa varje dag som frihetsberövandet eller tvångsåtgärden pågår. Vid denna bedömning finns det inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens dom står därmed fast.
DOMSLUT
HD förklarar att preskriptionstiden för anspråk enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder börjar löpa varje dag som frihetsberövandet eller tvångsåtgärden pågår.
HD meddelar inte prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens dom står därmed fast.
Domskäl
HD (justitieråden Gudmund Toijer, Ann-Christine Lindeblad, Johnny Herre, referent, Petter Asp och Malin Bonthron) meddelade den 11 oktober 2018 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
A.B. var på grund av misstanke om brott frihetsberövad såsom anhållen och häktad under perioderna den 17 januari till den 19 december 2003, den 28 januari till den 29 mars 2004 samt den 5 april till den 26 maj 2004. Han hade på grund av brottsmisstanken anmälningsskyldighet under perioden den 19 december 2003 till den 28 januari 2004.
hovrätten
2. Under våren 2004 väckte åklagaren åtal mot A.B. Tingsrätten ogillade åtalet. Åklagaren överklagade domen till hovrätten. Efter flera misslyckade försök att hålla huvudförhandling återkallades överklagandet i november 2013, och hovrätten skrev av målet. Avskrivningsbeslutet fick laga kraft den 14 januari 2014.
Den 25 april 2014 begärde A.B. ersättning hos Justitiekanslern (JK) enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) för den tid han hade varit frihetsberövad och haft anmälningsskyldighet. Han begärde ersättning med sammanlagt knappt 1,6 miljoner kr för lidande, förlorad arbetsförtjänst och ombudskostnader. JK fann att ersättningsanspråket var preskriberat såvitt avsåg tiden före den 25 april 2004 och beviljade ersättning endast för perioden den 25 april till den 26 maj 2004 med 35 000 kr för lidande och 6 380 kr för ombudskostnader.
A.B. väckte därefter talan mot staten och yrkade ersättning med ytterligare drygt 940 000 kr jämte ränta. Tingsrätten ansåg att fordran var preskriberad i den del som avsåg tiden före den 25 april 2004 och ogillade käromålet. Hovrätten har gjort samma bedömning som tingsrätten.
Prejudikatfrågan
HD har beviljat prövningstillstånd i frågan om när preskriptionstiden börjar löpa för anspråk enligt frihetsberövandelagen.
Frihetsberövandelagen saknar regler om preskription
Frihetsberövandelagen gäller ersättning från staten för skador som orsakas av frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (1 §). Den handlar alltså om det allmännas skadeståndsansvar. Lagens ersättningssystem är ett system för sig som inte direkt kompletteras av skadeståndslagens allmänna bestämmelser. Däremot kan det finnas anledning att tillämpa skadeståndslagen analogt när frihetsberövandelagen saknar reglering. Även allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser kan komma till användning. (Se prop. 1997/98:105 s. 47.)
Den som har varit häktad på grund av misstanke om brott har rätt till ersättning bl.a. om det meddelas frikännande dom, om åtalet avvisas eller avskrivs eller om förundersökningen avslutas utan att åtal väcks. Motsvarande gäller för den som under minst 24 timmar i sträck varit anhållen eller haft anmälningsskyldighet. (Se 2 § frihetsberövandelagen.)
Rätten till ersättning omfattar utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande (7 § frihetsberövandelagen). Ersättningen ska kompensera de följder som uppkommer genom frihetsberövandet i sig. Lagen ger ingen närmare vägledning för hur ersättning för den ideella skadan, lidandet, ska beräknas. Syftet med ersättningen är emellertid att kompensera för obehagliga känslor som rädsla, förnedring, skam och liknande reaktioner, som har orsakats av frihetsberövandet (se NJA 2012 s. 464 p. 6).
