Bolaget överklagade och yrkade att avdrag för ingående mervärdesskatt skulle medges med yrkat belopp. Bolaget yrkade även att länsrätten skulle hänskjuta frågan om rätt till avdrag för ingående skatt hänförlig till i ärendet aktuella kostnader till EG-domstolen för förhandsavgörande.

Skattemyndigheten överklagade och yrkade att myndighetens beslut den 29 oktober 1997 skulle fastställas. Till stöd för sin talan anförde skattemyndigheten bl.a. följande. Den omständigheten att viss del av byggnaden används som kontor förtar inte byggnadens karaktär av stadigvarande bostad. Fastigheten är en småhusenhet och utgör enligt 1999 års fastighetstaxering helårsbostad för en eller två familjer. Av ritningarna framkommer också att det är fråga om en stadigvarande bostad. Det är karaktären som avgör om en fastighet skall anses som stadigvarande bostad eller inte. Skattemyndigheten vidhåller också sin uppfattning att Sverige med stöd av artikel 17.6 i EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv har rätt att behålla vissa undantag i avdragsrätten för mervärdesskatt intill dess rådet beslutar annat. För det fall kammarrätten skulle finna att avdragsrätt föreligger skall underlaget för mervärdesskatten begränsas till 22 procent av de totala kostnaderna. Utredning har visat att endast en sådan stor del av fastighetens yta använts i bolagets verksamhet.

Bolaget bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Sverige har inte rätt att behålla andra begränsningar i avdragsrätten än de som uttryckligen anges i sjätte mervärdesskattedirektivet. Det finns inget stöd för att fastighetstaxeringen har betydelse för bedömningen om en fastighet utgör stadigvarande bostad eller inte i mervärdesskattehänseende. Skattemyndighetens tolkning medför att kumulativa effekter uppstår vid en skattskyldigs val av lokaler och upplåtelseform. Den skatteneutralitet som åsyftas i lagstiftningen försvinner då. Om kammarrätten delar skattemyndighetens tolkning av avdragsförbudet avseende stadigvarande bostad i den svenska mervärdesskattelagen hemställer bolaget att kammarrätten inhämtar ett förhandsavgörande från EG-domstolen angående frågan om Sverige enligt artikel 17.6 i sjätte mervärdesskattedirektivet kan behålla ett nationellt avdragsförbud som inte var föreskrivet när sjätte mervärdesskattedirektivet trädde i kraft den 1 januari 1978. Vid förvärvet av byggnaden gjordes en genomgång av den area som bolaget skulle disponera för sin mervärdesskattepliktiga verksamhet. Vid efterkontroll kan konstateras att lägst 30 procent av byggnadens area används för denna verksamhet. Denna yta består av tre kontorsrum, ett förråd och ett dubbelgarage, i vilket bolagets två bilar står uppställda. Vidare disponerar bolaget den toalett som finns på bottenvåningen. Dessutom är entrén gemensam. Bolaget skall därför tillerkännas avdrag med 30 procent av den ingående mervärdesskatten som belöper på uppförandet av byggnaden.

