SOU 1971:37

Konsumentpolitik

Till Statsrådet och chefen för handelsdepartementet

Kungl. Maj:t bemyndigade den 30 juni 1967 chefen för handelsdepartementet att tillkalla sakkunniga för utredning rörande riktlinjer- na för den statliga konsumentupplysningen samt därmed sammanhängande forsknings-, provnings— och undersökningsarbete.

Till sakkunniga utsågs landshövdingen Thure Andersson, ordförande, direktören Lennart Cronqvist, civilekonomen Lillemor Erlander, redaktören Valter Ersson, direk- tören Karl Erik Gillberg, avdelningschefen Turid Ström och studierektorn Thord Wal- lén. Utredningen antog namnet konsument- utredningen.

Den 20 september 1968 uppdrog Kungl. Maj:t åt utredningen att även undersöka möjligheterna att åstadkomma en allsidig konsumentupplysning om personbilar. I sam- band härmed tillsattes som ytterligare sak— kunnig kanslirådet Gösta Backman.

Sedan Cronqvist begärt entledigande från uppdraget, utsågs i hans ställe 1968 direk- tören Carl Axel Stålegård till sakkunnig. Sedan denne begärt entledigande från upp- draget, efterträddes han senare samma år av direktören Harald Westling. Sedan även denne begärt entledigande från uppdraget, har direktören Leif Lindh varit ledamot se- dan januari 1970. Den 20 mars 1970 utöka- des de sakkunniga med hovrättsrådet Erik Borglund som arbetande ledamot i utred— ningen.

Att som experter biträda utredningen för-

ordnades den 14 mars 1968 docenten Jan Odhnoff, avdelningsdirektören Elise Ring- borg-Walldeck och förste forskningssekrete- raren Ursula Wallberg. Sedan uppdraget på bilområdet erhållits den 20 september 1968, förordnades som ytterligare experter direk- tören Jonas Gawell, direktören Erik Hibe och byråchefen Gösta Werne. Den 30 april 1970 utsågs fil lic Nils Ringstedt att som expert samordna projektarbete om bilfrågor.

Då utredningens arbete fördes in på frå- gan om den statliga konsumentverksamhe- tens organisation, utsågs den 3 mars 1969 som expert avdelningschefen Ingemar Nord. För utredningens arbete på detta område av— delade vidare statskontoret tidvis civilingen- jören Verner Söderberg och byrådirektören Tore Bring under ledning av avdelningsche— fen Jan Engman.

Utredningens sekreterare var från arbetets början avdelningsdirektören Roland Fern- gren. Till biträdande sekreterare utsågs den 27 oktober 1969 hovrättsfiskalen Inger Prom. Sedan dessa begärt entledigande från sina uppdrag, utsågs den 30 april 1970 di- rektören Göran C-O Claesson till sekreterare.

Med skrivelse den 21 december 1969 över- lämnade konsumentutredningen en läges- rapport >>Synpunkter på den framtida kon- sumentpolitiken» (stencil H 1969: 5). För ut— formningen av denna svarade i huvudsak experterna Odhnoff och Ringborg—Walldeck.

Utredningen får härmed vördsamt över-

lämna betänkandet »Konsumentpolitik riktlinjer och organisation».

I arbetet med detta betänkande har del- tagit utredningens samtliga ledamöter samt experterna Odhnoff, Ringborg—Walldeck, Ringstedt och Wallberg. Ledamoten Borg- lund har svarat för utformningen av väsent- liga delar av betänkandet. Han har vidare författat bilagorna 2 och 4. Bilaga 3 har sammanställts av sekretariatet på grundval av material från Bring och Söderberg.

Ledamöterna Erlander, Ström och Wallén har avgivit en reservation beträffande stor- leken och sammansättningen av den styrelse

Stockholm i mars 1971

som utredningen föreslagit för konsument- verket.

Utredningen har drivit ett antal under- sökningsprojekt. Undersökningsarbetet har bidragit till underlaget för utredningens överväganden. Projektgrupperna har redo- visat sina uppdrag i särskilda rapporter. Ut- redningen avser att senare i år redovisa sitt utredningsuppdrag om konsumentupplysning beträffande personbilar genom ett särskilt betänkande.

Utredningen har avgivit yttranden över ett stort antal betänkanden, promemorior och framställningar.

Thure Andersson

Gösta Backman Valter Ersson

Turid Ström

Erik Borglund Karl Erik Gillberg Thord Wallén

Lillemor Erlander

Leif Lindh

/Göran C-O Claesson

Sammanfattning

Bedömning av nuvarande förhållanden

Statsmakterna har nu i omkring tre de- cennier gjort insatser på konsumentområdet. Den hittillsvarande verksamheten tillhör vä- sentligen ett inlednings- och försöksskede. Konsumentutredningen har i bilaga 2 re- dogjort för den utveckling som ägt rum på konsumentområdet. Utrednings- och reform- arbetet har därvid fått en ingående redo- visning. Främst har uppmärksamhet ägnats åt statens konsumentråd (KR), statens insti- tut för konsumentfrågor (KI) och statens pris- och kartellnämnd (SPK) samt åt den med omfattande statligt stöd drivna varu- deklarationsnämnden (VDN).

Utredningen konstaterar att institutioner- na med begränsade resurser gjort betydande insatser och på ett avgörande sätt bidragit till att skapa goodwill för statlig verksam- het på konsumentområdet.

Samtidigt finner emellertid utredningen att bl. a. den splittrade organisationen och institutionernas otillräckliga resurser inne- burit svagheter. Institutionerna har haft olika startpunkter och utvecklingslinjer. Re- sursernas knapphet och de faktiska arbets- uppgifternas tryck har i stor omfattning kommit att styra verksamheten.

Svårigheter har förelegat att nå en klar funktionsindelning mellan institutionerna. Detta har sannolikt försämrat resursutnytt- jandet. Att en grundläggande konsument- politisk målsättning väsentligen saknats har

också försvårat verksamheten. Verksamhe- ten har främst bedrivits mot bakgrund av ett konkurrensekonomiskt synsätt. Grund- läggande förhållanden på konsumentsidan har inte gjorts till föremål för någon under— sökningsverksamhet av större omfattning.

