Statens stöd till friluftsliv och främjandeorganisationer

Till statsrådet Ulrica Messing

Genom beslut den 8 juli 1999 beslöt Regeringskansliet att tillsätta en arbetsgrupp för översyn av framtida inriktning och administration av statens stöd till friluftsliv och främjandeorganisationer.

Thore Hallbäck, sakkunnig i Kulturdepartementet, förordnades att vara ordförande i arbetsgruppen. Ulla Bystedt, ämnessakkunnig i Kulturdepartementet, och departementssekreterare Keneth Wising förordnades som ledamöter. Sekreterare Hugo Blom, utvecklingschef Eva Karlsson, enhetschef Roger Molin, avdelningsdirektör Göran Nordström, undervisningsråd Olle Norgren, avdelningsdirektör Johan Tranqvist och biträdande direktör Gunnar Zettersten förordnades som sakkunniga.

Genom beslut den 18 oktober 1999 entledigades ämnessakkunniga Ulla Bystedt. Samtidigt förordnades departementssekreteraren Ingela Håkansson som ledamot och departementssekreteraren Lena Rydahl som sakkunnig.

I arbetsgruppens sekretariat har ingått avdelningsdirektören Birgitta Eurenius och studeranden Mattias Lindqvist.

Arbetsgruppen, som verkat under namnet Friluftsgruppen, har bedrivit sitt arbete i nära kontakt med friluftsorganisationernas samarbetsorgan FRISAM.

Friluftsgruppen får härmed överlämna rapporten Statens stöd till friluftsliv och främjandeorganisationer (Ds 1999:78). Uppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i december 1999

Thore Hallbäck

/Birgitta Eurenius

4 Innehåll

Sammanfattning 9

Sammanfattning

Friluftsgruppen har haft Regeringskansliets uppdrag att göra en översyn av framtida inriktning och administration av statens stöd till friluftsliv och främjandeorganisationer. En given utgångspunkt har varit att det statliga friluftsstödet inte längre skall ses som en del av statens stöd till idrotten.

Friluftsgruppens slutsatser och förslag kan sammanfattas i följande punkter:

• Den svenska friluftspolitiken bör göras tydligare än i dag. Ett första

steg i den riktningen kan vara att regeringen fastställer Naturvårds-

verkets förslag till sektorsmål för friluftsliv och naturturism. • Friluftsliv bör definieras som "vistelse och fysisk aktivitet utomhus

för att uppnå miljöombyte och naturupplevelse utan krav på presta-

tion eller tävling". • Statligt friluftsstöd skall i fortsättningen kunna utgå till ideella

organisationer som bedriver eller främjar friluftsliv enligt definitionen

ovan och i övrigt fyller de villkor som ställs i en förordning. • Bidragen till de berörda organisationerna skall fördelas av Natur-

vårdsverket. Bidrag skall också kunna utgå till samarbetsorgan bildat

av sådana organisationer som kan komma i fråga för stöd. • Med hänsyn till friluftspolitikens sektorövergripande karaktär skall

Naturvårdsverkets beslut i bidragsfrågor beredas av ett för ändamålet

särskilt inrättat friluftsråd, med företrädare för berörda myndigheter. • Utöver att bereda bidragsfrågor bör Naturvårdsverkets friluftsråd

kunna bistå verket när det gäller initiering och bevakning av relevant

forskning och statistik. Inrättandet av ett kompetensnät för fri-

luftsforskning bör särskilt övervägas. • Den organisation som föreslås överensstämmer i allt väsentligt med

den ordning som gäller i våra grannländer. Detta innebär att det

nordiska samarbetet på friluftsområdet bör kunna öka, såväl mellan

myndigheter som mellan ideella organisationer.

10 Sammanfattning

Det underlag Friluftsgruppen använt för sina överväganden och förslag presenteras i rapportens kapitel 2-9. Kapitlens innehåll sammanfattas nedan:

Den svenska friluftspolitiken (Kap. 2)

På såväl nationell som regional och lokal nivå går den nuvarande svenska friluftspolitiken i huvudsak ut på att skapa förutsättningar för friluftsliv bl.a. genom bevarande av allemansrätten och strandskyddet, genom säkerställande och vård av områden för friluftsliv med därtill hörande anläggningar och genom skötsel av vandringsleder i såväl i skogslandet som fjällen. Ett växande intresse för att på nytt engagera organisationslivet i friluftsarbetet kan skönjas genom bl.a. den överarbetning av naturvårdspolitiken som pågår inom Miljödepartementet. Naturvårdsverkets förslag till sektorsmål för friluftsliv och naturturism och uttalandet i regeringsförklaringen om att Naturvårdspolitiken skall ”utvecklas för att hela folket skall få tillgång till vår rika natur” pekar på att insatserna från samhällets sida är på väg att öka.

Friluftspolitiken i våra grannländer (Kap. 3)

I Danmark och Norge är friluftspolitiken en del av den samlade miljöpolitiken, dit även kulturmiljövården hör. Gemensamt för Danmark och Norge är också att de frivilliga organisationerna har en framskjuten position, främst när det gäller friluftspolitikens utveckling, förmedling och genomförande. Det danska Friluftsrådet, bildat 1942, har 92 medlemsorganisationer som alla har anslutit sig till rådets friluftspolitiska handlingsprogram. Friluftsrådets systerorganisation i Norge, Friluftslivets Fellesorganisasjon, FRIFO, har även den en framskjuten position, inte minst i det nu pågående arbetet med en ny stortingsmelding om friluftsliv. De ojämna styrkeförhållandena mellan de nordiska friluftsorganisationerna gör att samarbetet dem emellan haltar. Med en förstärkt paraplyorganisation för de svenska friluftsorganisationerna skulle samarbetet kunna utvecklas.

Det statliga friluftsstödets utveckling (Kap. 4)

Det statliga stödet till frilufts- och främjandeorganisationer har sedan 1960-talet, då frågan senast blev föremål för utredning, minskat kraftigt i förhållande till idrottsstödet. Statsbidragen via Riksidrottsförbundet till

Sammanfattning 11

sex frilufts- och främjandeorganisationer är vad som finns kvar av statens en gång omfattande friluftsstöd. Huvuddelen av den bidragsgivning som på 1960-talet sköttes av statens friluftsnämnd har helt försvunnit. Naturvårdsverket och därefter den dåvarande stiftelsen Sveriges Turistråd hade under många år uppgiften att fördela anläggningsbidrag till friluftsorganisationerna, men bidragen försvann helt när Turistrådet avvecklades 1992. Enligt Friluftsgruppens bedömning är detta inte resultatet av en medveten politik utan snarare en följd av att friluftsfrågorna integrerats med andra politikområden och i praktiken successivt decentraliserats till landsting och kommuner. Resultatet har bl.a. blivit att friluftsorganisationernas roll i friluftspolitiken blivit ytterst marginell.

Friluftsstödet från kommuner och landsting (Kap. 5)

Det kommunala friluftsstödet ligger i intervallet 300-500 miljoner kronor och är därmed både absolut och relativt idrottsstödet avsevärt mycket högre än statens. Landstingens motsvarande stöd är svårt att uppskatta, men landstingens direkta bidrag till friluftsorganisationerna kan uppskattas till ca 10 miljoner kronor. På kommunal nivå gör en majoritet av de tillfrågade förvaltningscheferna bedömningen att intresset för friluftsliv kommer att öka både bland politiker och bland kommunens invånare. Inom landstingen är man inte lika säkra på ett ökande intresse för friluftsliv.

Frilufts- och främjandeorganisationerna (Kap. 6)

Vid sidan av de sex organisationer som får statsbidrag via Riksidrottsförbundet finns ett relativt stort antal organisationer som har till ändamål eller som väsentlig del av sin verksamhet att bedriva eller främja friluftsliv. Dit hör främst det växande antalet medlemmar i friluftsorganisationernas samarbetsorgan FRISAM. Friluftsgruppens genomgång av dels tillgänglig officiell statistik om svenska folkets engagemang i friluftsorganisationer, dels den senaste Folkrörelse- och föreningsguiden visar också att ett förstärkt FRISAM skulle ha en bred rekryteringsbas. Det innebär bl.a. att det framtida bidragssystemet inte enbart kan grundas på de organisationer som får bidrag i dag.

12 Sammanfattning

Friluftsliv och folkhälsa (Kap. 7)

Med stöd i den kunskap som redovisas i kapitlet kan Friluftsgruppen konstatera att friluftsliv har stor betydelse för folkhälsan. Inaktivitet är idag en av de största enskilda riskfaktorerna för ohälsa och för tidig död. Regelbunden fysisk aktivitet ökar den fysiska prestationsförmågan i alla åldrar och hos personer med olika funktionshinder. Friluftslivet ger därutöver många andra positiva hälsoeffekter av fysiologisk, psykisk och social karaktär. Både vid mätning av den hälsorelaterade livskvaliteten och aktivitetsfaktorernas hälsovärde hamnar friluftsliv, promenader och utflykter mycket högt i rangordningen.

Svenska folkets friluftsvanor (Kap. 8)

Aktuell officiell statistik från SCB visar bl.a. att intresset för att ströva i skog och mark varit konstant lågt för yngre personer 16–24 år och dessutom i avtagande sedan mitten av 1970-talet. När det gäller yngre män har intresset varit konstant lågt också för nöjes- och motionspromenader. I åldersintervallet 45–74 år är såväl män som kvinnor mycket friluftsaktiva, med ett växande intresse i synnerhet i åldersgruppen 65– 74 år. Statistiken ger alltså underlag för att ägna ungdomar särskild uppmärksamhet i friluftspolitiken, vilket gör att området bör vara av intresse också för Ungdomsstyrelsen. Rent allmänt anser Friluftsgruppen att aktuella uppgifter om befolkningens friluftsvanor utgör ett viktigt underlag för beslut om friluftspolitikens inriktning.

Friluftsliv i barnomsorg och skola (Kap. 9)

Omfattningen av friluftsverksamheten i barnomsorg och skola avgörs idag på lokal nivå. Nationella mål och riktlinjer utgör inget hinder för en ökad friluftsverksamhet. Som regel bestäms inriktningen av den enskilda skolan. Det innebär att insatser för att främja friluftslivet i skolan i första hand måste riktas mot skolledare och lärare. I det sammanhanget kan friluftsorganisationerna spela en viktig roll. Vidare bör såväl Skolverket som Kommunförbundet erbjudas möjlighet att delta i det fortsatta arbetet med att utveckla friluftspolitiken. Skolverket har också fått regeringens uppdrag att under år 2000 klarlägga förändringar under senare år i skolans friluftsverksamhet.

Sammanfattning 13

Övervägande och förslag (Kap. 10-12)

Rapportens kapitel 10-12 innehåller Friluftsgruppens överväganden och förslag. Kapitel 10 innehåller förslagen vad gäller statsbidragens framtida inriktning, kapitel 11 förslag till organisation för fördelning av det framtida stödet och kapitel 12 förslag om genomförande.

Förslag till bidragsförordning 15

Förslag till bidragsförordning

Tillämpningsområde

1 § I denna förordning meddelas föreskrifter om statsbidrag till ideella, demokratiskt uppbyggda organisationer som har till huvudändamål eller som väsentlig del av sin verksamhet att bedriva eller främja friluftsliv.

Definition

2 § Med friluftsliv avses i förordningen vistelse och fysisk aktivitet utomhus för att uppnå miljöombyte och naturupplevelse utan krav på prestation eller tävling.

Syftet med statsbidraget

3 § Syftet med statsbidraget är att stödja frilufts- och främjandeorganisationer som 1. värnar det enkla, naturnära och icke resurskrävande friluftslivet, 2. främjar goda möjligheter för alla innevånare att utöva friluftsliv, 3. främjar ett tryggt och säkert friluftsliv, eller 4. verkar för ökad kunskap om och hänsyn till natur, miljö och alle-

mansrätt.

Förutsättningar för statsbidrag

4 § Statsbidrag kan lämnas till ideell organisation som 1. har en riksomfattande organisation med ett lokalt eller regionalt för-

ankrat föreningsliv i minst 10 län

16 Förslag till bidragsförordning

2. har bedrivit verksamhet under minst två år före ansökan om bidrag

5 § Finns särskilda skäl får statsbidrag även lämnas till samverkansorgan bildat av frilufts- och främjandeorganisationer som uppfyller villkoren i 3-4 §§ och till organisationer som inte helt uppfyller villkoren, men som bidrar till förnyelsen inom friluftsområdet.

Bidragsformer

6 § Statsbidrag utgår i form av organisationsbidrag och verksamhetsbidrag. Organisationsbidrag utgår i förhållande till organisationens omfattning och aktivitetsnivå. Verksamhetsbidrag ges som stöd till föreningsdriven verksamhet och är förenat med resultatkrav. För verksamhetsbidrag krävs särskilda överenskommelser mellan berörda organisationer och bidragsfördelande myndighet om syftet med bidragen och formerna för resultatredovisning.

Beslutande myndighet m.m.

7 § Ansökan om bidrag enligt denna förordning skall göras skriftligen och ges in till Naturvårdsverket.

8 § Beslut i fråga om bidrag enligt denna förordning fattas av Naturvårdsverket efter hörande av verkets Friluftsråd.

Villkor och redovisning m.m.

9 § Bidrag lämnas för ett år i sänder. Bidrag betalas ut i förskott med högst en fjärdedel per kvartal. Ett bidragsår omfattar tiden den 1 januari – den 31 december.

10 § En frilufts - eller främjandeorganisation som fått statsbidrag enligt denna förordning skall senast tre månader efter utgången av bidragsåret lämna Naturvårdsverket en redogörelse för sin verksamhet. Redogörelsen skall bl.a. innehålla en ekonomisk redovisning samt uppgifter om medlemsantal, medlemsutveckling och statsbidragens andel av den totala omslutningen. I fråga om verksamhetsbidrag skall även en redovisning lämnas för medlens användning och uppnådda resultat i förhållande till de mål och villkor som gäller för bidragen.

Förslag till bidragsförordning 17

11 § Den organisation som beviljats bidrag är skyldig att på Naturvårdsverkets begäran lämna det underlag som behövs för myndighetens granskning. Ett bidrag som lämnats på felaktiga grunder skall betalas tillbaka.

14 § Naturvårdsverket får meddela de närmare föreskrifter som behövs för verkställigheten av denna förordning.

15 § Naturvårdsverket skall årligen, senast den 31 maj, lämna en samlad redovisning till regeringen om statsbidragens användning i förhållande till bidragens syften.

Överklagande

16 § Naturvårdsverkets beslut enligt denna förordning kan inte överklagas.

1 Utgångspunkter

Friluftsgruppen har haft Regeringskansliets uppdrag att föreslå lämplig framtida inriktning och administration av statens stöd till friluftsliv och främjandeorganisationer. En given utgångspunkt har varit att det statliga friluftsstödet inte längre skall ses som en del av statens stöd till idrotten.

1.1¶Idrottsutredningen

Friluftsgruppens uppdrag har sin grund i förslagen från den senaste idrottsutredningen, som i sitt slutbetänkande delade de s.k. frilufts- och främjandeorganisationernas bedömning att statens stöd till idrotten och statens stöd till främjandet av ett aktivt friluftsliv bör behandlas var för sig och att främjandeorganisationerna bör få sitt statsstöd direkt från staten och inte via Riksidrottsförbundet (RF). Idrottsutredningen ansåg också att främjandeorganisationernas verksamhet i olika avseenden skiljer sig från den idrott som är organiserad inom ramen för RF. Tävlingsinslaget i flertalet friluftsförbund är, enligt utredningen, helt frånvarande eller starkt nedtonat. Utöver att stimulera till ett ökat friluftsliv handlar det för friluftsorganisationerna mer om att värna miljön eller främja säkerhet.

Mot den bakgrunden föreslog Idrottsutredningen att statens stöd till främjandeorganisationerna skulle skiljas från idrottsanslaget och få egna övergripande mål och verksamhetsmål. Som övergripande mål föreslog utredningen att det skall stärka sådan allmännyttig, ideellt organiserad, demokratisk och medlemsstyrd verksamhet som har till syfte att främja ett aktivt friluftsliv. Verksamhetsmålen föreslogs vara att stödja och utveckla ett aktivt friluftsliv för i första hand barn och ungdom samt att utveckla kvaliteten i främjandeorganisationernas friluftsverksamhet så att den främjar god etik, ökat deltagande, ideellt engagemang, jämställdhet och integration.

Idrott & Motion för livet (SOU 1998:76) s. 198 ff

20 Utgångspunkter

Uppgiften att fördela friluftsstödet föreslogs ligga på regeringen under en övergångstid för att på sikt flyttas över till annan myndighet eller till en paraplyorganisation som organisationerna själva bildar.

1.2¶Idrotts- och budgetpropositionerna

Regeringen kom i allt väsentligt att dela Idrottsutredningens uppfattning vad gäller främjandeorganisationerna. I den idrottsproposition som överlämnades till riksdagen våren 1999 och behandlades under hösten 1999 föreslår regeringen att statens stöd till friluftsliv och främjandeorganisationer inte längre skall ingå som en del av anslaget Stöd till idrotten utan utgöra ett eget anslag riktat direkt till främjandeverksamheten. Samtidigt anmäler regeringen att en översyn av friluftsstödets framtida inriktning och administration påbörjats inom Regeringskansliet. Mot den bakgrunden tar regeringen inte ställning till de föreslagna målen för friluftsstödet.

Regeringen anser, till skillnad från Idrottsutredningen, att staten som bidragsgivare inte till någon del skall ställa upp mål för idrottsrörelsens egen verksamhet. Detta skall göras av idrottsrörelsen själv. Staten skall däremot ange syftet med bidragsgivningen och fastställa kriterier för uppföljning och utvärdering av stödets effekter.

I budgetpropositionen för år 2000 finns stödet till friluftsorganisationerna uppfört under ett särskilt anslag. I anslutning till detta anmäler regeringen sin avsikt att återkomma till riksdagen i frågan under våren 2000.

1.3¶Kulturdepartementets inledande översyn

Den översyn av friluftsstödets framtida inriktning och administration som anmäldes i idrottspropositionen påbörjades av en särskild utredningsman inom Kulturdepartementet. Denne kom fram till att regeringens syn på friluftsfrågorna borde göras tydligare. En statlig policy borde utformas för att bl.a. ge friluftsfrågorna och friluftsorganisationerna en tydligare ställning. För att få underlag för en sådan policy krävdes nära samråd med företrädare för organisationerna och medverkan från såväl berörda statliga myndigheter som de båda kommunförbunden. Utredningsmannen föreslog därför att den fortsatta översynen skulle genomföras av en arbetsgrupp med representanter från bl.a. Ungdomsstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Naturvårdsverket, Skolverket,

En idrottspolitik för 2000-talet (prop. 1998/99:107), s. 35-36

Utgångspunkter 21

Statistiska Centralbyrån, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet och Kulturdepartementet.

1.4¶Friluftsgruppens uppdrag

I enlighet med utredningsmannens förslag tillkallade statsrådet Messing i juli 1999 en arbetsgrupp för översyn av framtida inriktning och administration av statens stöd till friluftslivet och främjandeorganisationerna. Gruppen kom senare att anta namnet Friluftsgruppen.

Enligt direktiven, som redovisas i sin helhet i bilaga 1, behöver kunskapen fördjupas på ett antal områden för att översynen skall kunna slutföras. Bl.a. behövs ökad kunskap om:

• människors utnyttjande av olika former av rörligt friluftsliv, • friluftslivets nytta för folkhälsan, • forskningsbehovet på friluftslivets område, • människors prioriteringar mellan olika slag av friluftsaktiviteter, • kommunernas satsningar på friluftsliv, • det statliga stödets omfattning och inriktning, • nuvarande finansiering av friluftsorganisationernas verksamhet.

Med stöd av den fördjupade kunskapen skall gruppen analysera läget och lämna underlag för beslut om statens fortsatta stöd till friluftsliv och främjandeorganisationer. Underlaget skall bl.a. omfatta förslag om vilka typer av organisationer som bör erhålla statligt stöd och hur administrationen av stödet bör läggas upp. Direktiven anger vidare att arbetsgruppen skall redovisa resultatet av sin insats senast den 30 november 1999.

1.5¶Arbetets uppläggning och genomförande

Friluftsgruppen har i sin planering utgått från statens behov av underlag för beslut om dels friluftsstödets framtida inriktning, dels lämplig organisation för fördelning av stödet. Med den utgångspunkten har det varit naturligt för gruppen att högprioritera sådan kunskapsinhämtning och dokumentation som gruppen bedömt ha betydelse för dess överväganden om syften och alternativa former för bidragsfördelning. Den knappa tid som stått till förfogande har också gjort det nödvändigt att

22 Utgångspunkter

basera utredningen på befintliga kunskapskällor. Friluftsgruppen har av tidsskäl i mycket begränsad omfattning kunnat genomföra egna studier.

När det gäller inriktningen av det framtida friluftsstödet har gruppen förutsatt att den statliga styrningen i stort bör följa de principer för statsbidrag till organisationer som regeringen lade fast i den ovan nämnda idrottspropositionen. Det innebär att friluftsrörelsen själv bör lägga fast målen för sin verksamhet. Statens skall endast ange sina syften med bidragsgivningen och de kriterier som bör gälla för uppföljning och utvärdering av stödets effekter.

Gruppen har vidare förutsatt att syftet med statens bidrag till friluftsorganisationerna bör överensstämma med friluftspolitiken i övrigt. För att få underlag för överväganden om syftet med bidragen har gruppen studerat friluftspolitikens utveckling i Sverige, Norge och Danmark. Även i sina överväganden om lämplig organisation för fördelning av statsbidragen till friluftsorganisationerna har gruppen hämtat inspiration från Norge och Danmark.

Gruppen har också utgått ifrån att kriterierna för uppföljning och utvärdering av friluftsstödets effekter bör vara kopplade till friluftspolitikens inriktning i stort. Med stöd i den kartläggning som genomförts har gruppen också kunnat utgå ifrån att aktivt friluftsliv har ett betydande egenvärde och att det ger positiva effekter på folkhälsa och miljö.

1.6¶Definitioner och gränsytor

I brist på en entydig svensk definition av begreppet friluftsliv har Friluftsgruppen som arbetsdefinition använt den officiella norska definitionen: ”Vistelse och fysisk aktivitet utomhus under fritid för att uppnå miljöombyte och naturupplevelse.” Den definitionen användes även av Nordiska institutet för samhällsplanering vid ett nordiskt seminarium om friluftsforskning år 1992 . Enligt institutet är definitionen inte bara användbar för friluftsadministrationen. Den lyfter också fram ett antal stora kunskapsområden för forskning och understryker ”att någon förståelse av friluftslivet som fenomen – och därmed en förnuftigt underbyggd förvaltning – inte är möjlig utan ett brett tvärvetenskapligt angreppssätt”.

I Sverige fanns för 30 år sedan ett motsvarande sektorövergripande synsätt. I sitt andra betänkande aktualiserade 1962 års fritidsutredning

NORDPLAN, Nordiska institutet för samhällsplanering, Rapport 1994:3 Friluftslivet i Sverige, Del II (SOU 1965:19), s. 94-95

Utgångspunkter 23

ett antal gränsdragningsfrågor, som i hög grad varit aktuella också i Friluftsgruppens arbete:

”En gränsdragning, som är utomordentligt svår att göra, är den

mellan friluftsliv och idrott. Många aktiviteter kan lika väl hänföras

till det ena området som det andra, dvs. begreppen täcker varandra i

avsevärd grad. Utredningen har inte ansett sitt uppdrag omfatta in-

omhusidrotten, icke heller idrottens organisationsfrågor.”

”En kanske ännu svårare gränsdragning är den som ibland måste

göras mellan friluftsliv och turism. Såvitt utredningen kunnat finna

existerar det icke f.n. någon allmänt accepterad definition av be-

greppet turist. Emellertid torde varje person, svensk eller utlänning,

som lämnat sin hemort under någon längre tid för att vistas på annan

plats i annat syfte än att arbeta, kunna betecknas som turist. Ur

denna synpunkt kan alltså stora delar av friluftsfolket, särskilt under

de längre ledigheterna, betecknas som turister.”

”Ett område, som i utomordentligt hög grad berör friluftslivet, är

naturvården. Särskilt har detta blivit fallet efter 1963 och 1964 års

genomgripande reformer på detta område, som bl.a. inneburit att den

sociala naturvården, dvs. den gren som syftar till att bereda

människorna rekreation i naturmiljö, numera är helt jämställd med

den kulturella och vetenskapliga naturvården. Bland naturvårdsåt-

gärder av största betydelse för friluftslivet må särskilt nämnas till-

skapandet av naturreservat för friluftsändamål, strandskyddet, land-

skapsskyddet och kontrollen av naturvärdesförstörande teknisk ex-

ploatering.”

”I detta sammanhang vill fritidsutredningen beröra en speciell fråga

som är av stor betydelse för friluftslivet, nämligen allemansrätten

eller de rättigheter och skyldigheter som allmänheten har att iaktta vid

färd över eller vistelse på annans mark. Från många håll har

framförts krav eller förslag att fritidsutredningen skall medverka till

en precisering av allemansrätten.”

Utvecklingen under de dryga 30 år som gått sedan Fritidsutredningen presenterade sitt betänkande har inneburit att det tillkommer ytterligare ett antal gränsytor. Som exempel kan nämnas att kulturmiljövården numera omfattar även kulturlandskapet, dvs. natur som omvandlats av människohand. En stor del av den utomhusmiljö, som av vardagsmänniskan uppfattas som natur, är i praktiken ett kulturlandskap. Det innebär bl.a. att hembygdsrörelsen har viktiga uppgifter som

24 Utgångspunkter

gränsar till friluftsliv. Vidare ingår det i Friluftsgruppens uppdrag att belysa friluftslivets betydelse för folkhälsan. Nämnas bör också att merparten av de friluftsorganisationer som uppbär offentligt stöd får detta för att bedriva friluftsfrämjande verksamhet, dvs. för uppgifter som gränsar till folkbildning och utbildning.

Den svenska friluftspolitiken 25

2 Den svenska friluftspolitiken

På såväl nationell som regional och lokal nivå går den nuvarande svenska friluftspolitiken i huvudsak ut på att skapa förutsättningar för friluftsliv, bl.a. genom bevarande av allemansrätten och strandskyddet, genom säkerställande och vård av områden för friluftsliv med därtill hörande anläggningar och genom skötsel av vandringsleder i såväl skogslandet som fjällen. Ett växande intresse för att på nytt engagera organisationslivet i friluftsarbetet kan skönjas genom bl.a. den överarbetning av naturvårdspolitiken som pågår inom Miljödepartementet. Naturvårdsverkets förslag till sektorsmål för friluftsliv och naturturism och uttalandet i regeringsförklaringen om att naturvårdspolitiken skall "utvecklas för att hela folket skall få tillgång till vår rika natur" pekar på att insatserna från samhällets sida är på väg att öka.

2.1¶Inledning

Friluftspolitiken i Sverige är sedan länge integrerad i naturvårdspolitiken. I det principprogram som statsmakterna antog år 1963 angående riktlinjerna för naturvårdsverksamheten underströks bl.a. att den sociala naturvården helt skulle jämställas med den mer traditionella och vetenskapliga naturvården. Naturområden kunde sålunda skyddas dels med hänsyn till de naturvärden som fanns där men också på grund av deras värde för friluftslivet. Naturvårdsverket blev år 1967 den centralt ansvariga myndigheten för friluftsfrågor. I lagstiftningen har friluftslivet fått en framträdande roll, främst i miljöbalken och plan- och bygglagen.

I såväl lagstiftning som praktiskt arbete är emellertid gränserna flytande mellan social naturvård, naturturism och friluftsliv. I den följande redovisningen ingår därför naturturismen i vad som beskrivs som friluftsliv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

26 Den svenska friluftspolitiken

2.2¶Friluftslivet i lagstiftningen

2.2.1¶Allemansrätten

Allemansrätten har utvecklats till en viktig förutsättning för människor att fritt vistas i naturen. Genom allemansrätten får människor nyttja naturen för friluftsliv utan att behöva betala för tillträdet. I regeringsformen 2 kap. 18 § slås fast att "alla skall ha tillgång till naturen enligt allemansrätten". Någon precisering av innebörden av allemansrätten ges emellertid inte. I miljöbalkens 7 kap. 1 § sägs: "Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den."

"Allemansrätten kan beskrivas som en rätt för var och en att i viss

utsträckning vistas på mark- och vattenområden som tillhör andra

och att där plocka svamp, bär och vissa andra naturprodukter. Nytt-

jandet får inte innebära att fastighetsägare eller andra med särskild

rätt till fastighet tillfogas nämnvärd skada eller olägenhet. Begräns-

ningen brukar ibland sammanfattas med uttrycket: inte störa, inte

förstöra."

Miljöbalkens bestämmelser (2 kap.) om allmänna hänsynsregler innebär bl.a. att den som organiserar andra människors friluftsliv, oavsett om det sker kommersiellt eller ideellt, har att följa balkens krav på skyddsåtgärder och försiktighetsmått som verksamhetsutövare skall vidta. Av aktsamhetsregeln följer bl.a. att arrangören skall se till att deltagarna undviker särskilt känsliga områden. Vidare skall tillses att skada överhuvudtaget inte uppkommer, att särskild information ges vid förekommande behov samt att deltagare som kan antas ha otillräckliga kunskaper om allemansrättens innebörd ges kunskap om grundprinciperna.

Miljöbalken möjliggör för länsstyrelse att med stöd av 12 kap. 6 § föreskriva om anmälningsplikt för verksamhet som kan komma att "väsentligen ändra naturmiljön". Länsstyrelsen får förelägga verksamhetsutövaren att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller motverka skada. Exempel på en sådan åtgärd är att ett företag som hyr ut kanoter efter samråd med fastighetsägaren anvisar lämpliga platser för matlagning och övernattning. Om åtgärderna inte är tillräckliga får myndigheten förbjuda verksamheten.

prop.1997/98:45

Den svenska friluftspolitiken 27

2.2.2¶Riksobjekt

I miljöbalkens 3 respektive 4 kapitel (tidigare naturresurslagen) ges områden med betydande nationella värden för naturvård respektive friluftsliv ett starkt skydd. Lagen anger att områden av riksintresse för naturvård, kulturmiljövård eller friluftsliv skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. (2 kap. 6 §) Naturvårdsverket avgör vilka områden som är riksintressanta för naturvård respektive friluftsliv. Riksantikvarieämbetet anger områden av riksintresse för kulturminnesvården. För enkelhetens skull brukar dessa områden kallas riksobjekt.

Bevarandevärdet hos ett område av intresse för friluftslivet kan hänga samman med goda möjligheter till bad, fritt strövande i obebyggda områden, goda förutsättningar för fritidsfiske, båtliv och camping, goda förutsättningar för vintersport o.d. Hos områden av betydelse för kulturmiljövården ligger bevarandevärdet ofta i äldre värdefull bebyggelse eller i karaktären hos ett odlingslandskap med dess kombination av brukningsformer inom jord- och skogsbruket, bebyggelsens struktur, fornminnen och andra lämningar av äldre bosättningar. Ofta är bevarandeområdena gemensamma för naturvården, kulturmiljövården och friluftslivet.

Att behovet av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter särskilt skall beaktas innebär att bestämmelsen även omfattar s.k. gröna bälten och gröna kilar kring och i bebyggelsekoncentrationer.

Riksobjekten skall representera huvuddragen i den svenska naturen och utgöra de mest värdefulla områdena i ett nationellt perspektiv. Detta resulterar i att områdena för naturvård respektive friluftsliv ofta till stora delar sammanfaller.

Förslag till riksobjekt för naturvård respektive friluftsliv har tagits fram av länsstyrelserna efter kriterier fastställda av statens naturvårdsverk i samråd med Boverket, Riksantikvarieämbetet och Fiskeristyrelsen.

Riksobjekten för friluftslivet är områden som har så stora friluftsvärden på grund av särskilda natur- och kulturkvalitéer och sådan tillgänglighet för allmänheten, att de är eller kan bli attraktiva för besökare från hela eller en stor del av landet eller från utlandet, dvs. de har turistiska intressen.

Ett område som klassas som riksobjekt för friluftslivet skall uppfylla ett eller flera av följande kriterier:

• Särskilt goda förutsättningar för positiva upplevelser och för natur-

eller kulturstudier.

28 Den svenska friluftspolitiken

• Särskilt stora förutsättningar för vandring eller långfärder på skidor

och därmed sammanhängande positiva upplevelser i obebyggda om-

råden. • Särskilt goda förutsättningar för strövande, cykelturer eller skidåk-

ning och klass 1 objekt i naturvårdsverkets och därmed samman-

hängande positiva upplevelser i bebyggda områden. • Särskilt goda förutsättningar för bad, båtsport, kanoting eller skrid-

skofärder. • Särskilt goda möjligheter till fritidsfiske, jakt, bär- eller svamp-

plockning och därmed sammanhängande positiva naturupplevelser.

Naturvårdsverket har hittills pekat ut 215 riksobjekt för friluftsliv, omfattande ca 108 000 km2.

Tabell 2:1. Riksobjekt för friluftsliv fördelat på län i hektar

Län Friluftsliv

Den svenska friluftspolitiken 29

30 Den svenska friluftspolitiken

2.2.3¶Riksintressen

Miljöbalkens 4 kapitel namnger de geografiska områden som har sådana natur- och kulturvärden att riksdagen i lag beslutat att de är av riksintresse och ska skyddas mot påtaglig skada. Områdenas status som riksintresse kan inte ändras på annat sätt än genom riksdagsbeslut. Prövningsmyndigheten kan bedöma om den tänkta exploateringen inte påtagligt skadar eller i övrigt motverkar syftet med riksintressena. Bestämmelserna gäller

• särskilt utpekade områden med stora värden för turism och frilufts-

liv (2 §),

Här namnges 24 stora kust- och inlandsområden, där turismens

och friluftslivets, främst det rörliga friluftslivets, intressen särskilt

skall beaktas vid prövning av exploateringsföretag. • kuster som i princip är orörda (3 §), • mycket exploaterade kuster (4 §), • delar av fjällvärlden (5 §), • vattendrag – med tillhörande vattenområden, källflöden och biflö-

den (6 §) samt

• nationalstadsparker (7 §).

I lagen fastställs att området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-

Djurgården i Stockholms och Solna kommuner är en

nationalstadspark. Det området har ett stort intresse från fri-

luftslivssynpunkt.

2.2.4¶Nationalparker och naturreservat

Miljöbalken möjliggör också områdesskydd i form av nationalparker och naturreservat. Statsägd mark kan efter riksdagens medgivande av regeringen avsättas som nationalpark, medan naturreservat och kulturreservat kan inrättas av länsstyrelser på både offentligägd och privat mark. Syftena med att avsätta naturreservat är att "bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer eller tillgodose behov av områden för friluftslivet". I författningskommentaren sägs bl.a. att skydd bör finnas för både närområden vid större tätorter och områden på längre avstånd från större tätorter.

I miljöbalken finns en motsvarande bestämmelse för att inrätta kulturreservat i syfte att bevara värdefulla kulturpräglade landskap.

I varje enskilt fall upprättas föreskrifter som anger hur området får användas inklusive allmänhetens uppträdande inom området ifråga. 26 nationalparker och över 2200 naturreservat har avsatts spridda över hela landet motsvarande ca 8,8 procent av landets yta, motsvarande 3,2 miljoner hektar. Härtill kommer att områden avsatts som reservat genom

Den svenska friluftspolitiken 31

kommunala beslut. De kommunalt bildade naturreservaten har en total area på 6 156 ha, därav en landarea på 4 840 ha.

Vissa naturreservat tillhör de mest frekventerade naturområdena i landet. Turistföretag och regionala turistråd använder sig ofta av de skyddade områdena i sin marknadsföring av en bygd.

Ansvaret för förvaltningen av de skyddade områdena ligger huvudsakligen hos länsstyrelserna, som kan delegera det praktiska arbetet till stiftelser, kommuner eller ideella föreningar. Naturvårdsverket fördelade år 1999 nära 80 miljoner kronor till länsstyrelserna för förvaltning av nationalparkerna och naturreservaten.

2.2.5¶Strandskydd

Vid Sveriges alla kuster, sjöar och vattendrag råder förbud mot nybebyggelse m.m. inom en zon på 100 meter inåt och utåt från strandlinjen räknat. Länsstyrelsen kan vidga förbudet till upptill 300 meter. Om särskilda skäl föreligger kan länsstyrelsen eller kommunen medge undantag från förbudet. Skyddet har tillkommit för att åt allmänheten trygga möjligheterna till rekreation men också för att skydda faunan och floran.

2.3¶Naturvårdsverkets friluftsåtaganden

2.3.1¶Det formella ansvaret kontra frivilliga åtaganden

Från år 1967 fram till år 1991 fanns i Naturvårdsverkets instruktion (SFS 1967:444) en bestämmelse om att verket var central förvaltningsmyndighet för ärenden om "rörligt friluftsliv". Vidare fanns ett särskilt åliggande om att verksamheten inom verkets förvaltningsområde skulle ordnas och utvecklas " med hänsyn till behovet av områden för rekreation och friluftsliv". Verket skulle dessutom "leda arbetet med planeringen av åtgärder för det rörliga friluftslivet" och "särskilt verka för att stränderna skyddas". Genom förordningen (1991: 934), som fortfarande gäller, försvann verkets uttalade ansvar för friluftslivet. Ingen myndighet är idag enligt sin instruktion central förvaltningsmyndighet för friluftslivet.

Under de senaste decenniernas generella decentraliserings- och kommunaliseringssträvanden har ansvaret för stödet till friluftslivet alltmer flyttats till kommunerna. De verksamheter för vilka Naturvårds-

32 Den svenska friluftspolitiken

verket idag (i yttrande 1999-09-29 Redovisning av regeringsuppdrag om det särskilda sektorsansvaret för ekologisk hållbar utveckling) har identifierat som sitt sektorsansvar är; säkerställande av skyddsvärda områden och vård av skyddade områden inkl. kalkning samt friluftsliv.

Verket anger att man "skapar förutsättningar för friluftsliv genom skydd av områden samt anläggningar i anslutning till dessa för att tillgodose friluftslivets behov, inklusive det statliga ledsystemet i fjällen. Därutöver har Naturvårdsverket ett ansvar för att bevaka och informera om allemansrätten."

Aktivt arbete med friluftslivsfrågor i övrigt sker endast i begränsad omfattning. Exempel på sådant arbete är att:

• värna om de riksintressanta områdena för naturvård och friluftsliv

samt stränderna, • medverka i vården av landets 26 nationalparker och ca 2200 natur-

reservat, • publicera broschyrer och böcker om naturen i Sverige och • etablera Naturum – utställningslokaler om naturen

Det sistnämnda exemplet förtjänar en närmare presentation.

2.3.2¶Naturvårdsverkets Naturum

I början av 1970-talet lanserade Naturvårdsverket en informationsidé som kallades naturum, med Visitors' Centres i Storbritannien och Nordamerika som förebild. 1973 öppnades landets första naturum. De var belägna i Visby, i Stocklycke på Omberg och på Öland. I dag finns ett 40-tal naturum runt om i landet och fler är på gång. Intresset för naturinformation är stort. Under sommarsäsongen har alla naturum sammantagna närmare två miljoner besökare. Öppettider och verksamhet varierar, liksom utställningarnas omfattning. Större naturum tar ibland en mindre entréavgift, medan flertalet mindre anläggningar har fri entré. Basinformationen om ett skyddat område är dock alltid gratis.

I naturum får besökaren information om ett områdes geologi, flora, fauna och kulturhistoria. Man får också tips om utflyktsmål och vandringar. Naturum ska vara en port ut i det fria som ger besökaren impulser till att intressera sig för och vistas i naturen. Naturvårdsverket vill även öka förståelsen för naturvård, det ekologiska samspelet och människans påverkan på miljön. Naturum ska berika naturupplevelsen – inte ersätta besöket i naturen.

Naturum är inte bara en utställningslokal. I många naturum finns guider och utställningen kompletteras ofta med bildspel, naturstigar,

Den svenska friluftspolitiken 33

temakvällar, litteratur, multimedia m.m. Vissa har även naturskola och ett utvecklat samarbete med skolor och barnomsorg. Detta innebär att naturum kan se olika ut från plats till plats.

Namnet "naturum", som stavas med ett "r" och med ett litet "n" i början, är ett inregistrerat varumärke som ägs av Naturvårdsverket. För att anläggningar som inte byggs av Naturvårdsverket ska få använda beteckningen naturum krävs därför en ansökan. De flesta naturum drivs av länsstyrelser, kommuner eller stiftelser, men Naturvårdsverket driver därtill ett fåtal i egen regi. Naturvårdsverket har ett stort ansvar för informationen till nationalparkernas besökare, medan länsstyrelserna har motsvarande huvudansvar för naturreservaten. Detta gör att verket för sin del prioriterar naturum vid befintliga och planerade nationalparker. I både naturreservat och nationalparker ska det finnas vägvisning, informationstavlor med karta, beskrivning och föreskrifter samt markering av områdets gränser. I många områden finns ytterligare information i form av naturstigar, utomhusutställningar, broschyrmaterial, guidade turer och naturum. Naturum är därför en viktig del i informationsarbetet när det gäller naturreservat och nationalparker.

2.4¶Naturvårdsverkets förslag till sektorsmål för friluftslivet

Som ett första led i arbetet med mål- och resultatstyrning av samhällets miljöarbete har riksdagen lagt fast femton nationella miljökvalitetsmål: 1. Frisk luft. 2. Grundvatten av god kvalitet. 3. Levande sjöar och vattendrag. 4. Myllrande våtmarker. 5. Hav i balans samt levande kust och skärgård. 6. Ingen övergödning. 7. Bara naturlig försurning. 8. Levande skogar. 9. Ett rikt odlingslandskap. 10. Storslagen fjällmiljö. 11. God bebyggd miljö. 13. Säker strålmiljö. 14. Skyddande ozonskikt. 15. Begränsad klimatpåverkan.

För att bli användbara i miljöarbetet måste de fastställda målen preciseras. Regeringen har därför uppdragit åt berörda myndigheter att utveckla delmål, åtgärdsstrategier, handlingsvägar och mått för uppföljning. Myndigheternas förslag har överlämnats till Miljömålskommittén, dvs. den parlamentariska beredning som senast den 1 juni 2000 skall redovisa sitt uppdrag till regeringen. Naturvårdsverket har därutöver föreslagit följande sektorsmål för friluftsliv och naturturism:

Sektorsmål för friluftsliv och naturturism, Naturvårdsverkets rapport 5009

34 Den svenska friluftspolitiken

Huvudmål:

Landets främsta områden för friluftsliv/naturturism i fjäll och skog, kust och hav, sjöar och vattendrag och de för friluftsliv lämpade tätortsnära områdena skall till år 2010 bevaras, vårdas och utvecklas på sådant sätt att de kan nyttjas för dessa ändamål inom ramen för en hållbar samhällsutveckling.

Delmål:

• Alla innevånare bör ha goda möjligheter att idka friluftsliv i en vari-

erad och rik naturmiljö till vardags, under helger och semestrar. • Tillgång till fria, tätortsnära naturområden är lika viktiga delar av en

god tätortsmiljö som funktionella trafiksystem och bostäder m.m. • Landskapet och naturen ger förutsättningar för en utbyggnad av

friluftsliv och turism. Detta måste ske på ett långsiktigt hållbart sätt. • Samhället bör prioritera det enkla, naturnära och icke resurskrävande

friluftslivet som bygger på allemansrättens grund. • Information om hänsyn till naturen, till de i skog och mark yrkes-

verksamma och till olika friluftsutövare måste utökas. • Förståelsen hos turister för våra natur- och kulturvärden skall främ-

jas.

Naturvårdsverkets förslag till sektorsmål för friluftsliv och naturturism kommer att behandlas av Miljömålskommittén tillsammans med övriga förslag till delmål och åtgärdsstrategier.

2.5¶Kommunernas och landstingens ansvar

2.5.1¶Den kommunala översiktsplaneringen

Den kommunala översiktsplaneringen är till sin karaktär framåtsyftande, sektorsövergripande och skall se till helheten. I planeringsprocessen sker samordning mellan olika allmänna intressen. Friluftslivsplanering, som ofta fodrar en helhetssyn, är därför väl lämpad att ges en samlad behandling i översiktsplaneringen.

Alla kommuner skall ha en aktuell översiktsplan. Varje kommun har stor frihet att själv bestämma hur planen skall se ut och vad den skall innehålla. Översiktsplanen fyller tre viktiga funktioner:

Den svenska friluftspolitiken 35

• som vision för kommunens framtida utveckling, • som vägledning för kommunens och andra myndigheters beslut om

mark- och vattenanvändningen samt • som utgångspunkt för dialogen mellan stat och kommun om till-

godoseende av allmänna intressen.

För friluftslivet är det speciellt viktigt att kommunen i översiktsplaneringen väger in behoven på samma sätt som annan verksamhet får sina behov prövade. Det gäller framförallt de områden som har ett högt friluftsvärde där många olika intressen kan kollidera. I ett stort antal kommuner har också särskilda områden för friluftsliv pekats ut i översiktplanerna och en hel del områden har säkerställts genom fördjupade översiktsplaner eller detaljplaner eller genom att kommunen har förvärvat och förvaltar områden för friluftsliv.

2.5.2¶Stiftelser för naturvård och friluftsliv

Stiftelsernas gemensamma drag

I Sverige finns 8 stiftelser för naturvård och friluftsliv. De ägs av landsting och kommuner i samverkan. Beroende på lokala förhållanden varierar arbetsområdena något, men grundtankarna är desamma. De uttrycker gemensamt sina uppdrag på följande sätt:

"Vi är en brygga mellan människors önskemål om ett rikt friluftsliv –

och en naturvård som både skyddar naturen för sin egen skull och gör

den tillgänglig på ett riktigt sätt för människor. Vi är också en brygga

för positiv samverkan mellan statens naturvårdsorgan och

kommunerna och mellan naturvård och friluftsliv".

Stiftelserna exemplifierar sitt arbete så här:

• Vi köper in mark som avsätts som naturreservat eller ger bidrag till

inköp och säkerställande. • Vi planerar och vårdar naturreservat, friluftsområden, vandrings- och

kanotleder. • Vi tar tillvara och sprider kunskap om gamla kulturmiljöer som varit

viktiga för såväl boende som arbete. • Vi informerar om natur, naturvård och friluftsliv samt om allemans-

rätt och allemansskyldighet.

36 Den svenska friluftspolitiken

• Vi bygger stugbyar och har vandrarhem i attraktiva rekreations-

områden. • Vi stödjer sport och motion som bedrivs i naturen.

Västkuststiftelsen

Stiftelsen för Västsvenska fritidsområden – Västkustsstiftelsen – har till uppgift att bevara för friluftslivet värdefulla naturområden i Västsverige. Stiftelsen bildades av Bohuslandstinget, landstinget i Älvsborg, landstinget i Halland, Göteborgs kommun och Göteborgsregionens kommunförbund. Den förvaltar ett 40-tal naturreservat. Total markareal uppgår till ca 12 000 ha, varav stiftelsen har förvärvat ca 2 000 ha.

Stiftelsen för Fritidsområden i Skåne

Stiftelsen bildades 1966 av landstingen i Kristianstad och Malmöhuslän samt Malmö stad. Stiftelsens ändamål är "att bevara områden av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv, att trygga tillgången i Skåne till platser för bad och friluftsliv vid havet, insjö eller vattendrag och att åt nuvarande och framtida generationer bevara områden som särskilt bör skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedom om skånsk natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet".

Stiftelsen äger ett 10-tal områden i Skåne med en areal av ca 1 400 ha. Områdena är i vissa fall naturreservat som bl.a. avsatts på grund av sitt botaniska riksintresse. I stiftelsens regi pågår också arbete med att ta fram två grundvattensjöar. Dessa ska ge tillfälle till rekreation och naturupplevelser, bad och båtsport. Sjöarna bildas genom grusexploatering och kommer att i areal vara på 7 respektive 18 ha. Arbetet uppskattas ta 10-15 år.

Östgötastiftelsen

Östgötastiftelsen ägs av landstinget och länets 13 kommuner. Organisationer och föreningar som Svenska Naturskyddsföreningen och Östergötlands Idrottsförbund är medlemmar i styrelsen. Medvetande om vår natur och miljö måste väckas i tidig ålder. Därför satsar stiftelsen på naturskolor för barn och ungdomar. Östgötastiftelsen arbetar tillsammans med länsstyrelsen för en förbättrad information och en ökad tillgänglighet i naturreservaten. Stora insatser görs av stiftelsen för att bevara Tåkern, som anses vara en av Europas förnämsta fågelsjöar. I S:t Anna och Gryts skärgård som tar emot besökare från när och fjärran,

Den svenska friluftspolitiken 37

håller stiftelsen naturen ren genom att samordna och finansiera skärgårdsrenhållningen. För att alla östgötar ska ha en möjlighet till avkoppling och rekreation har stiftelsen byggt ett 10-tal stugbyar med låg hyressättning i mycket attraktiva rekreationsområden.

Stiftelsen för fritidsområden i Örebro län

Stiftelsen för fritidsområden i Örebro län eller i dagligt tal Fritid i T-län bildades 1971. Huvudmän är Örebro läns landsting och länets samtliga 11 kommuner. Stiftelsen har bl.a. till ändamål att

• verka för bevarande och skydd av naturen och landskapsbilden i

länet, • förvärva eller arrendera fastigheter och planlägga dessa för olika

former av friluftsliv och • verka för att allmänheten skall kunna utnyttja friluftsområden och

anläggningar.

Fritid i T-län har ansvar för flera vandringsleder i länet, varav Bergslagsleden är den mest kända. Stiftelsen ansvarar också för drift och underhåll av kanot- och cykelleder i Örebro län. Dessutom drivs ett flertal friluftsanläggningar i egen regi.

Stiftelsen för Turism och Fritid i Västmanlands län

Stiftelsen för turism och fritid i Västmanlands län är det regionala turistorgan i länet. För enkelheten skull kallar de sig WestmannaTurism. Stiftare är Västmanlands läns landsting och länets elva kommuner. WestmannaTurisms uppgift är att, "utveckla turismen i länet och erbjuda alla länsinvånare goda rekreationsmöjligheter". Westamanna- Turism äger både mark, fastigheter och friluftsanläggningar runt om i länet. Stiftelsen förvaltar bl.a. tre friluftsreservat, en semesterby och ett naturreservat.

Upplandstiftelsen

Stiftelsen för friluftsområden, naturvård och turism i Uppsala län, vanligen kallad Upplandsstiftelsen, bildades år 1972. Huvudmän är landstinget och länets 6 kommuner. Under de första åren anskaffades mark som i lämplig omfattning försågs med campingservice, fritidsstugor etc. En regional vandringsled anlades liksom kanotleder. Stiftelsen satsade

38 Den svenska friluftspolitiken

också på fritidsfisket genom bidrag att ge till bildandet av fiskevårdsområden m.m.