Riksskatteverket (RSV) överklagade och yrkade att Regeringsrätten, med ändring av kammarrättens dom, inte skulle medge bolaget avdrag för ingående mervärdesskatt med 106 213 kr. Till stöd för sin talan anförde RSV bl.a. följande. Kammarrätten har i domskälen anfört att EG-rätten skall tillämpas fullt ut i Sverige och därvid funnit att det svenska avdragsförbudet för mervärdesskatt avseende stadigvarande bostad måste - för att överensstämma med praxis från EG-domstolen - tolkas som ett förbud mot avdrag för privat konsumtion. Av särskild vikt vid en EG- rättslig bedömning är dock tillämpningen av artikel 17.6 i sjätte mervärdesskattedirektivet. Med stöd av den artikeln har Sverige rätt att behålla de undantag som fanns föreskrivna i den nationella lagstiftningen när Sverige inträdde i den Europeiska unionen. Avdragsförbudet för mervärdesskatt avseende stadigvarande bostad fanns redan i svensk mervärdesskattelagstiftning såväl vid den tidpunkt då sjätte mervärdesskattedirektivet trädde i kraft, som då Sverige inträdde i unionen och EG-rätten blev en del av den svenska nationella rätten. I EG-domstolens dom i mål C-305/97, Royscot Leasing Ltd m.fl., har avdragsrätt inte ansetts föreligga för mervärdesskatt på vissa anskaffningar, vilket utgjort en förutsättning för den mervärdesskattepliktiga verksamhet som bedrevs av företaget ifråga, och vilka tillgångar inte kunnat användas för privat bruk. - RSV har uppfattat det som att lagstiftaren velat ha en schablonregel vars syfte varit att säkerställa att objekt som typiskt sett kan användas för privat baskonsumtion inte skall berättiga till avdrag. Såväl av rättspraxis som av doktrinen får anses framgå att det därvid är objektets karaktär som är avgörande för om avdragsförbudet skall träda in eller ej i ett enskilt fall. Är objektet av sådant slag att det kan användas för permanent boende synes avdrag inte kunna medges. RSV:s bedömning är att i det fall en byggnad är av sådan karaktär att den kan användas för permanent boende avdragsförbudet är absolut. För att avgöra en byggnads karaktär måste därvid en samlad bedömning av olika faktorer göras. Hänsyn bör då tas till exempelvis konstruktion, storlek, planlösning, utrustning, läge, utformning av omgivande markområden samt möjlighet att utan alltför stora ingrepp nyttja byggnaden för permanent boende. Skulle i stället användningssättet vara avgörande för om rätt till avdrag skall föreligga eller ej hade enligt RSV:s bedömning det särskilda avdragsförbudet i 8 kap. 9 § ML inte behövts. Avdrag för anskaffningar för privat bruk, t.ex. boende, hade då kunnat uteslutas redan med stöd av det allmänna stadgandet i 8 kap. 3 § ML. - De av bolaget åberopade avgörandena från Regeringsrätten skiljer sig väsentligt från det här aktuella fallet, vilket har avseende på en byggnad som synes huvudsakligen anskaffad för privat boende, och inte för att utgöra den primära och för verksamhetens bedrivande helt oundgängliga tillgången i företaget. - Redan före den 1 januari 1995 har avdragsförbudet kommit att bedömas av domstol utifrån en byggnads karaktär i första hand. Mot bakgrund härav är Sverige oförhindrat att tolka avdragsförbudet i 8 kap. 9 § ML utifrån karaktären av ifrågavarande byggnadsobjekt. Ett sådant synsätt ligger i linje med vad som tillämpats i Sverige såväl före som efter EU-inträdet. Någon otillåten utvidgning kan inte anses ha skett av tolkningen av avdragsförbudet.

Prövningstillstånd meddelades.

Bolaget bestred bifall till RSV:s överklagande och anförde bl.a. följande. Bolaget är enigt med RSV att Sverige har rätt att behålla de avdragsförbud som gällde den 1 januari 1995, dvs. vid tidpunkten för anslutningen till EU. EG-domstolen har dock upprepade gånger framhållit att de avdragsförbud som en medlemsstat hade i sin mervärdesskattelagstiftning vid anslutningstidpunkten inte får utvidgas, se bl.a. EG-domstolens uttalanden i mål C-409/99, Metropol Treuhand WirtschaftstreuhandgmbH. Som framgår av domen i fråga får eventuella undantag inte heller utökas genom förvaltningspraxis. Avdragsförbudet tolkades inte så extensivt vid tidpunkten för Sveriges anslutning till EU som RSV gör gällande. Visserligen har inte EG-domstolen klart uttalat sig om eventuella skärpningar av förbuden som tillkommer genom inhemska domstolars tolkningar efter anslutningstillfället, men eftersom alla undantag skall tolkas restriktivt och i ljuset av EG-rätten gäller domstolens förbud mot utvidgning även domstolarnas tolkning av avdragsförbuden. Om RSV:s tolkning av nuvarande praxis är riktig, dvs. att avdrag numera vägras på grund av en byggnads karaktär oavsett användningssätt, innebär det att avdragsförbudet faktiskt har utökats efter Sveriges anslutning. Bolaget tolkar Regeringsrättens domar i RÅ 2002 ref. 67 samt not. 174 och 175 på det sättet att Regeringsrätten underkänner RSV:s utvidgning av avdragsförbudet till allt som kan tolkas ha "karaktär" av stadigvarande bostad. - Bolaget delar inte RSV:s uppfattning om att 8 kap. 3 § ML i sig medför att det aldrig föreligger rätt till avdrag för en bostad eftersom denna alltid används för personligt bruk och därmed för rörelsefrämmande ändamål. Enligt bolagets uppfattning finns det fall där bekostandet av en stadigvarande bostad sker för ändamål som är ägnade att främja en mervärdesskattepliktig rörelse och därmed principiellt skulle kunna medföra avdragsrätt enligt 8 kap. 3 § ML. - Enligt bolagets uppfattning har, efter Sveriges anslutning till EU, omfattningen av avdragsförbudet utvidgats från att avse användningen av en byggnad till att avse karaktären av en byggnad. Detta strider enligt bolagets mening mot EG-rätten. - Enligt bolaget träffar avdragsförbudet de fastigheter som är inrättade och avsedda att användas för stadigvarande boende. Bolaget har i det nu aktuella fallet kunnat visa både att byggnaden inrättats och använts för den mervärdesskattepliktiga verksamheten. Eftersom lokalerna varken är avsedda eller används för permanent boende kan de inte heller anses inrättade för sådant boende. Enligt bolagets uppfattning är därmed avdragsförbudet för stadigvarande bostad inte tillämpligt och avdrag för ingående skatt skall därför medges.