De organisatoriska förhållandena har bi- dragit till svårigheter att bygga upp ett sam- ordnat och väl integrerat system av konsu- mentpolitiska åtgärder. Splittringen på olika organ har försvårat planläggnings—, styr- nings- och prioriteringsarbetet. KR har i praktiken haft alltför begränsade medel och möjligheter att utöva den samordnande funktion som varit avsedd. Övriga organ har haft otillräckliga resurser och saknat organisatoriska anordningar för mera lång- siktigt planerings- och prioriteringsarbete.

Bland speciella svagheter som särskilt be- rörs nämnes att varudeklarationema kom- mit att få en utpräglat teknisk inriktning som minskat deras värde för konsumenter- na —— ett problem som uppmärksammats av VDN. Varudeklarationsarbetet har starka samband med annat arbete på konsument- området, särskilt KI:s arbete beträffande provningsmetoder för olika varuområden. Varudeklarationema har saknat önskvärd samordning med informationssystemet i stort på konsumentområdet.

Inte heller i övrigt har de ofta påvisade behoven av en samordning av upplysnings- verksamheten på konsumentområdet kunnat tillräckligt tillgodoses.

Konsumentutredningen konstaterar att de senare åren fört med sig ett ökat intresse för konsumentfrågor. Statsmakterna har in- tensifierat sina insatser. De stora löntagar- organisationerna och andra frivilliga orga- nisationer har ägnat en ökad uppmärksam— het åt konsumenternas situation och åt verksamheten på konsumentområdet. Beho- ven av en samordnad, målinriktad konsu- mentpolitik har därvid vuxit fram.

Frågorna om en ny konsumentpolitik be- handlas av utredningen i ett senare avsnitt. Redan en på effektivitetssynpunkter grun- dad bedömning med utgångspunkt från hit- tillsvarande förhållanden talar emellertid en- ligt utredningen för att det nu inrättas ett konsumentverk.

Detta konsumentverk bör främst formas utifrån den nya konsumentpolitikens krav. Det är därför enligt utredningen knappast meningsfullt att se konsumentverket som en fusion av nu existerande institutioner. Den erfarenhet och sakkunskap som dessa insti- tutioners personal representerar bör emeller- tid i allra största utsträckning tas till vara i det nya verket.

Tillkomsten av ett konsumentverk får enligt utredningens förslag till följd att KR, KI och VDN upphör.

SPK har enligt utredningen i betydelse- fulla hänseenden en särställning. En bety- dande del av arbetet utgöres av utredningar, som verkställes för näringsfrihetsombuds— mannen. SPK har vidare uppgifter av »be- redskapsnatur», accentuerade av det nu- varande prisstoppet. Även under mera nor- mala förhållanden präglas emellertid arbe- tet av beredskapsuppgifterna och av nöd- vändigheten att snabbt kunna fördela om arbetsresurserna. Stora delar av SPK:s upp- gifter har ingen motsvarighet i uppgifter för ett blivande konsumentverk. Också arbets— tekniken avviker.

Konsumentutredningen har på grund av nu angivna förhållanden lämnat SPK utan- för den nya organisationen. Det förutsättes sålunda att SPK nu kommer att stå kvar i sin nuvarande form. Konsumentutredning- en understryker att ett nära samarbete bör äga rum mellan konsumentverket och SPK.

SPK bör kunna göra undersökningar för verket, och konsumentinriktad information från SPK bör gå ut via verket.

Någon minskning av SPK:s personella resurser föreslås inte i betänkandet. Visar sig en sådan minskning möjlig när nuvaran— de arbetsbelastning minskat, bör SPK ta initiativ till reduceringar och omdispone- ringar.

En ny konsumentpolitik

Hittillsvarande insatser på konsumentom- rådet har i väsentlig mån präglats av be- gränsningar beträffande målsättning och ar- betssätt. Verksamheten har närmast byggt på ett konkurrensekonomiskt synsätt. In— satserna har främst ägnats dels konkurrens- och prisövervakning, dels undersökningar av varors egenskaper och av rationella for- mer för hushållsarbete. Detta arbete har gett underlag för information som bl.a. syftat till att göra konsumenterna bättre skickade att utnyttja sina resurser och på- verka prissättning, varuutveckling och andra förhållanden på marknaden.

Under senare år har konstaterar utred- ningen — från olika håll rests krav på en samlad målsättning och bredare insatser på konsumentområdet. Statsmakterna har ägnat en ökad uppmärksamhet åt konsu- mentfrågorna. Lagstiftningen om otillbörlig marknadsföring och tillkomsten av konsu- mentombudsmannaämbetet betecknar nya inslag i insatserna på konsumentområdet. Pågående lagstiftningsarbete kommer att ge andra betydelsefulla tillskott. Flera utred- ningar har tillsatts för översyn av frågor av stort konsumentintresse.

Frågorna om målsättning och verksam- hetsformer _ frågorna om en ny konsu- mentpolitik — har ingående behandlats av konsumentutredningen i en lägesrapport i december 1969, »Synpunkter på den fram- tida konsumentpolitiken» (stencil H 1969: 5).

Lägesrapportens analyser och bedömning- ar ges här i detta betänkande en översiktlig sammanfattning och omsättes därefter till beskrivningar av arbetsuppgifter och arbets-

sätt i den konsumentpolitiska verksamheten. Dessa beskrivningar ger underlag för över- vägandena om organisationen för det kon- sumentpolitiska arbetet.

Konsumentutredningen har i betänkandet erinrat om och redogjort för bl. a. följande i lägesrapporten angivna synpunkter på den framtida konsumentpolitiken.

Konsumentpolitiska insatser måste grun- das på en bred och ingående analyserad bild av konsumenternas situation. Det har i välfärdshänseende stor betydelse hur kon- sumenterna och särskilda konsumentgrup- per utnyttjar sina resurser i pengar, arbets— kraft och tid.

Konsumenternas situation måste bedömas i ett samhällsekonomiskt sammanhang. Offentlig verksamhet, näringsliv och hushåll bildar enheter i den kedja som skapar väl- befinnande i fysisk, psykisk och social me- ning åt individerna.

Samspelet mellan de tre enheterna under- går ständigt ändringar och förskjutningar. I det konsumentpolitiska arbetet måste man med hushållen som infallsväg analysera hus- hållens roll och problem i produktionsked- jan. En konsumentpolitik, byggd på en hus- hållscentrerad ekonomisk problemsyn, kan bidra till att höja effektiviteten i samhälls- ekonomien.