Naturvårdstanken har funnits med sedan starten, men aktiviteterna ökade starkt från år 1980 med inventering av länets sjöar och vattendrag och konkreta projekt som dammbyggen, vegetationsrensning m.m. Idag prioriteras köp av mark i bevarande syfte. Sedan slutet av 1980-talet arbetar Upplandsstiftelsen intensivt med information om naturen till en bred allmänhet. Syftet är att utveckla effektiva former för att väcka intresset för natur och för förståelse för naturvårdens syfte och betydelse. Stiftelsen äger drygt 1 300 ha mark med ca 110 byggnader. Däri ingår flertalet större campingplatser och stugbyar i länet, en mindre anläggning för utförsåkning samt tre områden som är avsatta enbart för bevarande. Åtta områden är naturreservat.

Skärgårdsstiftelsen

Stiftelsen Stockholms skärgård eller i dagligt tal Skärgårdsstiftelsen äger och förvaltar mark i Stockholm skärgård. Syftet är att bevara skärgårdens egenart, naturvärde och landskapsbild samt att underlätta möjligheterna för rekreation och friluftsliv. Stockholms läns landsting är stiftelsens huvudfinansiär. Av de drygt 50 anställda är drygt 40 bosatta skärgårdsbor. Verksamheten hålls samman av ett litet kansli på Skeppsholmen i Stockholm. Skärgårdsstiftelsen arbetar för att göra skärgården mer tillgänglig och ser till att det finns service, som t.ex. telefon, färskvatten och raststugor, i de mest frekventa naturhamnarna. Skärgårdsstiftelsen äger och driver i samverkan med Svenska Turistföreningen ett antal skärgårdsvandrarhem.

Ångermanlandskommittén

Ångermanlandskommittén bildades år 1988. Huvudmän är Härnösands, Kramfors, Sollefteå och Örnsköldsviks kommuner samt länsstyrelsen. Kommittén har till ändamål att främja utvecklingen i Ångermanland när det gäller turism och rekreation. Basen i utvecklingsarbetet skall vara landskapets särpräglade natur och kultur. Verksamheten är organisatoriskt knuten till stiftelsen Mitt Sverige Turism, vilket medfört att vissa informations- och marknadsaktiviteter genomförs gemensamt. Ångermanlandskommittén och länsstyrelsen driver tillsammans Skule naturum, Trysunda gästhamn och vandrarhemmet Högbonden. Vård och utveckling av Skuleskogens nationalpark och landskapets övriga naturreservat sker i samråd med länsstyrelsen och Skogsvårdsstyrelsen.

Den svenska friluftspolitiken 39

Ångermanlandskommittén lägger stor vikt vid att öka möjligheterna för allmänheten att besöka naturreservaten.

2.6¶Utvecklingstendenser

Naturmiljön betyder mycket för människors fritid. Det framgår bl.a. av Naturvårdsverkets egna undersökningar. Fritt strövande, friluftsbad, bär- och svampplockning samt skidåkning är de populäraste friluftsaktiviteterna. Intresset för långvandringar, kanotfärder och fritidsfiske har ökat under senare år. Dessa aktiviteter är förhållandevis billiga och kräver inga eller små anläggningar.

Allt större del av befolkningen växer upp i tätorterna utan kontakt med naturen. Avsaknaden av naturupplevelser i barndomen kan bidra till att skapa en vuxen befolkning som saknar intresse för vård och hushållning av naturresurserna i samhället.

Konkurrensen om fritiden har ökat med den tekniska utvecklingen – TV – Internet m.m. Stillasittandet har ökat inte minst genom de motoriserade fritidsaktiviteterna. Enligt officiell statistik är ungdomar, invandrare och socialbidragstagare minst benägna att vandra i skogen.

Under de längre ledigheterna (semester och dylikt) finns möjlighet för dem som har tillgång till bil att söka sig till så gott som vilka av landets naturområden som helst. Med kollektiva kommunikationer finns också goda möjligheter att komma till stora delar av landet. Det är därför viktigt att de stora sammanhängande områdena för rekreation behålls och inte splittras sönder. De skyddade områdena – nationalparker och naturreservat – är en omistlig tillgång för friluftslivet. De utgör inom några år ca 10 % av landets yta.

Sammanhängande längre ledighet utgör dock den mindre delen av fritiden. Merparten utgörs av kortare ledighetsperioder (efter arbetets slut för dagen och under helger), då det inte finns tid att göra några längre resor. Många människor kan inte heller av olika anledningar resa bort på sin fritid, inte ens under sin längre ledighet. Det kan bero på ekonomi, handikapp, avsaknad av egen bil eller andra hinder. Det betyder att den största delen av fritiden tillbringas i och omkring bostaden.

De grupper i befolkningen som har liten rörlighet har särskilt behov av goda närrekreativa områden. Många äldre och handikappade kan inte förlägga rekreationen till de bästa platserna utan får acceptera avståndens begränsningar. Många barn känner sig otrygga om de skall förflytta sig långt bort från bostaden och de flesta föräldrar känner sig otrygga om de måste lämna barnen ensamma i trafiken.

40 Den svenska friluftspolitiken

De mest rörliga grupperna är ungdomar och vuxna i yrkesaktiv ålder. Men också inom dessa grupper finns det begränsningar därför att arbetet och den del av fritiden som är bunden till nödvändiga göromål – inköp, matlagning, rengöring, transport till och från arbetet m.m. – för de flesta upptar större delen av dygnets timmar. Ofta är det bara bilister som har möjlighet att komma ut i naturen till vardags. Där det saknas närrekreativa områden blir barnen således helt beroende av föräldrarnas val när det gäller friluftsliv.

Sammantaget innebär detta att stora delar av befolkningen växer upp i tätorter. Här är möjligheten till kontakt med naturen ofta sämre. Ur ett friluftsperspektiv är detta oroande. Inte bara på grund av friluftslivets egenvärde (naturupplevelser, lek, aktiviteter och samvaro med familjen) utan också därför att avsaknaden av naturupplevelser i barndomen kan bidra till att skapa en vuxen befolkning som saknar intresse för vård och hushållning av naturresurserna i samhället.

Tillgång till goda fria arealer och tätortsnära naturområden är lika viktiga delar av en god tätortsmiljö som funktionella trafiksystem och goda bostäder m.m. Den tätortsnära "vardagsnaturen" som varken behöver vara särskilt artrik, unik eller storslagen har också ett bevarandevärde för att den är lättillgänglig och ger möjlighet för barn och ungdomar att få en känsla och ett intresse för naturen. Den ger också en bättre boendemiljö.

2.7¶Förnyat politiskt intresse för friluftsliv

Under senare tid har ett förnyat intresse för friluftsliv kunnat skönjas på naturvårdsområdet. Våren 1999 sammanförde Miljödepartementet representanter från forskarvärlden, myndigheter och organisationer till ett seminarium på Utö för att belysa frågan om Sverige behöver en ny naturvårdspolitik. Ett av de ämnen som diskuterades på Utö var "Naturvård och friluftsliv – verktyg för lokal och regional utveckling? "Av dokumentationen från sammankomsten framgår att intresset för en vidareutveckling av naturvårdspolitiken i riktning mot en friluftspolitik är stort:

"Det krävs en ny naturvårdspolitik för 2000-talet, åtminstone i den

meningen att dagens naturvårdspolitik behöver kompletteras med en

friluftspolitik. Genom att definiera om begreppet naturvård till att

Dokumentation av tankesmedjan: Behöver 2000-talet en ny naturvårdspolitik, Regeringskansliet, Miljödepartementet, juni 1999

Den svenska friluftspolitiken 41

även innefatta friluftsliv, turism och utbildning stärks de synergi-

effekter som otvivelaktigt finns mellan områdena."

"Känslan och engagemanget för naturen och intresset för friluftsliv

återkom ständigt i diskussionen som en av grundstenarna i bygget av

en ny naturvårdspolitik. Bildandet av naturreservat som ingen förstår

att uppskatta kan till slut komma att ifrågasättas och följden i värsta

fall bli att idén med dagens naturvård går helt förlorad. Till stor del

hänger det på hur vi lyckas påverka den nu uppväxande

generationens förhållningssätt till naturen."

"Ett av flera konkreta förslag från gruppen var att friluftslivet bör

ingå som delmål under de av riksdagen fastlagda 15 miljökvalitets-

målen."

Det förefaller också finnas en politisk vilja att förverkliga några av de tankar som kommer till uttryck i citaten. I förordet till dokumentationen från den nämnda sammankomsten framhåller miljöministern:

"Redan i dag har vi många redskap för ett bra naturvårdsarbete" -----

"Men jag vill gå längre och testa om byalag och stadsdelsföreningar,

jakt- och fiskeorganisationer, liksom den ideella naturvårds- och

friluftsrörelsen mot ersättning kan ges ett särskilt skötselansvar för

naturen i sin by, tätort och storstad. Det skulle ju vara helt i linje med

Agenda 21-arbetets anda och arbetssätt. Det skulle leda till smarta

lokala lösningar och troligen ge större naturvårdsnytta för varje

satsad krona." ----- "Svenska folket älskar naturen. Då bör väl också

naturvården bli en hjärtesak för oss alla! Tillsammans ska vi göra ett

redan fantastiskt Sverige ännu vackrare, myllrigare och mera

tillgängligt."

I september 1999 togs frågan också upp i statsministerns regeringsförklaring: "Naturvårdspolitiken utvecklas för att hela folket skall få tillgång till vår rika natur."

Naturvårdsverket förslag hösten 1999 till särskilda sektorsmål för friluftsliv och naturturism visar att den politiska viljeinriktningen också har stöd på central myndighetsnivå.

2.8¶Sammanfattande bedömning

Friluftsgruppen anser det värdefullt att aktivera så stora grupper av befolkningen som möjligt i någon form av friluftsliv. Det är det enkla och mindre resurskrävande friluftslivet, t.ex. skid- och skridskoåkning, klättring, vandring och cykling som bör stimuleras. Sådana former av

42 Den svenska friluftspolitiken

friluftsliv innebär minimal förbrukning av naturresurser och ställer som regel låga krav på utrustning och prestationer. Dessutom kan friluftsliv vara ett sätt att öka befolkningens förståelse för naturen. Det växande politiska intresset för friluftsliv är mot den bakgrunden glädjande.

Friluftsgruppen ser det också som angeläget att den omfattande lagstiftningen rörande friluftslivet i främst miljöbalken och plan- och bygglagen i framtiden kommer att motsvaras av en uttalad organisatorisk hemvist för friluftslivet i den statliga myndighetssfären.

3 Friluftspolitiken i våra grannländer

I Danmark och Norge, är friluftspolitiken en del av den samlade miljöpolitiken, dit även kulturmiljövården hör. Gemensamt för Danmark och Norge är också att de frivilliga organisationerna har en framskjuten position när det gäller friluftspolitikens utveckling, förmedling och genomförande. De ojämna styrkeförhållandena mellan de nordiska friluftsorganisationerna gör att samarbetet dem emellan haltar. Med en förstärkt paraplyorganisation för de svenska friluftsorganisationerna skulle det nordiska samarbetet kunna utvecklas.

3.1¶Danmark

3.1.1¶Den danska friluftspolitikens särdrag

Vid en jämförelse mellan friluftspolitiken i Sverige, Norge och Danmark har den danska friluftspolitiken två tydliga särdrag. För det första har de danska, frivilliga organisationerna, sedan drygt 50 år, tillåtits ta ett betydande ansvar när det gäller politikens utveckling och genomförande. För det andra finns i princip ingen allemansrätt; vare sig i lag eller som sedvanerätt. I Danmark har man sökt säkra allmänhetens tillgång till naturen på andra sätt, bl.a. genom avtal med de privata markägarna.

3.1.2¶Friluftsrådet

Det danska Friluftsrådet bildades år 1942, mitt under brinnande krig, på initiativ av dåvarande statsministern Thorvald Stauning. Hans främsta syfte var att med rådet stärka föreningslivet; redan då en av grundpelarna i den danska demokratin. Tanken var framsynt i den meningen att rådet

Friluftsliv for alle, Friluftspolitiskt handlingsprogram, Friluftsrådet år 1997

44 Friluftspolitiken i våra grannländer

utvecklats till en friluftspolitisk drivkraft; med effekter också utanför det egna landets gränser.

Antalet medlemsorganisationer har vuxit från åtta i starten till 92 i dag. Innehållet i verksamheten har utvecklats stegvis. Ett viktigt steg togs år 1949 då den danska Tipstjänsten inrättades. I samband därmed bestämdes att 3,4 procent av överskottet på tipsmedlen skulle gå till ungdomens friluftsliv. Fram till år 1993 gick dessa medel via olika ministerier och centrala verk till Friluftsrådet för vidare fördelning. År 1993 reviderades tipslagen. Revisionen medförde viktiga förändringar för Friluftsrådets del. Målgruppen vidgades till att omfatta friluftsliv i allmänhet. Den del av tipsmedlens överskott som skulle gå till friluftsliv ökades från 3,4 procent till 5,7 procent. Friluftsrådet fick det fulla ansvaret för fördelningen och administrationen av medlen, som i fortsättningen även skulle kunna delas ut som organisationsstöd. Bidragsvillkoren finns intagna i tips- och lottolagen.

Innevarande budgetår har rådet ca 45 miljoner kronor att fördela, vilket innebär en viss minskning i förhållande till år 1998 då drygt 50 miljoner kronor fördelades. Medlen går främst till olika friluftsprojekt, upplysningskampanjer och fasta anläggningar. Omkring en fjärdedel eller ca 12,5 miljoner kronor fördelas som verksamhetsbidrag till olika natur- och friluftsorganisationer.

Från år 1953 till år 1990 hade Friluftsrådet ytterligare en finansieringskälla genom att rådet skötte hanteringen av det avgiftsbelagda campingpass som krävs för tillträde till danska campingplatser. Campingintäkterna försvann när Campingrådet år 1990 lämnade Friluftsrådet.

En stor del av de medel Friluftsrådet disponerar för egen del har sedan 1950-talet använts för olika friluftskampanjer. Som exempel på pågående kampanjer kan nämnas Blå Flag och Grönt Flag – Grön Skole. Blå Flag har som syfte att främja miljömedvetande, att säkra god vattenkvalitet och att förse stränder och hamnar med säkerhetsutrustning och miljöanordningar. Båda kampanjerna genomförs i samverkan med Foundation för Environmental Education in Europe, FEEE.

På 1980-talet började Friluftsrådet bygga upp en regional organisation. I dag finns ett demokratiskt uppbyggt friluftsråd eller en amtsbestyrelse i varje amt. De regionala friluftsråden fungerar gentemot de regionala myndigheterna på i princip samma sätt som det centrala Friluftsrådet mot de centrala. Det handlar om att successivt utveckla och genomföra friluftspolitiken.

Numera har Friluftsrådets verksamhet en väl förankrad idémässig grund genom det friluftspolitiska handlingsprogram Friluftsliv for alle, som antogs av rådets generalförsamling våren 1997. Att rådet också har ett starkt politiskt stöd framgår av förordet, där statsministern betonar att Friluftsrådet – som en bred organisation för många skilda intressen på

friluftsområdet – har en viktig uppgift när det gäller att upplysa, inspirera, engagera och – förhoppningsvis – flytta gränser i debatten om naturen och det sätt vi brukar den på.

Behovet av att samordna olika friluftsintressen återkommer i handlingsprogrammets inledning. Därav framgår bl.a. att ett huvudsyfte med programmet varit att "at bringe Friluftsrådets mange og forskelligartede foreninger taettere ind på livet af hinanden." För att den samsyn man uppnått skall bestå krävs också att nya A-medlemmar i Friluftsrådet ansluter sig till handlingsprogrammets idé- och värdegrund. Organisationer som inte uppfyller det kravet, men som Friluftsrådet ändå har ett intresse av att fortlöpande samarbeta med, kan bli B-medlemmar. Rådet har i dagsläget dryga 90 medlemsorganisationer, varav ca 70 är A-medlemmar och ca 20 B-medlemmar.

Den nationella delen av handlingsprogrammet innehåller rådets viljeinriktning inom ett stort antal olika samhällsområden. Av särskilt intresse vid en jämförelse med svenska förhållanden är att programmet innehåller viljeyttringar när det gäller kulturmiljö och turism, dvs. områden som i Sverige hittills inte räknats till friluftsliv. Det danska synsättet bör framgå av citaten nedan:

"Kulturmiljö. Beskyttelsen af naturen (dyr og planter) og kravet om en

forureningsfri natur er helt centrale for friluftslivets udfoldelse. En

tredie dimension er det samlede kulturmiljö. Interessen for kulturmiljöet

– kulturlandskapet, byerne, fortidsminderne og de historiske bygninger

– er stor her i slutningen af 90èrne og et vaesentligt element i mange

friluftsaktiviteter."

"Baeredygtighed ind i turisme. Friluftsrådet önsker at praege ut-

viklingen i turisterhvervet i en mere miljövenlig retning. Det går for

langsomt i Danmark. Der skal skabes en bevidst politik, hvor en

eventuel vaekst sker uden at skade friluftslivet, naturen, miljöet og

lokalbefolkningen."

Även den internationella delen av handlingsprogrammet kan vara av intresse ur svensk synvinkel. När det gäller det nordiska samarbetet vill Friluftsrådet inspirera till upprättandet av nationella paraplyorganisationer för friluftsliv. Rådet konstaterar i handlingsprogrammet att Norge är det enda land utanför Danmark som har en sådan organisation. Direkt till Friluftsgruppen har rådet framfört att det nordiska samarbetet haltar när friluftsorganisationerna är så olika som de är. I det nordiska nätverket av friluftsorganisationer har Sverige hittills representerats av Friluftsfrämjandet, som inte är en paraplyorganisation. Fr.o.m. hösten 1999 har dock FRISAM övertagit Friluftsfrämjandets roll.

46 Friluftspolitiken i våra grannländer

Friluftsrådet har ett omfattande internationellt engagemang även utanför Norden. Sedan 1950-talet har rådet varit medlem av Federation Internationale de Camping et de Caravaning, FICC. Trots att det danska Campingrådet lämnat Friluftsrådet står det senare fortfarande för försäljningen i Danmark av FICC:s campingkort. Redan år 1975 medverkade rådet vid bildandet av European Environmental Bureau, EEB, och är fortfarande en aktiv medlem i EEB tillsammans med två andra danska medlemsorganisationer.

Under senare år har Friluftsrådet funnit en ny internationell nisch. Inom ramen för det danska biståndet medverkar rådet i uppbyggnaden av en demokratisk infrastruktur i de baltiska länderna. Det ligger i linje med handlingsprogrammet, där rådet framhåller att den nordiska modellen, med stort, självständigt ansvar för föreningslivet, med fördel kan föras över till övriga Östersjöländer.

3.1.3¶Skov- og Naturstyrelsen m.m.

Att Danmark inte har någon allemansrätt är en sanning med modifikation. Naturbeskyttelseloven (nr. 835 af 1. november 1997) har bl.a. till ändamål att ge befolkningen rätt att färdas och uppehålla sig i naturen samt att förbättra möjligheterna för friluftslivet. Även regler om skydd av fornminnen är intagna i Naturbeskyttelseloven, vilket avspeglar att kulturmiljövården också i Danmark är en integrerad del av miljövården. Frågor om Naturbeskyttelseloven hör till Miljö- og Energiministeriets ansvarsområde.

Den centrala statsförvaltningen ser annorlunda ut i Danmark än i Sverige. De centrala ämbetsverken ingår som en del av respektive ministerium. Till Miljö- og Energiministeriet hör, förutom departementet och Landsplanavdelningen, tre forskningsinstitutioner och tre centrala verk. Till de sistnämnda hör Skov- og Naturstyrelsen, som fördelar de s.k. naturforvaltningsmidlerne och har ett särskilt friluftskontor.

Naturforvaltningsmidlerne tillkom år 1989 då Folketinget beslöt att avsätta särskilda medel för att öka arealen av statliga skogar, förbättra möjligheterna för befolkningens friluftsliv samt bevara och vårda landskapets kulturhistoriska värden. Sedan år 1989 har drygt en miljard kronor fördelats till dessa ändamål.

Friluftskontorets ansvarsområde omfattar bl.a. friluftspolitiken på Miljö- og Energiministeriets arealer, Naturbeskyttelselovens bestämmelser om allmänhetens tillträde till naturen, samordning av verksamheten med naturvägledning, Sommerhusloven och Campingreglementet. Friluftskontoret samarbetar nära med Friluftsrådet.

Danmark har mer än 200 naturvägledare. De har till huvuduppgift att öka befolkningens kunskap om att naturen är en helhet, bestående av landskap, hav, klimat, växter, djur, historia och kultur, som människan är beroende av och kan påverka. Naturvägledarna är anställda vid statsskogsdistrikt, amter, kommuner, museer och friluftsorganisationer, men verksamheten samordnas av Skov- og Naturstyrelsen.

Tilläggas bör att utvecklingen i Danmark går mot en ytterligare markering av sambanden mellan naturvård, kulturmiljövård och friluftsliv. Sedan år 1996 står Folketinget bakom miljö- och energiministerns strävan att behandla skyddet av kulturmiljön som en tredje dimension i miljöpolitiken vid sidan av naturvården och kampen mot föroreningar.

3.2¶Norge

3.2.1¶Inledning

I Norge, liksom i Sverige och Finland, är allemansrätten grunden för friluftspolitiken. Det som skiljer den norska politiken från grannländernas är främst att allemansrätten är lagfäst, vilket gör att friluftspolitiken hittills i stor utsträckning genomförts som myndighetsutövning. När den norska Friluftsloven trädde i kraft år 1957 hade den, enligt den förra stortingsmeldingen om friluftsliv , som främsta syfte att avgränsa och klargöra allemansrätten gentemot markägarna. Sedan dess har ett antal andra lagbestämmelser tillkommit i syfte att värna friluftslivets intressen i markanvändningen. Just nu pågår, på direkt beställning av stortinget, arbetet med en ny stortingsmelding, som skall presenteras år 2000.

3.2.2¶Det offentliga friluftsåtagandet i Norge – kort historik

Som en följd av Friluftsloven år 1957 etablerades Statens friluftsråd på central nivå och särskilda friluftsnämnder i såväl fylken som kommuner. Rådet och nämnderna var de första offentliga organen för friluftsliv. Administrasjonen for friluftsliv og naturvern inrättades år 1965 vid dåvarande Kommunal- og arbeidsdepartementet. Under åren närmast därefter började frilufts- og naturvernkonsulenter att anställas hos fylkesmännen. När Miljöverndepartementet inrättades år 1972 fick detta en särskild av-

Stortingsmelding nr. 40 1986-87 Om friluftsliv, s. 108 ff

48 Friluftspolitiken i våra grannländer

delning för naturvern og friluftsliv. Avdelningen har dock numera ytterligare uppgifter.

Under perioden 1958 till 1977 låg sekretariaten för de fylkesvisa friluftsnämnderna hos fylkesmannen, men de fördes över till fylkeskommunerna år 1977 när fylkeskommunerna tog över den fysiska planeringen. Åren närmast därefter kom staten på fylkesnivå att sakna särskild kompetens på friluftsområdet. Den kom emellertid tillbaka år 1982 när de särskilda miljövernavdelningarna inrättades vid fylkesmannaämbetena. Samtidigt slogs fast att även fylkeskommunerna skulle ha ett ansvar på friluftsområdet i egenskap av ansvariga myndigheter för den fysiska planeringen.

Den kommunala organisationen varierar. Friluftsloven ger kommunerna möjlighet att inrätta särskilda friluftnämnder, men Miljöverndepartementet uppskattar att endast tre av fyra kommuner utnyttjat den möjligheten. Antalet särskilda friluftsnämnder har dessutom successivt sjunkit under 1990-talet, då även den norska offentliga ekonomin varit föremål för åtstramning. Särskilda anslag för friluftsändamål, utöver kostnaderna för den statliga administrationen, har funnits på den norska statsbudgeten sedan år 1964. Anslagen används främst för att säkra områden för friluftsliv och för att underlätta iordningställande av friluftsområden. Anslagen ökade successivt fram till början av 1990-talet, men har under senare år skurits ned; från en topp på drygt 71 miljoner kronor år 1993 till drygt 46 miljoner kronor år 1999.

3.2.3¶Resultatområdet Friluftsliv i statsbudgeten

Även om man i Norge anser att den norska friluftspolitiken försvagats under senare år är den mer framträdande än den svenska; inte minst på central nivå. Friluftsliv är exempelvis också ett eget resultatområde i Miljöverndepartementets del av den norska statsbudgeten. För år 2000 omfattar resultatområdet anslag på sammanlagt 70 miljoner norska kronor. I detta belopp ingår då inte bara bidrag till olika friluftsändamål utan också budgetramarna för berörda delar av Direktoratet for naturforvaltning och fylkesmännens miljövernavdelningar.

Resultatområdets strategiska mål är att alla skall ha möjlighet att utöva friluftsliv som en hälsofrämjande, trivselskapande och miljövänlig aktivitet i närmiljön och i naturen för övrigt. Områdets resultatmål och indikatorer sammanfattas i tabellen nedan:

Siste Nytt från Friluftsrådenes Landsforbund; http://www.friluftsrad.no/

Tabell 3:1. Resultatområdet friluftsliv i statsbudgeten

Nationella resultatmål Miljöförvaltningens Resultatindikatorer arbetsmål

A. Friluftsliv baserat på Stimulera till miljövänligt Statistik om befolkningallemansrätten i alla friluftsliv i samarbete ens friluftsvanor befolkningslager med frivilliga

organisationer

B Barn och ungdom skall Barn och ungdom skall Kunskap om allemansrätt ges möjlighet att utveckla kunna färdas tryggt och och -vett samt fjäll- och färdigheter i friluftsliv miljövänligt i utmark. sjövettsregler hos barn

under 16 år i ett urval

kommuner

C. Områden för friluftsliv Framtida behov av köp Omfattningen av planskall säkras och brukas och avtalad användning lagda friluftsområden. på ett sätt som värnar av naturområden för Andel friluftsområden naturen friluftsliv skall framgå av som har skötselplaner.

de kommunala planerna i

fem utvalda fylken före år

2004. Alla viktiga

friluftsområden skall ha

tillfredsställande skötsel-

planer före år 2005.

D. Vid bostadshus, skolor Minst 30 % av bostads- Andel bostadshus, skolor och barnhagar skall det hus, skolor och barnhagar och barnhagar som uppfinnas möjlighet till bl.a. i ett urval kommuner nått målen. lek i en skall ha rekreationsareal sammanhängande inom 500 meter och grönstruktur med goda tillgång till förbindelser till anslut- sammanhängande ande naturområden. grönstruktur

3.2.4¶Friluftsrådenes Landsforbund, FL

Norge har 435 kommuner och 18 fylkeskommuner på en befolkning av ca 4,4 miljoner invånare. På många specialområden måste kommunerna därför samverka för att uppnå resultat. Ett exempel på sådan kommunal samverkan är de 15 interkommunala friluftsråden och deras paraplyorganisation Friluftsrådenes Landsforbund, FL. Totalt har 125 kommuner valt att lösa delar av sina friluftsåtaganden via dessa friluftsråd. Av sär-

50 Friluftspolitiken i våra grannländer

skilt intresse ur svensk synvinkel är att några värmländska kommuner ingår i ett av råden, nämligen i Friluftsrådet Finnskogen.

I friluftsråden ingår, förutom kommunerna, sammanlagt 150 frivilliga organisationer samt ett antal stödjande medlemmar, vanligtvis enskilda personer. Rådens organisation varierar med hänsyn till lokala behov. De täcker inte hela landet utan finns företrädesvis vid kusterna. Friluftsråden är ingen ny företeelse. De äldsta råden har funnits i drygt 60 år. Rådens huvuduppgifter är att

• säkra områden för friluftsliv genom köp eller servitut, • förvalta friluftsområden, • informera om friluftsmöjligheter och • fungera som remissinstans och opinionsbildare.

Paraplyorganisationen Friluftsrådenes Landsforbund, FL, är friluftsrådens gemensamma språkrör gentemot politiker, nationella myndigheter och organisationer. FL fördelar också bidragen till råden, bl.a. verksamhetsbidragen från Miljöverndepartementet. FL:s högsta beslutande organ är generalförsamlingen, till vilken varje friluftsråd kan sända tre delegater.

I skrivelse till Miljöverndepartementet med anledning av det pågående arbetet med en stortingsmelding om friluftsliv lyfter FL fram såväl friluftslivets egenvärde som dess samhällsnytta. FL pekar också på bristerna i den nuvarande friluftsorganisationen och aktualiserar frågan om en anknytning av friluftslivet till Kulturdepartementet för att uppnå en högre prioritering av området.

3.2.5¶De frivilliga friluftsorganisationerna

I den förra stortingsmeldingen om friluftsliv betonade den norska regeringen att de frivilliga friluftsorganisationerna i stor utsträckning har mål för sin verksamhet som sammanfaller med den offentliga friluftspolitiken. De besitter dessutom stor expertis och har förutsättningar att nå ut till friluftsutövare och friluftsintresserade i hela landet. Regeringen anser därför att organisationerna är en viktig resurs i arbetet med att realisera friluftspolitiken. Mot den bakgrunden åläggs Miljöverndepartementet att utveckla samarbetet med organisationerna och att därvid prioritera stöd till sådana aktiviteter som ligger i linje med de offentliga målsättningarna.

Friluftslivets Fellesorganisasjon, FRIFO, bildades i augusti 1989. FRIFO skall, enligt sina stadgar, dels arbeta för ett allsidigt, enkelt och naturvänligt friluftsliv i den norska friluftslivstraditionen, dels värna

FL:s Innspill den 31 maj 1999 om Stortingsmelding om friluftsliv

allmänhetens rätt till bruk av den fria naturen. Friluftslivets mål är, fortfarande enligt FRIFO:s stadgar, att genom naturupplevelse främja hälsa, trivsel och ökad förståelse för naturens egenvärde.

FRIFO är en paraplyorganisation för i dagsläget 12 friluftsorganisationer. Medlemskap i FRIFO kan sökas av ideella organisationer som

• baserar sig på individuellt medlemskap och är öppna för alla, • har friluftsliv som huvudändamål eller en väsentlig del av sin verk-

samhet, • inte har motoriserad verksamhet eller organiserad tävlingsverksamhet

som huvudändamål, • är landsomfattande eller har ett medlemstal på mer än 10 000 indivi-

duella medlemmar, • arbetar i överensstämmelse med FRIFO:s ändamål.

Antalet medlemmar i de organisationer som är anslutna till FRIFO uppgår i dag till ca 475 000, vilket innebär en ökning med närmare 10 procent eller ca 45 000 under senare år. FRIFO ser medlemsutvecklingen som ett tecken på att organisationen är på rätt spår; i synnerhet som medlemsutvecklingen i många andra frivilliga organisationer – i Norge liksom i Sverige – samtidigt varit negativ.

FRIFO:s första stora utmaning var deltagandet i Friluftslivets år 93. Just nu arbetar FRIFO med olika kampanjer och för att stärka friluftsorganisationerna på fylkesnivå och lokal nivå. Detta för att möta den decentraliseringstendens som präglar den norska friluftspolitiken. På olika sätt deltar FRIFO också i det arbete som pågår med den nya stortingsmeldingen om friluftsliv och har med anledning av detta överlämnat en skrivelse till Miljöverndepartementet . I denna åberopar FRIFO bl.a. regeringens fastlagda politik när det gäller statens förhållande till de frivilliga organisationerna . FRIFO anser att det fastlagda förhållningssättet bör prägla avsnitten om friluftsorganisationerna i den kommande stortingsmeldingen. Synsättet bör, enligt FRIFO, gälla även på fylkesnivå och kommunal nivå.

FRIFO.s Innspill den 17 juni 1999 om Ny stortingsmelding om friluftsliv

Stortingsmelding nr 27 (1996-97) Om statens forhold til frivillige organisasjoner

52 Friluftspolitiken i våra grannländer

3.2.6¶Den norska modellen för stöd till frivilliga organisationer

Under senare år har två norska princippropositioner behandlat frågan om statens förhållningssätt till frivilliga organisationer. Den första överlämnades till stortinget våren 1997 och innehöll övergripande principer för den framtida statliga politiken på området. Den andra hade som syfte att konkretisera den fastlagda politiken och att förbättra villkoren för organisationerna.

Redan i den första propositionen delades den frivilliga verksamheten in i tre typer: medlemsbaserad verksamhet, värdebaserad samverkan och välfärdsproduktion utan vinstsyfte. Syftet med tredelningen var att visa att statens samröre med frivillig verksamhet tar olika former. De statliga stödformerna och kontrollsystemen borde i fortsättningen anpassas till detta. Grundtanken vidareutvecklades i en andra proposition våren 1998, som också hade till syfte att förbättra ramvillkoren för de frivilliga organisationerna.

Båda propositionerna avsåg den statliga politiken på området, men regeringen ansåg det vara önskvärt att fylkeskommuner och kommuner utformade en politik för den frivilliga verksamheten som var samordnad med den statliga.

Avgränsningar och definitioner

De frivilliga organisationerna definierades som medlemsbaserade sammanslutningar med ett allmännyttigt ändamål, en demokratisk styrningsstruktur och ett nationellt led som binder samman de lokala enheterna. Propositionerna behandlade också stiftelser med allmännyttiga ändmål, ekonomisk samverkan utan vinstsyfte, trossamfund och livsåskådningsorganisationer. Även "frivillige tiltak" behandlades. Med begreppet avses verksamhet i andra associationsformer, som ägs eller drivs av frivilliga sammanslutningar.

Den frivilliga verksamhetens särskilda kvaliteter

De frivilliga sammanslutningarnas egenskaper och kvalitéer sammanfattades i följande huvudpunkter:

St meld nr 27 (1996-97) Om statens forhold til frivillige organisasjoner och St meld nr 44 (1997-98) Tilleggsmelding om statens forhold til frivillige organisasjoner

• De är viktiga samhällsaktörer i kraft av sin verksamhet. • De är viktiga demokratiska aktörer; som bärare av medlemmarnas

åsikter och intressen. • De skapar tillhörighet, gemenskap och mening; de utgör därmed på

många sätt ett socialt "kitt" i samhället. • De bidrar till att skapa tillit mellan människor och bidrar till att före-

bygga fördomar och motsättningar. • De bidrar till att skapa en samhällelig mångfald, som möjliggör olika

typer av värde-, kultur- och intressegemenskap.

Tre former av frivillig verksamhet – Tre former för stöd

De tre grundformerna för frivillig verksamhet definierades på följande sätt:

1. Medlemsbaserad verksamhet är sådan där organisationerna ses som

bärare av demokrati, kultur och traditioner och där verksamheten skapar mening, tillhörighet och gemenskap.

2. Värdebaserad samverkan har som syfte att frigöra frivilliga resurser

och egenart för att realisera gemensamma mål. 3. Välfärdsproduktion utan vinstsyfte är sådan där frivilliga organisatio-

ner åtar sig välfärdsproduktion, vanligtvis med anställd personal, på uppdrag av offentliga organ och efter offentliga riktlinjer.

Med indelningen som grund konstruerades en modell i två olika steg för

val mellan olika stöd- och styrformer:

Tabell 3:2. Förhållandet mellan olika former av frivillig verksamhet å

ena sidan och statens motiv och mål för stöd å den andra

Verksamhet Medlemsbaserad Värdebaserad Välfärdsproduktion verksamhet samverkan utan vinstsyfte

Motiv för stöd Demokrati Mångfald Effektivitet

Tradition Alternativ Flexibilitet Mening Egeninsats Kompetens Tillhörighet Nätverk

Målsättning för Att stärka deltag- Att frigöra resurser Att effektivisera stöd ande och aktivitet eller egenart för att välfärdsproduk-

på lokal nivå realisera gemen- tionen

samma mål

54 Friluftspolitiken i våra grannländer

I modellens andra steg anpassades det statliga stödet för att uppnå ett bättre samband mellan typ av verksamhet, motiv för stöd, stödformer och kontrollsystem. Det hela resulterade i en stödform per verksamhetstyp.

Tabell 3:3. Förhållandet mellan frivillig verksamhet å ena sidan och

statens olika former av stöd å den andra

Verksamhetskategori Stödform

Medlemsbaserad verksamhet Grundstöd (Organisationsstöd)

Värdebaserad samverkan Aktivitetsstöd

Välfärdsproduktion utan vinstsyfte Produktions- eller driftsstöd

De olika stödformerna beskrevs på följande sätt

1. Grundstöd (vilket närmast motsvarar det svenska organisationsstödet)

utbetalas utan bestämda krav på användningsområden. Stödet skall

säkra mottagarorganisationernas fria och självständiga ställning. Stat-

en kan emellertid formulera överordnade målsättningar för stödet. Det

är framför allt aktivitet och deltagande som staten önskar främja med

grundstödet. 2. Aktivitetsstöd avser medel som är beräknade med utgångspunkt från

kostnaderna för särskilda projekt eller aktiviteter i organisationerna.

Stödet skall helt täcka utgifterna för projekten eller bidra till finansie-

ringen. 3. Produktions- eller driftsstöd utbetalas för att realisera offentlig väl-

färdsproduktion i anläggningar/inrättningar som ägs eller drivs av fri-

villiga organisationer.

3.3¶Det nordiska friluftssamarbetet

3.3.1¶Kort historik

Nordiska ministerrådet har länge intresserat sig för frågor om friluftsliv. Redan år 1978 tillsatte den Nordiska ämbetsmannakommittén för miljövård en projektgrupp med uppgift att utreda friluftslivet i Norden. Gruppen föreslog i sin slutrapport Friluftsliv i Norden (NU 1982:1) att mi-

nisterrådet skulle ta initiativ till en gemensam nordisk friluftspolitik och ett gemensamt friluftspolitiskt handlingsprogram. Gruppen ansåg också att det borde ingå i handlingsprogrammet att stimulera och vidareutveckla samarbetet mellan de frivilliga organisationerna på friluftslivets område.

Med stöd i rapporten tog ministerrådet upp friluftslivet som ett delområde i sitt program för nordiskt samarbete på miljövårdsområdet under åren 1983-1987. Av programmet framgår bl.a. att arbetet med att förverkliga en nordisk politik på friluftsområdet skulle ges ökad vikt under perioden. Målet skulle vara att ge alla nordiska medborgare goda möjligheter till friluftsliv i en varierad och rik naturmiljö dagligen, under veckoslut och under ferier, både i det egna landet och i övriga nordiska länder.

Bland de insatser som därefter följde kan nämnas ett forskarseminarium på Lysebu i Norge år 1983, ett seminarium för friluftslivets organisationer på Kongskilde Friluftsgård i Danmark år 1984 och ett fortgående projektarbete i ministerrådets regi kring frågor om naturvård och friluftsliv. Friluftsgruppen finner rapporten om friluftsorganisationernas roll i friluftspolitiken vara av särskilt intresse.

3.3.2¶Friluftsorganisationernas roll i genomförandet av en friluftspolitik

Deltagarna i seminariet på Kongskilde slöt upp bakom ministerrådets målsättning för friluftslivet och ansåg att ministerrådet borde vara drivkraften i det fortsatta arbetet med att genomföra en nordisk friluftspolitik. Deltagarna strök dessutom under att det i tolkningen av ministerrådets målsättning skulle ingå att friluftslivet borde betraktas som en metod att öka befolkningens förståelse för naturen. Därför borde bl.a. naturvägledning och utbildning i friluftsliv ges hög prioritet. Seminariedeltagarna var också eniga om att myndigheterna skulle ha det överordnade ansvaret för friluftspolitiken, men att genomförandet av politiken krävde en ökad insats från organisationernas sida och ett ökat samarbete både nationellt och på ett nordiskt plan. Med Friluftsrådet i Danmark som förebild borde övriga nordiska länder överväga möjligheten att bilda nationella fora för friluftslivets organisationer. På längre sikt skulle ett samarbete mellan dessa fora kunna utveckla sig till de frivilliga organisationernas språkrör på ett nordiskt plan.

Friluftsliv i Norden, Nordiska ministerrådets miljörapport 1985:3

56 Friluftspolitiken i våra grannländer

3.3.3¶Det nordiska friluftsnätverket

Så småningom bildades Det nordiska friluftsnätverket, bestående av friluftsorganisationer i de nordiska länderna. Nätverkets ändamål är att stärka friluftslivets villkor i Norden och att uppnå resultat som främjar befolkningens möjligheter till friluftsliv och upplevelser i naturen. Det är dessutom ett mål att främja bildandet av paraplyorganisationer för friluftslivets organisationer i de länder som ännu inte har sådana. Det norska FRIFO och det svenska FRISAM kan ses som resultat av dessa strävanden, men i Sverige återstår mycket att göra innan FRISAM kan spela samma roll som exempelvis FRIFO i Norge.

För närvarande består nätverket av följande medlemsorganisationer:

Land Medlemsorganisationer

Danmark Friluftsrådet Norge Friluftslivets Fellesorganisasjon, FRIFO

Friluftsrådenes Landsforbund, FL Sverige FRISAM och Friluftsfrämjandet Finland Suomen Latu Ry (Central Association for

Outdoor Activities and Recreational Sports)

Island Landvernd Färöarna Faeröya Jardarråd

Medlemsorganisationerna är sinsemellan mycket olika. Vare sig Suomen Latu Ry, eller Faeröya Jardarråd är paraplyorganisationer. Suomen Latu Ry kan sägas vara en finsk motsvarighet till Friluftsfrämjandet. Landvernd har nyligen anmält sitt intresse och har hittills bara varit med som observatör. Faeröya Jardarråd administrerar den offentligt ägda jorden på Färöarna, men är med i nätverket för att hålla sig orienterat om utvecklingen i de andra nordiska länderna. FRISAM är ännu avsevärt mycket svagare än sina motsvarigheter i Danmark och Norge. De inbördes olikheterna gör att samarbetet haltar.

Nätverkets medlemmar möts en gång om året. Vartannat år skall de i princip hålla en konferens kring ett gemensamt nordiskt tema, men principen har varit svår att upprätthålla. De båda norska medlemmarna ordnade år 1994 en konferens om Allemansrätten och brukarbetalning. Friluftsfrämjandet ordnade år 1997 en konferens om Barn och Friluftsliv. Det danska Friluftsrådet skulle ha ordnat en konferens om Turism och Friluftsliv under år 1999, men planerna har av olika skäl skjutits på framtiden.

Som framgått tidigare har Friluftsgruppen besökt nätverkets medlemsorganisationer i Danmark och Norge. Dessa ser det som ytterst angeläget att svenska FRISAM ges förutsättningar att fungera i det nordiska samarbetet. Det danska Friluftsrådet skulle dessutom gärna se att det nordiska samarbete utvidgades till att omfatta också de övriga länderna i Nordiska rådet, däribland Åland och Grönland.

3.4¶Sammanfattande bedömning

I Danmark och Norge är friluftspolitiken en del av den samlade miljöpolitiken, dit även kulturmiljövården hör. Gemensamt för Danmark och Norge är också att de frivilliga organisationerna har en framskjuten position, främst när det gäller friluftspolitikens utveckling, förmedling och genomförande. Det danska Friluftsrådet, bildat år 1942, har 92 medlemsorganisationer som alla har anslutit sig till rådets friluftspolitiska handlingsprogram. Friluftsrådets systerorganisation i Norge, Friluftslivets Fellesorganisasjon, FRIFO, har även den en framskjuten position inte minst i det nu pågående arbetet med en ny stortingsmelding om friluftsliv. De ojämna styrkeförhållandena mellan de nordiska friluftsorganisationerna gör att samarbetet dem emellan haltar. Med en förstärkt paraplyorganisation för de svenska friluftsorganisationerna skulle det nordiska samarbetet kunna utvecklas.

4 Det statliga friluftsstödets utveckling

Det statliga stödet till frilufts- och främjandeorganisationer har sedan 1960-talet minskat kraftigt i förhållande till idrottsstödet. Statsbidragen via Riksidrottsförbundet till sex frilufts- och främjandeorganisationer är vad som finns kvar av statens en gång omfattande friluftsstöd. Huvuddelen av den bidragsgivning som på 1960-talet sköttes av statens friluftsnämnd har helt försvunnit. Naturvårdsverket och därefter den dåvarande stiftelsen Sveriges Turistråd hade under många år uppgiften att fördela anläggningsbidrag till friluftsorganisationerna, men bidragen försvann helt när Turistrådet avvecklades år 1992. Enligt Friluftsgruppens bedömning är detta inte resultatet av en medveten politik utan snarare en följd av att friluftsfrågorna integrerats med andra politikområden och i praktiken successivt decentraliserats till landsting och kommuner. Resultatet har bl.a. blivit att friluftsorganisationernas roll i friluftspolitiken är ytterst marginell.

4.1¶Inledning

Friluftspolitiken föddes genom att riksdagen år 1939 beslöt att bilda statens fond för friluftslivets främjande. Avsikten var då att statsmakterna årligen skulle avsätta 20 procent av tipsmedelsbehållningen till fonden. Den avsikten föll så småningom i glömska. Med dagens mått mätt blev den årliga avsättningen ändå betydande. Budgetåret 1964/65 uppgick fondavsättningen till 2,6 miljoner kronor i dåtidens penningvärde. Som jämförelse kan nämnas att staten samma budgetår avsatte 17 miljoner kronor till fonden för idrottens främjande. Friluftsstödet motsvarade alltså ca 15 procent av idrottsstödet i mitten av 1960-talet.

Statsbidragen till de centrala frilufts- och främjandeorganisationerna har fördelats av Riksidrottsförbundet sedan början av 1970-talet. Detta har i praktiken inneburit att samspelet med de ideella organisationerna

60 Det statliga friluftsstödets utveckling

under en följd av år inte betraktats som en del av friluftspolitiken. Innevarande budgetår uppgår det statliga idrottsstödet till drygt 470 miljoner kronor varav det statliga friluftsstödet utgör 13 miljoner kronor eller knappt tre procent av idrottsstödet.

4.2¶Friluftsfonden och Statens friluftsnämnd m.m.

Friluftsfonden förvaltades av Statskontoret. Bidrag ur fonden fördelades efter beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall, efter förslag från statens friluftsnämnd, som var statens rådgivande organ i frågor om fritidens utnyttjande för friluftsliv. Nämnden skulle också utöva kontroll över användningen av anvisade statsbidrag. Den verksamhet som uppbar stöd skulle anknyta till sportsligt betonat friluftsliv och inte kunna göras ekonomiskt självbärande. Huvudman skulle vara kommun eller sådan frivillig, bestående sammanslutning, som kunde göra en väsentlig egeninsats ekonomiskt eller in natura.

Utöver detta utgick stöd till friluftslivet i viss utsträckning även från fonden för idrottens främjande, inrättad år 1935. Dessutom kunde Arbetsmarknadsstyrelsens anslag för sysselsättningsfrämjande åtgärder användas för stöd till friluftslivet. Vidare var det sedan år 1962 en uppgift för Domänverket att göra värdefulla områden i kronoparkerna lätt tillgängliga för allmänhetens friluftsliv. Nämnas bör också ett anslag på Socialdepartementets huvudtitel för bidrag till barns och husmödrars ferieresor, driften av semesterhem, stipendier för husmoderssemestrar och driften av barnkolonier.

4.3¶Idrott åt alla – Riksidrottsförbundet tar över

Läget kom att förändras i början av 1970-talet som en följd av förslagen från dåtidens Idrottsutredning och därpå följande riksdagsbeslut. I Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1970 om stöd till idrotten framhöll departementschefen att det inte finns några övertygande skäl för en distinktion mellan å ena sidan tävlingsidrott och å andra sidan den verksamhet som bedrivs av korporationsidrottsförbundet och främjandeorganisationerna.

Friluftslivet i Sverige, Del II (SOU 1965:19), s. 28-34 Idrott åt alla (SOU 1969:29)

Det statliga friluftsstödets utveckling 61

”Samtliga idrottsorganisationer syftar till att främja motionsakti-

viteten i alla åldrar. Skillnaden mellan motion och tävling är en

fråga om intensitet, dvs. inte en art- utan en gradskillnad. Täv-

lingsmomentet ingår som en väsentlig stimulansmetod på samtliga

nivåer inom korporationsidrottsrörelsen. Riksidrottsförbundet

organiserar, som tidigare framhållits, motionsidrott i mycket stor

skala.”

Mot den bakgrunden beslöt statsmakterna att Riksidrottsstyrelsen skulle fördela organisationsstödet till såväl idrotten som friluftslivet. En av statens två representanter i Riksidrottsstyrelsen skulle ha som särskild uppgift att tillvarata den motions- och friluftsbetonade verksamhetens intressen. Vad beträffar organisationsstödet har den ordningen i stort sett gällt sedan dess. En förändring inträffar först år 2000 när riksdagsbeslutet till följd av 1999 års idrottsproposition får genomslag.

När det gäller anläggningsstödet har förändringarna däremot varit många. Det skildes från organisationsstödet i 1970 års idrottsproposition. Departementschefen föreslog där att statsstöd till idrottsanläggningar i fortsättningen som regel inte skulle utgå. Däremot skulle anläggningar i första hand avsedda för motions-, rekreations- och friluftsändamål också i fortsättningen vara bidragsberättigade. De bidragsbestämmelser som gällt för anslag till sådana anläggningar ur fonden för friluftslivets främjande skulle därför fortsätta att gälla, trots att fonden skulle avvecklas. Behållningen i fonden skulle tillsammans med en reservation under anslaget Åtgärder för fritidsbåtstrafiken sammanföras till ett nytt anslag för anläggningsstöd. Det nya anslaget skulle disponeras av Statens naturvårdsverk. Verkets styrelse skulle vid behandlingen av ärenden om anläggningsstöd utökas med ett par ledmöter. En särskild delegation, med företrädare för berörda intressen, skulle medverka vid Naturvårdsverkets handläggning av stödärendena.

4.4¶Naturvårdsverkets fritidsbyrå m.m.