Frihetsberövandelagen saknar regler om preskription av den skadelidandes fordran. Så har inte alltid varit fallet beträffande regleringen av rätten till ersättning efter frihetsberövanden. Av 1886 och 1945 års lagar följde att den skadelidande hade att framföra ett krav på ersättning inom ett år respektive tre månader från lagakraftvunnen dom eller motsvarande. En sådan regel föreslogs också i SOU 1972:73. I 1974 års lag infördes emellertid ingen regel om korttidspreskription. Skälen var främst att skadeståndslagen saknade en motsvarande regel och att det skulle vara stötande om den enskilde gick miste om ersättning på den grunden att denne inte iakttagit en viss, kortare preskriptionstid (se prop. 1974:97 s. 79).
När den nuvarande lagen utarbetades föreslog utredningen en regel om att anspråk på ersättning enligt lagen skulle framställas inom sex månader från det att rätten till ersättning hade inträtt, exempelvis till följd av att det meddelats en frikännande dom (se SOU 1993:55 s. 222 f.). Regeringen gjorde emellertid en annan bedömning och kom fram till att någon särskild preskriptionsregel inte skulle införas i lagen. Enligt regeringen borde man vara återhållsam med att föreskriva avsteg från vad som gäller för skadeståndsanspråk i allmänhet och endast när det finns starkt vägande skäl för det införa en särskild preskriptionsregel. Vid en sådan avvägning bedömde regeringen att den enskilde medborgarens intresse av att inte gå miste om ersättning på grund av en särskilt förkortad preskriptionstid måste anses väga tungt. (Se prop. 1997/98:105 s. 27.)
Av förarbetena framgår alltså att möjligheten att införa en regel om en kortare preskriptionstid utgående från tidpunkten för frikännande dom eller motsvarande övervägdes men att valet gjordes att inte införa någon särreglering. I stället ska vanliga preskriptionsregler för en fordran som uppkommer som följd av ett utomobligatoriskt skadeståndskrav tillämpas.
Preskription av utomobligatoriska skadeståndskrav
I 1 § preskriptionslagen (1981:130) anges att lagen gäller i fråga om preskription av fordringar, i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. Enligt 2 § första stycket preskriberas en fordran tio år efter sin tillkomst, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. Förfallodagen för en fordran saknar betydelse för den allmänna preskriptionstiden. Det betyder att om fordran förfaller till betalning mer än tio år efter tillkomsten, preskriberas den ändå efter tio år om inte någon preskriptionsbrytande åtgärd vidtas dessförinnan.
En fordran som uppkommer på grund av en skadegörande handling anses som huvudregel tillkommen vid tidpunkten för denna handling (jfr prop. 1979/80:119 s. 89). Att skadan har inträffat först senare saknar betydelse.
Preskriptionsfristen för fordringar som grundas på flera rättsfakta anses vanligen löpa från det första av dessa (det första rättsfaktumets princip). Exempelvis gäller normalt vid villkorade skadeståndsfordringar, där ersättningsskyldighet förutsätter såväl att skada har inträffat som att någon ytterligare och senare förutsättning är uppfylld, att redan det första rättsfaktumet medför att preskriptionsfristen inleds. Fristen kan därför börja löpa utan att borgenären är medveten om sin fordran och utan att fordran kan göras gällande.
När en skada är pågående på ett sådant sätt att ny och ytterligare skada uppkommer fortlöpande (perdurerande skador), innebär detta typiskt sett att preskriptionen sker successivt, dag för dag (se t.ex. "Medborgarskapet II" NJA 2018 s. 103 p. 11).
Preskription av fordringar enligt frihetsberövandelagen
Den skada som ska ersättas enligt frihetsberövandelagen är de negativa effekter som uppkommer till följd av frihetsberövandet i sig. Det första rättsfaktum som en fordran på ersättning enligt lagen grundas på är att det har skett en inskränkning i en per-sons frihet genom ett frihetsberövande eller en annan tvångsåtgärd. Eftersom inskränkningen i den enskildes frihet fortgår under hela frihetsberövandet eller tvångsåtgärden, är den skadegörande handlingen att anse som pågående till dess att frihetsinskränkningen upphör.
Vid bestämmande av ersättningens storlek är frihetsberövandets varaktighet av betydelse. Ju längre tid en frihetsinskränkning pågår, desto större är alltså typiskt sett lidandet (jfr prop. 1997/98:105 s. 57). På motsvarande sätt påverkas storleken på ren förmögenhetsskada i form av förlorad arbetsförtjänst av frihetsberövandets längd.
