Ekonomi och rätt i kyrkan : slutbetänkande
Ur KB:s samlingar
Digitaliserad år 2014
EKONOMI OCH RÄTT
I KYRKAN
slutbetänkande av
BRK-utredningen
Sfülülå
O:
Statens
offentliga utredningar
ww 199219
?§33 Civüdepartementet
.å
Ekonomi och rätt
i
kyrkan
slutbetänkande av
LLRK-utredningen
Stockholm 1992
SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också av
på uppdrag rcgeringskanslicts förvaltningskontor ombesöxjer remissutsändningar av dessa publikationer.
Adress: Allmänna Förlaget
Kundtjänst
106 47 Stockholm
Tel 08/739 96 30
Telefax: 08/7 39 95 48
Publikationema kan också köpas i Informationsbokhandcln, 5, Stockholm.
Malmtorgsgatan
ISBN 91-38-10968-9
Systems AB, Göteborg 1992 ISSN 0375-250X
Graphic
Till
statsrådet och chefen för
Civildepartementet
Den 16 februari 1989 bemyndigade regeringen chefen för Civildepartemen-
tet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att närmare klargöra Svenska ekonomiska och rättsliga förhållanden och att besluta om
kyrkans
sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.
Med stöd av förordnade chefen för den
bemyndigandet Civildepartementet
16 februari 1989 hovrättspresidenten Carl Axel Petri till särskild utredare.
Den 24 februari 1989 förordnades dåvarande departementsrådet Göran Göransson och generalsekreteraren Sören Ekström att som sakkunniga biträda utredaren.
Som sekreterare åt utredaren har tjänstgjort nuvarande rådmannen Anders Forsbäck.
Utredningen har antagit benämningen HRK-utredningen.
Utredningen har tidigare publicerat delbetänkandet (SOU 1991:102)
Svenska kyrkans medlemmar och kyrka-statfrágan.
Härmed fâr utredningen överlämna sitt slutbetänkande Ekonomi och rätt
i kyrkan. Utredningsuppdraget är därmed slutfört.
Särskilt yttrande har lämnats av Sören Ekström.
Jönköping i januari 1992
Carl Axel Petri
Anders Forsbäck
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid. SAMMANFATTNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13
1. INLEDNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27 1.1 Våra direktiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27 1.2 Vart arbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30
BAKGRUND . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33
2. SVENSKA KYRKANS NUVARANDE ORGANISA- TION . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35 2.1 Inledande synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35 2.1.1 Historisk bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . 35 2.1.2 1980-talets förändringar . . . . . . . . . . . . . 37 2.1.3 Normgivningen på det kyrkliga omrâdet . . . . 40 2.1.4 Det nuvarande regelsystemet för Svenska
kyrkan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 2.1.5 Svenska kyrkans nuvarande organisation i
huvuddrag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54 2.2 Den lokala organisationen . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60 2.2.1 Församlingar, pastorat och kyrkliga sam-
fälligheter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60
2.2.2¶Kyrkoråd, kyrkofullmäktige, kyrkostämma
och församlingsdelegerade m.m. . . . . . . . . 63 2.2.3 Pastor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 66 2.3 Den regionala organisationen . . . . . . . . . . . . . . . . 67 2.3.1 Stiften . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 2.3.2 Stiftsfullmäktige . . . . . . . . . . . . . . . . . . 70 2.3.3 Stiftsstyrelsen . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 71
2.3.4 Egendomsnämnden . . . . . . . . . . . . . . . . 73 2.3.5 Domkapitlet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 75 2.3.6 Hovkonsistoriet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 78 2.3.7 Biskopsämbetet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 78 2.3.8 Domkyrkorådet i Lund . . . . . . . . . . . . . . 79 2.4 Den centrala . . . . . . . . . . . . . . . . 80
organisationen
2.4.1 Kyrkomötet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 80 2.4.2 Svenska . . . . . . . . . 84
kyrkans centralstyrelse
2.4.3 Kyrkomötets besvärsnämnd . . . . . . . . . . . 86 2.4.4 Svenska kyrkans stiftelse för
rikskyrklig
verksamhet och utrikesstiftelsema . . . . . . . 87 2.4.5 Övrig rikskyrklig verksamhet . . . . . . . . . . 91
SVENSKA KYRKAN OCH STATEN . . . . . . . . . . . . . 95 3.1 Riksdagen och dess . . . . . . . . . . . . . 95
myndigheter
3.1.1 Riksdagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 95 3.1.2 ombudsmän . . . . . . . . . . . . . . 95
Riksdagens
3.1.3 Riksdagens revisorer . . . . . . . . . . . . . . . 96 3.1.4 . . . . . . . . . 97
Riksdagens valprövningsnämnd
3.2 Regeringsmakten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 98 3.2.1 Statschefen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 98 3.2.2 Regeringen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 99 3.2.3 Justitiekanslern . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 101 3.3 Centrala åmbetsverk m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . 101 3.3.1 Kammarkollegiet . . . . . . . . . . . . . . . . . . 102 3.3.2 Kyrkofondens . . . . . . . . . . . . . . . 105
styrelse
3.3.3 Byggnadsstyrelsen . . . . . . . . . . . . . . . . . 106 3.3.4 Statens . . . . . . . . . . . 106
tjånstebostadsnämnd
3.3.5 Riksantikvarieämbetet . . . . . . . . . . . . . . . 107 3.3.6 Skatteförvaltningen . . . . . . . . . . . . . . . . 108 3.3.7 Riksrevisionsverket . . . . . . . . . . . . . . . . 110 3.3.8 Statskontoret . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 110
3.3.9 Statens arbetsgivarverk . . . . . . . . . . . . . . 111 3.3.10 Statens löne- och pensionsverk . . . . . . . . . 112 3.3.11 Ansvarsnämnden för biskopar . . . . . . . . . . 112 3.3.12 Riksarkivet och landsarkiven . . . . . . . . . . 113 3.3.13 Universitets- och högskoleämbetet . . . . . . . 114 3.3.l4 Statistiska centralbyrån . . . . . . . . . . . . . . 114 3.3.15 Överstyrelsen för civil beredskap . . . . . . . . 115 3.3.l6 Länsstyrelserna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 116 3.3.17 Domstolsväsendet . . . . . . . . . . . . . . . . . 117
4. SVENSKA KYRKANS NUVARANDE EKONOMISKA FÖRHÅLLANDEN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 119 4.1 Den kyrkliga egendomen . . . . . . . . . . . . . . . . . . 119 4.1.1 Allmänt om den kyrkliga egendomen . . . . . 119
4.1.2¶Den kyrkliga egendomens rättsliga ställning . 121
4.1.3¶Den kyrkliga egendomens rättsliga reglering . 128
4.1.4¶Den kyrkliga egendomens förvaltning . . . . . 129
4.1.5 Den kyrkliga jorden . . . . . . . . . . . . . . . . 130 4.1.6 Kyrkobyggnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . 136
4.1.7¶Kyrkogärdar och begravningsplatser . . . . . . 138
4.1.8 Den lösa egendomen . . . . . . . . . . . . . . . 138 4.2 Svenska kyrkans beskattningsrätt . . . . . . . . . . . . . 140 4.2.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 140 4.2.2 Det nuvarande skattesystemet i huvuddrag . 141
4.2.3¶Påföljder vid underlåten skatteinbetalning . 145
4.2.4 Avrälcning mellan stat och församling . . . . . 146 4.2.5 Beskattningsregler för Svenska kyrkan . . . . . 147 4.3 Svenska kyrkans ekonomi på lokal och regional nivå . 147 4.3.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 147 4.3.2 Svenska kyrkans ekonomi i sammanfattning . 149 4.3.3 Församlingamas och pastoratens ekonomi . . . 157 4.3.4 Särskilt om Samfälligheten Gotlands kyrkor . 168
4.3.5 Stiftsamfállighetemas ekonomi . . . . . . . . . 169 4.4 Svenska kyrkans ekonomi på central nivå . . . . . . . . 178
4.4.1 Den centrala verksamheten . . . . . . . . . . . . 178
4.4.2 Svenska kyrkans utlandsverksamhet . . . . . . 180
4.4.3 Övrig rikskyrklig verksamhet . . . . . . . . . . 181
4.4.4 Insamlade medel . . . . . . . . . . . . . . . . . . 186 4.5 Den kyrkliga ñnansförmögenheten . . . . . . . . . . . . 187 4.6 Kyrkofonden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189
SVENSKA KYRKANS PERSONAL . . . . . . . . . . . . . 193 5.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 193 5.2 Svenska kyrkan som arbetsgivare . . . . . . . . . . . . . 196 5.3 Den kyrkliga personalen . . . . . . . . . . . . . . . . . . 198
5.3.1¶Den prästerliga tjänsteorganisationen . . . . . . 198
5.3.2 Den övriga personalen . . . . . . . . . . . . . . 200
5.3.3 Fackliga organisationer m.m. . . . . . . . . . . 201
5.3.4 Pensionsfrågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 202
UTLÄNDSKA FÖRHÅLLANDEN . . . . . . . . . . . . . . . 205 6.1 Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .206 6.2 Norge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .209 6.3 Danmark . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .214 6.4 Tyskland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .216
6.6 Italien . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . .226 6.7 Sammanfattande synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . 228
NÅGRA UTREDNINGAR OM KONSEKVENSERNA AV ÄNDRADE FÖRHÅLLANDEN MELLAN STAT
7.1 Svenska medlemmar och -
kyrkans kyrka statfrågan
(SOU 1991:102) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .232
7.2 Förvaltning av kyrkans kulturhistoriska arv (bil. l) . 239 7.3 Skattekonsekvenser för Svenska kyrkan vid för-
ändrade relationer med staten (bil. 2) . . . . . . . . . . . 240 7.4 Kyrkoavgift för Svenska kyrkans medlemmar (bil. 3) . 242 7.5 Svenska kyrkans pensionsskuld (bi1.4) . . . . . . . . . . 244
ÖVERVÄGANDEN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .245
SVENSKA KYRKANS RÄTTSLIGA STÄLLNING . . . . 247
PRINCIPIELLA ÖVERVÄGANDEN . . . . . . . . . . . . . 253 9.1 Allmän bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 253
9.2 1982 års kyrkomötesreform och kyrka-stat-frågan . . 255
9.3 Våra utgångspunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 257
9.4¶Religionsfrihetens betydelse för relationerna mellan
staten och Svenska kyrkan . . . . . . . . . . . . . . . . . 258
9.4.1¶Religionsfriheten enligt 1968 års beredning
om stat och kyrka . . . . . . . . . . . . . . . . . 260
9.4.2 Vår bedömning av religionsfrihetens bety-
delse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 261 9.5 Andra skål för friare relationer mellan staten och
Svenska kyrkan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 266 9.6 Konstitutionella utgångspunkter . . . . . . . . . . . . . . 267
9.6.1 Olika kyrkliga organisationsformer . . . . . . . 268
9.6.2 En ökad självständighet för Svenska kyrkan
vid oförändrade relationer . . . . . . . . . . . . 270
9.6.3¶Mer långtgående förändringar mellan staten
och Svenska kyrkan . . . . . . . . . . . . . . . . 272 9.7 Medlemskapet i Svenska kyrkan . . . . . . . . . . . . . . 276
9.7.1 Inledande synpunkter på frågan om medlem-
skapet i Svenska kyrkan . . . . . . . . . . . . . 276
9.7.2 Gällande rätt . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . 277
9.7.3 Medlemskapets konsekvenser . . . . . . . . . . 280 9.7.4 Tidigare ställningstaganden . . . . . . . . . . . . 282 9.7.5 Medlemskapet i Svenska kyrkan från konsti-
tutionell synpunkt . . . . . . . . . . . . . . . . . 284
9.7.6 Principiella synpunkter på de nuvarande be-
stämmelserna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 286 9.7.7 Dop och kyrkotillhörighet . . . . . . . . . . . . 289 9.8 Begravningsverksamheten . . . . . . . . . . . . . . . . . . 291 9.8.1 Allmänna synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . 291 9.8.2 Den rättsliga regleringen . . . . . . . . . . . . . 294 9.8.3 Tidigare ställningstaganden . . . . . . . . . . . . 297 9.8.4 Tänkbara lösningar . . . . . . . . . . . . . . . . 301
9.8.5 Andra frågor av betydelse för begravnings-
verksamheten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 308 9.9 Skattskyldigheten för icke-medlemmar i Svenska kyrkan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 309
10. TÄNKBARA PARTIELLA REFORMER I DAGS- LÄGET . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 313 10.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .313 10.2 Konstitutionella frågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 314 10.3 Kyrkofondens styrelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 316 10.4 Domkapitlen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .318 10.5 Ansvarsnämnden för biskopar . . . . . . . . . . . . . . . 321 10.6 Regeringens utnämningsrätt . . . . . . . . . . . . . . . . . 322
11. MER GRUNDLÄGGANDE FÖRÃNDRINGAR I FÖRHÅLLANDET MELLAN SVENSKA KYRKAN OCH STATEN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 325 11.1 Några principiella frågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . 325 ll.1.1 Rättsliga identitetsfrågor . . . . . . . . . . . . . 325
ll.1.2 Det kyrkliga ämbetet och den folkligt för-
anlcrade självstyrelsen . . . . . . . . . . . . . . . 327 11.2 Ett nytt regelsystem för Svenska kyrkan . . . . . . . . . 331 11.2.1 Allmänna synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . 331 ll.2.2 Tånkbara lösningar . . . . . . . . . . . . . . . . 335 11.3 Regelsystemets uppbyggnad . . . . . . . . . . . . . . . . 338 l1.3.l Ramlagstiftningen . . . . . . . . . . . . . . . . . 339 l1.3.2 Kyrkoordningen . . . . . . . . . . . . . . . . . .342 11.3.3 Övergångsfrágor . . . . . . . . . . . . . . . . . .347 11.4 Den framtida organisationen . . . . . . . . . . . . . . . . 351 1l.4.1 Kyrldiga indelningsfrågor . . . . . . . . . . . . 352 11.4.2 Församlingsorganisationen . . . . . . . . . . . . 353 1l.4.3 Stiftsorganisationen . . . . . . . . . . . . . . . . 355 l1.4.4 Den centrala organisationen . . . . . . . . . . . 358 11.5 Personalfrågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .364 11.5.1 Arbetsgivarsidan . . . . . . . . . . . . . . . . . . 364 1l.5.2 Personalsidan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 366 11.5.3 Pensionsfrágor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 368 11.6 Den kyrkliga egendomens framtida rättsliga ställning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 369 11.6.1 Tidigare ställningstaganden . . . . . . . . . . . . 370 l1.6.2 Våra överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . 373 l1.6.3 Olika lösningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . .376 11.6.4 Lagstiftningsmodellen . . . . . . . . . . . . . . . 378 l1.6.5 Stiftelsemodellen . . . . . . . . . . . . . . . . . .379 l1.6.6 Sammanfattande synpunkter . . . . . . . . . . . 384 11.7 Ett framtida uppbördssystem . . . . . . . . . . . . . . . . 385 1l.7.1 Allmänna synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . 385
11.7.2¶Utformningen av uppbördshjâlpen . . . . . . . 390
11.7.3 Avräkning mellan stat och kyrka . . . . . . . . 393 ll.7.4 Statlig uppbördshjälp till andra trossam-
fund än Svenska kyrkan . . . . . . . . . . . . . 394
11.8 De kyrkliga arkiven . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 398 12. NÅGRA SAMMANFATTANDE MODELLER . . . . . . . 401 SÄRSKILT YTTRANDE . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 411
Bilagor
Bilaga 1 Förvaltning av kyrkans kulturhistoriska arv . 415 Bilaga 2 Skattekonsekvenser för Svenska vid för-
kyrkan
ändrade relationer med staten . . . . . . . . . . . . . 443 Bilaga 3 Kyrkoavgift för Svenska kyrkans medlemmar . 473 Bilaga 4 Svenska kyrkans pensionsskuld . . . . . . . . . . . . 481
SAMMANFATTNING
Enligt utredningens direktiv har uppdraget varit att redovisa ett underlag för en bedömning av vilka ekonomiska och rättsliga betingelser kyrkan i dag lever under och hur dessa låter sig anpassas till förändringar av relationerna inom ramen för nuvarande samband mellan stat och kyrka eller förändringar med mer långtgående innebörd. Utredningens uppgift år således att ta fram
ett underlag för vidare ställningstaganden.
Betänkandet är disponera: på följande sätt. Efter ett inledande avsnitt, där utredningens uppdrag och arbete redovisas, behandlas i kapitel 2 - 5
organisatoriska, ekonomiska och ett antal därmed sammanhängande frågor.
I kapitel 6 beskrivs förhållandena i några andra länder. I kapitel 7 presenteras några utredningar om konsekvenserna av ändrade förhållanden mellan
stat och kyrka. Utredningens överväganden finns i kapitel 8 - 11. I kapitel
12 skisserar utredningen några tänkbara modeller för framtiden.
Bakgrund
I kapitel 2 Svenska kyrkans nuvarande organisation tecknas inledningsvis i
korthet en historisk bakgrund och huvuddragen i det betydelsefulla reformarbete som bedrivits inom det kyrkliga lagstiftningsområdet under 1980talet. Utredningen redogör också för det regelsystem som styr Svenska kyrkan. Därefter behandlas Svenska kyrkans nuvarande organisation på lokal-, regional- och riksnivå. I avsnitt 2. l .5 finns en sammanfattande översikt över
den kyrkliga organisationen. Av skäl har tonvikten de naturliga lagts på offentligrättsligt reglerade delama.
Ett utmärkande drag för Svenska förhållande till staten är att kyrkans riksdag, regering och ett antal statliga såsom förvaltningsmyndigheter, Kammarkollegiet, Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna har viktiga befogenheter i kyrkliga ärenden, såväl inom som I lagstiftning förvaltning. kapitel 3 Svenska kyrkan och staten har därför valt att närmare utredningen redovisa dessa organs befattning med ärenden som är av för betydelse kyrkan.
Frågor som rör den kyrkliga ekonomin behandlas i 4 Svenska kapitel kyrkans nuvarande ekonomiska förhållanden. inleds med en Kapitlet redogörelse för den kyrkliga egendomen. Med egendom menas sådakyrklig na förmögenhetstillgångar av fast och lös natur, som med olika rättsgrund disponeras av Svenska kyrkan med dess eller av andra till församlingar Svenska kyrkan anknutna organ. I avsnittet bl.a. för den redogörs kyrkliga egendomens rättsliga ställning och dess förvaltning.
Beskattningsrätten är av avgörande betydelse för Svenska kyrkans ekonomi. I avsnitt 4.2 beskrivs det nuvarande i sina skattesystemet huvuddrag.
På uppdrag av kyrkofonden, Svenska och BRKkyrkans förvaltningsnämnd utredningen har Statskontoret i samarbete med Statistiska centralbyrån kartlagt och analyserat kyrkokommunemas och stiftssamfällighetemas ekonomi samt Svenska kyrkans ekonomi på riksnivä. Statskontorets arbete har publicerats i en rapport Svenska (Statskontoret 1991:12), kyrkans ekonomi. Den refereras i allt men med 1990 i väsentligt, års siffror, avsnitt 4.3 - 4.6. Svenska verksamhet omslöt är 1990 för landet kyrkans som helhet och med i stort sett alla nivåer, organisationer och verksamheter inräknade ca 10,5 miljarder kronor (drift och Därav kan ca investeringar). 8,9 miljarder kronor hänföras till den kyrkokommunala ekonomin, dvs.
och stift. De totala kostnaderna uppgick till något mer församlingar, pastorat än 9 kr och de samlade inkomsterna till drygt 9,7 miljarder kr. Av miljarder inkomsterna svarar för 67 procent. Den samlade nettoförmökyrkoskatten minus skulder) är bokförd till 22 miljarder kr. genheten (tillgångar
I 5 behandlar utredningen frågor som rör Svenska kyrkans personal. kapitel Efter en där tecknar en kort historik över den inledning utredningen behandlas arbetsgivaransvaret inom kyrkan. I kyrkliga tjänstestrukturen avsnitt 5.3 för den prästerliga tjänsteorganisationen och övrig redogörs kyrklig personal.
I 6 Utländska förhållanden redogör utredningen för kyrkomas kapitel ställning i några olika länder.
direktiven skall också ange alternativ till nuvarande för- Enligt utredningen hållanden mellan stat och kyrka. Det är då viktigt att så långt det är möjligt vilka ekonomiska konsekvenser dessa får. På utredningens begäran belysa har Statskontoret till att utreda detta. Arbetet har redovisats i olika hjälpt av vilka som bilagor till detta betänkande. Utredpromemorior, fyra fogas har också låtit en grupp forskare knutna till den religionssociologiska ningen sektionen vid Svenska kyrkans forskningssekretariat (tidigare Religionssocioinstitutet) en attitydundersölaiing beträffande Svenska logiska genomföra medlemmar. som har titeln Svenska kyrkans medkyrkans Rapporten, lemmar och kyrka-statfrågan, har publicerats som ett delbetänkande (SOU 1991:102). I kapitel 7 Några utredningar om konsekvenserna av ändrade mellan stat och nämns något om vad de olika utförhållanden kyrka innehåller. För ett närmare studium hänvisas till dem. redningarna
överväganden
En av Svenska rättsliga ställning görs i kapitel 8. Det analys kyrkans framhålls att man inte bör överskatta värdet av olika försök att inledningsvis
inordna Svenska kyrkan i någon nu given rättslig form. Den låter inte
sig
utan vidare föras in i någon som en del av
rättsñgur; statsverksamheten,
som en offentligrättslig korporation, som en stiftelse eller rent av som en
förening. Enligt utredningen måste en analys av kyrkans rättsliga ställning
i dagens samhälle utgå dels från dels från vem som reellt kyrkans uppgift, fattar beslut i kyrkliga angelägenheter och dels från gällande synsätt på
kyrkan. Från dessa grundläggande utgångspunkter konstaterar utredningen
sammanfattningsvis att Svenska kyrkan - även om den intar en
speciell
ställning och har vissa speciella uppgifter i samhället - är ett trossamfund. Den är ett sammanfattande som alla begrepp för en mängd olika delar, ytterst har samma ändamål. Det är i nuvarande en
ordning lagstiftningsupp-
gift att tillse att den kan fullgöra sina uppgifter. Härvid måste
utgångs-
punkten vara att kyrkan kan arbeta i enlighet med sin bekännelse och sin tradition, med demokratisk uppbyggnad och rikstäckande verksamhet.
I kapitel 9 diskuterar olika skäl som
Principiella överväganden utredningen
kan tala för en i mot friare relationer mellan staten och
utveckling riktning
Svenska kyrkan. 1982 års kyrkomötesreform är här av central
betydelse.
Genom denna och Övriga reformer som under de senaste åren
genomförts
har betydande förändringar åstadkommits i förhållande till staten.
kyrkans
Även om syftet inte har varit att förändra sambandet det grundläggande mellan stat och kyrka har reformarbetet medfört att
kyrkliga organ
tillerkänts en ökad självständighet och beslutanderätt i ärenden.
kyrkliga
Enligt utredningen kan utvecklingen sägas ha lett dithän att de samfundsmässiga dragen hos kyrkan efter hand kommit att förstärkas och kyrkan allt mer kommit att framstå som ett trossamfund. Denna
utveckling
har i allmänhet uppfattats som både och önskvärd.
nödvändig
Det har ofta hävdats att principen om religionsfrihet för bör vara vägledande frågan om statens relation till Svenska kyrkan och övriga trossamfund. I avsnitt 9.4 Religionsfrihetens betydelse för relationerna mellan staten och Svenska kyrkan behandlar utredningen närmare dessa Med
frågor. hänsyn
till svårigheterna att ge begreppet religionsfrihet ett entydigt innehåll
framstår det dock enligt utredningen från såväl sakliga som principiella syn-
punkter som mindre lämpligt att grunda frågan om Svenska kyrkans
framtida relation till staten enbart på detta begrepp. Det konstateras att ett eventuellt ställningstagande i denna fråga måste grundas på en samman- Vägning av även andra faktorer, såsom den fortgående sekulariseringen och den ökande religiösa pluralismen som präglar vår tid samt principen om
statens neutralitet i livsåskådningsfrågor.
I avsnitt 9.6 Konstitutionella utgångspunkter diskuterar utredningen skilda
rättsliga frågeställningar som ett krav på ökad självständighet för Svenska
kyrkan kan föra med sig. Om man väljer att bevara det konstitutionella sambandet mellan staten och kyrkan kan kravet på ökad självständighet för kyrkan i frågor som får anses vara av intern kyrklig karaktär främst tillgodoses genom organisatoriska reformer av olika slag. Vid en mer långtgående relationsändring gäller det att ñnna organisationsformer som inte är främmande för kyrkan och som kan trygga den kyrkliga verksamheten för framtiden.
I kapitel 9 behandlar utredningen också vissa principiella frågor som kan
lösas oberoende av relationen kyrka-stat. En redogörelse för medlemskapet
i Svenska kyrkan finns i avsnitt 9.7. Det konstateras att de nuvarande bestämmelserna i 1951 års religionsfrihetslag om medlemskapet i Svenska
kyrkan strider mot regeringsforrnens skydd för den negativa religions-
friheten. Enligt utredningen bör det naturligtvis i första hand ankomma på
Svenska kyrkan själv att ange formerna för medlemskapet. Så länge
nuvarande ordning råder måste dock regeringsformens bestämmelser om den
negativa religionsfriheten följas. Om man väljer dopet som förutsättning för
medlemskap i Svenska kyrkan, uppfylls utan tvekan kravet på att kyrkotill-
hörigheten skall vara en följd av en aktiv viljeyttring, i detta fallet av den
eller - i om barn - och inte en av döpte fråga vårdnadshavaren, följd
automatiskt verkande regler. Utredningen framhåller dock att man även kan tänka sig andra aktiva åtgärder för inträde.
En annan principiellt viktig fråga är frågan om huvudmannaskapet för
begravningsverksamheten. Denna behandlas i avsnitt 9. 8. Huvudmannskapet
tillkommer idag Svenska kyrkans pastorat. Enligt utredningen kan be-
gravningsverksamheten inte sågas vara en primärt kyrklig uppgift. Detta är
för övrigt en åsikt som delats av tidigare utredningar i ämnet. En allmän
kommunalisering av begravningsverksamheten torde dock vara förenad med
stora svårigheter. Man får därför försöka lösa frågan på ett annat sätt. En
möjlighet vore att huvudmannaskapet fördelades mellan de borgerliga kom-
munerna och pastoraten, dvs. ett delat huvudmannskap. Ett alternativ skulle kunna vara en modell som innebar att ett överflyttande av verksamheten i
princip begränsades till att avse utdebiteringsrätt och viss planering. Vården
och förvaltningen av begravningsplatsema skulle därmed kunna ligga kvar
hos de kyrkliga huvudmännen.
I avsnitt 9.9 behandlar utredningen frågan om skattskyldigheten för icke-
medlemmar i Svenska kyrkan. Denna har under lång tid varit föremål för kritik. Det har ansetts orimligt att skatt till kyrkan måste betalas av personer
som utträtt ur kyrkan. Utredningen delar denna åsikt. Enligt utredningens
mening bör således Svenska kyrkans beskattningsrâtt av icke-medlemmar
upphöra.
En av utredningens utgångspunkter för dess arbete har varit att söka finna
lösningar som kan bereda kyrkan en ökad frihet i inomkyrldiga frågor. I
kapitel 10 Tdnkbara partiella reformer i dagsläget redovisar utredningen
olika reformer son1 skulle kunna gynna en sådan utveckling utan att det grundläggande sambandet mellan staten och kyrkan förändras. Tänkbara reformer skulle sålunda kunna vara att överföra styrelsefunktionen för
kyrkofonden från Kyrkofondens styrelse till Svenska kyrkans centralstyrelse
och att ge domkapitlen och Ansvarsnämnden för biskopar ställning av
statliga förvaltningsmyndigheter under kyrkomötet, dvs. samma statsrättsliga ställning som centralstyrelsen och Kyrkomötets besvärsnämnd har idag. Härigenom skulle man bereda kyrkan en ökad frihet i inomkyrkliga frågor. En ökad för kyrkan som trossamfund aktualiserar också
självständighet frågan om inte utnämningsrätten av biskopar och domprostar bör överföras från till organ inom kyrkan. En möjlig lösning skulle vara att
regeringen utnämningsrätten tillkom Svenska kyrkans centralstyrelse.
En mer långtgående relationsändring mellan staten och Svenska kyrkan
svåra ställningstaganden av såväl principiell som praktisk art. Enligt rymmer utredningens direktiv skall en grundläggande utgångspunkt för utredningens
vara att Svenska kyrkan även i framtiden skall behålla sin överväganden särskilda karaktär folkkyrka med rikstäckande verksamhet och
av öppen demokratiska arbetsformer. Det gäller således att finna organisationsformer som kan uppfylla dessa förväntningar men som samtidigt inte är främmande för I 11 Mer grundläggande förändringar i förhållandet
kyrkan. kapitel mellan Svenska och staten behandlar utredningen olika frågeställ-
kyrkan ningar som dessa kan ge upphov till.
inleds med en diskussion om rättsliga identitetsfrágor. Om man Kapitlet
en mer mellan staten och kyrkan är överväger långtgående relationsändring en av om efter denna skall anses vara densamma eller
huvudfrågoma kyrkan om en ny kyrka skall anses bildad. Det torde vara en allmänt accepterad
att Svenska behåller sin identitet även om dess formella uppfattning kyrkan förhållande till staten ändras. Enligt utredningen kommer Svenska kyrkan att förbli samma trossamfund som förut. Mot denna bakgrund talar över-
skäl för att en relationsändring inte heller bör påverka kyrkotillvägande
hos medlemmar. Den som är medlem vid tidpunkten för hörigheten kyrkans relationsändringen bör därför förbli medlem.
I avsnitt 1l.1.2 behandlas det kyrkliga ämbetet och den folkligt förankrade
En i svensk tradition är gâlvstyrelsen. grundläggande princip kyrkorättslig
kombinationen av prästerlig ämbetsförvaltning och folldigt förankrad
självstyrelse. Annorlunda uttryckt innebär denna den dubbla ansvarslinjens
princip, att en demokratiskt uppbyggd församlingsorgartisation kombineras
med ett prästerligt ämbetsansvar som inte är underställt de demokratiskt valda organen. Om man överväger en förändring av är
statskyrkosystemet
en framtida kyrkoorganisation principiellt en intern kyrklig angelägenhet.
Enligt utredningen är den dubbla ansvarslinjen en grundläggande princip
som under mycket lång tid präglat Svenska kyrkan. Denna ansvarsfördelning
mellan präster och förtroendevalda utgör en omistlig del av Svenska kyrkans identitet. Allt talar därför för att principen måste finnas kvar även i en
framtida kyrkoorganisation.
Av väsentlig betydelse är givetvis också frågan vilken rättslig ställning
Svenska kyrkan skulle komma inta efter en mer relationsän-
grundläggande
dring. Man kan här tänka sig i huvudsak två En är
lösningar. möjlighet
naturligtvis att helt upphäva den nuvarande offentligrâttsliga regleringen av
kyrkans organisation och verksamhet och ersätta dem med ett av kyrkan
själv antaget inomkyrkligt regelsystem. Regleringen av kyrkans förhållanden
skulle därmed föras över till privaträttens område. En annan möjlighet är att låta vissa grundläggande bestämmelser om organisation och
kyrkans
verksamhet komma till uttryck i en av riksdagen stiftad ramlag, medan all
övrig reglering sker i form av inomkyrkliga stadgar. Kyrkan skulle därmed
inte komma att framstå som ett privaträttsligt subjekt. I avsnitt 11.2 Ett nytt regelsystem för Svenska kyrkan diskuterar utredningen de olika skäl som kan anföras för och emot de båda lösningarna. I det följande avsnittet skisserar
utredningen hur en ramlagstiftning och ett internt kyrkligt regelsystem skulle
kunna tänkas vara uppbyggt.
Om det nuvarande sambandet mellan staten och kyrkan skulle upphöra är frågan om den framtida kyrkoorganisationen som tidigare sagts i första hand en intern kyrklig angelägenhet. övervägande skäl talar emellertid för att
kyrkan i ett sådant läge vill knyta an till nuvarande organisationsformer. I
avsnitt 11. 4 Den beskriver utredningen i korthet hur
framtida organisationen
en sådan skulle kunna vara utformad.
I avsnitt 11.5 behandlar utredningen olika frågor som rör den kyrkliga
Arbetsgivaransvaret inom Svenska kyrkan är uppsplittrat på personalen.
olika enheter. och enhet är arbetsgivare för
Varje lokal, regional rikskyrklig
sin utredningen borde man kunna utgå från att arbets-
personal. Enligt
efter en eventuell relationsändring kan komma att vara
givarfunktionema
utformade på i huvudsak samma sätt som idag. Med undantag för prästerna,
vilkas är statligt reglerade, är personalen på på lokal och regional tjänster
nivå anställd. För personalen på riksnivå gäller i huvudsak
kyrkokommunalt
Bakom särställning, som privatråttsliga anställningsvillkor. prästtjänstemas
innebär att de inte är underställda församlingens organ, ligger en lång historisk tradition. är det av vikt att denna särställning
Enligt utredningen
kan behållas även i en framtida kyrkoorganisation.
Frågor rörande den kyrkliga egendomens framtida rättsliga ställning
behandlas i avsnitt 11.6. Enligt utredningen bör en naturlig utgångspunkt vara att den skall stå till kyrkans förfogande även vid
kyrkliga egendomen
relationsändring. En stor del av den kyrkliga egendomen en längre gående är bunden till olika ändamål, s.k. specialreglerad kyrklig egendom.
kyrkliga
Staten är ägare till en del av denna. Vid en eventuell relationsändring gäller det att ñnna som först och främst tryggar den kyrkliga
rättsliga lösningar
bestånd för avsedda ändamål, men som också medger att
egendomens
tas till vara på ekonomiskt bästa sätt samt
egendomens avkastningsförmåga
slår vakt om de kulturhistoriska värden som är knutna till en stor del av Man kan här till väga på olika sätt. Den lämpligaste
egendomen. gå
torde vara att grunda kyrkans rätt till
lösningen enligt utredningen
stiftelseinstitutet. Det naturliga är att dela in stiftelsema i
egendomen på
olika allt efter de ändamål egendomen tjänar, såsom kyrkostiftelse,
typer
boställsstiftelse, domkyrkostiftelse och kyrkofondsprästlönejordsstiftelse,
stiftelse. torde inte påverkas av en relationsändring.
Övrig kyrklig egendom
Församlingsskatten är den utan jämförelse viktigaste inkomstkällan för
kyrkan. Om kyrkan till följd av en skulle förlora sin
relationsändring
beskattningsrätt uppkommer frågan om inte staten bör biträda kyrkan med
uppbörd av kyrkoavgiftema i samband med Hithörande
skatteuppbörden.
frågor diskuteras i avsnitt 11.7 Ett framtida uppbördrsystem.
Enligt
utredningen skulle det i ett sådant läge vara fullt möjligt att låta uppbördssystemet stå öppet även för andra trossamfund som önskar det.
I avsnitt 11.8 behandlar vissa som rör den
utredningen slutligen frågor
kyrkliga arkivbildningen.
Enligt direktiven skall utredningen överväga olika modeller för
förändringar
i förhållandet mellan stat och kyrka. Dessa redovisas i avsnitt 12
Några
sammanfattande modeller. Utredningen har valt att presentera tre olika modeller som alternativ till nuvarande är
ordning. Variationsmöjlighetema
betydande och ytterligare modeller kan arbetas fram med av de olika
hjälp
komponenter som redovisas i tidigare kapitel. I modell
l ges Svenska kyrkan en så självständig ställning som inom ramen för ett bevarat
möjligt
konstitutionellt samband med staten. Modell 2 ger en stor frihet för
mycket
Svenska kyrkan, men innehåller ändå viss Modell 3 innebär att
lagstiftning.
all lagstiftning awecklas. Modellerna innebär i korthet
följande.
Modell 1
Utredningen har i kapitel 10 beskrivit olika delreformer som skulle kunna tillgodose kyrkans behov av självständighet och identitet som trossamfund. Förändringarna är framförallt av organisatorisk art. Sålunda skulle
styrelsefunktionen för kyrkofonden kunna placeras hos Svenska kyrkans
centralstyrelse. Domkapitlen och Ansvarsnämnden för biskopar kan ges
ställning av statliga förvaltningsmyndigheter under kyrkomötet. Utnämnings-
rätten beträffande biskopar och domprostar kan tillkomma
kyrkliga organ.
om huvudmannaskapet för begravningsverksamheten kan lösas på Frågan olika sätt. En allmän kommunalisering av begravningsverksamheten torde som vara förenad med stora svårigheter. Utredningen har tidigare sagts därför två som kan tillgodose både kyrkliga och valt att presentera lösningar intressen, ett mellan pastorat och borgerlig kommun samhälleliga nämligen delat och en modell där verksamheten ytterst finansieras huvudmannaskap av borgerligt primärkommunala medel men med kyrklig förvaltning.
I modell 1 förutsätts Svenska kyrkan vara bibehållen sin beskattningsrätt. Allt talar således för att ekonomi bör kunna vara tryggad i denna kyrkans modell. Skattskyldigheten för icke-medlemmar bör dock av skäl som anförts ovan kunna upphävas.
Modell l innebär inga förändringar beträffande den kyrkliga egendomens nuvarande rättsliga ställning eller förvaltning.
Som framhållit står det helt klart, att den nuvarande utredningen tidigare av medlemskapet i Svenska kyrkan strider mot regeringsformens regleringen för den skål talar därför för skydd negativa religionsfriheten. övervägande att en aktiv bör vara det som konstituerar medlemskapet i viljeyttring Svenska kyrkan.
av kyrkolagstiftningen finns i Övergångsbestämmelser- Grundlagsregleringen na till är således provisorisk. Ett bevarat regeringsformen. Placeringen samband mellan staten och förutsätter därför att regeringsformen kyrkan med ett särskilt kapitel om kyrkolagstiftning m.m. kompletteras
Modell 2
Modell 2 innebär att är mer fristående från staten än i modell l. I kyrkan modell 2 kommer struktur och verksamhet till kyrkans grundläggande i en av stiftad medan all övrig reglering meddelas uttryck riksdagen ramlag,
i av kyrkan själv antagna interna Den stadgar. föreslagna ramlagstiftningen skall ange endast de för och grundläggande principema kyrkans organisation verksamhet. I övrigt bör kyrkan vara fri att utforma sitt själv regelsystem.
I modell 2 saknar Det förordas dock att staten kyrkan beskattningsrätt. eventuellt mot avgift ställer skattsedeln till för via förfogande uppbörd skattesystemet. Utredningens bedömning år att det finns mycket goda förutsättningar att trygga kyrkans ekonomi genom en sådan lösning. Även andra trossamfund bör sådan erbjudas hjälp.
Eftersom det i denna modell inte finns för Svenska någon beskattningsrått kyrkan är det rimligt att den får stöd för vården av kulturhistoriskt statligt värdefulla byggnader.
Utredningen har tidigare framhållit att man kan lösa om huvudfrågan mannaskapet för begravningsverksamheten olika sätt och oberoende av på relationen stat-kyrka. I modell 2 förordas dock att verksamheten finansieras med kommunala medel, men att de huvudmännen behåller förvaltkyrkliga ningsansvaret.
Kyrkan bör även i denna modell ha till den tillgång kyrkliga egendomen. För att lösa de samt många gånger komplicerade äganderättsförhållandena trygga egendomens bestånd för avsedda ändamål föreslår att utredningen egendomen hänförs till olika stiftelser.
Modell 3
Modell 3 är uppbyggd med från att och utgångspunkt kyrkans organisation verksamhet styrs av ett helt kommer inomkyrkligt regelsystem. Kyrkan således att inta i huvudsak samma som de fria samfunden rättsliga ställning gör idag.
Modell 3 skiljer sig främst i ekonomiskt hänseende från modell 2. Medan staten i modell 2 förutsätts medverka vid uppbörd av kyrkoavgifter innebär modell 3 att kyrkan själv får ombesörja detta. Kyrkan blir därför nödsakad att bygga upp en egen uppbördsorganisation, vilket kan medföra både ökade kostnader och en påtaglig risk ñr att uppbörden inte blir lika effektiv som vid en statlig medverkan. Detta innebär att kyrkan kan komma att bli i
högre grad beroende av andra ñnansieringskällor, t.ex. avgifter för
förrättningar. Mot denna bakgrund kan det vara svårt att göra några säkra uttalanden om den ekonomiska situationen i modell 3.
Med undantag för den rättsliga regleringen av kyrkan och uppbördsfrâgoma
föreligger inga väsentliga skillnader mellan modell 2 och 3. Pastoraten har också i denna modell att mot ersättning förvalta begravningsplatsema. Staligt eller kommunalt stöd för kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader m.m. bör utgå. Kyrkan tillförsäkras också rätt till den kyrkliga egendomen.
l. INLEDNING
1 .l Våra direktiv
Vid regeringssammanträde den 16 februari 1989 utfärdades direktiven för
utredningsarbetet. Dåvarande chefen för civildepartementet, statsrådet
Margot Wallström, anförde därvid bl.a. följande.
Bakgrund
1988 års kyrkomöte har med anledning av väckta motioner hos regeringen
begärt en expertutredning med inriktning på att närmare klargöra svenska
kyrkans ekonomiska och rättsliga förhållanden (mot. 1988:2, 19 och 28, KL 5, kskr. 3).
Jag vill inledningsvis nämna något om det mångåriga och omfattande utred-
ningsarbete som föregick regeringens skrivelse (l979:l) till 1979 års
allmänna kyrkomöte om ändrade relationer mellan staten och svenska
kyrkan.
Såväl 1958 års utredning kyrka-stat som 1968 års beredning om stat och
kyrka och de statliga och kyrkliga arbetsgrupper som är 1978 lade fram sina
förslag i betänkandet STAT-KYRKA, Ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan med bilagor (SOU 1978:1-3) har redovisat ett omfattande material som bl.a. belyser svenska kyrkans ekonomiska förhållanden och de
rättsliga och organisatoriska frågor som har samband med stat-kyrkarelatio-
nema. En senare utredning om vissa sidor av den kyrkliga ekonomin gjordes av kyrkofondsutredningen och finns redovisad i dess slutbetänkande Ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan (SOU 1981:88 och 89).
Utvecklingen under de senaste decennierna har emellertid lett till att det föreliggande utredningsmaterialet till stor del är föråldrat i de delar som berörs här.
Den ekonomiska utvecklingen har medfört betydande förändringar av kostnadsläget och av avkastningen av kyrkans egendom och värdet av olika egendomsslag. Detta motiverar redan i och för sig att en ny kartläggning och redovisning sker av svenska kyrkans totala ekonomi på olika nivåer, riks-, stifts- och lokalplanet. Det har i många olika sammanhang upplevts som en brist att en samlad och aktuell sådan redovisning inte har funnits
tillgänglig.
De förutsättningar som tidigare utredningar har byggt på ser i dag annorlun-
da ut på grund av de förändringar som svenska kyrkan har genomgått i organisatoriskt och rättsligt hänseende under de senaste åren. Sedan 1979 års allmänna kyrkomötet avvisade förslaget om radikalt ändrade relationer mellan stat och kyrka, har det likväl genom olika delreformer åstadkommits betydande ändringar i de inbördes förhållandena. Den kyrkomötesreform som trädde i kraft 1983 innebar bl.a. att svenska kyrkan utrustades med nya beslutande och verkställande organ på riksplanet. Kyrkofonden fick samtidigt en egen styrelse och en delvis ny funktion som allmän skatteutjämningsfond för pastorat och församlingar. Under år 1989 träder slutligen
betydande reformer av den kyrkliga organisationen på lokal- och stiftsplanet
i kraft. Sammantaget innebär reformema att svenska alla har
kyrkan på plan
utrustats med egna demokratiskt utsedda beslutande och verkställande organ, till vilka större delen av de ärenden som tidigare har i
handlagts regerings-
kansliet har kunnat delegeras. Statens inflytande över kyrkan utövas i
fortsättningen huvudsakligen genom riksdagens lagstiftningsmakt och regeringens beslut i fråga om kyrkofondens styrelse och budget samt i vissa utnämningsärenden.
Uppdraget
De motioner som låg till grund för kyrkomötets framställning tog alla sin utgångspunkt i den diskussion om relationerna stat-kyrka som åter väckts till liv under den senaste tiden. Enligt kyrkomötet skall dock en utredning inte ses som ett initiativ i kyrka-statfrägan. Men om en meningsfull diskussion om relationerna stat-kyrka skall kunna föras, måste det göras ldart i vilka avseenden och på vilka sätt förutsättningarna för kyrkans verksamhet påverkas av eventuella ändringar i dessa relationer. Om det skall vara någon mening med den utredning som kyrkomötet har begärt, så måste den bidra
till att skapa klarhet kring de ekonomiska och rättsliga förutsättningarna för
kyrkan, inte bara vid mindre förändringar inom de nuvarande relationerna
mellan staten och kyrkan utan även vid längre gående relationsförändringar.
I likhet med kyrkomötet anser jag att det är angeläget att få ett aktuellt underlag för en bedömning såväl av svenska kyrkans situation i nuläget som av dess ekonomiska och rättsliga framtidsfrågor. Ett sådant material behövs
som bakgrund för varje fortsatt diskussion om ökad frihet för att
kyrkan
råda i sina egna angelägenheter. Jag vill erinra om att detta är en diskussion som från skilda förs också i de andra nordiska som
förutsättningar länderna,
ju alla har ett bevarat
statskyrkosystem.
Mot denna bakgrund föreslår att en särskild utredare tillkallas för att
jag
klargöra och analysera svenska ekonomiska och för-
kyrkans rättsliga
hållanden. Utredarens uppdrag bör vara att redovisa ett för
fylligt underlag
en bedömning av vilka ekonomiska och
rättsliga betingelser kyrkan i dag
lever under av relationerna och hur dessa låter anpassa sig till förändringar inom ramen för nuvarande samband mellan stat och eller
kyrka förändringar
med mer långtgående innebörd.
I sitt arbete bör utredaren kartlägga svenska kyrkans nuvarande ekonomiska förhållanden och ge en överblick över de faktiska kostnaderna för den kyrkliga verksamheten på olika plan, kyrkans inkomster av olika dess
slag,
finansförmögenhet och hur denna är placerad. I dessa delar bör utredaren kunna hämta visst i det som
underlag utredningsarbete kyrkofondens styrelse
för närvarande bedriver för att bl.a. utreda att öka av-
möjligheterna
kastningen av den kyrkliga egendomen. I bör också att
kartläggningen ingå belysa ansvaret för och nyttjandet av kyrkobyggnadema.
Utredaren bör sedan, mot bakgrund av den överblick man sålunda skaffat sig, överväga vilka alternativa ekonomiska modeller som kan för
erbjuda sig svenska kyrkan. Utgångspunkt
skall hela tiden vara den i lagen (1982:942) om svenska kyrkan uppställda att sina försam-
målsättningen kyrkan genom
lingar skall upprätthålla en på demokratisk grund riksomfattande
uppbyggd
verksamhet. En granskning av hur den kyrkliga verksamheten finansieras i andra länder med folkkyrkor kan kanske ge att arbeta med.
uppslag
På motsvarande sätt bör utredaren, när det de
gäller rättsliga förhållandena, klargöra vad som i dag utgör grunden för svenska kyrkans offentligrättsliga
ställning. Utredaren bör sedan studera vilka ändringar i som
regelsystemet behövs, om man vill göra andra awägningari fråga om ansvarsfördelningen
mellan statliga och kyrkliga organ. Olika alternativ bör redovisas med utgångspunkt i skilda bedömningar av vad som från
statligt respektive kyrkligt
håll kan framstå som att ändra i nuvarande relationer.
angeläget på
Resultatet av den av kan
pågående utvärderingen kyrkomötesreformen
kanske ge uppslag till förändringar. Jämförelser med andra kan
folkkyrkor
också vara av värde för att belysa frågan. Utredaren bör redovisa de olika
politiska respektive teologiska principer som utgör bakgrund till de
alternativ som presenteras. Däremot förväntas utredaren inte ta
själv
ställning till de olika tänkbara modellerna.
Utredningsarbetet bör i alla dess delar utgå från svenska kyrkans särskilda karaktär av öppen folkkyrka med rikstäckande verksamhet och demokratiska arbetsreformer.
1.2¶Vårt arbete
av de som omfattas av utredningsuppdraget har behandlats i
Många frågor
äldre Det material som redovisats i dessa är emellertid i
utredningar.
delar föråldrat och har därför fått aktualiserats och kompletterats.
betydande
Som framgår av direktiven har det ingått i utredningsuppdraget att söka ge en så bild som möjligt av Svenska kyrkans ekonomiska förhållanden på
god
olika inom kyrkan. Utredningen har därför med hjälp av Statskontoret
plan
och Statistiska låtit genomföra en omfattande undersökning av
centralbyrån
Svenska ekonomi. För detta arbete har en särskild referensgrupp
kyrkans
funnits knuten till Statskontoret. Den har - förutom företrädare för Statskontoret- bestått av representanter för Statistiska centralbyrån, Svenska
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförkyrkans förvaltningsnämnd,
bund och kyrkofonden. Utredningsmannen och sekreteraren har också
i arbete. Statskontorets arbete har publicerats i en
deltagit referensgruppens
rapport Svenska kyrkans ekonomi, (Statskontoret 1991:12). Utredningen har även i andra ekonomiska frågor biträtts av Statskontoret och referens-
Resultatet av Statskontorets arbete har redovisats i promemorior, gruppen. av vilka flertalet lagts som bilagor till detta betänkande.
Under arbetets gång gjordes den bedömningen att det skulle vara värdefullt
att genomföra en attitydundersökning bland Svenska kyrkans medlemmar.
Syftet med denna har främst varit att studera kyrkomedlemmamas
till sitt medlemskap och hur denna inställning skulle kunna
inställning
påverkas av förändrade relationer mellan staten och kyrkan. Utredningen
har därför låtit en forskargrupp med anknytning till den religionssociologis-
ka sektionen vid Svenska kyrkans forskningsselcretariat genomföra en sådan
undersökning. Resultaten har publicerats som ett delbetänkande, Svenska kyrkans medlemmar och kyrka-statfrågan, (SOU 1991:102).
Utredningen har också haft möjlighet att studera några utländska kyrkor. Studiebesök har gjorts i Finland, Norge, Tyskland och USA. Under sina besök har utredningen sammanträffat med ledande företrädare inom de olika
kyrkorna.
I enlighet med direktiven har utredningen på olika sätt haft kontakt med företrädare för Svenska kyrkan. Utredningen har också haft kontakter med företrädare för andra trossamfund.
Under utredningsarbetet har remissvar avgivits över Riksgåldskommitténs
slutbetänkande (SOU 1989:95) Riksgåldskontoret - en ñnansförvaltning i
staten samt kammarkollegiets skrivelse angående aweckling av vissa
rättsinstitut m.m. (ST 2119/89).
BAKGRUND
2. SVENSKA KYRKANS NUVARANDE
ORGANISATION
2.1¶Inledande synpunkter
2.1.1 Historisk bakgrund
Svenska kyrkan var från sin begynnelse en del av den romersk-katolska kyrkan. I denna fattades besluten om organisation och verksamhet ytterst av påven och curian. Men också biskopama och synoder av olika slag träffade
viktiga avgöranden som åtlyddes i kyrkan. Lokalt hade både prästen och
sockenmännen visst inflytande.
Den omständigheten att Svenska kyrkan var en kyrkoprovins inom den
katolska kyrkan innebar ingalunda att statens organ lämnade kyrkliga frågor
oreglerade. I landskapslagama fanns det kyrkobalkar där man ganska
detaljerat reglerade frågor om biskopens, prästens och sockenmånnens be-
fogenheter och ansvar, ibland med tillämpning av det germanska bondesam-
hällets principer i strid mot kyrkans anspråk, grundade på den kanoniska
rätten. För kyrkan viktiga avgöranden träffades också genom överenskom-
melser mellan kyrkan och kungamakten, t.ex. biskopsutnâmningar.
Refonnationen innebar en kraftigt förändring när det gällde vem som fattade beslut och hade ansvaret i kyrkliga frågor. Påvens makt över den svenska
lcyrkoprovinsen bröts helt och ersattes successivt även om med kungens,
biskopama länge behöll ett självständigt inflytande på utvecklingen i stiften.
Under det första århundradet efter reformationen hade också
alltjämt
synoder i stiften eller för hela riket ett reellt möte år
inflytande. Uppsala
1593 var sålunda av avgörande för den lutherska reformationens
betydelse
befástande i Sverige. De för de olika däribland
privilegier stånden,
prästerståndet, som utfärdades vid olika regenters trontillträden kunde också innefatta reglering av förhållanden. Sockenmännens rätt att fatta
kyrkliga
vissa beslut på kyrkoståmma fastslogs sålunda i 1650 års för
privilegier
prästerskapet.
1686 års kyrkolag
bars helt upp av synsättet att det var statsmaktemas uppgift att reglera de kyrkliga organen. Konungen uppfattade sig inte bara som statens främste företrädare utan också som främste
ansåg sig kyrkans
medlem ha ansvar för denna. Det har inte hindrat att haft
kyrkliga organ
spelrum för egna avgöranden. Reellt spelade biskopama en roll
betydande
när det gällde att träffa avgöranden i kyrkliga frågor. där
Riksdagen,
prästerståndet naturligen hade ett stort inflytande i fick med
kyrkliga frågor,
tiden ökad makt. När var samlad också
riksdagen avgjorde prästerskapet på
egen hand en del kyrkliga ärenden.
Tillskapandet av de borgerliga kommunerna 1800-talet innebar
på prin-
cipiellt ett skiljande av och funktioner
borgerliga kyrkliga på lokalplanet.
Det var emellertidi realiteten samma människor som hade att fatta besluten på kyrkoståmma och allmän rådstuga. Det som inrättades i
kyrkomöte
samband med representationsreformen till
1866 var i viss mån arvtagare
prästerståndet i ståndsriksdagen. Dess blev att medverka vid uppgift
privilegie- och kyrkolagstiftningen.
Besluts- och maktstrukturen i Svenska har varit i stort sett oför-
kyrkan
ändrad fram till 1980-talet. Konstaterandeti 1951 års att
religionsfrihetslag
Svenska kyrkan är ett trossamfund var en
viktig markering av synsättet men
tog sig inte i någon mer väsentlig ändring i den lagstiftning som uttryck
reglerade beslutsfunktionema i kyrkan.
2.1.2 1980-talets förändringar
Under det långvariga utredningsarbetet om förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan, som inleddes år 1958, rådde i awaktan på utredningsresultatet nästan totalt stopp för reformer inom den statligt reglerade
kyrkliga sektorn. Författningsregleringen av kyrkan kom därför till stora
delar att bestå oförändrad. Endast i fråga om förvaltningen av kyrklig jord genomfördes vissa mer genomgripande förändringar 1972. Det fanns således ett uppdämt behov av partiella reformer på det kyrkliga området.
Efter det att 1979 års kyrkomöte hade avvisat ett av regeringen framlagt förslag om förändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan tillsattes på grund av det uttalade reformbehovet utredningar för ett antal kyrkliga frågor. Utredningsarbetet ledde under 1980-talet fram till en rad viktiga reformer. Det gäller framför allt kyrkomötet och formerna för den kyrkliga
lagstiftningen samt Svenska kyrkans organisation på församlings- och
stiftsnivå. Kyrkofonden har fått en utvidgad funktion som organ för en allmän skatteutjämning mellan kyrkokommunema och fick i samband därmed en egen styrelse. Därutöver kan nämnas att det föreligger ett förslag
till ny kyrkolag, som innebär en genomgripande systematisering av den
hittills mycket svåröverskådliga kyrkliga lagstiftningen. Så gott som all
kyrklig lagstiftning har därigenom kunnat samlas i en för kyrkan egen
sammanhållen lag.
Den 1 januari 1983 trädde kyrkomötesreformen ikraft. Den innebar väsentliga nyheter i fråga om dels formerna för beslutande av lag på det kyrkliga
området, dels fördelningen mellan riksdagen, regeringen och kyrkomötet av
befogenheten att meddela föreskrifter i vissa kyrkliga ämnen.
Till grund för kyrkomötesreformen en överenskommelse mellan låg politisk de fyra största riksdagspartierna. En ledande tanke i denna var att riksdagens ställning som lagstiftande organ skulle få det genomslag på kyrkliga området samtidigt som förhållandet mellan staten och totalt
Svenska kyrkan
sett inte skulle förändras.
Genom kyrkomötesreformen ändrades således lagstiftningsförfarandet väsentligt på det kyrkliga området och anpassades till den nya regeringsformens huvudprinciper om vilka innebär att ensam normgivning, riksdagen - efter kyrkomötets hörande - stiftar även det området. På lag på kyrkliga en punkt har kyrkomötets medbestämmande dock behållits, i nämligen fråga om medlemskapet i Svenska För sådan krävs att kyrkan. lagstiftning kyrkomötet lämnar sitt samtycke.
Den omständigheten att riksdagen i princip all övertog lagstiftningsmakt uppvägdes dock av andra förändringar. En viktig nyhet i kyrkomötesreformen var nämligen att det öppnades en för att till möjlighet riksdagen kyrkomötet delegera rätten att meddela föreskrifter i vissa inomkyrldiga angelägenheter. Detta innebär att kyrkomötet har fått en betydelsefull självbestämmanderätt i en rad frågor.
Kyrkomötet genomgick också väsentliga organisatoriska förändringar. Det fick en bredare förankring och en mer demokratisk än uppbyggnad tidigare. En nyhet var också att kyrkomötet ñck beredande och ett permanent verkställande organ, Svenska kyrkans Reformen innebar centralstyrelse. således att Svenska kyrkan ñck en samlad och ett samlat styrelse kyrkokansli på riksplanet.
1980-talets reformarbeten har inneburit betydande förändringar också på församlingsnivå. Syftet har varit att stimulera en samverkan mellan församlingama för att stärka deras möjligheter att bedriva praktiskt församlingsarbete. Iden nya församlingslagen (1988: 180) är så grundpxincipen angiven
att församlingarna har det direkta ansvaret för församlingsverksamheten,
såsom gudstjänstliv och evangelisation, och allt som i övrigt har ett direkt samband med denna verksamhet. De angelägenheter som har ett indirekt samband med församlingsverksamheten och som är särskilt ekonomiskt
- och lönekost-
betungande kyrkobyggnadema, begravningsverksamheten
nadema för de anställda - skall däremot vara angelägenheter som för-
samlingarna i flerförsamlingspastoraten regelmässigt samverkar om i en
obligatorisk kyrklig samfällighet (pastoratssamfällighet). Man har således
kunnat skapa mer ekonomiskt bärkraftiga enheter på det lokala planet och därigenom kunnat ta tillvara resurserna på ett mer rationellt sätt än tidigare, samtidigt som församlingarna kan inrikta sin verksamhet på det traditionella
församlingsarbetet. Det bör i detta sammanhang nämnas att den kyrkomusi-
kaliska verksamheten numera är organiserad pastoratsvis.
Även på stiftsnivå har förändringarna varit betydelsefulla. Den tidigare
splittrade och till viss del på frivillig väg bildade stiftsorganisationen har
ersatts av obligatoriska stiftssamfålligheter. I dessa samverkar de i stiftet ingående territoriella församlingarna för ett antal gemensamma försam-
lingsangelägenheter. Det finns alltså på stiftsplanet en obligatorisk kyrklig
kommun, stiftssamfälligheten. Dess verkställande organ, stiftsstyrelsen och
övriga nämnder, är kyrkokommunala förvaltningsmyndigheter. Genom till-
skapandet av demokratiskt utsedda beslutande och verkställande organ i stiften har dessa också fått möjlighet att själva besluta om fördelningen av resurserna för den kyrkliga verksamheten i stiften. Stiften har
därigenom
fått en starkare ställning inom kyrkan. Stiftsreformen har även gjort det möjligt att till de olika stiftsorganen föra över förvaltningsuppgifter
statliga
som tidigare handhafts av regeringen eller statliga myndigheter på olika
nivåer.
Man kan i korthet säga att fyra principer ligger bakom 1989 års för-h samlings- och stiftsreform. - Det är som är i Svenska
församlingarna grunden kyrkan.
- En demokratiskt
uppbyggd församlingsorganisation kombineras med
ett självständigt prâsterligt ämbetsansvar som inte är underställt de demokratiskt valda organen. - Ökad frihet för att besluta kyrkan genom egna organ. - Decentralisering. Besluten fattas närmare dem som berörs av dem. Kyrkans organ i pastorat och stift får själva besluta i det som staten
tidigare styrt.
Sammantagna har alltså kyrkomötesreformen och av
reformeiingen
organisationen på församlings- och stiftsnivå inneburit en långtgående
decentralisering av beslutanderätten i olika frågor samt en ökad frihet för kyrkan att själv besluta om sina egna angelägenheter. Det gemensamma syftet med förändringarna har varit att söka underlätta för Svenska
kyrkan
att bedriva det arbete som är dess ett
huvuduppgift, nämligen livaktigt
gudstjänstliv, ett aktivt evangelisationsarbete och en bred diakonal
verksamhet. Ett led i denna utveckling har också varit folkbolföringsref0rmen, som innebär att en av de sista av
kyrkans borgerliga uppgifter,
överflyttats till rent statliga organ. Reformema kan som neutrala
uppfattas
i förhållande till kyrka-statfrâgan. en ökad De har som sagts givit kyrkan frihet och större ansvar. Fortfarande kvarstår dock det
grundläggande
sambandet mellan staten och kyrkan.
2.1.3 Normgivningen på det området
kyrkliga
Den nya regeringsformen (RF) trädde i kraft den 1 januari 1975. I förhållande till 1809 års regeringsform innehåller den
betydelsefulla
förändringar bl.a. när det gäller normgivningsmaktens fördelning.
Enligt den grundläggande principen för vårt statsskick, som behandlas i
regeringsformens inledande kapitel, utövas all offentlig makt under lagarna.
I fråga om maktfördelningen fastslås att stiftar att
riksdagen lag, regeringen
styr riket och att den är ansvarig inför riksdagen.
I 1809 ärs regeringsform fanns inte men termen
något entydigt lagbegrepp
lag användes för att beteckna den samfällt stiftade lagen, dvs. lag som tillkommit genom samfällt beslut av riksdag och regering. I om
fråga
stiftande eller ändringar av kyrkolag gällde efter det allmänna
kyrkomötets
tillkomst att även _dettas samtycke krävdes. var inte
Kyrkolagsbegreppet
klart definierat, men med - utöver 1686 års -
kyrkolag avsågs kyrkolag
allmänt uttryckt sådan lag som omfattade bestämmelser om
grundläggande
kyrkans väsen, egendom, organisation och verksamhet.
Normgivningsmakten behandlas huvudsakligen i 8 RF. Som nämnts kap.
stiftas lag av riksdagen ensam. I görs en av de
regeringsformen uppräkning
ämnen där föreskrifter måste meddelas i form av I gäller dock
lag. princip
att riksdagen kan lagstifta i vilket ämne som helst.
I viss utsträckning kan riksdagen överlämna sin normgivningsmakt åt andra
organ. Sålunda kan riksdagen t.ex. bemyndiga regeringen att genom förordning meddela föreskrifter i vissa särskilt angivna ämnen. I samband därmed kan riksdagen i vissa fall medge att överlåter åt
regeringen
förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser i ämnet. Regeringen har emellertid enligt regeringsformen också ett eget norm-
givningsområde, den s.k. restkompetensen. Enligt 8 kap. 13 § regerings-
formen kan nämligen regeringen utan särskilt från
bemyndigande riksdagen
- med vissa - i besluta dels föreskrifter om
begränsningar förordning
,verksställighet av lag, dels föreskrifter som inte i grundlag har förbehållits riksdagen. Inom detta område kan regeringen överlåta åt en underordnad myndighet att meddela bestämmelser.
För Svenska kyrkans verksamhet, och villkor i ett
organisation övrigt gäller
omfattande system av offentligrättsliga av olikartad konstitutionell
regler
natur. En del av bestämmelserna är av natur och återfinns i
grundlags
övergångsbestämmelsema till regeringsformen. Andra bestämmelser är av
lags natur. Regeringen har vidare inom ramen för sin normgivningskompetens utfärdat åtskilliga föreslaifter för kyrkan.
Grundlagsreglema om kyrkolagstiftningen ñnns i punkt 9 övergångsbestämmelsema till regeringsformen. Bakgrunden till att de fick denna placering var att de utredningar som förberedde grundlagsreformen ansåg att reglerna om kyrkolagstiftningen borde behållas i avvaktan på ett slutligt ställningstagande i frågan om förhållandet mellan stat och Skulle de
kyrka. nuvarande banden mellan staten och kyrkan i allt väsentligt bestå uttalades att regeringsformen borde kompletteras med ett avsnitt om
kyrkolagstiftning. I awaktan på detta slutliga ställningstagande framstod en placering av kyrkolagstiftningsreglema bland övergångsbestämmelsema som den mest praktiska lösningen.
Enligt de regler som gällde fram till år 1983 stiftades kyrkolag genom samfällda beslut av regering, riksdag och kyrkomöte. Den år 1982 beslutade reformen om kyrklig lagstiftning och om kyrkomötet innebar väsentliga nyheter i fråga om dels formerna för beslutande av det
lag på kyrkliga området, dels fördelningen mellan riksdagen, regeringen och kyrkomötet av befogenhetema att meddela föreskrifter i vissa kyrkliga ämnen.
Genom reformen anpassades reglerna om det
lagstiftning på kyrkliga området till regeringsformens huvudprinciper om normgivning. Enligt de nya bestämmelserna i punkt 9 övergångsbestämmelsema till regeringsformen gäller att riksdagen ensam stiftar lag på det kyrkliga området. Svenska kyrkan har genom kyrkomötet tillförsâkrats vissa möjligheter att påverka normgivningen genom att det i viss utsträckning skall medverka i en del lagstiftningsärenden. Denna medverkan består i att kyrkomötets yttrande skall inhämtas innan riksdagen beslutar i vissa ämnen. I om
lag fråga lagstiftning om medlemskap i Svenska kyrkan gäller dock att kyrkomötet skall samtycka till lagstiftningsåtgärden. De särskilda formkraven för stiftande av lag på det kyrkliga området enligt 9 punkten första-tredje
styckena övergångsbeståmmelsema till regeringsformen framgår av följande sammanställning.
Författningens innehåll Formkrav
1. Grundläggande föreskrifter om I lag som stiftas samma sätt
på Svenska kyrkan och kyrkomötet som huvudbestâmmelsema i riks-
dagsordningen efter yttrande av
kyrkomötet
2. Föreskrifter om medlemskap i Ilag med samtycke av
kyrkomötet Svenska kyrkan
3. Grundläggande föreskrifter om I lag efter yttrande av kyrkomötet prästtjänster i Svenska kyrkan och om biskopar och domkapitel
4. Andra föreskrifter om kyrkomötet än som avses under 1
5. Grundläggande föreskrifter om organisationen av myndigheter under kyrkomötet och om kyrklig egendom
6. Föreskrifter om ändring av I lag som stiftas på samma sätt kyrklig egendoms ändamål som huvudbestämmelsema i riks-
dagsordningen efter yttrande av
kyrkomötet
Huvudbeståmmelsema i riksdagsordningen stiftas, ändras eller upphävs genom två likalydande beslut med mellanliggande val eller genom ett beslut
under förutsättning att minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter förenar sig om beslutet. Den närmare
regleringen framgår av 8 kap. 15 och 16 §§ RF. De grundläggande
bestämmelserna om Svenska kyrkan och kyrkomötet åtnjuter således ett starkt konstitutionellt skydd.
Norrngivningsreglema på det kyrkliga området innebär också att riksdagen
har möjlighet att delegera normgivningskompetens till kyrkomötet i vissa
kyrkliga ämnen. En sådan delegation skall ske genom föreskrifter i lagen om svenska kyrkan. Kyrkomötets föreskrifter i delegerade ämnen skall ske genom kyrklig kungörelse. De delegeringsbara ämnena är enligt punkt l0
övergångsbestämmelsema följande
- Svenska
kyrkans lära,
- det
kyrkliga ämbetet,
- Svenska
kyrkans böcker,
- Svenska och
kyrkans sakrament, gudstjänst övriga handlingar,
-
kollekter, - central verksamhet för mission och utlands-
evangelisation, övrigt
arbete samt diakoni, - arbetssätt samt verksamheten hos under
kyrkomötets myndigheter
kyrkomötet.
Riksdagen har i lagen (1982:942) om svenska kyrkan begagnat sig av den
förut angivna möjligheten att delegera normgivning till kyrkomötet. Med
stöd av 7 § lagen om svenska kyrkan får kyrkomötet meddela föreskrifter i alla de ämnen som grundlagsreglema ger möjlighet till.
Riksdagen får också - om den bemyndigar kyrkomötet att meddela
föreslcifter i ett visst ämne - medge att kyrkomötet överlåter åt myndigheter under kyrkomötet att i kyrklig kungörelse meddela bestämmelser i ämnet. I fråga om Svenska kyrkans böcker, Svenska kyrkans sakrament, gudstjänst
och övriga handlingar samt kollekter får riksdagen också medge att
kyrkomötet genom kyrklig kungörelse överlåter åt domkapitel, kyrkliga
kommuner eller kyrkokommunala förvaltningsmyndigheter att meddela
bestämmelser i ämnet. I 7 § andra stycket lagen om svenska kyrkan har
riksdagen lämnat kyrkomötet befogenhet att överlåta åt Svenska kyrkans
centralstyrelse att meddela föreskrifter om kollekter. Kyrkomötet får vidare enligt bestämmelsen genom kyrklig kungörelse överlåta åt domkapitel,
kyrkliga kommuner och kyrkokommunala förvaltningsmyndigheter att
meddela föreskrifter om Svenska kyrkans böcker, Svenska kyrkans sakrament, gudstjänst och övriga handlingar samt kollekter.
Regeringsformen löser också i 10 punkten sista stycket Övergångsbe-
stämmelsema frågan om riksdagen eller regeringen kan besluta föreskrifter i de ämnen som kan delegeras till kyrkomötet. Bestämmelserna innebär att riksdagen i lag som stiftas på det sätt som anges i 9 punkten första stycket övergångsbestämmelsema kan besluta föreskrifter i dessa ämnen. Detta gäller även om kyrkomötet har bemyndigats att meddela föreskrifter i ämnet. Regeringen kan däremot inte meddela föreskrifter i de ämnen som kan delegeras till kyrkomötet. I detta sammanhang bör dock noteras att regeringen på det kyrkliga området med stöd av 8 kap. 13 § RF kan meddela föreskrifter om verkställighet av lag och andra föreskrifter som inte
enligt grundlag skall meddelas av riksdagen.
Av punkt 13 övergångsbestämmelsema följer vidare att grunderna för
ändringar i rikets indelning i kyrkliga kommuner samt grunderna för de kyrkliga kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen skall bestämmas i lag. I lag meddelas också föreskrifter om de kyrkliga kommunernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden (jfr 8 kap. 5 § RF). Kyrkomötets medverkan behövs inte
i dessa lagstiftningsårenden. Naturligtvis utgör detta förhållande inget hinder
mot att ett yttrande från kyrkomötet inhämtas innan riksdagen fattar beslut.
För ändring eller upphävande av lag som avse i 9
punkten Övergångsbe-
stämmelsema gäller samma formkrav som är föreskrivna för stiftande av sådan lag.
I fråga om upphävande av äldre lag gäller enligt en lag (1985:864) om
ändring i regeringsformen följande. Äldre författningar och föreskrifter som
har tillkommit i den förut for dvs.
kyrkolag stadgade ordningen, genom
samfállt beslut av Konungen eller regeringen och och med
riksdagen
samtycke av kyrkomötet, skall enligt 2 punkten första i meningen gälla
fortsättningen trots att de inte har beslutats i den ordning som nu gäller för
lagstiftning på det kyrkliga området.
Enligt andra meningen i samma punkt kan sådana äldre författningar eller föreskrifter upphävas endast efter beslut av riksdagen. Genom en hänvisning till 8 kap. 17 § första mening RF har nämligen den formella
lagkraftens
princip gjorts tillämplig på sådana bestämmelser. I den utsträckning äldre
bestämmelser i kyrkolag eller annan lag hör till den typ av som
lagstiftning
avses i första - i 9 skall
tredje styckena punkt övergängsbestämmelsema,
enligt tredje meningen i punkt 2 de formkrav som gäller enligt dessa stycken
iakttas även vid ändring eller upphävande.
Fjärde meningen tar sikte på sådan äldre lag som har trätt i kraft före den
i januari 1983 och som reglerar ämnen vilka enligt punkt 10 Övergångsbe-
stämmelsema kan delegeras till kyrkomötet. För ändring eller upphävande
av sådan äldre lag gäller att tredje meningen i bestämmelsen inte är tillämplig. Detta innebär att t.ex. bestämmelserna i 1686 års om
kyrkolag
Svenska kyrkans lära, om gudstjänster, om dop, om nattvard, om biskops-
och prästvigning m.m. kan upphävas av riksdagen utan att de formkrav som
första - i 9
gäller enligt tredje styckena punkt övergängsbestämmelsema
behöver iakttas.
2.1.4 Det nuvarande regelsystemet för Svenska kyrkan
I detta avsnitt skall i huvuddrag redogöras för den nu gällande lagstiftningen för Svenska kyrkan. Syftet med framställningen är att ge en allmän bild av
det offentligrättsliga regelsystemet och de väsentligaste bestämmelserna som
ñnns.
De senaste årens reformarbete inom det kyrkliga lagstiftningsområdet har som tidigare sagts för Svenska kyrkans del inneburit att kyrkliga organ tillerkânts en Ökad självständighet och beslutanderätt i kyrkliga ärenden. Fortfarande är emellertid ett utmärkande drag för det svenska statskyrkosystemet att beslutanderätten i kyrkliga ärenden i åtskilliga fall tillkommer statliga organ. Från rättslig synpunkt framträder det nuvarande sambandet mellan staten och Svenska kyrkan i att kyrkans organisation och verksamhet
i stora delar är författningsreglerad.
Svenska kyrkans verksamhet lyder under ett omfattande system av offent-
ligrättsliga regler. Regelsystemet har med tiden blivit komplicerat och
svåröverskådligt. Grunden för den svenska kyrkorätten utgörs fortfarande
av 1686 års kyrkolag. I princip har den svenska kyrkolagstiftningen
utformats med utgångspunkt från denna lag. Det återstår numera bara ett fåtal i huvudsak grundläggande bestämmelser om bl.a. kyrkans egendom, tjänster och ämbeten i 1686 års kyrkolag. Lagen har från systematisk
synpunkt varit en grundstomme till vilken författningsregleringen av
Svenska kyrkan under lång tid knutits av. Denna bundenhet vid lagens
systematik har bidragit till att kyrkolagstiftningen aldrig fått en självständig
systematisk uppbyggnad och är i dag i många delar ålderdomlig och onödigt
splittrad. Kyrkoförfattningsutredningen, som tillsattes år 1983, har i sitt
slutbetänkande En ny kyrkolag m.m. (SOU 1987:4) lag fram förslag till en ny kyrkolag som innebär att 1686 års kyrkolag och ett flertal andra för-
fattningar skulle kunna upphävas. Förslaget har efter remissbehandling
bearbetats i Civildepartementet och har i skrivelse 1990:1 regeringen inhämtat kyrkomötets yttrande över bl.a. förslag till ny kyrkolag.
Som tidigare sagts återfinns vissa bestämmelser som rör grundläggande Svenska kyrkan i övergångsbestämmelsema till Detta regeringsformen. medför att viss grundläggande kyrkolagstiftning kommit att ett starkt åtnjuta konstitutionellt skydd. Reglerna har kommenterats i utförligt föregående avsnitt varför de förbigås här.
I övrigt kan 1686 års för den svenska kyrkolag anses utgöra grundvalen kyrkorätten. Som nämnts har flertalet bestämmelser i lagen satts ur kraft eller, utan att formellt ha ändå förlorat sin upphävts, giltighet. Kyrkolagen innehåller de grundläggande bestämmelserna om kyrkans bekännelse, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar. Lagen innehåller också bestämmelser om kyrkans egendom och om ämbeten och kyrkans tjänster. Ett flertal författningar till I första hand bör här anknyter kyrkolagen. nämnas lagen (1982:942) om svenska som får anses kyrkan, grundläggande för kyrkan som trossamfund. meddelas bestämmelser om Svenska lagen kyrkans församlingar och stiftsmyndigheter samt om kyrkomötet. Vidare regleras i lagen vissa frågor som rör de prästerliga tjänsterna. Som framgått i föregående avsnitt skall vissa av de ämnen som i stiftas regleras lagen på samma sätt som huvudbestämmelsema i riksdagsordningen, dvs. genom två likalydande beslut med mellanliggande val eller genom ett riksdagsbeslut som fattats med kvalificerad Innan stiftas skall majoritet. lagen kyrkomötet yttra sig. I detta sammanhang bör noteras den som normgivningsrâtt tillkommer kyrkomötet i en rad interna kyrkliga ämnen. I finns övrigt särskilda författningar om helgdagar, av upplåtelse kyrkorum, kyrkliga inventarier och kyrklig egendom samt tillsåttandet av och biskopsprästtjänster.
I religionsfrihetslagen (1951:680) regleras om i Svenska frågor medlemskap kyrkan. Sådana föreskrifter meddelas genom lag, som stiftas av riksdagen
med samtycke av kyrkomötet. Beträffande inträde i Svenska kyrkan gäller bl.a. att barn, vars föräldrar tillhör Svenska kyrkan, skall anses ha inträtt i kyrkan vid födelsen om inte föräldrarna anmäler att barnet inte skall tillhöra kyrkan. För utträde gäller att medlem som inte längre vill tillhöra
skall göra en anmälan om utträde hos pastor i den Församling där
kyrkan
han är kyrkobokförd.
Enligt lagen (1982:942) om svenska kyrkan utgör församlingarna organisa-
toriskt sett grundvalen för Svenska kyrkans verksamhet. Närmare be-
stämmelser om församlingar och kyrkliga samfälligheter inom Svenska
kyrkan återfinns i församlingslagen (1988:180). Lagen gäller i första hand de territoriella församlingarna, men skall i tillämpliga delar även tillämpas på icke-territoriella församlingar under förutsättning att dessa inte har beslutat att den ordning som tidigare har gällt i stället skall tillämpas.
Församlingarna och de kyrkliga samfällighetemas kompetens, organisation
och verksamhet regleras genom församlingslagen. Församlingamas be-
skattningsrätt grundas också på församlingslagen. Denna stiftas på vanligt
sätt av riksdagen, vilket dock inte utesluter att kyrkomötet bereds tillfälle att yttra sig.
Rikets indelning i territoriella församlingar och pastorat samt kontrakt och
stift regleras i den kyrkliga indelningslagen (1988:185), s0n1 stiftas i vanlig
ordning av riksdagen. Lagen gäller även förfarandet vid bildandet av
kyrkliga samfálligheter. Indelningsändringar beslutas av regeringen,
kammarkollegiet och i vissa fall av länsstyrelsen.
Stiftens och organisation och verksamhet regleras främst i
stiftsorganens
lagen (1982:942) om svenska kyrkan, församlingslagen (1988:180), den
(1988:185) och domkapitelslagen (1988:181). I kyrkliga indelningslagen
förordningen (1989:6) med instruktion för domkapitlen har regeringen
meddelat närmare föreskrifter för domkapitlens verksamhet. I lagen
(1988:183) och förordningen (1989:88) om förvaltning av kyrklig jord har
meddelats bestämmelser om egendomsnämndema, som är obligatoriska kyrkokommunala nämnder med statliga förvaltningsuppgifter stiftsnivå. För på stiftsorganen gäller i varierande utsträckning åtskilliga som rör regler statsförvaltningen i stort, t.ex. verksförordningen (1987:1100), förvaltningslagen (1986:223) och arldvlagen (1990:782). Grundläggande föreskrifter om stiftsmyndigheter meddelas i lagen om svenska kyrkan eller i annan lag som stiftas av riksdagen efter av I kan i yttrande kyrkomötet. övrigt riksdagen form av lag och regeringen med stöd av sin besluta restkompetens ytterligare författningar.
Regleringen av organisationen på riksplanet har samband med Svenska kyrkans särskilda ställning. Ärenden som rör den offentligrättsliga reglerade verksamheten handläggs av regeringen och vissa centrala förvaltningsmyndigheter. Det bör i detta sammanhang dock påpekas att det lagstiftningsarbete som pågått inom det kyrkliga regelområdet till stor del inneburit att regeringen i allt mindre utsträckning ärenden. Behandlägger kyrkliga slutanderätten har i stället i allt högre grad överlåtits centrala förpå valtningsmyndigheter och kyrkliga organ.
Grundläggande bestämmelser om kyrkomötets sammansättning , arbetsformer m.m. återfinns i lagen (1982:942) om svenska kyrkan. Närmare föreskrifter har meddelats i lagen (1982:943) om I samma kyrkomötet. lagar regleras även Svenska kyrkans centralstyrelses verksamhet. är en Centralstyrelsen statlig myndighet under kyrkomötet. Ytterligarebestämmelser om centralstyrelsens verksamhet finns i instruktion för Svenska kyrkans centralstyrelse (SKFS 1989:9). Som framgått av avsnittet om normgivningen på det kyrkliga lagstiftningsområdet skall grundläggande regler om som kyrkomötet en församling av valda ombud för Svenska meddelas i som kyrkan lag stiftas på samma sätt som huvudbestâmmelsema i riksdagsordningen efter yttrande av kyrkomötet. Andra föreskrifter om kyrkomötet kan meddelas i annan lag som stiftas av riksdagen efter av Detsamma yttrande kyrkomötet. gäller grundläggande föreskrifter om centralstyrelsen.
Huvudmannaskapet för begravningsverksamheten tillkommer Svenska kyrkans pastorat. Fr.o.m den 1 januari 1993 åligger det också stiftssamfälligheterna att anordna och hålla allmänna begravningsplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund. Bestämmelser om begravningsverksamheten ñnns i begravningslagen (1990: 1144). Begravningsverksamheten kan betraktas som den sista allmänt samhälleliga uppgift som kyrkan handhar. I detta sammanhang bör också nämnas föreskriftema om vigsel i 4 kap. äktenskapsbalken. För de författningar som reglerar dessa uppgifter saknas ett förstärkt konstitutionellt skydd. Bestämmelserna stiftas i vanlig ordning av riksdagen i form av lag. De förordningar som finns är utfärdade av regeringen.
För den kyrkliga personalen finns författningar som rör olika kategorier av kyrkliga befattningshavare. Behörighetslcraven för inträde i prästämbetet regleras bl.a. i 19 kap. 1686 års kyrkolag och i kyrkliga kungörelsen (SKFS 1991:15) om prästexamen. Förfarandet vid tillsättandet av prästerliga tjänster regleras i lagen (1963:633) om biskopsval, i prästanställningslagen (1988:184) och i prästanställningsförordningen 0989:84). Ytterligare bestämmelser om de prästerliga tjänsterna finns i lagen (1982:942) om svenska kyrkan. Grundläggande bestämmelser om kyrkomusiker återfinns i (198928) om kyrkomusiken i svenska kyrkan. Den kyrkliga
lagen personalens anställningsförhållanden regleras delvis i lagen (1976:600) om offentlig anställning. Vidare är lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet delvis tillämplig i förhållandet mellan den kyrkliga personalen och dess arbetsgivare. Den religiösa verksamhetens mål och inriktning är naturligtvis undantagen från lagens Noteras bör också
tillämpningsområde.
att lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet är tillämplig i Svenska kyrkans verksamhet. Utöver nu nämnd lagstiftning finns speciella bestämmelser i andra författningar. Regeringsformen ger prästtjänstema ett förstärkt skydd. Enligt övergångsbestämmelsema gäller att grundläggande föreskrifter om prästerliga tjänster i Svenska kyrkan skall
meddelas i lag som stiftas av riksdagen För
efter yttrande av kyrkomötet. övriga kategorier av anställda gäller inga särskilda föreskrifter i
författning.
I fråga om den kyrkliga gäller förutom 1686 års och
egendomen kyrkolag församlingslagen (1988:180) främst lagen (1988:183) och förordningen (1989:88) om förvaltningen av kyrklig jord samt (1988:
kyrkofondslagen 182) och kyrkofondsförordningen (1988:1148). För och
kyrkobyggnader dess inventarier finns grundläggande regler i 1686 års och i
kyrkolag lagen (1988:950) och förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m.. För den kyrkliga egendomen gäller enligt övergångsbestämmelsema till regeringsformen följande. Grundläggande föreskrifter om den som
kyrkliga egendom är avsedd för Svenska kyrkans verksamhet meddelas i som stiftas av
lag riksdagen efter yttrande av kyrkomötet. Föreskrifter som innebär
ändring av det ändamål för vilket det egendomen är avsedd meddelas dock
kyrkliga genom lag, som stiftas på samma sätt som huvudbestämmelsema i
riksdagsordningen efter yttrande av kyrkomötet.
Som framgått är det som rör Svenska organisation och
regelsystem kyrkans verksamhet av varierande konstitutionell art. En del av bestämmelserna är av grundlags natur och åtnjuter därför ett starkt konstitutionellt
skydd. Andra regler är av lags natur och stiftas av i eller
riksdagen vanligt ordning i den kvalificerade form som gäller för huvudbeståmmelsema i
riksdagsordningen. För vissa bestämmelser gäller att kyrkomötet skall medverka vid lagstiftningsåtgärder. Härigenom har Svenska kyrkan tillförsäkrats ett visst inflytande på normgivningen. Kyrkomötet har dessutom tillerkänts en egen normgivningsmakt, dvs. rätt att utfärda bindande föreskrifter inom vissa ämnesområden. I regelsystemet ingår slutligen bestämmelser som
regeringen utfärdat inom ramen for sin normgivningskompetens enligt regeringsformen.
I samband med denna bör till
genomgång avslutningsvis förslaget ny kyrkolag beröras något närmare. Förslaget innebär en
genomgripande systematisering av den kyrkliga lagstiftningen. Hela den centrala offenlig-
av Svenska och verksamhet har
rättsliga regleringen kyrkans organisation
samlats i en enda lag. Kyrkomötet har yttrat sig över lagförslaget. I korthet kommer den nya kyrkolagen att omfatta följande ämnesområden.
- bestämmelser om Svenska som trossamfund.
Grundläggande kyrkan
- om i Svenska konstitutionella skäl
Regler medlemskapet kyrkan. (Av
innehåller dock inga bestämmelser i ämnet utan
kyrkolagsförslaget
hänvisar endast till religionsfrihetslagen (1951:680). - om den
Regler kyrkliga indelningen.
- om Svenska lokal-,
Regler kyrkans organisatoriska uppbyggnad på
stifts- och riksplan. - Bestämmelser om det ämbetet samt om för den
kyrkliga tystnadsplikt
som har vigts till det kyrkliga ämbetet. - Föreskrifter om och om i Svenska
prästtjänster kyrkomusiken kyrkan.
- om den
Regler kyrkliga egendomen.
- Bestämmelser om val.
kyrkliga
innebär att ett mycket stort antal författningar kommer att
lagförslaget
upphävas. Förutom 1686 ärs kyrkolag är främst följande centrala lagar av särsldlt intresse.
- om
lagen (1963:633) biskopsval,
- om
lagen (1972:229) kyrkliga indelningsdelegerade,
- om svenska
lagen (1982:942) kyrkan,
- om
lagen (1982:943) kyrkomötet,
-
-
-
- om av
lagen (1988:183) förvaltningen kyrklig jord,
-
prästanställningslagen (1988:184),
-
kyrkliga indelningslagen (1988:185),
- om i svenska
lagen (l989:8) kyrkomusiken kyrkan.
I den nya kyrkolagen samlas således sådana nu som i
gällande lagregler
princip bara riktar sig till Svenska avses träda kyrkan och dess organ. Lagen ikraft den 1 januari 1993.
2.1.5 Svenska kyrkans nuvarande organisation i
huvuddrag
Svenska kyrkan kan rättsligt och ekonomiskt sågas vara tre
organiserad på
plan, nämligen lokalplan, regionalplan och riksplan. En stor del av den
kyrkliga verksamheten är reglerad i lag eller annan allmän
författning.
Denna del av verksamheten kallas i bland bedriver emellertid
legal. Kyrkan
en omfattande verksamhet i former som inte kommit till i
uttryck lagstift-
ning eller andra offentligrättsliga regler. I den mån denna s.k. fria verksamhet är reglerad har det i allmänhet
skett genom föreningsrättsliga
stadgar av samma slag som allmänt förekommer inom ideella
föreningar.
Grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans
offentligrättsliga
organisation återfinns i lagen (1982:942) om svenska kyrkan.
Lagen om svenska kyrkan inleds med en grundläggande bestämmelse om Svenska kyrkans identitet. Det slås fast att Svenska kyrkan är ett evangeliskt-lutherskt trossamfund. Lagen innehåller föreskrifvidare grundläggande ter om Svenska kyrkans organisationsstruktur, såvitt den offent-
gäller
ligrättsligt reglerade delen av verksamheten, och om som en kyrkomötet
församling av valda ombud för Svenska kyrkan samt om Svenska
kyrkans
centralstyrelse som dess verkställande och beredande organ.
Församlingama utgör Svenska kyrkans basenheter på det lokala planet och är de grundläggande elementen i den Från
kyrkliga organisationen. rättslig
synpunkt har församlingen ställning som kommun. kyrklig Församlingens
angelägenheter som sådan är bl.a. främjande av och
kyrkans gudstjänstliv
undervisning samt diakoni och evangelisation, vidare anskaffande och underhåll av kyrkobyggnad, och samt annan
församlingshus församlingslokaler
för kyrkliga ändamål avsedd egendom, ävensom frågor om avlönings-
förmåner för arbetstagare hos församlingen.
En eller flera församlingar kan bilda ett pastorat. Utgör församlingen ett
s.k. enförsamlingspastorat sköter den själv alla sina församlingsangelägen-
heter. Består pastoratet av flera församlingar skall de i form av en pastoratssamfållighet samverka för vissa ekonomiska angelägenheter. Detta innebär att pastoratet är den tunga ekonomiska enheten med ansvar för bl.a.
och begravningsverksamhet. Pastoraten svarar också
byggnader, personal
för den kyrkomusikaliska verksamheten. Det finns även utrymme för andra samverkansformer.
Pastoratet är också tjänstgöringsområde för församlingsprâstema. Den
prästerliga verksamheten inom pastoratet leds av kyrkoherden. I pastorat
som omfattar en domkyrkoförsamling är domprosten kyrkoherde. Beroende
invånarantal, tenitoriella omfattning m.m. kan utöver på pastoratets
kyrkoherdetjänsten även inrättas komministertjänster.
De församlingar som ingår i en samfállighet upphör inte att existera som
självständiga enheter. Även om samfálligheten får hand om samtliga
ekonomiska har församlingarna kvar sitt ansvar för
angelägenheter,
församlingsarbetet.
Förutom territoriella församlingar finns det i Sverige fem icke-territoriella församlingar. De icke-territoriella församlingarna är Karlskrona amiralitets-
församling, Göteborgs Tyska församling, Tyska Szta Gertruds församling
i Stockholm, Finska församlingen i Stockholm och Hovförsamlingen. De
icke-territoriella församlingamas existens grundas allt väsentligt på en
personell gemenskap inom ett begränsat territoriellt område som omfattar flera Den gemenskapen består för de nationella
församlingar. personella
församlingamas del i det gemensamma språket eller härstamningen och för
Karlskrona amiralitetsförsanrlings del i den gemensamma För anställningen. hovförsamlingen grundas gemenskapen på härkomst eller anställning.
Regionalt är riket indelat i 13 stift. Stiftet är ämbetsområde. Han biskopens är ordförande i domkapitlet och Det ankommer honom stiftsstyrelsen. på bl.a. att genom visitationer utöva över stiftets och att uppsikt församlingar förrätta t.ex. prästvigning. Stiftet är också ett område där de ingående församlingarna samarbetar om vissa frågor.
Stiftens verksamhet är fr.o.m. den 1 1989 ett delvis juli organiserad på nytt sätt genom obligatoriska stiftssamfálligheter som utgörs av de territoriella församlingarna inom stiftet. Stiftssamfálligheten har till att uppgift främja församlingslivets utveckling inom stiftet, att främja församlingsarbete bland finskspråkiga, samer och teckenspråkiga, vård vid och andra andlig sjukhus större vårdinrâttningar samt kriminalvårdsanstalter och militära förband i fredstid. Stiftssamfälligheten får även ha hand om andra ekonomiska angelägenheter om de är gemensamma för församlingarna inom Stiftet, s.k. utvidgad stiftssamfállighet. Det åligger också stiftssamfálligheten att svara för avlöningsförmåner för arbetstagare hos Stiftsamstiftssamfälligheten. fällighetens beslutande organ är stiftsfullmäktige, som skall bestå av minst 51 ledamöter och Dessa utses av insuppleanter. församlingarna genom direkta val. Stiftssamfällighetens förvaltande och verkställande är organ stiftsstyrelsen och de nämnder i övrigt som stiftsfullmäktige inrättar. Antalet ledamöteri stiftsstyrelsen skall vara minst nio och är som nämnts biskopen självskriven ordförande.
Domkapitlet har behållits som en statlig stiftsnivå. Inom myndighet på domkapitlets kompetensområde faller framför allt ärenden som har samband med kyrkans lära, utövande av det och kyrkliga ämbetet, gudstjänstlivet kyrkorummets utformning. Domkapitlet består av biskopen och domprosten som självslcriven ordförande vice ordförande respektive samt en präst - som tillsammans med en suppleant väljs av stiftets präster. Tre lekmannaleda-
möter och suppleanter för dem utses av stiftsfullmäktige. Den prästerliga
ledamoten är vald för att tillsammans med biskop och domprost företräda det kyrkliga ämbetet och inte som representant för sin yrkeskår.
Några ord bör också sägas om egendomsnämndemas verksamhet. I
varje
stiftssamfállighet skall det finnas en egendomsnämnd. Denna är en kyrko-
kommunal nämnd och består av minst fem ledamöter och suppleanter för
dessa, samtliga utsedda av stiftsfullmälctige. Det åligger egendomsnämnden
att förteckna och ha tillsyn över den kyrkliga jorden i stiftet. Därutöver har egendomsnâmnden bl.a. att förvalta löneboställenas skogsinnehav, präst-
domkyrkans fastigheter och biskopsgården samt hand-
lönefondsfastigheter,
lägga ärenden om tillstånd till köp, försäljning och byte av kyrklig jord.
Varje stift är indelat i kontrakt under ledning av en kontraktsprost, som utses av biskopen. Kontraktsprosten är biskopens medarbetare inom kontraktet. Kontraktens formella roll är liten. De utgör dock Valkretsar vid val till stiftsfullmåktige om inte länsstyrelsen beslutar annat. Kontraktet utgör också bas för en mer eller mindre utvecklad frivillig samverkan mellan de ingående församlingarna. De fungerar också som forum för överläggningar mellan präster och i viss mån också andra grupper av ansállda
i församlingarna.
Innan Svenska kyrkan genom 1982 års kyrkomötesreform fick sin nuvarande organisation saknade den ett eget organ som i egentlig mening kunde sägas
vara ett centralt styrelseorgan på riksplanet. Den centrala förvaltningen av
kyrkliga angelägenheter ombesörjdes i stor omfattning av statliga organ,
nämligen regeringen och vissa statliga ämbetsverk. För Svenska kyrkans
icke lagreglerade verksamhet på rikspianet svarade bl.a. fyra centrala
kyrkliga styrelser vars stadgar fastställdes av regeringen.
Kyrkomötesreformen innebar en genomgripande förnyelse av Svenska kyr-
kans organisation på riksplanet. Omfattande förändringar av formerna för
den kyrkliga lagstiftningen ingick också i reformen. I korthet innebar
kyrkomötesreformen följande. Kyrkomötet skulle bestå av 251 fritt valda
ledamöter och sammanträda årligen. Härigenom ñck kyrkomötet en bredare förankring och en mer demokratisk uppbyggnad än tidigare. Reforrnen inne-
bar också att kyrkomötets medverkan vid den kyrkliga lagstiftningen
anpassades till regeringsformens principer om normgivning. Kyrkomötet
ñck också utökade uppgifter genom att normgivningen i vissa kyrkliga
ämnen delegerades till kyrkomötet. Detta gällde i stor utsträckning
inomkyrkliga ärenden som tidigare krävt kyrkomötets medverkan men där
regeringen ensam utfärdat förordningar. Kyrkomötet ñck också ett
permanent verkställande och beredande organ i fråga om ärenden som skall avgöras av kyrkomötet, i den mån uppgiften inte ankommer på eller har överlämnats till annat organ som tillsätts av kyrkomötet. Ledamöter i centralstyrelsen är ärkebiskopen samt högst 14 andra ledamöter och ersättare
för dem, vilka för varje valperiod väljs av kyrkomötet. Ärkebiskopen är
styrelsens ordförande. Bland de valda ledamöterna utser kyrkomötet en eller två vice ordförande.
För att få en så fullständig bild som möjligt av Svenska kyrkans organisa-
tion är det nödvändigt att något beröra den del av verksamheten som inte äger rum i författningsreglerade former. Som framgått ovan svarar
kyrkomötet och centralstyrelsen för den offentligrättsliga delen av kyrkans
verksamhet. Dessa organs offentligrättsliga ställning medför att de inte kan sköta andra uppgifter än sådana anges i grundlag eller annan lag.
som
Kyrkomötesreformen innebar att Svenska kyrkan själv ñck bestämma om formerna för och innehållet i den del av verksamheten som inte är reglerad i
i lagar förordningar. För att skapa en samlad ledning för den fria
_och
verksamheten inrättades vid 1984 års kyrkomöte Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet.
Stiftelsens högsta beslutande organ är ombudsmötet. Det består av samma personer som kyrkomötet och sammanträder år inom ramen för
varje
kyrkomötets session. Stiftelsens styrelse är beredande och verkställande organ åt ombudsmötet. Även mellan stiftelsestyrelsen och
centralstyrelsen
råder personalunion. På detta sätt har man formellt hållit isär den
lagregle-
rade verksamheten och den fria verksamheten som den
samtidigt nödvändiga
samordningen kommit till stånd.
Stiftelsestyrelsen har det samordnande och planerande ansvaret för arbetet inom stiftelsen. För stora delar av verksamheten svarar ombudsmötets
på
uppdrag två nämnder, församlingsnämnden och utbildningsnämnden. För-
utom stiftelsen för rikskyrklig verksamhet finns tre fristående
ytterligare
rikskyrkliga stiftelser nämligen stiftelsen för Svenska mission,
kyrkans
stiftelsen för Lutherhjälpen och stiftelsen för Svenska i utlandet.
kyrkan
I detta bör nämnas Svenska och
sammanhang kyrkans församlings-
pastoratsförbund som i första hand år en arbetsgivarorganisation men även
kyrkokommunemas intresseorganisation. Samtliga kyrkliga kommuner är
medlemmar i förbundet. Förbundets ändamål är att såsom en samman-
slutning av församlingar samt flerförsamlingspastorat och övriga kyrkliga
samfälligheter tillvarata medlemmarnas gemensamma intressen, främja samverkan mellan dem, biträda dem i deras verksamhet och som arbetsgivarorganisation företräda dem i förhandlingar med de anställdas
fackliga
organisationer.
Svenska kyrkan har sammanfattningsvis under 1980-talet be-
genomgått
tydande organisatoriska förändringar på i första hand stifts- och riksplanen.
Kyrkomötesreformen innebar att kyrkomötet demokratiserades och blev mer
representativt.
tillkomsten av Svenska fick ett
Genom kyrkans centralstyrelse kyrkomötet
permanent beredande och verkställande organ. Svenska fick
kyrkan
härigenom ett centralt styrelseorgan på riksnivå. En mycket betydelsefull
följd av kyrkomötesreformen var också att Svenska kyrkan genom kyrkomö-
tet har fått rätt att genom normgivning själv besluta i en rad inomkyrkliga
frågor.
Kyrkomötesrefonnen sammantagen med de under 1989 genomförda förändringarna på lokal- och stiftsplanet innebär att Svenska kyrkan på alla plan har utrustats med egna demokratiskt utsedda beslutande och verkställande organ, till vilka större delen av de ärenden som tidigare handlagts i bl.a.
regeringskansliet har kunnat delegeras. Det grundläggande sambandet
mellan staten och Svenska kyrkan är i och för sig oförändrat. Det har på ett sätt blivit ännu tydligare genom att riksdagen ensam kan stifta lag om kyrkan. Reformema har ändå inneburit betydande ändringar i de inbördes förhållandena och en ökad självständighet för kyrkan på vissa områden.
Det sätt, på vilket Svenska kyrkan är organiserad, ger upphov till terminolo-
giska problem - främst när det gäller begreppen kyrkligt och statligt.
Den verksamhet som bedrivs i enlighet med privaträttsliga regler kan väl alltid betecknas som kyrklig. När det gäller de organ som styrs av
offentligrättslig lagstiftning gäller att de i viss mening alltid är statliga.
Det är ju statens organ som bestämmer över deras organisation. Samtidigt känns det främmande att inte beteckna kyrkomötet och de organ som
t_.ex.
lyder under detta eller församlingarna som kyrkliga. Det gäller också
domkapitlen, som ju lyder under regeringen.
2.2¶Den lokala
organisationen
2.2.1 Församlingar, pastorat och kyrkliga samfälligheter
Den kyrkliga indelningen på det lokala planet omfattar församlingar och
pastorat. Församlingen är den grundläggande enheten inom Svenska kyrkan.
Från rättslig synpunkt har som kommuner. församlingarna ställning kyrkliga Denna bestämning utesluter inte att även kan givetvis församlingarna beskrivas utifrån och historiska teologiska synpunkter.
Ett pastorat kan bestå av en eller flera församlingar. Tidigare var pastoratet huvudsakligen ett led i den Pastoratet pråsterliga tjänsteorganisationen. utgjorde kyrkoherdens tjânstgöringsområde. Numera har pastoraten fått en betydligt mer omfattande roll.
Församlingar kan samverka i form av Flerförsamkyrkliga samfalligheter. lingspastoraten är obligatoriska för vissa samfalligheter församlingsândamål. Dessa samfálligheter kan till att omfatta alla ekonomiska förutvidgas samlingsangelägenheter. Den kan också omfatta i flera församlingarna pastorat. Liksom församlingarna har de kyrkliga samfállighetema getts ställning av kyrkliga kommuner.
Den kyrkliga i den indelningen regleras kyrkliga indelningslagen (1988: 185).
Grundläggande bestämmelser om Svenska organisation förkyrkans på samlingsnivå finns i församlingslagen (1988:180), som trädde i haft den l januari 1989 och ersatte lagen (1982:1052) om och församlingar kyrkliga samfálligheter. Följande genomgång skall behandla huvuddragen i församlingsorganisationen.
Ett uttalat i år att söka underlätta en samverkan syfte församlingslagen mellan församlingarna. Denna samverkan skall ske pastoratsvis. Kompetensen när det vilka beskrivs närmare i l gäller församlingsangelågenheterna, kap. 3 § församlingslagen, fördelas i ett flerförsamlingspastorat på följande sätt. Församlingen svarar för av underfrämjande kyrkans gudstjänstliv, visning, diakoni och evangelisation. får också anskaffa och Församlingen ha hand om den lösa egendom som inte år byggnadstillbehör i församlingens
kyrka och i övriga lokaler för församlingsverksamheten. Det ankommer också på församlingen att godkänna ändringar av kyrkorummets utseende.
Pastoratssamfâlligheten skall ha hand om anskaffning och underhåll av församlingskyrkan och dess fasta inredning och annat byggnadstillbehör, liksom anskaffning och underhåll av övriga lokaler för församlingsverksamhet samt deras fasta inredning och byggnadstillbehör. På samfálligheten faller också kompetensen när det gäller anläggande och underhåll av kyrkogårdar och andra begravningsplatser samt personal och personaladministration. Pastoratssamfälligheten skall också sköta de angelägenheter som enligt lag eller annan författning ankommer på pastoratet. Som exempel kan nämnas den kyrkomusikaliska verksamheten.
Naturligtvis sköter i ett enförsamlingspastorat församlingen själv samtliga församlings- och pastoratsangelägenheter.
Pastoratssamfälligheten är obligatorisk. Det är emellertid inte säkert att denna samverkan räcker för att uppnå en effektiv ekonomisk förvaltning. Församlingarna i ett pastorat kan då enligt 1 kap. 6 § församlingslagen bilda en total pastoratssamfällighet för alla ekonomiska församlingsangelägenheter. Det är att märka att det endast är de ekonomiska angelägenhetema som samfälligheten får ta hand om. Utformningen och innehållet i den församlingsverksamhet som anges i l kap. 3 § andra stycket l p. församlingslagen ankommer alltjämt på församlingen att själv bestämma inom ramen för de ekonomiska resurser som står till buds.
I l 6 § finns de grundläggande bestämmelserna om
kap. församlingslagen vilka andra kyrkliga samfálligheter som får bildas. Från ekonomisk synpunkt kan det vara lämpligt att flera pastorat samverkar för att sköta en eller flera av de ekonomiska församlingsangelågenheter som anges i 1 kap. 3 § andra En sådan samfällighet kallas flerpasto-
stycket församlingslagen. ratssamtällighet. En förutsättning för att en flerpastoratssamfállighet skall
få bildas år att samtliga i deltar i
pastoraten ingående församlingar samfálligheten. Bildas en samfällighet för alla ekonomiska
församlingsangelägenheter föreligger en total tlerpastoratssamfällighet. Samverkan inom kyrkliga samtälligheter kan således endast ske pastoratsvis.
I 5 kap. kyrkliga indelningslagen hur
(1988:185) regleras samiälligheterna bildas, ändras och upplöses. Det är endast de totala
pastoratssamtälligheterna som kräver särskilda beslut för sin tillkomst. Om alla
församlingar i ett pastorat är överens kan de enligt 5 kap. 2 § indelningslagen besluta att bilda en total skall då bara
pastoratssamfällighet. Samfallighetsbildningen fastställas av stiftsstyrelsen.
Som framgår av 5 kap. 2 § andra och 3 § har
stycket indelningslagen stiftsstyrelsen möjlighet att besluta om en total pastoratssamtällighet eller en flerpastoratssamfállighet även om det inte föreligger enighet mellan församlingarna. Förutsättningen år att den
föreslagna samfállighetsbildningen år till övervägande och fördel beslutar
varaktig för pastoraten. Stiftsstyrelsen också om ändring och av
upplösning samfälligheter.
Stiftsstyrelsens beslut vad gäller samfállighetsbildningar får till
överklagas kammarkollegiet av en församling eller ett pastorat som berörs av beslutet.
2.2.2 Kyrkoråd, kyrkostämma och för-
kyrkofullmäktige,
samlingsdelegerade m.m.
I l kap. 9-12 §§ hur beslutanderätten utövas i
församlingslagen regleras församlingar och kyrkliga samfalligheter. utövas be-
Enligt huvudregeln slutanderâtten i en församling av kyrkofullmäktige eller i med
församlingar högst 500 röstberättigade kyrkomedlemmar Om en för-
på kyrkostämma. samling med över 500 röstberättigade i en total
kyrkomedlemmar ingår pastoratssamfállighet eller en total flerpastoratssamfállighet kan beslutanderätten i församlingen i stället få utövas av ett direktvalt En sådan
kyrkoråd.
ordning är enklare mot bakgrund av att kyrkofullmäktige i en församling
som ingår i en total samfällighet i princip endast har att utse ett kyrkoråd.
För pastorats- eller flerpastoratssamfälligheter, som icke är totala samfällig-
heter, gäller att beslutanderätten utövas av s.k. församlingsdelegerade. Föreligger en total kyrklig samfállighet utövas beslutanderâtten av ett för sam-
falligheten gemensamt valt kyrkofullmäktige.
Kyrkorådet utgör församlingens eller samfällighetens styrelse. Det skall ha
omsorg om församlingslivet och verka för dess utveckling samt leda förvaltningen av församlingens angelägenheter. Kyrkorådet skall vidare bereda de ärenden som skall avgöras av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman samt ha hand om den ekonomiska förvaltningen. Dess uppgifter regleras närmare i
7 kap. 2 § församlingslagen. Kyrkorådet har även andra uppgifter än de
strikt kyrkokommunala. Som exempel kan nämnas beslut enligt lagen
(1982:377) om tillfällig upplåtelse av kyrka. Kyrkorådet har också rätt att
fatta beslut om vissa gudstjänstfrågor samt om församlingskollekter.
Det kan också finnas särskilda nämnder för vissa sakområden t.ex. kyrko-
gårdsnämnd, personalnämnd och fastighetsnämnd. Dessa nämnder, som
tillsätts av kyrkofullmäktige, övertar då kyrkorådets roll som fullmäktiges
beredande och verkställande organ inom det område det gäller. Kyrkorådet har dock alltid ett visst samordnande ansvar. Vid sidan av det obligatoriska kyrkorådet finns dock möjlighet för två eller flera församlingar att utse ett gemensamt kyrkoråd för en eller flera angelägenheter.
är självskriven ledamot i kyrkorådet. Övriga ledamöter väljs Kyrkoherden
enligt 7 kap. 4 § församlingslagen av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman.
Valförfarande vid val till kyrkofullmäktige i en församling eller i en total kyrklig samfállighet samt till direktvalda kyrkoråd är direkt liksom vid de borgerligt kommunala valen och riksdagsvalen. Närmare bestämmelser om
ñnnsi om kyrkofullmäktigeval samt kyrkofullmäktigevalen lagen (1972:704)
Rösträtt vid val av kyrkofullmäktige och vid val av direktvalda kyrkoråd har den som är medlem av Svenska kyrkan och folkbokförd i församlingen samt myndig på valdagen. Utländsk medborgare har rösträtt under den ytterligare förutsättningen att han varit folkbokförd i riket under de tre senaste åren närmast före valåret.
Antalet ledamöter i kyrkofullmäktige i församling och direktvalda kyrkoråd
bestäms av fullmäktige resp. kyrkorådet. För kyrkofullmäktige i en kyrklig
samfällighet gäller dock att antalet ledamöter bestäms av stiftsstyrelsen.
Den som har rösträtt vid val till kyrkofullmäktige och vid val av direktvalda kyrkoråd är också valbar. Det finns dock vissa inskränkningar ivalbarheten, såsom att biskop och kyrkoherde inte är valbara.
Som tidigare nämnts skall i pastoratssamfälligheter eller flerpastoratssam-
fálligheter som inte är totala utses församlingsdelegerade.
Ledamöterna i församlingsdelegerade väljs av kyrkofullmäktige eller kyrko-
stämman. Valen är således indirekta. Antalet ledamöter bestäms första
av och därefter av församlingsdelegerade själva. Kan gången församlingarna
församlingarna inte enas bestämmer länsstyrelsen antalet ledamöter. Det ankommer också på länsstyrelsen att bestämma hur många ledamöter varje församling skall utse.
Församlingarna och de samfállighetema har rätt att utdebitera kyrkliga
skattemedel för de angelägenheter de har hand om. I totala pastoratssam-
fälligheter ligger utdebiteringsrätten helt på samfälligheten. Bestämmelser
om att finns i församlingslagen och
skyldigheten erlägga församlingsskatt
kommunalskattelagen (1928:370). Skatteuttaget bestäms enligt de grunder
som anges i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och
annan menighets utdebitering av skatt m.m.