Regeringsrätten (2003-12-18, Nordborg, Eliason, Wennerström, Dexe, Kindlund) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 8 kap. 3 § första stycket ML får den som bedriver en verksamhet som medför skattskyldighet göra avdrag för den ingående skatt som hänför sig till förvärv eller import i verksamheten. Enligt 8 kap. 9 § första stycket 1 ML får, med ett i förevarande fall inte aktuellt undantag, avdrag inte göras för sådan ingående mervärdesskatt som hänför sig till stadigvarande bostad.

En bestämmelse motsvarande 8 kap. 9 § ML fanns redan i 18 § 1 i lagen (1968:430) om mervärdeskatt frånsett att den var begränsad till att avse stadigvarande bostad för den skattskyldige eller för anställd. Skälet bakom avdragsförbudet var enligt förarbetena att det som var avdragsgillt direkt eller i form av avskrivning vid inkomsttaxeringen i princip borde vara avdragsgillt även i mervärdesskattehänseende. Från den utgångspunkten föreslogs att undantag från avdragsrätt skulle gälla för ingående skatt på inköp och motsvarande för stadigvarande bostad åt skattskyldig och anställd personal. Annan ingående skatt skulle vara avdragsgill även om den kunde anses avse konsumtion (prop. 1968:100 s. 138 och 140). Orsaken till att begränsningen "för den skattskyldige eller för anställd" senare togs bort var att markera att avdragsrätt inte förelåg för mervärdesskatt som avsåg stadigvarande bostad, t.ex. en mangårdsbyggnad på en jordbruksfastighet som användes som sommarbostad (prop. 1973:163 s. 88 och 93). I ett senare lagstiftningsärende, som dock inte medförde någon ändring i bestämmelsen, anfördes att bl.a. nu aktuell avdragsbegränsning motiverades av att hithörande kostnader normalt får anses utgöra privata levnadskostnader som inte bör undantas från beskattning (prop. 1989/90:111 s. 127).

I förarbetena till ML påpekas också att orsaken till avdragsförbudet är att sådana kostnader ofta är av privat natur (prop. 1993/94:99 s. 212). Inför Sveriges anslutning till EU gjordes av Utredningen om teknisk EG- anpassning av de indirekta skatterna en genomgång av mervärdesskattelagstiftningen. Utredningen föreslog inte någon ändring av bestämmelsen men uttalade att med stadigvarande bostad avses byggnad eller del av byggnad som är inrättad för permanent boende. Utredningen uttalade vidare att förbudet avser all ingående skatt som kan hänföras till bostaden, dvs. såväl kostnader för inventarier som reparationer samt kostnader för drift och underhåll (SOU 1994:88 s. 242).

Frågan om tolkningen av bestämmelsen har vid flera tillfällen varit föremål för Regeringsrättens prövning. Problemställningen i samtliga mål har dock varit att de aktuella byggnaderna har använts för boende i någon form men boendet har inte kunnat hänföras till sedvanligt stadigvarande boende (se bl.a. RÅ84 1:69, RÅ 1993 ref. 30, RÅ 1997 not. 245 och RÅ 2002 ref. 67).