Inom Statens naturvårdsverk fanns under denna period en särskild fritidsbyrå, vars sektion för idrott, rekreation och friluftsliv verkade för att stödja friluftslivet genom bl.a. stöd till olika idrotts- och rekreationsanläggningar av såväl lokalt och regionalt som centralt intresse. Under åren 1969-1983 uppgick de totala bidragen ur verkets anläggningsstöd till mer än 350 miljoner kronor. Bidragen gick till semesterbyar, campingplatser, aktivitetsanläggningar för idrott, bad, båtsport och

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1970, s. 55

62 Det statliga friluftsstödets utveckling

friluftsliv. Parallellt med anläggningsstödet verkade Naturvårdsverket för friluftslivet genom skydd av värdefulla rekreationsområden som exempelvis naturreservat. Kommuner och särskilda stiftelser, däribland Stockholms Skärgårdsstiftelse, Västkuststiftelsen och Upplandstiftelsen, köpte in många friluftsmarker, där Naturvårdsverket bidrog med halva kostnaden. Naturvårdsverket hade då som nu det centrala myndighetsansvaret för värnet av allemansrätten och bevakade därvid särskilt tillsynen av strandskyddet

Naturvårdsverkets uppgifter förändrades successivt. Bidragsgivningen till idrottsanläggningar fördes över till Riksidrottsförbundet och verket koncentrerade sina bidrag till riksintressanta rekreationsanläggningar. Även denna bidragsverksamhet upphörde framöver, men verkets uppgifter i övrigt för friluftslivet kvarstod, däribland bevakningen av allemansrätten, strandskyddet, de riksintressanta områdena för friluftslivet och ledsystemet i fjällen. För uppgifterna fanns en särskild enhet – enheten för rekreation och fysisk planering – senare ombildad till enheten för fysisk planering och friluftsliv.

4.5¶Turist- och rekreationsstruktur i förändring

4.5.1¶Sveriges Turistråd och Rekreationsberedningen

Efter förslag av 1969 års turistkommitté i betänkandet Turism och rekreation i Sverige (SOU 1973:52) beslöt riksdagen år 1975 om inrättandet av dels en stiftelse för turistfrågor, dels en särskild beredning för samordning av statligt stöd till anläggningar för rekreationslivet. Stiftelsen Sveriges Turistråd inrättades av staten, Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet och fick bl.a. till uppgift att ”söka tillgodose behovet av semester- och rekreationsmöjligheter för en bred allmänhet i Sverige och de övriga nordiska länderna.” Rekreationsberedningen skulle, vid sidan av Naturvårdsverkets delegation för anläggningsstöd till idrotten, samordna och effektivisera de statliga insatserna för turism och rekreation. Beredningen finansierades från Naturvårdsverkets anslag till anläggningsstöd.

Turism och friluftsliv 2 (SOU 1983:45, s. 24-27)

Det statliga friluftsstödets utveckling 63

Några år senare presenterade såväl Rekreationsberedningen som Turist- och rekreationspolitiska utredningen, TUREK, andra alternativ för den framtida organisationen på området. Med stöd i det samlade utredningsarbetet föreslog regeringen våren 1984 att Sveriges Turistråd skulle ges ett övergripande ansvar för turist- och rekreationsfrågorna. Därför föreslog departementschefen att såväl Rekreationsberedningens arbetsuppgifter som Naturvårdsverkets övriga uppgifter på rekreationsområdet skulle överföras till Sveriges Turistråd. Riksdagen beslöt i enlighet med förslaget.

Förändringen kan ha bidragit till att inte heller stiftelsen Sveriges Turistråd blev långvarig. Riksrevisionsverket (RRV) konstaterade i en revisionsrapport år 1989 att uppgifternas mångfald och den organisation statsmakterna beslutat för Turistrådet lett till problem. Därför föreslog RRV att Turistrådets uppgift och organisation skulle renodlas. Rådet borde, enligt RRV, släppa en del av sina uppgifter, bl.a. uppgiften att förbättra breda folkgruppers möjligheter till turism och rekreation. RRV ansåg att den uppgiften primärt var en fråga för kommuner, landsting och ideella organisationer.

RRV:s rapport var en av anledningarna till att regeringen år 1990 tillkallade en särskild utredare för att se över Turistrådets verksamhet. Som ett resultat av översynen föreslog utredaren bl.a. att stiftelsen Sveriges Turistråd skulle ombildas till ett helstatligt, delvis anslagsfinansierat aktiebolag med vissa myndighetsuppgifter, däribland fördelning av bidrag till vissa organisationer.

Utredarens förslag behandlades i bilaga 13 till budgetpropositionen för 1992. I denna föreslog regeringen att Sveriges turistråds verksamhet skulle upphöra den 30 juni 1992. Riksdagen beslöt i enlighet med förslagen.

När Sveriges Turistråd upphörde, försvann de friluftsfrämjande uppgifter som några år tidigare förts över till rådet från Naturvårdsverket. Även inom Naturvårdsverket skedde förändringar. Friluftsfrågorna integrerades med övrig verksamhet inom verket och friluftslivet markerades inte längre i någon enhets namn. Plattformen för friluftsliv försvann och insatserna koncentrerades till allemansrätten, strandskyddet, naturreservaten och fjällederna inom ramen för verkets fortlöpande uppgifter.

Turism och friluftsliv (SOU 1981:28) Proposition 1983/84:145 turist- och rekreationspolitiken m.m. RRV, Dnr 1988:1502, Sveriges Turistråd Ett nytt turistråd (SOU 1991:58) Prop. 1991/92:100, s. 34 och 35

64 Det statliga friluftsstödets utveckling

4.5.2¶Styrelsen för Sverigebilden och Next Stop Sweden

De förändringar som närmast därefter inträffade har varit svåra att följa eftersom de inte tycks ha föregåtts av offentliga utredningar. Riksdagsbehandlingen av frågan är däremot väl dokumenterad. Vid riksmötet 1991/92 beslöt riksdagen att målet för de statliga insatserna inom turistområdet skulle vara att påverka Sverigebilden utomlands genom att sprida allmän, utlandsinriktad Sverigeinformation och bistå med sådana exportfrämjande insatser som kommer hela turistbranschen till godo. Det dittillsvarande sociala målet för turistpolitiken ansågs inte längre vara motiverat.

Beslutet innebar att en helt ny organisation för turismen tog form. En ny turistmyndighet, benämnd Styrelsen för Sverigebilden, inrättades den 1 juli 1992. Den fick ansvaret för de statliga insatserna för turismen. Vid sidan av myndigheten bildades ett bolag under medverkan av branschens organisationer. Bolaget fick namnet Travel and Tourism Council/Next Stop Sweden och började sin verksamhet den 1 oktober 1992.

Även denna konstruktion blev kortvarig. Redan efter ett år förslogs förändringar dels i betänkandet Svenska bilder – Översyn av Sverigeinformationen (Ds 1993:72), dels i den anslagsframställning som Styrelsen för Sverigebilden överlämnade till regeringen för budgetåren 1995/96 – 1997/98.

4.5.3¶Turistdelegationen

I budgetpropositionen för 1995/96 konstaterade regeringen att det sätt på vilket staten och turistbranschens företag samverkade inte var ändamålsenligt. Därför borde Styrelsen för Sverigebilden avvecklas den 30 juni 1995.

Några månader senare återkom regeringen till frågan i en särproposition och föreslog där bl.a. att en ny myndighet skulle inrättas med uppgift att dels förbättra samordningen mellan de olika statliga insatser som kan medverka till att stärka turistnäringens utveckling, dels öka samverkan mellan staten, regionala organ, kommuner och näringen. Den nya myndigheten skulle också ges huvudansvaret för att följa utvecklingen inom turistnäringen och svara för kunskapsutveckling. För att kunna fullgöra uppgiften skulle myndigheten ta över beställaransvaret

Kulturutskottets betänkande 1993/94: KRU30 Prop. 1994/95:100, Bil. 13, s. 41 ff Turistpolitik (prop. 1994/95:177)

Det statliga friluftsstödets utveckling 65

för den statliga statistiken på området och stödja forskningsverksamhet med anknytning till turism. Vidare skulle den nya myndigheten i samråd med olika turistorgan utforma ett handlingsprogram för turismens utveckling.

Den myndighet som ersatte Styrelsen för Sverigebilden kom att kallas Turistdelegationen och inrättades den 1 juli 1995. Turistdelegationen har tagit sig an sin näringspolitiska uppgift från en bred utgångspunkt. Genom eget arbete eller i samarbete med en rad olika myndigheter bygger man strategier och plattformar där olika intressenter kan mötas och utveckla produkter som ökar Sveriges attraktionskraft som turistland. Ett sådant utvecklingsarbete har naturligtvis också betydelse för det lokala rekreations- och friluftslivet, även om detta inte är i fokus för projekten.

4.5.4¶Sveriges Rese- och Turistråd AB

I 1995 års turistpolitiska proposition föreslog regeringen också att staten skulle medverka i marknadsföringen utomlands av Sverige som turistland. Marknadsföringen skulle bedrivas i bolagsform och branschens företag inbjudas att bli delägare i bolaget. Riksdagen beslöt i enlighet med förslaget.

Mot den bakgrunden bildades Sveriges Rese- och Turistråd AB, även kallat TuristRådet, den 1 juli 1995. Bolaget ägs till lika delar av staten och den svenska turistnäringen. Näringen äger sin del via ett intressentbolag, Sveriges Rese- och Turistråd Intressenter AB, med ca 200 aktieägare.

TuristRådets vision är att Sverige skall upplevas som ett av världens mest spännande resmål genom att svensk turistnäring marknadsför Sveriges mångfald av upplevelser i en ren, kulturrik och naturskön miljö. TuristRådets verksamhetsinriktning innehåller alltså inga rekreationspolitiska mål. Turism och rekreation är numera två skilda begrepp.

4.6¶Sammanfattande bedömning

Sammanfattningsvis kan Friluftsgruppen konstatera att den svenska friluftspolitiken var tydligare för 30 år sedan än den är i dag. Den uppdelning av ansvaret mellan Riksidrottsförbundet och Naturvårdsverket som genomfördes i början av 1970-talet och de övriga förändringar som inträffat i rollfördelningen mellan myndigheter, förvaltningsnivåer och huvudmän har successivt lett till att statliga friluftspolitiken marginaliserats. Friluftsgruppen anser det därför vara angeläget att bygga upp

66 Det statliga friluftsstödets utveckling

den statliga organisationen för stöd till friluftsliv och främjandeorganisationer på ett sådant sätt att den bidrar till att på nytt synliggöra friluftspolitiken.

Friluftsgruppen ser också paralleller mellan de centrala, statliga myndighetsuppgifterna på turismens område och de uppgifter som blir aktuella som stöd för en mer aktiv friluftspolitik. Även för en central friluftsinstans borde det vara angeläget att

• förbättra samordningen mellan de olika statliga insatser som kan

medverka till att stärka områdets utveckling, • öka samverkan mellan staten, regionala organ, kommuner och

näringen/organisationslivet, • följa utvecklingen inom området och svara för kunskapsutveckling, • utöva beställaransvaret för den statliga statistiken på området, • initiera och stödja forskningsverksamhet med anknytning till området.

5¶Friluftsstödet från kommuner och landsting

Det totala kommunala stödet till friluftslivet kan beräknas till ca 500 miljoner kronor. Merparten av stödet består av anläggningar och markområden som tillhandahålls för friluftsliv. Resterande del utgörs av kontantbidrag till friluftslivets organisationer.

Landstingens kontantbidrag uppgår till ca 10 miljoner kronor. Därutöver finns betydligt större landstingsinsatser i bl.a. de tidigare nämnda stiftelserna för naturvård och friluftsliv. Dessa insatser har inte kartlagts.

På kommunal nivå gör en majoritet av de tillfrågade förvaltningscheferna bedömningen att intresset för friluftsliv kommer att öka både bland politiker och bland kommunens invånare. Inom landstingen är man inte lika säkra på ett ökande intresse för friluftsliv.

5.1¶Inledning

När det gäller att bedöma omfattningen av stödet till friluftsorganisationer från landsting och kommuner finns en del svårigheter. I kommunerna ingår stödet till friluftsorganisationerna i det generella stöd som alla föreningar erhåller vare sig man bedöms som idrottsförening, ungdomsförening eller friluftsorganisation. Det betyder att kommunerna vet hur mycket varje enskild förening får i stöd, men gruppen friluftsorganisationer särredovisas oftast inte. Därför krävs speciella undersökningar för att stödet till friluftsorganisationer ska kunna preciseras.

Ett annat problem är att de lokala föreningarna, med undantag för föreningar knutna till Friluftsfrämjandet och eventuellt någon ytterligare organisation, också har andra namn är sin riksorganisation.

För att ändå få ett grepp om det kommunala stödet och förhållningssättet till friluftsliv och friluftslivets organisationer har Friluftsgruppen

68 Frilufts- och främjandeorganisationerna

skickat en enkät till kommunerna och landstingen. Svar har lämnats av 205 av landets 289 kommuner (71%) och från 16 landsting (76 %).

Syftet med enkäten var i första hand att få en bild av omfattningen av det kommunala stödet till friluftslivet. Därutöver ville Friluftsgruppen få kunskap om hur friluftsorganisationerna är representerade med lokalavdelningar i kommunerna. Slutligen ansåg Friluftsgruppen det intressant att få veta vad man i kommuner och landsting tror om förändringar vad gäller friluftslivets betydelse och stödet till friluftslivet under den kommande 10-årsperioden.

5.2¶Det kommunala stödet

Av kommunernas totala budget för fritid-rekreation-idrott anger kommunerna att 3–5 procent används för området friluftsliv. Spridningen bland svaren är stor, alltifrån mindre än en procent till drygt hälften av budgeten. En försiktig beräkning ger resultatet att det samlade kommunala stödet till friluftsliv och friluftslivets organisationer ligger i intervallet 300–500 miljoner kronor för innevarande år. Som jämförelse kan nämnas att stödet till idrotten uppgår till c:a 4 500 miljoner kronor, varav c:a 1 000 miljoner i kontanta bidrag.

Diagram 5:1. Stöd till friluftsliv i procent av total fritidsbudget

45 41

40

35

30 26 27

25

19

ommuner 20 16

k 14

13 12

15

8

10

Antal 4 4

5 1

0

1 2 3 4 5 6 7 8 9

<1 10

>11

Procent av total budget

Det är viktigt att påpeka att frågan enbart har ställts till den förvaltning som ansvarar för fritid-rekreation-idrott (vanligtvis fritidsförvaltning eller kultur- och fritidsförvaltning). Många har också angett att andra nämnder och förvaltningar i kommunen t ex nämnder för plan- och miljöfrågor och tekniska frågor därutöver gör insatser för friluftslivet, exempelvis skötsel av områden avsatta för friluftsliv. Kommunernas

totala stöd till friluftsliv och friluftslivets organisationer torde därför uppgå till minst 500 miljoner kronor för innevarande år.

Diagram 5:2. Stöd till barn och ungdomsverksamhet

100

a

ern 80

n

60

ommu k v

a 40

t

20

rocen P

0

- t- a & s

s rn s ti l- -

ft pen SLS

et Båt onen

jandet Kor Spor ska iski jandet

rilu fi Sv Cyke uni

F äm Fr äm

fr fr

I enkäten till kommunerna valde vi att fråga om ett urval av alla de friluftsorganisationer som är verksamma. Förutom de organisationer som erhåller statsbidrag från idrottsanslaget ställde vi också frågor om Korpen och Friskis och Svettis.

När det gäller stödet till friluftslivets organisationer dominerar stödet till barn- och ungdomsverksamhet. Friluftsfrämjandet får bidrag i 87 procent av kommunerna, Korpen i 51 procent och Sportfiskarna i 45 procent av kommunerna.

Diagram 5:3. Stöd till vuxenverksamhet

a

ern

n 30

u

m 25

om

k 20

v

a 15

t

rocen 5

P

- a & S

- rn s

s s tti l- t-

ft rpen SL onen

jandet o port ski jandet Bå

ilu K S ska ri yke

fi Sve C uni

Fr äm F äm

fr fr

För vuxenverksamhet erhåller Korpen stöd i 40 procent av kommunerna, Sportfiskarna i 13 procent och Friluftsfrämjandet och Friskis och Svettis i var tionde kommun.

Diagram 5:4. Stöd till anläggningsdrift och projekt

a

ern

n 30

mmu o

k 20

v

a 15

t

cen

Pro 5

a & s S

- t- n -

s s tti t-

ft rpen SL onen

o por e

jandet ski v jandet Bå

ilu K S skar ri S ykel

fi F C uni

Fr äm äm

fr fr

När det gäller stöd till anläggningsdrift och projektarbeten får Friluftsfrämjandet sådant stöd i 37 procent av kommunerna, Sportfiskarna i 27 procent och Korpen i 26 procent av kommunerna.

5.3¶Intresset för friluftsliv för närvarande

Merparten av kommunerna, 70 procent, anger att det politiska intresset för området friluftsliv är likvärdigt med intresset för andra verksamhetsområden som nämnden har ansvar för.

Diagram 5:5. Det politiska intresset för friluftsliv i jämförelse med andra verksamhetsområden

t cen

ro

p 140

t

m 120 sa 100

antal er 80

n procent

mmu 40

o

k 20

l

ta

n Litet Varken Stort

A

intresse stort intresse

eller litet

5.4¶Intresset för friluftsliv i framtiden

Diagram 5:6. Det politiska intresset för friluftsliv under den kommande 10-årsperioden

nt e c

o 100

r

p 83

t

sam

r 56 antal

une procent

m 41

om k l

ta 20 n 6 A 2

Ökar Oförändrat Minskar

Vid en bedömning av den kommande 10-årsperioden tror drygt hälften av kommunerna att det politiska intresset för friluftsliv kommer att öka. Endast 3 procent tror på ett minskat politiskt intresse. Övriga kommuner menar att intresset kommer att vara oförändrat.

Diagram 5:7. Invånarnas intresse för friluftsliv under den kommande 10-årsperioden

160 149

rocent

p 120

t

sam

antal

procent

uner

m 60 50

om 40 k 25

l

ta 20 5 n 2 A 0

Ökar Oförändrat Minskar

Invånarnas intresse för friluftsliv kommer att öka tror mer än 70 procent av kommunerna, vara oförändrat menar var fjärde kommun och endast fem kommuner av 205 tror på ett minskat intresse för friluftsliv hos sina kommuninvånare.

5.5¶Stödet till friluftsliv i framtiden

Diagram 5:8. Bedömning av det totala stödet till friluftslivet under den kommande 10-årsperioden

t

140 126

cen

ro 120

p t

m 100

sa

80 antal er 62

n 53 procent

40 26 24

mmu o

k 12

l ta

n 0

A

Ökar Oförändrat Minskar

När det gäller hur stödet till friluftslivet kommer att förändras under den kommande 10-årsperioden är bedömningarna något annorlunda. Drygt

60 procent tror att stödet kommer att vara oförändrat. Var fjärde kommun tror på ett ökat stöd och resterande, ca 10 procent, anser att stödet kommer att minska.

Diagram 5:9. Stödet kommer i framtiden att inriktas mot

180 169

t

cen 160

ro

p 140

t m

sa

r 94 e 100 n 83

u

m 80

m

o 60 k 43

l

ta 40

An

Barn & ungdoms- Vuxen- Uppdrag

verksamhet verksamhet

Även i framtiden kommer stödet från kommunerna att inriktas mot barnoch ungdomsverksamhet menar 94 procent av kommunerna. Att stödet skulle riktas mot vuxengrupperna tror bara ca 20 procent av de svarande. Över 80 procent av kommunerna tror att friluftslivets organisationer i framtiden kommer att få uppdragsstöd från kommunerna för insatser de gör inom t.ex. folkhälsoområdet.

5.6¶Landstingens stöd

När det gäller omfattningen av det landstingskommunala stödet till friluftsorganisationerna har landstingen fått uppskatta detta i kronor.

Diagram 5:10. Uppskattat organisationsstöd i tkr

Antal landsting

7 6 5 4 3 2 1 0

0-250 251- 501- 751- 1001-

500 750 1000

Landstingens stöd till friluftsorganisationerna varierar kraftigt, från

90 000 kronor årligen i Östergötlands läns landsting till 3 758 000 kronor årligen i Stockholms läns landsting. Totalt för landstingen rör det sig om ett stöd på uppskattningsvis ca 10–15 miljoner kronor.

Diagram 5:11. Organisationsstödets fördelning

Antal landsting

14

14

12 11

10

8

6 6

6 5

4

2

2

0

Frilufts- SLS Sport- SBU Cykel- Pistol-

främjandet fiskarna främjnadet skytte-

förbundet

De organisationer som oftast får någon form av bidrag från landstingen är: Friluftsfrämjandet, Svenska Livräddningssällskapet-Simfrämjandet (SLS) och Sportfiskarna. Omfattningen av bidragen varierar mellan

10 000 kronor och 2 818 000 kronor. Det högre beloppet får Friluftsfrämjandet från Stockholms läns landsting. Som ett komplement kan sägas att många landsting även ger bidrag till stiftelser som verkar för friluftsliv och naturturism. Dessa stiftelser beskrivs närmare i kapitel 2.

78 Frilufts- och främjandeorganisationerna

Diagram 5:12. Organisationsstödets framtida inriktning

Antal landsting

14 12 10 8 6 4 2 0

Barn- och Vuxen- Uppdrag

ungdoms- verksamhet

verksamhet

Landstingens organisationsstöd är i dag framför allt inriktat på barn- och ungdomsverksamhet. Så kommer det sannolikt att vara även i framtiden. Vid sidan av de direkta bidragen finns i väsentlig utsträckning någon form av uppdragsverksamhet t.ex. arbete för folkhälsan.

Diagram 5:13. Intresset för fritidsfrågor

Invånarna Politiker

12 11

9

6 5 5

Öka Oförändrat Minska Öka Oförändrat Minska

Intresset för friluftsfrågor bland politiker i landstingen är i dag varken stort eller litet, men det finns en tro på ökat intresse för frågorna i framtiden. När det gäller invånarna så tror en tredjedel av de tillfrågade på ett ökat intresse för friluftsfrågor i framtiden.

6 Frilufts- och främjandeorganisationerna

Vid sidan av de sex frilufts- och främjandeorganisationer som i dag får statsbidrag via Riksidrottsförbundet finns ett relativt stort antal organisationer som har till ändamål eller som väsentlig del av sin verksamhet att bedriva eller främja friluftsliv. Dit hör främst det växande antalet medlemmar i friluftsorganisationernas samarbetsorgan FRISAM. Friluftsgruppens genomgång av tillgänglig officiell statistik om svenska folkets engagemang i friluftsorganisationer och den senaste Folkrörelse- och föreningsguiden visar också att ett förstärkt FRISAM skulle ha en bred rekryteringsbas. Det innebär bl.a. att det framtida bidragssystemet inte enbart bör grundas på de organisationer som får bidrag i dag.

6.1¶Inledning

Friluftsgruppens uppdrag är att föreslå en ny ordning för fördelning av statsbidrag till landets frilufts- och främjandeorganisationer, varav sex för närvarande får bidrag. Under år 1999 fördelades sammanlagt 13 miljoner kronor till Friluftsfrämjandet, Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund (Sportfiskarna), Svenska Livräddningssällskapet – Simfrämjandet (SLS), Svenska Pistolskytteförbundet, Svenska Båtunionen (SBU) och Cykelfrämjandet.

Dessa bidrag har i drygt 25 år betraktats som en del av statens stöd till idrotten och fördelats av Riksidrottsförbundet. Sedan år 1993, då den statliga representationen i Riksidrottsstyrelsen upphörde, har RF:s "myndighetsutövning" i anslutning till dessa bidrag varit begränsad. Organisationerna har sedan dess lämnat sina anslagsframställningar till RF, som vidarebefordrat dem till regeringen. Efter beredning i Regeringskansliet har regeringen meddelat beslut om fördelning av statsbidraget i regleringsbrevet för idrottsanslaget. RF har betalat ut bidragen till organisationerna i enlighet med regeringens anvisningar. RF har

80 Frilufts- och främjandeorganisationerna

alltså inte haft till uppgift att vare sig följa eller värdera utvecklingen av friluftsorganisationernas verksamhet.

Enligt den idrottspolitik för 2000-talet som riksdagen lagt fast under hösten 1999 skall emellertid statens stöd till friluftslivet i fortsättningen skiljas från idrottsstödet och fördelas i annan ordning.

I avvaktan på resultatet av Friluftsgruppens arbete finns bidragen i budgetpropositionen för år 2000, uppförda till oförändrat belopp, under ett särskilt anslag Stöd till friluftsorganisationer inom utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid. I propositionen framhåller regeringen också att fördelningen av medlen för år 2000 skall ske enligt nuvarande principer.

6.2¶De närmast berörda organisationerna

Verksamheten vid de sex närmast berörda organisationerna kan kort beskrivas på följande sätt:

Friluftsfrämjandet spänner över ett brett område med bl.a. skidåkning, långfärdsskridsko, fjällvandringar och en omfattande barnverksamhet (”Skogsmulle”) på programmet. Sportfiskarna arbetar i huvudsak med naturvårdande insatser, bl.a. inventering av fiskebestånd och kalkning av sjöar, men arrangerar också bl.a. ungdomsläger för att främja sportfisket. Cykelfrämjandet delar in sin verksamhet i propaganda, motion och utbildning – allt med målet att gör det lättare, trevligare och naturligare att använda cykel som motionsredskap, för transport och för rekreation. Cykelfrämjandet arbetar även med att öka trafiksäkerheten. Svenska Båtunionen, SBU, verkar bl.a. för ökad säkerhet till sjöss, minskad miljöförstöring till följd av fritidsbåtstrafiken och för ändamålsenliga båtlivsanläggningar. Svenska Livräddningssällskapet – Simfrämjandet, SLS, har som mål att främja allmän simkunnighet och verka för utbredd kunnighet i livräddning. SLS propagerar också för säkerhet vid all verksamhet i anslutning till vatten och isar. För Svenska Pistolskytteförbundet är olika slag av s.k. fältskytte ett dominerande inslag i verksamheten. Förbundet arbetar även på olika sätt med säkerhetsfrågor kring skyttesporten. De nämnda organisationerna samlar tillsammans ca 360 000 medlemmar, varav drygt hälften hör till Friluftsfrämjandet eller Båtunionen.

Vid sidan av de sex riksorganisationer, som i dag får statsbidrag via idrottsanslaget, ägnade Idrottsutredningen särskild uppmärksamhet åt Friskis & Svettis, som är en demokratiskt uppbyggd ideell organisation med för närvarande omkring 189 000 medlemmar. Friskis & Svettis verkar bl.a. för att få så många som möjligt att motionera, öka motionsutbudet, öka insikten om motionens betydelse för folkhälsan och skapa

positiva mötesplatser för människor, oberoende av ålder, kön eller grupptillhörighet i övrigt.

6.3¶Friluftsgruppens egen kartläggning

Idrottsutredningen ansåg att staten i framtiden borde vara öppen både för att pröva eventuella bidrag till nya frilufts- och främjandeorganisationer och för att ompröva bidragen till de organisationer som i dag uppbär stöd. För att få underlag för den typen av bedömningar har Friluftsgruppen inte bara kartlagt de nuvarande bidragsmottagarna utan också ett antal närbesläktade organisationer. Resultatet av kartläggningen presenteras i bilagorna 2 och 3.

Vissa nyckeldata om de i bilagorna beskrivna organisationerna finns intagna i tabellerna på följande sidor.

Tabell 6:1. Frilufts- och främjandeorganisationer

sällskapet Sveriges Sportfiske- och 1919 95 000 12 000 1 906 Not 1 Fiskevårdsförbund

förbundet Korpen Svenska motions- 1945 164 000 30 000 20 695 Not 2 idrottsförbundet Svenska Turistföreningen 1885 310 000 220 000 Ej statsanslag Friskis & Svettis 1978 206 000 Ej gemensam Ej statsanslag

ekonomi Svenska Jägareförbundet 1830 190 000 130 000j 49 000 Not 3 Svenska Orienterings- 1938 160 000 25 000 7 600 Not 2 förbundet Svenska Kennelklubben 1889 262 000 67 000 Ej statsanslag Svenska Brukshunds- 1918 60 000 23 000 9 000 Not 4 klubben Svenska 4H 1960 20 000 6 000 2 300 Not 5 Riksförbundet Hälso- 1940 4 200 720 750 Not 6 främjandet Svenska Ridsports- 1993 215 000 45 000 10 000 Not 2 förbundet

Medl./Omsättning

Not 1: Organisationsbidrag via RF (Ö6)

Not 2: Organisationsbidrag via RF Not 3: Ersättning från Jaktvårdsfonden enl. SFS 1987:259 Not 4: Ersättning för utbildning och rekrytering av hundar och hundförare för militären Utbetalare: Räddningsverket, ÖCB och Försvarsmakten Not 5:Organisationsbidrag från Ungdomsstyrelsen Not 6: Organisationsbidrag från Folkhälsoinstitutet Not 7: Svenska Scoutrådet är en Paraplyorganisation med följade medlemsorganisationer: Frälsningsarméns Scoutförbund, KFUK-KFUM:s Scoutförbund, Nykterhetsrörelsens Scoutförbund, SMU Scout och Svenska Scoutförbundet

Bilaga 2 innehåller korta beskrivningar av sammanlagt 17 riksorganisationer. Utöver de sex som tidigare fått statsbidrag via idrottsanslaget beskrivs de friluftsorganisationer som är medlemmar i samarbetsorganet FRISAM eller är svenska motsvarigheter till medlemmarna i den norska Friluftslivets fellesorganisasjon, FRIFO. Friluftsgruppen har vidare funnit att fler organisationer än de systematiskt kartlagda kan sägas vara nära besläktade med de sex som under en följd av år fått sina statsbidrag via Riksidrottsförbundet. Dit hör bl.a.

Tabell 6:2. Övriga organisationer med naturen som bas

Sammantaget innebär detta att det finns ett brett spektrum av frivillig verksamhet med inriktning mot friluftsliv. Föreningslivets senaste

Folkrörelse & Föreningsguiden, Utbildningsförlaget Brevskolan, 1999

84 Frilufts- och främjandeorganisationerna

yttringar kan vara väl så intressanta ur ett friluftspolitiskt perspektiv som de traditionella.

6.4¶Friluftsorganisationerna i den officiella statistiken

Den beskrivning vi hittills lämnat av den frivilliga friluftsverksamhetens inriktning och omfattning är baserad på ett stort antal olika och måhända osäkra källor, däribland anslagsframställningar, årsredovisningar, intervjuer, hemsidor och viss litteratur. Anledningen till detta är främst att föreningslivet är ytterst sparsamt belyst i officiell statistik. Den statistik som finns är dessutom åtta år gammal, vilket gör att den inte fångar den senaste utvecklingen. Uppgifter saknas bl.a. om bygderörelsens utveckling. Däremot kan delar av den tillgängliga föreningsstatistiken, trots sin ålder, användas för att belysa ett antal angelägna friluftspolitiska frågeställningar.

Rapport 86 i Statistiska centralbyråns (SCB:s) serie Levnadsförhållanden, de s.k. ULF-undersökningarna, innehåller en fördjupad statistisk belysning av föreningslivet i Sverige. Rapporten, som utgår från en undersökning genomförd år 1992, ger svar på frågor av typen: Hur många och vilka är medlemmar i olika slags organisationer och sammanslutningar? Vilka är aktiva? Hur mycket tid ägnar de förtroendevalda åt det ideella arbetet i olika slag av föreningar? Hur många kan tänka sig att börja arbeta aktivt inom svenskt föreningsliv? Vilken grad av samhörighet känner det svenska folket med olika sammanslutningar och rörelser?

Svaren redovisas fördelade på 28 olika föreningskategorier. En av dessa är Friluftsföreningar; en annan Miljöorganisationer. Till kategorin friluftsföreningarna förs Friluftsfrämjandet, Svenska Turistföreningen, Fjällklubben, Fältbiologerna, scoutkårer, naturskyddsföreningar m.fl. I kategorin Miljöorganisationer ingår bl.a. Miljöförbundet, Jordens vänner, Greenpeace, Miljövärnet, Svenska Naturskyddsföreningen, Sveriges Skogsvårdsförbund och Älvräddarna. Gränserna mellan de båda kategorierna är alltså flytande och båda har anknytning till Friluftsgruppens arbete.

När det gäller friluftsföreningarna konstaterar SCB att nästan var

tionde vuxen svensk är medlem i någon sådan förening. Det innebär omkring 630 000 personer i åldrarna mellan 16 och 84 år. Ungefär 180 000 säger sig vara aktiva, varav 60 000 har något förtroendeuppdrag. Knappt 30 procent av medlemmarna är alltså aktiva, vilket är betydligt mindre än motsvarande andel inom idrottsföreningarna där cirka

60 procent av medlemmarna är aktiva. Även åldersfördelningen är en annan. I idrottsföreningarna dominerar det ungdomliga inslaget, men i friluftsföreningarna finns de högsta medlemsandelarna i de yngre medelåldrarna, dvs. 35-54 år.

Det finns vissa skillnader mellan frilufts- och idrottsföreningar även när det gäller medlemmarnas fördelning på socioekonomiska grupper. Hälften av friluftsföreningarnas medlemmar är tjänstemän på hög eller mellannivå. Motsvarande andel för idrottsföreningarna är 30 procent och för hela befolkningen 25 procent. Andelen ej facklärda arbetare är 12 procent i friluftsföreningar, 20 procent i idrottsföreningar och 26 procent i befolkningen. Andelen infödda svenskar är 94 procent i friluftsföreningar, 89 procent i idrottsföreningar och 85 procent i befolkningen.

SCB gör vissa välfärdspolitiskt intressanta iakttagelser även i fråga

om miljöorganisationerna, som 1992 hade en medlemsanslutning på

ungefär 9 procent av befolkningen eller ca 575 000 medlemmar i åldrarna mellan 16 och 84 år. Av dessa är dock flertalet passiva. Bara omkring 50 000 eller 8 procent av medlemmarna uppger sig vara aktiva. Miljöorganisationerna har därmed den lägsta aktivitetsnivån näst konsumentorganisationerna, där bara 4 procent av medlemmarna är aktiva. Något fler kvinnor än män är medlemmar i miljöorganisationerna. Åldersgruppen 25-44 år dominerar. Flertalet medlemmar, 63 procent, är tjänstemän. Hela 73 procent bor i storstadsregionerna och större kommuner. Mot bakgrund av den låga aktivitetsnivån finner SCB det vara anmärkningsvärt att var fjärde person i befolkningen uttrycker stark samhörighet med miljörörelsen. Bara idrottsrörelsen har ett starkare medborgarstöd.

SCB planerar att göra en motsvarande fördjupad studie av föreningslivet år 2000, vilket innebär att en ny rapport bör föreligga år 2001. Enligt Friluftsgruppens bedömning bör den rapporten kunna vara av stort värde när det gäller fördelningen mellan olika föreningstyper av de medel som finns tillgängliga för bidrag till föreningslivet. Värdet av rapporten skulle öka om den innehöll en särredovisning av hembygdsrörelsen och den nya bygderörelsen.

6.5¶Sammanfattande bedömning

Sammanfattningsvis kan Friluftsgruppen konstatera att det finns ett stort antal frivilliga riksorganisationer med friluftsliv som huvudändamål eller väsentlig del av sin verksamhet. Med ett par undantag när är de sex organisationer som hittills fått statsbidrag via Riksidrottsförbundet inte mer friluftsinriktade än de andra organisationer Friluftsgruppen studerat.

86 Frilufts- och främjandeorganisationerna

Gruppen delar därför Idrottsutredningen bedömning att staten i framtiden bör vara öppen både för att pröva eventuella bidrag till nya frilufts- och främjandeorganisationer och för att ompröva bidragen till de organisationer som i dag uppbär stöd. För att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer skall kunna genomföra den typen av omprövningar krävs ett avsevärt bättre statistiskt underlag än det som finns tillgängligt i dag.

Friluftsliv och folkhälsa 87

7 Friluftsliv och folkhälsa

Med stöd i den kunskap som redovisas i kapitlet kan Friluftsgruppen konstatera att friluftsliv har stor betydelse för folkhälsan. Inaktivitet är idag en av de största enskilda riskfaktorerna för ohälsa och för tidig död. Regelbunden fysisk aktivitet ökar den fysiska prestationsförmågan i alla åldrar och hos personer med olika funktionshinder. Friluftslivet ger därutöver många andra positiva hälsoeffekter av fysiologisk, psykisk och social karaktär. Både vid mätning av den hälsorelaterade livskvaliteten och aktivitetsfaktorernas hälsovärde hamnar friluftsliv, promenader och utflykter mycket högt i rangordningen.

7.1¶Friluftsliv

Redan det nyfödda barnet strävar efter rörelse för att komma fram och upptäcka. Barn prövar och utvecklas hela tiden. De har en intuitiv känsla för det som är värdefullt och viktigt för växandet. Barn måste få behålla sin lust till rörelse och genom den upptäcka sin kropps möjligheter. Leken och rörelsen ger sådana möjligheter. Det finns ingen bättre plats för allsidig rörelse än i naturen. Något naturligare eller mer motoriskt utvecklande än att klättra i träd eller balansera på stenar och nedfallna trädstammar är svårt att finna. Vad är mer utvecklande än att bygga en koja tillsammans med kamrater? I naturen finns inga tidtagarur som räknar sekunder från start till mål, inga rekord som ska slås. Ändå

30 är här fullt av utmaningar som var och en kan möta på egna villkor.

Friluftsliv är något som bedrivs utomhus under fritiden. Friluftsaktiviteter i detta sammanhang är att ströva i skog och mark, men även promenader i allmänhet, cykelåkning, orientering, paddling, skid- och skridskoåkning och olika former av fjällvistelser, samt aktiviteter som

Vårt behov av rörelse. En idéskrift om fysisk aktivitet och folkhälsa, Folkhälsoinstitutet och Förlagshuset Gothia AB 1996. (reviderad upplaga 1997)

88 Friluftsliv och folkhälsa

ger fysiska utmaningar och äventyr. Enligt Friluftsgruppens definition av begreppet friluftsliv ingår inte aktiviteter som kan hänföras till idrott och tävling. Syftet med friluftsaktiviteterna kan vara:

• att få miljöombyte och naturupplevelser, • att umgås eller att få vara ensam, • att må bra och bibehålla eller få bättre livskvalitet, • att bibehålla eller att få bättre hälsa och fysisk prestationsförmåga, • att få rekreation, dvs. att få positiv fysisk, psykisk och social

stimulans, • att få avkoppling, • att få leka, • att få utmaningar och äventyr och • att förflytta sig.

7.2¶Folkhälsa

Begreppet folkhälsa är stort och omfattande med många dimensioner. Här nöjer vi oss med att definiera begreppet folkhälsa som "Befolkningens hälsa, en summa av individernas hälsa där hälsa dels är en upplevelse av välbefinnande (hälsan som mål) dels en förmåga till handling ( hälsa som medel)".

Folkhälsan är även det mönster som råder mellan befolkningens olika grupper med större eller mindre olikheter i sjukdomsrisker och sjukdomskonsekvenser samt de förändringar som sker, gradvis eller i form av t.ex. epidemier.

Medan ansvaret för individens hälsa är ett samspel mellan individ och samhälle är folkhälsan i högre grad ett ansvar för samhället, politiska

31

församlingar och dess myndigheter.

Världshälsoorganisationen (WHO) definierade hälsa i sin konstitution 1948 som ett tillstånd av total fysisk, social och mentalt välbefinnande, och inte blott frånvaro av sjukdom och funktionsnedsättning.

7.3¶Perspektiv i folkhälsoarbetet

Begreppet folkhälsoarbete kan beskrivas i termer av två olika komponenter, att förebygga sjukdom och att främja hälsa. Det sjukdomsförebyggande arbetet fokuserar på att minska eller eliminera kända risk-

Hur ska Sverige må bättre? Delbetänkande av Nationella folkhälsokommittén, SOU 1998:43

Friluftsliv och folkhälsa 89

faktorer medan hälsofrämjande arbete syftar till att bevara och förstärka det friska hos människor.

Mål och strategier i folkhälsoarbetet kan och bör uttryckas utifrån många olika perspektiv. En naturlig utgångspunkt för många folkhälsoinsatser är att fokusera på olika påverkbara risk-, frisk- och skyddsfaktorer. Kompletterande perspektiv utgår från olika sjukdomar och skador, målgrupper inkl. riskgrupper samt arenor för folkhälsoarbete (t.ex. arbetsplatsen, skolan, bostadsområdet). Utifrån dessa olika perspektiv finns goda förutsättningar att utveckla en svensk folkhälsopolitik som

32 knyter samman hälsopolitiska mål, aktörer och åtgärder.

Friluftslivets betydelse för folkhälsan kan således belysas ur flera perspektiv:

• Riskperspektiv, dvs. hur olika hälsorisker kan minskas eller elimine-

ras med friluftsliv. • Frisk- och skyddsperspektiv, dvs. hur friluftsliv kan främja hälsan

och skydda mot ohälsan. • Sjukdomsperspektiv, dvs. hur friluftsliv kan förebygga, behandla och

bota specifika sjukdomar och skador. • Målgruppsperspektiv, dvs. friluftslivets betydelse för hälsan hos en

viss befolkningsgrupp t.ex. barn- och ungdom eller äldre eller vissa

speciellt utsatta grupper s.k. riskgrupper. • • • • Arenaperspektiv, dvs. arenans betydelse som en stödjande miljö för

friluftsliv.

Forskningen har lärt oss mycket om olika faktorer som är orsaker till sjukdom och skada. Det har visat sig att flertalet av dagens sjukdomar har s.k. multifaktoriell etiologi (etiologi = orsaksmönster), dvs. att det inte finns en faktor som är tillräcklig eller nödvändig för att någon individ skall bli sjuk, utan många olika faktorer bidrar tillsammans till att ett sjukdomstillfälle skall inträffa. Man brukar tala om att flera bidragande orsaker tillsammans utgör en tillräcklig orsak. För flertalet hälsoproblem finns ingen känd nödvändig orsak, och vi har knappast för någon sjukdom kunskap om alla de bidragande orsaker som bildar en tillräcklig orsak där alla blir sjuka. Trots detta ger oss vår kunskap om olika bidragande orsaker stora möjligheter att uppskatta effekten på

33 folkhälsan om vi lyckas påverka någon av de bidragande orsakerna.

Hur ska Sverige må bättre? Delbetänkande av Nationella folkhälsokommittén, SOU 1998:43

Hur ska Sverige må bättre? Delbetänkande av Nationella folkhälsokommittén, SOU 1998:43

90 Friluftsliv och folkhälsa

Parallellt med denna kunskap har kunskapen om olika friskfaktorer som aktivt befrämjar hälsan, och skyddsfaktorer, som begränsar de negativa hälsoeffekterna av olika riskfaktorer vuxit fram.

Friluftsliv i ett folkhälsoperspektiv kan vara både sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande. Vidare kan det hälsofrämjande arbetet gälla såväl friska människor som människor med olika sjukdomar.

7.4¶Riskperspektivet

I dagens IT-orienterade samhälle har vi använt vår kunskap och teknik till att bygga bort många naturliga tillfällen till daglig fysisk aktivitet i samhället. Vårt liv har blivit allt mindre fysiskt krävande. De fysiologiska och medicinska behoven av regelbunden kroppsrörelse kvarstår dock. Människokroppen behöver rörelse för att fungera optimalt. Andelen fysiskt helt inaktiva i Sverige är ca 25-30 procent för medelålders män och ca 10-15 procent för kvinnor i motsvarande ålder. "Totalt fysiskt inaktiva" från tonåren och upp till medelåldern är ca 10-15 procent. Dessa är således "helt" fysiskt inaktiva – dvs. de har inte någon fysisk belastning i yrkesarbetet, motionerar inte, går/promenerar heller inte till arbetsplatsen eller har några regelbundna hobbyvanor som innebär viss fysisk belastning.

Till denna andel av befolkningen kommer de som har viss men icke tillräcklig fysisk aktivitet. Om man begränsar diskussionen till att gälla åldersgruppen 30 år och äldre är det troligt att högst 20 procent av befolkningen är, från hälsosynpunkt och vad gäller kondition, tillräckligt fysisk aktiva – dvs. uppåt 80 procent av vuxna befolkningen över 30 år

34

är inte tillräckligt fysisk aktiva. Den ökade kroppsvikten kan var en indikator på detta. Man har i flera studier uppmärksammat att andelen överviktiga ökat markant i västvärlden. I en nyligen genomförd studie av svenska kvinnor och män fann man att en tredjedel hade måttlig övervikt (Body Mass Index, BMI = 25-29) och att därtill 7 procent hade kraftig

35

övervikt (BMI = 29) . BMI = vikten i kilo dividerad med längden i meter. BMI 20-25 = normalvikt, BMI 25-30 = övervikt, BMI>30 = fetma.

Vid hjärt- och kärlsjukdom, icke insulinberoende diabetes, benskörhet, fetma och dess följdsjukdomar, led- och ryggbesvär, psykisk ohälsa

Fysisk aktivitet - för nytta och nöje. Rapport 1999:8, Folkhälsoinstitutet. Stockholm, 1999

A Pan-Eu Survey on Consumers Attitudes to Physical Activity, Body-Weight and Health. The Institute of Europena Food Studies. Trinity College. Dublin. Irland 1998

Friluftsliv och folkhälsa 91

och tjocktarmscancer är fysisk inaktivitet en väsentlig riskfaktor. Enligt beräkningar från USA kan hjärtinfarkt till 35% och tjocktarmscancer till 32 procent förklaras av fysisk inaktivitet. Fysisk inaktivitet är således en av de viktigaste bakomliggande faktorerna för sjuklighet och för tidig död i Sverige.

7.5¶Frisk- och skyddsperspektivet

Den vetenskapliga dokumentationen visar tydligt att regelbunden fysisk aktivitet motverkar uppkomsten av ett mycket brett spektrum av sjukdom, däribland hjärt- kärlsjukdom, icke insulinberoende diabetes, fetma, benskörhet, led- och ryggbesvär, tjocktarmscancer men också mild

37 depression och ångest. Män som från början haft dålig kondition och förbättrade denna till normal nivå, minskade risken att dö i förtid med 65 procent, jämfört med stillasittande män. Detta kan jämföras med den cirka 50 procentiga minskningen i risken att dö i förtid, som gäller för män som slutar röka, och går långt utöver de förbättringar i dödstalen, som man uppnår genom viktminskning, sänkt blodtryck eller serumkolesterol, vilka som mest minskade risken med 15 procent. Flera studier visar att graden av fysisk aktivitet är direkt relaterad till individens självupplevda hälsa. Vid mätning av en individs hälsorelaterade livskvalitet använder man sig vanligen av ett frågeformulär/enkät, SF-36, och undersökningarna visar att ju mer fysiskt aktiv man är desto högre SF-36-resultat erhåller man för fysisk förmåga, allmän hälsa,

39 40 41 42 social förmåga, emotionella problem och mental hälsa. , , , Hälsorelaterad livskvalitet är alltså ett mått på en individs kognitiva, sociala, fysiska och emotionella funktioner.

Blair, S. The public health burden of sedentary living habits: theoretical but realistic estimates. Medical Sci Sports Exerc 1994;26:851-856

Physical Activity and Health. A Report of the Surgeon General. Atlanta, GA. Superintendent of Documents. USA 1996

Blair, S. Ökad fysisk aktivitet- prevention av hjärt-kärlsjukdom, cancer och

sockersjuka. SBU-rapport nr 132.1997

Shumaker SA, Andersson RT, Czajkowski SM. Psycological tests and scales. In: Spilker B, editor. Quality of Life assessments in clinical trials. New York; Raven Press, 1990:95-113

Rejectski WJ, Brawley LR, Shumaker SA. Physical activity and health-related quality of life. Exercise and Sport Siences Reviews 1996;24:71-108

Mc Auley E, Rudolph D. Physical activity, ageing and psychological well beeing. Journal of Ageing and Physical Activity. 1995;3:67-96

Stewart AL, King AC, Haskell WL. Endurance exercise and health- related quality of life in 50-65 year old adults. Gerontologist 1993;33:782-9

92 Friluftsliv och folkhälsa

Vid en studie vid Göteborgs universitet har man studerat aktivitetsfaktorernas hälsovärde, dvs. aktivitetens betydelse för människors välbefinnande och livskvalitet. Bland 18 olika listade fritidsaktiviteter rangordnades umgänge med familj, släkt och vänner högst av 80 procent av studiepopulationen. På andra plats kom friluftsliv, promenader, utflykter och läger med 61 procent. Vid en djupare analys av materialet visar det sig att hälsovärdet för aktivitetsfaktorn friluftsliv är betydligt högre för kvinnor än för män. Intressant att notera är att aktivitetsfaktorn anläggningsidrott endast får ett hälsovärde på 8 procent. Resultatet ger intressanta underlag för framtida prioriteringar och möjligheter att skapa jämlika förutsättningar för hälsofrämjande fysisk aktivitet.

Daglig utevistelse året runt ger bättre hälsa av flera andra skäl: Dagsljuset har effekter på vitaminstatus, skelettuppbyggnad, biolo-

gisk klocka och hormonstatus. Detta i sin tur ger minskad frekvens av depression och ångest. Speciellt de årstidsrelaterade depressionerna

44 minskar i omfattning och styrka. Sömnkvalitén förbättras.

Luften ute är i allmänhet mindre bemängd med damm, bakterier,

45 virus, lösningsmedel, kvalster etc.

Grönskan och naturen i sig har betydelse för stressnivåer, koncentrationsförmåga och återhämtning. Stresstoleransen och koncentrations-

46 förmågan höjs.

Aktiviteter utomhus framförallt i obanad terräng tränar balans, koor-

47 dination och muskelstyrka.

Grönområdet som en social arena. Socialt liv främjas och ensamhet

48 motverkas

Norling, I. Folkhälsorapport 2. Miljö- och hälsoskyddsförvaltningen , Göteborgs kommun 1989

Küller, R & Wetterberg, L. The subterranean work enviorment: inpact on wellbeing and health. Environment International. 22, pp 33-52. 1996. Küller, M. Stadens grönska, äldres utevistelse och hälsa. Byggforskningsrådet. R24:1994. Stockholm

Bramryd, T. & Fransman, B. Stadens lungor – om luftkvaliteten och växtligheten i våra tätorter. SLU. Stad & Land 116. Alnarp 1993

Ulrich, RS., Simons, RF., Losito, BD., Fiorito, E., Miles, MA & Zelson, M Stress rerecovery during exposure to natural and urban environments. Journal of Environmental Psychology. 11,pp 201-230. 1991. Hertzog, TR., Black, AM.,Fountanine, KA & Knotts, DJ. Reflection and attentional recovery as distinctiv benefits of restorative environments. Journal of Environmental Psychology. 17 pp 165-170. 1997

Jonsson, B, Gärdsell, P. Johnell, O. Sernbo, I. & Gullberg, B Lifestyl and diffretn fractur prevalenc. Calcified Tissue International. 52, pp 425-433. 1993. Mead , WF. & Hartwig, R. Fitness evaluation and exercise prescription. Journal of Family Practice. 13 pp 1039-1050. 1981

Friluftsliv och folkhälsa 93

Enligt flera av varandra oberoende undersökningar som genomförts under 1990-talet kommer naturupplevelser och gemenskap högst bland önskemålen inför fritiden. När vi ägnar oss åt friluftsliv eller bara är ute i naturen går vi ner i varv, vi förebygger stress och psykisk belastning, samtidigt som vi använder kroppen i fysiska aktiviteter utan tävlingsmoment.