Beslut fattade av församlingar och kyrkliga samfálligheter överklagas enligt de regler som gäller för kommunalbesvär. Ett får alltså endast överklagande grundas på omständigheter som innebär att beslutet inte tillkommit i laga ordning, står i strid mot lag eller annan författning, annat sätt överpå skrider kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans befogenhet, kränker klagandes enskilda rått eller annars vilar på orättvis grund. Kammarrätten är den ett beslut. - att instans som överprövar Berättigad överklaga ett beslut är den som är folkbokförd i församlingen. Beträffande beslut fattade av en kyrklig samfällighet år även en i att samfälligheten ingående församling berättigad överklaga.
2.2.3 Pastor
Gällande rätt innebär att pastor, dvs. församlingens har ett kyrkoherde, självständigt ämbetsansvar men också en självständig myndighetsutövning. Han ansvarar först och främst för förkunnelsen, sakramentsförvaltningen och annan själavård. För skull bör här att ett ämtydlighetens påpekas betsansvar givetvis åvilar verksamma även samtliga inom pastoratet präster, om kyrkoherden har en ledande roll i Pastor har även andra sammanhanget. uppgifter.
Enligt religionsfrihetslagen (1951:680) åligger det pastor att pröva frågor om medlemskap i Svenska (6-12 §§). Pastors beslut eller kyrkan åtgärd enligt lagen får överklagas hos domkapitlet. Enligt religionsfrihetslagen avses med pastor kyrkoherde i en församling i Svenska kyrkan eller någon annan präst som domkapitlet har förordnat att sköta de som uppgifter ankommer på pastor § första enligt religionsfrihetslagen (16 stycket).
Den nyligen innebar att huvudgenomförda folkbokföringsreformen mannaskapet för folkbokföringen från pastor överflyttades (pastorsämbetet) till de lokala skattemyndighetema. ansvar för Något folkbokföringen kvarligger således inte längre på pastor. Däremot ansvarar pastor för
förandet av ministerialböckema, dvs. dopbok, konñrmationsbok, vigselbok
och begravningsbok.
I samband med omorganisationen av folkbokföringen aktualiserades frågan
hur kyrkobokföringsarkiven skulle förvaras i framtiden. Från arkivrättslig synpunkt skulle formellt sett arkiven överflyttas till de lokala skattemyndigheterna eller till lands- och stadsarkiven. Av inte minst praktiska skäl
förvaras arkivmaterialet emellertid övergångsvis på pastorsexpeditionema.
Pastor har också ansvaret för kyrkoarkiven i övrigt. I detta sammanhang bör nämnas att det enligt kungörelsen (1970:469) om kungörande i kyrka åligger
pastor att föra förteckning över kungörelser och tillkännagivanden som
upplâsts i kyrkan. Förteckningen skall enligt kungörelsen förvaras i
kyrkoarkivet.
Pastor eller kyrkoherden har också en arbetsledande roll bland medprästema
inom ramen för de tjänstgöringsföreskrifter domkapitlet meddelar samt för
Han ansvarar också tillsammans med
övrig församlingsvårdande personal.
en kyrkvârd för de kyrkliga inventarierna.
2.3¶Den regionala organisationen
2.3.1 Stiften
Riket är indelat i 13 stift. Dessa är Svenska kyrkans regionala enheter och utgör åmbetsomrâden för biskoparna. I Uppsala stift, årkestiftet, är ärkebiskopen stiftschef men han har vid sin sida en biträdande biskop till
hjälp med stiftsgöromålen, eftersom ärkebiskopen alltmer tas i anspråk för
rikskyrkliga och internationella ekumeniska uppgifter.
- och
Stiftsorganen stiftsfullmâlctige, stiftsstyrelsen, egendomsnâmnden
andra nämnder i stiftssamfallighetema samt domkapitlet och biskopsämbetet
- som kommer
handlägger, att framgå av det följande, ett stort antal
administrativa och ekonomiska frågor av kyrklig art. Kostnaderna för stiftsorganens verksamhet bestrids genom kyrkofondsmedel och skattemedel
från stiftssamfällighetema.
Grundläggande regler om stiften och stiftsorganens verksamhet återfinns i
lagen (1982:942) om svenska kyrkan, församlingslagen (1988: 180), kyrkliga
indelningslagen (1988: 185) och domkapitelslagen (1988: 181). I förordningen
(l989:6) med instruktion för domkapitlen har meddelat närmare
regeringen
föreskrifter om domkapitlens verksamhet. I och för-
lagen (1988:183)
ordningen (l989:88) om förvaltningen av kyrklig jord har meddelats be-
stämmelser om egendomsnämndema, som är
obligatoriska kyrkokommunala
nämnder med statliga förvaltningsuppgifter på stiftsnivå.
Innan den nya församlingslagen trädde i kraft den l 1989 det
januari ålåg
domkapitlen att främja församlingslivet inom stiften. hade Domkapitlen
emellertid starkt begränsade personella och ekonomiska varför resurser, behovet av gemensamma insatser för stiftens i stället
församlingar tillgodo-
sågs på frivillig väg genom bildandet av stiftsting med stiftsråd som verkställande organ.
I syfte att ge Svenska ett och sammanhållet
kyrkan lagreglerat organ på
regional nivå, som kan tillgodose församlingamas behov, föreskriver
församlingslagen att de territoriella församlingarna inom ett stift skall utgöra
en kyrklig samfällighet (stiftssamfállighet).
Stiftssamfällighetens uppgifter regleras närmare i 1 kap. 8 § församlingslagen. I punkt 1 stadgas att av
främjandet församlingslivets utveckling
inom stiftet är en angelägenhet för stiftssamfálligheten.
Stiftssamfälligheten
fär alltså kompetens som över hela stiftet och som motsvarar den som
griper
församlingarna har inom sina områden, att för-
geografiska nämligen främja
samlingslivet genom att ha omsorg om detsamma och verka för dess utveck-
ling. Med formuleringen främjande av församlingslivets utveckling inom
stiftet anges den stödjande funktion som stiftssamfálligheten därigenom kan
ha gentemot församlingarna. Det är fråga om för församlingarna gemensam-
ma insatser som kan stimulera församlingsarbetet och på speciella områden komplettera det med resurser som en enskild församling inte förfogar över. Syftet är att utveckla församlingarnas möjligheter att verka inom sitt område och i enlighet med de mål som församlingen själv ställer upp för sin verksamhet.
I punkt 2 behandlas stiftssamfällighetens kompetens i fråga om församlings-
arbete bland finskspråkiga, samer och teckenspråkiga och i punkt 3 församlingsarbetet vid sjukhus och andra större vårdinrâttningar samt vid kriminalvårdsanstalter och militära förband i fredstid. Även här markeras med ordet
främjande att stiftssamfállighetens uppgift är att stödja den verksamhet
som församlingarna bedriver på dessa områden, inte att ta över eller begränsa församlingarnas ansvar för verksamheten.
I punkt 4 anges det slutligen som en angelägenhet för stiftssamfálligheten
att avlöna arbetstagare hos stiftssamfálligheten. Stiftssamfálligheten har
således, liksom församlingarna, kompetens att avlöna såväl präster, som har
statligt reglerade tjänster, som annan personal som är kyrkokommunalt
anställd.
Enligt paragrafens andra stycke får en stiftssamfállighet ha hand om andra
ekonomiska frågor än de som räknas upp i första stycket. En förutsättning är att frågorna år gemensamma för församlingarna inom stiftet. Som
exempel kan anges fritidskyrkans arbete, kyrkomusik, skol- och hög-
skolearbete, vissa typer av diakonal verksamhet, invandrar- och flykting-
arbete och viss domkyrkoverksamhet.
Stiftsamfálligheten beslutar själv om verksamheten skall utvidgas. Eftersom det här kan bli fråga om att överföra kompetens från församlingarna till
stiftssamfálligheten, varefter de inte längre själva får ha hand om
uppgiften,
finns bestämmelser om minoritetsskydd vid sådana beslut. I bestämmelsen stadgas att även icke-territoriella församlingar får ingå i
stiftssamtälligheten
I om de beslutar det.
Från och med den l januari 1993 ankommer det att
på stiftssamfálligheten
anordna och hålla allmänna för dem som inte tillhör
begravningsplatser
något kristet trossamfund (2 kap. 2 §
2.3.2¶Stiftsfullmäktige
Stiftssamtällighetens beslutande organ är stiftsfullmäktige, som skall bestå
av minst 51 ledamöter och Närmare bestämmelser om hur
suppleanter.
stiftsfullmäktige utses meddelas i 6 kap. församlingslagen.
Stiftsfullmäktige utses genom indirekta val. Församlingar-na utser elektorer
som i sin tur väljer ledamöter i stiftsfullmäktige.
För val till stiftsfullmälctige är stiftet indelat i Valkretsar. Normalt utgör varje kontrakt i stiftet en valkrets. I varje valkrets skall väljas minst en ledamot. I övrigt gäller att det återstående antalet ledamöter i
fullmäktige
skall fördelas mellan valkretsama i relation till antalet
röstberättigade
kyrkomedlemmar i respektive valkrets. Det ankommer riksskatteverket
på
att göra mandatfördelningen.
För elektorsvalen är varje valkrets indelad i valdistrikt och
varje församling
i stiftet utgör ett sådant distrikt. Elektorema av
väljs församlingsvis
kyrkofullmäktige eller av kyrkorådet, om kyrkofullmäktige inte finns.
Valet av stiftsfullmäktige sker således i två etapper. Först utses elektorema och därefter sker deras val av ledamöter. för samma
Stiftsfullmäktige väljs
tid som kyrkofullmäktige, dvs. för tre år räknat från den 1 året efter
januari det år då allmänna val av kyrkofullmäktige har ägt rum.
2.3.3 stiftsstyrelsen
Stiftsstyrelsen är stiftssamfällighetens beredande och verkställande
organ. Antalet ledamöter skall vara minst nio och biskopen är självskriven ordförande. Domprosten skall vara ersättare för i hans
biskopen egenskap av ledamot. Vice ordförande utses däremot bland de valda ledamöterna i stiftsstyrelsen.
För stiftsstyrelsen gäller i övrigt i tillämpliga delar samma som för
regler kyrkorådet i församling (9 kap. 7 § församlingslagen). Som stiftssamfállighetens beredande och verkställande organ ankommer det således
på stiftsstyrelsen att leda förvaltningen av stiftssamfállighetens angelägenheter.
I likhet med vad som gäller på församlingsnivån kan det vid sidan om stiftsstyrelsen inrättas särskilda nämnder för olika ändamål, såsom för personalfrågor. Även om dessa nämnder har en viss ledningsfunktion
ligger dock tyngdpunkten i det stiftsledande arbetet hos
stiftsstyrelsen.
Som framgått är stiftsstyrelsen en kyrkokommunal
förvaltningsmyndighet på stiftsplanet. Stiftsstyrelsen har övertagit ett flertal förvaltningsuppgifter som förut handlagts av statliga myndigheter på central och regional nivå. Som exempel kan nämnas följande.
- Yttranden
över ansökningar om extra utjämningsbidrag; 9 § kyrko-
fondsförordningen (1988: 1 148). - i den territoriella och
Ändringar pastorats- kontraktsindelningen; 3 kap. 1 § och 4 kap. l § kyrkliga indelningslagen (1988:185).
- Bildande
av kyrkliga samfálligheter; 5 kap. 2 och 3 §§ kyrkliga in-
delningslagen.
- Yttranden i samband med
förändringar i törsamlingsindelningen;
2 kap. 4 och 7 § kyrkliga indelningslagen samt 7 §
lagen (1970:991)
om ändringar i kommunal och ecklesiastik indelning.
I detta sammanhang bör också nämnas att stiftsstyrelsen har att fördela strukturbidrag enligt 17 § 6 p. kyrkofondslagen (1988:182) samt yttra sig över ansökningar om kyrkobyggnadsbidrag enligt 14 § kyrkofondsförordningen (1988:1148).
Stiftsstyrelsen handlägger därutöver ett stort antal ärenden som rör den prästerliga tjänsteorganisationen såsom - inrättande av som
tjänster kyrkoherde, komminister, stiftsadjunkt,
kontraktsadjunkt och pastorsadjunkt; 24 § prästanställningslagen
(1988:184), - och av
vakantsâttning indragning prästtjänster; 25 § prästanstâllningslagen,
- av som och
tillsättning tjänster stiftsadjunkt kontraktsadjunkt; 15 §
prästanställningslagen och - av vikarie som
tillsåttning på tjänster domprost, kyrkoherde, komminister, stiftsadjunkt och kontraktsadjunkt; 16 § prästanställningslagen,
Som exempel på ytterligare uppgifter för stiftsstyrelsen kan nämnas att det ankommer på styrelsen att förordna domkapitlets sekreterare enligt 3 § domkapitelslagen (1988:181) samt att utse musiksakkunniga i domkapitlet enligt 18 § lagen (l989:8) om kyrkomusiken i svenska kyrkan.
För vissa i kyrkofondslagen angivna ändamål utgår stiftsbidrag. I övrigt skall stiftssamfällighetens behov av ekonomiska medel täckas av skatt. Skattesatsen bestäms enligt de grunder som anges i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt m.m.
Hur man överklagar ett beslut av stiftsfullmäktige eller stiftsstyrelsen framgår av 13 kap. församlingslagen. Reglerna om kommunalbesvär är därvid tillämpliga. Detta innebär att överldagandet endast får grundas på vissa i 1 § angivna förutsättningar, såsom att beslutet inte har tillkommiti laga ordning eller kränker klagandens enskilda rätt. Kammarrätten är den instans som handlägger kommunalbesvär.
2.3.4 Egendomsnämnden
Före stiftsreformen 1989 hade regionalt stiftsnämndema och boställsnämnderna uppsikt över förvaltningen av den kyrkliga jorden. Stiftsnämndema förvaltade dessutom löneboställenas skog samt prästlönefondsfastigheter, kyrkofondsfastigheter m.m. Båda nämnderna var statliga myndigheter. I och med inrättandet av de obligatoriska stiftssamfállighetema fick Svenska kyrkan en kyrkokommunal organisation på stiftsplanet som representerade församlingarna. Den nya organisationen ansågs kunna sköta de frågor som stiftsnämndema och bostållsnämndema svarade för. Genom stiftsreformen avskaffades stiftsnämndema och boställsnämndema och ersattes av egendomsnämndema som är obligatoriska kyrkokommunala nämnder.
Egendomsnämndemas sammansättning och verksamhet regleras närmare i lagen (1988:183) om förvaltningen av kyrklig jord. Enligt 5 § skall ledamöter och suppleanter väljas av stiftsfullmälctige till det antal fullmäktige bestämmer, dock minst fem.
Egendomsnämnden skall förvalta prästlönefondsfastigheter, domkyrkas fastigheter och biskopsgårdar samt skogen på löneboställen. Beträffande domkyrkoma gäller dock den särregleringen attLunds domkyrkas fastigheter förvaltas av domkyrkorädet i Lund.
Egendomsnämndens viktigaste uppgifter är följande.
- Förteckna och ha tillsyn över den kyrkliga jorden i stiftet; 5 § förordningen (l989:88) om förvaltningen av kyrklig jord och 20 § lagen (1988:183) om förvaltningen av kyrklig jord. - Förvalta prästlönefondsfastigheter, domkyrkas fastigheter och biskopsgården (dock ej Lunds domkyrkas fastigheter) samt skogen på löneboställena; 7 § lagen om förvaltningen av kyrklig jord. - Företräda den kyrkliga jorden i ärenden som rör upplåtelse av andra nyttjanderåtter än jakt och fiske; 16 § lagen om förvaltningen av kyrklig jord. - Godkänna dispositionsåndringar i fråga om lönebostâllen; 18 § lagen om förvaltningen av kyrklig jord. - Bestämma arrendevillkor när löneboställen eller församlingskyrkas fastighet skall upplåtas på jordbruksarrende; 13 § lagen om förvaltningen av kyrklig jord. - Pröva som rör frågor köp, försäljning eller byte av kyrklig jord i vissa fall; 32, 50 och 51 §§ förordningen om förvaltningen av kyrklig jord. - Bevilja undantag från skyldigheten att fondera medel i vissa fall; 40 § förordningen om förvaltningen av kyrklig jord. - Godkänna av användningen prästlönefonder och församlingskyrkomas fastighetsfonder i vissa fall; 42 och 45 §§ förordningen om förvaltningen av kyrklig jord.
Egendomsnämndens förvaltningsbeslut överklagas hos kammarkollegiet. Skulle ärendet vara av principiell betydelse eller annars av särskild vikt får kammarkollegiet lämna över ärendet till regeringen.
I en nyligen avlämnad utredningspromemoria (Ds 1992:2) Svenska kyrkans ñnansförmögenhet har förslag lagts fram om betydande regelförenklingar i fråga om förvaltningen av den kyrkliga jorden m.m.
2.3.5¶Domkapitlet
I samband med omorganisationen på stiftsplanet betonades att den sedan gammalt tillämpade dubbla ansvarslinjen i Svenska kyrkan skulle bevaras, dvs. kombinationen av ett folkligt förankrat ansvar och en
prästerlig ämbetsförvaltning. Grundtanken med den dubbla ansvarslinjen är att
frågor som rör Svenska kyrkans lära och prâstemas ämbetsförvaltning inte beslutas i vanlig kyrkokommunal Av denna att
ordning. anledning ansågs domkapitlen alltjämt borde bestå som en med ansvar för
statlig förvaltningsmyndighet frågor som har samband med kyrkans lära, utövandet av det ämbe-
kyrkliga tet, gudstjänstlivet och kyrkorummets utformning.
Grundläggande bestämmelser om domkapitlen återfinns i lagen (1982:942) om svenska kyrkan, domkapitelslagen (1988: 181) och (198926)
förordningen med instruktion för domkapitlen.
Som framgått är domkapitlets uppgifter begränsade främst till att avse frågor som rör den för Svenska och av
kyrkan gällande ordningen förvaltningen det kyrkliga ämbetet. Domkapitlet skall ha uppsikt över hur i stiftet anställda präster fullgör sin ämbetsförvaltning.
Domkapitlet består av biskopen såsom ordförande, domprosten, en präst vald av stiftets präster samt tre lekmän valda av stiftsfullmälctige. Det starka prästerliga inslaget motiveras av domkapitlets inriktning på frågor om kyrkans lära och gudstjänst samt utövandet av det kyrkliga ämbetet.
Vid handläggningen av vissa disciplinärenden rörande pråstema skall även domkapitlets sekreterare, som skall vara en jurist, ingå som ledamot i kapitlet.
Det ankommer på stiftsstyrelsen att tillhandahålla domkapitlet sekreterare och annan personal, kontorslokaler, inventarier, material samt det som i
övrigt behövs för att domkapitlet skall kunna sina
fullgöra uppgifter. Bakgrunden är att kansliresursema på stiftsplanet är integrerade i ett enda stiftskansli och att stiftssamfálligheten anställer den personal m.m. som behövs där.
Val av prästledamot och lekmannaledamöter i domkapitlet överklagas hos kammarrätten. För val av lekmannaledamöter gäller att valen får överklagas genom kommunalbesvâr enligt 13 kap. församlingslagen (1988:180).
Domkapitlets förvaltningsuppgifter framgår ej närmare av domkapitelslagen. Där sägs endast att domkapitlet skall utföra de uppgifter som enligt lagen om svenska kyrkan eller annan författning ankommer på det. De uppgifter som åsyftas härvidlag är i huvudsak följande.
- om inträde i det
Frågor prâstkandidats kyrkliga ämbetet; 12 § lagen
(1982:942) om svenska kyrkan och kyrkliga kungörelsen (SKFS
1991:15) om prästexamen. - om att från det ämbetet eller för viss tid
Frågor skilja någon kyrldiga förklara någon obehörig att utöva ämbetet; 16 § lagen om svenska kyrkan.
- vid av och
Behörighetsprövning tillsättning stiftspräster pastoratspräs-
ter; 4, 5, 9, 15 och 16 §§ prästanställningslagen (1988:184). - av är
Tillsättning kyrkoherde i pastorat var tredje gång tjänsten ledig;
8 § pråstanstållningslagen. - av som och komminister i sam-
Tillsättning tjänster pastorsadjunkt
arbetskyrka mellan Svenska kyrkan och något annat samfund; 15 §
prästanställningslagen och 25 § prästanställningsförordningen (1989: 84).
- Förordnande av
tjänstebiträde åt präster; 54 § prâstanställningsförord-
ningen. - Fastställande av
tjänstgöringsföreskrifter för präster; 32 §prästanstâll-
ningsförordningen.
Utfärdande av tjänstgöringsbetyg och tjänstgöringsintyg för präster; 16 § andra stycket och 46 § prästanställningsförordningen. Beslut i frågor om disciplinansvar m.m. för präster; 42 § prästanställningslagen. Befrielse för en präst från skyldigheten att bebo tjänstebostad; 49 § andra stycket prästanställningslagen. i svenska - Ärenden enligt lagen (1989:8) om kyrkomusiken kyrkan behörighetsprövning (4 och 10 §§), yttranden vid tjänstetillsättningar (12 §) och över reglementen för den kyrkomusikaliska verksamheten (14 §). Förordnande av Vigselförrättare i vissa fall; förordningen (1975: 1047) om Vigselförrättare i vissa fall. Utseende av en kyrkoherde att vara ledamot i en flerpastoratssamfällighets kyrkorâd; 8 kap. 2 § 2 p. församlingslagen (1988:180). Ärenden rörande kulturminnen - samråd med riksantikyrkliga kvarieåmbetet och 18 § förordningen (1988:1188) om länsstyrelsen; kulturminnen m.m.. Vissa ärenden som rör kyrkliga val; domkapitelslagen, lagen (1963: 633) om biskopsval och lagen (1982:943) om kyrkomötet. Ärenden rörande gudstjänster och kollekter; kyrkliga kungörelsen 1986:3) om antagande av ny kyrkohandbok för svenska (SKFS (SKFS 1988:2) om firande av nattvard, kyrkan, kyrkliga kungörelsen m.m. och kyrkliga kungörelsen (l983:2) om kollekter. över om kyrkliga handlingar i Tillsyn hur pastor för anteckningar ministerialböcker; 16 § kungörelsen (SKFS 1990:5) om kyrkliga ministerialböcker. enligt religionsfrihetslagen (1951:680) och lagen
Överklaganden
(1982:377) om tillfällig upplåtelse av kyrka. rörande lagen (1981: 1216) om kyrklig be- Frågor kyrklig beredskap; redskap.
Utöver nämnda ärenden handlägger domkapitlen ett stort antal ärenden som
rör prästerna och deras anställningsförhällanden.
I några stift med från medeltiden är också
domkyrkor domkapitlet styrelse
för domkyrkan i enlighet med bestämmelser i 1686 års
kyrkolag.
2.3.6 Hovkonsistoriet
I Stockholm skall det finnas ett hovkonsistorium. Detta består av överhovpredikanten och de ordinarie hovpredikantema samt två lekmän. Hovkonsistoriet har samma befogenheter med avseende som
på hovförsamlingen
domkapitlen har i fråga om församlingarna. utser de två lek- Konungen
männen efter förslag av
hovförsamlingens kyrkostämma. Konungen
förordnar också överhovpredikant och Närmare be-
hovpredikanter.
stämmelser om Hovkonsistoriet finns i 20 och 2l §§
2.3.7¶Biskopsämbetet
En biskop har vid sidan av sina inom och
uppgifter stiftsstyrelsen domkapit-
let också vissa rent dvs. som
episkopala ämbetsuppgifter, uppgifter följer
uteslutande av hans biskopliga befattning.
Biskopen är förman för stiftets präster. Prästvigning skall alltid förrättas av biskop. Dessutom får biskopen meddela s.k. venia concionandi, dvs. tillstånd för icke prästvigd att predika och förrätta viss altartjänst. Installation av kyrkoherde skall förrättas av eller den som
biskop biskopen
förordnar. Biskopen har också att förrätta visitationeri bl.a.
församlingarna,
som ett led i sin tillsyn över stiftets Vidare skall
pråsterskap. biskopen
förordna kontraktsprost efter hörande av kontraktets präster. eller
Biskopen
den han förordnar skall dessutom inviga kyrka eller för dess ändamål.
kapell
Enligt lagen (1982:942) om svenska kyrkan åligger det biskopama att närvara vid kyrkomötets sammanträden. De får delta i kyrkomötets överläggningar och framställa förslag, men delta i besluten endast om de är ledamöter av kyrkomötet.
I Uppsala stift finns en biträdande biskop, som fullgör de uppgifter som ärkebiskopen delegerat till honom.
2.3.8 Domkyrkorådet i Lund
För förvaltningen av Lunds domkyrka och domkyrkans egendom gäller en särskild ordning. Denna sldljer sig från vad som gäller för övriga äldre domkyrkor i landet. Skillnaden består främst i att det finns ett särskilt
- i Lund förvaltningsorgan Domkyrkorådet - som har hand om sådana uppgifter som annars ankommer på domkapitlen eller särskilda domkyrkostyrelser och egendomsnämndema.
Regler om Domkyrkorådeti Lund finns i lagen (1988: 183) och förordningen (1989:88) om förvaltningen av kyrldig jord samt i förordningen (SKFS 1989: 1) med instruktion för domkyrkorådet i Lund.
Domkyrkorådet i Lund, som består av fem ledamöter, har till huvudsaldig uppgift att vårda och bevara domkyrkobyggnaden i Lund samt förvalta Lunds domkyrkas fastigheter. Domkyrkorådet svarar också för löpande underhåll och skötsel av biskopshuset i Lund.
Konstitutionellt sett är Domkyrkorådet i Lund en statlig förvaltningsmyndighet under regeringen.
De beslut som i Lund fattar enligt lagen (1988:183) och
Domkyrkorådet förordningen (l989:88) om förvaltningen av kyrklig jord får överklagas hos kammarkollegiet.
2.4¶Den centrala
organisationen
2.4.1 Kyrkomötet
Grundläggande föreskrifter om kyrkomötet finns i 3-7 §§
lagen (1982:942)
om svenska kyrkan.
Kyrkomötet är ett statligt centralt riksnivä. Det är
organ på samtidigt
Svenska kyrkans högsta beslutande består av valda
organ. Kyrkomötet
ombud för Svenska kyrkan. Antalet ledamöter är 251, och utses genom indirekta val. Val till förrättas vart är.
kyrkomötet tredje
Kyrkomötet sammanträder varje år. Förutom de valda ledamöterna skall de som har tjänster som biskopar i Svenska närvara vid
kyrkan kyrkomötets
sammanträden. Som tidigare sagts får delta i
biskopama kyrkomötets
överläggningar och framställa förslag, men delta i besluten endast under förutsättning att de är ledamöter i
kyrkomötet.
I lagen om svenska också
kyrkan klargörs kyrkomötets arbetsuppgifter.
Kyrkomötet skall behandla ärenden som eller överläm-
riksdagen regeringen
nar till kyrkomötet samt ärenden som väcks motion av
kyrkliga genom
någon av kyrkomötets ledamöter eller av eller av som
biskopama organ
enligt lag har tillsatts av kyrkomötet.
Kyrkomötet får besluta i frågor som anges i eller i annan I
grundlag lag.
övrigt får kyrkomötet besluta och till
om yttranden framställningar regering-
en. För kyrkomötets befattning med har i kyrkolagstiftningen redogjorts
avsnitt 2.1.3.
Med stöd av till har
övergängsbestämmelserna regexingsformen riksdagen
i 7 § lagen om svenska kyrkan till rätten
kyrkomötet delegerat att genom
kyrldiga kungörelser meddela föreskrifter i ämnen som rör Svenska
kyrkans
lära, det kyrkliga ämbetet, Svenska kyrkans böcker, Svenska kyrkans sakrament, gudstjänst och övriga handlingar, kollekter, central verksamhet för evangelisation, mission och övrigt utlandsarbete samt diakoni, kyrkomötets arbetssätt samt verksamheten hos myndigheter under kyrkomötet.
Kyrkomötet får också genom kyrklig kungörelse överlåta åt Svenska kyrkans
centralstyrelse att i sådan kungörelse meddela föreskrifter om kollekter. Kyrkomötet får i vissa hänseenden delegera sin normgivningsrätt till
domkapitel, kyrkliga kommuner och kyrkokommunala förvaltningsmyndig-
heter. Kyrkomötet har sålunda rätt att i kyrklig kungörelse överlåta åt dessa organ att meddela föreskrifter om Svenska kyrkans böcker, Svenska kyrkans sakrament, gudstjänst och övriga handlingar samt kollekter.
Närmare föreskrifter om kyrkomötets arbetssätt och organisation har medde-
lats i lagen (1982:943) om kyrkomötet samt i den kyrkliga kungörelsen
(SKFS 1983:4) om arbetsordning för kyrkomötet.
För val till kyrkomötet är riket indelat i valkretsar. Enligt huvudregeln utgör varje stift, med några undantag, en valkrets. Antalet mandat i kyrkomötet är bestämt till 251. Dessa fördelas proportionellt i förhållande till antalet
röstberättigade kyrkomedlemmar. Valbarheten är inte beroende av tillhörig-
het till viss valkrets. Riksskatteverket fastställer antalet valkretsmandat i varje valkrets.
Ledamöterna i kyrkomötet, som skall vara myndiga och medlemmar av Svenska kyrkan, utses genom indirekta val av elektorer. För val av elektorer är varje valkrets indelad i valdistrikt. Varje pastorat utgör ett distrikt och icke-territoriella församlingar bildar distrikt för sig. Det antal elektorer som skall utses beräknas med utgångspunkt från antalet röstberättigade kyrkomedlemmar.
Val av ledamöter av och ersättare för dessa får överklagas hos
kyrkomötet
Riksdagens valprövningsnâmnd.
Kyrkomötet skall sammantråda en gång varje år med den
början tredje
tisdagen i augusti. Ett sammanträde skall vara avslutat inom 15
dagar.
Kyrkomötet får dock inte under samma sammanträda mer än
valperiod
sammanlagt 39 dagar.
För varje valperiod skall kyrkomötet utse en ordförande samt en förste och en andre vice ordförande. Det inte krav att dessa skall
uppställs något på
väljas inom kyrkomötet. Det föreligger således inte hinder mot att
något
välja t.ex. årkebiskopen till ordförande, även om han inte är ledamot av
kyrkomötet.
Vad beträffar närvaro- och i De
yttranderätten kyrkomötet gäller följande.
statsråd som inom regeringen är i och
föredragande förvaltningsärenden
lagstiftningsârenden rörande Svenska kyrkan samt ledamöterna i Svenska
kyrkans centralstyrelse har rått att närvara och delta i kyrkomötets överlägg-
ningar. De har däremot ej rätt att delta i besluten såvida de inte är ledamöter av kyrkomötet. Som förut i detta hänseende samma
sagts gäller
regler för biskopama.
Ärenden som skall behandlas vid kyrkomötet skall innan de avgörs beredas av Svenska kyrkans centralstyrelse eller i utskott. Dessa utskott
kyrkomötets
kan också efter kyrkomötets sammantrâda mellan
godkännande kyrkomöte-
na. För närvarande finns följande utskott.
-
Särskilda beredningsutskottet.
- Första
kyrkolagsutskottet.
- Andra
kyrkolagsutskottet.
-
Gudstjänstutskottet.
-
Församlingsutskottet.
-
Utbildningsutskottet.
- Ekumenikutskottet. -
Organisationsutskottet.
- Ekonomiutskottet. - Kulturutskottet.
Vart och ett av utskotten skall bestå av 15 ledamöter och lika många ersättare.
Det särskilda beredningsutskottet är föreskrivet i lag. Bakgrunden är att det för varje valperiod skall finnas ett utskott som har att pröva om ett förslag rör Svenska kyrkans lära. Som kommer att framgå nedan finns för avgörande av lärofrågor ett särskilt beslutsförfarande. Det ñnns därför behov av ett särskilt organ som prövar om detta beslutsförfarande är
tillämpligt. De övriga utskotten har kyrkomötet själv beslutat om. Enligt
praxis bereds alla ärenden som skall behandlas av kyrkomötet i utskotten.
Kyrkomötet kan dessutom tillsätta tillfälliga utskott.
Vid beredningen av ett ärende eller en viss grupp av ärenden i ett utskott kan det finnas behov av att en eller flera biskopar deltar i överläggningarna. Kyrkomötet får därför besluta att en eller flera biskopar, även om de inte är ledamöter i kyrkomötet, får delta i ett utskotts överläggningar men inte i besluten. Om de har en awikande mening har de rått att få denna antecknad i utskottets betänkande. Biskopama deltar inte som allmänt sakkunniga utan som företrädare för läroämbetet.
Vid sidan av nämda utskott finns det en valberedning och en läronämnd.
Valberedningen består av sexton ledamöter. Den har till uppgift att bereda
val av ledamöter till Svenska kyrkans centralstyrelse, kyrkomötets be-
svärsnämnd och kyrkomötets utskott samt läronämnden. I detta sammanhang bör nämnas att kyrkomötet också utser tre ledamöter i kyrkofondens styrelse
(4 § tredje stycket kyrkofondslagen 1988:182).
Kyrkomötets läronämnd består av den som innehar som eller
tjänst biskop
biträdande biskop samt åtta av kyrkomötet valda ledamöter. Dessa kan väljas inom eller utom kyrkomötet. Nämndens
uppgift är att avge yttranden
i ärenden som avser Svenska lära, det ämbetet, Svenska
kyrkans kyrkliga
kyrkans böcker eller Svenska kyrkans sakrament, och
gudstjänst kyrkliga
handlingar. I kyrkomötesärenden som gäller något av dessa ärenden skall
yttrande alltid inhämtas frän läronämnden innan den vanliga beredningen sker i Svenska kyrkans centralstyrelse eller i något av utskotten.
De ärenden som kyrkomötet har att fatta beslut om-
i avgörs efter öppen röstning där varje ledamot har en röst. För kyrkomötets avgörande av vissa
lärofrågor gäller emellertid ett särskilt beslutsförfarande, som syftar till att
vara ett skydd mot förhastade beslut. Detta förfarande med s.k. minoritets-
bordläggning, som bygger på den ordning som gäller för rättighetsbe-
gränsande lagstiftning i 2 kap. 12 § regeringsformen, innebär att ett förslag
skall vila om det yrkas av minst tio ledamöter. Utan hinder härav kan kyrkomötet dock anta förslaget om minst fem sjättedelar av de röstande enar sig om beslutet. Det särskilda beslutsförfarandet omfattar förslag som
gäller
Svenska kyrkans lära eller avser bibelöversättnin g,
psalmbok, evangeliebok,
kyrkohandbok eller katekes. En förutsättning för att det särskilda förfarandet skall kunna tillämpas är att ett avser en sådan Detta
förslag verkligen fråga.
skall för kyrkomötets vidkommande prövas av det särskilt tillsatta be-
redningsutskottet.
2.4.2 Svenska kyrkans centralstyrelse
Svenska kyrkans centralstyrelse är en statlig myndighet under kyrkomötet.
Detta innebär i korthet att regeringen inte utan kyrkomötets kan
medgivande
delegera förvaltningsuppgifter till centralstyrelsen. Grundläggande regler om
centralstyrelsen finns i lagen (1982:942) om svenska kyrkan och i lagen
(1982:943) om kyrkomötet samt i instruktionen för svenska kyrkans central-
1989:9). Centralstyrelsen har dessutom utfärdat en intern
styrelse (SKFS
arbetsordning.
Ledamöter av är ärkebiskopen, som också är styrelsens
centralstyrelsen
samt av valda ledamöter. Bland dessa
ordförande, högst fjorton kyrkomötet
utser en eller två vice ordförande. För de valda ledamöterna
kyrkomötet
skall utses lika ersättare. Enligt lagen om svenska kyrkan kan endast
många
den som är och tillhör Svenska utses till ledamot eller
myndig kyrkan
ersättare för ledamot.
har centralstyrelsen till uppgift att
Enligt 8 § lagen om svenska kyrkan verkställa beslut. skall vidare bereda de ärenden som
kyrkomötets Styrelsen
skall i den mån uppgiften inte ankommer på eller
avgöras av kyrkomötet,
har överlämnats till annat organ som tillsätts av kyrkomötet. All beredning har emellertid kommit att äga rum i kyrkomötets utskott.
har enligt sin instruktion också till uppgift att
Centralstyrelsen
- förbereda sammanträden,
kyrkomötets
- anställa all till sammanträden utom sekreterare
personal kyrkomötets
i utskott och valberedning, vilka utses av kyrkomötets presidium,
- betala ut till ledamöter,
ersättning kyrkomötets
- och årsbokslut för kyrkomötet,
upprätta anslagsframställning
- sköta diarium, och arkiv.
kyrkomötets tryck
har även andra Som exempel kan nämnas
Centralstyrelsen viktiga uppgifter.
följande.
- Yttranden i samband med överklagande av beslut om ändrad pastoratsoch kontraktsindelning; 3 15 § andra stycket och 4 kap. 4 §
kap.
andra stycket kyrkliga indelningslagen (1988:185).
- Yttranden över ansökningar om bidrag från till kostnader
kyrkofonden
för viss rikskyrklig verksamhet; 8 §
kyrkofondsförordningen (1988:
1148).
- Yttranden över
ansökningar om stiftsbidrag; 10 § kyrkofondsförord-
ningen.
- Yttranden efter samråd med Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer över ansökningar om 14 §
kyrkobyggnadsbidrag;
tredje stycket kyrkofondsförordningen.
- Beslut om
rikskollekter; Kyrkliga kungörelsen (SKFS 1983:2) om
kollekter. - Utfärdande av allmänna råd om förande av ministerialböcker;
Kyrkliga kungörelsen (SKFS 1990:5) om ministerialböcker.
- Förande av
centralt dop- och konfirmationsregister; Kyrkliga
kungörelsen (SKFS 1990:6) om centralt dop- och konñrrnations-
register.
Enligt 17 § religionsfrihetslagen (1951:680) ankommer det också på
centralstyrelsen att föra register över medlemmarna i Svenska
kyrkan.
I praktiken ägnas också en stor del av arbete åt att
mycket centralstyrelsens
avge remissvar och att utarbeta skrivelser till kyrkomötet.
Om inte annat följer av särskilda föreskrifter får beslut
centralstyrelsens
överklagas hos Kyrkomötets besvärsnâmnd.
2.4.3 Kyrkomötets besvärsnämnd
Grundläggande bestämmelser om Kyrkomötets besvärsnåmnd finns i
lagen
(1982:943) om kyrkomötet och i den för besvärsnämnden
gällande
instruktionen (SKFS 1989:10).
I fastslås att Kyrkomötets besvärsnämnd är en myndighet
kyrkomöteslagen
under Besvärsnämnden har härigenom fått samma statsrättsliga
kyrkomötet.
som Nämnden väljs av kyrkomötet för varje ställning centralstyrelsen.
valperiod.
Besvärsnâmnden består av en ordförande och en vice ordförande, som skall vara eller ha varit ordinarie domare, en biskop och tre andra ledamöter.
besvärsnämnd har till uppgift att pröva överklaganden av vissa
Kyrkomötets
av beslut. Av 17 § andra stycket lagen (1982:942) om
centralstyrelsens
svenska kyrkan framgår vidare att besvårsnämnden också har att pröva av domkapitlens och Ansvarsnämndens för biskopar beslut
överklaganden
i om att från det kyrkliga ämbetet eller att
frågor skilja en präst eller biskop
för viss tid förklara vederbörande obehörig att utöva ämbetet.
om och lagen om svenska kyrkan gäller att be-
Enligt lagen kyrkomötet
svärsnämndens beslut inte får överklagas.
2.4.4 Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet och utrikesstiftelserna
En del av Svenska verksamhet på riksplanet bedrivs i former och
kyrkans
inom områden som ej är offentligrättsligt reglerade. För denna verksamhet svarade fram till år 1985 bl.a. fyra centrala styrelser. Styrelsemas
kyrkliga
och organisation framgick av stadgar som fastställdes av regeringuppgifter
en.
Som en av 1983 samt i syfte att samordna främst
följd kyrkomötesreformen
inrikesdelen av den fria verksamheten och Svenska kyrkans arbete med och ekumeniska beslöt 1984 års kyrkomöte att god-
mellankyrkliga frågor
känna bildandet av en stiftelse. Denna rikskyrkliga stiftelse ñck nya Svenska stiftelse för rikskyrklig verksamhet.
benämningen kyrkans
Stiftelsens ändamål är att bedriva eller Svenska
stödja kyrkans rikskyrkliga
verksamhet inom eller utom samt förvalta som ställts till
Sverige egendom
dess förfogande för sådana ändamål. Till av
följd stiftelsebildningen har
regeringen upphävt stadgarna för de fyra centrala kyrkliga styrelserna.
Stiftelsen för rikskyrklig verksamhet stiftades av åtta
rikskyrkliga organ.
Fyra av stiftama finns inte längre kvar som utan självständiga organisationer deras verksamhet har helt av stiftelsen. Tre av
övertagits stiftama, Svenska
kyrkans mission, Svenska kyrkan i utlandet och finns visserli-
Lutherhjälpen
gen kvar som självständiga stiftelser, men deras har förändrats i
ställning
och med att ombudsmötet fastställer deras instruktioner. För
Lutherhjälpen
kommer därtill som något utser nämndledamötema. Den
nytt att kyrkomötet
åttonde stiftaren, Svenska kyrkans och är
församlings- pastoratsförbund,
fortfarande en helt självständig organisation. I och med tillkomsten av den nya rikskyrkliga organisationen förändrades förbundets profil så att rollen som arbetsgivarorganisation blev den mest framträdande.
Stiftelsens högsta beslutande är ombudsmötet. Det består av samma organ ledamöter som kyrkomötet och samlas år inom ramen för
varje kyrkomötets
session. Ombudsmötet har samma utskott som med för
kyrkomötet undantag
särskilda beredningsutskottet och vilka inte finns i
kyrkolagsutskotten
ombudsmötet. Den direkta av stiftelsen utövas av en som
ledningen styrelse
består av samma personer som är ledamöter av Svenska
kyrkans centralsty-
relse. Genom denna av den verksamheten
organisation rikskyrkliga har man
skapat en parallellorganisation med en del - och offentligrättslig kyrkomöte
centralstyrelse - samt en civilrättslig del - Svenska stiftelse för
kyrkans
rikskyrklig verksamhet med ombudsmöte och Mellan och
styrelse. kyrko-
ombudsmöte samt mellan och råder
centralstyrelse stiftelsestyrelse
fullständig personalunion. Syftet med denna och arbetsfördelning personal-
union har varit att dels göra en boskillnad mellan
lagreglerad och frivillig
verksamhet, dels trygga en samordning mellan de båda typerna av verksamhet.
Den för ombudsmötet gällande arbetsordningen ansluter i stora delar till den
arbetsordning som gäller för kyrkomötet. Arbetsfördelningen mellan kyrko-
mötet och ombudsmötet innebär att ombudsmötet äger göra uttalanden och framställningar i frågor av kyrklig karaktär, vilka inte behandlas av
kyrkomötet. Grånsdragningen mellan kyrkomötets och ombudsmötets
kompetensområden skall göras med ledning av vad som enligt lag an-
kommer på kyrkomötet eller annat legalt organ att behandla.
Inom stiftelsen har styrelsen det samordnande och planerande ansvaret, men en stor del av verksamheten bedrivs också av särskilda nämnder. Dessa nämnder är:
- Svenska som arbetar inom en rad områden
kyrkans församlingsnämnd, av betydelse för församlingslivet i Svenska kyrkan, t.ex. gudstjänstliv,
evangelisation och undervisning, diakoni och samhållsansvar,
fritidskyrkans verksamhet, invandrarfrâgor, ñnskspråkigt församlings-
arbete och kvinnofrågor.
- Svenska som arbetar med och
kyrkans utbildningsnämnd, utbildnings-
rekryteringsfrågor inom kyrkan. Nämnden har huvudansvaret för
pastoralinstituten och prästutbildningen. Den har också ett ansvar för
pedagogiskt utvecldingsarbete.
- Nämnden för Svenska mission skall samordna Svenska
kyrkans
kyrkans församlingars missionsengagemang. Detta sker bl.a. genom
missionsinsatser i samverkan med kyrkor i olika länder i tredje
världen. - Nämnden för Svenska som ansvarar för Svenska
kyrkan i utlandet,
kyrkans verksamhet bland svenskar utomlands. _ - Svenska nämnd för internationell som
kyrkans diakoni/Lutherhjälpen,
skall samordna Svenska och dess församlingars arbete för
kyrkans
internationell diakoni, exempelvis olika former av biståndsarbete.
De tre utrikesnämndemas ledamöter utgör också i de tre motsva-
styrelser
rande utrikesstiftelsema. Det är dessa stiftelser som anställer personal - med undantag för direktorema - och har det ekonomiska och administrativa ansvaret för utrikesarbetet.
För varje nämnd har utfärdats en instruktion. nämnder har nio
Samtliga
ledamöter och lika många ersättare. utser ledamöter
Kyrkomötet ordförande,
och ersättare i nämnderna. har rätt att utse en
Biskopsmötet adjungerad
ledamot och ersättare vardera till och
församlingsnämnden utbildningsnämn-
den .
Den nya organisationen har möjliggjort inrättandet av ett nytt samlat kansli för Svenska arbete Personalen i detta anställs av
kyrkans på riksplanet.
stiftelsen.
Varje nämnd förfogar över en egen i form av
tjänstemannaorganisation
avdelningar. Varje avdelning leds av en direktor. Direktörerna utses av Stiftelsens styrelse. personal tillsätts av nämnd.
Övrig respektive
Utöver det övergripande ansvaret för ekonomi och ad-
personalfrågor,
minsitration har styrelsen också det direkta ansvaret för arbetet med kommunikations- och mediefrågor, kyrkliga samt för
förvaltningsfrågor
mellankyrkliga och ekumeniska förbindelser.
Enligt den för styrelsen gällande instruktionen bedrivs av
planeringen
verksamheten inom styrelsens sekretariat som leds av
generalsekreteraren.
I selcretariatet ingår också bl.a.
teologisk sakkunskap genom kyrkosekretera-
ren. Till styrelsen hör också ett ekumeniskt sekretariat, Svenska
kyrkans
information och en administrativ har inrättat Svenska
avdelning. Styrelsen
kyrkan forskningsråd till vilket är knutet ett särskilt forskningsselcretariat.
Under styrelsen finns också Svenska kulturråd.
kyrkans
Svenska kyrkans riksmöte - som inte skall förväxlas med kyrkomötet - har hittills arrangerats vart tredje är. Det kallades tidigare för Allmänna kyrkliga mötet (AKM). Riksmötet är inriktat pä information och uppbyggelse. Svenska kyrkans stiftelse för verksamhet ansvarar för
rikskyrklig
riksmötet.
2.4.5 Övrig rikskyrklig verksamhet
Biskopsmötet år ett inofñciellt organ för samråd mellan biskopama. Ärkebiskopen år som primus inter pares, den främste bland likar,
ordförande i biskopsmötet. Biskopsmötet utgör ett forum överläggningar i
frågor av gemensamt intresse för stiftsledningama. Det har också en betydelse genom att biskopama samfállt utger biskopsbrev i vissa aktuella frågor. Biskopsmötet har rätt att utse en adjungerad ledamot i försam-
lingsnämnden resp. utbildningsnämnden.
Med hänsyn till ärkebiskopens särskilda uppgifter på riksplanet inom
Svenska kyrkan har i anslutning till Ärkebiskopsämbetet inrättats ett
självständigt kansli.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund (SKFP) är en samman-
slutning av församlingar, flerförsamlingspastorat och övriga kyrkliga
samfälligheter. Dess uppgift är att tillvarata medlemmarnas gemensamma intressen, främja samverkan mellan dem, biträda dem i deras verksamhet och företräda dem i förhandlingar med de anställdas organisationer. Förbundets beslutande organ är fullmäktige och förbundsstyrelse. Förbundet är indelat i stiftsförbund. De regionala organen har till uppgift att tillsammans med riksförbundet inom sina områden verka för uppfyllandet av förbundets ändamål samt att vara kontaktorgan mellan medlemmarna och riksförbundet och i Övrigt tillvarata deras gemensamma intressen. Pastoratsförbundet har kommit att utgöra en tung instans vid behandling av olika
frågor av betydelse för Svenska kyrkan.
Inom kultur- och utbildningsområdena finns och S:ta
Sigtunastiftelsen
Katharinastiftelsen, som arbetar med bl.a. kurser och konferenser. Svenska
kyrkans utbildningscentrum, som är beläget i Sigtuna, är en fristående
stiftelse som också bedriver en omfattande kursverksamhet. Huvudmän för denna stiftelse är Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet,
Sigtunastiftelsen och Riksförbundet kyrkans ungdom. Sveriges Kyrkliga
Studieförbund (SKS) svarar för den helt dominerande delen av studiecirkelarbetet och andra studieaktiviteter inom kyrkan.
Inom det diakonala området finns stora och självständiga institutioner. Ersta i Stockholm är kyrkans största enskilda Vid Ersta bedrivs
arbetsgivare.
såväl sjukvård som utbildning. Andra diakoniinstitutioner med likartad inriktning år Stora Sköndal i Stockholm, Samariterhemmet i Uppsala, Vårsta i Härnösand och Bräcke i Göteborg. Andra diakoniinstitutioner är stadsmissionema. Ãldst och i särklass störst är den i Stockholm.
För barn- och ungdomsarbetet svarar bl.a. Ansgarsförbundet och Riksförbundet Kyrkans Ungdom (RKU). är i över
Ansgarsförbundet organiserat
200 lcretsar med omkring 13 000 medlemmar. RKU, som vänder sig till de äldre bamen och ungdomarna, har cirka 30 000 medlemmar i mer än 500 lokalavdelningar. Ansgarsförbundet och RKU har inlett bildandet av en ny, sammanslagen barn- och ungdomsrörelse, avsedd att börja sitt arbete den l
januari 1993.
Svenska kyrkans Lekmannaförbund har cirka 500 avdelningar med cirka 15 000 medlemmar. Sveriges Kyrkliga Kvinnoråd är ett samarbetsorgan för i första hand de olika stiftskvinnoråden. Andra organ med särskilda uppgifter inom olika områden av det kyrkliga arbetet är Riksförbundet
svensk kyrkomusik (RISK), Kyrkfrämjandet, Riksförbundet Sveriges
kyrkvårdar och Svenska Kvinnors Missionsförening.
Inom Svenska kyrkan har under åren olika vuxit fram.
fromhetsriktningar
Vissa av dem har utvecklats i organiserade former. Som kan
exempel
nämnas Evangeliska-Fosterlandsstiftelsen (EFS). Stiftelsen leds av en egen styrelse och det högsta beslutande organet är stiftelsens årsmöte.
Flera kyrkliga aktiviteter är organiserade i bolagsform. Där finns bl.a. det med Svenska Missionsförbundet samägda Verbum AB vari ingår Verbum Förlag AB, som ger ut böcker och annat material för församlingamas verksamhet. Inom koncernen finns också bl.a. Verbum Gothia som svarar för den profana utgivningen, Verbum Data samt inriktat främst
Libraria, på
kyrkliga textilier.
Ett annat kyrkligt bolag är Svenska Kyrkans Press AB som ger ut
Kyrkans
Tidning. I ett annat bolag inom samma koncern, Svenska kyrkans Media AB, arbetar man också med produktion och annan service inom media- och informationsområdet.
För att stimulera framförallt församlingar och samfälligheter och andra kyrkliga organ att placera en del av sina medel i aktier och vissa andra
värdepapper har Svenska kyrkans värdepappersfond bildats. Sparbanks-
rörelsen är numera majoritetsägare i fonden. SFRV är De
minoritetsägare.
som placerat medel i fonden får och del i i
avkastning vårdestegringen
förhållande till den andel man har i fonden. Man att bilda
planerar
ytterligare en fond med Föreningsbanken och SFRV som delägare.
Utöver Kyrkans Tidning spelar de båda Svensk veckotidningama Kyrkotid-
ning och Svensk Pastoraltidskrift stor roll i den debatten.
kyrkliga
Veckoutgivning har också Kyrka och Folk, som ges ut av
Kyrkliga
förbundet för evangelisk-luthersk tro. Kulturtidskriften Vår Lösen har också
kyrklig förankring. Därutöver finns slutligen tidningar som är inriktade på
familj och barn samt organisationstidslcrifter, t.ex. Församlings- och
pastoratsförvaltning, utgiven av Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund.
3. SVENSKA KYRKAN OCH STATEN
3.1 och dess
Riksdagen myndigheter
3.1.1 Riksdagen
Riksdagen tar en betydande befattning med kyrkliga frågor. De kyrkliga frågor som riksdagen handlägger avser dels lagstiftningsfrågor, dels
anslagsoch av olika En har emellertid skett från
beskattningsfrågor slag. delegering riksdag till kyrkomöte. I avsnitt 2.1.3 har utredningen närmare redogjort för riksdagens befattning med kyrkliga lagstiftningsfrågor.
3.1.2 Riksdagens ombudsmän
Riksdagen svarar inte enbart för lagstiftningen. Den har också en kontrollmakt, vilken innebär en över att de som utövar verksamhet
tillsyn offentlig efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Denna tillsyn utövas av riksdagens ombudsmän, JO.
Enligt den för JO gällande instruktionen (1986:765) omfattar JO:s tillsyn bl.a. statliga och kommunala myndigheter och inrättningar, tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa och inrättningar samt annan
myndigheter som innehar tjänst eller varmed följer myndighetsutövning, såvitt
uppdrag, avser denna hans verksamhet. Med kommun avses - förutom borgerlig
- och kommun. Utanför till-
primärkommun landstingskommun kyrklig
synsområdet faller fullmäktige och andra beslutande kommunala församlingar och dess ledamöter. Den offentligrättsligt reglerade delen av den kyrkliga verksamheten omfattas sålunda av JO:s tillsyn.
JO kan utöva sin tillsyn dels på enskilds begäran, dels på egna initiativ. Finner JO att en åtgärd av en myndighet eller tjänsteman strider mot lag eller annan författning eller annars är felaktig eller olämplig är det i det stora flertalet fall tillräckligt med ett uttalande från JO:s sida. Vid allvarligare fall av överträdelser kan emellertid JO som särskild åklagare väcka åtal mot tjänsteman som åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten. JO kan också anmäla en tjänsteman till den myndighet som är behörig, van-
ligen anstållningsmyndigheten, och begära att tjänstemännen åläggs dis-
ciplinpåföljd, avstängs eller avskedas i anledning av tjänsteförseelsen. För
präster och biskopar gäller att sådana frågor skall prövas av domkapitel resp. ansvarsnämnden för biskopar (42 § prästanställningslagen (1988: 184)).
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att både präster och alla andra som är anställda i de kyrkliga kommunerna är underkastade IO:s tillsyn.
3.1.3 Riksdagens revisorer
Det åligger riksdagens revisorer att på riksdagens vägnar granska den
statliga verksamheten. Revisorernas verksamhet kan således omfatta statliga
myndigheter som fullgör uppgifter som är av betydelse för Svenska kyrkan.
Närmare bestämmelser om revisorernas verksamhet finns i lagen (1987:518) med instruktion för riksdagens revisorer, i regeringsformen och i riksdags-
ordningen samt annan lagstiftning.
Förutom den statliga verksamheten granskar revisorerna även regeringens
av Regeringens s.k. administrativa praxis är dock
ledning förvaltningen.
undantagen. I viss utsträckning kan riksdagens revisorer också granska
statsunderstödd verksamhet. Har statsmedel utgått till visst ändamål får nämligen revisorerna granska hur dessa medel använts. En förutsättning härför är dock att redovisningsskyldighet föreligger mot staten för medlen eller att särskilda föreskrifter angetts för deras användning.
Den av revisorerna bedrivna granskningen skall främst ta sikte på förhållanden med anknytning till statens budget men kan även avse en bedömning av statliga insatser i allmänhet.
Revisorerna granskar alltså inte den kyrkokommunala verksamheten som sådan men kan väl ta upp frågor som rör delar av den centrala kyrkliga
förvaltningen.
3.1.4 Riksdagens valprövningsnämnd
Vissa frågor som rör de kyrkliga valen, dvs. val till och inom kyrkomötet
samt kyrkokommunala val, får överklagas hos en särskild myndighet under
riksdagen, Riksdagens valprövningsnämnd. Nämndens sammansättning och
verksamhet regleras i lagen (1974:1037) med instruktion för
valprövnings-
nämnden samt i regeringsformen, riksdagsordningen och i vallagen
(1972:620).
Valprövningsnämndens uppgifter år såvitt avser de kyrkliga valen i korthet
följande.
- av val till l och 50
Överklaganden kyrkofullmäktige; §§ lagen
(1972:704) om kyrkofullmäktigeval.
- som avser vid val till
Överklaganden församlingamas representation
kyrkofullmäktige i kyrkliga samfálligheter och i församlingsdelegera-
de; 4 a § lagen om kyrkofullmäktigeval och 4 kap. l § sista stycket
- av val Överklaganden un stiftsfullmäktige; 6 kap. 19 § församlingslagen. - Överklaganden av val till kyrkomötet; 23 § lagen (1982:943) om kyrkomötet. - Överklaganden av vissa val inom kyrkomötet; 40 § lagen om kyrkomötet. V - av Prövning kyrkomötesledamots och ersättares behörighet; 21 § lagen om kyrkomötet. - av Överklaganden mandatfördelningen mellan valkretsama vid val till kyrkomötet; 3 § lagen om kyrkomötet.
Regeringsmakten
3.2.1 Statschefen
I 14 p övergångsbestämmelsema till 1974 års regeringsform att den stadgas nya regeringsformen ej gör ändring i vad som tidigare gällt enligt 2 § i den äldre regeringsformen. Där stadgades att konungen alltid skulle vara av den rena evangeliska läran, sådan den uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen och förklarad är. I bestämmelsen anges förutsättningen för att vara eller konung drottning. Den definierar också - på ett från awikande kyrkolagen något sätt - den Svenska kyrkans lära samt beskriver förhållandet mellan stat och kyrka.
I 4 § successionsordningen föreskrivs att också prinsar och prinsessor av det kungliga huset skall uppfödas i samma lära. Bekännelse till lära är kyrkans en förutsättning för successionrått.
Det kan här nämnas att 1979 års att kyrkomöteskommitté föreslog bekännelsekravet skulle tas bort men att så inte blev fallet.
1809 års regeringsform tanken att konungen personligen skulle byggde på
utöva en betydande makt. Med avseende på kyrkans styrelse hade konungen alltsedan reformationen innehaft de främsta maktbefogenhetema. Stegvis ökades dock regeringens makt och fördjupades demokratin. I den nya rege-
har den monarkiska statsformen visserligen behållits men
ringsforrnen
statschefen har fått endast representativa och ceremoniella uppgifter. I den mån konungen tidigare kan ha ansetts inneha någon ställning som kyrkans överhuvud så har den i varje fall upphört med den nya regeringsformens tillkomst.
Konungen har dock vissa legala uppgifter inom det kyrkliga området. Enligt 21 § domkapitelslagen (1988: 181) utser Konungen de två lekrnannaledamöterna i Hovkonsistoriet samt förordnar överhovpredikant och hovpredikanter. Hovkonsistoriet har närmare beskrivits i avsnitt 2.3.6.
3.2.2¶Regeringen
Enligt 11 kap. 6 § regeringsformen står regeringen i spetsen för den statliga
förvaltningsorganisationen, med undantag för de förvaltningsorgan som
lyder under riksdagen och kyrkomötet. Iden statliga förvaltningsorganisatio-
nen ingår ett antal kyrkliga organ. Regeringen intar allmänt sett samma
till dessa som till statsförvaltningen i övrigt, varvid dock bör
ställning
beaktas den kyrkokommunala självstyrelsen. Regeringen tar numera efter
en omfattande delegation av ärenden under 1980-talet endast i begränsad utsträckning befattning med administrativa ärenden inom den kyrldiga
förvaltningens område.
För regeringen finns ej längre annat krav beträffande religiös samfundstillhörighet än att det statsråd som är föredragande i ärenden som rör Svenska
kyrkans religionsvård eller religionsundervisning, utövande av prästämbetet
eller befordran, åmbetsansvar eller tjänsteansvar inom kyrkan
prästtjänster,
skall tillhöra Svenska kyrkan.
Enligt 7 kap. 1 § regeringsformen skall för av beredning regeringsârendena finnas ett regeringskansli, i vilket för skilda verksamingår departement hetsordningar. Departementens uppgift är att bereda och expediera de ärenden som skall avgöras av regeringen.
Fördelningen av ärenden mellan de olika departementen av framgår departementsförordningen (1982:1177). Enligt förordningen handläggs kyrkliga ärenden huvudsakligen inom Civil- och J Inom ustitiedepartementen. Civildepartementet sker det direkta arbetet med kyrkliga frågor i departementets rätts- och Inom denna arbetar man bl.a. kyrkoenhet. med propositioner, budget- och anslagsârenden, av och utnämningar biskopar domprostar. Vidare behandlas - om än numera i mycket begränsad omfattning - ärenden som rör kyrkofonden, av förvaltningen kyrklig jord, den pråsterliga tjänsteorganisationen, begravningsvâsendet, kyrklig beredskap samt statligt stöd till de fria trossamfunden.
Justitiedepartementet har att handlägga förvaltningsärenden som gäller bl.a. lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval samt och andra grundlagsfrágor konstitutionella ämnen, frågor om religionsfrihet och i Svenska medlemskap kyrkan samt frågor rörande och äktenskap vigsel.
Även andra ärenden som är av intresse för departement handlägger kyrkan. Så handlägger t.ex. ärenden som berör den Finansdepartementet kyrkokommunala beskattningsråtten. Inom ansvarar man för Utbildningsdepartementet den teologiska och och vid kyrkomusikaliska utbildningen forskningen universitet och högskolor liksom för vilken nära berör kulturminnesvården, arbetet med kyrkobyggnader och samt Som kyrkogårdar, arkivfrågor. ytterligare exempel kan nämnas Jordbruksdepartementet som handlägger förvaltningsärenden rörande jordbrukets och skogsbrukets rationalisering samt lagstiftningsârenden i vissa rörande dessa frågor näringar.
i 3.2.3 Justitiekanslern
Av ll kap 6 § regeringsforrnen framgår att Justitiekanslern (JK) lyder under regeringen. JK har bl.a. tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet
efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden.
Närmare bestämmelser har meddelats i lagen (1975: 1339) om justitie-
kanslems tillsyn.
Under JK:s tillsyn står bl.a. statliga och kommunala myndigheter samt anställda, uppdragstagare och andra som år knutna till sådana myndigheter. Tillsynen omfattar dock inte regeringen eller statsråd. Ej heller står ledamöter av riksdagen, kyrkomötet eller beslutande kommunal församling under JK:s tillsyn. Med kommun avses bl.a. kyrklig kommun.
I likhet med vad som gäller för J O får JK som särskild åklagare väcka åtal
mot befattningshavare som begått brottslig gärning genom att åsidosätta vad
som åligger honom i tjänsten eller uppdraget. Kan av befattningshavare
begånget fel beivras genom disciplinärt förfarande, får JK göra anmälan till den som har befogenhet att besluta om disciplinpåföljd. Motsvarande gäller om JK anser det påkallat att befattningshavare avskedas eller avstångs från
sin tjänst på grund av brottslig gärning eller grov upprepad tjänsteförseelse;
jfr 42, 43 och 52 §§ prästanstâllningslagen (1988:184).
Sammanfattningsvis gäller således att den del av Svenska kyrkans verksam-
het som är offentligrâttsligt reglerad står under JK:s tillsyn.
3.3 Centrala ämbetsverk m.m.
Når det den centrala kyrkliga förvaltningen är karaktäristiskt för
gäller
Svenska kyrkans förhållanden att ett ärendes karaktär som kyrkligt eller borgerligt inte alltid är avgörande för vem som skall handlägga det. De
centrala kyrkliga funktionerna har alltsedan reformationen ansetts som en del av statsförvaltningen och det har framstått som att fördela
självfallet ärendena efter deras reella innebörd. Det har därför framstått som
naturligt att statliga ämbetsverk handlagt ärenden som berört både och
statliga kyrkliga institutioner. I fortsättningen skall något nämnas om den befattning, som olika centrala ämbetsverk för närvarande tar med ärenden.
kyrkliga
3.3.1 Kammarkollegiet
Sedan gammalt har Kammarkollegiet intagit en särställning bland centrala statliga myndigheter i fråga om kyrkliga ärenden. den nu
Enligt gällande instruktionen (1988:913) är Kammarkollegiet central förvaltningsmyndighet i fråga om statlig och kyrklig egendom samt
Sveriges indelning. Kollegiet svarar dessutom för medels- och bl.a. och
fondförvaltning, kyrkofonden, bevakar i vissa ärenden statens rätt och allmänna intressen samt
handlägger permutationsärenden rörande bl.a. stiftelser. På begäran av statliga eller kyrkliga myndigheter gör Kammarkollegiet utredningar rörande fastighetsrättsliga förhållanden. Kammarkollegiet har att se till att
kyrklig egendom inte disponeras mot givna föreskrifter samt därvid i som inte avser
frågor, uppsikten över egendomens ekonomiska förvaltning, bevaka rätten till egendomen och föra talan för denna.
Den kyrkliga indelningslagen (1988:185) gäller rikets i territoriella
indelning församlingar och pastorat samt kontrakt och stift. Lagen gäller också förfarandet vid bildande av kyrkliga samfálligheter. De indelningsärenden som det ankommer på Kammarkollegiet att handlägga är följande.
- Beslut om
ändringar i den territoriella församlingsindelningen; 2 kap.
1-3 §§. - initiativrätt
i sådana ärenden; 2 kap. 4 § andra stycket, -
utredningsskyldighet i vissa fall; 2 kap. 6 §,
- beslut i vissa fall att skall företrädas av in-
församling kyrkliga
delningsdelegerade; 2 kap. 22 §, - av vissa om ändrad försam-
handläggning överklaganden (beslut
lingsindelning; 2 kap. 25 §, beslut om ändrad pastoratsindelning; 3
kap. 15 §, beslut om ändrad kontraktsindelning; 4 kap. 4 § och beslut
om samfällighetsbildning; 5 kap. 11 §).
Svenska kyrkans markinnehav är betydande. Frågor om kyrklig jord är därför en betydande ärendegrupp hos Kammarkollegiet. Grundläggande bestämmelser om den kyrkliga jorden finns i lagen (1988:183) om förvaltningen av kyrklig jord. Tillämpningsföreskriftema återfinns i förordningen (1989:88) om förvaltningen av kyrklig jord. Kammarkollegiet handlägger följande ärenden som rör förvaltningen av den kyrkliga jorden.
- av om
Förvaltning kyrkofondsfastigheter; 7 § fjärde stycket lagen
förvaltningen av kyrldig jord, - utfärdanden av föreskrifter av
om egendomsnämndens förvaltning
biskopsgårdar; 10 § andra stycket lagen samt 55 § förordningen om
förvaltningen av kyrklig jord, - beslut
om undantag i vissa fall av egendomsnämndens tillsyn; 7 §
femte stycket lagen samt 29 § förordningen om förvaltningen av
kyrldig jord, - av rätt till och fiske samt annan tomträtt
upplåtelse jakt nyttjanderätt, och servitut i kyrkofondsfastigheter; 14-16 §§ lagen om förvaltningen av kyrklig jord,
- av rätt till vattenkraft i om för-
upplåtelse kyrklig jord; 17 § lagen valtningen av kyrklig jord,
- rörande eller av
frågor försäljning byte kyrklig jord i vissa fall; 22 §
lagen samt 30 § förordningen om förvaltning av kyrldig jord, - om för medel ur
frågor köp av fast egendom eller tomträtt präst-
lönefond, prästlönejordsfond eller församlingskyrkas fastighetsfond
samt ur kyrkofonden eller domkyrkas fastighetsfond; 28 § samt
lagen 51 och 52 §§ förordningen om förvaltningen av
kyrklig jord, beviljande av undantag från skyldigheten att fondera medel; 23 § lagen samt 41 § förordningen om förvaltningen av kyrklig jord, - som rör frågor användningen av församlingskyrkomas fastighetsfonder i vissa fall samt domkyrkomas fastighetsfonder; 26 §
fjärde stycket lagen samt 46-48 §§ förordningen om förvaltningen av jord,
kyrklig - utfärdande av föreskrifter
om hur pastoratens andelar i prästlönefondsfastigheter och boställsskog skall beräknas; 19 § andra
stycket lagen samt 55 § förordningen om förvaltningen av
kyrklig jord, - av handläggning överklaganden enligt lagen och förordningen om förvaltningen av kyrklig jord.
Enligt sin instruktion svarar Kammarkollegiet för statens medels- och fondförvaltning. Detta innebär att svarar för
Kammarkollegiet förvaltningen i av kyrkofonden.
Kyrkofondens verksamhet regleras i kyrkofondslagen (1988:182) och kyrkofondsförordningen (1988:1148). Fonden företräds av en styrelse vars befogenheter regleras i nämnda författningar. I förvaltas fonden av
övrigt Kammarkollegiet, som även utför kansligöromâl åt fondens (3 §
styrelse förordningen (1988:1149) med instruktion för kyrkofondens styrelse).
Frågor om län ur kyrkofonden prövas av §
Kammarkollegiet (15 kyrkofondsförordnin gen) .
I förordningen (1987:778) om placering av fondmedel under
kammarkollegiets förvaltning anges hur fondmedel, däribland skall
kyrkofonden, placeras.
Kammarkollegiet har vidare att pröva (1937:540)
frågor enligt förordningen om försäljning av vissa kyrkolågenheter i Skåne, Halland och Blekinge samt överklaganden enligt förordningen (1937:591) angående upphörande av det
från viss jord i Skåne, Halland och och
Blekinge utgående landgille lagen
(1988: 1555) om landgille och städja för vissa församlingskyrkors fastigheter
i Lunds och Göteborgs stift.
Kammarkollegiet prövar slutligen överklaganden i fråga om skyldighet för
präst att bo i tjänstebostad enligt prästanstâllningslagen (1988:184).
3.3.2 Kyrkofondens styrelse
Enligt kyrkofondslagen (1988:182) skall kostnader för Svenska kyrkans
verksamhet fördelas genom kyrkofonden. Regeringen har med stöd av
kyrkofondslagen i kyrkofondsförordningen (1988:1148) meddelat närmare
föreskrifter om hur kyrkofonden skall förvaltas.
Kyrkofonden företräds av en styrelse, bestående av en ordförande och sex andra ledamöter. Regeringen utser ordföranden och tre av de
övriga
ledamöterna. Kyrkomötet utser de återstående tre ledamöterna. Ersättare utses på samma sätt som de ordinarie ledamöterna.
Kyrkofondens styrelse
utför de förvaltningsuppgifter som den enligt kyrkofondslagen, kyrkofonds-
förordningen eller särsldlda regeringsbeslut skall utföra.
Regeringen fastställer årligen kyrkofondens budget. Senast den 15 oktober
skall Kyrkofondens styrelse ge in ett budgetförslag för nästkommande år till
regeringen.
Kyrkofondens verksamhet finansieras huvudsakligen genom den allmänna
kyrkoavgiften och de särskilda kyrkoavgiftema. Till kyrkofonden skall även
föras avkastning och ersättning från fondens tillgångar och från andra
kapitaltillgångar enligt regeringens bestämmande. Regeringen kan även
medge kyrkofonden att ta upp lån för sin verksamhet.
I kyrkofondslagen och kyrkofondsförordningen anges hur och till vilka ändamål kyrkofondens medel används. I huvudsak är det Kyrkofondens styrelse som fattar beslut i dessa frågor. Regeringen har emellertid rätt att besluta att medel ur kyrkofonden skall tas i anspråk för t.ex. förvaltningskostnader för departement eller myndigheter där kyrkliga frågor handläggs.
3.3.3 Bygguadsstyrelsen
Även tar med ärenden som rör Svenska
Byggnadsstyrelsen befattning kyrkan. Enligt sin instruktion (1989:774) är Byggnadsstyrelsen central förvaltningsmyndighet för civila statliga myndigheter i fråga om lokalför-
u sörjning, fastighetsförvaltning och byggproduktion.
Äganderätten till den kyrkliga egendomen uppvisar en splittrad bild; Staten kan vara ägare till fast egendom som är avsedd för kyrldiga ändamål. Förvaltningen av den kyrkliga jorden är emellertid specialreglerad och ankommer på andra organ än Byggnadsstyrelsen. Byggnadsstyrelsen är dock såsom företrädare för fastighetsägaren staten byggnadsansvarig när det gäller andra biskopsgårdar än de i Lunds, Visby, Luleå och Stockholms stift. Enligt kammarkollegiets föreskrifter om biskopsgårds förvaltning m.m. (1989:671) har Byggnadsstyrelsens regionkontor viss uppsikt över biskopsgårdarna i dessa fall.
3.3.4 Statens tjänstebostadsnämnd
Statens tjänstebostadsnämnd är en central myndighet under regeringen. Av 1 § förordningen (1988:1105) med instruktion för Statens tjänstebostadsnämnd framgår att nämnden har till uppgift att handlägga frågor om tjänstebostadshyra som enligt 21 § förordningen (1989:89) om tjänstebostäder för präster hånskjutits till nämnden samt att på begäran av regeringen eller ett departement avge yttranden eller förslag i frågor som rör upplåtelse av tjänstebostäder.
3.3.5 Riksantikvarieämbetet
Enligt förordningen (1988: 1131) med instruktion för Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer är Riksantikvarieämbetet central förvaltnings-
myndighet för frågor om b1.a. kulturmiljövård.
Grundläggande föreskrifter om statens uppsikt över kyrkobyggnader och
kyrkliga inventarier fanns tidigare i 1686 års kyrkolag. Dessa bestämmelser är nu upphävda och ersätta av lagen (1988:950) och förordningen (1988: 1188) om kulturminnen m.m. Enligt lagen utövar Riksantikvarieämbetet tillsyn över att de kulturhistoriska värdena skyddas när det gäller kyrkobyg-
gnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser. Be-
träffande begravningsplatser utövas dock den huvudsakliga tillsynen av
länsstyrelsen.
Såvitt avser kyrkliga kulturminnen är Riksantikvarieämbetets uppgifter i
huvudsak följ ande (paragrafhänvisningama avser 4 kap. kulturminneslagen).
- av ärenden som avser av
Prövning väsentliga förändringar kyrkobygg-
nader som är uppförda och kyrkotomter som är anlagda före år 1940;
3 §. - beslut att tillkommit
kyrkobyggnad och kyrkotomt som efter år 1939
skall stå under statlig tillsyn; 4 §, - av ärenden som avser
prövning avyttring, reparation, förändring eller
förflyttning av kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt värde; 9 §, - av
besiktning kyrkliga inventarier; 10 § första stycket,
- beslut att ett föremål är av kulturhistoriskt värde och därmed skall
förtecknas; 10 § andra stycket,
- av inventarier
omhändertagande i vissa fall; 10 § tredje stycket,
- beslut att
begravningsplats som anlagts efter år 1939 skall stå under
tillsyn av länsstyrelsen; 14 §.
Riksantikvarieämbetets beslut enligt kulturminneslagen får överklagas.
Beslut enligt 3 och 9 §§ skall överklagas hos kammarrätten och beslut enligt 4, 10 och 14 §§ hos regeringen.
Kulturminneslagen föreskriver också att Riksantikvarieämbetet skall samråda med berört domkapitel om det behövs.
Det ankommer också på Riksantikvarieämbetet att efter samråd med
Svenska kyrkans centralstyrelse yttra sig till Kyrkofondens styrelse över
pastorats ansökan om kyrkobyggnadsbidrag enligt kyrkofondsförordningen
(1988:1148).
3.3.6¶Skatteförvaltningen
Skatteförvaltningen, dvs. Riksskatteverket och skattemyndighetema, handhar
frågor som rör beskattningen och de kyrkliga valen och är därför av stor
betydelse för Svenska kyrkan. Den kyrkliga beskattningsråtten behandlas
ingående i avsnitt 12 varför skatteförvaltningens verksamhet kan beskrivas mer översiktligt i detta avsnitt.
Enligt förordningen (1990: 1293) med instruktion för skatteförvaltningen är
Riksskatteverket central förvaltningsmyndighet för frågor om skatter,
socialavgifter, folkbokföring och val samt utövar även tillsyn över
skatteförvalmingen i övrigt. Genom sina vilka betraktas som
församlingar,
kyrkliga kommuner, har Svenska beskattningsrâtt enligt p. 13 i
övergångsbestâmmelserna till regeringsformen och kommunalskattelagen
(1928:370). Bestämmelser om utövandet av beskattningsrätten finns i 12
kap. församlingslagen (1988:180).
Församlingsskatten utgår som allmän kommunalskatt. Detta innebär att
bestämmelserna i uppbördslagen (1953:272) är tillämpliga vid uppbörd av
församlingsskatt, dvs. det ankommer på arbetsgivaren att verkställa avdrag
för betalning av anställdas preliminära A-skatt. Det ankommer vidare på
arbetsgivaren att ombesörja inbetalningen av skatten till skattemyndigheten.
Obetald skatt, både preliminär och kvarstående, restförs, vilket innebär att
beloppet kan bli föremål för indrivning genom kronofogdemyndighetens
försorg.
Utbetalning av församlingsskatten till församlingarna sker enligt 4 a § fjärde
stycket lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och andra menigheters utdebitering av skatt m.m. genom Skattemyndigheten varje månad med en tolftedel av det belopp församlingen har att fordra.
Avräkningen mellan staten och församlingarna sker enligt 12 kap. 4 §
församlingslagen senast den 8 mars då Skattemyndigheten till kyrkorådet
skall överlämna en redovisning för det föregående året över skatt som tillkommer församlingen och som har betalats ut till denna. För stiftssam-
fällighetema gäller dock enligt 12 kap. 6 § församlingslagen vissa särskilda
regler.
Grundläggande bestämmelser om val av kyrkofullmäktige med avseende på bl.a. indelning i valdistrikt, valdag, röstlängd, förrättande och avslutande av val finns i om kyrkofullmäktigeval m.m. Enligt för-
lagen (1972:704)
ordningen (1985:953) om central valmyndighet är Riksskatteverket central valmyndighet vid dessa val.
Det ankommer på Riksskatteverket att utfärda tillämpningsföreskrifter för
Riksskatteverket har också bl.a. att på lämpligt sätt
kyrkofullmäktigevalet.
kännedom bland allmänheten om tid och sätt för röstning och om de
sprida
bestämmelser i övrigt som gäller för valet. Riksskatteverket skall dessutom tillhandahålla valsedlar och kuvert.
Riksskatteverket har även vissa vid val av stiftsfullmäktige och val
uppgifter
till kyrkomötet. Enligt 6 kap. 4 § andra stycket församlingslagen (1988: 180)
fastställer Riksskatteverket det antal ledamöter i som
stiftsfullmâlctige varje
valkrets skall utse. Vid val till kyrkomötet ankommer det 2 § andra
enligt
stycket lagen (1982:943) om kyrkomötet på Riksskatteverket att fastställa
antalet valkretsmandat i varje valkrets. Riksskatteverkets beslut får överkla-
gas hos Riksdagens valprövningsnâmnd.
Det ankommer att upprätta allmän
slutligen på Skattemyndigheten röstlângd
(4 kap. 1 § vallagen 1972:620). Denna ligger till grund också för kyrkofull-
mâktigevalet.
3.3.7 Riksrevisionsverket
Riksrevisionsverket år enligt sin instruktion (SFS 1988:80) central förvaltningsmyndighet för statlig revision och redovisning. Riksrevisionsverket har att granska bl.a. de medeltida I den mån an-
domkyrkornas räkenskaper.
märkningar framställs mot räkenskapema, avgörs dessa ärenden av verket som första instans. Talan mot verkets beslut förs i i
anmârkningsmål
kammarrätten.
3.3.8 Statskontoret
Enligt sin instruktion (SFS 1988:959) är Statskontoret central förvaltnings-
myndighet för administrativ utveckling inom statsförvaltningen. Stats-
kontoret verkar för att statlig verksamhet bedrivs under med
god hushållning
tillgängliga resurser. Verket utför och medverkar på uppdrag av regeringen i utredningar och kommittárbete samt vid av
genomförande förändringar.
Bl.a. skall Statskontoret verka för ändamålsenlig ansvars- och uppgiftsför-
delning för den offentliga sektorn.
1 1 1
3.3.9¶Statens arbetsgivarverk
Statens arbetsgivarverk är enligt sin instruktion (1989:517) central förvalt-
ningsmyndighet för förhandlingar i och samordning av frågor som rör
reglering av förhållande mellan offentlig arbetsgivare och arbetstagare när det gäller anställnings- och arbetsvillkor som fastställs under medverkan av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Av l § prästanstâllningslagen (1988:184) framgår att biskopar och andra
präster i Svenska kyrkan som har anställning i territoriella pastorat och
stiftssamfälligheter har statligt reglerade tjänster, vilket innebär att
avlöningsförmånerna fastställs under medverkan av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Biskoparna har numera förts till den
s.k. undantagskretsen, vars löner fastställs av regeringen.
För närvarande sluts kollektivavtal om lön m.m. för övriga präster i Svenska kyrkan av Statens arbetsgivarverk. Detta sker med stöd av lagen (1965:576) om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar
m.m. Med kommun likställs i lagen församling och kyrklig samfällighet.
Har Statens arbetsgivarverk fört förhandlingar på kommunens vägnar ger
ställföreträdarlagen befogenhet att meddela beslut om arbetsgivarverket
lockout eller annan stridsåtgård. Arbetsgivarverket får också utfärda föreskrifter och om hur kollektivavtalet skall tillämpas. I
anvisningar
händelse av tvist om avtal angående anstållnings- eller avtalsvillkor eller om påföljd för otillåten stridsåtgärd vid konflikt om sådant villkor företräds kommunen såväl vid som utom domstol av Statens arbetsgivarverk.
är besvärsinstans i som i kollektivavtal lämnats till
Arbetsgivarverket frågor
arbetsgivarens avgörande; 58 § prästanställningsförordningen (l989:84).
3.3.10 Statens löne- och pensionsverk
Enligt förordningen (1988: l 13) med instruktion för Statens löne- och pensionsverk är verket central för bl.a. den
förvaltningsmyndighet statliga
tjänstepensioneringen och den Verket är också
statliga grupplivförsäkringen.
sedan 1980 huvudman för det SLÖR och det
statliga löneuträlcningssystemet
personaladministrativa informationssystemet PI.
Av de kyrkliga befattningshavarna år det numera
endast prästerna som har statligt reglerade tjänster. Prästemas pensioner regleras i allmänt
pension-
savtal för statliga och vissa andra Statens löne- och
tjänstemän. pensionsverk
betalar bl.a. ersätts ur ut pensioner till präster. Kostnaderna årligen kyrkofonden.
3.3.ll Ansvarsnämnden för
biskopar
Frågan om att skilja en biskop från det ämbetet eller för viss tid
kyrkliga
förklara denne att utöva ämbetet
obehörig prövas enligt 16 § lagen
(1982:942) om svenska kyrkan av Ansvarsnämnden för Nämnden
biskopar.
prövar i övrigt i enlighet med 42 §
prästanställningslagen (1988:184) frågor
om disciplinansvar, avskedande, och läkarun-
åtalsanmälan, avstängning
dersökning.
Ansvarsnämnden för biskopar är en myndighet under
regeringen. Enligt
44 § prästanställningslagen består ansvarsnâmnden av fem ledamöter, som skall vara medlemmar av Svenska Ordföranden skall vara
kyrkan. lagfaren
och erfaren i domarvärv. Av de ledamöterna skall en vara och
övriga biskop
de återstående lekmän, som är med det
förtrogna kyrkliga församlingslivet.
I övrigt regleras nämndens organisation och verksamhet i dess instruktion
(l989:7).
Ansvarsnämndens beslut att skilja en biskop från det kyrkliga ämbetet eller för viss tid förklara denne obehörig att utöva ämbetet överklagas hos Kyrkomötets besvärsnåmnd. För beslut enligt 42 § prâstanstâllningslagen gäller dock att talan skall väckas hos tingsrätten eller Arbetsdomstolen enligt bestämmelser i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (50 § prästanställningslagen).
3.3.12 Riksarkivet och landsarkiven
De kyrkliga arkiven är kvantitativt mycket omfattande och har från forsknings- och kulturhistorisk synpunkt mycket stor betydelse.
Den arkivbildningen regleras i arkivlagen (1990:782) och i
kyrkliga arkivförordningen (1991:446). Arkivlagen gäller för arkiv hos alla typer av kyrkliga myndigheter, dvs. både myndigheter som konstitutionellt sett är statliga myndigheter under regeringen eller kyrkomötet och hos kyrkokommunala myndigheter.
För tillsynen av att myndigheterna fullgör sina skyldigheter enligt arkivlagen skall det finnas arldvmyndigheter. För de kyrkliga arkiven, som regleras av de statliga arldvföreskriftema, är Riksarkivet och landsarkiven tillsynsmyndigheter samt s.k. arkivdepáer.
Riksarkivet har sin instruktion (1988: l 187) det högsta inseendet över
enligt den offentliga arkiwerksamheten och är chefsmyndighet för landsarkiven. Riksarkivets tillsynsansvar gäller dock inte kyrkomötet och de kyrkokommunala beslutande församlingarna.
l 14 3.3.13 Universitets- och högskoleämbetet
Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) är ett centralt ämbetsverk för universitets- och högskoleväsendet. UHÄ tar således med befattning frågor som rör utbildningen av kyrkomusiker och präster.
Behörighetskraven för kyrkomusiker anges i 8 och 9 §§ om lagen (198918) kyrkomusiken i svenska kyrkan. att anställas en som Behörig på tjänst organist är den som har För avlagt högskoleexamen pä kyrkomusikerlinjen. kantorstjänster gäller att sökanden skall ha kantorsexamen eller avlagt högskoleexamen för musiklärare tillval eller är med_ kyrkomusikaliskt behörig att anställas som organist.
Prâstämbetet är ett livsvarigt uppdrag som ges av kyrkan genom prästvigning. Den som söker inträde i prâstämbetet skall prästexamen inför avlägga domkapitlet i det stift inom vilket sökanden vill bli anställd. att Behörig avlägga prästexamen är den som bl.a. har gått igenom religionsvetenskaplig linje enligt högskoleförordningen (1977:263) och fått utbildningsbevis eller har avlagt teologie kandidatexamen.
3.3.14 Statistiska centralbyrån
Statistiska centralbyrån (SCB) är sin instruktion central enligt (1988:137) förvaltningsmyndighet för den statliga statistikproduktionen.
Varje år insamlar och utger SCB statistik över de kommunernas kyrkliga befolkning, ekonomi och finanser. Till grund för den uppgifterna ligger skyldighet församlingar, pastorat och andra kyrkliga samtälligheter har att avlämna finansstatistiska uppgifter om enligt kungörelsen (1962:330) skyldighet för kommun att avlämna finansstatistiska uppgifter.
SCB har även att i med 3 § (1988:182) fastställa
enlighet kyrkofondslagen
den s.k medelskattelcraften, dvs. skatteunderlaget för riket per kyrkobokförd invånare vid ingången av året före det s.k. bidragsåret.
SCB insamlar och utger även lönestatistik för statlig och kyrkokommunal Denna statistik bl.a. för avtalsförhandlingar mellan
personal. utgör underlag
Statens och pastoratsförbundet samt berörda
arbetsgivarverk personalorgani-
sationer.
SCB vidare valstatistik över antalet röstberättigade samt
publicerar
och valresultaten i kyrkofullmäktigevalen. valdeltagandet
3.3.15 Överstyrelsen för civil beredskap
för civilberedskap (ÖCB) år den centrala förvaltningsmyndig-
Överstyrelsen
het som svarar för om ledning och samordning av beredskapsförbefrågor
redelsema inom den civila delen av totalförsvaret.
För Svenska del hithörande frågor i lagen (1981: 1216) om
kyrkans regleras
om överföring i krig av vissa kyrklig beredskap, förordningen (1984:288)
av till och i lagen (1988:97) om
domkapitlens uppgifter kontraktsprostama
förfarandet hos kommunerna, och domstolarna
förvaltningsmyndighetema
under eller för lagstiftningen är att den
krig krigsfara. Utgångspunkten
verksamheten under kris och skall bedrivas i samma former
kyrkliga krig
som i fred så långt detta år möjligt.
har varit föremål för ett omfattande reforrnarbete.
Civilförsvarslagstiftningen
oklart när den om civilt försvar kan träda i
Det är f.n. föreslagna lagen
kraft. omfattar även Svenska kyrkans funktion under beredskap
lagförslaget
och ÖCB har hittillsvarande regler varit ansvarig för funktionen
krig. enligt
skall Svenska kyrkans centralstyrelse kyrklig beredskap. Enligt lagförslaget
överta detta ansvar från ÖCB.
l 16
33.16¶Länsstyrelserna
Länsstyrelserna svarar för den statliga förvaltningen i länen. Ett flertal lagar
och förordningar som är av för
ålägger länsstyrelserna uppgifter betydelse
kyrkan. Som exempel kan nämnas följande.
- Ärenden som rör
ändringar i församlingsindelningen, (beslut om
ändring i vissa fall; 2 kap. 2 § andra stycket kyrkliga indelningslagen
(1988:185), initiativrätt till ändringar; 4 § andra och ut-
stycket
redningsskyldighet; 6 och 9 §§),
- beslut att
kyrkliga indelningsdelegerade skall sammanträda; 6 § lagen
(1972:229) om kyrkliga indelningsdelegerade,
- bestämmande av antalet ledamöter i församlingsdelegerade i vissa fall samt bestämmande av hur många ledamöter i
församlingsdelegerade
varje församling skall utse; 4 kap. 1 § andra och femte
styckena
beslut om ändrad vid val av 6
valkretsindelning stiftsfullmåktige; kap.
- ärenden
enligt lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval m.m.
(bestämmande av ny valdag i vissa fall; 3 § andra fastställan-
stycket,
de av det antal ledamöter i en kyrklig som
samtällighets fullmäktige
varje församling skall utse; 4 a §, förändring av valdistriktens indelning; 5 §, förordnande av valnämnd i vissa fall; 6 §, frågor som rör rättelser i röstlängd; 8 § och av röster vid
slutlig sammanräkning
valet; 43 §), - ärenden
enligt förordningen (l989:88) om förvaltningen av kyrklig
jord (yttranden i vissa fall beträffande kulturhistoriskt värdefulla prästgärdar; 7 § andra stycket samt samråd med egendomsnämnden i frågor som rör naturvård och 25 § andra
kulturminnesvård; stycket),
- av ärenden
prövning som rör vissa förändringar av begravningsplats
som anlagts före år 1940; 4 13 §
kap. kulturrninneslagen (1988:950),
- av vissa ärenden om prövning enligt begravningslagstiftningen (frågor överlåtelse och nedläggning av begravningsplats m.m; 2 kap. 14 § (1990:1144), överklaganden av kyrkogärds- eller begravningslagen krematoriemyndighets beslut samt pastors beslut om intyg för eller kremering enligt 4 kap. 10 § eller anstând enligt 5 gravsättning kap. 10 § samt prövning av frågor om vite; 9_ kap. 2 §).
3.3.17 Domstolsväsendet
De domstolar som utan jämförelse tar störst befattning med ärenden av karaktär är kammarrättema. Beslut som har fattats av kyrkliga kyrklig kan i allmänhet hos kammarrätten. De mål och ärenden organ överldagas som kammarrättema handlägger år i huvudsak följande.
- av beslut av och Överklaganden församling kyrklig samfällighet (kommunalbesvär); 13 kap. 1-7 §§ församlingslagen (1988:180), - av beslut av s.k. dess arbetsutöverklaganden indelningsdelegerade, skott eller kommittéer; 21 § lagen (1972:229) om kyrkliga indelningsdelegerade, - av val av ledamöter till 17 och 18 §§ överklaganden domkapitlet; domkapitelslagen (1988:181), - av och stiftstyrelses överklaganden kyrkoråds, tillsättningsnämnds tjänstetillsåttningsbeslut beträffande prästtjänster; 56 § pråstanställningslagen (1988:184), - av 16-18 §§ om överklaganden biskopsval; lagen (1963:635) biskopsval, - av Ansvarsnämndens för ersättningsbeslut; överklaganden biskopar 11 § andra (1989:7) med instruktion för ansvarsstycket förordningen nämnden för biskopar, - som avser om i Svenska överklaganden frågor medlemskap kyrkan; 6-11 §§ och 15 § religionsfrihetslagen (1951:680),
-
överklaganden av vissa av länsstyrelsens beslut som rör begravnings-
verksamheten; 9 kap. 7 § begravningslagen (1990:1144),
överklaganden av Riksantikvarieämbetets och länsstyrelses beslut i vissa fall i frågor som rör 4
kyrkliga kulturminnen; kap. 16 § första
stycket lagen (1988:950) om kulturminnen.
Mot bakgrund av att Svenska har och att för-
kyrkan beskattningsrått
samlingsskatten debiteras och uttas tillsammans med de allmänna skattema bör i denna genomgång skattemålen nämnas. Dessa en stor och utgör
mycket betydelsefull målgrupp hos länsrätter, kammarrâtter och regerings-
ratt.
De allmänna domstolarna och arbetsdomstolen har ett intresse i
begränsat
detta sammanhang. Naturligtvis vara
kan ett organ inom Svenska kyrkan part i ett allmänt tvistemål, men från det fallet bortses helt i detta sammanhang. Det bör dock nämnas att föreskriver
prästanställningslagen (1988: 184)
att vissa arbetsrättsliga tvister skall vid eller Arbets-
handläggas tingsrätt
domstolen enligt bestämmelser i om i
lagen (1974:371) rättegången
arbetstvister.
4. SVENSKA KYRKANS NUVARANDE
EKONOMISKA FÖRHÅLLANDEN
4.1¶Den egendomen
kyrkliga
4.1.1 Allmänt om den kyrkliga egendomen
Med menas sådana förmögenhetstillgångar av fast och lös kyrklig egendom som med olika av Svenska kyrkan med dess natur, råttsgrund disponeras eller av andra till Svenska kyrkan anknutna organ. församlingar
En del av den är på grund av det historiska sambandet kyrkliga egendomen mellan staten och underkastad särskilda rättsregler till skydd för kyrkan intresset att bevaras och används för de ändamål som de urtillgångarna har varit avsedda för. Med hänsyftning på de olika rättsregler sprungligen som brukar denna egendom kallas för specialreglerad kyrklig egengäller dom. I den ingår såväl fastigheter med tillspecialreglerade egendomen hörande som lös av olika slag. Den specialreglerade byggnader egendom fasta dels av församlingskyrkor och domkyrkor, kyrkoegendomen utgörs och andra dels av vad som i lagstiftningen har gårdar begravningsplatser, fått den sammanfattande kyrklig jord. Till denna hör lönebeteckningen bostâllen, prästgärdar, församlingskyrkors och domkyrkors fastigheter, och Den specialreglerade lösa egen-
biskopsgårdar kyrkofondsfastigheter.
domen av inventarier, framförallt i församlingskyrkor, domkyrkor utgörs
och biskopsgårdar. Till den lösa egendomen hör också fonderade medel och kassor, tillhöriga församlingskyrkor och domkyrkor, samt penningmedel, fordringar m.m. som ingår i prästlönefonder, och prästlönejordsfonder kyrkofonden.
Förutom den specialreglerade finns andra kyrkliga egendomen förmögenhetstillgångar, som på skilda sätt är knutna till den verksamheten. kyrkliga Bland dessa märks främst den Denna kyrkokommunala egendomen. ägs av en församling eller en Den kyrklig samfällighet. kyrkokommunala egendomen är egendom som tillförts törsamlingama sedan dessa under 1800-talet kom att framstå som Den självständiga juridiska personer. kyrkokommunala egendomen utgörs bl.a. av församlingshem, från pråstgårder skilda pastorsexpeditioner, kyrkokommunala kanslibyggnader och tjänstebostäder för andra anställda än präster. För en del av den kyrkokommunala egendomen gäller specialreglering, t.ex. för sentida och
forsamlingskyrkor begravnings-
platser. Den mesta kyrkokommunala egendomen är dock inte specialreglerad utan fri kyrkokommunal egendom som förvaltas och disponeras enligt kommunalrättsliga regler.
Bland den kyrkliga egendomen finns också och snjielse- föreningsegendom. Denna har liksom den fria tillkommit kyrkokommunala egendomen under senare tid. Den kan bestå av fastigheter eller fonder som har tillkommit genom donationer eller insamlingar och bildar självständiga förmögenhetsmassor. Egendomen tjänar olika ändamål inom fria verksamhet. För kyrkans förvaltningen av denna egendom gäller vanliga civilrâttsliga regler.
Vad som utmärker denna av den är att den uppdelning kyrkliga egendomen utgår från egendomens ursprung och De senare årens rättsliga reglering. reformarbeten inom det har inte förändrat kyrkliga lagstiftningsområdet denna princip. En ett ekonomiskt uppdelning kan också göras utifrån perspektiv. Den kyrkliga egendomen kan nämligen delas upp i finansfönnøgenhet och förvaltningyömzøgenhet. Finansförmögenheten utgörs av egendom
som normalt ger avkastning. Prâstgårdar och löneboställen kan nämnas som
exempel på tillgångar som ingår i fmansförmögenheten. Förvaltnings-
förmögenheten består av egendom som inte ger någon nämnvärd avkastning
men som tjänar kyrkan genom sitt bruksvärde. Till förvaltningsförmögen-
heten räknas församlingskyrkor, domkyrkor, småkyrkor och kapell samt
begravningsplatser, församlingshem och lilmande lokaler.
Den följande framställning kommer i huvudsak att behandla den specialreglerade egendomen. De rättsliga förhållandena beträffande denna
egendom
är mycket komplicerade. Detta beror främst på att egendomen tillkommit under mycket lång tid och under skiftande samhällsförhållanden anvisats för att tjäna särskilda ändamål inom Svenska kyrkan vilket lett till en mycket
detaljerad författningsreglering.
4.1.2 Den kyrkliga egendomens rättsliga ställning
Med specialreglerad kyrklig egendom avses som framgått sådan egendom
som är underkastad särskilda rättsregler.
Frågan om äganderâtten till den kyrkliga egendomen är invecklad. Uppfatt-
ningarna om äganderätten har växlat under tidernas lopp. Eftersom fångeshandling i allmänhet saknas uppstår stora svårigheter att avgöra när egendomen i det enskilda fallet blivit kyrklig och till vilket kyrkligt subjekt
äganderätten privaträttsligt kan hänföras.
I den rättsvetenskapliga litteraturen och i olika domstolsavgöranden har
emellertid utvecklats vissa principer för hur äganderättsfrågan till den kyrkliga jorden skall bedömas. Enligt den rådande uppfattningen anses fast egendom som tillkommit kyrkan som prästlöneboställe under medeltiden, men om vars uppkomst ingenting är närmare känt, ha upplåtits av enskilda markägare och därmed icke av kronan. Konsekvenserna av detta synsätt är att kronan måste styrka den eventuella äganderätt som den kan vilja hävda,
vilket i praktiken knappast låter sig göra. således
Egendomen presumeras
privatxättsligt tillhöra kyrkliga subjekt. För fastigheter, som tillfallit kyrkan
efter reforrnationen, är fångeshandlingama ofta bevarade. Av dessa kan
framgå om fastigheten upplåtits av kronan eller Saknas ej. fångeshandlingar
och är det inte heller i övrigt möjligt att klarlägga åtkomsten torde samma presumtion som gäller för den medeltida egendomen få tillämpas. Kronans markupplåtelser är nämligen av ålder väl dokumenterade.
Beträffande den del av den kyrkliga jorden, som bevisligen av
upplåtits
kronan råder den uppfattningen att kronan inte överlåtit âganderätten till jorden utan endast anvisat den för kyrkliga ändamål. Staten är alltså fortfarande formell ägare tilljorden. En fråga i sammanhanget är om staten kan återta egendomen eller om den skall anses vara upplåten med ständig besittningsrätt. Skäl talar för att staten inte kan återta jord som anslagits av kronan så länge de kyrkliga ändamål består, till vilka jorden har anslagits.
Under medeltiden ansågs sockenkyrkoma ha karaktär av särskilda rättssubjekt, närmast av stiftelsekaraktär. Socknen var nämligen att karakterisera som en menighet, dvs. en icke rättskapabel som
gemenskap utgjorde objekt
för kyrkans verksamhet. Först under den hälften av 1800-talet vann
tidigare
församlingarna rättslig ställning som juridiska personer och kunde därmed
inträda som ägare till fast och lös egendom. Detta anses ha blivit fallet med
landsbygdsförsamlingama år 1817 och med stadsförsamlingama senast år
1843. Till grund för 1817 års reform låg förordningen den 26 februari 1817 angående sockenstämmor och kyrkoråd. 1817 års förordning ersattes av tre
förordningar av-den 29 augusti 1843, nämligen förordningen om socken-
stämmor i riket, förordningen om kyrkoråd (vilka båda författningar gällde
såväl för städerna, med undantag av Stockholm, som för landet) samt förordningen om sockennämnder å landet.
Sammanfattningsvis gäller således att sådan egendom, som tillfallit kyrkan
innan församlingarna vann och som inte av
rättssubjektivitet upplåtits
kronan, anses tillhöra lokalkyrkan i dess egenskap av särskilt rättssubjekt. Den lokala kyrkan anses således själv vara ägare till kyrkobyggnaden med tillhörande tomt, dvs. i de flesta fall den omgivande kyrkogården. Enligt samma uppfattning anses också denna kyrkostiftelse vara ägare till den fasta egendom som anvisats till kyrkans underhåll eller som boställe till
försarnlingsprästen.
Församlingamas ändrade rättsliga ställning kan inte anses ha medfört att
församlingarna så att säga konsumerade det äldre rättssubjektet, kyrkostiftel-
sen, och övertog dess egendom, utan kyrkan och församlingen kom att stå som självständiga rättssubjekt vid sidan av varandra med möjlighet att var
för sig förvärva äganderätt till egendom. En församlingskyrka som uppförts
efter det att församlingen vunnit rättssubjektivitet bör däremot inte betraktas som en särskild kyrkostiftelse utan som kyrkokommunal egendom.
I likhet med flertalet församlingskyrkor får domkyrkoma - med undantag
för domkyrkan i Luleå, som uppfördes som församlingskyrka under senare
hälften av 1800-talet - betraktas som särskilda stiftelser. De är således
självständiga juridiska personer och som sådana ägare till kyrkobyggnader
och kyrkotomter. De sex under medeltiden uppförda domkyrkoma står dessutom under egen förvaltning enligt bestämmelser i kyrkolagen. Vissa av
domkyrkoma är också ägare till andra fastigheter.
Kyrkofonden och pråstlönejordsfonderna är andra kyrkliga subjekt som kan
vara ägare till kyrklig egendom.
Med undantag för den egendom som anslagits av honan framstår äganderättsförhållandena till den kyrkliga egendomen som splittrade och svåröverskådliga. Det kan därför i det enskilda fallet vara svårt att fastställa vilket kyrkligt subjekt som formellt skall betraktas som ägare till en viss
fastighet.
I det föregående har frågan om den formella äganderätten till den kyrkliga
egendomen behandlats i ett sammanhang och utan närmare åtsldllnad vad beträffar skilda slag av egendom. Nedan skall lämnas en översiktlig beskriv-
ning av rättsläget i fråga om äganderätt och lagfart beträffande olika slag av
kyrklig jord.
Vad först angår de äldre församlingskyrkoma liksom domkyrkoma med
undantag för domkyrkan i Luleå anses dessa som förut nämnts i egenskap av särskilda kyrkostiftelser vara ägare till såväl kyrkobyggnader med tomter som till andra fastigheter vilkas avkastning är avsedd för kyrkans underhåll. Detta fastighetsbestánd har till största delen inte varit föremål för lagfart.
Under senare tid tillkomna församlingskyrkor betraktas som församlingskommunal egendom och inte som kyrkostiftelser. För dessa kyrkor är i allmänhet församlingarna lagfarna ägare. I vissa fall kan det emellertid vara svårt att avgöra till vilken kategori en församlingskyrka skall hänföras.
Det är framför allt på landsbygden vanligt att församlingens begravnings-
plats är belägen på kyrkotomten som alltså har karaktären av kyrkogård.
Rättsläget för begravningsplatsen är i dessa fall naturligen detsamma som
för kyrkotomten. Andra begravningsplatser har oftast tillkommit under senare tid och innehas i allmänhet av församlingen med äganderätt eller
nyttjanderätt. Innehas begravningsplatsen i dessa fall med äganderätt utgör
den församlingskommunal egendom, låt vara att den med till sitt
hänsyn
ändamål är specialreglerad egendom.
Löneboställen och prästgårdar utgör den största och värdefullaste delen av det kyrkliga fastighetsbeständet. Vad som utmärker lönebostället är att dess avkastning är avsedd för en kyrkoherde eller komminister i ett visst
pastorat. Prästgården är kyrklig jord på vilken en tjänstebostad är anvisad
åt en kyrkoherde eller komminister. En prästgård som blivit övertalig övergår enligt lag till att bli löneboställe.
Äganderätten till lönebostâllena är, såsom framgått av det
föregående,
blandad. För det medeltida beståndet av löneboställen gäller att
äganderätten
anses tillkomma kyrkostiftelsen i den församling där bostället är
beläget.
Motsvarande torde gälla dels för boställen som tillkommit före det att församlingen blivit ett eget rättssubjekt, dels i de fall där en församling efter vunnen rättssubjektivitet förvärvat bostället för medel som influtit vid försäljning av stiftelseägd boställe- eller kyrkojord. Det bör dock erinras om att främst under 1600-talet kronan i områden
upplät mark till prästbosällen där man bröt ny mark. Till sådana boställen får staten anses ha
alltjämt
äganderätten. I det fall att församlingen under senare tid med egna medel förvärvat ett boställe, torde äganderätten tillkomma församlingen.
För de fastigheter som tillhör det äldre boställsbeståndet gäller att de inte varit föremål för lagfart. Bostållen som ägs av
församling eller pastorat har däremot regelmässigt lagfarits för församlingen eller pastoratet. Fram till år 1942 brukade boställen som inköpts för fondmedel för kronan
lagfaras
oavsett från vilket bostâlle fondmedlen kom. Med stöd av föreskrifter i lagen (1942:232) ang användandet i vissa fall av
prästlönefonder, upphåvd
år 1972, beviljades i motsvarande situationer lagfart för det pastorat eller den samfällighet som förvaltade medlen. lagfart har även efter år 1972 beviljats för dessa organ. Enbart lagfarten utgör sålunda inte bevis om
åganderättsförhållandet.
Prästgârdama kan uppdelas i två kategorier, nämligen sådana som anlagts
på löneboställen och sådana som särskilt anskaffats i syfte att utgöra bostad åt präst. Eftersom den förstnämnda kategorin är uppförd på redan befintliga
fastigheter redovisas de inte som särskilda fastigheter i jordregistret.
Prästgårdar av det senare slaget redovisas dock som särskilda fastigheter och ägs i allmänhet av en församling eller ett pastorat, sällan av staten. Lagfart kan ha beviljats för ägaren.
En fastighet som har inköpts för medel från en prästlönejordsfond bildad av prästlönefondsmedel från flera pastorat i Stiftet, utgör prästlönefondsfastighet. Såväl prästlönejordsfonden som prästlönefondsfastigheten förvaltas av egendomsnämnden i stiftet. Ägare till en prästlönefondsfastighet är respektive prästlönejordsfond. Fonderna år i allmänhet lagfama ägare för prâstlönefondsfastighetema även om de pastorat som tillskjutit fondmedlen får anses vara andelsâgare i fastigheterna och får del av deras
avkastning.
Även biskopsgårdama uppvisar en bild i om
splittrad fråga äganderättsförhållandena. I Luleå ägs biskopsgården numera av stiftssamfalligheten. I Visby är domkyrkoförsamlingens pastorat ägare. Staten anses vara ägare till flera biskopsgårdar. En del av dessa har också lagfarits för kronan medan andra saknar lagfart. Biskopsgården i Skara förvärvades enligt beslut år 1937 för kronans räkning, även om den liksom den år 1990 nyförvärvade biskopsgården i Göteborg har anskaffats för medel ur kyrkofonden. För vissa av biskopsgårdarna är rättsläget oklart. Helt klart är emellertid att biskopshuset i Lund ägs av domkyrkan. En del av tomten är dock biskopshemman.
Enligt definitionen år kyrkofondsfastigheter fast egendom eller tomträtt vars avkastning tillfaller kyrkofonden. Denna kategori kyrklig jord omfattar fastigheter av skiftande ursprung och natur. Man kan indela dem i allmänna kyrkohemman, före detta klockarboställen och före detta biskopshemman. Till viss del torde kyrkofondsfastighetema ha anslagits av lcronan. I senare tid inköpta kyrkofondsfastigheter har i allmänhet lagfarits för kronan eller staten för kyrkofondens räkning.
Som framgått uppvisar de privaträttsliga ägarförhållandena till den kyrkliga jorden en splittrad bild. Lagfartsförhållandena är många gånger också oklara. Detta sammanhänger till stor del med att den kyrkliga jorden var undantagen från lagfartsplikt fram till år 1972 då den nya jordabalken trädde i kraft. Undantaget från lagfartsplikt har medfört stora tillämpningsproblem.
Dessa sammanhänger med den inom inskrivningsrätten gällande principen
att den som förvärvat en fastighet inte kan få lagfart om inte hans
fånges-
man (dvs. den som han förvärvat fastigheten från) har lagfart. lagfart utgör
också en förutsättning för möjligheten att erhålla inteckning och andra
inskrivningar. Den erforderliga legitimationen utgjordes tidigare i stället av
jordeböckemas redovisning med jordnaturen laono under allmän disposi-
tion vilket man tog hänsyn till i rättstillämpningen.
Det torde allmänt ha antagits att inñrandet av nya jordabalken inte innebar någon ändring av dessa regler. Genom ett avgörande av Högsta domstolen (NJA 1981 s. 978) fastslogs emellertid att införandet av nya jordabalken innebar ett upphävande av undantagsregeln för vissa äldre förvärv.
Rättsfallet gav upphov till osäkerhet hos domstolarna och det
uppstod
problem när det gällde försäljning av kyrklig jord som i fastighetsböckema
upptagits som lcrono under allmän disposition. Köpama fick svårigheter
att erhålla lagfart enär säljaren själv inte hade lagfart.
För att råda bot på dessa förhållanden hemställde kammarkollegiet om
kompletterande lagstiftning för de äldre fången. Denna framställning ledde
till införandet av en ny paragraf i jordabalkens promulgationslag, 60 a §,
som innebär att undantag från det inskrivningsrättsliga kravet på lagfart får
göras beträffande vissa fastighetsförvärv som har skett före år 1876. I motiven till bestämmelsen uttalas bl.a. följande (prop. 1982/8354 s. 8-9). Det bör i princip lcrävas av den som att han kan
åberopar undantagsregeln
visa att hans fångeskedja leder tillbaka till ett lagfaret förvärv (laga fasta). Denna princip torde dock i praktiken inte kunna upprätthållas så ofta.
Undantagsregeln torde nämligen bli tillämplig främst när det är fråga om
fast egendom som av ålder ansetts tillhöra staten eller kyrkliga organ. Beträffande sådan egendom kan det inte krävas att statens eller kyrkans åtkomst styrks. Det ankommer på den som påyrkar tillämpning av undantagsregeln att styrka äganderätten. När det gäller fastigheter som av ålder
tillhör ett allmänt organ är det därvid många gånger av värde att visa hur fastigheten har redovisats i de gamla jordeböckema. Av för att
betydelse
styrka äganderätten till en fastighet som tillhör ett allmänt organ är även en redogörelse för hur egendomen använts samt en uppgift i frågan om någon
annan gör anspråk på äganderätten till fastigheten. När det gäller kyrklig
jord torde ifrågavarande redogörelse kunna utarbetas med ledning av den
förteckning över den kyrkliga jorden som egendomsnämndema för enligt 5
§ förordningen (l989:88) om förvaltningen av kyrklig jord.