Hushållen har en svag ställning i det sam- hällsekonomiska samspelet. Rationalise- ringsmöjligheterna är begränsade, och hus- hållen är hänvisade till en »smådriftsform». Det är en uppgift för konsumentpolitiken att avhjälpa svagheter som hänger samman med denna smådrift. Förändringar i sam- spelet mellan de olika leden kan försämra hushållsledets förhållanden. Hushållens in- tressen i samspelet behöver därför tas till vara inom konsumentpolitikens ram. Sär- skilt kan detta gälla intressena hos resurs— svaga grupper som låginkomsttagare, handi- kappade etc.

I det konsumentpolitiska arbetet måste man samla in och systematisera ett tillförlit- ligt kunskapsunderlag om hushållens och särskilda hushållsgruppers faktiska situation — om hushållens användning av resurser i pengar och i tid och av mänskliga resurser.

Kunskapsunderlaget är idag alltför ofull- ständigt och undersökningsmetoderna out— vecklade. En viktig konsumentpolitisk upp- gift blir att genomföra grundläggande hus- hållsekonomiska undersökningar och att ut— forma och utveckla lämpliga undersöknings- metoder, t. ex. genom tillämpning av före- tagsekonomiska analysmetoder på hushålls- ledet.

Undersökningarna måste inriktas på mät- bara faktorer som kan ge uttryck för i vilken utsträckning konsumenterna når det välbe- finnande som eftersträvas i samhällsarbetet.

Resultaten får sedan analyseras och kon- fronteras med den samhälleliga målsättning- en på olika områden. Väsentliga brister i måluppfyllelsen utvisar väsentliga konsu- mentproblem.

Denna målsättning som användes som jämförelsenorm vid de konsumentpolitiska bedömningarna formuleras till sina hu- vudlinjer i det politiska arbetet. Olika cen- trala organ och andra institutioner ger på sina ansvarsområden ofta en närmare pre- cision åt målsättningen. I den mån målsätt- ningsfrågorna — liksom ansvaret för åtgär- der —— faller på andra än de konsument- politiska organen får de sistnämnda väsent- ligen en undersökande, problemställande och förmedlande roll.

Genom hushållsekonomiska undersök- ningar — och på andra vägar — får man i det konsumentpolitiska arbetet kännedom om väsentliga hushållsproblem. Undersök- ningarna får därefter leda till att lämpliga insatser övervägs och genomförs. Dessa »behandlingsinsatser» får sedan kontrolle- ras genom efterundersökningar och andra lämpliga åtgärder.

Vid bedömningen av hushållens behov kan man i konsumentverkets arbete inte i någon avgörande grad bygga på konsumen— ternas anspråk, uttryckta genom efterfrågan av produkter och på andra sätt. Det är känt att anspråksnivån på många viktiga områ- den kan vara alltför låg. Exempelvis kan anspråken beträffande kost vara alltför låga i förhållande till näringsbehoven. Behoven måste här — som i annat samhällsarbete — formuleras normativt med utgångspunkt

från samhällets ambitioner om individernas välbefinnande.

Den hittillsvarande verksamheten har en- ligt utredningens mening alltför snävt inrik- tats på information till konsumenterna om olika produkter. På grundval av ett konkur- rensekonomiskt synsätt har konsumenternas val av varuvarianter antagits ha ett avgöran- de inflytande på produktutformning o.d. Därjämte har informationen antagits direkt påverka producentsidans olika led.

Utredningen konstaterar att det, särskilt när det gäller konsumentgrupper med på olika sätt begränsade resurser, kan vara osäkert hur effektivt informationsarbetet kan vara. Den ofta reservationsrika och tekniskt komplicerade informationen kan ställa alltför stora krav på hushållen. Det blir därför nödvändigt att i det konsument- politiska arbetet i stor utsträckning använda också andra medel än information och att inrikta informationsverksamheten också på andra frågor än de traditionella och på andra målgrupper än konsumenterna.

Utredningen understryker att hushållens planerings— och kontrollresurser behöver för- stärkas genom konsumentinriktade insatser av olika slag. Andra åtgärder har en extern inriktning och syftar till att förbättra hus- hållens arbetsbetingelser och yttre miljö be- träffande distributionsformer, service o.d.

Till de varierade behandlingsåtgärderna hör att väcka debatt och skapa opinion kring väsentliga konsumentproblem, att nära samarbeta med utbildning, folkbildning och frivillig verksamhet på konsumentområdet samt att verka för förbättring av arbets- metoder och produkter för hushållens vik- tigaste aktiviteter. Hit hör också att genom ett förtroendefullt och väl fungerande sam- arbete med näringsliv och offentlig produk- tion söka nå en bättre konsumentanpass- ning av producentsidans politik och olika normsystem. Utredningen fäster här stor vikt vid att man söker utveckla ett varu— deklarationssystem som är mera ändamåls- enligt från konsumentsynpunkt och lättill- gängligt redovisar väsentliga bruksegenska- per. Deklarationerna bör om möjligt kunna ge någon form av garanti beträffande vik—

tigare bruksegenskaper, såsom egenskaper med betydelse från säkerhetssynpunkt.

Viktiga insatser kan göras också när det gäller att förstärka skyddet för konsumen- terna genom att påvisa behov av och skapa underlag för lagstiftningsåtgärder. Härvid och i andra sammanhang måste de konsu- mentpolitiska organen samverka med och förmedla konsumentsynpunkter till organ och institutioner med uppgifter på områden av konsumentintresse.

Informationsverksamheten bör främst in- riktas på frågor av större betydelse än frå- gor om val av produktvarianter. Hushållens större planeringsfrågor och andra mera grundläggande frågor bör skjutas i förgrun- den. Stort intresse kan exempelvis tillkom- ma frågor om kompletta matprogram eller frågor om skilda sätt att lösa hushållens tvättfrågor. Ett mål är att öka konsumen- ternas medvetande om och förbättra deras valfrihet i större, mera betydelsefulla frå- gor. Information om produkter bör i ökad utsträckning ges genom deklarationer som är tillgängliga vid köptillfället.

Också det konsumentpolitiska synsättet leder till önskemål om en fast sammanhållen och enhetlig konsumentpolitik genom ett konsumentverk. Utredningen tar här bl. a. fasta på behoven av en samlad målsättning och långtidsplanering och av prioriteringar i det samlade arbetet för att detta skall ge största möjliga sammanlagda effekt. Också kraven på samordnade insatser på åtgärds- sidan åberopas för ett samlat konsument- verk. Det har också fördelar att uppgifter- na beträffande nationellt och internationellt samarbete hålls samman hos ett organ.