7.6¶Sjukdomsperspektivet

Den vetenskapliga dokumentationen visar att fysisk aktivitet är indicerad vid flera sjukdomstillstånd. Redan under antiken framhölls att fysisk aktivitet var nyttigt för behandling av diabetes (Hippokrates). Ett flertal studier har visat på nyttan av måttlig fysisk aktivitet efter hjärtinfarkt, högt blodtryck, fetma, sockersjuka, astma, benskörhet men även vid kronisk smärta, mild depression och ångest. Fysisk aktivitet ingår idag som en central del/grundsten i behandlingen av dessa sjukdomar. Fysisk aktivitet har här en unik roll genom att kunna påverka såväl livskvaliteten som flertalet av de aktuella riskfaktorerna i positiv riktning,

blodtryck, övervikt, höga blodfetter, hög blodsockernivå, och ben

50 täthet. Fysisk aktivitet är den främsta och mest kostnadseffektiva behandlingen av ländryggsbesvär och olika typer av belastningsbesvär i

51 nacke och axlar. Den typ av fysisk aktivitet som framför allt lämpar sig vid behandling är lågintensiv motion och träning i form av gymnastik, vattenträning, gång främst i obanad terräng, orientering, cykelåk-

52 ning, och skidåkning. I USA är begreppet terapeutisk rekreation ett etablerat begrepp med akademiska program och utbildningar i ämnet, legitimerade "recreational therapists" och med flera nationella organisationer som ATRA – American Therapeutic Recreation Association,

53 och NRPA, National rekreation and parks association.

Berglund, U. &Jergeby, U. Stadsrum människorum. SLU, Stad & Land 153. Alnarp. 1998. Simovici, S. Grannansvar. Nordsteds. Stockholm 1998

Magnusson, C.,Lorentzi, H., Fritid för funktionshindrade. Bonniers utbildning 1999

Börjesson, M., Mannheimer, C., Karlsson, J. Fysisk aktivitet ger bättre hälsa. IdrottsMedicin 5/98

Ont i ryggen, SBU 1991 - 1999

Jansson, C. Belasta dig frisk. Arbetsmiljöfonden och Folksam Forskning. 1992

http:/www.atra-tr.org. http:/www.nrpa.org

94 Friluftsliv och folkhälsa

7.7¶Målgruppsperspektivet

7.7.1¶Barn och ungdomar

Studier har visat samband mellan utevistelse och hälsotillstånd hos förskolebarn. De hälsotillstånd som avses gäller i första hand infektioner,

54 stressåkommor, grovmotorisk förmåga och koncentrationsförmåga. Det finns även tyska studier som pekar på att utevistelse skulle kunna

55 minska förekomsten av allergi . Motoriken utvecklas, sjukligheten minskar och leken utvecklas. Omvänt visar det sig att förskolegårdar som saknar naturavsnitt eller lummiga delar har negativa effekter på barnens koncentrationsförmåga och motoriska utveckling.

Vi behöver finna vägar för att understödja vår förmåga att uppleva naturen som en rik, meningsfull, uttrycksfull helhet. De meningsfulla upplevelserna är gestaltupplevelser. Förmågan att uppleva naturen hör samman med förmågan att binda samman intryck av naturen till meningsfulla, betydelsebärande helheter. Framförallt är det viktigt att vi bidrar till att människor tidigt i livet lägger en stabil grund för meningsfulla gestalter. Barn behöver närnatur att leka i och identifiera sig med. Vad gäller friluftsliv för barn spelar leken stor roll för inlevelse och fantasi. I skolan kan friluftslivet motverka en abstraherande kunskapssyn och i stället grundlägga vanan vid natur, trygghet i natur, rika

58 naturupplevelser och fascination inför naturen.

7.7.2¶Äldre

Det finns ett stort antal studier som bekräftar sambandet mellan fysisk aktivitetsnivå och funktionsförmåga liksom nyttan av tidigt insatt förebyggande verksamhet för att motverka onödig funktionsnedsättning på äldre dagar. Kondition, muskelstyrka, reaktionshastighet, balans och gånghastighet är exempel på funktioner som kan påverkas med regel-

Söderström, M. & Blennow, M. Barn på utedagis har lägre sjukfrånvaro.

Läkartidningen. 15, pp 1670-1672

von Mutius, E. Towards prevention. Lancet 350 Suppl 2: SII 4-7. 1997. Von Mutius, E., Weiland, SK., Fritzsch, C., Duhme, H. & Keil, U. Increasing prevalence of hay fever and atopy among children in Leipzig, East Germany.

Lancet. 351, 9106, pp 862-866.1998

Grahn, P., Mårtensson, F., Lindblad, B., Nilsson, P.& Ekman, A. Ute på

dagis. SLU. Stad & Land 145. Alnarp.1997

Ibid

Tordsson, B. Perspektiv på friluftslivets pedagogik

Friluftsliv och folkhälsa 95

59 bunden fysisk aktivitet. Det ökar självständigheten och minskar risken att bli beroende av hjälp efter t ex ett benbrott eller en envis influensa.

60 Balansträning ger effekt som kan motverka fallolyckor Alla gamla bör ha daglig fysisk aktivitet i form av promenader. Promenader, cykelåkning och friluftsliv är aktiviteter som väl lämpar sig för äldre långt upp i åren.

7.7.3¶Människor med handikapp

Många har upplevt naturens läkande kraft efter en olycka eller sjukdom. Friluftsliv och fritidsaktiviteter är oerhört viktiga i all form av rehabilitering. Johan Ottossons bok, Naturens betydelse i en livskris, handlar om honom själv, hur han kom tillbaka efter en cykelolycka som gav honom en hjärnskada. Naturens dragningskraft gav honom nytt livsmod. Han upptäckte denna möjlighet under promenader i sjukhusparken. Han berättar om hur stenen och stenhällarna talade till honom med sina mjuka former. Han kände sig välkomnad att vistas i naturen och blev medveten om sitt behov av att få vara ensam och fri med sig själv. Under de senaste tio åren har man inom omsorgen använt friluftsliv för att ge nya upplevelser och äventyr. Deltagarna får en chans att upptäcka sin förmåga att lösa problem och klara hinder som de inte

63 kunnat förutse.

Friluftsliv ger • Insikt om hälsan. • Naturkänsla. • Kunskap om naturen. • Friluftsteknisk kunskap. • Upplevelser. • Rörelseglädje.

Liv till åren – om hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser för

äldre. Svenska kommunförbundet, äldreberedningen

Möller, M. Fysisk träning i förebyggande syfte. Socialmedicinsk tidskrift 1994:1

Magnusson, C.,Lorentzi, H., Fritid för funktionshindrade. Bonniers utbildning 1999

Ottosson, J. Naturens betydelse i en livskris. Stad och land nr 148:1997 Movium förlag

Magnusson, C.,Lorentzi, H., Fritid för funktionshindrade. Bonniers utbildning 1999

Magnusson, C.,Lorentzi, H., Fritid för funktionshindrade. Bonniers utbildning 1999

96 Friluftsliv och folkhälsa

7.8¶Arenaperspektivet

Arenaperspektivet handlar om att skapa stödjande miljöer för friluftsliv på den mötesplats eller i den sociala kontext där människor utför dagliga aktiviteter och där individ interagerar och påverkar hälsa och välbefinnande. Ur detta perspektiv är det alltså viktigt att inte lägga ansvaret för hälsan hos individen utan framförallt skapa förutsättningar för människor att göra hälsosamma val. Exempel på arenor kan vara förskola- skola, bostadsområdet, arbetsplatsen eller en kommun.

Närmiljön är av avgörande betydelse för om man är fysiskt aktiv, vistas ute och bedriver friluftsliv eller inte. En bra skolgård, förskolegård eller gård vid äldreboende kan ge upphov till en relativt omfattande utevistelse, inte bara på den egna gården, utan dessutom i stadens

66 parker, grönområden och naturområden. Närheten och tillgängligheten genom bra promenad- och cykelvägar till och från grönområden, parker, naturområden och reservat ökar också nyttjandegraden.

7.9¶Hälsoekonomi

Syftet med hälsoekonomiska analyser är att ge beslutsfattare bättre kunskap om kostnader och effekter respektive nyttan av olika verksamheter och aktiviteter som påverkar människors hälsa. Därmed kan förutsättningar skapas för en mer optimal användning av resurserna. Det är två grundprinciper som utgör kärna i den ekonomiska teorin:

• Resurserna är begränsade. • Alla resurser kan användas till alternativa ändamål.

Fyra typer av analyser kan göras, och valet av metod beror på vilken fråga som skall besvaras eller vilken tillgång till data man har. Analyserna omfattar; kostnader, kostnad-effektivitet, kostnad-nytta och kost-

67 nad-intäkt.

Motionsvanor är inte bara en fritidssysselsättning vilken som helst, utan är även av stor betydelse för såväl den enskilda individens hälso-

Vårt behov av rörelse. En idéskrift om fysisk aktivitet och folkhälsa, Folkhälsoinstitutet och Förlagshuset Gothia AB 1996. (reviderad upplaga 1997)

Grahn, P. Egen härd – Guld värd. SLU, Inst för landskapsplanering, 88:8. Alnarp. 1998

Nordlund, A. Kap 10. Hälsoekonomiska utvärderingar av insatser för folkhälsan. Orth-Gomér, K. Perski, A Preventiv medicin i teori och praktik. Studentlitteratur 1999

Friluftsliv och folkhälsa 97

68 tillstånd som för samhällsekonomin. Hälsoekonomiska studier antyder dock att fysiskt aktivitet kanske är den mest kostnadseffektiva insatsen inom folkhälsoarbetet (i termer av reducerade hälso- och sjukvårdskostnader, kvalitetsjusterade levnadsår och ökad kapacitet). Kostnaderna för hjärt- kärlsjukdomar är c:a 20 miljarder kronor, för fetma och dess följdsjukdomar 5–6 miljarder, ryggont 20 miljarder och psykisk ohälsa 45 miljarder kronor.

Varje år sker ca 65 000 benbrott till följd av benskörhet i Sverige,

70 varav c:a 18 000 höftledsfrakturer. Enbart sjukvårdskostnaderna för dessa frakturer uppskattas till mellan 250 000 – 300 000 kronor per patient.

När det gäller friluftsliv finns ännu inte så många hälsoekonomiska beräkningar gjorda. Detta bör dock vara ett prioriterat forskningsområde framöver för att på ett ännu bättre sätt kunna prioritera och optimera användningen av samhällets resurser.

7.10¶Jämlikhet i hälsa

Allmänt kan sägas att en positiv fritid ofta är en av de viktigaste friskfaktorerna för såväl barn, ungdom och yrkesverksamma som äldre. Det finns dock – liksom inom flertalet andra områden – en klar risk att samhällets insatser för att stimulera och möjliggöra olika typer av fritidssysselsättning inte når fram till olika utsatta grupper som handikappade, vissa invandrargrupper, ensamföräldrar, arbetslösa, personer med

71 missbruksproblem, och ensamma äldre. Det övergripande målet för folkhälsoarbetet är att minska ojämlikheten i hälsa och skapa jämlika förutsättningar att göra hälsosamma val.

Lars Magnus Engström redogör i sin rapport "Idrotten som social markör" att till synes vanliga och förhållandevis enkla motionsaktiviteter, som bl.a. att gå i skogen, åka skidor och skridskor är tydligt relaterade till social position och könstillhörighet. Valmöjligheten begränsas och styrs av den kulturella och sociala miljön man vuxit upp i och som man för närvarande tillhör. Såväl hälsotillstånd som motionsvanor är bland

Engström L-M Idrotten som social markör. HLS förlag 1999

Active for life: A call fo action. A report from the national health committee in New Zeeland

Stenlund, B. Det sköra benet. Fakta om folksjukdomen osteoporos. Förlagshuset Gothia 1999

Samhällspolitik 1994-2004, Tänkbara framsteg och snedsteg. Göran Dahlgren, Svenska kommunförbundet, Folkhälsoinstitutet, Landstingsförbundet och Socialstyrelsen

98 Friluftsliv och folkhälsa

medelålders svenskar en fråga om social position. Här finns en ojämlikhet som består i valet att ägna sig åt motion. Valet av aktivitet är bundet till ålder och social klass och till kön, vilket gör att alla individer inte har, och inte heller upplever sig ha, samma valmöjligheter inom detta område.

Om friluftslivet skall bli en betydande folkhälsofaktor och bidra till att minska ojämlikheten i hälsa måste förutsättningarna och möjligheterna göras jämlika. Det krävs kunskaper och färdigheter att vistas i skog och mark, att kunna åka skridskor och skidor, att känna trygghet och

72 kunna orientera sig i naturen.

7.11¶Reflektioner

Det övergripande målet för folkhälsoarbetet är att minska ojämlikheten i hälsa och skapa jämlika förutsättningar att göra hälsosamma val. Inaktivitet är idag en av de största enskilda riskfaktorerna för ohälsa och för tidig död. Regelbunden fysisk aktivitet ökar den fysiska prestationsförmågan i alla åldrar och hos personer med olika funktionshinder. Den främjar hälsan generellt och ökar äldres möjligheter att leva ett självständigt, oberoende liv. Friluftsliv ger också många andra positiva hälsoeffekter av fysiologisk, psykisk och social karaktär. Både vid mätning av den hälsorelaterade livskvaliteten och aktivitetsfaktorernas hälsovärde hamnar friluftsliv, promenader och utflykter mycket högt i rangordningen. Fysisk aktivitet får svenska folket främst genom promenader, joggning, cykelåkning och övrigt friluftsliv. Promenader torde vara den rörelseform som har störst potential att öka den fysiska aktiviteten i vårt land.

Detta innebär att det viktigaste i det hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbetet är att öka befolkningens fysiska aktivitetsnivå. Personliga faktorer och omgivningsfaktorer har stor betydelse för om en person är regelbundet fysisk aktiv eller inte. När det gäller grundläggande kunskaper och färdigheter som utgör nödvändiga förutsättningar för ett aktivt deltagande i skilda motionsformer och friluftsaktiviteter, måste inlärningsmöjligheterna i skolan breddas och fördjupas.

Exempel på sådana kunskaper och färdigheter är att kunna simma, åka skidor och skridskor, hitta rätt i okänd terräng och att på egen hand utforma ett allsidigt fysiskt träningsprogram. Med tillgången till en vidgad repertoar och genom att öka möjligheterna för så många som möjligt att finna någon aktivitet inom kroppsövningsområdet som tilltalar just dem, skulle fler kunna bli fysiskt aktiva.

Engström L-M Idrotten som social markör. HLS förlag 1999

Friluftsliv och folkhälsa 99

För vuxengenerationen skulle det vara möjligt att få fler att ägna sig åt regelbunden fysisk aktivitet om man särskilt satsade på att förbättra möjligheterna att bedriva sådana aktiviteter, som prioriteras av dem som tillhör de sociala grupper som inte är särskilt aktiva, t.ex. promenader, cykelåkning och simning. Många förändringar skulle också kunna göras i vår yttre och inre miljö för att höja den fysiska aktiviteten. Det gäller allt från promenadstråk, gågator och cykelvägar till trappor och placering av gemensamma utrymmen och servicefunktioner på arbetet så

73 att dessa medför en viss regelbunden förflyttning. Från bostadsområdet skall man dessutom kunna promenera eller cykla i ett grönstråk till andra naturområden, parker och stränder utan besvärliga hinder i frågan om trafik och buller. Andra angelägna åtgärder rör barnens utemiljöer, t.ex. lekplatser, skolgårdar och inte minst deras väg till och från skolan.

Målet bör vara att bevara och anlägga fler grön- och naturområden, utemiljöer för lek och idrott, friluftsanläggningar samt cykel- och gångbanor tillgängliga för alla. Viktigt är också att bredda och fördjupa inlärningsmöjligheterna för motion och friluftsliv, både i skolan och på fritiden, för att därigenom förbättra grundläggande kunskaper och färdigheter för ett aktivt deltagande i enskilda motionsformer och friluftsaktiviteter.

Engström L-M Idrotten som social markör. HLS förlag 1999. Ibid

8 Svenska folkets friluftsvanor

Aktuell officiell statistik från SCB visar bl.a. att intresset för att ströva i skog och mark varit konstant lågt för yngre personer 16-24 år och dessutom i avtagande sedan mitten av 1970-talet. När det gäller yngre män har intresset varit konstant lågt också för nöjes- och motionspromenader. I åldersintervallet 45-74 år är såväl män som kvinnor mycket friluftsaktiva med ett växande intresse i synnerhet i åldersgruppen 65-74 år. Statistiken ger alltså underlag för att ägna ungdomar särskild uppmärksamhet i friluftspolitiken.

8.1¶Inledning

På uppdrag av Sveriges Riksdag genomför Statistiska centralbyrån Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF). Undersökningarna har genomförts årligen sedan 1975 i huvudsak som besöksintervjuer med ett slumpmässigt urval av befolkningen, vanligen åldrarna 16-84 år. Mellan 12 000 och 13 000 personer intervjuas under en tvåårsperiod. Närmare 180 000 personer har sammanlagt intervjuats i ULF.

Välfärdsutvecklingen belyses i ULF genom ett antal välfärdskomponenter eller välfärdsområden. Frågor kring dessa områden byggs omväxlande ut och skiftar i 8-årscykler. Välfärdskomponenterna är: hälsa, ekonomi, sysselsättning och arbetstider, arbetsmiljö, utbildning, transporter och kommunikationer, fritid, boendeförhållanden, politiska resurser, sociala relationer samt trygghet och säkerhet. Inom området fritid mäts befolkningens friluftsvanor, idrottsvanor, kultur- och nöjesvanor, hobbyaktiviteter, semesterresande samt tillgång till fritidsbostad.

Undersökningarna kan självfallet inte täcka in varje aspekt av dessa delområden, utan här har sedan 1975 ett antal frågor konstruerats och använts om och om igen under åren, inte minst för att i så stor utsträckning som möjligt försöka hålla långsiktiga tidsserier. I takt med att samhället förändras har det också tillkommit frågor för att försöka mäta och kartlägga nya företeelser och tendenser.

102 Svenska folkets friluftsvanor

Friluftslivet mäts i ULF med en något snävare definition än den som Friluftsgruppen använt. ULF-definitionen innefattar trädgårdsarbete, skogspromenader, nöjes- eller motionspromenader, fritidsfiske, fjällvandringar, båtutflykter, jakt och utomhusbad. På grund av att vi valt ut de senaste redovisningsbara årgångarna av ULF, 1996-1998 med jämförelser bakåt i tiden, begränsar sig uppgifterna i detta kapitel till de frågor som ställts under dessa år, nämligen: trädgårdsarbete, skogspromenader, nöjes- eller motionspromenader och fritidsfiske.

Frågorna har formulerats på följande sätt:

"Har Du under de senaste 12 månaderna… a)…Sysslat med trädgårdsarbete b)…Strövat i skog och mark t.ex. för att titta på naturen, plocka svamp och bär c)…Tagit nöjes- och motionspromenader av annat slag (ej i samband med vanliga inköp eller liknande) d)…Fritidsfiskat

Svarsalternativen är – Ingen gång, – någon gång i kvartalet eller mer sällan (1-5 ggr per år), – någon gång i månaden (6-20 ggr per år) samt – någon gång i veckan (21-60 ggr per år) – flera gånger i veckan (mer än 60 ggr per år)

Begreppet "antal gånger" är i samtliga fall liktydigt med det antal dagar man utövat fritidsaktiviteten. Detta innebär exempelvis att en 5 dagar lång vandring registrerats som 5 gånger och inte som 1 gång, dvs. en vandringstur.

Redovisningen av friluftsaktiviteterna görs för vart och ett av områdena a) – d) ovan med andelar i procent av befolkningen i vissa utvalda redovisningsgrupper för män, kvinnor respektive båda könen sammanslagna som i nutid, dvs. under ett genomsnitt för åren 1996- 1998 dels utövat aktiviteten minst 1 gång under den närmaste 12månadersperioden före intervjun, dels som ofta utövat aktiviteten. Det senare definieras som "minst någon gång i veckan" eller mer än 20 gånger under samma tidsperiod.

Bilaga 5 innehåller en utförlig redovisning i tabellform av svaren på SCB:s frågor om friluftsaktiviteter från undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF) 1996–1998. I tabellerna 8.1, 8.3, 8.5 och 8.7 redovisas nulägesförhållandena med jämförelser bakåt i tiden till de åren dessförinnan som aktiviteterna mättes i ULF, dvs. 1990–1991. För jäm-

Svenska folkets friluftsvanor 103

förelserna redovisas i en kolumn förändringen i procentenheter. Tal som markerats med fet kursiv stil anger att förändringen är statistiskt signifikant på 5–procentsnivån.

I tabellerna 8.2, 8.4, 8.6 och 8.8 möjliggörs jämförelser längre bakåt i tiden för de 4 fritidsaktiviteterna genom att motsvarande procentskattningar redovisas som tidsserier efter kön och ålder för samtliga år dessa frågor funnits med i ULF, dvs. 1976, 1982, 1983, 1988, 1989, 1990, 1991, 1996, 1997 och 1998.

För att möjliggöra för läsaren att själv kunna beräkna det antal personer i olika befolkningsgrupper som utövar en viss friluftsaktivitet och för att kunna avgöra om skillnader mellan olika procenttal i tabellerna är signifikanta eller ej, redovisas i tabell 8.9 uppgifter om antal intervjuer för män, kvinnor respektive båda könen inom de olika redovisningsgrupperna. För att skatta antalet personer i befolkningen som utövar en viss friluftsaktivitet, redovisas i tabell 8.10 uppgifter om det genomsnittligt skattade antal personer i befolkningen 1996–1998, 16–84 år inom respektive grupp. I tabell 8.11 redovisas antal intervjuer för män, kvinnor respektive båda könen för åren 1976, 1982, 1983, 1988, 1989, 1990, 1991, 1996, 1997 och 1998.

I det påföljande avsnittet ”Hjälptabeller” redovisas i tabell 9 approximativa halva 95–procentiga konfidensintervall för procenttal. I tabell 10 redovisas approximativ längd av halva 95-procentiga konfidensintervall för differenser mellan procenttal. I tabell 11 redovisas halva 95–procentliga konfidensintervall för uppräknade befolkningstotaler. Ett par användningsexempel anges i anslutning till dessa tabeller.

Diagrammen i följande avsnitt redovisar ett urval av de uppgifter som återfinns i tabellerna. Diagrammen syftar till att på ett mer överskådligt sätt visa dels skillnader mellan könen, dels skillnader mellan ett standardmässigt urval av tabellernas redovisningsgrupper. Kommentarerna refererar i huvudsak till tabellerna.

8.2¶Vandringar i skog och mark

Att ströva i skog och mark är en populär fritidssysselsättning som ökar med stigande ålder. 2,6 miljoner män eller 77 procent och drygt 2,7 miljoner kvinnor eller 80 procent går någon gång i skogen. Vart tredje man och kvinna går ofta i skogen, dvs. minst 20 gånger under ett år. Särskilt flitiga skogsvandrare är män 65-74 år, av vilka 44 procent ofta strövar i skogen. Bland kvinnorna i denna åldersgrupp är motsvarande andel endast 33 procent. Sannolikt bidrar jakten till denna höga andel bland männen. Beträffande att minst någon gång under ett år företa en

104 Svenska folkets friluftsvanor

skogspromenad uppvisar männen även en signifikant ökning med 5 procentenheter sedan 1990-91.

Vid en jämförelse mellan olika hushållstyper kan stora skillnader konstateras, men det är egentligen ålderseffekterna vi ser. De ensamstående utan barn består till stora delar dels av ungdomar i 16-24 årsåldern, dels av äldre pensionärer: två åldersgrupper vars representanter sällan går i skogen. Vidare består gruppen samboende utan barn främst av personer i övre medelåldern där barnen flyttat hemifrån. Både män och kvinnor i denna grupp går tämligen ofta i skogen, vilket sammanfaller med nivåerna för personer i åldrarna 45-74 år.

Diagram 8.1. Män respektive kvinnor 16-84 år som under det senaste året vandrat i skog och mark dels minst 1 gång, dels mer än 20 gånger.

Procentandelar 1996-1998

Procent Minst 1 gång 100 Mer än 20 gånger 90

Män Kvinnor 80 70 60 50 40 30 20 10 0

Alla En- Sam- Inföd- Utländ- Samt- Samt- H- H-

16-84 sam- man- da ska liga liga Region Region

år ståen- boen- sven- med- arbet- tjän- Stock- Norra

de skar borg- are ste- holm gles-

de

med are män bygden

utan

barn

barn

Av tabell 8.1 i bilaga 5 kan utläsas att de socioekonomiska skillnaderna är tämligen stora. Endast 73 procent av de manliga ej facklärda arbetarna går någon gång i skogen, medan motsvarande andel bland de manliga högre tjänstemännen är 88 procent. Bland kvinnorna är dessa skillnader ännu större. 74 procent respektive 93 procent. Kanske är det boendeförhållandena som avspeglar sig även här, med bättre tillgänglighet och närhet till skog och mark i småhusområden, jämfört med miljöförhållandena i bostadsområden med företrädesvis flerbostadshus? Såvida inte detta enbart är ett storstadsfenomen? Eller har fritidsintressen såsom bär- och svampplockning genom modesvängningar

Svenska folkets friluftsvanor 105

kommit att attrahera vissa socioekonomiska grupper i högre grad än andra?

När det däremot gäller de verkliga skogsentusiasterna, de som går i skogen mer än 20 gånger under ett år, så suddas klassgränserna ut för männen. Där är fördelningen tämligen jämn mellan arbetare och tjänstemän (30 respektive 32 procent). Bland kvinnorna däremot så skiljer det i nuläget 9 procentenheter mellan ej facklärda arbetare och tjänstemän på mellan- och högre nivå (29 respektive 38 procent). Men här uppvisar de kvinnliga tjänstemännen en signifikant nedgång på ca 5 procentenheter, medan utvecklingen varit oförändrad bland arbetarna. Hos gruppen kvinnliga förtidspensionärer och långvarigt arbetslösa har det också blivit vanligare att vistas i skog och mark.

Vi kan också konstatera att det – både i nuläget och i början av 90talet – råder betydande regionala skillnader. I landets nordliga regioner är intresset för att gå i skog och mark påtagligt stort. Detta märks särskilt bland männen, vilket till stor del torde kunna förklaras av ett mer omfattande jaktintresse i Norrland. Bland kvinnorna är skillnaderna inte lika stora.

Intresset för att ströva i skog och mark har varit konstant lågt för yngre personer alltsedan mitten av 1970-talet. Andelarna för de yngsta männen har legat runt 15 procent och för de yngsta kvinnorna runt 20 procent. Tendensen för de yngsta kvinnorna är dessutom nedåtgående och nivåerna är i nuläget lika för båda könen i åldersgruppen 16-24 år.

Ett liknande mönster framträder för de något äldre, 25-44 åringarna. Intresset för att ströva i skog och mark är här dock betydligt större, i synnerhet bland kvinnorna, men allteftersom aktiviteten minskade bland kvinnorna i början av 1990-talet och den i stället ökade något bland männen, har nivåerna mellan män och kvinnor närmat sig varandra även i denna åldersgrupp.

Ytterligare större är intresset bland personer i övre medelåldern, 45- 64 år. Här har andelarna legat konstant kring 40 procent sedan början av 1980-talet både för män och kvinnor. En svag tendens till uppgång kan dessutom skönjas för kvinnorna under de senaste åren, medan det i stället tycks föreligga en svag nedgång bland männen.

Även sett över en längre tidsperiod uppvisar de yngre pensionärerna, 65-74 åringarna, ett allt ökande intresse för friluftsliv. Det är numera drygt 40 procent bland männen som strövar i skog och mark minst 20 gånger om året. En markant ökning inträffade under åren 1976-1989 för att därefter mattas av något. För kvinnornas del är andelen som i dag ofta strövar i skog och mark något lägre: 36 procent, men ökningen sedan mitten av 70-talet har varit än kraftigare. Liksom för kvinnorna i 45-64 årsåldern så sjönk dock aktiviteten i början av 90-talet för att återigen öka 1997-1998.

Diagram 8.2. Män respektive kvinnor i olika åldersgrupper som under det senaste året vandrat i skog och mark minst 20 gånger. Procentandelar 1976-98

Procent P roc ent 100 100 90 Män K vinnor

45-64 år 40 40

45-64 år 65-74 år 30 30

25-44 år 25-44 år 20 20 10 16-24 år 10 16-24 år 0 0

76 82 83 88 89 90 91 96 97 98 76 82 83 88 89 90 91 96 97 98

År Å r

8.3¶Nöjes- och motionspromenader

Att vara ute och promenera i största allmänhet för nöjes- eller motionens skull är ännu vanligare än att gå ut i skog och mark. 82 procent av männen och 88 procent av kvinnorna har gjort minst en sådan promenad (tabell 8.3). 58 procent, eller ungefär 2 miljoner kvinnor i åldrarna 16-84 år promenerar ofta, dvs. minst en gång i veckan eller minst 20 gånger under en 12 månadersperiod. Männen promenerar inte lika ofta: 46 procent eller ungefär 1 560 000 män är varje vecka ute och går. För både män och kvinnor har detta inneburit en liten ökning på ca 2 procentenheter sedan i början av 90-talet.

Svenska folkets friluftsvanor 107

Diagram 8.3. Män respektive kvinnor 16-84 år som under det senaste året nöjes- eller motionspromenerat dels minst 1 gång, dels mer än 20

gånger. Procentandelar 1996-1998

Procent Minst 1 gång 100 Mer än 20 ggr

Män Kvinnor 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0

Alla En- Sam- Inföd- Utländ- Samt- Samt- H- H-

16-84 sam- man- da ska liga liga Region Region

år ståen- boen- sven- med- arbet- tjän- Stock- Norra

de skar borg- are ste- holm gles-

de

med are män bygden

utan

barn

barn

Precis som för skogspromenader är nöjespromenaderna mycket åldersrelaterade, men på ett något annorlunda sätt. Bland männen är 16-24 åringarna liksom de äldre pensionärerna, 75-84 år, relativt sällan ute och går, vilket för den senare gruppen givetvis till stor del kan förklaras av en begränsad rörelseförmåga. För kvinnorna däremot ser bilden något annorlunda ut.

De äldsta kvinnorna är liksom de äldsta männen mycket sällan ute och promenerar, medan de yngsta kvinnorna däremot är tämligen flitiga flanörer i jämförelse med jämnåriga män. Endast runt 8 procent i åldrarna 16-44 år är aldrig ute och går. 50 procent av 16-24 åringarna och 58 procent av 25-44 åringarna är ute och promenerar minst varje vecka.

Men konstateras kan dock att det blivit vanligare i alla åldersgrupper både bland män och kvinnor att vara ute och promenera. För de äldre kvinnorna tycks ökningen vara särskilt stor. Dessutom har andelen kvinnor i övre medelåldern (45-64 år) som ofta är ute och promenerar signifikant ökat med ca 6 procentenheter.

Ökningen av andelen män och kvinnor som minst någon gång promenerar slår igenom i så gott som samtliga redovisade befolkningsgrupper. Allt fler utländska medborgare företar någon gång en nöjespromenad och i nuläget är nivåerna desamma som för infödda svenskar:

108 Svenska folkets friluftsvanor

Runt 82 procent av männen och 88 procent av kvinnorna. Bland de invandrade männen förefaller det till och med vanligare att ofta vara ute och promenera än bland de infödda svenska männen.

Även här är de socioekonomiska skillnaderna betydande, främst bland männen. 10 procent av de manliga tjänstemännen på mellan- och högre nivå promenerar aldrig, medan motsvarande andel bland arbetarna är ca 20 procent, men bland dessa har benägenheten att promenera dock ökat signifikant. De kvinnliga tjänstemännen nöjespromenerar i något större utsträckning än de manliga. Det har dessutom blivit vanligare hos kvinnorna än hos männen i tjänstemannagrupperna.

Till skillnad från vandringar i skog och mark finns inga påtagliga regionala skillnader beträffande nöjes- och motionspromenader vare sig bland männen eller bland kvinnorna. Ökningen förefaller också ungefär lika stor i samtliga regioner, runt 5 procentenheter. Dock föreligger ett par undantag: Kvinnor i Norra tätbygden tycks vara särskilt benägna att promenera och bland männen i Norra glesbygden har andelen som minst någon gång promenerar ökat med 15 procentenheter.

Diagram 8.4. Män respektive kvinnor i olika åldersgrupper som under det senaste året nöjes- eller motionspromenerat minst 20 gånger. Pro-

centandelar 1976-98

45-64 år

70 70

65-74 år 65-74 år

60 25-44 år 60

50 50 45-64 år

16-24 år

40 40

25-44 år

30 30

16-24 år 20 20

10 10

0 0

76 82 83 88 89 90 91 96 97 98

76 82 83 88 89 90 91 96 97 98

År

År

Av diagram 8.4 kan utläsas att nivåerna för de yngre männen legat konstant lågt sedan mitten av 1970-talet, medan de äldre männen å andra sidan uppvisar en mycket kraftig ökning från 37 till 63 procent under samma tid. För kvinnornas del har det skett en ökning i alla åldersgrupper och åldersskillnaderna är betydligt mindre, även om de förefaller

att ha ökat något under de senaste åren. Liksom de äldre männen uppvisar även de äldre kvinnorna en mycket kraftig uppgång: Från 35 till 59 procent mellan 1976 och 1998.

8.4¶Fritidsfiske

Ungefär 1 525 000 eller 45 procent av alla män 16-84 år har fritidsfiskat minst en gång under ett år. Betydligt färre kvinnor har under samma tidsperiod ägnat sig åt detta: 727 000 eller ca 21 procent. Till skillnad från de övriga ovan redovisade fritidsaktiviteterna så tillhör fritidsfisket en aktivitet som avtar med stigande ålder. Särskilt tydligt är detta hos männen. De yngsta kvinnorna förefaller å sin sida snarare vara mindre intresserade av fritidsfiske än kvinnor i åldersgrupperna däröver. En viss minskning av intresset tycks också föreligga. Dock pekar resultaten på en viss ökning av intresset bland de äldre kvinnorna.

Diagram 8.5. Män respektive kvinnor 16-84 år som under det senaste året fritidsfiskat dels minst någon gång, dels mer än 5 gånger. Procentandelar 1996-1998

Minst 1 gång Procent 100 Mer än 5 ggr 90 80 70 60

Män 50 Kvinnor 40 30 20 10 0

Alla En- Sam- Inföd- Utländ- Samt- Samt- H- H-

16-84 sam- man- da ska liga liga Region Region

år ståen- boen- sven- med- arbet- tjän- Stock- Norra

de skar borg- are ste- holm gles-

de

med are män bygden

utan

barn

barn

Vid en jämförelse mellan olika hushållstyper tycks det ha viss betydelse om det finns barn i hushållet. Att fritidsfiska är uppenbarligen något man i vuxen ålder i hög grad gör tillsammans med barnen.

110 Svenska folkets friluftsvanor

Invandrarna, såväl de manliga som de kvinnliga fritidsfiskar i mindre utsträckning än de som fötts i Sverige. De finländska medborgarna, både kvinnorna och männen, utgör dock ett undantag och fritidsfiskar i samma utsträckning som de infödda svenskarna.

Fritidsfiske förefaller attrahera arbetarna och då i synnerhet de facklärda arbetarna i relativt stor utsträckning medan påtagligt få tjänstemän på mellan- och högre nivå ägnar sig åt detta. Detta mönster är likartat för män och kvinnor. Dock finns en tendens till att intresset kan ha ökat något bland de kvinnliga tjänstemännen på mellan- och högre nivå.

Fritidsfisket är i likhet med vandringar i skog och mark regionalt betingat. Medan 60 procent av männen i Stockholmsområdet och 66 procent i Göteborgs- och Malmöregionerna aldrig fritidsfiskar så är motsvarande andel i Norra glesbygden endast 30 procent. Endast 14 procent av männen i Göteborgs- och Malmöområdena fritidsfiskar minst 5 gånger under ett år, medan motsvarande andel i Norra glesbygden är 44 procent. Skillnaderna mellan Stockholmsområdet och Norra glesbygden förefaller också ha ökat sedan början av 90-talet.

Bland kvinnorna råder ett liknande förhållande. Skillnaderna mellan storstäderna och Norrlands glesbygd är inte lika markant beträffande andelen utövare, men i fråga om att fritidsfiska ofta, dvs. mer än 5 gånger under ett år, så råder ett likartat förhållande: Detta är drygt tre gånger vanligare i Norrlands glesbygd jämfört med Göteborgs- och Malmöregionerna (18 procent jämfört med 5 procent).

Svenska folkets friluftsvanor 111

Diagram 8.6. Män respektive kvinnor i olika åldersgrupper som under det senaste året fritidsfiskat minst 5 gånger. Procentandelar 1976-98

16-24 år 40 40 30 30 20 20 10 65-74 år 10

0 0

76 82 83 88 89 90 91 96 97 98 76 82 83 88 89 90 91 96 97 98

År År Fritidsfisket har under årens lopp varit i särklass vanligare bland männen än bland kvinnorna och det har i synnerhet varit de yngre männen som fiskat, även om en viss tillfällig utjämning inträffade i slutet av 1980-talet. Därefter ökade åter intresset bland de yngsta männen. Tendensen tycks dock vara svagt nedåtgående för samtliga åldersgrupper bland männen. För kvinnornas del har andelen som ofta fritidsfiskat varit konstant låg sedan mitten av 1970-talet.

8.5¶Trädgårdsarbete

Drygt 2,5 miljoner män eller 74 procent och nära 2,5 miljoner eller 71 procent av kvinnorna i åldrarna 16-84 år har på sin fritid någon gång under en 12 månadersperiod sysslat med trädgårdsarbete 1996-98. Detta innebär en liten ökning för båda könen med ungefär 2 procentenheter jämfört med åren 1990-91. Som framgår av tabell 8.7 och 8.8 i bilaga 5 är det framför allt män i åldrarna 45-74 år som trädgårdsarbetar medan ungdomar 16-24 år sysslar med detta i mycket liten utsträckning. En markant nedgång, främst bland kvinnorna, märks också i denna åldersgrupp. Bland de äldre kvinnorna förefaller däremot allt fler syssla med trädgårdsarbete på fritiden. Eftersom trädgårdsarbete i de flesta fall sammanhänger med småhusboende, är det troligen en nedgång i småhusboendet, speciellt bland de yngre, som medfört en nedgång även i trädgårdsarbetet.

112 Svenska folkets friluftsvanor

Allt fler män och kvinnor med utländsk bakgrund ägnar sig åt trädgårdsarbete på fritiden, även om nivåerna fortfarande är betydligt lägre gentemot nivåerna för infödda svenskar. I diagram 8.7 och tabell 8.7 kan utläsas att bland infödda svenskar är det 73 procent som trädgårdsarbetar minst en gång under ett år. Motsvarande andel av de utländska medborgarna är 59 procent och bland de naturaliserade invandrarna (dvs. svenska medborgare födda utomlands av utländsk förälder) 67 procent. Speciellt bland de invandrade männen märks en tydlig uppgång i trädgårdsarbetet. För de manliga utländska medborgarna föreligger dessutom en signifikant ökning med 20 procentenheter bland dem som ofta trädgårdsarbetar (mer än 20 ggr under det senaste året). Även här kan uppgången till stor del förklaras av ett ökat småhusboende.

Diagram 8.7. Män respektive kvinnor 16-84 år som under det senaste året trädgårdsarbetat dels minst 1 gång, dels mer än 20 gånger. Pro-

centandelar 1996-1998

Procent Minst någon gång 100 Mer än 20 ggr

90

Män Kvinnor

80

70

60

50

40

30

20

10

0

Alla En- Sam- Inföd- Utländ- Samt- Samt- H- H-

16-84 sam- man- da ska liga liga Region Region

år ståen- boen- sven- med- arbet- tjän- Stock- Norra

de skar borg- are ste- holm gles-

de

med are män bygden

utan

barn

barn

Vid en jämförelse mellan olika socioekonomiska grupper kan konstateras att medan 4 av 10 ej facklärda arbetare ofta trädgårdsarbetar är motsvarande andel bland tjänstemän på mellan- och högre nivå 5 av 10, men medan andelen arbetare som trädgårdsarbetat minst en gång ökat något så är denna andel oförändrad bland tjänstemännen. Även jord-

Svenska folkets friluftsvanor 113

brukarna samt gruppen förtidspensionärer och långvarigt arbetslösa sysslar med trädgårdsarbete i större utsträckning än tidigare.

Sedan mitten av 1970-talet har trädgårdsarbetet varit konstant i de yngre åldersgrupperna både för män och kvinnor. För männen 25-44 år kan till och med en viss nedgång noteras. För åldersgruppen 65-74 år föreligger däremot en konstant ökning av trädgårdsarbetet såväl bland männen som bland kvinnorna.

Diagram 8.8. Män respektive kvinnor i olika åldersgrupper som under det senaste året trädgårdsarbetat minst 20 gånger. Procentandelar

1976-98

På uppdrag av Sveriges Riksdag har Statistiska centralbyrån sedan 1975 genomfört Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF). Undersökningarna genomförs i huvudsak som besöksintervjuer med ett slumpmässigt urval av befolkningen, vanligen åldrarna 16-84 år. Mellan 12 000 och 13 000 personer intervjuas under en tvåårsperiod.

Välfärdsutvecklingen belyses i ULF genom ett antal välfärdskomponenter eller välfärdsområden. Frågor kring dessa områden byggs omväxlande ut och skiftar i 8-årscykler. Inom området fritid mäts bland annat befolkningens friluftsvanor. Åren 1976, 1982-83, 1988-91 och 1996-98 ställdes frågor om trädgårdsarbete, skogspromenader, nöjeseller motionspromenader samt fritidsfiske. Resultat av frågorna dessa år redovisas i denna rapport.

114 Svenska folkets friluftsvanor

Vandringar i skog och mark

Att ströva i skog och mark ökar med stigande ålder. Särskilt flitiga skogsvandrare är män 65-74 år, av vilka 44 procent ofta strövar i skogen, dvs. minst 20 gånger under ett år. Bland kvinnorna i denna åldersgrupp är motsvarande andel endast 33 procent.

De socioekonomiska skillnaderna är tämligen stora. Endast 73 procent av de manliga ej facklärda arbetarna går någon gång i skogen, medan motsvarande andel bland de manliga högre tjänstemännen är 88 procent. Bland kvinnorna är dessa skillnader ännu större. 74 procent respektive 93 procent.

Intresset för att ströva i skog och mark har varit konstant lågt för yngre personer alltsedan mitten av 1970-talet. Andelarna som gjort detta minst 20 gånger under en 12-månadersperiod har för männen 16-24 år legat runt 15 procent och för kvinnorna runt 20 procent. Tendensen för kvinnorna är dessutom nedåtgående och nivåerna är i nuläget lika för män och kvinnor.

65-74 åringarna däremot uppvisar ett allt ökande intresse för friluftsliv. Drygt 40 procent bland männen strövar i skog och mark minst 20 gånger om året. En markant ökning inträffade under åren 1976-1989 för att därefter mattas av något. För kvinnornas del har andelarna år från år legat lägre, men ökningen sedan mitten av 70-talet har varit än kraftigare. I dag är det 36 procent som ofta strövar i skog och mark.

Nöjes- och motionspromenader

Att gå ut och promenera i största allmänhet för nöjes- eller motionens skull är ännu vanligare än att vara ute i skog och mark. 82 procent av männen och 88 procent av kvinnorna i åldrarna 16-84 år har gjort minst en sådan promenad. 46 procent av männen och 58 procent av kvinnorna promenerar ofta. De äldsta kvinnorna är dock liksom de äldsta männen mycket sällan ute och promenerar, medan de yngsta kvinnorna däremot är tämligen flitiga flanörer i jämförelse med jämnåriga män. Endast runt 8 procent av kvinnorna 16-44 år är aldrig ute och går. Men konstateras kan dock att det blivit vanligare i alla åldersgrupper både bland män och kvinnor att vara ute och promenera. För de äldre kvinnorna tycks ökningen vara särskilt stor.

Nivåerna för de yngre männen har legat konstant lågt sedan mitten av 1970-talet beträffande att ofta vara ute och promenera, medan de äldre männen å andra sidan uppvisar en mycket kraftig ökning från 37 till 63 procent. För kvinnornas del har det skett en ökning i alla åldersgrupper

Svenska folkets friluftsvanor 115

och åldersskillnaderna är betydligt mindre. Liksom de äldre männen uppvisar även de äldre kvinnorna en mycket kraftig uppgång

Fritidsfiske

45 procent av alla män 16-84 år har fritidsfiskat minst en gång under ett år. Betydligt färre kvinnor har under samma tidsperiod ägnat sig åt detta: ca 21 procent. Fritidsfisket avtar med stigande ålder. Särskilt tydligt är detta hos männen.

Invandrarna, såväl de manliga som de kvinnliga, fritidsfiskar i mindre utsträckning än de som fötts i Sverige. De finländska medborgarna, både kvinnorna och männen, utgör dock ett undantag och fritidsfiskar i samma utsträckning som de infödda svenskarna.

Tendensen när det gäller fritidsfisket tycks vara svagt nedåtgående för samtliga åldersgrupper bland männen: Från ca 30 till ca 25 procent. För kvinnornas del har andelen som ofta fritidsfiskat varit konstant låg, ca 8 procent sedan mitten av 1970-talet.

Trädgårdsarbete

74 procent av männen och 71 procent av kvinnorna i åldrarna 16-84 år har på sin fritid någon gång under en 12 månadersperiod sysslat med trädgårdsarbete 1996-98. Det är framför allt män i åldrarna 45-74 år som trädgårdsarbetar medan ungdomar 16-24 år sysslar med detta i mycket liten utsträckning. En markant nedgång, främst bland kvinnorna, märks också i denna åldersgrupp.

Allt fler män och kvinnor med utländsk bakgrund ägnar sig någon gång åt trädgårdsarbete på fritiden, även om nivåerna fortfarande är betydligt lägre gentemot nivåerna för infödda svenskar (73 procent för infödda svenskar och 59 procent för utländska medborgare). Speciellt bland de invandrade männen märks en tydlig uppgång i trädgårdsarbetet.

Vid en jämförelse mellan olika socioekonomiska grupper kan konstateras att medan 4 av 10 ej facklärda arbetare ofta trädgårdsarbetar så är motsvarande andel bland tjänstemän på mellan- och högre nivå 5 av 10.

Sedan mitten av 1970-talet har trädgårdsarbetet varit konstant lågt i de yngre åldersgrupperna. Åldersgruppen 65-74 år uppvisar däremot en konstant ökning såväl bland männen som bland kvinnorna.

9 Friluftsliv i barnomsorg och skola

Omfattningen av friluftsverksamheten i barnomsorg och skola avgörs i dag på lokal nivå. Nationella mål och riktlinjer utgör inget hinder för en ökad friluftsverksamhet. Som regel bestäms inriktningen av den enskilda skolan. Det innebär att insatser för att främja friluftslivet i skolan i första hand måste riktas mot skolledare och lärare. I det sammanhanget kan friluftsorganisationerna spela en viktig roll. Det nuvarande systemet innebär att viktig kunskap om skolans friluftsverksamhet saknas på nationell nivå. Skolverket har därför fått regeringens uppdrag att under år 2000 närmare studera friluftsverksamhetens omfattning och innehåll.

9.1¶Inledning

Sedan början av 1930-talet har skolan arrangerat särskilda friluftsdagar inom ramen för gymnastikämnet, senare idrottsämnet. Antalet dagar har varit reglerade i gällande läroplaner och verksamheten har planerats och organiserats av skolans gymnastiklärare.

Med dagens decentraliserade styrsystem har den centrala regleringen av antalet friluftsdagar försvunnit. Den typen av frågor avgörs numera av den lokala skolan eller dess styrelse. Däremot framgår det av gällande centrala styrdokument att friluftsverksamhet är ett viktigt område i skolan, både som mål och som medel. Redan förskolebarnen skall komma i kontakt med naturen och dess fenomen. För de äldre skolbarnen skall friluftsverksamheten vara kopplad till skolans olika ämnen och till skolans övergripande mål. Styrdokumenten öppnar därmed nya möjligheter, men genomslaget ute i skolorna för sättet att tänka tar tid.

Den decentraliserade styrningen ger också kommunerna möjlighet att anlägga en helhetssyn på barns och ungdomars villkor och den verksamhet som bedrivs för dem. En viktig resurs som i det sammanhanget förefaller outnyttjad är alla de organisationer som är specialister på olika friluftsaktiviteter.

118 Friluftsliv i barnomsorg och skola

9.2¶Friluftsliv som mål eller medel

Även inom skolan diskuteras om friluftsliv skall ses som ett mål i sig eller som ett medel att nå andra mål. Om man ser friluftsliv som ett mål i sig kan det betraktas som en livsstil. Tyngdpunkten blir på upplevelsen som påverkar individens livskvalitet. Är friluftslivet ett medel för att nå andra mål ligger värdet utanför själva naturaktiviteten och då blir syftet ett annat än naturupplevelsen.

Idag ser man tendenser inom skolan att begränsa naturmötet. Orsaker till detta kan vara t.ex. ekonomiska och personella. Det optimala blir att flytta aktiviteten inomhus, dvs. att istället specialisera platsen utifrån aktivitetens behov. Exempel på detta är klätterväggen inomhus. Kan detta fortfarande kallas friluftsliv? Är detta sport eller idrott och var går gränsen?

9.3¶Friluftsliv som en del i barnomsorgens och skolans verksamhet

Av skolans styrdokument framgår att friluftsverksamhet är ett viktigt område i skolans verksamhet och kan ses både som ett mål och ett medel. Det betonas att kopplingen mellan friluftsverksamhetens tradition och ungdomars intressen och upplevelser tydliggörs. Av tradition är utevistelse och naturupplevelser också ett återkommande inslag inom barnomsorgen.

Tidigare läroplaner

I slutet av 1920-talet, infördes i realskolan 15–20 idrottsdagar per läsår. De ersattes några år senare av friluftsdagar. År 1933 reducerades de reglerade dagarna till 10–12 per läsår. Så förblev det fram till 1960-

75 talet . Dessa dagar har varit en del av gymnastikämnet, senare idrottsämnet, och planerats och organiserats av gymnastiklärare. I grundskolans läroplan från år 1980, Lgr 80, står följande att läsa om friluftsverk-

76 samhet :

”Under ett visst antal dagar av läsåret (4–8 dagar) skall skolarbetet

ske i form av friluftsverksamhet. Syftet med friluftsverksamheten är

att genom aktiv rekreation ge eleverna omväxling i det dagliga arbetet

Al- Abdi, 1984

Lgr 80, sid. 47

Friluftsliv i barnomsorg och skola 119

och att ge möjligheter till vistelse ute i naturen. Eleverna bör genom

denna verksamhet lära sig inse värdet av friluftsliv och bli förtrogna

med motionsformer och idrottsgrenar, som de både under uppväxt

och som vuxna kan ägna sig åt under sin fritid. Friluftsverksamheten

skall stimulera till ett varaktigt intresse. Friluftstimmarna skall

disponeras för aktiviteter utomhus. Speciellt bör de huvudmoment

inom idrott, som inte kan bedrivas på vanliga lektioner behandlas.”