En fordran på ersättning enligt frihetsberövandelagen får därför vid tillämpning av preskriptionslagen anses tillkommen redan vid frihetsinskränkningens början, även om fordran fullbordas vid en senare tidpunkt, exempelvis genom en frikännande och lagakraftvunnen dom (jfr SOU 1972:73 s. 157 och SOU 1993:55 s. 222). Eftersom ytterligare skada typiskt sett uppkommer under den tid frihetsinskränkningen pågår, är utgångspunkten att preskriptionstiden börjar löpa allt eftersom inskränkningen pågår.
Det nu sagda stämmer överens med vad som framgår av förarbetena på ett närliggande område, rätten till ersättning för långsam handläggning. Här anses preskriptionsfristen börja löpa i takt med att den långsamma handläggningen fortgår (jfr SOU 2010:87 s. 429 och prop. 2017/18:7 s. 64).
Även i "Medborgarskapet II" NJA 2018 s. 103 bedömdes frågan om när preskriptionsfristen skulle börja löpa för en ersättning som är beroende av den tid som överträdelsen fortgår. Det fallet avsåg frågan om preskription av rätten till ersättning för ideell skada vid överträdelse av 2 kap. 7 § andra stycket RF genom felaktig avregistrering av medborgarskap. HD fann skäl att göra undantag från principen att preskriptionstiden, vid skador som uppkommer fortlöpande, börjar löpa successivt. I stället börjar tiden löpa först när den felaktiga uppgiften om medborgarskap korrigeras. Som skäl för undantaget i 2018 års avgörande angav HD bl.a. att rätten till ersättning i situationer där staten över tid genom utövning av myndighet upprätthåller ett visst synsätt, annars skulle kunna bli illusorisk samt att de skäl som ligger bakom preskriptionsinstitutet inte gör sig gällande med någon egentlig styrka i fråga om anspråk grundade på en så central och grundläggande rättighet som rätten till medborgarskap.
Avsteget gjordes alltså till följd av de speciella förutsättningar som gällde just rätten till ersättning vid brott mot den bestämmelsen. Avgörandet kan inte anses tala för ett avsteg från gängse principer vid fastställande av när preskriptionsfristen ska inledas för fordringar enligt frihetsberövandelagen. Detta gäller särskilt som lagstiftaren beträffande den lagen tydligt har tagit ställning för en tillämpning av allmänna regler i preskriptionslagen (se p. 10 i det föregående).
Huvudregeln om att preskriptionstiden börjar löpa successivt allt eftersom frihetsinskränkningen pågår ska därför tillämpas. Det innebär att den enskilde, för att undvika att fordran preskriberas, någon gång kan behöva vidta preskriptionsavbrytande åtgärder innan han eller hon har rätt till frihetsberövandeersättning. Detta är en konsekvens av lagstiftarens uttryckliga ställningstagande att generella principer enligt preskriptionslagen ska tillämpas och får godtas.
Det kan emellertid inte uteslutas att särskilda hänsyn i preskriptionshänseende kan göra sig gällande i speciella situationer, t.ex. när frikännande dom meddelas sedan en lagakraftvunnen och fällande dom ändras efter ett extraordinärt förfarande (se 58 och 59 kap. RB).
Slutsatsen blir alltså att preskriptionstiden för anspråk enligt frihetsberövandelagen börjar löpa successivt, dag för dag, under den tid som frihetsberövandet eller tvångsåtgärden har pågått (jfr dock p. 23).
Bedömningen i detta fall
I detta fall har frihetsberövandet upphört i samband med en frikännande dom inom ramen för ett ordinärt förfarande. Preskription har därmed inträtt för tiden före den 25 april 2004. Vid denna bedömning finns det inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens domslut står därmed fast.
DOMSLUT
HD förklarar att preskriptionstiden för A.B:s anspråk enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder började löpa successivt, dag för dag, under den tid som frihetsberövandet eller tvångsåtgärden pågick.
HD meddelar inte prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens domslut står därmed fast.