Konsumentverkets ställning och arbetsuppgifter

Verket skall tillgodose behoven av en bättre kännedom om konsumenternas och olika konsumentgruppers faktiska användning av resurser i pengar, mänskliga krafter och tid. En primäruppgift blir sålunda att ar-

beta med hushållsekonomiska undersökning- ar.

Dessa undersökningsuppgifter inrymmer uppgifter att inom ett brett fält följa, be- arbeta och analysera det omfattande mate- rial av konsumentintresse som redovisas i utredningar, statistiska redovisningar, veten- skapliga undersökningar etc. Sådant mate- rial kan bygga på underlag som kan an- vändas för vidare bearbetning från hushålls- ekonomiska utgångspunkter.

Verket måste också genomföra egna hus- hållsekonomiska undersökningar med mate— rialinsamling och materialbearbetning samt beställa sådana undersökningar.

Till undersökningsuppgifterna ansluter uppgifterna att utvärdera och bedöma ma- terialet för att ge kännedom om och belys- ning av konsumentproblem som kan kräva behandlingsinsatser.

Det material som följes och bevakas kan härröra från olika områden av ett vidsträckt fält, vars gränser inte behöver närmare pre— ciseras. Det kan röra sig om utredningar på det sociala området, bostadsområdet och olika andra områden av betydelse när det gäller skilda konsumentgruppers levnads- förhållanden.

En motsvarande bevaknings-, analys- och undersökningsverksamhet måste ägnas ock— så utvecklingen på näringslivssidan och när det gäller allmän verksamhet som produce— rar varor och tjänster. Också på denna väg kan kännedom erhållas om konsumentpro- blem.

Verket måste ha till uppgift att hålla kontakt med konsumentarbetet på fältet och inhämta kännedom om där aktualisera- de konsumentproblem. Goda vägar måste skapas för fortlöpande rapportering av pro- blem och synpunkter. Regional och lokal verksamhet måste få stöd och ledning från konsumentverket.

Snävare gränser måste ställas upp för upp- gifterna inom konsumentpolitikens behand- lingsfas. Tillhör visst konsumentproblem såsom exempelvis problem om hälsovård eller bostadsförhållanden — annans ansvars- område, är det vederbörande fackorgans uppgift att slutligt bedöma problemet och

att besluta om och vidta åtgärder. Konsu- mentverket har här att belysa problem från konsumentpolitiska synpunkter och föra dem vidare till ansvariga organ.

Egna behandlingsåtgärder kommer i fråga i huvudsak på områden utanför andra or— gans ansvarsområden. Åtgärder tänkes kun- na väljas inom en vid ram. I huvudsak kan åtgärderna delas in i åtgärder, avsedda att påverka hushållens interna förhållanden, och åtgärder i syfte att förbättra externa förhållanden av betydelse för hushållens situation.

Den förra typen av åtgärder ger bl.a. uppgifter att producera och på olika vägar föra ut information för att stärka konsu- menternas kapacitet. Särskilt bör informa- tion därvid ges i större planerings- och re- sursutnyttjandefrågor. Till nu berörd typ av uppgifter hör också att genom hushållstek- nologiskt arbete söka förbättra hushållens arbetsteknik och inre rationalisering.

De externt riktade åtgärderna rymmer bl. a. uppgifterna att skapa debatt och opi- nion kring väsentliga konsumentproblem. Dit hör vidare uppgifterna att driva ett så- dant samarbete och samspel med producent— ledet att dess politik anpassas till väsentliga konsumentintressen. Dessa uppgifter inne- fattar bl. a. producentsidans politik när det gäller informationen till konsumenterna. Att utveckla nya och för konsumenterna mera användbara varudeklarations- och informa- tionssystem hör till dessa uppgifter.

Här bör understrykas att utredningen till producentledet hänför inte endast företag i det enskilda näringslivet utan också den allmänna verksamhet som producerar varor och tjänster och eljest formar hushållens yttre miljö.

Ett viktigt inslag i uppgifterna att verka för bättre betingelser för konsumenterna består i att verka för att konsumentskyddet stärkes. Ändrad lagstiftning kan sålunda i olika sammanhang förbättra konsumenter— nas rättsställning. Även i övrigt bör verket ha till uppgift att fästa statsmakternas och allmänna institutioners uppmärksamhet på behoven av utredningar och reformer, för- ändringar av allmänna anordningar etc.

Ett huvudinslag i verkets uppgifter blir att följa effekterna av vidtagna åtgärder. Till betydande del måste den kontinuerliga bevakningen av hushållens förhållanden ge utblickar över verksamhetens resultat. I olika sammanhang kan emellertid vara anledning att sätta in en intensivare resultatkontroll.

Konsumentverket bör vidare ha till upp- gift att i central instans vara ett ledande, samordnande och förmedlande organ på konsumentområdet. Verket skall under statsmakterna forma och precisera konsu- mentpolitiken samt föra ut och arbeta in en på väsentliga konsumentintressen grun- dad sådan politik. I uppgifterna ingår att i olika sammanhang företräda konsumentin— tressen. Verket har viktiga uppgifter i re— missammanhang och som samrådsorgan för andra organ med uppgifter som berör kon- sumentintressen.

Verket skall också fungera som anslags- fördelande institution. Andra institutioners och enskilda forskares arbete på konsu- mentområdet tänkes visserligen i huvudsak få medel över konsumentverket genom att verket beställer undersökningar. Visst ut- rymme för ett mera fritt stöd bör emeller- tid fortfarande finnas. Vidare måste medel fördelas mellan bildnings- och intresseorga— nisationer som frivilligt arbetar på konsu- mentområdet.

Till uppgifterna hör självfallet också ett antal administrativt betonade uppgifter. Verket blir centralt organ för den regionala verksamheten genom hemkonsulentorgani- sationen. Dessutom skall verket stödja och samverka med den lokala verksamheten lik- som med frivilligt konsumentpolitiskt ar- bete.