77

Under rubriken Innehåll och samverkan framhålles att elever bör kunna delta i planeringen och genomförandet av friluftsdagar och lägerskolor.

Ämnet Idrott ingår i grundskolans undervisning därför att kroppsrörelse och friluftsliv behövs för hälsa och välbefinnande samt att eleverna skall tillägna sig ett funktionellt rörelsesätt. Orientering och friluftsliv är tillsammans ett huvudmoment. Innehållet i delmomentet friluftsliv för de olika stadierna är formulerat på följande sätt:

Lågstadiet: Naturvård, allemansrätten, naturvett och rätt klädsel för utevistelse.

Mellanstadiet: Vandringar och utflykter i olika slags natur, allemansrätten, naturvård, naturvett, friluftsteknik och lägerliv, säkerhetsbestämmelser, klädsel för friluftsliv.

Högstadiet: Efter lokala förhållanden får eleverna välja aktivitet, såsom vandring, cykelturer, kanotfärder och lägerliv. Frågor som behand-

78 lats på förgående stadier aktualiseras i samband med aktiviteterna.

I gymnasieskolans läroplan från år 1970, Lgy 70, liksom i Lgr 80, finns antalet dagar liksom syftet med friluftsverksamheten angivet. För båda läroplanerna gällde att samtliga lärare skulle medverka i skolans friluftsverksamhet. Syftet med verksamheten är formulerat på följande vis:

”Arbetet i skolan skall leda till att eleverna under fritiden både vill

och kan göra aktiva insatser i samhället och även i övrigt utnyttja

fritiden på ett sätt som är meningsfullt. Skolan bör sålunda främja en

aktiv kulturmiljö i vårt land. Det räcker inte med att skolan genom sin

undervisning väcker intresse för fortsatta bokliga studier. Den måste

även mera direkt stimulera till sådana former av fritidsverksamhet

som friluftsliv, idrott och gymnastik, sång och musik, teckning och

målning, slöjd samt fri hobbyverksamhet av annat slag. Särskilt

viktigt är att eleverna ges tillfälle till engagemang för estetiska frågor

och till egen skapande verksamhet. Från såväl elevernas som skolans

Lgr 80, sid. 23

Lgr 80, sid. 90 ff

120 Friluftsliv i barnomsorg och skola

synpunkt är det både lämpligt och önskvärt att eleverna i sin

föreningsverksamhet har kontakt både inom och utom skolan med

olika slag av ungdomsföreningar. Dessa föreningar kan genom sitt

arbete tillgodose elevernas ideella, religiösa, politiska, idrottsliga,

tekniska och kulturella intressen som komplement till vad arbetet i

skolan kan ge. Samverkan mellan ämnena kan ske i form av

lägerskola som bl.a. ger väl motiverad träning av olika färdigheter.”

Innehållet i friluftsverksamheten finns preciserat i Lgy 70:II Supplementet, under följande tre rubriker:

Bollspel: Där förutsättningar finns bör eleverna få utöva individuella bollspel såsom tennis, bordtennis, badminton och golf under friluftsdagar.

Orientering: Bör förläggas till friluftsdagar.

Funktionär- och ledarskap: På friluftsdagar kan eleverna få ansvara för instruktion och ledning av idrott. Läraren bör då ge så omfattande information om övningens uppläggning att den som uttagits till en sådan uppgift verkligen har en chans att klara den. Det är därför ibland nödvändigt att gå igenom funktionärsinstruktionen och tolkning av regler med hela klassen vid något tillfälle. En intresserad elev kan också ges tillfälle att leda en fritidsgrupp med kamrater i någon gren som han behärskar. Skolidrottsföreningen kan bli en betydelsefull faktor genom att idrottsintresserade elever leds in på sådana uppgifter. I anslutning till skolidrottsföreningens arbete bör information ges om den frivilliga idrottsrörelsen; bl.a. bör fritidsgruppverksamheten för ungdom behandlas.

Principerna för skolans styrsystem

Skollagen med timplanerna samt läroplanerna och kursplanerna är de nationella styrdokument (kallas också måldokument) som skall styra verksamheten i skolan. Skollagen, som är beslutad av riksdagen, innehåller de grundläggande bestämmelserna om utbildningen inom alla skolformer. Lagen anger övergripande mål för utbildningen samt övergripande riktlinjer för hur skolans verksamhet skall utformas. I skollagen finns bestämmelser om vilka grundläggande krav som ställs på kommunerna.

I en bilaga till skollagen finns timplanen för grundskolan. Där anges den tid för lärarledd undervisning som varje elev har rätt till. Tiden anges för ämne eller ämnesgrupp och är inte fördelad på årskurser. I

Lgy 70 sid. 17 ff

Friluftsliv i barnomsorg och skola 121

ytterligare bilagor till skollagen finns de nationella programmen i gymnasieskolan förtecknade. Där finns också riktvärden för utbildningens omfattning för respektive ämne samt de antal timmar som skall erbjudas eleverna inom respektive program.

Regeringen fastställer läroplaner för förskolan (Lpfö 98), det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo 94) och för de frivilliga skolformerna (Lpf 94). Läroplanerna är kortfattade. Avsikten är, att de skall vara lätt tillgängliga och ständigt aktuella i skolans arbete.

De uppgifter och de värden som skall ligga till grund för verksamheten i skolan bestäms i läroplanerna, som bland annat är uppdelad i ett antal huvudområden, t.ex.: normer och värden, kunskaper, elevernas ansvar och inflytande, skolan och omvärlden, bedömning och betyg samt rektors ansvar.

För vart och ett av dessa huvudområden anger läroplanen mål samt riktlinjer för arbetet. Målen är av två slag, dels mål som skolan skall sträva efter att eleverna når, dels mål som skolan skall se till att alla elever kan uppnå. Det framgår tydligt vem läroplanernas budskap riktar sig till och vem som därmed bär ansvaret.

Läroplanerna skall tillsammans med skollagen styra verksamheten. Alla som verkar i skolan är skyldiga att följa dem.

Kommunerna eller andra huvudmän ansvarar för att verksamheten genomförs inom de ramar som riksdag och regering lagt fast. Varje kommun skall fastställa en skolplan och ansvarar för att varje skola upprättar en arbetsplan.

I denna styrningsidé ligger att detaljbestämmelser skall undvikas och att kommunerna och skolorna skall ges frihet att själva besluta om hur verksamhet skall bedrivas och organiseras.

Aktuella läroplaner

I styrdokumenten, framförallt läroplaner och kursplaner, framgår vad som gäller för de olika skolformerna med avsikt på friluftsverksamheten.

Friluftsverksamheten kan ses som en möjlighet att utgå från en helhetssyn med koppling till skolans olika ämnen samt till skolans övergripande mål. Det är ytterst viktigt att elevrepresentanter ingår i detta arbete så att kopplingen mellan tradition och ungdomars intresse och upplevelser tas till vara. Elevers rätt till inflytande betonas i läroplanen.

Regleringen av antalet friluftsdagar har försvunnit. I en mål- och resultatstyrd skola anses den typen av organisatoriska åtgärder vara en fråga för den lokala skolan att besluta om. I grundskoleförordningen

122 Friluftsliv i barnomsorg och skola

fastslås att rektor skall bestämma omfattningen av den friluftsverksamhet som bedrivs under en lärares ledning. (2 kap. 5§)

Enligt läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet, Lpo 94, är skolans uppdrag att främja lärandet där individen stimuleras att inhämta kunskaper. Skolans uppdrag att främja lärande förutsätter en aktiv diskussion i den enskilda skolan om kunskapsbegrepp, om vad som är viktig kunskap idag och i framtiden och om hur kunskapsutvecklingen sker. Under Mål att uppnå i grundskolan finns följande text som anknyter till friluftsverksamhet:

”Skolan ansvarar för att varje elev efter genomgången grundskola:

• känner till förutsättningarna för en god miljö och förstår grund-

läggande ekologiska sammanhang,

• har grundläggande kunskaper om förutsättningarna för en god

hälsa samt har förståelse för den egna livsstilens betydelse för

hälsan och miljön.”

I kursplanen för ämnet Idrott och hälsa, Lpo 94, står följande:

”Ämnet skall bidra till att väcka engagemang för och skapa medvet-

enhet om natur- och miljöfrågor. Genom regelbunden vistelse i

naturen och genom friluftsverksamhet får eleverna upplevelser,

kunskaper och erfarenheter som kan stimulera intresset för friluftsliv,

natur och miljöfrågor. Undervisningen anknyter till de starka

kulturella traditioner som finns i Sverige när det gäller att vistas i och

ta vara på naturen.”

Vid slutet av femte skolåret skall eleven ha kännedom om lämplig klädsel och utrustning för friluftsliv under olika årstider, kunna simma samt känna till principerna för allemansrätten.

Vid slutet av det nionde skolåret skall eleven ha kunskaper om friluftsliv och vistelse i naturen, känna till allemansrätten och kunna orientera i okänd natur genom att använda olika hjälpmedel.

Enligt läroplanen för de frivilliga skolformerna, Lpf 94, skall gymnasieskolan, med den obligatoriska skolan som grund, fördjupa och utveckla elevernas kunskaper som förberedelse för yrkesverksamhet och studier och som förberedelse för vuxenlivet som samhällsmedborgare och ansvariga för sina egna liv. Huvuduppgiften för de frivilliga skolformerna är att förmedla kunskaper och skapa förutsättningar för att eleverna skall tillägna sig och utveckla kunskaper.

Friluftsliv i barnomsorg och skola 123

Det är styrelsen för utbildningen som bestämmer hur många dagar som skall användas för idrott och friluftsverksamhet, utöver tid för idrott

80 och hälsa. Friluftsverksamheten skall bedrivas under lärares ledning.

I kursplanen för ämnet Idrott och hälsa står under rubriken Karaktär och struktur: att kursen skall ge möjligheter till friluftsliv och positiva naturupplevelser och härigenom bidra till att eleverna utvecklar en ekologisk grundsyn och en vilja att ta större ansvar för vår gemensamma miljö. Under Mål att uppnå i gymnasieskolan finns följande text som anknyter till friluftsverksamhet:

”Det är skolans ansvar att varje elev som slutfört ett nationellt eller

specialutformat program: har förmåga att kritiskt granska och

bedöma det eleven ser, hör och läser för att kunna diskutera och ta

ställning i olika livsfrågor och värderingsfrågor, kan observera och

analysera människans samspel med sin omvärld utifrån ett ekono-

miskt och ekologiskt perspektiv.”

I kursplanen för ämnet Idrott och hälsa Lpf 94 står följande:

”Kursen skall ge möjligheter till friluftsliv och positiva naturupple-

velser och härigenom bidra till att eleverna utvecklar en ekologisk

grundsyn och en vilja att ta större ansvar för vår gemensamma miljö.”

Efter genomgången kurs skall eleven ha kunskaper om olika former av friluftsliv och ha utvecklat sin förmåga att uppleva naturens skiftningar och mångfald under olika årstider samt själv ha upplevt friluftsliv och fördjupat sina kunskaper

Läroplanen för förskolan, Lpfö 98, utgör det första steget i samhällets samlade utbildningssystem för barn och ungdom. Av denna läroplan framgår det med tydlighet att barnen skall komma i kontakt med naturen och dess fenomen. Under rubriken Utvecklande och lärande kan man läsa följande:

”Förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar förståelse för sin

egen delaktighet i naturens kretslopp och för enkla naturvetenskapliga

fenomen, liksom sitt kunnande om växter och djur, ”---” arbetslaget

skall ge barn möjlighet att lära känna sin närmiljö och de funktioner

som har betydelse för det dagliga livet samt få bekanta sig med det

lokala kulturlivet.”

Gymnasieförordningen, 3 kap. 3, 4 §

124 Friluftsliv i barnomsorg och skola

9.4¶Skolans friluftsverksamhet i Norge och Finland

Norge

I Norge har grundskolans rektor/ledare ansvaret för friluftsverksamheten, som man organiserar i projektform. Lärare och speciellt de som arbetar med fysisk aktivitet för barnen är centrala i projekten. Det finns ingen bestämmelse hur många dagar som skall avsättas för friluftsverksamheten. För barnen i de första årskurserna är ett försök på gång att hålla en ”Uteskola” en dag i veckan. Här integreras aktiviteter med bl.a. naturämne till upplevelseämne.

Även i gymnasieskolan är rektor/ledaren ansvarig. Vanligtvis delegerar rektor ansvaret till idrottsläraren. Idrottsdagar organiseras två gånger per år. I gymnasieprogram med inriktning mot ämnet idrott blir det många fler aktivitetsdagar.

Finland

I Finland nämns inte antalet friluftsdagar i grundskola och gymnasium i lagstiftningen eller i centrala direktiv. Omfattningen avgörs lokalt, vanligen av varje enskild skola på basen av den totalresurs man fått av kommunen. Rektor godkänner antalet friluftsdagar i samband med den årliga planen för läsåret. Utifrån Grunderna för grundskolans och gymnasiets läroplan, utgiven av det centrala ämbetsverket Utbildningsstyrelsen (1994) har kommunerna gjort egna läroplaner antingen gemensamma eller skolvisa.

Kommuner och enskilda skolor har fått ökad frihet men i praktiken har en ansträngd kommunal ekonomi satt stopp för många goda initiativ kring uteverksamheten i skolan t.ex. lägerskola. Omfattningen varierar mellan en veckas lägerskola och två friluftsdagar per år.

9.5¶Lärares bilder av friluftsverksamheten i skolan

Skolverket har fått regeringens uppdrag att under år 2000 närmare studera skolans friluftsverksamhet med avseende på bl.a. innehåll. I avvaktan på resultatet av denna studie har några idrottslärare i åtta kom-

Friluftsliv i barnomsorg och skola 125

muner och en lärarutbildare fått ge sin syn på dagens friluftsverksamhet i skolan respektive lärarutbildningen. Flertalet gör också en jämförelse med flydda dagar. De refererar till bl.a. Lgr 80 och tidigare läraravtal.

Idrottslärare i kommun 1

Friluftsverksamheten i kommunen planeras av ishockey- och tennisinstruktörerna på gymnasiet och fritidsledare på högstadiet. Uppgiften att planera friluftsdagar fråntogs idrottslärarna för ca 15 år sedan av dåvarande skolchefen som ansåg att ersättningen var för hög. Detta medförde att idrottsinstruktörer och fritidsledare tilldelades uppgiften att planera friluftsdagar i kommunen. Enligt idrottslärarna blir det inte så mycket friluftsliv utan det blir mest idrottsinslag, där varje enskild elev är aktiv endast en kort stund under dagen och där vissa elever inte deltar alls. Friluftsdagarna har väldigt låg status på skolan. Frånvaron är mycket hög.

Idrottslärarna har många idéer och önskemål om hur friluftsdagar bör bedrivas både vad gäller innehåll och kvalité men problemet är att friluftsverksamheten inte får kosta något. Följande punkter är hämtade ur idrottslärarnas arbetsplan:

Vad skall friluftsdagarna leda till? Genom kunskap om friluftsliv skall eleverna få

• en beredskap till rekreation i framtiden, • uppleva naturen under olika årstider genom olika former av aktivi-

teter, • en ökad gemenskap i klassen, • problemlösning i grupp, • en djupare respekt och förståelse för naturen.

Hur uppnår man målen? Friluftsdagarna ska

• ledas av intresserad och kunnig personal inom området, • genomföras klassvis, • planeras av ansvarig ledare och klassen tillsammans, • belysa alla årstider.

Idrottslärare i kommun 2

Tidigare var friluftsdagarna fyllda med en massa aktiviteter och en massa elever samtidigt. När den nya kursplanen kom och friluftsdagarna togs bort gjorde lärarna en plan enligt följande:

126 Friluftsliv i barnomsorg och skola

• Åk 1, en ”lära känna dag” med klassföreståndaren. Syftet med denna

dag är dels att lära känna varandra dels att bygga en lägerplats och

veta hur man ska vara klädd i olika väder. • Naturkunskapsläraren i åk1 gör en del laborationer samt genomför en

del friluftsmål. • Idrottsläraren går ut med klassen två gånger under läsåret. Då ge-

nomföres de aktiviteter som är upptagna i den lokala arbetsplanen.

Det friluftsliv som ligger utanför ämnet Idrott och hälsa görs på skoltid och belastar därmed nettotiden för de olika ämnena och den totala nettotiden. Allt friluftsliv som ligger inom idrottsämnet genomförs utanför schemalagd tid och belastar därmed inte nettotiden. Idrottslärarna går ut med klassen ca två gånger om vardera sex timmar t.ex. på kvällen efter skolan. Detta ligger som den sista delen av kursen och då kan ”vi bedöma och betygsätta kunskaperna i friluftsliv vid kursens slut”. Idrottslärarna har betalt för den tid de lägger ned på att hålla i friluftslivet vilket läggs in i tjänsten. Friluftsverksamheten har inte fungerat så bra de sista åren p.g.a. att integreringen med de andra ämnena inte har fungerat.

Idrottslärare i kommun 3

Sedan mitten av 80-talet har vi haft ett återkommande program fördelat på vardera en dag: Friluftslivsdag, Orientering, Inneaktiviteter, Vinterfriluftsdag, Allaktivitetsdag. Under de senaste åren har detta program minskat år från år. Vinterfriluftsdagen är i år placerad på en lördag. I takt med försämringarna försöker idrottslärarna kompensera detta med att ordna aktiviteter som kanotutflykter och långfärdsskridskoturer under sena eftermiddagar.

Idrottslärare i kommun 4

Under Lgr 80 hade man 6-8 friluftsdagar per läsår. Det gällde i första hand högstadiet. Friluftsdagarna hade anknytning till det rena idrottsämnet. På hösten kunde det vara friidrott, orientering och bollturneringar, allt utomhus. Därutöver kunde det arrangeras innedagar med olika udda aktiviteter som inte kunde erbjudas på ordinarie undervisningstid. Vinterdagarna innehöll skid- och skridskoaktiviteter. På våren erbjöds vandringar, cykelturer och kanoting.

På låg- och mellanstadiet var man mera flexibel både vad gäller innehåll och när dessa dagar skulle ligga. Vid införandet av Lpo 94 fortsatte friluftsverksamheten på liknande sätt så länge som en idrottslärare var ansvarig för planeringen. Med det nya avtalet ligger ansvaret på de

Friluftsliv i barnomsorg och skola 127

olika arbetslagen. Orienteringsdag planerar idrottslärare tillsammans med arbetslagen samt att idrottslärarna samordnar en gemensam stor vinterdag. I övrigt tar arbetslagen ut sina elever på ett väldigt varierande antal friluftsdagar. Resultatet av idrottslärarnas minskade inflytande över friluftsverksamheten har blivit att de tänker mer ”friluftsliv” under de ordinarie Idrott- och hälsalektionerna.

Idrottslärare i kommun 5

Under Lgr 80 hade vi sex friluftsdagar per läsår. Följande aktiviteter genomfördes: orientering/friluftsdag, nya idrotter, dansdag, två vinterdagar med utomhusaktiviteter och en dag på våren med vandring/paddling. Idrottslärarna var ansvariga för organisation och genomförande. Idrottslärarna hade i sin tjänst två tim/vecka för denna arbetsuppgift, på en skola med ca 450 elever.

Med Lpo 94 har skolan fyra friluftsdagar per läsår, fördelade på halvdagar med orientering i olika årskurser, ett slags temaundervisning i stationer, som avslutas med orientering i okänd terräng. Åk 7 genomför en samarbetsbana: En vinterdag för alla. En vårdag med vandring/paddling. För Åk 7 och för idrottsledarklasserna ingår också lägerverksamhet, där betoningen ligger på friluftsliv.

Det som genomsyrar skolan när det gäller synen/filosofin på friluftsdagarna är att eleverna får en skräddarsydd dag. Förutom heldagsaktiviteter finns det nämligen möjligheter att välja tredjedelsaktiviteter eller paketlösningar. Man kan med andra ord inte välja en aktivitet som tar en timme och sedan är dagen avslutad.

Ämnesövergripande aktiviteter finns till en del för ämnena, bild, hemkunskap, musik och naturorienterande ämnen. Ansvariga för organisation och genomförande är idrottslärarna som kompenseras med ledighet för detta merarbete.

Idrottslärare i kommun 6

Vid denna skola genomförs ca 3-4 friluftsdagar per barn och termin. På grund av stort elevantal innebär detta minst det dubbla antalet dagar för idrottslärarna. För elevernas bästa genomförs friluftsdagar i samma omfattning som före det nya arbetsgivaravtalets genomförande. Skillnaden är, att efter arbetstidsregleringen måste friluftsdagsförberedelserna i ännu högre grad ske på fritiden, utanför den arbetsplatsförlagda tiden. Idrottslärarna får inte som tidigare veckotimmar - undervisningstid - till friluftsverksamhetsplanering.

128 Friluftsliv i barnomsorg och skola

Idrottslärare i kommun 7

Enligt Lgr 80 hade vi idrottslärare två timmars nedsättning och organiserade nio tillfällen per läsår dvs. sex heldagar som vi delade upp i några halvdagar. Nu, enligt Lpo 94, har vi bara två vinterdagar med en liten lättnad i tjänsten. Två heldagar har bl.a. ersatts med klassföreståndardagar med diverse mindre pedagogiskt organiserade aktiviteter.

Idrottslärare i kommun 8

Varje skola tar ut 2-3 friluftsdagar per läsår där i huvudsak idrottslärarna tar ansvar för planering i åk 6-9. Under en höstdag erbjuder de en mängd aktiviteter, obligatoriska och valfria. All övrig personal deltar och hjälper till som funktionärer. Övriga friluftsdagar utnyttjas i stor utsträckning till friluftsliv och friluftsaktiviteter där olika arbetslag/arbetsenheter planerar och genomför dagen tillsammans med respektive idrottslärare. Personalen är överlag positivt inställd till att hjälpa till och vara med på friluftsdagarna, men mycket av idéerna och ”fackkunskapen” kommer från idrottslärarna. Vid jämförelse med Lgr 80 är antalet friluftsdagar färre och tid och möjlighet till integrering med andra ämnen mindre. En klar minskning i ”nedsättning” i tjänst.

Lärarutbildare 1

Stor vikt läggs i utbildningen vid ”Utomhuspedagogik”, alltifrån blåbärsrisperspektivet till äventyr och kanotpaddling, fjällvandring och skidutbildning. I kursen 1-20 poäng gör studenterna en fältstudiedag ute i skolorna. De tar del av de lokala styrdokumenten och tänkandet runt friluftsverksamheten på skolan. Studenterna får också i denna kurs anordna friluftsdagar för en eller flera skolor i kommunen. I kursen Idrottsdidaktik 10 poäng är fem veckor skolförlagd utbildning, där lärarstuderande tar del av skolans friluftsverksamhet. Lärarstuderande kan också vara med i planering och genomförandet av en friluftsdag i kursen Idrott 41-60 poäng.

9.6¶Reflektioner

Idrottslärarnas berättelser visar en splittrad bild av hur friluftsverksamheten i skolan genomförs idag. Med idrottslärarnas inriktning och förhållningssätt förefaller villkoren för friluftsverksamheten ha försämrats på många håll i den decentraliserade skolan. De nya styrdokumenten har gett nya möjligheter men intentionerna och sättet att tänka kring lärande i

Friluftsliv i barnomsorg och skola 129

de nya läroplanerna har haft svårt att slå igenom i flertalet av de beskrivna skolorna.

En viktig resurs som här förefaller outnyttjad är alla de organisationer som är specialister på olika friluftsverksamheter och dessutom gärna vill komma i kontakt med barn och ungdomar. Svårigheten för olika organisationer att komma in i skolans verksamhet, att få kontakt med lärare och elever, är ingalunda ett nytt problem. Ungdomsstyrelsen, som har kontakt med och följer upp många kommunala projekt kring ungdomars fritid, har gjort den iakttagelsen att skolan sällan är integrerad i kommunernas övriga verksamhet. Skolan lever sitt eget liv. Kommunförbundet har i sina kontakter med kommunala politiker och tjänstemän mött en brist på helhetssyn kring barns och ungdomars villkor och den verksamhet som bedrivs för dem.

Några exempel på nytänkande kring skola och friluftsverksamhet finns att hämta bland de ca 130 "I Ur och Skur" förskolor och skolor som alla arbetar med Friluftsfrämjandet som bas. Vid Hermelinskolan, ett idrottsgymnasium i Luleå, är en av profilerna friluftsliv. Ett annat exempel är Västerbergslagens Utbildningscentrum som erbjuder ett naturvetenskapligt program, specialutformat för elever som vill arbeta praktiskt med natur, miljö och friluftsliv. Det är än så länge ett av de få NV-programmen i Sverige som kan erbjuda heltäckande praktiskt arbete inom ekologi och friluftsliv. I utbildningen ingår lokala kurser i ekologi, friluftsteknik, fiske, vilt och vildmarksturism. Bland utbildningens samarbetspartners finns flera företag som förser skolan med praktikplatser.

81

Skolverket, Dnr 96:1961, Intern arbetsrapport

130 Friluftsstödets framtida inriktning

Friluftsstödets framtida inriktning 131

10 Friluftsstödets framtida inriktning

Friluftsgruppen föreslår att syftet med det framtida statsbidraget skall vara att stödja frilufts- och främjandeorganisationer som

• värnar det enkla, naturnära och icke resurskrävande friluftslivet, • främjar goda möjligheter för alla innevånare att utöva friluftsliv, • främjar ett tryggt och säkert friluftsliv, eller • verkar för ökad kunskap om och hänsyn till natur, miljö och alle-

mansrätt.

10.1¶Motiv för det offentliga åtagandet

Friluftsgruppen delar i huvudsak den uppfattning som 1962 års fritidsutredning redovisade:

”Den främsta anledningen till att samhället måste ägna omsorg åt

friluftslivet är sålunda dess betydelse för människornas kroppsliga

och andliga välbefinnande, en betydelse som ökat undan för undan

som en effekt av samhällsutvecklingen själv. Friluftsliv utgör en form

att förebygga kroppslig och mental ohälsa och bör därför ställas i

relation till de mycket betydande kostnader som samhället numera

lägger ned på hälso- och sjukvård.”

Citatet belyser att friluftsliv kan ses både som ett mål och som ett medel. Att ge medborgarna goda möjligheter till friluftsliv har ett betydande egenvärde, samtidigt som friluftslivet har en positiv inverkan på exempelvis folkhälsa, miljö och turism. Det finns alltså anledning att främja friluftsliv från en rad olika utgångspunkter, vilket i sin tur innebär att friluftspolitiken för att kunna förverkligas förutsätter ett samspel mellan samhällssektorer, förvaltningsnivåer och huvudmän.

Friluftslivet i Sverige, Del II – Friluftslivet i samhällsplaneringen (SOU 1965:19) s. 92

132 Friluftsstödets framtida inriktning

1962 års fritidsutredning hade en framsynt inställning också till samhällsansvarets inriktning och avgränsning:

”Även om man slår vakt om principen att den enskilda människan

själv skall avgöra vad hon bör ha lust att ägna sig åt på sin fritid och

vilka former av friluftsliv som passar henne bäst är det uppenbart att

de faktiska valmöjligheterna är beroende av de förutsättningar som

står till förfogande i hennes omgivning. Det underlag i form av

marker, vatten och anläggningar som erfordras för det nutida fri-

-

luftslivet och som ingående belystes i utredningens första betän

kande kan endast i undantagsfall anskaffas och vidmakthållas av en

enskild person eller sammanslutning. Samhällets huvudansvar på

friluftslivets område blir därför att tillse att den yttre miljön är så

beskaffad att den ger så många som möjligt förutsättningar för ett

rikt friluftsliv.”

Enligt Friluftsgruppens uppfattning överensstämmer denna snart 35 år gamla motivering för ett samhällsansvar när det gäller friluftslivets infrastruktur med den prövning av offentliga åtaganden som under större delen av 1990-talet har varit föreskriven av regeringen för i princip samtliga offentliga utredningar .

Offentliga insatser för att säkra marker, vatten, anläggningar m.m. för friluftsliv är alltså förhållandevis lätta att motivera. Det handlar, med nationalekonomisk vokabulär, om s.k. kollektiva nyttigheter av samma typ som exempelvis försvaret, rättsväsendet, naturskyddet, kulturmiljövården och vissa delar av vägnätet. När det gäller sådana nyttigheter kan den privata marknaden inte uppfylla alla politiskt prioriterade mål.

10.2¶Motiv för statsbidrag

Offentliga åtaganden på friluftsområdet är ett avsevärt vidare begrepp än offentligt stöd till friluftsorganisationer, men organisationsstöd kan vara lika angeläget som stöd till mark och anläggningar. Motiv för det statliga organisationsstödet kan hämtas direkt ur den senaste regeringsförklaringen. Enligt denna skall ”Naturvårdspolitiken utvecklas för att hela folket skall få tillgång till vår rika natur”. Uttalandet ligger i linje med den senaste utvecklingen på naturvårdsområdet.

Friluftslivet i Sverige: Del I - Utgångsläge och utvecklingstendenser (SOU 1964:47)

Direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden (Dir. 1994:23)

Friluftsstödets framtida inriktning 133

Naturvårdsverket skriver i sitt förslag till sektorsmål för friluftsliv och naturturism att alla innevånare bör ha goda möjligheter att idka friluftsliv i en varierad och rik naturmiljö. Friluftsliv är enligt Naturvårdsverket ett medel för att förmedla positiva upplevelser. Dessa upplevelser kan medföra att intresse väcks och lockar till inhämtande av mer kunskap om naturen, människan och miljön. Detta bör också vara utgångspunkten för samhällets stöd till de organisationer som bedriver eller främjar friluftsliv.

Utifrån de sektorsmål som föreslås för den framtida friluftspolitiken är det viktigt att stimulera ett aktivt friluftsliv genom att säkerställa ett statligt stöd till de ideella organisationer som värnar det enkla, naturnära och icke resurskrävande friluftslivet och som främjar möjligheter för alla invånare att utöva friluftsliv i varierande naturmiljö. De ideella friluftsoch främjandeorganisationerna kan också fylla en viktig uppgift vad gäller information om säkerhet och hänsyn till naturen.

Det är dock viktigt att organisationerna får utveckla sin egen verksamhet utifrån organisationslivets egna villkor. Det statliga stödet bör därför i första hand ges i form av organisationsbidrag. Syftet bör vara att skapa förutsättningar för organisationerna att agera självständigt inom ramen för friluftspolitiken. Organisationerna skall själva lägga fast målen för sin verksamhet. I de fall staten och organisationerna är överens om att viss verksamhet är särskilt angelägen att driva bör staten även kunna ge verksamhetsbidrag. Sådana bör kunna ges både till organisationer som uppbär organisationsbidrag och till organisationer som inte uppfyller de formella kraven för organisationsbidrag men som bedriver friluftsverksamhet av den typ staten önskar stödja.

Bidragssystemet bör vidare vara så konstruerat att det öppnar möjligheter för nya organisationer att få bidrag. En förutsättning bör dock vara att de bedriver en rikstäckande verksamhet i linje med de övergripande målen för friluftspolitiken.

10.3¶Statsbidragens framtida inriktning

10.3.1¶Syftet med organisationsbidrag till friluftsorganisationerna

Friluftsgruppen anser att det generella och övergripande syftet med statens bidrag till ideella organisationer, bör vara att • säkra organisationernas fria och självständiga ställning och

134 Friluftsstödets framtida inriktning

• ge organisationerna möjligheter att utifrån sina egna mål bidra till

politikutvecklingen och kunskapsförmedlingen inom sitt verksam-

hetsområde.

Den vidare preciseringen av syftet bör ske genom en tydlig avgränsning av den grupp frilufts- och främjandeorganisationer som kan komma i fråga för organisationsbidrag. Till avgränsningen hör definitioner av begreppen friluftsliv och friluftsorganisationer:

Friluftsliv är "Vistelse och fysisk aktivitet utomhus för att uppnå

miljöombyte och naturupplevelse utan krav på prestation eller täv-

ling".

I konsekvens med detta blir definitionen av friluftsorganisation:

”Ideell organisation som har till huvudändamål eller som väsentlig del

av sin verksamhet att bedriva eller främja friluftsliv enligt defi-

nitionen ovan.”

Syftet med statsbidraget bör vara att stödja frilufts- och främjandeorganisationer som

• värnar det enkla, naturnära och icke resurskrävande friluftslivet, • främjar goda möjligheter för alla innevånare att utöva friluftsliv, • främjar ett tryggt och säkert friluftsliv eller • verkar för ökad kunskap om och hänsyn till natur, miljö och alle-

mansrätt.

Till detta kommer ett antal andra villkor som bör ställas för att organisationerna skall vara berättigade till organisationsbidrag. Dit hör att organisationen skall:

• vara demokratiskt uppbyggd • ha en riksomfattande organisation med ett lokalt eller regionalt för-

ankrat föreningsliv i minst 10 län • ha bedrivit verksamhet under minst två år före ansökan om bidrag.

Organisationsbidrag skall också kunna utgå till samverkansorgan bildat av frilufts- och främjandeorganisationer som uppfyller ovannämnda villkor. Därmed skapas förutsättningar för ett särskilt organisationsbidrag till FRISAM, vilket bl.a. skulle ge FRISAM möjligheter att

Friluftsstödets framtida inriktning 135

• samordna medlemsorganisationernas aktiviteter och insatser, • företräda medlemsorganisationerna gentemot myndigheter och

organisationer inom andra samhällssektorer och • delta i samarbetet med de nordiska friluftsorganisationerna.

Villkoren för organisationsbidrag bör tas in i en särskild bidragsförordning. Till villkoren bör höra att bidragsmottagare skall lämna årsredovisning till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Årsredovisningen skall bl.a. innehålla redogörelser för verksamhet, medlemsutveckling, medlemsaktiviteter, insatser för icke-medlemmar och total finansiering.

10.3.2¶Syftet med verksamhetsbidrag till friluftsorganisationerna

Utöver organisationsbidrag, som bör ge organisationerna förutsättningar att agera självständigt – bl.a. i dialogen med bidragsgivarna – bör stat, landsting och kommun också kunna ge verksamhetsbidrag för att stödja politiskt prioriterade aktiviteter, exempelvis insatser för barn och ungdom, nya svenskar, folkhälsa och miljö. Denna form av stöd bör baseras på någon form av avtalad samverkan mellan organisationerna och bidragsgivarna. I sådana fall ligger det i båda parternas intresse att syftet med stödet preciseras gemensamt och på ett sätt som gör det möjligt att senare avläsa verksamhetens resultat. Det innebär att verksamhetsinriktade bidrag bör kunna inlemmas i en mål- och resultatstyrningsprocess.

10.3.3¶Skillnaden mellan bidrag och ersättningar för uppdrag

Enligt Friluftsgruppens bedömning är det angeläget att skilja mellan bidrag av olika slag och ersättning för sådana insatser som de frivilliga organisationerna utför på uppdrag av stat, landsting eller kommun. Ersättning utgår när organisationerna, ofta i konkurrens med privata entreprenörer, åtar sig att utföra viss välfärdsproduktion. Det är ofta fråga om sådan verksamhet som tidigare utförts i offentlig regi. Det arbete som organisationerna utför mot ersättning skall styras, följas upp och bedömas på samma sätt som motsvarande verksamhet utlagd på privata entreprenörer.

136 Friluftsstödets framtida inriktning

10.4¶Kriterier för uppföljning och utvärdering

10.4.1¶Uppföljning och utvärdering av friluftspolitiken

Friluftsliv är en välfärdsfaktor som alla människor som så önskar bör ha tillgång till. En mer kvalificerad utvärdering av friluftslivet som välfärdsfaktor och politikområde kan inte enbart riktas mot statens stöd till organisationerna. Även andra aktörer som exempelvis skolorna och kommunerna bör omfattas. Utvärderingen bör vidare omfatta medborgarnas benägenhet att idka friluftsliv och deras möjligheter att göra detta på lika villkor.

Kriterierna för uppföljning och utvärdering av friluftspolitikens resultat bör, enligt Friluftsgruppen, anpassas till de olika syften som finns med de olika typerna av friluftsstöd. När det gäller uppföljning av friluftspolitiken i stort bör sektorsmålen för friluftsliv och naturturism vara en naturlig utgångspunkt. Detta under förutsättning att regeringen antar Naturvårdsverkets förslag. Om så blir fallet är det också naturligt att regeringen ger Naturvårdsverket i uppdrag att utveckla resultatindikatorer för sektorsmålet.

Övriga kriterier kan härledas ur några av de områden för kunskapsinhämtning som berörs i direktiven. Dit hör fördjupad kunskap om

• människors nyttjande av olika former av rörligt friluftsliv, • människors önskemål och prioriteringar när det gäller olika slag av

friluftsaktiviteter, • kommunernas satsningar på friluftsliv, • omfattning och inriktning av statens stöd till friluftsliv och • total finansiering av friluftsorganisationernas verksamhet.

Samtliga dessa faktorer eller kunskapsområden behöver bevakas kontinuerligt och inte bara vid enstaka utredningstillfällen. Det är främst friluftslivets och friluftsstödets utveckling över tiden som är av intresse som underlag för eventuella omprioriteringar i fråga om friluftspolitikens inriktning.

Friluftsstödets framtida inriktning 137

10.4.2¶Uppföljning och utvärdering av organisationsbidragen

Syftet med organisationsbidragen är främst att skapa förutsättningar för de ideella frilufts- och främjandeorganisationerna att agera som självständiga aktörer i arbetet med att utveckla friluftslivet och friluftspolitiken. Det innebär att bidragsgivaren har ett berättigat behov av att kunna bedöma hur en organisation fungerar i denna roll. För uppföljning av organisationsbidragen krävs en ekonomisk redovisning styrkt av organisationens revisorer. Därutöver bör uppföljningen redovisa statsbidragets andel av organisationens totala ekonomi.

10.4.3¶Uppföljning och utvärdering av verksamhetsbidragen

Under förutsättning att verksamhetsbidrag fördelas på det sätt som Friluftsgruppen föreslagit bör såväl uppföljning som utvärdering kunna genomföras utan större problem. I båda fallen är utgångspunkten de mål och villkor som regeringen anger i regleringsbreven till bidragsfördelande myndighet.

Om regeringen ger Naturvårdsverket i uppdrag att fördela statsbidragen till de frivilliga organisationerna på friluftslivets område föreslår Friluftsgruppen att Naturvårdsverket också får i uppdrag att utveckla indikatorer för uppföljning och utvärdering av statsbidragens effekter. I avvaktan på resultatet av detta utvecklingsarbete bör bidragen kunna utgå utan andra krav på återrapportering än en årsredovisning.

11 Organisation för stöd till friluftslivet

Friluftsgruppen har i första hand prövat möjligheterna att lägga an-

svaret för den framtida bidragsfördelningen på friluftsorganisation-

ernas samarbetsorgan FRISAM eller på en för ändamålet särskilt in-

rättad nämndmyndighet. Vi förordar dock inte något av dessa alter-

nativ utan föreslår i stället att:

• Naturvårdsverket fördelar statsbidragen till frilufts- och främjan-

deorganisationerna. Bidrag skall kunna ges även till samar-

betsorgan bildat av sådana organisationer.

• Naturvårdsverkets beslut i bidragsfrågor skall beredas av ett för

ändamålet särskilt inrättat friluftsråd, med företrädare för berörda

myndigheter.

• Naturvårdsverkets friluftsråd skall, utöver att bereda bidragsfråg-

or, bistå verket när det gäller initiering och bevakning av relevant

forskning och statistik. Inrättandet av ett kompetensnät för fri-

luftsforskning bör särskilt övervägas.

• Naturvårdsverket bör verka för ett ökat nordiskt samarbete på

friluftsområdet, såväl mellan myndigheter som mellan ideella

organisationer.

11.1¶Arbetsuppgifternas art

Enligt Friluftsgruppens uppfattning bör den framtida organisationen för fördelning av det statliga stödet till friluftsliv och främjandeorganisationer utformas så att den bidrar till att synliggöra och utveckla den statliga friluftspolitiken. Det innebär bl.a. att organisationen bör tilldelas fler uppgifter än beredning av bidragsärenden och beslut i bidragsfrågor. Till de nya uppgifterna hör bl.a. att tillhandahålla underlag (bl.a. statistik och forskningsresultat) för uppföljning och utvärdering av

140 Organisation för stöd till friluftslivet

friluftspolitikens effekter och att samordna insatserna för friluftslivet inom olika samhällssektorer och på olika förvaltningsnivåer.

Den nya bidragsfördelande instansen skall alltså ägna sig både åt myndighetsutövning (bidragsfördelning) och åt andra uppgifter som normalt brukar ligga på centrala, statliga förvaltningsmyndigheter. Det förekommer emellertid att myndighetsuppgifter, med stöd i lag, läggs på en ideell organisation. En sådan lösning kommer också fortsatt att gälla för statens stöd till idrotten.

11.2¶Överlämnande av förvaltningsuppgifter till en ideell organisation

Utifrån en positiv syn på organisationslivet har Friluftsgruppen i första hand prövat att lägga de bidragsfördelande uppgifterna på friluftsorganisationernas befintliga samarbetsorgan, FRISAM. I samförstånd med FRISAM har gruppen emellertid funnit att detta för närvarande är mindre lämpligt. FRISAM befinner sig i ett känsligt uppbyggnadsskede efter en period med mycket låg aktivitetsnivå. Det arbete som pågår med bl.a. stadgar, medlemsrekrytering och verksamhetsplan måste få ta tid. Det bedrivs parallellt med medlemsorganisationernas egen verksamhet, eftersom FRISAM saknar eget kansli. Sekretariatsfunktionen cirkulerar mellan de olika medlemmarna.

Till detta kommer att det fortfarande finns ett stort antal frilufts- och främjandeorganisationer som står utanför FRISAM. Om uppgiften att fördela friluftsstödet läggs på det nuvarande FRISAM finns risken för en s.k. inlåsningseffekt. Friluftsgruppen ser det som angeläget att den bidragsfördelande instansen är öppen för nya organisationer.

Utvecklingen under de närmaste åren får visa om förutsättningarna förändras. På sikt kan ett alternativ bli att ett förstärkt FRISAM tar över bidragsfördelningen m.m. från staten. Ett annat långsiktigt alternativ skulle kunna vara att FRISAM tillsammans med andra parter bildar en ny ideell paraplyorganisation med Folkbildningsrådet som förebild. Folkbildningsrådet är bildat av Folkbildningsförbundet, Landstingsförbundet och Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO).

Sammantaget innebär detta att det för närvarande inte är möjligt att lägga bidragsfördelningen på en ideell organisation. Friluftsorganisationernas befintliga samarbetsorgan, FRISAM, måste först få möjligheter att finna sina former. En förutsättning för detta är, enligt Friluftsgruppens bedömning, att FRISAM tilldelas ett eget organisationsbidrag.

11.3¶Alternativet särskild nämndmyndighet

Friluftsgruppen har också övervägt möjligheten bilda en särskild nämndmyndighet; att på nytt skapa en Statens friluftsnämnd. Det som karaktäriserar en nämndmyndighet är den kollektiva beslutsformen. Nämnden i dess helhet, dvs. det kollektiva beslutsorganet, bär det fulla ansvaret för myndighetens verksamhet. Ansvaret är alltså inte delat mellan en styrelse och en myndighetschef. I den mån det finns en myndighetschef har denne sina uppgifter på delegation från nämnden. Han eller hon lyder under nämnden och inte under regeringen.

Formen nämndmyndighet används vanligen när verksamheten ställer krav på självständig ställning och särskild beslutskompetens, men samtidigt är av förhållandevis begränsad omfattning. Det kan exempelvis handla om att tillämpa ett antal väl avgränsade lagrum, att ta ställning i frågor som via en ventil i någon lagstiftning förs till nämnden för avgörande, att lösa ekonomiska intressen mellan staten och enskilda, att reda ut motstående enskilda intressen i speciella fall eller att i anslutning till någon större myndighets verksamhet fatta vissa verkställighetsbeslut, som kräver medverkan av särskild kompetens och/eller det medborgerliga omdömet.

Enligt Friluftsgruppens bedömning skulle det vara alltför kostsamt att bilda en särskild nämndmyndighet för den begränsade uppgiften att fördela friluftsstödet. Därtill kommer att verksamhetsformen under en följd av år varit kontroversiell. I årets budgetproposition framhåller regeringen att antalet nämndmyndigheter bör minska. När så är möjligt bör särskilda beslutsfunktioner inom vanliga förvaltningsmyndigheter användas i stället för nämndmyndighetsformen. I det här fallet bedömer Friluftsgruppen att en sådan lösning är fullt möjlig.

Skulle staten ändå välja att inrätta en särskild nämndmyndighet föreslår Friluftsgruppen att nämnden får samma sammansättning som det friluftsråd vi föreslår i avsnitt 11.6.

11.4¶Alternativet befintlig central myndighet

11.4.1¶Kort beskrivning av tänkbara alternativ

Flera av de befintliga centrala myndigheterna är tänkbara för uppgiften att samordna friluftspolitiken och fördela det statliga stödet till friluftsliv och främjandeorganisationer, däribland:

142 Organisation för stöd till friluftslivet

– Regeringskansliet – Folkhälsoinstitutet – Kammarkollegiet – Riksantikvarieämbetet – Ungdomsstyrelsen – Naturvårdsverket

Regeringskansliet, Kulturdepartementet, fördelar det nuvarande stödet i avvaktan på en ny organisation. Den ordningen skulle kunna permanentas.

Kammarkollegiet har många olika stödfunktioner och skall bl.a. svara för

• administrativ service till små och medelstora myndigheter, • förvaltning av fonder, däribland Allmänna arvsfonden, • kanslifunktioner åt ett antal statliga nämndmyndigheter, däribland

Fideikommissnämnden, Småhusskadenämnden och Resegaranti-

nämnden.

Ungdomsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för ungdomsfrågor och har bl.a. till uppgift att fördela statsbidrag till ungdomsorganisationer. Ungdomsstyrelsen lyder under Kulturdepartementet och dess enhet för folkrörelsefrågor och ungdomspolitik, dvs. den enhet som nu fördelar friluftsstödet.

Folkhälsoinstitutet är ett nationellt organ med uppgift att förebygga sjukdomar och annan ohälsa. I uppgiften ingår att skapa likvärdiga förutsättningar för god hälsa för alla. Särskild vikt skall fästas vid sådana förhållanden som främjar hälsan hos de grupper som är utsatta för de största hälsoriskerna. Verksamheten skall vara ett stöd för lokalt och regionalt folkhälsoarbete i kommuner och landsting samt i företag, organisationer och utbildningsväsende. Institutet fördelar statsbidrag till bl.a. Hälsofrämjandet.

Riksantikvarieämbetet är central förvaltningsmyndighet för frågor om kulturmiljön och kulturarvet. Ämbetet skall särskilt

• värna om kulturvärdena i bebyggelsen och i landskapet samt bevaka

kulturmiljöintresset vid samhällsplanering och byggande, • verka för att hoten mot kulturmiljön möts samt att kontinuitet bibe-

hålls i utvecklingen av miljön, • leda och delta i arbetet med att bygga upp kunskapen om kultur-

miljöer, kulturminnen och kulturföremål.

Enligt den kulturarvsproposition , som för närvarande behandlas av riksdagen, skall naturvårds- och kulturmiljösektorerna i framtiden eftersträva en samlad miljösyn. I linje med detta har ämbetet nyligen lämnat en rapport till regeringen som bl.a. visar att kulturmiljön bör behandlas under nio av de 15 miljömålen. Kulturmiljövården är alltså även i Sverige på väg att bli en integrerad del av miljöpolitiken. Av intresse kan också vara att Riksantikvarieämbetet sedan många år lämnar bidrag till ett antal ideella organisationer, däribland Sveriges Hembygdförbund och Svenska föreningen för byggnadsvård. Detta innebär att även ämbetet skulle kunna vara ett tänkbart alternativ.

Naturvårdsverket skall vara samlande och pådrivande instans i miljöarbetet, både nationellt och internationellt. Verkets arbete skall syfta till att främja en ekologiskt hållbar utveckling. Verket skall i sitt miljöarbete bl.a.

• arbeta med mål, vägledning, samordning och uppföljning, • verka för och sprida kunskaper om miljöforskning, • bidra med underlag för svenska ställningstaganden i det internatio-

nella miljöarbetet, • följa hur miljöbalkens ändamål tillgodoses och bevaka miljövårds-

intresset vid tillämpningen av dels miljöbalken, dels plan- och

bygglagen, • ansvara för officiell statistik på miljöområdet.

11.4.2¶Bedömning av alternativen

Regeringskansliets huvuduppgift är att bereda regeringsärenden och att i övrigt biträda regeringen och statsråden i deras verksamhet. De friluftsuppgifter som här är aktuella har däremot karaktären av löpande myndighetsutövning. Sådana uppgifter brukar normalt inte ligga på regeringens bord. Friluftsgruppen ser inte heller några särskilda skäl för att regeringen skulle fatta bidragsbesluten just på friluftspolitikens område.

Under förutsättning att regeringen godkänner Friluftsgruppens förslag att de framtida centrala uppgifterna inom ramen för friluftspolitiken skall omfatta mer än direkt bidragsfördelning bör också Kammarkollegiet kunna uteslutas. Kollegiet har inte, i sin egen verksamhet, den

Kulturarv – kulturmiljöer och kulturföremål (Prop. 1998/99:114) Kulturarvet och miljön; Redovisning av Riksantikvarieämbetets

regeringsuppdrag Ku98/1908/Ka med anledning av propositionen Svenska miljömål (Prop. 1997/98:145)

144 Organisation för stöd till friluftslivet

tid och de resurser i övrigt som krävs för sektorsamordning, uppföljning och utvärdering. Kollegiet skulle däremot kunna bli aktuellt som värdmyndighet åt en nämndmyndighet, om en sådan – mot Friluftsgruppens inrådan – skulle bildas.

Ungdomsstyrelsen har delvis den kompetens som krävs, men om

alltför många uppgifter med annan inriktning än ungdomspolitik läggs på Ungdomsstyrelsen kan denna successivt förlora sin särskilda inriktning.

Folkhälsoinstitutet är på väg att ombildas till en stabsmyndighet som framför allt skall arbeta med underlag och utredningsuppdrag som hör samman med regeringens ledning, styrning och utvärdering av

83 folkhälsoområdet. Uppgiften att löpande fördela statsbidrag till föreningslivet kan bli svår att förena med Folkhälsoinstitutets nya roll.

