RH 1995:140
Disciplinansvar, som meddelats veterinär i hans yrkesutövning, har inte ansetts utgöra något hinder mot att allmän domstol prövar frågan om straffansvar för samma gärning.
Värnamo tingsrätt (1994-09-20, tf. rådmannen Carina Crantz samt nämndemännen Inger Dahlen-Svensson, Ulla Kärreskog och Marianne Georgsson) dömde B.R. enligt 16 kap. 13 § brottsbalken för djurplågeri i samband med att han den 5 augusti 1992 kastrerat katten Amadeus. Påföljden bestämdes till 80 dagsböter. I påföljdsfrågan antecknade tingsrätten bl.a. följande.
B.R. är pensionär. Han är tidigare ostraffad. Statens Jordbruksverk, Veterinära ansvarsnämnden, tilldelade honom den 24 juni 1993 en allvarlig varning för behandlingen av katten Amadeus. Med hänsyn till att B.R. är pensionerad och i det närmaste har slutat att arbeta som veterinär finner tingsrätten att denna varning inte utgör en sådan omständighet som skall beaktas vid straffmätningen.
B.R. överklagade domen och yrkade att straffet skulle sättas ned väsentligt. Åklagaren bestred ändring. B.R. anförde i hovrätten bl.a. följande. Tingsrätten har inte beaktat den allvarliga varning som han erhållit av Veterinära ansvarsnämnden för samma gärning. För en veterinär med livslång välrenommerad verksamhet innefattar varningen en oerhört kännbar bestraffning. Genom tingsrättens dom har han straffats dubbelt för samma gärning. Hade polisanmälan gjorts före ansvarsnämndens avgörande hade nämnden inte fattat beslut om disciplinär beskaffning innan det avgjorts om åtal skulle väckas. I och med att åtal väcktes skulle ärendet i nämnden i så fall ha lagts ner.
Göta hovrätt (1995-06-29, hovrättslagmannen Lars Åhlen, hovrättsrådet Hans Träff, referent, och tf. hovrättsassessorn Erik Handmark) fastställde tingsrättens dom och anförde bl.a. följande. B.R. har den 24 juni 1993 av veterinära ansvarsnämnden tilldelats en mycket allvarlig varning för det som han låtit komma sig till last vid behandlingen av katten Amadeus. Disciplinansvar kan meddelas veterinär som i sin veterinära yrkesutövning åsidosätter sina skyldigheter. Disciplinpåföljderna är erinran och varning (nuvarande 10-12 §§ lagen (1994:844) om behörighet att utöva veterinäryrket; före 1 juli 1994, 28 § förordningen (1971:810) om allmän veterinärinstruktion). Disciplinansvar kan åläggas oberoende av att veterinären gjort sig skyldig till brottslig gärning. Åtgärden har således ej karaktären av brottspåföljd eller särskild rättsverkan på grund av brott. Att en ifrågasatt förseelse prövats i disciplinär ordning utgör inte något hinder mot en straffrättslig prövning. Disciplinpåföljden kan emellertid beaktas vid straffmätningen enligt 29 kap. 5 § första stycket 8 p. brottsbalken (prop. 1987/88:120 s. 92 ff). Enligt 18 § lagen (1994:260) om offentlig anställning (före 1 juli 1994, 14 kap. 3 § lagen (1976:600) om offentlig anställning) anses en straffrättslig prövning däremot normalt sett utgöra hinder för ett disciplinärt förfarande (se prop 1993/94:65 s. 82-86). - Det bör inte komma i fråga att, av den anledningen att den tilltalade ålagts disciplinansvar, schablonmässigt sätta ned straffet under vad som annars bort följa på brottet. Fråga om disciplinpåföljdens inverkan på straffpåföljden bör bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Av väsentlig betydelse blir härvid om disciplinpåföljden innebär något allvarligt hinder för den tilltalades yrkesutövning och försörjningsmöjligheter. - B.R. är 73 år. Av handlingarna framgår att hans veterinärverksamhet numera har en obetydlig omfattning. Den varning han tilldelats inverkar således ej på hans yrkesutövning eller försörjningsmöjligheter. Skäl att sätta ned det av tingsrätten bestämda bötesstraffet föreligger därför ej. Eftersom bötesstraffet inte heller på annan grund bör sättas ned, skall tingsrättens dom fastställas.