Konsumentverkets arbetssätt

Konsumentverkets arbetsteknik måste präg- las av ett kontinuerligt, etappvis utfört ar- bete beträffande konsumentfrågorna i stort och särskilda konsumentproblem. En för- studie kan ge anledning till mer eller mind- re djupgående undersökningar, ibland i oli— ka omgångar. Problem kan bearbetas från

olika aspekter samtidigt. Problemen kan ge anledning till olika samtidiga eller på var- andra följande behandlingsåtgärder. Arbe- tet med en särskild fråga kan föranleda att andra frågor tas upp till undersökning och vidare insatser.

Ett fast arbetsinslag blir att gå igenom och från konsumentsynpunkt penetrera pro- duktionen utanför verket av material som ger en väsentlig belysning av levnadsförhål- landen m.m. Motsvarande litteraturbeva— kande och litteraturföljande uppgifter finns beträffande utredningar o. (1. om näringsliv och om allmän verksamhet. På liknande sätt måste en fast hushållsteknologisk be- vakning upprätthållas när det gäller utveck- lingen av arbetsteknik och av varor och tjänster (= produkter) för viktiga hushålls- aktiviteter. Också i informations- och ut— bildningsarbetet krävs en arbetsteknik som kan medverka till att konsumentproblem uppmärksammas. Samarbetet med och till- synen av regional och lokal verksamhet lik- som av frivillig verksamhet på konsument- området har också bl. a. till syfte och måste bedrivas så att det ger kännedom om vä— sentliga hushållsproblem.

Den probleminventerande verksamheten —— liksom arbetet i övrigt hos verket —— måste redovisas genom rapportering inom verket. Preliminära redovisningar liksom re- dovisningar för olika arbetsetapper måste ligga till grund för beslut om det fortsatta arbetet. Det är ytterst viktigt att de väsent- ligaste problemen ges företräde och att allt arbete hålls samman i en enhetlig långsiktig verkspolitik.

Beslut om fortsatt arbete kan innefatta att en utredning startas. Den får bedrivas med anknytning till sedvanlig utrednings- teknik på ämnesområdet. Till arbetet hör emellertid, särskilt när det gäller de hus- hållsekonomiska undersökningarna, i hög grad att utveckla undersökningsmetoder.

Utredningsuppgifterna kan ofta hanteras som uppgifter för någon av de fasta enheter som förutsättes finnas i verksorganisatio- nen. Ofta krävs emellertid medverkan av expertis på skilda ämnesområden. Därvid får en särskild projektgrupp sättas till. I

projektarbete kan även expertis utifrån an- litas.

Inte sällan måste undersökningsverksam- heten drivas som beställningsarbete. Andra institutioner — såsom provningsinstitutio- ner på det tekniska området, branschforsk- ningsinstitut o.d. bör kunna anlitas för särskilda undersökningar. Det förutsättes då att konsumentverket preciserar och ger ra— mar för uppdraget samt följer arbetet och medverkar vid utvärdering och redovisning.

Undersökningsrapporter kan ge anledning till beslut av verkets ledning att åtgärder skall vidtas för att lösa de problem som bli- vit belysta. Tekniken blir då närmast att ledningen uppdrar exempelvis åt verkets in- formationstekniska expertis att efter angiv— na huvudriktlinjer finna former för och ge- nomföra lämplig information. Annan ex— pertis — såsom verkets tekniska expertis eller expertis på utbildningsområdet — kan på motsvarande sätt få uppgifter att med sina medel och sin teknik medverka till att avhjälpa problem.

Kan problemen på konsumentsidan mins- kas genom en bättre varuinformation, får ett varudeklarationsarbete startas. Till detta hör teknologiskt och annat arbete för att utveckla lämplig provningsmetodik och ut- forma normer för deklarationer som läm- nar konsumenterna väsentliga upplysningar.

Innefattar beslut att hänvändelse skall göras till statsmakterna exempelvis om för- bättrat konsumentskydd genom lagstift- ningsåtgärder, krävs att inom verket tas fram visst material för belysning av de ak- tuella konsumentproblemen och deras sam- manhang med gällande rätt.

Verkets arbetssätt karakteriseras av hur ärenden initieras inom olika grenar av verk- samheten och vandrar i varierande turer mellan olika delar av verksorganisationen. Beslut av verkets ledning krävs i olika faser av arbetet. Uppgifterna förutsätter en ingå- ende samverkan — inom verket och mellan verket och andra institutioner.

Verksorganisationens huvuddrag

Konsumentutredningen erinrar inledningsvis

om vissa särdrag hos den konsumentpolitis- ka verksamheten som kräver beaktande när man utformar ett konsumentverk. Verket skall sålunda själv aktivt fånga upp och analysera de problem som påkallar insatser från verkets sida. De skilda momenten av verkets arbete hänger starkt samman med varandra och kräver insatser av en bred, varierad expertis. Verkets arbete kräver go— da kontakter utåt —— med konsumentarbetet på fältet och med olika organ som har upp- gifter av konsumentintresse. Det finns ett framträdande behov av flexibla arbetsfor- mer.

För verkets ledningsnivå föreslår utred- ningen en styrelse. Beträffande sammansätt- ningen av denna bör enligt utredningens me- ning ställas kraven att konsumentrepresen- tanter skall utgöra majoriteten, att verksche- fen och en personalrepresentant bör ingå samt att näringslivet bör ha tillräckligt många representanter för att täcka de vikti- gaste organisationerna i tillverknings— och handelsleden. Dessa krav innebär enligt ut- redningens majoritet att styrelsen måste få minst 13 ledamöter.

Därutöver motiverar verkets särskilda för- hållanden en stark tjänstemannaenhet på ledningsplanet. En verksdirektion föreslås därför under styrelsen med verkschefen som ordförande och ledamot samt cheferna för den operativa nivåns enheter som övriga ledamöter. '

Verkets styrelse bör i huvudsak koncen- trera sitt arbete till målsättning, prioritering och långsiktig planering. Direktionen bör ha att ägna alla styrelsefrågor en övergripan- de beredning. Direktionen tänkes därutöver ha beslutande uppgifter.

Verkschefen får bl. a. uppgifter med det administrativa chefskapet. Han skall där- jämte ha vissa beslutsuppgifter för verket. Han får en stark ställning genom att vara ledamot av styrelsen och ordförande—leda— mot i direktionen.