I de fall där lagfartsförhållandena är oklara torde det mot denna bakgrund
inte längre föreligga några hinder mot vidareförsäljning av kyrklig jord. Det
bör således vara tillräckligt att egendomsnämnden, som är det organ som träffar avtal om försäljning av kyrklig jord, dels förklarar att fastigheten finns upptagen i nämndens förteckning över kyrklig jord, dels visar att fastigheten disponerats för kyrkliga ändamål sedan före år 1876 samt anger
om någon annan gjort anspråk på äganderätten till fastigheten.
4.1.3 Den kyrkliga egendomens rättsliga reglering
För den specialreglerade kyrkliga egendomen och då särskilt den kyrkliga jorden gäller i fråga om förvaltning, disposition och kontroll ett omfattande
system av rättsregler.
Bestämmelser om den kyrkliga jorden finns i lagen (1988: 183) och förord-
ningen (l989:88) om förvaltningen av kyrklig jord. För kyrkobyggnader och
begravningsplatser ñnns särskilda bestämmelser i lagen (1988:950) och
förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. Dessa regler är i motsats till lagstiftningen om den kyrkliga jorden inte avsedda att garantera att egendomen används för sitt bestämda ändamål utan syftar endast till att tillgodose kulturminnesvårdens intressen.
Kyrkobyggnadema vårdas och underhålls enligt församlingskommunala prin-
ciper. Underhåll av kyrkobyggnad är enligt församlingslagen (1988: 180) en
församlingsangelägenhet. I ett flerförsamlingspastorat svarar dock fr.o.m.
år 1989 pastoratet för kyrkobyggnadens vård och underhåll, medan försam-
lingen alltjämt svarar för den lösa egendomens förvaltning. Församlings-
kyrkans lösa egendom utgörs främst av kyrkokassan och kyrkoinventariema.
I egenskap av församlingens styrande och verkställande organ åligger det
kyrkorådet att ha hand om den ekonomiska förvaltningen och därvid själv förvalta kyrkans och församlingens egendom. Det saknas särskilda regler för vad kyrkokassans medel får användas till. Medlen är emellertid av stiftelsekaraktär och därav följer att de civilrâttsligt sett inte får användas till annat ändamål än de är avsedda för. Till kyrkans medel hör också avkastningen från olika slag av fonder. För de medel som härrör från försäljning
av kyrklig jord finns bestämmelser i lagen om förvaltningen av kyrklig jord.
_ För de kyrkliga inventarier, som ar av kulturhistoriskt intresse, finns särskilda regler i lagen och förordningen om kulturminnen m.m. I likhet med vad som gäller för kyrkobyggnader syftar bestämmelserna om de kyrkliga inventariema endast till att tillgodose de kulturhistoriska intressena.
Det utmärkande för lagstiftningen om kyrklig egendom är de detaljerade bestämmelserna om förvaltningen av egendomen. Bestämmelserna är delvis
olika för de olika slagen av egendom. I den följande framställningen skall
de olika förvaltningsbestämmelsema och egendomsslagen behandlas.
4.1.4 Den kyrkliga egendomens förvaltning
Som nämnts kan man rent allmänt beskriva den kyrldiga egendomen som sådana förmögenhetstillgångar av fast eller lös natur som med olika rättsgrund disponeras av Svenska kyrkan med dess församlingar eller av andra till Svenska kyrkan knutna organ.
Det råder i allmänhet inte något direkt samband mellan till och äganderätten förfoganderätten över den kyrkliga egendomen. En kan förvaltas prästgård av ett pastorat, som tillgodogör oavsett sig hyresavkastningen, om prästgården ägs av en kyrkostiftelse, församling eller undantagsvis staten.
I den följande framställningen skall redogöras närmare för de olika egendomsslagen och deras förvaltning.
4.1.5 Den kyrkliga jorden
En legaldeñnition av lämnas begreppet kyrklig jord i 1 § lagen (1988:183) om förvaltningen av kyrklig jord. Enligt bestämmelsen är sådan kyrklig jord fast egendom eller tomträtt
l. vars avkastning är avsedd för åt eller komminister avlöning kyrkoherde i visst pastorat (lönebostålle), 2. där tjänstebostad är anvisad åt en eller komminister kyrkoherde (prästgård), 3. vars avkastning är avsedd för en behov (församförsamlingskyrkas lingskyrkas fastighet), 4. som förvårvats för medel ur pråstlönefonder från flera pastorat och vars avkastning är avsedd för avlöning ät kyrkoherde eller komminister i dessa pastorat (prästlönefondsfastighet), 5. vars avkastning tillförs kyrkofonden (kyrkofondsfastighet), 6. vars avkastning är avsedd för en domkyrkas behov (domkyrkas fastighet), eller 7. där tjânstebostad år anvisad åt en biskop (biskopsgård).
Begreppet kyrklig jord kan lätt missförstås. Det finns nämligen fast egendom som tillhör rättssubjekt inom Svenska men som inte kan kyrkan hänföras till någon av de i ovannämnda Som lag upptagna kategorierna. exempel kan nämnas kyrkogårdar och begravningsplatser, all den kyrko-
kommunala egendomen men också sådana fastigheter som donerats till en kyrka av stiftelsekaraktär med villkor att avkastningen skall gå till annat än kyrkans behov. Sådan fast egendom är inte kyrklig jord i lagens mening. Det bör också framhållas att lagen inte reglerar äganderätten till den
kyrkliga jorden utan endast dess förvaltning.
Lonebostdllen och prästgdrdar
Enligt lagen definieras löneboställen som kyrldig jord vars avkastning är
avsedd för avlöning åt kyrkoherde eller komminister i visst
pastorat.
Prästgårdar är kyrklig jord där tjänstebostad är anvisad åt kyrkoherde eller
komminister.
Boställena härrör huvudsakligen från jordbruksfastigheter som försam-
lingsprästerna före 1910 års prästlöneform innehaft på lön. Genom prästlönereforrnen avskildes i regel på dessa fastigheter ett särskilt område med
erforderliga åbyggnader, prästgården, såsom tjänstebostad åt prästen. Åter-
stoden kom att bilda ett löneboställe.
Huvuddelen av den fasta kyrkoegendomen utgörs av löneboställen. Av dessa beräknas ca 80 procent och därtill de största, bästa och mest välbelägna ha donerats av enskilda till kyrkan eller församlingarna eller i några fall vara
inköpta av församlingarna. Återstoden härrör från kronan till följd av
donation, förlåning eller anslag. Till största delen utgörs dessa fastigheter av komministerbostâllen belägna utanför Skåne, Halland och Blekinge.
Fram till och med år 1982 användes avkastningen från löneboställena till att avlöna pastoratets präster och kyrkomusiker. Det eventuella överskottet överfördes till kyrkofonden. Detta direkta samband mellan lönetillgångar
och församlingsprästemas löner har genom att kyrkofonden har fått upphört
en vidgad funktion när det gäller att utjämna kostnaderna för församlingar, pastorat och kyrkliga samfalligheter. Pastoraten betalar numera, utöver den
allmänna kyrkoavgiften en särskild till Den sär-
kyrkoavgift kyrkofonden.
skilda avgiften beräknas utifrån värdet av däribland
lönetillgångama,
löneboställena. Vad som därefter återstår av avkastningen förfogar pastoraten fritt över. Det åligger löner.
dem dock att betala pastoratsprästemas
Löneboställe, med undantag för dess skog, och prästgård förvaltas av pastoratets kyrkoråd eller, om pastoratet ingår i en total
flerpastoratssamfállighet,
av det samfällda kyrkorådet. Ägare till löneboställe och kan vara
prästgård
staten, kyrkostiftelsen, pastorat, församling och kyrklig samfällighet.
Församlingskyrkas fastighet
Enligt lagen definieras församlingskyrkas fastighet som fastighet vars
avkastning är avsedd för en församlingskyrkas behov.
Av bestämningen följer att en som lämnar
kyrklig fastighet ej någon
avkastning ej är att betrakta som kyrklig jord i
lagstiftningens mening.
Här-av följer att lagens bestämmelser inte är tillämpliga på själva kyrkotom-
ten med tillhörande kyrkobyggnad, kyrkogård eller annan
begravningsplats.
Denna regel är dock inte undantagslös. Enligt l § sista stycket lagen om
förvaltningen av kyrklig jord gäller att vid försäljning eller som berör byte
en fastighet där en kyrka av stiftelsekaraktär är uppförd skall denna anses
som församlingskyrkas fastighet. Samma regler gäller för domkyrkotomter.
Genom denna bestämmelse har man gjort det att ta i mark
möjligt anspråk
från en kyrkotomt för en fastighetsreglering e.d.
Som nämnts gäller för äldre kyrkor att de äger
sig själva, de utgör själv-
ägande kyrkostiftelser. Detta torde gälla kyrkor som är uppförda på landet
före år 1817 och i städerna senast år 1843 eftersom församlingarna först då kunde uppträda som självständiga juridiska I den mån en försam-
personer. ling därefter uppfört en kyrka och anskaffat annan egendom, får
kyrklig
församlingen anses vara ägare till denna. Det förekommer också att kronan
i några fall anslagit mark till kyrkotomt. Inom doktrinen råder den uppfattningen beträffande kronoanslag i allmänhet att kronan i dessa fall inte överlåtit äganderätten utan endast anvisat egendomen för visst kyrkligt ändamål. Den formella äganderätten skulle således fortfarande tillkomma staten.
Ägare till en kyrkotomt kan således vara staten, kyrkostiftelse, församling
och kyrklig samfállighet. Beträffande kyrkobyggnad gäller samma ägarför-
hållanden, dock att staten, när det gäller församlingskyrkor, endast räknas som ägare till ett par förutvarande klosterkyrkor, vilka vid reforrnationen drogs in till kronan samt till gamisonskyrkan i Karlsborg.
Av de nu redovisade principerna följer att en modern församlingsägd kyrka
inte är en juridisk person. En donation av en fastighet till en sådan kyrka kan aldrig leda till att fastigheten blir att karakterisera som kyrklig jord eftersom kyrkan i detta fall aldrig själv kan äga någonting. Donationen får i stället betraktas som en stiftelse som får förvaltas enligt vanliga civil-
rättsliga regler.
Utöver kyrkotomten kan däremot en äldre församlingskyrka av stiftelseka-
raktär också äga annan jord vars avkastning disponeras för församlingskyr-
kans behov. Sådana fastigheter förekommer främst i de förutvarande danska
Halland och Blekinge. Lokalkyrkans dispositionsrätt till landskapen Skåne,
en del av dessa fastigheter är inskränkt därigenom att fastigheterna antingen
har upplåtits till prästerskapet eller skall innehas och brukas under ett visst
hemman mot avgift (landgille) till kyrkan. Vidare finns en del kyrkoskogar,
främst i Karlstads stift.
Församlingskyrkornas fastigheter förvaltades länge av församlingarna själva.
Sedan år 1989 gäller dock att i flerförsamlingspastorat pastoraten svarar för
förvaltningen av församlingskyrkornas fastigheter med undantag för deras
som skall förvaltas av församlingarna. Eftersom skogsavkast-
skog alltjämt
ningen skall behov skall den redovisas till och som tjäna församlingskyrkans regel tas om hand av pastoratet, som svarar för kyrkobyggnadens underhåll.
Prästlönefondrfastighet
Ersättning som inflyter för av kyrklig jord på grund försäljning, expropriation, upplåtelse av naturtillgång eller liknande skall om enligt lagen förvaltningen av kyrklig jord fonderas. Medel som kommer från ett löneboställe eller en prästgård skall därvid utgöra prästlönefond för pastoratet. Även andra fonder vars avkastning är avsedd för avlöning åt en kyrkoherde eller komminister utgör pråstlönefond.
Prästlönefondema förvaltas av pastoraten. Medlen skall göras räntebärande enligt samma regler som gäller för omyndigs medel. En del av fondemas medel kan dock placeras i aktier, aktiefonder och förlagsbevis om egendomsnämnden medger det.
Med medel från flera pastorats prästlönefonder kan en prästlönejordsfond bildas för inköp av fast egendom. Dessa s.k. fastigheter utgör prästlönefondsfastigheter. Avkastningen från dem tillfaller de pastorat som tillskjutit medel till fonden. Egendomsnämnderna förvaltar prästlönefondsfastigheter och prästlönejordsfonder. till en Ägare prästlönefondsfastighet är respektive pråstlönejordsfond.
Kyrkofondsfastighet
Enligt definitionen utgörs en kyrkofondsfastighet av fast eller egendom tomträtt vars avkastning tillfaller kyrkofonden. Kyrkofondsfastighetema förvaltades tidigare av de förutvarande stiftsnämndema men förvaltas numera av Kammarkollegiet. Kollegiet har dock att över möjlighet flytta förvaltningen till egendomsnämnden eller annan. I praktiken förvaltas idag samtliga kyrkofondsfastigheter av egendomsnämnder.
Kyrkofondsfastighetema utgörs av fastigheter av skiftande ursprung och natur. Man kan emellertid särskilja tre huvudgrupper.
Inledningsvis finns vissa fastigheter som med stöd av 1862 års prästlöneförordning frånslcildes de prästerliga tjänsterna. Avkastningen från dessa fastigheter tillförs numera kyrkofonden. Fastigheterna brukar benämnas allmänna kyrkohemman.
En annan huvudgrupp utgörs av före detta klockarboställen. Som framgår av benämningen utgjorde dessa fastigheter tidigare löneboställen för klockama. Under 1930-talet awecklades det ålderdomliga jordavlöningssystemet och det blev i stället församlingarna som skulle ansvara för kyrkomusikernas löner. I de flesta fall överlåts fastigheterna till vederbörande församling och blev därigenom församlingskommunal egendom. Vissa i regel större fastigheter ställdes emellertid under stiftsnämndens förvaltning för kyrkofondens räkning.
Bland kyrkofondsfastighetema märks slutligen före detta biskopshemman. I likhet med vad som gällde för församlingsprästema skulle avkastningen från dessa fastigheter bekosta biskopamas löner. Biskoparna hade emellertid blivit olika lottade när det gällde jordinnehav varför man från statsmaktemas sida försökte åstadkomma en jämnare fördelad avlöning. Under 1930-talet överfördes de tillgångar som var avsedda för biskopamas avlöning till kyrkofonden, som också övertog betalningsansvaret for biskopslönema.
Biskopsgárdar
Ett biskopshemman som används som tjänstebostad åt biskopen benämns biskopsgård. En biskopsgård är sålunda fast egendom eller tomträtt på vilken tjänstebostad är anvisad åt en biskop. Det organ som förvaltar biskopsgården är egendomsnämnden. Ersättning som inflyter på grund av försäljning, expropriation, upplåtelse av naturtillgång eller liknande skall
tillföras kyrkofonden. För biskopsgården i Lund gäller dock särskilda regler.
Domkyrka.: fastighet
I varje stift finns en domkyrka, som fungerar som både och
stiftskyrka församlingskyrka. Därutöver finns domkyrkor i Kalmar och Mariestad. Dessa har emellertid inte längre ställning av utan är uteslutande
stiftskyrkor församlingskyrkor.
I likhet med församlingskyrkor kan en vars
domkyrka äga fastigheter avkastning är avsedd för domkyrkans behov. Detta är i fallet med
synnerhet Lunds domkyrka.
Domkyrkas fastighet förvaltas av egendomsnâmnden. För Lunds domkyrkas fastigheter gäller dock att de förvaltas av det särskilda domkyrkorådet i Lund. I övrigt gäller för vad som anförts i om
domkyrkas fastighet fråga församlingskyrkas fastighet.
4.1.6 Kyrkobyggnader
I varje församling finns i allmänhet minst en som har karaktären av
kyrka församlingskyrka, vilket sedvanerättsligt innebär att år
församlingen skyldig att hålla den i stånd och använda den, för Det
församlingens gudstjänster. kan dessutom finnas andra kyrkobyggnader i såsom
församlingen, kapell och stadsdelskyrkor.
I varje stift finns en domkyrka, som tjänar som både och
stiftskyrka församlingskyrka. Av de 13 stiftskyrkoma har 7 varit redan
stiftskyrkor under den katolska tiden. Dessa äldre förvaltas med stöd av
domkyrkor 1686 års kyrkolag av särskilda som i flertalet
styrelser, fall utgörs av biskop och domkapitel, eller domkyrkorâd.
Begreppet kyrkobyggnad innefattar fast inredning och annat som utgör tillbehör till byggnaderna enligt jordabalkens bestämmelser. Om är
byggnaden fast eller lös egendom, dvs. om den tillhör markägaren eller
ej, spelar härvidlag inte någon roll. Till kyrkobyggnaden hör också den fasta inredningen och annat som byggnaden försetts med och som är avsett för
stadigvarande bruk för byggnaden. Genom att jordabalkens bestämmelser är
vägledande för bestämningen av begreppet hör även altarrund,
kyrkobyggnad predikstol, orgel och bänlcinredning till den fasta inredningen.
Kyrkobyggnaderna - med undantag för de sju äldre domkyrkoma - vårdas och underhålls enligt törsamlingskommunala Underhåll av
principer. kyrkobyggnad är nämligen enligt församlingslagen (1988:180) en församlingsangelägenhet. Mot bakgrund av att underhållskostnadema många gånger torde vara betydande poster i församlingarnas ekonomi har ansvaret för underhållet av kyrkobyggnaden placerats på den obligatoriska pastoratssamfälligheten. För mera kostnadslcrâvande arbeten på kulturhistoriskt värdefulla församlingskyrkor kan pastorat som behöver det söka bidrag ur kyrkofonden.
De äldre domkyrkoma som står under egen får bekosta
förvaltning byggnadsunderhållet med domkyrkans egna medel. För större byggnadsåtgärder kan statsbidrag utgå. Domkyrkoförsamlingen eller samfálligheten som den ingåri svarar för de löpande kostnaderna i samband med att kyrkan används som forsamlingskyrka och får också tillskjuta medel för och
byggnadsunderhållsåtgärder på domkyrkan i den mån dess egna resurser inte räcker till.
Statens tillsyn över kyrkobyggnadema är numera till att
begränsad tillgodose kulturminnesvårdens intressen. Närmare bestämmelser har meddelats i lagen (1988:950) och förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m. Med kyrkobyggnader avses enligt lagen byggnader som invigts för Svenska kyrkans gudstjänst och som vårdas av en kyrklig kommun samt domkyrkor
som står under egen förvaltning. är ett område en
Kyrkotomt kring kyrko-
byggnad som hör samman med byggnadens funktion och och som inte
miljö
är begravningsplats.
De statliga intressena bevakas av Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer. Denna statliga skall främst att kultur-
tillsyn garantera historiska värden inte gär till spillo vid förändringar av
kyrkobyggnadema.
Det är i första hand de kulturhistoriskt mest värdefulla
kyrkobyggnadema
som behöver skyddas. Enligt lagen gäller ett generellt krav
på godkännande
av byggnadsåtgärder för och som tillkommit
kyrkobyggnader kyrkotomter
före år 1940. För åtgärder på kyrkobyggnader och som kyrkotomter
tillkommit efter år 1939 krävs godkännande endast om Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer för särskilda objekt beslutar det.
4.1.7¶Kyrkogårdar och begravningsplatser
Begravningsplatsema kan vara allmänna eller enskilda. Med allmän begravningsplats förstås sådan begravningsplats som är anordnad av pastorat eller kyrklig samfällighet inom Svenska kyrkan, av kommuner eller annars av det allmänna. De ensldlda begravningsplatsema tillhör annat trossamfund än Svenska kyrkan eller någon enskild. Allmänna begravningsplatser är an-
tingen belägna pä kyrkotomtema i anslutning till kyrkobyggnadema, kyrko-
gårdar, eller friliggande. Bestämmelser om finns i
begravningsplatser
begxavningslagen (1990: 1144), begravningsförordningen (1990:1147) samt
i lagen (1988:950) och förordningen (1988:1188) om kulturminnen m.m.
4.1.8 Den lösa egendomen
Församlingskyrkans lösa egendom utgörs främst av kyrkokassan och kyrko-
inventariema.
Enligt församlingslagen (1988:180) åvilar det den kyrkliga församlingen att anskaffa och underhålla lös egendom som är avsedd för ändamål. kyrkliga Denna egendom är av två slag, nämligen församlingens egna för kyrkliga ändamål avsedda egendom dels den egentliga kyrkoegendomen.
I egenskap av och verkställande det församlingens styrande organ åligger kyrkorådet att ha hand om den ekonomiska förvaltningen och därvid själv förvalta kyrkans och församlingens skall vidare ha egendom. Kyrkorådet hand om medelsförvaltningen. Det är således som skall handha kyrkorådet den ekonomiska förvaltningen av såväl som kyrkans församlingens egendom.
För varje församling finns en kassa av karaktär. kyrkokommunal Dispositionen av dessa medel regleras i För av församlingslagen. dispositionen lokalkyrkans egendom, den egentliga kyrkokassan, följer emellertid av medlens stiftelsekaraktär att de inte får användas till annat ändamål än de är avsedda för, dvs. för behov och ändamål. kyrkans
Lokalkyrkans medel utgörs av avkastningen dels av kyrkans fasta egendom dels avkastningen av fonder bildade av från försäljningsmedel kyrkans fastigheter. Till kyrkans medel hör också medel som kyrkan fått genom gåva, testamente eller på annat sätt samt ränteinkomster härav. kan Kyrkan också erhålla inkomster på annat sätt, t.ex. genom kollekter eller insamlingar.
Närmare bestämmelser om nämnda försäljningsfonder har meddelats i lagen (1988:183) om förvaltningen av kyrklig jord.
För de kyrkliga inventariema, som är av kulturhistoriskt intresse, gäller särskilda regler i lagen (1988:950) och om kulförordningen (1988:1188) turminnen m.m. Till kyrkoinventarier räknas föremål som hör till åtskilliga kyrkobyggnad eller Som kan nämnas slcrudar,
begravningsplats. exempel
rökelsekar, kärl, böcker, ältar-tavlor, kors och knrciñx, dopfuntar m.m. Den statliga tillsynen, som utövas av Riksantikvarieämbetet, är inriktad på att tillgodose kulturhistoriska intressen.
I varje församling samt i domkyrkor som står under egen förvaltning skall
det finnas en förteckning över kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt värde.
Förteckningen skall föras av kyrkoherden och en av kyrkorådet utsedd kyrk-
värd, vilka har ansvaret för att föremålen förvaras och vårdas väl. Ett föremål som tagits upp i förteckningen får inte överlåtas utan tillstånd av Riksantikvarieâmbetet. Det får inte heller utan vidare repareras eller flyttas.
Kontraktsprosten skall minst vart sjätte år samt vid byte av kyrkoherde eller
ansvarig kyrkvärd inventera att alla föremål i förteckningen finns kvar.
4.2¶Svenska kyrkans beskattningsrätt
4.2.1 Allmänt
Beskattningsrätten är av avgörande betydelse för Svenska kyrkans ekonomi.
Kyrkans verksamhet finansieras nämligen till stor del genom församlingsskatten. Denna är en kommunal skatt som åvilar samtliga fysiska personer och dödsbon med den begränsningen att den som ej tillhör Svenska kyrkan erhåller en skattelindring som anses motsvara den del av församlingsskatten som används för uteslutande kyrkliga ändamål.
De offentliga inkomsterna kan delas upp i skatter och avgifter. Med skatter förstås tvångsbidrag utan direkta motprestationer från det allmännas sida. Det utmärkande för avgifterna är att de formellt sett utges som ersättning
för utförda prestationer.
Man brukar vidare skilja mellan allmänna och speciella skatter. De allmänna skatterna skall tillgodose allmänt samhälleliga behov och åvilar i princip alla
samhällsmedlemmar. Speciella skatter erläggs däremot endast av vissa med den motiveringen att dessa drar särskild nytta av en verksamhet som förorsakar det allmänna särskilda kostnader. Som exempel kan nämnas vägtrafikskatten.
Det utmärkande för skatterna är att de utgör tvångsbidrag till offent-
ligrättsliga tvångssammanslutningar. Dessa sammanslutningar utgörs av
staten, landstingen samt de borgerliga och kyrkliga kommunerna. För den
enskilde är anknytningen till dessa sammanslutningar obligatorisk, i fråga
om de kyrkliga kommunerna så tillvida att ett utträde ur Svenska kyrkan ej leder till en fullständig befrielse från bidragsskyldighet. Som en följd av skattskyldigheten har även den som inte är medlem i Svenska kyrkan rätt att överklaga beslut av församling eller kyrklig samfällighet. Skattemas
karaktär av tvängsbidrag framträder också däri att tvångsåtgärder tillgrips
enligt automatiskt verkande regler för att ta ut obetalda skatter.
4.2.2 Det nuvarande skattesystemet i huvuddrag
Med utgångspunkt från skattemas konstruktion brukar man indela dessa i två huvudgrupper, nämligen direkta skatter och indirekta skatter. De viktigaste av de direkta skatterna är skatterna på inkomst och förmögenhet. Som exempel på indirekta skatter kan nämnas mervärdeskatten och skilda
punktskatter. Skattemässigt viktiga skatter till staten är den statliga
inkomstskatten och den statliga förmögenhetsskatten. För kommunala ändamål uttas allmän kommunalskatt.
I den mån en församlings eller en kyrklig samfállighets medelsbehov inte
kan fyllas på annat sätt skall det enligt 10 kap. 2 § församlingslagen
(1988:180) täckas med skatt. Skattskyldiga fysiska personer och dödsbon
har att erlägga församlingsskatt för de angelägenheter som ankommer på
församlingarna. För dem som inte tillhör Svenska kyrkan gäller viss lindring
i skattskyldigheten. De betalar bara 30 procent av församlingsskatten, vilket
har beräknats svara mot kostnaderna för och folkbokföringen begravningsverksamheten. Närmare bestämmelser har lämnats i om lagen (1951:691) viss lindring i för den som inte tillhör Svenska skattskyldigheten kyrkan. Till följd av att fr.o.m. den l 1991 inte svarar kyrkan juli längre för folkbokföringen har i budgetpropositionen för 1992/93 budgetåret föreslagits att andelen skall sänkas till 25 procent. Församlingsskatten utgår enligt kommunalskattelagen (1928:370) såsom allmän kommunalskatt, i vilken ingår förutom församlingsskatten, kommunal inkomsskatt och landstingsskatt. Av skattsedeln för slutlig skatt hur stor del som framgår belöper på församlingsskatten.
Församlingsskattens storlek för den enskilde grundas dels den av på vaije församling beslutade utdebitering för året, dels den enskildes kommunalt på beskattningsbara inkomst i församlingen. Den enskilde betalar församlingsskatt till inom vilken han taxeras för varje församling inkomst eller garantibelopp för fastighet. Hemortsförsamling är den i vilken församling man är mantalsskriven för inkomståret.
Före oktober månads utgång skall i och kyrkorådet församlingar kyrkliga samfälligheter upprätta ett förslag till budget. Samråd med kommunstyrelsen skall ske innan budgetförslaget görs upp. I skall budgetförslaget kyrkorådet föreslå den skattesats som skall för den som i gälla församlingsskatt ingår preliminär skatt för inkomst under det året. Före november månads följande utgång skall kyrkostämman eller kyrkofullmäktige respektive församlingsdelegerade fastställa skattesatsen.
För stiftssamfállighetema gäller i stort sett samma Det regler. åligger stiftsstyrelsen att upprätta förslag till budget för stiftssamfálligheten före oktober månads utgång. Den skattesatsen skall därvid föreslagna anges. Stiftsfullmåktige skall därefter fastställa skattesatsen före november månads utgång.
Den sammanlagda skattesatsen för församlingen, en eventuellt sam-
kyrklig
fallighet, samt stiftssamfálligheten utgör den skattesats enligt vilken en
enskild församlingsmedlem har att betala
församlingsskatt.
Beskattningssystemet är så konstruerat att debitering och uppbörd av skatt
samt indrivning av restförd skatt äger rum under en av flera år.
tidsperiod
I de följande avsnitten skall skatteproceduren beslaivas närmare.
Preliminär skatt
Under inkomståret uttas preliminär skatt i form av A-skatt eller
preliminär
preliminär B-skatt. För A-skatten är karaktäristiskt att den icke debiteras av myndighet utan regelmässigt uträknas med ledning av skattetabeller samt vid
löneutbetalningama innehålls av vederbörande arbetsgivare. A-skatt erläggs
således för inkomst av tjänst. B-skatt utgår alltid efter debitering och skall erläggas om tjänsteinkomst alls inte förekommer eller utgör endast en mind-
re del av den sammanlagda inkomsten. Merparten av alla skattskyldiga
fysiska personer erlägger A-skatt. Vid övergång från anställning till eget
företag och tvärt om förändras skattskyldigheten.
För uttagande av preliminär A-skatt fastställer riksskatteverket fore
ingången
av inkomståret skattetabeller som tillställs envar i
A-skatteskyldig person
samband med skattsedeln. I tabellerna anges med vilket belopp den preliminära A-skatten skall utgå. Beträffande kommunalskatten tabellerna
bygger
på uppgifter om utdebiteringen för församlingsskatt, kommunalskatt och
landstingsskatt. När kyrkofullmäktige, kyrkostämman eller församlings-
delegerade samt stiftsfullmâktige har fastställt församlingens eller den
kyrkliga samfállighetens budget skall kyrkorådet respektive stiftsstyrelsen
genast underrätta ifrågavarande kommun om den skattesats som därvid har bestämts för det följande året. Den borgerliga kommunen har därefter att vidarebefordra uppgifterna tillsammans med uppgift om kommunens debite-
ring till Skattemyndigheten och statistiska centralbyrån. Skattetabell är inom församling densamma för kyrkomedlem och icke
kyrkomedlem.
Den preliminära B-skatten alltid Härvid två
utgår enligt debitering. tillämpas olika metoder. Enligt den ena bestäms skatten grundval av senaste
på årliga taxering. Enligt den andra sker en särskild preliminär taxering på grundval av en preliminär sjâlvdeklaration.
För uttagande av preliminär A-skatt och preliminär B-skatt utfärdas skattsedel för varje skattskyldig.
Uppbörd av preliminär skatt
Enligt uppbördslagen (1953:272) ankommer det på arbetsgivaren att vid utbetalning av lön göra avdrag för betalning av de anställdas preliminära Askatt. Det ankommer vidare att av
på arbetsgivaren ombesörja inbetalning skatten till vederbörande skattemyndighet. Den som är att
skyldig erlägga debiterad preliminär B-skatt får själv ombesörja att skatten betalas in.
All skatt förfaller till under en eller flera Med
betalning uppbördsmånader. uppbördsår avses tiden från och med februari månad ett år till och med januari månad efterföljande år. Varje månad under uppbördsåret utgör uppbördsmånad. I den preliminära skatt som inbetalas månad till skatte-
varje myndigheten ingår således församlingsskatten som en Ospecificerad post.
Taxering och slutlig debitering
Taxeringen för inkomståret fastställs året efter inkomståret. Den
slutliga skatten fastställs på grundval av den upprättade och
självdeklarationen avräknas därefter mot den erlagda preliminära skatten. Genom
avräkningen framgår om det för den skattskyldige uppkommer kvarskatt eller
överskjutande skatt. Skattsedel på slutlig skatt tillställs den skattskyldige per post
senast den 15 december under taxeringsåret. På skattsedeln anges försam-
lingsskatten. skattskyldig som betalt in mer preliminârskatt än vad han är
skyldig att betala enligt den slutliga skattsedeln, är berättigad att återfå
skatt. Denna utbetalas i allmänhet omedelbart genom ett till
överskjutande
skattsedeln fogat återbetalningskort. Eventuell kvarstående skatt återbetalas beträffande A-skattebetalare genom löneavdrag under tiden januari-april och beträffande B-skattebetalare genom egna inbetalningar i mars och maj året
efter taxeringsåret.
4.2.3 Påfölider vid underlåten skatteinbetalning
När skatt erlagts i föreskriven ordning inträder vissa påföljder. Till en
ej
början skall restavgift utgå. Denna utgår med en viss procentsats av den skatt som inte erlagts.
Till förekommande av försumlighet beträffande arbetsgivares inbetalning av
innehållen skatt har införts en särskild tillåggsavgift, som stiger i mån av
dröjsmålets längd.
För det fall en arbetsgivare inte vederbörligen fullgör sin skyldighet att
verkställa skatteavdrag gäller dessutom att han jämte den anställde är ansvarig för den mot det uteblivna avdraget svarande skatten. Krav på betalning kan således riktas mot såväl arbetsgivaren som arbetstagaren. Om ar-
betsgivaren verkstâllt skatteavdraget, men inte i vederbörlig ordning in-
betalat det innehållna beloppet får detta indrivas. Arbetstagaren år fri från
betalningsansvar för motsvarande skattebelopp.
Om skatt ej erläggs frivilligt vid anfordran kan indrivning äga rum genom utmâtning eller införsel i lön hos den skattskyldige.
Vid bristande betalning kan också avkortning eller avskrivning av skatt äga rum. Avkortning - som äger rum då fordran på skatt ej längre föreligger,
såsom vid beslut om i eller befrielse från - är av
nedsättning taxering
definitiv natur, medan - som inträder då skatten inte kan utfås
avskrivning
från den skattskyldige, t.ex. grund av dennes obestånd eller därför att
på
han vistas på okänd ort - medför att som sådan faller
ej skattskyldigheten
bort.
4.2.4 Avräkning mellan stat och
församling
En församling eller kyrklig har rätt att av staten erhålla
samfállighet förskott
på församlingsskatten. Förskottet utgår med en tolftedel den 18 i
varje
kalendermånad. Uträkningen av förskottet för
grundas på skatteunderlaget
sist förflutna taxering och den som beslutats för
utdebitering inkomståret,
dvs. förskottsåret. Skattemyndigheten utanordnar direkt till
förskottsbeloppet
ifrågavarande församling eller kyrkliga samfáJlighet. Det bör här erinras om
att den allmänna och särskilda kyrkoavgift som pastoraten har att utge enligt
kyrkofondslagen (1988:182) avräknas från förskottet varje gång det betalas
ut. Utjämningsbidragen tillgodoräknas och tillförs motsvarande
pastoraten på sätt. Närmare bestämmelser om har meddelats i
avräkningsförfarandet
kyrkofondsförordningen ( 1988: l 148).
mellan staten och sker en
Avräkningen församlingarna gång per år. Senast
den 8 mars året efter taxeringsåret erhåller och av
kyrkorådet stiftstyrelsen
Skattemyndigheten en redovisning för det föregående året över skatt som
tillkommer församlingen eller och som har betalats ut. Fram
samfälligheten
till år 1985 gällde att ändringar av tidigare års taxeringar skulle beaktas vid avråkningen. Genom prop. (l984/85:l50) infördes ett system som innebar att den avräkning som sker på grundval av beslut skall
taxeringsnämndens
. vara definitiv och att således senare av
ändringar taxeringen inte skall för-
anleda någon ny avräkning. Detta innebär att staten bår de ekonomiska konsekvenserna av senare gjorda ändringar av Staten bär också de
taxeringen.
ekonomiska konsekvenserna om utebliven skatt inte kan drivas in. Närmare bestämmelser om avräkningsförfarandet har meddelats i
lagen (1965:269)
med särslcilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt m.m.
4.2.5 Beskattningsregler för Svenska kyrkan
Svenska kyrkan år till följd av sin offentligrâttsliga ställning till stor del
befriad från skatt. Statskontoret har i bilaga 2, avsnitt 4, gjort en genomgång av de nuvarande beskattningsreglema för kyrkan. Vi vill därför i detta sammanhang hänvisa till denna bilaga.
4.3 Svenska kyrkans ekonomi lokal och regio-
på
nal nivå
4.3.1 Inledning
Liksom för de borgerliga kommunerna publiceras inom den officiella statistiken ekonomiska uppgifter om Svenska kyrkans verksamhet. Fram till
räkenskapsåret 1971 gjordes totalundersölcningar av kyrkokommunema.
Fr.o.m. år 1972 t.o.m. år 1985 gjordes årliga urvalsundersökningar. Där-
efter var det meningen att kyrkokommunema enbart skulle undersökas vartannat år, varför det inte gjordes några undersökningar år 1986 och 1988.
Fr.o.m. redovisningsåret 1989 är dock undersökningen åter årlig tack vare
ett samarbete mellan Statistiska centralbyrån (SCB), Kyrkofonden och
Svenska Undersökningen är dessutom utbyggd kyrkans förvaltningsnämnd.
till att omfatta alla kyrkokommuner med arbetsgivaransvar. Övriga kyrko-
kommuner med ekonomisk verksamhet kommer att undersökas urvalsvis och med vissa intervall.
På uppdrag av Kyrkofonden, Svenska kyrkans förvaltningsnâmnd och BRK-
utredningen och i samarbetemed Statskontoret har SCB utfört en undersökning av den kyrkokommunala ekonomin, först avseende år 1989 och där-
efter avseende år 1990. Som ett till denna har
komplement kartläggning
Statskontoret genomfört detaljstudier av åtta olika men
representativa
kyrkliga kommuners ekonomier år 1989 samt sammanställt och
analyserat
materialet. I Statskontorets har även en av
uppdrag ingått kartläggning
stiftssamfällighetemas ekonomi samt Svenska ekonomi riksnivå.
kyrkans på
Statskontorets arbete avseende år 1989 har Svenska
publicerats i rapporten
kyrkans ekonomi (Statskontoret av SCB:s enkät- 1991:12). På grundval undersökning och viss egen datainsamling har Statskontoret uppdaterat de flesta tabellerna i sin rapport med värdena för år 1990. Dessa tabeller redovisas, med några undantag, i det följande (avsnitten 4.3 - 4.6).
Den officiella statistiken har i och för det att även
sig gjort möjligt tidigare
studera de kyrkliga kommunernas och inkomster. Det har däremot
utgifter
inte funnits någon uppdelning av kostnader och intäkter för de
kyrkliga
kommunernas olika verksamhetsgrenar såsom
gudstjänster, kyrkomusikalisk
verksamhet, diakoni och övrigt församlingsarbete samt begravningsverksam-
het, folkbokföring (inkl. kyrkobokföring) och central förvaltning. Den nu
genomförda undersökningen tillgodoser detta behov. Det är nämligen
nödvändigt att dessa uppgifter redovisas för att det skall vara att
möjligt
bedöma vilka effekter olika reformer kan få. De ger ett kvantita-
nämligen
tivt mått på olika verksamheter och en bild av
resursanvändningen.
Med undantag för uppgifter från Statskontorets fallstudier samt för vissa sidoorganisationer avser de i det följande redovisade ekonomiska uppgifterna år 1990. Det bör observeras att folkbokföringen fr.o.m. den l
juli
1991 inte längre är en är
kyrkokommunal uppgift. Undersökningsresultaten
således missvisande i detta hänseende.
Den följande framställningen baseras i Statskontorets
på huvuddragen
rapport men här redovisas i flertalet fall 1990 års värden.
Kostnader och intäkter âr de delar av utgifterna och inkomsterna som avser ett verksamhetsår, dvs. som skall tas med i resultatredovisningen för året i fråga.
4.3.2 Svenska kyrkans ekonomi i sammanfattning
Svenska bedriver en omfattande verksamhet över hela landet. Den
kyrkan
24 000 anställda medarbetare, varav 3 100 präster och engagerar drygt 2 300 samt uppskattningsvis 60 000 förtroendevalda.
kyrkomusiker,
aktiva medlemmar därtill i ett stort oavlönat
Kyrkans engagerar sig
som inte registreras i ekonomiska Översikter.
frivilligarbete
Det finns mer, än 3 000 kyrkor i landet, varav de allra flesta har ett stort kulturhistoriskt värde. Ett tusental härstammar från tiden före
kyrkor
I en strikt ekonomisk kommer detta värdefulla arv att reformationen. analys
synas inte som en tillgång utan bara som en belastning på resultaträkningens
Andra i verksamheten, som t.ex. prästgârdar och kostnadssida. fastigheter har däremot ett finansiellt värde som bör kunna sättas
förvaltningslokaler,
på tillgångssidan i kyrkans balansräkning.
upp
verksamhet omslöt 1990 för landet som helhet och med i stort sett
Kyrkans
och verksamheter inråknade ca 10,5 miljarder
alla nivåer, organisationer
kronor och Därav kan ca kronor hänföras
(drift investeringar). 8,9 miljarder
till den ekonomin, dvs. församlingar, pastorat och stift.
kyrkokommunala
Var uppstår kostnaderna?
har helt dominerande verksamhet lokalt i sina församlingar, som
Kyrkan sin*
i fall samverkar i större Men den har också
många pastoratssamtälligheter.
och en central verksamhet. Därutöver finns en stiftsverksamhet rikskyrklig - mission,
flera sidoorganisationer för särskilda uppgifter utlandskyrka,
bam- och socialt arbete, utbildning m.m. Så här
bistånd, ungdomsarbete,
fördelar sig kostnaderna för driften:
| milj. kr. | procent | |
| Församlingar och pastorat” | 7 251 | 80,5 |
| Stift | 364 | |
| Rikskyrkan | l l l | l |
| Äldre domkyrkor” | 27 | 0,5 |
| Sidoorganisationer (varav ungdoms- | 388 | 4,5 |
organisationerna endast riksnivå)
Diakonistiftelser och stadsmission 771 8,5
(1989)
Kyrkofondens externa kostnader 113 l Totalt 9 025 100 ) Inkl. extra avsknvmng
2) Utgifter
Svenska kyrkan investerade genom kyrkokommunema för närmare 1,3 miljarder kronor 1990 i
fastigheter, kyrkor, församlingshem, begravnings-
platser, maskiner, kontorsutrustning m.m. De helt dominerande
investering-
arna sker lokalt. hälften kan vara
Drygt uppskattas nyinvesteringar, resten
återanskaffningar och renoveringar. I de ovan redovisade
driftskostnaderna
ingår avskrivningar som motsvarar behovet av De
âteranskaffningar.
bokförda avskrivningama hos och
församlingar pastorat har därför fördubblats. Avsâttningar för däremot
nyinvesteringar ligger utanför.
Hur fördelar kostnaderna
sig på verksamhetsgrenar?
Dnftskostnadema för som
församlingar och pastorat uppgick framgått till
drygt 7 miljarder kronor. avses (Med pastorat enförsamlingspastorat och
pastoratssamfälligheter.) Av detta faller, efter av verksamavräkning
hetsintäkter och vissa gemensamma kronor
kostnader, ca 5,9 miljarder på
kyrkans huvudverksamheter, med följande fördelning:
| kr. | Procent | |
| Församlingsverksamhet | 3 988 | 67 |
| Begravningsverksamhet | 1 460 | 25 |
| Folkbokföring | 476 | 8 |
| Summa | 5 924 | 100 |
[i 1513. Erkofioñonng
En innebörd av detta år att den del av kyrkoskatten, 30 procent, som den som inte är medlem i Svenska kyrkan betalar för begravningsverksamhet och folkbokföring, varit relativt väl avvägd i förhållande till verldiga
kostnader. Folkbokföringen överfördes till skattemyndighetema den 1 juli
1991. Medlemsregistreringen i Svenska kyrkan, förandet av ministerial-
böcker och hela arkivhållningen ligger dock kvar på pastorsexpeditionema,
varför delar av kostnaderna kvarstår.
Hur finansieras verksamheten?
För Svenska som helhet (alla nivåer och organisationsdelar) kan
kyrkan
intäkterna 1990 fördelas på följande sätt:
kr. Procent Församlingsskatt 6 853 .l . netto till kyrkofon- 6 369 65 den 484
| Stiftsskatt | 220 | 2 |
| Verksamhetsintäkter | 1 240 | 13 |
| Räntor inkl. kyrkofonden | 790 | 8 |
| Kyrkofondsbidrag till stifts- och central nivå | 299 | 3 |
| Intäkter av | 213 | 2 |
| egendom | ||
| Kollekter och gåvor | 386 | 4 |
| statsbidrag | 143 103 | 1 1 |
Övrigt
Totalt 9 763 100
som år den dominerande intäktskâllan, tas 1990 ut med för
Kyrkoskatten,
riket 1,15 kronor per skattekrona men varierar lokalt från
genomsnittliga
0,56 till 2,64 lcronor. De lägsta skattesatserna har
församlingar i Stockholm
där den kommunen har ansvar
borgerliga för begravningsverksamheten.
Höga skattesatser har b1.a.
många Gotlandsförsamlingar. Skillnaderna har
sin främsta förklaring i att den stora mängden kyrkokommuner ger
mycket
stor spridning i skattekraft. Räknat i
lcrontalsbelopp är fördelningen
väsentligt jämnare. En
riksgenomsnittlig kyrkomedlem med 120 000 kronor taxerad inkomst betalade 1990 1 380 kronor i kyrkoskatt, icke-medlemmen med samma inkomst betalade 414 kronor. Det
kommunala skattestoppet
1991 och 1992 gäller även
kyrkokommunema.
Cirka 400 milj. kr. av verksamhetsintäktema är
ersättningar från främst
landsting men i viss mån även storstadkommunema för habilite-
sjukvård,
ring och äldrevård vid diakoniinstitutionema.
Sedan 1991 utgår inga allmänna till
statsbidrag Svenska kyrkan. Vissa
statsbidrag kan dock ges till särskilda verksamheter, t.ex. vid diakoniinstitutioner. Samtidigt tillkommer att kyrkan får nya statsbidrag för drift av daghem och fritidshem enligt samma villkor som kommunerna. I totalsammanhanget små statsbidrag för av vissa medeltida
renovering domkyrkor och
klosterkyrkor kvarstår. För och biståndsarbete
katastrofhjälp i u-länder
kommer från SIDA. Storleken
statsbidrag av indirekta statsbidrag, t.ex.
bidrag till lönebidragsanstâllda, kan härledas ur ej underlagsmaterialet. De
ingår i posten verksamhetsintäkter.
Intäkter vid sidan av är i flera fall kyrkoskatten avsedda för bestämda ändamål, i enstaka fall för bidrag till verksamheter utanför
kyrkan. Så går
flera rikskollekter till samkristna organisationer.
Det finns en risk för att i en dubbelräkna
totalsammanställning vissa belopp.
Uppställningen ovan har så rensats långt möjligt från sådana poster som är inkomster hos någon del av Svenska men
kyrkan samtidigt utgifter hos
någon annan. Det är framförallt kyrkofonden som omfördelar utgifter och inkomster inom kyrkan.
Hurdan är kyrkans ekonomiska ställning?
Kyrkan har en solid ekonomi men är ändå, som framgått, mycket starkt beroende av sina skatteinintäkter.
Kyrkans samlade nettofönnögenhet (tillgångar minus skulder) är bokförd till 22 miljarder kronor vid utgången av 1990. Marknadsvärdet av förmögenheten, som till stor del utgörs av fastigheter av olika slag, är svårberäknat.
Det kan med en försiktig bedömning uppskattas till totalt 30 miljarder
kronor vid utgången av 1990. I beloppet ingår bokförda värden på kyrkor och begravningsplatser som saknar marknadsvärde. Samtidigt torde marknadsvärdet på andra fastigheter vara större än det bokförda värdet.
Kyrkokommunemas pensionsskuld och långsiktiga åtaganden inom
begravningsverksamheten på ca 2 miljarder kronor ingår heller inte i
beloppet. Marknadsvärdet av nettoförmögenheten, som till stor del utgörs av fastigheter av olika slag, är mycket svårberälcnat.
Svenska kyrkans likviditet är mycket god. Pastoraten har ett genomsnittligt
rörelsekapital som täcker närmare hälften av årsutgiftema. Den goda
likviditeten möjliggör att pastoraten i stor utsträckning kan skatteñnansiera sina investeringar istället för att ta upp lån.
Skillnaderna i lokala ekonomiska förutsättningar är dock avsevärda, vilket
bl.a. återspeglas i den stora spännvidden i kyrkoskattesatser. Lunds stift
avviker från andra stift genom en särskilt stor ñnansförmögenhet, som härrör från medeltiden men bevarades vid reformationen då Skåne fortfarande var danskt och inte berördes av förmögenhetsindragningarna till den svenska kronan.
Årsbokslut för Svenska kyrkan
Statskontoret har tagit fram en sammanfattande för 1990.
resultaträkning
Även en utfallsredovisning måste dock vissa bygga på uppskattningar. Det
följer av att Svenska har haft samlad ekonomisk
kyrkan aldrig någon
redovisning och att församlingar och delvis olika pastorat tillämpar
redovisningsprinciper.
Trots ambitionen att undvika dubbelrâkningar av pengar som omfördelas inom kyrkan är de svåra att helt undvika. Pastoraten debiterar t.ex. varandra för vissa tjänster, bl.a. för och
jordfásmingar begravningar och vissa andra
förråttningar. Även andra t.ex. mellan stift
intemdebiteringar förekommer,
och pastorat. Totaleffekten i det konsoliderade bokslutet blir en, sannolikt liten, overskattning av både kostnader och intäkter.
Det förekommer att församlingar vissa kostnader och pastorat nettoredovisar och intäkter som har samband t.ex. med varandra, lön/bidrag för lönebi-
dragsanställda eller för
lön/försäkringskasseersâttning sjukledig personal.
Det har inte varit möjligt att av men effekten
klarlägga omfattningen detta,
i det konsoliderade bokslutet blir en av såväl verksam-
anders/coming
hetskostnader som verksamhetsintäkter.
Eftersom kvarstående således innebär
dubbelrâlcningar samtidiga över-
skattningar och underskattningar i de redovisade och eftersom de
beloppen,
sannolikt år relativt små, torde de inte slutresultatet
påverka på något
avgörande sätt.
Sammanfattande resultaträkning for Svenska kyrkan 1990, Mkr
| Kostnader | Intdlaer | |
| Församlingar och pashsamñlligheter | 7251 | 7 718 |
| - Verksamhet | 6 427 | 503 |
| - Skatt 6 853 ./. netto till kyrkofond 484 | 6 369 | |
| - | 155 | 208 |
Prästgårdar och lönebostâllen - Räntor 153 638 - inkl. extra avskr. 258 516
Avskrivningar,
Stiñsamfálligheter 364 454 - Verksamhet 357 34 - Skatt 220 - netto 182
Kyrkofondsbidrag, - Finansiella kostnader/intäkter p-a 18 -
Avskrivningar
Äldre domkyrkor (utgifter och inkom- 274 20 ster)
Kyrkofonden (exkl. bidragen) 113 297 - Netto från förs. och pastsamfållighet. ./. bidr. till stiñssamf. och rikskyrkl. organ 115 - Pensioner och arlxgivaravgifter 83 - 50
Kapitalinkomster - 59
statsbidrag - kostnader/intäkter 30 73
Övriga
Kyrkomötet, centralstyrelsen, stiftelsen 109 110 för rikskyrklig verksamhet
Ãrkebiskopsâmbetet
| Svenska kyrkans mission | 100 | 98 |
| Svenska kyrkan i utlandet | 51 | 51 |
| Lutherhjälpen | 196 | 197 |
Kyrkans ungdom och Ansgarñrbundet
| Delsumma | 8 221 | 8 953 |
| Kyrkans utbildningscentrum (1989) | 22 | |
| Diakoniinstitutioner (1989) | 629 | 648 |
| Stadsmissionen exkl. kyrldiga bidrag | 142 | 133 |
(1989) Svenska kyrkans törs.- och pastoratstör- 11 13 bund (1989) Totalsumma 9025 9 772
En balansräkning som visar Svenska finansiella vid
kyrkans ställning
utgången av år 1990 kan på det befintliga underlaget tas fram för kyrko-
kommunema och delar av den rikskyrkliga och frivilliga verksamheten. Här visas en sammanställning för kyrkokommunema inkl. vissa fonder samt
kyrkofonden.
Balansräkning för Svenska kyrkans församlingar, pastorazssamfälligheter
ânkl. vissa fonder), snfissamfälligheter samt kyrkofonden vid utgången av
1990, miljoner kronor.
Kyrkokommunerna
Omsättningstillgångar 5 164 Anläggningstillgångar 15 154
Pråstlönefonder 856
FörsamLkyrkors fastighetsfonder 63 21 237
skulder - 847
Kortfristiga
långfristiga skulder -1 285 -2 132
Eget kapital inkl. ñnansförmögenhet 19 105
Kyrkofonden
Eget kapital 761 Summa eget kapital 19 866
Betydande tillgångar finns därutöver hos sidoorganisationer, t.ex. i
stiftsgårdar och diakoni- och utbildningsanstalter. Minst 2 miljarder kronor
i bokförda värden torde läggas till sammanställningen för att få en totalsiffra. Därmed skulle det bokförda värdet av kyrkans tillgångar kunna beräknas till 22 miljarder kronor.
Tillgångar och skulder upptagna till bokförda värden ger emellertid till resultat ett samlat eget kapital som är missvisande lågt. Det år framförallt
fastighetsvârdena, och då särskilt jord- och skogsegendomama, som kraftigt
undcrskattas, men också i någon mån värdepappersinnehavet.
4.3.3 Församlingamas och pastoratens ekonomi
Under 1991 fanns det i Sverige 2563 territoriella församlingar och 1 131
pastorat. Omkring 2200 kyrkokommuner hade egen ekonomisk redovisning.
Den kan omfatta en församling, ett pastorat eller en kyrklig samfállighet med två eller flera församlingar.
Från och med 1989 har pastoraten från församlingarna övertagit ansvaret för
begravningsverksamheten och de delar av fastighetsförvaltningen som tidi-
gare sköttes av församlingarna. Dessa lämnade också ifrån sig arbetsgivaransvaret till pastoraten. Som redovisats i avsnitt 2.3 ligger numera endast ansvaret för den egentliga församlingsverksamheten samt för lös egendom på församlingen medan all övrig ekonomisk verksamhet ligger på pastoratsnivå.
Från SCB:s skrift Kommunernas finanser 1990 kan följande uppgifter
inhämtas. Kyrkokommunemas utgifter (inkl. stiftssamfållighetema) uppgick
till 9,2 miljarder kronor, vilket är nästan lika mycket som Malmö kommuns utgifter. Detta motsvarar ungefär 2 procent av den kommunala sektorns utgifter eller 0,7 procent av den totala svenska ekonomin. Av kyrkokommunemas utgifter svarar 48 procent för personalkostnader. Detta är den största utgiftsposten. Utgiftema för administration och tjänster utgör 25 procent. Den allmänna och särskilda kyrkoavgiften motsvarar lO procent. Utgiftema för material är 6 procent och övriga utgifter 12 procent av de totala
utgifterna.
Av inkomsterna på drygt 9,2 miljarder lcronor svarar församlingsskatten för
76 procent. Räntor och aktieutdelningar m.m. utgör 7 procent, bidrag från
kyrkofonden 6 procent, försäljningsmedel, avgifter m.m. 6 procent samt
övriga inkomster 4 procent.
Som framhållits ovan har syftet med den nu
genomförda undersökningen
varit att bl.a. söka belysa olika verksamhetsgrenars kostnader och intäkter. Kyrkokommunemas ekonomi kan därför inledningsvis beskrivas utifrån
fyra
urskiljbara huvudverksarnheter, nämligen församlingsverksamhet, folkbok-
föring (inkl. kyrkobokföring), begravningsverksamhet och central förvalt-
ning. Kostnaderna för och intäkterna inom dessa verksamhetsområden framgår av tabell 1.
| Tabell 1. Huvudverksamhetema | Kostnad Intäkt | 1990, Mkr | Netto | % |
| Församlingsverksamhet | 3 759 | 242 | 3 517 | 59,5 |
| Begravningsverksamhet | 1 507 | 220 | 1 287 | 21,5 |
| Folkbokföring” | 426 | 6 | 420 | 7 |
| Central förvaltning | 735 | 35 | 700 | 12 |
| Totalt | 6 427 | 503 | 5 924 | 100 |
Ti Inkl. Eirkoükfönng
Enligt SCB:s undersökning uppgick lokalkostnadema 1990 till
18 procent av de totala kostnaderna. Detta tal kan med Statskontorets fall-
jämföras
studier år 1989 där genomsnittliga lokalkostnaden
_den är 20 procent.
De utan jämförelse största kostnadspostema är och församlingsverksantheten
begravningsverksamheten, vilket framgår av följande procentuella fördelning
av nettokostnadema för huvudverksamhetema.
Församlings- Begravnings- Folkbokföring Central för-
verksamhet verksamhet
valtning
59,5 % 21,5 % 7 % 12 %
Om central förvaltning verksam-
uppdelas på de tre första, operativa
heterna i proportion till deras andelar erhålls talen
respektive
67% 25% 8%
För att få en så fullständig bild som av kostnaderna
möjligt på lokalplanet
kan församlingsverksamheten brytas ned i ett antal delfunktioner, se tabell 2. Man kan härigenom få en om den absoluta och den relativa
uppfattning
storleksordningen på dessa poster.
Tabell 2.. Delfunktioner inom 1990, Mkr
församlingsverksamheten
Kostnader %
| Präster | 811 | 21,5 |
| Gudstjänster och förrättningar | 231 | 6 |
| Kyrkomusikalisk verksamhet | 508 | 13,5 |
| Bam- och ungdomsverksamhet inkl. kon- | 450 | 12 |
ñrmation
| Vuxenverksamhet | 1 13 | 3 |
| Diakoni | 153 | 4 |
| Lokaler | 969 | 26 |
| Övrigt | 524 | 14 |
| Summa | 3 759 | 100 |
Statskontoret har i tabell 3 gjort en jämförelse mellan resultaten från SCB:s undersökning och fallstudiema.
Tabell 3. Delfunktioner inom församlingsverksamheten 1989 i procent
SCB- Göte- Botk. Kalmar Stora Svedala Floby Sorsele
enkät borg Tumba Kil Präster 19 15,5 11 15 15,5 15 19,5 18
(21.5) Gudstjänsteroch tör- 5 6 8 14,5 8,5 9,5 8,5 12 rinningnr (6) Kyrkomusikalisk verk- 12 13 12 14,5 10,5 10,5 17,5 10 samhet (13,5) Bam- och ungdoms- 1l,5 26,5” 19 12 15 12 14 14,5 verksamhet (12) Vuxenverksamhct 4 1 6 5,5 4
(3) Diakoni 3,5 3 10,5 4,5 5
(4) Verksamhetpå institu- 0,5 4,5 tioner Finskspråkig verksam- 0,5 1 6 het Lokaler 31,5 22 27 21 27 34,5 28 29
(25) Övrigt 12,5 16 13 a 13 s 12,5 5,5
(14) Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 1 Simuna inom parentesavser IW års varden.
2) Avser barn- och ungdomsverksamhet,vuxenverksamhetoch diakoni. 3) Sjukhuskyrkan.
I vissa hånseenden skiljer sig SCB:s procenttal från de tal som redovisas i
fallstudiema. Detta år främst fallet med procenttalen för präster och lokaler
samt gudstjänster och förrättningar. Anledningen härtill är att prästernas
arbete med folkbokföring och central förvaltning i fallstudiema förts till
dessa huvudverksamheter, något som inte skett i SCB-enkäten. Vidare har
i fallstudiema gjorts en uppdelning av kyrkvalctmästarnas arbete så att
kostnaderna för tjänstgöring vid gudstjänster och förrättningar samt, i
förekommande fall, kostnaderna för kyrkogârdsarbete förts till försam-
lingsverksamhet resp. begravningsverksamhet. Detta har skett i SCB-enkäten
i mindre utsträckning. Där torde lönekostnadema för kyrkvaktmästama i
större utsträckning ingå i lokalkostnadema.
Genom att ställa samman summoma för verksamheternas intäkter och kost-
nader, skatter, bidrag från resp. avgifter till kyrkofonden, intäkter och
kostnader från prästgårdama och lönebostållena, intäktsräntor och kostnads-
räntor samt avskrivningar erhålls en resultaträkning för kyrkokommunema
(tabell 4).
Tabell 4. Resultaträkning 1990, lVIkr
| Verksamhetens intäkter | 503 | |||
| Verksamhetens kostnader | -6 427 | |||
| Verksamhetens nettokostnader | -5 924 | |||
| skatteintäkter | - | från” | 4l0 | 6 853 |
| Kyrkofonden | bidrag - avgift - | till till | -894 | - 484 |
nettoavgift
Pråstgårdar och löneboställen:
| - intäkter | 208 | ||
| - kostnader | -155 | ||
| - nettointäkt | 53 | ||
| Räntor | - intäktsrântor” - kostnadsräntor - råntenetto | 638 -153 | 485 |
| Resultat efter skatteintäkter och finansnetto | 983 |
- 258
Avskrivningar
Förändring av eget kapital 725
[)_Exkl. strukturbidrag som ingår i verksamhetens intäkter. 2) Varav från prâstlönefonder 76 Mkr.
Resultaträkningen visar ett betydande överskott, närmare en miljard kr. före avskrivningar. Detta överskott bör ställas i relation till investeringsutgiftema som redovisas i tabell 5.
Tabell 5. Investeringsutgifter 1990, Mkr
| % | 1) | % | ||
| Församlingsverksamhet | 627 | 61 | 694 | 56 |
| Begravningsverksamhet | 284 | 28 | 423 | 34 |
| Folkbokföring | 10 | 1 | 10 | 1 |
| Central förvaltning | 60 | 6 | 61 | 5 |
| Prästgårdar och lönebo- | 44 | 4 | 44 | 4 |
ställen
Totalt 1 025 100 1 232 100
l) Inklusive inköp av fastigheter och anläggningar.
Vid en jämförelse av tabell 4 och S attöverskottet i resultaträkframgår ningen, 983 milj. kr. är nästan lika stort som de lokala investeringsutgiftema exkl. inköp av fastigheter och anläggningar, 1 025 kr. I och milj. för sig skulle den slutsatsen kunna dras att inkomster nästan räcker kyrkans till både driften och och investeringarna (driftutgiftema kapitalutgiftema). Som Statskontoret framhåller är detta inte fallet i alla Det kyrkokommuner. torde nämligen inte vara ovanligt att behöver kyrkokommunema låna pengar vid större investeringar. Som framgår av i tabell 7 ñnansieringsanalysen upptogs nya lån på 154 milj. kr. under år 1990.”
Investeringar kan indelas i reinvesteringar, som är ersättningsanskaffningar av byggnader, inventarier och maskiner, samt som är nyinvesteringar, nettoökningar av nämnda realkapitaJ.
Enligt denna definition bör renoveringar av inte betraktas som kyrkor investeringar, något som dock sker ibland. Med en mer strikt tillämpning av investeringsbegreppet skulle ha varit och investeringsutgiftema lägre verksamhetskostnadema i motsvarande mån högre.
Statskontoret beräknar att med en striktare av tillämpning investeringsbegreppet skulle investeringsutgiftema har varit ca 200 kr. och milj. lägre verksamhetskostnadema i resultaträkningen ca 200 milj. kr. Efter en högre. justering med 200 milj. kr. skulle resultatet efter skatteintäkter och finansnetto ha varit 783 milj. i stället för 983 kr. milj. Investeringarna exkl. inköpav fastigheter och anläggningar hade då minskat till 825 milj. kr.
Slutsatsen från analysen i anslutning till tabell 5 står emellertid, sig nämligen att resultatet efter skatteintäkter och finansnetto i resultaträkningen är nästan lika stort som de lokala exkl. av investeringsutgiftema inköp fastigheter och anläggningar.
Enligt statskontoret ger det bokförda avskrivningsbeloppet i resultaträkningen (tabell 4), 258 milj. kr., inte en rättvisande bild av investeringsbehovet eftersom långt ifrån alla kyrkokommuner redovisar avskrivningar. Avskrivningama borde nämligen, för alla kyrkokommuner sammantagna,
uppgå till samma belopp som utgifterna för reinvesteringama. Även om det
inte är möjligt att mer exakt ange summan för reinvesteringama visar uppskattningar att nuvarande avskrivningar åtminstone borde fördubblas för att motsvara reinvesteringama. I avsnitt 4.3.2, den sammanfattande
resultaträkningen och tabell över kostnaderna, har avskrivningama
fördubblats.
Av resultaträkningen i tabell 4 framgår vidare att församlingsskatten är den dominerande intäktskällan. Enligt Statskontoret blir vid en sammanrälming av de fyra intäktsslagen verksamhetsintäkter, församlingsskatt, nettointâkt av prästgåxdar och lönebostållen samt räntenetto resultatet att församlingsskatten svarar för 87 procent av intâktema, verksamhetsintåktema för 6,5 procent, räntenettot för 6 procent och nettot av pråstgårdar och lönebostâllen för 0,5 procent. Det bör här påpekas att anledningen till att Statskontoret beräknat församlingsskattens procentuella storlek till ett
betydligt högre belopp än SCB gjort beror på skilda berâloiingssâtt. Förutom
att Statskontoret grundar sin beräkning på verksamhetens intäkter (dvs.
periodiserade inkomster) bortses helt från bidragen från kyrkofonden
eftersom nettot från kyrkofonden är negativt på den lokala nivån.
Procenttalen för intäktsslagen avseende hela riket ställs i tabell 6 bredvid motsvarande procenttal för de åtta fallstudiema. Observera att det här är 1989 års värden som uppges. 1990 års värden för hela riket anges dock inom parentes.
Tabell 6. Finansieringskällomas relativa storlek (procent) 1989
SCB- Göte- Botk. Kalmar Stora Svedala Floby Sorsele Oster-
| enk borg Tumba | Kil | garn | |
| Verksamhetsintåkter | 7 5 0,5 4 3,5 4 2,5 6 1,5 (65) | ||
| Församlingsskatt | 87 87,5 94 90,5 91,5 89,5 75 66,5 47,5 (37) | ||
| Kyrkofonden, neuobidrag | 7,5 15 26,5 | ||
| Strukturbidrag | 5,5 | 0,5 | |
| Prâstgilrdar och lönebostillen 0,5 | (OJ) | 5 7 6 | |
| Råntenetto | 5,5 7,5 5,5 5,5 5 6,5 4,5 5,5 18 (6) | ||
| Summa | 100 100 100 100 100 100 100 100 100 |
(100) ) Simorna inom parentes avser 19W års värden.
Verksamhetsintâktema enligt SCB:s undersökning visar ett större värde än för någon av fallstudiema. Detta beror på att intäkterna år bruttoredovisade i SCB:s undersökning medan de i vissa fall nettoredovisats i fallstudiema.
Med undantag för de olika verksamhetsintäktema, som i realiteten inte skiljer sig så mycket, råder det enligt tabell 6 en betydande överensstämmelse mellan fallstudiemas värden för Göteborg, Botkyrka-Tumba, Kalmar, Stora Kil, Svedala och SCB-studiens värden för hela riket vad gäller finansieringskällomas relativa betydelse. Som framgår av tabellen svarar församlingsskatten för cirka 90 procent av inkomsterna medan räntenettot ger 5 procent eller något mer. Bland de ovan nämnda finns endast i SCB-studien
ytterligare en ñnansieringskälla, nämligen pråstgårdar och löneboställen,
som har en nettoavkastning på endast 0,5 procent av intäktema.
För lands- och glesbygdsomrâdena minskar församlingsskattens andel, i vart
fall för de tre fallstudieortema Floby, Sorsele och Östergam, även om den fortfarande är den dominerande intäktskällan. Dess andel för Floby är 75 procent medan kyrkofonden bidrar med 13 procent. Skattens andel i Sorsele är 66,5 procent och kyrkofondens andel 15 procent. I Östergam år skatteandelen 47,5 procent och kyrkofondsbidraget 27 procent. I Östergam tillkommer att räntenettot är 18 procent av inkomsterna, vilket är ovanligt
i
stort. I Floby och Sorsele ligger räntenettot på eller nåra riksvârdet 5,5 procent.
I tabell 7 görs en ñnansieringsanalys. Genom denna år det möjligt att följa
penningströmmama in och ut.
Tabell 7. Finansieringsanalys 1990, Mkr Tillförda medel Resultat efter skatteintäkter och finansnetto 983
Försäljning av anläggningstillgångar 86 av långfristiga fordringar 10
Iviinskning
Okning av långfristiga skulder (nya lån) 154 Summa tillförda medel 1 233 Använda medel
inkl. inköp av fastigheter och an- 1 232
Nettoinvesteringar
låggningar
Okning av långfristiga fordringar (Utlâmnade lån) 14 av skulder (Amorteringar) 133 Minskning långfristiga
Summa använda medel 1 379
av rörelsekapitalet - 146 Förändring
I denna tabell framgår det att de nya lån som vissa kyrkokommuner tagit
upp uppgick till 154 milj. kr. medan amorteringama av lånen var något
mindre eller 133 milj. kr.
Svenska balansräkning på lokalplanet framgår av kyrkans kyrkokommunala
tabell 8. I tabellen ingår bokförda värden för prâstgårdar och löneboställen, dock inte donationsfonder, gravfonder och försam-
prästlönefonder,
lingskyrkas fastighetsfond, vilka återfinns i tabell 10.
Tabell 8. Balansräkning, Mkr
| 1989 | 1990 | |
| Kassa, bank, pg | 3 849 | 3 627 |
| Värdepapper, obligationer | 742 | 859 |
| Avräkningskonton | 276 | 274 |
| Övrigt | 258 | 230 |
| Summa omsättningstillgångar | 5 125 | 5 000 |
| Fastigheter och anläggningar | 12 504 13 450 | |
| Maskiner, inventarier | 1 171 | 1 318 |
| andelar | 60 | 155 |
Yärdepapper,
Ovrigt 129 156 Summa anläggningstillgångar 13 863 15 079 Summa tillgångar 18 988 20 079 Tillfälliga lån 36 97
êvrâkningskonton 302 279
Ovrigt 381 414
| Summa kortfristiga skulder | 719 | 790 |
| Iâanklán | 955 | 948 |
| Ovrigt | 362 | 286 |
| Summa långfristiga skulder | 1 317 | 1 234 |
| Summa skulder | 2 036 | 2 024 |
| Investerat stamkapital | 11 553 12 556 | |
| Kapitalfonder | 2 032 | 1 662 |
| lgriftsfonder | 1 736 | 1 256 |
| Ovrigt eget kapital | 1 631 | 2 581 |
| Summa eget kapital | 16 952 18 055 | |
| Summa skulder och eget | 18 988 20 079 kapital | |
| Ett sätt att analysera den ekonomiska | år att ta reda hur stort ställningen | på |
rörelsekapitalet är i procent av de externa drifts- och investeringsutgiftema
ett enslcilt år. Rörelsekapitalet är minus de kortfris-
omsättningstillgangama
tiga skuldema. Det ger följande tabell.
Tabell 9. Rörelsekapitalet i procent av de externa utgifterna
| Kyrkokommunema | 1990 | 47 |
| Borgerliga kommuner | 1989 | 5 |
| Landstingskommunema | 1989 | -l |
| Göteborgs kyrkliga samtällighet | 1989 samtällighet 1988 | 61 20 |
Botkyrka-Tumba kyrkliga
| Kalmar kyrkliga samtällighet | 1989 | 61 |
| Stora Kils pastorats samñllighet | 1989 | 34 |
| Svedala kyrkliga samfállighet | 1989 | 52 |
| Floby pastoratssamfällighet | 1989 | 30 |
| Sorsele kyrkliga samtällighet | 1989 | 34 |
| pastorat och församlingar | 1989 | 150 |
Östergams
Av tabellen kan utläsas den del av årets kostnader och investeringar som rörelsekapitalet räcker till. Enligt Statskontoret skulle för Svenska kyrkans del således rörelsekapitalet räcka till för drifts- och kapitalutgifterna i nära ett halvt år. Det har dock minskat från år 1989 då det uppgick till 59
av de externa var 146 kr. tabell
procent utgifterna. Minskningen milj. enligt
7. För de borgerliga kommunerna och landstingskommunema är rörelsekapitalet mycket lägre eller inget alls. För fallstudiekommunema varierar
rörelsekapitalet avsevärt.
Med hänsyn till att pastoraten och församlingarna tillförs skattemedel varje
månad år den andelen rörelsekapital onödig ur likviditetssynpunkt. Vid höga
större investeringar och vid tillfälliga engångsutgifter, såsom vid lokalan-
skaffning och anläggning av begravningsplats, är emellertid ett högt
av stor eftersom utgifterna då ofta kan täckas utan
rörelsekapital betydelse
upplåning.
I tabell 10 redovisas slutligen tillgångar och avkastning i fonder och donationer. Tillgångarna i dessa fonder ligger utanför den kyrkokommunala
balansräkningen. Avkastningen utgör dock intäkt i den kyrkokommunala
ekonomin.
Tabell 10. Fonder och donationer 1990, Mkr
Tillgångar Avkastning
inkl. avkast-
ning
| Gravfonder | 298 | 31 |
| Prästlönefonder | 856 | 84 |
| Församlingskyrkas fastighetsfond | 63 | 6 |
| Donationer | 81 l | 86 |
| Totalt | 2 039 | 212 |
| I gravfondema förvaltas medel som betalats till | av |
kyrkan gravrättsinnehava-
re för underhåll av gravar.
Prästlönefonderna, på över 850 milj. kr. i bokfört värde, medel från
hyser
försäljning av prästlönefastigheter.
I församlingskyrkors förvaltas medel från av
fastighetsfonder försäljning
fastigheter, vilkas avkastning varit avsedda för behov.
församlingskyrkas
Donationer, på mer än 800 milj. kr., avser ett stort antal
donationsfonder,
vilkas avkastning går till olika ändamål, inte enbart och som för-
kyrkliga,
valtas av kyrkoråden.
4.3.4 Särskilt om Samfälligheten Gotlands kyrkor
För att särskilt belysa det för många kostnadslqävande pastorat mycket underhållet av kyrkobyggnader ingår i Statskontorets en studie av rapport Samfälligheten Gotlands kyrkor. Gotland är i detta hänseende unikt. På Gotland finns nämligen 92 församlingar med 93 kyrkor, vilka nästan uteslutande är uppförda under medeltiden. Att underhållet av alla dessa
kyrkor,
som är kulturminnen, torde vara en kostnadslcrävande står klart.
uppgift
Antikvariskt underhåll är i vissa avseenden dyrare än underhåll.
vanligt
Som framgått av avsnitt 3.4.5 är riksantikvarieämbetet (RAÄ) den statliga myndighet som samordnar kulturminnesvården i landet, däribland de
kyrk-
liga kulturminnena. Särskilt för församlingskyrkoma på Gotland gäller att
RAÄ svarar för en del av restaureringskostnadema. Under budgetåret
1989/90 bestred RAÄ 3 milj. kr. av dessa.
Under 1980-talet bildades två organisationer för att effektivisera underhållet
av Gotlands församlingskyrkor. Den ena organisationen är Samfälligheten
Gotlands kyrkor som är en partiell ekonomisk samfállighet för samtliga
församlingar i Visby stift. Utdebiteringen till samfälligheten är 15 öre per
skattekrona. Samfálligheten svarar för vård och underhåll av de 93 församlingskyrkoma och deras fasta inredning medan pastoraten svarar för i huvudsak den lösa egendomen i kyrkorna samt för och
uppvärmning
städning. Den andra organisationen är stiftelsen Gotland
Byggnadshyttan på
med uppgift att bl.a. svara för själva underhålls- och restaureringsarbetet avseende Gotlands kyrkor. Stiftelsen har ett tjugotal hantverkare anställda.
Samfälligheten Gotlands kyrkor hade under år 1990 en omslutning på 8,1
milj. kr. Härtill skall läggas de 3 milj. kr. som RAÄ svarade för 1989/90. De sammanlagda underhållskostnadema för Gotlands kyrkor som tas av
samfålligheten Gotlandskyrkan och RAÄ uppgår således till drygt ll milj.
kr. För de enskilda pastoraten och församlingarna år således samfällig-
hetsbildningen från ekonomisk synpunkt av mycket stor betydelse.
4.3.5¶Stiftsamfállighetemas ekonomi
I avsnitt 2.4 har utförligt redogjorts för Svenska kyrkans organisation och
verksamhet på stiftsnivå. Dessa frågor kan därför förbigås här.
Stiftsamfállighetemas verksamhet finansieras dels genom stiftsskatt, dels
genom stiftsbidrag och andra bidrag från kyrkofonden. Stiftsbidraget baseras
på kyrkofondens tidigare kostnader för stifts-, kontrakts- och pastoratsad-
junkter, vikarierande präster, personalkonsulenter, åt bis-
bitrâdeshjâlp
koparna samt statens och kyrkofondens tidigare kostnader för
domkapitlen
och de tidigare stiftsnâmndema.
Stiftsbidraget får användas för betalning av följande kostnader:
-
domkapitlets, stiftsstyrelsens och egendomsnämndens förvaltningskostnader
- lönekostnader för sekreterare till
biskopen
- lönekostnader för
stiftsadjunkter, kontraktsadjunkter, pastorsadjunkter,
gamisonspastom i Boden och kyrkoherdar för samer
- arvoden till kontraktsprostar samt till och handledare för dessa
praktikanter
- kostnader i samband med möte med stiftets präster.
Utöver nämnda bidrag utgår till ett s.k.
stiftsamfällighetema strukturbidrag
från kyrkofonden. Detta bidrag skall fördela vidare till
stiftsstyrelsen
pastoraten efter särskilda behov.
Stiftssamñlligheterna tillkom under år 1989.
Följande ekonomiska redogörelse avser år 1990 som var stiftssamfállig-
hetemas första verksamhetsår med stiftsskatt. Tabellema SCB:s
bygger på
undersökning av år 1990, som även omfattade stiftssamfällighetema.
I tabell l redovisas stiftssamfallighetemas verksamhetskostnader och verksamhetsintâlcter. Tabellen bygger på följande uppdelning av stiftssam-
fällighetemas verksamhet
-
förtroendemannaorganisation, dvs. stiftsfullmåktige och övriga valda organ
- stiftskansli. Häri ingar kansliets kyrkokommunala anställningar, stiftsadjunktema samt vissa övriga kostnader och intäkter hörande till kansliet
- av Till detta hör
främjande församlingslivet. kontraktsprostar (arvoden och
resekostnader), kontraktsadjunkter, pastoratsadj unkter, pastorsadjunkter,
praktikanter och handledare, konñrmandkonsulenter och verksamhetsbe-
frâmjande åtgärder
- stiftsverksamhet. Här kostnader för för-
upptas stiftssamfállighetens
samlingsarbete bland ñnskspråldga och samer, andlig vård vid speciella
institutioner, eventuellt övertagna församlingsangelägenheter, bidrag till externa verksamheter, information, domkyrkoverksamhet och stiftsgårdsverksamhet
- vilket avser extern och intern inkl.
utbildning, utbildning prâstmöten
- vilket bis-
fastigheter, här avgränsas till övriga fastigheter (domkyrka,
kopsgårdar, administrationsfastigheter, hyresfastigheter och begravnings-
platser). Här redovisas även bidrag till stiftsgårdar. Egendomsnämndens
skogsförvaltning m.m. ingår inte.
Tabell 1. Stiftsamfällighetemas verksamhetskostnader och verk-
samhetsintäkter 1990, Mkr
Kostnad Intäkt Netto
14 - 14
Förtroendemannaorganisation
| Stiftskansli | 164 | l | 152 |
| Främjande av församlingslivet | 91 | 7 | 84 |
| Stiftsverksamhet | 52 | 6 | 46 |
| Utbildning | 10 | 2 | 8 |
| Fastigheter 1) | 25 | 7 | 18 |
| Totalt | 357 | 34 | 323 |
| 1) Varav stiftsgárdar | 13 | 7 | 6 |
Med verksamhetens totala kostnader och intäkter samt
skatteintäkter, bidrag
från kyrkofonden, finansnetto m.m. som ingångsvärden kan en resultaträkning visas.
| Tabell 2. Resultaträkning år 1990 för | stiftssamfállighetema, | Mkr | |
| Verksamhetens intäkter | 34 | ||
| Verksamhetens kostnader | - 357 | ||
| Verksamhetens nettokostnader | - 323 | ||
| skatteintäkter | 220 | ||
| Från kyrkofonden: | stiftsbidrag allmänt utjämningsbidrag strukturbidrag | m.m. | 164 l4 65 |
| Förmedlade strukturbidrag | - 61 |
Finansiella intäkter 18 Finansiella kostnader l
| Finansnetto | 17 |
| Resultat efter skatte- och bidragsintäkter och finansnetto | 96 |
| Avskrivningar | - 6 |
| Förändring av eget kapital | 90 |
Som framgår uppvisar resultaträkningen ett betydande överskott.
Under stiftssamfällighetema finns en egendomsförvaltning, där
skogsawerkningarna på lönebostâllena, prästlönefondsfastighetema samt kyrkofonds-, församlingskyrko- och domkyrkofastighetema år den helt dominerande intäktskällan. Kostnaderna för denna egendomsförvaltning ingår inte i ovan redovisade tabeller. De dras i stället av från motsvarande
förvaltningsintäkter. Överskottet fördelas till ågama/förvaltama och tas med i deras redovisning, dvs. till pastorat avseende lönebostâllen och
prästlönefondsfasügheter, till kyrkofonden avseende samt till
kyrkofondsfastigheter församlingar avseende församlingskyrkor.
Under är 1990 var bruttointäktema i egendomsförvaltningen avseende löneboställen och 366 milj. kr., kostnaderna 202
pråstlönefondsfastigheter
milj. kr. och överskottet 164 milj. kr.
I om redovisas enligt SCB:s undersökning
fråga investeringsutgifter
följande:
Tabell 3. Investeringsutgifter för stiftssamfálligheterna år 1990, lVIkr Stiftskansli 13
av församlingsliv 2 Främjande
Fastigheter
Totalt 45
Detta innebär att för år 1990, som var stiftssamfällighetemas första verksamhetsår efter uppbyggnadsåret 1989, var överskottet av driften enligt tabell 2 mer än dubbelt så stort som investeringarna. Lät oss närmare följa
penningströmmarna i tabell 4.
Tabell 4. Finansieringsanalys för stiftssamfällighetema år 1990, Mkr Tillförga medel Resultat efter skatteintäkter och finansnetto 96 av 0
Försäljning anläggningstillgångar
av O
ltgiinslcning långfristiga fordringar
av skulder 25
Okning långfristiga (nya lån)
Summa tillförda medel 121
Använda medel inkl. inköp av fast och anläggning 45
Ijlettoinvesteringar
av fordringar (Utlämnade lån) 0 Okning långfristiga av skulder (Amorteringar) 1 Minskning långfristiga _
Summa använda medel 46 av 75
Förändring rörelsekapitalet
Finansieringsanalysen visar att det under år 1990 skett en stark uppbyggnad av i Trots
rörelsekapitalet stiftssamfállighetema. detta har nya lån upptagits
med 25 milj. kr., vilka avser stora i
byggnadsprojekt nâgra stiftssamfállig-
heter.
Information om rörelsekapitalet samt om och skulderna i all-
tillgångarna
mänhet kan erhållas från i tabell 5.
balansräkningen
Tabell 5. Balansräkning år 1990 för
stiftssamfälligheterna, Mkr
| Kassa, bank, postgiro | 115 | |
| Värdepapper, obligationer | 25 | |
| Qbligationer | 0 | |
| Ovrigt | 24 | |
| Summa omsättningstillgångar | 164 | |
| Fastigheter och anläggningar | 60 | |
| Transportmedel, maskiner, inventarier | 13 | |
| Yärdepapper, andelar, bostadsrätter | 0 | |
| Ovriga långfristiga fordringar | 1 | |
| Summa | anläggningstillgångar | 75 |
| Summa tillgångar | lån | 239 0 |
ljillfalliga
| Ovriga kortfristiga skulder | 57 |
| Summa kortfristiga skulder | 57 |
| lâanklån | 20 |
| Ovriga långfristiga skulder | 31 |
| Summa långfristiga skulder | 51 |
| Summa skulder | 108 |
| Summa eget kapital | 131 |
| Summa skulder och eget kapital | 239 |
Det rörelsekapitalet, som är omsåttningstillgångama minus de sammanlagda kortfristiga skulderna, uppgår till 107 milj. kr., vilket motsvarar 23 procent av de externa utgifterna.
De äldre domkyrkoma
För var och en av de äldre domkyrkoma (Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och Lund) finns särskild förvaltning eftersom äger fastigheter och kapitaltillgångar samt förvaltar fonder, domkyrkoma vilkas skall användas till respektive domkyrkas underhåll. I en avkastning särklass står Lunds domkyrka i fråga om omfattningen på tillgångarna. Med för Lund till mer omfattande underhålls- och undantag utgår statsbidrag som överstiger respektive domkyrkas och domkyrkoförrestaureringsarbeten resurser. För 1989/90 det statliga anslaget härför till drygt samlings uppgick 1,8 la. För 1990/91 var anslaget 1,35 milj. kr. milj.
fastställer stat för de äldre domkyrkoma och ziksrevisions- Kammarkollegiet verket granskar deras räkenskaper.
Underhållet av de övriga domkyrkoma finansieras helt av respektive domkyrkoförsamling eller kyrkliga samfállighet.
i Lund förvaltas av ett domkyrkoråd, som har ställning som en Domkyrkan statlig myndighet under regeringen.
Domkyrkan i Lund innehar fastigheter med ett sammanlagt taxeringsvärde om ca 75 kr. och kapitaltillgångar på drygt 30 milj. kr. Tillgångama milj. 9,5 milj. kr. varav 6,4 milj. kr. utgör ger en årlig bruttoavkastning på för lantgods. Återstoden är huvudsakligen arrendeavgifter domkyrkans av stadsfastighetema. Ett bidrag från Lunds kyrkliga hyresinkomster om 0,7 kr. för ingår. Härtill kommer samfällighet milj. kyrkvaktmästama ränteinkomster ca 3,3 milj. kr. Avkastningen används uteslutande till på
underhåll av och i
investeringar domkyrkan och dess egendom. Bland
utgifterna ingick en ombyggnad av södra tornet i domkyrkan för 9,8 milj.
kr.
Domkyrkan i Lund erhåller vare skattemedel eller
sig statsbidrag, däremot
erläggs statlig inkomstskatt för rörelsefastighetema samt statlig fastig-
hetsskatt.
Inkomster och utgifter samt ekonomisk för
ställning domkyrkan i Lund
framgår av följande sammanställningar. Det skall observeras att i verksam-
hetsutgifter i sammanställningen ingår både driftskostnader och investerings-
utgifter.
Inkomster och utgifter för Lunds år Mkr
domkyrka 1990,
Verksamhetens inkomster 9,5 Verksamhetens utgifter -l6,7 Verksamhetens -
nettoutgifter 7,2
Räntor 3,3 Skatt - 1,3 Årets netto - 5,2
Balansräkning för Lunds domkyrka år 1990, Mkr
Omsättningstillgångar 27,9 Anlåggningstillgângar 94,7
Summa tillgångar
122,6
Kortfristiga skulder
5,0
Långfristiga skulder 4,1
Eget kapital 113,5 Summa skulder och eget
kapital 122,6
För övriga äldre redovisas inkomst- och
domkyrkor gemensam utgifts63
räkning samt balansräkning.
Inkomster och utgifter för övriga äldre
domkyrkor år 1990, Mkr
| Verksamhetens inkomster | 6,6 |
| Verksamhetens utgifter | -8,6 |
| Verksamhetens nettoutgifter | -2,0 |
| Räntor, netto | 0,9 |
| Skatter | -0,2 |
Årets netto -1,3 Balansräkning för övriga äldre domkyrkor år 1990, Nlkr Omsättningstillgångar 4,7 Anläggningstillgångar inkl. förv. fonder 24,1
Summa tillgångar 28,8 Kortfristiga skulder 1,7 Långfristiga skulder 5,9 Förvaltade fonder 20,0 Eget kapital 1,2 Summa skulder och eget kapital 28,8
Under perioden utfördes en inre av restaurering Strängnäs domkyrka för 3,6 milj. kr. varav staten bidrog med 1,5 milj. kr. och med Strängnäs pastorat återstoden. Tak på domkyrkan i och hus renoverades Uppsala intilliggande för 1,3 milj. kr. För detta erhölls med 0,3 la. och lika statligt bidrag milj. mycket från domkyrkoförsamlingen. Det är med och vanligt statsbidrag bidrag från domkyrkoförsamling vid restaurering av äldre övriga domkyrkor. Av de förvaltade fonderna 11,4 lcr. och avsåg milj. Uppsala domkyrka 7,4 milj. kr. Strängnäs domkyrka.
4.4¶Svenska kyrkans ekonomi central nivå
på
4.4.1 Den centrala verksamheten
Som tidigare sagts (avsnitt 3.4) innebar 1983 års kyrkomötesreform från
organisatorisk synpunkt att man på central nivå inom Svenska kyrkan skapa-
de en med en del - och
parallellorganisation offentligrättslig kyrkomöte
centralstyrelse - samt en civilrättslig del - Svenska stiftelse för
kyrkans
rikskyrklig verksamhet (SFRV) med ombudsmöte och styrelse. Mellan
kyrko- och ombudsmöte samt mellan centralstyrelse och stiftelsestyrelse
råder fullständig personalunion. Härigenom har man åstadkommit en formell
boslcillnad mellan lagreglerad och frivillig verksamhet, samtidigt som man tryggat samordningen mellan de båda typerna av verksamhet.
Kyrkofonden spelar en mycket betydelsefull roll i de centrala kyrkliga or-
ganens ekonomi. Kyrkomötet är helt beroende av anslag från kyrkofonden. Ombudsmötet får inga egna anslag utan dess kostnader betalas genom kyrkomötets kyrkofondsanslag. SFRV år också till allra största delen beroende av anslag från kyrkofonden även om stiftelsen också har vissa egna verksamhetsintåkter. Numera bår SFRV även centralstyrelsens verksamhetskostnader. De tre inrikes kyrkliga nåmndema finansieras också via SFRV.
Från statskontorets rapport hämtas följande resultat- och balansråkningar, som är ihopslagna räkningar för de centrala organen. (tabell 1 och 2)
Tabell 1. Resultaträkning 1990 för de centrala kyrkliga organen, Mkr
| Verksamhetens intäkter | 18,0 |
| Verksamhetens kostnader | -107,1 |
| Verksamhetens nettokostnader | - 89,1 |
| lçyrkofondsanslag | 79,0 |
| Ovriga bidrag | 5,6 |
| Kollekter och gåvor | 4,0 |
| Rånteintäkter | 3,4 |
| Räntekostnader | - 0,2 |
| Resultat efter bidrag och finansnetto | 2,7 - |
| Avskrivningar | 1,9 |
| Förändringar av eget kapital | 0,8 |
Tabell 2. Balansräkning 1990 för de centrala kyrkliga organen, Mkr
bank, postgiro 24,6
lçassa,
| Ovrigt | 12,3 |
| Summa omsättningstillgångar | 36,9 |
| Aktier och förlagsbevis | 5,0 |
| Inventarier | 2,9 |
| Summa anläggningstillgångar | 7,9 |
| Summa tillgångar | 44,8 |
| Summa kortfristiga skulder | 20,1 |
| Summa eget kapital | 24,7 |
| Summa skulder och eget kapital | 44,8 |
Över 80 procent av omslutningen enligt resultaträkningen och 90 procent av
tillgångarna och skulderna hör till rikskyrkostiftelsens ekonomi.
SFRV:s egna inkomster härrör till största delen från egen verksamhet. Den egna verksamheten (17,9 milj. kr. 1990) utgörs av kurs och konferensverk-
samhet, försäljning av egna och inköpta produkter, sålda tjänster till i första hand centralstyrelsen och samt Vidare har
kyrkomötet pastoratsförbundet.
man intäkter i form av hyra från bl.a. riksförbundet
centralstyrelsen,
Kyrkans ungdom/ Ansgarsförbundet och pastoratsförbundet samt ersättningar
för konsulenters resor m.m.
För närvarande pågår en aweckling av rikskollekter som är avsedda för SFRVs egen organisation. De ersätts med I
kyrkofondsanslag. övrigt
fördelas kollektema mellan de tre inrikesnämnderna efter sina ändamål.
Kyrkomötet och centralstyrelsen har under 1990 haft obetydliga egna
inkomster utan nästan helt och hållet levt de som
på anslag regeringen
tilldelat ur kyrkofonden.
Utöver här nämnda centrala organ finns ett särskilt kansli,
årkebiskopsâmbe-
tet, för ärkebiskopens rikskyrkliga uppgifter. Dess verksamhet bekostas av
medel ur kyrkofonden. År 1990 uppgick åmbetets kostnader till 1,7
knappt
milj. kr.
4.4.2 Svenska kyrkans utlandsverksamhet
Svenska kyrkan bedriver en omfattande utlandsverksamhet. Ansvaret för denna verksamhet âvilar de tre utrikesnämndema, dvs. Nämnden för Svenska kyrkans mission, Nämnden för Svenska kyrkan i utlandet och Svenska kyrkans nämnd för internationell Dessa
diakoni/Lutherhjälpen.
nämnder utgör samtidigt styrelser i var och en av de rikskyrkliga stiftelsema Svenska kyrkans mission, Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) och Lutherhjälpen. I sin rapport har statskontoret även dessa organisationers
kartlagt
ekonomi.
Svenska kyrkans mission bedriver missionsarbete i större delen av tredje världens länder. Under 1990 uppgick de totala kostnaderna till 99,6 milj.
kr., varav 74 milj. kr. avsåg den ordinarie verksamheten, 20,1 milj. kr. särskilda ändamål samt 5,5 milj. kr. extraordinära kostnader. Till de särskilda ândamålen hade motsvarande gåvo- och bidragsmedel inkommit. Av dessa utgjorde 19,1 milj. kr. av SIDA-medel för projekt i Asien, Afrika och Latinamerika. Sammanlagt inbringade kollekter och gåvor 54,6 milj. kr. och bidragen från SIDA och andra organisationer 25,6 milj. kr. Finansiella intäkter uppgick till 7,6 milj. kr. och extraordinära intäkter till 7 milj. kr. Dessutom tillkom verksamhetsintäkter om 2,8 milj. kr.
Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) är sedan 1989 huvudman för hela Svenska kyrkans utlandsverksamhet bland svenskar. Av de totala kostnaderna på 50,6 milj. kr. år 1990 gick 6,1 milj. kr. (12 procent) till administrationskostnader i Sverige. Intäkterna balanserade kostnaderna. De största intâktskålloma för SKUT är de lokala inkomsterna från utlandsverksamheten
(18,6 milj. kr.) samt bidraget från kyrkofonden (21,2 milj. kr.). Man är i
mindre mån än de andra två utrikesstiftelsema beroende av kollektmedel och
gåvor (9,2 milj. lcr.). Härtill kommer försäljningsintäkter 0,3 milj. kr.,
övriga bidrag 0,6 milj. kr., finansiella intäkter 0,6 milj. kr. samt extraordinarie intäkter, 0,2 milj. kr.
Lutherhjälpen är Svenska kyrkans biståndsorgan. Under 1990 fördelade man
195,6 milj. kr. på följande områden: Utvecklingsbistånd (46 procent),
katastrof- och tlyktinghjälp (44 procent), informationsarbete (4 procent). Administrationskostnadema uppgick till 12 milj. kr. (6 procent). På intäktssidan kom 123 milj. kr. genom kollekter och gåvor från enskilda eller genom testamenten. Bidrag från SIDA och andra organisationer täckte ytterligare 62 milj. kr. Rånteintåkter gav 12 milj. kr.
4.4.3 Övrig rikskyrklig verksamhet
I avsnitt 2.4.5 har utredningen i korthet behandlat en mångfald organisationer som är mer eller mindre nära knutna till Svenska kyrkan. I sin rapport
har Statskontoret tagit en del av upp ungdomsorganisationema, utbildningsorganen, diakoniinstitutionema, Svenska kyrkans och församlingspastoratsförbund samt Evangeliska fosterlandsstiftelsen.
Ungdomsorganisationer
Ansgarsförbundet och Kyrkans ungdom utgör tillsammans barn- och ungdomsrörelsen inom Svenska De bedriver en hel del arbete kyrkan. tillsammans och har också ett gemensamt Ett samrådsorgan. principbeslut har fattats om att gemensamt bilda en ny organisation. Organisationerna är inte formellt knutna till av de centrala något organen.
De två organisationerna år likartade även vad mycket gäller finansieringen av verksamheten. Den stora inkomstkâllan vilka utgörs av kollektmedel, 1990 lcr. En annan är utgjorde 3,5 milj. viktig ñnansieringskâlla statliga bidrag. Dessa uppgick samma år till 2,3 lcr. är milj. Övriga inkomstposter medlemsavgifter (1,3 milj. lan), varuförsâljning och gåvor (0,8 milj. kr.) och ränteintâkter (0,3 milj. kr.). Kostnaderna till uppgick sammanlagt 7,9 milj. kr. Av dessa utgjorde personalkostnadema den största posten med 4,5 milj. kr.
Utbildningsorganen
Yrkesutbildning för kyrkliga befattningshavare sker vid olika kyrkliga utbildningsinstitutioner.
Pråstutbildning sker vid pastoralinstituten i och Lund samt vid Uppsala Johannelunds teologiska institut. vid SFRV år Utbildningsnämnden huvudman för pastoralinstituten, fosterlandsstiftelsen för Evangeliska Johannelunds teologiska institut. SFRVs kostnader för pastoralinstituten uppgick till 8 milj. lcr.
Det finns 12 kyrkliga folkhögskolor, vilka i varierande utsträckning får
ekonomiskt stöd från stiftssamfällighetema och genom stiftskollekter.
Församlingsassistentutbildning bedrivs vid Sigtuna folkhögskola, Jämshögs
folkhögskola samt, för finskspråkiga, Axvalla folkhögskola. Vid Sigtuna
folkhögskola finns även församlingsselcreterarutbildning;
Statskontoret redovisar särskilt ekonomiska uppgifter för Kyrkans ut-
bildningscentrum med Sigtuna folkhögskola. Kostnadema uppgick till 22,1
milj. kr. 1989. Finansieringen skedde genom verksamhetsintäkter om 9,1 milj. kr., myndighetsanslag om 8,8 milj. kr., anslag från stiftare, bl.a. SFRV, om 2,1 kr., en rikskollekt om 0,7 milj. kr., övriga gåvor och
milj.
bidrag om 0,9 milj. kr. samt realisationsvinst om 3,6 milj. kr.
För kyrkomusikerutbildning vid diakonistiftelsen Stora Sköndal och
Geijerskolan utgick kyrkofondsanslag med 1,6 respektive 0,5 milj. 10.
Geijerskolan erhöll därutöver en kvarts rikskollekt om knappt 0,2 milj. kr.
Till orgelspelarutbildning utbetalades 0,2 milj. kr. i statsbidrag.
Diakoniinstitutiøner
Under denna rubrik behandlas diakonisüftelserna och stadsmissionema. Dessa organisationer arbetar inom ramen för Svenska kyrkan men är juridiskt fristående från denna.
De fem diakonisällskapen eller diakonistiftelsema, Ersta och Stora Sköndal
Bräcke i Samariterhemmet i Uppsala och Värsta i i Stockholm, Göteborg, Härnösand, har en gemensam nämnare i utbildning av diakoner och diakonissor samt värd av äldre och sjuka. Verksamheterna har stor
omfattning, vilket framgår av följande sammantagna resultaträkning.
Tabell 1. Resultaträkning 1989 för Mkr
diakoniststiftelsema,
Verksamhetens intäkter 554,4 -
Uppskattad ersättning från landsting 384
- kommuner 16 Verksamhetens kostnader -546,6 Verksamhetens nettointäkter 7,8
Rikskollekter 2,2 Gåvor 9,2
Statliga bidrag 3,8
Ifyrkofondsanslag 1,9
Ovriga kostnader - 24,3 - intäkter 23 Finansiella kostnader - 25,3 intäkter 50,1
Resultat efter bidrag och finansnetto 48,4
Avskrivningar -
32,6 Extraordinâra intäkter 3,2 Skatt - 0,4
Förändring av eget kapital 18,6
Diakonistiftelsemas sammanlagda tillgångar till 850 10. i
uppgick milj.
bokfört värde.
Stadsmissionema ägnar sig åt socialt arbete i framförallt storstäderna.
Varken rikskollekt eller tillfaller stadsmissionema däremot
kyrkofondsanslag
uppbär dessa såväl stiftskollekter som De erhåller
församlingskollekter.
också gåvor från syföreningar och arbetskretsar.
Statskontoret redovisar följande för stadsmissionema i
resultaträkning
Stockholm, Göteborg och Malmö.
Tabell 2. Resultaträkning 1989 för Stadsmissionen, Mkr
Verksamhetens intäkter 81
i Verksamhetens kostnader -116,9 Verksamhetens nettokostnader -
35,9
Gåvor 16,8
Kyrkliga bidrag 5,1
Kommunala bidrag 6,8
Statliga bidrag 0,1
intäkter -
Ovriga 0,5
| Finansiella intäkter | 10 | |
| - | kostnader | - 11,5 |
| Resultat efter | och finansnetto bidrag | - 8,1 - |
| Avskrivningar | 13,3 | |
| Skatt | - 0,1 | |
| Extraordinära intäkter | 12,6 - | |
| Förändring av eget kapital | 8,9 |
De tre stadsmissionemas tillgångar uppgick till 240 milj. kr. i bokfört värde.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratyörbwtd
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund är arbetsgivar- och intressentorganisation för församlingarna med arbetsgivaransvar och de kyrkliga samfállighetema. Som centralt förbund för kyrkokommunema har detta nåra samverkan med Svenska kommunförbundet. Dess kostnader
på 10,5 milj. kr. 1989 finansierades huvudsakligen med medlemsavgifter.
Evangeliska fosterlandssnftelsen
Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS) är en självständig missionsorganisation inom Svenska kyrkan. Samverkan mellan Svenska och EFS har
kyrkan stärkts under senare år.
EFS har totalt 23 000 medlemmar i 676 missionsföreningar. Av dessa har 30-35 föreningar ett reglerat samarbete med Svenska kyrkan. Försam-
lingarna ger EFS-föreningama ersättning härför. Ersättningen täcker 75
procent av de totala kostnaderna. Totalt uppgick denna ersättning till 11,5 milj. kr. år 1989 som kan jämföras med EFS totala intäkter om 85,5 milj. kr. detta år.
4.4.4 Insamlade medel
Ytterligare inkomstkällor för den kyrkliga verksamheten är kollekter och andra insamlade medel.
Kollekter inom Svenska kyrkan tas upp på såväl församlings-, stifts- och riksplanet. Rikskollektema upptas för gemensamma kyrkliga ändamål som
ligger utanför stiftens och församlingamas kompetens. Svenska kyrkans
centralstyrelse avgör när och för vilka ändamål rikskollekter skall insamlas. Under 1990 uppbars rikskollekter vid mer än hälften av sön- och helgdagarna. Övriga sön- och helgdagar under året tas stifts- och försam-
lingskollelcter upp. Det är domkapitlen som bestämmer tidpunkt och ända-
mål för stiftskollekter medan församlingskyrkoråden beslutar om församlingskollekter. Stiftskollekterna är i huvudsak avsedda för regionala verksamheter som folkhögskolor, sommargårdar och diakonalt arbete och
församlingskollektema för lokal församlingsverksamhet. Inte sällan tas dock
församlingskollekter upp för något av de rikskyrkliga insamlingsändamålen.
Under 1990 insamlades 73,7 milj. kr. i rikskollekter. De organisationer som erhöll mest var Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission med 32 resp. 17 milj. kr. Stiftskollektema och församlingskollektema samma år
uppgick
till 11,2 milj. kr. resp. 43,8 milj. kr.
I nedanstående tabell visas hur kollektema utvecklats under den senaste 12års perioden. Någon beräkning av inflationseffekten är Siffrorna
ej gjord.
anges i milj. kr.
1979 1987 1988 1989 1990
| Rikskollekter | 44,3 68,3 66,0 71,5 73,7 |
| Stiñskollekter | 6,6 10,8 10,9 11,5 11,2 |
| Församlingskollekter | 19,4 37,0 36,2 41,0 43,8 |
| Totalt | 70,3 116,2 113,2 124,0 128,7 |
Det genomsnittliga kollektgivandet per år och innevånare var ñljande:
8:46 13:73 13:47 14:61 15:01
Utöver kollekter sker omfattande insamlingar inom ramen för det
övriga
församlingsarbetet. Som exempel kan nämnas den verksamhet kyrkans
syföreningar bedriver till förmån för organisationer som Lutherhjälpen,
Svenska kyrkans mission, Svenska kyrkan i utlandet och Rädda barnen. Under 1990 samlade syföreningama in 58 milj. kr. Även i många andra
sammanhang sker betydande insamlingar. Över 33 milj. kr. redovisas som
andra insamlade medel.
4.5¶Den kyrkliga
finansförmögenheten
Det är lämpligt att i detta sammanhang närmare beröra den finans-
kyrkliga
förmögenheten. Begreppet fmansfönnögenhet kan användas som en sam-
manfattande benämning på den specialreglerade förmögenhetsmassa som
under tidernas lopp tillförts för att med sin
kyrkan avkastning understödja
dess verksamhet. I dag definieras och regleras denna förmögenhet huvud-
sakligen i lagen (1988:183) om förvaltningen av kyrklig jord.
Från Statskontorets rapport samt Kyrkofondens styrelses betänkande Jorden, skogen och fonderna (s. 29 ff) kan följande uppgifter inhämtas beträffande
den kyrkliga ñnansförmögenheten. I tabellen redovisas marknadsvårdena på
den specialreglerade fasta egendomen uppdelad på de olika egendomslagen.
Egendomarnas marknadsvärden 1989, lVIkr
| Löneboställen | 5 587 |
| Prästlönefondsfastigheter | 552 |
| Kyrkofondsfastigheter | 256 |
| Församlingskyrkas fastigheter | 243 |
| Domkyrkas fastigheter | 155 |
| Summa | 6 793 |
Härtill kommer prästlönefondema och församlingskyrkomas fastighetsfonder, som enligt SCBs undersökning hade ett värde på 833 resp. 5l milj. kr. vid utgången av är 1989. År 1990 var motsvarande tal 856 resp. 63 milj. kr. Då dessa medel huvudsakligen är placerade i bank är det uppgivna värdet nära marknadsvärdet. Sammantaget skulle detta innebära att ñnansförmögenheten hade ett värde på närmare 8 miljarder kr. vid utgången av är 1989. Enligt betänkandet Jorden, skogen och fonderna uppgår dock inte avkastningen till mer än ca 250 milj. kr. Detta kan preciseras på följande sätt. Vinsten i egendomsnämndemas förvaltning av löneboställen och pråstlönefondsfastigheter uppgick till 164 milj. kr. år 1990. Nettot av kyrkofondsfastighetema var 5 milj. kr. samma år. Avkastningen av prästlönefondema och församlingslcyrkomas fastighetsfonder uppgick till 90 milj. kr.
Den största delen av ñnansförmögenheten utgörs av jordbruks- och skogsfastigheter. Enligt en uppskattning hade dessa vid utgången av år 1989 ett värde av drygt 6,5 miljarder kr. Detta motsvarar ca 84 procent av finansfönnögenhetens sammansättning. Resterande delar utgörs av prästlönefonder (9 procent), småhusfastigheter (3 procent) och övrig egendom (4 procent). Inom prästlönefondema dominerar som sagt placering i bank. Mer än 73 procent av prästlönefondema är placerade på detta sätt. Värdet av placering-
ar i aktier och aktiefondsandelar har dock ökat under 1980-talet och
uppgår
till ungefär 18 procent av det totala fondkapitalet.
Kyrkofonden
Grundläggande bestämmelser om kyrkofonden, om ekonomisk
utjämning
mellan pastorat genom kyrkofonden och om hur medel i
kyrkofondens
övrigt används finns i kyrkofondslagen (1988:182). I kyrkofondsförord-
ningen (1988:1148) har lämnats närmare tillämpningsföreskrifter.
Kyrkofonden intar en central ställning inom den kyrkliga ekonomin. För kyrkofonden finns en styrelse. Dess verksamhet regleras i förordningen
(1988:1149) med instruktion för kyrkofondens styrelse. Kyrkofonden för-
valtas av Kammarkollegiet. Beslut om utbetalning av
av anslag och bidrag
kyrkofonden fattas av Kyrkofondens styrelse inom ramen för en av kyrko-
mötet beslutad och av regeringen fastställd
budget.
Genom kyrkofonden sker i första hand en ekonomisk mellan
utjämning pas-
toraten. Systemet bygger på en skattekraftsgaranti som syftar till att utjämna
de olika pastoratens och stiftssamfállighetemas skattekraft. Det bidrag som
betalas på grund av skattekraftsgarantin kallas allmänt utjämningsbidrag.
Detta skall utgå till alla pastorat och stiftssamfälligheter som inte uppnår den garanterade skattekraften. Dessutom kan ett extra utjämningsbidrag beviljas. Härutöver beviljar s.k.
Kyrkofondens styrelse stiftssamfállighetema
stiftsbidrag för särskilda kostnader, främst den centrala administrationen i stiften. Pastoraten kan få s.k. kyrkobyggnadsbidrag till mera omfattande
byggnadsâtgärder på kulturhistoriskt värdefulla kyrkor.
Utöver utjämningsbidragen betalas ur bl.a. kostnader för av-
kyrkofonden
löningsförmáner till biskopar, kostnader for vissa pensionsförmåner till
präster och deras efterlevande, kostnader för kyrkomötet och kostnader för den rikskyrldiga verksamheten.
Den största intäktsposten för är den allmänna
kyrkofonden kyrkoavgiften,
vilken fastställs i kyrkofondslagen och för närvarande
utgör 16 öre per skattekrona. Avgiften betalas av pastoraten och beräknas skatteunderla-
på
get. En annan intäktspost är den särskilda Denna
kyrkoavgiften. avgift
betalas av pastorat som har lönetillgångar, dvs. löneboställen och prästlönefonder samt andelar i och
prästlönejordsfond prästlönefondsfastigheter.
Avgiften, som utgår efter vissa bestämda beräknas värdet
procentsatser, på av de olika egendomsslagen i pastoratet. Av större för
övriga intäktsposter
kyrkofonden kan nämnas och från fondens
avkastning ersättning tillgångar
och andra kapitaltillgångar. Tidigare har ocskå som statsbidrag utgått
ersättning för bortfallet av olika inkomster för fonden. Fr.o.m.
budgetåret
1991/92 betalas inte till svenska
längre några statsbidrag kyrkan.
Under år 1990 uppgick kyrkofondens intäkter till l 155
sammanlagt milj.
kr. och dess kostnader till 972 milj. kr. Härutöver särskilda
gjordes
avsättningar om sammanlagt 129 milj. kr. Det bokförda värdet av fondens egna kapital var vid utgången av år 1990 761 kr. medan dess mark-
milj.
nadsvärde uppgick till närmare 1,2 kr.
miljarder
Nedanstående ñgur visar kyrkofondens intäkter och kostnader.
Kyrkofondens redovisade intäkter och kostnader år 1990 Övrigt 73 mkr Övrigt 10 mkr Rikakyrkliga ändamål [07 mkr Kapitalinkomster50 mkr statsbidrag 59 mkr Biakopalönernun. 20 mkr
Särskild kyrkoavgik 152mkr Stiftsbidrag 228 mkr
Pensioneroch arbetsgivaravgiñer 83 mk:
Allmän utjimningsbidrag 406 mkr
Allmän kyrkoavgih 821 mkr
Extra utjñmningsbidrag62 mkr Kyrkorestaureringsfond55 mkr Avsättning till tickande av tidigare underskott29 mkr Avsättning (är pensionsskuld 100 mkr Överskou 54 mkr Summa intäkter Summa kostnader 1 155 mkr 1 155 mkr
Uppgifterna i figuren kan sammanföras för att visa hur av inbe-
mycket
talningama från pastoraten som kom tillbaka i form av bidrag. Vidare kan beräknas hur mycket som gick till stiftsnivån och till den centrala nivån.