Riksantikvarieämbetet är ett tänkbart alternativ redan i dagsläget, eftersom marker för friluftsliv – i synnerhet i tätortsnära områden – mer är kulturlandskap än orörd natur. Ämbetets lämplighet för uppgiften ökar dessutom i den takt kulturmiljövården integreras med miljövården i övrigt.

Naturvårdsverket har redan i dag det övergripande ansvaret för friluftspolitiken även om det inte direkt framgår av verkets instruktion. Friluftsgruppen anser därför att Naturvårdsverket i dagsläget framstår som det mest realistiska alternativet. Detta gäller särskilt om riksdag och regering under år 2000 fastställer det av verket föreslagna sektorsmålet för friluftsliv och naturturism. Naturvårdsverket har den kompetens som krävs redan i utgångsläget. Vad som behöver tillföras är ökade ekonomiska resurser och bättre förutsättningar för verket att samordnade insatser för friluftsliv som görs inom andra samhällsektorer och på andra förvaltningsområden.

Mot den bakgrunden föreslår Friluftsgruppen att Naturvårdverket får uppdraget att fördela statsbidragen till de frivilliga frilufts- och främjandeorganisationerna.

11.5¶Naturvårdsverkets friluftspolitiska uppdrag

Friluftsgruppen anser att statens friluftspolitik bör avspeglas på lämpligt sätt i författningar, förvaltningsorganisation och statsbudget. Friluftsgruppen föreslår därför att regeringen, utöver att fastställa det

Dir. 1999:56 till Organisationskommittén med uppgift att ombilda Folkhälsoinstitutet till en myndighet med tydligare uppgifter av stabskaraktär på folkhälsoområdet.

föreslagna sektorsmålet för friluftsliv och naturturism, föreskriver i Naturvårdsverkets instruktion att verket är central förvaltningsmyndighet för friluftsliv med uppgift att

• följa utvecklingen inom friluftslivet, bl.a. genom att initiera och

bevaka relevant forskning och statistik, • samordna de insatser som görs för friluftslivet inom andra sam-

hällssektorer och av andra huvudmän, • fördela det statliga stödet till frilufts- och främjandeorganisationer.

Friluftsgruppen föreslår också att regeringen, i mån av resurser och lämpligen i regleringsbrev, ger Naturvårdsverkets i uppdrag att

• peka ut de främsta områdena i landet för friluftsliv/naturturism, • utveckla en policy för friluftsliv/naturturism inom skyddade områden, • tillsammans med olika intressenter säkerställa allemansrätten och

informera om dess innebörd, • anslå en viss andel av de statliga medlen till skydd av tätortsnära

natur- och rekreationsområden, • stödja pilotprojekt som medverkar till att utveckla friluftsaktiviteter

för grupper i samhället som i dag inte har möjligheter att utöva

friluftsliv.

11.6¶Naturvårdsverkets Friluftsråd

För att bistå Naturvårdsverket i beredningen av friluftsfrågorna bör ett särskilt Friluftsråd inrättas vid verket. Friluftspolitikens sektorövergripande karaktär bör avspeglas i rådets sammansättning. Det innebär att rådet bör bestå av företrädare för bl.a. Boverket, Riksantikvarieämbetet, Folkhälsoinstitutet, Skolverket, Ungdomsstyrelsen och Turistdelegationen. Även företrädare för Landstingsförbundet och Kommunförbundet bör inbjudas att delta.

Friluftsgruppen har övervägt om även företrädare för FRISAM bör ingå i rådet, men funnit detta vara mindre lämpligt. I vissa frågor skulle FRISAM:s företrädare hamna i en jävssituation. Det är bättre om FRISAM, genom ett särskilt organisationsbidrag, får förutsättningar att utvecklas till ett kraftfullt och självständigt samverkansorgan för landets frilufts- och främjandeorganisationer. Då kan friluftspolitiken på sikt utvecklas i en fortlöpande och konstruktiv dialog mellan Naturvårdsverkets Friluftsråd och FRISAM.

146 Organisation för stöd till friluftslivet

För beredning av Friluftsrådets ärenden och verkställande av de beslut, som Naturvårdsverket fattar efter hörande av rådet, krävs ett kansli med en handläggare och en assistent. Den årliga kostnaden för detta uppskattar Friluftsgruppen till ca 1 miljon kronor.

Vissa av de uppgifter som skisserats ovan kan, enligt Friluftsgruppen, anses ligga i Naturvårdsverkets nuvarande uppgifter, men tillkomsten av Friluftsrådet och dess kansli medför otvetydigt nya uppgifter och ökade kostnader för verket. Om förslagen skall kunna förverkligas måste dessa kostnader finansieras. Till denna fråga återkommer Friluftsgruppen i kapitel 12

11.7¶Behov av samverkan mellan samhällssektorer, förvaltningsnivåer och huvudmän

Den svenska friluftspolitiken har under en följd av år varit integrerad med andra politikområden och starkt decentraliserad. Det gör att den för närvarande knappt är synlig på nationell nivå. Till Naturvårdsverkets mer långsiktiga uppgifter på friluftsområdet hör därför att göra friluftspolitiken tydlig och att främja samverkan mellan samhällsektorer, förvaltningsnivåer och huvudmän.

På nationell nivå handlar det i första hand om att lyfta fram friluftslivets betydelse inom ramen för bl.a. miljö-, kultur-, social-, skol-, idrotts-, ungdoms- och näringspolitiken. För att detta skall bli möjligt krävs en sektorövergripande beredning av de viktigaste frågorna på friluftslivets område. Ett naturligt första steg borde vara att behandla frågorna i Naturvårdsverkets friluftsråd.

Även på regional nivå handlar det för statens del främst om att främja sektorövergripande samverkan både i den fysiska planeringen och i de strategier som läggs fast för respektive regions utveckling. I de län där inga försök pågår med en ny regional samhällsorganisation ligger ansvaret för sådana uppgifter på länsstyrelserna, som också har ett antal operativa uppgifter med direkt anknytning till friluftsliv. Dit hör exempelvis ansvaret för naturreservaten och för att göra naturen tillgänglig genom bl.a. vandringsleder, naturstigar och naturrum.

På lokal nivå finns också behov av samverkan för att samordna olika intressen. För friluftslivet är det viktigt att tätortsnära grönområden skyddas mot exploatering och att alla de olika nämnder och förvaltningar som arbetar med gröna frågor även fortsättningsvis väger in friluftslivets intressen och innevånarnas möjligheter att idka friluftsliv i det kommunala planarbetet.

Sammantaget innebär detta att den framtida, sektorövergripande friluftspolitiken kräver insatser från fler aktörer än Naturvårdsverket. Som exempel på insatser som skulle kunna initieras och samordnas av Naturvårdsverket kan nämnas:

Boverket skulle kunna utveckla en metodik för friluftslivsplanering inom ramen för den fysiska planeringen på kommunal nivå och därvid särskilt lyfta fram betydelsen av tätorternas grönområden.

Turistdelegationen skulle på motsvarande sätt kunna vidareutveckla råd för utveckling av hållbar turism.

Länsstyrelserna bör stimuleras att avsätta fler områden som naturreservat eller kulturreservat och att förvalta områdena på ett sådant sätt att inskränkningar i nyttjandet minimeras och fler besökare kan attraheras.

Kommunerna är stora markägare. Inom kommunerna har de gröna

frågorna delats upp på ett antal olika förvaltningar och bolag, bl.a. parkförvaltning, fastighetskontor, skolförvaltning, miljöförvaltning, kommunala bolag med mera. Ur friluftslivets synvinkel skulle det vara en fördel om respektive kommun utarbetade en samlad markförvaltningsstrategi som bland annat belyser frågan om hur naturvårdens och friluftslivets intressen skall tas till vara. Av samma skäl vore det önskvärt att kommunerna redovisade de främsta områdena för friluftsliv i de kommunala översiktsplanerna vid nästkommande revidering. Till kommunernas ansvarsområde hör också att skydda de för friluftsliv lämpade tätortsnära områdena mot exploatering. Ett sätt att tillförsäkra de boende tillgång till oförändrad mängd mark eller förbättrade friluftsoch rekreationsområden skulle kunna vara att i exploateringssammanhang, då grönområden tas i anspråk, ställa krav på att kompensationsmark ställs till förfogande.

Landstingen är redan viktiga aktörer inom friluftspolitiken genom de stiftelser som bildats för förvaltning av skyddade områden för friluftsliv och naturvård. Landstingen bör därför ha ett intresse av att delta i satsningar för att främja friluftslivet.

Genomförande 149

12¶Genomförande

Friluftsgruppen föreslår att den nya ordningen för fördelning av statens stöd till friluftsliv och främjandeorganisationer träder i kraft den 1 januari 2001. För att detta skall bli möjligt krävs att ett antal frågor bereds ytterligare under år 2000. Dit hör frågor om finansiering och författningsreglering. Vidare krävs övergångsbestämmelser för organisationer som hittills fått stöd som friluftsorganisation, men inte längre kan få det.

12.1¶Finansiering

Bidrag över statsbudgeten

Över anslaget Stöd till friluftsorganisationer ges bidrag till sex organisationer för år 2000. Friluftsgruppens förslag innebär att detta anslag även i framtiden i huvudsak bör användas för organisations- och verksamhetsbidrag till frilufts- och främjandeorganisationer men att det bör vara Naturvårdsverket och inte regeringen som beslutar om medlens fördelning mellan de olika organisationerna.

Medel från AB Svenska Spel

I budgetpropositionen för 1993/94 föreslog regeringen att bidragen till de utanförstående organisationerna skulle beräknas på ett sådant sätt att bidragen skulle inkludera dåvarande organisationsbidrag samt respektive organisations del av det gemensamma statliga stödet för bidrag till lokal ungdomsverksamhet på idrottens område. Det skulle då ankomma på respektive organisation att bedriva lokal ungdomsverksamhet med stöd av detta bidrag. I regleringsbrevet för budgetåret 1993/94 omfördelades till följd av detta vissa medel från anslagsposten Bidrag till lokal ungdomsverksamhet till anslagsposten Bidrag till utanför Riksidrottsförbundet stående organisationer.

150 Organisation för stöd till friluftslivet

I proposition (1993/94:182) Ny lotterilag föreslog regeringen att tillstånd skulle kunna ges till att anordna spel på värdeautomater, om spelet anordnas till förmån för sådana ideella föreningar som har till huvudsakligt syfte att främja ett allmännyttigt ändamål inom landet. Regeringen ansåg att överskottet av värdeautomaterna främst skulle gå till det lokala föreningslivets barn- och ungdomsverksamhet.

I regeringsbeslut 1995-06-15 gavs AB Tipstjänst tillstånd att, med stöd av den nya lotterilagen (1994:1000), bedriva värdeautomatspel. Av beslutet framgick att det överskott som uppkommer sedan kostnaderna dragits från intäkterna ska fördelas till den lokala barn- och ungdomsverksamheten bland såväl idrotts- som barn- och ungdomsföreningar.

I proposition 1995/96:169 föreslog regeringen att ett vinstdelningssystem skulle införas som i huvudsak innebar att vinster i AB Tipstjänst (sedermera Svenska Spel) skulle delas mellan staten och föreningslivet. Systemet skulle ersätta öronmärkningen av överskottet från det värdeautomatspel som Tipstjänst fick regeringens tillstånd att bedriva i juni 1995.

Friluftsgruppens slutsats

I budgetpropositionen för 1993/94 angav regeringen att friluftsorganisationernas lokala ungdomsverksamhet är att jämställa med annan ungdomsverksamhet på idrottens område, men av främst administrativa skäl valde regeringen att inkludera bidraget i organisationsbidraget.

När sedan värdeautomatspelet infördes med syfte att överskottet av värdeautomaterna främst skall gå till det lokala föreningslivets barn- och ungdomsverksamhet så borde, enligt Friluftsgruppens bedömning, även friluftsorganisationerna kunna avses med detta. Friluftsgruppen ser det som angeläget att friluftsorganisationer i detta sammanhang får samma ställning som idrotts- och ungdomsföreningar.

Det föreslagna vinstdelningssystemet bör därför utformas så att även de friluftsorganisationer som är berättigade till stöd över anslaget Stöd till friluftsorganisationer kan få en andel av AB Svenska Spels totala överskott. Genom detta tillskott av medel bedömer Friluftsgruppen att det inom ramen för anslaget Stöd till friluftsorganisationer kan skapas utrymme för att finansiera Naturvårdsverkets merkostnader för administrationen av bidragsfördelningen samt ett särskilt organisationsbidrag till FRISAM.

Genomförande 151

12.2¶Kompetensnät för friluftsforskning

I dag är friluftsforskningen försummad och kunskapen om den friluftsforskning som bedrivs alltför spridd. Friluftsgruppen ser det därför som angeläget att forskningen om friluftsliv förstärks. Ett första steg i den riktningen skulle kunna vara att bygga upp ett kompetensnät för friluftsforskning. Friluftsgruppen har tagit del av ett förslag om ett sådant kompetensnät. En sammanfattning av förslaget finns intagen i bilaga 4. Förslaget utarbetades år 1998 av forskare vid Umeå universitet och högskolorna i Karlstad och Örebro. Kostnaderna beräknades då till mellan 3 och 7 miljoner kronor. Enligt förslaget skulle FRISAM vara huvudman för kompetensnätet.

Friluftsgruppens ser positivt på förslaget men ifrågasätter emellertid om FRISAM för närvarande har den styrka som krävs för att vara huvudman för nätverket. I stället föreslår gruppen att nätverket knyts till Naturvårdsverket. Friluftsgruppen anser också att faktauppgifterna i förslaget behöver aktualiseras. Vidare bör de kostnadsberäkningar som ingår i förslaget ses över.

12.3¶Författningsmässiga och skattetekniska konsekvenser

Förordning om ändring i Naturvårdsverkets instruktion

Friluftsgruppens förslag har också vissa författningsmässiga och skattetekniska konsekvenser. Utöver den föreslagna bidragsförordningen föreslås att regeringen utfärdar en förordning om ändring i Naturvårdsverkets instruktion med innebörden att verket skall vara central förvaltningsmyndighet för friluftsliv. Till Naturvårdsverkets föreslagna nya uppgifter hör att

• följa utvecklingen inom friluftslivet, bl.a. genom att initiera och

bevaka relevant forskning och statistik, • samordna de insatser som görs för friluftslivet inom andra sam-

hällssektorer och av andra huvudmän, • fördela det statliga stödet till frilufts- och främjandeorganisationer.

De nya uppgifterna bör framgå av instruktionen, liksom friluftsrådets ställning och uppgifter. Rådet föreslås få en ställning liknande Rådet för

152 Organisation för stöd till friluftslivet

svenska miljönätet, vilket skulle innebära följande text i Naturvårdsverkets instruktion:

a § Inom verket finns ett friluftsråd. Friluftsrådet skall verka för samordning av de insatser som görs för friluftslivet och i övrigt bistå verket i dess uppgifter på friluftslivets område.

b § Friluftsrådet består av högst nio ledamöter. Verket utser rådets ordförande och övriga ledamöter. Rådet utser inom sig vice ordförande. Rådet är beslutfört när ordföranden och minst hälften av de andra ledamöterna är närvarande.

Skattetekniska konsekvenser

Företrädare för FRISAM har framfört till Friluftsgruppen att den nya ordningen för fördelning av det statliga friluftsstödet inte får innebära att situationen försämras för de ideella krafterna i landets frilufts- och främjandeorganisationer. Därför är det angeläget att bl.a. bevaka de skattetekniska konsekvenserna av förslagen.

Hittills har ideellt arbete inom friluftsområdet i skattehänseende jämställts med motsvarande arbete inom idrottsrörelsen. Det innebär bl.a. att friluftsledare i likhet med idrottsledare har kunnat göra avdrag i inkomstdeklarationerna för intäkter av den föreningsdrivna verksamheten. Vidare har friluftsföreningar i likhet med idrottsföreningar sluppit betala arbetsgivaravgift/särskild löneskatt för ersättningar som understiger ett halvt basbelopp (f.n. 18 200 kr) per år. Verksamheten förändras inte av att statsbidragen kommer från en annan instans än Riksidrottsförbundet. FRISAM anser därför att såväl friluftsutövare som friluftsorganisationer bör få behålla sina skatteförmåner även efter den organisationsförändring som nu är aktuell.

Friluftsgruppen har inte haft möjlighet att utreda skattefrågan närmare, men ser det som angeläget att den ägnas uppmärksamhet i Regeringskansliets fortsatta beredningsarbete.

12.4¶Behovet av övergångsbestämmelser

Ett av syftena med den föreslagna, nya ordningen för fördelning av statens friluftsstöd är att den nuvarande bidragsfördelningen skall kunna omprövas årligen. Som en konsekvens av detta kan bidrag till organisationer, som tidigare fått bidrag, komma att minska eller upphöra helt. För att inte skada organisationerna mer än nödvändigt bör sådana förändringar genomföras med eftertanke. Organisationer som inte längre

Genomförande 153

kan få bidrag bör få en rimlig chans att anpassa verksamheten till de nya förutsättningarna.

Den nuvarande bidragsfördelningen har varit oförändrad under en följd av år. De sex organisationer som i dag uppbär stöd har kanslier som helt eller delvis finansieras med statsbidragen. Verksamheten kan vara angelägen från andra utgångspunkter än friluftslivets, men det tar tid att finna nya finansiärer. Därför behövs någon form av övergångsbestämmelser. En lösning skulle kunna vara att regeringen föreskriver att Naturvårdsverket lämnar bidrag under en övergångstid på några år till organisationer som tidigare fått bidrag under lång tid, men inte längre kan få det.

154 Organisation för stöd till friluftslivet

Källförteckning

Offentligt tryck

Kungl. Maj:ts prop. Nr 71 år 1963 Kungl. Maj:ts prop. Nr 79 år 1970 Prop. 1983/84:145 Turism och rekreationspolitik m.m. Prop. 1994/95:177 Turistpolitik Prop. 1997/98:136 Statlig förvaltning i medborgarnas tjänst Prop. 1998/99:107 En idrottspolitik för 2000- talet Prop. 1998/99:114 Kulturarv – kulturmiljöer och kulturföremål SOU 1964:47 Friluftslivet i Sverige, Del I, Utgångsläge och utvecklingstendenser SOU 1965:19 Friluftslivet i Sverige, Del II, Friluftslivet i samhällsplaneringen SOU 1969:29 Idrott åt alla SOU 1981:28 Turism och friluftsliv SOU 1983:45 Turism och friluftsliv SOU 1991:58 Ett nytt turistråd SOU 1998:43 Hur skall Sverige må bättre? Delbetänkande av Nationella folkhälsokommittén SOU 1998:76 Idrott & Motion för livet

156 Källförteckning

SOU 1999:89 Statsbidrag till handikapporganisationer Ds 1999:12 Statens stöd till andra trossamfund än Svenska kyrkan Dir. 1999:56 till Organisationskommittén med uppgift att ombilda Folkhälsoinstitutet till en myndighet med tydliga uppgifter av stabskaraktär på folkhälsoområdet. 1993/94: KrU30 Kulturutskottets betänkande 1994/95: KrU28 Kulturutskottets betänkande

Norska källor

Stortingsproposition nr 1, 1997-98, Miljövärndepartementet Sortingsmelding nr 40, 1986-87, Om friluftsliv Sortingsmelding nr 27, 1996-97, Om statens forhold til frivillige organisasjoner Sortingsmelding nr 44, 1997-98, Tilleggsmelding om statens forhold til frivillige organisasjoner Innspill FL 99-05-31 om Stortingsmeldingen om friluftsliv Inspill FRIFO 99-06-17 om Ny stortingsmelding om friluftsliv

Övrig litteratur

Mc Auley E, Rudolph D. Physical activity, ageing and psychological well beeing. Journal of Ageing and Physical Activity. 1995;3:67-96 Berglund, U & Jergeby, U. Stadsrum människorum. SLU, Stad och Land 153. Alnarp. Blair, S The public health burden of sendentary living habits: theoretical but realistic estimates. Medical Sci Sport Exerc 1994;26:851-856

Källförteckning 157

Blair, S. Ökad fysisk aktivitet- prevention av hjärt-kärlsjukdomar,

cancer och sockersjuka. SBU-rapport nr 132.1997

Bramryd, T & Fransman, B. Stadens lungor – om luftkvaliteten och växtligheten i våra tätorter. SLU Stad & Land 116. Alnarp 1993 Börjesson, M Mannheimer, C Karlsson, J. Fysisk aktivitet ger bättre

hälsa. IdrottsMedicin 5/98

Engstöm L-M. Idrott som social markör. HLS förlag 1999

Folkhälsoinstitutet och Förlagshuset Gothia AB 1996 (reviderad upplaga 1997). Vårt behov av rörelse. En idéskrift om fysisk aktivitet och folkhälsa Folkhälsoinstitutet, rapport 1999:8, Fysisk aktivitet – för nytta och för nöje. Statskontorets rapport 1997:7A och 7B, Statens nämndmyndigheter, Del 1 och Del 2 Friluftsrådet ( i Danmark) 1997 Friluftsliv for alle, Friluftspolitiskt

handlingsprogram

Grahn, P Egen härd – Guld värd. SLU, Inst. För landskapsplanering, 88:8. Alnarp. 1998 Grahn, P Mårtensson, F Lindblad, B Nilsson, P & Ekman, A. Ute på

dagis. SLU. Stad och Land 145. Alnarp 1997

Grundskolans läroplan från 1980, Lgr 80 Gymnasieskolans läroplan från 1970, Lgy 70 Herzog, TR Black, AM Fountaine, KA & Knotts, DJ. Reflection and attentional recovery as distinctiv benifits of restorative environments. Journal of Environmental Psychology. 17. 1997. The Institute of European Food Studies. Trinity College. Dublin. Irland 1998 A Pan-Eu Survey on Consumers Attitudes to Physical Activity,

Body-Weight and Helth

158 Källförteckning

Jansson, C. Belasta dig frisk. Arbetsmiljöfonden och Folksam

Forskning. 1992. Jonsson, B Gärdsell, P Johnell, O Sernbo, I & Gullberg, B, Lifestyle and different fracture prevalence. Clacified Tissue International. 52,. 1993 Küller, R & Wetterberg, L The subterranean work enviroment:inpact on wellbeing and health. Enviroment Internatonal. 22, pp 33-52. 1996 Küller, M. Stadens grönska, äldres utevistelse och hälsa. Byggforskningsrådet. R24:1994 Stockholm Lundström, Wijkström. The Nonprofit Sector in Sweden. Manchester University Press 1997 Magnusson, C Lorentzi, H. Fritid och funktionshindrade. Bonniers utbildning 1999. Mead, WF & Hartwig, R. Fitness avaluation and exercise prescription. Journal of Famely Practice. 13. 1981. von Mutius, E. Towards prevention. Lancet 350 Suppl 2: SII 4-7. 1997. von Mutius, E Weiland, SK Fritzsch, C Duhme, H & Keil, U. Increasing prevalence of hay fever and atopy among children in

Leipzig, East Germany. Lancet. 351, 9106, 1998

Möller, M Fysisk träning i förebyggande syfte. Socialdemokratisk tidskrift 1994:1 The National health committe in New Zealand. Activity of life: A call for action. Naturvårdsverkets rapport 5009 Sektorsmål för friluftsliv och

naturturism

Nordiska Ministerrådets miljörapport 1985:3 Friluftsliv i Norden Norling, I Folkhälsorapport 2. Miljö- och hälsoskyddsförvaltningen, Göteborgs kommun 1989 Nordlund, A Hälsoekonomisk utvärderingar av insatser för folkhälsan.

Källförteckning 159

Nordplan 1994:3 nordiskt seminarium om friluftsforskning, Nordiska institutet för samhällsplanering Orth-Gomér, K Perski, A. Preventiv medicin i teori och praktik. Studentlitteratur 1999 Ottoson, J. Naturens betydelse i en livskris. Stad och land nr 148:1997 Movium förlag Rejectski WJ, Brawley LR, Shumaker SA. Physical activity and healthrelated quality of life. Exercise and Sport Sciences Reviews 1996;24:71-108

RRV Dnr 1988:1502 Sveriges Turistråd

SBU 1991 – 1999, Ont i Ryggen

Shumaker SA, Andersson RT, Czajkowski SM. Psycological test and scales. In: Spilker B, editor. Quality of Life Assessments in clinical

trials. New York; Raven Press, 1990:95-113

Simovici , S. Grannansvar. Nordstedts. Stockholm 1998. The Surgeon General. Atlanta GA. Superintendent of Documents. USA

1996. Physical Activity and Health

Skolverket, Dnr 96:1961, Intern arbetsrapport. Stenlund, B. Det sköra benet. Fakta om folksjukdomen osteoporos. Förlagshuset Gothia 1999

Stewart AL, King AC, Haskell WL. Endurance exercise and

healthrelated quality of life in 50-65 year old adults. Gerontologist 1993:33:782-9 Svenska Kommunförbundet, Äldreberedningen. Liv till åren – om hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser för äldre.

Söderström, M. & Blennow, M. Barn på utedagis har lägre

sjukfrånvaro. Läkartidningen.

Tordsson, B. Perspektiv på friluftslivets pedagogik

160 Källförteckning

Ulrich, RS., Simons, RF., Losito, BD., Fiorito, E., Miles, MA & Zelson,

M. Stress recovery during exposure to natural and urban

environments. Journal of Environmental Psychology. 11, 1991

Utbildningsförlaget Brevskolan, 1999 Folkrörelse- och Föreningsguiden

Bilaga 1

162 Bilaga 1

Bilaga 1 163

Bilaga till

Ku1999/2182/IFU

Översyn av framtida inriktning och administration av statens stöd till friluftslivet och främjandeorganisationerna

I regeringens proposition 1998/99:107 En idrottspolitik för 2000-talet. Folkhälsa, folkrörelse och underhållning berörs statens stöd till friluftsliv och främjandeorganisationer.

I propositionen skriver regeringen att statens stöd till friluftsliv och främjandeorganisationer inte längre bör ingå som en del av anslaget Stöd till idrotten utan utgöra ett eget anslag riktat direkt till främjandeverksamheten. I propositionen betonas att den verksamhet som bedrivs av landets främjandeorganisationer aktivt bidrar till att förbättra människors välbefinnande och hälsa.

I propositionen anges vidare att det inom Regeringskansliet har inletts en översyn om framtida inriktning och administration av statens stöd till friluftslivet och främjandeorganisationerna samt att regeringen har för avsikt att återkomma i dessa frågor under hösten 1999.

Kunskapsinhämtande

För att kunna slutföra denna översyn behöver kunskaperna kring friluftslivet fördjupas på ett antal områden:

– aktuell forskning om människors utnyttjande av olika former av rörligt friluftsliv,

– aktuell forskning om friluftslivets nytta för folkhälsan.

– behov av framtida forskning på friluftslivets område,

– människors önskemål och prioriteringar av olika slag av friluftsaktiviteter,

– kommunernas satsningar på friluftsliv,

– omfattning och inriktning av statens stöd i dag samt

– nuvarande finansiering av friluftsorganisationernas verksamhet.

164 Bilaga 1

Genomförande av översynen

Den översyn som inletts inom Regeringskansliet bör utifrån dessa fördjupande kunskaper analysera och lämna underlag för hur staten skall stödja friluftslivet och främjandeorganisationerna. Underlaget bör bl.a. omfatta förslag till vilka typer av organisationer som skall erhålla statligt stöd samt administration av det statliga stödet. Inhämtandet av kunskaper om kommunernas satsningar på friluftsliv bör ske bl a genom en enkät till ett urval av landets kommuner.

Tidsplan

Arbetet skall avslutas senast den 30 november 1999. En delrapport skall lämnas den 1 september 1999.

Bilaga 2

Frilufts- och främjandeorganisationer

Idrottsutredningen ansåg att staten i framtiden borde vara öppen både för att pröva eventuella bidrag till nya frilufts- och främjandeorganisationer och för att ompröva bidragen till de organisationer som i dag uppbär stöd. För att få underlag för den typen av bedömningar har Friluftsgruppen inte bara kartlagt de nuvarande bidragsmottagarna utan också ett antal närbesläktade organisationer. Dit hör de friluftsorganisationer som – utöver de sex - tidigare fått statsbidrag via idrottsanslaget, är medlemmar i samarbetsorganet FRISAM eller är svenska motsvarigheter till medlemmarna i den norska Friluftslivets fellesorganisasjon, FRIFO. Resultatet av kartläggningen presenteras i denna bilaga, som innehåller korta beskrivningar av sammanlagt 17 riksorganisationer.

166 Bilaga 2

Friluftsfrämjandet

Historik

Den organisation som i dag heter Friluftsfrämjandet bildades 1892 och antog då namnet Riksföreningen för skidlöpningens främjande i Sverige. Namnet har sedan dess ändrats två gånger; först till Skid- och Friluftsfrämjandet år 1938 och därefter till Friluftsfrämjandet år 1975.

Verksamhetens utveckling speglas av namnbytena. I början av 1900talet var verksamheten inriktad på att främja skidåkningen. Aktiv vistelse ute i den friska, rena vinterluften ansågs vara bra för hälsan och även fostrande. När verksamheten spreds i landet utvidgades verksamheten till att vara mer allmänt inriktad på att främja det svenska friluftslivet. Tidigt tonades tävlingsmomentet ned och verksamheten inriktades på att motivera människor att röra sig ute i naturen. Friluftsfrämjandet började tidigt att arbeta för att friluftsutrustningen skulle utvecklas och bli mera lättillgänglig för allmänheten. Främjandet har sedan fortsatt det arbetet och driver exempelvis bytesmarknader. Tidigt blev också arbetet med barn en viktig del verksamheten. Mottot för verksamheten är i dag ”ledarledda friluftsaktiviteter med kvalitet för alla året om”. Friluftsfrämjandet i dag företräder ett friluftsliv som kännetecknas av allsidighet, enkelhet, året runt och för alla åldrar.

Verksamhet

Friluftsfrämjandet har till ändamål att främja aktiv fritid genom skidåkning och annat friluftsliv och därigenom verka för folkhälsa och livsglädje.

Friluftsfrämjandet är en aktivitetsbaserad organisation. Det är aktiviteterna på lokal nivå som står i centrum. Verksamheten är omfattande och sträcker sig från skogsknyte för de minsta barnen till ett brett utbud av aktiviteter för vuxna. Geografiskt bedrivs verksamhet i hela landet. Grundläggande för Friluftsfrämjandets verksamhet är att den inte bedrivs i tävlingsform utan handlar om att utöva olika typer av aktiviteter tillsammans och uppleva och njuta av naturen.

Friluftsfrämjandets stadgar § 1 Ändamål.

Bilaga 2 167

Friluftsfrämjandet har ett brett program av aktiviteter, från skogsknytte (3-5 år) via Skogsmulle till TVM (14 år och uppåt), som är inriktade på att lära barn att vistas i naturen. Verksamheten är uppbyggd så att de små barnen börjar att upptäcka naturen med sång och lek i sin närmiljö med föräldrar. Sista delen är TVM där deltagarna så småningom skall vara sina egna ledare och välja var i landet de vill utföra sina aktiviteter. I dag har två miljoner barn deltagit i den verksamhet som Friluftsfrämjandet kallar Skogsmulle. Friluftsfrämjandet har ett nära samarbete med skolan i många kommuner framförallt genom Skogsmulle. Friluftsfrämjandets ”I Ur och Skur” förskola och skola är alternativa formar med en egen pedagogik som bland annat går ut på att man vistas ute oavsett väder för att använda naturen som metod. Utanför detta program finns ett brett utbud av ungdoms- och vuxenaktiviteter från vandring till snowboard. Det är medlemmarna själva som bestämmer vad de vill driva för aktiviteter i sin avdelning. Friluftsfrämjandet utbildar många ledare och all utbildning sker i distriktsförbundets regi. De ger också ut en medlemstidning, Friluftsliv, fyra gånger per år och bedriver postorderverksamhet för verksamhetsmaterial, medlemsprodukter och friluftsartiklar.

Organisation

Friluftsfrämjandet är en demokratiskt styrd riksorganisation. Medlemmarna är anslutna till riksorganisationen och har sedan rätt att välja vilken lokalavdelning som de vill tillhöra. Det finns ca 450 lokalavdelningar och alla är anslutna till någon av de 23 distriktsförbunden. Alla nivåer i organisationen är en egen juridisk person. Högsta beslutande organ är riksstämman.

Medlemmar och medlemsutveckling

I dag är Friluftsfrämjandet en organisation med ca 105 000 medlemmar. Hälften av medlemmarna är barn och ungdomar under 25 år. Friluftsfrämjandet har en stor medlemsomsättning och byter en tredjedel av sina medlemmar under ett år. Medlemmarna finns relativt jämnt fördelade i landet och de är jämnt fördelade mellan könen. Främjandet har under en 15–års period tappat ett stort antal medlemmar. De var som mest 250 000 medlemmar.

TVM står för tre vildmarksmål; skogen, vattnet och fjället

168 Bilaga 2

Finansiering

Friluftsfrämjandet omsatte 30 miljoner kronor 1998. Statsbidraget, som samma år var 7 599 000 kronor, går till att täcka overheadkostnaderna. De fick in 9 792 000 kronor i medlemsavgifter. Hälften av den summan går tillbaka till lokalföreningarna via distrikten och hälften går till administration och medlemsstöd på centralkansliet. En omfattande omstrukturering har gjorts för att minska de centrala kostnaderna. Personalkostnaden har reducerats och delar av verksamheten har lagts ut på entreprenad, vilket gjort att sårbarheten har minskat. Friluftsfrämjandet finansierar vissa projekt med samarbetspartners från näringslivet. Än så länge rör sig detta uteslutande om reklamprojekt.

Framtiden

Friluftsfrämjandet genomför just nu en kraftfull satsning på IT i syfte att stärka det lokala nätverket genom hemsidan på www.frilufts.se

Bilaga 2 169

Svenska Livräddningssällskapet, SLS

Historik

Svenska Livräddningssällskapet, SLS, bildades år 1898 och Riksföreningen för Simningens Främjande, Simfrämjandet, år 1935. De båda förbunden bildade år 1973, efter 25 år av förhandling, Svenska Livräddningssällskapet, SLS.

SLS bildades med syfte att sprida kunskap om simning och livräddning. 1899 genomfördes en statistisk undersökning med syfte att kartlägga simkunnigheten. Av undersökningen framkom att endast 12 procent av skolungdomen kunde simma. Det blev därför naturligt för SLS att koncentrera sin verksamhet kring att utbilda simlärare och starta simundervisning i skolorna i hela landet. En annan viktig målgrupp var lärare, poliser, brandkår och militär personal. År 1934 togs initiativet till det som sedan (1935) kom att bli simborgarmärket. Provet kom att bli ett redskap för inventering av svenskars simkunskap.

Verksamhet

Svenska Livräddningssällskapet är en ideell organisation med syfte att främja simkunnighet, livräddning och säkerhet i och vid vatten och isar. Inom de tre verksamhetsområdena bedrivs främjande, utbildning, propaganda, kartläggning, upplysning och tävlingsverksamhet.

SLS:s verksamhet har utvecklats till att vara mer centrerad kring utbildning och opinionsbildning. De aktiviteter som förut bedrevs i de enskilda klubbarna sker i dag mera som projekt eller uppdrags-utbildning. Inom de tre huvudområdena bedrivs ett stort antal projekt som till exempel Barnens Livräddningsskola. SLS arbetar vidare med att ta fram och att rekommendera säkerhetsutrustning, att vara samtalspartner eller rådgivare till konsumentrådgivarna och att skapa flytvästdepåer ute i kommunerna. Från flytvästdepåerna lånas eller hyrs flytvästar ut till allmänheten och föreningar. SLS ser också till att de livbojar som är skänkta av Trygg Hansa (c:a 70 000 sedan 1954) är i gott skick och att det sätts upp nya livbojar där det behövs. Det rör sig om ca 5000 livbojar per år.

SLS utbildar också ca 1500 simlärare per år, vilket motsvarar ca 90 procent av det totala antalet simlärare som utbildas varje år. Vidare

170 Bilaga 2

utbildar SLS badvakter. Båda utbildningarna leder till att eleverna blir legitimerade av SLS. Havslivräddning bedrivs på sju stränder där det råder speciella förhållanden i fråga om säkerhet och är väldigt mycket folk. SLS finansierar verksamheten genom sponsorer, kursverksamhet samt uppdragsverksamhet inom vattensäkerhet.

Organisation

SLS är en riksorganisation fördelad på 24 länsförbund och 50 lokalklubbar. Organisationen är uppbyggd som en demokratisk folkrörelseorganisation. Vidare finns ett centralt kansli med fem anställda och två länsförbund. De senare har egna distriktskonsulenter, och finns i Stockholm och i Göteborg.

Medlemmar och medlemsutveckling

SLS har totalt 8000 medlemmar. Medlemmarna är ett snitt av Sveriges befolkning. Medlemsantalet har minskat ganska mycket under senare år.

Finansiering

SLS hade en omsättning på 18 miljoner kronor 1998, varav bara 10-13 procent gick till administration. Från staten hade SLS ett bidrag på 1 301 000 kronor. Det gör att SLS är till 93 procent självfinansierat. SLS får en del intäkter i form av bidrag men då till specifika projekt. Övrig finansiering sker genom medlemsintäkter och sponsorer eller som intäkter från olika kurser.

Övrigt

SLS tar på uppdrag av Räddningsverket fram statistik, bland annat om drunkningsolyckor och tillbud kring vatten och isar samt om simkunskap. SLS har ett nära samarbete med sjöräddningen och arbetar sommartid tillsammans eller i stället för dem i olika räddningsaktioner. Besparingarna i kommunerna under 80-talet har gjort att vattensäkerhetsfrågorna oftast har varit de som blivit lågt prioriterade. Där har SLS försökt att gå in och vara de som fyller upp luckorna efter de kommunala besparingarna. SLS vill knyta ihop barn, skola, bad och politik.

Bilaga 2 171

Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund

Historik

Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund (Sportfiskeförbundet) bildades år 1919. Medlemmarna bestod främst av äldre, välbeställda herrar, för vilka fisket fyllde en social funktion. Dessutom gav fisket utövarna en möjlighet att kombinera spänning och rekreation med naturupplevelser. Det var engelsmän som introducerade sportfisket i vårt land. Detta skedde i slutet av 1800-talet. Bildandet av Sportfiskeförbundet var ett resultat av den engelska överklassens fiskeresor till de förnämsta laxälvar på västkusten och öringsvattnen i Jämtland. Svenska sportfiskare kopierade engelsmännen och bildade egna svenska klubbar.

1950 bildades Föreningen för Främjande av Fritidsfisket (Fiskefrämjandet) vars huvudsakliga arbetsuppgift var att informera den enskilde fritidsfiskaren om fiskevatten, fiskemetoder och fiskevård. Tillsammans med det tävlingsinriktade Amatörfiskarnas Riksförbund (bildat 1951) slogs de tre förbunden Sportfiskeförbundet, Fiskefrämjandet och Amatörfiskarna samman till en gemensam organisation. Detta skedde 1971 och organisationen fick namnet Fritidsfiskarna. 1984 bytte Fritidsfiskarna namn till Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund. Därmed hade Sportfiskeförbundet genomgått en utveckling från en sammanslutning för äldre, välbeställda herrar med intresse för sportfiske till att bli ”vattnets miljöorganisation”.

Verksamhet

Det övergripande målet för verksamheten är, att skapa förutsättningar för ett så bra och varierat fiske som möjligt, byggt på naturliga fiskbestånd. Klubbarna bygger ofta sin verksamhet kring ägande och/eller förvaltande av vatten. Många klubbar har egna vatten och egen klubbstuga. I de anslutna klubbarna bedrivs ett omfattande ungdomsarbetet i syfte att sprida kunskap om sportfiske och fiskevård. Det finns ett centralt producerat aktivitetsprogram bestående av idépärm, sportfiskelitteratur samt kurs- och lägerverksamhet. Kursverksamheten bedrivs i samarbete med Studiefrämjandet. Klubbarna avgör själva vilken inriktning de vill ha på sin verksamhet. Sportfiskeförbundet har producerat ett utbildningsmaterial riktat mot skolan, där fritt valt arbete och natur-

172 Bilaga 2

vetenskapliga studier varit ett sätt att komma i kontakt med ungdomar. Sportfiskeförbundet har under de senaste året tillsammans med ett 40-tal kommuner runt om i landet drivit s.k. öppen sommarverksamhet. En öppen sportfiskeskola för alla som vill skaffa sig kunskap om sportfiske.

Tävlingsverksamheten omfattar ca 5-6000 av medlemmarna och består av följande tävlingsgrenar: pimpel, mete, modernt mete, havsfiske och kustfiske.

Förbundet är ensamt om att föra ett register över svenska fiskevatten. Denna databas omfattar idag ca 1 400 klassificerade och kartlagda fiskevatten. Sportfiskeförbundet vill utvidga denna databas till en systematisk klassificering av sportfiskevattnen i landet. Ett slags Guide Michelin där varje sportfiskevatten beskrivs utifrån ett visst mönster där kvaliteten på fisket, fiskarter, naturupplevelser, boende samt ytterligare ett antal variabler, inklusive kostnader, finns angivna.

Organisation

Sportfiskeförbundet är en riksorganisation med 26 distrikt och 625 klubbar. Förbundet är organiserat efter traditionell folkrörelsemodell. Det finns två sätt att vara medlem i förbundet; antingen som medlem i en lokal klubb, som är medlem i Sportfiskeförbundet eller som individuell medlem direkt ansluten till förbundet. Som individuell medlem har man rösträtt i det distrikt man hör till. Förbundet har ett centralt kansli med 11 anställda. Vissa distrikt har betydande ekonomisk verksamhet och egen anställd personal.

Medlemmar och medlemsutveckling

Sportfiskeförbundet har för närvarande ca 30 000 individuella medlemmar och ca 80 000 medlemmar i klubbarna. Totalt, utan att dubbelräkna, omfattar organisationen ca 95 000 medlemmar. De finns representerade över hela landet. Av de individuella medlemmarna är den övervägande delen över 20 år och består till stor del av män. Bara ca 1/7 av medlemmarna är kvinnor. Ett förhållande som förbundet aktivt arbetar på att förändra, bl.a. genom att skapa sportfiskeaktiviteter som vänder sig enbart till kvinnor. Exempel på sådana arrangemang är Tjejmetet och Tjejflugan.

Bilaga 2 173

Finansiering

Förbundet fick 1 906 000 kronor i statligt stöd via Riksidrottsförbundet år 1998. Detta motsvarade ca 15 procent av förbundets centrala omsättning. Förbundets största finansieringskälla utgörs av medlemsavgifter. Andra betydande inkomstkällor är egen förlagsverksamhet och i viss mån sponsoravtal.

Övrigt

Statens Turistdelegation och Turistrådet lägger ner stora summor på att marknadsföra Sverige som ett land med goda möjligheter till sportfiske. Själva saknar man information på området och hänvisar i dag till Sportfiskeförbundet. Sportfiskeförbundet tar gärna ansvar för att producera och underhålla en nationell informationsskrift där läsare som är intresserade av en viss fiskart eller ett visst fiskesätt kan få vägledning i var, när och hur han/hon kan fiska. Sportfiskeförbundet saknar egna ekonomiska resurser för att ta fram ett sådant informationsmaterial, men gör det gärna på uppdrag av staten.

Förutom vad som ovan redovisats arbetar Sportfiskeförbundet aktivt med att:

• skapa ekonomiska förutsättningar för en vettig finansiering av

fiskevården i landet, bl.a. genom politiskt påverkansarbete,

• få möjlighet att överta vården och utvecklandet av sportfisket på

vatten ägda av staten via Statsskog AB och AssiDomän AB,

• producera vetenskaplig litteratur inom fiskevårdsområdet och ut-

bildningsmaterial för utbildning av fisketillsyningsmän.

174 Bilaga 2

Svenska Båtunionen

Historik

Redan under artonhundratalet organiserade sig båtägare i lokala klubbar för att hålla bryggor och uppläggningsplatser i gång. Under första världskriget fanns det bland de då fåtaliga småbåtsägarna en frivillig organisation, en flottilj av båtar som ingick i beredskapen som transportflotta vid behov. När freden kom fortsatte medlemmarna sin verksamhet som fristående båtklubbar med att gemensamt hålla bryggor och uppläggningsplatser i gång. Det var grunden för den riksorganisation som bildades år 1928 och i dag heter Svenska Båtunionen (SBU). De skapade gemensamma regler och en samlad kontakt med båttillverkare, motorfabrikanter och myndigheter.

Verksamhet

Svenska Båtunionens mål är att verka för ett säkrare båtliv och därmed öka säkerheten till sjöss, att arbeta för att förbättra miljön vid hav, kust, skärgårdar och sjöar i syfte att höja kvaliteten och förbättra förutsättningarna för ett bra båtliv, att arbeta för att kunna vara ett rådgivande organ när det gäller båtlivsanläggningar, att skapa förståelse, intresse, och glädje för båtliv bland ungdomar och att föra båtlivets talan, natio-

89 nellt och internationellt.

Den viktigaste delen av SBU:s verksamhet äger rum i klubbarna. Arbetet kan delas in i tre delar: Sjösäkerhet, Hamnfrågor och Miljö. I klubbarna sker det utbildning och aktiviteter inom säkerhet och miljö. Där drivs ofta båtskolor för barn och vuxna. Många klubbar har egna hamnar och uppställningsplatser, som de har byggt eller tagit över av kommuner. Klubbarnas anläggningar är öppna både för medlemmar och andra. En viktig del inom säkerhetsarbetet är att besiktiga äldre fritidsbåtar. Det är en frivillig besiktning som sker vart tredje år och omfattar ca 5 000 fritidsbåtar per år. Besiktningsmännen är utbildade inom SBU och utför besiktningen i båtklubbens regi. SBU har nästan ingen tävlingsverksamhet förutom navigationstävlingar och rallyn. SBU

Svensk Båtunions övergripande mål 1996 (bilaga till enkät)

Bilaga 2 175

ger ut en medlemstidning, Båtliv, genom Svenska Båtunionen Förlags AB, som är ett bolag ägt till 100 procent av SBU.

Organisation

Svensk Båtunionen är en paraplyorganisation för båtklubbar i Sverige. Inom SBU finns 24 regionala båtförbund, som sammanlagt har 837 lokala båtklubbar anslutna. Därutöver finns tre rikstäckande båtklubbar; Kungliga motorbåtsklubben, Navigationssällskapet och Motor Yacht Society som fungerar som båtförbund i SBU. Högsta beslutande organ är båtriksdagen där varje förbund har representanter. På riksnivå finns en styrelse som består av en ordförande och 11 ledamöter. För administration finns ett kansli med 5 anställda. Medlemmarna är med i båtklubbarna. Det är sedan klubben som är medlem i båtförbunden och förbunden som är med i SBU, som alltså inte tillämpar personligt medlemskap.

Medlemmar och medlemsutveckling

SBU har år 1999 via de anslutna klubbarna 137 000 medlemmar. I stort har medlemsantalet ökat ända sedan bildandet. Det beror framförallt på att det ansluts nya båtklubbar till SBU. SBU räknar med att ca 450 000 människor kommer i kontakt med verksamheten, eftersom det ofta finns en familj bakom en medlem. Detta syns inte i statistiken. Av nämnda 450 000 personer beräknas ca 100 000 vara under 25 år.

Finansiering

SBU finansierar i huvudsak sin verksamhet genom de medlemsavgifter som klubbarna tar in. Av sina intäkter skickar klubbarna en del direkt till SBU och en del till respektive förbund. SBU får totalt in ca 3 miljoner kronor i medlemsavgifter varje år. Det statliga stödet var 742 000 kronor för 1998. Det är oftast de båtklubbar som har ett bredare barn- och ungdomsarbete och eller utför någon form av verksamhet på uppdrag av kommunen, t.ex. driver hamn, som får bidrag från kommuner och landsting.

176 Bilaga 2

Övrigt

SBU bedriver tillsammans med Sjöfartsverket, Svenska Seglarförbundet och Svenska Kryssarförbundet (som är de andra intresseorganisationerna inom svenskt båtliv) Nämnden för båtlivsutbildning (NFB). NFB utarbetar och fastställer kompetensintyg för båtfolk, auktoriserar förhörsförrättare samt informerar studieförbund och allmänhet. NFB bildades 1985 och är en ideell förening där ovanstående organisationer ingår.

Bilaga 2 177

Cykelfrämjandet Cyklisterna Riksförbund

Historik

Svenska Hjulförbundet bildades redan år 1888 som en föregångare till Cykelfrämjandet. Syftet var då som nu att öka cyklismen i Sverige. Svenska Hjulförbundet förenades med Svenska Cykelförbundet när detta bildades 1899. Det nya förbundet var mer inriktat mot tävlingsverksamhet, men hade cykelmotionsverksamhet på schemat. Svenska Cykelfrämjandet bildades som en ideell organisation år 1934 för att ta hand om de som inte ville tävla utan såg cykeln som ett transportmedel eller som ett sätta att utöva motion. Cykelfrämjandet blev även den organisation som tog på sig rollen att vara opinionsbildande i cykelfrågor.

Verksamhet

Cykelfrämjandet har till ändamål att tillvarata intressen för de som använder cykeln för kommunikation, turism, rekreation och motionsändamål, att verka för en ökande användning av cykeln, att samarbeta med cykelbranschen i frågor om prisbildning och kvalitet och att sam-

90 verka med organisationer som verkar inom trafikområdet .

Cykelfrämjandet koncentrerar sin verksamhet på tre huvudpunkter: hälsa, miljö och trafiksäkerhet.

Cykelfrämjandet centralt arbetar främst med kampanjer för att få folk att cykla mera. Cykelfrämjandet är också lobbyorganisation för cykelfrågor och remissinstans i frågor som rör cykelmiljöer och trafikplaner. Vidare arbetar främjandet med att ta fram en frivillig kvalitetsstandard för cyklar i samarbete med cykelbranschen. Till den övriga verksamheten hör att ta fram kartmaterial för cykelleder. Främjandet har också en medlemstidning.

Cykelfrämjandet lokalt samarbetar med kommuner och skolor när det gäller att inventera och förbättra cykel- och trafikmiljöer. I ortskretsarna ordnas medlemsaktiviteter som exempelvis utflykter, cykeldagar, cykla till jobbetkampanjer och projekt för att lära invandrare att cykla. Cykelfrämjandet utser årligen ”Årets cykelfrämjare”, en utmärkelse som

Ur Cykelfrämjandets stadgar § 1

178 Bilaga 2

ges till en kommun, en organisation eller en privatperson, som utfört särskilt värdefulla insatser inom områdena miljö, hälsa och trafiksäkerhet.