Till styrelsen —— direktionen anslutes en— ligt förslaget ett särskilt ledningssekretariat med protokolleringsuppgifter, expeditionella uppgifter o.d. Sekretariatet skall också

fortlöpande ansvara för verkets allmänna nationella och internationella kontakter. Däremot skall sekretariatet inte svara för ledningsärendenas fackmässiga beredning utan denna tänkes ankomma på den opera- tiva nivåns olika enheter.

Beträffande verkets operativa nivå konsta- terar utredningen att uppdelningen på olika arbetsenheter försvåras av att många ären- den kräver en bred samverkan av skiftande expertis och har varierande arbetstekniska inslag. Utredningen har stannat för att före- slå en indelning av den operativa nivån i fem enheter. Därvid har som grund för in— delningen valts skillnader i stort när det gäl- ler rollen i arbetskedjan och arbetsmetodi- ken.

Behoven av flexibilitet i organisationen och av bredare kontinuerlig samverkan i vissa ärenden föreslås bli tillgodosedda ge- nom samarbete i särskilda projektgrupper.

Alla fem enheterna tänkes få en initie- rande och förslagsställande ställning. Initia- tiv och förslag konfronteras sedan med var- andra på ledningsnivån. Särskilt kan erinras om att de olika enheternas chefer där sam- verkar i direktionsarbetet.

Den hushållsekonomiska enheten är när- mast en utredningsenhet med hushållseko- nomisk undersöknings— och forskningsverk- samhet och konsumentbehovsstudier som uppgifter. Enheten skall fånga upp och be- vaka väsentliga problem i hushållsledet samt analysera och belysa problemen. Varje viktig fråga i verkets arbete bör angripas med utgångspunkt från en gedigen under- sökning av de hushållsekonomiska förhål- landena. Dessa undersökningar får stor be— tydelse när det gäller verkets prioritering av angelägna problemområden. Till enhetens uppgifter hör också att konstruera och ut— veckla lämpliga metoder för en hushålls- centrerad ekonomisk undersökningsverk- samhet.

Till den hushållsekonomiska enhetens uppgifter hör enligt förslaget också att sva- ra för huvuddelen av verkets relationer till den regionala och lokala verksamheten på konsumentområdet. Motsvarande uppgifter ankommer på enheten också såvitt gäller

samarbetet med organisationer och andra som frivilligt arbetar på konsumentområdet.

Den tekniska enheten skall handha frågor om hushållsproblemens tekniska aspekter. Arbetsområdet innefattar tekniskt normar- bete, frågor om teknik för hushållens vik- tigaste aktiviteter och tekniska frågor i an- slutning till produkter. Enheten föreslås få laboratorieutrustning för provningsarbete m.m.

Producentenheten får förhållandevis olik— artade arbetsuppgifter. Till dem hör att föl- ja och analysera samt i särskilda fall när- mare utreda frågor om näringslivets och den offentliga verksamhetens politik i frågor av konsumentintresse. Det kan röra sig om frågor som rör prissättning, produktutveck- ling, reklam, service osv. Till denna verk- samhet ansluter sig uppgifterna att överläg- ga med branschorganisationer och företag på näringslivssidan och med den offentliga sektorn om anpassning av normsystem m.m. till väsentliga konsumentintressen. Det förutsättes att näringslivet frivilligt del- tar i överläggningarna, och betänkandet in- nehåller inga förslag om tvångsmedel för verket. Verkets möjligheter att hävda kon- sumentintressen blir främst beroende av den auktoritet som verket kan bygga upp och av att underhandlingsinsatserna väl samordnas med det konsumentpolitiska ar- betet i övrigt.

Ett viktigt inslag i enhetens arbete avser varudeklarationer. Konsumentverket skall ha såväl att handha och successivt förbättra det nuvarande systemet som att ägna ut— vecklingsinsatser åt nya mera konsument- anpassade informationssystem för produk- ter (varor och tjänster) och produktgrup- per.

Till enheten har hänförts också en sär- skild arbetsgrupp för konsumentskyddsfrå— gor. Arbetsgruppen skall behandla rättsliga spörsmål i anslutning till hushållens pro— blem. Gruppen skall göra de utredningar och sammanställningar som kan behövas för att belysa konsumenternas rättsställning när frågor om utrednings- och lagstiftnings- arbete aktualiseras i verkets arbete.

Informations— och utbildningsfrågor före-

slås förda samman till en informations— och utbildningsenhet.

Tjänstemän och projektgrupper inom de olika enheterna måste ta fram det sakun- derlag som användes i informationen. Den som ansvarar för detta underlag måste sam- arbeta med informationsspecialisterna om informationens utformning. Informations- enheten kan därför i dessa delar sägas ha att ge informationsteknisk service åt övriga enheter. Samtidigt förutsättes emellertid att informationsenhetens personal också skall ha mera vittgående uppgifter. Enheten skall sålunda utveckla tekniken för verkets infor- mation och ha ett avgörande inflytande på vilka informationsvägar som väljes för in- formationen. Enhetens personal skall med— verka i projektarbete där informationstek- niska frågor utgör ett inslag.

Till enhetens uppgifter hör också att framställa tidskrifter och annat tryck och att sammanställa demonstrations—, utställ- ningsmaterial o. d. Vidare skall enheten sva- ra för verkets förbindelser med massmedia och förse olika vidareupplysare med lämp- ligt arbetsunderlag. En omfattande materi— alproduktion krävs för den regionala och lokala verksamheten.

Materialproduktionen för vidareupplysare — särskilt utbildningsväsendet — kräver medverkan av informationsteknisk och pe- dagogisk sakkunskap. Det har synts natur- ligt att enheten tillägges ett vidare ansvar för utbildningsverksamheten på konsument- området. Därvid krävs insatser såväl för stöd åt och samverkan med skolväsende, frivillig utbildning etc. som arbete med ut- bildning av verkets personal och andra med uppgifter på konsumentområdet.

Slutligen föreslås en allmän enhet. Denna skall bl. a. ha uppgifter av traditionell ad- ministrativ och ekonomisk art. Till enheten hör också olika uppgifter utan klar pro- blemmässig hemort på andra enheter och uppgifter som inte är tillräckligt omfattande för att motivera en särskild enhet. Biblio— teks- och dokumentationsarbetet föreslås ankomma på denna enhet.

Projektgrupperna skall syssla med frågor, i vilka krävs samverkan av expertis från

olika enheter och ofta medverkan av ex- perter utanför verket. Projektgrupperna skall emellertid enligt förslaget vara enhets- anknutna och hänföras till den enhet, med vilken vederbörande grupp ämnesmässigt och personellt har störst samband.