Kyrkofonden erhöll sammanlagt 973 milj. kr. från pastoraten i allmän kyrkoavgift och särskild kyrkoavgift. Av dessa och andra intäkter till kyrkofonden återgick ca 590 milj. kr. till pastoraten i form av olika bidrag.
Hårutöver betalade kyrkofonden pensioner och arbetsgivaravgifter om 83
milj. kr. som till större delen avsåg pensionerade församlingsprâster.
Kyrkofondens utgifter för stiftsniván uppgick till ca 180 milj. lcr. och för den centrala nivån 117 milj. kr.
5. SVENSKA KYRKANS PERSONAL
5.1¶Inledning
Den nuvarande tjänstestrukturen inom kyrkan vilar på en lång historisk tradition. Historiskt sett har det alltid i församlingarna funnits tjänster i syfte
att i olika avseenden betjäna församlingarna.
I skulle det finnas en präst. eller socknen
varje församling Församlingen
kom härvid att utgöra prästens ämbetsomräde. Under 1700-talet började begreppet pastorat som liktydigt med en prästs ämbetsområde att komma i bruk. Det var inte ovanligt att ett pastorat kom att omfatta flera församlingar. I samband med denna utveckling tillkom en biträdande ordinarie pråsttjänst, komminister. Extra icke-ordinarie präster tjänstgjorde som
adjunkter när kyrkoherden hade nedsatt arbetsförmåga eller pastoratet var
vidsträckt och svårskött.
Det fanns förutom prästtjänster även andra tjänster i församlingen. Av dessa är klockartjänsten den äldsta. Klockarens uppgifter var att biträda prästen i olika sysslor, svara för klockringningen och kyrkans yttre vård. Med tiden
kom klockartjânsten att förenas med kyrkomusikaliska uppgifter. Han kom
också att delta i skolundervisningen.
Organisttjänstema tillkom i främst stadsförsamlingarna under 1600-talet. Med tiden uppstod också ofta behov av särskilda för t.ex.
kyrkväktare kloclcringningen och kyrkans yttre värd.
I dagens svenska finns vid sidan om flera med
kyrka prästtjänstema tjänster församlingsvärdande inriktning. Som exempel kan nämnas diakoner/ diakonissor, församlingsselcreterare, församlingsassistenter, förskollärare m.fl. Inom församlingarnas och samfällighetemas administration och
fastighetsförvaltning samt inom begravningsverksamheten finns också ett stort antal anställda.
Tjänsterna pä församlings- och stiftsnivå är organiserade i två olika tjänstesystem. Det är dels prästtjänstema som är statligt reglerade, dels de kyrkokommunalt reglerade tjänsterna, dvs. tjänster för kyrkomusiker, diakoner/diakonissor, församlingsassistenter och -sekreterare, ungdomsledare, bamtimmeledare, kyrkogärdschefer, vaktmästare m.fl. De skilda tjänstesystemen innebär att man arbetar under delvis olika Skillnader
förutsättningar. finns bl.a. då det gäller vem som fullgör olika hur
arbetsgivarfunktioner, tjänster inrättas och tillsätts och i det att man tillhör olika avtalsområden. Det bör också nämnas att av de kyrkokommunalt är
reglerade tjänsterna vissa kyrkomusikertjänster lagstadgade, medan inrättandet av
övriga kyrkokommunala tjänster helt ankommer på pastoraten eller en
pastoratssamfällighet att själv besluta om.
Bakom pråsttjänstemas särställning ligger en läng historisk tradition. Som framhållits i ett tidigare avsnitt är en grundläggande princip i Svenska kyrkans uppbyggnad den s.k. dubbla ansvarslinjen. Den innebär en kombination av prästerlig ämbetsförvaltning och folkligt förankrad självstyrelse. Biskopar och präster har således inte enbart ställning som tjänstemän eller funktionärer inom den kyrkliga organisationen. Med det religiöst bestämda prästämbetet i kyrkan följer ett
nämligen självständigt ansvar för kyrkans lära, undervisning och sakramentsförvaltning. Motive-
ringen är att evangeliet och kyrkans lära inte är framsprungna ur en
demokratisk process eller kan ändras genom beslut i vanlig demokratisk
ordning. Prästtjänsten ar således i många hänseenden ett självständigt
ämbete som inte är underkastat kyrkokommunala regler.
Svenska kyrkan år sammantaget en betydande arbetsgivare. Om man räknar in även den rikskyrkliga organisationen var det totala antalet anställda i november år 1990 drygt 24 000. Av dessa var den helt övervägande delen eller omkring 20 183 anställda med kommunalt reglerade villkor i församlingar och kyrkliga samfilligheter. I denna summa har inte den säsongsanställda personalen, som beräknas uppgå till omkring 5 000 personer, räknats
in. Sedan den 1 juli 1990 är inte kyrkomusikema längre statligt reglerade
utan kyrkokommunala. Antalet prästtjänster som fick ñnnas 1990 var ca. 3 600 men antalet vakanser uppgick drygt 400. I stort torde antalet inrättade prästtjänster vara lika många som antalet tillåtna även om prästemas antal var mindre. Deltidsarbete är mycket vanligt främst bland de kyrkokommunalt anställda och bland kyrkomusikema varför en omräkning till heltidstjänster innebär en avsevärd minskning. Räknar man bort tjänstlediga från de kyrkokommunalt anställda och dessutom räknar om till heltidstjänster blir antalet nära 12 000.
Omkring hälften av dem som är kyrkokommunalt anställda arbetar inom för-
samlingarnas och samfállighetemas administration, fastighetsförvaltning
samt inom begravningsverksamheten. Stora och viktiga personalgrupper är
kyrkovaktmästare, kyrkogårdspersonal, kanslister och lokalvårdare. Även
den personal som är inriktad på församlingsvårdande uppgifter är kyrko-
kommunalt anställd. Ovan har nämnts exempel på sådan personal. Stifts-
adjunkter, kontraktsadjunkter och den personal som är anställd vid stifts-
kansliema är också kyrkokommunalt anställd hos stiftssamfälligheten.
5.2¶Svenska som
kyrkan arbetsgivare
Organisatoriskt sett saknar Svenska kyrkan ett samlat arbetsgivarorgan. Arbetsgivaransvaret är således uppsplittrat olika enheter inom på kyrkan. Med undantag för de i pastoraten anställda lokal pråstema är all personal på och regional nivå anställd. För denna utövas kyrkokommunalt personal arbetsgivaransvaret av pastorat eller stiftssamfálligheter. På är riksplanet varje kyrklig styrelse eller riksorganisation var för sig arbetsgivare för sin personal.
Med stöd av den kommunala församdelegationslagen (1954: 130) företräds lingar, pastorat och stiftsamfálligheter vid löne- och och avtalsförhandlingar därmed sammanhängande av Svenska frågor kyrkans församlings- och pastoratsförbund (SKFP). Förbundet är och de församlingamas, pastoratens övriga samfällighetemas service- och intresseorganisation. Det arbetar bl.a. genom stiftsförbund på det regionala planet. En av de viktigaste uppgifterna för församlings- och pastoratsförbundet är att vara arbetsgivarorganisation för pastoraten. På det kyrkokommunalt lönereglerade området föreligger på det centrala ett samarbete mellan planet församlings- och pastoratsförbundet och Svenska kommunförbundet. På det lokala förekommer visst planet samarbete mellan den kyrkliga och borgerliga kommunens personalorgan.
Det råder i viss mån delade meningar om vem som är för de arbetsgivare i pastoraten anställda prästerna. Tidigare framhölls att var domkapitlet arbetsgivare, men genom den nya stiftsorganisationen har ardomkapitlets betsgivarfunktion till viss del förts över till Det har också stiftsstyrelsen. håvdats att den arbetsrättsliga lagstiftningen såsom lagen om (1976:580) medbestämmande i arbetslivet och lagen om (1976:600) offentlig anställning medfört att pastorat eller år Det torde kyrklig samfällighet arbetsgivare. emellertid vara klart att arbetsgivaransvaret för är delat mellan prästerna bortsett från och Statens regeringen arbetsgivarverk domkapitlet, stiftsstyrelsen, kyrkorådet/tillsättningsnämnden och kontraktsprosten.
Pastoratsförbundet saknar förhandlingsrätt beträffande prästtjänstema. För närvarande bestäms vissa löne- och allmänna anställningsvillkor efter för-
handling mellan Statens arbetsgivarverk och vederbörande personalorganisa-
tion. Arbetsgivarverket företräder härvid pastoratens och de kyrkliga
samfallighetemas intressen på grund av bestämmelserna i lagen (1965:576)
om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m.m., den
s.k. ställföreträdarlagen. Genom de av arbetsgivarverket med berörda
personalorganisationer slutna kollektivavtalen blir kyrkokommunema på
grund av ställföreträdarlagen formellt kollektivavtalsbundna gentemot
personalorganisationema. Som ersättning för en formell kyrkokommunal
representation inom arbetsgivarverket vid dess förhandlingar förekommer
bl.a. underhandskontakter mellan verket samt församlings- och pastoratsförbundets förhandlingsdelegation och dess kansli. Några lokala kollektivavtal om löner avseende prästerna träffas således inte mellan pastoratsförbundet
och personalorganisationema. I de lokala förhandlingarna har arbetsgivar-
verket delegerat till en av domkapitlet och Pastoratsförbundets stiftsförbund
utsedd förhandlingsdelegation att sluta avtal om prästernas löner.
Ställföreträdarlagen ger arbetsgivarverket också vissa andra befogenheter än
att sluta kollektivavtal, bl.a. rätt att företräda en kyrklig kommun i tvist om ett kollektivavtal som arbetsgivarverket slutit.
På stiftsnivå finns jämte stifts- och kontraktsadjunktema annan kyrkokom-
munalt anställd personal. Arbetsgivaransvaret för denna personal åvilar
och egendomsnämndema. Vid avtals- och löneförhand-
stiftssamfallighetema
lingar biträder pastoratsförbundet arbetsgivarna. De fyra rikskyrldiga stif-
telsema är numera medlemmar i Arbetsgivarföreningen SFO, vilket kan komma att påverka framtida avtalskonstruktioner inom den rikskyrkliga verksamheten.
5.3 Den
kyrkliga personalen
5.3.1 Den prästerliga tjänsteorganisationen
Den prästerliga tjänsteorganisationen är och uppdelad på pastoratstjänster stiftstjänster. Därutöver finns personliga prästtjänster och i s.k. prästtjänster samarbetskyrkor. Den närmare utformningen av prästtjänstorganisationen i stiftet görs av stiftsstyrelsen.
Ett pastorat kan bestå av en eller flera församlingar. Pastoratet år kyrkoherdens tjânstgöringsområde. I det pastorat där stiftets är domkyrka belägen skall det i stället finnas en tjänst som om inte bedomprost, regeringen stämmer annat. Domprosten är Förutom kyrkoherde i pastoratet. kyrkoherden kan det i pastoratet finnas en eller flera komministrar anställda. Pastoratet ansvarar för kyrkoherdens och komministramas avlöningsförmåner. Tjänsterna tillsätts numera med förordnande.
I varje stift skall det ñnnas en som I stift är tjänst biskop. Uppsala ärkebiskopen biskop. Där finns också en tjänst som biträdande Kostbiskop. naderna för biskopamas avlöningsförmåner betalas ur Hos kyrkofonden. stiftssamfälligheten kan det finnas stiftsadjunkter och kontraktsadjunkter. Dessa avlönas av stiftssamfálligheten. I stiften finns det också som tjänster pastorsadjunkt. Dessa tjänster är utbildningstjänster avsedda för nyvigda präster.
Stiftsadjunktema fullgör arbetsuppgifter som i allmänhet griper över hela stiftet. Kontraktsadjunktema utgör ett till komplement tjänsteorganisationen på pastoratsplanet, särskilt för uppgifter som det enskilda pastoratet har för litet underlag för att kunna bära. Som kan nämnas det exempel finskspråkiga församlingsarbetet.
De nyprästvigda anställs på utbildningstjänster i stiftet. Innehavarna av dessa
tjänster, pastorsadjunktema, placeras som regel ipastorat där tjänstgöringen
kan bedrivas under handledning av en erfaren präst. Ett års erfarenhet av
tjänstgöring på en sådan utbildningstjänst eller annan tjänstgöring som präst
inom Svenska kyrkan krävs för rätt att erhålla en annan prästtjänst.
Prästtjänstema tillsätts i huvuddrag på följande sätt. När en kyrkoherdetjänst
eller komministertjänst är ledig ankommer det på domkapitlet att pröva vilka
sökande som är behöriga till tjänsten. Domkapitlet skall också yttra sig över de sökandes meriter. Tjänsten tillsätts därefter i ett enförsamlingspastorat av
kyrkorådet och i ett flerförsamlingspastorat av en särskild tillsåttningsnämnd
med företrädare för kyrkorâden i de församlingar som ingår i pastoratet.
Var tredje gång en kyrkoherdetjänst är ledig tillsätts den dock av domkapit-
let. Innan tjänsten tillsätts skall kyrkorådet i varje församling ges tillfälle att yttra sig över de behöriga sökandena.
Mot bakgrund av att domprosten är vice ordförande i domkapitlet och även i många andra situationer är ersättare för biskopen tillsätts domprosttjänsterna av regeringen. Domkapitlet skall pröva vilka sökande som är behöriga till tjänsten och ge kyrkoräden i varje församling i pastoratet tillfälle att yttra sig över dessa.
Regeringen inrättar tjänster som biskop och domprost. När en tjänst som
ärkebiskop, biskop eller biträdande biskop blir ledig skall regeringen för-
ordna om biskopsval. Biskopsvalen förrättas av en valkorporation som be-
star av domkapitlets ledamöter, flertalet av stiftets präster och ett motsvarande antal särskilt utsedda elektorer för stiftets lekmän. Vid val av ärke-
biskop gäller särsldlda regler. Vid sidan av Uppsala stifts valkorporation
uppträder här övriga domkapitel som särskilda valkorporationer. Även leda-
möterna i Svenska kyrkans centralstyrelse deltar vid val av ärkebiskop. Regeringen utnämner till biskop en av de tre som erhållit högsta röstetalet vid
biskops- eller ärkebiskopsvalet.
Stifts- och kontraktsadjunktema är anställda av stiftssamfálligheten. Dessa
tjänster tillsätts därför av stiftsstyrelscn. Domkapitlet skall dock pröva
sökandenas behörighet och yttra sig till stiftsstyrelsen över de sökandes meriter.
Tjänster som pastorsadjunkt inrättas av stiftsstyrelsen men deras placering
i pastoraten beslutas av domkapitlet. Dessa tjänster är avsedda som utbild-
ningstjänster och därför undantagna från ett fonnellt ansökningsförfarande.
En behörighetsprövning till dessa tjänster skall dock göras av
domkapitlet.
Som regel sker detta i samband med att domkapitlet beslutar anta prästkandidaterna till präster i stiftet efter det att de har avlagt prästexamen.
Därefter sker prästvigningen genom biskopen.
Domkapitlets tjänstetillsättningsbeslut får överklagas hos regeringen. Beslut
av kyrkorådet, tillsättningsnämnden eller stiftsstyrelsen får överklagas enligt
bestämmelsemai 13 kap. församlingslagen (1988: 180), dvs. genom kommunalbesvär. För överklagande av biskopsval gäller särskilda regler.
5.3.2 Den övriga personalen
För den övriga personalen på lokal- och regional nivå, dvs. kyrkomusiker,
diakoner/diakonissor, församlingsassistenter, kontorspersonal och vakt-
mästare m.fl. gäller att den är kyrkokommunalt anställd. Tjänsterna inrättas normalt av pastoratets fullmäktige resp. stiftsfullmäktige och tillsätts av
kyrkorádet resp. stiftsstyrelsen.
Vissa speciella regler gäller dock för kyrkomusikema. Enligt lagen (1989: 8)
om kyrkomusiken i svenska kyrkan ansvarar pastoraten för den kyrkomusikaliska verksamheten i församlingarna. I regel skall det i varje pastorat finnas minst en tjänst som organist. Domkapitlet får emellertid under vissa
förutsättningar medge undantag från denna regel. Domkapitlet har också
ålagts ett visst tillsynsansvar över hur pastoraten fullgör sina uppgifter.
Tjänster som kyrkomusiker tillsätts i ett enförsamlingspastorat av kyrkorå-
det. I ett flerförsamlingspastorat är det samma tillsättningsnämnd som
nämnts beträffande vissa prästtjänster som tillsätter kyrkomusiker. Innan en
tjänst som kyrkomusiker tillsätts skall domkapitlet pröva vilka sökande som
är behöriga samt yttra sig över deras kyrkomusikaliska skicklighet.
Varken Svenska kyrkans centralstyrelse eller de centrala kyrkliga nåmndema har egen anställd personal utan denna är anställd av Svenska kyrkans stiftelse för rikskyrklig verksamhet och de tre utrikesstiftelsema. För denna personal samt den personal som är anställd hos övriga organ inom Svenska
kyrkans frivilliga verksamhet gäller att anställningsförhållandet styrs av
privaträttsliga regler.
5.3.3 Fackliga organisationer m.m.
I stort sett all kyrkligt anställd personal som är fackligt organiserad tillhör förbund som ingår i någon av organisationerna LO, TCO och SACO/SR.
Svenska kyrkans personalförbund tillhör SACO/ SR. Tidigare hette det Prästförbundet, men nu omfattar det också andra kyrkligt anställda, framför allt inom församlingsvården. Till SACO/SR hör också Lärarnas Riksförbund
(LR), som organiserar kyrkomusiker och IUSEK (Förbundet för jurister,
samhällsvetare och ekonomer). Stiftsj ägmästama tillhör Sveriges jägarmåsta-
res och forstmåstares förbund. Även Sveriges Socionomers Riksförbund
(SSR) har medlemmar inom kyrkan. Statstjänstemannaförbundet (ST) inom
TCO har ett litet antal präster organiserade hos sig. Till TCO hör också den relativt stora grupp främst administrativ men även annan personal som är
fackligt organiserad i Svenska Kommunaltjânstemannaförbundet (SKTF).
Viss diakonal personal finns därtill i Svenska Hälso- och sjukvårdens Tjånstemannaförbund (SHSTF), som ingår i TCO. Ett stort antal anställda,
t.ex. i vaktmåstar- och kyrkogårdsarbetartjänst, är organiserade i Svenska
Kommunalarbetarförbundet inom LO. Inom egendomsnämndema finns
skogsarbetare tillhöriga Svenska Skogsarbetarförbundet i LO. Det finns
naturligtvis mindre grupper eller enskilda anställda som tillhör också andra
fackliga organisationer.
Hos kyrkan finns dessutom oorganiserad personal. Det rör sig i första hand
om kyrkogårds-, kyrkvaktmâstar- och Städpersonal med låg sysselsättnings-
grad och anställda i små församlingar.
5.3.4¶Pensionsfrågor
Närmare bestämmelser om de statsanställdas pensioner finns i allmänt pen-
sionsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän. De statliga pensionema
handhas av Statens löne- och pensionsverk (SPV).
För de statliga pensionema gäller i korthet följande. Pensionema är värdesåkrade genom anknytning till basbeloppet. De finansieras som löpande utgifter för staten. De statliga pensionema är inte längre samordnade med pensionsförmåner från den allmänna försäkringen på så sätt att en viss
bruttopensionsnivå alltid år garanterad. Numera gäller ett nettopensionssys-
tem som innebär att en kompletteringspension läggs ovanpå det som
folkpension och ATP ger.
Av befattningshavama inom Svenska kyrkan är det prästerna som följer det
statliga pensionssystemet och få: sin pension--utbetald genom SPV. Präster-
nas pensioner betalas dock med medel ur kyrkofonden som finansierar dessa genom den allmänna kyrkoavgiften.
Tjänstepensioneringen för kommunalanstâllda har stora likheter med pen-
sionssystemet för statsanställda. I princip tillämpas ett bruttopensionssystem
men det utbetalas normalt en kompletterande nettopension utöver folkpen-
sion och ATP.
Gällande regler finns samlade i pensionsbestämmelser för arbetstagare hos kommuner och landsting (PA-KL). Detta pensionsavtal omfattar även den kyrkokommunalt anställda personalen.
Utgående pensioner är värdesäkrade genom anknytning till gällande basbelopp. Kyrkokommunema har i mycket ringa utsträclming förhandsfinansierat sina pensionstörpliktelser utan dessa betraktas som löpande månatliga utgifter. Pensionsavgiftema betalas in till kommunernas pensionsanstalt som är det organ som administrerar och utbetalar de kommunala pensionema.
Principema bakom det statliga och det kommunala tjänstepensionssystemet innebär att kyrkan och i vissa fall även staten har en s.k. ackumulerad pensionsskuld. Denna består dels av kostnaden för framtida pensioner för dem som redan har avgått med pension, dels av det belopp som kan räknas vara erforderligt för att svara för pensionskostnaden för redan intjänad pensionsgrundande anställningstid för dem som alltjämt är i tjänst och för deras efterlevande. Svenska kyrkans pensionsskuld för den kyrkokommunalt anställda personalen har av Statskontoret uppskattats till 1 641 milj. kr. Till detta skall läggas prästemas pensionsskuld, som i dag uppgår till 511 milj. kr. för de redan pensionerade prästerna samt ett okänt belopp för de nu verksamma prästerna. Kyrkofonden avsätter numera medel för att täcka prästemas pensionsskuld. I bilaga 4 behandlas pensionssystemet ytterligare.
6. UTLÄNDSKA FÖRHÅLLANDEN
i
i
För att en beskrivning av och diskussion om Svenska kyrkans nuvarande och framtida ekonomiska och rättsliga förhållanden skall bli så meningsfull
som möjligt år det naturligtvis mycket värdefullt att studera kyrka-stat
relationerna i andra länder och ta del av de erfarenheter man vunnit där inom detta område. Utredningen har därför valt att företa studieresor till Finland, Norge, Tyskland och USA.
Givetvis är förhållandena i våra nordiska grannländer av största intresse. Finland, Norge och Danmark kan nämnas som exempel på länder med mer eller mindre utpräglade statskyrkosystem. Relationema mellan stat och kyrka skiljer sig emellertid markant åt i dessa båda länder. Den finska
evangelisk-lutherska kyrkan åtnjuter en i både rättsligt och ekonomiskt
hänseende större självständighet än den norska och danska kyrkan.
Tyskland och USA år å andra sidan intressanta exempel på länder där kyrkorna står helt fria från staten. I Tyskland har kyrkorna oaktat detta
emellertid konstitutionellt sett en offentligrättslig ställning med beskattnings-
rätt. Kyrkorna i USA kan däremot i huvudsak karakteriseras som privaträttsliga associationer och enligt amerikanskt synsätt får staten i princip inte i någon form understödja religiös verksamhet. Det finns således även bland länder som salmar statskyrkosystem klara skillnader i förhållandet kyrkastat.
I detta avsnitt skall utredningen översiktligt redogöra för kyrkomas ställning
i förhållande till staten i Finland, Norge, Danmark, Tyskland och USA.
Naturligtvis måste en sådan redogörelse begränsas högst avsevärt. Tonvikten
kommer av naturliga skäl därför att läggas på de evangelisk-lutherska
kyrkorna. Vi skall också avslutningsvis i korthet beskriva hur man i Italien valt att utforma det statliga stödet till bl.a. den katolska kyrkans verksamhet.
6.1¶Finland
Den finska evangelisk-lutherska kyrkan är av särskilt intresse eftersom den finska och Svenska kyrkan har en gemensam historia fram till år 1809. De båda kyrkorna hade också en gemensam kyrkorättslig grund, nämligen 1686
års kyrkolag. På grund av den finska evangelisk-lutherska kyrkans särskilda
ställning under den tsarryska tiden och tillkomsten av 1869 års kyrkolag har den finska lutherska kyrkan kommit att få en självständigare ställning till staten än vad förhållandet är i Sverige. Den finska kyrkan har mer karaktär av ett inom staten verksamt offentligrättsligt trossamfund än en statskyrka i egentlig mening. Det bör här nämnas att den i Finland verkande rysk-
ortodoxa kyrkan också har en offentligrättslig ställning.
Medlemskap i den finska kyrkan grundar sig på dopet. Barndop praktiseras
allmänt. Om barnet inte blivit döpt inom sex veckor från barnets födelse skall kyrkoherden anmoda bamets föräldrar eller vårdnadshavare att låta döpa barnet. Sker det ej, blir barnet inte kyrkobokfört utan förs in i civilregistret över dem som icke är medlemmar av kyrkan. I den finska religionsfrihetslagen finns också bestämmelser om rätt att utträda ur kyrkan.
Liksom i vårt land stiftas kyrkolag under medverkan av såväl stat som
kyrka. Denna särskilda ordning för stiftande av kyrkolag är grundlagsfást.
Initiativrätten i Iagstiftningsfrågor som rör den finska kyrkan tillkommer dock kyrkomötet ensamt. Riksdagen har således ej möjlighet att ta initiativ
i frågor som rör kyrkolagstiftningen. Kyrkans ställning kan endast påverkas genom grundlagsändringar.
Om kyrkomötet antar ett inom kyrkomötet väckt lagförslag överlämnas detta till presidenten som har att förkasta eller oförändrat godta förslaget. Biträder presidenten förslaget överlämnas det till riksdagen. Även riksdagen kan endast godta eller förkasta lagförslaget. Vid riksdagsbehandlingen får endast delta ledamöter som är medlemmar av den finska kyrkan. Enligt ett framlagt förslag kan denna bestämmelse dock komma att upphävas.
Församlingama är de grundläggande enheterna inom den finska kyrkan. Liksom i värt land omhänderhar församlingarna i princip sina egna angelägenheter och svarar även ekonomiskt härför. Församlingamas beslutande organ är kyrkofullmäktige och kyrkostämma. Kyrkorädet år församlingens verkställande organ. Den finska kyrkan har liksom den _ ortodoxa kyrkan i Finland genom sina församlingar beskattningsrâtt. skattskyldig är dels kyrkomedlem dels juridiska personer. Icke medlemmar betalar ingen kyrkoskatt. För den statliga uppbördshjälpen betalar den finska kyrkan en viss procentuell avgift till staten. Församlingama handhar folkbokförings- och begravningsverksamheten. På sikt kommer dock folkbokföringen att överföras till staten som redan för civilregistret över icke kyrkomedlemmar.
Regionalt är den finska kyrkan indelad i åtta stift. De främsta företrädarna för stiftet är biskopen och domkapitlet. Biskopen leder förvaltningen i stiftet och övervakar församlingamas och prästemas verksamhet. Utnämning av biskop sker genom presidenten efter föregänget val. Domkapitlet består av biskopen och tre valda prästerliga ledamöter samt en jurist. Domkapitlet är fortfarande en förvaltningsdomstol och har bl.a. att pröva kompetensöverslcridanden från församlingamas sida.
Den finska kyrkans centrala organ är kyrkomötet, biskopsmötet och kyrkostyrelsen.
Kyrkomötet består av biskopama i stiften, en fältbiskop samt 96 valda ombud av vilka 1/3 är präster och 2/3 lekmän. Även är
regeringen representerad vid kyrkomötet genom kyrkoministem. För att tillgodose behovet av juridisk sakkunskap inom kyrkomötet och
utser högsta domstolen den högsta förvaltningsdomstolen var sin ledamot. De ombuden
prästerliga väljs stiftsvis av prästerna inom stiftet. Lekmannaombuden utses av kyrkofullmäktigei församlingarna. I och för sig har en viss politisering ägt rum inom kyrkomötet, men de politiska i
partierna styr inte utvecklingen någon nämnvärd utsträckning. De grupperingar som finns är mer
religiöst och geografisk betingade.
Kyrkomötet handlägger ärenden som rör kyrkans lära och arbete samt kyrklig lagstiftning, förvaltning och ekonomi. Det ankommer således på kyrkomötet att handlägga frågor vilka förutsätter principiella ställningstaganden som rör kyrkans tro och lära samt att t.ex. godkänna ny bibelöversättning, psalmbok och kyrkohandbok. Kyrkomötet avger också utlåtanden till regeringen i frågor som hänskjutits till och som
kyrkomötet avser bl.a. kyrkans förhållande till staten eller s.k. blandade angelägenheter t.ex. äktenskaps- och familjefrågor, mänskliga rättigheter och religionsundervisning. Det ankommer slutligen på kyrkomötet att fastställa budgeten för kyrkans centralfond.
I Finland är biskopsmötet ett officiellt Det består av
organ. samtliga biskopar, fältbiskopen samt en ledamot från varje domkapitel. Biskopsmötet är främst ett rådplågningsorgan i ärenden som liv, för-
gäller kyrkans kunnelse och arbete samt stiftens förvaltning och vård. har
Biskopsmötet även rätt att göra framställningar till kyrkomötet och kyrkostyrelsen.
Kyrkostyrelsen är det centrala administrativa organet inom den finska kyrkan. Styrelsen består av 15 ledamöter med ärkebiskopen som ordförande. Av övriga ledamöter utser från stift.
kyrkomötet en representant varje Kyrkostyrelsen är inte politiskt sammansatt. Kyrkostyrelsens huvuduppgift
är att handha kyrkans gemensamma förvaltning och ekonomi samt förvalta kyrkans centralfond.
centralfond är en central fond för hela den finska kyrkan.
Kyrkans
är fondens styrelse. Fonden får sina inkomster huvud-
Kyrkostyrelsen
från församlingarna som genom olika avgifter är skyldiga att bidra
sakligen
till kyrkans behov. Avgifterna bestäms på grundval av
gemensamma
församlingarnas skatteintäkter. I samband med att kyrkomötet fastställer centralfondens budget bestäms avgiftemas storlek. Fondens medel tas bl.a. i anspråk för att stödja församlingar i svår ekonomisk ställning samt att betala pensioner för alla anställda inom kyrkan - med undantag för biskopar
och vissa personalkategorier vid domkapitlen - samt familjepensioner. I
övrigt skall fonden finansiera den kyrkliga förvaltningen.
Beträffande den kyrkliga jorden har rättsutvecklingen i Finland intill 1809 varit densamma som i Sverige. Därefter har dock de kyrkliga organen fått
en i jämförelse med Sverige vidsträckt självständighet i fråga om egen-
domens förvaltning och disposition. Enligt den finska kyrkolagen består den
kyrkliga jorden av kyrkans jordagods, boställen och andra fastigheter. Den
kyrkliga jorden förvaltas av församlingarna, men beslut om försäljning skall
underställas kyrkostyrelsen för fastställelse.
6.2¶Norge
För den kyrkan i Norge gäller, att det statliga
evangelisk-lutherska
inflytandet är mer markant än vad som gäller för den Svenska kyrkan i dess förhållande till staten. Den norska kyrkan framstår därför som en mer
än den svenska. Eftersom den norska kyrkan saknar
utpräglad statskyrka
beskattningsrätt är den också ekonomiskt starkt beroende av det allmänna. Utan att det grundläggande sambandet mellan staten och kyrkan är ifrågasatt
pågår dock en utveckling mot en allt mer ökad självständighet för kyrkan.
Enligt den norska grundlagen är den läran statens evangelisk-lutherska offentliga religion. Det nära sambandet mellan staten och kommer kyrkan också till uttryck genom att den är direkt underställd
kyrkliga förvaltningen
kungen. Den huvudsakliga administrationen sker och genom kyrkoundervisningsdepartementet. Viss delegation av beslutanderåtten har dock skett till kyrkliga organ.
Kungens myndighet utövas i statsrådet (regeringen). Minst hälften av ledamöterna i regeringen måste vara medlemmar i Endast dessa kyrkan. ledamöter får närvara vid handläggning av ärenden som rör kyrkliga frågor.
Genom sin ställning som kyrkans högsta administrativa organ har regeringen ett grundlagsfäst företräde framför i rörande den stortinget frågor kyrkorättsliga normgivningen. I praktiken har dock stortinget som lagstiftande organ kommit att få ett avgörande inflytande över kyrkans organisation. Sålunda har lov av 29. april 1953 om den norske kirkes som är ordning, den grundläggande författningen för den norska utfärdats av kyrkan, stortinget. Regleringen av interna kyrkliga frågor är dock exklusivt förbehållen regeringen.
I motsats till vad som gäller för inte den norska regeringen uppställer grundlagen något bekånnelsekrav för stortingsledamötema. Även stortingsledamöter som inte är medlemmar av den norska får därför delta i kyrkan behandlingen av kyrkliga ärenden.
Den norska kyrkan är lokalt indelad i sokner och (församlingar) prestegjeld (pastorat) och regionalt i bispedömmer och (stift) prostier (kontrakt). Indelningen i bispedömmer fastställs i medan lag, indelningen i sokner, prestegjeld och prostier bestäms av centrala regeringen. Kyrkans organ består av ldrkemötet (kyrkomötet), lcirkerådet och (centralstyrelsen) bispemötet (biskopsmötet).
socknen är den territoriella och administrativa enheten inom
grundläggande
den norska kyrkan. Flera socknar kan bilda ett prestegjeld, som är tjänstför prästerna. Även om socknens rättsliga ställning är något
göringsområde
oklar, anses den i vara ett självständigt rättssubjekt. socknen är t.ex.
princip
ägare till sockenkyrkan och kan motta gåvor.
Karakteristiskt för församlingsplanet är att utgifter för den kyrkliga
verksamheten bestrids av den kommunen, som därför kan komma
borgerliga
att fatta beslut i frågor av ekonomisk natur. Församlingslivet kan
kyrkliga
mot denna bakgrund till viss del sägas ha blivit en kommunal angelägenhet. Sålunda svarar kommunen för lön till klockare, organist och kyrkotjänare. Det är också kommunens skyldighet att underhålla kyrka och prästgård samt ekonomiskt svara för Kommunen är däremot inte
begravningsverksamheten.
men kan åta sig att på annat sätt understödja det frivilliga
skyldig frivilligt
församlingsarbetet. I detta sammanhang bör nämnas att staten är arbetsför prästerna och biskopama och svarar för deras avlöning. De
givare
betraktas som statstjånstemän.
I varje socken skall finnas menighetsråd (närmast motsvarande kyrkoråd)
och Menighetsrådet består av soknepresten, menighetsmöte (kyrkostämma).
som är självskriven ledamot, och enligt menighetsmötets bestämmande
mellan 4 och 10 valda medlemmar. De politiska partierna har inget
sammansättning. Förutom frågor som avser inflytande på menighetsrådens
verksamhet ankommer det på rådet, att bl.a. ha tillsyn
kyrkans religiösa
över och samt efter eget gottñnnande förvalta beviljade och
kyrka kyrkogård
medel. Socknamas självñnansiering är ofta på frivillig väg insamlade och lika stor som det kommunala stödet. När
betydande många gånger
handhar ärenden, som skall avgöras av den borgerliga
menighetsrådet
kommunen, ingår i rådet även en representant för kommunen. Menighetsrådet tillsätter också som organist, klockare och kyrkotjänare och
tjänster
utövar arbetsgivarfunktioner gentemot dessa och andra av församlingen själv
avlönade medarbetare.
Menighetsmötet består av alla i socknen som har rösträtt.
kyrklig Menig-
hetsmötet skall yttra sig t.ex. om eller av
uppförande nedläggande kyrka,
om flyttning av prästgård, om antalet om antalet
prästtjånster, gudstjänster
och om delning eller av socken eller
sammanslagning pastorat. Menig-
hetsmötet avgör också vissa liturgiska frågor. Biskop och prost äger ta del i överläggningarna men har inte rösträtt.
Sammanfattningsvis kan sägas om menighetsrådet och att menighetsmötet
deras uppgifter väsentligen är till som avser begränsade frågor kyrkans
religiösa verksamhet. De saknar dock helt över
inflytande prästemas
ämbetsförvaltning.
Regionalt är den norska kyrkan indelad i elva stift. De ledande organen på
stiftsnivå är biskopen och bispedömmerådet (domkapitlet). Bispedömmerådet
skall bestå av biskopen, en präst inom stiftet samt fem lekmän. Till V
bispedömmerädets uppgifter hör bl.a. , att främja samarbetet mellan
menighetsråden och andra lokala arbetsgrupper inom stiftet och att olika
på
sätt främja kyrklig verksamhet och liv inom stiftet.
kristligt Bispedömmerå-
det medverkar också vid samt tillsätter som
biskopsval på delegation tjänster
församlingspräst och andra kyrkliga tjänster och utfärdar instruktioner för
dem. Under vissa förutsättningar äger även fylkesmarmen (landshövdingen)
rätt att vara närvarande vid bispedömmerädets Staten svarar
överläggningar.
ekonomiskt för stiftens verksamhet.
Regeringen umälnner efter föregående val Före valet skall
biskop.
bispedömmerådet i stiftet som lämpliga kandidater till utse
biskopsämbetet
3 - 5 personer, som uppfyller de lagliga villkoren för att bli utnämnd till biskop. Förslaget är inte bindande för dem som är att delta i
berättigade
valet, nämligen präster inom stiftet, prostar i övriga stift,
teologie pro-
fessorer vid erkända fakulteter, rektorer vid erkända
praktisk-teologiska
seminarier och övriga ledamöter i samtliga i stiftet. Efter det
menighetsråd
att valet förrättats skall biskopama uttala om vilken av de tre, som
sig
erhållit högst röstetal, de anser mest lämpad. Vid utnåmningen är regeringen inte bunden vid utgången av valet eller biskoparnas förslag.
Den norska centrala organ är kirkemötet, kirkerådet och bispemö-
kyrkans
tet.
Kirkemötet, som tillkom 1984, består av ledamöterna i bispedömmerådene och de medlemmar i kirkerådet som är valda utanför bispedömmerådene. Kirkemötet sammanträder en gång om året. Förutom frågor som rör kyrkans religiösa verksamhet ankommer det bl.a. på kirkemötet att avge utlåtanden
om ändringar inom det kyrkliga lagstiftningsområdet. Kirkemötets viktigare
medverkan vid kyrklig lagstiftning är således begränsad. I interna kyrkliga
frågor har dock kirkemötet tillagts en viss egen normgivningsmakt.
och kan också ålägga kirkemötet vissa uppgifter.
Regering departement
Kirkerådet är kirkemötets beredande och verkställande organ. Det består av tio lekmän och fyra präster, samtliga valda av kirkemötet, och en av
bispemötet utsedd biskop. Alla bispedömmeråd skall vara representerade i
kirkerådet. Till kirkerådet är knutet ett kansli. Kirkerådet är ett utpräglat
åt vars huvudsakliga uppgifter hänför sig till liturgi, serviceorgan kyrkan,
undervisning och diakoni samt frågor rörande personal och
gudstjänstliv,
utbildning samt information. Därutöver handlägger kirkerådet vissa Sålunda har kungens förordnandemakt delegerats till
kyrkorättsliga frågor.
kirkerådet t.ex. i liturgifrågor.
Liksom i Finland år bispemötet ett offentligrâttsligt reglerat organ. Bispemö-
tet består av samtliga biskopar. Det är främst ett organ för samråd mellan
biskopama men kan därutöver åläggas uppgifter av regeringen.
i den norska genom dopet. Barn som inte
Medlemskapet kyrkan uppkommer
blir anses höra in under om föräldrarna tillhör den. Om
döpt kyrkan
barnet inte döps före arton års ålder upphör det att höra in under kyrkan. Den som är över femton år kan besluta om utträde eller anmälan om
själv
inträde i kyrkan. Det bör här att ett utträde ur inte påpekas kyrkan påverkar skattskyldigheten till stat och kommun, som svarar av ju för merparten kyrkans kostnader. Av offentliga medel står kommunerna för ca. två tredjedelar och staten för en tredjedel.
Det bör slutligen också nämnas att trossamfund och även s.k. registrerade livssynssamfund i Norge får bidrag från stat och kommun med belopp beräknat efter medlemsunderlaget, som motsvarar vad som per capita utbetalas till den norska kyrkan.
6.3¶Danmark
Den danska år Danmarks evangelisk-lutherska kyrkan enligt grundlagen folkkyrka och skall som sådan understödjas av staten. Även för den danska kyrkan gäller, att det är mer ån i den Svenska statliga inflytandet påtagligt kyrkan. Staten utövar den högsta myndigheten både i om fråga lagstiftning och kyrkostyrelse. beslutas av samma sätt som Kyrkolag folketinget på borgerlig lag. Kyrkoårendena handläggs i ett särskilt departement, kyrkoministeriet. Den danska folkkyrkan betraktas dock inte som en statsfunktion utan som ett trossamfund. i vinns Medlemskap folkkyrkan genom dopet.
Den danska folkkyrkan år i korthet sätt. organiserad på följande
Den lokala enheten inom är I förkyrkan församlingen (sognet). varje samling skall det finnas ett menighetsråd, vilket kan motsvara vårt sägas kyrkoråd. Menighetsrådet består av församlingens präster och minst sex av kyrkomedlemmarna valda lekmän. Menighetsrådens självständighet är starkt begränsad. Församlingama saknar beskattningsrâtt och har ett mycket begränsat ekonomiskt ansvar. Under vissa förutsättningar kan den borgerliga kommunen påverka församlingamas ekonomi. saknar också Menighetsråden inflytande över församlingsprâstemas ämbetsförvaltning. Enligt huvudregeln
är tenitoriell, men det finns möjligheter att under vissa
församlingen förutsättningar inom denna inrätta en organisatorisk personlig gemenskapsbildning som kallar egen präst,
Flera bildar provstier, vilka kan jämföras med kontrakten i
församlingar vårt land. Det organet är provstiudvalget (ung. kontraktsråd). Det
styrande består av prosten och högst 4 av menighetsråden valda lekmän. Provstiudvalgen utövar en viss kontroll av menighetsrådenes budgetar och räkenskaper. Deras godkännande skall också inhämtas om olika åtgärder skall vidtas med t.ex. kyrkobyggnader, kyrkors inventarier och kyrkogårdar.
Regionalt är den danska folkkyrkan indelad i stift med en stiftsstyrelse (stiftsövrigheden) bestående av biskopen och landshövdingen (stiftamtmanden). Det finns således valt representativt organ på stiftsnivå inom
inget den danska Kompetensmässigt anses biskopen och landshövdingen
kyrkan. likställda. Det ankommer på stiftsövrigheden att utöva tillsyn över stiftets
och samt över menighetsrådens skötsel av prästgårdar kyrkor kyrkogårdar och därtill hörande jord. Stiftsövrigheden utövar också tillsyn över menighetsrådens personal- och löneförvaltning. Biskopen fullgör därutöver
av mer kyrklig natur, såsom att utöva tillsyn över det kyrkliga uppgifter ämbetet.
Även på central nivå saknar den danska folkkyrkan ett valt representativt centralt organ. Genom det s.k. mellankyrldiga rådet finns dock en antydan till en organisation. Staten utövar annars kyrkans högsta ledning
rikskyrlclig både i om och Den lagstiftande för-
fråga lagstiftning kyrkostyrelse.
kan i princip bestämma alla förhållanden i kyrkans samlingen, folketinget, inre och yttre liv. Enligt grundlagen skall den danska kyrkans författning regleras i lag. I praktiken har dock folketinget utnyttjat sin makt med stor
och inskränkt till att endast kyrkans yttre förförsiktighet sig reglera hållanden.
Kungen skall enligt grundlagen tillhöra folkkyrkan. Han - eller rättare regeringen - har en vidsträckt makt över kyrkans inre förhållanden. Det ankommer således på regeringen att t.ex. stadfásta och bibelöversättning psalmbok samt godkänna ritualer för gudstjänst och andra kyrkliga förrättningar. Regeringen har också att inrätta prästtjänster och utnämna biskopar, domprostar, prostar och församlingspräster. Landets kyrkliga indelning beslutas också av regeringen.
På central nivå handläggs, såsom redan nämnts, ärenden i ett kyrkliga särskilt departement, kyrkoministeriet. Det uppställs krav att inget på kyrkoministem skall tillhöra folkkyrkan. utarbeta: Kyrkoministeriet lagförslag och fastställer allmänna föreskrifter inom det förkyrkliga valtningsområdet. Ministeriet har tillsyn över olika kyrkliga angelägenheter såsom kyrkor, kyrkogårdar, och olika prästgårdar, präster kyrkliga funktionärer. I kyrkliga ärenden inhämtas sedvanligt biskopamas mening.
Den kyrldiga verksamheten finansieras främst och genom kyrkoskatt statsbidrag. Kyrkoskatten utgör den största inkomstposten. Kyrkoskatt erläggs endast av kyrkomedlemmar. Utdebitering sker efter samma regler som för kommunalskatten. Uppbörden sker av kommunen utan ersättning. Betydande statsbidrag utgår till prästernas löner och Statspensioner. bidragen kan också motiveras med att folkkyrkan fullgör vissa samhälleliga uppgifter, av vilka den viktigaste är begravningsverksamheten.
6.4¶Tyskland
I motsats till vad som är fallet i de nordiska länderna finns det ingen statskyrka i Tyskland. De tyska kyrkorna intar dock från offentligrättslig synpunkt en särställning.
Weimarförfattningen från år 1919 om en skilsmässa byggde på principen mellan stat och kyrka. I författningen fastslogs att staten skulle vara neutral
i religiöst hånseende. De olika kyrkorna i landet - den romersk-katolska, de
evangeliska samt motsvarigheter till olika frikyrkliga samfund hos oss -
skulle själva få ordna och förvalta sina angelägenheter inom ramen för den
för alla gällande lagstiftningen. Dessa principer gäller än i dag.
Grundsatsen om en skilsmässa mellan stat och kyrka innebar inte att man
förde över den rättsliga regleringen av de tyska kyrkorna till privaträttens
område, utan de ñck snarare ställning av offentligrättsliga korporationer
(Körperschaften des öffentlichen Rechts). De samfund som tidigare haft denna status förklarades behålla denna. Det öppnades även en möjlighet för andra trossamfund och vissa sammanslutningar av bestående art att under vissa förutsättningar få denna ställning. Dessa frågor regleras av den
delstatliga lagstiftningen.
Med tiden kom de evangeliska landskyrkoma att bygga upp egna av
statsmaktema godtagna rättsordningar. Statsmaktemas syn på de evangeliska
kyrkorna har naturligtvis påverkats av den katolska kyrkans ställning och
verksamhet. Vatikanstaten har ju sedan gammalt erkänts som ett folkråttsligt subjekt och har genom s.k. konkordat kunnat i avtalsväg reglera sina relationer till de olika delstaterna. I likställdhetens intresse talade därför starka skäl för att de evangeliska kyrkorna skulle få en motsvarande
ställning.
Statens neutralitet i religiösa frågor innebär inte att de tyska kyrkorna är avskårmade från det offentliga livet i övrigt. Staten ger nämligen utrymme
för religionsundervisning i skolorna samt religiös verksamhet vid fängelser
och inom krigsmakten. De tyska kyrkorna har också givits rätt att bedriva en omfattande social verksamhet i form av t.ex. sjukhus och vård av gamla.
Med ställningen som Körperschaften des öffentlichen Rechts följer för kyrkorna bl.a. rätten att ta ut skatt av sina medlemmar. Kyrkoskatten utgör
ett procentuellt påslag, vanligen mellan åtta och tio procent, på den statliga
inkomstskatten. Kyrkoskatten administreras helt av de statliga myndig-
hetema. Den uppbärs av arbetsgivarna tillsammans med den
vanliga inkomstskatten. Kyrkorna betalar dock en viss ersättning för
uppbördshjälpen. Bland de förmåner som kyrkorna som
åtnjuter offentligrättsliga korporationer kan också nämnas att de själva är befriade från skatt.
Förhållandet kyrka-stat regleras, förutom i som slutits
grundlag,.av fördrag mellan delstatema och de inom dessa verkande lutherska och reformerta landskyrkoma (Landesldrchen). Det fördrag som kommit att stå som förebild för senare träffade överenskommelser år det s.k. Loccumer
Vertrag som ingicks 1955 mellan Niedersachsen och de inomndelstatenverksamma evangeliska landskyrkoma.
Fördraget är innehållsmässigt mycket omfattande. Det bl.a.
reglerar frågor som rör prästtjänster, religionsundervisning och vård vid
andlig offentliga anstalter, församlingsindelningen, beskattningsrättens utformning, kyrkornas egendom och vården av historiskt värdefulla samt för
byggnader statsbidrag bl.a. kyrkoorganisatoriska ändamål. anses bindande
Fördraget ömsesidigt och kan ej ensidigt uppsägas eller ändras av vare staten eller
sig kyrkan.
De tyska kyrkorna åtnjuter inom en sådan en stor
fördragsram självständighet. De kan genom egna författningar, som har en viss offentligrättslig karaktär, självständigt bestämma om sin organisation och förvaltning. Den kyrkliga beskattningsrätten medför således inte att statsmakterna i
ingriper kyrkornas självstyrelse.
De olika landskyrkomas organisation och förvaltning skiljer sig åt. Vid studiebesöket i Tyskland sammanträffade utredningen med företrädare för den evangelisk-lutherska landskyrkan i Hannover. Det är därför att
lämpligt beskriva denna kyrka närmare.
De grundläggande enheterna inom är
landskyrkan församlingarna (Kirchengemeinden). Dessa är från rättslig synpunkt offent-
självständiga ligrättsliga korporationer med en vidsträckt självbestämmanderätt. För-
samlingen består av döpta kyrkomedlemmar som är bosatta inom denna. Det
ledande organet i församlingen är kyrkorådet (Kirchenvorstand). Varje
kyrkomedlem som är 18 år gammal har rösträtt vid val av kyrkoråd.
Församlingsprästema är medlemmar av kyrkorådet.
Varje församling tillhör en kyrkokrets (Kirchenlcreis), närmast motsvarande kontrakten i Svenska kyrkan. Även kyrkokretsen år en
offentligrättslig
korporation och en administrativ del av beslutande
kyrkan. Kyrkokretsens
organ är der Kirchenkreistag, som bl.a. behandlar Der
budgetfrågor.
Kirchenkreisvorstand är kyrkokretsens verkställande organ och företräder denna i olika sammanhang. Dess främste företrädare är
superintendenten.
Det ankommer också på der Kirchenkreisvorstand att ha en viss övervakande funktion i förhållande till församlingarna.
De olika kyrkokretsarna bildar stift Inom den hannoveranska
(Sprengel).
landskyrkan finns åtta stift. Dessa kan ej karakteriseras som offentligrättsliga korporationer utan år snarare ämbetsområden för de biträdande
biskopama (die Landessuperintendenten). De åtta biträdande biskopama och
landskyrkans biskop bildar tillsammans biskopsrådet, som har en rådgivande
funktion.
Landskyrkans lagstiftande organ är synoden (die Landessynode), vilken kan
jämställas med kyrkomötet i vårt land. Synoden består av 100 ledamöter av vilka 3/4 är valda. Förutom lagstiftningsfrågor ankommer det
på synoden
att fastställa den årliga budgeten samt attutse Till är knutet
biskop. synoden
ett utskott (der som består av av
Landessynodalausschuss), sju synodens
ledamöter. Det åligger utskottet bl.a. att lämna råd till andra
styrande organ
inom landskyrkan samt att tillse att synodens beslut blir verkställda.
Das Landeskirchenamt är administrativa Det
landskyrkans högsta organ.
företräder landskyrkan i rättsliga frågor och har att övervaka
underlydande
organ. Det ankommer också på das Landeskirchenamt att utfärda bestämmelser i frågor av mindre vikt.
Ett annat centralt organ, som dock är sidoordnat synoden, ar der Kirchensenat. Senaten är sammansatt av representanter från alla styrande organ inom kyrkan. Bland dess uppgifter märks främst att framlägga förslag
till lagstiftning i synoden, utse biskopskandidater samt förordna biträdande
biskopar.
Kyrkoskatten är den utan jämförelse viktigaste inkomstkâllan för landskyrkan. Omkring 80 procent av inkomsterna utgörs av kyrkoskatt. Andra viktiga inkomstkällor år bidrag av olika slag, räntor samt hyres- och arrendeintåkter. Det utgår även vissa statliga bidrag som kompensation för tidigare konfiskationer av kyrklig jord. landskyrkan erhåller dessutom statligt stöd för den religionsundervisning präster och andra bedriver i skolorna. Till de viktigaste utgiftsposterna hör kostnaderna för personal och
byggnadsunderhåll.
Medlemskapet i kyrkan konstitueras genom dopet. rörande
Frågor
medlemskap betraktas som en inomkyrklig angelägenhet. Rätten till utträde
regleras däremot av den statliga lagstiftningen.
6.5 USA
Den religiösa situationen i USA år splittrad. Ytterst beror denna
splittring
på att den tidiga invandringen till USA skedde från en rad olika länder med olika kyrkor och att invandrarna i fall bevarat en nationell an-
många
knytning till dessa. De olika amerikanska - särskilt de
kyrkorna evangeliska
samfunden - har dessutom varit föremål för och samman-
utbrytningar
slagningar.
Det religiösa livet i USA domineras av katolska, ortodoxa, episkopala (dvs. anglikanska), lutherska och calvinska kyrkor samt metodister och baptister. Nära 80 procent av de kyrkoanslutna amerikanerna tillhör något av dessa samfund. Det torde inte vara möjligt att ange hur många självständiga
kyrkor som finns inom samfunden. Antalet skiftar
ständigt genom nya
utbrytningar och sammanslagningar liksom genom och upplösning ny-
bildning av samfund.
De olika kyrkorna står fria från staten. Detta är en av
samtliga följd
religionsfriheten såsom den forrnuleratsi konstitutionen och dess
tilläggsarti-
klar, s.k. amendments, samt i utslag meddelade av Förenta Statemas
högsta
domstol. Av den konstitutionella att de olika
regleringen följer kyrkomas
organisation och formerna för deras verksamhet m.m. bestäms av
kyrkorna
själva. De är således inte underkastade någon federal eller
delstatlig lagstift-
ning i vidare mån än andra civilrâttsliga subjekt, t.ex. och
bolag föreningar.
Utrymmet för lagstiftning i kyrkliga ämnen år således mycket begränsat.
Som en följd av den åtskillnaden mellan stat och
skarpa kyrka utgår inga
statliga bidrag till den kyrkliga verksamheten. saknar också helt
Kyrkorna
beskattningsrâtt och år därför i huvudsak beroende av från sina
bidrag
medlemmar. Kyrkorna åtnjuter emellertid en vidsträckt skattebefrielse som naturligtvis är av stor betydelse. betalar inte arvsskatt och
Kyrkorna
gåvoskatt och ej heller inkomstskatt eller förmögenhetsskatt. De är också befriade från den delstatliga fastighetsskatten om egendomen används för kyrkliga ändamål. Av mer väsentlig betydelse för är också den
kyrkorna
avdragsrâtt den enskilde har vid inkomstbeskattningen för till gåvor religiösa
och andra välgörande ändamål.
Vid sidan av det egentliga bedriver de olika
församlingsarbetet kyrkorna
många gånger socialt arbete bland t.ex. gamla, sjuka och bam. Ålderdomshem, sjukhus och liknande institutioner drivs ofta i För denna
kyrklig regi.
verksamhet kan ibland bedriver också ofta
utgå statliga bidrag. Kyrkorna
undervisning på olika stadier. Den teologiska utbildningen äger i stor
utsträckning rum vid läroanstalter som är direkt inriktade på att betjäna ett visst trossamfund.
De kristna kyrkorna, de flesta med ursprung i Europa, har av historiska och
religiösa skäl olika organisation och förvaltning. De är i allmänhet
organiserade med beslutande och förvaltande organ samt tjänstemän av olika slag. Prästemas ställning är stark men lekrnännen har dock ett betydande inflytande. Den romersk-katolska kyrkan företer i huvudsak samma mönster som i Europa, medan de protestantiska kyrkorna kommit att uppvisa vissa
särdrag.
En redogörelse för kyrklig organisation och förvaltning i USA måste
naturligtvis begränsas. Det lämpligaste är därför att här beskriva två stora,
den Svenska kyrkan närstående protestantiska kyrkor, nämligen the
Evangelical Lutheran Church in America (ELCA) och The Episcopal Church, något närmare.
77:e Evangelical Lutheran Church in America (ELCA)
Med sina drygt S miljoner medlemmar är ELCA den största lutherska kyrkan i USA. Den tillkom genom en år 1987 skedd sammanslagning av The American Lutheran Church (ALC), The Association of Evangelical Lutheran Church (AELC) och The Lutheran Church in America (LCA). Den sistnämnda kyrkan är från svensk kyrkohistorisk synpunkt av intresse eftersom den har en viss anknytning till Sverige. Den av svenska emigranter bildade lutherska Augustanasynoden var en av de tidiga lutherska kyrkor i USA som sedermera tillsammans med andra närbesläktade kyrkor, bl.a. den finska, bildade LCA. ELCAs högkvarter är beläget i Chicago.
De grundläggande enheterna inom ELCA är församlingarna (congregations) .
Dessa är territoriella och består av döpta medlemmar som är bosatta inom församlingen. Det ledande organet inom församlingen är kyrkorådet (the
Congregation Council) som utses av kyrkostämman (the Congregation
Meeting). Församlingens präst är självslqiven ordförande i kyrkorâdet.
Kyrkorådet utser också församlingens tjänstemän (the Officers), som skall
bestå av en president, vanligen församlingens präst, en vice president, en
sekreterare och en skattmästare. Församlingen kan också tillsätta kommittéer för skilda ändamål.
Församlingen skall anta en egen konstitution. Denna skall underställas synoden, som är kyrkans regionala enhet, för godmnnande. Varje därefter gjord ändring eller tillägg i konstitutionen skall också av
godkännas synoden för att bli gällande. får också anta
Församlingarna följdförfattningar (bylaws) under förutsättning att de inte strider mot konstitutionen.
Församlingarna åtnjuter en stor självständighet. De ansvarar själva för sin ekonomi. En församling har makt att t.ex. eller under
upplösa sig själv vissa förutsättningar lämna är emellertid
kyrkan. Församlingarna skyldiga att följa den för ELCA gällande konstitutionen och kan vid överträdelser av denna bli föremål för disciplinära av olika Den
åtgärder slag. allvarligaste påföljden är uteslutning ur kyrkan som kan tillgripas om en t.ex.
församling awiker från kyrkans lära. Vid mindre överträdelser kan man
allvarliga tillgripa suspension eller varning.
En relationsförändring mellan en församling och har
kyrkan naturligtvis betydelse för den församlingsägda egendomen. Enligt huvudregeln får en församling behålla sin egendom. Om församlingen emellertid väljer att inträda i ett icke lutherskt trossamfund eller att vara oberoende får
väljer den endast behålla sin egendom efter tillstånd av
synoden.
Regionalt är ELCA indelat i 65 stift Den främste företrädaren för
(synods). stiftet är biskopen. Denne utses för fyra år av stiftets beslutande
högsta organ, the Synod Assembly, vilket kan jämföras med stiftsfullmälctige i vårt land. Stiftsfullmâlçtige består av stiftets präster, vissa andra
befattningshavare inom kyrkan samt lekmän utsedda av församlingarna. Stiftsfullmäktige sammanträder vartannat år. Stiftets styrelse utgörs av the Synod Council. I stiftsstyrelsen ingår bl.a. vice sekreteraren och
biskopen, presidenten, skattmästaren, som tillsammans utgör de hösta tjänstemännen inom stiftet
(the Officers). Stiftet får dessutom inrätta kommittéer o.d. för skilda ändamål.
De högsta organen inom ELCA är the Churchwide Assembly, the President och the Church Council.
The Churchwide Assembly kan sägas motsvara kyrkomötet i Svenska
kyrkan. Det år kyrkans högsta lagstiftande myndighet. Det sammanträder
vartannat år. Förutom stadgefrågor och valärenden ankommer det på
kyrkomötet att anta den centrala kyrkoorganisationens budget. Ledamöter
i kyrkomötet år dels valda representanter för synodema och synodemas biskopar dels presidenten, vice presidenten, sekreteraren och skattmåstaren (the Officers).
Presidenten är kyrkans högsta ledare. Han utses av kyrkomötet för en period av fyra år. vice presidenten, sekreteraren och skattmästaren är
Presidenten,
de ledande tjänstemännen inom ELCA.
The Church Council kan sägas utgöra kyrkans styrelse och fullgör viktiga funktioner av samordnande och verkställande art mellan kyrkomötets sammanträden. Styrelsen består av de ledande tjänstemännen och ett antal av kyrkomötet utsedda ledamöter. Styrelsen sammanträder minst två gånger om året. Det huvudsakliga arbetet äger dock rum inom olika kommittéer som år knutna till styrelsen. Inom ELCA finns i övrigt ett stort antal administrativa organ för skilda uppgifter, såsom ekumenik, finanser,
personal, församlingsliv och utbildning. Det bör i detta sammanhang också
nämnas att ELCA driver flera universitet och colleges samt en omfattande
hâlso- och sjukvård.
Som sagts saknar de amerikanska kyrkorna beskattningsrâtt. De är
tidigare
således helt beroende av bidrag från sina medlemmar och till de andra eventuella inkomstkällor som kan stå till buds. För ELCA är bidrag och andra gåvor från enskilda medlemmar den utan jämförelse viktigaste
inkomstkâllan. Andra inkomstkällor år avkastningen från donationer och fonder. Det är den enskilde medlemmen som bestämmer när och hur mycket han vill skänka till kyrkan. Det finns inga möjligheter att tvinga den
enslcilde att betala. Man tillgriper aldrig uteslutning från kyrkan som
påtryckningsmedel. En medlem skänker i allmänhet omkring tio procent av sin inkomst till kyrkan. Av de medel som insamlas i församlingarna brukar något mer än tio procent avsättas för synodemas och den nationella kyrkans behov.
77:e Episcopal Church
En kort redogörelse bör också lämnas om huvuddragen i Episkopalkyrkans
organisation.
Episkopalkyrkan, som tillhör den anglikanska kyrkogemenskapen, omfattar
nära 1,5 miljoner medlemmar. Församlingarna (congregations) är de lokala
enheterna inom kyrkan. Två eller flera församlingar kan betjånas av en präst och bildar då närmast ett pastorat (parish). Församlingarna åtnjuter en stor självständighet och svarar själva för sin ekonomi. Om en församling lämnar
kyrkan tillfaller dock församlingens egendom kyrkan.
De olika församlingarna bildar stift (diocese). Biskopen är stiftets främste företrädare. Stiftets högsta beslutande organ är stiftskonventet (Diocesan Convention) som består av stiftets präster och lekmannarepresentanter från de olika församlingarna. Stiftskonventet sammanträder årligen och en av
dess uppgifter är att välja biskop och biträdande biskop. Biskopen väljs för
livstid. De olika stiften bildar provinser. Inom episkopalkyrkan finns åtta nationella provinser och ett antal utländska. Provinsens högsta organ är
synoden, vars uppgifter dock är begränsade.
Kyrkans högsta lagstiftande och beslutande organ är konventet (the General Convention) som sammanträder minst en gång vart tredje år. Konventet är
i the House of Bishops och the House of Deputies. House of
uppdelat
Bishops består av samtliga biskopar inom En av dess är
kyrkan. uppgifter
att välja presiding bishop. House of
Deputies består av präster och lekmän utsedda av stiften. För att ett beslut skall bli gällande krävs samstämmiga beslut från House of Bishops och House Det verkstälof Deputies. högsta lande organet inom kyrkan är kyrkostyrelsen (the Executive
Council).
För de kyrkliga befattningshavama finns i stift och särskilda
provinser
kyrkliga domstolar. Biskopama kan dock dömas endast av en särskild domstol inrättad av konventet.
I likhet med ELCA bedriver en omfattande mission
episkopalkyrkan yttre
och har en rikt utvecklad verksamhet inom landet med högre och lägre skolor och en rad sociala institutioner.
6.6¶Italien
I samband med denna orientering om de evangelisk-lutherska kyrkomas ställning i Finland, Norge, Danmark, och USA bör
Tyskland slutligen
förhållandena i Italien beröras något närmare. Vad som från
utredningens
synpunkt främst är av intresse i Italien är hur man där valt att utforma det statliga stödet till bl.a. den katolska kyrkan. Det kan emellertid vara
lämpligt att inledningsvis i korthet redogöra något för den katolska kyrkans
organisation, verksamhet och ställning i förhållande till den italienska staten.
organisatoriskt är den katolska kyrkan uppdelad i stift och församlingar,
kyrkoregioner. Det centrala och ledande organet inom är
kyrkan biskops-
konferensen. Utöver det traditionella bedriver den
församlingsarbetet
katolska kyrkan en omfattande social och verksamhet. Skol-
hjälpande
undervisningen är betydande och framförallt förskoleverksamheten intar en framträdande plats. En annan viktig är den
Verksamhetsgren naturligtvis
sociala och välgörande verksamheten. Det bör också nämnas att den katolska kyrkan driver ett stort antal och
sjukhus läkarmottagningar.
I likhet med vad som är fallet i Tyskland regleras förhållandet mellan den italienska staten och den katolska kyrkan i konkordat. Det nu gällande konkordatet slöts år 1984 och innebär en radikal förändring av det statliga stödet till kyrkan.
Fram till år 1984 kan man säga att den katolska kyrkans ñnansieringskällor i huvudsak var av tre slag, nämligen gåvor och andra bidrag från enskilda, indirekt statligt stöd till avlöning av vissa präster samt statligt stöd till
uppförande av nya kyrkor och församlingshem samt prästlöner.
Genom 1984 års konkordat ersattes det gamla systemet för offentlig finansiering av kyrkan med ett helt nytt system. I sina huvuddrag innebär det nya systemet att staten för vissa bestämda ideella ändamål årligen avsätter åtta promille av den sammanlagda inkomstskatten till fördelning mellan staten, katolska kyrkan och två mindre kristna trossamfund. Påpekas bör att promillesatsen inte beräknas på den enskildes inkomstskatt utan på de samlade statliga skatteintäktema. Det stöd som utgår är således inte att karakterisera som skatt i egentlig mening. Den närmare fördelningen mellan mottagarna styrs ytterst av de skattskyldiga, som genom en markering i deldarationsblanketten kan ange vem som skall vara mottagare. Man kan således närmast beskriva systemet som ett röstningsförfarande bland de
skattskyldiga.
Enligt konkordatet får de medel som tillförts den katolska kyrkan användas
för prästemas uppehälle, tillgodoseende av människors religiösa behov
genom gudstjänst- och församlingsverksamhet inklusive uppförande och
underhåll av kyrkor samt för hjälpverksamhet i Italien och i u-ländema. Även för statens del är avändningsområdena begränsade. Staten får använda medlen för flyktinghjälp, naturkatastrofer, svält samt underhåll av kulturminnen, av vilka merparten utgörs av främst kyrkor. För de två andra trossamfunden, som är anslutna till systemet, gäller att de får använda medlen till samma ändamål som staten.
I systemet ingår också att enskilda skattskyldiga i deklarationen får göra avdrag för gåvor upp till ca 10 000 kr och som är avsedda för prästerskapets uppehälle. En förutsättning för skattefrihet är att lämnats till
gåvoma
ett centralt kyrkligt institut för
prâsterskapets uppehälle.
Det nya systemet har varit i bruk i drygt ett år. Knappt 60 procent av deklarantema utnyttjade sin rätt att åtta Av
påverka promille-potten.
dessa valde en klar majoritet eller den katolska 22 76 procent kyrkan, procent staten och knappt 2 procent av de andra två samfunden.
något
6.7¶Sammanfattande synpunkter
För utredningen ger denna internationella utblick två upphov till framförallt frågeställningar. Av intresse år naturligtvis först och främst i vilka
rättsliga
former de olika folkkyrkoma verkar. En annan är hur
betydelsefull fråga
man valt att lösa finansieringen av den verksamheten.
kyrkliga
Man kan inledningsvis konstatera att relationen i olika lcristna
stat-kyrka
länder är långt ifrån Även där har den
enhetlig. evangelisk-lutherska kyrkor
största utbredningen finns ej endast utan även helt fria
statskyrkor kyrkor.
Ett utmärkande drag för de nordiska länderna är att där råder ett
alltjämt
system med ett tydligt samband mellan och stat. De nordiska
kyrka
folkkyrkomas konstitutionella ställning får vid en internationell
jämförelse
anses vara unik. Det förekommer andra håll kristna med
knappast på kyrkor
en så stark anknytning till staten. Det finns emellertid vissa
principiella
skillnader mellan dem. Vid en att i
jämförelse framgår, statskyrkoma
Danmark och Norge i flera hånseenden har en starkare till stat och
bindning
kommun än den svenska och finska
kyrkan.
Om den framtida i vårt land i mot friare relationer
utvecklingen går riktning
mellan staten och Svenska är förhållandena i
kyrkan naturligtvis Tyskland
och USA av stort intresse. Av vår redogörelse framgår att man kan reglera
även fria kyrkors rättsliga ställning på olika sätt. De amerikanska kyrkorna
framstår som i huvudsak privaträttsliga subjekt, i princip endast under-
kastade allmän civilrättslig lagstiftning. I Tyskland, där kyrkorna också står
fria från staten, har man emellertid valt en annan väg. Där intar nämligen bl.a. de evangeliska landskyrkoma i konstitutionellt hänseende en vad som
närmast kan betecknas som offentligrättslig ställning (Körperschaften des
öffentlichen Rechts). I Tyskland har med andra ord skapats en för de olika
kyrkorna speciellt anpassad rättslig form.
Också i ekonomiskt hänseende är skillnaderna mellan de olika folkkyrkoma
påtagliga. De nordiska kyrkorna har med ett undantag beskattningsrâtt. Till
framförallt den danska och norska kyrkan utgår även statsbidrag i betydande omfattning. För de amerikanska kyrkorna gäller däremot att de för sin verksamhet främst är hänvisade till att själva ta upp sina medlemsavgifter,
ta ersättning för kyrkliga tjänster, såsom dop, vigsel och jordfástning, eller
vädja om gåvor. De måste därför utnyttja sina eventuella förmögen-
hetstillgångar på ett ekonomiskt givande sätt.
Även här utgör Tyskland ett undantag. De kyrkor som vunnit offentlig-
rättslig status har möjlighet att efter begäran få sina medlemsavgifter
uppbuma tillsammans med de allmänna skatterna. Detta stöd från den tyska statens sida lämnas utan att för den skull ingrepp görs i kyrkomas rätt till självstyrelse. Det föreligger alltså ingen skillnad i relationen till staten
mellan kyrkor som utnyttjar och kyrkor som inte utnyttjar möjligheten till
uppbördshjälp. I detta sammanhang bör Italien också nämnas som exempel där det utgår ett förhållandevis omfattande statligt ekonomiskt stöd till kyrklig verksamhet.
Man kan således inte spåra något enhetligt mönster för relationen kyrka-stat i andra kristna länder. Förhållandena skiljer sig markant åt från land till land. Kyrkorna verkar också i ekonomiskt hänseende under skilda förutsättningar och villkor. De olika lösningarna utgör emellertid en god
utgångspunkt för en diskussion om Svenska framtida relation till
kyrkans staten och hur man kan lösa avgörande ekonomiska och
rättsliga frågeställningar.
7. NÅGRA UTREDNINGAR OM KON-
SEKVENSERNA AV ÄNDRADE FÖR-
HÃLLANDEN MELLAN STAT ocn
KYRKA
direktiv skall vi ange alternativ till nuvarande för-
Enligt utredningens
hållanden mellan stat och kyrka. Det är då viktigt att så långt det är möjligt belysa vilka konsekvenser dessa får. På vår begäran har Statskontoret hjälpt oss med att utreda detta. För detta arbete har en särskild referensgrupp funnits knuten till statskontoret. Den har - utom företrädare för Statskontoret - bestått av representanter för Statistiska Centralbyrån, Svenska kyrkans
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund och förvaltningsnämnd,
kyrkofonden. Referensgruppens arbete har enbart varit rådgivande. Utredningsmannen och sekreteraren har också kontinuerligt haft kontakter med Statskontoret i frågan.
De som framkommit av detta arbete presenteras i särskilda
utredningar
av vilka tre redovisas som bilagor till detta betänkande. En
promemorior,
som utförts av en forskargrupp med anknytning till den
undersökning
religionssociologiska sektionen vid Svenska kyrkans forskningsselcretariat
och har publicerats i en särskild slcrift, Svenska kyrkans medlemmar kyrka
(SOU 1991:102). Här nedan skall endast i största korthet nämnas
statfrågan
om vad de olika utredningarna innehåller. För ett närmare studium
något
hänvisas till dem.
(2
något om vad de olika utredningarna innehåller. För ett närmare studium hänvisas till dem.
7.1¶Svenska medlemmar och -
kyrkans kyrka
statfrågan (SOU 1991:102)
Undersökningen har genomförts av en grupp forskare knutna till den
religionssociologiska sektionen vid Svenska kyrkans forskningssekretariat
(tidigare Religionssociologiska Institutet). Dessa är professorema Göran
Gustafsson och Thorleif Pettersson och forskningsassistenten Jonas Alwall.
Intervjudelen av undersökningen har genomförts av SIFO. 2 001 personer
har intervjuats per telefon. Intervjupersonema är medlemmar i
samtliga
Svenska kyrkan och mellan 18 och 60 är gamla.
Frågeställningarna i undersökningen från en tänkt framtida situation
utgår
där Svenska kyrkan inte längre är en Den har här
statskyrka. primära frågan
varit hur kyrkomedlemmarna kommer att göra med sitt (dvs.
medlemskap
om de kommer att stanna kvar som medlemmar eller om begära utträde) kyrkan skiljs från staten. Andra viktiga frågor i detta gäller
sammanhang
hur man ser den - skilsmässan -
på själva organisatoriska förändringen
samt hur man anser att en från staten fri kyrka bör ta upp sin medlemsavgift. Frågor har även ställts om vad kyrkans funktion i samhället bör vara och i vilken mån man anser att också icke-medlemmar bör ha rätt till
exempelvis kyrklig begravning.
kyrkan har haft en mycket stabil medlemsutveckling. Trots stora
Svenska
samhällsförändringar och en i många avseenden vikande sed har den
kyrklig
fortfarande närmare 90 procent av Sveriges befolkning som medlemmar.
Eftersom organisatoriska förändringar och lagändringar rörande Svenska
kyrkan varit aktuella vid flera tillfällen, har man också tidigare undersökt
utträdesbenägenheten , dvs. hur stor andel av kyrkomedlemmama som haft
för avsikt att lämna kyrkan vid det aktuella tillfället. Från dessa undersökningar vet man att raka frågor om sällan ger
utträdesbenågenhet något
tillförlitligt resultat: På direkt fråga om man tänker lämna vid en
kyrkan
viss given organisatorisk eller har människor alltid
förändring lagändring
uppgivit en högre utträdesbenägenhet än vad som sedan faktiskt blivit fallet. Av detta skäl har den nu aktuella undersökningen sett det som
nödvändigt
att komplettera de direkta frågorna om med mer
utträdesbenägenhet
indirekta frågor, nämligen i första hand sådana som behandlar den
bindning de enskilda kyrkomedlemmarna har till Svenska kyrkan. Syftet har
varit att utifrån de mått man här får fram göra en av
bedömning kyrkomed-
lemmens avstånd från kyrkan och därmed vilken sannolikheten är att han/hon skulle begära utträde om kyrkan och staten skildes åt.
Svarsfördelningama
När det gäller de frågor som har direkt till
anknytning frågeställningen
bakom undersökningen, âr det viktigaste resultatet det som kommer fram vid frågan om hur man tror att man skulle göra med sitt i
medlemskap
Svenska kyrkan efter en skilsmässa från staten: Mer än hälften är övertygade om att de skulle stanna kvar som medlemmar och om man till dessa lägger dem som förmodligen skulle stanna kvar kommer man upp till tre
fjärdedelar (77 procent) medan en sjundedel (6+8 procent) är övertygade
om eller tror att de skulle begära utträde ur Svenska i en sådan
kyrkan
situation.
Majoriteten (55 procent) av de tillfrågade anser att om en skilsmässa mellan kyrkan och staten skulle komma till stånd så borde ändå
kyrkomed-
lemmamas avgifter till kyrkan betalas tillsammans med skatten, dvs. man förordar den modell som sedan används i En
länge Tysldand. fjärdedel (24
procent) tycker att Svenska kyrkans medlemsavgifter i en ny situation skulle
samlas in på samma sätt som medlemsavgiftema i andra föreningar, dvs.
genom personliga inbetalningar. Svaren på frågan om hur medlemsav-
giftema skulle samlas in sammanhänger mycket klart med hur man själv
tänker göra med sitt kyrkomedlemskap: Inom den majoritet som inte tror att en skilsmässa skulle påverka deras medlemskap är flertalet for uppbörd tillsammans med skatten, medan de flesta av dem som tror att de skulle
utträda förespråkar uppbörd via egen inbetalning.
Också i andra sammanhang framkommer att det är många som anser att Svenska kyrkan även efter en skilsmässa från staten skulle ha en särställning jämfört med andra samfund men också skyldigheter även gentemot ickemedlemmarna. Endast en tredjedel (30 procent) svarar ett klart nej på en allmän fråga om kyrkan skulle ha sådana Omvänt: Två
skyldigheter.
tredjedelar (64 procent) tycker inte att Svenska kyrkan skulle neka dem som
inte är medlemmar en kyrklig begravning.
Med det urval som undersökningen bygger på är det inte möjligt att säkert säga vartåt opinionen i skilsmässofrågan lutar inom hela Svenska folket. Man kan konstatera att inställningen i frågan är mycket delad och att många är osäkra. Bland dem som - i åldrarna 18-60 år som är
tillfrågats personer
medlemmar av Svenska kyrkan - är de som är positiva till en skilsmässa
något flera än de som år negativa (46 mot 34 procent).
På grundval av svaren på frågan om man tror att man skulle utträda ur Svenska kyrkan efter en skilsmässa från staten och svaren på frågan om hur man ställer sig till en sådan sldlsmässa mellan kyrka och stat, har följande typologi utarbetats:
Positiva till skilsmässa och Behåller =
l) medlemskapet
Solidariskt: refomxister (44 procent);
Positiva till skilsmässa och Fråntrâder =
2) medlemskapet Uttrâdande reformister (13 procent);
3) Negativa till skilsmässa och Behåller =
medlemskapet
Kvarstannande traditionalister (39 procent);
4) Negativa till skilsmässa och Frånträder
medlemskapet
Protesterande zraditionalister (4 procent);
De solidariska reformistema - har en - som utgör den största gruppen optimistisk syn på kyrkan inför framtiden och tror inte stora
på några
negativa förändringar om kyrkans skulle skiljas från staten. De kvarstarman-
de traditionalistema har en mera men de
pessimistisk hållning verldiga
pessimistema finns inom den lilla grupp som beskrivs som protesterande traditionalister. Deras ställningstagande förefaller bero att de tror att
på
förhållandena inom kyrkan vad gäller kostnader och service blir sådana att de inte kan stanna kvar som medlemmar fastän de önskar att det vore möjligt. Gruppen framträder här som helt obetydlig men är i verket
själva
något större, eftersom många av dem som inte ger klara svar
på frågorna
om inställning till sldlsmåssa mellan och stat eller beträffande
kyrka eget
medlemskap (tveksamma, vet ej) förefaller företräda liknande
uppfattningar.
Grupp och snyftsskillnader
Då man ser på svaren inom olika framträder förvånansvärt små grupper skillnader. Kvinnorna är som man kunde förvänta mer
något kyrkovänliga
än männen och man företräder mer traditionella i
uppfattningar glesbygden
än i storstäderna. Arbetama är mer tveksamma till stora
något förändringar
och mer benägna att framhålla de konsekvenserna av en
möjliga negativa
sldlsmåssa mellan kyrka och stat än vad
tjänstemännen
I flera sammanhang framkommer däremot åldersskillnader. De är i yngre större utsträckning positiva till en sldlsmåssa: I alla svarar det
åldersgrupper
stora flertalet att de säkert eller åtminstone skulle stanna kvar
förmodligen
som medlemmar i även om den skildes från staten. Minst
kyrkan benägna
(en tiondel) att lämna kyrkan är de som hör till åldersgruppen 50-60 år och mest benägna (en femtedel) är de som hör till åldersgruppen 30-39 år.
De skillnader som brukar beskrivas i termer som det gammalkyrkliga Småland och det folkkyrkliga Mellansverige och liknande får mycket litet utslag i materialet, dvs. de svarandes stiftstillhörighet har förvånansvärt liten betydelse. Svaren från dem som bor i Skara stift är mer traditionella och svaren från dem 50m bor i Strängnäs stift och i viss mån också i Stockholms
stift är mer föråndringspositiva.
Intervjumaterialet ger möjlighet att sldlja ut de medlemmar av Svenska
kyrkan sorti inte är konñrmerade och/eller döpta. I de åldersgrupper som undersökningen omfattar är det 8 procent av kyrkomedlemmama som inte är döpta och 18 procent som inte är konñrmerade. De som varken är döpta
eller konfirmerade skiljer sig knappast på något avgörande sätt från övriga
kyrkomedlemmar i sin inställning till de aktuella frågorna med undantag för inställningen till en skilsmässa mellan kyrka och stat. Att man inom den gruppen är mer positiv till en skilsmässa än övriga medlemmar torde mera sammanhänga med att man ofta har sin bakgrund i frikyrklighet än med att man inte är döpt. De som är döpta men inte konñrmerade visar däremot en mer kyrkonegativ inställning än den stora massan av döpta och kon-
firmerade kyrkomedlemmar.
Sex kategorier kyrkomedlermnar
Undersökningen jämför hur sex grupper av kyrkans medlemmar ser på
kyrkan och en eventuell skilsmässa mellan kyrkan och staten. Indelningen i de sex grupperna bygger både på medlemmarnas inre känslomässiga bindning till kyrkan och deras yttre praktiska kontakter med kyrkan.
Amiwérvvw m.
.. 237 i, .. De sex grupperna är:
kan... l) den inre församlingskânzan (= 18 procent av medlemmarna)
som har en hög nivå för både den praktiska och känslomässiga
bindningen till kyrkan;
2) den yttre jörsamlingskanzan (= 19 procent av medlemmarna)
som har en hög nivå på den ena och en medelnivå för den andra
av de båda bindningskomponentema;
3) de kyrkliga .sympatisorenta (= ll procent av medlemmarna) som visar medelnivå för både praktisk och känslomässig
bindning till kyrkan;
4) de konventionellt kyrkliga (= 12 procent av medlemmarna)
som visar hög praktisk och låg känslomässig bindning till
kyrkan;
5) de delvis kyrlgiâmmande (=2l procent av medlemmarna)
som visar låg nivå för den praktiska bindningen och medelnivå
för den lénslomâssiga bindningen;
6) de helt kyrlçfiâmmande (= 18 procent av medlemmarna) som visar låg nivå för både den praktiska och känslomässiga
bindningen.
De sex grupperna skiljer sig åt när det gäller den sociala sammansättningen. Tillspetsat kan man såga att den inre och yttre församlingskäman till-
sammans med de kyrkliga sympatisörema utmärks av äldre kvinnliga
lågutbildade glesbygdsbor som är lägre tjänstemän inom den offentliga
sektorn. Däremot omfattar de konventionellt kyrkliga och de kyrkfrämmande i större utsträckning de yngre manliga högutbildade storstadsboma.
När det gäller synen på en eventuell skilsmässa mellan kyrka och stat är de
kyrkfrâmmande mer positiva än församlingskäman. Bland församlingskär-
nan är 39 procent positiva och 44 procent negativa till en skilsmässa; bland de helt kyrkfrämmande är 54 procent positiva och 20 procent negativa.
Bland de 14 procent som säger att de säkert eller troligen kommer att lämna kyrkan vid en skilsmässa har merparten två kännetecken; De tillhör
någon
av de tre minst kyrkliga grupperna och de har tänkt att lämna
tidigare på
kyrkan. De som säger att de kommer att lämna kyrkan vid en skilsmässa utgörs alltså framför allt av sådana som redan tidigare har befunnit sig i riskzonen för ett utträde. En åtskillnad mellan och stat skulle alltså
kyrka
främst kunna innebära en tillfällig ökning av sådana utträden som utan en skilsmässa skulle ha blivit utspridda över en Resultaten
längre tidsperiod.
visar också att denna tillñlliga ökning främst borde gälla dem som befarar negativa konsekvenser av en skilsmässa. Den begränsade andel av
kyrkans
medlemmar som skulle vara benägna att lämna skulle således
kyrkan
framför allt utgöras av de kyrkfrämmande som redan tänkt på att lämna kyrkan och som samtidigt befarar negativa konsekvenser av att och
kyrkan
staten sldljs åt, t.ex. att medlemsavgiften kommer att öka, att i
kyrkan
mindre utsträckning blir en kyrka för hela folket eller att får svårt
kyrkan
att bedriva samma verksamhet som nu i glesbygdsområdena.
När det gäller formerna för att betala medlemsavgiften förordar församlingskäman tydligt skattealtemativet. Ungefär tre av fyra inom kärnan (72 procent) förordar detta alternativ jämfört med en tredjedel (36 procent) bland de kyrlcfrämmande. I hela materialet finns ett ldart förord för skattealtemativet och detta förord är särskilt märkbart bland kyrkans kämtrupper och bland dem som avser att stanna kvar som medlemmar efter en eventuell skilsmässa.
När det gäller kyrkans skyldigheter mot dem som inte är medlemmar i
kyrkan är de i kyrkans periferi mer skeptiska mot tanken på att kyrkan har
sådana skyldigheter. Man kan med andra ord inte säga att de som är inställda på att lämna kyrkan skulle resa omfattande krav gentemot den kyrka de avser att lämna. Däremot är de som befinner sig i kyrkans centrum mer benägna att till dela kyrkan ansvar för dem som befinner sig utanför
kyrkan.
7.2 av kulturhistoriska arv
Förvaltning kyrkans
(bil.1)
De svenska har ett oskattbart kulturhistoriskt värde. Det är inte
kyrkorna
enbart en för Svenska att bevara detta. Här har hela
angelägenhet kyrkan
svenska folket ett ansvar. För att belysa omfattningen av detta har Statskontoret undersökt kostnaderna för våra kyrkor och gjort en bedömning av hur stort det samhälleliga stödet behöver vara. Sammanfattningsvis
framgår följande av promemorian.
Underhållet av Sveriges kyrkor kostade 1990 1 100 milj.kr. , ett belopp som i allt finansierades av medlemmar via kyrkoskatten. Om
väsentligt kyrkans
bör samhället ta det ekonomiska ansvaret för
beskattningsrätten upphör
underhållet av de kulturhistoriska värdena via stats- eller kommunalskatten. I dessa l 100 milj.kr., som kan delas upp i löpande underhållskostnader på 619 samt kostnader för större och renoveringar på 481
miljJq. byggnationer
dock inte endast kostnader för kyrkomas kulturella värden
milj.la., ingår
utan även kostnader för deras användning för församlingsverksamhet. Den
del av kostnaden som kan beräknas täcka de kulturhistoriska värdena och därmed utgöra basen för ett samhällsstöd uppgår till 400 milj.kr.
Om och ett bidrag från samhället behöver
kyrkans beskattningsrätt upphör
införas krävs en modell for hur bidragspengama ska administreras och fördelas. Av de två tänkbara lösningarna med en kommunal eller statlig
talar flera skäl för den sistnämnda. Ett statsbidrag kan
finansiering
administreras av någon statlig myndighet till vilken pastoraten får vända sig med Den som i så fall naturligen skulle
bidragsansökningar. myndighet
komma i är Riksantikvarieämbetet (RAÄ) som besitter stor kompetens
fråga
inom området och i dag har tillsynsansvaret for kyrkans kulturhistoriska värden Denna lösning skulle dock innebära såväl
enligt kulturminneslagen.
en som en kraftig utökning av RAÃs resurser, något som centralisering
är önskvärt i En bättre lösning kan därför vara att
knappast dagensläge.
bygga upp erforderlig kompetens inom Svenska kyrkans organisationer. Det förslag som presenteras har lånat drag från den modell för kyrkoförvaltningen man praktiserar inom samfálligheten Gotlands kyrkor.
Förslaget innebär att det inom varje stiftssamfállighet bildas en kyrkobyggnadsnämnd vars ledamöter utses av För att stiftsfullmäktige. tillgodose kompetensbehoven inrättas inom varje stift en tjänst som stiftsbyggmästare för att handlägga löpande bidragsärenden och som i fungera föredragande nämnden. De stift som så önskar kan även inrätta med byggnadshyttor ansvar för visst praktiskt genomförande av nämndernas planer. Statsbidraget på 400 milj.kr. fördelas till stiften via den rikskyrkliga organisationen genom någon schablonmetod. Kyrkobyggnadsnâmndema åtar att ansvara sig för upprättandet av underhållsplaner för stiftets samt att kyrkor handlägga och besluta om mer akuta och avseende reparationer underhållsåtgärder kyrkor och inventarier. RAÄ får dock en övergripande i nämndernas insyn arbete genom att länsmuséema granskar underhållsplaner och projekt varvid man avgör vilka ärenden som är av sådan betydelse att de ska hanteras av RAÄ centralt. RAÄ får detta sätt att på möjlighet prioritera ansökningama utifrån en kulturhistorisk bedömning. Ansvaret för det driftsunderlöpande hållet ligger kvar på pastoraten. avseende rena försam- Investeringar lingsändamål utan tydlig koppling till bevarande undantas. kyrkobyggnadens Primärt gäller ansvaret de som under RAÄs kyrkor går skyddsbestämmel- SGI.
7.3¶Skattekonsekvenser för Svenska vid kyrkan
förändrade relationer med staten (bil.
2)
Om Svenska kyrkan skulle få en förändrad rättslig ställning uppstår frågan om vilka skattekonsekvenser detta får för Statskontoret kyrkan. har upprättat en promemoria för att denna belysa fråga. Sammanfattningsvis framgår följande av promemorian.
En åtslcild från staten innebär i princip att Svenska kyrkan i
kyrka
skattelagstiftningen jämställs med övriga trossamfund. Så kommer t.ex.
församlingar och stiftssamfälligheter att utgöra självständiga skattesubjekt
och i skattelagstiftningen bli jämställda med ideella föreningar som utövar
verksamhet och därigenom mista en del av dagens skattebefrielse.
kyrklig
Delar av den specialreglerade egendomen kan dock utgöra undantag. Vid en eventuell förändring av relationerna med staten ñnns dock möjligheter att ge Svenska kyrkan en annan ställning.
I promemorian visas på ett antal alternativa associationsformer för en fri De olika formerna får skilda konsekvenser för Svenska kyrkan i
kyrka.
beskattningshânseende jämfört med i dag. För det första år det möjligt att
behålla Svenska kyrkan som ett särskilt skattesubjekt. Som sådant ges den
en speciell status i skattelagstiftningen. Ett exempel på detta år att låta
i en grupp av höggradigt allmännyttiga institutioner. För det
kyrkan ingå
andra kan Svenska ombildas till ideella föreningar. En tredje
kyrkan
associationsform är att organisera kyrkan som stiftelser.
En av Svenska kyrkans inbetalda skatt tyder på att man som
uppskattning
helhet betalade drygt 14 milj. kr. i skatt under 1990. De största inbe-
härrör från skogsvårdsavgifter, 51 procent. Fastighetsskatten står
talningama
for och skatt inkomst av annan fastighet för 9 procent. 40 procent på Dessutom tillkommer efter en försiktig uppskattning ca 39 milj. kr. i
mervärdeskatt. Personalförsälcringar på l 210 milj. 10. är ej medtagna.
Beräkningarna av skattekonsekvensema för tre tänkbara associationsformer att Svenska kyrkan kan få betala mellan 13 och 350 milj. kr. i
tyder på
skatt, moms och undantagna, beroende på framtida
arbetsgivaravgifter
associationsform och de undantag som görs i lagstiftningen. Av de alternativ som undersökts framgår att mest gynnsamt för kyrkan år att organiseras som ideella föreningar. Minst gynnsam är stiftelseforrnen.
7.4 för Svenska
Kyrkoavgift kyrkans medlemmar
(bil. 3)
Av stort intresse när man skall bedöma olika modeller är vilka
självfallet
avgifter Svenska kyrkans medlemmar skulle få betala till vid ett
kyrkan
förändrat läge i förhållandet mellan stat och För att
kyrka. belysa detta har
Statskontoret upprättat en där år att be-
promemoria, förutsättningen
gravningsverksamheten finansieras över skatten till den
borgerliga
kommunen och att till statsbidrag utgår kyrkan för vård av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Det bör att Statskontoret i sin
påpekas utredning icke
utgått från att några andra skall t.ex. sådana som
statsbidrag utgå, föreslogs
1978 och som och ett fritt
avsåg utjänming, pension bidrag.
I promemorian beräknas beroende
kyrkoavgiften per medlem på hur många
medlemmar som kommer att ñnnas och med
utgångspunkt från de
ekonomiska förhållanden som finns i Två alternativa har
dag. beräkningar
gjorts. I alternativ A har man låtit resultatet vara detsamma som
kyrkokom-
munemas resultat 1990 efter skatteintäkter och finansnetto. Detta resultat
på
983 milj.
kr. täcker nästan 80 procent av 1990 års totala investeringsutgifter (inkl. inköp av fastigheter och l 232 kr. Alternativ
anläggningar) på milj.
A kan ses som ett ytterlighetsmått där tillåts
församlingarna och pastoraten
ha samma överskott som i
dag.
I alternativ B har man låtit resultatet efter och finansnetto
kyrkoavgift precis
täcka behovet av dvs. till samma
ersättningsanskaffningar, uppgå belopp
som de 516 kr. Detta medför
sammanlagda avslcrivningama på milj. att det
egna kapitalet blir oförändrat. Man kan se detta alternativ som ett
ytterlig-
hetsläge där församlingarna och pastoraten endast tillåts ett överskott stort nog att upprätthålla verksamheten.
Den del av kostnaderna som täcktes av kyrkoskatten, i resultatbe-
tidigare
benämnd motsvaras i båda dessa alternativ av den
räkningen kyrkoavgift,
som krävs för att åstadkomma dessa resultat. restpost
har redovisats i nedanstående tabeller.
Berâlcningama
medlem med oförändrat resultat Genomsnittlig kyrkoavgift per (alternativ A)
Medlemmar i Antal med- Sammanlagd Kyrkoavgl- Sv i % av lemmar medlem (kr)
ky kyrkoavgift
invånarant. (Mkr) 7 560 522 4 924 650 kr 89,5
| 80 | 6 757 034 | 4 924 | 730 kr |
| 70 | 5 912 404 | 4 924 | 830 kr |
| 60 | 5 067 775 | 4 924 | 970 kr |
per medlem utan förändring av eget kapital
Genomsnittlig kyrkoavgift
(alternativ B)
Medlemmar i Antal med- sammanlagd Kyrkoavgl-
Sv i % av lemmar medlem (kr)
ky kyrkoavgift
invånarant. (Mkr)
7 560 522 4 367 580 kr
89,5
| 80 | 6 757 034 | 4 367 | 650 kr |
| 70 | 5 912 404 | 4 367 | 740 kr |
| 60 | 5 067 775 | 4 367 | 860 lcr |
Kyrkoavgiften kommer enligt de föreliggande beräkningarna att bli lägre än den nuvarande kyrkoskatten.
7.5¶Svenska
kyrkans pensionsskuld (bil. 4)
Statskontoret har också gjort en av Svenska
beräkning kyrkans pensions-
skuld. Promemorian har betänkandet som 4.
bilagts bilaga
ÖVERVÄGANDEN
s. SVENSKA KYRKANS RÃTTSLIGA
STÄLLNING
av avsnitt 2.1.1 har besluts- och organisationsstrukturen i
Som framgått
Svenska varit i stort sett oförändrad fram till 1980-talet. Konstate-
kyrkan
randet i 1951 års att Svenska kyrkan är ett trossamfund
religionsfrihetslag
av men tog inte i någon mer
var en viktig markering synsättet sig uttryck
i den som beslutsfunktionema i
väsentlig ändring lagstiftning reglerade
kyrkan.
reformarbete som redovisats i avsnitt 2.1.2, inneburit 1980-talets har, har med undantag för reglerna om med-
betydande förändringar. Riksdagen
rätt att ensam om ekonomi etc. I
lemskap lagstifta kyrkans organisation,
vissa skall kyrkomötet dock först få yttra sig.
principiellt viktiga frågor
får vidare efter från riksdagen själv bestämma om
Kyrkomötet delegation
inre förhållanden. har förändrats och ett i lag
kyrkans Stiftsorganisationen
har åt demokratiskt valda Svenska
reglerat inflytande givits organ i Stiftet.
som har inrättats som en statlig myndighet under
kyrkans centralstyrelse,
har blivit ett centralt för har fått
kyrkomötet, organ kyrkan. Kyrkofonden
i vilken utser hälften av ledamöterna och
en egen styrelse kyrkomötet
den andra hälften jämte ordförande.
regeringen
tvekan om att 1980-talets reformer Svenska kyrkan en
Det råder ingen givit
som trossamfund. Det finns nu demokratiskt utsedda klarare egen identitet
organ pä alla plan inom Svenska kyrkan. De politiska partierna utgör dock
den huvudsakliga basen för
nomineringen till dessa organ men det finns även andra
grupperingar.
Under förarbetena till
religionsfrihetslagen framhöll
föredragande departe-
mentschefen att värdet av olika försök att beskriva
kyrkans rättsliga ställning
icke borde Överskattas. Dylika uttryck var endast allmänna talesätt som
ungefärligt och vissa ofullständigt ätergav bakomliggande faktiska för-
hållanden. kan i viss män dela denna
Utredningen uppfattning. Det är ett
alltför enkelt sätt att beskriva Svenska
kyrkans rättsliga ställning bara genom
att föra in den i någon rättsfigur; som en del av staten, som en offentligrättslig korporation, som en stiftelse eller rent av som en Det
förening.
hindrar inte att det är och belysande nödvändigt att föra ett resonemang runt frågan. Om inte annat visar det hur år.
komplex frågan
En av Svenska
analys kyrkans rättsliga ställning i samhälle mäste dagens
enligt utredningens uppfattning utgä dels från kyrkans uppgift, dels frän vem
som reellt fattar beslut i
kyrkliga angelägenheter och dels frän gällande
synsätt pä kyrkan.
När det i samhälle
gäller kyrkans uppgift dagens bör man först framhålla att
det är som kyrkan själv rimligtvis bör ange denna. Bekännelsen är
fastlagd
redan i mötes beslut. Uppsala Kyrkomötet anger själv efter hörande av sin läronämnd den närmare av den.
uttolkningen Självfallet måste man utgå frän
att förkunnelsen,
sakramentsförvalmingen och annan församlingsvärdande
verksamhet är det centrala för Det är vidare
kyrkan. naturligt för Svenska
kyrkan att engagera sig i humanitära av olika Den om-
uppgifter slag.
ständigheten att kyrkan anförtrotts och fortfarande har vissa
borgerliga uppgifter kan knappast ändra synen på kyrkans väsentliga inriktning och
rättsliga ställning.
När det sedan gäller vem som fattar beslut i kyrkliga frågor bör först framhållas att lokalt och numera regionalt fattar kyrkans egna organ alla avgörande sådana. Det är först på riksplanet som det finns en blandning av
beslut av statliga och kyrkliga organ. Den omståndigheten att riksdagen
själv - må vara efter kyrkomötets hörande - stiftar och annan för
kyrkolag
kyrkan central lagstiftning begränsar naturligtvis starkt kyrkans självständig-
het. Det gäller också regeringens rått att - låt vara efter föregånget kyrkligt
val respektive yttrande - utse biskopar och att utnämna domprostar. De
övergripande besluten om kyrkans ekonomi fattas också av riksdag, regering
och âmbetsverk. I dessa fall får kyrkan dock genom egna organ ge sin mening tillkänna. Även om kyrkan inte äger fatta beslut i alla frågor har den numera organ som väl skulle kunna fatta dem.
Synsättet på Svenska kyrkan har hos teologer, jurister och vanliga
kyrkomedlemmar varierat starkt under årens lopp. Den allmänna uppfattningen inom kyrkan är nu att den är en öppen folkkyrka - låt vara att den närmare innebörden av detta begrepp inte är riktigt Från
entydigt.
lagstiftarens sida har 1951 uttalats att Svenska kyrkan är ett trossamfund.
Den utveckling som skett hårefter har grundat sig på den uppfattningen.
Diskussionerna om ett förändrat förhållande mellan stat och kyrka under 1970-talets senare del skedde helt med denna utgångspunkt. Denna har man också haft under 1980-talets reformarbete.
Man måste alltså fastslå att Svenska kyrkan har en från statens verksamhet skild och också till sin natur annorlunda uppgift. Den har egna organ, låt vara att de inte kan fatta alla beslut rörande kyrkan.
Av det sagda följer att Svenska kyrkan i sin helhet i dag icke kan ses som en del av staten, även om den delvis omhänderhas av statliga institutioner. Den kan knappast ses som en stiftelse och framförallt inte som en förening. Från rättslig synpunkt är den en realitet som inte låter sig inordnas i vanliga
juridiska kategorier trots att den är styrd av offentligrâttslig lagstiftning.
Man kan naturligtvis beteckna den som en eller
offentligrâttslig korporation
anstalt men detta säger inte mer än en närmare beskrivning om vem som fattar besluten och vem som bestämmer om
organisationen.
Svenska kyrkan har ofta betecknats som en statskyrka. Innebörden av detta begrepp är långt ifrån klar. Alla trossamfund har ju någon slags relation till
staten. Staten tar ställning till sådana frågor som vigselrått, statsbidrag och
kyrkans beskattning. Religionsundervisningen i de allmänna skolorna och
trossamfundens medverkan i denna brukar i många länder vara en kontroversiell fråga som staten får ta ställning till. Frågan är egentligen inte om man har en relation till staten utan vilken relationen skall vara för att en
statskyrka skall anses föreligga.
Om man närmare vill definiera statskyrkobegreppet får man granska olika element där staten medverkar i kyrkans verksamhet. Ibland betecknar man en kyrka, vars organisation och ekonomi styrs av lagstiftning och där statens organ fattar betydelsefulla beslut rörande kyrkan, som en statskyrka. I
Tyskland, där enligt grundlagen någon statskyrka inte får finnas, har
emellertid kyrkorna en viss offentligrâttslig ställning.
Beskattningsrätten är en annan omständighet som brukar betraktas som utmärkande för en statskyrka. Det âr inte givet att så är fallet. I Tysldand ger staten- som framgått av avsnitt 6.4 - betydande hjälp med uppbörd av avgifter och skatt till kyrkor utan att dessa därför betraktas som statskyrkor. Church of England, som ofta anses som en statskyrka, saknar egen be-
skattningsrätt.
Begreppet statskyrka utesluter inte att mer än en sådan kan finnas i ett land. I Finland har t.ex. både den evangelisk-lutherska och den rysk-ortodoxa kyrkan fått en konstitutionellt likartad behandling.
Om staten behandlar trossamfunden olika och fattar beslut
långt viktigare
om något av dem än vad den gör beträffande är detta som är
övriga något
typiskt för ett statskyrkosystem. Detsamma gäller om staten känner ett särskilt ansvar för detta samfund.
I flera av de avseenden som nämnts kan Svenska anses vara en
kyrkan
statskyrka. På ett sätt blev det genom 1982 års kyrkomötesreforrn ännu mera klarlagt att Svenska kyrkan är en sådan. Då i allt
fråntogs kyrkomötet
väsentligt rätten att besluta i lagstiftningsprocessen. om är Frågan kyrkan
en statskyrka eller ej är emellertid ett ointressant
ganska deñnitionsproblem.
Kyrkans ställning bestäms av de faktiska förhållandena. Hur denna skall betecknas har föga intresse.
Kyrkan består i rättsligt hänseende av många olika delar -
kyrkokommuner,
egna stiftelser, såsom t.ex. de medeltida och
domkyrkoma statliga organ.
Det är alltså fråga om flera olika har
slags juridiska personer. Naturligtvis
många av dessa organ râttssubjektivitet, dvs. de kan vara bärare av
rättig-
heter och skyldigheter. Men de är alla på visst sätt bundna.
Kyrkokom-
munerna är till sina former och bundna av De kan
uppgifter lagstiftning.
t. ex. inte fatta beslut som går utanför den s.k.
kyrkokommunala kompeten-
sen. Domkyrkor och andra stiftelser är bundna av sitt ändamål och av den
lagstiftning som reglerar deras förvaltning. De kyrkliga är myndigheterna
likaså bundna av lagstiftning. Alla är delar i den enhet som utgör Svenska kyrkan. Ingen del kan lämna kyrkan utan beslut av
riksdagen. Samtidigt
måste man konstatera att det inte finns centralt - för
något kyrkan gemen-
samt - organ_som kan fatta beslut som tar över delarnas En
uppgifter.
kyrkokommun behöver t.ex. inte rätta sig efter vad Svenska kyrkans centralstyrelse eller ens kyrkomötet beslutar om detta inte är särskilt föreskrivet. Klart står att församlingarna är kärna
kyrkans och grunden för kyrkans
verksamhet. De olika delarna av kyrkan är sammanfogade i ett normsystem som närmare reglerar deras och och
uppgifter, befogenheter skyldigheter
som ytterst bestäms av riksdagen.
Som en sammanfattning kan man säga att Svenska kyrkan - även om den
har en speciell ställning och vissa speciella uppgifter - är just det religions-
frihetslagen säger - ett trossamfund. Den år ett sammanfattande begrepp för en mängd olika delar, som alla ytterst har samma ändamål. Det är i nuvarande ordning en lagstiftningsuppgift att tillse att den kan fullgöra sina uppgifter. Härvid måste utgångspunkten vara att kyrkan kan arbeta i
med sin bekännelse och sin tradition - med demokratisk
enlighet upp-
byggnad och med hela landet som sitt arbetsfält.
9. PRINCIPIELLA ÖVERVÄGANDEN
9.1 Allmän
bakgrund
I det föregående har sökt och Svenska
utredningen klargöra analysera kyr-
kans rättsliga och ekonomiska förhållanden. våra direktiv vårt
Enligt syftar
arbete även till att skapa klarhet de ekonomiska och förutsätt-
kring rättsliga
ningarna för kyrkan, inte bara vid mindre inom de nuvarande
förändringar
relationerna mellan staten och kyrkan utan även vid relations-
längre gående
förändringar.
Utredningens uppdrag innebär således inte att förbereda en relationsåndring mellan staten och utan att och och utan
kyrkan, förutsättningslöst allsidigt
att själv ta ställning i sak fram material för ett eventuellt senare
lägga
ställningstagande till hur förhållandet mellan staten och kyrkan skall vara gestaltat i framtiden. Det understryks i direktiven att vi i vårt arbete i alla delar skall utgå från Svenska särskilda karaktär av
kyrkans öppen folkkyrka
med rikstäckande verksamhet och demokratiska arbetsformer.
Frågan om Svenska kyrkans skiljande från staten har varit föremål för en livlig debatt sedan länge. Redan i av 1900-talet kom allt oftare
början frågan
upp i den allmänna debatten. Tanken om statskyrkosystemets avskaffande vann tidigt stöd hos och liberala samt inom den fram-
frikyrkliga grupper
växande socialdemokratin. Slutligen har det under senare tid också inom Svenska kyrkan rests krav på förändrade relationer.
Förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan har utretts i olika etapper sedan mitten av 1950-talet. Den första utredningen tillsattes år 1958 och arbetade under tio år. Under denna tid lade utredningen fram tio delbetänkanden, vilka behandlade särskilda ämnesområden med anknytning till stat-kyrka problematiken. Slutbetänkandet Svenska kyrkan och staten (SOU 1968:11) lades fram år 1968.
Vid sina analyser utgick kyrka-stat utredningen från fyra hypotetiska lägen,
betecknade A-, B-. C- och D-lägena. A-läget innebar en i det väsentliga oförändrad relation mellan staten och kyrkan medan D-låget innebar en från staten helt fristående kyrka utan beskattningsrätt och utan tillgång till den
kyrkliga jorden. B- och C-lâgena var mellanlägen som i väsentliga hänseen-
den skilde sig från A- och D-lägena.
En annan utredningsetapp påbörjades år 1968 genom att regeringen tillkalla-
de den parlamentariskt sammansatta 1968 års beredning om stat och kyrka. Beredningen lade år 1972 fram sitt slutbetänkande Samhälle och trossamfund (SOU 1972:36). Dess förslag gick ut på bl.a. att det offentligrättsliga
regelsystemet för kyrkan borde upphävas och ersättas av inomkyrkliga stad-
gar av privaträttslig natur. Beredningen presenterade en detaljerad tidsplan
för reformens genomförande. Förslaget vållade starka meningsskiljalctigheter
inom kyrkliga grupper. Möjligheterna att nå en bred lösning över partigrän-
serna bedömdes också som små varför förslaget aldrig ledde till någon lag-
stiftning.
Ytterligare en utredningsetapp tog sin början år 1975 genom de över-
läggningar i stat-kyrka frågan som då inleddes mellan företrädare för staten
och Svenska kyrkan. Deltagarna i överlåggningama avlämnade gemensamt
sitt förslag år 1978 (SOU 1978:1), avsett att ligga till grund för ett
principbeslut i stat-kyrka frågan. Utgångspunkten var, att Svenska
kyrkans offentligrättsliga ställning skulle upphöra och att det dittillsvarande organisatoriska sambandet med staten skulle brytas. I två bilagedelar redovisades underlaget för deltagarnas ställningstaganden.
Bilagedel 1 (SOU 1978:2) innehöll de kyrkliga företrädamas till framtida
förslag kyrkans organisation. I bilagedelama 2-12 (SOU 1978:3) redovisades de gemensamma arbetsutskottens förslag samt vissa
expertutredningar.
Efter remissbehandling av stat-kyrka förslaget beslöt regeringen att inhämta kyrkomötets yttrande över förslaget och remissyttrandena. skri-
Regeringens velse till kyrkomötet innebar ett direkt från
ställningstagande regeringens sida till förmån för en relationsändring mellan staten och 1979 års
kyrkan. allmänna kyrkomöte uttalade sig emellertid för ett bevarat samband mellan staten och kyrkan. Mötet förordade i stället att det skulle inom-
genomföras kyrkliga reformer och tillsatte en utredningsnämnd som skulle utarbeta och lägga fram förslag om kyrkans organisation stifts- och
på riksplan.
9.2 1982 års kyrkomötesreform och kyrka-stat-
frågan
Mot bakgrund av att kyrkomötet förkastade 1978 års och till de
förslag uttalade behoven av inomkyrkliga reformer beslöt regeringen att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda frågor om kyrkomötets ställning, befogenheter och sammansättning m.m. Kommittén, som antog namnet 1979 års kyrkomöteskommitté, avlämnade i början av är 1981 betänkandet Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m.m. (SOU 1981:14). Kommitténs förslag, som i allt väsentligt kom att genomföras, medförde som
utredningen redovisat i de inledande avsnitten väsentliga ändringar beträffande normgivningsförfarandet på det kyrkliga området, vilka trädde i kraft den 1 januari 1983.
1982 års kyrkomötesreform kan till viss del sägas ha varit en kompromiss i kyrka-statfrågan. Det bör dock framhållas, att reformen inte innebar att man enades om att genomföra kyrkomötesreformen i stället för en mer grundläggande förändring av relationerna mellan stat och kyrka. Av den politiska överenskommelse som låg till grund för kyrkomötesreformen fram-
går nämligen att avsikten var att inte föregripa den principiella frågan om
förhållandet mellan staten och kyrkan. Det betonades att det långvariga utredningsarbetet i kyrka-stat frågorna hade varit helt inriktat på att nå
samlade principiella helhetslösningar på komplexet kyrka-stat, varför an-
gelägna reformer på det kyrkliga området inte hade varit möjliga att
genomföra.