Organisation

Cykelfrämjandet är en riksorganisation med 30 ortskretsar. De finns representerade från Luleå i norr till Malmö i söder. I Skåne och Småland har en distriktsorganisation bildats för att ett stort antal ortskretsar finns där. Cykelfrämjandet är en demokratiskt styrd medlemsorganisation, som leds av en styrelse bestående av ordförande och 8 ledamöter valda av riksstämman.

Medlemmar och medlemsutveckling

I dag har Cykelfrämjandet 6 700 anslutna medlemmar. Det har varit en svacka i medlemsutvecklingen. Under mitten av 1980-talet sjönk medlemsantalet för att nu under de två senaste åren ha börjat öka igen. Som mest har Cykelfrämjandet haft ca 10 000 medlemmar. Av medlemmarna är ca 20 procent under 25 år och ca 50 procent över 50 år. Cykelfrämjandet finns representerat i hela landet från Kiruna i norr till Ystad i söder.

Finansiering

Cykelfrämjandet har en omsättning på ca 2,5 miljoner kronor. De stora intäkterna, ca 1 miljon kronor, kommer från medlemsavgifter. Det statliga bidraget är innevarande år på 577 000 kronor. Främjandet får från NTF pengar till projekt där det är specifika uppgifter inom trafiksäkerhetsområdet som skall utföras. Av de 2,5 miljoner kronor i omsättning går ca 40 procent till administration. Medlemsavgifterna betalas in direkt till centralorganisationen som sedan fördelar ut en viss del till ortskretsarna. Det är ovanligt att ortskretsarna får lokalt aktivitetsstöd men de kan få projektpengar för översyn av trafikmiljöer.

Bilaga 2 179

Svenska Pistolskytteförbundet

Historik

Sportskyttets historia kan härledas ända till mitten av 1800-talet. Den första centralorganisationen bildades år 1889 under namnet Centralstyrelsen för Sveriges Friskytteföreningar. Denna bytte namn till Skytteförbundens Överstyrelse år 1903 i samband med en omorganisation. Svenska Pistolskytteförbundet grundades år 1936. I början bestod medlemmarna av militärer och poliser som ville tävla och utveckla sin skjutteknik även utanför tjänsten, men idag är dessa grupper i minoritet. Det handlade till en början mest om grovkalibrigt skytte. Efterhand utökades verksamheten med både fler grenar och fler vapengrupper. De senare omfattar nu pistoler och revolvrar i de flesta kalibrer.

Verksamhet

Svenska Pistolskytteförbundet har till uppgift att främja och utveckla skytte med pistol och revolver genom att verka för ökad skjutskicklighet och ansvarsfull hantering av dessa vapen. Förbundet är en frivillig försvarsorganisation.

Skytteverksamhet utövas i form av Banskjutning Fältskjutning, Magnumfältskjutning, Enskild fältskjutning, Skidskytte, Springskytte, Snabbskjutning och Luftpistolskjutning. Alla skytteformerna är indelade i olika tävlingsklasser. Pistolskytteförbundet verkar för minskad användning av blyad ammunition för att förbättra miljön kring skjutbanorna. Förbundet fungerar även som remissinstans och ger ut en medlemstidning med fem nummer per år. Vidare utfärdar Pistolskytteförbundet pistolskyttekort som bevis på att medlemmen genomgått utbildning och godkänts för att få tävla.

Organisation

Svenska Pistolskytteförbundet är riksorganisationen för landets pistolskytteföreningar. Förbundsstyrelsen utövar ledning över förbundet och består av ordförande, tio ledamöter och fyra suppleanter. Dessutom finns

Utdrag ur Svenska Pistolskytteföreningens stadgar § 1

180 Bilaga 2

ett verkställande utskott. Förbundet har ett kansli med fyra anställda, varav en på halvtid. På regional nivå finns 26 Pistolskyttekretsar i huvudsak lika med länsindelningen. Förbundet har ca 650 pistolskytteföreningar på lokal nivå. Skytteföreningarna har rätt att bestämma vilka som skall få vara medlemmar i föreningen. Detta bidrar till att Svenska Pistolskytteförbundet inte är medlem i Riksidrottsförbundet.

Medlemmar och medlemsutveckling

Svenska Pistolskytteförbundet hade 1998 totalt ca 50 000 medlemmar varav ca 20 000 var aktiva skyttar. Av de aktiva medlemmarna är ca 3 000 personer under 26 år. Medlemmarna består till största delen av män. Kvinnor utgör ca 1/10 av medlemmarna. Pistolskytteförbundet har kunnat konstatera att antalet aktiva skyttar, som minskat under de senaste åren, nu återigen ökar, men det totala antalet medlemmar minskar

Finansiering

Svenska Pistolskytteförbundet fick 755 000 kronor i statligt stöd via Riksidrottsförbundet år 1998. Från Försvarsmakten fick förbundet samma år 100 000 kronor i bidrag till nya skjutbanor. Förbundets totala intäkter var 3 340 354 kronor. År 1998 utgjorde statsanslaget 24 procent och årsavgifterna 21 procent av de totala intäkterna.

Övrigt

Det pågår ett samtal mellan Frivilliga skytterörelsen, Skytterörelsens ungdomsorganisation, Svenska pistolskytteförbundet och Svenska sportskytteförbundet om att samorda skytteverksamheten mellan organisationerna. I förlängningen kan detta leda till att de går samman i en organisation.

Bilaga 2 181

Korpen - Svenska motionsidrottsförbundet

Historia

Korpen - Svenska motionsidrottsförbundet bildades år 1945 och hette då Svenska Korporationsidrottsförbundet. Redan innan centralorganisationen bildades fanns flera lokala Korpförbund. Deltagarna var utan undantag lag som hämtades ur gemenskapen inom yrkeskåren och på arbetsplatsen. Den gemensamma nämnaren vid starten av Svenska Korporationsidrottsförbundet var lagidrott och det kom att ordnas tävlingar och seriespel i stor utsträckning.

Under 50-, 60- och 70-talen expanderande Korpens verksamhet kraftigt. Detta bland annat tack vare ett starkt stöd från samhället i form av bidrag och möjlighet att lätt få tillträde till idrottsanläggningar. Verksamheten växte och omfattar i dag lagidrott, friskvård och individuell verksamhet. Korpen har utvecklats från att ha varit en idrottsorganisation för företagsidrott till att vara en idrottsorganisation för alla.

Verksamhet

Korpen är att specialförbund för motion inom Svenska Riksidrottsförbundet. Ändamålet för verksamheten är att stödja och ge service åt de lokala och regionala motionsidrottsförbunden. Korpens verksamhetsidé är att ge livskvalitet för alla genom motion och friskvård i gemenskap.

Det är de lokala motionsidrottsförbunden som bedriver den mesta verksamheten. Man kan dela in Korpens verksamheten i tre delar. Det är lagidrott där seriespel ordnas, det är individuell verksamhet exempelvis: promenad, gymnastik, jogging, skidor, cykel och styrketräning och ett mera heltäckande friskvårdsprogram som består av hälsotest, rådgivning, studiecirklar, reaktivering och företagshälsovård mm. Korpen bedriver en omfattande tävlingsverksamhet. Det är seriespel inom lagidrott och andra stora evenemang, men Korpen betonar att, ”motion och friskvård i gemenskap och att ha kul tillsammans är det väsentliga i Korpens verksamhet”.

Stadgar för Korpen Svenska Motionsidrottsförbundet 1 kap 1 och 2 §

182 Bilaga 2

Organisation

Korpen är medlem i Riksidrottsförbundet och är organiserat efter klassiskt folkrörelsemönster. Medlemsaktiviteterna står i centrum för verksamheten. Som medlem är man med i ett lokalt motionsidrottsförbund eller något av de 15 fritidsförbunden . Det finns drygt 250 motionsidrottsförbund anslutna till Korpen centralt. På regional nivå finns 19 läns/distriktförbund. Vid sidan om den ideella organisationen finns Korpen sporthuset AB. Bolaget, som är helägt av Korpen, skall samordna, arrangera och utveckla riksomfattande aktiviteter och arrangemang inom Korpens verksamhetsområde och i övrigt hantera kommersiella verksamheter av intresse för Korpen. Fritidsförbunden är anslutna till Korpen genom att de har en representant i Korpens styrelse.

Medlemmar och medlemsutveckling

För närvarande är 8 923 klubbar med 71 497 klubbmedlemmar och 92 575 personliga medlemmar anslutna till Korpen. Totalt är alltså 164 000 medlemmar anslutna till Korpens verksamhet. Korpen har sedan 1980-talet tappat många medlemmar och haft svårt att finansiera verksamheten. Kommunerna, som äger anläggningarna, har börjat ta ut marknadshyror och det har inte Korpen klarat av och därför fått skära ner på sin verksamhet.

Finansiering

Korpen centralt finansieras till största delen genom statsanslag via Riksidrottsförbundet. Av Korpens totala intäkter på 30 140 250 kronor under 1998 var 70 procent eller 20 659 000 kronor statsanslag. Övriga intäkter bestod till största delen av den serviceavgift på 14 procent av intäkterna som motionsidrottsförbunden betalar. Regionförbunden är till största delen självfinansierade. Motionsidrottsförbunden tar in medlemsavgifter för att finansiera sin verksamhet. Riksidrottsförbundet betalar ut ett lokalt aktivitetsstöd, men det är inte omfattande eftersom huvuddelen av Korpens verksamhet bedrivs för vuxna. Kommunalt bidrag existerar nästan inte idag. På 1980-talet rörde det sig om cirka 15 miljoner kronor totalt i landet. Dessutom var det vanligt att Korpen fick nyttja idrottsanläggningar i kommunerna till nolltaxa. Regionala bidrag varierar mellan 50 000 kronor och 1 500 000 kronor.

Korpklubb kallas de lag som är med och spelar exempelvis fotboll.

Bilaga 2 183

Svenska Turistföreningen, STF

Historia

Svenska Turistföreningen bildades år 1885 av en grupp geologstudenter i Uppsala med ändamålet ”att främja svensk turism och sprida kännedom om land och folk”. Föreningen har varit en pionjär inom svensk turism och växte snabbt till att bli en folkrörelse inom natur- och kulturturism.

I början av 1900-talet byggdes verksamheten upp kring fasta stugor och markerade vandringsleder. Dragningen av stambanan i norra Sverige i slutet på 1800-talet hade stor betydelse för fjällturismen, där STF lade grunden till sin verksamhet. Under de första åren ökade medlemsantalet kraftigt. I fjällvärlden gjordes de första lederna i ordning och stugor byggdes. År 1933 etablerades det första vandrarhemmet i Gränna. Mot slutet av samma år hade ytterligare 33 vandrarhem etablerats.

Verksamhet

Svenska Turistföreningen är en medlemsorganisation med ett övergripande ideellt syfte. Föreningens arbete syftar till att skapa förutsättningar för att ge medlemmarna en möjlighet till natur- och kulturupplevelser i Sverige, baserat på miljötänkande och lokal förankring. STF hävdar att deras verksamhet bidrar till en inre harmoni och ett rikare liv.

Syftet med STF:s verksamhet är att skapa förutsättningar för att medlemmarna ska kunna utöva ett aktivt friluftsliv. Detta gör de bl.a. genom att driva 312 vandrarhem, åtta fjällstationer, ett 40-tal stugplatser. STF driver också ett förlag, ordnar resor och besiktigar båtplatser. En stor del av verksamheten är inriktad på att informera och ge service till medlemmarna. I de 88 lokalföreningarna, kretsarna, arrangeras medlemsaktiviteter av skild karaktär, exempelvis svampplockning, vandring, aktiviteter i hembygdsgårdar eller seminarier kring ett aktuellt ämne. STF är medlem i Internationel Youth Hostel Federation, som är en internationell vandrarhemskedja med 4 500 anslutna vandrarhem i ett 60-tal länder.

184 Bilaga 2

Organisation

STF är en ideell medlemsorganisation med en central styrelse och 88 lokalföreningar, som kallas kretsar. På det centrala kansliet finns 70 anställda och totalt i landet ca 120 heltidsanställda. Under sommar- och vintersäsong arbetar ytterligare ca 800 säsongsanställda som färdledare och stugvärdar eller i reception, restaurang och sportaffär.

Medlemmar och medlemsutveckling

Antalet medlemmar under 1998 var 310 000. Under en tioårsperiod har medlemsantalet legat mellan 305 000 och 345 000. Övervägande delen av STF:s medlemmar, ca 85 procent, är över 30 år.

Finansiering

Svenska Turistföreningen hade en omsättning på 220 miljoner kronor 1998. Intäkterna bestod till 75 procent av försäljning och 25 procent av medlemsintäkter. STF får inga offentliga bidrag utan är en självfinansierad medlemsorganisation.

Bilaga 2 185

Friskis & Svettis

Historia

Den första föreningen bildades år 1978 i Stockholm. Idén var jympa med enkla, naturliga och funktionella rörelser till tidens musik, friskträning, anpassad motion, ryggjympa och sjukgymnastik. Det som var nytt var attityden till motion – som källa till omedelbar glädje, inte som en metod att nå ett visst resultat.

Verksamheten växte snabbt och omfattade fem år senare 23 000 medlemmar fördelade på 28 föreningar. Friskis & Svettis har haft en stadig tillväxt och omfattar idag 120 föreningar med 206 000 medlemmar.

Verksamhet

Friskis & Svettis är en ideell organisation som verkar för att få så många som möjligt att motionera genom att öka motionsutbudet, öka insikten om motionens betydelse för hälsan och skapa en positiv mötesplats för människor oberoende av ålder, kön eller grupptillhörighet.

Friskis står för anpassad jympa och svettis för den breda vardagsmotionen. För att täcka många finns ett brett utbud av aktiviteter: Jympa med olika intensitet, Styrketräning, Spinning, som är en konditionsträning i grupp på motionscykel, Jogging och Friluftsaktiviteter, som kan vara allt från kanotpaddlig, segling, alpvandring, fjällturer, skidor på längden och tvären i alperna och fjällen, cykling, ridning, klättring till svamputflykt och familjedag. Aktiviteterna skiljer sig från förening till förening. Alla föreningar har sina program men med samma profil

Organisation

Friskis & Svettis är en ideell organisation utan vinstintressen. Den består av 101 idrottsföreningar i Sverige och 19 föreningar i Norge, Helsingfors, Bryssel, Amsterdam och Paris. Varje förening är självstyrande med egna stadgar och styrelse. Föreningarna bildar ett nätverk och deltar med viktade röster i den årliga riksstämman, som är det högsta beslutande organet. Vid stämman väljs riksrådet, som består av en

186 Bilaga 2

styrelse och ett kansli. Riksrådet har till uppgift att samordna föreningarnas administration, marknadsföring och utbildningsverksamhet. Friskis & Svettis är inte med i Riksidrottsförbundet.

Medlemmar och medlems utveckling

Friskis & Svettis finns idag över en stor del av Sverige och det finns föreningar i Europa. Verksamheten har vuxit snabbt från 2 900 medlemmar första året till 75 000 efter tio år. F&S har idag totalt 206 000 medlemmar fördelade på 120 föreningar.

Finansiering

Friskis & Svettis finansierar sin verksamhet utan statsbidrag. Varje förening är ekonomiskt självständig. Friskis & Svettis har inte någon central ekonomi, därför finns det inte siffror om den.

Bilaga 2 187

Svenska Jägareförbundet

Historia

Efter att Gustav den tredje hade släppt jakten fri år 1789 kom några decennier av okontrollerat jagande av viltet. Det var allmogen som fick möjlighet att jaga i statlig skog. För att förhindra en utrotning av vissa arter bildades Svenska Jägareförbundet år 1830 med syftet att skydda och värna den Svenska faunan. Under 1800-talet bildades ett flertal jaktsällskap i landet och förslag om ett samarbete väcktes, men det skulle dröja innan det blev en realitet. År 1938 antog Riksdagen en ny jaktlag, som innehöll bestämmelser om en mer hänsynsfull jakt och gav utökade möjligheter till praktisk viltvård. Jägareförbundet fick, genom ett riksdagsbeslut, uppdraget att leda och administrera landets jakt och viltvård. För detta fick Jägareförbundet ett särskilt statsbidrag.

Verksamhet

Svenska Jägareförbundet har till uppgift att tillvarata jägarnas intressen i frågor kring jakt, vilt och viltvård. Förbundet har därutöver åtagit sig uppdraget att leda den praktiska jakten och viltvården vilket innebär omfattande information- och opinionsbildningsinsatser. Jaktlagen (1987:259) behandlar jakten och viltvården, men av lagen framgår inte vad som anses som praktisk viltvård utan det är upp till Jägareförbundet att definiera detta.

Jägareförbundets centrala verksamhet går ut på att ge service åt jägare, allmänhet, massmedia, myndigheter, jord- och skogsbrukare med flera i frågor kring jakten. Jägareförbundet bedriver också forskning i egen regi med syfte att klarlägga viltstammarnas status. De driver även en kursgård, Öster-Malma, där bland annat utbildning av viltmästare i samarbete med det danska Jägareförbundet bedrivs. Förbundet ger också ut två medlemstidningar, Svensk Jakt och Svenska Jaktnyheter, med sammanlagt ca 327 000 tidningar i månaden. Den första januari 2 000 kommer dessutom första exemplaret av ungdomstidningen Akila ut. Den vänder sig till ungdomar mellan 10-15 år. Jägareförbundet utför inventeringar av viltstammarna och har upprättat register över viltet där man kan följa avskjutningen över åren. De har egna skjutbanor och på

188 Bilaga 2

många håll i landet pågår ett ungdomsarbete för att lära den nya generationen att jaga.

Organisation

Svenska Jägareförbundet består av 24 anslutna länsjaktsvårdsföreningar och 378 jaktvårdskretsar anslutna till länsföreningarna. Medlemmarna organiseras i 3 560 jaktvårdsorganisationer, som alla är anslutna till en jaktvårdskrets. Förbundet och föreningarna är självständiga juridiska personer med sina respektive styrelser och årsstämmor. Föreningarna utövar sitt inflytande i förbundet genom valda stämmoombud på årsstämman. Jägareförbundets styrelse består av ordförande, sex ledamöter, generalsekreterare och två representanter för arbetstagarna. En stor del av Jägareförbundets verksamhet sköts av anställda. De har 114 heltidsanställda varav 23 finns på det centrala kansliet och resten är fördelade över landet. Ute i landet finns nio verksamhetsområden med ett resurskontor i varje. Vid de länsföreningar som inte har resurskontor finns ett fältkontor med en fälttjänsteman.

Medlemmar och medlemsutveckling

Jägareförbundet har ca 190 000 medlemmar. Av dem är övervägande delen män över 40 år. Endast ca 8 000 av medlemmarna är kvinnor. Förbundets medlemmar finns representerade i hela landet, med en viss övervikt i glesbygd. Medlemsutvecklingen var positiv från början av 1980-talet och fram till 1996, då förbundet hade 198 000 medlemmar, men har sedan dess stagnerat något. Ökningen av antalet medlemmar hängde ihop med att det har blivit fler som löst jaktkort, men förbundet har också lyckats att organisera fler av jägarna i Jägareförbundet. Del av minskningen kan förklaras med att antalet jaktkortslösare har minskat från toppen på 324 000 till ca 297 000 år 1998.

Finansiering

Jägareförbundet hade föregående budgetår intäkter på 129 850 000 kronor. Däri ingick 48 800 000 kronor från Jaktvårdsfonden, som är ett bidrag för det statliga uppdrag förbundet har, att leda den praktiska jakten och viltvården. Pengarna betalas ut från Kammarkollegiet som har uppgiften att samla in jaktvårdsavgiften. Jaktvårdsavgiften måste alla som jagar i Sverige betala. Medlemsavgifterna står för ca 50 000 000 kronor av förbundets intäkter.

Bilaga 2 189

Svenska Kennelklubben

Historia

Svenska Kennelklubben (SKK) grundades den 13 december 1889 av Adolf Patrik Hamilton och är hundägarnas riksorganisation. Från början var Svenska Kennelklubbens huvuduppgift att arbeta med avel av renrasiga jakthundar. Denna strävan kvarstår, men verksamheten vidgades snabbt och omfattar numera alla raser. Svenska Kennelklubben har genom åren utvecklats till att vara en organisation för alla hundägare.

Verksamhet

Det gemensamma målet med all verksamheten inom Kennelklubben är att skapa bästa möjliga förutsättningar för hunden, hundägaren och hundägandet genom att

• väcka intresse för och främja avel av mentalt och fysiskt sunda,

bruksmässigt, jaktligt och exteriört fullgoda, rasrena hundar, • informera och ge kunskap om hundens fostran, utbildning och vård, • bevaka och arbeta med frågor, som har betydande allmänt intresse

för hundägaren och hundägandet, • skapa och vidmakthålla bra relationer mellan omvärlden, hundägaren

och hundägandet.

Svenska Kennelklubben arbetar med att öka förståelsen för hundar i samhället och uppmärksamma den stora betydelse som hunden har för oss som människor. Centralt arbetar SKK med rasstandarder och är också med och stödjer forskning genom SKK:s forskningsråd som under 1998 arbetat med projektet ”Hundhälsa”. SKK arbetar med uppfödaroch kennelkonsultverksamhet där de med råd och anvisningar ger vägledningar hur en kennelanläggning skall vara beskaffad. SKK svarar även för information till allmänheten i frågor som rör hundar och administrerar ett register över hundar. Till medlemmar ger de en kostnadsfri juridisk rådgivning, i huvudsak tvister mellan köpare och säljare. SKK håller i registrering av hundar i Sverige. Under 1998 genomfördes 606 utställningar och ett antal prov och tävlingar allt i syftet att bibehålla rasstandarden. Den verksamhet som bedrivs utförs i ett nära samarbete med läns- och specialklubbar.

190 Bilaga 2

Organisation

Svenska Kennelklubben är en sammanslutning av ideella föreningar med 25 länsklubbar, 37 specialklubbar och ungdomsförbundet Sveriges Hundungdom. Till specialklubbarna är 135 rasklubbar officiellt anslutna och till länsklubbarna 31 lokala kennelklubbar. Totalt omfattar organisationen drygt 1 000 klubbar i landet. Kennelfullmäktige är Svenska Kennelklubbens högsta beslutande organ och det sammanträder vartannat år. Den centrala organisationen består av ett kansli med ca 60 anställda och 18 centrala kommittéer och arbetsgrupper. Svenska Kennelklubben lyder under den internationella hundorganisationen FCI, Federation Cynologique Internationale. Till FCI är 69 länders kennelklubbar anslutna.

Medlemmar

Svenska Kennelklubben hade 262 000 medlemmar under 1998. Det är en försvagning med nästan 30 000 från 1991, då antalet medlemmar var 290 000.

Finansiering

Svenska Kennelklubben hade 1998 en omsättning på totalt 67 689 000 kronor. I beloppet ingår länsklubbarnas ekonomi. Länsklubbarna omsatte 28 871 000 kronor år 1998. Av länsklubbarnas inkomster är medlemsavgifterna de dominerande och de uppgår till 20 874 000 kronor. SKK har inga statsbidrag.

Bilaga 2 191

Svenska Brukshundklubben

Historia

Svenska Brukshundklubben bildades år 1918 och hade i starten ett nära samarbete med militären. Den ursprungliga uppgiften var att utbilda hundar och hundförare. Klubben utbildade sökhundar, rapporthundar, spårhundar och skyddshundar. Det är den verksamheten som legat till grund för de tävlingsgrenar som i dag ingår i brukstävlingarna.

Verksamhet

Svenska Brukshundklubben har till uppgift att vara Sveriges hundägares hundsport- och utbildningsorganisation. Klubbens verksamhet kan delas in i fyra delar:

• Hundägarutbildning för nyblivna hundägare. I den viktigaste, valp-

och nybörjarkursen, går mer än hälften av alla som köper en regist-

rerad valp. Ca 25 000 personer går igenom utbildningen varje år. Det

finns även fortsättningskurser. • Tävlingsverksamhet, som är indelad i brukstävling, lydnadstävling

och agility. I bruksgrenen ingår spår, sök, rapport och skydds. Lyd-

nadstävling innebär ett test av hundförarens disciplin på hunden.

Agility är en tävlingsform där hunden med hundförarens ledning ska

springa en hinderbana. • Avelsansvar för brukshundsraserna har Brukshundklubben fått på

delegation från Kennelklubben. Klubben bedömer hundens utseende,

hundens mentalitet och skapar program mot olika ärftliga sjukdomar

hos raserna. • Utbildning av hundar och hundförare på uppdrag av totalförsvaret.

Utbildningen omfattar främst hundar till militären, framförallt

bevakningshundar till flygvapnet, armén, och marinen. Brukshunds-

klubben utbildar även minhundar och räddningshundar till Rädd-

ningsverket. De senare är utbildade i att hitta människor vid till

exempel en jordbävningskatastrof.

Brukshundklubben ger även ut en tidning, Brukshunden, som kommer ut med åtta nummer per år.

192 Bilaga 2

Organisation

Brukshundsklubben består av ca 300 klubbar, 18 distrikt och 13 rasklubbar. Medlemmarna är registrerade både i förbundet och i klubbarna. Att vara med i någon av rasklubbarna innebär samtidigt att man är registrerad i SBK genom den klubben. Högsta beslutande organ är kongressen som hålls en gång per år. Ombuden till kongressen väljs av distrikten som sedan väljer förbundsstyrelse. Antalet anställda vid förbundet var 17 personer 1998 fördelade på 15,5 tjänster.

Medlemmar

Brukshundsklubben har ca 60 000 medlemmar. Från 1960-talet steg medlemsantalet snabbt. Klubben växte från 8 000 medlemmar till 50 000 medlemmar under en 20-årsperiod. Sedan 1980-talet har medlemsantalet varit stabilt, med en liten ökning. Ca 60 procent av medlemmarna är kvinnor och medelåldern är 35-40 år. Ungdomar är ofta med som familjemedlemmar, men kan också vara direktmedlemmar i Sveriges Hundungdom (ca 3 500)

Finansiering

Brukshundklubben hade en omsättning på 23 miljoner kronor 1998. Intäkterna bestod av medlemsintäkter på 9 miljoner kronor, statsanslag på 9 miljoner kronor för det uppdrag förbundet har att utbilda hundar till totalförsvaret och övriga intäkter på 5 miljoner kronor från exempelvis försäljning, samarbetsavtal och sponsring. Klubbarna är egna juridiska enheter och omsätter totalt 60-70 miljoner kronor. Deras huvudsakliga inkomst kommer från kurs- och medlemsavgifter.

Bilaga 2 193

Svenska Scoutrådet

Svenska Scoutrådet är ett samarbetsorgan för fem scoutförbund: Frälsningsarméns scoutförbund, KFUK-KFUMs scoutförbund, Nykterhetsrörelsens scoutförbund, SMU Scout och Svenska Scoutförbundet. Tillsammans har de fem förbunden 130 000 medlemmar fördelade på 1 700 lokala scoutkårer. Via Svenska Scoutrådet är svensk scouting representerat i WAGGGS (flickscouternas världsorganisation) och WOSM (pojkscouternas världsorganisation).

I Västeuropa minskar antalet scouter medan det ökar i Afrika, Asien och Östeuropa. Scoutings främsta uppgift är att erbjuda en meningsfull verksamhet som syftar till att fostra unga människor till goda samhällsmedborgare. Friluftslivet är en del av scoutmetoden. Friluftslivet ger möjlighet till äventyr och gemenskap samtidigt som det öppnar ögonen för vår miljö. Inom scoutrörelsen anordnas praktiskt fredsarbete genom att låta unga människor träffas och bli kamrater över nationella, religiösa, etniska och andra gränser. Scouting är en utbildning i praktiska färdigheter, attityder och värderingar som kompletterar det som skolan ger. Äldre människor har en god bild av scouting, som något nyttigt och roligt. Yngre människor kopplar scouting mer till miljömedvetenhet och friluftsäventyr. Verksamheten är drogfri och alla är välkomna.

Frälsningsarméns Scoutförbund

Frälsningsarméns Scoutförbund är en del av de lokala Frälsningsarmékårernas totala ungdomsarbete. Förbundet grundades 1916. I dag består förbundet av ca 2 000 medlemmar fördelade på 50 kårer. Kårerna är indelade i distrikt, som sammanfaller med moderorganisationens divisioner. I distrikten anordnas bland annat läger och hajker. Samarbete finns med Frälsningsarméns internationella scoutorganisationer i övriga världen. Programmet har traditionell scoutprägel med friluftsliv, internationell medvetenhet och samhällsansvar, men målsättningen innefattar också en medveten vägledning till att ta personlig ställning för en kristen tro och livsstil.

194 Bilaga 2

KFUK-KFUMs scoutförbund

KFUK betyder Kristliga Föreningen av Unga Kvinnor och KFUM betyder Kristliga Förbundet av Unga Män. Inom KFUK-KFUM i Sverige finns det en bred blandning av aktiviteter, bl.a. scouting, lägergårdar, körer, basket, studiecirklar och fotoklubbar. KFUK-KFUMs scoutförbund bildades 1965 genom en sammanslagning av Sveriges KFUK:s scoutförbund (bildat 1921) och KFUM:s scoutförbund (bildat 1911).

KFUK-KFUMs scoutförbund består av 15 700 medlemmar fördelade på 460 kårer indelade i 22 distrikt. Friluftsliv med miljömedvetenhet är en av de fyra idéinriktningarna som scoutförbundet arbetar med. De andra är Personligt samhällsengagemang, Internationellt ansvar och Kristen livsåskådning. Tillsammans visar detta på ett miljömedvetet friluftsliv med människan i centrum.

Nykterhetsrörelsens Scoutförbund

Nykterhetsrörelsens Scoutförbud ingår som en del i IOGT-NTO rörelsen. Förbundet bildades 1970 genom sammanslagning av NTO:s Scoutförbund (bildat 1927) och IOGT:s Scoutförbund (bildat 1928). Nykterhetsrörelsens Scoutförbunds uppgift är att utveckla unga människor genom fundamenten: lag och löfte, patrullsystemet internationell förståelse, friluftsliv, lära genom att göra och personligt avståndstagande från droger. Förbundet har 5 800 medlemmar

SMU Scout

SMU Scout grundades 1931 och har cirka 30 000 medlemmar i 545 kårer. Förbundet är uppdelat i samma 11 distrikt som moderorganisationen, Svenska Missionsförbundet. I distriktregi erbjuds läger, ledarutbildning och andra arrangemang. SMU Scout är en del av Svenska Missionsförbundets Ungdomsförbunds barn- och ungdomsverksamhet. Det lokala SMU-arbetet är en del av den lokala missionsförsamlingens arbete. SMU Scout består av fyra grenar, Nyingsscout (7-9 år), Scout (10-12 år), Tonårsscout (13-15 år), Seniorscout (16 år -). Det senaste förbundslägret arrangerades 1992. SMU Scout har en frilufts- och lägergård, Skräddartorp, 2,5 mil från Ludvika. Lägerområdet har plats för c:a 1000 deltagare. Dessutom har de flesta distrikten egna kurs- och lägergårdar.

Bilaga 2 195

Svenska Scoutförbundet

Svenska Scoutförbundet, SFF, är en självständigt arbetande ideell förening. SSF är inte knuten till en moderorganisation. SSF hävdar en kristen livssyn, men respekterar varje livsåskådning som låter sig förenas med scoutlag och scoutlöfte. SSF eftersträvar samarbete med hem, skola och samhälle. SSF har en demokratisk grundsyn, är partipolitiskt fritt och tillåter inte partipolitisk påverkan genom scouting, men ser politisk medvetenhet hos medlemmarna som angelägen. SSF förverkligar sina idéer genom scoutprogrammet som är anpassat till olika åldersgrupper mellan 7 och 18 år. I SSF finns 72 000 medlemmar fördelade på 640 aktiva scoutkårer spridda över hela landet.

196 Bilaga 2

Riksförbundet Sveriges 4H

Historia

4H-rörelsen startade i USA i början av 1900-talet. De första klubbmötena hölls 1902. 4H- symbolen i form av fyrklövern med ett H på varje blad utformades omkring 1911. De fyra H:na står för huvud, hjärta, hand och hälsa och är symbolerna för kunskap, medkänsla, färdighet och ett sunt levnadssätt. I Sverige var det Jordbrukare-Ungdomens Förbund, JUF, som 1924 tog till sig 4H:s idéer. Det skulle dröja ända till 1960-61 innan Riksförbundet Sveriges 4H bildades. JUF blev specialförbund med jordbruksfacklig verksamhet för 4H:s medlemmar och för medlemmar i de gamla JUF-avdelningarna. Två nya specialförbund bildades, Förbundet Skog och Ungdom (FSU) för skogsfacklig verksamhet och för vilt- och fiskevård samt Förbundet Hem och Ungdom (FHU) för hushållsfacklig verksamhet och hem- och familjekunskap. Idag har specialförbunden brutit sig ur Riksförbundet och är självständiga förbund.

Verksamhet

Riksförbundet Sveriges 4H är en partipolitiskt och religöst obunden ungdomsorganisation med allmänt syfte att öka den internationella förståelsen och sprida kunskap om jord, odling, skog, miljö, natur, hem, hushåll, hantverk, och kultur. 4H:s verksamhet kan delas in i fyra huvuddelar; odling och djur, skog och natur, hushåll och kultur och internationellt. Metoden som 4H använder för att föra ut sitt budskap är genom klubbarna, 4H-företag och 4H-gårdarna. Klubben och klubbmöten är grunden i verksamheten. 4H:s grundtanke är att medlemmarna själva ska styra sin verksamhet. Ledarna skall fördela ansvar inte uppgifter. Ett 4H-företag är en praktisk arbetsuppgift inom ett av 4H:s huvudområden som en medlem själv eller tillsammans med andra väljer att genomföra. 4H-gården ska efterlikna en svensk gårds verksamhet och erbjuda medlemmarna eller besökarna möjligheter att praktisk delta i gårdens verksamhet. Gårdarna används som en metod för att överbrygga avståndet mellan tätort och landsbygd. Svenska 4H ger ut en tidning, Klöverbladet, som utkommer med 4 nummer/år.

Bilaga 2 197

Organisation

Riksförbundet Sveriges 4H är en del i en internationell organisation som finns i ett 80-tal länder. I Sverige är 4H uppbyggt med ett riksförbund, länsavdelningar, kretsar och klubbar. Medlemmarna är fördelade på ca 400 4H-klubbar, indelade i 24 länsförbund. Högsta beslutande organ är riksstämman, som hålls årligen. Det är riksstämman som väljer förbundets styrelse. I 4H:s organisation finns totalt ca 120 heltidsanställda. De finns framförallt på gårdarna, men även som konsulenter på länsavdelningarna.

Medlemmar och medlemsutveckling

I Sverige har 4H totalt ca 20 000 medlemmarna och de är företrädesvis i åldern 7-25 år. Omkring 75 procent av medlemmarna är kvinnor. Medlemmar i riksförbundet är både enskilda personer och sammanslutningar som vill vara en del av organisationen.

Finansiering

Riksförbundet Sveriges 4H har en omsättning på 6 miljoner kronor. Förbundet får 2,3 miljoner kronor i statligt anslag från Ungdomsstyrelsen. Medlemsintäkterna går in till riksförbundet och uppgår till ca 1,8 miljoner kronor, men av den summan återförs ca 1 miljon kronor till klubbarna och länsförbunden.

198 Bilaga 2

Riksförbundet Hälsofrämjandet

Historia

Riksförbundet Hälsofrämjandet bildades 1940. Under 1930-talet började idén om hälsosam livsföring växa fram i Sverige med hjälp av bl.a. Arne Waerland, som blev en förgrundsfigur för hälsorörelsen. Han grundade 1940 Allnordisk Folkhälsa som från 1958 blev Riksförbundet Hälsofrämjandet.

Verksamhet

Riksförbundet Hälsofrämjandet vill bland människor i alla åldrar bidra till en bättre livskvalitet genom att skapa förutsättningar för en bilogiskt säkrare miljö, verka för bättre och sundare mat- och motionsvanor samt agera för ett nyktrare och drogfriare Sverige. Hälsofrämjandet arbetar med friskvård ur ett helhetsperspektiv, påverkar och vill påskynda arbetet med hälso- och friskvårdsfrågor i samhället samt fungerar som en stödorganisation för alla som vill göra en livsstilsförändring. Hälsofrämjandet arbetar aktivt med riksomfattande kurser och utbildningar inom hälsa, friskvård och vegetarisk matlagning. De arbetar med opinionsbildning gentemot myndigheter, politiker och allmänhet via skrivelser, uppvaktningar, insändare och genom skriftlig information. I klubbarna hålls medlemsaktiviteter i form av samvaro och aktiviteter som matlagnings- och friskvårdskurser, aktiva medlemsveckor på olika hälsohem, föredrag, resor, utflykter, fjällvandring och skidåkning.

Organisation

Hälsofrämjandet är ett riksförbund med lokalavdelningar och direktanslutna medlemmar samt, i förekommande fall, även distrikt. Förbundet är partipolitiskt och religöst obundet. Föreningen består av 36 aktiva föreningar och tre distrikt. Högsta beslutande organ är förbundsmötet, som hålls vartannat år. I anslutning till organisationen finns Hälsofrämjandet Ungdom, HFU, som är Hälsofrämjandets ungdomsorganisation. Som medlem i HFU registreras man automatiskt också som medlem i Hälsofrämjandet.

Bilaga 2 199

Medlemmar

Medlemmar kan vara anslutna i en lokalförening eller direkt i riksförbundet. Totalt var medlemsantalet 1998 ca 4 200. Medlem i Hälsofrämjandet blir man genom att man antingen ansluter sig muntligen till förbundets stadgar och uttalar sin vilja att verka för den målsättning förbundet ställer upp eller undertecknar följande löfte: ”Jag förbinder mig att som medlem verka för Hälsofrämjandets idéer enligt förbundets stadgar och avstå så länge mitt medlemskap består från drycker som innehåller mer än 2,25 volymprocent alkohol och från att använda tobak och narkotika i någon form”.

Finansiering

Riksförbundet Hälsofrämjandet hade 1998 en omsättning på 720 000 kronor. Intäkterna består bl.a. av medlemsintäkter på 245 000, ett bidrag från Folkhälsoinstitutet på 75 000 och intäkter från kurser på 125 000 kronor.

200 Bilaga 2

Svenska Orienteringsförbundet

Historia

Svenska Orienteringsförbundet bildades år 1938. Orientering som sport började sprida sig i slutet av 1800-talet, men de första officiella tävlingarna hölls först 1917. Kunskapen om att orientera kom framförallt från militären, det var där förflyttning med karta och kompass utvecklades. Från början skedde orientering efter de officiella kartorna, men de ansågs efterhand vara för grova och inte direkt lämpa sig för sporten. På 1950-talet kom de topografiska kartorna, som innebar en stor förbättring för sporten. På 1960-talet började Orienteringsförbundet ta fram egna kartor och det blev en viktig del i arbetet för klubbarna. Norden har under åren varit ledande inom sporten. Under 1970-talet togs initiativet till att bilda ett internationellt samarbetsorgan Internationell Orienteering Federation (IOF). Till IOF är idag 57 nationer anslutna.

Verksamhet

Orientering är enligt Orienteringsförbundet: självvald väg i okänd mark, tankens skärpa vid kroppslig möda, snabba beslut under spännande tävling.

Orienteringsförbundet centralt skall arbeta för att främja och administrera den svenska orienteringsidrotten och att företräda denna internationellt. Den verksamhet som bedrivs på det centrala planet är elitidrott, projekt; bland annat ett projekt kring markfrågor, stöd till medlemsföreningarna och arbete med att ta fram utbildningsmaterial. De driver ett projekt, Naturpasset, för att aktivera och engagera allmänheten att ta sig ut i skog och mark med syfte att lära sig behärska karta och kompass och i rent motionssyfte. Orienteringsförbundet arbetar utåtriktat för att allmänt främja kunskapen om karta och kompass. Förbundet driver ett förlag där publikationer och tidning trycks. Den viktigaste delen av verksamheten sker i föreningarna. De ansvarar för tävlingar, träning, lokala orienteringskartor, samarbete med skolan kring utbildning av elever i användning av karta och kompass. Utbildning av ledare sker på distriktsnivå.

Bilaga 2 201

Organisation

Svenska Orienteringsförbundet är medlem i Sveriges Riksidrotts förbud (RF) och Internationella Orienteringsförbundet (IOF). Förbundet består av 720 anslutna föreningar som är indelade i 23 distriktsförbund. Högsta beslutande organ är förbundsmötet som hålls vartannat år och bl.a. väljer styrelsen, som består av ordförande och tio ledamöter. Rösträtt på förbundsmötet har de valda representanter för respektive distrikt. Föreningarna är enskilda juridiska personer. På det centrala kansliet arbetar 20 heltidsanställda. Flera av distrikten har anställda konsulenter.

Medlemmar

Orienteringsförbundet har 160 000 medlemmar, varav 70 000 aktiva och 16 000 ledare. Medlemmarna är jämt fördelade mellan könen, 37 procent av de aktiva är kvinnor. Orienteringsförbundet är speciellt i fråga om åldersstruktur därför att de har många tävlade som är över 40 år, nästan hälften av medlemmarna. Det beror på att tävlingarna är indelade i åldersklasser.

Finansiering

Orienteringsförbundet omsatte 1997 ca 25 miljoner kronor. De största posterna var RF:s anslag på 7 601 000 kronor och affärsverksamhet på 9 340 000 kronor. I den senare ingår försäljning av informationsmaterial, utbildningsmaterial och medlemstidningen. Denna post har en lika stor utgiftspost. Egenfinansieringen uppgick till 5 257 000 kronor. Lokalföreningarna tar in medlemsavgifterna och de stannar på lokal nivå. De flesta föreningarna får lokalt aktivitetsstöd, s.k. LOK-stöd, från kommunerna och från RF.

202 Bilaga 2

Svenska Ridsportförbundet

Historia

Svenska Ridsportförbundet bildades 1912 inför sommar-OS i Stockholm då ridsporten för första gången fanns med på det olympiska programmet. Det gör ridsporten till en av de äldsta olympiska idrotterna. Genom åren bildades ytterligare tre ridsportorganisationer, som 1993 gick samman till ett gemensamt förbund. De fyra var Svenska Ridsportens Centralförbund (bildat 1912), Ridfrämjandet (bildat 1948), Svenska Ponnyföreningen (bildad 1954) och De Svenska Lantliga Ryttarföreningarnas Centralförbund (bildat 1928). Det var ett enande som kom till stånd efter 30 år av diskussioner, 20 år efter det att första förslaget lagts fram. Ordförande för det enade Ridsportförbundet blev Pehr G Gyllenhammar.

Verksamhet

Svenska Ridsportförbundet har till uppgift att främja ridning, körning och ridsport i alla dess grenar samt därtill anknuten verksamhet och att inom landet vara ridsportens företrädare.

Förbundets verksamhet bedrivs inom tre huvudområden: främjandeoch utbildningsverksamhet, ungdomsverksamhet och tävlingsverksamhet. Främjande- och utbildningsverksamheten skall i första hand inriktas på att ge såväl ungdom som vuxna möjlighet till god utbildning i ridning, körning och voltige samt hästkännedom. Tävlingsverksamheten grundas på en nationell tävlingsverksamhet som innefattar alla kategorier tävlande. Verksamheten inriktas också mot större internationella satsningar som stödjer och utvecklar alla ridsportens grenar. Hästen är den gemensamma nämnaren och klubbarna är stommen i verksamheten. Drygt 550 ridklubbar driver ridskola. Några klubbar är starkt inriktade på tävling.

Ridsporten är en av de få idrotter där män och kvinnor tävlar med varandra på exakt lika villkor ända upp till OS-nivå. Enda undantaget är voltige där damer och herrar tävlar i olika klasser individuellt. Kvinnorna hävdar sig väl. Landslagstruppen består idag av 64 kvinnor och 32 män. Svenska ryttare och kuskar har gjort mycket goda resultat internationellt. VM-året 1998 var Sverige fjärde bästa nation i världen

Bilaga 2 203

räknat i VM-medaljer och inför OS i Sydney har Sverige kvalat in lag i samtliga tre OS-grenar, dvs. fälttävlan, dressyr och hoppning.

Ridsporten är idag den andra största idrotten för ungdomar. Över 8 miljoner ridtimmar genomförs varje år på ridskolorna runt om i landet. Det bedrivs också en omfattande så kallad avsutten verksamhet. Stommen i Ridsportförbundets ungdomsverksamhet är ungdomsledarutbildningen. De första kurserna arrangeras på regional nivå av ridsportdistrikten och ca 800 nya ungdomsledare utbildas varje år.

Utbildning är ett annat nyckelord. Utan rätta kunskaper kan djurskyddet vara i fara. Ridsporten är andra största idrottsförbund räknat i studiestatistik över cirkelverksamhet. Den teoretiska utbildningen är minst lika viktig som den i praktisk ridkunskap. Den första dagen på ridskolan får eleverna de första lärospånen som skall leda till att de kan ta hand om och ansvara för en egen – eller lånad – häst. Då krävs teoretiska kunskaper inom en rad olika områden, t ex utfordring, hästens sjukdomar osv. Ridsportförbundet medverkar aktivt till att god hästlitteratur tas fram.

Sedan 1994 har hästsektorn en egen högskoleutbildning. Utbildningen är tvåårig, eleverna går första året på Flyinge, andra året väljer eleven inriktning och läser vidare på Flyinge (blivande stallchefer), Strömsholm (blivande ridinstruktörer) och Wången (blivande travtränare). Huvudman för utbildningen är SLU vilket ger eleverna tillgång till lärare från de veterinärmedicinska och lantbruksvetenskapliga fakulteterna. Ridsportförbundet tar ett stort ansvar för att utbildningen ridmässigt håller hög kvalitet och har representation i SLU:s utbildningsnämnd för den hippologiska utbildningen.

Organisation

Svenska Ridsportförbundet är en demokratiskt styrd medlemsorganisation. Förbundet har nära 1 000 klubbar indelade i 19 distrikt som i princip följer länsindelningen. Svenska Ridsportförbundet är uppbyggt kring sektionerna Ungdom, Utbildning och Tävling, som finns på riksnivå, distriktsnivå och klubbnivå. Sektionerna arbetar med att utveckla och förbättra verksamheten på respektive område. Den högsta instansen är förbundsstyrelsen, som fattar beslut på riksnivå. Under förbundsstyrelse och sektioner finns kommittéer och utskott. Förbundet har nitton ridsportdistrikt. Distrikten svarar för den regionala samordningen och utvecklingen. De har direktkontakt med klubbarna och är en länk mellan klubbar och förbund.

204 Bilaga 2

Ridsporten samverkar med en rad organisationer, bl.a. Hästhållningens Yrkesnämnd (HYN), Ackordhäststiftelsen, Hästsportens Epizootigrupp och Hästsportens folkhögskola.

Medlemmar

Under 1998 var antalet medlemmar i Ridsportförbundet 215 000. Av medlemmarna är övervägande delen eller 84 procent kvinnor. Förbundet har många unga medlemmar. Ca 65 procent är under 25 år och ca 5 procent är under 7 år. Ridsportförbundet har haft ett stabilt medlemsantal de senaste fem åren.

Finansiering

Ridsportförbundet omsätter ca 45 miljoner kronor per år. Av dessa är ca 10 miljoner kronor bidrag från RF. Resten är licens- och sponsorintäkter samt medlemsbidrag.

Bilaga 3 205

Bilaga 3

Övriga ideella organisationer med naturen som bas

Fältbiologerna bildades 1947 och var till en början en ungdomsorganisation knuten till Naturskyddsföreningen. Organisationen har som sin viktigaste uppgift att stimulera till ökad kunskap om och förståelse för naturen och människans påverkan på den. Antalet medlemmar uppgår till 3 950.

Förbundet Skog och Ungdom bildades 1960 som ett specialförbund inom Sveriges 4H, men är numera en egen ungdomsorganisation. Förbundet arbetar för att väcka intresse och öka kunskap om skogen hos Sveriges ungdom och hos allmänheten. Verksamheten omfattar bl.a. skogsvård, naturvård, viltvård, ekologi, artkännedom och föreningsverksamhet. Antal medlemmar: 5 335.

Jordbrukare- Ungdomens Förbund bildades 1918, med uppgift att aktivera ungdom kring miljö, natur och jordbruk, att föra landsbygdens traditioner vidare och att förmedla utlandspraktik. Antal medlemmar: 5 000.

Svenska Draghundsportförbundet, SDFF, bildades 1987 av bl.a. Svenska Brukshundsklubben, Svenska Nomekörarförbundet och Svenska Polarhundsklubben. Hundkörning är en kombinationsidrott där människa och hund tillsammans utövar fysisk aktivitet för att få motion och rekreation eller för att uppnå tävlingsresultat. Förbundets huvudändamål är att i Sverige få så många som möjligt att köra hund. Antal medlemmar: 20 000.

Svenska Gång- och Vandrarförbundet, SGVF, bildades 1934 med namnet Svenska Gångförbundet, men ändrade till nuvarande namn 1995. Förbundets uppgift är att tillvarata intressen inom gångsporten och vandringar samt att utveckla gångsporten som idrottsgren och vandring som motionsform.

Svensk Klätterförbundet, SKF, bildades 1973 och har till uppgift att främja, utveckla och samordna klättring, klätteridrott och högfjällssport i

206 Bilaga 3

Sverige och företräda svensk klättring i utlandet. Antal medlemmar: 3 000.

Caravan Club of Sweden, som bildades 1958, är en riksomfattande, ideell förening med uppgift att främja användandet av husvagn eller liknande för aktiv fritid för hela familjen. Antal medlemmar: 15 000.

Svenska Cykelsällskapet, SCS, bildades 1979. Den huvudsakliga verksamheten består av vardagscykling, trafik och miljö, cykelturism och friskvård, test, teknik och rådgivning. Antal medlemmar: 9 000.

Svenska Fjällklubben bildades 1927 och har till ändamål att främja sund fjällsport och verka för vidgad kännedom om fjällvärlden och öka respekten för dess kvaliteter och naturvärden. Antal medlemmar: 1 680.

Sveriges Naturistförbund bildades 1957 av de fyra naturistföreningar, som då fanns. Den första av dessa bildades 1936. Förbundet och dess föreningar vill sprida naturismens idéer och skapa områden där friluftsliv enligt deras värderingar ogenerat kan bedrivas samt utfärda internationella medlemskort. Antal medlemmar: 3 000.

Jägarnas Riksförbund bildades 1938 med uppgift att företräda jägare, markägare och naturintresserade personer i frågor som rör miljövård, fauna och jakt. Förbundet bedriver skytteverksamhet, forskning, information, ungomsverksamhet och utbildning, utfärdar lagstadgade kompetensprov för jägare (jägarexamen) och är remissinstans. Antal medlemmar: 18 000.