Av bestämmelsens placering i 8 kap. ML kan dock slutsatsen dras att det inte enbart är boende i form av privat konsumtion som avses. Då hade någon särregel inte behövts eftersom avdragsförbudet skulle ha följt direkt av huvudregeln i 8 kap. 3 §. Bestämmelsen i 8 kap. 9 § måste uppfattas som en schablonregel som skall tillämpas oberoende av om huvudregeln skulle medföra rätt till avdrag därför att skatten hänför sig till förvärv i näringsverksamheten. De redovisade förarbetsuttalandena om att kostnaderna normalt får anses utgöra privata levnadskostnader och att sådana kostnader ofta är av privat natur tyder på detta. Att ge bestämmelsen en innebörd som medför att avdrag för ingående mervärdesskatt som hänför sig till en byggnad av bostadskaraktär alltid skall vägras, oavsett på vilket sätt byggnaden används i näringsverksamheten, skulle dock leda till ett resultat som i övrigt stämmer dåligt med de principer som bär upp mervärdesskattelagstiftningen. Så har bestämmelsen inte heller tillämpats i praxis, se t.ex. RÅ 2002 ref. 67.

Enligt Regeringsrättens mening måste avdrag för ingående mervärdesskatt som hänför sig till en byggnad eller del av en byggnad i vissa fall kunna medges även om byggnaden till sin karaktär är en bostad. Detta bör vara fallet då byggnaden eller byggnadsdelen på något sätt anpassats för verksamheten och den del där verksamheten bedrivs är klart avskild från bostadsdelen. Det förhållandet att det utan alltför stora ingrepp går att åter göra en sådan byggnad anpassad för boende bör inte medföra ett annat synsätt. Omständigheterna i det enskilda fallet måste vara avgörande.

Såvitt gäller förhållandena i nu förevarande fall kan redovisas följande.

Vid den aktuella tiden - hösten 1997 - pågick ännu uppförandet av byggnaden. Byggnaden är ett småhus i två våningar om 271 kvm. Bolaget befann sig enligt egen uppgift vid tiden för byggandet i en kraftig expansionsfas. En exportchef hade anställts och denne skulle komma att behöva ett arbetsrum. Därutöver avsåg företagsledaren att anställa sin hustru och sin dotter i företaget, vilka liksom han själv behövde arbetsrum. Det skulle alltså behövas fyra kontorsplatser och utrymmena skulle inredas därefter. Bolaget skulle därutöver disponera möteslokaler. En videokonferensanläggning skulle installeras och ett pentry finnas. Bolaget uppskattade att 30 procent av bostadsytan skulle användas för kontorets räkning. I kammarrätten har denna area uppgivits bestå av tre kontorsrum, ett förråd och ett dubbelgarage. Härutöver skulle den gemensamma entrén användas. Vidare skulle bolaget disponera den toalett som fanns på bottenvåningen. Huset skulle utrustas med en hiss för att möjliggöra att företagsledaren - som var handikappad - skulle kunna förflytta sig mellan bostadsdelen och kontorsdelen.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Även om planeringen vid tidpunkten för byggandet av fastigheten kan ha varit att verksamheten skulle komma att få en större omfattning än vad den rent faktiskt fått har, såvitt framkommit i målet, några specialarrangemang i form av särskild utrustning eller anpassning inte planerats eller vidtagits för den del av byggnaden som skulle användas i näringsverksamheten. Det framstår inte heller som klart vilka delar av bostaden det var som skulle användas för detta ändamål. Vissa utrymmen skulle uppenbarligen vara gemensamma för näringsverksamheten och boendet. Utredningen i målet visar således inte att några utrymmen i byggnaden inrättats och klart avskilts för något annat ändamål än stadigvarande bostad. Inte heller kan enligt Regeringsrättens mening enbart det förhållandet att utrymmen i en byggnad inrättad som stadigvarande bostad används som arbetsrum i en näringsverksamhet medföra att dessa utrymmen i mervärdesskattehänseende skall anses utgöra annat än en del av den stadigvarande bostaden. Den ingående mervärdesskatt, avseende byggnadskostnader, som bolaget har yrkat avdrag för skall därför anses hänförlig till den stadigvarande bostaden. Något avdrag kan då inte medges enligt 8 kap. 9 § första stycket 1 ML.

Vid detta förhållande måste ställning också tas till om den nu redovisade tolkningen av 8 kap. 9 § första stycket 1 ML är förenlig med det sjätte mervärdesskattedirektivet. Enligt artikel 17.6 andra stycket i direktivet får medlemsstaterna behålla de undantag från avdragsrätten som föreskrevs i deras nationella lagstiftning när direktivet trädde i kraft såvida rådet inte beslutat om begränsningar. Eftersom rådet i detta avseende inte fattat något beslut har Sverige således rätt att behålla de undantag som fanns vid EU-inträdet den 1 januari 1995. Däremot är det inte tillåtet att genom lagstiftning eller ändrad förvaltningspraxis utvidga tillämpningsområdet för befintliga undantag efter den tidpunkt då direktivet för Sveriges del trädde i kraft (se p. 41, 46, 48 och 49 i domen i det ovan nämnda målet C-409/99). Mot denna bakgrund bör därför ställning tas till om den tolkning som Regeringsrätten nu gjort av bestämmelsen i 8 kap. 9 § första stycket 1 ML utgör en utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde i förhållande till den praxis som rådde vid EU-inträdet.