Det finns skilda tolkningar av kyrkomötesrefonnens betydelse för den lång-
siktiga utvecklingen av relationerna mellan staten och Svenska kyrkan. Kyrkomötesreformen har inte förändrat det grundläggande sambandet mellan stat och kyrka. Vid en formell granskning av reformen från konstitutionell synpunkt skulle man till och med kunna hävda att statskyrkosystemet snarare
har förstärkts. Kyrkomötets tidigare medverkan i den kyrkliga lagstiftningen
har nämligen försvagats. Kyrkomötet skall numera endast yttra sig i lagstift-
ningsärenden. På en punkt har kyrkomötets medbestämmande dock
behållits, nämligen i fråga om lagstiftning om medlemskap i Svenska
kyrkan. För sådan lagstiftning krävs att kyrkomötet lämnar sitt samtycke.
All lagstiftning ligger i övrigt, helt i enlighet med regeringsformens be-
stämmelser, hos riksdagen. Det bör också understrykas att den
ytterst
delegation av beslutsrätt som skett från riksdagen till kyrkomötet i fråga om
vissa kyrkliga angelägenheter kan upphävas av riksdagen.
Denna delegation är emellertid en av de grundläggande principerna i
kyrkomötesreformen. Manltorde kunna förutsätta att det råder en bred
enighet om nödvändigheten av den och ett återtagande skulle rycka
politisk
undan hela grunden för reformen.
Som utredningen redovisat i avsnitt 4.1 om normgivningen på det kyrkliga
området har riksdagen i betydande omfattning delegerat sin beslutanderätt inom de områden som brukat hänföras till kyrkans egna inre angelägenheter. Kyrkomötet får också besluta om sitt eget arbetssätt och om verksamheten hos de organ som tillsätts av kyrkomötet. Utgår man från att den delegering som skett från riksdagen till kyrkomötet inte kommer att upphävas kan man således hävda att kyrkomötesreformen innebär att
kyrkan
i praktiken fått en friare ställning i förhållande till staten.
I samma riktning går de organisatoriska förändringar som reformen innebär.
Tillkomsten av det nya kyrkomötet och en samordnad och
styrelse-
kansliorganisation ger Svenska kyrkan en samlad ledning. Det finns nu
representativa organ som kan företräda och representera Svenska kyrkan.
Kyrkomötesreformen har som tidigare sagts inte förändrat det grund-
läggande sambandet mellan staten och kyrkan, men skulle Svenska kyrkan i framtiden önska en utveckling i riktning mot ökad frihet, så underlättar förekomsten av representativa organ detta.
9.3¶Våra utgångspunkter
Som framgått har Svenska kyrkan således genom de senaste årens reform-
arbeten genomgått stora förändringar i organisatoriskt hänseende. Genom
kyrkomötesreformen och olika delreformer har betydande förändringar
åstadkommits i Svenska kyrkans förhållande till staten.
Detta reformarbete har inte syftat till att förändra den grundläggande balansen för Svenska kyrkans förhållande till staten, men det har medfört att kyrkliga organ har tillerkånts en ökad självständighet och beslutanderätt i kyrkliga ärenden. Svenska kyrkan har också på alla plan utrustats med egna demokratiskt utsedda beslutande och verkställande organ, till vilka större delen av de ärenden som tidigare handlagts av regeringen har kunnat
delegeras. Statens inflytande över kyrkan utövas numera huvudsakligen ge-
nom riksdagens lagstiftningsmalct och regeringens beslut i fråga om
kyrkofondens styrelse och budget samt i vissa utnämningsärenden.
Regeringens normgivningskompetens enligt 8 kap. 13 § regeringsformen bör
också beaktas i sammanhanget. Utvecklingen kan således sägas ha lett dithän att de samfundsmåssiga hos Svenska efter hand för-
dragen kyrkan
stârkts. Svenska kyrkan har allt tydligare kommit att framstå som ett trossamfund.
Denna utveckling har i allmänhet uppfattats som både nödvändig och önskvärd och skål talar för ett fortsatt reformarbete i samma Detta är
riktning.
en åsikt som också vuxit sig allt starkare bland många aktiva inom
kyrkan.
Regelsystemet kan också ges en sådan utformning att det - totalt sett -
innebär en sjålvständigare ställning för kyrkan. I det följande skall
utredningen närmare redovisa några av de skål som kan tala för en sådan utveckling och vilka ändringar som är möjliga att göra i det nuvarande
regelsystemet. Vi skall också behandla några principiella frågor som kan
och bör lösas oberoende av den grundläggande frågan om Svenska kyrkans relation till staten, nämligen medlemskapet i Svenska
kyrkan, begravnings-
verksamheten och skattskyldigheten för icke-medlemmar i Svenska kyrkan.
9.4¶Religionsfrihetens betydelse för relationerna
mellan staten och Svenska
kyrkan
Det har ofta håvdats att principen om religionsfrihet bör vara vägledande för frågan om statens relation till Svenska kyrkan och övriga trossamfund.
Religionsfrihetsfrågan behandlades utförligt av 1958 års utredning kyrka-stat
i betänkandet (SOU 1964:13) och i slutbetänkandet (SOU 1968:11) samt av 1968 års beredning om stat och kyrka i dess slutbetänkande (SOU 1972:36).
Religionsfriheten är en av de i vårt land liksom
grundläggande rättigheterna
i andra länder i vår kulturkrets. I 2 kap. l § 6 p
regeringsformen (RF)
anges att varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin
religion
(positiv religionsfrihet). Vidare föreskriver 2 kap. 2 § RF att varje
medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att ge tillkänna sin åskådning i bl.a. religiöst hänseende och att tillhöra trossamfund
(negativ
religionsfrihet).
Av grundläggande betydelse för religionsfriheten är också religions-
frihetslagen (1951:680). I dess l § sågs, att envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse. Det står enligt 2 § envar fritt att för religiös gemenskap deltaga i sammankomst och sammansluta sig med andra. För offentlig gudstjänst gäller enligt 3 § ej andra hinder än sådana som i allmänhet är stadgade för sammankomst till vilken allmänheten har tillträde. Vidare föreskrivs i 4 § att ingen är skyldig tillhöra trossamfund och att åtagande i strid med denna bestämmelse är utan verkan; med trossamfund förstås, för-
utom Svenska kyrkan, sammanslutning för religiös verksamhet, vari ingår
att ordna gudstjänst.
Religionsfrihetslagen innehåller därutöver bestämmelser om medlemskapet i Svenska kyrkan. Dessa bestämmelser kommenteras utförligt i avsnitt 9.7 varför de förbigås här.
Några inskränkningar i religionsfriheten utöver vad som framgår av 1 och
3 §§ finns inte i religionsfrihetslagen. Huruvida andra inskränlmingar än
dessa föreligger är givetvis beroende på vilken innebörd man lägger i denna frihet. Religionsfrlhetsbegreppet har nämligen växlat från tid till annan, och det har av olika grupper getts skiftande innebörd.
9.4.1 Religionsfriheten enligt 1968 års om stat och
beredning
kyrka
Enligt 1968 års beredning om stat och skulle om
kyrka principen religions-
frihet vara vägledande för hur samhällets relationer till trossamfunden skulle utformas. Beredningen hävdade att efter hand hade
begreppet religionsfrihet
kommit att ges en allt vidare innebörd. Den nuvarande
religionsfrihetslag-
stiftningen gav främst uttryck åt tanken att den enskilde skall ha rätt att tillhöra eller stå utanför varje form av trossamfund.
Enligt beredningen
borde begreppet religionsfrihet emellertid
ges en mer vidsträckt tolkning. I det följande skall i korthet redogöras för beredningens syn på religionsfriheten.
Enligt beredningens mening kunde från resas vissa
religionsfrihetssynpunkt
invändningar mot den nuvarande relationen mellan staten och Svenska kyrkan. Invändningarna hänförde sig till såväl grundsatsen om individens
religionsfrihet som principen om trossamfundens religionsfrihet.
I det förra hänseendet främst tre
pekade beredningen på omständigheter.
Åtskilliga människor upplevde Svenska officiella status som en
kyrkans
kränkning av sin åsiktsfrihet. Den kvardröjande nära förbindelsen mellan
medborgarskap och kyrkotillhörlghet bidrog vidare allmänt
sett till att ge en oriktig bild av livsåskådningsläget i vårt samhälle. I en del
speciella
sammanhang upplevdes det slutligen av som en av den många inskränkning
individuella religionsfriheten att Svenska handhade vissa
kyrkan samhälleliga
funktioner, t.ex begravningsverksamheten.
Också om man såg saken med i om trossamfundens
utgångspunkt principen
religionsfrihet kunde enligt beredningen riktas mot den nuvainvändningar
rande ordningen. Svenska frihet att bestämma kyrkans själv i organisatoriska
frågor var begränsad. Denna inskränkning av kyrkans självbestämmanderätt
påtalades ofta från kyrkligt håll. Nuvarande relation mellan staten och
Svenska innebar också att hade en i olika hänseenden -
kyrkan kyrkan
främst ekonomisk - mer i samhällslivet än övriga trossam-
gynnad ställning
fund. Samhället borde ställa sig opartiskt till förekomsten av olika trossamfund. Systemet försvarade strävandena att åstadkomma ökad jämställdhet mellan trossamfunden beträffande deras arbetsmöjlighet.
Beredningens slutsats var att det inte var förenligt med religionsfrihetens
principer att ett trossamfund, Svenska kyrkan, hade en i väsentliga stycken annorlunda relation till staten än övriga trossamfund. Full religionsfrihet var med andra ord inte genomförd genom 1951 års religionsfrihetslag. Denna tog hänsyn främst till frihetsbegreppet i dess negativa bemärkelse, alltså frihet från tvång. Denna frihet- närmare bestämt friheten att lämna Svenska
kyrkan - var enligt beredningen inte tillräcklig. Man måste beakta friheten
till religion i betydelse av likvärdiga arbetsmöjligheter för de olika samfund
som individerna har frihet att ansluta sig till.
9.4.2 Vår bedömning av religionsfribetens betydelse
Enligt vår mening år principen om religionsfrihet givetvis en viktig utgångs-
punkt när det gäller utformningen av statens relationer till Svenska kyrkan och övriga trossamfund. Härom torde de flesta vara ense. Oenigheten är dock påtagligt större när det gäller den centrala frågan hur begreppet religionsfrihet skall bestämmas och vilken vikt man bör fästa vid principen i detta sammanhang. I det följande skall utredningen i korthet beröra vissa religionsfrihetsfrågor. Ämnet är emellertid alltför omfattande för att det
skall vara möjligt att lämna en mer ingående redogörelse.
Begreppet religionsfrihet som sådant är vagt och mångtydigt och dess
innebörd har växlat från tid till annan. Det rymmer också känsliga
subjektiva moment. Vad som är religionsfrihet för den ene kan upplevas
som en inskränkning för den andre. Begreppet kan tolkas från såväl ideella som formella synpunkter.
Den mer vidsträckta tolkning som 1968 års förordade blev vid
beredning
remissbehandlingen utsatt för kritik från flera instanser. Det hävdades att den innehöll alltför många oklara och faktorer. En risk
subjektiva uppenbar
med en alltför vidsträckt av
tolkning religionsfrihetsbegreppet sades vara,
att reformer hârledda ur detta begrepp lätt kunde kollidera med
religions-
frihetskrav från andra synpunkter. Bland de kritiska instansema framhölls allmänt att det torde vara näst intill ogörligt att ñnna en och
allmångiltig
entydig definition. Vissa hävdade också att beredningen fäst alltför stort avseende vid principen. En synpunkt som också framfördes var att be-
redningen tolkat religionsfrihetsprincipen utifrån reformkraven. Det på-
pekades att många olika typer av reformer kunde
naturligtvis ges ett prin-
cipiellt stöd med den mångtydiga innebörd beredningen gett religions-
frihetsprincipen. Reformkraven bör givetvis inte bestämma innebörden och
tolkningen av religionsfriheten.
Om det således finns starkt skiftande om
uppfattningar religionsfrihetsbe-
greppets innebörd råder emellertid i stort sett om vad detta som ett
enighet
minimum måste innehålla. Som
tidigare sagts innebär religionsfriheten,
såsom den bestäms i regeringsformen, att varje medborgare det
gentemot allmänna är tillförsälcrad en frihet att ensam eller tillsammans med andra
utöva sin religion (positiv religionsfrihet) samt skyddad mot
tvång att ge tillkänna sin åskådning i religiöst hänseende och att tillhöra trossamfund
(negativ religionsfrihet). På dessa grundsatser vilar religionsfrihetslagens
fyra principer, nämligen rätt för envar att utöva sin religion, rätt att delta i gudstjänst eller liknande sammankomst samt rätt att bilda trossamfund eller stå utanför trossamfund. Dessa principer är grundläggande för individens och trossamfundens - även Svenska - Det torde inte
kyrkans religionsfrihet.
råda någon oenighet om att den nuvarande legala bestämningen av religions-
friheten uppfyller i vart fall minimikraven för
religionsfrihet.
Enligt vår mening bör den grundläggande huruvida den nuvarande
frågan
relationen mellan staten och Svenska kyrkan är med
förenlig religions-
friheten bedömas formellt mot bakgrund av gällande rätt, dvs.
principerna
om positiv och negativ religionsfrihet. De uppenbara svårigheter som
otvivelaktligen är förenade med en mer vidsträckt bestämning av religions-
frihetsbegreppet visar med all önskvärd tydlighet, att en sådan kan lämna alltför stort utrymme för subjektiva och ibland ovidkommande värderingar,
som egentligen inte har med religionsfriheten som sådan att göra. Man
måste således försöka klarlägga om och i vad mån nuvarande bestämmelser kan sägas inskränka den frihet som bör tillkomma den enskilde och de olika trossamfunden. Med denna mer inskränkta bestämning av religionsfrihetsbegreppet följer att flertalet frågor som 1968 års beredning diskuterade
kommer att ligga utanför den legala religionsfriheten.
Som tidigare sagts bygger den nuvarande regleringen på grundtanken, att
den enskilde har rätt att tillhöra eller stå utanför varje form av trossamfund. Mot denna bakgrund kan man enligt vår mening inte gâma hävda att Svenska kyrkans i dag i olika hänseenden favoriserade ställning innebär ett intrång i friheten för dem som inte tillhör kyrkan att tillhöra andra trossamfund och där utöva sin religion eller att stå helt utanför varje kyrklig
gemenskap. Beredningens påstående att det finns människor som upplever
Svenska kyrkans officiella status som en kränkning av sin åsiktsfrihet, framstår därför inte som särskilt övertygande. Utifrån denna mer formella
bestämning av religionsfrihetsbegreppet kan det principiellt sett ej heller
sägas strida mot religionsfriheten att Svenska kyrkan fullgör vissa sam-
hälleliga funktioner såsom begravningsverksamheten.
Med principen om trossamfundens religionsfrihet menar man vanligen att varje samfund - även Svenska kyrkan - i princip skall kunna verka fritt i enlighet med sin bekännelse. Detta innebär att trossamfunden bör ha full
frihet att bestämma om sina angelägenheter i religiöst och organisatoriskt
avseende - om sin om för med-
exempelvis religiösa grundsyn, regler
lemskap i samfundet, om intagande och uteslutning av medlemmar i
samfundet och om former för den religiösa verksamhetens bedrivande - samt i frågor av ekonomisk art.
Det torde inte råda någon oenighet om att de fria trossamfunden
åtnjuter
religionsfrihet i nämnda hänseenden. En år däremot om de nuvarande
fråga
relationerna mellan staten och Svenska kan sägas innebära en
kyrkan
kränkning av den religionsfrihet som bör tillkomma som trossamfund
kyrkan
och om detta skulle påkalla en ändrad relation till staten. För Svenska kyrkans del bör innebära att skall
nämligen religionsfrihetsprincipen kyrkan
ha frihet att besluta om sina egna angelägenheter i hänseende,
religiöst
liksom också i frågor av organisatorisk art i den mån de är av för
betydelse
den religiösa verksamheten.
Det är inte alldeles enkelt att ge ett svar denna Den
entydigt på fråga.
traditionella frikyrkorörelsen har sedan länge karakteriserats av en klart uttalad självständig attityd gentemot staten. Inom Svenska har det,
kyrkan
liksom i allmänhet inom lutherska av historiska och skäl
kyrkor, religiösa
däremot varit naturligt att medge staten intlytandei som andra
många frågor
trossamfund velat förbehålla åt sig själva att avgöra. om trossam-
Principen
fundens religionsfrihet kan därför inte anses vara helt vägledande när det gäller utformningen av relationerna mellan staten och Svenska
kyrkan.
Det har också gjorts gällande att principen om trossamfundens
religions-
frihet förutsätter en neutralitet eller opartiskhet från statens sida gentemot de olika trossamfunden. Enligt denna åsikt skulle således den i vissa avseenden privilegierade ställning som Svenska kyrkan kan sägas ha innebära en
kränkning av religionsfriheten utifrån de Övriga trossamfundens synpunkt.
I ett samhälle med fri åsiktsbildning i hänseende bör en
religiöst naturligtvis
grundsats vara att olika trossamfund behandlas på ett likvärdigt sätt. Hur denna grundsats närmare skall formuleras och i är dock
tillämpas praktiken
förenad med vissa svårigheter.
Kravet på likvärdig behandling av de olika trossamfunden torde inte kunna drivas alltför långt. Konsekvensen får naturligtvis inte bli den att alla trossamfund skall behöva verka i samma former och på samma villkor. Därtill är samfunden alltför olika. Den inom Svenska rådande öppna
kyrkan
folkkyrkotanken kontrasterar tydligt mot det mer medlemsorienterade synsättet inom den traditionella frikyrkorörelsen. Det bör dock framhållas att vissa frikyrkosamfund fått alltmer folkkyrkliga drag och att såväl den romersk-katolska kyrkan som de ortodoxa kyrkorna, som till följd av
invandringen fått stark utbredning i Sverige, har tydlig folkkyrkokaraktär.
Som tidigare sagts varierar synen på staten också påtagligt mellan olika trossamfund.
De olika trossamfundens religiösa grundsyn skiljer sig sålunda många
gånger åt markant och deras behov och krav kan växla. En alltför strikt tillämpning av principen skulle därför på sina håll kunna upplevas som orättvis och diskriminerande från religionsfrihetssynpunkt. Därtill kommer att samhället kan ha olika krav på samfunden. Som exempel kan nämnas det krav på rikstäckning och öppenhet som samhället även framdeles kan tänkas komma att ställa på Svenska kyrkan. Även om staten skulle vara helt neutral i förhållande till trossamfunden kan således lätt dess lagstiftning bli till
förfång för någon religiös grupp.
Det kan således från såväl praktiska som principiella synpunkter vara förenat med stora svårigheter, att på ett konsekvent sätt tillämpa
principen
om likvärdig behandling av trossamfunden. Det i och för sig fullt be-
rättigade kravet på likvärdig behandling skulle kunna tillgodoses genom att
i form av ekonomiskt och legalt stöd söka underlätta för de olika samfunden
att på någorlunda likvärdiga villkor med Svenska kyrkan kunna erbjuda sina
medlemmar och utanförstående samfundens tjänster. Uppenbart är emellertid att det är näst intill omöjligt att uppnå en fullständig rättvisa i dessa hänseenden.
Som framgått är svårigheterna att ge begreppet en så religionsfrihet
allmångiltig innebörd som möjligt således betydande. Man torde ej heller enbart på grundval av det formella förhållandet mellan stat och i ett
kyrka
land utan vidare kunna avgöra, om där råder eller
religionsfrihet ej. Enligt
utredningen framstår det därför från såväl sakliga som
principiella syn-
punkter som mindre lämpligt, att grunda frågan om Svenska fram-
kyrkans
tida relation till staten enbart på detta begrepp. om
Principen religionsfrihet
är i och för sig av stor vikt i sammanhanget, men ett eventuellt
ställnings-
tagande i denna fråga måste gmndas på en av även andra
sammanvågning
faktorer.
9.5¶Andra skäl för friare relationer mellan staten
och Svenska kyrkan
Det har hävdats att synen på Svenska bör vara
kyrkan av avgörande betydel-
se för frågan om kyrkans relation till staten. Religionsfrihetslagen definierar Svenska kyrkan som ett trossamfund, låt vara av en annan karaktär än de traditionella frikyrkosamfunden. I lagens förarbeten anges också uttryckligen, att kyrkan är en andlig gemenskap som leder sitt ursprung från de äldsta kristna församlingarna och vars karaktär och verksamhet bestäms av dess bekännelse. Enligt detta synsätt har kyrkan alltså en egen identitet som den behåller oaktat dess yttre villkor ändras. Mot denna kan
bakgrund
sågas att en relationsändring mellan staten och kyrkan skulle ge ett klarare uttryck för kyrkans identitet som trossamfund. Det bör också framhållas att det från kyrklig synpunkt kan te sig allt mer omotiverat att som
frågor på
ett avgörande sätt påverkar kyrkans möjligheter att fullgöra sitt evangelisato-
riska och diakonala uppdrag ytterst kan av statliga myndigheter. En
avgöras
relationsändring innebär också en klarare markering av statens och
kyrkans
slcilda funktionsomxåden.
I den allmänna debatten har även andra skål framförts till stöd för förändrade relationer. Det har framhållits, att vårt land inte längre är en kristen enhetskultur. Den ökade förekomsten av olika livsåskådningar, både kristna och icke-kristna, delvis orsakade av den omfattande invandringen men även av den internationella rörlighet i övrigt som kännetecknar vårt samhälle, innebär att dagens situation med ett trossamfund i särställning i förhållande till staten kan synas otidsenlig. Det har också hävdats, att
principen om statens neutralitet i livsåskådningsfrågor och den fortgående
sekularisering som präglar vår tid medför att de speciella band, som sedan
mycket lång tid förenat staten och kyrkan, inte längre kan uppfattas som
naturliga.
Det ligger utanför vårt uppdrag att här ta ställning till de olika meningar som framförts. Vi vill emellertid framhålla som rimligt att Svenska kyrkans egna önskemål och synpunkter bör tillmätas stor vikt vid ett eventuellt ställningstagande till de framtida relationerna mellan staten och kyrkan.
9.6¶Konstitutionella utgångspunkter
Det kan sålunda anföras skäl för att regleringen av Svenska kyrkans förhållanden ges en sådan utformning att den kan gynna en utveckling i
riktning mot ökad självständighet för kyrkan. En sådan utveckling kan
mycket väl äga rum inom ramen för det nuvarande statskyrkosystemet. Naturligtvis har statskyrkosystemet emellertid sina konstitutionella gränser.
I det följande skall utredningen behandla slcilda rättsliga frågeställningar som
kravet på ökad självständighet för Svenska kyrkan kan föra med sig, dels vid oförändrade relationer mellan staten och kyrkan och dels vid längre
gående relationsändringar. - Det kan emellertid vara lämpligt att inlednings-
vis och i korthet redovisa några olika kyrkliga organisationsformer.
9.6.1 Olika kyrkliga organisationsformer
Begreppet kyrka kan beskrivas på olika sätt och från olika infallsvinklar.
Man kan anlägga teologiska och rättsliga Med en grov synpunkter.
förenkling kan en kyrka sägas vara en församling, dvs. en sammanslutning av människor, en andlig gemenskap. Vad som skiljer en kyrka från andra sammanslutningar är den gemensamma kristna bekännelsen, trosgemenskapen. En kyrka har alltså egenskapen av att vara ett trossamfund. Detta gäller både Svenska kyrkan och andra trossamfund. Trossamfundets syfte år den gemensamma religionsutövningen. Det är denna som kan sägas vara kyrkans ändamål. En kyrka är således i första hand en realitet grundad på den gemensamma trosbekännelsen och inte en rättslig företeelse skapad av staten och dess rättsordning. Historien visar dock att det har varit nödvändigt att
finna rättsliga former för kyrkan.
Förhållandet mellan staten och en inom landets gränser verksam kyrka kan vara utformat på olika sätt. Man kan något schematiskt tala exempelvis om
statskyrka, nationalkyrka och konkordatskyrka eller om frikyrka i syfte att
beskriva dessa olika relationer. I den kyrkorättsliga doktrinen nämns även
andra organisationsformer.
Dessa indelningsformer är naturligtvis inte oomtvistade. Många gånger är
gränserna dem emellan också flytande. Enligt en åsikt utmärks den renodlade statskyrkoformen av att staten har fullständig bestämmanderätt över kyrkans både yttre och inre förhållanden och detta även i andliga frågor. Kyrkan erkänns således inte som en självständig realitet utan är en del av staten. Den kyrkliga verksamheten kan därför sägas utgöra en statlig
förvaltningsfunktion vid sidan av andra.
Vad som däremot utmärker en nationalkyrka är att den anses ha en i förhållande till staten oberoende av rättsordningen erkänd självständig existens. Kyrkostyrelsen regleras under samverkan av statens och kyrkans
organ. Staten utövar dock inte någon religiös funktion. Organisationsformen torde förutsätta att kyrkan omfattar en majoritet av landets medborgare. Enligt denna bestämning skulle Svenska kyrkan vara att hänföra till nationalkyrkomas krets. Under det senaste århundradet har emellertid Svenska kyrkan snarare beskrivits som en folkkyrka. En sådan kyrka skall vara öppen mot hela folket.
I den kyrkorättsliga litteraturen nämns också konkordatskyrkan som en Organisationsform. Vad som utmärker en konkordatskyrka är att förhållandet mellan staten och kyrkan grundas i en överenskommelse mellan dem. Detta förutsätter att kyrkans rättsliga existens är erkänd av rättsordningen. Formellt framstår staten och kyrkan således som likvärdiga parter.
För frikyrkoma gäller ingen särskild offentligrättslig reglering. Deras
ställning styrs således i huvudsak av privaträttsliga regler. I brist på lagbe-
stämmelser kan de i närmast karakteriseras som ideella föreningar.
Det bör i detta sammanhang också nämnas, att bl.a. de katolska och judiska församlingarna tidigare i vårt land hade ställning av vad som närmast kan
beskrivas som offentligrättsliga korporationer. Deras ställning reglerades
ytterst av statlig lagstiftning. En sådan organisationsform skulle därför
kunna kallas korporationskyrka.
Statens förhållande till en kyrka kan således bestämmas på olika sätt. Den
här gjorda indelningen har naturligtvis främst sitt intresse vid en rättslig be-
skrivning av historiska eller nutida förhållanden, men den har även ett visst intresse när det gäller att finna juridiska former för Svenska kyrkans framtida organisation och förhållande till staten.
rdr-tva_-
9.6.2 En ökad självständighet för Svenska vid oförkyrkan ändrade relationer
Som tidigare sagts har den hittillsvarande för Svenska
utvecklingen kyrkans
del inneburit att den alltmer har kommit att framstå som ett trossamfund. Om man väljer att bevara det konstitutionella sambandet mellan staten och kyrkan kan kravet på Ökad för i som får anses
självständighet kyrkan frågor
vara av intern kyrklig karaktär främst tillgodoses
genom organisatoriska
reformer av olika slag. Ett med sådana reformer skulle också vara att
syfte
i så stor utsträckning som möjligt söka renodla Svenska funktion av
kyrkans
trossamfund.
I kapitel 10 redovisar utredningen olika reformer som skulle kunna gynna denna utveckling. Här skall bara i korthet nämnas Genom
följande.
kyrkomötesreformen har de nödvändiga konstitutionella för förutsättningarna
en sådan Tänkbara reformer skulle sålunda kunna vara
utveckling skapats.
att ge Kyrkofondens och Ansvarsnämnden för
styrelse, domkapitlen
biskopar ställning av statliga under förvaltningsmyndigheter kyrkomötet.
Härigenom skulle man bereda kyrkan en ökad frihet i
inomkyrkliga frågor.
En ökad självständighet för Svenska som trossamfund aktualiserar
kyrkan
också frågan om inte av de bör
utnämningsrâtten högsta prästtjänstema
överföras från regeringen till organ inom Svenska Det finns också
kyrkan.
skäl som talar för att huvudmannaskapet för
begravningsverksamheten
principiellt sett bör tillkomma de borgerliga kommunerna.
De nu nämnda skulle innebära en klar
reformförslagen sammantagna
gränsdragning mellan statligt/kommunala och traditionellt kyrldiga
uppgifter. Svenska kyrkan skulle också komma att framstå som ett mer renodlat trossamfund. Det bör också framhållas att förslagen väl kan
mycket
genomföras inom ramen för ett bevarat samband mellan staten och
kyrkan,
:mage
any?
pqwrwn,
samtidigt som de också utgör en nödvändig förutsättning för en utveckling
i riktning mot en mer gmndläggande relationsändring.
I den allmänna debatten har från sina håll också hävdats att en ökad självbestämmanderätt för kyrkan skulle kunna förverkligas genom att stärka kyrkomötets bestämmanderätt. En sådan reform skulle således inte syfta till att lossa de konstitutionella banden mellan staten och kyrkan.
Enligt den lagstiftning som gällde före år 1983 stiftades kyrkolag genom
samfällda beslut av regering, riksdag och kyrkomöte. Som tidigare sagts
(avsnitt 2.1.3) var kyrkolagsbegreppet inte klart definierat, men med
kyrkolag avsågs - utöver 1686 års kyrkolag - allmänt uttryckt sådan lag som omfattade grundläggande bestämmelser om kyrkans väsen, egendom, organisation och verksamhet. Denna medbestämmanderätt i kyrkliga lagstift-
ningsfrågor gav kyrkomötet en förhållandevis stark ställning.
1982 års kyrkomötesreform innebar att lagstiftningsförfarandet på det
kyrkliga området genomgick en väsentlig förändring och anpassades till den
nya regeringsformens huvudprinciper om normgivning. Huvudregeln är
sålunda att riksdagen ensam stiftar lag på det kyrkliga området. Samtidigt har dock kyrkomötet genom delegation från riksdagen tillerkänts en egen
normgivningsmakt i internt kyrkliga angelägenheter.
Om man enbart ser till riksdagens lagstiftningsmakt inom det kyrkliga
området och inte beaktar den normgivningskompetens som numera tillkom-
mer kyrkomötet eller de organisatoriska förändringar som i övrigt ägt rum
inom Svenska kyrkan, innebär kyrkomötesreformen otvivelaktigen att
banden mellan staten och kyrkan har förstärkts och att kyrkan kommit att få en mera utpräglad karaktär av statskyrka.
Ett förstärkt inflytande för kyrkan rörande dess egna lagstiftningsangelägen-
heter föreligger i Finland. Där har nämligen kyrkomötet ensamt initiativrätt
i lagstiftningsfrågor som rör den finska I vissa kretsar
kyrkan. kyrkliga framhålls att denna ordning vore värd att efterbilda i vårt land.
Det finska systemet skulle otvivelaktigt innebära en vidgad frihet för
kyrkan inom ramen för nuvarande förhållanden. Det finns olika skål som kan tala för denna lösning. Man kan hävda att Svenska alltmer kommit att
kyrkan framstå som ett trossamfund och därför bör så stor
åtnjuta självständighet som möjligt. Man kan också hänvisa till den allmänt i samhällslivet godtagna principen att kyrkliga och borgerliga angelägenheter bör åt
skiljas och att statens inflytande över kyrkliga frågor bör i så stor
begränsas utsträckning som möjligt.
Den grundläggande konstitutionella i vårt land är emellertid att
principen riksdagen ensam stiftar lag. Att tillerkänna kyrkomötet en exklusiv initiativrätt i kyrkliga lagstiftningsfrågor skulle således innebära en inskränkning av riksdagens befogenheter och framstår därför som
förslaget föga realistiskt. En ökad självständighet för Svenska får därför
kyrkan tillgodoses på annat sätt.
9.6.3 Mer långtgående förändringar mellan staten och Svenska
kyrkan
I det följande skall utredningen behandla olika
översiktligt rättsliga frågeställningar, som kan vara av betydelse om man överväger en mer långtgående relationsändring mellan staten och Svenska kyrkan. En sådan förändring rymmer svåra ställningstaganden av såväl som
principiell praktisk art. Enligt utredningsdirektiven skall en grundläggande
utgångspunkt för utredningens vara att Svenska även i
överväganden kyrkan framtiden skall behålla sin särskilda karaktär av med
öppen folkkyrka rikstäckande verksamhet och demokratiska arbetsformer. Det gäller därför att finna organisationsformer som inte är främmande för och som
kyrkan kan trygga den kyrkliga verksamheten för framtiden.
Regleringen av Svenska kyrkans förhållanden faller för närvarande under
den offentliga rätten. En mer långtgående relationsändring innebär i princip
att den offentligrättsliga regleringen av kyrkan upphör. Det torde vara en
allmänt accepterad åsikt att en relationsändring inte skulle komma att påverka Svenska kyrkans identitet som trossamfund. Rättsligt sett skulle en sådan förändring dock innebära att kyrkan kommer att övergå till att vara
ett rättssubjekt av i huvudsak privatråttslig natur, givetvis under den
förutsättningen att man inte tillskapar en särsldld för kyrkan speciellt
anpassad rättslig form. I ett följande avsnitt kommer utredningen att mer
ingående behandla dessa spörsmål.
En total relationsändring innebär naturligtvis att kyrkan skall vara fri att själv bestämma sin organisation och verksamhet samt vilka regler som skall ersätta den nu gällande lagstiftningen. Allt talar emellertid för att en fri
kyrka såväl i organisatoriskt som verksamhetsmâssigt hänseende vill anknyta
till förhållandena före relationsändringen. De förändringar som kan förutsâttas bli vidtagna torde främst vara sådana som betingas av att det organisatoriska sambandet mellan staten och Svenska kyrkan upphör.
Även om man utgår från att en fri kyrka själv kan bestämma sin organisation och verksamhet kommer det alltjämt att behövas vissa lagregler som
berör kyrkan. De författningsbestämmelser det här är fråga om kan inled-
ningsvis delas upp i bestående lagstiftning och övergångslagstiftning. Den
bestående lagstiftningen skall inte bara gälla vid tidpunkten för relationsândringen utan även i framtiden. Övergångslagstiftningen är nödvändig för att föra över kyrkan till nya relationer med staten. Till denna lagstiftning hör
regler som krävs vid upphävandet av olika kyrkliga författningar samt de
regler som är nödvändiga i själva övergångsögonblicket eller någon tid
dessförinnan eller därefter.
Den bestående lagstiftningen kan i sin tur delas in i följande undergruppe-
ringar, nämligen allmän lagstiftning, speciallagstiftning och organisa-
tionslagstiftning.
Vad som är utmärkande för den allmänna lagstiftningen är att den omfattar bestämmelser som rör Svenska kyrkans verksamhet, men som oavsett relationerna mellan staten och kyrkan behövs i ett modernt samhälle. Bestämmelserna tar således inte särskilt sikte på Svenska kyrkan utan på alla trossamfund och organisationer verksamma i landet. Som sådan
exempel på
lagstiftning kan nämnas de regler i religionsfrihetslagen som rör själva
religionsfriheten. Vidare hör till denna grupp allmän lagstiftning av Lex. arbetsrättslig natur. Denna typ av lagstiftning kommer således i princip inte att beröras av att sambandet mellan staten och
kyrkan upphör.
Sådan speciallagstiftning för kyrkan som rör ämnen som endast kan regleras genom lag hör också till den bestående lagstiftningen. Med hänsyn till att
begravningsverksamheten kan betraktas som en allmän samhällelig uppgift
som åvilar kyrkan kan de författningar som i dag reglerar denna verksamhet nämnas som exempel på sådan speciallagstiftning. De särskilda bestämmelser som har meddelats rörande kyrkliga kulturminnen hör också hit. Uppbördsförfattningarna kan vidare komma att behöva särskilda regler om uppbörd av kyrkoavgift för det fall staten i framtiden skall biträda kyrkan med detta.
Slutligen kan till gruppen bestående lagstiftning även hänföras sådana
författningsbestämmelser som gäller kyrkans organisation och verksamhet
och som med ett sammanfattande begrepp kan benämnas organisationslag-
stiftning. Denna lagstiftning syftar till att ge kyrkans organisation en viss
utformning eller reglera dess verksamhet. Omfattningen av denna lagstift-
ning är beroende av om och i vilken utsträckning statsmaktema anser det motiverat från allmän synpunkt att kyrkans organisation och verksamhet regleras särskilt. En relationsändring mellan staten och kyrkan utesluter
nämligen inte att grundläggande bestämmelser om kyrkans organisation och
verksamhet meddelas i form av t.ex. en ramlag. Det bör här påpekas att en ramlagstiftning kan vara ett önskemål även från kyrkans sida. Om det föreligger behov vore det inte heller otänkbart att en sådan lagstiftning skulle kunna utsträckas till att omfatta även andra trossamfund. Till dessa
frågor återkommer utredningen i kapitel ll.
Det kan i detta sammanhang vara lämpligt att i korthet beröra frågan, om det vore möjligt att som ett alternativ till lagstiftning låta reglera förhållandet mellan staten och kyrkan genom någon form av överenskommelse eller fördrag mellan dem. Som framgått av vår redogörelse för förhållande-
na i Tyskland regleras bl.a. den katolska kyrkans och de evangeliska lands-
kyrkomas ställning till staten genom olika fördrag (konkordat) av närmast
folkrättslig natur.
Vad som främst skulle kunna tala för en avtalsmässig reglering av kyrkans förhållanden är givetvis att ett avtal kan ses som ett uttryck för en samförståndslösning mellan berörda parter. Kyrkan skulle också därigenom erkännas som en fullvärdig avtalspart, vilket skulle vara ägnat att främja ett gott förhållande mellan stat och kyrka.
En fördragsordning efter tyskt mönster skulle dock te sig främmande för
den svenska rättsordningen. Den skulle från principiella synpunkter också
innebära en påtaglig inskränkning av riksdagens lagstiftningsmalct. Det är
i och för sig inte ovanligt att staten inom olika ämnesområden ingår avtal
med privaträttsliga subjekt, men dessa avtal blir då av privaträttslig
karaktär. Från svensk synpunkt ligger det således närmast till hands att anta att en överenskommelse eller fördrag mellan staten och kyrkan skulle
byggas upp och vara att tillämpa enligt de principer som gäller för
privaträttsliga avtal.
En avtalsmässig reglering mellan staten och måste bli
kyrkan naturligtvis
mycket omfattande. Med hänsyn till att en
privatrâttslig reglering synes vara
den enda form som står till buds framstår det som tveksamt att söka reglera förhållandet i dessa former.
9.7¶Medlemskapet i Svenska kyrkan
9.7.1 Inledande synpunkter på frågan om i
medlemskapet
Svenska kyrkan
Svenska kyrkan kan inte på ett rättvisande sätt beskrivas i
föreningsrättsliga
termer. Vad som utmärker en ideell förening är att ett antal
nämligen
personer har gått samman och träffat avtal om att i organiserade former under viss tid eller tills vidare samverka i och genom för en
föreningen
gemensam målsättning. Med medlemskapet följer olika rättigheter och
skyldigheter gentemot föreningen.
Svenska kyrkan är emellertid från religiösa synpunkter något annat än summan av sina medlemmar. I förarbetena till 1951 års religionsfrihetslag (prop. 1951:100 s. 50) framhölls att Svenska kyrkan är en
andlig gemen-
skap, ett trossamfund, som leder sitt ursprung från de äldsta kristna församlingarna, och vars karaktär och verksamhet bestäms av dess bekännelse.
Svenska kyrkans karaktär av öppen folkkyrka innebär också att en
föreningsrâttslig beskrivning av kyrkan kan kännas främmande. Svenska
kyrkan skall nämligen stå för alla och vända till hela folket. Som
öppen sig
en följd av detta synsätt förutsätts inte heller någon personlig bekännelse för
att få ta del i t.ex. kyrkans gudstjänstliv.
För den fortsatta framställningen är det nödvändigt att något beröra begrep-
i och tillhörighet till kyrkan. Ibland används begreppen för
pen medlemskap
att beteckna olika företeelser, men oftast används de för att beteckna samma sak. Ej heller görs från rättslig synpunkt någon skillnad på begreppen.
Det har sedan medeltiden varit principiellt främmande för kyrkan med bestämmelser om medlemskap och tillhörighet. Genom dopet upptogs man i som alla förutsattes tillhöra. Det finns emellertid nu från teologisk
kyrkan
en skillnad mellan begreppen som i korthet kan formuleras så att
synpunkt
ger medlemskap i Kristi kyrka medan tillhörigheten till Svenska dopet
år en och rättslig fråga som följer andra av historiska
kyrkan praktisk
tillfälligheter uppkomna regler.
Nu om medlemskap och om inträde och utträde ur Svenska
gällande regler
infördes religionsfrihetslagen (1951:680). Bakgrunden till
4 kyrkan genom
lagstiftningen var bl.a. att Svenska kyrkan alltmer kom att betraktas som ett trossamfund. Bakom diskussionen religionsfrihetsskâl men
självständigt låg
även skäl talade för att införa ett medlemsbegrepp. Det fanns
praktiska
behov av att kunna fastställa vilka som hade rättigheter och
nämligen
gentemot kyrkan, t. ex. rösträtt vid kyrkliga val och skyldighet
skyldigheter
att betala kyrkoskatt.
9.7.2 Gällande rätt
De bestämmelserna om medlemskap i Svenska kyrkan finns
grundläggande
i 6-12 §§ (1951:680). I detta avsnitt skall bestämmel-
serna behandlas närmare. huvudregeln gäller att inträde i Svenska
Enligt
sker vid födelsen om en av föräldrarna tillhör kyrkan. I övrigt gäller
kyrkan
följande bestämmelser om inträde i kyrkan.
Av 6 § första följer att endast svenska
stycket religionsfrihetslagen
eller sådana utlänningar som är bosatta i Sverige tillhör Svenska
medborgare
kyrkan. Det finns dock en möjlighet för utom riket bosatta att
utlänningar
vara medlemmar. Enligt om av vissa
förordningen (1979:931) prövning
ansökningar om medlemskap i Svenska prövas sådana
kyrkan ansökningar
av domkapitlet i Uppsala.
Inträde i Svenska kyrkan sker i det stora flertalet fall utan särskild
åtgärd.
Inträdet sker i regel vid födelsen. I viss olika för
utsträckning gäller regler
barn till föräldrar som är gifta med varandra och för barn där så inte är fallet.
Om barnets föräldrar är gifta med varandra inträder barnet i Svenska
kyrkan
om båda föräldrarna tillhör kyrkan (7 § första stycket). Enligt paragrafens andra stycke gäller denna även för det fall att endast en av
huvudregel
föräldrarna tillhör kyrkan. Det finns dock två från sistnämnda
undantag
regel. Om båda föräldrarna eller, om vårdnaden om barnet tillkommer endast den ene av föräldrarna, vårdnadshavaren, inom viss tid anmäler till pastor i att barnet inte skall tillhöra vinner barnet
hemförsarnlingen kyrkan,
ej inträde i kyrkan vid födelsen. Om föräldrarna före eller i vart
giftermålet
fall före barnets födelse med vittnen kommit överens om att
skriftligen
barnet inte skall tillhöra kyrkan räcker det att endast en av dem gör en sådan anmälan även om den andre föräldern har del i vårdnaden.
Barn till föräldrar som inte är med inträder
gifta enligt 8 § första
stycket vid födelsen i Svenska kyrkan om modern tillhör denna. Skulle barnet inte ha inträtt i Svenska kyrkan vid födelsen och barnet, innan det fyllt tolv år, får äktenskaplig börd genom att föräldrarna gifter sig, gäller enligt lagrummets andra stycke följande bestämmelser. Tillhör en av töräldrama Svenska kyrkan inträder barnet i vid föräldrarnas
kyrkan gifter-
måLSå sker dock inte om båda föräldrarna om vårdnaden tillkommer
eller,
endast en av dem, vådnadshavaren, inom viss tid anmäler till i pastor hemförsamlingen att barnet inte skall tillhöra
kyrkan.
Det finns i religionsfrihetslagen ytterligare ett fall där inträdet i kyrkan sker
enligt automatiskt verkande regler. Enligt 9 § skall nämligen en utlänning
som är evangelisk-luthersk trosbekännare anses upptagen i Svenska kyrkan om han vinner svenskt medborgarskap. För att detta inte skall ske krävs att han anmäler att han inte vill tillhöra kyrkan.
För den som inte anses ha inträtt i Svenska kyrkan i samband med födelsen eller förvärv av svenskt medborgarskap sker inträde genom ansökan till pastor i hemförsamlingen. Närmare bestämmelser finns i 10 §. För den som visar att han är döpt i Svenska kyrkans ordning eller att han tillhör annat evangeliskt-lutherskt trosamfund gäller att han skall upptas i kyrkan enbart på gmnd av anmälan. Beträffande andra krävs en inför pastor avgiven försäkran att begäran om inträde är grundad på allvarliga religiösa skäl. Det krävs dessutom att pastor skall förvissa sig om att sökanden mottagit den undervisning i Svenska kyrkans lära som med hänsyn till hans ålder och
övriga omständigheter kan anses päkallad.
I ll § finns regler om utträde ur Svenska kyrkan. Utträde sker genom anmälan hos pastor. Anmälan skall göras personligen eller enskilt genom en av sökanden egenhändigt undertecknad handling, som skall vara bevittnad av två personer.
Som framgått uppställer religionsfrihetslagen inte dopet som förutsättning
för att få tillhöra Svenska kyrkan. Endast i ett fall har dopet betydelse för inträde i kyrkan. I 10 § stadgas nämligen att en person som är döpt i
Svenska kyrkans ordning har en ovillkorlig rätt att upptas i kyrkan.
För övrigt ñnns bestämmelser om dop i 3 kap. 1686 års kyrkolag. Till stor del har dessa bestämmelser förlorat sin giltighet. Det tillhör dock fortfarande den kyrkliga ordningen att föräldrar skall låta döpa sina bam. Någon garanti för att kyrkan tillförs döpta medlemmar finns emellertid endast när medlemskap förvärvas av utländsk evangelisk-luthersk trosbe-
kännare som blir svensk Andra medborgare. evangelisk-lutherska kyrkor förutsätter nämligen dop som villkor för i
medlemskapet kyrkan.
9.7.3 Medlemskapets konsekvenser
I detta sammanhang bör om konsekvenser
frågan kyrkotillhörighetens
beröras något närmare. Kyrkotillhörigheten för
saknar avgörande betydelse tillgång till kyrkans förkunnelse och verksamhet i Den
övrigt. öppna
folkkyrkosynen innebär att alla äger tillträde till Kon-
gudstjänstema.
firmation och deltagande i förutsätter i och för
nattvardsgång sig dop, men
det uppställs inga krav på att vederbörande skall tillhöra Svenska
kyrkan.
Medlemskapet i Svenska kyrkan är ej beroende av att man betalar sin
kyr-
koskatt. Denna skyldighet följer av att har kommun-
kyrkoförsamlingen
status. Här antyds att således för med vissa
kyrkotillhörigheten sig
p offentligrättsliga konsekvenser som är hänförliga till det
yttre kyrkosam-
fundet Svenska kyrkan. Dessa skall beröras i det
frågor följande.
Sålunda stadgas i församlingslagen att rösträtt vid val av
(1988:180)
kyrkofullmäktige och på kyrkostämma bl.a. förutsätter i medlemskap
kyrkan. Enligt församlingslagen utgör också kyrkotillhörigheten en förut-
sättning för valbarhet till olika kyrkokommunala såsom
församlingar kyrko-
fullmäktige, kyrkoråd och stiftsfullmäktige samt för de elektorer som skall
utse stiftsfullmälctige. Motsvarande krav i
uppställs lagen (1982:942) om
svenska kyrkan för valbarhet till och Svenska central-
kyrkomötet kyrkans
styrelse samt i lagen (1982:943) om för de elektorer som skall
kyrkomötet
välja ledamöter tiH kyrkomötet. Vidare gäller om
enligt lagen (1988:181)
domkapitel att lekmannaledamöter och suppleanter för dessa skall tillhöra Svenska kyrkan. Även för ledamöterna i besvärsnämnd och
Kyrkomötets
Ansvarsnämnden för biskopar gäller om och
enligt lagen kyrkomötet
prästanställningslagen (1988:184) att de skall vara medlemmar av Svenska
kyrkan. Principiellt sett utgör medlemskap i Svenska kyrkan också en grund
för Motivet för den mer
kyrkans beskattningsrätt. begränsade skattskyldighet
som visserligen även åvilar dem som inte är medlemmar i Svenska kyrkan är att dessa skall bidra till kostnaderna för kyrkans allmänt samhälleliga uppgifter som numera, sedan folkbokföringen förts över till de lokala
skattemyndighetema, endast omfattar begravningsverksamheten.
I vissa fall föreskrivs att innehav av befattning förutsätter att befattningshavaren bekänner sig till Svenska kyrkans lära. Ibland skall han tillhöra
Svenska kyrkan.
Av övergängsbestämmelserna till regeringsformen framgår att konungen
alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan den uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen och förklarad är. Av successionsordningen framgår att motsvarande krav på bekännelse till den rena evangeliska läran även gäller för
tronarvingar. Övergängsbestämmelsema till regeringsforrnen föreskriver
också att när regeringen skall avgöra ärenden som angår Svenska kyrkans
religionsvård eller religionsundervisning, utövning av pråstämbetet,
befordring eller ämbetsansvar inom kyrkan, skall föredraganden iregeringen
tillhöra Svenska kyrkan.
Även i annan lagstiftning uppställs krav på att befattningshavare som
bekänner sig till Svenska kyrkans lära eller tillhör Svenska kyrkan. I lagen (1982:942) om svenska kyrkan finns de grundläggande bestämmelserna om de prästerliga tjänsterna. Där stadgas att endast den som bekänner Svenska
kyrkans lära får utnämnas till prästerlig befattning inom Svenska kyrkan.
Slutligen kan som exempel på författningar som föreskriver att befattnings-
havare skall tillhöra Svenska kyrkan nämnas (1988: 181) om domkapi-
lagen
tel och den av kyrkomötet utfärdade kyrkliga kungörelsen (l983z4) med
arbetsordning för kyrkomötet i vilka föreskrivs att sekreterare i domkapitlet resp. kyrkomötet skall tillhöra Svenska kyrkan.
9.7.4¶Tidigare ställningstaganden
1958 års kyrka-statutredning behandlade i av sina betånkanden
fyra frågan
om grunden för kyrkotillhörigheten (Religionsfrihet (SOU 1964:13), De
aktuella kyrkobegreppen i Sverige, (SOU 1964: 16), Kyrklig organisation
och förvaltning, (SOU 1967:45), Svenska och Slutbe-
kyrkan staten, tänkande, (SOU 1968:11).
I betänkandet Kyrklig organisation och förvaltning uppställde utredningen
fem olika alternativ i fråga om grunden för
medlemskap. Enligt utredningen
var en central och betydelsefull fråga om anslutning till endast borde
kyrkan
få ske av personer som nått sådan ålder att de själva skulle anses mogna att ta ställning till frågan om medlemskap eller om borde kunna ske
anslutning
även av bam. Utifrån dessa utgångspunkter uppställde utredningen följande
alternativ. l. Inträde i kyrkan efter ansökan vid ålder,
mogen 2. inträde i kyrkan efter ansökan utan någon bestämd minimiålder, 3. inträde i kyrkan genom dop och 4. nuvarande ordning för inträde samt
S. medlemskap utan någon organisationsmåssig reglering.
Utredningen berörde slutligen ett s.k. differentierat medlemskap, vilket skulle tänkas kombinerat med samtliga fem alternativ i fråga om
grunden
för medlemskapet. Utredningen framhöll att alla alternativ utom det femte var möjliga i ett men förordade att inträdet skulle ske
statskyrkosystem,
genom dopet. Detta alternativ fann man ha den bredaste förankringen i
kyrkan. Uppfattningen att dopet skulle vara grundläggande för kyrkotill-
hörigheten motiverades genomgående med att var det som
dopet enligt
Svenska kyrkans lära konstituerade tillhörigheten till kyrkan och som
religiöst sett grundlade medlemskap i denna. Kyrka-statutredningens
uppfattning delades också av så gott som alla tunga remissinstanser. För lâgena med en framtida fri folkkyrka framhöll utredningen att än starkare
skäl talade för att kyrkotillhörigheten då skulle komma att konstitueras
genom dopet.
I 1968 års beredning om stat och diskuterades inte Den
kyrka dopfrågan.
grundläggande principen för beredningen var att Svenska kyrkan efter den
föreslagna förändringen i relationen till staten själv skulle bestämma om inträdet i kyrkan. Det framstod som naturligt att det
kyrkliga reformpro-
gram som 1968 års kyrkomöte hade ställt sig bakom skulle utgöra grunden för reformen i denna fråga. I hade förordats att
reformprogrammet dopet
borde bli den akt som konstituerade i Svenska
medlemskapet kyrkan.
Frågan om kyrkotillhörigheten behandlades däremot av kyrka-statutred-
ningen 1978. I betänkandet Stat-kyrka (SOU 1978:1) framhölls att kyrkotillhörigheten skulle bestämmas av kravet på att kunna avgränsa den grupp personer som var avgiftsskyldiga samt hade rått att rösta och rätt att inneha uppdrag inom Det att i de
kyrkan. påpekades, kyrkotillhörigheten
lutherska kyrkorna i princip var nära knutet till men att den
dopet,
historiska utvecklingen i Sverige fått till följd att bam följde föräldrarna i
fråga om kyrkotillhörighet. Mot bakgrund av underreligionsfrihetslagen
strök gruppen att alla som tillhörde kyrkan, när bestämmelserna om ändrade relationer mellan kyrka och stat trädde i kraft, skulle få kvarstå. Dock borde i framtiden större vikt läggas vid
dopet och gruppen betonade att det var av
avgörande betydelse att tillhörighetsreglema inte kom i konflikt med
regeringsformen. Med dessa utgångspunkter föreslogs i betänkandet att det
skulle krävas en viljeyttring för inträde i Denna kunde
kyrkan. antingen
vara lika med en begäran om dop eller, för barn till den som tillhör
kyrkan,
ske i form av anmälan. För sådant barn, som senare inte blivit skulle
döpt,
medlemskapet upphöra vid uppnådd vuxen ålder. Till förslaget fogades en
reservation som innebar att även i fortsättningen den möjligheten skulle
ges att inträda i kyrkan inte endast genom utan också genom anmälan.
dop
Remissinstansernas mening var mycket delade. Flera instanser stödde de
föreslagna medlemskapsreglema, men nästan lika många uttalade sig till
förmån för den nänmda reservationen. Denna stöddes också av ett övervägande antal instanser med anknytning till Svenska kyrkan.
Frågan om dopets betydelse för kyrkotillhörigheten har också under senare
år varit föremål för en intensiv diskussion inom Svenska kyrkan. I augusti 1985 lade en arbetsgrupp fram ett diskussionsbetänkande med titeln Dop
och kyrkotillhörighet (SKU 1985:1). Efter remissbehandling fortsatte
arbetet och år 1988 presenterades ett andra diskussionsbetänkande i frågan
med titeln Vägen till kyrkan. Om dopet och kyrkotillhörigheten (SKU
1988:1). I betänkandet presenteras två alternativa lösningar på frågan om
kyrkotillhörigheten. Den första innebär att nuvarande regler om kyrkotill-
hörigheten förblir oförändrade. Den andra innebär principiellt sett inga förändringar beträffande barns kyrkotillhörighet. Förslaget innebär emellertid att kyrkotillhörigheten upphör om barnet inte döps före 18 års ålder. För att på nytt vinna inträde i Svenska kyrkan krävs dop och ansökan. Det har också kommit ett slutbetänkande med titeln Slutbetänkande från en arbetsgrupp inom Svenska kyrkan i frågan om dopet och
kyrkotillhörigheten (SKU 1989:1). Någon enighet har emellertid inte
uppnåtts utan frågorna kvarstår fortfarande som olösta.
9.7.5 Medlemskapet i Svenska kyrkan från konstitutionen syn-
punkt
Frågan om dopets betydelse för medlemskapet i Svenska kyrkan har således
varit föremål för en intensiv diskussion. I detta avsnitt skall de nuvarande
reglerna granskas utifrån regeringsformens bestämmelser i 2 kap. 2 § om
skyddet för den s.k. negativa religionsfriheten. Religionsfrihetslagens
bestämmelser i 6-9 §§ om förvärv av medlemskap i Svenska kyrkan vid födelsen och vid naturalisation av utländsk evangelisk-luthersk trosbekännare har inte ansetts förenliga med bestämmelserna i regeringsformen. Den
negativa religionsfriheten innebär nämligen att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot bl.a. tvång att ge tillkänna sin i
åskådning religiöst hänseende. Han är därjämte gentemot det allmänna mot
skyddad bl.a. tvång att tillhöra trossamfund. Dessa har därför nöd-
principer vändiggjort en övergångsbestämmelse i regeringsformen där det
föreskrivs
att bestämmelserna om medlemskap i Svenska kyrkan gäller utan hinder av 2 kap. 2 § regeringsformen.
1973 års fri- och rättighetsutredning, vars uppdrag var att utreda om
frågor grundlagsreglering av skyddet för enskildas fri- och rättigheter, framlade år 1975 sitt betänkande (SOU 1975:75) Medborgerliga fri- och rättigheter Regeringsformen. Utredningens förslag till skydd för den negativa religionsfriheten innebar skydd gentemot det allmänna mot tvång att tillhöra trossamfund, politisk sammanslutning eller sammanslutning för annan åskådning. Utredningen uttalade i anslutning härtill att skyddet mot tvång att tillhöra trossamfund också avsåg Svenska kyrkan. Utredningen därför
ansåg att reglerna om medlemskap i Svenska kyrkan behövde stöd i en
övergångsbeståmmelse till regeringsformen, om utredningens förslag genomfördes.
Vid remissbehandlingen uttalade flera remissinstanser bl.a. justitiekanslem och Svea hovrätt att religionsfrihetslagens bestämmelser om i
medlemskap Svenska kyrkan inte stod i strid med de föreslagna reglerna till för
skydd den negativa religionsfriheten. I propositionen med förslag till ändringar i regeringsformen (prop. 1975/762209 s. 117) uttalade emellertid föredragande departementschefen att han delade utredningensbedömning om behovet av särskilda Övergångsbestämmelser i fråga om i
medlemskapet i Svenska kyrkan. Vid riksdagsbehandlingen godtog konstitutionsutskottet (KU l975/76:56) vad som i propositionen uttalats angående behovet av Övergångsbestämmelser och riksdagen godtog utskottets betänkande. Övergångsbestämmelsen är införd som punkt 3 i lagen (1976:871) om ändring i regeringsformen och innebär att bestämmelserna om
medlemskap i Svenska kyrkan gäller utan hinder av 2
kap. 2 § i dess nya lydelse.
Frågan om religionsfrihetslagens bestämmelser om medlemskap i Svenska
kyrkan strider mot regeringsformens skydd för den negativa religions-
friheten har varit föremål för diskussioner i den juridiska doktrinen. I två artiklar i Förvaltningsrättslig tidskrift (PT 1978 s. 27 och 1983 s. 241) har
professorn Gunnar Bramstång hävdat den uppfattningen att reglerna är fullt
förenliga med varandra och att övergångsbestämmelsen till följd härav inte
behövs. Samma uppfattning uttalade kyrkomötets särskilda utskott (SäU
1979:1) i sitt av kyrkomötet godtagna betänkande angående regeringens
skrivelse med förslag till ändrade relationer mellan stat och kyrka. Det bör dock påpekas att en betydande minoritet var av en annan åsikt.
Det är möjligt att man kunnat gå en annan väg när man tillskapade regeln
om den negativa religionsfriheten. Man valde dock att uttryckligen
föreskriva att reglerna om medlemskap i Svenska kyrkan gäller utan hinder av bestämmelserna i 2 kap. 2 § regeringsformen. Därmed tog riksdagen definitivt ställning. Frågan har därefter vid flera tillfällen under senare år
behandlats av riksdagen utan att riksdagen ändrat sitt tidigare ställnings-
tagande (se bl.a. KU 1988/8914 och l989/90:2). Det råder därför enligt utredningens bestämda mening ingen tvekan om att reglerna om med-
lemskapet i Svenska kyrkan är oförenliga med regeringsformens be-
stämmelser om skydd för den negativa religionsfriheten.
9.7.6 Principiella synpunkter på de nuvarande bestämmelserna
Regeringsformens skydd för den negativa religionsfriheten strider således
mot religionsfrihetslagens bestämmelser om medlemskapet i Svenska
kyrkan. Från denna synpunkt talar således starka skäl för att dessa bestämmelser måste ses över. Även andra skäl talar för en förändring.
Redan i samband med antagandet av 1951 års religionsfrihetslag framfördes från flera håll tanken att dopet borde vara den normala formen för inträde i kyrkan. Denna uppfattning motiveras med att dopet är det som enligt
kyrkans lära konstituerar tillhörigheten till kyrkan och sett
religiöst grundlägger medlemskapet. Att välja dopet som grundläggande för
kyrkotillhörigheten skulle också innebära att man undvek den nuvarande automatiken i regelsystemet, dvs. att barn i praktiken föds till medlemmar i Svenska kyrkan, och i stället gjorde kyrkotillhörigheten till en från den
viljealct enskildes eller, i fråga om bam, från vårdnadshavamas sida. Genom
dopet skulle föräldrarna på ett mer uttalat sätt än för närvarande komma att få ta ställning till frågan om barnets skulle också
kyrkotillhörighet. Kyrkan tydligare framstå som ett trossamfund.
Kring dessa frågor förs inom Svenska en intensiv debatt. Ett huvud-
kyrkan argument av teologisk natur mot att göra dopet till en för
förutsättning
medlemskap är, att dopet är ett sakrament och att sakramentsförvaltning inte bör förbindas med rättsliga och ekonomiska förhållanden och krav.
Dopet är mer ett Guds nådemedel än en ordning för inträde i Svenska
kyrkan. Kravet på att kyrkotillhörigheten skall vara en av en brukar
följd viljeyttring i allmänhet awisas som ett av en och
utslag föreningsrättslig syn på kyrkan därmed främmande för den öppna svenska och dess
folkkyrkan teologiska grund.
I detta sammanhang skulle det föra alltför långt att redovisa de
ingående argument av teologisk natur som framförs i frågan om och
dop kyrkotillhörighet. Det finns emellertid, utöver de konstitutionella även andra
skälen, principiella skål som talar för en omprövning av inträdesreglema.
Det nuvarande har lett till att de som tillhör Svenska
regelsystemet kyrkan kan delas upp i två kategorier, nämligen de som är tillhöriga kyrkan i yttre rättslig mening (de icke döpta kyrkotillhöriga) och de som är fullt tillhöriga både i yttre och inre mening (de döpta kyrkotillhöriga). Så länge föräldrarna var skyldiga att låta sina barn ställdes om
döpa frågan kyrkotillhörighet aldrig på sin spets. Förhållandena är emellertid sådana idag att ett förhållandevis stort antal barn till kyrkomedlemmar inte
döps.
Dessa konsekvenser av medlemskapsreglema gör frågan om innebörd
dopets
än mer aktuell. Som påpekas i betänkandet Vägen till kyrkan (s. 114), blir följden av de nuvarande reglerna att det ñnns kyrkotillhöriga som är kyrkoskattepliktiga, har rösträtt och som är valbara i kyrkliga val men som inte får vara delaktiga i kyrkans sakramentala liv, dvs. ha tillträde till Herrens Heliga Nattvard. De nuvarande reglerna innebär också att kyrkomöte och kyrkoråd, som har kompetens att fatta beslut i avgörande frågor om kyrkans tro och inre liv, teoretiskt kan komma att bestå av odöpta kyrkomedlemmar. Denna bristande överensstämmelse mellan döpta och kyrkotillhöriga måste från kyrklig synpunkt framstå som ett problem. Den
rådande samhällsutvecklingen med en minskande dopfrekvens belyser på ett
markant sätt svagheten i systemet.
En annan svaghet är automatiken, som ibland medför att kyrkotillhörigheten
konstitueras genom yttre åtgärder. Som exempel nämns i betänkandet följande situation. Enligt gällande bestämmelser inträder bam utom äktenskap ej i kyrkan om modern inte tillhör denna. Att barnet eventuellt
döps påverkar i princip inte kyrkotillhörigheten. För att barnet skall upptas
i kyrkan krävs nämligen därutöver en anmälan. Skulle föräldrarna gifta sig med varandra och fadern tillhör kyrkan inträder emellertid barnet i denna. Det är att märka att detta gäller oavsett om barnet är döpt eller inte. Det som konstituerar kyrkotillhörigheten är i detta fall föräldrarnas vigsel, även om denna sker i borgerlig form.
Ett ytterligare skäl som talar för en förändring av beståmmelsema år den ökade religiösa pluralismen i vårt land. Som en följd av bl.a. den omfattande invandringen ñnns numera betydande grupper av andra trosbekännare. Vid sidan av Svenska kyrkan och de inhemska trossamfunden finns den romersk-katolska kyrkan med ca 120 000 medlemmar och de ortodoxa grupperna med närmare 100 000 medlemmar. Dessutom finns bl.a. judiska trosbekännare och muslimer. Som påpekas i betänkandet är det mot denna
bakgrund viktigt att tillhörigheten till Svenska kyrkan markeras ett
på tydligare sätt.
I betänkandet hänvisas slutligen till internationella förhållanden. Vid en jämförelse med andra lutherska kyrkor är Svenska kyrkans regler om kyrkotillhörighet unika. Bland 104 medlemskyrkor i Lutherska Världsförbundet är Svenska kyrkan ensam om att inte låta
dopet vara den avgörande grunden för kyrkotillhörigheten. I kontakt med dessa och i ekumenis-
kyrkor ka sammanhang också med andra är det besvärande för Svenska
kyrkor kyrkan att den rymmer dels medlemmar som från dessa kyrkors
synpunkt är fullvärdiga, döpta medlemmar av kyrkan, dels medlemmar, vilkas kyrkotillhörighet ifrågasätts av de övriga lcristna samfunden.
Som framhållits i inledningen till detta avsnitt är det
enligt utredningen nödvändigt att anpassa religionsfrihetslagens bestämmelser om medlemskapet i Svenska kyrkan till krav. Även från andra
regeringsformens synpunkter torde som framgått en förändring vara ofrånkomlig.
9.7.7 Dop och kyrkotillhörighet
Även om det för Svenska kyrkan är främmande att tala om i
medlemskap dess föreningsrâttsliga betydelse är det från
rättsliga synpunkter nödvändigt att sammanfatta reglerna om kyrkotillhörigheten i ett medlemskapsbegrepp. Genom ett sådant avgränsas den personlcrets som rent faktiskt har ansvaret för kyrkans verksamhet och dessutom har rösträtt i frågor, är
kyrkliga valbar till förtroendeuppdrag inom kyrkan och som är skatt- eller avgiftsskyldig.
Frågan om kyrkotillhörighetens utformning är aktuell oavsett de framtida relationerna mellan staten och Svenska Vid ett bevarat stats-
kyrkan. kyrkosystem nödvändiggör regeringsformens skydd för den negativa föreningsfriheten en förändring av bestämmelserna. Det är däremot viktigt
att notera att grundlagens skydd för fri- och
grundläggande rättigheter
endast gäller förhållandet till det allmänna. En ensldld sammanslutning är således fri att konstruera sina medlemskapsregler som den önskar. Detta innebär att Svenska kyrkan, om statskyrkosystemet skulle upphöra, har full frihet att utforma sina medlemskapsregler efter eget Det finns
gottñnnande.
dock skäl att utgå ifrån att Svenska kyrkans förbindelser med staten även efter en eventuell relationsändring torde vara sådana att det skulle vara ohållbart att behålla medlemskapsregler som utpekats som stridande mot grundläggande fri- och rättigheter.
Syftet med att sammanfatta reglerna om kyrkotillhörigheten i ett med-
lemskapsbegrepp är som nämnts att avgränsa den personkrets som har ett särskilt ansvar för kyrkans verksamhet, men däremot inte att begränsa den krets som verksamheten riktar sig till. Svenska kyrkans karaktär av
folkkyrka påverkas därför inte av ett sådant medlemskapsbegrepp.
Det bör naturligtvis i första hand ankomma på kyrkans egna organ att ange formerna för medlemskap. Så länge nuvarande ordning råder måste dock
regeringsformens bestämmelser om den negativa religionsfriheten följas. Om
man väljer dopet som förutsättning för medlemskap i Svenska kyrkan
uppfylls utan tvekan havet på att kyrkotillhörigheten skall vara en följd av en
i aktiv viljeyttring. Andra aktiva åtgärder för inträde kan också
Naturligtvis måste man räkna med att Svenska kyrkans sed att tillämpa barndop kommer att leva vidare även i framtiden. Enligt utredningens
uppfattning kan någon principiell eller praktisk invändning inte riktas
håremot. Den rådande uppfattningen såväl i Sverige som internationellt är att föräldrarna får bestämma om barnens uppfostran i avseende och
religiöst
att med detta följer en rätt att ansluta hamen till ett trossamfund. För övrigt utgår religionsfrihetslagen från att föräldrarna har bestämmanderätt i detta avseende.
I 1978 års förslag fanns en bestämmelse som till visss del modifierade
Det föreslogs nämligen att föräldrar, som själva tillhörde kyrkan, dopkravet.
skulle kunna begära att barnen i stället för att döpas, skulle antecknas som
tillhöriga kyrkan. Möjligheten att framställa en sådan begäran ansågs
mot bakgrund av att det kan finnas kyrkotillhöriga föräldrar som
nödvändig
underlåter att döpa sina barn. Enligt förslaget skulle dock barnet anses ha utträtt ur kyrkan om det inte döptes före 18 års ålder. I det ovan nämnda betänkandet (SKU 1988:1) Vägen till kyrkan föreslogs i alternativ 2 en
liknande lösning. Detta förslag är enligt utredningens uppfattning ett av dem
som kan övervägas.
En av förutsätter naturligtvis att det
förändring medlemskapsbestämmelsema
finns övergångsregler som garanterar att den som nu är medlem utan att
vara döpt får tillhöra kyrkan även i fortsättningen. Det är naturligt att
samma krav även i det fall det organisatoriska sambandet mellan
uppställa
staten och Svenska skulle upphöra. För övriga detaljer hänvisar vi
kyrkan
till 1978 års förslag.
Den nu gällande bestämmelsen i religionsfrihetslagen som stadgar att
utländska evangelisk-lutherska trosbekännare skall anses upptagna i Svenska
kyrkan om de vinner svenskt medborgarskap har av principiella skäl blivit
starkt kritiserad av bl.a. J 0 och konstitutionsutskottet. En promemoria från centralstyrelsen i frågan remitteras för närvarande. Eftersom kyrkotill-
bör vara en följd av en positiv viljeyttring bör regeln upphävas. hörigheten
9.8¶Begravningsverksamheten
9.8.1 Allmänna synpunkter
Med avses den verksamhet som har ett
uttrycket begravningsverksamhet
direkt samband med huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser.
Med huvudmannaskapet följer ett ekonomiskt och administrativt, rättsligt ansvar för verksamheten på en begravningsplats. Uttrycket begravningsverksamhet har därmed en snävare innebörd än begreppet begravningsväsende som omfattar de mest skilda företeelser som har samband med omhändertagandet av stoftet efter en avliden, exempelvis den begravningsakt av religiös eller icke religiös natur som i regel föregår gravsättningen.
Formema för omhändertagandet av stoftet från en avliden har under skilda tider och kulturer uppvisat en stark påverkan av religiösa föreställningar. Med kristendomen kom till vårt land seden att den döde inom begrava kyrkobyggnaden eller på kyrkans gård. Allteftersom de gamla kyrkogårdarna, som var belägna invid kyrkan, blev fullbelagda och inte längre kunde utökas började församlingarna anlägga andra nya begravningsplatser på ställen än i anslutning till Det stora flertalet kyrkan. begravningsplatser ligger emellertid alltjämt kring församlingskyrkan och detta är nästan regel på landsbygden.
Begravningsväsendet präglas i stort sett av enhetlighet eftersom det stora flertalet begravningsplatser ägs och vårdas av Svenska kyrkans församlingar och pastorat. Det förekommer dock även och romersk-katolska samt judiska borgerligt-kommunala begravningsplatser.
Religionen har således spelat en mycket stor roll för begravningsvâsendets utformning. Vid sidan av de religiösa intressena gör emellertid samhälleliga intressen sig gällande. Det är att samhället har ett ansvar för att de naturligt dödas kvarlevor tas om hand ett sätt som är godtagbart från både etiska, på sanitära och andra synpunkter. Samhället måste se till att det finns allmänna begravningsplatser i tillräcklig utsträckning och att de förvaltas ett på ändamålsenligt sätt. Det bör dock framhållas att varje samhällelig uppgift inte måste skötas av samhälleliga organ. ll 6 § Enligt kap. regeringsformen kan nämligen myndighetsuppgifter överlämnas till sambolag, föreningar, fálligheter, stiftelser eller enskilda individer.
Den rena begravningsverksamheten kan mot denna bakgrund inte sägas vara enbart en kyrklig uppgift. Redan för omkring 60 år sedan uttalade
kyrkofullmäktigesakkunniga, att begravningsverksamheten i princip år en
uppgift för samhället och inte för Svenska kyrkan. Begravningsverksamheten
kan därför betraktas som Svenska kyrkans enda kvarstående uppgift av allmänt samhällelig karaktär, sedan bl.a. skolväsendet och folkbokföringen
har förts över till borgerligt huvudmannaskap.
Som framgått är således det samhälleliga ansvaret, i motsats till ett trossamfunds, generellt och avser varje medborgare oavsett religiös inställning. Rent principiellt sett gäller ett religiöst samfunds ansvar i första hand dess egna medlemmar och utformningen anpassas främst efter deras önskemål.
Den nuvarande ordningen med pastoraten som huvudmän för begravningsverksamheten torde för Svenska kyrkans medlemmar framstå som naturlig. Vårt samhälle präglas dock inte längre av samma enhetlighet som tidigare
i fråga om befolkningens religiösa åskådning. En viktig faktor har varit den
omfattande invandringen. Mycket talar för att begravningsverksamhetens
nuvarande organisation kan vara ett problem, särskilt för vissa invandrargrupper. För de grupper som står utanför Svenska kyrkan kan det naturligtvis från olika synpunkter i varierande grad upplevas som främmande att organ inom Svenska kyrkan med få undantag år huvudmän för de allmänna
begravningsplatsema. Det bör också i detta sammanhang beaktas att varje
allmän begravningsplats hittills har måst invigas i Svenska kyrkans ordning
och att det stora flertalet av dem år kyrkogårdar. En synpunkt som också kan göra sig gällande år att skyldigheten för Svenska kyrkan att gravsätta alla oavsett religiös tro kan medföra problem för kyrkan i dess egenskap av trossamfund, även om den förhärskande öppna folkkyrkosynen hittills medfört en stark vilja från Svenska kyrkans sida att även stå andra än medlemmar till tjänst.
Som framhållits har vårt samhälle blivit alltmer i
heterogent religiöst hänseende. Skäl talar därför för att frågan om för be-
huvudmannaskapet gravningsverksamheten bör prövas från nya förutsättningar och detta oavsett de framtida relationerna mellan staten och Svenska
kyrkan.
9.8.2 Den rättsliga regleringen
Grundläggande bestämmelser om begravningsverksamheten finns i
begravningslagen (1990:1144) och begravningsförordningen (1990:1147). Även i andra författningar finns regler som i olika hänseenden berör
begravningsverksamheten. Som exempel kan nämnas lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Vidare kan nämnas plan- och bygglagstiftningen och
lagstiftningen på områdena för arbetarslcydd samt och
miljö- hälsoskydd. Församlingslagen (1988:180) och kommunallagen (1991:900) har också viss
naturligtvis grundläggande betydelse för den begravningsverksamhet som pastoraten och de borgerliga kommunerna har att svara för.
För den fortsatta framställningen är det att ange i
nödvändigt huvuddragen den gällande begravningslagstiftningen. Vissa måste också
begrepp definieras närmare.
Begreppet begravningsplats definieras i l kap. 2 § begravningslagen. Begravningsplats är en sammanfattande benämning på områden
eller utrymmen som är behörigen anordnade för av avlidnas stoft eller aska och
förvaring som har tagits i anspråk för detta ändamål, främst eller andra
kyrkogårdar gravområden, minneslundar, kolumbarier eller ummurar. För att undvika missförstånd bör här framhållas att med kyrkogård avses
begravningsplats som är belägen på kyrkotomten. Det finns både allmänna och enskilda begravningsplatser. Med allmän begravningsplats förstås sådan
begravningsplats som är anordnad av pastorat eller kyrklig inom Svenska
samfállighet kyrkan, av kommuner eller annars av det allmänna. Enskilda
begravningsplatser år andra begravningsplatser än allmänna.
Huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatsema ligger enligt 2
kap. 1 § på Svenska kyrkans territoriella pastorat. Enligt församlingslagen
(1988:186) är det visserligen en församlingsangelägenhet att anlägga och
underhålla begravningsplatser, men denna angelägenhet skall skötas av pastoratet. I 2 kap. 2 § föreskrivs att stiftssamtälligheten skall anordna och hålla allmänna begravningsplatser med särskilda för dem som
gravplatser
inte tillhör något kristet trossamfund. Genom denna bestämmelse, som träder i kraft den l januari 1993, blir denna del av begravningsverksam-
heten en kyrkokommunal uppgift på stiftsplanet. Av 2 kap. l § följer att
regeringen har möjlighet att för särskilda fall besluta att en kommun skall anordna och hålla en allmän begravningsplats. Så har också skett beträffande Stockholms och Tranås kommuner. Om en kommun är huvudman för en allmän begravningsplats skall dock kommunen ha ansvaret för dem som inte tillhör något kristet trossamfund.
Det finns endast ett fåtal enskilda begravningsplatser. Till dessa hör de
romersk-katolska och de judiska begravningsplatsema samt ytterligare ett
antal anläggningar som har fått anordnas av enskilda familjer enligt regeringsbeslut med stöd av tidigare gällande bestämmelser. Enskilda begravningsplatser får numera anordnas och hållas bara av trossamfund eller stiftelser efter tillstånd av länsstyrelsen.
Med ansvaret för en allmän begravningsplats följer enligt 2 kap. 3 § en
skyldighet att bereda gravplats för den som vid dödsfallet var kyrkobokförd inom pastoratet, den kyrkliga samfälligheten eller kommunen. I 2 kap. 4 § fastslås vidare att denna rätt till gravsättning inte skall vara beroende av att den avlidne tillhörde något trossamfund eller visst trossamfund.
För varje begravningsplats föreskrivs i 3 kap. 12 § att den skall hållas i ordnat och värdigt skick. Det skall också tillses att den helgd alltid iakttas som tillkommer de dödas vilorurn. Naturligtvis skall vid skötseln av be-
gravningsplatser de föreskrifter som finns i och
miljö- hälsoskyddslagstift-
ningar iakttas så att Sanitära inte
olägenheter uppkommer.
Den nu gällande begravningslagstiftningen saknar regler som rör den ceremoniella delen av begravningen. Enligt gällande rätt ankommer det
på
kyrkomötet att besluta om de särsldlda regler som man anser bör för
gälla
begravningsgudstjänsten inom Svenska kyrkan. Andra tros- eller livsåskådningssamfund har samma frihet att utforma ceremonier och tillhandahålla ofñcianter i enlighet med sina önskemål. Samma synsätt bör läggas på
frågan om s.k. borgerlig begravning. Den nuvarande är lagstiftningen
således begränsad till att reglera de led i begravningen av en avliden som rör kremering och gravsättning av stoft eller aska.
Enligt definitionen i l kap. 2 § avses med av stoft
gravsättning placering
eller aska inom en bestämd gravplats, eller utströende av aska
nedgrâvning
i minneslund eller utströende eller av aska annan
placering på någon plats
än begravningsplats. Av i 5 5 § att av
huvudregeln kap. följer gravsättning
stoft eller aska får ske bara allmän eller enskild
på begravningsplats.
Länsstyrelsen kan dock lämna tillstånd till att aska får strös ut
på någon
annan plats som inte år begravningsplats.
Begravningsplatser åtnjuter enligt 2 kap. 11 § ett särskilt De lagligt skydd.
får sålunda inte utmätas och inte heller belastas med pantrátt eller andra rättigheter som kan inskrivas enligt jordabalken. Inte heller får de utan länsstyrelsens tillstånd överlåtas, användas för annat ändamål eller
läggas
ned helt eller delvis.
Enligt tidigare lagstiftning förutsattes att varje allmän begravningsplats
skulle invigas. Denna invigningsakt förrättades i Svenska
kyrkans ordning.
Enligt gällande rätt har kravet på invigning slopats som en för förutsättning
att gravsättning skall få äga rum. Det särskilda som för
rättsskydd gäller
begravningsplatser anses i stället numera inträda när
begravningsplatsen
första gången tas i bruk för sitt ändamål, dvs. när den första gravsåttningen sker inom området. I förarbetena till förutsätts dock att en begravningslagen möjlighet att genom en religiös akt inviga begravningsplatser kan beredas Svenska kyrkan och andra trossamfund.
Gravrätt definieras i 1 kap. 2 § som den rätt som när en beuppkommer stämd gravplats på en allmän till för begravningsplats upplåts någon gravsättning. Sådan upplåtelse får enligt 7 kap. 5 § ske på viss tid, minst 15 och högst 50 år, eller för alltid. Har inte varar någon upplåtelsetid bestämts, upplåtelsen i 25 år.
9.8.3 Tidigare ställningstaganden
Frågan om begravningsverksamheten skulle handhas av eller kyrkliga borgerliga organ har varit föremål för debatt redan innan kom att frågorna behandlas i samband med stat-kyrka utredningarna.
I 1862 års kommunalreform gjordes en mellan och uppdelning borgerliga kyrkliga uppgifter på det lokala planet. Anordnande och vård av begravningsplatser hänfördes därvid till kyrldiga organ.
Efter 1862 har begravningsverksamheten varit föremål för flera olika utredningar. Redan 1886 ställdes i Stockholm vissa begravningsplatser under förvaltning av ett blandat borgerligt och vilket 1924 kyrkligt organ, omvandlades till uteslutande borgerligt.
Frågan om huvudmannaskapet togs också upp av kyrkofullmåktigesalckunniga i deras år 1922 avgivna betänkande (SOU 1923:4). De sakkunniga ansåg att frågan om begravningsverksamheten var av natur. principiellt borgerlig En allmän från till övertlyttning kyrklig borgerlig förvaltning ansågs emellertid möta betydande praktiska svårigheter. Däremot var det de enligt sakkunniga naturligt att i städer med en från kyrkan fristående begravnings-
plats ställa denna under borgerlig kommunal förvaltning. Mot denna bakgrund föreslogs att anskaffande och anordnande av begravningsplats skulle vara en kyrklig angelägenhet om inte Konungen för särskilt fall förordnade att den borgerliga kommunen skulle handha uppgiften.
1925 års religionsfxihetssalckunniga ansåg att en begravningsplats borde
kunna överflyttas till den borgerliga kommunen efter framställning hos
Konungen. I 1930 års församlingsstyrelselag bibehölls emellertid be-
gravningsverksamheten utanför Stockholm som en kyrklig angelägenhet.
Även i 1961 års lag om församlingsstyrelse förklarades frågan om an-
skaffande och vård av begravningsplats vara församlingens angelägenhet,
dock med möjlighet för Konungen att i särskilda fall förordna att be-
gravningsplats skulle anskaffas eller vårdas av borgerlig myndighet.
Enligt 1958 års utredning kyrka-stat var Svenska kyrkans relation till staten
inte utan betydelse för frågan om begravningsverksamheten men att denna
fråga kunde behandlas fristående från det större komplexet kyrka-stat. Ansvaret för begravningsverksamheten kunde överföras till kommunerna redan under en i huvudsak oförändrad relation mellan staten och kyrkan, och det kunde ligga kvar hos kyrkan även i ett helt fritt läge. Det betonades dock att olika lösningar inte framstod som lika naturliga i alla lägen.
Målsättningen för frågans lösning borde enligt utredningen vara att
oberoen-
de av relationen kyrka-stat ordna huvudmannaskapet på ett från praktiska
synpunkter så ändamålsenligt sätt som möjligt.
1968 års beredning om stat och kyrka föreslog i sitt slutbetänkande Samhälle och trossamfund (SOU 1972:36) att huvudmannaskapet för
allmänna begravningsplatser i princip skulle föras över till de borgerliga
kommunerna. En utgångspunkt borde dock vara att kommunerna med hänsyn till skiftande lokala förhållanden själva skulle få avgöra hur de skulle
fullgöra sina förpliktelser. Beredningen pekade på möjligheten att nya all-
männa begravningsplatser anlades och förvaltades av de borgerliga kommu-
nema och att dessa även snarast tog över förvaltningen av
friliggande begravningsplatser men att församlingarna mot ersättning fortsatte att sköta vissa begravningsplatser, främst kyrkogårdar.
I 1978 års betänkande (SOU också att
Stat-Kyrka 1978:1) föreslogs huvudmannaskapet för begravningsverksamheten skulle föras över till kommunerna. Församlingar och samfálligheter skulle emellertid ges en lagfast rätt att mot ersättning av kommunerna fortsätta att förvalta begravningsplatser som de hade hand om vid övergångstillfállet.
Förslaget utgick från att flertalet församlingar och samfalligheter skulle sin
utnyttja rätt till fortsatt förvaltning. Kommunerna skulle genom
huvudmannaskapet få ett övergripande administrativt, ekonomiskt och rättsligt ansvar. Det skulle ankomma på dem att avgöra hur förvaltningen av
nyanlagda begravningsplatser skulle ordnas.
Den år 1979 tillsatta utredningen om uttalade i sitt
begravningsverksamheten betänkande Begravningsverksamheten (SOU 1981:36) att frågorna om begravningsverksamheten på intet sätt var avhängiga relationen stat-kyrka utan både kunde och borde behandlas för sig. Enligt utredningen kunde man kommunalisera begravningsverksamheten även med oförändrade relationer stat-kyrka likaväl som man kunde låta en fri kyrka behålla denna uppgift.
Utredningen framhöll att samhället även på detta område borde välja den mest ändamålsenliga organisationsformen. Ekonomiska och praktiska synpunkter måste bli utslagsgivande. Med dessa utgångspunkter
presenterade utredningen tre alternativ: kyrkligt, kommunalt och delat huvudmannaskap för begravningsverksamheten. De olika alternativen innebar i korthet följande.
Det kyrkliga alternativet byggde i princip på rådande förhållanden. Utredningen framhöll dock att den s.k. dissenterslcatten skulle avskaffas. Förslaget innebar att de som inte var medlemmar i Svenska kyrkan skulle
bidra till begravningsverksamheten via kommunalskatten. Denna skulle disponeras av staten för bidrag enligt enkla schablonregler dels till trossamfund som håller enskilda begravningsplatser, dels till huvudmännen för allmänna begravningsplatser för deras insatser för dem som inte tillhör
Svenska kyrkan.
Det kommunala alternativet innebar att huvudmannaskapet för begravningsverksamheten i dess helhet fördes över till de borgerliga kommunerna. Utredningen underströk att en kommunalisering av begravningsverksamheten var förenad med särskilda problem som en följd av den kyrkliga organisationsstrukturen, kyrkogårdamas antalsmässiga dominans bland de allmänna
begravningsplatsema och den kyrkokommunala opinion som motsatte sig en
huvudmannaskapsreform. Huvudproblemet var att finna former för sam-
verkan mellan de gamla och de nya huvudmännen efter en reform. För-
samlingar och samfålligheter skulle dock ges rätt att även fortsättningsvis
förvalta kyrkogårdama.
Alternativet med delat huvudmannaskap innebar att de borgerliga kommunerna gavs det övergripande ansvaret för att det finns allmänna begravnings-
platser med tillräckligt antal gravplatser och därmed ansvaret för nyanlägg-
ningar. Denna ordning ansågs naturlig med hänsyn till kommunens allmänna
ställning och uppgifter samt verksamhetens allmänt samhälleliga
Utredningen framhöll att det inom varje eller så gott som varje borgerlig kommuns område fanns åtminstone någon begravningsplats som var
friliggande i egentlig mening. I första hand borde dessa begravningsplatser
föras över till de borgerliga kommunerna medan kyrkans huvudmannaskap
begränsade sig till sitt naturliga område, dvs. kyrkogårdarna. Härigenom
skulle en ekonomisk avlastning för kyrkan kunna åstadkommas, samtidigt som det gavs ett konkret innehåll åt den borgerliga delen i det delade
huvudmannaskapet. Utredningen noterade att lösningen av problemen med
främmande trosbekännare skulle underlättas i detta alternativ. Sedan de
borgerliga kommunerna överlag övertagit ansvaret för begravningsverksam-
heten skulle skälen bortfalla för en motsvarighet till den nuvarande dissenterskatten.
Utredningens förslag ledde aldrig till någon lagstiftning i ämnet. Ett skäl var
naturligtvis den starka opinion som uttalade sig för ett fortsatt kyrldigt huvudmannaskap. Även kyrkomötet förordade alternativet fortsatt kyrkligt
huvudmannaskap för begravningsverksamheten (TU 1982:4, kskr 1982:7).
Det bör här också påpekas att föredragande statsråd i förarbetena till 1982
års lag om församlingar och kyrkliga samfälligheter (prop. 1982/83:19
s. 70) uttryckligen förordade ett fortsatt kyrkligt huvudmannaskap samt att uttalandet godtogs av riksdagen.
9.8.4 Tänkbara lösningar
Som tidigare sagts innefattar begreppet begravningsverksamhet de olika
åtgärder av administrativ, rättslig och ekonomisk karaktär som har ett direkt
samband med huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatsema.
Religiösa och ceremoniella frågor faller därmed utanför. Det kan därför rent
deñnitionsmässigt vara svårt att hävda att begravningsverksamheten skulle
vara uteslutande en rent kyrklig uppgift.
Naturligtvis gör även olika samhälleliga intressen sig gällande på detta
område. Begravningsplatser behövs för alla oberoende av religiös uppfattning. Det är helt naturligt att samhället har ett grundläggande ansvar för
att begravningsverksamheten bedrivs på ett sätt som är godtagbart från både
etiska, sanitära och andra synpunkter. Det måste också åligga samhället att se till att det finns allmänna begravningsplatser i tillräcklig utsträckning och att de förvaltas på ett ändamålsenligt sätt. Som exempel kan nämnas att den ökade intlyttningen till tätortema medför starka krav på bl.a. markan-
vändningsplaner inom kommunerna. Dessa synpunkter har givetvis stor
betydelse i detta sammanhang.
Tidigare utredningar i ämnet visar att det är att lösa om
möjligt frågan huvudmannaskapet för begravningsverksamheten olika sätt. Det torde
på dock råda en allmän enighet om att en av
fullständig kommunalisering begravningsverksamheten är förenad med betydande svårigheter. Förutom att det finns en stark kyrklig opinion för ett bevarat
kyrkligt huvudmannskap är det främst två omständigheter som komplicerar en reform, de
nämligen rena kyrkogårdamas antalsmässiga dominans bland
begravningsplatsema samt de stora skillnader som finns mellan den kommunala
borgerligt strukturen och den kyrkokommunala organisationen för
begravningsverksamheten.
Det stora flertalet är Det finns
begravningsplatser kyrkogårdar. i dag omlqing 3 200 allmänna begravningsplatser. Av dessa utgör 2 600
drygt kyrkogårdar och endast omkring 600 friliggande begravningsplatser under kyrklig förvaltning. Förhållandena kompliceras dessutom av att även åtskilliga av de friliggande begravningsplatsema har en nära lokal anknytning till kyrkan. Det är naturligtvis en känslig att föra över
fråga förvaltningen av en kyrkogård till den borgerliga kommunen. Den utgör
ju också tomt för församlingens kyrka och den närmare och
utformningen vården av kyrkogården hör intimt samman med
miljön kring sockenkyrkan, för vilken som regel också antikvariska har ett
myndigheter tillsynsansvar. Detta gäller även många av de friliggande begravningsplatsema. Till detta kommer de komplicerade äganderåttsförhållandena beträffande
begravningsplatsema. Frågan om kyrkogårdamas förvaltning är således långt ifrån enkel.
Den andra svårigheten sammanhänger med den olikartade
organisationsstrukturen mellan de borgerliga kommunerna och pastoraten, vilken är en följd av kommunindelningsreformema. Det nuvarande antalet kommuner uppgår till 284. Några motsvarande reformer har inte gjorts beträffande den kyrkokommunala indelningen. Antalet pastorat uppgår till 1 132. Som en följd av pastoratsstrukturen är det stora flertalet begravningsplatser belägna
i pastorat med lågt invånarantal. En kommunalisering av begravningsverksamheten behöver kanske inte vara alltför problematisk i de större städerna, men på landsbygden kan en centralisering av verksamheten till den
borgerliga kommunen naturligtvis medföra stora problem.
En annan svårighet är att kommunerna idag har en ansträngd ekonomi. Be-
gravningsverksamheten är en av pastoratens största utgiftsposter och möjlig-
heterna att öka den kommunala utdebiteringen får anses vara mycket små. Varje förslag om att tillföra kommunerna nya uppgifter måste därför förutsätta att kostnaderna kan täckas. De ekonomiska synpunktema har därför
stor betydelse för begravningsverksamhetens framtida utformning. Det bör
dock beaktas att församlingarna kan minska sin utdebitering i motsvarande mån.
Det finns även andra faktorer - av kanske mer psykologisk karaktär - som
har stor betydelse för frågan om huvudmannaskapet för begravnings-
verksamheten. Det torde vara en allmän åsikt att Svenska kyrkans för-
samlingar och pastorat vårdar sina kyrkogårdar på ett förtjänstfullt sätt. Den
nuvarande ordningen fungerar således mycket väl. På många håll finns en uttalad oro för att ett kommunalt huvudmannaskap skulle kunna leda till en
centralisering av verksamheten och att vården av begravningsplatsema
kanske inte skulle ske med samma pietet och ekonomiska generositet som hittills. Det bör också framhållas att det for många kyrkomedlemmar är en stark önskan att få vila i vigd jord.
Enligt utredningen torde det mot denna bakgrund knappast vara en
framkomlig väg att helt kommunalisera begravningsverksamheten. Man
måste därför försöka lösa frågan på ett annat sätt. I det följande skall vi skissera ett par tänkbara lösningar som skulle kunna tillgodose både kyrkliga och samhälleliga intressen. Båda kan i princip genomföras oberoende av
relationen stat-kyrka.
En möjlighet vore att för för-
huvudmannaskapet begravningsverksamheten
delades mellan de borgerliga kommunerna dvs. ett delat och pastoraten, huvudmannaskap. Som tidigare sagts framfördes denna modell i 1981 års
förslag om begravningsverksamhetens framtida utformning.
Ett delat huvudmannaskap skulle kunna innebära ansvar att pastoratens omfattade kyrkogårdama och sådana som har
friliggande begravningsplatser
en nåra anknytning till dessa. Man skulle kunna undvika flertalet
därigenom
av de svårigheter en är förenad
huvudmannaskapsreform otvivelaktligen
med. Det borgerliga kommunala ansvaret skulle kunna omfatta de i egentlig
mening friliggande begravningsplatsema samt nyanläggningar. Det över-
gripande ansvaret för att det finns i ut-
begravningsplatser erforderlig
sträckning skulle därmed kunna läggas på de vilket
borgerliga kommunerna,
får anses vara en naturlig av kommunernas ansvar för den
följd fysiska
planeringen. Inom en och samma kommun skulle det alltså kunna finnas
begravningsplatser som antingen står under eller kyrkligt huvudmannaskap
borgerligt. Vid en reform kan äganderätten till en som får
begravningsplats
ändrat huvudmannaskap föras över till den kommunen där det är
borgerliga
praktiskt möjligt.
Naturligtvis bör det i det enskilda fallet finnas att denna
möjlighet frångâ
principiella uppdelning. Det kan nämligen finnas fall där den mest praktiska
lösningen är den att ett pastorat förvaltar en begravningsplats som
anlagts
av den borgerliga kommunen. Det år heller inte otånkbart att förhållandena kan vara sådana att det lämpligaste år att en kommun förvaltar en
kyrklig
begravningsplats. Nyanläggningar skall naturligtvis också kunna göras av
en kyrklig huvudman. För att en rationell lokal bör
möjliggöra anpassning
det därför finnas möjlighet att överlåta av en
förvaltningen begravningsplats
till den andra parten. Ett delat förutsätter en
huvudmannaskap givetvis
omfattande samverkan mellan de och kommunerna.
borgerliga kyrkliga
Med huvudmannaskapet bör följa ett ekonomiskt ansvar för verksamheten
en begravningsplats. Begravningsverksamheten bör - eftersom den är en på
angelägenhet för alla medborgare - bekostas av utdebiterade medel. Man kan tänka sig att både kommunen och pastoraten har utdebiterings-
knappast
rätt till detta ändamål. Man skulle då belasta Svenska kyrkans medlemmar för hårt. Om pastoraten skall ha beskattningsrätt och ansvaret för begravningsverksamheten bör därför även de som uttrâtt betala till pastoraten. Om kommunen har rätten att utdebitera för begravningsverksamheten kan man tänka sig att denna - helt eller delvis - lämnar pengarna vidare till pastoraten som sköter förvaltningen. Skulle pastoraten inte ha beskattningsrätt måste ske till kommunen. Även i detta fall kan dock
utdebiteringen
kommunen - helt eller delvis - överlåta förvaltningen till pastoraten.
Man kan naturligtvis välja att kommunalisera begravningsverksamheten efter
de riktlinjer som utarbetades i betänkandena Stat-Kyrka och Begravningsverksamheten. Vi har emellertid sett som vår uppgift att pröva om frågan kan lösas från andra infallsvinklar. Vår utgångspunkt har varit att söka finna
lösningar som tryggar kyrkans rätt, men som samtidigt tillgodoser de
allmänna intressen som finns inom detta område. Ett alternativ till en kommunalisering av verksamheten skulle därför kunna vara en modell som innebär att ett överflyttande av verksamheten i princip begränsades till
utdebiteringsrätt och viss planering. Vården och förvaltningen av be-
gravningsplatsema skulle därmed kunna ligga kvar hos de kyrkliga huvudmännen. Man skulle därigenom kunna undvika de svårigheter av adminstrativ, ekonomisk och rättslig art som en förändring av huvudmanna-
skapet otvivelalctligen är förenad med. Samtidigt skulle kyrkan kunna
tillförsåkra sina medlemmar möjligheter att få vila i vigd jord och på en
som förvaltas enligt kristna normer. Kyrkliga intressen
begravningsplats
skulle således kunna tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt. Vi tänker oss att modellen i korthet skulle kunna ges följande utformning.
Det övergripande ansvaret för att det finns i
begravningsplatser erforderlig
utsträckning fick naturligtvis tillkomma den kommunen. Detta får
borgerliga
anses vara den mest naturliga i vid mer
lösningen synnerhet långtgående
relationsändringar mellan staten och kyrkan. I det kommunala ansvaret skulle också kunna ingå att hålla en allmän i kommunen
begravningsplats
och därmed kunna ge dem som inte vill vila en en be-
på kyrkogård
gravningsplats utan religiös prägel. För dessa kan den
begravningsplatser
borgerliga kommunen vara huvudman. Man kan också tänka en
sig
överenskommelse med pastoraten om att en viss del av en
kyrkogård
reserveras för icke evangelisk-lutherska trosbekännare.
Vården och förvaltningen av i första hand och
kyrkogårdar intilliggande
begravningsplatser skulle således kunna ligga kvar med hos pastoraten möjlighet för ett pastorat som så önskar att även förvalta andra allmänna
begravningsplatser, dvs. de i egentlig mening friliggande begravnings-
platsema. En utgångspunkt bör vara att söka eftersträva en så stor flexibilitet som möjligt. Vi utgår från att den närmare
ansvarsfördelningen
beträffande dessa begravningsplatser skall kunna lösa lokala genom överenskommelser.
Pastoratens förvaltningsansvar skulle inte endast omfatta den faktiska förvaltningen, dvs. alla de praktiska och administrativa åtgärder, som har ett direkt samband verksamheten en utan även den
på begravningsplats,
rättsliga förvaltningen, vilken innefattar tillämpning av den nuvarande
begravningslagstiftningen. Man skulle i och för sig kunna rikta
invändningar
mot att efter en mellan staten och
längre gående relationsåndring kyrkan
tillägga pastoraten den myndighetsutövning det här skulle kunna bli
fråga
om. Till följd av stadgandet i ll 6 §
kap. regeringsformen föreligger
emellertid inga konstitutionella hinder mot att tilldela en fri sådana
kyrka
förvaltningsuppgifter.
Den nu skisserade innebär alltså att den borgerliga kommunen
lösningen
skall bära det ekonomiska ansvaret för begravningsverksamheten inom kommunen. Pastoraten bör alltså få från den borgerliga kommunen
anslag
för att täcka kostnaderna för underhåll och förvaltning av de begravningssom de förvaltar. Även kostnader för eventuella nyanläggningar bör
platser
bäras av den borgerliga kommunen.
Den närmare av är naturligtvis en kompliutformningen ersättningssystemet
cerad En utgångspunkt måste vara att det finns en möjlighet att pröva
fråga.
av kostnaderna och att kunna verka för besparingar. En utjärn-
skäligheten
av kostnaderna i olika delar av kommunen måste också ske. Man får
ning
sträva efter att söka fastställa en skälig kostnad, där kanske den genomkostnaden inom kommunen kan som riktmârke. Det bör också
snittliga tjäna
beaktas att t.ex. inte endast är begravningsplatser utan även
kyrkogårdarna
som det att vårda. Det finns således
kyrkotomter åligger församlingarna
situationer där pastoraten får stå för sina överkostnader.
En modell som innebär en av ansvaret for ekonomi och för-
uppdelning
leda till meningsmotsättningar. Om valtning på olika parter kan naturligtvis
inte kan komma överens bör det därför finnas en möjlighet att parterna till av en för ändamålet särskilt inrättad
hänskjuta tvistefrågan avgörande
nämnd eller av skiljemän enligt lagen (1929:145) om skiljemän.
En av det ekonomiska ansvaret for begravningsverksamheten
förändring
kommer att medföra ökade kostnader för den borgerliga kommunen. bör emellertid kostnaderna minska i motsvarande mån för
Samtidigt
behöver således inte medföra några ökade
pastoraten. Förändringen
kostnader för kommunmedlemmama.
Det är inte att här in och ange tänbara lösningar på alla de
möjligt gå på
olika som kan tänkas vid en omorganisation av be-
problem uppkomma
Utredningen har endast behandlat de grundläggande gravningsverksamheten.
frågor som kan aktualiseras vid en sådan reform. De närmare
lösningarna
får övervägas i ett annat
sammanhang.
9.8.5 Andra av för
frågor betydelse begravningsverksamheten
Hos ett stort antal församlingar finns särskilda där gravunderhållsfonder avkastningen skall användas for vård och underhåll I av en viss gravplats. princip bör dessa fonder förvaltas av den som bär det ekonomiska ansvaret för verksamheten. Det torde emellertid intet sätt vara uteslutet att en
på
sådan fond även fortsättningsvis förvaltas av ett pastorat om fonden avser
en grav som är belägen på en begravningsplats valt att
som pastoratet förvalta. Samma principer bör gälla andra medel som avsatts för framtida
vård av gravplatser.
En omorganisation av aktualiserar också
begravningsverksamheten vissa
personalfrågor. Som framhållits talar skäl för att
övervägande många
pastorat i praktiken kommer att handha även i
begravningsverksamheten
framtiden. Om pastoratens kostnader för täcks av
begravningsverksamheten
kommunala driftbidrag torde personalens inte
anställningsförhållanden
påverkas. Häri ligger en garanti för att pastoraten kan sina
fullgöra
ekonomiska förpliktelser gentemot I fall torde det inte personalen. övriga
uppstå några problem att bereda den berörda personalen fortsatt anställning
hos ifrågavarande kommun.
Det kan framför allt i mindre med
församlingar uppkomma problem
kyrkovalctmästarpersonalen. Det år nämligen inte ovanligt att denna svarar för arbetsuppgifter såväl i som Om
kyrkan på kyrkogården. begravnings-
verksamheten i dessa fall skulle komma att överföras till den
undantagsvis
borgerliga kommunen skulle arbetsuppgifterna kunna tänkas bli
uppdelade
på olika huvudmän. Det får förutsâttas att berörda och kommuner pastorat träffar sådana avtal att personalen bibehållen
garanteras anställning.
måste människors önskemål om att fâ vila i vigd jord till-
Naturligtvis
âven om huvudmannaskapet för vissa begravningsplatser skulle
godoses
överföras till de kommunema. Svenska kyrkan och övriga
borgerliga
trossamfund måste därför även i framtiden ges rätt att inviga begravningsplatser eller delar därav.
9.9 för icke-medlemmar i Sven-
Skattskyldigheten
ska kyrkan
Oavsett hur de framtida relationerna mellan staten och Svenska kyrkan bör om skattskyldigheten för icke-medlemmar i Svenska
gestaltar sig frågan
beröras i detta sammanhang. Som nämnts utgör denna skatt 30
kyrkan
av församlingsskatten. Dess sakliga motivering är att icke-medlem
procent i inte bör betala den del av församlingsskatten som hänför sig till
princip
av religiös natur utan endast den del som avser att täcka
kyrkans uppgifter
kostnader för allmänt samhälleliga uppgifter, vilka, sedan
församlingamas
överförts till de lokala skattemyndighetema, numera endast
folkbokföringen
omfattar begravningsverksamheten.
Fram till år 1974 den del av församlingsskatten som icke-
utgjorde
medlemmar hade att betala 60 procent. Procentsatsen kom emellertid med tiden att anses för 1968 års beredning om stat och kyrka anförde i sitt
hög.
slutbetänkande Samhälle och trossamfund (SOU 1972:36) att beredningens studier av Svenska ekonomi visade att kostnadsande-
kyrkans församlingars
len för och begravningsverksamhet snarare motsvarade ca 30
folkbokföring
i betänkandet Kyrkan kostar
procent. Undersökningarna publicerades
och i bil. 1 till slutbetânkandet analys av
(SOU 1971:29) (Sammanfattande
Svenska ekonomi år 1969, SOU 1972:37). Statsmaktema delade
kyrkans
beredningens bedömning. Genom propositionen (l973:l84, SkU 65, rslcr
bestämdes att skulle utgöra 70 procent. Att
317) skattenedsättningen
skattenedsättningen hittills svarat mot den verkliga kostnadsfördelningen
bekräftas av de studier statskontoret låtit göra inom ramen för BRKutredningens arbete. Det förändrade för
huvudmannaskapet folkbokföringen
borde dock i vart fall föranleda en större
något skattenedsättning än den
nuvarande. Kostnadsandelen för
begravningsverksamheten kan genomsnitt-
ligt beräknas till 21 procent. I för 1992/93
budgetpropositionen budgetåret
har som tidigare sagts viss till denna
hänsyn tagits förändring. Där föreslås
nämligen att den andel av församlingsskatten som icke-medlemmar har att betala skall sänkas till 25 procent.
Skattskyldigheten för icke-medlemmar har under tid varit föremål för
lång
kritik. Det har ansetts orimligt att skatt till Svenska måste betalas av
kyrkan
medlemmar i andra trossamfund och som uttrâtt av personer ur kyrkan.
Enligt denna uppfattning borde de allmänt
ñnansieringenav samhälleliga
uppgifterna kunna ordnas på ett annat sätt. En synpunkt som också har framförts i detta är att de som inte tillhör
sammanhang kyrkan saknar
rösträtt i de kyrkliga valen och därför saknar att
möjlighet påverka kyrkans
sätt att handha de ifrågavarande Kritik angelägenhetema. har också riktats mot att skatten tas ut även där Svenska kyrkan inte de som
fullgör uppgifter
motiverar skatten. handhas i Stockholm
Begravningsverksamheten nämligen
och Tranås av den kommunen.
borgerliga
Från kan det
principiell synpunkt naturligtvis ifrågasättas att Svenska kyrkan
uppbär skatt från personer som inte är medlemmar i Svenska Det
kyrkan.
bör dock å andra sidan framhållas att alla bör bidra
skattskyldiga till en
verksamhet som ur samhällelig synpunkt är nödvändig och till gagn för alla. Även om för
huvudmannaskapet begravningsverksamheten skulle komma att
ligga kvar hos pastoraten och stiftssamfällighetema talar emellertid starka skål för att bör lösas
finansieringen på ett annat sätt än via kyrkoskatten.
Den lämpligaste torde därför vara lösningen att kostnaderna täcks med kommunala medel.
i
l 2
i
t Marja-a
31 1 En skattebefrielse för icke-medlemmar i Svenska kyrkan för med fullständig vissa konsekvenser. Svenska församlingar är nämligen på sig kyrkans samma sätt som de kommunerna från rättslig synpunkt att borgerliga karakterisera som tvångssammanslutningar. Om den offentligrättsliga icke-medlemmar av Svenska kyrkan har mot församlingama skattskyldighet skulle torde den uppfattning som råder dessa inte längre upphöra enligt kunna betraktas som tvångssammanslutningar. De skulle således i princip förlora sin kommunala status. För församlingsskattens del skulle förändringen innebära att den förlorade sin karaktär av allmän kommunalskatt.
Om en inte längre är en tvångssammanslutning eller en kommun församling skulle detta - teoretiskt sett - kunna innebära att den inte skulle kunna sina om ett stort antal medlemmar lämnade den. Detta fullgöra åtaganden skulle kunna medföra att och andra krävde säkerhet för förlångivare förpliktelser i en utsträckning som inte behövs idag. Enligt samlingens torde nackdelarna av dessa mer principiella följder kunna utredningen elimineras. förutsätter att man på central nivå inom Svenska Utredningen t.ex. genom eller övergångsvis ytterst från statens sida kyrkan kyrkofonden ställer sådana att utan kan fullfölja sina garantier församlingarna svårighet skuldförbindelser som ingåtts utan säkerhet. Under åtaganden, exempelvis den att kyrkans relation till staten inte undergår några förutsättningen genomgripande förändringar saknas skäl att ändra det regelsystem som styr och de samtällighetemas organisation och församlingamas kyrkliga verksamhet. bör statens medverkan vid Ej heller förändringen påverka uttagandet av församlingsskatten.
talar således sammanfattningsvis starka principiella skäl Enligt utredningen för att för icke-medlemmar i Svenska kyrkan bör upphöra. skattskyldigheten Den som och stiftssamfálligheter kan begravningsverksamhet pastorat komma att bedriva i bör därför finansieras på ett annat sätt fortsättningen än via Vi har i avsnitt 9.8.4 slcisserat tänkbara ñnanskyrkoskatten. för Vi vill också framhålla att ieringsmodeller begravningsverksamheten.
frågan om Svenska av icke-medlemmar kan lösas
kyrkans beskattningsrätt
oberoende av den grundläggande frågan om statens och framtida
kyrkans
relationer.
10. TÄNKBARA PARTIELLA REFOR-
MER I DAGSLÄGET
10.1¶Inledning
samhällsutvecklingen under de senaste åren har präglats av en medveten strävan att decentralisera viktiga delar av förvaltningen och minska det statliga inflytandet på olika områden. Detta gäller inte minst inom det kyrkliga förvaltningsområdet. Åtskilliga grupper av ärenden har flyttats från regeringen till underlydande myndigheter, Kammarkollegiet eller domkapitlen. De kyrkokommunala organens självbestämmanderätt har också vidgats där det varit lämpligt.
Betydelsefulla konstitutionella förändringar har också genomförts. År 1986 gavs Svenska kyrkans centralstyrelse ställning av statlig förvaltningsmyndighet under kyrkomötet. Samtidigt inrättades ytterligare en statlig förvaltningsmyndighet under kyrkomötet, nämligen Kyrkomötets besvärsnämnd. Genom dessa organisatoriska förändringar förverkligades den ökade självständighet för Svenska kyrkan som avsågs med kyrkomötesreformen.