Varje tjänsteman förutsättes vara place- rad på en bestämd enhet i verket. Alla tjänstemän skall emellertid vara skyldiga att delta också i projektarbete under andra enheter.

Konsumentutredningen har i olika sam— manhang diskuterat behoven av särskilda samrådsorgan. Utredningen har emellertid funnit att fasta sådana organ ger osmidiga former och inte kan tillgodose de varieran- de behoven av samråd. Det har därför för- utsatts att verket finner ut och använder de obundna samrådsformer som i olika frågor kan vara mest ändamålsenliga.

Lokal och regional verksamhet

Stora delar av kommunernas verksamhet är viktiga från konsumentpolitisk synpunkt. Betydande lokala insatser på konsumentom- rådet göres också av bl. a. konsumentkoope- rativa organisationer, fackliga och politiska organisationer samt folkbildningsorganisa— tioner.

I sex städer förekommer en försöksverk- samhet med lokala konsumentkommittéer. Utredningen har enligt sina direktiv att be— akta resultaten av denna försöksverksam- het. En sammanfattande redogörelse lämnas för verksamheten.

Försöksverksamheten har enligt konsu- mentutredningen understrukit behoven av en lokal konsumentpolitisk verksamhet och utgjort ett betydelsefullt inslag i utveckling- en mot en ny konsumentpolitik. Utredning- en föreslår frivilliga kommunala konsu- mentnämnder. Därvid bör observeras att betingelserna för kommunal verksamhet på detta område kan avvika från betingelserna för en verksamhet med frivilliga organisa- tioner som huvudmän.

Utredningen erinrar om att begränsning- ar gäller för vad kommunerna äger att be-

fatta sig med. Förbud uppställes sålunda bl.a. mot verksamhet som är förbehållen staten, exempelvis rättsskipning. Kommu- nerna är vidare av likställighets- och rätt- visehänsyn hindrade att gynna särskilda partsintressen. Åtskilliga av de insatser som kan vara aktuella för en lokal verksamhet är emellertid väl förenliga med eller ger en naturlig förlängning av kommunernas nu- varande uppgifter.

Utredningen går igenom olika större ar- betsområden för försöksverksamheten och diskuterar möjligheterna att i kommunal regi göra motsvarande insatser.

Därvid konstaterar utredningen att upp- gifterna att samla upp och registrera och undersöka konsumentproblem bör kunna vara en kommunal uppgift även om kom- munernas kapacitet åtminstone inlednings- vis begränsar möjligheterna till insatser. Också informations- och rådgivningsverk- samhet synes i och för sig förenlig med kommunernas uppgifter. Kommunerna bör vidare kunna verka för förbättringar på olika vägar i konsumentintresse av den ytt- re miljön.

Betingelserna för en direkt rådgivnings- verksamhet i kommunal regi diskuteras in- gående. Utredningen konstaterar att sådan verksamhet kräver tillgång till för ändamå- let utbildade och erfarna förtroendemän och tjänstemän. Kraven kan begränsa möj— ligheterna till insatser i inledningsskedet men verksamheten bör kunna utvecklas successivt.

Till de lokala kommittéernas rådgivnings— verksamhet har anknutits insatser för mera direkt bistånd åt enskilda konsumenter ge- nom förhandlingshjälp och andra åtgärder i reklamationssammanhang.

Betingelserna för sådana insatser är goda vid en frivillig verksamhet med organisa— tioner som huvudmän. Vissa restriktioner måste gälla för en motsvarande kommunal verksamhet. Särskilt måste kommunala för- troendemän och tjänstemän avhålla sig från att ta ställning till och bedöma enskilda konsumenters anspråk och från att lämna direkt biträde vid hänvändelser, förhand- lingar och aktioner. Råd och anvisningar

bör däremot kunna lämnas om vart konsu- menten kan vända sig och om formerna för olika åtgärder.

Utredningen räknar med att frågorna om »mindre» köptvister får sin lösning genom lagstiftning i annat sammanhang. En sådan lagstiftning skulle allmänt stärka konsu- menternas ställning och öka deras möjlig- heter att få sin rätt respekterad. Behoven av direkt bistånd skulle därigenom minska.

Genomgången av olika uppgifter föran- leder utredningen till slutsatsen att en kom- munal konsumentpolitisk verksamhet kan vara lämplig och möjlig. Det förordas där- för att en sådan verksamhet tas upp. För verksamheten måste iakttas de begränsning- ar som utredningen belyst. En verksamhet av nu angivet slag skulle inte kräva några ändringar i bestämmelserna om den kom- munala kompetensen.

Konsumentintressen är på olika verksam- hetsområden i större eller mindre utsträck- ning en påtaglig och nära verklighet i det kommunala arbetet. Olika organ i den nu- varande organisationen sysslar sålunda med frågor av konsumentpolitiskt intresse. Det kan knappast generellt avgöras om en sär- skild konsumentnämnd utgör den enda möj- liga lösningen av frågan om organisation för den konsumentpolitiska verksamheten. Utredningen anser emellertid att väsentliga konsumentintressen i hög grad skulle gyn- nas av särskilda konsumentnämnder för en samlad bevakning av och överblick över konsumentfrågorna.

Utredningen anser att formerna för den kommunala verksamheten på konsument- området inte bör författningsregleras. Verk- samheten bör vara frivillig såväl beträffan- de den närmare inriktningen som organisa- tionen. Utredningen räknar emellertid med att formen med särskild nämnd efterhand kommer att bli allmänt anlitad i kommu- nerna.

Utredningen föreslår centrala och regio- nala insatser för att stimulera och bistå den kommunala verksamheten. Bl.a. bör enligt utredningens mening konsumentverket un- der inledningsskedet kunna lämna ekono— miskt bidrag — inom en anslagsram av

400 000 kronor per år — till kommuner för insatser som har betydelse för den konsu- mentpolitiska verksamhetens uppbyggnad generellt. I allt väsentligt förutsätts dock den kommunala verksamheten drivas utan särskilda statsbidrag.

När det gäller regional verksamhet har utredningen haft att ta ställning till bl.a. förslag som 1969 lagts fram av hemkonsu- lentutredningen i betänkandet »Den fram- tida hemkonsulentverksamheten».