Som har framgått av redovisningen för gällande rätt infördes det generella avdragsförbudet för ingående skatt som belöper på stadigvarande bostad den 1 januari 1974 i 18 § andra stycket 1 i lagen om mervärdeskatt och överfördes med den lydelse det alltjämt har till ML. Den begränsade praxis som finns på området för tiden före EU- inträdet och som i någon mån ändå belyser tillämpningsområdet för nu aktuellt avdragsförbud får anses ge uttryck för en tolkning av förbudsbestämmelsen som är förenlig med den Regeringsrätten ovan redovisat. Liknande ställningstaganden återfinns också i handledningar på mervärdesskatteområdet i tiden såväl före som efter Sveriges anslutning till EU (se bl.a. Hans Fink, Momsboken, 1990, s. 74; Jan Kleerup m.fl., Mervärdesskatt och punktskatter, 1998, s. 115 och Forssén, Momshandboken, 2001, s. 176). Även RSV har i sin publikation Handledning för mervärdesskatt, i vart fall sedan 1980-talet, som sin uppfattning framfört att det är byggnadens karaktär som är avgörande vid bestämmelsens tillämpning. Mot bakgrund av det nu anförda kan därför Regeringsrättens ställningstagande i detta mål till hur bestämmelsen i 8 kap. 9 § första stycket 1 ML skall tolkas inte anses medföra någon utvidgning av tillämpningsområdet för det avdragsförbud som bestämmelsen innehåller. Överklagandet skall därför bifallas.

Bolaget överklagade och yrkade att avdrag för ingående mervärdesskatt skulle medges.

Bolaget överklagade och yrkade att avdrag skulle medges för den ingående mervärdesskatt som belöpte på den del av kostnaderna för renovering och ombyggnad av fastigheten Matrosen 22 som var hänförliga till bolagets lokaler. Bolaget anförde bl.a. följande. Utrymmet, som kallas kök, är begränsat till 2,5 kvm och har ett kylskåp. I övrigt finns ingen köksutrustning och sådan kan inte heller installeras då befintliga utrymmen används för nätverkspaneler, routrar och annan nätverksutrustning. Utrymmet saknar vidare ventilation. Ett KAT5-nät för ca 100 000 kr har installerats i lokalen. Samtliga väggar innehåller ledningsdragning för bl.a. nätverket och av ritningarna framgår att det i varje rum, utöver vanliga kontakter, finns fyra TP-kontakter för dataanslutning.

Skattemyndigheten bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Av handlingarna framgår att det efter ombyggnaden fanns ett pentry i lokalen. Att klaganden valt att använda skåpen som förvaringsplats för datamaterial har ingen betydelse. Fastigheten har före ombyggnaden använts som stadigvarande bostad. De åtgärder som har vidtagits på byggnaden har inte medfört att byggnaden helt eller delvis övergått från att ha karaktären av stadigvarande bostad till lokal för verksamheten. Inte ens om kontorsdelen hade saknat pentry hade den delen förlorat sin karaktär av stadigvarande bostad.