Svenska Naturskyddsföreningen bildades 1909 och har till uppgift att skydda och vårda naturen, att väcka och underhålla naturkänsla samt att arbeta för att samhället anpassas efter naturens egna förutsättningar. Antal medlemmar: 165 000.

Sveriges Ornitologiska Förening, SOF, bildades 1945 med uppgift att främja utforskandet och skyddet av fåglarnas och deras miljö samt att stimulera till ett ökat natur- och fågelintresse. Antal medlemmar: 10 700.

Sveriges Skogsvårdförbund bildades 1965 genom sammanslagning av Föreningen Skogskultur i Norrland (bildad 1883) och Föreningen Skogsvård (bildad 1902). Förbundets uppgift är att verka för ett aktivt och ansvarsfullt brukande och nyttjande av skogen. Antal medlemmar: 8 000.

Bilaga 3 207

Svenska Frisksportförbundet, SFF, bildades 1935 genom sammanslagning av Frisksportförbundet Järnringen (endast för pojkar, bildat 1931), Frisksportförbundet Silverringen (endast för flickor, bildat 1934) och Förbundet för Fysisk Fostran (bildat 1928). SFF verkar för allsidig personlighetsutveckling och för folkhälsans höjande genom att arbeta för fysisk träning och motion, för enkel fullvärdig kost samt genom att motarbeta bruket av alkohol, narkotika och tobak. Antal medlemmar: 11 400.

Sveriges Hembygdsförbund, SHF, som bildades 1975 under namnet Riksförbundet för Hembygdsvård. SHF har bl.a. till uppgift att sprida kunskap om hembygdens natur, det folkliga kulturarbetet och om de människor som levt och lever där. SHF får, utöver sitt statsbidrag från Riksantikvarieämbetet även bidrag från Naturvårdsverket för ”verksamhet som stimulerar samarbetet mellan naturvården och kulturmiljövården.” SHF har 450 000 medlemmar, fördelade på 1 600 lokala hembygdsföreningar och 25 läns- eller landskapsförbund. Det innebär att SHF utan jämförelse är den största av de organisationer Friluftsgruppen inventerat.

Hjärt-Lungfonden bildades 1904 och är en ideell förening som på olika sätt, främst genom bidrag till forskning, söker bidra till ett friskare Sverige. Fonden tas upp här eftersom den bär ansvaret i Sverige för det internationellt spridda projektet Hälsans Stig. I samarbete med stadsdelsförvaltningar och kommuner lägger fonden ut markerade promenadoch motionsslingor i attraktiva strövområden. Inom Storstockholm finns exempelvis sju sådana slingor, bl.a. runt Brunnsviken, runt Djurgårdsbrunnsviken och runt Kungsholmen.

Den nya bygderörelsen, inom ramen för Folkrörelserådet Hela Sverige skall leva, är också till en del inriktad mot friluftsliv och naturturism. Bygderörelsen har vuxit fram under de senaste tio åren och består i dag av närmare 3 900 lokala utvecklingsgrupper, spridda över hela landet och med en sak gemensam: arbetet för bygdens framtid.

208 Bilaga 4

Bilaga 4

Kompetensnät för friluftsforskning

Inledning

"Friluftslivet är genomgående mycket svagt representerat som forskningsfält i Sverige" framhåller tre forskare i en skrivelse om behovet och uppläggningen av ett kompetensnät för friluftsforskning. För att belysa sin tes gör forskarna bl.a. en jämförelse mellan friluftslivet och idrotten, som i dag har nio professorstjänster och långa samman-hängande utbildningar på universitets- och högskolenivå. Forskarna presenterar därför ett eget förslag för att främja mer och bättre svensk friluftsforskning i nära internationell samverkan.

Kärnan i förslaget är etablerandet av ett kompetensnätverk med ett arbetsutskott förankrat i några olika akademiska miljöer. På så sätt skulle de administrativa kostnaderna minimeras och kompetensnätet fritt kunna knyta till sig bästa möjliga kompetens.

Kompetensnätets syfte och inriktning

Kompetensnätets övergripande uppgifter skulle i första hand vara kunskapsförvaltning, forskningsinitiering och kunskapsspridning.

Kunskapsförvaltning

Ett grundläggande element i all forskningsverksamhet är att ta reda på vad som gjorts och systematiskt bevaka vad som görs. Inte minst inom ett fält som friluftsliv är detta av stor betydelse då inte någon specifik disciplin eller centrumbildning ser detta som sitt ansvarsområde. Viktiga uppgifter för kompetensnätet blir därför att bygga upp och ajourhålla en databas och att vidmakthålla personliga och formella nätverk för kunskapsbevakning.

PM 1998-11-09 om behovet och uppläggningen av ett Kompetensnät för friluftsforskning, författad av Lars Aronsson, Gerhard Nordlund och Klas Sandell

Bilaga 4 209

Forskningsinitiering

Friluftsliv är ett ämnesövergripande fält, där många forskningstraditioner bör ha sin plats, vilket gör att samarbete med forskningsfält utanför friluftsliv är nödvändigt. Därför bedömer forskarna det inte vara meningsfullt att kanalisera alla friluftsrelaterade forskningsmedel via en kanal, exempelvis ett friluftslivets forskningsråd. I stället bör mindre summor ställas till förfogande för att initiera friluftsforskning. De forskare som blir intresserade kan senare rikta ansökningar om medel för större projekt till olika nationella och internationella forskningsfinansiärer.

De tre forskarna menar vidare att forskningsinitiering sker bäst genom viljeyttringar från statsmaktens sida till etablerade forskningsfinansiärer, kontaktetablering genom bl.a. forskarträffar och olika former av praktiskt initieringsstöd, exempelvis hjälp med kunskapsöversikter och kunskapsspridning.

Kunskapsspridning

Den kunskap som samlas genom bevakning av pågående forskning, forskarträffar, kunskapsöversikter och mindre forskningsprojekt bör spridas vidare till bl.a.

• centrala myndigheter, som exempelvis Naturvårdsverket, Folk-

hälsoinstitutet, Socialstyrelsen, Turistdelegationen, Skolverket,

Högskoleverket m.fl., • regionala och lokala tjänstemän inom skola, barnomsorg, fysisk

planering, fritid, miljö och naturvård, • ideella organisationer inom friluftsliv, natur, miljö och miljöpeda-

gogik, • enskilda lärare, ledare och andra ideellt intresserade på friluftsom-

rådet, • facktidskrifter och bredare tidskrifter inom detta fält.

Spridningsvägarna föreslås i första hand vara

• nyhetsbrev med information om aktuella träffar och skrifter samt

"annonser" om exempelvis kunskapsbehov eller intresse för forsk-

nings- och utvecklingssamarbete, • en eller flera sammankomster per år med inriktning mot myndigheter,

organisationer och intresserad allmänhet,

210 Bilaga 4

• en rapportserie med företrädesvis kunskapsöversikter och samlade

syntetiseringar, • databas, som hålls aktuell och är elektroniskt tillgänglig för nät-

verket.

Kompetensnätets ledning och organisation

Enligt förslaget skall kompetensnätet bestå av alla som på något sätt är knutna till forskning, skrifter och konferenser om friluftsliv. Som drivkraft i nätverket föreslås ett arbetsutskott på tre personer. Under förutsättning att externa resurser kan tillföras, som delvis frigör arbetsutskottets medlemmar från ordinarie uppgifter, bör dessa kunna prioritera friluftsforskning och uppgifter för kompetensnätet framför undervisning och annat forskningsarbete. Till arbetsutskottet bör vidare knytas en forskningsassistent med verkställande funktioner och ansvar för löpande arbete med databas, övrig kunskapsförvaltning och kunskapsspridning.

Kompetensnätet bör också ha en styrelse för beslut i övergripande och långsiktiga frågor. I styrelsen bör, förutom arbetsutskottet, ingå företrädare för anslagsgivande myndigheter och några av de ideella intressenterna, bl.a. FRISAM. Kompetensnätet bör styras som en systematisk, vetenskapligt orienterad utvärderingsprocess i kombination med en rullande treårsbudget och återkommande, extern, internationellt förankrad granskning. Granskningen skall ge styrelsen och arbetsutskottet signaler om nätverkets starka och svaga sidor, liksom om behovet av omprioriteringar och andra förändringar. På sikt bör nätet drivas enligt en rullande treårsplan med utvärdering vartannat år, genomförd av en internationell referensgrupp. Initialt föreslås dock en fyraårig försöksperiod. Under denna bör resurserna för forskningsinitiering successivt graderas upp.

Enligt förslaget har FRISAM förklarat sig intresserade av att stå som huvudman för verksamheten med ansvar för att finna praktiska lösningar på frågor om administration, lokaler och IT-resurser.

Bilaga 4 211

Kompetensnätets kostnader

Kostnaderna för kompetensnätet uppskattas till mellan 3,1 och 7,6 miljoner kronor per år med följande fördelning:

212 Bilaga 4

Bilaga 5 213

Bilaga 5

Förord

Denna bilaga innehåller en utförlig redovisning i tabellform av svaren på SCB:s frågor om friluftsaktiviteter från undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF) 1996-1998. I tabellerna 8.1, 8.3, 8.5 och 8.7 redovisas nulägesförhållandena med jämförelser bakåt i tiden till de åren dessförinnan som aktiviteterna mättes i ULF, dvs. 1990-1991. För jämförelserna redovisas i en kolumn förändringen i procentenheter. Tal som markerats med fet kursiv stil anger att förändringen är signifikant på 5-procentsnivån.

I tabellerna 8.2, 8.4, 8.6 och 8.8 möjliggörs jämförelser längre bakåt i tiden för de 4 fritidsaktiviteterna genom att motsvarande procentskattningar redovisas som tidsserier efter kön och ålder för samtliga år dessa frågor funnits med i ULF, dvs. 1976, 1982, 1983, 1988, 1989, 1990, 1991, 1996, 1997 och 1998.

För att möjliggöra för läsaren att själv kunna beräkna det antal personer i olika befolkningsgrupper som utövar en viss friluftsaktivitet och för att kunna avgöra om skillnader mellan olika procenttal i tabellerna är signifikanta eller ej, redovisas i tabell 8.9 uppgifter om antal intervjuer för män, kvinnor respektive båda könen inom de olika redovisningsgrupperna. För att skatta antalet personer i befolkningen som utövat en viss friluftsaktivitet, redovisas i tabell 8.10 uppgifter om det genomsnittligt skattade antalet personer i befolkningen 1996-1998, 16-84 år inom respektive grupp. I tabell 8.11 redovisas antal intervjuer för män, kvinnor respektive båda könen för åren 1976, 1982, 1983, 1988, 1989, 1990, 1991, 1996, 1997 och 1998.

I det påföljande avsnittet ”Hjälptabeller” redovisas i tabell 9 approximativa halva 95-procentiga konfidensintervall för procenttal. I tabell 10 redovisas approximativ längd av halva 95-procentiga konfidensintervall för differenser mellan procenttal. I tabell 11 redovisas halva 95-procentiga konfidensintervall för uppräknade befolkningstotaler. Ett par användningsexempel redovisas i anslutning till dessa tabeller.

Tabell 8.1 Personer 16-84 år som under det senaste året strövat i skog och mark. Särredovisning på kön efter olika redovisningsgrupper. Procentandelar 1996-98 (1) samt förändring i procentenheter sedan 1990-91 (2) Fet och kursiv stil under 2) anger att förändringen är signifikant på 5-procentsnivån

1) 1996-1998 Män Kvinnor Båda könen 2) Förändring i procent- Minst 1 Mer än Minst 1 Mer än Minst 1 Mer än

enheter sedan 1990/91 gång 20 ggr gång 20 ggr gång 20 ggr

1) 2) 1) 2) 1) 2) 1) 2) 1) 2) 1) 2)

77,3 1,7 30,1 0,7 79,5 0,7 30,8 -1,8 78,4 1,2 30,5 -0,6

Samtliga 16-74 år

ÅLDERSGRUPP

HUSHÅLLSTYP

NATIONALITET

Sydeuropeiska medborgare .. .. .. .. .. .. .. .. 62,3 13,3 21,7 11,4 Övr. utomnord. medborgare 61,0 12,5 21,5 4,5 68,3 2,0 23,2 0,7 64,6 7,9 22,3 2,8

SOCIOEKONOMISK GRUPP

Förtidspensionärer/ långvarigt arbetslösa 67,7 0,8 31,6 -2,8 74,1 9,5 32,5 2,7 71,2 5,4 32,1 0,1

H-REGION

För redovisning av antal intervjuer och skattat antal i befolkningen se tabell 8.9 och 8.10

Tabell 8.2 Personer som under det senaste året strövat i skog o mark mer än 20 ggr. Samtliga personer 16-74 år samt redovisning efter kön och ålder. ULF 1976-98. Andelar i procent

1976 1982 1983 1988 1989 1990 1991 1996 1997 1998 Skattat antal i befolkningen 1996-1998 (tusental)

Samtliga 16-74 år 24,8 32,9 32,4 32,5 32,0 32,4 30,8 30,7 31,1 32,1 6 266

KÖN

Alla män 16-74 år 23,6 31,1 31,5 30,4 31,1 29,9 28,7 29,8 30,4 30,2 3 150 Alla kvinnor 16-74 år 25,9 34,8 33,4 34,6 32,9 34,8 32,9 31,7 31,8 33,9 3 116

ÅLDER

KÖN OCH ÅLDER

För redovisning av antal intervjuer se tabell 8.11

Tabell 8.3 Personer 16-84 år som under det senaste året nöjes- eller motionspromenerat, Särredovisning på kön efter olika redovisningsgrupper. Procentandelar 1996-98 (1) samt förändring i procentenheter sedan 1990-91 (2) Fet och kursiv stil under 2) anger att förändringen är signifikant på 5-procentsnivån

1) 1996-1998 Män Kvinnor Båda könen 2) Förändring i procent- Minst 1 Mer än Minst 1 Mer än Minst 1 Mer än

enheter sedan 1990/91 gång 20 ggr gång 20 ggr gång 20 ggr

1) 2) 1) 2) 1) 2) 1) 2) 1) 2) 1) 2)

Samtliga 16-84 år 82,3 4,3 45,6 1,8 88,3 3,7 57,6 2,0 85,3 4,0 51,6 1,9

ÅLDERSGRUPP

HUSHÅLLSTYP

NATIONALITET

Sydeuropeiska medborgare .. .. .. .. .. .. .. .. 86,7 12,2 48,3 4,1 Övr. utomnord. medborgare 78,5 5,0 48,6 9,9 86,5 11,4 52,1 9,3 82,4 8,2 50,3 9,8

SOCIOEKONOMISK GRUPP

Förtidspensionärer/ långvarigt arbetslösa 77,2 7,2 47,1 -1,3 84,9 7,8 57,9 5,0 81,3 7,7 52,9 2,2

H-REGION

För redovisning av antal intervjuer och skattat antal i befolkningen se tabell 8.9 och 8.10

Tabell 8.4 Personer som under det senaste året gjort nöjes eller motionspromenader mer än 20 ggr. Samtliga personer 16-74 år samt redovisning efter kön och ålder. ULF 1976-98. Andelar i procent

1976 1982 1983 1988 1989 1990 1991 1996 1997 1998 Skattat antal i befolkningen 1996-1998 (tusental)

Samtliga 16-74 år 34,7 48,2 47,8 48,2 47,3 50,2 49,7 51,3 52,9 51,6 6 266

KÖN

Alla män 16-74 år 32,1 43,6 42,7 41,7 41,7 43,9 42,9 44,6 47,0 44,3 3 150 Alla kvinnor 16-74 år 37,3 52,7 53,0 54,6 53,0 56,6 56,5 58,1 58,9 59,0 3 116

ÅLDER

KÖN OCH ÅLDER

För redovisning av antal intervjuer se tabell 8.11

Tabell 8.5 Personer 16-84 år som under det senaste året fritidsfiskat. Särredovisning på kön efter olika redovisningsgrupper. Procentandelar 1996-98 (1) samt förändring i procentenheter sedan 1990-91 (2) Fet och kursiv stil under 2) anger att förändringen är signifikant på 5-procentsnivån

1) 1996-1998 Män Kvinnor Båda könen 2) Förändring i procent- Minst 1 Mer än Minst 1 Mer än Minst 1 Mer än

enheter sedan 1990/91 gång 5 ggr gång 5 ggr gång 5 ggr

1) 2) 1) 2) 1) 2) 1) 2) 1) 2) 1) 2)

Samtliga 16-74 år 44,8 -0,5 23,7 -1,6 21,1 1,7 7,5 0,0 32,9 0,6 15,6 -0,8

ÅLDERSGRUPP

HUSHÅLLSTYP

NATIONALITET

Sydeuropeiska medborgare .. .. .. .. .. .. .. .. 22,1 3,1 13,1 2,3 Övr. utomnord. medborgare 36,0 8,2 19,0 8,2 15,2 1,2 7,2 1,0 25,7 4,3 13,2 4,5

SOCIOEKONOMISK GRUPP

Förtidspensionärer/ långvarigt arbetslösa 43,8 1,9 26,2 -3,2 20,9 7,2 9,2 4,4 31,5 4,0 17,1 0,3

H-REGION

För redovisning av antal intervjuer och skattat antal i befolkningen se tabell 8.9 och 8.10

Tabell 8.6 Personer som under det senaste året fritidsfiskat mer än 5 ggr. Samtliga personer 16-74 år samt redovisning efter kön och ålder ULF 1976-98. Andelar i procent

1976 1982 1983 1988 1989 1990 1991 1996 1997 1998 Skattat antal i befolkningen 1996-1998 (tusental)

Samtliga 16-74 år 18,2 20,2 20,1 16,8 17,0 17,2 17,1 16,4 16,6 16,1 6 266

KÖN

Alla män 16-74 år 28,5 30,8 29,9 25,6 25,4 26,0 26,2 24,8 24,7 24,1 3 150 Alla kvinnor 16-74 år 7,9 9,8 10,2 8,1 8,6 8,3 7,9 7,9 8,4 8,0 3 116

ÅLDER

KÖN OCH ÅLDER

För redovisning av antal intervjuer se tabell 8.11

Tabell 8.7 Personer 16-84 år som under det senaste året trädgårdsarbetat. Särredovisning på kön efter olika redovisningsgrupper. Procentandelar 1996-98 (1) samt förändring i procentenheter sedan 1990-91 (2) Fet och kursiv stil under 2) anger att förändringen är signifikant på 5-procentsnivån

1) 1996-1998 Män Kvinnor Båda könen 2) Förändring i procent- Minst 1 Mer än Minst 1 Mer än Minst 1 Mer än

enheter sedan 1990/91 gång 20 ggr gång 20 ggr gång 20 ggr

1) 2) 1) 2) 1) 2) 1) 2) 1) 2) 1) 2)

Samtliga 16-84 år 74,3 1,7 43,1 -2,0 70,9 2,1 41,1 -1,1 72,6 1,9 42,1 -1,5

ÅLDERSGRUPP

NATIONALITET

Sydeuropeiska medborgare .. .. .. .. .. .. .. .. 52,4 19,0 41,8 26,1 Övr. utomnord. medborgare 49,9 28,4 31,0 22,6 55,9 19,5 25,0 5,4 52,9 24,5 28,0 14,4

SOCIOEKONOMISK GRUPP

Förtidspensionärer/ långvarigt arbetslösa 61,2 -3,7 36,6 -5,3 63,6 13,2 41,9 8,0 62,5 5,1 39,5 1,6

H-REGION

För redovisning av antal intervjuer och skattat antal i befolkningen se tabell 8.9 och 8.10

Tabell 8.8 Personer som under det senaste året trädgårdsarbetat mer än 20 ggr. Samtliga personer 16-74 år samt redovisning efter kön och ålder. ULF 1976-98. Andelar i procent

1976 1982 1983 1988 1989 1990 1991 1996 1997 1998 Skattat antal i befolkningen 1996-1998 (tusental)

Samtliga 16-74 år 38,0 44,4 44,1 42,2 41,9 44,4 44,2 42,5 41,2 43,6 6 266

KÖN

Alla män 16-74 år 37,8 45,0 43,7 43,3 42,8 44,8 44,8 43,8 41,5 42,8 3 150 Alla kvinnor 16-74 år 38,2 43,9 44,5 41,1 41,0 44,1 43,6 41,2 40,8 44,5 3 116

ÅLDER

KÖN OCH ÅLDER

Män 16-24 år 10,2 17,5 13,9 13,5 13,5 15,4 13,5 14,7 13,2 13,0 482

För redovisning av antal intervjuer se tabell 8.11

Tabell 8.9 Antal intervjuer 1990-91 och skattat antal i befolkningen 1996-1998. Särredovisning efter kön, ålder, hushållstyp, nationalitet, socioekonomisk grupp och H-region.

Antal intervjuer 1990-1991 Antal intervjuer 1996-1998 Män Kvinnor Båda könen Män Kvinnor Båda könen

Samtliga 16-84 år 5 921 6 096 12 017 8 523 8 907 17 430 ÅLDERSGRUPP

HUSHÅLLSTYP

NATIONALITET

SOCIOEKONOMISK GRUPP

Förtidspensionärer/ långvarigt arbetslösa 252 259 511 537 651 1 188

H-REGION

Tabell 8.10 Skattat antal personer i befolkningen 1996-1998. Särredovisning efter kön, ålder, hushållstyp, nationalitet, socioekonomisk grupp och H-region.

Skattat antal i befolkningen 1996-1998 (tusental) Män Kvinnor Båda könen

Samtliga 16-84 år 3 389 3 461 6 850

ÅLDERSGRUPP

HUSHÅLLSTYP

NATIONALITET

SOCIOEKONOMISK GRUPP

H-REGION

Tabell 8.11 Antal intervjuade personer 16-74 år i ULF 1976,1982-1983,1990-1991 samt 1996-1998. Samtliga personer 16-74 år samt redovisning efter kön och ålder.

1976 1982 1983 1990 1991 1996 1997 1998

Samtliga 16-74 år 11 144 6 784 6 198 5 708 5 382 5 421 5 331 5 293

KÖN

Alla män 16-74 år 5 494 3 392 3 065 2 813 2 693 2 682 2 599 2 639 Alla kvinnor 16-74 år 5 650 3 392 3 133 2 895 2 689 2 739 2 732 2 654

ÅLDER

KÖN OCH ÅLDER

Män 16-24 år 694 616 547 486 499 450 427 424

234 Bilaga 5

Hjälptabeller

För att underlätta diskussionen om kvalitén i vissa skattningar, redovisas nedan längden av halva approximativa 95-procentiga konfidensintervall för skattningar av procenttal, differenser mellan procenttal och totalt antal.

Tabell 9 anger approximationen av halva 95-procentiga konfidens-

intervallets längd för procenttalsskattningar för individer i redovisningsgrupper. Beräkningen har skett enligt formen:

1,96 √

Pg (100-Pg)

ng ng är antalet intervjuade i redovisningsgruppen.

Tabell 10 anger approximationen av halva 95-procentiga konfidens-

intervall för differenser mellan två procenttal som baseras på redovisningsgrupper utan gemensamma medlemmar och där objekten är individer. Beräkningen har skett enligt formeln:

1,96 √

Pg (100-Pg)( 1 + 1 )

n g1 n g2

Som hjälptabellerna är uppställda är det lämpligt att låta ng1 vara bastalet i den mindre av de två jämförda redovisningsgrupperna och ng2 bastalet i den större. Om man sätter Pg lika med det av de två jämförda procenttalen som ligger närmast 50 får man ett säkert men onödigt stort konfidensintervall. Ett Pg som bildas genom sammanvägning av P1 och P2 ger ett kortare och normalt mer korrekt intervall.

Tabell 11 anger den approximativa längden av halva 95-procentiga kon-

fidensintervall, för skattat antal personer, Ng, i redovisningsgrupper.

Beräkningsformeln är

1,96 √

Ng(Ni-Ng)/ni

Ni = antal personer i urvalsramen i genomsnitt för åren 1996-1998. ni = antal intervjuade under åren 1996-1998.

Bilaga 5 235

Exempel 1 för beräkning av konfidensintervall (procenttal)

Enligt tabell 8.7 hade 82,4 procent av befolkningen (båda könen) i åldrarna 45-64 år trädgårdsarbetat minst 1 gång under en 12 månadersperiod 1996-1998. Enligt tabell 8.9 bygger denna skattning på 5 389 intervjuer.

Enligt tabell 9 i denna bilaga är halva 95-procentiga konfidensintervallet 1,1 procentenheter då antalet intervjuer är 5 000 och procenttalet 80.

Detta innebär att med 95 procents sannolikhet hade 81,3 – 83,5 procent (82,4,±1,1) av befolkningen 45-64 år trädgårdsarbetat minst en gång i veckan under en 12 månadersperiod år 1996-1998.

Exempel 2a för beräkning av konfidensintervall (differenser mellan procenttal)

Vi använder exemplet ovan för en jämförelse av nivåerna mellan åldersgrupperna 45-64 år och 25-44 år.

Enligt tabell 8.7 har 82,4 procent av 45-64 åringarna och 72,2 procent av 25-44 åringarna trädgårdsarbetat minst en gång i veckan. Antalet intervjuer som dessa skattningar bygger på är 5 389 respektive 6 211. Skillnaden mellan de båda procenttalen är 82,4-72,2= 10,2 procentenheter.

Med hjälp av konfidensintervall kan vi kontrollera om skillnaden mellan de erhållna procenttalen sannolikt återspeglar faktiska skillnader mellan de båda åldersgrupperna eller om avvikelsen kan ha uppkommit slumpmässigt. Enligt tabell 10 nedan är övre gränsen för storleken av det halva 95-procentiga konfidensintervallet för differenser mellan procenttal 1,7 när procenttalet är 75 (en sammanvägning av de båda procenttalen: (82,4+72,2)/2=77,3) och båda bastalen är 5 000 (det närmast nedåt liggande alternativet när antalet intervjuer är 5 389 resp. 6 211).

Detta betyder att skillnaden mellan de båda procenttalen med 95

procents sannolikhet ligger mellan +8,5 procent och +11,9 procent (10,2 ± 1,7). Eftersom undre gränsen av intervallet är större än noll kan

denna skillnad mellan 45-64 åringarna och 25-44 åringarna inte ha uppkommit av slumpmässiga orsaker.

236 Bilaga 5

Exempel 2b för beräkning av konfidensintervall (differenser mellan procenttal)

Som ytterligare exempel kan vi jämföra män och kvinnor 45-64 år vad gäller att trädgårdsarbeta.

Av tabell 8.7 kan vi utläsa att 83,3 procent av männen och 81,6 procent av vinnorna i den aktuella åldersgruppen trädgårdsarbetat minst en gång under det senaste året. 2 621 män och 2 768 kvinnor har intervjuats enligt tabell 8.9. Skillnaden mellan de båda procenttalen är 83,3- 81,6=1,7 procent. Enligt tabell 10 nedan är övre gränsen för storleken av det halva 95-procentiga konfidensintervallet för differenser mellan procenttal 2,2 när det sammanvägda procenttalet för män och kvinnor är 80 och båda bastalen är 3000.

Detta innebär att skillnaden mellan de båda procenttalen med 95

procents sannolikhet ligger mellan -0,5 procent och +3,9 procent (1,7±2,2). Den skillnad som finns mellan män och kvinnor 45-64 år

beträffande att minst en gång om året arbeta i trädgården kan därför ha uppkommit som en effekt av slumpen.

Tabell 9 Approximativa halva 95-procentiga konfidensintervall för procenttal. Tabeller där redovisningsenheten är personer. Procenttal

Bastal 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50

ng 95 90 85 80 75 70 65 60 55 50

40 6.8 9.3 11.1 12.4 13.4 14.2 14.8 15.2 15.4 15.5

50 6.0 8.3 9.9 11.1 12.0 12.7 13.2 13.6 13.8 13.9

75 4.9 6.8 8.1 9.1 9.8 10.4 10.8 11.1 11.3 11.3

100 4.3 5.9 7.0 7.8 8.5 9.0 9.3 9.6 9.8 9.8

125 3.8 5.3 6.3 7.0 7.6 8.0 8.4 8.6 8.7 8.8

150 3.5 4.8 5.7 6.4 6.9 7.3 7.6 7.8 8.0 8.0

175 3.2 4.4 5.3 5.9 6.4 6.8 7.1 7.3 7.4 7.4

200 3.0 4.2 4.9 5.5 6.0 6.4 6.6 6.8 6.9 6.9

225 2.8 3.9 4.7 5.2 5.7 6.0 6.2 6.4 6.5 6.5

250 2.7 3.7 4.4 5.0 5.4 5.7 5.9 6.1 6.2 6.2

300 2.5 3.4 4.0 4.5 4.9 5.2 5.4 5.5 5.6 5.7

350 2.3 3.1 3.7 4.2 4.5 4.8 5.0 5.1 5.2 5.2

400 2.1 2.9 3.5 3.9 4.2 4.5 4.7 4.8 4.9 4.9

500 1.9 2.6 3.1 3.5 3.8 4.0 4.2 4.3 4.4 4.4

600 1.7 2.4 2.9 3.2 3.5 3.7 3.8 3.9 4.0 4.0

700 1.6 2.2 2.6 3.0 3.2 3.4 3.5 3.6 3.7 3.7

800 1.5 2.1 2.5 2.8 3.0 3.2 3.3 3.4 3.4 3.5

900 1.4 2.0 2.3 2.6 2.8 3.0 3.1 3.2 3.3 3.3 1 000 1.4 1.9 2.2 2.5 2.7 2.8 3.0 3.0 3.1 3.1 1 200 1.2 1.7 2.0 2.3 2.5 2.6 2.7 2.8 2.8 2.8 1 400 1.1 1.6 1.9 2.1 2.3 2.4 2.5 2.6 2.6 2.6

1 500 1.1 1.5 1.8 2.0 2.2 2.3 2.4 2.5 2.5 2.5 1 600 1.1 1.5 1.7 2.0 2.1 2.2 2.3 2.4 2.4 2.5 1 800 1.0 1.4 1.6 1.8 2.0 2.1 2.2 2.3 2.3 2.3 2 000 1.0 1.3 1.6 1.8 1.9 2.0 2.1 2.1 2.2 2.2 2 500 0.9 1.2 1.4 1.6 1.7 1.8 1.9 1.9 2.0 2.0

3 000 0.8 1.1 1.3 1.4 1.5 1.6 1.7 1.8 1.8 1.8 4 000 0.7 0.9 1.1 1.2 1.3 1.4 1.5 1.5 1.5 1.5 5 000 0.6 0.8 1.0 1.1 1.2 1.3 1.3 1.4 1.4 1.4 6 000 0.6 0.8 0.9 1.0 1.1 1.2 1.2 1.2 1.3 1.3 7 000 0.5 0.7 0.8 0.9 1.0 1.1 1.1 1.1 1.2 1.2 8 000 0.5 0.7 0.8 0.9 0.9 1.0 1.0 1.1 1.1 1.1 9 000 0.5 0.6 0.7 0.8 0.9 0.9 1.0 1.0 1.0 1.0 11 000 0.4 0.6 0.7 0.8 0.8 0.9 0.9 0.9 0.9 0.9 13 000 0.4 0.5 0.6 0.7 0.7 0.8 0.8 0.8 0.9 0.9

Bilaga 5 238

Tabell 10 Approximativ längd av halva 95-procentiga konfidensintervall för differenser mellan procenttal. Tabeller där redovisningsenheten är personer . Procenttal Bastal 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50

40 1 200 6.9 9.5 11.2 12.6 13.6 14.4 15.0 15.4 15.7 15.8

40 1 500 6.8 9.4 11.2 12.6 13.6 14.4 15.0 15.4 15.6 15.7 40 2 000 6.8 9.4 11.2 12.5 13.6 14.3 14.9 15.3 15.6 15.6 40 3 000 6.8 9.4 11.1 12.5 13.5 14.3 14.9 15.3 15.5 15.6 40 4 000 6.8 9.3 11.1 12.5 13.5 14.3 14.9 15.3 15.5 15.6 40 5 000 6.8 9.3 11.1 12.4 13.5 14.3 14.8 15.2 15.5 15.6

40 7 000 6.8 9.3 11.1 12.4 13.5 14.2 14.8 15.2 15.5 15.5 40 9 000 6.8 9.3 11.1 12.4 13.5 14.2 14.8 15.2 15.5 15.5 40 11 000 6.8 9.3 11.1 12.4 13.4 14.2 14.8 15.2 15.4 15.5 40 13 000 6.8 9.3 11.1 12.4 13.4 14.2 14.8 15.2 15.4 15.5

239 Bilaga 5

Tabell 10 (forts)

Procenttal

Bastal 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50

50 1 200 6.2 8.5 10.1 11.3 12.3 13.0 13.5 13.9 14.1 14.1 50 1 500 6.1 8.5 10.1 11.3 12.2 12.9 13.4 13.8 14.0 14.1

50 2 000 6.1 8.4 10.0 11.2 12.2 12.9 13.4 13.7 14.0 14.0 50 3 000 6.1 8.4 10.0 11.2 12.1 12.8 13.3 13.7 13.9 14.0 50 5 000 6.1 8.4 9.9 11.1 12.1 12.8 13.3 13.6 13.9 13.9 50 7 000 6.1 8.3 9.9 11.1 12.0 12.7 13.3 13.6 13.8 13.9 50 9 000 6.1 8.3 9.9 11.1 12.0 12.7 13.3 13.6 13.8 13.9 50 11 000 6.1 8.3 9.9 11.1 12.0 12.7 13.3 13.6 13.8 13.9 50 13 000 6.1 8.3 9.9 11.1 12.0 12.7 13.2 13.6 13.8 13.9

75 1 200 5.1 7.0 8.3 9.3 10.1 10.7 11.1 11.4 11.6 11.7 75 1 500 5.1 7.0 8.3 9.3 10.0 10.6 11.1 11.4 11.5 11.6 75 2 000 5.0 6.9 8.2 9.2 10.0 10.6 11.0 11.3 11.5 11.5

75 3 000 5.0 6.9 8.2 9.2 9.9 10.5 10.9 11.2 11.4 11.5 75 5 000 5.0 6.8 8.1 9.1 9.9 10.4 10.9 11.2 11.3 11.4 75 7 000 5.0 6.8 8.1 9.1 9.9 10.4 10.9 11.1 11.3 11.4 75 9 000 5.0 6.8 8.1 9.1 9.8 10.4 10.8 11.1 11.3 11.4 75 11 000 5.0 6.8 8.1 9.1 9.8 10.4 10.8 11.1 11.3 11.4 75 13 000 5.0 6.8 8.1 9.1 9.8 10.4 10.8 11.1 11.3 11.3

100 100 6.0 8.3 9.9 11.1 12.0 12.7 13.2 13.6 13.8 13.9

Bilaga 5 240

Tabell 10 (forts)

Procenttal

100 1 200 4.4 6.1 7.3 8.2 8.8 9.3 9.7 10.0 10.1 10.2 100 1 500 4.4 6.1 7.2 8.1 8.8 9.3 9.7 9.9 10.1 10.1 100 2 000 4.4 6.0 7.2 8.0 8.7 9.2 9.6 9.8 10.0 10.0 100 3 000 4.3 6.0 7.1 8.0 8.6 9.1 9.5 9.8 9.9 10.0

100 5 000 4.3 5.9 7.1 7.9 8.6 9.1 9.4 9.7 9.8 9.9 100 7 000 4.3 5.9 7.0 7.9 8.5 9.0 9.4 9.7 9.8 9.9 100 9 000 4.3 5.9 7.0 7.9 8.5 9.0 9.4 9.7 9.8 9.9 100 11 000 4.3 5.9 7.0 7.9 8.5 9.0 9.4 9.7 9.8 9.8 100 13 000 4.3 5.9 7.0 7.9 8.5 9.0 9.4 9.6 9.8 9.8

125 1 200 4.0 5.5 6.6 7.4 8.0 8.4 8.8 9.0 9.2 9.2 125 1 500 4.0 5.5 6.5 7.3 7.9 8.4 8.7 8.9 9.1 9.1 125 2 000 3.9 5.4 6.5 7.2 7.8 8.3 8.6 8.9 9.0 9.0 125 3 000 3.9 5.4 6.4 7.2 7.7 8.2 8.5 8.8 8.9 8.9 125 5 000 3.9 5.3 6.3 7.1 7.7 8.1 8.5 8.7 8.8 8.9

Tabell 10 (forts)

Procenttal

Bastal 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50 ng1 ng2 95 90 85 80 75 70 65 60 55 50

125 7 000 3.9 5.3 6.3 7.1 7.7 8.1 8.4 8.7 8.8 8.8 125 9 000 3.8 5.3 6.3 7.1 7.6 8.1 8.4 8.6 8.8 8.8 125 11 000 3.8 5.3 6.3 7.1 7.6 8.1 8.4 8.6 8.8 8.8 125 13 000 3.8 5.3 6.3 7.0 7.6 8.1 8.4 8.6 8.8 8.8

150 1 200 3.7 5.1 6.1 6.8 7.4 7.8 8.1 8.3 8.4 8.5

150 1 500 3.7 5.0 6.0 6.7 7.3 7.7 8.0 8.2 8.4 8.4 150 2 000 3.6 5.0 5.9 6.6 7.2 7.6 7.9 8.1 8.3 8.3 150 3 000 3.6 4.9 5.9 6.6 7.1 7.5 7.8 8.0 8.2 8.2 150 5 000 3.5 4.9 5.8 6.5 7.0 7.4 7.7 8.0 8.1 8.1 150 7 000 3.5 4.9 5.8 6.5 7.0 7.4 7.7 7.9 8.0 8.1 150 9 000 3.5 4.8 5.8 6.5 7.0 7.4 7.7 7.9 8.0 8.1 150 11 000 3.5 4.8 5.8 6.4 7.0 7.4 7.7 7.9 8.0 8.1

150 13 000 3.5 4.8 5.7 6.4 7.0 7.4 7.7 7.9 8.0 8.0

175 1 200 3.5 4.8 5.7 6.3 6.9 7.3 7.6 7.8 7.9 7.9 175 1 500 3.4 4.7 5.6 6.3 6.8 7.2 7.5 7.7 7.8 7.8

175 2 000 3.4 4.6 5.5 6.2 6.7 7.1 7.4 7.6 7.7 7.7 175 3 000 3.3 4.6 5.4 6.1 6.6 7.0 7.3 7.5 7.6 7.6 175 5 000 3.3 4.5 5.4 6.0 6.5 6.9 7.2 7.4 7.5 7.5

Tabell 10 (forts)

Procenttal

Bastal 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50 ng1 ng2 95 90 85 80 75 70 65 60 55 50

175 7 000 3.3 4.5 5.4 6.0 6.5 6.9 7.2 7.3 7.5 7.5 175 9 000 3.3 4.5 5.3 6.0 6.5 6.9 7.1 7.3 7.4 7.5 175 11 000 3.3 4.5 5.3 6.0 6.5 6.8 7.1 7.3 7.4 7.5 175 13 000 3.3 4.5 5.3 6.0 6.5 6.8 7.1 7.3 7.4 7.5

200 1 200 3.3 4.5 5.3 6.0 6.5 6.9 7.1 7.3 7.4 7.5 200 1 500 3.2 4.4 5.3 5.9 6.4 6.8 7.0 7.2 7.3 7.4 200 2 000 3.2 4.4 5.2 5.8 6.3 6.7 6.9 7.1 7.2 7.3

200 3 000 3.1 4.3 5.1 5.7 6.2 6.6 6.8 7.0 7.1 7.2 200 5 000 3.1 4.2 5.0 5.7 6.1 6.5 6.7 6.9 7.0 7.1 200 7 000 3.1 4.2 5.0 5.6 6.1 6.4 6.7 6.9 7.0 7.0 200 9 000 3.1 4.2 5.0 5.6 6.1 6.4 6.7 6.9 7.0 7.0 200 11 000 3.0 4.2 5.0 5.6 6.1 6.4 6.7 6.9 7.0 7.0 200 13 000 3.0 4.2 5.0 5.6 6.0 6.4 6.7 6.8 7.0 7.0

250 1 200 3.0 4.1 4.9 5.5 5.9 6.2 6.5 6.7 6.8 6.8 250 1 500 2.9 4.0 4.8 5.4 5.8 6.1 6.4 6.6 6.7 6.7 250 2 000 2.9 3.9 4.7 5.3 5.7 6.0 6.3 6.4 6.5 6.6 250 3 000 2.8 3.9 4.6 5.2 5.6 5.9 6.2 6.3 6.4 6.5

250 5 000 2.8 3.8 4.5 5.1 5.5 5.8 6.1 6.2 6.3 6.4 250 7 000 2.7 3.8 4.5 5.0 5.5 5.8 6.0 6.2 6.3 6.3 250 9 000 2.7 3.8 4.5 5.0 5.4 5.8 6.0 6.2 6.3 6.3 250 11 000 2.7 3.8 4.5 5.0 5.4 5.7 6.0 6.1 6.2 6.3 250 13 000 2.7 3.8 4.5 5.0 5.4 5.7 6.0 6.1 6.2 6.3

243 Bilaga 5

Tabell 10 (forts)

Procenttal

400 1 200 2.5 3.4 4.0 4.5 4.9 5.2 5.4 5.5 5.6 5.7

400 1 500 2.4 3.3 3.9 4.4 4.8 5.1 5.3 5.4 5.5 5.5 400 2 000 2.3 3.2 3.8 4.3 4.6 4.9 5.1 5.3 5.3 5.4 400 3 000 2.3 3.1 3.7 4.2 4.5 4.8 5.0 5.1 5.2 5.2 400 5 000 2.2 3.1 3.6 4.1 4.4 4.7 4.9 5.0 5.1 5.1 400 7 000 2.2 3.0 3.6 4.0 4.4 4.6 4.8 4.9 5.0 5.0 400 9 000 2.2 3.0 3.6 4.0 4.3 4.6 4.8 4.9 5.0 5.0 400 11 000 2.2 3.0 3.6 4.0 4.3 4.6 4.8 4.9 5.0 5.0 400 13 000 2.2 3.0 3.6 4.0 4.3 4.6 4.8 4.9 5.0 5.0

500 1 200 2.3 3.1 3.7 4.2 4.5 4.8 5.0 5.1 5.2 5.2 500 1 500 2.2 3.0 3.6 4.0 4.4 4.6 4.8 5.0 5.0 5.1

500 2 000 2.1 2.9 3.5 3.9 4.2 4.5 4.7 4.8 4.9 4.9 500 3 000 2.1 2.8 3.4 3.8 4.1 4.3 4.5 4.6 4.7 4.7 500 5 000 2.0 2.8 3.3 3.7 4.0 4.2 4.4 4.5 4.6 4.6 500 7 000 2.0 2.7 3.2 3.6 3.9 4.2 4.3 4.4 4.5 4.5 500 9 000 2.0 2.7 3.2 3.6 3.9 4.1 4.3 4.4 4.5 4.5 500 11 000 2.0 2.7 3.2 3.6 3.9 4.1 4.3 4.4 4.5 4.5

500 13 000 2.0 2.7 3.2 3.6 3.9 4.1 4.3 4.4 4.4 4.5 600 600 2.5 3.4 4.0 4.5 4.9 5.2 5.4 5.5 5.6 5.7 600 900 2.3 3.1 3.7 4.1 4.5 4.7 4.9 5.1 5.1 5.2 600 1 200 2.1 2.9 3.5 3.9 4.2 4.5 4.7 4.8 4.9 4.9 600 1 500 2.1 2.8 3.4 3.8 4.1 4.3 4.5 4.6 4.7 4.7 600 2 000 2.0 2.7 3.3 3.6 4.0 4.2 4.4 4.5 4.5 4.6

Tabell 10 (forts)

Procenttal

Bastal 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50

ng1 ng2 95 90 85 80 75 70 65 60 55 50

600 3 000 1,9 2,6 3,1 3,5 3,8 4,0 4,2 4,3 4,4 4,4

600 5 000 1,8 2,5 3,0 3,4 3,7 3,9 4,0 4,1 4,2 4,2

600 7 000 1,8 2,5 3,0 3,3 3,6 3,8 4,0 4,1 4,1 4,2

600 9 000 1,8 2,5 3,0 3,3 3,6 3,8 3,9 4,0 4,1 4,1

600 11 000 1,8 2,5 2,9 3,3 3,6 3,8 3,9 4,0 4,1 4,1

600 13 000 1,8 2,5 2,9 3,3 3,5 3,8 3,9 4,0 4,1 4,1

900 900 2,0 2,8 3,3 3,7 4,0 4,2 4,4 4,5 4,6 4,6

900 1 200 1,9 2,6 3,1 3,5 3,7 4,0 4,1 4,2 4,3 4,3

900 1 500 1,8 2,5 3,0 3,3 3,6 3,8 3,9 4,0 4,1 4,1

900 2 000 1,7 2,4 2,8 3,1 3,4 3,6 3,8 3,9 3,9 3,9

900 3 000 1,6 2,2 2,7 3,0 3,2 3,4 3,6 3,6 3,7 3,7

900 5 000 1,5 2,1 2,5 2,8 3,1 3,3 3,4 3,5 3,5 3,5

900 7 000 1,5 2,1 2,5 2,8 3,0 3,2 3,3 3,4 3,5 3,5

900 9 000 1,5 2,1 2,4 2,7 3,0 3,1 3,3 3,4 3,4 3,4

900 11 000 1,5 2,0 2,4 2,7 2,9 3,1 3,2 3,3 3,4 3,4

900 13 000 1,5 2,0 2,4 2,7 2,9 3,1 3,2 3,3 3,4 3,4

1 200 1 200 1,7 2,4 2,9 3,2 3,5 3,7 3,8 3,9 4,0 4,0 1 200 1 500 1,7 2,3 2,7 3,0 3,3 3,5 3,6 3,7 3,8 3,8 1 200 2 000 1,6 2,1 2,6 2,9 3,1 3,3 3,4 3,5 3,6 3,6 1 200 3 000 1,5 2,0 2,4 2,7 2,9 3,1 3,2 3,3 3,3 3,3 1 200 5 000 1,4 1,9 2,2 2,5 2,7 2,9 3,0 3,1 3,1 3,2 1 200 7 000 1,3 1,8 2,2 2,4 2,7 2,8 2,9 3,0 3,0 3,1 1 200 9 000 1,3 1,8 2,2 2,4 2,5 2,8 2,9 3,0 3,0 3,0 1 200 11 000 1,3 1,8 2,1 2,4 2,6 2,7 2,8 2,9 3,0 3,0 1 200 13 000 1,3 1,8 2,1 2,4 2,6 2,7 2,8 2,9 2,9 3,0

1 500 1 500 1,6 2,1 2,6 2,9 3,1 3,3 3,4 3,5 3,6 3,6 1 500 2 000 1,5 2,0 2,4 2,7 2,9 3,1 3,2 3,3 3,3 3,3 1 500 3 000 1,4 1,9 2,2 2,5 2,7 2,8 3,0 3,0 3,1 3,1 1 500 5 000 1,3 1,7 2,1 2,3 2,5 2,6 2,8 2,8 2,9 2,9 1 500 7 000 1,2 1,7 2,0 2,2 2,4 2,6 2,7 2,7 2,8 2,8

1 500 9 000 1,2 1,6 2,0 2,2 2,4 2,5 2,6 2,7 2,7 2,7 1 500 11 000 1,2 1,6 1,9 2,2 2,3 2,5 2,6 2,6 2,7 2,7 1 500 13 000 1,2 1,6 1,9 2,1 2,3 2,4 2,5 2,6 2,7 2,7

2 000 2 000 1,4 1,9 2,2 2,5 2,7 2,8 3,0 3,0 3,1 3,1 2 000 3 000 1,2 1,7 2,0 2,3 2,5 2,6 2,7 2,8 2,8 2,8

Tabell 10 (forts)

Procenttal

Bastal 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50

ng1 ng2 95 90 85 80 75 70 65 60 55 50

2 000 5 000 1,1 1,6 1,9 2,1 2,2 2,4 2,5 2,5 2,6 2,6 2 000 7 000 1,1 1,5 1,8 2,0 2,2 2,3 2,4 2,4 2,5 2,5 2 000 9 000 1,1 1,5 1,7 1,9 2,1 2,2 2,3 2,4 2,4 2,4 2 000 11 000 1,0 1,4 1,7 1,9 2,1 2,2 2,3 2,3 2,4 2,4 2 000 13 000 1,0 1,4 1,7 1,9 2,0 2,2 2,2 2,3 2,3 2,4 3 000 3 000 1,1 1,5 1,8 2,0 2,2 2,3 2,4 2,5 2,5 2,5

3 000 5 000 1,0 1,4 1,6 1,8 2,0 2,1 2,2 2,2 2,3 2,3 3 000 7 000 0,9 1,3 1,5 1,7 1,9 2,0 2,0 2,1 2,1 2,1 3 000 9 000 0,9 1,2 1,5 1,7 1,8 1,9 2,0 2,0 2,1 2,1 3 000 11 000 0,9 1,2 1,4 1,6 1,7 1,9 1,9 2,0 2,0 2,0 3 000 13 000 0,9 1,2 1,4 1,6 1,7 1,8 1,9 1,9 2,0 2,0

5 000 5 000 0,9 1,2 1,4 1,6 1,7 1,8 1,9 1,9 2,0 2,0 5 000 7 000 0,8 1,1 1,3 1,5 1,6 1,7 1,7 1,8 1,8 1,8 5 000 9 000 0,8 1,0 1,2 1,4 1,5 1,6 1,6 1,7 1,7 1,7 5 000 11 000 0,7 1,0 1,2 1,3 1,4 1,5 1,6 1,6 1,7 1,7 5 000 13 000 0,7 1,0 1,2 1,3 1,4 1,5 1,6 1,6 1,6 1,6

7 000 7 000 0,7 1,0 1,2 1,3 1,4 1,5 1,6 1,6 1,6 1,7 7 000 9 000 0,7 0,9 1,1 1,2 1,4 1,4 1,5 1,5 1,6 1,6 7 000 11 000 0,7 0,9 1,1 1,2 1,3 1,4 1,4 1,5 1,5 1,5 7 000 13 000 0,6 0,9 1,0 1,2 1,3 1,3 1,4 1,4 1,4 1,5

9 000 9 000 0,6 0,9 1,0 1,2 1,3 1,3 1,4 1,4 1,5 1,5 9 000 11 000 0,6 0,8 1,0 1,1 1,2 1,3 1,3 1,4 1,4 1,4 9 000 13 000 0,6 0,8 1,0 1,1 1,2 1,2 1,3 1,3 1,3 1,3

Bilaga 5 246

Tabell 11 Approximativ längd av halva 95-procentiga konfidensintervall

för totaler, Tabeller där redovisningsenheten är personer,

Gäller ej för grupper som enbart består av personer som är 75 år

eller äldre (ULF 1988 och 1989),