Det torde råda allmän enighet om att denna utveckling varit både önskvärd och nödvändig. Även om det grundläggande sambandet mellan staten och Svenska kyrkan består bör en utgångspunkt kunna vara att man bör sträva
efter att bereda kyrkan en ökad frihet i inomkyrkliga Iden
frågor. följande framställningen skall utredningen behandla några tänkbara organisatoriska förändringar som, utan att förändra det grundläggande sambandet mellan staten och kyrkan, skulle innebära en fortsatt utveckling i denna riktning.
10.2¶Konstitutionella frågor
Huvuddragen i den statliga förvaltningsorganisationen och de
statliga förvaltningsmyndighetemas ställning regleras i ll kap. 6 § första
stycket regeringsformen (RF). Enligt denna bestämmelse finns det två typer av statliga förvaltningsmyndigheter, nämligen statliga förvaltningsmyndigheter under regeringen och statliga förvaltningsmyndigheter under riksdagen. Från denna grundläggande princip finns dock ett mycket viktigt undantag. Enligt 1 punkten tredje stycket övergångsbestämmelsema till RF kan det vid sidan av statliga förvaltningsmyndigheter under regeringen och finnas
riksdagen statliga förvaltningsmyndigheter under kyrkomötet. Som tidigare sagts är Svenska centralstyrelse och Kyrkomötets besvärsnämnd
kyrkans statliga
förvaltningsmyndigheter under kyrkomötet.
Det utmärkande för statliga förvaltningsmyndigheter under regeringen är bl.a. att de i princip har att följa de direktiv för särskilda fall som regeringen meddelar. Sådana direktiv kan avse t.ex. planering, prioriteringar eller rationaliseringar. Direktivrätten kan avse också en
myndighets faktiska handlande i ett särskilt fall, t.ex. i fonn av service till den enskilde. Regeringens rätt att meddela direktiv till förvaltningsmyndighetema är emellertid begränsad. Den främsta begränsningen den i 1 1 §
liggeri kap. RF fastslagna principen att den offentliga makten utövas under lagarna. Regeringen fär alltså inte till förvaltningsmyndighetema utfärda direktiv som strider mot gällande rätt. En annan begränsning ligger i ll 7 § RF. I
kap. denna bestämmelse föreskrivs att ingen myndighet, ej heller riksdagen eller en kommuns beslutande organ, fär bestämma hur en förvaltningsmyndighet
skall i särskilda fall besluta i ärenden som rör myndighetsutövning mot ensldlda eller mot kommuner eller som rör tillämpningen av lag.
Från regeringens möjligheter att ge direktiv för särskilda fall måste skiljas rätten att utfärda generella föreskrifter. Regeringen har nämligen enligt RF
ett eget normgivningsomrâde, den s.k. restkompetensen. Enligt 8 kap.
13 § RF kan regeringen utan särskilt bemyndigande från riksdagen - med
vissa begränsningar - i förordning besluta dels föreskrifter om verkställighet
av lag, dels föreskrifter som inte i grundlag har förbehållits riksdagen. Inom detta område kan regeringen överlåta åt en underordnad myndighet att meddela bestämmelser.
Utredningen har övervägt om inte Kyrkofondens styrelse, domkapitlen och
Ansvarsnämnden för biskopar bör ges ställning av statliga förvaltnings-
myndigheter under kyrkomötet. Den nuvarande ordningen bör däremot
behållas beträffande Domkyrkorådet i Lund. Dessa myndigheter är i dag
statliga förvaltningsmyndigheter under regeringen. En statsrättslig föränd-
ring skulle i huvudsak medföra följande konsekvenser.
Om Kyrkofondens styrelse, domkapitlen och Ansvarsnämnden för biskopar
inte längre skall vara förvaltningsmyndigheter under regeringen, påverkas
regeringens beslutsbefogenheter beträffande dessa myndigheter. En
förändring skulle således komma att innebära att regeringens rätt att för särskilda fall meddela direktiv till myndigheterna försvinner. Regeringen kan sålunda inte kräva av dem att de i ett särskilt fall skall fullgöra en viss uppgift, som t.ex. att yttra sig i ett visst ämne. Vidare kommer regeringens
möjligheter att delegera sin normgivningskompetens att bortfalla. Detta
torde dock i praktiken sakna betydelse eftersom sådan delegation inte förekommer för närvarande.
Även om ifrågavarande relation till skulle ändras
myndigheters regeringen
förblir de statliga förvaltningsmyndigheter. Detta får till följd att de
allmänna bestämmelser som finns i RF och i andra lagar också i fortsättningen skulle komma att bli tillämpliga på dem. Som statliga förvaltningsmyndigheter kommer de också att vara underkastade den och kontroll
insyn som gäller för annan statlig verksamhet. Sålunda kan JO,
Riksdagens revisorer, JK och Riksrevisionsverket utöva tillsyn.
Som tidigare sagts är ett grundläggande skäl för en av den
förändring statsrättsliga ställningen för Kyrkofondens styrelse, domkapitlen och Ansvarsnämnden för biskopar att en sådan reform skulle öka Svenska kyrkans självständighet i frågor som får anses vara av intern
kyrklig
I de följande avsnitten skall utredningen diskutera de skäl som i övrigt kan tala för en förändring.
10.3¶Kyrkofondens styrelse
Kyrkofonden intar en central ställning inom den kyrkliga ekonomin. Kyrkofondens kapital har alltid förvaltats av statliga myndigheter, först av Statskontoret och fr.o.m. 1973 av Kammarkollegiet. Av ledamöterna i Kyrkofondens styrelse utser kyrkomötet tre och regeringen tre jämte ordföranden. Genom styrelsens sammansättning har Svenska erhållit
kyrkan ett visst inflytande över kyrkofondens Det bör dock framhållas
förvaltning. att regeringen fastställer kyrkofondens
budget.
Det kan med skäl ifrågasättas om staten bör ha det avgörande
inflytandet över kyrkofondens förvaltning. Den kyrkliga verksamheten finansieras nämligen helt av kyrkans egna medel. Sá länge statsbidrag till
utgick kyrkofonden framstod det statliga inflytandet som naturligt. Så är emellertid inte fallet i dag. Ett fortsatt statligt inflytande på kyrkofondens
användning ter sig därför numera svårmotiverat. Mot bakgrund av att Svenska
kyrkan står för sina egna kostnader talar enligt utredningen övervägande skäl för att det avgörande inflytandet över fondens tillgångar bör tillkomma Det
kyrkan.
statliga inflytandet kan begränsas till att efter förslag från
Kyrkofondens styrelse eller något annat kyrkligt organ besluta om storleken av den allmänna kyrkoavgift som pastoraten av utdebiterade medel skall betala till kyrkofonden.
Ett kyrkligt inflytande skulle för
kunna skapas genom att styrelsefunktionen kyrkofonden överflyttades till Svenska kyrkans centralstyrelse. Som tidigare sagts år centralstyrelsen en statlig förvaltningsmyndighet under
kyrkomötet.
En sådan förändring skulle naturligtvis innebära en ökad för
arbetsbelastning centralstyrelsen, men fördelen är den att man undviker tillskapandet av nya administrativa organ. Centralstyrelsen är Svenska admini-
kyrkans högsta strativa organ och det framstår därför som att
följdriktigt knyta kyrkofondens förvaltning till centralstyrelsen.
Om styrelsefunktionen för kyrkofonden skulle tillkomma bör
centralstyrelsen det inte längre ankomma på regeringen att fastställa kyrkofondens budget. Detta är en uppgift som kunde tilläggas kyrkomötet. kan behovet
Härigenom av en demokratisk kontroll över av fondens medel
användningen tillgodoses.
Den direkta förvaltningen av kyrkofonden handhas av
Kammarkollegiets fondbyrå som också svarar för kanslifunktionen.
Kammarkollegiets förvaltning innebär placering av kyrkofondens kapitaltillgångar. Denna placeringsverksamhet äger rum inom ramen för de placeringsregler som i övrigt gäller för Kammarkollegiets fondförvaltning.
Det finns skäl som talar för att även i bör
Kammarkollegiet fortsättningen svara för kyrkofondens placering. Härigenom tas
Kammarkollegiets kunskap om och erfarenhet av medelplaceringar och frågor av kyrklig art till vara. Det torde i ett läge där staten fortfarande har det ansvaret för
grundläggande kyrkans ekonomi vara mindre lämpligt att Svenska kyrkan bygger upp en egen fondförvaltning.
3 18
10.4¶Domkapitlen
En grundläggande princip i Svenska kyrkans uppbyggnad är föreningen av
folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning. Detta
innebär annorlunda uttryckt att en demolcratisk uppbyggd församlingsorganisation kombineras med ett prästerligt ämbetsansvar som inte är underställt de demokratiskt valda organen. Kyrkans lära år nämligen inte framsprungen ur en demokratisk process och kan inte utan vidare ändras enligt vanliga demokratiska spelregler. Prästen är därför i sin ämbetsutövning som Ordets förkunnare och förvaltare av sakramenten inte heller underställd församlingen och dess organ.
Domkapitlet är som tidigare sagts en statlig förvaltningsmyndighet under
regeringen. Det består av biskopen och domprosten som självslcriven
ordförande respektive vice ordförande samt en präst, som jämte suppleant skall väljas av stiftets präster. Genom denna prästerliga representation
betonas domkapitlets inriktning på låro- och ämbetsfragor. Därutöver ingår
i domkapitlet tre lekmannaledamöter utsedda av stiftsfullmäktige. Härige-
nom har skapats ett samband med den folkliga representationen på stiftsnivå.
I korthet är domkapitlens uppgifter att övervaka att gällande ordning i fråga
om kyrkans lära, sakrament, gudstjänst, kyrkliga handlingar och böcker
efterlevs i församlingarna samt att ha tillsyn över prästemas ämbetsför-
valtning. Häri inbegrips frågor som rör prästtjänstemas innehåll och
funktion, vilka regleras i tjånstgöringsföreslcrifter. Vidare ankommer det på
domkapitlen att bl.a. handha frågor om antagning till präst, behörig-
hetsprövning för prästtjänster och tillsättning på vissa prâsttjänster.
Det torde vara oomtvistat att den dubbla ansvarslinjens princip förutsätter att frågor som rör Svenska kyrkans lära och pråstemas ämbetsförvaltning
inte beslutas i kyrkokommunal ordning. Domkapitlen bör därför, så länge
det grundläggande sambandet mellan staten och Svenska kyrkan består,
förbli statliga förvaltningsmyndigheter. Det gemensamma ansvarstagandet
för dessa frågor som den dubbla ansvarslinjens princip förutsätter tillgodoses
väl genom den lekmannamedverkan som för närvarande finns i domkapitlet. Som tidigare framhållits finns emellertid skäl som talar för att domkapitlen
ges ställning av statliga förvaltningsmyndigheter under kyrkomötet.
Vad som främst talar för en sådan förändring är naturligtvis intresset av att bereda kyrkan en så stor frihet som möjligt i inomkyrkliga frågor. Detta
skäl får särskild tyngd mot bakgrund av domkapitlens huvudsakliga
ansvarsområde - - är ämnen
kyrkans lära och prästemas ämbetsförvaltning
som kyrkomötet får meddela föreskrifter om och som ligger utanför vad som regeringen får besluta om.
I samband med en sådan reform kan övervägas om inte en klarare
markering av domkapitlens myndighetsställning skulle ske om åtminstone
en av lekmannaledamötema utsågs av kyrkomötet eller av centralstyrelsen. Därmed skulle stiftens samband med rikskyrkan också tydligare framhävas.
Tidigare har påpekats biskopens roll i det sammanhanget, men det bör inte
ankomma på honom att ensam företräda detta samband. Det bör erinras om att det före 1989 års reform var regeringen som tillsatte två av de tre lekmannaledamötema i domkapitlen och därvid regelmässigt såg till att
domkapitlet tillfördes hög juridisk kompetens och annan erfarenhet av
allmänna värv.
Ytterligare skäl som talar för en förändring av domkapitlens ställning i
förhållande till regeringen är att den nyligen genomförda stiftsreformen gjort domkapitlen oberoende av statlig reglering när det gäller den egna personalen. Denna och de övriga kansliresurser som domkapitlen behöver
tillhandahålls nämligen av stiftssamfällighetema.
En särskild fråga som sammanhänger med domkapitlens ställning som
statliga förvaltningsmyndigheter under regeringen är hur domkapitlens beslut
skall överklagas om de blir förvaltningsmyndigheter under Som
kyrkomötet. en allmän regel gäller att statliga myndigheters beslut får överldagas av den som berörs av beslutet, om inte annat har föreskrivits. Talan skall föras hos närmast högre instans och i sista instans hos regeringen, om inte andra föreskrifter har meddelats. Denna princip gäller sedan gammalt och anses tillämplig även om uttryckliga regler för överklagande saknas (något som dock är mycket sällsynt). Det är emellertid att märka att den allmänna regeln att statliga förvaltningsmyndigheters beslut skall kunna överklagas till regeringen, om ej särskilda föreskrifter meddelats, endast gäller myndigheter som är underställda regeringen. Den gäller således inte för myndigheter under riksdagen.
Dessa frågor uppmärksammades i samband med att Svenska kyrkans centralstyrelse gavs ställning av förvaltningsmyndighet under kyrkomötet. I propositionen (prop. 1984/85:165) om vissa klargöranden och kompletteringar av kyrkomötesreformen (s. 13 f) uttalade föredragande departementschef, att det kan uppfattas som principiellt tveksamt att ha kvar en rätt att överklaga centralstyrelsens beslut hos regeringen trots att den får en statsrättslig ställning som innebär ett frigörande från regeringen. Enligt departementschefen motiverade detta inrättande av en särskild nämnd, Kyrkomötets besvärsnämnd, som skulle ha till uppgift att överpröva centralstyrelsens beslut.
Om domkapitlens statsrättsliga ställning förändras bör från konstitutionell synpunkt samma princip gälla för överklagande av domkapitlens beslut. Enligt utredningen skulle nämligen domkapitlens självständighet gentemot regeringen kunna försvagas om det fanns en generell möjlighet att överklaga domkapitlens beslut hos regeringen. Principen bör således vara den att domkapitlens beslut får överklagas hos Kyrkomötets besvärsnämnd om inte annat följer av särskilda föreskrifter. Detta bör alltså vara den grundläggande huvudregeln. I övrigt gär utredningen inte in på några förändringar av nu gällande bestämmelser som i skilda författningar reglerar instansord-
ningen. Dessa frågor måste bli föremål för närmare överväganden i annat
sammanhang.
10.5 Ansvarsnämnden för biskopar
Ansvarsnämnden för biskopar är liksom Kyrkofondens styrelse och
domkapitlen en statlig myndighet under regeringen. Nämnden består av fem
av regeringen utsedda ledamöter. Ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie domare. Av de övriga ledamöterna skall en vara biskop och de
återstående lekmän som år förtrogna med det kyrkliga församlingslivet.
Nämndens uppgift är i korthet att pröva frågor om att skilja en biskop från det kyrkliga ämbetet eller för en viss tid förklara denna obehörig att utöva ämbetet samt frågor om disciplinpåföljd m.m. beträffande biskopar. Nämndens beslut överklagas hos Kyrkomötets besvärsnåmnd.
De uppgifter som i dag ankommer på Ansvarsnämnden för biskopar
fullgjordes enligt 1936 års domkapitelslag av Regeringsrätten fram till år
1975. Denna ordning ansågs emellertid mindre lämplig. I samband med reformeringen av ämbetsansvaret för de offentliganställda inrättades därför Ansvarsnämnden för biskopar. I enlighet med vad som gäller för Statens
ansvarsnämnd enligt lagen (1975:600) om offentlig anställning ankommer
det på regeringen att bestämma hur ledamöterna förordnas.
Som tidigare framhållits har i det genomgripande och omfattande reform-
arbete som pågått angående Svenska kyrkans organisation en av de bärande
tankarna varit att lärofrågor bör behandlas av kyrkan själv och utan
inblandning av statliga myndigheter. I likhet med vad som gäller för
domkapitlen framstår det i detta perspektiv som tveksamt att låta en myndighet under regeringen besluta i ärenden som gäller kyrkans lära och prästernas ämbetsförvaltning. De skäl som anförts till stöd för en förändring
av domkapitlens statsrättsliga ställning därför i lika gäller hög grad Ansvarsnämnden för biskopar. Till detta kommer att en sådan skulle lösning konstitutionellt sett harmoniera med att ansvarsnämndens beslut överklagas hos Kyrkomötets besvärsnämnd.
Utredningen finner det alltså möjligt att även Ansvarsnämnden för biskopar bör ges ställning av statlig förvaltningsmyndighet under Av kyrkomötet. detta följer att kyrkomötet bör utse ansvarsnämndens ledamöter.
Regeringens utnämningsrätt
En ökad självständighet för Svenska inom det nuvarande kyrkan systemets ram aktualiserar också frågan om inte till utnämningsrätten kyrkliga tjänster bör ankomma på kyrkliga organ. Som av avsnitt utnämner framgått tidigare regeringen efter val ärkebiskop, biskop och biträdande i biskop Uppsala stift. Regeringens är därvid till av de tre utnämningsrätt begränsad någon kandidater som erhållit högsta rösttalen vid valet. Av övriga prästtjänster tillsätter regeringen tjänster som domprost.
Regeringens utnämningsrätt beträffande de högsta prästtjänstema kan ses som en följd av att regeringen från är Svenska statsrättslig synpunkt kyrkans högsta administrativa organ. Tidigare vilade utnämningsrâtten på konungen i egenskap av princeps membrum ecclesiae, främste medlem. kyrkans Saldigt kan regeringens utnämningsrätt i dag motiveras med och biskopens domprostens ställning som självskiiven ordförande resp. vice ordförande i domkapitlet såsom statlig myndighet under regeringen.
Regeringens utnämningsrätt kan naturligtvis uppfattas som en del väsentlig i ett statskyrkosystem. Mot ett sådant talar önskvärdheten av att synsätt också inom ramen för ett bevarat samband mellan staten och Svenska kyrkan bereda kyrkan ett ökat inflytande på sina egna En angelägenheter.
av förutsätter emellertid en förändring av
förändring utnâmningsrâtten
domkapitlens ställning.
konstitutionella
Det bör också beaktas att är av stor vikt för Svenska kyrkan.
prästämbetet
På pastorats- och stiftsnivå har skapats en väl fungerande tjänstetillsâttningsorganisation genom kyrkliga organ. Ett system med en helt inomkyrklig även beträffande de högsta prästerliga
tjänstetillsättningsorganisation
framstår mot denna bakgrund som konsekvent.
tjänsterna
Svenska centralstyrelse kan från vissa synpunkter sägas utgöra
kyrkans
Svenska En möjlig lösning skulle kyrkans högsta administrativa organ. därför vara att utnämnandet av biträdande biskop i Uppsala stift
biskopar,
samt tillkommer centralstyrelsen. Vid utnämning av ärkebiskop domprostar
kan man dock tänka en annan ordning. Det nuvarande förslagsför-
sig
farandet innebär att har att utnämna en av de tre kandidater som
regeringen
vid sammanräkning av rösttalen från val som sker fått de högsta röstvärdena dels i stift dels i i övriga stift till ärkebiskop. Enligt
Uppsala domkapitlen
borde en tänkbar reform vara att låta det för-rättade valet få
utredningen
direkt som erhållit det högsta röstvärdet skall utses utslag, dvs. den kandidat till Genom den föreslagna ordningen skulle det skapas en helt
ärkebiskop.
och utnämningsorganisation.
inomkyrklig _tillsâttnings-
Vid val av och biträdande biskop i Uppsala stift bör i ett inom-
biskop
det nuvarande behållas, så att
kyrkligt tillsättningssystem förslagsförfarandet
har att utse en av de tre som fått högst röstetal. Att inte
centralstyrelsen
rösttal i stiftets val skall vara kan motiveras med att
högsta utslagsgivande
det i intresse att dess biskopskollegium får en viss allsidig
ligger kyrkans
Genom att tillsättning kan ske med en av tre föreslagna
sammansättning.
kandidater kan detta bättre än om varje stift själv utser en biskop
tillgodoses
endast med till stiftets Genom sitt förslag begränsar hänsyn egna önskemål. stiftet ändå valfrihet på samma sätt som regeringens
ju centralstyrelsens
utnämningsrâtt i dag är begränsad.
Tjänster som domprost bör också även i sökas hos fortsättningen domkapitlet, som prövar de sökandes och över dem till behörighet yttrar sig centralstyrelsen.
Avslutningsvis bör nämnas några ytterligare fall där har rätt att regeringen utnämna och tillsätta vissa I prästtjänster. prästanställningslagen (1988: 184) har öppnats en möjlighet att tillsätta i s.k. samarbetskomministertjänster kyrkor mellan Svenska kyrkan och andra trossamfund. har dock Regeringen i prästanställningsförordningen (l989:84) delegerat sin till utnämningsrått domkapitlet i det stift där kyrkan finns.
Enligt övergängsbestämmelsema till prästanställningslagen kvarstår en viss utnämningsrätt för regeringen beträffande tillsättandet av kyrkoherdetjänster. Bestämmelsen ger regeringen rätt att var tredje gång en kyrkoherdetjänst är ledig i ett pastorat under vissa förutsättningar tillsätta tjänsten genom att till denna förflytta en präst som är anställd med fullmakt. Detta förfarande bör i framtiden kunna få beslutas av Det bör också i detta centralstyrelsen. sammanhang nämnas att domkapitlets s.k. av tredjegångstillsättningar kyrkoherdetjånster nu överklagas hos regeringen. Dessa överklaganden skulle enligt vad som föreslagits i det kunna över till föregående flyttas Kyrkomötets besvärsnämnd.
Regeringen har slutligen kvar en viss utnämningsrätt beträffande prästtjänster inom de icke-territoriella församlingarna. För dessa prästtjänster tillämpas inte prästanställningslagen utan äldre bestämmelser. Det dock ett föreligger förslag som innebär att prästanställningslagen skall göras tillämplig på tjänster i de icke-territoriella församlingarna med undantag för hovförsamlingen, vilket skulle innebära att regeringens utnämningsrätt beträffande dessa tjänster skulle upphöra.
11. MER GRUNDLÄGGANDE FÖRÄND-
RINGAR 1 FÖRHÅLLANDET MEL-
LAN SVENSKA KYRKAN OCH
STATEN
11.1 frågor
Några principiella
11.l.1 Rättsliga identitetsfrågor
en mer grundläggande förändring av relationerna mellan Om man överväger staten och Svenska år en av om Svenska kyrkan efter
kyrkan huvudfrågoma
en skall anses vara densamma som den nuvarande eller om
relationsändring
en ny kyrka skall anses vara bildad.
sett, vilket kommer till uttryck i bl.a. religionsfrihetslagen
Rättsligt
karakteriseras Svenska kyrkan som ett särskilt trossamfund.
(1951:680),
Även om beträffande Svenska kyrkan upphävs består Svenska
lagstiftningen
som en och reell enhet i samhället. Det avgörande för
kyrkan andlig
identitet är inte dess formella förhållande till staten utan dess
kyrkans
bekännelse, historiska och egenart samt kontinuiteten alltifrån
uppbyggnad
de äldsta kristna har således en egen identitet som
församlingarna. Kyrkan
den behåller ändras. Denna uppfattning har varit
även om de yttre villkoren
för tidigare stat-kyrka utredningar och är allmänt accepterad. grundläggande
Den huvudprincip som bör vid en är således att
gälla relationsändring
Svenska kyrkan kommer att förbli samma trossamfund som förut.
Grundstenama i Svenska kyrkans organisation är församlingarna. En förut-
sättning för att identitet mellan den nuvarande Svenska kyrkan och en framtida kyrka skall anses föreligga är också att består som
församlingarna
basenheter i en ny organisation. Den primära effekten av en relations-
förändring blir då att församlingarna från att vara övergår offentligrättsligt
reglerade och likställda med de borgerliga kommunerna till att vara
någon
form av i huvudsak privaträttsliga sammanslutningar. En är förutsättning
alltså att Svenska kyrkans organisatoriska det lokala planet
uppbyggnad på
består och inte blir föremål för reformer.
några genomgripande Organisatio-
nen på stifts- och central nivå måste också bevaras. Ett särskilt krav måste nämligen vara att Svenska kyrkans rikstäckande verksamhet
tryggas. Grundläggande för Svenska kyrkans identitet är också att den uppfattar sig själv som en del av den världsvida kyrkan.
Om det organisatoriska sambandet mellan staten och Svenska kyrkan skulle
upphöra kommer medlemskapet i kyrkan att bestämmas utifrån privaträttsli-
ga regler och inte i religionsfrihetslagen. Detta förhållande aktualiserar
frågan om kyrkotillhörigheten vid själva tidpunkten för relationsändringen.
Mot bakgrund av att en relationsändring ej kan anses förändra Svenska kyrkans identitet som trossamfund skulle det te sig främmande om
förändringen fick till följd att medlemmarnas kyrkotillhörighet upphörde.
Många medlemmar i Svenska kyrkan har också genom ansökan, eller
dop
på annat sätt belqäftat sin samhörighet med kyrkan. Det står dessutom var och en fritt att begära sitt utträde. skäl talar därför för att den
övervägande
grundläggande principen bör vara att den som är medlem i Svenska kyrkan
vid tidpunkten för relationsändringen förblir medlem.
l1.1.2 Det kyrkliga ämbetet och den folkligt förankrade själv-
styrelsen
En grundläggande princip i svensk kyrkoråttslig tradition är kombinationen
av prästerlig ämbetsförvaltning och folkligt förankrad självstyrelse.
Annorlunda uttryckt innebär denna den dubbla ansvarslinjens princip, såsom
tidigare anförts, att en demokratiskt uppbyggd församlingsorganisation
kombineras med ett prästerligt ämbetsansvar som inte är understållt de demolqatiskt valda organen. Motiveringen år att evangeliet och kyrkans lära inte är ur en demokratisk process eller kan ändras enligt
framsprungna
vanliga demokratiska spelregler. Denna ansvarsfördelning mellan präster
och förtroendevalda är grundläggande för Svenska kyrkans uppbyggnad och behandlades i 1978 års förslag. Det är emellertid viktigt att
ingående
framhålla att den dubbla ansvarslinjen syftar att beskriva ett
begreppet till
gemensamt ansvarstagande, om än med olika roller.
Den dubbla ansvarslinjens princip vilar på en tradition inom Svenska kyrkan som tillbaka i tiden. Prästen har alltid tillerkänts ett självständigt
går långt
och av församlingens inflytande oberoende ansvar för de i strikt mening
funktionerna såsom sakramentsförvaltning, förkunnelse och
prästerliga
I av sitt ämbete är prästen underställd biskopen och
själavård. utövningen
underkastad biskopens och domkapitlets kontroll och myndighet. Detta är ett utmärkande drag för Svenska kyrkan son1 en episkopal kyrka.
Å andra sidan bör det framhållas att Svenska kyrkan alltid gett en starkt ställning åt sina lekmän och förtroendevalda. Sockenboma hade nämligen redan under medeltiden ett långtgående inflytande över soclmens ekonomi
och förvaltning samt vid t.ex. prästtillsättningar. Detta lekmannainflytande
har bevarats under tidernas grunden i de beslutsstmkturer
lopp och utgör nu som - och och
byggts upp kyrkofullmäktige kyrkoråd, stiftsfullmäktige
och centralstyrelse. Den nuvarande försam-
stiftsstyrelse, kyrkomöte
lingsstyrelsen präglas således av ett delat ansvar mellan prästen och de förtroendevalda lekmännen.
Principen om den folkligt förankrade har under senare tid självstyrelsen successivt kommit att i begränsa prästemas ställning församlingamas beslutande och styrande organ. Fram till 1930 hade ett kyrkoherden självskrivet ledarskap på kyrkostämman och i kyrkorådet. Han förlorade då sitt ordförandeskap och i och med 1961 års försampå kyrkostämman lingsstyrelselag sitt ordförandeskap i kyrkorådet. Enligt nu gällande regler är kyrkoherden emellertid självskriven ledamot i församlings- och pastoratskyrkorådet. Denna regel avviker från kommunalrättsliga men principer, mot bakgrund av att har till att bl.a. kyrkorådet uppgift främja gudstjänstlivet och församlingsvården har det framstått som att den som har angeläget ansvaret för gudstjänsten och förkunnelsen i också är ledamot. församlingen
En naturlig följd av den dubbla är att inträdet i ansvarslinjens princip prästämbetet förutsätter ett samarbete mellan biskop och i vilket domkapitel, senare lekmännen också är företrädda. ensam beslutar om Biskopen pråstvigning, men denna föregås av prästexamen inför och domkapitlet domkapitlet beslutar också om av blivande antagning präster i stiftets tjänst.
Gällande rätt innebär och ett också att prästen har en självständig myndighet självständigt ämbetsansvar. Som exempel kan nämnas följande. Kyrkoherden har en arbetsledande roll bland inom ramen för de medprästema tjänstgöringsföreslcrifter domkapitlet meddelar. I fråga om gudstjänstens innehåll och gestaltning är prästen till bekännelse och förpliktad kyrkans kyrkohandbokens ordningfFörkunnelse, och handhar också undervisning själavård varje präst på eget ansvar, låt vara under överinseende och kyrkoherdens med den ansvarsfördelning som denne kan besluta. Kontraktsprost, biskop och domkapitel har ett ansvar. Pastor - dvs. övergripande församlingens kyrkoherde - har också vissa legala Han ansvarar för föruppgifter. samlingskyrkan, viss kyrklig egendom, arkiwård och ministerialböcker.
Även bakom en och obruten tradition. Redan i
biskopsämbetet ligger lång
fomkyrkan framträdde biskopen som övervakare av läran i stiftet.
Biskopens
arbetsuppgifter behandlas utförligt i 1686 års har kyrkolag. Tidigare
biskopen haft en rad uppgifter som idag ligger utanför område bl.a.
kyrkans
inom skolväsendet. Hans roll är dock helt koncentrerad till ledande
idag
uppgifter på det rent kyrkliga området. Biskopen företräder den samlade kyrkan och inte endast en regional del inom denna. Detta också
understryks
av biskoparnas samverkan inom
biskopsmötet.
Biskopens tillsyn och ansvar för stiftet tar sig idag många och skiftande uttryck. Hans uppgifter kan i korthet sammanfattas sätt.
på följande
Biskopen är den främste företrädaren för läroärnbetet i sitt stift och det övergripande ansvaret för den kyrkliga förkunnelsen och i
undervisningen
stort åvilar honom. och Biskop domkapitel har det yttersta ansvaret i stiftet för förvaltningen av sakramenten och för och
kyrkans gudstjänstliv
förrättningar. Av hävd äger biskopen också stiftets och
disponera domkyrka
andra kyrkor i stiftet för kyrkliga handlingar av stiftskaraktär. att
Uppgiften
viga nya präster samt meddela venia för icke förkunnare är
prästvigda
exklusivt förbehållen biskopen.
Som förman för stiftets präster det att vid fall av
åligger biskopen ingripa
försummelser och missförhållanden. Han skall också om en
ingripa präst
överger kyrkans lära. Detta kan ske genom enskild själavård, specialvisita-
tion samt genom disciplinära åtgärder i domkapitlet. Av ålder har biskopen
också haft uppgiften , dvs. prästernas att vara pastor pastorum själasörjare. Vid visitationer ute i stiftet utövar biskopen också uppsikt över prästernas ämbetsförvaltning. Han skall vid dessa även ägna särskild uppmärksamhet åt prästernas studier och predikoförberedelser.
Biskopen är ordförande i domkapitlet och handhar en mängd
personalad-
ministrativa frågor rörande prästerna. På samma sätt som är
kyrkoherden
självskriven ledamot av församlingens och pastoratets kyrkoråd är biskopen
också självskriven ordförande i domkapitel och stiftstyrelse.
På det centrala planet kan slutligen nämnas att en biskop i och för sig kan väljas till ledamot av kyrkomötet, men har han inte valts är han likväl
att närvara vid kyrkomötets sammanträden och får också delta i
skyldig
kyrkomötets överläggningar. I besluten får däremot endast den som âr vald
ledamot av kyrkomötet delta. En framställning av 1985 års kyrkomöte om
att biskopama skulle bli självskrivna ledamöter av kyrkomötet ledde inte till någon åtgärd. Under 1990 års kyrkomöte väcktes också utan framgång
om inte borde bli självslcrivna ledamöter. De har däremot
frågan biskopama
nu fått rätt att ställa frågor och framställa förslag till kyrkomötet. I den av
inrättade läronämnden ingår, jämte av kyrkomötet valda ledamö-
kyrkomötet
ter, samtliga biskopar. är nämndens ordförande. Ärkebisko-
Ärkebiskopen
pen är vidare självslcriven ordförande i Svenska kyrkans centralstyrelse.
Det kan sålunda konstateras att präster och biskopar tilldelats ett flertal uppgifter som ligger utanför de förtroendevalda lekmännens kontroll. Det bör å andra sidan framhållas att den dubbla ansvarslinjens princip betonar en samverkan mellan präst och förtroendevalda. Dessa olika roller med ett gemensamt ansvarstagande är något som på ett fundamentalt sâtt utmärker
Svenska kyrkan.
en förändring av statskyrkosystemet är
Om man överväger grundläggande
den framtida kyrkoorganisationen principiellt sett en intern kyrklig
Det ankommer således inte på utredningen att föreslå hur
angelägenhet.
Svenska skall vara organiserad i framtiden. Utredningen vill dock
kyrkan
framhålla följande.
Den dubbla ansvarslinjen är en grundläggande princip som under mycket
lång tid präglat Svenska kyrkan. Denna ansvarsfördelning mellan präster
och förtroendevalda utgör en omistlig del av Svenska kyrkans indentitet. En
kyrka som skall visa en total öppenhet mot landets hela och inte
befolkning
uppställer några krav på den enskilda medlemmens tro och
personliga
bekännelse måste, för att inte förlora sin andliga identitet, uppbåras av ett till kyrkans lära och bekännelse bundet läroämbete som ansvarar för
gudstjänstliv, förkunnelse och undervisning i kyrkan. Kyrkans episkopala
struktur är här av grundläggande betydelse.
Som framhölls i 1978 års betänkande talar allt för att måste finnas
principen
kvar även i en framtida kyrkoorganisation. Också för
sammanhållningen
mellan stiften är kyrkans episkopala struktur av Liksom för
betydelse.
närvarande bör det således finnas en obligatorisk
prästerlig representation
i beredande och verkställande organ stifts- och central nivå
på församlings-,
inom kyrkan. Med pråstämbetet bör också följa ett särsldlt
kompetensområ-
de för prästen som inte är underställt de lokala demokratiskt valda organen. Man får utgå från att detta blir de grundläggande när Svenska
principerna
kyrkan utformar den närmare och de
ansvarsfördelningen övriga regler som
skall gälla. Att så blir fallet är av avgörande betydelse för bevarandet av Svenska kyrkans identitet som trossamfund vid ändrade relationer till staten.
11.2¶Ett nytt för Svenska
regelsystem kyrkan
l1.2.1 Allmänna synpunkter
Ett utmärkande drag för det nuvarande förhållandet mellan staten och
Svenska kyrkan är att de grundläggande reglerna för kyrkans organisation
och verksamhet är givna i form av offentligrättsliga regler av olika slag. Ett ytterligare drag är att beslutanderätten i många ärenden med anknytning üll
Svenska kyrkan ankommer på statliga organ (regering, riksdag, centrala
ämbetsverk m.fl.).
En längre gående relationsåndring mellan staten och innebär att den
kyrkan
nuvarande offentligrättsliga regleringen av och kyrkans organisation
verksamhet i princip kommer att upphöra och därför måste ersättas av ett
inomkyrkligt regelsystem. Detta skulle ha till följd att de kyrkliga organ
som för närvarande har ställning av statliga myndigheter kommer att
upphöra att ha denna ställning. Församlingama och de kyrkliga samfällig-
hetema kommer också att förlora sin kommunala status. Vidare måste själva beslutsprocessen ombildas, så att de uppgifter som för närvarande tillkommer statliga organ förs över till kyrkliga.
Av grundläggande betydelse är givetvis frågan vilken rättslig ställning
Svenska kyrkan skulle kunna komma att inta efter en relationsändring. I 1974 års regeringsform görs en klar gränsdragning mellan å ena sidan statliga och kommunala organ och å andra sidan rättssubjekt som är
organiserade i privatrâttsliga former.
Regeringsformens uppdelning är emellertid inte helt uttömmande. Det finns
nämligen i grânsområdet mellan den offentliga och den privata sektorn
olika rättssubjekt, som har bildats för att handha vissa offentliga förvaltningsuppgifter och som därför har organiserats på ett sätt som awiker från vad som gäller för privaträttsliga juridiska personer i allmänhet. Den
offentligrättsliga ställningen kan komma till uttryck på olika sätt. De olika
rättssubjektens organisation kan vara bestämd genom speciell lagstiftning
eller genom stadgar som är fastställda av regeringen. Det kan vidare vara föreskrivet i lag eller annan författning att de skall finnas och att de sålunda inte kan upphävas genom medlemsbeslut. Inom svensk förvaltningsrätt har
dessa rättssubjekt något oegentligt benämnts offentligrättsliga juridiska
personer.
Man har traditionellt brukat räkna med offentligrättsliga juridiska personer av tre slag, nämligen korporationer, anstalter och stiftelser. Vad som utmärker korporationen är att den är en personsammanslutning, anstalten en
personiñerad förvaltningsverksamhet och stiftelsen en som juridisk person
erkänd förrnögenhetsmassa. Vad som är gemensamt för dessa juridiska personer är att deras verksamhet genom statligt erkännande har fått karaktären
av en offentlig förvaltningsfunktion.
Som exempel på offentliga korporationer kan nämnas jämkontoret,
handelskammare, hypoteksföreningar och vissa andra lcreditinrättningar,
ridderskapet och adeln, studentnationer, akademier och andra vittra och lärda samfund, Svenska röda korset samt icke-territoriella
församlingar.
Nordiska museet, Nobelstiftelsen och Camegiestiftelsen kan betecknas som
offentligrättsliga anstalter. Som ytterligare exempel på juridiska personer
med offentligrättsliga särdrag kan nämnas allmänna försäkringskassor,
erkända arbetslöshetskassor, Stockholms fondbörs och Sveriges advokatsamfund.
Ett grundläggande gemensamt drag hos de nu nämnda juridiska personerna är att deras organisation är statligt reglerad antingen genom föreskrifter i allmän författning eller genom statlig fastställelse av stadgarna. På grund av
den speciella regleringen skiljer sig dessa rättssubjekt från mängden av
privatrâttsliga juridiska personer. Den statliga sanktionen innebär också att den juridiska personen inte kan upplösas genom beslut av eventuella delägare eller medlemmar.
Om man därefter övergår till de privatråttsliga subjekten kan man urskilja
tre huvudfonner av juridiska personer, nämligen bolag, föreningar och stiftelser. Dessa kan i korthet beskrivas på följande sätt.
Bolag och föreningar skiljer sig från stiftelser genom att de är personsammanslutningar. Vad som utmärker stiftelser är att de uppkommer genom att
en förmögenhetsmassa avsätts för att på ett stadigvarande sätt tjäna ett visst
ändamål. Stiftelsen saknar i princip således medlemmar. Bolag och föreningar fordrar vidare för sin tillkomst och fortsatta verksamhet samverkan
mellan flera personer, som är i eller medlemmar i före-
delägare bolaget
ningen.
Den grundläggande olikheten mellan och är att år
bolag föreningar bolaget
en sluten men föreningen en öppen association. Antalet medlemmar
(delägare) i ett bolag är i princip fixerat (vid aktiebolag begränsat till ägare
av aktie). En förening däremot står i princip öppen i den meningen att antalet medlemmar kan växla utan i
någon förändring föreningens organisa-
tion. En god ledning i gränsdragningsfrågoma får man genom att undersöka om samverkansavtalet är sådant, att antalet medlemmar och delägare kan växla utan att stadgarna, avtalet eller bolagsordningen behöver Är
justeras.
så fallet brukar man anse att det är en förening man har att göra med.
Bland föreningarna kan man två huvudformer, den
urskilja nämligen
ekonomiska föreningen och den ideella. Den ekonomiska
föreningen
kännetecknas av att den bedriver ekonomisk verksamhet, som har till ändamål att främja sina medlemmars ekonomiska intressen. Med ekonomisk verksamhet avses härvid affärsmässigt organiserad och bedriven verksamhet. Det andra rekvisitet innebär att skall ut att öka
föreningsverksamheten gå på
medlemmarnas materiella resurser genom att nedbringa deras eller
utgifter
öka deras inkomster. För ekonomiska gäller lagen om
föreningar (1987:667)
ekonomiska föreningar.
För de ideella föreningarna saknas däremot lagstiftning. Vad som utmärker den ideella föreningen är i korthet som endera har att den är en association,
en ideell målsättning, exempelvis och det vare religiös, sig föreningen
bedriver eller icke bedriver ekonomisk verksamhet, eller väl har till
syfte
att främja sina medlemmars ekonomiska intressen men som inte gör det genom ekonomisk verksamhet. Som ideella föreningar anses därför föreningar, som genom icke-ekonomisk verksamhet främjar ideella syften, foreningar, som genom ekonomisk verksamhet främjar ideella syften och före-
ningar, som genom icke-ekonomisk verksamhet främjar sina medlemmars ekonomiska intressen.
11.2.2 Tänkbara lösningar
Som tidigare sagts faller regleringen av Svenska kyrkans förhållanden för
närvarande under den offentliga rätten. Med utgångspunkt från regerings-
formens gränsdragning mellan den offentliga och privata sektorn skulle - om inte en särskild lagstiftning eller annan åtgärd kommer till stånd
beträffande Svenska kyrkan - en mer långtgående relationsändring mellan
staten och kyrkan principiellt innebära att regleringen av kyrkan överfördes
till område. Svenska torde därvid - sett -
privaträttens kyrkan rättsligt
komma att ingå i den grupp av organisationer som de ideella föreningarna utgör; i varje fall måste de rättsregler, som gäller för ideella föreningar, vara tillämpbara på en fri kyrka. Detta innebär att Svenska kyrkans organisation och verksamhet helt skulle komma att styras av ett inom-
kyrkligt regelsystem.
Från kan en föreningsråttslig Organisationsform kännas kyrklig synpunkt
främmande. Visserligen definieras Svenska kyrkan som ett trossam-
mycket
fund i men som utredningen tidigare framhållit är
någonting mer än ett samfund i bemärkelsen sammanslutning av
kyrkan
likasinnade. Svenska kyrkan skall nämligen stå öppen för alla och
religiöst
vända sig till hela folket.
Vad som från kan sågas utmärka den öppna folldcyrko-
kyrklig synpunkt
är i korthet att den bygger på en religiös bekännelse som ger uttryck synen för ett mot hela folket Svenska kyrkan kan därför
öppet nådeserbjudande.
inte sig själv i föreningsråttsliga termer. Det skulle uppenbarligen uppfatta
innebära en om kyrkan omvandlas från en offent-
djupgående förändring
institution till en privaträttslig ideell förening. Mot denna
ligrättslig
ett behov av en organisationsform som bakgrund föreligger otvivelaktigt
skulle kunna tillgodose behov av inre frihet och som
kyrkans samtidigt
innebär en Det bör dessutom framhållas
offentligrättslig reglering. att ett
statligt inflytande i en eller annan form inte behöver som upplevas principiellt främmande för Svenska
kyrkan.
För någon form av av förhållanden talar
offentligrâttslig reglering kyrkans
också följande. En eventuell skulle Svenska
lagstifming ge kyrkans
organisation en grundläggande stabilitet. Den skulle få en fast
rättslig grund
utifrån vilken den skulle kunna verka. Det kan te
nämligen sig vanskligt att
endast stödja sig på allmänna
föreningsrättsliga principer när det gäller
administrationen av en organisation som i räknar cirka dagsläget 90 procent av befolkningen som medlemmar och som förvaltar och
betydande tillgångar
fastigheter som utan att ge avkastning utgör en betydande del av vårt nationella kulturarv. Mot bakgrund av att saknas beträffande de
lagstiftning
ideella föreningarna skulle en viss av förhållanden
lagreglering kyrkans
framstå som både önskvärd och
nödvändig.
En grundläggande skulle även kunna motiveras utifrån sam-
lagstiftning
hälleliga synpunkter. Enligt i dag allmänt rådande som också uppfattning,
kommit till uttryck i direktiven för denna är en
utredning, väsentlig
förutsättning för en mer långtgående relationsändring mellan staten och
Svenska kyrkan att kyrkan behåller sin särskilda karaktär av öppen folkkyrka med rikstäckande verksamhet och
demokratiskaarbetsformer.
Genom en lagstiftning skulle kunna som för
förutsättningar skapas möjliggör
kyrkan att i framtiden kunna uppfylla de som folket har.
förväntningar
Enligt utredningen torde det från konstitutionell inte
synpunkt föreligga
några hinder mot att man genom olika åtgärder från statens sida ger kyrkan en sådan ställning att den icke är att anse som ett rent
privaträttsligt subjekt.
De eventuella hinder som finns är snarare av natur. Man kan här
principiell
tänka sig två lösningar. En möjlighet be-
är att låta de grundläggande stämmelserna om kyrkans organisation och verksamhet komma till
uttryck
i en riksdagen stiftad lag, medan all övrig reglering härav sker i form av
inomkyrkliga stadgar. En annan möjlighet är att kyrkan visserligen själv
antar sina stadgar men att staten genom fastställelse ger dem särskild stabilitet. ändring som därefter gör i stadgarna måste bli
Varje kyrkan
föremål för ny fastställelse. Av redogörelsen ovan framgår att det redan i dag förekommer att eller annan statlig myndighet fastställer eller
regeringen
annat sätt sanktionerar regler för enskilda organisationer med allmännyt-
på
tigt ändamål.
Vilka invändningar skulle då kunna riktas mot en modell som innebär att de
grundläggande reglerna om kyrkans organisation och verksamhet läggs fast
exempelvis i en ramlagstiftning? Ett tänkbart argument är att den kan vara svår att förena med de skäl som kan tala för en relationsândring som sådan.
En lagstiftning skulle nämligen innebära att statskyrkosystemet kom att
bevaras - i uttunnad form - samt att man behåller
visserligen ett legalt
instrument för staten, som kan användas för att påverka kyrkans inre förhållanden. De grundläggande principerna för en från staten fristående bör därför inte regleras i en lagstiftning. Detta gäller så mycket mer
kyrka
v som senare kan komma att ändras, utan att det längre finns någon
lagen
lagfást rätt för kyrkan att påverka en sådan ändring.
Man kan också hävda att en skulle strida mot principen om
lagstiftning
trossamfundens religionsfrihet. Enligt denna princip skall Svenska kyrkan
i likhet med andra trossamfund vara fri att bestämma om sin organisation och verksamhet. Som skäl mot en lagregler-ing av de fria trossamfundens och verksamhet har alltid åberopats att en sådan kan uppfattas
organisation
som ett ingrepp i religionsfriheten. Någon lagstiftning har heller aldrig
kommit till stånd. Med till religionsfriheten och det synsätt som
hänsyn
de övriga trossamfundens rättsliga ställning kan rent principiellt präglat
därför sägas att en särreglering av Svenska kyrkan efter en relationsändring i görligaste mån bör undvikas.
En annan tänkbar invändning är att en lagstiftning kan sägas strida mot principen om likvärdig av de olika trossamfunden. Man kan behandling nämligen hävda att Svenska kyrkan efter en skall inta relationsändring samma ställning som de fria trossamfunden. En av legal reglering kyrkans förhållanden innebär att kyrkan efter en inte bara kommer relationsändring att inta en särställning i med andra trossamfund utan även i jämförelse grunden ha kvar sin karaktär av statskyrka. En bör
principiell utgångspunkt
vara att kyrkan intei något hänseende skall framstå som auktoriserad statligt eller mer gynnad än andra trossamfund.
Från rättslig synpunkt kan man således vid en relationsänlängre gående dring mellan staten och Svenska att olika kyrkan välja på sätt reglera kyrkans förhållande till staten samt dess inre och verksamhet. organisation Det ankommer inte på utredningen att ta till de här skisserade själv ställning lösningarna. Skilda synpunkter kan de olika naturligtvis anläggas på förslagen. Oavsett vilket val man än gör bör en grundläggande utgångspunkt dock vara att framtida för _ett regelsystem kyrkan måste vara så utformat, att det ger kyrkan en stabil organisatorisk som kan stå emot uppbyggnad inre störningar och yttre påverkan.
11.3¶Regelsystemets uppbyggnad
Som utredningen framhållit i avsnitt kan man i händelse av en föregående längre gående relationsändring mellan staten och Svenska att kyrkan välja reglera kyrkans rättsliga ställning på olika sätt. Från konstitutionell synpunkt föreligger inga hinder mot att man låter de för grundläggande principerna kyrkans struktur och verksamhet komma till i en av stiftad uttryck riksdagen ramlag, medan närmare bestämmelser på olika områden av ges i form inomkyrkliga regler eller stadgar. En annan lösning är att kyrkans organisation och verksamhet styrs av ett helt inomkyrkligt regelsystem.
I det ande skall vi mer beskriva hur man skulle kunna
följ översiktligt
utforma en eventuell och Vi vill framhålla att
ramlagstiftning kyrkoordning.
det inte är att närmare utarbeta ett tänkbart regelsystem
utredningens uppgift
för Svenska utan detta är en angelägenhet som i första hand ankom-
kyrkan
mer att lösa. Vad vi presenterar skall därför endast ses som tänk-
på kyrkan
bara lösningar.
11.3.1¶Ramlagstiftningen_
kan framhållas att en lagstiftning inte bör vara
Inledningsvis grundläggande
mer omfattande än vad som kan anses nödvändigt. Regleringen kan ske i form av rambestämmelser, vilka en frihet att inom de givna
ger kyrkan
ramarna bestämma sin verksamhet. Inom vissa områden kan det vara
själv
att endast anger att ifrågavarande ämne skall vara
tillräckligt lagstiftningen
medan det lämnats öppet hur regleringen skall ske. I andra fall kan
reglerat,
att meddela föreskrifter. En annan fråga av
det vara nödvändigt tvingande
är vilket konstitutionellt en ramlag bör ha. Skall den kunna
betydelse skydd
ändras ett enkelt eller skall det krävas ett mer
genom riksdagsbeslut
kvalificerat beslutsförfarande? Dessa frågor kan inte besvaras i förevarande utan måste bli föremål för Vi tänker
sammanhang ytterligare överväganden.
oss att kan innehålla bestämmelser om Svenska kyrkan
ramlagstiftningen
som trossamfund, grunddragen i den kyrkliga organisationen, kyrkotillhörig-
heten och eventuellt en avslutande bestämmelse om tillsyn och kontroll.
Svenska kyrkan som trossamjiznd
I likhet med vad som i 1978 års betänkande Stat-kyrka skulle
föreslogs
en kunna inledas med en bestämmelse i vilken anges att
ramlagstiftning
Svenska är ett trossamfund med den bekännelse
kyrkan evangeliskt-lutherskt
och den verksamhet som anges i kyrkoordningen. Naturligtvis gör denna definition inte att vara en från teologisk synpunkt fullständig
anspråk på
av Svenska som trossamfund, men den bör vara
beskrivning kyrkan
tillräcklig för att ange dess grundläggande identitet som trossamfund. Det bör däremot ankomma att närmare på kyrkan själv formulera sina trossatser samt ändamålet med och de allmänna riktlinjerna för verksamheten. Ett alternativ som kan är att i
övervägas naturligtvis ramlagstiftningen endast
föreskriva att närmare bestämmelser i dessa skall intas i
frågor kyrkoord-
ningen. I detta fall överlämnar man helt till kyrkan att bestämma sina trossatser.
Den kyrkliga organisationen
I ramlagstiftningen kan anges de grundläggande dragen i den kyrkliga
organisationen, såsom att skall vara demokratiskt
kyrkan uppbyggd och att
verksamheten skall vara rikstäckande. Det kan vidare framgå att församlingar och stift svarar för den lokala och regionala verksamheten samt att kyrkomötet, Svenska och
kyrkans centralstyrelse biskoparna utgör
kyrkans högsta ledning. I övrigt bör gälla att skall vara fri att
kyrkan
bestämma sin organisation.
Kyrkotillhörigheten
Vissa grundläggande om principer kyrkotillhörighet kan också anges i
lagtexten. För att främja enhet och inom bör det
sammanhållning kyrkan
framgå att medlemskap i Svenska också innebär
kyrkan tillhörighet till en
församling och ett stift. Vad gäller inträde, utträde och
uteslutning regleras
den enskildes rätt att utträda ur trossamfund av
(1951:680). Någon särskild föresla-ift om detta torde därför inte behövas i lagstiftningen. Däremot kan det vara att meddela föreskrifter som
lämpligt
förhindrar en enskild församling att utträda ur Det kan
kyrkan. slutligen
också anges att villkoren för en enskild medlems inträde
eller uteslutning
skall regleras i kyrkoordningen.
34 1 Tillsyn och kontroll
I kan också intas bestämmelser som syftar till att skapa
ramlagstiftningen
form av för eller kontroll över att det interna
någon system tillsyn
som antar eller de ändringar som därefter görs verkligen
regelsystem kyrkan
överensstämmer med Det kan vara lämpligt att inta en
ramlagstiftningen.
sådan reglering i ramlagstiftningen.
Det är en hur ett sådant tillsyns- eller kontrollsy-
naturligtvis känslig fråga
stem skall konstrueras. Formema för kontrollen bör stå i en viss proportion till av den Med en mer begränsad
omfattningen grundläggande regleringen.
kanske det kan vara fullt tillräckligt att kontrollen utövas av
lagreglering
i form av klandertalan till domstol. kyrkans egna medlemmar
Vid en mer omfattande kan man däremot tänka sig olika lösningar.
reglering
vore att låta (JK) utöva tillsyn över
En möjlighet exempelvis justitiekanslem
efterlevnad. En sådan skulle inte innebära att rambestämmelsemas tillsyn bestämmelser blev föremål för fastställelse utan endast en
kyrkoordningens
kontroll av att de överensstämmer med den grundläggande lag-
fortlöpande
stiftningen.
Det är fullt tänkbart att kombinera ett sådant tillsynssystem med en rätt för en enskild eller en församling eller ett annat underlydande
kyrkomedlem
domstol föra klandertalan mot ett beslut om ändring av organ att vid som vederbörande anser ståi strid med rambestämmelsema.
kyrkoordningen
torde det däremot inte vara nödvändigt att den faktiska
Enligt utredningen
av rambestämmelserna och blir föremål för
tillämpningen kyrkoordningen
utan det bör vara fullt att denna tillsyn utövas
en statlig tillsyn tillräckligt
av medlemmarna.
Kyrkoordningen
I en grundläggande skulle
lagstiftning således endast ramarna för kyrkans
organisation och verksamhet läggas fast. Det torde därför behövas ett
omfattande system av Denna inomkyrkliga regler. kyrkoordning bör omfatta
bestämmelser om kyrkan som dess
trossamfund, ändamål, lära, ämbete och
gudstjänster. En och verksamhet
reglering av organisation på församlings-,
stifts- och central nivå inom
kyrkan kan också vara nödvändig. Kyrkoord-
ningen kan även innehålla bestämmelser om
kyrkotillhörigheten. Det bör
vidare finnas bestämmelser om val till de beslutande organen, finansiering
och egendom samt en mängd andra frågor.
Enligt utredningen skulle en kunna utformas med
kyrkoordning utgångs-
punkt från förslaget till ny och till det
kyrkolag förslag till kyrkoordning
som är under utarbetande. Det kan därför vara lämpligt att i korthet
redogöra för den nya kyrkolagen. Utredningen vill i detta
sammanhang
också hänvisa till det som utarbetades förslag i 1978 års betänkande. Den
nya kyrkolagen är indelad i tolv avdelningar och 47 Den innehåller
kapitel.
föreskrifter om Svenska kyrkan som
trossamfund, medlemskapeti Svenska
kyrkan, den kyrkliga. den indelningen, lokala, regionala och centrala
organisationen, det kyrkliga ämbetet, och biskops- prästtjänster, musiken i
Svenska kyrkan, den och de
kyrkliga egendomen kyrkliga valen.
Svenska kyrkan som
trossamfiøzd
Bland de inledande bestämmelserna i kyrkoordningen kan finnas ett avsnitt
som bl.a. behandlar Svenska lära och
kyrkans gudstjänster. Avsnittet kan
inledas med bekännelsegrunden. Därefter kan följa bestämmelser om
gudstjänstordningen och övriga såsom kon-
kyrkliga handlingar, dop,
firmation, bikt, vigsel och
begravningsgudstjänst.
Kyrkotillhörigheten
i behandlar medlemskapet i Svenska Tredje avdelningen kyrkolagsförslaget - rörande i Svenska kyrkan eller kyrkotillkyrkan. Frågor medlemskapet bör också behandlas i en kyrkoordning. Det kan vara hörigheten naturligtvis att innebörden av kyrkotillhörigheten och lämpligt inledningsvis klargöra den med denna till viss församling och visst stift. följande tillhörigheten Därefter kan bestämmelser om hur man vinner inträde i kyrkan samt följa om utträde. Det bör också hur kyrkotillhörigheten och bestämmelser framgå till viss församling och stift registreras. tillhörighet
Den kyrkliga indelningen
I kan den organisatoriska strukturen inom
kyrkoordningen grundläggande
fast. Den nuvarande regleringen i den kyrkliga indelningskyrkan läggas har in i Där lagen (1988:185) tagits kyrkolagsförslagets fjärde avdelning. också om samfálligheter och om kyrkliga behandlas regler kyrkliga Som en finns också föreskrifter om namn på indelningsdelegerade. nyhet pastorat, kontrakt och kyrkliga samñlligheter. församlingar,
Den kyrkliga organisationen
tre i regleras Svenska I de följande avdelningarna kyrkolagsförslaget kyrkans organisation.
Den lokala organisationen
behandlar den lokala organisationen. Här regleras Den femte avdelningen och verksamhetsforrner för församlingar och kyrldiga organisation lokal nivå. Dessa bestämmelser finns för närvarande i samfälligheter på och har utan ändring i sak men med en viss församlingslagen (1988:180) förts över till det förslaget till ny redaktionell bearbetning framlagda
kyrkolag. Det bör också nämnas att
församlingslagen är föremål för
ytterligare bearbetning med hänsyn till den nya kommunallagen.
Den regionala organisationen
Föreskrifter om den regionala organisationen har in i
tagits sjätte av-
delningen. Här finns således närmare bestämmelser om
stiftssamfällig-
heternas och egendomsnämndemas organisation och verksamhetsformer. I avdelningen har också tagits in föreskrifter om
domkapitlen och om
biskopens uppgifter, vika för närvarande regleras i 1686 års samt
kyrkolag
domkapitelslagen (1988: 181).
Den centrala organisationen
De offentligrättsligt reglerade delarna av
kyrkans centrala organisation,
dvs. kyrkomötet, Svenska och
kyrkans centralstyrelse Kyrkomötets be-
svärsnämnd regleras i den De
sjunde avdelningen. bestämmelser om
kyrkomötet och dess myndigheter som för närvarande finns i
lagen
(1982:942) om svenska och om
kyrkan lagen (1982:943) kyrkomötet har
således förts över till den nya kyrkolagen.
Allt talar för att Svenska
kyrkans organisatoriska uppbyggnad och verksam-
het efter en eventuell inte behöver bli föremål för
relationsändring några
genomgripande förändringar i förhållande till nuläget. Den nuvarande
regleringen skulle därför i allt kunna behållas väsentligt oförändrad och i princip kunna överföras till en kyrkoordning. Bestämmelserna mäste naturligtvis därvid anpassas till som sådan.
relationsändringen
Det kyrkliga ämbetet
Bestämmelserna om det kyrkliga ämbetet i om svenska
lagen kyrkan samt
föreskriftema i lagen (1979:926) om tystnadsplikt för präst inom Svenska
har samlats i åttonde -
kyrkan kyrkolagsförslagets avdelningen. Utredningen
utgår från att den för Svenska kyrkan grundläggande principen om
kombinationen av prästerlig ämbetsförvaltning och folkligt förankrad
självstyrelse kommer att bestå även om det organisatoriska sambandet mellan staten och Svenska kyrkan skulle upphöra. Dessa principer bör då
avspeglas i en kyrkordning. Tystnadsplikten för präster och andra som vigts
till det kyrkliga ämbetet måste däremot även i fortsättningen regleras i lag, vilket naturligtvis inte hindrar att vissa regler även intas i kyrkoordningen.
Kyrkans ämbete och tjänster
I kyrkolagsförslagets nionde avdelning har tagits in bestämmelser om
biskops- och prästtjänster. Detta innebär att såväl bestämmelserna i
prästanställningslagen (1988:184) som de grundläggande bestämmelserna i
lagen (1976:600) om offentlig anställning som nu gäller för dem som har
prästtjänster i Svenska kyrkan har förts över till den nya kyrkolagen. Bestämmelserna i lagen (1963:633) om biskopsval har däremot förts över till den tolfte avdelningen som behandlar de kyrkliga valen. - Med hänsyn till att prästtjänstema i många hänseenden intar en särställning kan det vara lämpligt att efter en eventuell relationsändring mellan staten och kyrkan låta
prästtjänstemas ställning regleras i kyrkoordningen. I denna kan också den
rättsliga regleringen av diakonatet ske, om en sådan önskas.
Den kyrkomusikaliska verksamheten
I likhet med kyrkolagsförslaget skulle i en kyrkoordning också kunna ingå
ett avsnitt om den kyrkomusikaliska verksamheten inom Svenska kyrkan.
Bestämmelserna i lagen (l989:8) om kyrkomusiken i Svenska kyrkan har
förts över till kyrkolagens tionde avdelning. Det tillsynsansvar domkapitlen
har enligt lagen om kyrkomusiken i Svenska kyrkan kan motivera att verk-
samheten regleras i kyrkoordningen.
Den kyrkliga egendomen
Kyrkolagens elfte avdelning behandlar den Här har
kyrkliga egendomen. således samlats bestämmelser om förvaltningen av den samt
kyrkliga jorden om kyrkofonden. För den specialreglerade egendomen torde en
kyrkliga eventuell relationsändring mellan staten och en
kyrkan nödvändiggöra särskild reglering i syfte att trygga de ändamål är
som den egendomen avsedd för. Det kan dock vara lämpligt att meddela vissa bestämmelser om förvaltningen av den kyrkliga jorden i Det är dock inte
kyrkoordningen. nödvändigt att meddela särskilda föreskrifter beträffande den
övriga kyrkliga egendomen eftersom förvaltningen regleras av andra bestämmelser. Kyrkoordningen kan däremot innehålla bestämmelser om hur kyrkofonden förvaltas, dess finansiering och vilka kostnader som betalas ur den. Det kan också vara lämpligt att vissa frågor som rör förvaltningen av och
domkyrkor församlingskyrkor regleras i kyrkoordningen.
De kyrkliga valen
Kyrkoordningen kan också innehålla bestämmelser om de valen.
kyrkliga Dessa regleras i den nya kyrkolagens tolfte avdelning. Här finns således bestämmelser om val av stiftsfullmâlctige, val av vissa ledamöter i domkapitlet, biskopsval och val till kyrkomötet. De föreskrifter om proportionellt valsätt vid kyrkliga val som nu finns i olika kyrkliga författningar har också tagits in i avdelningen. Noteras bör att bestämmelserna i
lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval, m.m. inte tagits med i den nya kyrkolagen.
Kyrkoavgifi
I en kyrkoordning kan slutligen finnas bestämmelser om medlemmarnas skyldighet att betala kyrkoavgift och sättet att betala avgiften. Bestämmelser om uppbörd av avgifterna kan också tas med i detta
sammanhang.
Ändring av grundstadganza
Det kan vara lämpligt att vissa föreskrifter i
kyrkoordningen ges en särskild stabilitet. Detta gäller framförallt de föreskrifter i lagen (1982:942) om svenska kyrkan som får anses grundläggande för Svenska som
kyrkan
trossamfund och som tagits in kyrkolagsförslagets andra avdelning, men
även andra bestämmelser kan komma i Bestämmelserna
naturligtvis fråga.
bör således inte få ändras annat än under vissa Med
förutsättningar.
regeringsformen som förebild kan man tänka sig att de inte får ändras annat
än genom två likalydande beslut med mellanliggande val till kyrkomötet,
som kommer att vara kyrkans lagstiftande organ, eller genom ett beslut under förutsättning att minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av kyrkomötets ledamöter förenar sig om beslutet. Andra bestämmelser bör däremot kunna ändras efter ett beslut i vanlig ordning.
Genom de nu lämnade synpunktema har utredningen försökt skissera hur ett framtida regelsystem för en från staten fristående kyrka skulle kunna tänkas
vara uppbyggt. Vi vill understryka att den närmare utformningen av
regelsystemet i första hand är en uppgift för Svenska till
kyrkan. Förslaget
ny kyrkolag innebär som framgått en genomgripande systematisering av
regelsystemet inom det kyrkliga lagstiftningsområdet. Det ger en god
överblick över de regler, som gäller för hela kyrkan och dess verksamhet. Eftersom kyrkolagsförslaget innebär en reglering av centrala ämnen
kyrkliga
skulle en kyrkoordning kunna utarbetas med utgångspunkt från detta. Mer detaljerade föreskrifter inom skilda ämnesområden kan däremot ges i
separata regelsamlingar.
1l.3.3 Övergångsfrågor
En mera genomgripande relationsändring mellan staten och Svenska kyrkan
innebär att ett stort antal bestämmelser, som i dag finns intagna i lagar och andra författningar och ofta av olikartad konstitutionell natur, skall
upphävas
eller ändras. Övergångsbestämmelser kommer också att behövas inom skilda områden för längre eller kortare tid. Särskilt gäller detta om blir helt
kyrkan
fristående från staten. Vid sidan av detta lagstiftningsarbete krävs också ett internt kyrkligt arbete med att ersätta de offentligrättsliga med
reglerna
inomkyrkliga bestämmelser. Relationsändringen förutsätter således en be-
slutsprocess på både den statliga och den kyrkliga sidan.
För utredningen är det inte möjligt att överblicka alla de
övergångsfrågor
som måste lösas. Detta förutsätter nämligen en fullständig författningsgenomgång och en analys av de olika problem som kan uppstå när en
författning upphävs eller ändras. Övergångsfrågorna kompliceras ytterligare
av att utredningen har att uppställa olika modeller när det gäller de framtida relationerna mellan staten och kyrkan. En mer ingående undersökning av övergångsfrågoma kan därför inte göras förrän man tagit definitiv
ställning
till frågan hur förhållandet mellan staten och Svenska skall vara
kyrkan
gestaltat i framtiden. Vissa övergångsfrågor hänförliga till skilda ämnesom-
råden, såsom organisationsfrågor, uppbördsfrågor, personalfrågor och frågor
rörande den kyrkliga egendomen kommer dock utredningen att behandla i den fortsatta framställningen. I korthet kan dock följande framhållas redan här.
För Svenska kyrkans verksamhet, organisation och villkor i övrigt gäller ett omfattande system av offentligrättsliga regler av olikartad konstitutionell natur. Några bestämmelser är att hänföra till grundlag och återfinns i
Övergångsbestämmelsema till regeringsformen. Andra bestämmelser är av
lags natur. Regeringen har vidare inom ramen för sin normgivnings-
kompetens utfärdat åtskilliga föreskrifter för kyrkan.
Bestämmelsernas olikartade konstitutionella natur komplicerar naturligtvis
den beslutsprocess som måste föregå en relationsändring. Beslut om
ändringar i grundlagen påverkas av när val till riksdagen äger rum, såvida inte en kvalificerad majoritet av riksdagens ledamöter kan förena sig om
beslutet. Andra ändringar i regelsystemet häver i vissa fall
kyrkomötets
medverkan och är då beroende av när sammanträder. Det
kyrkomötet
lagstifmingsarbete som kommer att följa på ett eventuellt principbeslut av
riksdag och kyrkomöte om förändrade relationer mellan stat och
kyrka
kräver således ett ingående och förberedelsearbete både
utrednings- på
statens och kyrkans sida. Det krävs dessutom en samordnad
beslutsprocess
i det stegvisa genomförandet.
Om man vill överväga en övergång till friare relationer mellan staten och Svenska kyrkan förutsätter detta att har att förbereda en
kyrkan möjlighet
sådan övergång, medan det nuvarande sambandet består. måste
Kyrkan
således ges möjlighet att utarbeta förslag till grundläggande regler för den
framtida organisationen och verksamheten. För att kyrkan vid för
tidpunkten
en relationsändring skall kunna verka i de nya formerna
organisatoriska
måste den nya organisationen åtminstone i viss utsträckning byggas upp under nuvarande relationer till staten. Det är
viktigt att de nya beslutande och verkställande organen om så behövs kan träda i funktion redan under övergångsperioden. Dessa måste nämligen under denna kunna ta
period
ställning till och planera den framtida verksamheten. Man måste också se till att det finns organ inom kyrkan som kan överta de uppgifter som för
närvarande ankommer på statliga förvaltningsmyndigheter under regeringen,
t.ex. Kammarkollegiet och Riksskatteverket. Det bör dock framhållas att den ökade självständighet Svenska vunnit de senaste årens
kyrkan genom
reformarbeten inneburit att det redan i dag till stor del finns en från dessa
synpunkter lämplig organisation.
Inför en eventuell måste således både statens och
relationsändring på
kyrkans sida fattas en rad grundläggande beslut om framtida
kyrkans
organisation och verksamhet. På statens sida består de beslutande organen främst av riksdagen och på kyrkans sida kyrkomötet. Förhållandena är emellertid sådana att Svenska kyrkan saknar som har att
organ befogenhet
fatta bindande beslut som avser tiden efter en
relationsändring. Kyrkan
måste därför utrustas med organ som kan fatta sådana beslut. Här kan man tänka sig olika lösningar. Det lämpligaste torde vara, vilket också föreslogs i 1978 års betänkande, att denna befogenhet skall tillkomma kyrkomötet.
Detta måste nämligen ändå fullgöra de legala uppgifter som det har i dag
fram till tidpunkten för relationsändringen. Det är också lämpligt att
ansvaret för det kyrkliga utredningsarbete som måste föregå en relations-
ändring ytterst åvilar kyrkomötet.
Denna lösning innebär att kyrkomötet under en övergångsperiod kan komma
att fylla dubbla funktioner. Kyrkomötet skall dels fullgöra sina nuvarande
legala uppgifter, dels fatta beslut rörande kyrkans framtida organisation och
verksamhet. För att detta skall vara möjligt är det därför nödvändigt att vidta vissa förändringar beträffande kyrkomötet och dess arbetsformer.
Det kyrkliga utredningsarbete som måste föregå en relationsändring kommer
naturligtvis att bli mycket omfattande. Det torde därför vara lämpligt att
åt Svenska att sköta samt
uppdra kyrkans centralstyrelse utredningsarbetet
i övrigt förbereda kyrkomötets beslut när det gäller den framtida organisationen och verksamheten.
Som utredningen framhållit inledningsvis är det inte möjligt att i förevaran-
de sammanhang mer ingående behandla övergångsproblematiken. Här har
endast i korthet redovisats de problem som kan aktualiseras vid en mer
långtgående relationsförändring mellan staten och kyrkan. Utredningen
förutsätter därför att dessa frågor blir föremål för ett fortsatt och fördjupat
utredningsarbete i annat sammanhang.
11.4¶Den framtida organisationen
Principen om religionsfrihet för trossamfunden innebär en rått för
varje
samfund att verka fritt i enlighet med sin bekännelse och således ha frihet att bestämma om sina i och
angelägenheter religiöst organisatoriskt
hänseende samt i frågor av ekonomisk art. Som en av denna
följd princip
bör det således ankomma på Svenska kyrkan själv att besluta om sin organisation efter en eventuell relationsändring mellan staten och
kyrkan.
Denna uppfattning har också varit allmänt av
accepterad tidigare kyrka-stat
utredningar.
Det är naturligtvis svårt att göra bestämda uttalanden om hur
några kyrkan
i ett fritt läge kan komma att vara uppbyggd eller hur verksamheten i olika hänseenden kan komma att fungera. Rent allmänt framstår det emellertid som mindre sannolikt att en relationsändring skulle medföra
någon genom-
gripande förändring av kyrkans uppbyggnad. Man måste naturligtvis
förutsätta att det inom olika områden kan ñrmas behov av
organisatoriska
reformer.
Den nuvarande organisationen år ett resultat av en historisk
lång utveckling,
där stat och kyrka sökt tillgodose såväl kyrkliga som allmänna intressen. Tyngdpunkten i kyrkans verksamhet har blivit alltmer att de rent
tillgodose
kyrkliga uppgifterna. Från organisatorisk synpunkt får därför förutsätt-
ningarna för mer långtgående relationsändring anses mer gynnsamma i
en
dag än vad som har varit fallet tidigare. Allt talar således för att de förändringar som kan komma att genomföras i huvudsak år sådana som står i ett direkt samband med eller annat sätt är en
relationsändringen på
nödvändig följd av denna.
Om det nuvarande sambandet mellan staten och skulle
kyrkan upphöra är,
som framhållits ovan, frågan om den framtida
kyrkoorganisationens
utformning i första hand en intern kyrklig angelägenhet, som dessutom
förutsätter ett ingående utredningsarbete. När utredningen i det följande
beskriver hur en framtida kyrkoorganisation skulle kunna tänkas vara uppbyggd kan det därför endast bli fråga om kortfattad översikt som syftar till att ge en bild av en möjlig utveckling. På sina håll finns en uttalad oro för att en relationsändring skulle medföra alltför stora förändringar. Vi vill visa att så inte behöver vara fallet. För en fullständig beskrivning av en framtida organisation hänvisas till det omfattande förslag som utarbetades i 1978 års betänkande.
1l.4.l Kyrkliga indelningsfrâgor
Den nuvarande grundläggande kyrkliga indelningen i territoriella för-
samlingar och pastorat samt kontrakt och stift kan bestå även efter en
relationsändring.
Frågor om ändringar i den kyrkliga indelningen handläggs för närvarande
av regeringen, Kammarkollegiet och i vissa fall av länsstyrelsen. En
relationsändring medför att denna statliga kontroll bör upphöra. Indelnings-
frågorna bör nämligen inte vara en samhällelig angelägenhet utan en strikt
kyrklig. En lämplig lösningen torde därför vara att regeringens befattning
med indelningsärenden helt upphör samt att kyrkomötet och centralstyrelsen
övertar Kammarkollegiets funktioner enligt den nuvarande lagstiftningen.
Den initiativ- och beslutanderätt som tillkommer länstyrelsema skulle kunna överföras till stiftsstyrelserna (se nedan avsnitt 11.43).
För närvarande råder ett samband mellan kyrklig och borgerlig indelning. Efter en eventuell relationsändring mellan staten och Svenska kyrkan blir
grunderna för den borgerliga indelningen i första hand en fråga för stat och
kommun att ta ställning till.
11.4.2¶Församlingsorganisationen
Församlingama kommer även efter en relationsândring att förbli de primära
enheterna för den kyrkliga verksamheten. Det faktum att de förlorar sin
offentligrâttsliga ställning som kyrkliga kommuner torde inte påverka deras
identitet och anknytning till den rikskyrkliga organisationen.
Pastoratet kan också bestå som tjänstgöringsområde för församlingsprästema
samt som en ekonomisk enhet med ansvar för bl.a. byggnader och personal.
Församlingama har i dag ett noga reglerat kompetensområde. Gränserna
regleras i 1 kap. 3 § församlingslagen (1988:180). Församlingsverksam-
hetens intriktning och omfattning kommer efter en eventuell relationsändring att vara en intern kyrklig fråga. Man torde emellertid kunna utgå från att den nuvarande inriktningen i huvudsak kommer att bestå.
Församlingsorganisationen har efter de senaste årens reformarbeten fått en ändamålsenligare utformning. Det får anses viktigt att de samverkansformer i form av kyrkliga samfálligheter som församlingslagen erbjuder församlingarna behålls oförändrade.
De nuvarande bestämmelserna i församlingslagen om beslutanderätten i
församlingar och kyrkliga samfálligheter kan också behållas i allt väsentligt
oförändrade. Sålunda kan beslutanderätten även i fortsättningen utövas av
kyrkofullmäktige eller under vissa förutsättningar av kyrkostämma,
direktvalt kyrkoråd eller församlingsdelegerade.
Ledamöterna i kyrkofullmäktige kan även i fortsättningen utses genom direkta val. Det indirekta valförfarandet vid val av församlingsdelegerade bör behållas eftersom det här är om en samverkan mellan för-
fråga
samlingarna.
Kyrkorådets ställning som församlingens eller förvaltande samfállighetens
och verkställande organ kan också bevaras i sina nuvarande former. - Som utredningen framhållit i avsnitt 1l.1.2 bör den dubbla
ansvarslinjens
princip, dvs. kombinationen av ett ansvar och en
folkligt prästerligt
ämbetsförvaltning, som inte är underställd de demokratiskt valda organen, finnas kvar även i en framtida
kyrkoorganisation.
Det torde inte finnas skål att förändra och de
församlingamas kyrkliga
samfällighetemas ansvar i ekonomiskt hänseende. De som för
regler
närvarande finns i församlingslagen om ekonomisk och revision
förvaltning
kan mycket väl bestå. Den kan förvaltas
församlingsägda egendomen på
samma sätt som idag. För den försam-
specialreglerade egendomen på
lingsplanet kommer även i fortsättningen
att gälla särskilda regler.
För närvarande kan med beslut av och
något undantag församlingar kyrkliga
samfálligheter överklagas i kammarrätten enligt reglerna om kommunalbesvär. Som kommer att av det föreslår att
framgå följande utredningen
Kyrkomötets besvärsnämnd skulle kunna överta kammarrättemas
befattning
med dessa ärenden i en framtida
kyrkoorganisation.
Om församlingarnas måste den verksam-
beskattningsrätt upphör kyrkliga
heten finansieras genom bidrag från medlemmarna. I avsnitt 11.7
redogör
utredningen närmare för hur ett system för av
uppbörd medlemsavgifter
skulle kunna konstrueras. Utredningen förutsätter att ett ekonomiskt
utjämningssystem mellan församlingarna kommer att finnas kvar.
Enligt gällande rätt har alla präster ett självständigt ämbetsansvar. Som utredningen uttalat ovan får man utgå från att detta ansvar består även efter
en eventuell relationsändiing.
De offentligrättsliga som för närvarande åvilar främst
uppgifter pastor,
prövning av frågor rörande i Svenska
medlemskap kyrkan enligt religions-
frihetslagen (1951:680), kommer att upphöra vid en relationsändring. om eller kyrkotillhörighet kommer därefter att prövas
Frågor medlemskap
och det framstår som naturligt att
enligt det interna kyrkliga regelsystemet
även denna prövning kommer att göras av pastor.
Pastors beslut bör även i kunna överklagas hos domkapitlet.
fortsättningen
talar således allt för att en relationsåndring mellan staten
Enligt utredningen
och kommer att medföra några större förändringar av organisatio-
kyrkan ej
nen Detta får anses vara väsentligt för upplevelsen av
på församlingsplanet.
och Svenska identitet vid förändrade stat-kyrkarela-
församlingens kyrkans
tioner.
11.4.3¶Stiftsorganisationen
Svenska har en karaktär. Man kan därför räkna med att
kyrkan episkopal
stiften även efter en eventuell relationsändring behållas som ämbetsområden
för och som förvaltningsenheter inom kyrkan. biskopama regionala
rätt sköts stiftens förvaltningsuppgifter av biskopama Enligt gällande
och I stift bildar församlingarna för
(biskopsämbetet) domkapitlen. varje
vissa en obligatorisk stiftssamfállighet med en församlingsangelägenheter
och en utredningen kan denna
stiftsstyrelse egendomsnämnd. Enligt
dubbelhet behållas även efter en relationsändring.
i_ stiftsorganisationen
Andra stiftsnivå är Hovkonsistoriet och Domkyrkorådet i Lund. organ på
Som framhållit är en följd av den dubbla ansvarslinjens
utredningen tidigare
att som rör lära och inte
princip frågor kyrkans prästemas åmbetsförvaltning
beslutas i Detta innebär att domkapitlen,
vanlig kyrkokommunal ordning.
med dess inriktning ämbets- och lärofrågor, kan finnas kvar
huvudsakliga på
i en framtida även om det organisatoriska sambandet
kyrkoorganisation
mellan staten och skulle upphöra. verksamhet kan kyrkan Domkapitlens därför behållas i princip oförändrad.
Enligt nuvarande regler kan domkapitlens beslut till olika överklagas myndigheter, såsom regeringen, Kammarkollegiet och kammarrätten. Som tidigare sagts torde förändrade relationer mellan staten och kyrkan nödvändiggöra en förändring av En tänkbar är att instansordningen. lösning domkapitlens beslut i frågor som rör det ämbetet och kyrkliga medlemskapet i Svenska kyrkan får överklagas hos Kyrkomötets besvärsnämnd och i övrigt hos Svenska kyrkans centralstyrelse.
Stiftssamfállighetema har för närvarande ställning av kommuner. kyrkliga En relationsändring medför att förlorar sin stiftssamfállighetema kyrkokommunala ställning och därmed sin beskattningsrått. Även på stiftsplanet kommer därför den kyrkliga verksamheten att vara beroende av från bidrag medlemmarna. Som framgått ovan behandlas närmare i uppbördsfrågoma avsnitt 11.7.
Stiftssamfállighetemas kompetensområde regleras idagi 1 kap. 8 § församlingslagen (1988: 180). Enligt utredningen kan den nuvarande Verksamhetsinriktningen behållas. Man kan således utgå från att stiftssamfällighetema kommer att handha i huvudsak samma som för församlingsangelägenheter närvarande.
Stiftsamfallighetens organisation och Verksamhetsinriktning har fått nyligen sin utformning. Den kan bestå. Sålunda kan beslutanderätten även vid ändrade relationer utövas av i med nuvarande stiftsfullmäktige enlighet bestämmelser. Stiftsstyrelsens ställning som stiftssamfallighetens styrande och verkställande organ kan också bevaras orubbad.
Stiftsfullmälaige utses för närvarande genom indirekta val. Eftersom stiftssamfálligheten är ett organ för samverkan mellan de i samfälligheten ingående församlingarna kan den indirekta valmetoden behållas.
Det saknas skäl att förändra stiftssamfållighetemas ansvar i ekonomiskt hänseende. Den nuvarande regleringen, som i huvudsak överensstämmer med vad som gäller för församlingarna, kan därför behållas i sak oförändrad.
Stiftssamfállighetens beslut överklagas enligt reglerna för kommunalbesvär
i kammarrätten. I likhet med vad som framhållits beträffande de framtida tänkbara besvärsreglema för beslut fattade på församlingsplanet bör Kyrkomötets besvärsnämnd kunna vara det organ som överprövar beslut även på stiftsnivå.
Den nuvarande stiftsorganisationen har således i allt väsentligt fått en
ändamålsenlig utformning. Förutom att stiftssamfällighetema förlorar sin
kommunala ställning med rätt till skattemedel skulle en relationsändring ej heller behöva påverka stiftens organisation och verksamhet i någon nämnvärd mån.
Stifrsstyrelsernas framtida verksamhet
Relationsändringen innebär emellertid att ökade krav kan komma att ställas
verksamhet. En följd härav är nämligen att ett stort
på stiftsstyrelsemas
antal ärenden, som för närvarande handläggs av olika statliga
kyrkliga
myndigheter, måste föras över till kyrkliga organ. Vissa av länsstyrelsemas
nuvarande rörande kyrkliga ärenden skulle med fördel kunna
uppgifter
övertas av stiftsstyrelsema.
Som exempel kan nämnas - beslut om och initiativ
till ändringar i den territoriella församlingsin-
delningen i vissa fall, - vissa
tillsynsuppgifter beträffande kyrkofullmäktige, församlings-
delegerade och kyrkorådet i församling och
- vissa ärenden som rör
kyrkofullmäktigevalen, såsom bestämmande av
ny valdag i vissa fall, fastställande av det antal ledamöter i en
kyrklig
samfallighets fullmäktige som varje församling skall utse, förändring
av valdistriktens indelning, förordnande av valnämnd i vissa fall, frågor som rör rättelser i röstlängd och av
slutlig sammanräkning
röster vid valet.
Stiftsstyrelsens förvaltningsbeslut torde i huvudsak kunna av överprövas
Svenska kyrkans centralstyrelse.
I övrigt fömtser utredningen inte några förändringar i stiftsstyrelsemas
verksamhet.
11.4.4 Den centrala organisationen
Den organisation för Svenska kyrkan på riksplanet som skapades genom
kyrkomötesreformen 1983 är komplicerad och svår att överblicka. Den lagreglerade kyrkliga verksamheten anförtroddes åt kyrkomötet. För den frivilliga verksamheten bildades Svenska kyrkans stiftelse för
rikskyrklig
verksamhet med ombudsmötet som högsta beslutande Dubbelheten organ.
i organisationen går igen i de båda styrelserna, Svenska kyrkans centralsty-
relse och stiftelsestyrelsen. För kyrkomötet och gäller ett centralstyrelsen
omfattande offentligråttsligt Stiftelsen och ombudsmötet
regelsystem. följer
däremot endast civilrättsliga regler. har dock i en
Kyrkomötet kyrklig
kungörelse (SKFS 1984:1) föreskrivit vilken verksamhet stiftelsen skall bedriva.
En relationsändring mellan staten och Svenska kyrkan innebär att den
regleringen av kyrkans organisation och verksamhet i offentligrâttsliga
princip kommer att upphöra. Det kommer således inte att finnas något behov av att sldlja på legal och frivillig verksamhet. Det kommer ej heller att finnas behov av en xikskyrkliga dubbelorganisation. Ombudsmötets
uppgifter bör därför kunna övertas av ett icke offentligrâttsligt kyrkomöte,
som därigenom kan sågas bli ett samlat representativt organ på central nivå inom trossamfundet Svenska kyrkan med ansvar för den kyrkliga helheten. På samma sätt bör centralstyrelsen kunna överta det samordnande och planerande ansvar som stiftelsestyrelsen har inom stiftelsen.
Den grundläggande strukturen av organisationen på riksnivå kan behållas. Sålunda bör även besvärsnåmnd och Ansvarsnämnden för
Kyrkomötets
biskopar kunna finnas med i en framtida kyrkoorganisation. Som kommer att framgå nedan kan dock Kyrkomötets besvârsnåmnd få en vidgad funktion och torde därmed bli ett tämligen permanent verkande organ med behov av
juridiskt välskolade handläggare för beredning och expediering av
egna beslut i överklagade ärenden.
Kyrkomötet
Som utredningen tidigare uttalat år den kyrkliga organisationen och
verksamheten efter en eventuell relationsândring mellan staten och kyrkan
en intern kyrklig angelägenhet. Det ligger därför utanför utredningens
att föreslå några förändringar i kyrkomötets organisation och uppdrag
arbetssätt. Vissa grundläggande frågor bör emellertid beröras för att ge en tänkbar bild av utvecklingen.
Det yttersta ansvaret för den kyrkliga verksamheten kommer att .vila på
Dess befogenheter kommer att utvidgas i förhållande till dagens
kyrkomötet.
läge. Kyrkomötets kompetens bör formellt endast inskrânkas på så sätt att
i alla frågor som inte skall vara förbehållna fördet äger fatta beslut
samlingar och stift. Den självständighet som kan tillkomma församlingar
och stift skulle annars kunna urholkas. Denna inskränkning innebär
naturligtvis inte att kyrkomötets beslutskompetens i övrigt skulle vara
obegränsad. Kyrkomötets handlingsfrihet begränsas nämligen ytterst av vad
som kan anses vara kyrkans uppgift, tro och lära. I dessa hänseenden kan inte ske någon förändring utan att kyrkan mister sin identitet.
I likhet med stiftsfullmâlcüge utses för närvarande kyrkomötet genom indirekta val. Enligt utredningen talar principiella skäl för att man prövar alla möjligheter att i stället tillämpa en direkt valmetod, ett önskemål som också framförts vid flera tillfällen av kyrkomötet.
Enligt nuvarande bestämmelser skall ärenden som skall behandlas av
kyrkomötet beredas av Svenska kyrkans centralstyrelse eller i kyrkomötets
utskott. Denna ordning kan behållas. I praktiken har all beredning dock kommit att äga rum i utskotten. Som kommer att framgå av det följande talar emellertid mycket för att centralstyrelsens roll som beredande organ till kyrkomötet kan komma att öka.
Efter en eventuell relationsändring skall naturligtvis inte riksdag och
regering ha rätt att väcka ärenden i kyrkomötet. Denna rätt torde bli förbe-
hällen biskopama, ledamöter av kyrkomötet och centralstyrelsen.
Kyrkomötets uppgifter skulle ikorthet kunna tänkas bli följande. - Att ändra och det interna för Svenska
anta, upphäva regelsystemet
kyrkan.
- Att ledamöter i Svenska och andra
välja kyrkans centralstyrelse
centrala organ inom kyrkan, eventuellt också i domkapitlen. - Att fastställa den samt besluta i
rikskyrkliga budgeten grundläggande
organisations- och indelningsfrågor.
- Att ta till verksamhets- och revisionsberättelser för alla
ställning
centrala styrelser och nämnder.
-
Att i övrigt besluta i ärenden som väckts i kyrkomötet.
Svenska kyrkans centralstyrelse
Svenska kyrkans centralstyrelse torde efter en relationsândring bli det
främsta beredande, verkställande och administrativa organet inom kyrkan. Till viss del kan centralstyrelsen redan i dag sägas ha denna ställning. Centralstyrelsen kan vara det organ som företräder kyrkan inåt och utåt med ansvar inför kyrkomötet. Centralstyrelsen kan också handha det samordnande och planerande ansvaret av den rikskyrkliga verksamheten.
Med de ökade arbetsuppgifter en relationsändring kan komma att innebära
för kyrkomötet blir det en uppgift för centralstyrelsen att bereda kyrkomö-
tets budget för riksverksamheten samt beslut i indelnings- och organisationsfrågor. Centralstyrelsen får också fungera som beredande och verkställande organ för kyrkomötets beslut om eventuella ändringar i det interna kyrkliga
regelsystemet. Arbetsgivaransvaret för den centralt anställda personalen bör
också tillkomma centralstyrelsen.
Det är emellertid viktigt att framhålla att centralstyrelsen ej endast behöver svara för ekonomiska och administrativa funktioner inom kyrkan utan dess ansvar kan rimligtvis omfatta också för hela kyrkan gemensamma evangelisatoriska och diakonala uppgifter.
Som tidigare sagts innebär en relationsändring mellan staten och kyrkan att en rad uppgifter, som är av betydelse för kyrkan men som för närvarande
fullgörs av statliga förvaltningsmyndigheter, måste övertas av kyrkliga
organ. Flera av dessa uppgifter år av sådan karaktär att de synes böra
handhas av centralstyrelsen. Som exempel kan anges följande.
- Att administrera de valen. skulle således
kyrkliga Centralstyrelsen
kunna överta riksskatteverkets funktioner enligt lagen (1972:704) om
kyrkofullmäktigeval m.m. och vid val till kyrkomötet samt riks-
skatteverkets och länsstyrelsemas uppgifter vid val av stiftsfullmäktige. - Att handha vissa som rör den frågor kyrkliga indelningen och som för närvarande tillkommer såsom beslut om ändrad för- Kammarkollegiet, samlingsindelning samt vissa överklaganden. - Att utnämna innehavare av de högsta prästtjänstema. Denna uppgift tillkommer för närvarande regeringen. har i avsnitt 10.6 Utredningen närmare redovisat hur en helt och utinomkyrklig tillsättningsnämningsorganisation skulle kunna byggas upp. - Att svara för förvaltningen av kyrkofonden och kyrkans egendom på riksplanet samt se till att kyrklig egendom i inte mot övrigt disponeras givna föreskrifter. Dessa funktioner handhas för närvarande av Kammarkollegiet. - Att utöva över tillsyn tjänstebostadsinstitutet. Detta innebär att centralstyrelsen skulle kunna överta de uppgifter som för närvarande tillkommer regeringen, Kammarkollegiet och Statens tjänstebostadsnämnd i fråga om tjänstebostäder för biskopar och präster. - Att övervaka att uppbörden av kyrkoavgifter fungerar samt tillse att stifts- och församlingsorganisationen erhåller de medel som tillkommer dem. - Att handlägga överklaganden av vissa av stiftstyrelsernas och domkapitlens förvaltningsbeslut.
Det ingår inte i utredningens att närmare uttala om hur uppdrag sig centralstyrelsen i ett fritt läge skulle kunna komma att fungera. Organisationsfrågoma faller som framgått också utanför. bör dock Följande framhållas.
En relationsändring kan komma att medföra en ökad för arbetsbelastning centralstyrelsen. För att centralstyrelsen inte skall bli alltför arbetstyngd syns det motiverat att särskilt krävande sakområden administreras av särskilda nämnder. En sådan lösning borde kunna genomföras utan några
större organisatoriska problem. Centralstyrelsen bör dock ha det övergripande ansvaret över verksamheten.
Kyrkomötets besvärsnämnd
En relationsändring torde göra det nödvändigt att bygga upp en intern
kyrklig besvärsorganisation. I en sådan organisation kan Kyrkomötets
besvärsnämnd komma att få en ökad betydelse.
För närvarande handlägger besvärsnämnden överldaganden av vissa av centralstyrelsens beslut. Därutöver ankommer det på besvärsnämnden att
pröva överklaganden av domkapitlens och Ansvarsnämndens för biskopar
beslut i frågor om att skilja en präst eller biskop från det kyrkliga ämbetet eller att för viss tid förklara vederbörande obehörig att utöva ämbetet. Dessa uppgifter förutsätts även fortsättningsvis tillkomma besvärsnämnden.
Skäl talar för att besvärsnämnden bör överta kammarrättemas nuvarande befattning med kyrkokommunala mål, dvs. de kommunala besvärsmälen. Med hänsyn till att besvärsnämnden kan sägas vara fristående från de olika planen inom kyrkan skulle inte den självständighet som bör tillkomma församlingar och stift trädas för nära.
Kyrkomötets besvärsnämnd skulle således kunna vara ett specialorgan för prövning av de nuvarande kommunala besvärsmålen. Därutöver kunde det ankomma besvärsnämnden att pröva bl.a.
på
- av beslut i som rör det
överklaganden domkapitlens frågor kyrkliga
ämbetet och medlemskapet i Svenska kyrkan,
- av såsom samt val till
överklaganden kyrldiga val, biskopsval
kyrkofullmäktige, stiftsfullmâlctige och kyrkomöte och vissa därmed
sammanhängande frågor, dvs. de uppgifter som för närvarande
fullgörs av kammarrätten och Riksdagens valprövningsnämnd samt
- av vissa av beslut.
överklaganden centralstyrelsens
Ett Övertagande av så många nya arbetsuppgifter motiverar att besvärsnåmnden utrustas med en fastare kansliorganisation.
Personalfrågor
11.5.1 Arbetsgivarsidan
I det följande skall utredningen i korthet beröra vilka tänkbara en
följder eventuell relationsändring mellan staten och kyrkan kan få för
kyrkans arbetsgivarfunktion och den inom kyrkan verksamma personalen. Dessa frågor har behandlats utförligt av tidigare kyrka-stat utredningar.
Arbetsgivaransvaret inom Svenska kyrkan är uppsplittrat på olika enheter inom kyrkan. Varje lokal, regional och rikskyrklig enhet är var för
sig arbetsgivare för sin personal.
Med undantag för prästerna, vars tjänster är statligt reglerade, är personalen på lokal och regional nivå kyrkokommunalt anställd. För den
kyrkokommunala personalen är arbetsgivaransvaret i huvudsak uppdelat
på församlingar, pastorat och stiftssamfälligheter. På riksplanet är varje kyrklig styrelse eller riksorganisation arbetsgivare för sin personal. För denna personal gäller i huvudsak privatrâttsliga anställningsvillkor, varför den inte annat än indirekt berörs av en relationsändring.
Enligt utredningen torde man kunna utgå ifrån att arbetsgivarfunktionema efter en eventuell relationsändring kommer att vara utformade i huvudsak
på samma sätt som i dag. Varje lokal, regional och rikskyrklig enhet inom den kyrkliga organisationen kommer därför även i fortsättningen att vara arbetsgivare i förhållande till anställd personal. En relationsändring innebär således inte att arbetsgivaransvaret för den anställda personalen kommer att övertas av något centralt organ inom kyrkan.
har framhållit vikten av att det kyrkliga ämbetet måste Utredningen tidigare inta en i en framtida kyrkoorganisation. Det torde därför vara särställning att särskilt. En tänkbar lösning vore att nödvändigt prästtjånstema regleras stiftsnivå, exempelvis hos arbetsgivaransvaret för prästerna placerades på som redan idag har arbetsgivaransvar för stifts- och stiftsstyrelsen, kontraktsadjunktema.
Vid löne- och avtalsförhandlingar företräds för närvarande församlingar, och av Svenska församlings- och pastorat stiftssamfálligheter kyrkans (SKFP), som år kyrkans enda arbetsgivarorganisation. pastoratsförbund Visst samarbete äger därvid rum mellan Pastoratsförbundet och Svenska kommunförbundet. Vid förhandlingar om anställningsvillkor för präster företräds de av Statens arbetsgivarverk. När det kyrkliga arbetsgivarna lokala avtal arbetsgivarverket delegerat till en av gäller för prästerna har och stiftsförbundet utsedd förhandlingsdelegation att sluta avtal. domkapitlet På förhandlar de kyrkliga styrelserna själva för sin personal. riksplanet
Det är tänkbart att man i en framtida kyrkoorganisation väljer att behålla Pastoratsförbundet som en arbetsgivarorganisation för församlingar och En av relationsändringen bör däremot bli att Statens pastorat. följd och Svenska kommunförbundet kommer att upphöra att arbetsgivarverk som förhandlingsparter beträffande den nuvarande offentliganställda fungera personalen inom kyrkan.
Det torde göra det nödvändigt att kyrkan även splittrade arbetsgivaransvaret efter en relationsändring får en sammanhållen törhandlingsorganisation. skulle man kunna samordna arbetsgivarfunktionema inom Härigenom samt mellan församlings-, stifts- och kyrkan reglera förhandlingsordningen riksplan.
1l.5.2 Personalsidan
Som tidigare sagts innebär en mellan staten och
relationsändring kyrkan principiellt sett att den nuvarande av förhållanden förs
regleringen kyrkans över från den offentliga rättens till område. En sådan
privaträttens förändring har naturligtvis även betydelse för den personal som är verksam inom kyrkan. För vissa personalgrupper innebär det av
byte arbetsgivare, för andra ändringar i
anställningsförhållandena på grund av ändrad rättslig ställning för arbetsgivaren.
Den förutsätta relationsändringen kan komma att få
naturligtvis betydande personalpolitiska konsekvenser. Personalfrågoma har därför âgnats stor uppmärksamhet av tidigare kyrka-stat utredningar. är det
Enligt utredningen således av stor vikt att dessa frågor blir lösta i samförstånd med berörda personalorganisationer. Genom lagen (1976:580) om medbeståmmande i arbetslivet (MBL) torde för övrigt åtskilliga som rör de ändrade
frågor relationerna mellan staten och komma att bli föremål för för-
kyrkan handlingar.
Svenska kyrkans framtida ekonomiska är
ställning naturligtvis av grundläggande betydelse för anställningstryggheten. Från är
personalsynpunkt därför en avgörande fråga vilken en kan ha för
betydelse relationsändring anställningstryggheten och tjänstgöringsförhållandena i övrigt. Det är naturligt att en relationsändring mellan staten och kan komma att
kyrkan skapa oro hos den berörda Det är därför av stor vikt att en
personalen. relationsändring genomförs på ett sådant sätt att kyrkans ekonomiska ställning blir i huvudsak oförändrad.
Utredningens beslcrivning av hur en mer långtgående relationsändring mellan staten och kyrkan kan tänkas visar att det bör vara att
genomföras möjligt tillförsâkra kyrkan en stabil organisation och ekonomi. har
Utredningen därvid förutsatt att en fri kyrka såväl i som verksam-
organisatoriskt
hetsmässigt hänseende kommer att vilja knyta an till förhållandena före relationsändringen. Härigenom torde de anställdas trygghet så långt det är möjligt kunna tillgodoses.
Även om man således torde kunna utgå ifrån att den nuvarande personalen i stort sett kan komma att beredas fortsatt anställning i en fri kyrka, bör emellertid framhållas att man lika lite för de kyrkliga befattningshavama som för andra kan skapa absoluta garantier för att deras tjänster framgent skall bestå. I likhet med vad som framhölls i 1978 års betänkande framstår därför en för de anställda som mindre lämplig. Man får
generell lönegaranti därför med att skapa så goda förutsättningar som möjligt för
nöja sig kyrkans fortsatta arbete.
En annan fråga av betydelse är hur övergången från den offentliga sektorns till den sektorns avtalssystem skall ordnas. Denna fråga hänför sig
privata framförallt till den del av personalen som har statligt reglerade tjänster, dvs. prästerna.
innebär att den statliga regleringen av prästtjänsterna Relationsändringen
Inför övergång till ett fritt läge måste därför innehavare av upphör. kyrkans prästtjänster sägas upp från sina statligt reglerade tjänster. Man får därvid förutsätta att kyrkan bereder dessa befattningshavare fortsatt anställning. Inom den prästerliga tjänsteorganisationen finns det emellertid befattningshavare, som har tillsatts med fullmakt. Dessa kan inte annat än i vissa
fråntas sina tjänster genom arbetsgivarens ensidiga beslut. undantagsfall
Det kan tänkas att av dem som här avses inte vill övergå till tjänst i
några
Här kan uppstå problem eftersom det inte den nya kyrkliga organisationen. kan anses föreligga för befattningshavama att övergå i den
någon skyldighet fria Hur dessa övergångsfrågor skall lösas måste därför bli
kyrkans tjänst. föremål för förhandlingar mellan stat, kyrka och berörda personalorganisationer.
För den kyrkokommunalt anställda är situationen dock en annan. personalen Som framhållits i ett annat förutsätts bestå som
sammanhang församlingarna
juridiska personer efter en relationsändring. En relationsändring påverkar
ej heller deras identitet. Existerande avtalsförhållanden mellan församlingama och den församlingsanställda personalen berörs därför i och för
sig
inte av en förändring av det organisatoriska sambandet mellan staten och
kyrkan.
11.5.3¶Pensionsfrågor
Som tidigare sagts syftar utredningens till att tillförsälcra en
förslag kyrkan
stabil organisation och ekonomi efter en eventuell Detta
relationsändring.
är av grundläggande I vissa betydelse för personalens anställningstrygghet.
hänseenden kan det emellertid vara att med särskilda
nödvändigt åtgärder
säkerställa kyrkans förmåga att sina ekonomiska Detta
fullgöra förpliktelser.
gäller främst redan gjorda pensionsutfästelser.
Principerna bakom det nuvarande och kommunala
statliga tjänstepensions-
systemet innebär att kyrkan och i vissa fall även staten har en s.k. ackumulerad pensionsskuld. består dels av kostnaden för framtida
_Denna
pensioner för dem som redan har avgått med pension, dels av det
belopp
som behövs för att svara för för redan
pensionskostnaden intjänad pensions-
grundande anställningstid för dem som alltjämt är i tjänst.
Vid en relationsändring mellan staten och inte
kyrkan påverkas naturligtvis
folkpension och ATP. Däremot påverkas den som
tjänstepensionering
kompletterar pensionsförmånema från den allmänna försäkringen. Vilket
pensionssystem som kommer att efter en blir i första
väljas relationsändring
hand en förhandlingsfråga mellan berörda parter.
Den yttersta garantin för att staten och de kyrkliga kommunerna nu skall kunna fullgöra sina är För
pensionsåtaganden naturligtvis beskattningsrätten.
en fri kyrka utan beskattningsrätt bör därför ett där
pensionssystem pensionsförpliktelserna är försälcringsbara vara den lämpligaste lösningen. Här kan den s.k. ITP-pensionen tjäna som förebild.
ITP-pensionen gäller for tjänstemän inom den privata sektorn och den torde frän den anställdes synpunkt vara likvärdig med en statlig eller kommunal tjänstepension. ITP-pensionen bygger på principen om nettosamordning, som innebär att pensionen i regel inte påverkas av samtidigt utgående folkpension eller ATP.
ITP-pensionen finansieras genom arbetsgivaravgifter enligt ett premiereservsystem. Pensionema värdesäkras på två sätt, antingen genom försäkring i försäkringsbolaget SPP eller genom avsättning i bokslut av tillräckliga pensionsmedel enligt det s.k. FPG/PRI-systemet (FPG =Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, PRI=Pensionsregistreringsinstitutet).
En förändring av pensionssystemet kommer vid en eventuell relationsändring att innebära en ekonomisk påfrestning för Svenska kyrkan. Det är därför nödvändigt att övergängsvis vidta åtgärder för att skydda kyrkans pensionsförpliktelser. Det bör dock noteras att kyrkokommunemas ansvar för pensionskostnader för viss personal kan försvinna om t.ex. begravningsverksamheten förs över till de borgerliga kommunerna. I bilaga 4 har Statskontoret närmare utrett pensionsskuldens storlek och hur den bör tas om hand.
11.6¶Den kyrkliga egendomens framtida rättsliga
ställning
I avsnitt 4.1 har utredningen närmare redogjort för den rättsliga regleringen av den kyrkliga egendomen, såväl fast som lös. I det följande skall vi behandla olika rättsliga frågeställningar som kan aktualiseras vid en längre gående relationsändring mellan staten och Svenska kyrkan.
Ett utmärkande drag för större delen av den kyrkliga egendomen är att den är bunden till kyrkliga ändamål. Det med den
huvudsakliga syftet lagstift-
ning som reglerar den kyrkliga egendomens rättsliga ställning och för-
valtning är därför att söka skapa garantier för att egendomen bevaras och används för de kyrkliga ändamål för vilken den donerats av enskilda, anskaffats av församling eller anslagits av kronan. Med utgångspunkt från den ordning som gäller för den egendomen kan denna i
kyrkliga uppdelas
fri församlingskommunal fri stiftelse- och och
egendom, föreningsegendom
specialreglerad (ändamålsbunden) kyrklig egendom.
l1.6.1 Tidigare ställningstaganden
1968 års beredning om stat och kyrka föreslog att Svenska kyrkan vid en relationsändring liksom hittills skulle ha tillgång till den kyrkliga egendomen. Därmed avsåg beredningen att Svenska kyrkan på samma sätt som nu skulle disponera över kyrkor och övriga tillgångar för den verksamhet till var ändamålsbestämd. Någon förändring av gällande
vilkenäegendomen
äganderättsförhållanden ansågs inte nödvändig.
Med hänsyn till den specialreglerade kyrkliga egendomens historiska
bakgrund föreslog beredningen att intresset av att tillgångarna behölls och
användes för kyrkligt ändamål skulle skyddas genom lagstiftning. I denna
borde ingå regler om viss statlig prövning av försäljning av fast egendom
och om kapitalplacering.
För de olika slagen av kyrklig egendom innebar den föreslagna relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan rättsligt sett i huvudsak följande.
Den fria stiftelse- och föreningsegendomen ansågs inte beröras av en relationsändring utan skulle förbli i de nuvarande rättssubjektens ägo. Eventuellt behövdes beslut om permutation av vissa bestämmelser i fråga
om stiftelser med hänsyn till att dessa är anknutna till Svenska kyrkan i dess nuvarande form.
Som en konsekvens av att beredningen ansåg identitet föreligga mellan nuvarande församlingar och de lokala enheterna i en ny kyrkoorganisationen
fann den naturligt att dessa nya rättssubjekt övertog de församlingskom-
munala tillgångarna och skulderna den dag då relationsförändringen skedde.
Eventuellt borde detta komma till uttryck i lag eller annan författning. Det borde hånskjutas till kyrkan själv att bestämma formerna för handhavandet
av den specialreglerade församlingskommunala egendomen.
Den kyrkostiftelseägda egendomen ägs av församlingskyrkor eller domkyr-
kor som stiftelser. Även om en relationsförändring ägde rum mellan staten och Svenska kyrkan bestod de ändamål till vilka egendomen var bunden.
Enligt 1968 års beredning borde en frigörelse av Svenska kyrkan inte
medföra någon ändring beträffande äganderätten till denna egendom. .Det borde ankomma på kyrkan själv att bestämma vilka organ som skulle företräda kyrkostiftelsema och hur dessa skulle förvaltas.
Enligt beredningens mening medförde kronoanslagens ändamålsbundenhet
att det inte framstod som nödvändigt att överföra äganderätten till kyrkliga
rättssubjekt för att tillgodose ändamålet med anslagen. Beredningen föreslog
därför att staten även i fortsättningen skulle vara ägare till egendomen och
att rättssubjekt inom Svenska kyrkan liksom nu skulle ha besittningsrätten.
Beredningen föreslog inte någon förändring av ägandeförhållandena rörande
kyrkofonden. Som en följd av ändamålsbundenheten föreslogs att fondens
tillgångar även fortsättningsvis skulle få disponeras av Svenska kyrkan.
Flertalet av de remissinstanser som yttrade sig i egendomsfrågoma var kritiskt inställda till förslagen. En huvudinvändning var att Svenska kyrkan eller dess organ borde ha tillförsäkrats full äganderätt antingen till all den
egendom som den f.n. förfogar över eller till vissa slag av denna egendom. Vissa instanser uttryckte en kritisk till
inställning beredningens syn på
äganderättsproblemet och förordade att de nya skulle få
rättssubjekten
samma rätt till egendomen som nuvarande församlingar. Andra att
hävdade
äganderätten till den kyrkliga egendomen borde eller fastställas
klarläggas
före ett principbeslut i Även andra skäl framfördes.
egendomsfrågan.
Även under de överläggningar mellan staten och företrädare för Svenska
kyrkan som föregick 1978 års förslag i var en kyrka-statfrågan utgångspunkt
att den kyrkliga egendomen efter en skulle stå till Svenska
relationsändring
kyrkans förfogande.
I likhet med 1968 års beredning om stat och uttalades i 1978 års
kyrka
förslag att varken den fria församlingskommunala eller den fria egendomen stiftelse- eller föreningsegendomen från skulle komma att
rättslig synpunkt
beröras av en eventuell relationsåndring mellan staten och
kyrkan.
Egendomen tillhörde nämligen redan bestämda rättssubjekt. Vissa regler av
övergångsnatur och viss permutationslagstiftning kunde dock bli nödvändig.
Enligt 1978 års förslag var det emellertid av stor vikt att det for framtiden
skapades ett fullgott râttsskydd för den specialreglerade eller ändamåls-
bundna egendomen. Det framhölls att detta bäst kunde
tillgodoses genom
stiftelsebildning. En sådan skulle kunna komma till stånd genom att den specialreglerade egendomen allt efter det ändamål den var avsedd att
tjäna
fördes samman till förmögenhetsmassor i form vilka förav stiftelser, valtades och disponerades av motsvarande dem som
kyrkliga organ
förvaltade den aktuella egendomen i Det vidare att
dag. påpekades
stiftelseformen skulle göra det möjligt att ordna upp de oklara lagfartsförhållanden som gällde en del av den fasta En
specialreglerade egendomen.
stiftelse utgör nämligen ett särskilt rättssubjekt och är som sådant ägare till den egendom som ingår i stiftelsen och kan få
följaktligen själv lagfart på
denna.