Riksskatteverket (RSV) överklagade och yrkade att Regeringsrätten med ändring av kammarrättens dom skulle förklara att bolaget inte var berättigat till avdrag för sådan ingående skatt som avsågs i kammarrättens dom. Till stöd för sin talan anförde RSV bl.a. följande. Av särskild vikt för den EG-rättsliga bedömningen är tillämpningen av artikel 17.6 i sjätte mervärdesskattedirektivet, en bestämmelse som inte berörts av kammarrätten. Enligt RSV:s mening ger denna regel stöd för en fortsatt tillämpning av hittillsvarande svenska regler och praxis. Någon utvidgning av tillämpningen av avdragsförbudet har inte skett efter den 1 januari 1995. - RSV har uppfattat lagstiftaren på det sättet att denne velat ha en schablonregel vars syfte varit att säkerställa att objekt som typiskt sett kan användas för privat baskonsumtion inte skall berättiga till avdrag. Såväl av rättspraxis som av doktrinen får anses framgå att det därvid är objektets karaktär som är avgörande för om avdragsförbudet skall träda in eller ej i ett enskilt fall. Är objektet av sådant slag att det kan användas för permanent boende synes avdrag inte kunna medges. RSV:s bedömning är att i det fall en byggnad är av sådan karaktär att den kan användas för permanent boende är avdragsförbudet absolut. För att avgöra en byggnads karaktär måste därvid en samlad bedömning av olika faktorer göras. Hänsyn bör då tas till exempelvis konstruktion, storlek, planlösning, utrustning, läge, utformning av omgivande markområden samt möjlighet att utan alltför stora ingrepp nyttja byggnaden för permanent boende. Skulle i stället användningssättet vara avgörande för om rätt till avdrag skall föreligga eller ej hade enligt RSV:s bedömning det särskilda avdragsförbudet i 8 kap. 9 § ML inte behövts. Avdrag för anskaffningar för privat bruk, t.ex. boende, hade då kunnat uteslutas redan med stöd av det allmänna stadgandet i 8 kap. 3 § ML. - Den ifrågavarande byggnaden har, genom sin utformning och läge, klart karaktären av vad som i mervärdesskattesammanhang avses med stadigvarande bostad. Byggnaden synes tidigare ha använts i sin helhet för bostadsändamål. Att vissa begränsade ingrepp gjorts i byggnaden, genom att tvättrum och klädkammare gjorts om till WC och pentry, har inte lett till att byggnaden förlorat sin karaktär av bostadsbyggnad. Detta gäller oaktat skåp i pentryutrymmet för närvarande innehåller nätutrustning och väggarna innehåller ledningar för nätverk.

Prövningstillstånd meddelades.

Bolaget bestred bifall till RSV:s överklagande och anförde bl.a. följande. Enligt bolagets uppfattning har avdragsförbudet i 8 kap. 9 § ML utvidgats i svensk rättspraxis sedan det sjätte mervärdesskattedirektivet trädde i kraft den 1 januari 1995 på ett sätt som står i strid med artikel 17.6 i direktivet. Den ändrade rättstillämpningen framgår särskilt av Regeringsrättens domar i målen RÅ 1993 ref. 30, RÅ 1997 not. 245 och RÅ 2002 not. 175. Enligt bolagets uppfattning kan RÅ 1993 ref. 30 tolkas på så sätt att både en fastighets karaktär och det sätt på vilket fastigheten används skulle tillmätas betydelse vid bedömningen av begreppet stadigvarande bostad. Den tolkning RSV förordar innebär enligt bolagets uppfattning en otillåten utvidgning av undantaget. Det kan dessutom ifrågasättas om inte ett beslut att vägra avdrag för ingående mervärdesskatt i en situation som den föreliggande kan anses stå i strid med EG:s grundläggande proportionalitetsprincip. Avdragsbegränsningen i 8 kap. 9 § ML är mer ingripande än vad som kan anses nödvändigt för att uppfylla syftet med den aktuella bestämmelsen, nämligen att förhindra avdrag för ingående mervärdesskatt som är hänförlig till privat konsumtion.

Regeringsrätten (2003-12-18, Nordborg, Eliason, Wennerström, Dexe, Kindlund) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 8 kap. 3 § första stycket ML - - - (= första-sjätte styckena av domskälen i mål I) - - - vara avgörande.

Regeringsrätten gör såvitt avser förhållandena i detta mål följande bedömning.

Bolaget har yrkat avdrag för ingående skatt hänförlig till den del av fastigheten där företaget bedriver skattepliktig verksamhet. Byggnaden är ett småhus i tre plan. Den ägs av bolaget som har låtit genomföra en genomgripande renovering. Bolagets ägare med familj bor i byggnaden. I det nedre planet finns den kontorsdel där bolaget bedriver sin verksamhet. Kontorsdelen består av tre arbetsrum, ett pentry och en toalett. Den har en egen entré. Teknisk utrustning i form av ett s.k. KAT5-nät har installerats till en kostnad av ungefär 100 000 kr. Utrymmet saknar ventilation. Det har i målet inte framkommit något som tyder på att denna del av byggnaden används för annat än kontorsverksamheten. Med hänsyn härtill och till att den aktuella delen av byggnaden är helt avskild från byggnaden i övrigt finner Regeringsrätten att denna del av byggnaden inte skall anses vara en del av den stadigvarande bostaden. Bolaget har därför haft rätt att göra avdrag för den ingående skatt som hänför sig till den del av byggnaden där verksamheten bedrivs.