Enligt förslaget skulle det bildas en stiftelse av egendom som tjänar visst ändamål. Utifrån denna utgångspunkt kunde följande fem stiftelsetyper uppställas, nämligen kyrkostiftelse, boställsstiftelse, prästlönejordsstiftelse, domkyrkostiftelse och kyrkofondsstiftelse.
Beträffande den fria församlingskommunala egendomen och den fria stiftelse- och föreningsegendomen föranledde utredningens förslag inte några särskilda uttalanden från remissinstansemas sida. De remissinstanser som uttalade sig godtog i huvudsak förslaget. De flesta instanser som yttrade sig över egendomsförslaget beträffande den specialreglerade kyrkliga egendomen ställde sig positiva till att det bildades stiftelser av denna egendom. Ett vanligt motiv för denna inställning var att stiftelsebildningen skulle medföra att de oklara äganderättsförhållandena kunde ordnas upp och lagfart meddelas på egendomen. En del instanser kritiserade att staten avhände sig äganderätten till kyrklig egendom eller inflytande över egendomens förvaltning. Några instanser granskade stiftelsebildningen huvudsakligen från rättsliga synpunkter. I en del fall ifrågasatte man om stiftelseformen borde utnyttjas för viss del av den specialreglerade egendomen. Frågan om vad förslaget innebar för struktunationalisering och förvaltning av den
berördes av förhållandevis många instanser. En del kyrkliga jorden diskuterade möjligheten att begränsa antalet stiftelser.
11.6.2 Våra överväganden
Enligt vår mening bör en naturlig utgångspunkt vara att den kyrkliga
även vid en längre gående relationsändring mellan staten och egendomen Svenska skall stå till förfogande. Denna åsikt har också
kyrkan kyrkans varit för tidigare utredningar i ämnet. Det gäller därför att
grundläggande finna rättsliga lösningar som först och främst tryggar den kyrkliga
bestånd för avsedda ändamål, men som också medger att egendomens
tas till vara på ekonomiskt bästa sätt samt egendomens avkastningsförmåga
slår vakt om de kulturhistoriska vården som är knutna till en stor del av
egendomen.
Av naturliga skäl kommer tonvikten i den
följande framställningen att läggas
på frågan hur man i händelse av en längre gående relationsändring mellan
staten och Svenska kyrkan skall kunna trygga den kyrkliga egendomens bestånd för kyrkliga ändamål. Det faller således inte inom
utredningsupp-
draget att söka finna lösningar som syftar till effektivisera förvaltningen av den kyrkliga jorden och därmed höja egendomens
avkastningsförmåga.
Dessa frågor, som för framtiden i och för sig är av största vikt, har
nämligen nyligen behandlats av Kyrkofondens styrelse i betänkandet
Jorden, skogen och fonderna. Förslagen behandlas för närvarande i Civildepartementet. Våra lösningar syftar emellertid till att underlätta en
effektiv förvaltning av egendomen.
Den kyrkliga egendomen kan som tidigare sagts indelas i fri försam-
lingskommunal egendom, fri stiftelse- och föreningsegendom och special-
reglerad kyrklig egendom.
Med fri församlingskommunal egendom menas sådan egendom som inte är specialreglerad. Det är således fråga om fast och lös egendom, som
förvaltas och disponeras enligt vanliga kommunalrättsliga Med principer.
hänsyn till att en eventuell relationsândring inte torde påverka Svenska kyrkans identitet som trossamfund bör denna egendom förbli i de framtida församlingar-nas och samfällighetemas ägo och detta oavsett om de förblir kommuner eller ej. Någon bestående av denna
författningsreglering
egendom kan knappast anses vara behövlig. Viss torde övergångslagstiftning
dock vara nödvändig.
Den fria stiftelse- och föreningsegendomen torde heller beröras av en
ej
eventuell relationsändring. Denna egendom tillhör redan i dag bestämda
rättssubjekt och för dess förvaltning gäller inte specialreglering utan vanliga
civilrättsliga regler. För ifrågavarande egendom torde ej lcrävas någon
särskild författningsreglering vid en relationsändring. Viss perrnutationslag-
stiftning kan dock bli aktuell.
En mer långtgående relationsändring mellan staten och Svenska kyrkan torde emellertid kräva särskilda lösningar beträffande _den specialreglerade
kyrkliga egendomen. Denna egendom är som framgått underkastad särskilda
rättsregler till skydd för intresset att egendomen bevaras och används för de ändamål som den ursprungligen har varit avsedd för. Det är därför nödvändigt att ñnna lösningar som kan trygga egendomens bestånd. Den egendom som här avses är huvudsakligen sådan som av ålder har disponerats för kyrkliga ändamål och det måste därför skapas garantier för att den även i framtiden kommer att tjäna de kyrkliga ändamål för vilka den en gång blivit
anslagen. Det är att märka att viss församlingskommunal egendom såsom.
sentida församlingskyrkor och begravningsplatser också räknas till denna typ
av egendom. Den kyrkostiftelseägda egendomen torde dock ej beröras av
en relationsändring. Privaträttsligt får äganderätten till denna egendom anses
ligga kvar hos kyrkostiftelsema, vilket talar för att en fri kyrka får behålla
besittningsrätten till egendomen.
En annan svårighet när det gäller den specialreglerade egendomen är att
äganderättsförhållandena många gånger är oldara. Problemet år inte endast
att fastställa om staten eller något kyrkligt organ är ägare till ett visst objekt utan också vilket kyrkligt organ som formellt skall betraktas som ägare. Som kommer att framgå av det följande bör man därför välja en lösning som också kan bidra till att äganderâttsförhållandena kan klaras ut. Samtidigt kan äganderåttsfrågoma till viss del sägas vara av underordnad betydelse. De rättigheter som tillkommer en ägare inskrånks nämligen avsevärt av att egendomen är ändamålsbestâmd och inte minst av att
förvaltningen i allmänhet inte år beroende av vem äganderätten i privaträtts-
lig mening kan tänkas tillkomma. Detta förhållande kan högst påtagligt
underlätta en ändamålsenlig lösning.
Den nuvarande förvaltningen av den ändamålsbundna egendomen av
präglas
en detaljerad författningsreglering. Syftet med bestämmelserna är att
säkerställa att egendom utnyttjas och bevaras för det avsedda ändamålet.
Vid mindre relationsändringar kan nuvarande i stort sett bestå. I ordning händelse av en mer långtgående mellan staten och
relationsförändring
Svenska kyrkan uppstår dock frågan om staten bör med
ingripa detaljerade
föreskrifter rörande förvaltningen av den kyrkliga jorden. om en
Principen
fri kyrka innebär nämligen att Svenska skall ha att verka
kyrkan möjlighet
så fritt som möjligt. I-Iärav följer att det vid en endast kan
relationsändring
bli fråga om vissa allmänna regler for att säkerställa de ändamål, vartill egendomen blivit anslagen. Det finns dessutom behov av regler som tryggar de kulturhistoriska värdena. De mer detaljerade
förvaltningsbestämmelsema
får kyrkan själv bestämma om. Det bör också beaktas att en framtida fri
kyrkas demokratiska uppbyggnad får anses skapa garantier för egendomens
bestånd.
1l.6.3 Olika lösningar
Man kan trygga kyrkans rått till den specialreglerade egendomen olika
på
sätt. En möjlighet är, i likhet med vad som av 1968 års
föreslogs beredning
om stat och kyrka, att genom lagstiftning tillförsälcra en fortsatt rätt
kyrkan
att förvalta egendomen utan att därvid förändra gällande äganderättsförhållanden. Som framhölls av flera organ under av
remissbehandlingen
beredningens förslag är detta emellertid en mindre lämplig De
lösning.
komplicerade äganderättsförhållandena skulle förbli olösta, vilket kan förväntas vålla betydande olägenheter i framtiden. Ett rationellt
utnyttjande
av egendomen skulle således kunna försvåras. att ñnna Det gäller därför modeller som kan rådande oldarheter i om den
undanröja fråga special-
reglerade egendomen och tillgodose allmänna krav på rättstrygghet och god
ordning. Som tidigare slagits fast måste en också vara att
målsättning
kyrkan skall ha samma möjligheter som i nuläget att utnyttja den kyrkliga
egendomen.
En lösning vore därför att söka tillförsäkra olika kyrkliga subjekt full
äganderätt till egendomen. En äganderättsöverföring kompliceras emellertid
bl.a. av att staten formellt sett fortfarande är ägare till en del av den special-
reglerade egendomen, de s.k. lconoanslagen. Dessa utgör dock en mindre
del av den kyrkliga egendomen. Det skulle vara en rättsteknisk vinning och
en betydande förenkling om äganderätten till kronoanslagen kunde överföras
till och förvaltas av organ som i en eller annan form har anknytning till kyrkan. Det finns flera skäl som talar för en sådan lösning.
Statens äganderätt till lcronoanslagen kan med hänsyn till deras ändamålsbundenhet betraktas som mer formell. Kyrkans ställning till denna egendom är däremot mycket stark. Egendomen är för alltid anslagen för
kyrkliga
ändamål och så länge den behövs för kyrkliga ändamål torde den inte kunna återtas.
Ej heller torde ekonomiska skäl tala mot att staten avhänder sig äganderätten. Som framhållits är egendomen för alltid anslagen för kyrkliga ändamål. Egendomens avkastning har därför på senare tid aldrig kommit staten tillgodo. Från statens synpunkt torde därför egendomens värde vara
begränsat.
Lika lite talar hänsynen till de kulturhistoriska intressena mot en ägande-
rättsövergâng. Dessa kan och bör tillgodoses genom särskild lagstiftning.
Det får dessutom förutsättas att staten även fortsättningsvis utövar tillsyn över kyrklig egendom av kulturhistoriskt intresse.
Det bör också framhållas att en äganderättsövergäng vid en relations-
förändring skulle te sig som ett betydelsefullt led i riktning mot en ökad
självständighet för kyrkan. Äganderättsförhällandena skulle i framtiden inte
skapa något beroendeförhållande mellan staten och Svenska Genom
kyrkan. att staten avhânder sig äganderätten skulle förhållandet mellan staten och kyrkan bli definitivt ordnat på denna Man kan här förfara olika
punkt. på sätt.
1l.6.4 Lagstiftningsmodellen
Av inte minst praktiska skäl skulle en kunna
egendomsöverföring genomföras på så sätt att staten genom en lag generellt avsäger alla
sig anspråk på den del av den specialreglerade egendomen, såväl fast sorti lös, som är anslagen av kronan. Det kan nämligen vara förenat med stora svårigheter att klarlägga om exempelvis viss kyrklig jord är
kronoanslag eller inte eller att bestämma statens andel i olika fonder. I skulle
lagen därför helt allmänt kunna anges att staten avsäger sig all rätt den kan ha till ifrågavarande egendom under villkor att egendomen används för de ändamål den en gång i tiden anslagits. Härigenom skulle staten tillförsäkras ett visst inflytande på kronoegendomens användning. I och för sig kan från principiella synpunkter sägas att äganderättsfrågor inte bör lösas genom lagstiftning. Enligt utredningen överväger dock de praktiska skälen härför. Då statens äganderätt får anses vara endast av formell natur bör
något vederlag inte utgå.
Det kan också vara lämpligt att ange till vilka kyrkliga subjekt äganderätten överförs. Man skulle i korthet kunna fördela kronoanslagen
på följande sätt. Till den lokala församlingskyrkan i dess av
egenskap självägande stiftelse skulle man kunna hänföra den kronojord som är inom
belägen församlingen och som disponeras som prästgård eller lönebostålle eller utgör kyrkotomt, kyrkogård eller annan begravningsplats. Ett skäl till att äganderätten bör överföras på kyrkostiftelsen och inte på församlingen eller pastoratet är att kyrkostiftelsen var det enda lokal
kyrkliga rättssubjektet på nivå under den tid då kronan anslog egendomen. ett skäl är att
Ytterligare äganderätten till huvuddelen av den kyrkliga redan nu anses
egendomen
tillkomma kyrkostiftelsen. I de fall där församlingskyrkan inte utgör en särskild stiftelse vore det måhända tänkbart att äganderätten till kronoanslagen överfördes till församlingen eller pastoratet.
I likhet med flertalet församlingskyrkor är de äldre också
domkyrkoma
självägande stiftelser. Den egendom dessa disponerar kan vara
kronoanslag.
En lämplig lösning skulle därför vara att överföra
den äganderätt som kan tillkomma staten beträffande denna egendom till
domkyrkostiftelsema.
Det vore också möjligt att överföra viss egendom till trossamfundet Svenska kyrkan, som efter en relationsändring kan komma att utgöra en fristående juridisk person. Den egendom som här avses är främst kyrkofondsfastigheter och biskopsgårdar i den mån de utgör kronoanslag.
Denna lösning innebär att åganderätten till den kyrkliga egendomen helt skulle tillkomma kyrkliga organ. Genom lagstiftning skulle ändamålsbundenheten garanteras. Av betydelse är att lösningen också skulle innebära en väsentlig förenkling av de nuvarande mycket invecldade rättsförhållandena beträffande egendomen. Den löser dock inte frågan vilka kyrkliga
subjekt
som i vissa fall kan vara ägare till viss egendom.
ll.6.5 Stiftelsemodellen
En annan lösning, som också innebär en från staten till
äganderättsövergång
kyrkliga organ, vore att grunda kyrkans rätt till den specialreglerade egendomen på stiftelseinstitutet. Vad som utmärker en stiftelse år i korthet, att den uppkommer genom att egendom avsätts för att på ett
stadigvarande
sätt tjäna ett visst ändamål utan att överföras till bestående
samtidigt något
rättssubjekt. En stiftelsebildning är normalt oföränderlig och utan någon
tidsbegränsning. Stiftelsens förvaltare kan inte ändra stiftelseändamålet med mindre detta uttryckligen har medgivits i stiftelseurkunden. Olika omständigheter kan emellertid medföra att det är omöjligt eller stridande mot
stiftarens syfte att tillämpa de ursprungliga föreskrifterna. På ansökan kan i sådant fall regeringen eller Kammarkollegiet besluta om ändringar rörande stiftelseåndamålet och dettas fullgörande. En sådan åtgärd kallas permutation
och regleras i permutationslagen (1972:205).
Som tidigare sagts innebar stat-kyrka utredningens förslag (SOU 1978:3
bil 3) att den specialreglerade egendomen skulle förvaltas i stiftelseform. Eftersom 1978 års betänkande innehåller en mycket ingående redogörelse för en stiftelsemodell inskränker vi oss här till att endast ange grundprin-
cipema i en sådan lösning.
Den specialreglerade egendomen tjänar olika kyrkliga ändamål. En naturlig
utgångspunkt vid en eventuell stiftelsebildning är därför att indela stiftelserna i olika typer allt efter de ändamål egendomen tjänar. En sådan indelning är också nödvändig av inte minst praktiska skäl eftersom man härigenom kan fastställa enhetliga regler för alla stiftelser inom en och samma
stiftelsetyp. I 1978 års förslag uppställdes följande stiftelsetyper, nämligen
kyrkostiftelse, boställsstiftelse, prästlönejordsstiftelse, domkyrkostiftelse och
kyrkofondsstiftelse.
Vad som karakteriserade de skilda stiftelsetypema enligt förslaget kan i korthet sägas vara följande.
Ändamålet med kyrkostijñelsen skulle vara att hålla och för framtiden bevara
en befintlig församlingskyrka som gudstjänstlokal för Svenska Den kyrkan.
egendom som hänfördes till kyrkostiftelsen var nuvarande och tidigare
församlingskyrka byggnad med inventarier och annan lös egendom,
kyrkans tomtområde, fastigheter vilkas avkastning var avsedd för kyrkans
behov samt kyrkans fastighetsfond och kyrkokassan. I enhetlighetens
intresse föreslogs att stiftelsebildningen inte skulle begränsas till att omfatta endast de gamla stiftelsekyrkorna utan i princip omfatta även sentida
församlingskyrkor. Begravningsplatser som var belägna inom kyrkans
tomtområde skulle också ingå i kyrkostiftelsen.
Friliggande begravningsplatser borde däremot inte ingå. Förvaltningen av kyrkostiftelsen skulle åvila församlingens eller samfâllighetens kyrkoråd.
En stor del av den ändamålsbundna av s.k.
egendomen utgörs prästlönetillgångar. Dessa utmärks av att de bildar för
underlag avlöningsförmåner åt församlingspräster. består av löneboställen
Prästlönetillgängama och prästlönefonder samt prästlönefondsfastigheter och ordsfonder.
prästlönej I 1978 års förslag gjordes en uppdelning av i två
prästlönetillgångama slag av stiftelsetyper, nämligen boställsstiftelser och
prästlönejordsstiftelser.
Ändamålet med vara att bilda för
boställsstzjielsen angavs underlag avlöningsförmåner åt Svenska kyrkans församlingspräster med
tjänstgöring inom visst pastorat. I andra hand var det tänkt att stiftelsen, i den mån avkastningen förslog, skulle tjäna Svenska kyrkans verksamhet i Till
övrigt. boställsstiftelsen hänfördes i första hand lönebostållen och prästlönefonder. Enligt förslaget hänfördes också prästgårdama till denna
stiftelsetyp. Boställsstiftelsen skulle förvaltas av Den
pastoratskyrkorâdet. föreslagna stiftsstyrelsen skulle emellertid svara för skogsbruket på löneboställena i stiftet.
Prästlönejordssttfelsemas ändamål skulle vara att genom förvärv och förvaltning av fast egendom tjäna samma ändamål som prästlönefondsfastigheterna och prästlönejordsfondema. Avkastningen skulle således användas till avlöning av församlingspräster i flera pastorat efter mellan
fördelning pastoraten enligt gällande regler. På samma sätt som boställsstiftelsema skulle prästlönejordsstiftelserna i andra hand Svenska
tjäna kyrkans verksamhet i övrigt. Enligt förslaget skulle det finnas en prästlönejordsstiftelse i varje stift och den skulle förvaltas av den tänkta Det
stiftsstyrelsen. framhölls att prästlönejordsstiftelsema närmast var en för för-
ordning valtning av vissa lokala prästlönetillgångar än en stiftelse i
egentlig mening, men att flera skäl talade för att stiftelseformen trots detta borde användas.
Domkyrkosnjielsens ändamål skulle enligt förslaget vara att hålla och för framtiden bevara en befintlig domkyrka i dess dubbla egenskap av stiftskyrka och församlingskyrka. Den egendom som skulle hänföras till domkyrkostiftelsen utgjordes av domkyrkobyggnaden med inventarier, domkyrkans tomtområde, fastigheter vars avkastning är avsedd för domkyrkans kassa samt domkyrkans fastighetsfond och kassa. Utgångspunkten var att det inte skulle göras någon skillnad mellan äldre och yngre domkyrkor. Domkyrkostiftelsen skulle förvaltas av en särskild styrelse. Enligt förslaget kunde denna uppgift lämpligen läggas på domkapitlet i stiftet. För förvaltningen av Lunds domkyrkostiftelse skulle dock gälla särskilda regler.
Kyrkofondens huvudsakliga uppgift âr att åstadkomma en ekonomisk utjämning mellan pastoraten. Enligt 1978 års förslag skulle kyrkofondsstzf telsens avkastning disponeras på motsvarande sätt. I likhet med vad som föreslogs gälla för boställsstiftelserna och prästlönejordsstiftelsema skulle avkastningen i andra hand tjäna Svenska kyrkans verksamhet i övrigt. Till kyrkofondsstiftelsen skulle hänföras nuvarande kyrkofondsfastigheter och den del av kyrkofondens kapital som utgjordes av ersättning för sålda kyrkofondsfastigheter. Eftersom ändamålsbestâmningen endast omfattade kyrkofondsfastighetema borde stiftelsebildningen inte omfatta kyrkofondens övriga tillgångar. Kyrkofonden har ett ekonomiskt ansvar för biskopsgårdarna. Med undantag för biskopsgården i Lund, som regleras i särskild ordning, hänfördes därför dessa till kyrkofondsstiftelsen. Enligt förslaget skulle kyrkofondsstiftelsen i princip förvaltas av den tänkta kyrkostyrelsen, vilken motsvarar den nuvarande centralstyrelsen.
Enligt förslaget skulle en fördelning av egendomen på dessa fem stiftelsetyper medföra att det skulle komma att finnas omkring 2 250 kyrkostiftelser, omkring l 000 boställsstiftelser, högst 13 prästlönejordsstiftelser, 13 domkyrkostiftelser och en kyrkofondsstiftelse.
Stiftelsemodellen förutsatte att varje stiftelse skulle bli till den
ägare egendom som skulle ingå i stiftelsen. Det skulle därför vara att
nödvändigt förändra äganderättsförhållandena beträffande en stor del av den
specialreglerade egendomen. För den egendom som redan var av stiftelsekaraktär ansågs ingen annan åtgärd behövas än beslut av För
permutationskaraktär. den specialreglerade egendomen i dvs.
övrigt, den som ägs av staten och kyrkliga rättssubjekt, föreslogs att äganderättsöverföringen
skulle ske genom lagstiftning.
Så långt 1978 års förslag. Det finns flera skäl som talar för en stiftelsebildning. I och med att ändamålsbundenheten är det utmärkande för
draget stiftelseinstitutet skapas ett för att kommer att
fullgott rättsskydd egendomen tjäna avsedda kyrkliga ändamål. De olika intressen som för den
gäller specialreglerade kyrkliga egendomen skulle således väl kunna tillgodoses genom en stiftelsebildning. Man skulle härigenom kunna ett i tiden
skapa obegränsat fullgott rättsskydd för den ändamålsbundna egendomen. För en sådan lösning talar också det faktum att en del av den
specialreglerade egendomen, nämligen de gamla församlingskyrkoma och domkyrkoma, redan nu karakteriseras som stiftelseegendom. Man bör dessutom beakta att den specialreglerade egendomen i också har starka av stiftelse-
övrigt drag egendom på grund av de regler förvaltnings- och
som styr dispositionsrätten. En behöver heller förändra den nuvarande
stiftelsebildning _inte
förvaltningen av egendomen.
Stiftelsen är ett Detta innebär att stiftelsen blir
självständigt rättssubjekt. ägare till den egendom som stiftelsen och därför kan erhålla
ingåri lagfart på fast egendom. Genom stiftelseformen bör de rådande oklarhetema i fråga om den rättsliga naturen av den därför kunna
specialreglerade egendomen undanröjas. Man skulle därmed kunna ordna äganderättsförhållandena på ett någorlunda praktiskt och enkelt sätt. Det torde emellertid vara
nödvändigt att klarlägga och precisera vilken att
fast och lös egendom som kommer ingå i stiftelsen. Det bör också att det inte
tilläggas föreligger några
formella hinder mot att en stiftelse bedriver näringsverksamhet. Förutsättningen är dock att verksamheten har en naturlig anknytning till ändamålet.
Enligt utredningen skulle det i princip vara möjligt att genomföra en
stiftelsebildning i enlighet med de riktlinjer som utarbetades i 1978 års
betänkande. Den ändamålsbundna egendomen bör således kunna fördelas på de föreslagna stiftelsetypema. övervägande skål talar för att stiftelsebild-
ningen även bör omfatta prästlönefondsfastigheter och prästlönejordsfonder.
En fråga som blev föremål för kritik under remissbehandlingen av 1978 års förslag var det stora antalet stiftelser, främst boställsstiftelser. Om man kan
tänka sig en stiftsvis förvaltning av bostâllsjorden, vore en praktisk lösning
att sammanföra denna till en stiftelse i varje stift. Härigenom skulle antalet stiftelser reduceras högst avsevärt samtidigt som man skulle kunna underlätta en rationell förvaltning av jorden.
För närvarande saknas en grundläggande rättslig reglering av stiftelseinstitutet. Den lagstiftning som finns har huvudsakligen tagit sikte på den statliga kontrollen över stiftelseväsendet. Bestämmelser om denna statliga kontroll återfinns i lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser. I övrigt får
ledning sökas i doktrin och rättspraxis. Inom Justitiedepartementet har
emellertid lagts fram ett förslag till lag om stiftelser som publicerats i departementspromemorian Stiftelser (Ds Ju 1987: 14). Ett något omarbetat lagförslag skall under våren 1992 remitteras till lagrådet.
11.6.6 Sammanfattande synpunkter
Man kan således på olika sätt tillförsälcra Svenska kyrkan en fortsatt för-
foganderått över den specialreglerade kyrkliga egendomen. Äganderätts-
kan emellertid inte länmas oreglerade. Det är av största vikt att
frågorna
dessa får en ändamålsenlig och praktisk lösning. Som tidigare sagts skulle
det vara en avsevärd förenkling om staten avsade den
sig anspråken på kronoegendom som anslagits till kyrkliga ändamål. skulle man
Därigenom också komma ifrån de i många fall påtagliga svårigheterna att få klarlagt om viss kyrklig jord är kronoanslag eller ej. Det skulle också skapa en ökad självständighet för kyrkan. Enligt utredningen talar således övervägande skäl för att den statliga âganderätten till kronoanslagen bör överföras till kyrkliga organ.
Det är också av stor vikt att det för framtiden skapas ett fullgott
rättsskydd för den åndamålsbundna egendomen. Enligt framstår en
utredningen stiftelsebildning som den naturliga rättsliga formen för att tillgodose ett skyddsintresse av detta slag. Hârför talar även att den ändamålsbundna egendomen redan i dag har drag av stiftelsekaraktâr. En stiftelsebildning torde också vara den enda framkomliga vägen att lösa de problem som vidlåder den specialreglerade kyrkliga egendomen.
Naturligtvis är en stiftelsebildning förenad med betydande svårigheter av såväl principiell som praktisk art. Den kan vara mer eller mindre lämplig för olika slag av egendom. Man måste dessutom finna former som tillgodoser avkastningskraven. Det torde också vara ofrånkomligt med form
någon av särlagstiftning för de kyrkliga stiftelsema. Frågorna är komplicerade och lcräver fortsatt utredning. 1978 års förslag kan emellertid tjäna som en
god utgångspunkt.
11.7¶Ett framtida
uppbördssystem
11.7.1 Allmänna synpunkter
Den i detta kapitel förutsatta relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan innebär att Svenska kyrkans församlingar och kyrkliga samfálligheter skulle förlora sin offentligrâttsliga ställning som kyrkliga kommuner och
följaktligen inte längre ha beskattningsrätt. Församlingsskatten skulle
därmed övergå till att bli en privaträttslig som skulle debiteras
avgift
medlemmarna i kyrkan. Det ligger då närmast till hands att utgå ifrån att en från staten organisatoriskt fristående kyrka, i likhet med vad som gäller för
privaträttsliga organisationer i allmänhet, själv får ombesörja debitering och
uppbörd av kyrkoavgiftema. Kyrkan skulle därmed bli nödsakad att
bygga
upp en egen uppbördsorganisation.
Det sagda utesluter emellertid inte andra lösningar. I 1978 års betänkande föreslogs nämligen att staten skulle biträda Svenska kyrkan med uppbörd av
kyrkoavgifter via skattesystemet. Förslaget fick ett övervägande positivt
mottagande av remissinstanserna. Enligt utredningen är detta ett förslag som allvarligt bör övervägas. Det bör här också erinras om att ett system med
statlig uppbördshjälp har en motsvarighet i Tyskland. Till täckande av sina
kostnader för uppbördshjälpen tar staten ut en avgift av kyrkorna.
Frågan om en statlig uppbördshjälp åt Svenska kyrkan bör ses mot bakgrund
av den betydelse församlingsskatten har för den kyrkliga ekonomin. Som
framgått av vår kartläggning av Svenska kyrkans ekonomi är försam-
lingsskatten den utan jämförelse viktigaste inkomstkällan. Församlingsskat-
ten utgjorde 1990 knappt 6,6 miljarder kr, vilket motsvarar 67 procent av kyrkans samlade inkomster.
Det finns naturligtvis principiella invändningar mot en statlig uppbördshjälp.
Man skulle kunna hävda att Svenska kyrkan alltjämt skulle te sig som ett till staten knutet samfund i den meningen att den för sin framtida verksamhet är beroende av statligt stöd. Kyrkan skulle därigenom komma att inta en särställning i förhållande till andra organisationer och samfund. En uppbördshjälp kan därför sägas strida mot principen om Svenska
kyrkan
som en med andra trossamfund jämställd fri
kyrka.
Enligt utredningen väger dessa synpunkter tungt. Som kommer att framgå av det följande skulle det emellertid vara fullt tänkbart att låta uppbördssystemet stå öppet även för andra trossamfund.
Vad som främst talar för att staten bör biträda kyrkan med uppbörden av kyrkoavgiftema är att staten får anses ha ett särsldlt ansvar för att kyrkan inte försätts i en ekonomiskt svår ställning i och med att det månghundraåri-
ga organisatoriska sambandet upphör. En relationsändring bör nämligen inte
medföra att Svenska kyrkan får så stora ekonomiska svårigheter, att den kommer att sakna rimliga förutsättningar att fortsätta sin verksamhet.
För en statlig uppbördshjälp åt Svenska kyrkan talar också att staten - såsom framgår av utredningens direktiv - har den förväntan på Svenska kyrkan att den skall bedriva en riksomfattande verksamhet. Om kyrkan alltjämt avses få disponera nuvarande kyrkobyggnader för sin verksamhet tillkommer den omständigheten att den i så fall alltjämt är förvaltare av en icke obetydlig del av det svenska kulturarvet. Det kan erinras om att ca. en tredjedel av kyrkobyggnaderna härrör från medeltiden och att de rymmer inventarier som är av oskattbart värde också med internationella mått.
Från rättslig synpunkt torde det inte föreligga några hinder mot en medverkan från statens sida med uppbörd av kyrkoavgiften. Enligt det numera
upphävda andra stycket till l § uppbördslagen (1953:272) fick nämligen
regeringen, om särskilda omständigheter föranledde det, föreskriva att även
andra avgifter än sådana som enligt uppbördslagen ansågs som skatt fick
uttas i samband med skatteuppbörden. Mot bakgrund av att bestämmelsen
aldrig kom att tillämpas upphävdes den genom lagen (1990:1137) om
ändring i uppbördslagen.
Det har emellertid enligt andra bestämmelser förekommit att sådana avgifter uttagits tillsammans med skatterna. Före källskattereformen år 1945 uttogs
nämligen de s.k. riddarhuskapitationsavgiftema och avgifter till hus-
hållningssällskap och vissa försâkringsanstalter i samband med skatteupp-
börden. Ett tungt skäl till att denna var att
ordning frångicks skattemyndig-
hetemas arbete skulle underlättas.
Med dagens tillgång till nya tekniska hjälpmedel bör emellertid inte heller föreligga sådana praktiska hinder mot en Admini-
statlig uppbördshjälp.
strativt torde den inte skilja sig stort ifrån nuvarande
uppbördsförfarande
beträffande församlingsskatten. De tekniska och som
praktiska problem
uppbördshjälpen kan ge upphov till torde kunna lösas. Det förefaller också rimligt att staten liksom i Tyskland tar ut en för sin medverkan vid
avgift
uppbörden.
En förutsättning för att skall kunna tillsammans
kyrkoavgiftema uppbäras
med skatterna är naturligtvis att känner till vilka som
skattemyndighetema
är avgiftsskyldiga. Uppgifter om i måste därför tas in
medlemskap kyrkan
i skatteregistren. Det på intet sätt uteslutet att det kan finnas enskilda kyrkomedlemmar som finner denna registrering kränkande från
intigxitets-
synpunkt. Som framhölls i 1978 års betänkande bör det därför finnas en
möjlighet att erlägga kyrkoavgiften på
annat sätt än genom det statliga upp-
bördssystemet.
Naturligtvis bör kyrkan liksom andra trossamfund ha rätt att utforma
själv
sina regler om medlemmarnas till verksamheten. Från såväl
bidrag
principiella som praktiska synpunkter talar emellertid skäl för övervägande
att kyrkoavgiften bör beräknas enligt samma grunder som gäller för den
nuvarande församlingsskatten, vilken är proportionell mot den beskattnings-
bara inkomsten. Härigenom skulle komma att beräknas
kyrkoavgiften
individuellt i förhållande till kyrkomedlemmamas ekonomiska bärkraft.
Man kan i och för sig tänka andra En vore att
sig lösningar. möjlighet
bestämma en för alla medlemmar Nackdelen med denna
enhetlig avgift.
lösning är att avgiften måste bli varför den kan
låg, knappast tillgodose
kyrkans olika behov. Ett system med en fast avgift kan även innebära att medlemmar utan inkomst blev avgiftsskyldiga. Man skulle också kunna hävda att en fast medlemsavgift kan inskränka den frihet som bör tillkomma
församlingar och kyrkliga samfålligheter.
Om man väljer att utsträcka en statliga uppbördshjälp till att omfatta även andra trossamfund än Svenska kyrkan vore också, som framförts på olika håll, en tänkbar möjlighet att utta avgifter inte endast av medlemmar av Svenska kyrkan och berörda trossamfund, utan också av övriga skattskyldiga. Vad som inflyter från dessa skulle kunna tänkas bli använt för något
och från religiös synpunkt neutralt ändamål. En tanke bakom en
allmänt
sådan lösning skulle vara att ingen skall kunna undgå att betala avgift genom att träda ut ur ett trossamfund. Avgifterna skulle därmed mer få karaktär av skatt.
Flera invändningar kan anföras mot denna avgiftsform. Man kan bl.a. med skål ifrågasätta varför skattskyldiga som av olika anledningar inte vill understödja någon form av religiös verksamhet i större utsträckning än andra skall bidra till sociala och kulturella ändamål. Gränsdragningsfrågoma kan också bli vanskliga. Det rättmätiga i en sådan reform kan således ifrågasättas.
Som utredningen redovisat i avsnitt 6.6 har man i Italien valt att utforma det statliga stödet till bl.a. den katolska kyrkan på ett liknande sätt. Naturligtvis kan denna lösning vara tilltalande när det gäller att fördela ett statligt stöd mellan olika trossamfund, men den kan knappast ersätta den självñnans-
iering som den nuvarande församlingsskatten otvivelaktligen ger Svenska
kyrkan. Därtill kommer att systemet på ett icke önskvärt sätt kan komma att upphäva de ekonomiska följderna av ett medlemskap för den enskilde. Enligt utredningen gäller det i stället att finna lösningar som i så stor ut-
sträckning som möjligt knyter an till nuvarande ñnansieringsformer.
Den åsikten har också framförts att i likhet med vad som är
kyrkoavgiften,
fallet i Tyskland, skulle kunna bestämmas till insom ett procentuellt tillägg komstskatten. Med den utformning det svenska numera har
skattesystemet
torde emellertid denna lösning vara mindre lämplig.
Det finns således vissa nackdelar och svagheter med de nu nämnda alternativa lösningarna pä hur en kyrkoavgift skall bestämmas. Som
tidigare sagts
talar därför övervägande skäl för att en framtida bör beräknas
kyrkoavgift
på samma sätt som den nuvarande församlingsskatten.
I det följande skall utredningen översiktligt beskriva hur ett system för stat-
lig uppbördshjälp skulle kunna tänkas vara uppbyggt. För en mer fullständig
redogörelse hänvisas till 1978 års betänkande.
11.7.2¶Utformningen av uppbördshjälpen
En grundläggande förutsättning för att kyrkoavgiftema skall kunna tas ut tillsammans med skatterna är att sättet för debitering och av
uppbörd
avgifterna på ett smidigt och enkelt sätt kan i det nuvarande
infogas upp-
bördssystemet. Av administrativa och ekonomiska skäl bör det därför inte läggas in avvikande rutiner. Avgifterna bör således tas ut i huvudsak
på
samma sätt som den nuvarande församlingsskatten. Det bör emellertid ankomma på kyrkan att avgöra hur obetalda avgifter skall drivas in. En
ytterligare förutsättning för att uttagandet av kyrkoavgiftema skall kunna
anknytas till det statliga skatte- och uppbördssystemet är att det skapas
rutiner för rapportering till av om Lex.
skattemyndighetema uppgifter
kyrklig indelning, avgiftsskyldighet och avgiftsuttag.
En kyrkoavgift, vars storlek är mot medlemmarnas i
proportionell iomst,
bör beräknas med utgångspunkt från den till inko y tskatt be-
statlig
skattningsbara inkomsten. Den statligt taxerade inkomsten
syftar nämligen
till att bäst återge en persons
betalningsförrnåga.
Som framhållits talar praktiska skäl för att kyrkoavgifterna tas ut på samma sätt som den nuvarande församlingsskatten. Vad som utmärker skattesystemet är att det under inkomståret sker ett preliminärt skatteuttag med en
därefter följande taxering och debitering av slutlig skatt. Kyrkoavgiften
kommer alltså i likhet med den nuvarande församlingsskatten att tas ut preliminärt under inkomståret.
På grund av att det är den beskattningsbara inkomsten som läggs till grund
för beräkningen av kyrkoavgiften, kan omfattningen av den enskilde
medlemmens avgiftsskyldighet inte beräknas förrän i samband med taxeringen året efter inkomståret. Vid denna sker en definitiv avräkning mot
vad som erlagts preliminärt.
Den skisserade ordningen innebär således att den preliminärt uttagna
kyrkoavgiften fram till tidpunkten för slutskattedebiteringen kommer ingå
som en Ospecificerad del i preliminårskatten och helt följa uppbördslagens
regler. Ett annat system skulle vara administrativt svårgenomförbart. Först när medlemsavgiften har blivit slutligt fastställd övergår den till att bli en
privaträttslig avgift.
En grundläggande princip måste vara att kyrkoavgifterna uttas preliminärt
endast av medlemmar av Svenska kyrkan. Det är därför av stor vikt att frågan om vilka s0n1 inom en viss församling är avgiftspliktiga måste vara helt klarlagd i god tid före inkomst- eller beskattningsåret för att administrationen av uppbördshjälpen skall kunna fungera.
Enligt gällande rätt är skattskyldigheten till stat och kommun för visst
inkomstår beroende av förhållandena på mantalsdagen, dvs. den l november året före inkomståret. Om medlemsavgiftema skall uttas preliminärt måste
avgiftsskyldigheten bestämmas till samma tidpunkt som skattskyldigheten.
Detta får till följd att förändringar i fråga om kyrkotillhörighet och
bostadsort efter den l november året före inkomståret inte kan beaktas.
Principen innebär att personer som Lex. utträder ur Svenska kyrkan efter den l november ett år följaktligen kommer att få betala till
kyrkoavgift
inkomstårets slut. Anmälan om utträde skulle kunna ske till
skattemyndig-
heterna.
Av praktiska skål är det önskvärt att bestäms ett sådant sätt att
avgifterna på
befintliga skattetabeller för skatteavdrag på lön kan användas. För den som skall betala kyrkoavgift skulle då kunna användas den skattetabell, som närmast motsvarar den sammanlagda utdebiteringen för kommunalt ändamål och för kyrkoavgift. Det föreslagna systemet förutsätter därför att skattemyndighetema för såväl medlem som icke-medlem beslutar efter vilken skattetabell och kolumn i tabellen en arbetsgivare vid av lön
utbetalning
skall göra avdrag för skatt. Vid debiteringen av preliminär B-skatt förutsätts
Skattemyndigheten beakta skyldigheten att erlägga kyrkoavgift. Uppbörden
av preliminär B-skatt och medlemsavgift är dock inte lika som
problematisk
uppbörden av A-skatt, eftersom B-skatten inte uttas enligt tabell utan vid inkomstårets början debiteras med visst belopp.
Sedan den preliminära avgiften har bestämts till sitt skall den
belopp
avräknas från den Av
påförda slutliga kyrkoavgiften. beräkningen framgår
om den avgiftskyldige har betalt in för mycket eller för litet i
preliminär
avgift. Om avräkningen visar att den preliminärt uttagna kyrkoavgiften
överstiger den slutligt debiterade avgiften, skall det överskjutande beloppet
återbetalas till den avgiftsskyldige. Den mest praktiska lösningen är att
återbetalningen äger rum i samband med återbetalningen av överskjutande
preliminär skatt. Skulle avräkningen utvisa att den resterar
avgiftsskyldige
med någon del av kyrkoavgiften, kvarstår hans skyldighet gentemot
kyrkan
att betala det resterande beloppet.
De influtna preliminärbeloppen, som inkluderar både skatt och
kyrkoavgift,
skall gottskrivas den skatt- och att avräknas från den
avgiftsskyldige genom
slutliga skatten och kyrkoavgiften. l de influtna
preliminärbeloppen åtnjuter
skatterna fömiånsrätt i förhållande till andra fordringar. Detta innebär att
preliminärbeloppet i första hand tas i anspråk för skatt. Enligt utredningen
finns skål att överväga om inte kyrkoavgiften bör likställas med skatt i detta hänseende. Eftersom skatter har bättre förmånsrätt än andra fordringar skulle, som också framhölls i 1978 års betänkande, en annan ordning innebära att kyrkan blir lidande i samtliga de fall preliminäruttaget är för litet.
övervägande skål talar för att kyrkan vill hantera eventuella indrivningsåtgärder gentemot enskilda kyrkomedlemmar på ett mer individuellt sätt än som är möjligt genom det förfarande som gäller för indrivning av skatt.
Kyrkan bör därför i likhet med andra privaträttsliga organisationer själv få
ta in de resterande slutliga avgifter som inte inflyter genom det statliga
uppbördsförfarandet. För att undvika att kyrkan belastas med betungande
kravrutiner kan man tänka sig att staten tillståller den avgiftsskyldige ett inbetalningskort på den resterande avgiften. Det bör emellertid ankomma på kyrkan själv att bevaka att resterande avgifter betalas.
Vid en mer långtgående relationsändring mellan staten och Svenska kyrkan skulle en således en möjlig lösning vara att staten biträder kyrkan med
uppbörd av kyrkoavgiftema. Den nu lämnade redogörelsen har tagit sikte
på att endast översiktligt beskriva hur en statlig uppbördshjälp skulle kunna vara organiserad. Det förutsätts sålunda att det sker ett fortsatt utvecklings-
arbete i fråga om detaljer och handläggningsrutiner samt att uppbördslag-
stiftningen anpassas till systemet för uppbörd av kyrkoavgift.
11.7.3 Avräkning mellan stat och kyrka
Som framgått av ett tidigare avsnitt erhåller församlingarna förskott på församlingsskatt under inkomståret med en tolftedel varje månad. Ut-
räkningen av förskottet grundas på skatteunderlaget för det föregående årets
taxering och den utdebitering som har beslutats för inkomståret
(förskottså-
ret).
Om uppbörden av kyrkoavgifter sker via skattesystemet kommer den
preliminärt uttagna avgiften att inflyta till staten varje månad. Under dessa förhållanden ter det sig naturligt att staten liksom för närvarande också utbetalar ett förskott på kyrkoavgifter till kyrkan. Om det nuvarande förskottssystemet bibehålls kommer kyrkans behov av löpande inkomster att tillgodoses. Ett framtida uppbördssystem bör därför innefatta förskottsutbetalningar vid i stort sett samma tidpunkter och motsvarande be-
enligt
rälaiingsgrunder som i dag.
Det nuvarande redovisnings- och avräkningssystemet beträffande för-
samlingsskatten innebär att beslutade ändringar i tidigare års taxeringar inte
beaktas. En återgång till den tidigare ordningen skulle innebära en
försämring. Den lämpligaste lösningen är därför att av redovisningen
uppbuma medlemsavgifter och därmed sammanhängande avräkning mellan
staten och kyrkan blir en slutlig uppgörelse vad det aktuella
gäller
uppbördsåret. Detta innebär att taxeringsnämndens beslut om taxering i
princip får utgöra det definitiva underlaget för bestämmande av medlemsav-
gift. Naturligtvis måste mer betydande ändringar av den beskattningsbara
inkomsten rapporteras till kyrkan, som sedan får reglera mellanhavandet
med kyrkomedlemmen.
11.7.4 Statlig uppbördshjälp till andra trossamfund än Svenska
kyrkan
I föregående avsnitt har utredningen för hur för
redogjort ett system uppbörd av kyrkoavgift skulle kunna tänkas vara uppbyggt och därvid i princip förutsatt att uppbördshjälpen endast skulle avse Svenska
kyrkan.
Som tidigare sagts finns emellertid
skäl som talar för att ett sådant system skulle kunna tänkas stå öppet även för andra trossamfund. För dessa
gäller
nämligen att de är hänvisade till att själva ombesörja uppbörd och indrivning
av medlemmarnas avgifter. Förslaget förutsätter givetvis att trossamfunden har behov av och intresse för en sådan medverkan från statens sida. Det är
fråga om erbjudande och inte om tvång.
Av inte minst praktiska skål kan det knappast vara möjligt att erbjuda en
statlig uppbördshjälp till alla trossamfund eller religiösa sammanslutningar.
Vissa begränsningar torde därför vara ofränkomliga. Dessa är naturligtvis
känsliga att göra. En lämplig utgångspunkt skulle kunna vara att uppbördshjälp endast lämnas till sådana trossamfund som uppfyller de i förordningen (1989:271) om statsbidrag till andra trossamfund än Svenska
kyrkan uppställda kraven för statsbidrag, nämligen att anordna gudstjänst.
En annan möjlighet vore att uppbördshjälpen begränsades till att avse endast de i 3 § nämnda förordning uppräknade trossamfunden.
En ytterligare begränsning skulle kunna vara, att uppbördshjälpen inte kom
att omfatta de minsta samfunden. Enligt utredningen borde man kunna knyta
an till de principer som tidigare har tillämpats vid beviljandet av statsbidrag
till trossamfund, vilket i så fall skulle innebära en gräns vid 3 000 medlemmar.
Det är möjligt att åtskilliga fria samfund skulle avböja en statlig medverkan. Ett skäl skulle naturligtvis kunna vara kostnaderna för uppbördshjälpen. Som tidigare sagts bör denna nämligen avgiftsbeläggas. För små samfund skulle det därför kunna bli ekonomiskt ofördelaktigt att utnyttja systemet. Ett annat skäl skulle kunna vara att vissa samfund inte vill lämna ut uppgifter om sina medlemmar.
Det är också möjligt att vissa samfund kan vara obenägna att underkasta sig
statlig kontroll i olika hänseenden. Uppbördsförfarandet bör nämligen
regleras genom törfattningsbestämmelser. Närmare bestämmelser torde vara
nödvändiga beträffande grunderna för debiteringen, formerna för uppbörden och sättet för redovisning av influtna
belopp.
Det kan också finnas skål att åtminstonei viss formerna
utsträckning reglera
för inträde och utträde i samfundet, i den mån dessa åtgärder är avgörande för avgiftsskyldigheten. Från allmän är det av vikt att
synpunkt naturligtvis
tillse att ingen som ej är medlem påförs medlemsavgift. Det saknas däremot skäl för staten att meddela bestämmelser rörande medlemskapet i samfundet.
En uppbördshjälp bör av hänsyn till den personliga intigriteten vara frivillig
för de olika medlemmarna i samfunden. Detta år också en
nödvändig följd
av 2 kap. 2 § regeringsformen, som föreskriver att är
vade medborgare
gentemot det allmänna skyddad mot tvång att ge tillkänna sin i
åskådning
bl.a. religiöst hänseende. Den som således inte vill betala sin avgift via _ skattesystemet utan på annat sätt måste därför ha möjlighet att stå utanför.
En förutsättning för att det skall vara möjligt att erbjuda andra trossamfund
statlig uppbördshjälp är naturligtvis att det inte föreligger några hinder från
uppbördsteknisk synpunkt. Uppbördshjälpen bör därför anpassas till det
system utredningen funnit tänkbart för uppbörd av kyrkoavgift.
För vissa trossamfund kan en sådan anpassning innebära vissa problem.
Medlemsbidragen kan nämligen vara av olika slag. Inom vissa samfund,
såsom den romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa församlingarna,
utgår
regelbundna, fixerade avgifter till samfundet. I de judiska församlingarna
tillämpas en ordning där avgifterna är utformade på ett sätt som nära överensstämmer med den nuvarande församlingsskatten till Svenska
kyrkan.
Inom de fria evangeliska trossamfunden förekommer däremot inte några bestämda medlemsavgifter, eftersom man inom dessa samfund har den
principiella uppfattningen att församlingens arbete bör finansieras med
frivilliga medel, som intlyter genom att medlemmarna offrar till för-
samlingen. Medlemskapet anses nämligen inte böra vara förknippat med
förpliktelser av formell och juridisk art.
Skall det vara praktiskt genomförbart att utta avgifter av olika samfund, torde en första förutsättning vara att avgifterna beräknas efter samma grunder, så att alla samfund antingen uttar enhetliga avgifter eller också, om avgifterna differentieras, lägger en på samma sätt beräknad avgiftspliktig inkomst till grund för debiteringen. Man kan också tänka sig att de olika samfunden får ta ut samma avgift som Svenska kyrkans församlingar. Någon medverkan från statens sida kan däremot knappast ifrågakomma beträffande samfund där medlemmarna endast lämnar frivilliga individuella bidrag. Ej heller bör staten medverka till att uppbära avgifter till flera samfund från en och samma medlem.
En eventuell uppbördshjälp innebär inte att medlemsavgiftema förlorar sin karaktär av privaträttsliga avgifter. De olika samfund som erhåller uppbördshjälp får därför själva driva in de resterande slutliga avgifter som inte
intlyter genom det statliga uppbördsförfarandet.
Flera skäl kan naturligtvis anföras för och emot en statlig medverkan vid uttagandet av medlemsavgifter. Till förmån för en sådan medverkan talar främst att staten bör behandla alla trossamfund lika. Svenska kyrkan skulle således inte framstå som privilegierad i ekonomiskt hänseende. Som
argument emot en utvidgad statlig uppbördshjälp kan åberopas att hjälpen
till Svenska kyrkan är en lösning som är betingad av historiska skäl och de särskilda krav och förväntningar som staten har på Svenska kyrkan. I övrigt
kan det göras gällande att den föreslagna ordningen i onödan komplicerar
uppbördssystemet.
Utredningen kan inte i detta sammanhang ta ställning till alla de frågeställ-
ningar som en statlig uppbördshjälp kan tänkas ge upphov till. Dessa frågor
måste naturligtvis bli föremål för ett fortsatt Det utredningsarbete. föreslagna systemet är emellertid en lösning som bör övervägas.
11.8¶De arkiven
kyrkliga
Vid en mer långtgående relationsändring mellan staten och kyrkan uppkommer frågan hur man skall behandla de kyrkliga arkiven. Dessa är kvantitativt sett omfattande och mycket och utgör från bl.a. forskningskulturhistorisk synpunkt en ovärderlig behandlades tillgång. Arkivfrágoma mycket utförligt i 1978 års betänkande Stat-Kyrka. Eftersom problemen är de samma kan frågorna därför behandlas mer i den översiktligt följande framställningen.
Den kyrkliga arkivbildningen i och i regleras arkivlagen (1990:782) arkivförordningen (1991:446). Arkivlagen för arkiv gäller hos alla typer av kyrkliga myndigheter, dvs. både myndigheter som konstitutionellt sett är statliga myndigheter och kyrkokommunala myndigheter. Bestämmelserna gäller således inte för den arkivbildning som sker hos organ inom Svenska kyrkans frivilliga verksamhet. De grundläggande reglerna i arkivlagen omfattar även kyrkomötet och de beslutande församkyrkokommunala lingarna.
Enligt arkivlagstiftningen är varje kyrklig myndighet och därmed jämställt organ arkivbildare. Det finns därför olika av arkiv. De mest slag kyrkliga betydelsefulla är de egentliga kyrkoarkiven. Dessa intar en särställning eftersom de innehåller både och kommunala kyrkobokföringsmaterial handlingar samt handlingar av administrativ och ekonomisk natur. Ansvaret för kyrkobolcföringsarkiven tillkommer numera Före folkbokpastor. föringsreformen ansvarade pastorsâmbetet för dessa arkiv. De kyrkokommunala myndigheterna svarar för de arkiven. kyrkokommunala
Riksarldvet och landsarkiven är arkivmyndigheter och tillsynsmyndigheter
för de kyrkliga arldven. Deras tillsynsansvar gäller dock inte kyrkomötet
och de kyrkokommunala beslutande församlingarna. Arkivmyndighetema
har rätt att överta arldvmaterial från de myndigheter som står under deras tillsyn. De får även ta emot arkivmaterial från enskilda.
Arlcivlagen innehåller bestämmelser om hur arkiv skall behandlas när verksamheten hos en myndighet upphör. För de kyrkliga arkiven gäller huvudregeln att de skall överlämnas till en arkivmyndighet inom tre månader från det verksamheten har upphört. I förarbetena till arkivlagen (prop. 1989/90:72 s. 78) betonas att ett överlämnade av myndighetsarkiv
inte bör ske till enskilda organ. Arlcivlagstiftningen bygger nämligen på
principen att myndigheternas arkiv består av allmänna handlingar och att
sådana handlingar inte kan förlora denna status.
De kyrkliga arkiven har vuxit fram under lång tid och tillhör de i särklass mest använda arkiven. De är av stort värde för de kyrkliga myndigheterna vid handläggning av t.ex. ekonomiska och administrativa ärenden och inte minst för forskningen inom skilda ämnesområden. Det är således av stor vikt att arkiven bevaras.
En följd av en mer genomgripande relationsändring mellan staten och
Svenska kyrkan kan vara att kyrkans offentligrättsliga ställning upphör.
Detta innebär att de nuvarande kyrkliga arkiven skall överlämnas till en arkivmyndighet, dvs. riksarkivet eller landsarkiven, inom tre månader.
De kyrldiga arldvbestånden är mycket omfattande. På grund av bristande resurser hos framförallt landsarkiven torde det vara näst intill omöjligt vid överlämna arkiven inom en så kort tid som tre månader. Även lämplighetsskål talar för att man i vart fall under en övergångsperiod bör lösa
ett annat sätt. Det kan nämligen antas att en ny
förvaringsfrågoma på
åtminstone övergångsvis, kan behöva ha tillgång till de
kyrkoorganisation,
äldre arkiven. Frågan i vilken takt de arkiven bör inlevereras till
kyrkliga
arkivmyndighetema och hur arkiven skall förvaras under denna
övergångs-
period bör bli föremål för samråd mellan berörda parter.
En annan fråga som kan aktualiseras vid en eventuell är hur
relationsändring
Svenska kyrkans framtida arkiv skall behandlas. Enskilda till vilka arkiv, en fri kyrkas arkiv kan komma inte av att hänföras, omfattas arldvlagstiftningen. Det torde dock finnas ett starkt intresse av att det skapas garantier för att de kyrkliga arkiven även i framtiden vårdas lika väl som för närvarande.
Här kan man tänka sig olika lösningar. En âr att låta de
möjlighet kyrkliga
arkiven även efter en relationsändring omfattas av de arlcivföre-
statliga
slciftema med riksarkiv och landsarkiv som och
tillsynsmyndigheter
slutdepåer för arkiven. En sådan kan i och för mot lösning sig sägas strida principen om en fri kyrka, men torde vara fullt tänkbar i ett där
läge
Svenska kyrkans organisation och verksamhet fast i en av
läggs riksdagen
stiftad ramlag. En annan skulle kunna vara att i samråd med
lösning kyrkan
riksarkivet bygger upp en egen arkivvård. De båda aktualiserar
lösningarna
frågan om inte en viss statlig ersättning borde kunna till stöd för den
utgå
kyrldiga arkivvården.
Det är inte möjligt att här ta till de olika som de
ställning frågor kyrkliga
arkiven kan ge upphov till om Svenska skulle få en friare
kyrkan ställning
till staten. Vi har bara kunnat behandla vissa Ekonomiska
principfrågor.
frågor har exempelvis lämnats utanför. Ett fortsatt torde
utredningsarbete
därför vara ofrånkomligt. Ett sådant arbete bör bedrivas i samverkan mellan företrädare för Svenska kyrkan och de arkiwårdande
myndigheterna.
12. NÅGRA SAMMANFATTANDE MO-
DELLER
Enligt direktiven skall utredningen överväga olika modeller för förändringar i förhållandet mellan stat och kyrka. För att kunna göra detta har i det
föregående olika reformförslag i enskilda frågor presenterats och belysts.
När man skall föra samman dem till olika modeller konstaterar man att de olika frågorna inte alltid har ett sådant samband att modellerna är givna. Iagstiftningsmakten, beskattningsrätten, makten över ekonomin och vissa
utnämningar samt begravningsverksamheten är exempel på frågor som
delvis - men inte helt - år beroende av varandra. I själva verket föreligger en glidande skala från nuvarande förhållanden till ett läge där Svenska
kyrkan jåmställs med de fria trossamfunden. När utredningen i det följande
redovisar olika modeller bör det därför lcraftigt understrykas att det finns
betydande variationsmöjligheter. Många kombinationer är möjliga. Utred-
ningens val av modeller är betingat av syftet med utredningen - att ligga till
grund för fortsatta diskussioner.
Utredningen har valt att presentera tre olika modeller som underlag för en diskussion om alternativ till nuvarande ordning. I modell l ges Svenska
kyrkan en så självständig ställning som möjligt inom ramen för ett bevarat
konstitutionellt samband med staten. Modell 2 ger en mycket stor frihet för Svenska kyrkan, men innehåller ändå viss lagstiftning. Modell 3 innebär att all lagstiftning avvecklas. Utgångspunkten för modell 3 är att kyrkan efter
en relationsändring skall inta i huvudsak samma som de
rättsliga ställning
fria trossamfunden gör. I det följande skall närmare beskriva
utredningen
modellerna.
Modell 1
Den grundläggande utgångspunkten för vad utredningen benämner som
modell l är, att det skall råda ett fortsatt konstitutionellt samband mellan staten och Svenska kyrkan. Det statliga inflytandet över kommer
kyrkan
liksom hittills att utövas genom riksdagens lagstiftningsmakt. Samtidigt
innebär modellen att kyrkan ges en så självständig som
ställning möjligt.
Den hittillsvarande utvecldingen kan således fullföljas. Kyrkans identitet och funktion son1 trossamfund skulle kunna renodlas och framhävas. Vi förutsätter att Svenska kyrkan genom sina bibehåller sin
församlingar beskattnings-
rätt. Modell l innebär i korthet följande.
Vi har i kapitel 10 beskrivit olika delreforrner som skulle kunna
tillgodose
kyrkans behov av självständighet och identitet som trossamfund. Förändringarna är framförallt av organisatorisk art. Sålunda skulle
styrelsefunktio-
nen för kyrkofonden kunna placeras hos Svenska I
kyrkans centralstyrelse.
ett sådant läge skulle inte heller regeringen utan i stället
kyrkomötet
fastställa kyrkofondens budget. Domkapitlen och Ansvarsnämnden för
biskopar kan ges ställning av statliga förvaltningsmyndigheter under
kyrkomötet. Det vore också följdriktigt att utnämningsrâtten beträffande
biskopar och domprostar tillkommer kyrkliga organ.
Den som inte är medlem i kyrkan betalar f.n. 30 av försam-
procent
lingsskatten. Som tidigare sagts har i budgetpropositionen för budgetåret
1992/93 föreslagits att denna andel skall sänkas till 25 procent. Detta har
motiverats av att begravningsverksamheten alltjämt är en kyrkokommunal
uppgift medan folkbokföringen numera är Överförd till staten. Nuvarande ordning kan upplevas som otillfredsställande av vissa av dem som inte är
medlemmar. Direkt omotiverad år kyrkans beskattning av icke-medlemmar som bor i Stockholm och Tranås, där ansvaret för begravningsverksamheten ligger hos den borgerliga kommunen. Det finns starka skäl för en ordning där den som inte är medlem i kyrkan inte behöver betala till denna.
Som framhållits i avsnitt 9.8.4 kan man lösa frågan om huvudmannaskapet
för begravningsverksamheten på olika sätt. I princip är lösningarna inte
beroende av_relati0nen kyrka-stat. Även om det yttersta ansvaret för att det
ñnns begravningplatser i tillräckligt antal bör åvila den borgerliga kommu-
nen torde en allmän kommunalisering av begravningsverksamheten vara
förenad med stora svårigheter. Vi har därför valt att presentera två tänkbara
lösningar som kan tillgodose både kyrkliga och samhälleliga intressen,
nämligen ett mellan pastorat och borgerlig kommun delat huvudmannaskap och en modell där verksamheten ytterst finansieras av kommunala medel
men med kyrklig förvaltning.
Med som kan Svenska kyrkan behålla sin
församlingen kyrkokommun
Modell l innebär sålunda inga påtagliga ekonomiska
beskattningsrätt.
för Skattskyldigheten för icke-medlemmar i Svenska
förändringar kyrkan.
skulle dock kunna upphävas. För det fall huvudmannaskapet för
kyrkan
skulle komma att ligga kvar hos pastoraten kan
begravningsverksamheten
den s.k. dissenterskatten som anses svara mot kostnadema för be-
ju
tas ut som vanlig kommunalskatt och därefter
gravningsverksamheten
tillföras huvudmännen.
Modell 1 innebär inga förändringar beträffande den kyrkliga egendomens
nuvarande rättsliga ställning eller förvaltning. Eftersom avkastningsfrågoma
är föremål för utredning i annat sammanhang kan de förbigås här.
Det ekonomiska ansvaret för vården av kulturhistoriskt värdefulla kyrko-
m.m. åvilar för närvarande pastoraten, som ju har möjlighet att
byggnader
genom församlingsskatten uttaxera nödvändiga medel. I den män man kan
hävda att bevarandet och vården av sådana är ett allmänt sam-
byggnader
hälleligt likväl som ett rent kyrkligt intresse, kan
principiellt göras gällande att bidrag från stat eller kommun skulle kunna oavsett om har
utgå kyrkan
beskattningsrätt eller ej. Genom ett sådant skulle man ha
bidragssystem
möjlighet att skapa garantier för att bevaras och vårdas ett
byggnaderna på
från allmän synpunkt tillfredsställande sätt. Å andra sidan kan med
fog
göras gällande att kyrkan genom sin beskattningsrätt är att svara för
skyldig
att kyrkobyggnadema hålls i ett också från kulturminnesvårdens
synpunkt
godtagbart skick. Det är angeläget att hithörande blir föremål för
frågor
närmare överväganden i samband med ett eventuellt fortsatt
utrednings-
arbete.
När det gäller att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av modell l bör följande beaktas. Om församlingarna får behålla sin och får
beskattningsrätt
ersättning för kostnaderna för begravningsverksamheten är den enda faktor som kan försämra läget i förhållande till det nuvarande ett minskat antal
medlemmar. Den religionssociologiska utredning som icke gjorts tyder på
någon dramatisk förändring i detta hänseende. Starka skäl talar således för att kyrkans ekonomi är i modell l.
tryggad
En fråga som i och för sig är av mer intern karaktär, men som
kyrklig
kräver sin lösning vid ett bevarat statskyrkosystem, är
bestämmelser om medlemskapet i Svenska kyrkan. Som
utredningen tidigare
uttalat är helt ldart, att den nuvarande strider mot
regleringen regerings-
formens skydd för den En aktiv bör
negativa religionsfriheten. viljeyttring
vara det som konstituerar i Svenska
medlemskapet kyrkan.
Ett bibehållet statskyrkosystem förutsätter också vissa konstitutionella reformer. Grundlagsreglerna beträffande finns i
kyrkolagstiftningen
övergångsbestämmelsema till regeringsformen. Bakgrunden till att de fick
denna placering var att den framstod som den mest i avvaktan
lämpliga på
ett slutligt ställningstagande i om förhållandet mellan staten och
frågan
Svenska Placeringen är således provisorisk. Från principiella kyrkan.
förutsätter därför ett bevarat samband mellan staten och Svenska
synpunkter
att med ett särskilt kapitel om
kyrkan regeringsformen kompletteras
m.m. I övrigt torde det inte vara behövligt med några
kyrkolagstiftningen
konstitutionella förändringar.
Modell 2
Modell 2 innebär att Svenska kyrkan är mer fristående från staten än i modell l. I modell 2 är grundläggande struktur och verksamhet
kyrkans
tänkt att komma till uttryck i en av riksdagen stiftad ramlag, medan all
övrig reglering meddelas i av kyrkan själv antagna interna stadgar. Kyrkan
kommer i denna modell inte att framstå som ett helt privaträttsligt subjekt utan fortfarande ha offentligrättslig karaktär.
I avsnitt 11.3 har utredningen närmare redogjort för hur ett regelsystem för Svenska kyrkan i denna modell skulle kunna tänkas vara organiserat. Som
är vår att den föreslagna ramlagstiftningen bl.a. skall framgått utgångspunkt
ange endast de grundläggande principerna för kyrkans organisation och
verksamhet. I bör kyrkan vara fri att själv utforma sitt regelsystem.
övrigt
Som utredningen framhållit i avsnitt 11.3.2 kan ett internt kyrkligt regelsystem med fördel utarbetas med utgångspunkt från förslaget till ny kyrkolag.
torde förutsätta en viss statlig kontroll av
Enligt utredningen lösningen
rambestämmelsemas efterlevnad, exempelvis av IK.
I denna modell kan Svenska i stor utsträckning bestämma sin
kyrkan själv
organisation. Utredningens förslag innebär emellertid att det i den tänkta
fastslås att kyrkan skall vara demokratiskt uppbyggd och
ramlagstiftningen
att verksamheten skall vara rikstäckande. Det bör också framgå att för-
och stift svarar för den lokala och regionala verksamheten samt
samlingar
att kyrkomötet, Svenska kyrkans centralstyrelse och biskopama utgör kyr-
kans I övrigt får utformningen av organisationen vara en högsta ledning.
intern kyrklig angelägenhet. De som kan tänkas bli
förändringar vidtagna
torde vara i huvudsak sådana som av som sådan.
betingas relationsåndringen
I avsnitt 11.4 har vi kortfattat redovisat hur den
kyrkliga organisationen
skulle kunna vara uppbyggd. Man har att från att
anledning utgå kyrkans
struktur skulle till den nuvarande.
anknyta
Den mycket viktiga frågan om hur skulle finansieras skulle också i
kyrkan
viss utsträckning kunna till nuvarande är en
anknyta ordning. Visserligen
beskattningsrâtt av nuvarande typ inte men i denna modell förordas
möjlig,
att staten eventuellt mot ställer skattsedeln till för
avgift förfogande
uppbördshjålp via skattesystemet. I avsnitt 11.7 har närmare beskrivits hur ett sådant system skulle kunna För den enskilde
organiseras. kyrkomed-
lemmen skulle det inte märkas någon stor skillnad mot nuvarande förhållanden. Den största skulle vara att obetalda inte av staten skulle
avgifter
drivas in tvångsvis.
Om man ger Svenska kyrkan möjlighet till uppbörd via skattesystemet kan
även andra trossamfund sådan Modell 2 innebär därför att
erbjudas hjälp.
dessa också får möjlighet till uppbördshjålp motsvarande villkor. Av
på
hänsyn till den personliga integriteten bör vara för uppbördshjälpen frivillig
den ensldlde medlemmen.
I modell 2 uppkommer naturligtvis frågan om ansvaret för vården av kulturhistorisk värdefulla byggnader. Eftersom deti denna modell inte finns
någon
beskattningsrätt för Svenska kyrkan är det rimligt att den får stöd för
statligt
vården av dessa. I den som Statskontoret
utredning gjort (se bilaga l)
uppskattas detta stöd till 400 milj. kr. om året. I modell 2 därför ett
ingår
statligt stöd av denna storleksordning. av den totala
Någon väsentlig ökning
skattebelastningen förutsätts inte ske.
Utredningen avsnitt 9.8.4 framhållit att man kan lösa frågan om
hari
huvudmannaskapet för begravningsverksamheten på olika sätt och i princip
oberoende av relationen kyrka-stat. En allmän kommunalisexing av verksamheten är men torde som framgått vara förenad med svårigheter. Om
möjlig
kyrkan till följd av en relationsändring skulle förlora sin beskattningsrätt kan
en lämpligare lösning vara att de kyrkliga huvudmännen behåller för-
men att verksamheten finansieras med kommunala medel.
valtningsansvaret,
Därigenom skulle man kunna undvika de problem en förändring av huvud-
år förenad med. Medborgama skulle alltså betala för be-
mannaskapet
gravningsverksamheten till den borgerliga kommunen, som fick skyldighet
att ersätta kyrkan dess kostnader.
bör även i denna modell självfallet ha tillgång till den kyrkliga
Kyrkan
För att lösa de komplicerade äganderättsförhållandena samt egendomen.
bestånd för avsedda ändamål föreslår utredningen att
trygga egendomens
hänförs till olika stiftelser. Med en rationaliserad och mera
egendomen
koncentrerad förvaltning av den ändamålsbestämda kyrkliga egendomen skulle antalet stiftelser inte behöva bli fullt så stort som man förutsatte i 1978 års utredning. Det torde dock vara nödvändigt med någon form av
särlagstiftning för de kyrkliga stiftelsema.
När det att bedöma vilka ekonomiska konsekvenser för kyrkan som
gäller
skulle i modell 2 bör man ha i minnet att kyrkan inte skulle ha några
uppstå
kostnader för begravningsverksamheten och att den skulle få betydande
statsbidrag. Man har - mot bakgrund av de resultat som redovisats i den
- att tro att antalet
religionssociologiska undersökningen ingen anledning
utträden ur ökar dramatiskt sätt. En majoritet av kyrkomed-
kyrkan på något
lemmarna betala sin över skattsedeln. Incitamentet för att
tycks vilja avgift
få ett bättre resultat av skulle möjligen öka
kyrkans förmögenhetsförvaltning
i ett friare Allt talar för att till Svenska kyrkan skulle bli
läge. avgiften
än vad som i dag utgår i skatt till kyrkan. Sammantaget är
betydligt lägre
utredningens bedömning att det i modell 2 ñnns mycket goda förutsättningar
för att ekonomi skall vara tryggad samtidigt som man kan behålla
kyrkans
kyrkans karaktär av öppen folkkyrka.
1978 års förslag till förändrade relationer mellan stat och innehöll
kyrka
statsbidrag till kyrkan för mellan för
utjämning församlingarna, pensioner
och ett fritt bidrag. Man kan i denna modell diskutera om inte av
bidrag
motsvarande slag bör utgå.
Modell 3
Utredningens direktiv förutsätter att Svenska kyrkan skall vara demokratisk och rikstäckande. Om staten skall garantera detta fordrar detta
lagstiftning
och en viss ekonomisk stabilitet. har emellertid också funnit det
Utredningen
värdefullt att diskutera ett alternativ där lämnas utan
kyrkan principiellt
statlig reglering. Modell 3 är därför uppbyggd med från att
utgångspunkt
kyrkans organisation och verksamhet styrs av ett helt
inomkyrkligt
regelsystem. En av för modell 3 är således att
utgångspunktema kyrkan
efter en relationsändring skall intai huvudsak samma som
rättsliga ställning
de fria trossamfunden gör i dag. Statens skulle vara att den
utgångspunkt
inte har att befatta sig med trossamfundens verksamhet.
I modell 3 är alltså fri att utforma kyrkan sitt eget regelsystem och sin egen organisation. Det finns dock anledningen att räkna med att vill
kyrkan knyta
an till sin nuvarande organisation och avser att i stort sett behålla samma reglering i sak, som idag återfinns i olika författningar. till
Förslaget ny
kyrkolag skulle därför även här väl kunna utgöra för
mycket utgångspunkt
ett internt kyrkligt regelsystem. Beträffande vill vi i
organisationsfrågoma
övrigt hänvisa till avsnitt 11.4.
Modell 3 skiljer sig i ekonomiskt hänseende från modell 2. Medan staten i modell 2 förutsätts medverka vid av innebär modell
uppbörd kyrkoavgifter
3 att kyrkan själv får detta. får således i likhet med vad
ombesörja Kyrkan
som gäller för andra trossamfund Man kan dock
själv ta upp sina avgifter.
tänka sig att staten övergångsvis biträder med
kyrkan uppbörden.
Med undantag for den rättsliga regleringen av kyrkan och uppbördsfrågoma
föreligger inga väsentliga skillnader mellan modell 2 och 3. Kyrkan kan genom sin församlingsorganisation också i denna modell mot ersättning förvalta begravningsplatsema. Statligt eller kommunalt stöd för kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader m.m. bör utgå. Även i modell 3 kan diskuteras ett statsbidrag utformat i enlighet med de riktlinjer som utarbetades i 1978
års förslag. Kyrkan tillförsäkras rätt till den kyrkliga egendomen. För
lösningen av de olika delfrågoma får utredningen därför hänvisa till vad som anförts under modell 2.
Eftersom kyrkoavgiftema torde komma att utgöra den huvudsakliga inkomstkällan kan denna förändring komma att innebära en kännbar ekono-
misk påfrestning för kyrkan. Syftet med den föreslagna uppbördshjälpen i
modell 2 är givetvis att söka lindra de ekonomiska olägenhetema av att kyrkan förlorar sin beskattningsrâtt. I modell 3 blir kyrkan i stället nödsakad att bygga upp en egen uppbördsorganisation, vilket kan medföra både ökade kostnader och en påtaglig risk för att uppbörden inte blir lika effektiv som vid en statlig medverkan. En sådan uppbördsordning bryter mot hittillsvarande tradition. Man måste räkna med att skillnaden mellan debiterade och faktiskt uttagna kyrkoavgifter kan bli större i denna modell. Någon större ökad skattebelastning torde man inte behöva räkna med i modell 3. Även
om utredningens utgångspunkt är den, att en relationsändring inte bör
*
påverka medlemsanslutningen i någon större omfattning, kan antas att
kyrkan i modell 3 kan bli i högre grad beroende av andra ñnansieringskâl-
lor, t.ex. avgifter för förrättningar. Det är naturligtvis mot denna bakgrund
svårt att göra några säkra antaganden om den ekonomiska situationen för kyrkan i modell 3.
Med modell 3 anser sig utredningen ha presenterat en ordning som i allt väsentligt likabehandlar de olika trossamfunden. En lång övergångstid erfordras om man väljer modell 3.
Wüâäxâzzâaâáäüåüâlfêmxsmâwâvsxø
naázâuüivgjá” 5;S .iiähám ;zcäøttxâfiiáiäz-?laâitåiiåålfsâåâiig
,i*-.äá!å+
»mä mzmämm iâwømmgmbzt:Müârmâmâmmüáwiâêáüöêkâfêâ ,www
.saawaexgiqzgzciøvsarxgsdnam-v
WWJ3EÃ$1IÅ%Å%Q§$§›ME2;ggámuñiüiüJfrñåis?gåiäâiå
nya! ä. fia-mmi mvÄ 332:: ma* .m ,m xabsnggagdcráangráLaifuâøbmv
zmraiuizib
äâhswáwu ma: :øçøxümn ab Emm iadgkåtxaqi:snrxsziiázs gsubâciáztstzm: 16741.nantebnagø sgibtxxa! usb 122: 11%: aásâaxâawüiiân min?! .garezáiä 210%
:sas-:Miâøtømi*ixiäái *m
,asmâä?ésssswênasüs*Iâüiøümâäü
› issfå: rik: ibrzâars-;::ü:-..vg.f=;::«?:.zsr*,. -ex-:rfn _ may., . 25%;isåliiåå,ááes-,L§,;z§3“s r ,
1363:23: .
:áiüâä géáxxá
gas-ii::eásáésmámømzmáeaøáxwzâmwâøâüszøqgâzâágágüåqsømøsøwvâzâtâzéäs
ns dm *rsäaz-ç-xnecarê
;xxmszâ*aesêâfáâ›ikasmåååzvz.êáägmüázâtüåáiâdücüêáâäøáiâäságâkåámâg
usvzäijzáüzê ;om gninbwaaiyrödqqu :få .imsêxzzurümøns32333121.sia hiv
*sazqavd
& iåäâåågjçfâQiâgêfåi-?giâw
:urggäøárndgââfâsâåâåiâaükâisümáäraâäüsâiâñâäâ
eâaxiøbmgzé .mar ;üåâäüáqâiüâåxåáäârzcârfsâaáiâiâåáâáäw
/ åuüsâwä
;hmäåfâjüiyåmgabffâxmfzfygfâihâbâân*xâiøfä :mgmnnknfñ záfñ *aañigvs .xaJ J02
16:3 nánøäaauäix âiâtiüêüaiüiâfüâb :ad Ansasâxxzsgmns: Aszgán 336g sm å 5 Vixâááâäiå sig: ?ssi-.iáaszåigiâä 133.11”.ir>=.:,sxL.::>:›.Sfå: 3 ?°;.2§a§iiü:i.“-Ål5 zz=earêw=rgts=ê=s^zñm; i.,::f›:=-i;›e:=-;*i 2430:» 0:135: jáfåätâzfsçq*g.i«s.“=.,§:-T;
film ;mâwáa wâfgâiáäâgøâtâä iäáfââiâiâfl*WM
karm
RwüzgxtââzøvâsVwámâgasáwüuâaøumxzâmáe55515352 âaâüâzâiáåâ
* väg, w.: ;egg-g gfåáigtv. ambwhs
Wii;
SÄRSKILT YTTRANDE AV GENERALSEKRETERAREN SÖREN EKSTRÖM
För de ställningstaganden som görs i utredningen ansvarar utrednings-
mannen ensam. Rollen för de sakkunniga har varit att tillföra utredningsarbetet sakkunskap inom för utredningen viktiga områden. Det kan emellertid, trots denna ansvarsfördelning, finnas skäl för mig att i ett särskilt
yttrande göra några korta påpekanden.
l. Ett sådant påpekande är att det utredningsarbete som utförts på ett korrekt sätt följer de av regeringen beslutade direktiven, men att dessa direktiv däremot inte överensstämmer med de önskemål som uttalades av 1988 års kyrkomöte då detta begärde en utredning om Svenska kyrkans ekonomiska och rättsliga förhållanden. Kyrkomötet ville inte se en utredning om dessa frågor som ett initiativ i kyrka-statfrågan. Det handlar därför,
menade kyrkomötet, inte om att klarlägga grundförutsåttningar för
relationen mellan kyrka och stat. Regeringens direktiv, och därmed det utredningsarbete som bedrivits, överensstämmer därför i högre grad med några av de motioner som initierade kyrkomötets diskussion än med
kyrkomötets beslut.
2. Ett annat nödvändigt påpekande är att min medverkan i utredningsarbetet
inte innebär att Svenska kyrkans centralstyrelse tagit ställning i någon av de
frågor som behandlats. Den sakkunnigroll som jag haft har enbart haft det syfte som nyss angetts, avsikten har däremot inte varit att under ut-
redningsarbetets gång förankra utredarens ställningstaganden i centralstyrel-
sen. Så har heller inte skett.
Det bör också framhållas att det arbete som kan utföras av en statlig utredning inom det kyrkliga området inte kan utgöra ett fullständigt beslutsunderlag för de kyrkliga organ som har att ta ställning till det förslag som framförs. Den utredning som nu lägger fram sitt huvudbetânkande behandlar
för Svenska kyrkan och hennes verksamhet grundläggande förhållanden. Till
de ekonomiska, organisatoriska och rättsliga analyser som gjorts måste där-
för också läggas teologiska och andra inomkyrkliga överväganden. Det
ankommer på Svenska kyrkans egna organ att svara för dessa. Arbete pågår
redan genom Svenska kyrkans centralstyrelses försorg med sådana
kompletteringar. Bl.a. behandlas därvid innebörden i folkkyrkobegreppet.
Ett seminarium, vars huvudsyfte kommer att vara att granska utredningen från några olika teologiska utgångspunkter, kommer också att genomföras. Av naturliga skål kan dessa och andra analyser inte fullföljas förrän efter det att utredningens huvudbetänkande offentliggjorts. Det material som nu tas fram av centralstyrelsen kommer emellertid att läggas fram så snart detta är
möjligt.
3. Det betänkande som nu läggs fram innehåller ett omfattande ekonomiskt, organisatoriskt och rättsligt material. För den fortsatta diskussionen kommer detta material att bli av utomordentligt stor betydelse. Endast i ett avseende vill jag framhålla att det hade varit värdefullt om utredningsarbetet hade kunnat föras längre än vad som nu skett. Enligt min mening är en fördjupad
rättslig analys angelägen inom några grundläggande områden.
Dels behövs en mer omfattande behandling av innebörden i statskyrkobegreppet - inte bara på det praktiska sätt som sker i utan också
utredningen,
från mer principiella utgångspunkter. Också en historisk av
granskning
motiven för de svenska stat-kyrkarelationemas utveckling fram till dagens situation, med en betydande frihet för Svenska att genom sina egna
kyrkan
organ fatta beslut i avgörande inomkyrkliga frågor, vore av värde. Den
fördjupning jag efterlyser i detta avseende gäller, vilket bör understrykas,
främst statens hållning till Svenska Vilka motiv har under skilda
kyrkan.
tidsperioder funnits för den statliga regleringen och ansvarstagandet beträffande Svenska - och hur kan denna historiska
kyrkan man, mot bakgrund, beskriva statens roll i dag? Dels vore en närmare av de
analys
rättsliga sambanden mellan å ena sidan församlingen som en gemenskap
inom trossamfundet Svenska och å andra sidan som
kyrkan församlingen
kyrkokommun angelägen. Kan man, som ibland sker i diskussionen, göra en åtskillnad dessa båda funktioner emellan? Kan det ñnnas
kyrkokommuna-
la intressen som inte till alla delar överensstämmer med trossamfundets intentioner? Eller är kyrkokommunen en integrerad del av trossamfundet
Svenska kyrkan?
Tyngden i dessa anmärkningar skall inte övervärderas. De görs närmast för att stimulera en mer grundläggande diskussion i dessa under den
frågor
fortsatta behandlingen av utredningens betänkande.
4. En diskussion har redan om det urvalet i den
uppkommit åldersmâssiga
religionssociologiska undersökning som utredningen låtit genomföra och
som redovisas i kapitel 7. omfattade åldrarna 18 - 60 år.
Undersökningen
Den kritik som förts fram har gällt avsaknaden av svar från
åldersgruppema
däröver.
Den undersökning som genomförts är min relevant i den
enligt mening fråga
som varit den viktigaste för utredningen och som motiverade genomförandet av den, nämligen i vilken omfattning nuvarande medlemmar i Svenska
kyr-
kan kan antas begära sitt utträde på grund av ändrade relationer mellan stat och kyrka. Undersökningen visar att en relativt liten del av medlemmarna i en sådan situation skulle vilja lämna Svenska Det finns
kyrkan. ingen
anledning att anta att utfallet skulle ha förändrats nämnvärt om
ytterligare
åldersgrupper hade besvarat frågan, snarare kan kanske en sådan
utvidgning
antas leda till en viss av den bilden.
ytterligare förstärkning positiva
Undersökningen omfattar emellertid också en rad andra
frågeställningar.
Beträffande vissa av dessa kan avsaknaden av åldrarna över 60 år vara av större betydelse. Mot denna bakgrund bör en
kompletterande opions-
undersökning göras. För en sådan komplettering talar också att man därigenom kan undvika en diskussion som annars skulle kunna den
skymma
diskussion som nu förestår beträffande viktiga och grundläggande sakfrågor. En sådan kan enligt vad jag erfarit genomföras under ett par
komplettering
månader och kostar mindre än 100 000 kr.
5. I behandlas -i kapitel 7 och i kapitel 12, främst i anslutning
utredningen
till att modell 2 redovisas, men också i bilaga 3 - frågan om storleken på en framtida Därvid tas inte hänsyn till de statsbidrag som kan
kyrkoavgift.
komma att utgå till Svenska kyrkan, utom de bidrag som avser kulturminnesvårdande Att sådana bidrag kommer att utgå till Svenska kyrkan
åtgärder.
likaväl som till Övriga trossamfund bör vara en självklarhet i en situation där den kyrkliga beskattningsrätten upphör. Tar man hänsyn till förekomsten
av statsbidrag till Svenska kyrkan blir självfallet en framtida kyrkoavgift
ännu lägre än vad som anges i kapitel 7 och bilaga 3.
I betänkandet (SOU 1978:1) Stat - kyrka beräknades statens bidrag till Svenska till 275 Av detta hänförde sig 75
kyrkan sammanlagt milj.kr.
till 100 milj.kr. till utjåmningsbidrag och 100 milj.kr. pensionsbidrag,
till ett fritt I blir självfallet dessa
milj.kr. bidrag. dagens penningvärde
summor större. Delvis motiverades statsbidraget med de då befint-
betydligt
liga statsbidragen till Svenska kyrkan. Dessa bidrag har sedermera upphört,
något som bl.a. skett med hänsyn till Svenska kyrkans beskattningsrätt. Om,
som sker i modellerna 2 och 3, beskattningsrätten upphör är vi tillbaka i en situation där motiv för statsbidrag är giltiga. Inte minst
återigen samtliga
gäller detta utjämningsbidraget i en situation där staten genom lagstiftning
ålägger Svenska kyrkan att bedriva en rikstäckande verksamhet.
FATSKONTORET BILAGA 1
FÖRVALTNING AV KYRKANS KULTUR-
HISTORISKA ARV
Om det blir en åtskillnad mellan och staten är av
kyrkan förvaltning
kulturhistoriska värden i kyrkobyggnader m.m. ett område som kan hamna i i ekonomisk kris om fär resurser. av detta
kyrkan begränsade Förvaltningen
kulturhistoriska arv kräver resurser. En från staten ätskild
betydande kyrka
måste göra sina egna ekonomiska prioriteringar och det allmänna kan inte kräva att förvaltningen av kulturhistoriska framför
byggnader prioriteras
kyrkans kämuppgifter. Om dessa värden ska bevaras år ett stöd från det allmänna nödvändigt. Denna PM avser vilka skälen för ett sådant
belysa
stöd är, hur det kan utformas och hur ston det bör vara.
Den grundläggande tanken är att kulturarvet är en nationell
offentlig
egendom och en angelägenhet för envar. Det har
byggts upp av allmänna medel och finansieringen av skatter. De äldre
förvaltningen sker genom
kyrkorna tillkomna före 1819 i landsförsamlingama och senast 1843 i stadsförsamlingama samt större delen av deras inventarier ägs formellt inte av församlingama utan är självägande stiftelser. är i
Egendomen skyddad
lag. Svenska kyrkan är naturligen förvaltare och förmedlare av detta arv som utgör kärnan i det materiella kulturarvet.
Avgränsningar
Begreppet kyrkans kulturhistoriskt värdefulla egendom kan användas som sammanfattande benämning på olika kategorier av byggnader, mark och föremål. Ofta är hela miljöer kulturhistoriskt värdefulla. Däremot innefattas inte jord och skog som är i kyrkans ägo för att ge avkastning. Mellanformer finns, t.ex. där prästgårdsjord gränsar till kyrkotomt och bör brukas på ett
sätt så att inte miljövärden går förlorade. Många kyrkomiljöer ingår i de
l 700 skyddade naturmiljöema av riksintresse.
Förvaltning av kyrkans kulturhistoriska arv avser alla åtgärder för att vårda och upprätthålla dessa värden. Det finns ca 3 300 församlingskyrkor i landet, varav många medeltida. Det finns också stiftelseägda kyrkor och kapell, t.ex. efter norrlandskusten, med oklar huvudman. Sammanfattningsvis är det totala antalet kyrkor oklart. Inte heller är det fastställt hur många av dessa som har kulturhistoriskt värde. I vid mening får dock praktiskt taget alla kyrkor anses ha ett sådant värde. Det är dock inte alltid hela kyrkan som representerar ett kulturhistoriskt värde. Ibland ligger det i själva byggnaden, ibland i inventariema och ibland i totalmiljön.
Lagen skyddar alla kyrkor byggda före 1940 och de står under Riksantikvarieämbetets (RAÄ) tillsyn. Av de närmare 600 kyrkor som byggts efter 1940 har drygt 80 ställts under statlig tillsyn. Det pågår för närvarande en
utredning om övertaliga kyrkor under ledning av domprosten emeritus
Clarence Nilsson. Det bör noteras att flertalet av dessa har ett kulturhistoriskt värde.
Utöver detta finns kulturhistoriskt värdefulla prästgärdar. En inventering har gjorts av RAÄ och lânsmuseema. För kulturhistoriskt värdefulla prästgårdar
finns skyddsbestämmelser i lagen och förordningen om förvaltning av
kyrklig jord. Många prästgårdar är så kvalificerat skyddsvärda att de
dessutom kan förklaras för byggnadsminne enligt kulturminneslagen. x
l
l
I 1
n
l x
l
;i
Församlingshem och administrativa byggnader är oftast inte skyddade av RAÄ. Det finns dock undantag.
Samhällets ansvar för förvaltningen av kyrkorna
Formema för förvaltningen av den kulturhistoriskt värdefulla egendomen blir en central fråga vid en åtskillnad mellan kyrka och stat och nedtrappad eller förlorad beskattningsrätt för Svenska kyrkan.
En från staten fri kyrka kan inte på samma sätt som dagens kyrka med dess valda organ förutsättas representera det allmännas intresse.
Pastoratskyrko-
råd som i dag fyller en viktig funktion på denna punkt kommer måhända inte att få samma roll i framtiden. Den lokala förankringen är viktig för att behålla dagens breda folkliga engagemang för kyrkan som kulturmiljö. Det ligger också ett värde i att stödja ett bevarande av det sedan medeltiden
bestående sockenbegreppet.
Det är möjligt att skilja finansiering av förvaltning från genomförande av förvaltning. I en framtid kan det alltså vara möjligt att kyrkan sköter själva
förvaltningen av kyrkobyggnadema medan finansieringen kommer från
annat håll. En sådan lösning medger att kyrkan både vårdas och används, vilket innebär de bästa förutsättningarna för att värdena bevaras. Någon avgörande kritik mot kyrkans sätt att sköta förvaltningen har inte fram-
kommit. mellan bevarandesynpunkter och användarsynpunkter
Konflikter
g förekommer, men är inte av så avgörande betydelse att man kan ifrågasätta
kyrkans lämplighet som förvaltare.
Om finansieringsansvaret ligger hos någon annan part, t.ex. stat eller kommun, kan en eftersträvansvärd åtskillnad mellan beställar- och
genomförarfunktion skapas. Finansiären beställer förvaltning till omfattning
och kvalitet och kyrkan utför förvaltningen. Beställaren styr genomföraren genom mål och krav på uppföljning.
Det finns flera olika sätt på vilka samhället kan gå in och ta ett ansvar for de kyrkor som kan räknas till värt kulturhistoriska arv.
Som ett grundantagande är det rimligt att hävda att kyrkan inte ska behöva betala för den överkostnad som beror på att en kulturhistorisk är mer kostsam att
byggnad
förvalta än andra byggnader. Det kan i alla led från
gälla fördyringar
projektering och ritningsarbete till tillståndsgivning, materialval, lämplig
uppvärmning etc. Det är emellertid svårt att fastställa skillnaden i förvaltningskostnad mellan en kulturhistoriskt värdefull och andra
byggnad
byggnader. I specialfallet med övertaliga som alltsa inte har
kyrkor, något
brukarvärde för församlingen, bör C
enligt utredningen (Ds 1986:11),
Kulturhistorisk tillsyn över den alla kostnader anses som
kyrkliga miljön
överkostnader om en kyrkobyggnad har kulturhistoriskt värde.
Om möjligheterna att beräkna överkostnader således är måste
begränsade
man finna andra sätt att åstadkomma ett delat ansvar mellan och
kyrka
samhälle. Det allmänna kan t.ex. finansiera hela för
förvaltningskostnaden
kulturhistoriskt värdefulla mark och föremål varvid betalar
kyrkor, kyrkan
sin del av kostnaderna i form av en brukaravgzji, motsvarande en Ett
hyra.
vanligt hyresförhällande mellan en värd och en kan det av
hyresgäst många
skäl inte bli fråga om. Det finns
ingen värd som äger byggnaden, kyrkan
kan inte användas till annat och kan heller inte
något hyresgästen välja
kyrka på en marknad. Brukaravgiften kan fastställas efter schablon. Utanför det allmännas ñnansieringsansvar faller med detta synsätt de direkta kostnaderna för kyrkans funktion som gudstjänstlokal t.ex. blommor,
ljus,
psalmböcker och städning.
Man kan diskutera andra lösningar av problemet att fastställa samhällets ansvar inom detta område. Varje kyrka skulle kunna klassas efter av
t graden
fördyrande skyddsåtgärder som behövs och bidrag utgå efter klassningen.
De lokala förhållandena varierar dock varför av detta
kraftigt, klassningar
slag blir svära att genomföra och får icke avsedda konsekvenser.
Från frikyrkligt håll kan komma att krävas att även deras kyrkor i de fall de kan definieras som kulturhistoriska byggnader bör få samma stöd. Vissa av dessa lokaler är byggnadsminnen. En skillnad år dock att dessa byggnader ej är offentlig egendom. De är byggda av församlingar som har formell ställning som ideella föreningar.
Utanför det allmännas förvaltningsansvar faller sålunda kostnader för byggnader utan kulturhistoriskt värde, dvs. i dagsläget flertalet nyare kyrkor samt övriga församlingslokaler. Den senare gruppen avser t.ex. administrationslokaler och församlingshem. Förvaltningen av dessa måste bekostas av I en situation där medlen är knappa finns här vissa
kyrkan själv.
möjligheter att sälja eller hyra ut lokaler, särskilt i städerna.
Kostnaderna för kyrkobyggnadernas drift och underhåll
En förutsättning för att kunna skapa en modell för finansieringen av de
ny
kulturhistoriskt skyddsvärda kyrkobyggnadema år att veta vad driften och underhållet av dem kostar. En klumpsumma för kostnaderna för kyrkans
totala fastighetsbestånd (exkl. prästgårdar och löneboställen) finns att tillgå
i SCBs Någon kunskap om vad själva kyrkobyggnadema, som
kyrkoenkäter.
tilldrar sig det huvudsakliga intresset ur en kulturhistorisk synvinkel, kostar har det hittills inte gått att få fram.
Enkät till kyrkokommunema
För att lösa detta har en förfrågan om kyrkounderhållets storlek
problem
skickats ut till 233 kyrkokommuner, vilket innebär vart femte pastorat med ansvar för fastighetsförvaltning. 155 pastorat har inkommit med svar för 391 kyrkor. Genomsnittligt har således varje pastorat redovisat 2,5 kyrkobyggnader. Pastoraten har ombetts redovisa det ekonomiska resultatet
under 1990 för som inte är med andra
samtliga kyrkor sammanbyggda
verksamhetslokaler, t.ex. församlingshem.
Enkäten har utgått från FK-planens som de flesta
kontofördelning kyrko-
kommuner använder i sin redovisning. Förutom att ange en totalkostnad för underhåll och drift av varje kyrka har pastoraten även fått fördela utgifterna på ett antal olika kostnadsslag. Vissa av dessa har direkt gått att utläsa ur redovisningen medan andra ställt större krav på beräkningar och av-
vägningar från uppgiftslämnarnas sida. Tillförlitligheten för av de somliga
redovisade kostnadsslagen kan därför ifrågasättas. I några fall har vi ringt upp pastoraten och kontrollerat resultaten, men tiden och resurserna har inte medgivit någon efterhandskontroll i större skala. Därför har vissa uppenbart orimliga kostnader tagits bort eller minskats utan föregående kontroll med
berörd uppgiftslämnare. Nedan följer en redovisning av de kostnadsslag som
kyrkounderhållet delats upp på i enkäten samt en diskussion om deras
tillförlitlighet.
Administration. Administrationskostnadema har i frågeformulären delats upp i två typer, dels kostnader som direkt kan hänföras till en speciell kyrkobyggnad och dels en mer övergripande del som gäller flera kyrkor inom pastoratet. Framförallt den senare gemensamma administrationen har inneburit svårigheter att tolka för somliga pastorat, vilka felaktigt tagit upp de totala administrationskostnaderna istället. I dessa fall har vi minskat kostnaderna. Likaså förefaller man ha haft svårt att skilja på de två typerna av administration. Poängen med att dela upp kostnaderna för administrationen har därför delvis försvunnit varför vi valt att slå ihop de två posterna till en.
Personalkostnad. Kostnaderna för kyrkovaktmästama finns vanligtvis
sârredovisade i kyrkokommunemas bokföring. Däremot har kyrkovakt-
mästaren i de flesta pastorat flera sysselsättningar. Förutom att sköta underhållet av kyrkan deltar han även i församlingsverksamheten samt
sköter kyrkogården, vilket inte är av intresse för denna Dessa
undersökning.
båda senare sysselsättningar tar en större del av arbetstiden.
vanligtvis
Åtskilliga pastorat har inte lyckats fördela kyrkovalctmästarens arbetstid utan har i enkätsvaret angivit hela lösesumman. Summan
för personalkostnadema torde därför till viss del vara överskattad.
Material. Detta kostnadsslag innehåller en mängd olika poster, alltifrån rent underhållsmaterial som jord, sten, metallvaror och el-materiel
till livsmedel, litteratur och oblater. Det är således inte allt inom detta som
kostnadsslag
är intressant utifrån denna undersöknings Ett försök att
synvinkel. gjordes
få uppgiftslåmnama att specificera det rena underhållsmaterialet men det slog inte så väl ut varför hela kostnadsslaget redovisas samlat. Den större delen bör dock rimligen gälla underhållsmaterial.
Främmande tjänster. Kostnader för alla former av reparationer och underhåll som utförs av andra än den egna hör hemma under
personalen
detta kostnadsslag. De viktigaste posterna, och underhåll av
reparation
kyrkobyggnaden och inventarierna samt uppvärmningskostnadema, har vi
bett pastoraten att särredovisa. Andra viktigare poster under främmande
tjänster är el, vatten, städning, vakthållning etc.
Försäkringar. Försäkringskostnaden för kyrkan ingår egentligen under ett
kostnadsslag innehållande räntor, skatter och liknande. Eftersom försäkringskostnaden var den enda posten av intresse för denna undersökning bad vi pastoraten särredovisa denna.
Investeringar. Under denna rubrik har vi försökt fånga upp alla kostnader för reparationer och underhåll som är så stora att de kan att
förtjäna
redovisas separat. Renoveringar, större och av
reparationer investeringar
olika slag är exempel på detta. Vi har också försökt att
få pastoraten specificera vad åtgärden har inneburit. I den mån detta har har vi
lyckats
försökt klassificera utgiften som tillhörande kyrkobyggnaden, inventariema
eller vara av ett slag som inte torde vara intressant ur en kulturhistorisk synvinkel. Detta är naturligtvis mycket svårt och ansatsen ska inte ses som mer än ett försök att dela upp dessa utgifter. Delar av investeringarna går dock inte att fånga upp på detta vis. De ligger dolda under kontot reparationer och underhåll i kostnadsslaget främmande tjänster. Där det har funnits skäl att misstänka att en större reparation har hamnat under det löpande underhållet har vi valt att flytta över kostnaden till investeringarna utan att kontrollera med pastoratet ifråga. Detta innebär en skillnad gentemot SCBs resultat där motsvarande belopp fortfarande ligger dolda i driftsredovis-
ningen.
Resultat
Kostnaderna för drift och underhåll av kyrkobyggnadema redovisas både per kyrka och som totalkostnader. Värdet för de totala kostnaderna har konstruerats genom att enkâtresultaten räknas upp till en nivå som motsvarar kostnaderna i hela landet. Det är inte självklart vilken siffra för samtliga kyrkor man ska använda. Hår har vi valt att räkna upp enkätresultatet med siffran 3 300 som mått på det totala antalet kyrkor.
Förutom redovisningen av kostnadsslagen har det även varit möjligt att dela in materialet stiftsvis, efter kyrkomas ålder samt i viss mån efter kyrkotyp.
Det kommer senare att diskuteras olika sätt att fördela dessa kostnader inför
ett förslag om en framtida finansiering av kyrkounderhållet. Till att börja
med kan man dock indela kostnaderna i två kategorier; rena underhållskost-
nader samt investeringsutgifter typ renoveringar och större reparationer.
Den totala kostnaden för kyrkounderhållet, inkl. investeringsutgifter, uppgår
enligt det uppräknade enkâtresultatet till l 100 Mkr. Denna siffra kan
jämföras med summan för samtliga fastigheter för församlingsverksamhet,
1 578 Mkr. Denna summa är framräknad på resultat av SCB:s
kyrkoenkät.
I beloppet ingår investeringsutgifter exkl. inköp av fastigheter. Kyrkornas
andel av de totala fastighetsutgiftema för församlingsverksamhet kan med
ledning av detta beräknas till 70 procent. Exkluderar man investeringsutgiftema blir motsvarande siffror 619 Mkr resp. 969 Mkr. Kyrkomas andel blir då 64 procent. Skillnaderna i procentsatsema kan antagligen förklaras med att vi vid bearbetningen av enkåtresultaten fört över troliga investe-
ringskostnader från driftsredovisningen till investeringsredovisningen.
Kyrkobyggnadema skulle följaktligen utifrån dessa resultat uppta ungefär två
tredjedelar av de totala fastighetskostnaderna för församlingsverksamheten.
Investeringsutgzjienta uppgår, som man kan sluta sig till av det ovanstående, till 481 Mkr. Närmare hälften av kostnaderna för kyrkounderhållet består alltså av extraordinära utgifter, typ renoveringar och mer kostnadskrâvande
reparationer. Enligt den mycket grova indelning mellan olika typer av
investeringar som gjorts går ca 75 procent av utgifterna till åtgärder
förknippade med restaurering av kyrkobyggnaden, ca 20 procent kan
hänföras till inventarier och resterande 5 procent till åtgärder av mindre
intresse ur en kulturhistorisk synvinkel, t.ex. ljudanläggningar, speciella
körläktare etc. Med en välvillig tolkning av uppgifterna i enkätema skulle denna senare del av investeringarna kunna tänkas uppgå till 10 - 15 procent av de totala investeringsutgifterna. Det måste betonas att denna uppdelning är mycket schematisk och att det inte klart gått att utläsa vad de faktiska åtgärderna har inneburit i alla enkâtsvaren. Andra definitioner på vad som ingår i dessa mer nutidsinriktade åtgärder skulle dessutom säkerligen förändra den procentuella fördelningen till viss del.
Den genomsnittliga kostnaden för ett års drift och underhåll för en kyrka uppgår till 330 000 kr. , eller 187 000 kr. om man exkluderar investeringarna. Intäkterna år relativt blygsamma. 5 Mkr totalt innebär att varje kyrka har en genomsnittlig intäkt på 1 631 kr., vilken i huvudsak torde bestå av
viss försäljning i kyrkan.
I nedanstående tabell redovisas såväl totala kostnader som kostnaden per kyrka för de olika kostnadsslagen i enkäten. Tabell l. Kostnaderna för kyrkounderhållet 1990
| Kostnadsslag | Kostnad/kyrka | Totalkostnad | Andel |
| Administration | 5 957 | 19 657 000 | 2 % |
| Personalkostnad | 92 581 | 305 516 000 28 % | |
| Material | 13 379 | 44 210 000 | 4 % |
| Främmande tjänster | 60 987 | 201 258 000 18 % |
varav kostnader för: - 12 211 40 297 000 4 %
kyrkobyggnaden
- inventarier 5 148 16 988 000 2 % - 36 057 118 989 000 11 %
uppvärmning
| Försäkringskostnad | 14 615 | 48 230 000 4 % |
| Investeringar | 145 760 | 481 007 000 44 % |
| TOTALT | 333 297 | 1 099 879 000 100 % |
| Intäkter | 1 631 | 5 381 000 |
| Nettokostnad | 331 666 | 1 094 498 000 |
Av tabellen framgår att det bland de rena driftskostnaderna, dvs. utan
investeringar, är personalkostnadema som utgör den tyngsta utgiftsposten.
Även uppvärmningen av kyrkorna kostar en hel del.
Kostnaderna för kyrkounderhållet fördelade stiftsvis
Resultatet av enkäten möjliggör även uppdelning av kostnaderna mellan
en
stiften. Att dela upp de 391 kyrkorna i enkäten på 13 stift innebär förstås att osäkerheten i materialet Ökar. Från Visby stift har det endast inkommit
elva enkäter medan resultatet från Göteborg med 55 enkäter blir säkrare. Siffrorna inom parentes efter stiftsnamnen inkomna enkäter.
anger antalet
Tabell 2. Genomsnittlig kostnad per kyrka och stift (tkr)
Still Adm. Pers: Matt. Frimm. Färs. Invest. T0-
kosm tjänst TALT Uppsala (23) 8,1 64,8 13,0 56,3 13,5 195,1 350,8 Linköping (44) 6,1 62,1 13,3 49,1 10,7 154,6 295,8 Skara (45) 5,3 70,7 10,5 42,7 15,8 35,9 181,0 Strängnäs (27) 3,5 70,7 5,1 70,2 13,3 62,3 225,2 Västerås (15) 5,4 114,0 17,4 79,9 20,9 338,8 576,4 Växjö (35) 4,9 151,7 11,0 66,1 16,7 58,0 308,4 Lund (50) 7,0 119,8 13,4 55,7 13,7 235,0 444,8 Göteborg (55) 2,2 59,3 12,9 45,7 12,4 98,3 230,9 Karlstad (22) 2,6 77,9 4,3 45,0 17,5 105,2 252,6 Härnösand (35) 8,4 101,5 27,2 101,4 12,4 261,7 512,7 Luleå (14) 5,4 98,9 28,5 62,8 12,4 230,7 438,8 Visby (11) 9,6 120,0 0,8 58,1 29,5 157,7 375,7 Stockholm (15) 18,9 176,0 17,1 113,7 18,4 113,1 457,2
Som framgår av tabellen är det tämligen stora skillnader mellan stiften. Inom Västerås stift kostar det drygt tre gånger mer att underhålla en
kyrka
än i det billigaste stiftet Skara. Den viktigaste förklaringen till detta år den stora differensen mellan investeringsutgiftema i de två stiften. Västerås har också få enkäter till underlag för siffrorna varför en stor investering i en kyrka får stort genomslag på resultatet. I övrigt kan konstateras att Lund, Härnösand, Luleå och Stockholm har höga snittkostnader totalt. Noterbart
är att Stockholm dock inte har speciellt höga investeringsutgifter. I
Stockholms fall är det snarare en allmänt hög nivå på driftskostnaderna, framförallt personal- och administrationskostnaderna, som är förklaringen.
Kyrkounderhållet fördelat efter kyrkornas byggnadsår
Även när man fördelar resultatet efter byggnadsår uppstår en viss skevhet i materialet. När det gäller medeltida kyrkor är antalet inkomna enkäter tillfredsställande medan det för övriga grupper ibland blir väl små grupper för att få helt trovärdiga siffror.
Tabell 3. Genomsnittlig kostnad per kyrka uppdelat på byggnadsår
| Kostnadslag | Medel- 1500-1700 1800 1900 varav: 1940- tid (161) (58) | (102) (63) | (27) |
| Administration | 6 930 5 457 | 4 334 6 931 | 9 210 |
| Personalkostnad | 90 551 83 419 92 912 108 662 | 117 147 | |
| Material | 10 136 9 858 17 205 19 116 | 20 267 | |
| Främmandetjänster 49 124 63 730 62 327 89 636 | 115 686 |
varav kostnadertär:
| - kyrkobyggnadcn ll 544 16003 | 8 560 16 597 | 17 410 | |
| - inventarier | 5 667 4 270 | 4 92.0 5 390 | 7 217 |
| - uppvärmning | 30 331 35 361 43 258 41 737 | 41 860 | |
| Försikringskostnad 12 593 15 805 17 027 15 276 | 11 399 |
S:A DRII-TSKOST-
| NADER | 169 720 178 268 193 804 239 622 | 273 710 |
| Investeringar | 106 720 126 756 190 530 203 632 | 241 479 |
| TOTALT | 276 054 305 024 384 334 443 254 | 515 189 |
Tabellen visar upp en något oväntad bild; ju nyare kyrka desto större kostnader. Den naturliga förväntningen torde ha varit att de gamla medeltidskyrkoma skulle ha dragit de högsta kostnaderna, framförallt vad
gäller investeringarna. I själva verket visar det sig vara tvärtom. De
moderna kyrkorna, byggda efter 1939 och därmed utanför RAÄs naturliga
skyddsregler, visar sig ha mer än dubbelt så höga investeringsutgifter som
de medeltida kyrkorna. Även uppvärmningskostnadema år högre för de
nyare kyrkorna.
Kyrkounderhållet fördelat efter kyrkornas byggnadstyp
Avslutningsvis presenteras en uppdelning av kyrkorna i tre grova grupper efter vilka fasadmaterial de är byggda i. Det har resulterat i en mycket stor
grupp på 265 stenkyrkor med putsade fasader och en väsentligt mindre på
46 tråkyrkor. Dessutom har det gått att identifiera en liten grupp på 29
kyrkor med tegelfasad. De senare torde i allmänhet vara större och
kyrkor
av mer modern karaktär än Kvar har blivit en grupp 51
stenkyrkoma. på
kyrkor där det inte gått att fastställa vad de år av. Dessa
byggda kyrkor
redovisas som en sorts referensgrupp.
Tabell 4. Genomsnittlig kostnad per kyrka uppdelat på byggnadstyp
| Kostnadsslag | Sten (265) | Tegel (29) | Tri (46) | Ospeeiñerat (5 l) |
| Administration | 6 149 7 971 | 3 963 | 5 610 | |
| Personalkostnad | 94 329 141 958 75 736 70 614 | |||
| Material | 12 874 29 239 11 081 | 9 197 | ||
| Frimmand tjänster | 56 164 148638 40 181 54 975 |
varav kostnader för
| - kyrkobyggnaden | 11 399 26 388 | 8 895 11 364 |
| - inventarier | 5 513 | 7 562 2 274 4 471 |
| - uppvärmning | 35 531 63 200 24 563 33 724 | |
| Försâkringskostnad | 13 920 17 880 | 15 225 15 820 |
S:A DRIFTSKOSINADER 183 436 345 687 146 186 156 217 Investeringar 136 248 348 028 45 109 170 950 TOTALT 319 684 693 715 191 295 327 167
Denna tabell visar ett mycket tydligt resultat, kanske så tydligt att man kan ifrågasätta värdet av en uppdelning mellan olika fasadmaterial som denna. Avsikten är ju att se om olika material i kyrkan ger olika underhållskostnader. Vad resultatet i stället pekar på är snarare hur underhållskostnadema varierar mellan olika storlek på kyrkorna, något man knappast torde behöva statistiska undersökningar för att räkna ut. Den klart dyraste gruppen är
tegelkyrkoma vilka ofta är stora gotilcinspirerade stadskyrkor. Den billigaste
gruppen är tråkyrkoma som i allmänhet är tämligen små byggnader, ofta
bikyrkor till en större församlingskyrka i sten. Att gruppen med ospecifiera-
de kyrkor ligger på samma kostnadsnivá som stenkyrkoma torde innebära att de flesta av dem är just sådana kyrkor.
Hur stort behöver det samhälleliga stödet vara?
Efter att ha klarlagt hur mycket kyrkounderhållet kostar kvarstår uppgiften
att beräkna hur stort ett samhålleligt stöd för vårt gemensamma
kyrkliga
kulturarv bör vara. Vi har konstaterat att det totala kyrkounderhâllet uppgår till ungefär l 100 Mkr per år. Att låta hela detta i ett sam-
belopp ingå
hällsstöd ägnat att bevara kulturhistoriskt intressanta är
kyrkobyggnader
dock inte rimligt. Stora delar av utgifterna är direkt hänförbara till kyrkans församlingsverksamhet och har inget att göra med det kulturhistoriska värdet hos byggnaderna verksamheten utförs i.
Enkäten ger möjligheter att bryta ned de totala kostnaderna på ett antal poster. Huvudlinjen går mellan det som vi tidigare benämnde löpande drift och underhåll å ena sidan och investeringsutgifter å den andra. I de löpande kostnaderna ingår pastoratets egna kostnader för drift och underhåll, dvs. kyrkvaktmästarens lön samt materialkostnader. De inkluderar även kostnader för administration, uppvärmning och försäkringar samt en mindre summa för de reparationer och det underhåll som utförs av andra än egen personal. Samtliga dessa poster utgör kostnader som en församling får räkna med oavsett om man håller till i kulturhistoriskt värdefulla lokaler eller inte. Man kan inte klara sig undan kostnader för t.ex. eller
personal försälaringar
även om man skulle hyra lokaler eller bygga nytt.
Däremot kan man inte säga att storleken på kostnaderna är oberoende av vilken lokal man bedriver verksamheten i, särskilt vad gäller kostnaderna för uppvärmning och försäkringar. Här måste vi i stället åter införa
begreppet överkostnader som vi diskuterat tidigare. Åtskilliga församlingar
runt om i landet har i dag lokaler som är dåligt anpassade till verksamhetens storlek. Kyrkan är för stor och man skulle antingen behöva bygga om den för att bättre passa församlingens behov eller flytta till mindre och billigare lokaler. Ombyggnationer förhindras dock ofta av kulturhistoriska hånsynstaganden. Det år möjligt att den överkostnad för uppvärmning och för-
säkringar som uppstår i en lokal som av kulturhistoriska skäl inte kan anpassas till församlingens behov ingår i ett samhållsstöd. Det är rimligt att föra samma resonemang även för andra kostnadsslag under det löpande driftsunderhållet. Att delar av dessa poster utgör överkostnader är dock inte lika självklart som i fallet med uppvârmnings- och försäkringskostnadema varför vi väljer att inte gå närmare in på dessa i våra beräkningar.
Av de löpande kostnaderna kan man alltså peka ut delar av uppvärmningsoch försäkringskostnadema som överkostnader för pastoraten.
Sammanlagt
uppgår dessa två poster till ca 50 000 kr. per kyrka. Låt oss anta att 10 000- 15 000 kr. av dessa utgör överkostnader på grund av felaktigt anpassade lokaler.
De poster som i denna PM har kallats investeringar består av de större
byggnationer, reparationer och renoveringar som inte är att beteckna som
löpande drift och underhåll. Det är i huvudsak dessa kostnader som ett samhälleligt bidrag kan tänkas subventionera. Det finns dock vissa punkter att diskutera även här. Som nämnts har större kostnader från driftssidans
kostnadsslag, reparationer och underhåll av andra än egen personal, förts
över till investeringarna. Denna överföring motsvarar 22 000 kr. per
kyrka
och kan möjligen innebära en viss överskattning av de kostnader som är att hänföra till investeringar. Låt oss anta att överskattningen uppgår till mellan 5 000 och 10 000 kr. Vidare har framgått att delar av de totala investerings-
utgiftema avser inköp eller reparationer som inte har med kyrkobyggnadens
kulturhistoriska aspekter att göra. En mycket osäker uppskattning antyder
att detta kan röra sig om högst 15 000 - 20 000 kr. per kyrka.
resonemang innebär att man kan uppskatta behovet av ett
Ovanstående
samhällsstöd för bevarande av de kulturhistoriska värdena inom kyrkan på
följande sätt:
Beräkning av samhällsstöd per kyrka
Genomsnittlig total kostnad (löpande
drift samt investeringar) 333 000 kr.
driftskostnad enkät - 187 000 kr. Löpande enligt Överkostnad för uppvärmning och försäkringar (del av 50 000) + 10 000-IS 000 kr. överskattad överföring av kostnader för reparation och underhåll från
- 5 000-10 000 kr. driftsredovisningen (del av 22 000)
Investeringsutgifter som ej har ett
kulturhistoriskt värde - 15 000-20 000 kr. TOTALT g 130 000 kr.
Vad blir då detta belopp uppräknat till riksnivå? Tar man de 3 300
kyrkor
vi använt oss av tidigare så ger det en rikstotal 430 Mkr. Alla kyrkor är
på
dock inte klassade som byggnadsminnen av RAÄ. Ungefär 500 av de kyrkor som byggts efter 1940 ligger utanför skyddsreglema. Dessa bör kanske inte räknas med bland de kyrkor som är berättigade till stöd. I så fall skulle det erforderliga samhällsstödet minska till ungefär 360 Mkr. En annan osäkerhetsfaktor, om än av mindre ekonomisk betydelse, är hur de 13 domkyrkoma ska behandlas. De sju äldsta har sin ekonomi och förvaltning separerad från pastoraten. I Lund förvaltas domkyrkan och dess fastigheter
av domkyrkorådet som är en statlig myndighet medan de sex övriga
förvaltas av domkapitlet. Det är oklart huruvida domkyrkoma i framtiden ska sköta sig själva eller inlämmas i ett stödsystem.
Hur man än resonerar kommer man inte förbi de stora osäkerhetema i underlagsmaterialet. Låt oss avsluta diskussionen med att konstatera att ett
samhälleligt stöd i storleksordningen 400 Mkr per år i 1990 års prisnivå
kommer att krävas om samhället vill ta ansvar för kyrkomas kulturhistoriska värden i en framtid med åtskillnad mellan kyrka och stat.
Denna nivå för ett samhällsstöd till de kulturhistoriska värdena i
kyrkorna
kan man jämföra med de belopp samhället lägger ned på att finansiera museieverksamheten årligen. I Sverige finns det i princip tre olika typer av muséer: statliga, kommunala samt lânsmuséer. De statliga är främst lokaliserade till Stockholm medan de 23 lånsmuséema och de 57 kommunala museerna finns spridda över hela landet. Därutöver finns en heterogen grupp övriga muséer, t.ex. hembygdsgårdar och liknande. 1989/90 utgick det statliga bidrag på 443 Mkr till museieverksamhet. De kommunala
bidragen uppgick till 313 Mkr och landstingen bidrog med 129 Mkr.
Sammantaget utgör detta ett samhällsstöd på 885 Mkr. Denna siffra kan man alltså jämföra med de 400 Mkr som stödet till de kulturella värdena i ca 3 000 kyrkor skulle behöva uppgå till.
En modell för den framtida av
förvaltningen kyrkorna
Vad som nu återstår år att ñnna en modell för finansieringen av det
allmännas ansvar samt en lämplig organisation för förvaltningen. Grund-
frågan gäller själva finansieringen eftersom organiserandet av förvaltningen
beror på hur finansieringen läggs upp. Vad gäller ñnansieringsfrågan finns
det ett antal möjligheter att överväga beroende på vilken grad av självständighet den framtida kyrkoorganisationen kommer att få gentemot staten. Nedan presenteras tre modeller som bygger på olika former av samhälleligt ansvar.
Finansieringsmodeller för det allmännas ansvar
Modell 1
Finansieringen sker genom att kyrkan får behålla rätten att ta ut skatt av sina medlemmar. Kyrkan fortsätter att vara organiserad som kommuner. Modellen är ett nollaltemativ där kyrkans och statens relationer i princip är
oförändrade. Det betyder också att det, liksom i dag, endast är kyrkans medlemmar som finansierar kyrkounderhållet via
kyrkoskatten.
Modell 2
Om kyrkan förlorar sin beskattningsrätt kan finansieringen ske via
kommunalskatten. Det blir således den borgerliga kommunen som får det finansiella ansvaret för kyrkounderhållet. I och med att kommunerna får ta över allt fler uppgifter från den statliga nivån skulle förvaltningen av kulturhistoriska byggnader i denna modell få konkurrera med ett ökande antal kommunala uppgifter. Det kan antas att behoven kommer att utsättas för skiftande prioriteringar i konkurrens med t.ex. barnomsorg och åldringsvård. Det torde dock vara möjligt att i lag fastställa en miniminivå
för förvaltningens kvalitet.
Modell 3
En tredje möjlighet är finansiering genom statsbidrag. Det finansiella
ansvaret läggs på statsmakterna vilket förutsätter en separation mellan finansiering och förvaltning. Kyrkounderhållet tvingas konkurrera med andra statliga behov, en konkurrens som hittills varit mindre påträngande än motsvarande inom kommunerna. Genom ett statsbidrag skulle alla skattebetalare vara med och betala för det kyrkliga kulturella arvet.
Dessa tre modeller kan ses som grundprinciper för finansieringen av det framtida underhållet av de kulturhistoriska vården som kyrkobyggnaderna representerar. Man kan förstås se möjligheter till variationer och blandformer mellan dessa tre, men beroende på hur förhållandet mellan kyrkan och staten utformas bör någon av dessa grundprinciper kunna väljas.
Om kyrkan får behålla sin beskattningsrâtt enligt den första modellen kommer man liksom i dag att själv få ta på sig ansvaret för finansieringen
och genomförandet av underhåll. Denna modell kommer
kyrkobeståndets
således inte att medföra större i förhållande till
någon förändring dagens
situation.
De två övriga modellerna förutsätter att förlorar sin
kyrkan beskattningsrätt.
Om så sker måste det gemensamma betalningsansvaret kanaliseras antingen via kommunerna eller staten. Detta skulle i sin tur innebära att det inte längre blir självklart att kyrkan har ansvaret för genomförandet av förvaltningsuppgiftema. Om kommunerna övertar det ñnansiella ansvaret kommer detta problem att ställas är att får
på sin spets. En möjlighet kyrkan
behålla förvaltningsansvaret medan kommunen står för dvs.
pengarna, ungefär som man tänker sig att stora delar av begravningsverksamheten kommer att skötas i framtiden. Men det är också fullt att en
möjligt
kommun kommer att vilja använda egen personal för en verksamhet som man har ett finansiellt ansvar för, vilket kan leda till konflikter och oklarheter. Som nämnts är det också mer än att en kommunal
troligt lösning
kommer att skapa prioriteringsproblem i trängda kommunala där budgetar
kyrkounderhållet kan komma på mellanhand. Dessutom är en oklar relation mellan pastorat och kommuner knappast ägnad att öka RAÄs att
möjligheter
tillse att det kulturella arv som kyrkorna blir väl omhän-
representerar
dertaget.
En statsbidragssystem är dessa en bättre Det finns
ur perspektiv lösning.
inga möjligheter för staten att klara av ett totalt ansvar för själva förvaltningsuppgiftema. Här blir i stället ett samarbete mellan och
pastoraten ñnansiären - staten - vilket skulle ett visst bmkaran-
nödvändigt, garantera
svar. Inte heller är det någon större risk för rollkonflikter eftersom nivåskillnaden mellan aktörerna är så stor. Risken för en orättvis
fördelning
där rika kommuner sköter medan kommuner
kyrkorna exemplariskt fattiga
tvingas låta vårt kulturella arv förfalla minskar. En statsbidragslösning förutsätter dock ett väl fungerande
fördelningssystem.
Modell 1, som förutsätter en bibehållen relation mellan kyrka och stat, skulle inte på något väsentligt sätt förändra hanterandet av det kulturhistoriska arv som kyrkorna representerar jämfört med i dag. Modell 2, en
kommunal lösning, skulle antagligen visa sig vara olycklig ur flera aspekter.
Modell 3, en statsbidragslösning, år som visats bättre. I det följande beskriver vi därför mer konkret hur finansieringen och förvaltningen av de kulturhistoriskt intressanta kyrkobyggnadema kan ske i ett statsbidragsñnansierat system.
Finansiering och förvaltning av kyrkorna i ett statsbidragssystem
Statsbidragsñnansiering av det kulturhistoriska arvet innebär, till skillnad från en kommunal eller kyrklig finansiering, att en stor klumpsumma ska fördelas från en enda givare till en mängd mottagare. Detta förutsätter såväl kompetens som resurser för att kunna fatta den mängd fördelningsbeslut som kommer att krävas för att bidragen ska få avsedd effekt. Det finns i dag
ingen myndighet som kan uppfylla dessa båda krav. Den statliga myndighet
som är bäst lämpad att handha fördelningen av ett statsbidrag är givetvis
Dess roll i dag år att granska bygg- och renoveringsplaner för de
kyrkor som omfattas av skyddsreglema. Om RAÄ skulle sättas att administrera det nya statsbidraget för kyrkounderhållet innebär det även att myndigheten skulle behöva bedöma resursbehovet och fördela medel vid varje sådan ansökan. Imindre omfattning fattar man denna typ av beslut
redan i dag vad gäller det kyrkounderhållsbidrag som delas ut av kyrkofon-
den. RAÄ utgör där remissinstans och kan på så sätt påverka fördelningen
av bidragsmedlen.
Inom RAÄ finns således den kompetens som krävs för att utarbeta strategier och fatta beslut om kyrkounderhållet. Om fördelningsarbetet för ett samlat
statsbidrag för kyrkounderhållet skulle läggas på myndigheten behövs dock
kraftiga resursförstärlcningar. Lösningen innebär att ansvaret för kyrko-
underhållet läggs på pastoraten, dvs. RAÄ delar endast ut pengar efter att
ha fått in ansökningar om bidrag till renoveringar och liknande. Förvaltningens genomförande överlämnas helt till pastoraten. I denna modell med centraliserad medelsfördelning och decentraliserat genomförande ges pastoraten och RAÄ ett gemensamt ansvar för att statens intentioner med
bidraget fullföljs.
Ett alternativ till att lägga uppgiften att fördela statsbidragen en
på befintlig
statlig myndighet är att bygga upp erforderlig kompetens inom svenska
kyrkan. Detta innebär att kyrkan ansvarar för såväl som
resursfördelning
genomförande av förvaltningsuppgiften. Staten agerar som beställare av uppgiften att vårda det kulturella arvet och följer med hjälp av kyrkans redovisning av utfört arbete upp att önskade resultat uppnåtts.
En modell för ett sådant system existerar redan på Gotland, där pastoraten dock står för huvuddelen av finansieringen själva via kyrkoskatt och endast en mindre del utgörs av statsbidrag förmedlat av RAÄ. Där ingår sedan 1984 samtliga 92 församlingar i en partiell ekonomisk Dess
samfållighet.
syfte är att svara för viss vård och underhåll av kyrkorna på Gotland. Ansvaret är begränsat till själva kyrkobyggnadema inkl. målningar, altare och predikstol samt vissa fasta installationer. Även värme- och elsystemen innefattas. Det förväntas att denna samfállighet kommer att inordnas i stiftssamfálligheten som en särskild nämnd. En annan stiftelse, byggnadshyttan, har till uppdrag att sköta det praktiska underhållsarbetet. Kyrkomas inre underhåll i Övrigt får pastoraten alltjämt själva ansvara för. Nedan visas hur ett system för statsbidragsñnansiering av kulturhistoriskt värdefulla
kyrkobyggnader som lånat drag av gotlandsmodellen skulle vara möjligt att
införa i hela landet.
Stiftsvisa kyrkobyggnadsnänmder
Ett sätt att hantera ett statsbidragssystem med hjälp av den befintliga
kyrkliga organisationen är alltså att fördela bidragen stiftsvis till en inom
varje stiftssamfällighet inrättad kyrkobyggnadsnämnd. Fördelningen till
stiften kan ske schablonmässigt via den rikskyrkliga organisationen efter
t.ex. antalet kyrkor, byggnadsyta eller liknande. De stift som så finner lämpligt kan upprätta byggnadshyttor med ansvar för det
praktiska
underhålls- och restaureringsarbetet.
Kyrkobyggnadsnämndens ledamöter bör utses av stiftsfullmäktige. Eftersom
stiftsfullmäktiges representanter i sin tur är valda av församlingarna garanterar detta en demokratisk sammansättning av nämnderna och ett lokalt inflytande. Bidragsgivaren - staten - bör inte vara inblandad i själva
fördelningen av bidragsmedlen om man samtidigt vill upprätthålla sin roll
som beställare. Kyrkobyggnadsnämndens huvuduppgift blir att fördela den del av statsbidraget som ställts till stiftets förfogande i enlighet med bidragsgivarens intentioner. Pengarna ska användas till planerade om-
byggnationer och renoveringar men även räcka till mer kortsiktiga åtgärder
som kan krävas utanför de uppgjorda renoveringsplanema. I samverkan med
varje pastorat gör kyrkobyggnadsnämnden periodiska besiktningar av stiftets
kyrkor och lägger upp restaureringsplaner. Det blir dock inte möjligt att
budgetera in hela det årliga statsbidraget i underhållsplanema. En avsevärd
del av pengarna måste vikas för arbeten av en mer akut natur,
En förutsättning för att ett system där kyrkan ansvarar för både fördelningen
av medel och genomförandet av förvaltningsuppgiftema ska kunna fungera
är att man kan knyta nödvändig kompetens till sig. Som kyrkobyggnads-
nämnderna här har skisserats kommer de att bestå av representanter från kyrkans verksamhet. Även om det är önskvärt kan det inte förutsättas att nämndledamötema besitter någon expertkunskap inom bygg- och restaureringsområdet. Sådan kompetens måste tillföras utifrån, vilket bör ske på två
sätt; dels genom att RAÄs expertkunskaper tas till vara, dels att det sker en
kompetensuppbyggnad inom stiftsorganisationen. Det senare är inte minst
viktigt eftersom kyrkobyggnadsnämndema även måste kunna agera i en beställarroll gentemot entreprenörer i de olika bygg- och renoveringsprojekten. Till stiftsorganisationen bör således en en
byggteknisk kompetens,
stiftsbyggmästare, knytas. Stiftsbyggmästaren bör vara föredragande
tjänsteman i kyrkobyggnadsnämnden samt handlägga löpande ärenden
rörande statsbidraget. Med tanke på verksamhetens storlek och på de belopp som kyrkobyggnadsnämnderna kommer att förvalta är det inte att
orimligt
tänka sig denna utökning av stiftsorganisationen. En stiftsbyggmästare
innebär att den av RAÄ sedan länge önskade kompetensuppbyggnaden inom
förvaltningen av kyrklig egendom på stiftsnivå kommer till stånd.
RAÄs roll i denna process är central. Det gäller att utnyttja specialistkompetens hos RAÄ i Stockholm såväl som myndighetens regionala resurser vid länsmuséema. Statsbidragssystemets konstruktion innebär att RAÄ iviss mening får en dubbelroll när man ska agera dels som fackmyndighet i
bedömningen av enskilda bygg- och renoveringsprojekt, dels representera
staten enligt de målstyrningsprinciper som det moderna statsbidragssystemet
fungerar efter. Det senare eftersom det är naturligt att blir den myndighet som uttrycker statens intentioner med stödet samt samlar in och
utvärderar mottagamas redovisning av bidragets användning.
RAÄs har också en viktig funktion vid den konkreta fördelningen och
prioriteringen av bidragspengama. Som nämnts är det kyrkobyggnadsnämn-
dens uppgift att administrera och fördela statsbidraget samt att upprätta underhâllsplaner och bedöma behovet av mer akuta åtgärder. I denna
procedur kommer RAÄ in på två olika nivåer. Samtliga underhållsplaner
och konkreta projekt ska granskas av länsmuséema som bedömer om
åtgärderna är tillståndspliktiga enligt kulturminneslagen. Av alla de större
och mindre arbeten vid kyrkorna som statsbidraget avser att täcka kommer långt ifrån alla att vara i behov av RAÄs specialistbedömningar. Läns-
antikvariens uppgift blir att avgöra vilka av kyrkobyggnadsnämndens ärenden som nämnden kan fortsätta att bereda och vilka som kräver att centrala RAÄ kallas in som remissinstans. Detta bör innebära att en mängd ärenden kan handlåggas direkt på stiftsnivån medan större renoveringar och
konserveringsarbeten handläggs under vederbörlig kontroll av RAÄ. I
ärenden som bedöms vara av stor kulturhistorisk betydelse ges därmed
RAÄ, utöver de styrrnöjligheter kulturrninneslagen ger, även möjlighet att
konlqet styra bidragsmedlen till prioriterade åtgärder. Eftersom en del av
statsbidraget varje år specialdestineras för icke-planerade åtgärder kan RAÄ
utnyttja dessa medel till särskilt motiverade arbeten. Ett alternativ till att ge RAÄ möjlighet att direkt prioritera användningen av delar av statsbidragen år att varje år lyfta över en del av stiftens bidragsmedel till RAÄ. Detta skulle innebära att kyrkobyggnadsnåmndema skulle få mindre pengar att röra sig med medan RAÄ tar över hanteringen och helt självständigt förfogar över en del av bidraget.
Oavsett hur man löser detaljerna bör det ovanstående ge flera fördelar. Dels överbelastar man inte RAÃs specialister i onödan, dels undviker man onödig byråkrati genom att ärendena inte passerar fler instanser än nödvändigt. Att ett centraliserat beslutsfattande är nödvändigt vid mer omfattande och
komplicerade restaureringsârenden framgår av en förstudie avseende
decentralisering av RAÄs verksamhet, genomförd av myndigheten själv. l
denna framkommer att det knappast kommer att bli möjligt att decentralisera besluten rörande kyrkliga inventarier samt de äldre kyrkobyggnadema
eftersom den behövliga specialkompetensen inte kommer att kunna byggas
upp i regionerna.
På Gotland har man löst sin kompetensförsörjning genom byggnadshyttan.
Gotlandshyttan bygger på det faktum att de gotländska kyrkorna bildar en
enhetlig grupp med likartade underhållsproblem. Verksamheten går också ut på att ge RAÄ möjligheter att utveclda material och metoder. Trots att modellen är speciellt avpassad för de gotländska förhållandena kan man inte
utesluta att också andra stift skulle finna den användbar. Det finns fördelar för stiftet att ha en resurs för de och
praktiska bygg- restaureringsarbetena.
Att bevara kompetens inom de speciella tekniker som kyrkorenovering
lcrâver kan vara av värde även inom områden med mindre
homogent
kyrkobestånd än Gotland. Om inte annat så kan en egen resurs fungera som konkurrensmedel gentemot de privata entreprenörer man annars har att vända sig till. De stift som väljer att upprätta en byggnadshytta med ansvar för genomförandet av åtminstone delar av de som
restaureringsplaner
kyrkobyggnadsnâmnden utarbetat sätter lämpligen sin som stiftsbyggmästare
ordförande i hyttans styrelse. En byggnadshytta bör dock aldrig utgöra mer
än ett komplement till andra former för underhållet av t.ex.
kyrkorna,
entreprenadlösningar.
Oavsett vilket system man väljer för att fördela ett statsbidrag kommer basen för en god skötsel av vårt gemensamma kulturarv alltid att
ligga på
det lokala planet. Det år församlingarna och pastoraten som kan utöva tillsyn över kyrkan och komma med initiativ till åtgärder. Om ett pastorat
har större ambitioner med ett renoveringsprojekt än kyrkobyggnadsnåmnden
ska möjligheten att skjuta till egna pengar ñnnas. Så länge människorna i kyrkans närmiljö känner ett ansvar för sin kyrka har man den bästa garantin för att den tas väl om hand. RAÄ har observerat att redan när ansvaret för kyrkornas skötsel har övergått från församlingarna till pastoraten har en viss avmattning av intresset hos människor i kyrkans
närmiljö kunnat skönjas. Det år viktigt att man inte glömmer frågan om det
lokala engagemanget i framtiden när man beslutar sig för ett nytt ñnansieringssystem för kyrkounderhållet. Ett sätt att ta tillvara det lokala engagemanget år möjligen att upprätta lokala kommittéer med ansvar för den kyrkliga miljön. I dessa kommittéer bör i så fall inte endast kyrkans folk sitta med utan även personer med ett intresse för den lokala kulturen och kommunala representanter.
Denna modell med kyrkobyggnadsnämnder skulle om den infördes i hela landet behöva anpassas till stift som, i Lunds fall, är upp till fem gånger så stora som Visby stift i antal kyrkor räknat. I Luleå stift skulle nämndens arbetsområde täcka en enormt mycket större yta än inom Visby stift vilket
exempelvis skulle försvåra upprättandet av underhållsplaner. Trots dessa
invändningar bör det vara möjligt att införa modellen med vissa
regionala
justeringar för olika miljöer i landet.
En i viss mån likartad struktur som i dessa tänkta kyrkobyggnadsnämnder finner man hos de befintliga egendomsnämndema inom stiftsorganisationen. Dessa är kyrkokommunala nämnder med uppgift att planera och administrera förvaltning, i det här fallet av stiftets tillgångar i jord och Även
skog.
vad gäller stiftsbyggmästarfunktionen finns det en existerande föregångare
som i någon mån uttrycker samma idé. Till vissa av domkyrkoma, t.ex. Lund, Visby och Stockholm, har man knutit så kallade domkyrkoarldtekter. Dessa har till uppgift att, på samma vis som vi tänker oss stiftsbyggmästaren, utgöra en kompetensförstärlcrting vid vård och underhåll av kyrkobyg-
gnadema.
En uppenbar fördel med modellen är att det bör gå att få till stånd en samordning mellan pastoraten varvid planering och styrning underlättas.
Samtidigt kan nödvändig kompetens, som marknaden inte kan erbjuda,
upprätthållas. Också stordriftsfördelar bör uppnås. En annan fördel är att
modellen också renodlar uppdelningen mellan finansiering och genomföran-
de av underhållet. Detta stämmer väl överens med det moderna synsätt som säger att staten bör styra genom att ange mål för verksamheten och krav på uppföljning medan fördelning och användning av resurserna överlämnas åt
genomföraren.
SAIVINIANFATTNING
Om kyrkan och staten i en framtid åt och därmed förlorar sin
skiljs kyrkan
beskattningsrätt är bevarandet av de kulturhistoriska värdena i
kyrkobyggna-
dema en fråga som måste lösas. Underhållet av kostade
Sveriges kyrkor
1990 1 100 Mlcr, ett belopp som i allt väsentligt finansierades av
kyrkans
medlemmar via kyrkoskatten. Om bör samhället
beskattningsrâtten upphör
ta det ekonomiska ansvaret för underhållet av de kulturhistoriska värdena via stats- eller kommunalskatten. I dessa l 100 Mkr, som kan delas upp i löpande underhållskostnader på 619 Mkr samt kostnader för större byggnationer och renoveringar på 481 Mkr, dock inte endast
ingår
kostnader för kyrkomas kulturella värden utan även kostnader för församlingsverksamhet. Den del av kostnaden som kan beräknas täcka de kulturhistoriska värdena och därmed utgöra basen för ett samhällsstöd uppgår till 400 Mkr.
Om kyrkans beskattningsrätt upphör och ett bidrag från samhället behöver införas krävs en modell för hur bidragspengarna ska administreras och fördelas. Av de två tänkbara lösningarna med en kommunal eller
statlig
finansiering talar flera skäl för den sistnämnda. Ett statsbidrag kan administreras av någon statlig myndighet till vilken pastoraten får vända
sig
med bidragsansökningar. Den som i så fall skulle
myndighet naturligen
komma i fråga är Riksantikvarieämbetet som besitter stor inom
kompetens
området och i dag har tillsynsansvaret för kyrkans kulturhistoriska värden enligt kulturminneslagen. Denna lösning skulle dock innebära såväl en
centralisering som en kraftig utökning av RAÄs resurser, som något
knappast är önskvärt i dagens läge. En bättre lösning kan därför vara att
bygga upp erforderlig kompetens inom Svenska kyrkans organisationer. Det
förslag som presenteras har lånat drag från den modell för
kyrkoförvalt-
ningen man praktiserar inom samfälligheten Gotlands kyrkor.
Förslaget innebär att det inom varje stiftssamtällighet bildas en kyrkobygg-
nadsnämnd vars ledamöter utses av stiftsfullmäktige. För att tillgodose
kompetensbehoven inrättas inom varje stift en tjänst som stiftsbyggmästare
för att handlägga löpande bidragsärenden och fungera som föredragande i
nämnden. De stift som så önskar kan även inrätta byggnadshyttor med
ansvar för visst praktiskt genomförande av nämndernas planer. Statsbidraget
på 400 Mkr fördelas till stiften via den rikskyrkliga organisationen genom någon schablonmetod. Kyrkobyggnadsnämndema åtar sig att ansvara för
upprättandet av underhållsplaner för stiftets kyrkor samt att handlägga och
besluta om mer akuta reparationer och underhållsåtgärder avseende kyrkor
och inventarier. RAÄ får dock en övergripande insyn i nämndernas arbete genom att länsmuséema granskar underhållsplaner och projekt varvid man avgör vilka ärenden som är av sådan betydelse att de ska hanteras av RAÄ centralt. RAÄ får på detta sätt möjlighet att prioritera ansökningama utifrån en kulturhistorisk bedömning. Ansvaret för det löpande driftsunderhållet
ligger kvar på pastoraten. Investeringar avseende rena församlingsändamål
utan tydlig koppling till kyrkobyggnadens bevarande undantas. Primärt
gäller ansvaret de kyrkor som går under RAÄs skyddsbeståmmelser.
TATSKONTORET BILAGA 2
SKATTEKONSEKVENSER FÖR SVENSKA
KYRKAN vn) FÖRÄNDRADE RELATIONER
MED STATEN
Inledning
I dag är Svenska kyrkan till den allra största delen skattebefriad. Om kyrkan i en framtid skiljs från staten kan detta få konsekvenser för i
kyrkan
beskattningshânseende. Framtida beskattning av Svenska beror kyrkan på
vilken associationsform kyrkan ges efter en sådan åtskillnad från staten.
Avsikten med denna promemoria är att redovisa en översikt av
lagstift-
ningen på området samt ge en uppfattning om storleken av problemet med skärpt beskattning för Svenska kyrkan vid förändrade associationsformer. Vi har därför försökt ta reda på hur Svenska betalar i skatt
mycket kyrkan
i dag och jämfört det med hur stor skatt skulle få betala i ett antal
kyrkan
framtida alternativa associationsformer med i 1990 års
utgångspunkt
lagstiftning. Beräkningarna är mycket preliminära och avser endast att fästa
uppmärksamheten på ett antal problemområden.
I avsnitt 2.1-2.3 redovisas tre huvudaltemativ av förändrade associationsformer för Svenska Avsnitt 2.1 beskriver hur det inom ramen för
kyrkan.
som särskilt finns tre olika alternativa lösningar. I
kyrkan skattesubjekt
avsnitt 2.2 beskrivs Svenska kyrkan organiserad som ideella föreningar och i avsnitt 2.3 i form av stiftelser.
Vi har gjort en förfrågan hos Riksskatteverket (RSV) om Svenska kyrkans inbetalda skatt 1990. I avsnitt 3.1 redovisas resultatet. Avsnitt 3.2 tar upp de olika skatter som Svenska kyrkan kan komma att få betala i tre av de beskrivna associationsforrnema. I det följande avsnittet 3.3 beräknas hur stora skatteinbetalningama skulle bli för dessa tre associationsformer. I det sammanfattande avsnittet 3.4 återfinns en tabell över beskattningsreglema för Svenska kyrkan. Avsnitt 4 redovisar mer ingående skattereglema för kyrkan i dag med hänvisningar till relevant lagtext.
Förkortningar på lagar som används i promemorian är:
KSL =
SIL = om inkomstskatt
lagen statlig
PTL =
LSF = om
lagen statlig förmögenhetsskatt.
2¶Skattekonsekvenserna för svenska i tre
kyrkan
olika associationsformer
En åtskild från staten innebär vissa som får betydelse i
kyrka förändringar
Centrala organ som t.ex. Svenska kyrkans central-
beskattningshänseende.
och domkapitlen förlorar sin status av
styrelse, kyrkomötet, kyrkofonden
också sin totala skattebefrielse. Församlingar och statliga organ och därmed stiftelser kommer vid en brytning med staten att utgöra självständiga och blir i jämställda med ideella föreningar
skattesubjekt skattelagstiftningen
som utövar kyrklig verksamhet. Detta sker såvida dessa inte organ uttryckligen ges annan associationsform. Den specialreglerade egendomen kan i en framtid komma att bli sammanförd till i form
förmögenhetsmassor
av stiftelser. Det senare har varit tanken i
tidigare utredningar (se SOU
1978:3, bilaga 8). Vi har dock i denna framställning valt att renodla formerna och låta den få samma associations-
specialreglerade egendomen
form som övriga delar av men även diskuterat skatteeffektema av
kyrkan
att låta en del av den specialreglerade egendomen (äldre och
lokalkyrkor
domkyrkor) förbli speciella stiftelser som i medan delar av
dag övriga
kyrkan ombildas till andra associationsformer.
Utifrån antagandet om en skild från staten kan
kyrka kyrkan ges olika
associationsformer. Beroende på om man väljer att behålla Svenska
kyrkan
som särskilt eller som ideella
skattesubjekt väljer att organisera kyrkan
föreningar eller stiftelser blir konsekvenserna olika i
beskattningshänseende.
2.1 Svenska kyrkan som särskilt
skattesubjekt
Nedan redovisas tre alternativ där Svenska ett särskilt
kyrkan utgör
skattesubjekt i lagstiftningen.
2.1.1 Alternativ A - användandet av 7 § 3 mom. SIL
Vill man i en framtid då är åtskild från staten behålla Svenska
kyrkan
kyrkan som ett särskilt skattesubjekt med långtgående skattebefiielse finns den lagtekniska att i 7 § 3 mom. SIL till Svenska
möjligheten lägga kyrkan
och/eller trossamfund (eventuellt krävs en definition av
trossamfund). 7 §
3 mom. SIL skulle då kunna som
lyda följer:
Staten, landstingskommuner och andra menigheter, allmänna pensionsfonden, pensionsstiftelser enligt lagen (1967:531) om tryggande av
pensionsutfástelse m.m. samt trossamfund som avses i 4 § andra
stycket
(1951:680) frikallas från skattskyldighet för all inkomst
enligt denna lag.
Med andra menas i dag b1.a. församlingar och
menigheter
Genom ovanstående tillägg behåller Svenska kyrkan
stiftssamfálligheter.
skattebefrielse. Den del av den specialreglerade egendomen som
dagens
utgörs av äldre kyrkor utgör dock fortfarande ett undantag. Kyrkor byggda innan församlingarna fick kommunal status, 1817 på landet respektive 1843 i stad, anses vara egna personer av stiftelsekaraktär och
nämligen juridiska
då också egna skattesubjekt. Dessa äldre församlingskyrkor, liksom de äldre
äga såväl kyrkobyggnad med domkyrkorna, anses i egenskap av stiftelser tomt som vilkas avkastning går till kyrkans underhåll. Skattesub-
fastigheter
jektet kyrka har därmed olika skatteobjekt, t.ex. dess fastigheter men även
Skatteobjektet kyrka genererar dock ingen själva kyrkobyggnaden.
inkomstskatt eftersom den inte taxeras Även
enligt fastighetstaxeringslagen.
vissa äldre löneboställen kan tillhöra dessa kyrkostiftelser. Genom dessa
blir Svenska i viss mån skattskyldiga
kyrkostiftelser kyrkans församlingar
för vissa fastighets- och rörelseintåkter.
Om hela den specialreglerade egendomen i enlighet med tidigare förslag om Svenska kyrkans förhållande till staten (se SOU 1978:3, bilaga 8) förs ihop till stiftelser innebär det en skatteskärpning för församlingarna. Detta kan dock undvikas genom lagändring där dessa stiftelser i beskattningshånseende
jämställs med de allmännyttiga ideella föreningarna.
2.1.2 Alternativ B - en speciallag
Vill man fortfarande låta Svenska kyrkan (och andra trossamfund) utgöra ett
men inte medge hel skattebefrielse kan utöver
speciellt skattesubjekt
ovanstående i 7 § 3 mom. SIL en särskild lag för beskattning av
tillägg
Svenska och andra trossamfund införas. Genom en särskild lag kan
kyrkan
det bestämmas om Lex. tillhörande trossamfund skall
fastigheter vara
skattefria eller beskattas med ett än annars.
lägre belopp
Samma modell som används för om
lagen avkastningsskatt på pensionsme-
del (1990:661) skulle kunna användas för att styra i vilken omfattning Svenska kyrkan och andra trossamfund skall beskattas. Det är en bärande princip att inkomst av fastighet beskattas, enda är
undantagen skattesubjekt
i 7 § 3 mom. SIL samt avkastningen av som används i ideella
fastigheter
töreningars verksamhet. Det unika i den nya lagen om är
avkastningsskatt
att skattesatsen på den taxerade inkomsten är än den som
lägre gäller
generellt enligt lagen om statlig inkomstskatt.
2.1.3 Alternativ C - stiftelser
höggradigt allmännyttiga
Ett tredje sätt att åstadkomma en inskränkt för Svenska
skattskyldighet
kyrkan är att använda sig av 7 § 4 mom. SIL. Under denna
paragraf
återfinns ett stort antal institutioner vilkas verksamhet anses vara så
hög-
gradigt allmännyttiga att skattskyldigheten Dessa stiftelser eller begränsats.
andra juridiska personer är frikallade frän för all annan
skattskyldighet
inkomst än inkomst av näringsverksamhet som hänför till inkomst av
sig
fastighet. Under denna paragraf återfinns bl.a. Svenska stiftelse för
kyrkans
rikskyrklig verksamhet (SFRV). Det bör vara möjligt att föra in även andra kyrkliga organ under samma paragraf i samband med en förändrad relation med staten. Vi kallar fortsättningsvis denna form för
höggradigt allmännytti-
ga stiftelser även om stiftelseformen ej är nödvändig för att tas in som
begränsat skattskyldigt subjekt i 7 § 4 mom. SIL.
I samband med detta alternativ kommer vilka varit
församlingarna, tidigare
skattebefriade eftersom de haft samma status som kommuner
enligt 7 § 3
mom. SIL, att bli skattepliktiga för inkomst av Det finns
fastighet. nämligen
inget annat sätt att undgå beskattning pä inkomst av än det som
fastighet
anges i 7 § 3 mom. SIL och det som gäller för ideella föreningar (se avsnitt
2.2). Den del av den specialreglerade egendomen, församlingskyrkas och
domkyrkas fastighet, reglerad genom 7 § 6 mom. SIL, blir i sin nuvarande form dessutom skattepliktig för inkomst av rörelse.
För alla tre alternativa lösningar där Svenska kyrkan behåller status som eget skattesubjekt gäller att prästgårdama även i framtiden kommer att vara
fria från fastighetsskatt och inkomstskatt om inte fastighetstaxeringslagen (3
kap. 2 § FTL och 2 kap. 2 § FTL) ändras på den punkten. Om Svenska kyrkan får en särskild associationsfonn genom en ramlagstiftning måste detta skattesubjekt skattebefrias genom ett tillägg till 6 § l mom. LSF för
att slippa förmögenhetsskatt.
2.2 Svenska kyrkan som ideella föreningar
Vilka skattekonsekvenser uppkommer om Svenska kyrkan organiseras som
ideella föreningar, dvs. församlingarna och stiftssamfállighetema bildar
l 145 (l 132+l3) föreningar.
Ökad skattskyldighet
- blir för inkomst av för den del av
Församlingama skattskyldiga fastighet
som huvudsakligen inte användas för ideell, här
församlingens fastigheter
verksamhet. Om det t.ex. inte kan anses att inkomsten av den del
kyrklig,
av den som utgörs av församlingskyrkas och
specialreglerade egendomen
av hävd använts för finansiering av den kyrkliga
domkyrkas fastighet
verksamheten blir denna inkomst beskattad. Detta gäller även inkomster av
kyrkokommunala fastigheter som inte till övervägande del används i den
kyrkliga verksamheten.
-
Församlingama blir skattskyldiga för inkomst av rörelse för den del av föreningens rörelse som inte har till
anknytning föreningens allmännyttiga
ändamål eller av hävd som för ideellt arbete.
utnyttjas fmansieringskälla
- blir
Församlingarna skyldiga att betala fastighetsskatt för fastigheter som
ej huvudsakligen används för kyrklig verksamhet.
Minskad skattskyldighet:
-
Vaüe skattskyldig får ett grundavdrag med 15 000 kr. på taxerad inkomst.
Ett problem vid en övergång från regler till en form där Svenska
dagens
kyrkan betraktas som ideella föreningar är som nämnts att inkomsten av de fastigheter som inte huvudsakligen används för verksamhet blir
kyrklig
beskattade. Samtidigt är inkomst av tillfälliga realisationsvinster skattefri för ideella föreningar. Det kan därför vara av intresse att den
jämföra
nuvarande nettoavkastningen av fastigheterna, minus en framtida inkomst» skatt på detta belopp, med en tänkbar skattefri bruttoinkomst av det
kapital
som erhålls vid en försäljning av fastigheterna.
Om lagstiftningen för ideella blir Svenska
föreningar tillämplig på kyrkan
uppstår också frågan om det kan anses att avkastningen av den
special-
reglerade kyrkliga egendomen som lokalkyrkas och domkyrkas fastigheter
utgör skall betraktas som sådan inkomst som av hävd har använts för
finansiering av den kyrkliga verksamheten. Samma frågeställning gäller
inkomst av rörelse, t.ex. avkastningen av
skog. Övrig specialreglerad
egendom är i dag befriad från skattskyldighet huvudregeln 7 § 3
enligt
mom. SIL. Svenska blir även i formen av ideella
kyrkans församlingar
föreningar befriade från förmögenhetsskatt.
2.3 Svenska kyrkan som stiftelser
Vilka förändringar i skattskyldigheten blir aktuella om Svenska kyrkan i
framtiden blir organiserad som stiftelser? Vi antar här att Svenska kyrkan
organiseras som stiftelser, dvs. församlingarna och stiftssamfálligheterna
bildar 1 145 (1 132+l3) st. stiftelser.
Ökad skattskyldighet:
- blir för inkomst av
Församlingama skattskyldiga fastighet.
- blir utan för inkomst av rörelse.
Församlingarna undantag skattskyldiga
- blir att betala för som
Församlingarna skyldiga fastighetsskatt fastigheter
ej huvudsakligen för kyrklig verksamhet.
används
- inträder för såvida stiftelsen är kvalificerat
skattskyldighet förmögenhet ej
allmånnyttig (se vidare avsnitt 4.4).
Stiftelser är enligt 7 § 6 mom. SIL i princip inte befriade från skatt på inkomster av fastighet och inkomster av rörelse. Därigenom kvarstår åtminstone samma skattskyldighet som tidigare för den i 7 § 6 mom. SIL
specialreglerade egendomen. Beskattningsreglema är sålunda förmånligare
för ideella föreningar med religiös verksamhet än för stiftelser eftersom föreningen kan befrias inte bara från skatt på vissa fastighetsinkomster utan även från skatt på vissa rörelseinkomster.
En övergång till förvaltning i stiftelseform skulle innebära skatteskårpningar
för församlingarna både jämfört med i dag och jämfört med en övergång till
ideella föreningar. Ett sätt att lindra denna effekt är att genom lagändring
jämställa dessa stiftelser med de allmännyttiga ideella föreningarna i
beskattningshänseende. De blir därigenom skattebefiiade för inkomst av
fastighet i samma som ideella
utsträckning föreningar enligt 7 § 5 mom.
SIL.
Beskattningen av stiftelser kan komma att få ändrade
väsentligt regler
genom stiftelse- och föreningsskattekommitténs om pågående utredning
reformerad Kommittén väntas däremot
företagsbeskattning (Fi 1989:03).
inte föreslå av för
någon ändring beskattningsreglema föreningar.
Vi har i avsnitt 2 pekat på några tänkbara associationsformer för Svenska kyrkan efter en åtskillnad från staten. I avsnitt 3 kommer endast tre av dessa former att tas upp. Förutom att som ideella
organisera kyrkan föreningar
och stiftelser behandlas ett av de alternativ där
kyrkan utgör ett särskilt
skattesubjekt, nämligen där kyrkan antas som organiseras höggradigt
allmännyttiga stiftelser. De två övriga varianterna av särskilt
skattesubjekt
behandlas inte då skattekonsekvensema blir desamma som
antingen ungefär
i dag (alternativ A) eller beror hur för Svenska
på speciallagen kyrkan
utformas (alternativ B).
3¶Skattekonsekvenserna för Svenska kyrkan i
kronor räknat
I detta avsnitt redovisas resultatet av ett försök att beräkna Svenska
kyrkans
inbetalda skatt 1990. Vi för vilka skatter Svenska betalar i
redogör kyrkan
dag och hur dessa kan uppskattas för några framtida associationsformer.
Beråkningama sammanställs och jämförs i några räkneexempel. I slutet av
avsnitt 3 sammanfattas skattekonsekvensema i en tabell över
beskattnings-
regler för Svenska kyrkan.
3.1 Svenska kyrkans skatteinbetalningar 1990
Genom en förfrågan till RSV har vi försökt klarlägga hur stora skatteinbetalningar Svenska kyrkan har gjort under 1990. Någon total siffra for hela Svenska kyrkan har inte varit möjlig att få fram. Vi har därför undersökt
inbetald skatt för ett antal kyrkokommuner, samtliga 13 stiftssamfálligheter
och ett antal inkl. Lunds domkyrkoråd. Ungefär var
domkyrkostiftelser,
tionde kyrkokommun har undersökts, uppdelade på sex olika grupper. Genom att inom varje grupp räkna upp siffrorna får man en uppfattning om storleken av Svenska kyrkans samlade skatteinbetalningar för hela landet. En liknande undersökning har gjorts för mervärdeskatten där skillnaden mellan in- och utgående skatt redovisas (nettomoms). Underlaget har där varit betydligt mindre och får snarare ses som stickprov då endast ett par
procent av kyrkokommunema (pastorat, samfálligheter och dispensför-
samlingar med ansvar för fastighetsförvaltning) har undersökts. Dessutom redovisas nettomomsen för samtliga stiftssamfälligheter och fyra medeltida
inkl. Lunds Mervärdeskatten diskuteras närmare i
domkyrkor, domkyrka.
avsnitt 3.2.
Osäkerheten i materialet är stor. Någon total siffra på kyrkans skatteinbe-
finns som nämnts inte att tillgå och det är därför osäkert om alla
talningar
skatteinbetalningar har fångats upp i vår undersökning. För att kunna göra
en av Svenska är materialet dock
uppskattning kyrkans skatteinbetalningar
tillräckligt. En annan osäker faktor är de speciella kyrkostiftelser som de
äldre kyrkorna utgör. De äldre lokalkyrkoma finns med största sannolikhet med i materialet och borde ha blivit i form av skatt för inkomst av
synliga
fastighet inom grupperna enförsamlingspastorat eller dispensförsam-
lingar då det endast är dessa speciella kyrkostiftelser som där är skatteplik-
tiga for sådan inkomst. Vi kunde dock endast konstatera ett sådant fall (se nedan avsnitt 3.2, inkomst av fastighet).
Dessa äldre Iokalkyrkors ekonomi redovisas tillsammans med
respektive
pastorats räkenskaper. De äldre domkyrkoma har däremot i flertalet fall egen ekonomi varför dessa särskilt undersökts. Det har exakt
ej klarlagts
vilka domkyrkor som har ekonomi. Vi har här räknat med att
egen stiftsdomkyrkoma i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och Lund har egen ekonomi då dessa är medeltida. i Lund och
Domkyrkan
dess egendomar förvaltas av ett särskilt förvaltningsorgan,
domkyrkorådet
i Lund, vilket är en statlig förvaltningsmyndighet under I regeringen.
beräkningarna särredovisas Lunds domkyrka. Räkenskapema för övriga
domkyrkor har förutsatts finnas med i respektive ekonomi.
pastorats
Dessa skatteinbetalningar fördelas i tabell 1 tre olika
på skatteslag respektive
avgifter nämligen, inkomst av fastighet, fastighetsskatt och skogsvårdsavgift.
En fördelning görs också på fyra olika
skattesubjekt: kyrkokommuner,
stiftssamfálligheter, domkyrkor (medeltida) och Lunds domkyrkoråd.
Tabell 1 Beräknad inbetald skatt 1990 fördelad och
på skatteslag
skattesubjekt, tkr
Skattesubjekt:
Kyrko- Stiftsamf. Domkyrk. Lunds Summa %
kommu- domkyrka
ner Skatteslag:
| Ink. av fastighet | 3 6 | 10 | 1 288 1 307 | 9 |
| FasLskatt | 5 372 82 | 165 | 102 5 721 | 40 |
| Skogsvavg. | 6 696 453 | 0 | 5 7 154 51 | |
| Summa | 12 071 541 | 175 | l 395 14 182 100 | |
| Det bör noteras att Lunds | domkyrka enligt | tabell 1 svarar för i | hela princip |
skatteinbetalningen av inkomst av annan fastighet och sammanlagt nästan 10 procent av Svenska kyrkans skatteinbetalningar 1990 då vi exkluderar arbetsgivaravgifterna och mervärdeskatten.
3.2 Svenska kyrkans skatter i dag och i framtiden
I detta avsnitt redovisas för varje skatteslag grunderna för inbetald skatt 1990. Dessutom förs ett resonemang kring de skatter som Svenska kyrkan i tre framtida associationsformer kan komma att avkrävas. Dessa associationsformer är Svenska kyrkan som höggradigt allmännyttiga stiftelser,
ideella föreningar respektive stiftelser. I samband med redovisningen av
skattekonsekvensema i dessa olika associationsfonner diskuteras även konsekvenserna av att den del av den specialreglerade egendomen som äldre
församlingskyrkor och äldre domkyrkor utgör behåller den kyrkostiftelse-
forrn de har i dag.
Inkomst av fastighet: Hyror och arrenden
I vår undersökning förekom i fyra fall beskattning av ”inkomst av annan
fastighet. Det var i en stiftssamfällighet, två domkyrkor samt i Rödeby
församling i Blekinge. Stiftssamfállighetens inbetalning går ej att förklara
då stiftet borde vara skattebefriat från denna typ av statlig inkomstskatt. De äldre församlingskyrkoma och domkyrkoma av stiftelsekaraktår kan
däremot äga annan fastighet eller jord vars avkastning disponeras för
församlings- respektive domkyrkans behov. Skatteplikt kan då förekomma.
Församlingskyrkas fastigheter förekommer främst i de förutvarande danska
landskapen Skåne, Halland och Blekinge. Dessa äldre lokalkyrkors ekonomi
redovisas numera tillsammans med respektive pastorats redovisning. Äldre domkyrkors redovisning kan däremot fortfarande föras separat.
Enligt våra uppskattningar betalade Svenska kyrkan 1990 ca 1,3 Mkr i skatt på inkomst av annan fastighet. Lunds domkyrka stod dock för i princip hela denna inbetalning vilket bekräftar att Svenska kyrkan, förutom de speciella
kyrkostiftelsema, i princip är skattebefriad från inkomst av fastighet i dag
(jfr tabell 1).
Enligt statistiska centralbyrån (SCB) hade kyrkokommuner med arbetsgivaransvar 1990 ca 133,7 Mkr i hyresinkomst och 81,7 Mkr i inkomst av arrenden. Stiftssamfällighetema hade motsvarande 0,14 Mkr i
hyresinkom-
ster och 0,68 Mkr i arrendeinkomster. Om kyrkan organiseras som ideella föreningar beror skatteplikten på om inkomsten av kan räknas
fastigheter
som av hävd använd för att finansiera verksamheten. Trots att t.ex.
frikyrkoförsamlingar som har hyresfastigheter för att finansiera den kyrkliga
verksamheten betalar skatt för denna hyresinkomst räknar vi inte med
någon
skatt på inkomsterna av Svenska kyrkans fastigheter, varken kyrkostiftelser-
nas fastigheter eller församlingamas övriga fastigheter som till övervägande
del används till annat än kyrklig verksamhet. Som stiftelser och höggradigt allmännyttiga stiftelser skulle Svenska kyrkan dock få betala 30 procent i skatt på inkomst av fastighet, dvs. ca 65 Mkr. Dessutom tillkommer skatt på inkomsterna av äldre domkyrkors fastigheter. Till skillnad från idag beskattas all inkomst av dessa fastigheter för dessa två associationsformer. Tillsammans med domkyrkomas skatt blir det därför en sammanlagd skatt på minst 66,3 Mkr. Skatten är troligtvis något högre men vi har ej gjort någon närmare uppskattning utan använder oss av denna siffra.
\\ Inkomst av rörelse: I huvudsak skoggförsäljning
Skogen på löneboställena och prästlönefondsfastighetema förvaltas av
stiftssamfällighetemas egendomsnämnder. Nettointâlctema (försäljningsin-
täkten minus kostnaden för egendomsförvaltningen) från skogsawerkning
tillfaller pastoraten men beskattas inte idag eftersom pastoraten är skattebefriade från all inkomstskatt. Pastoraten tar upp dessa inkomster som driftsintâkt för löneboställen i driftsredovisningen och som en delsumma i
försäljningsmedel m.m. under inkomstslag. För 1990 uppgår intäkterna från
lönebostâllen till ca 152 Mkr enligt SCBs beräkningar. Vinsten var dock
enligt egendomsnåmndemas redovisning 163,7 Mkr vilket kan förklaras av
att egendomsnåmndernas årliga vinstutdelning brukar motsvara ett genomsnitt av flera års vinster.
Organiseras kyrkan som ideella föreningar räknar vi skogsinkomstema som
av hävd använda till finansieringen av verksamheten och därmed skattebefriade. Høggradigt allmännyttiga stiftelser är skattebefriade från all rörelseinkomst. I det fall Svenska kyrkan övergår i stifielsefønn räknas vi i värt exempel med att vinsten av skogsawerkningen på 163,7 Mkr kommer att beskattas med 30 procent vilket innebär ca 49,1 Mkr. Vi räknar inte med någon rörelseinkomst för kyrkokommunema då den kan förväntas vara liten.
Inkomst av övrigt näringsverksamhet: (t. ex. realisationsvinster)
Vi räknar inte med någon inkomst av övrig näringsverksamhet i vara
exempel.
Inkomst av kapital: Räntor, utdelningar
Idag betalar inte Svenska kyrkan skatt på kapital. Endast i det fall Svenska kyrkan blir organiserad som stiftelser kan skattskyldighet inträda. Det bör
nämnas att domkyrko- och församlingskyrkostiftelsema inte betalade någon
skatt på inkomst av kapital enligt vår undersökning.
Enligt SCB hade kyrkokommuner med arbetsgivaransvar ca 613,8 Mkr i
inkomster av räntor, aktieutdelning o.d. 1990. Motsvarande för stiftssam-
fällighetema var ca 17,9 Mkr. Med en kapitalbeskattning om 30 procent
innebär det en ökad skatteutgift med ca 189,5 Mkr för Svenska kyrkan i
stijielsefonn.
Fastighetsskatt:
Kyrkokommunema och stiftssamfállighetema betalar i flertalet fall
fastighetsskatt. Det avser fastigheter som till övervägande del inte används i kyrklig verksamhet. Under 1990 uppgick den inbetalade fastighetsskatten
till knappt 5,7 Mkr enligt uppräkning av RSVs siffror (tabell l). Fastig-
hetsskatten kan i stora drag förväntas vara oförändrad även i övriga associationsformer då en viss del av Svenska kyrkans fastighetsbestând fortfarande kommer att användas till annat än verksamhet. I
kyrklig
stiftelseformen kan fastighetsskatten bli större beroende tolkningen av Stiftelsens verksamhet. Vi har i våra beräkningar dock inte räknat med
någon förändring av fastighetsskatten.
Fönnögenlzetsskatt:
I dag betalar inte Svenska kyrkan någon skatt på förmögenhet, varken
kyrkokommuner, stiftssamfálligheter eller kyrkostiftelsema. Endast i det fall
Svenska kyrkan ombildas till stiftelser kan detta bli aktuellt beroende på tolkningen av stiftelsemas verksamhet. Som ett mått på Svenska
kyrkans
samlade förmögenhet kan kyrkokommunemas och stiftsamfállighetemas
sammanlagda nettotillgångar inkl. fonder och donationer 1990 användas. Dessa uppgår till ca 19 Mdr kr. Med en skattesats på 1,5 promille skulle
förmögenhetsskatten uppgå till ca 29 Mlcr.
Skogsvårdsavgifi:
Alla skogsägare betalar skogsvårdsavgift på 8 promille av skogsbruksvärdet.
Svenska kyrkans sammanlagda avgift uppgick 1990 till 7,2 Mkr efter
uppräkning av RSVs uppgifter (tabell l). Enligt egendomsnämndemas
redovisning för 1990 uppgick det taxerade skogsbruksvärdet till 1 304 Mkr. Skogsvårdsavgiften på detta är ca 10,4 Mkr vilket innebär en differens från vårt uppiäknade material med 3,3 Mkr. kommer att
Skogsvårdsavgiftema
vara oförändrade oavsett Svenska kyrkans framtida associationsform.
Enligt ett förslag från regeringen (prop. 1991/92:60) kommer skogsvårdsav-
gifterna att halveras från årsskiftet 1991/92 och avskaffas från och med 1 juli 1992.
Mervdrdeskatt:
Till skillnad från primär- och landstingskommuner måste
kyrkokommunernas näringsverksamhet drivas i vinstsyfte för att verksamhet
yrkesmässig skall anses föreligga och mervärdeskatt Även âr
utgå. kyrkostiftelsema mervärdeskatteskyldiga.
Vår undersökning av inbetald mervärdeskatt är som nämnts av stickprovskaraktâr, förutom för stiftssamtällighetema där samtliga 13 stift undersökts. En uppräkning till riksnivå ger en sammanlagd nettomoms på ca 39 Mkr för Svenska kyrkan. Kyrkokommunema ett
uppvisar positivt netto för åkerbruk och husdjursskötsel vilket torde avse momspliktig upplåtelse av jorbrulmarrenden. Tillsammans med den
domkyrkoma uppgick år 1990 till ca 5,5 Mkr varav Lunds domkyrka stod för ca 25 procent. . av bostäder och lokaler är dock momsfria Med Uthyrning tjänster. positivt netto menas att utgående moms (säljmoms) är större än ingående moms (köpmoms). Vid positivt netto betalar kyrkokommunema moms till staten till skillnad från ett negativt netto då skatt återbetalas till kyrkokommunema.
Ett negativt netto på 8,8 Mio förekommer för bl.a. trädgårdsodling och servering men även för grawård. För samtliga momspliktiga verksamheter uppvisade därmed kyrkokommunema inkl. de medeltida domkyrkoma en negativ nettomoms på ca 3,3 Mkr. Cirka hälften av de undersökta kyrkokommunema inkl. domkyrkoma var dock ej momsregistrerade. Stiftssamtällighetema uppvisade ett stort positivt netto på knappt 42 Mkr för skogsavverlcningen och ett litet positivt netto på drygt 0,3 Mkr för stiftsgårdamas verksamhet. Detta uppvägde mer än väl såväl stiftens negativa netto på ca 0,18 Mkr för bokhandel och litterär verksamhet som kyrkokommunemas och domkyrkomas sammanlagda uppräknade negativa netto.
Enligt lagstiftningen är ideella föreningar till moms i de fall
skattskyldiga föreningen taxeras för sina rörelseintåkter. Även i form av eller
stiftelser
allmännyttiga stüielser blir Svenska kyrkan i framtiden
mervärdeskatteskyldig. Det faktum att av mervärdeskatten är osäkra
beräkningama mycket samtidigt som Svenska skulle betala moms i alla här förekommande
kyrkan associationsformer gör att vi utelämnar momsen i avsnitt 3.3.
Arbetsgivaravgift:
Kyrkokommuner och stiftssamtälligheter betalade ca 1 210 Mlcr i
personalförsäkringar 1990 enligt SCB. Avgiftema är inte av stor i
någon betydelse detta sammanhang då Svenska måste betala dessa oavsett
kyrkan avgifter associationsform. Dessa avgifter utelämnas därför i denna
redovisning.
3.3 sammanlagd skatt for tre framtida associationsformer
Nedan följer en sammanställning av beräknade för
skatteinbetalningar Svenska kyrkan i de tre tidigare redovisade ideella
associationsformema, föreningar, höggradigt allmännyttiga stiftelser resp. stiftelser. Beräkningarna är som nämnts av schablonkaraktår där t.ex. till andra
ingen hänsyn tagits avdrag än grundavdraget för ideella föreningar. Det är möjligt, kanske till och med troligt, att den del av den som äldre
specialreglerade egendomen församlings- och domkyrkor utgör förblir kyrkostiftelser. Vi kommer därför även att diskutera konsekvenserna av en sådan kombinerad associationsform.
Svenska kyrkan som ideella föreningar, Mkr Skatt på:
| inkomst av fastighet | 0 |
| inkomst av rörelse | 0 |
| inkomst av kapital | 0 |
| Skogsvårdsavgift | 7,2 |
| Fastighetsskatt | 5,7 |
| Förmögenhetsskatt | 0 |
| Summa skatt | 12,9 |
I det fall de speciella kyrkostiftelsema kvarstår eller om domkyrkomas
inkomster av annan fastighet ej accepteras som inkomster som av hävd
utnyttjats som ñnansieringskâlla för verksamheten blir den sammanlagda
skattesumman i stället 14,2 Mlcr.
Svenska kyrkan som höggradigt allmännyttiga stiftelser, lVIkr Skatt på:
| inkomst av fastighet | 66,3 |
| inkomst av rörelse | 0 |
| inkomst av kapital | 0 |
| Skogsvårdsavgift | 7,2 |
| Fastighetsskatt | 5,7 |
| Förrnögenhetsskatt | 0 |
| Summa skatt | 79,2 |
Hela ökningen av skatteinbetalningama jämfört med i dag beror här på att kyrkokommunema som höggradigt allmännyttiga stiftelser ej längre skattebefrias för vissa fastighetsinkomster. Då de speciella kyrkostiftelsema endast beskattas för inkomst av fastighet som inte till övervägande del används i den kyrkliga verksamheten kan en viss skillnad förväntas i det fall vi behåller dessa kyrkostiftelser.
Svenska kyrkan som stiftelser, Mkr Skatt på:
| inkomst av fastighet | 66,3 |
| inkomst av rörelse | 49,1 |
| inkomst av kapital | 189,5 |
| Skogsvårdsavgift | 7,2 |
| Fastighetsskatt | 5,7 |
| Förmögenhetsskatt | 29 |
| Summa skatt | 346,8 |
| I det fall stiftelsemas ändamål kan sägas till övervägande del | vård |
främja
och uppfostran av barn, hjälpverksamhet bland behövande etc. (se vidare avsnitt 4.2) kommer stiftelsema ej att skatta för inkomst av eller
kapital
förmögenhet. Den sammanlagda skattesumman blir då 128,3 Mkr. Med bibehållna kyrkostiftelser blir det samma skillnad vad gäller skatt på
fastighetsinkomst som i fallet med höggradigt allmännyttiga stiftelser.
3.4 Slutsatser och framtida konsekvenser
Enligt vår uppskattning betalade Svenska kyrkan 1990 drygt 14 Mkr i skatt.
51 procent av detta var skogsvårdsavgifter, 40 procent fastighetsskatt och
9 procent skatt på inkomst av annan fastighet. Dessutom betalades ca l 210
Mkr i arbetsgivaravgifter och mervärdeskatt på uppskattningsvis 39 Mlcr.
Varken skogsvårdsavgiftema, fastighetsskatten, arbetsgivaravgiften eller
mervårdeskatten förändras i någon avgörande mening i det fall Svenska kyrkan i och med ett skiljande från Det
staten fâr en ny associationsform. är istället tillkomsten av olika former av inkomstskatt samt
förmögenhets-
skatt som påverkar resultatet.
I avsnitt 3.2 diskuterades skattekonsekvensema för Svenska i tre
kyrkan
olika framtida associationsformer. Förutom dessa tre finns ytterligare två
fall beskrivna i avsnitt 2.1 där Svenska kyrkan förblir ett särskilt skattesubjekt. Alla dessa alternativa former innebär olika konsekvenser för kyrkan i
beskattningshânseende jämfört med i dag. Mest gynnsamt för kyrkan år att
låta organisera den som ideella föreningar. Med en för Svenska kyrkan generös tolkning av inkomsterna från fastigheter och av rörelse kan den sammanlagda skatten till och med bli lägre än i dag. Väljer man att behålla
Svenska kyrkan som ett speciellt skattesubjekt och antingen skriva in kyrkan
i 7 § 3 mom. SIL eller skapa en speciallag för kyrkan blir beskattningen
närmast att jämföra med den som föreligger i dag. Med en speciallag
föreligger även möjligheten att ge vissa skattelättnader. Att göra kyrkan till
höggradigt allmännyttiga stiftelser innebär ökad beskattning för kyrkan både
jämfört med idag och med ovanstående alternativ, då inkomst av annan
fastighet blir obligatoriskt skattepliktig. Minst gynnsam för Svenska kyrkan
i beskattningshänseende är stiftelseformen.
I enlighet med våra räkneexempel i avsnitt 3.1 och 3.2 kan skatteinbe-
talningarna för kyrkan hamna någonstans mellan 13 Mkr för kyrkan
organiserad som ideella föreningar och ca 347 Mkr för kyrkan i form av stiftelser. Vi utelämnar då mervärdeskatt och personalförsäkringar. Enligt
våra uppskattningar utgjorde skatteinbetalningama 1990 ungefär 1,3 procent
av det årets resultat efter skatteintäkter och finansnetto, mervärdeskattoch personalförsâkringar undantagna. Det mest ogynnsamma fallet där Svenska kyrkan ombildas till stiftelser kan innebära en skatteökning med drygt 300 Mkr jämfört med idag eller gynnsammaste fallet med ideella föreningar. 300 Mkr utgör närmare 30 procent av 1990 års resultat. Denna siffra kan också jämföras med de 400 Mkr som statskontoret beräknat att samhällsstöd till vård och underhåll av kulturhistorisk värdefulla kyrkobyggnader behöver
uppgå till.
Genom en generös lagstiftning kan dock de flesta ogynnsamma skatteeffekter för Svenska kyrkan vid ett skiljande från staten ändå undvikas.
Tabell 2 visar en sammanfattning av beskattningsreglema för Svenska
kyrkan i dag och i de tre tänkbara framtida associationsformer som vi tidigare behandlat, Svenska kyrkan som ideella föreningar, stiftelser och
höggradigt allmännyttiga stiftelser.
Tabell 2 Beskattningsregler för Svenska kyrkan
Beskattning 1990 Framtida beskattning Skatteslag: central organ. stift, försam- kyrka - Sv. kyrkan Sv. kyrkan Sv. kyrkan som
-r staten ling m.m.= specxegl. som ideella som stilteker allmännyttiga
kommun föreningar stiftelser
* l Kommunal Nej Nej Nej Nej Nej Nej Statlig inkonmskan Inkomst av fastighet Nej Nej Ja, delvis Ja, delvis Ja Ja inkomst av rörelse Nej Nej Ja Ja, delvis Ja Nej Inkomst av övrig näringsverk- Nej Nej Nej Nej Ja Nej samhet Inkomst av kapital Nej Nej Nej Nej JR Nej Fastighetsaktier Ja, delvis Ja, delvis Ja, delvis Ja, delvis Ja Ja, delvis Fämøgenhersskan Nej Nej Nej Nej 19 Nej Mervdrdeskan Ja Ja, delvis Ja Ja, delvis Ja Ia Arbetsgivaravgift Ja 10 Ja Ja Ja Ja
Ja = i princip skaneplik! Nej = i princip ej skalteplikt Kyrka s självständigträussubjekt,del av den specialregleradeegendomen.Med kyrka avsesen till Svenskakyrkan hörandelokalkyrla
domkyrka eller dylikt i dessegenskapav ägaretill viss för Svenskakyrkan avseddegendom.
Under förutsättningatt byggnadtill mer än 50 procentanvändstill kyrklig verksamhetföreligger skattefrihet. l annatfall beskaus
byggnad med fastighetsskattrespektiveinkomst av fastighet. “
Församling som driver näringsverksamheti vinstlyft blir mervärdeskatteskyldig.Inkomst av näringsverksamhetlör vilken idee
förening är frikallad frin skattskyldighetenligt 7 § 5 mom. SIL momabeskauasej.
Undantagär det fall dä stiñelsen ägnar sig Lt an främja värd och uppfostra..av barn m.m. (se 7 § 6 mom. SIL). l dessafall bl
stiftelsen ej skattskyldig för fånnögenheteller kapital. Viss nedsättningav församlingar: allmännalöneavgift möjlig (1990:912).
4¶Dagens beskattningsregler för svenska kyrkan
Avsnitt 4 redovisar mer ingående skattereglema för Svenska kyrkan i dag med hänvisning till relevant lagtext. Redovisningenär uppdelad efter
skatteslag.
4.1 Kommunal inkomstskatt
Juridiska personer är ej skattskyldiga enligt kommunalskattelagen (53 § 1
mom. KSL).
4.2 Statlig inkomstskatt
Staten, landstingskommuner, kommuner och andra menigheter år enligt 7
§ 3 mom. SIL frikallade från skattskyldighet för alla inkomster. Svenska
kyrkans församlingar, pastorat, kyrkliga samfálligheter och stiftssamfällig-
heter räknas som menigheter. De är därför befriade från skattskyldighet för all inkomstskatt.
Svenska stiftelse för rikskyrklig verksamhet (SFRV) betraktas i
kyrkans
lagstiftningen som juridisk person bedrivande höggradigt allmännyttig
verksamhet. Därmed frikallas SFRV från skattskyldighet för all annan inkomst än inkomst av näringsverksamhet som hänför sig till innehav av fastighet (7 § 4 mom. SIL).
lokal-, stifts- och riksplan, vilka anses som ideella
Kyrkliga föreningar på
föreningar, frikallas från skattskyldighet för inkomst av näringsverksamhet
som inte hänför sig till innehav av fastighet eller till rörelse (7 § 5 mom. SIL). De är även frikallade från skatt på:
- inkomster av och av som hänför
fastighet förvaltningsenhet fastighet sig
till innehav av fastigheter som tillhör
föreningen och som till övervägande del används i deras verksamhet (7 § 5 mom. SIL samt 3
kap. 4 § FTL)
- inkomst av fastighet och av rörelse som till del härrör från
huvudsaklig
verksamhet som har naturlig till
anknytning föreningens allmännyttiga
ändamål eller av hävd som för ideellt
utnyttjats finansieringskälla arbete (7 §
5 mom. SIL).
De ideella föreningar varom här är skattar för inkomst av
fråga ej kapital
och inte heller för inkomst av tillfällig förvårvsverksamhet (7 § 5 mom. SIL). De äger vidare rätt till ett grundavdrag om 15 000 kr. från den taxerade inkomsten (8 § SIL). Ideella föreningar betalar i
30 procent inkomstskatt på den beskattningsbara inkomsten (10 a § SIL).
Inkomst av den specialreglerade kyrkliga egendomen år skattefri då den anses tillhöra pastoratet (7 § 3 mom. SIL). Kyrkor som före 1817
byggdes
på landet och 1843 i stad utgör dock särskilda i
skattesubjekt lagstiftningen
(7 § 6 mom. SIL). Hit räknas en del av den specialreglerade egendomen, närmare bestämt lokalkyrka, domkyrka e.d. i dess av ägare till
egenskap
viss för Svenska kyrkans verksamhet avsedd egendom. De äldre för-
samlingskyrkoma liksom domkyrkoma äger i egenskap av självständiga
stiftelser kyrkobyggnaden med tomt samt fastigheter vilkas
avkastning går
till kyrkans underhåll. Dessa kyrkostiftelser är idag frikallade från
skattskyldighet för inkomst av näringsverksamhet som inte hänför sig till
innehav av fastighet eller till rörelse (7 § 6 mom. skattefrihet
SIL). föreligger dock för inkomst av fastighet om fastigheten tillhör stiftelsen och till övervägande del används i dess verksamhet (7 § 7 mom. SIL, jfr med 3 kap. 4 § PTL). Med skattesubjekt menas den som betalar skatten. Skatte-
objekt är skattepliktiga föremål. Detta betyder att skattesubjektet i kyrka
detta fall kan ha flera olika skatteobjekt, Lex. och
själva kyrkobyggnaden
fastigheter som subjektet kyr äger. Skatteobjektet kyrka genererar dock
ingen inkomstskatt eftersom den inte taxeras
enligt fastighetstaxeringslagen.
Skatteobjektet fastighet som används huvudsakligen till kyrklig verksamhet
blir också fri från statlig inkomstskatt medan inkomsten från
övriga
fastigheter som tillhör kyrkan beskattas.
Kyrklig verksamhet som i dag drivs i stiftelseform beskattas för alla inkomster. Ett undantag är om stiftelsens verksamhet
huvudsakligen
- vård och av bam
främjar uppfostran
- och
understödjer undervisning utbildning
- utövar bland behövande
hjälpverksamhet
-
främjar vetenskaplig forskning.
Om den huvudsakliga verksamheten kan hänföras till något av de angivna ändamålen frikallas stiftelsen från skattskyldighet för inkomst av näringsverksamhet som inte hänför sig till innehav av fastighet eller till rörelse §
(7
6 mom. SIL).
4.3¶Fastighetsskatt
Följande fastigheter är undantagna från fastighetsskatt enligt 3 kap. 2 § PTL
och 2 kap. 2 § FTL:
-
ecklesiastikbyggnad
Här innefattas kyrka eller annan byggnad som används för religiös verksamhet, prästgård, bärhus, krematorium och byggnad som används för
skötsel av begravningsplats.
- allmän byggnad
Här avses byggnad som tillhör staten, kommun eller annan
menighet
(församling, pastorat, kyrklig samfällighet och stiftssamfállighet) och som
används för b1.a. allmän förvaltning, och med
styrelse, fritidsgård byggnad
likartad användning.
skolbyggnad som används för undervisning (eller forskning) vid skola som anordnats av staten, anordnats med statsbidrag eller skola som står under statlig tillsyn samt elevhem som tillhör sådan skola, undantas från fastighetsskatt (2 kap. 2 §FTL). Även ekonomibyggnader m.m. som tillhör skola frikallas från fastighetsskatt om de till övervägande del används för sådan undervisning som nämns i 2 kap. 2 § FTL.
Kyrkor, stiftelser och ideella föreningar som avses i 7 § 5-6 mom. SIL frikallas också från fastighetsskatt om och mark som tillhör
byggnader
institutionen till övervägande del används i deras verksamhet (3 kap. 4 § FTL).
Övrig kyrklig specialreglerad egendom såsom löneboställe, församlingskyr-
kas fastighet, prästlönefondsfastighet, domkyrkas fastighet och biskopsgård
taxeras och belastas med fastighetsskatt endast om det på dem finns - småhusenhet - eller
hyreshusenhet,
- lantbruksenhet som vid fastighetstaxeringen betecknas som småhus, hyreshus, tomtmark för småhus eller tomtmark för hyreshus (l984:1052 Lagen om statlig fastighetsskatt). Exempel på detta är arrendatorsbostäder, fritidsbostäder på kyrldig mark och hyreshus i städer vilka belastas med
fastighetsskatt.
4.4 Förmögenhetsskatt
Svenska kyrkans församlingar, pastorat, samfälligheter, stiftssamfålligheter
och de centrala organen är ej skattepliktiga för förmögenhet (6 § 1 mom. LFS). Vidare är skattskyldiga som avses i 7 § 4-6 mom. SIL, dvs. i detta
sammanhang övriga förekommande juridiska personer; höggradigt
allmännyttiga stiftelser, ideella föreningar, kyrkor och stiftelser i de fall de ägnar sig åt vård och uppfostran av bam etc. (s.k. kvalificerat allmännyttiga
stiftelser), frikallade från skattskyldighet för förmögenhet. För förmögenhet
i rörelse föreligger skattefrihet dock endast om den skattskyldige är
nedlagd
frikallad från skattskyldighet för inkomst av rörelse (6 § l mom. LFS).
4.5 Mervärdeskatt
Uttag av moms sker idag på lika villkor för Svenska kyrkan och övriga trossamfund. Församlingar blir mervärdeskatteskyldiga för inkomst av
driven i vinstsyfte. Skattskyldigheten för mervårdeskatt näringsverksamhet
år kopplad till yrkesmässig verksamhet. Till yrkesverksamhet i mervärdeskattelagens 2 § räknas ej omsättning av vara eller tjänst i en ideell förenings verksamhet om inkomsten av nâringsverksamheten år frikallad från skattskyldighet enligt 7§ 5 mom. SIL. Övriga här förekommande
stiftelser etc. år skyldiga att betala mervårdeskatt. organ,
4.6¶Arbetsgivaravgifter
Uttag av arbetsgivaravgifter sker i dag på lika villkor för Svenska kyrkan
och övriga trossamfund. Arbetsgivaravgifter utgår generellt på all lön över
1 000 kr/arbetstagare (1981:691). Ett undantag är att staten ej betalar
arbetsskadeavgift.
Enligt lagen (1990:912) om nedsättning av socialavgifter och allmän
löneavgift nedsätts avgiften med 5 eller i
10 procent för vissa arbetsgivare norra Sverige. Arbetsgivarens verksamhet är klart angiven i
lagen.
Församlingar torde endast i begränsad utsträckning kunna komma
.i fråga och då endast för verksamhet som kan betraktas som uppdragsverksamhet,
pensionatsverksamhet samt kafé- och restaurangverksamhet som bedrivs i
anslutning till sådan verksamhet. Nedsâttning kan därför endast komma att
gälla stiftsgårdar samt möjligtvis skolor.
4.7 Gåvo- och arvskatt
I lagen (1941:416) om arvskatt och gâvoskatt skattebefrias enligt 3 § bl.a.:
- staten - trossamfund - och samt dessas
församling kyrka samarbetsorgan
- stiftelse lmuten till trossamfund eller församling (om verksamheten
utgör
ett led i trossamfundets eller församlingens verksamhet).
Från gåvoskatt befrias även enligt 38 § bl.a. svensk stiftelse vilken
huvudsakligen främjar t.ex. religiösa, välgörande och sociala ändamål.
En relationsåndring mellan kyrkan och staten medför inga av
förändringar
detta.
4.8¶Stämpelskatt
Idag år Svenska kyrkan och dess församlingar, i egenskap av kommun eller annan menighet, till viss del befriade från stämpelskatt enligt ståmpelskatte-
lagen (l964:308 4 § 6 p. med hänvisning till 2 kap. 2 § PTL). Stâmpelskatti
kan bli ett problem i det fall den kyrkliga egendomen skall förvârvas av en stiftelse. Detta övergångsproblem kan dock lösas genom lagstiftning.
Sammanfattning
En kyrka åtskild från staten innebär i princip att Svenska i
kyrkan
skattelagstiftningen jåmstålls med övriga trossamfund. Så kommer t.ex.
församlingar och stiftssamtälligheter att utgöra självständiga skattesubjekt
och i skattelagstiftningen bli jämställda med ideella föreningar som utövar
kyrklig verksamhet och därigenom mista en del av dagens skattebefrielse.
Delar av den specialreglerade egendomen kan dock utgöra undantag. Vid en
eventuell förändring av relationerna med staten finns dock att
möjligheter
ge Svenska kyrkan en annan ställning.
Denna promemoria har visat på ett antal alternativa associationsformer för en fri kyrka. De olika formerna får skilda konsekvenser för Svenska
kyrkan
i beskattningshänseende jämfört med i dag. För det första är det möjligt att
behålla Svenska kyrkan son1 ett särskilt skattesubjekt. Som sådant ges den
en speciell status i skattelagstiftningen. Ett detta är att låta exempel på
kyrkan ingå i en grupp av höggradigt allmännyttiga institutioner. För det
andra kan Svenska kyrkan ombildas till ideella föreningar. En tredje associationsform är att organisera kyrkan som stiftelser.
En uppskattning av Svenska kyrkans inbetalda skatt tyder på att man som helhet betalade drygt 14 Mkr i skatt under 1990. De största inbetalningama
härrör från skogsvårdsavgifter, 51 procent. Fastighetsskatten står för 40
procent och skatt på inkomst av annan fastighet för 9 procent. Dessutom tillkommer efter en försiktig uppskattning ca 39 Mkr i mervärdeskatt.
Personalförsälcringar på 1 210 Mkr år ej medtagna.
Beräkningama av skattekonsekvensema för tre tänkbara associationsformer tyder på att Svenska kyrkan kan få betala mellan 13 och 350 Mkr i skatt, moms och arbetsgivaravgifter undantagna, beroende på framtida associationsform och de undantag som görs i lagstiftningen. Av de alternativ vi undersökt framgår att mest gynnsamt för kyrkan är att organiseras som
ideella föreningar. Minst gynnsam är stiftelseformen.
TATSKONTORET BILAGA 3
KYRKOAVGIFT FÖR SVENSKA KYRKANS
MEDLEMMAR
Hur stor blir en eventuell kyrkoavgift i framtiden för Svenska
kyrkans
medlemmar vid en åtskillnad mellan kyrkan och staten? För att svara den
på
frågan behöver man göra ett antal antaganden.
För det första antar vi att begravningsverksamheten övergår till de bor-
gerliga kommunema. Folkbokföringen har redan övergått till skattemyndig-
heterna medan en kyrkobokföring finns kvar inom kyrkan. I tabell 1 har vi därför tagit bort kostnaderna för begravningsverksamheten och 60 procent av kostnaderna för folkbokföringen. När dessa funktioner försvinner bör även den centrala förvaltningen kunna minskas i motsvarande Vi
grad.
räknar därför bort ca 30 procent av central förvaltning, en siffra som avspeglar de nettokostnader som begravningsverksamheten och 60 procent av folkbokföringen uppgår till i förhållande till de tre huvudverksamhetema
församlingsverksamhet, folkbokförin g och begravningsverksamhet. Av tabell
l framgår de återstående nettokostnadema.
| Tabell 1. Huvudverksamhetema | 1990, Mkr Nettokostnad |
| Församlingsverksamhet | 3 517 |
| Kyrkobokföring | 168 |
| Central förvaltning | 490 |
| Totalt | 4 175 |
Vi har därmed minskat församlingamas och pastoratens sammanlagda nettokostnader med 1 749 Mkr.
I tabell 2 visas en resultaträkning för församlingar och pastorat. Resultaträk-
ningen är justerad för ett antal antaganden enligt följande:
l) Församlingamas och pastoratens nettokostnader för huvudverksamhetema har minskat med 1 749 M10 till 4 175 Mkr.
2) Vi räknar med ett statligt bidrag på 400 Mkr för vård av kulturhistoriskt
värdefulla kyrkobyggnader m.m.
Vi har fördubblat - med 258 Mkr - för att få en
3) avskrivningama ökning
mer rättvisande bild av investeringsbehovet. Avskrivningama bör nämligen
uppgå till samma belopp som utgifterna för ersättningsanskaffningama av
byggnader, inventarier och masldner. Dessa torde ha uppgått till mer än 500 Mkr 1990.
I tabell 2 redovisas två alternativa resultaträkningar. I alternativ A låter vi resultatet vara detsamma som kyrkokommunemas resultat 1990 efter skatteintäkter och ñnansnetto. Detta resultat på 983 M10 täcker nästan 80 procent
av 1990 års totala investeringsutgifter (inkl. inköp av fastigheter och
anläggningar) på 1 232 Mkr. Alternativ A kan ses som ett ytterlighetsmått där församlingarna och pastoraten tillåts ha samma överskott som i dag.
I alternativ B har vi låtit resultatet efter kyrkoavgift och finansnetto
precis
täcka behovet av ersättningsanskaffningar, dvs. uppgå till samma belopp
som de sammanlagda avskrivningama på 516 Mkr. Detta medför att det egna kapitalet blir oförändrat. Vi kan se detta alternativ som ett ytterlighetslâge där församlingarna och pastoraten endast tillåts ett överskott stort nog att upprätthålla verksamheten.
Den del av kostnaderna som tidigare täcktes av kyrkoskatten, i resultaträkningen benämnd kyrkoavgift, motsvaras i båda dessa alternativ av den restpost som krävs för att åstadkomma dessa resultat.
Tabell 2. Justerad resultaträkning 1990, församlingar och pastorat,
Mkr
| A | B | |
| Verksamhetens intäkter | 269 | 269 |
| Verksamhetens kostnader | -4 444 -4 444 | |
| Verksamhetens nettokostnader | -4 175 -4 175 | |
| Kyrkoavgift | 4 704 4 237 |
Statligt bidrag för vård av kulturhistoriskt värdefulla byggnader m.m. 400 400
- från 410
Kyrkofonden bidrag
- till - 894
avgift
- till -484 -484
nettoavgift
Prästgårdar och
lönebostållen - intäkter 208
| - kostnader | - 155 | |
| - nettointäkt | 53 53 | |
| Räntor - intäktsrântor | 638 | |
| - kostnadsrântor | - 153 | |
| - rântenetto | 485 | |
| Resultat efter kyrkoavgift och finansnetto | 983 | 516 |
| Avskrivningar | - 258 - 258 | |
| Extra avskrivningar | - 258 - 258 | |
| Förändring av eget kapital | 467 | 0 |
(yrkoavgiñen blir 1 aHemauv A 4 ”måla och 1 alternativ B 4 §37 ME.
Stmssamfällighetenza
För att få en så heltäckande bild som möjligt av hur stor en kyrkoavgift skulle tänkas bli bör även stiftssamfállighetemas kostnader och deras finansiering via skatteintäkter tas med i beräkningarna. Vi har på liknande sätt som i tabell 2 redovisat två ytterlighetsaltemativ.
Kyrkoavgiften är även här en restpost. I övrigt har inga justeringar gjorts.
Tabell 3. J usterad resultaträkning 1990 för stiftssamfálligheterna, Mkr
| A | B | |
| Verksamhetens intäkter | 34 | 34 |
| Verksamhetens kostnader | - 357 - 357 | |
| Verksamhetens nettokostnader | - 323 - 323 | |
| Kyrkoavgift | 220 130 | |
| Från - | m.m. 164 164 |
kyrkofonden: stiftsbidrag allm. utjämningsbidrag 14 14 till personl. prâsttj. strukturbidrag 65 65
Förmedlade stmlcturbidrag
- 61 - 61 Finansiella intäkter 18
Finansiella kostnader - l
Finansnetto 17 17
Övrigt
Resultat efter kyrkoavgift och bidragsintålcter och 96 6
finansnetto
- 6 - 6
Avskrivningar
Förändring av eget kapital
i (yrkoavgiften blir i alternativ A 275 Mkr och i alternativ B 130 Mlcr.
Den centrala nivån finansieras huvudsakligen av kyrkofonden och påverkar
inte kyrkoavgiftens storlek.
Hur stor blir kyrkoavgijien per medlem?
År 1989 var 89,5 procent av Sveriges invånare medlemmar i svenska kyrkan. Förutom detta medlemstal laborerar vi nedan med tre alternativa medlemsantal på 80, 70 resp. 60 procent av invånarantalet i landet. Uppgifterna om invånar- och medlemsantal härrör från 1989.
Tabell 4. Genomsnittlig kyrkoavgift per medlem med oförändrat
resultat (alternativ A)
Medlemmar i Antal med- Sammanlagd Kyrkoavgl-
| Sv ky i % av lemmar | kyrkoavgift | medlem (kr.) | |
| invånarant. | (Mkr) | ||
| 89,5 | 7 560 522 | 4 924 | 650 kr. |
| 80 | 6 757 034 | 4 924 | 730 kr. |
| 70 | 5 912 404 | 4 924 | 830 kr. |
| 60 | 5 067 775 | 4 924 | 970 kr. |
Tabell 5. Genomsnittlig kyrkoavgift per medlem utan förändring av
eget kapital (alternativ B)
Medlemmar i Antal med- Sammanlagd Kyrkoavg/-
| Sv ky i % av lemmar | kyrkoavgift | medlem (kr.) | |
| invånarant. | (Mkr) | ||
| 89,5 | 7 560 522 | 4 367 | 580 kr. |
| 89 | 6 757 034 | 4 367 | 650 kr. |
| 70 | 5 912 404 | 4 367 | 740 kr. |
| 60 | 5 067 775 | 4 367 | 860 kr. |
Vi kan konstatera att medlemsavgiften i dessa räkneexempel i genomsnitt
behöver vara 580-970 kr. per medlem och år beroende på antaganden om Svenska kyrkans resultat och medlemsfrekvens.
Det kan vara av intresse att jämföra dagens kyrkoskatt för en skattebetalande medlem med en kyrkoavgift. Kyrkoskatten är i dag den dominerande intäktskällan för Svenska kyrkan. Den genomsnittliga kyrkoskatten 1990 var 1,15 kr. per skattekrona.
Om vi tar förhållandet mellan den sammanlagda kyrkoavgiften i tabellerna 4 och 5 (alternativ A och B) och den sammanlagda kyrkoskatten 1990, vilken var 7 073 Mkr, så blir kvoten 0,70 resp. 0,62. Det motsvarar en tänkt kyrkoavgift på 70 procent av 1,15 kr. per skattelqona vilket är 0,80 kr. per skattekrona i alternativ A. För alternativ B blir det 62 procent av 1,15 kr., dvs. 0,71 kr. per skattekrona.
En kyrkomedlem med 120 000 kr. i beskattningsbar inkomst kommer därmed att få betala en 0,80/ 100 x 120 000 = 960 kr.
årlig kyrkoavgift på
i alternativ x 120 000 = 850 kr. i alternativ B.
A resp. 0,71/100
I tabell 6 visas hur stor den årliga kyrkoavgiften blir i alternativ A resp. B för några olika alternativa beskattningsbara inkomster.
Tabell 6. Några exempel på kyrkoavgifternas storlek
Beskattningsbar inkomst/år, kr. Årlig kyrkoavgift, kr.
| Alt. A | Alt. B | |
| 240 000 | l 920 | l 700 |
| 180 000 | l 440 | 1 280 |
| 120 000 | 960 | 850 |
| 60 000 | 480 | 425 |
Det bör noteras att kyrkoavgiften i tabell 4 och 5 utgår från att alla
medlemmar betalar kyrkoavgift. Kyrkoavgiften blir därmed en genomsnittlig
avgift per medlem. Vi tar här ingen ställning till vilka av Svenska kyrkans medlemmar som skall betala en eventuell avgift utan konstaterar endast att avgiften varierar beroende på vilka medlemmar som blir avgiftsbelagda.
\
Kwuukømiauslwx...e
.
48 l LTATSKONTORET BILAGA 4
SVENSKA KYRKAN S PENSIONSSKULD
En viktig del vid ett skiljande mellan kyrka och stat blir att säkerställa redan
gjorda pensionsutñstelser. Det som då åsyftas är den s.k. kompletterings-.
pensionen, dvs. avtalad pension utöver folkpension och ATP. Svenska kyrkans kyrkokommunalt anställda kan i princip delas upp i två kategorier: präster med statligt avtal samt övriga med kommunalt avtal. Pråstemas
pensioner betalas av kyrkofonden. Kyrkomusikema övergick den 1 juli 1990
från statligt till kommunalt avtal. Personalen i domkapitlen och stiftsnåmndema blev kyrkokommunalt anställda 1989. Tidigare hade staten ansvar for
pensionerna till såväl kyrkomusikema som domkapitlens och stiftnåmn-
dernas personal. Kyrkan erlade då pensionsavgift till staten for kyrkomusi-
kema (SOU 1978:3, s. 232).
Personal som är statligt eller kommunalt lönereglerad har pensionsförmåner
enligt kollektivavtal för statligt anställda resp. för kommunalt anställda. De statsanstâllda har haft ett system med s.k. bruttopensioner vilket innebär att arbetstagaren alltid är garanterad ett belopp motsvarande vad pensionsavtalet
berättigar till. Skulle inte socialförsäkringsförmånema uppgå till eller
överstiga tjänstepensionens belopp kompletterar arbetsgivaren återstoden.
Från och med 1992 ersätts detta system med ett nettopensionssystem vilket
innebär att en kompletteringspension då alltid läggs ovanpå det som
folkpension och ATP ger. En uppbyggnad av ett premiereservsystem
kommer också att påbörjas. De kommunalt anställda har även de bruttopension men genom ett kollektivavtal 1984 utbetalas normalt alltid en kompletterande nettopension utöver folkpension och ATP (SOU 1990:77, bilaga A, s. 26).
Det ñnns två olika typer av pensionssystem. För det första ett s.k. fördelningssystem som bygger på att varje års utbetalningar täcks av varje års avgifter. För det andra kan pensionema ñnansieras genom avkastningen av ett fonderat sparande, ett s.k. Den prerniereservsystem. kompletteringspension som den statliga och kommunala arbetsgivaren åtagit sig att utge försäkras inte utan arbetsgivaren betalar direkt med pensioner löpande inkomster eller av en egen pensionsfond som byggts upp genom årliga avsättningar. Staten och kyrkokommunema finansierar sina pensionskostnader som löpande utgifter för statsverket respektive kyrkokommunema. Det fungerar med andra ord som ett är inte fördelningssystem. Kyrkan skyldig att avsätta medel till pensionsfonder och några större fonderingar finns inte heller inom kyrkan. Kyrkofonden har dock avsätta börjat pengar för pråstemas pensioner. År 1990 avsatte kyrkofonden 100 Mkr och den har för avsikt att vid kommande bokslut avsätta lika till dess mycket kapital finns uppbyggt för att täcka pråstemas pensionsskuld som i till dag uppgår 511 Mkr för de redan pensionerade prästerna en okänd summa för de plus nu verksamma prästerna, enligt Statens löne- och Även pensionsverk (SPV). vissa kyrkokommuner, t.ex. Norrköpings kyrkliga samfällighet, har börjat avsätta medel för pensioner. Pensionsskulden i till 25 uppgår Norrköping Mkr. Genom att avsätta medel på upp till 4 Mkr per år har en pensionsfond med i dag 21 Mkr byggts upp under ett antal år.
Dagens pensionssystem där pensionskostnadema i princip uppkommer då pensionsutfallet inträffar fungerar tillfredsställande så och länge pastoraten samtälligheterna har ett jämnt och säkerställt tillflöde av inkomster. I dag tillgodoses detta genom beskattningsrätten. En kyrka fri från staten torde liksom andra arbetsgivare utan beskattningsrätt behöva avsätta medel i
pensionsfonder eller teckna pensionsförsäkringar för de anställda. Det blir därför i princip fråga om att övergå från dagens fördelningssystem till ett premiereservsystem av samma typ som t.ex. ITP-systemet, de privata tjänstemännens tjänstepensionssystem. Denna övergång från en direktñnansiering av pensionema till en förskottsñnansiering kommer under en övergångsperiod att innebära en extra ekonomisk belastning för Svenska kyrkan. Anledningen är att kyrkan under denna inledningsperiod kommer att få kostnader både för pensionerad personal och för aktiv personal. En likviditetsmässig extra belastning, en s.k. puckeleffekt, uppkommer därmed genom den ändrade periodiseringen av pensionskostnadema.
Hur stor är pensionsskulden?
Enligt Kommunförbundet kan pensionsskulden för de borgerliga kommunerna schablonmâssigt beräknas till 44,7 procent av årslönesumman för personal inom pensionsavtalets tillämpningsområde jämte ett belopp motsvarande ll gånger utbetald kompletteringspension under året. I stort kan kyrkokommunema använda sig av samma beräkningsgrund. Hår nedan skall vi med denna beräkningsgrund uppskatta Svenska kyrkans pensionsskuld för de anställda med kommunalt avtal.
Tabell l Årslönesummor (exkl. personalförsäkringar) och utbetald
kompletteringspension 1990, Mkr, kyrkokommuner med
arbetsgivaransvar
Pastorat Stift Summa Löner o arvoden exkl. arvoden till förtroendevalda o 2 253 90 2 343* exkl. personalförsäkringar Utbetald kompletteringspen- 54 O 54 sion
* I denna summa ingår inte utgifterna för prästerna, ca 57§Vfkr i pastoraten och 79 Mkr i stiftssamtällighetema. Kyrkofonden antas avsätta medel för prästernas pensioner.
Kyrkans totala pensionsskuld för de anställda med kommunalt avtal blir därmed l 047 + 594 = 1 641 Mkr enligt ovanstående
beräkningsgrund.
Till den sammanlagda pensionsskulden skall läggas 22,2 96 i särsldld skatt på pensioner (SFS 1991:687, lag om särskild löneskatt på pensionskostnader). Kommunförbundets rekommendation är att denna skatt ej skall läggas på pensionsskulden för 1992 års budget i avvaktan på nya direktiv. Vi tar ej med denna skatt i våra beräkningar av pensionsskulden.
Vissa av dessa pensionskostnader kan komma att avlyftas kyrkan. För det
första antar vi här att huvudmannaskapet för begravningsverksamheten vid
ett sldljande från staten kommer att övergå till de borgerliga kommunerna.
Någon pensionsskuld för begravningsverksamhetens personal skall därför ej
medräknas. Från och med juli 1991 sköts folkbolcföringsuppgiften av
skattemyndighetema. Kyrkoboldöringsuppgifter finns dock kvar inom
kyrkokommunema. Vi räknar bort den del av pensionsskulden som avser
personal som övergått till skattemyndighetema.
Med hjälp av uppgifter från Svenska kyrkans församlings- och pastoratsför-
bund har vi gjort uppskattningar av pensionsskulden för dessa två personal-
kategorier. Uppgifterna om antalet anställda härrör från 1990-11-01. Lönestatistiken är från 1991 men har kompenserats för att ge approximativa värden för 1990.
Begravningsverksamhet
Inom verksamhetsområdet begravningsverksamhet har vi särskiljt tre typer
av tjänster enligt följande:
*
ledningspersonal, bestående av kyrkogårdschefer, krematoriemästare,
trâdgårdsteloiiker m.m.
*
kyrkvalctmästare
*
kyrkogårdsarbetare
Totalt i landet finns det 291 personer inom kategorin ledningspersonal och
sammanlagt ca 7 000 kyrkvaktmästare och kyrkogårdsarbetare. Dessutom
finns ca 5 000 säsongsarbetande vilka visserligen omfattas av pensions-
reglerna men vanligtvis arbetar så få säsonger att någon pension ej utbetalas. Fortsättningsvis bortser vi från säsongsarbetama.
Genomsnittslönen för ledningsgruppen var 1990 173 400 kr/år och lednings-
arbetar huvudsakligen heltid. Då kyrkogårdsarbetama gruppens personal
normalt arbetar heltid och största delen av kyrkvalctmästama också arbetar heltid räknar vi dessa som heltid. Kyrkvaktmästama sköter i flertalet
tjänster
fall även andra än begravningsverksamhetsuppgifter varför vi här
uppgifter
endast räknar 50 % av lönen till begravningsverksamhet. Kyrkogårds-
arbetama dock i högre grad med uppgifter inom begravnings-
sysslar
verksamhetsområdet varför vi antar att 100 % av kyrkogårdsarbetamas tid avser Vi har vid fördelningen mellan dessa två
begravningsverksamhet.
att 4 200 (60 %) år kyrkvaktmâstare och personalkategorier uppskattat
2 800 Genomsnittslönen uppskattas till
(40 %) är kyrkogårdsarbetare.
134 400 kr/år för båda dessa grupper.
Årslönesumman för begravningsverksamhetspersonalen:
ledningsgrupp 291 st x 173 400 kr = 50,5 Mkr
4 200 st x 0,5 x 134 400 = 282,2 Mkr
kyrkvaktmâstare
2 800 st x 134 400 = 376,3 Mkr
kyrkogårdsarbetare
Summa 709,0 Mkr
En årslönesumma 709 Mkr motsvarar ca 25 % av de totala utgifterna för
på
löner 1990 för med arbetsgivaransvar exkl. stiftssamfálligkyrkokommuner
heterna. Denna siffra kan med att begravningsverksamhetens totala
jämföras
bruttokostnader utgjorde 23,5 % av verk-
församlingamas och pastoratens samhetskostnader verksamhetsområden.
uppdelade på fyra
Kompletteringspensionen för begravningsverksamhetens antas vara personal
25 % av den totala kompletteringspensionen 54 Mlcr. Pensionsskulden
på
för begravningsverksamhetens personal blir då 465 Mkr samma
enligt
beräkningsgrund som tidigare.
Folkbokföring
Av de 1 400 som arbetade med folkbokföring räknar vi med att ca 60 % under år 1991 flyttat över till och resterande 40 %
skattemyndighetema
arbetar kvar i kyrkokommunema med bl.a.
kyrkobokföringsuppgifter.
Många avidessa arbetar deltid, vi antar hår 80 se arbetstid. Genomsnittslönen för kyrkoskrivare och bokföringsassistenter var ca 135 000 lcr/år.
Årslönesumman för all folkbokföringspersonal blir då ca 151,2 Mkr vilket
var 5 ,4 % av kyrkokommunemas löneutgifter under 1990. Siffran år något
lägre än de 6,6 % som folkbokföringens andel av församlingarnas och
pastoratens totala bruttokostnader utgjorde 1990.
Pensionsskulden för den del av folkbokföringspersonalen som till
övergått
Skattemyndigheten blir 73 Mkr med antagandet att folkbokföringens andel
av 1990 års utbetalda kompletteringspensioner var 5,4 %. Vi har här inte
tagit någon hänsyn till att kyrkan troligen kommer att betala ut ett bidrag till
staten för denna pensionsskuld. Denna överenskommelse är i klar.
dag ej
Svenska kyrkans totala pensionsskuld för de anställda med kommunalt avtal är uppskattningsvis 1 641 Mlcr. Av detta bortfaller 465 Mkr för
personalen
inom begravningsverksamheten. Denna skuld övertas enligt sistahandsansvaret inom den kommunala verksamheten av de kommunerna då
borgerliga
vi här räknar med att ett sådant sker för detta verk-
huvudmannaskapsbyte
samhetsområde i samband med att kyrkan skiljs från staten. De
borgerliga
kommunerna drabbas därigenom ej av någon tillfällig ekonomisk på-
frestning. De kan som tidigare betala för dessa pensioner som löpande
utgifter i ett fördelningssystem. Däremot ökar antalet anställda och därmed pensionsåtagandena för de borgerliga kommunerna. Vi räknar dessutom bort
73 Mkr i pensionsskuld för den del av folkbokföringspersonalen som
övergått till skattemyndighetema oavsett vad som är överenskommet med
den nya huvudmannen, staten, ifråga om bidrag för tidigare intjänad tjänste-
pension.
Den pensionsskuld som återstår att finansiera vid en åtskillnad mellan kyrka och stat är sålunda 1 103 Mkr. Om vi även räknar med kyrkofondens pensionsskuld för de redan pensionerade prästerna ökar Svenska kyrkans pensionsskuld till 1 614 Mkr. Till detta skall läggas kyrkofondens pensionsskuld för fortfarande aktiva präster. Denna är, när detta skrivs, inte beräknad.
En jämförelse mellan pensionsskulden för de pensionerade prästerna och
samtliga kommunalt anställda - 511 Mkr resp. l 641 Mkr - tyder på att Kommunförbundets schablon ger ett för lågt värde på pensionsskulden för
den senare personalkategorin.
Hur bör tas om hand?
pensionsskulden
När den återstående pensionsskuldens storlek väl är känd återstår att ñnna en lösning på hur denna skuld skall tas om hand vid ett skiljande mellan kyrka och stat.
Vilket pensionssystem bör en fri kyrka utan beskattningsrätt använda sig av?
Det ligger nära till hands att använda ett pensionssystem där pensionsför-
pliktelsen kan försäkras eftersom garantin att klara sina pensionsåtaganden
minskar om kyrkans beskattningsrätt upphör. För de privata tjänstemännen
inom industri och handel används en s.k. ITP-pension vilken ungetärligen
motsvaras av SPR- eller KPR-pension. ITP-pensionen är en nettopension ut-
tryckt i procent av den pensionsgrundande lönen och handhas av för säkringsbolaget SPP. Enligt IIP-planen kan ett företag de anställdas trygga ålderspensionering antingen genom en pensionsförsäkring hos SPP eller genom att varje år redovisa en skuld i bokslutet som svarar mot pensionsutfästelsema.
Det finns i princip två sätt att ta hand om den ekonomiska som påfrestning pensionsskulden innebär vid en övergång till ett prerniereservsystem. Antingen ger staten ett statsbidrag som täcker pensionsskulden eller avsätter kyrkan medel till en pensionsfond under en med övergångstid beskattningsrätt. Därigenom kan kyrkans pensionsåtagande säkerställas även i en framtid utan beskattningsrätt.
Statsbidrag
Staten kan vid ett skiljande från ett som täcker kyrkan ge statsbidrag kyrkokommunemas beräknade pensionsskuld. Detta aktualiserades för kyrkomusikema. Ett bidrag för att täcka kostnaderna för kompletteringsförmånema betalades då ut för de arbetstagare som från övergått statligt reglerade kyrkomusikertjånster till kommunalt reglerade tjänster hos pastorat. Kostnadsbidrag utgick endast för den tid då fortlöpande avgift betalats enligt statliga tjänstepensionsbestämmelser. Överenskommelse om bidrag gjordes även för folkbokföringspersonalen når de från övergick kyrkokommunal anställning till statlig anställning med den skillnad att det då blev kyrkokommunema som fick bidra till folkbokföringspersonalens pensionsskuld.
Huvudreglen vid byte av huvudman är att sistahandsansvar skall gälla. Detta innebär att mottagande huvudman övertar ansvaret för bl.a. personalens pensionering. Sistahandsansvaret gäller såväl interkommunalt som mellan staten och kommunen. För huvudmannaskapsândringar mellan stat och kommun finns dock en överenskommelse från 1981 som innebär att lämnas till bidrag
kostnaderna för kompletteringsförmån, dvs. vad som återstår av bruttopensionsförmån resp. nettopensionsförrnån i förekommande fall (Föreskrifter
om statlig tjänstepensionering 1991, s. 139). Den tidigare huvudmannen åtar
sig därmed att bidra till pensionsskuldens kostnader för den tid som belöper
på anställningstid före huvudmannaskapsändringen. Är bidragsgivaren och
mottagaren båda statliga resp. kommunala utgår dock inget bidrag varför bidrag till de borgerliga kommunerna i samband med övertagandet av
begravningsverksamhetspersonalen utesluts. Enligt lagen om särskild
löneskatt på pensionskostnader (SFS 1991:687) utgår en skatt om 22,2 %
på den tidigare huvudmannens bidrag. Statsbidragets storlek skall därmed ökas med 245 Mkr (undantaget prästemas pensionsskuld) för att kyrkan inte skall drabbas av merkostnader.
Det statliga ansvaret för kyrkans pensionsskuld kan få olika tekniska lös-
ningar. Detta exempliñeras nedan med tre tänkbara lösningar.
* Staten betalar ut hela pensionsskulden som ett engångsbelopp i samband
med huvudmannaskapsbytet. Med hela pensionsskulden menas pensioner för
den redan pensionerade personalen tillsammans med en beräknad pensionsskuld avseende vad den ännu aktiva personalen tjänat in under den tidigare huvudmannen. Beloppet kan fonderas och vårdesâkras hos ett försäkrings-
bolag, t.ex. SPP som sedan står för utbetalningarna av pensionema.
i * Staten betalar endast ut en pensionsskuld för den nu arbetande personalen och behåller ansvaret för den redan pensionerade personalen. Detta innebär att staten betalar en avgift till exempelvis Kommunernas pensionsanstalt (KPA) som täcker pensionsåtagandena för de redan pensionerade. För dei dag anställda kan ett engångsbelopp betalas ut för den beräknade pensionsskulden.
* Staten kvarstår med hela för pensionema. Själva utbetalningen
ansvaret
kan ske via t.ex. SPP. Den nya huvudmannen, kyrkan, måste dock betala
in en avgift till staten eller SPP för att täcka i
ökningen pensionsskulden
efter huvudmannasldftet. Lämpligare är kanske att för att
bygga upp fonder täcka Ökningen av pensionsskulden. successivt sker då en till ett
övergång
premiereservsystem.
Fondering inom Svenska kyrkan
Svenska kyrkan kan själv avsätta medel till en för att så sätt
pensionsfond på
säkerställa tidigare pensionsåtaganden i samband med ändrade relationer till staten. Det finns ingen skyldighet för kyrkokommuner att avsätta medel till en pensionsfond. Trots det sker som nämnts en viss inom
avsättning kyrkan
i dag. Förutom att kyrkofonden inlett en för att täcka
årlig avsättning
prästemas pensionerhar vissa kyrkokommuner börjat göra för
avsättningar
den kyrkokommunalt anställda personalen. får
Kyrkokommunema enligt
lagen om särskild löneskatt på pensionskostnader betala 22,2 %
på ökningen
av avsatta medel till pensioner.
Det finns egentligen tre intressenter vid en
huvudmannaskapsförändring.
Förutom kyrkan och staten även personalorganisationema. Det är slutligen
förhandlingar mellan dessa intressenter som avgör inte bara vilken teknisk lösning som väljs utan också vilka personalkategorier staten skall ansvara
för. Det kan t.ex. tänkas att kyrkofonden, i dag en statlig myndighet, i en
framtid som kyrkligt organ åtar sig att svara för
prästemas pensioner.
Oavsett om kyrkan skiljs från staten eller ej kan vi utgå från att
kyrkan
kommer att behålla åtminstone större delen av sin under ett
beskattningsrätt
antal år framöver. Det framstår därför som en enklare att Svenska
lösning
kyrkan redan nu börjar göra avsättningar för sina pensionsåtaganden för de
kyrkokommunalt anställda än att staten i ett senare skede skall ta på sig detta ansvar. Det är också betydligt enklare för varje kyrkokommun
att göra dessa avsättningar än att administrera detta centralt. Detta utesluter dock inte att själva kapitalplaceringen kan göras centralt av de medel som varje
pastorat var för sig avsätter för pensioner. Kyrkofonden förväntas fortsätta med de avsättningar för prästemas pensioner som 1990.
påbörjades
Genom sådana avsättningar bereds väg för en övergång till ett
premiere-
servsystem. Den tillfälliga ekonomiska belastning som uppstår vid av
byte
pensionssystem kan därmed Skulle
förebyggas. kyrkans pensionsfonder ej
ha uppnått tillräcklig storlek vid tiden för en eventuell av
upplösning
statskyrkosystemet kan staten ansvara för resterande del. Rent praktiskt kan arbetet läggas upp sä att de kyrkokommuner som är anslutna till Kommunernas pensionsanstalt (KPA) mer exakt tar reda på sin pensionsskuld och med
utgångspunkt i denna uppgift lägger upp en för till plan årliga avsättningar
en pensionsfond.
Câüâåâf
- 1932 O 5 - O 5
Statens 1992
offentliga utredningar
Kronologisk förteckning
1. Frihet - ansvar - kompetens. Grundutbildningens
villkor i högskolan. U. 2. Regler för risker. Ett seminarium om varför vi
tillåter mer föroreningar inne än ute. M. 3.Psykiskt stördas situation i kommunerna
-en probleminventering ur socialtjänstens
perspektiv. S. 4. Psykiatrin i Norden -ett jämförande perspektiv. S. 5. Koncession för försäkringssammanslutningar. Fi. 6. Ny mervärdesskattelag.
- Motiv. Del l. - Författningstext och bilagor. Del 2. Fi.
7. Kompetensutveckling - en nationen strategi. A. 8. Fastighetstaxering m.m. - Bostadsrätter. Fi. 9.Ekonomi och rätt i kyrkan. C.
Statens 1992
offentliga utredningar
Systematisk förteckning
Socialdepartementet
Psykiskt stördas situation i kommunerna -en probleminventerirtg ur socialtjänstens perspektiv. [3] Psykiatrin i Norden - ett jämförande perspektiv. [4]
Finansdepartementet
Koncession för försäkringssammanslumingar. [5] Ny mervärdcsskattelag. - Motiv. Del 1. -
Författningstext och bilagor. Del 2. [6] Fastighetstaxering m.m. - Bostadsrätter. [8]
Utbildningsdepartementet
Frihet- ansvar - kompetens. Grundutbildningens villkor i högskolan. [l]
Arbetsmarknadsdepartementet
Kompetensutveckling - en nationell strategi. [7]
Civildepartementet
Ekonomi och rätt i kyrkan. [9]
Miljö- och naturresursdepartementet
Regler för risker. Ett seminarium om varför vi tillåter mer föroreningar inne än ute. [2]
NGSI
68960l88'L6
NSSI
ALLMÄNNA
RLAGETL
BESTÄLLNINGAR:ALLMÄNNAFÖRLAGET,KUNDTJÄNST,10647 STOCKHOLM, TEL: 08-73996 30, FAX: 08-7399548.
XOSZGLSO