Ett starkt behov finns av regionala in- satser. Den regionala instansen bör ha en samordnande och förmedlande ställning, särskilt i förhållande till en utbyggd lokal verksamhet.

De resurser som kan skapas regionalt kan inte medge någon särdeles bred verk— samhet. Prioriteringsfrågorna är därför be- tydelsefulla. Utredningen tecknar den re- gionala instansens roll i det konsumentpo- litiska arbetet och belyser därvid tre upp- giftsområden som måste ges prioritet.

De regionala organen måste ha samord- nande och stödjande uppgifter. De måste vara konsultativa expertorgan med kunska- per om lämpliga verksamhetsformer för och uppläggningen av konsumentpolitiskt arbete. Till de regionala uppgifterna bör här höra bl.a. att främja och stödja ut- vecklingen av kommunal konsumentpolitisk verksamhet och av ökad frivillig verksam— het.

Den regionala instansen skall vidare ha en förmedlande ställning. Material och syn— punkter från kommunal och frivillig verk- samhet skall samlas in, systematiseras och redovisas till konsumentverket. Informa- tion, demonstrationsmaterial m.m. skall förmedlas från verket till arbetet på fältet. Till de förmedlande uppgifterna hör också att medverka i centralt upplagda och ledda regionala undersökningar.

Slutligen måste från regionalt håll göras expertinsatser i det praktiska konsument— arbetet. Medverkan måste ske vid utbild— ning av kommunala tjänstemän och för- troendemän samt av personer med nyckel- position i förhållande till särskilda grupper som kräver särskild uppmärksamhet i det

konsumentpolitiska arbetet. Vidare erinras om utbildning av studieledare för den fri- villiga verksamheten. Åtminstone inled- ningsvis måste insatser också göras i råd- givningen direkt till konsumenterna. Den rådgivande verksamheten bör på längre sikt emellertid i största utsträckning gå över till den kommunala instansen.

Flexibilitet behövs när det gäller ämnes- inriktningen. Ämnesvalet bör successivt sty- ras från konsumentverket med inriktning på breda och samordnade insatser. Stor vikt måste fästas vid de hushållsekonomiska aspekterna och uppmärksamhet ägnas åt frågor av mer övergripande betydelse för hushållen.

Konsumentutredningen föreslår inga or- ganisatoriska förändringar beträffande hemkonsulenterna. Dessa skall sålunda vara anslutna till länsstyrelserna och förutsättes i obundna former samarbeta med priskon- torens personal.

Hemkonsulentutredningen föreslog en fördubbling på längre sikt av antalet hem- konsulenter. Konsumentutredningen delar denna bedömning. Utbyggnadstakten bör emellertid anpassas efter bl. a. den takt i vilken en kommunal verksamhet kan byg- gas upp. Det får bli en uppgift för konsu- mentverket att i samarbete med de regio- nala organen successivt bedöma behoven av utbyggnad.

Konsumentutredningen föreslår för inled- ningsskedet en förstärkning med fyra kon- sulenttjänster. Dessutom förutsättes en av- sevärd förstärkning på biträdessidan. Det framtida regionala arbetet rymmer sålunda åtskilliga inslag som med fördel kan hand— has av kvalificerad kontorspersonal. Slutli- gen föreslås en avsevärd förstärkning av re— surserna för anskaffning av material, hyra av tillfälliga lokaler, ersättning åt föreläsare etc.

Konsumentutredningen har övervägt hemkonsulentutredningens förslag om re- gionala nämnder som stöd åt konsulenterna. Mindre bundna former för samråd bör här ges företräde. Konsumentutredningen hän— visar bl. a. till möjligheterna att samarbeta med kommunala konsumentnämnder och

med lekmannastyrelserna i den nya länssty- relseorganisationen.

Stockholm har en utbyggd kommunal konsulentorganisation som gör insatser ock- så av regional betydelse. Konsumentutred- ningen anser därför att en regional-statlig organisation inte behövs där. Den kommu- nala verksamheten i Stockholm föreslås i gengäld kunna få särskilt stöd från kon- sumentverket.

Den regionala och kommunala verksam- heten ger omfattande arbetsuppgifter också i central instans. Verksamheten måste på olika sätt initieras, styras och administreras varjämte krävs en omfattande materialpro- duktion liksom insatser för utbildningen. Konsumentverket föreslås för detta arbete få resurser som är avsevärt större än mot- svarande resurser hos konsumentinstitutet.

Övergångsordning och kostnader

Konsumentutredningen har sökt bestäm- ma konsumentverkets personalresurser och övriga resurser så att verket skall kunna dels sätta igång ett brett och målmedvetet konsumentpolitiskt arbete efter de riktlinjer som utredningen föreslagit för verksamhe- ten, dels slutföra den verksamhet som pågår genom de nuvarande institutionerna. Utred- ningen har därvid valt att främst lägga för- hållandena i inledningsskedet till grund för sitt förslag till personaluppsättning för ver- ket. Den konsumentpolitiska verksamheten måste successivt finna sina närmare arbets- former och koncentreras till de arbetsupp- gifter som verkets ledning finner vara vä- sentliga när överblicken successivt ökat.

Personalbehovet under inledningsskedet har därför bedömts återhållsamt, och detta ger konsumentutredningen anledning att understryka att verkets resurser måste för- stärkas successivt. Därvid får verkets egna bedömningar av den lämpliga utvecklings- takten ge utgångspunkter för bedömning av behoven att öka kapaciteten.

För verket föreslås sammanlagt 179 tjäns- ter med följande fördelning

Verkschef, ledningssekretariat 7 Hushållsekonomiska enheten 29 Tekniska enheten 52 Producentenheten 34 Informations- och utbildningsenheten 33 Allmänna enheten 24

179

Konsumentverket föreslås få 7 tjänster på C-planet (verkschefen, 5 enhetschefer samt chefen för direktionssekretariatet). Vidare föreslås 91 tjänster i gruppen avdelnings- direktörer, byrådirektörer, byråsekreterare och amanuenser, 35 assistenter och 46 bi- träden eller motsvarande, inkluderande tek- nisk biträdespersonal.

I den beräknade organisationen ingår in- te allmänna reklamationsnämnden. Utred- ningen föreslår att nämndens arbete fort- sättes tills vidare med konsumentverket som huvudman. Det kan inte nu bedömas om denna verksamhet långsiktigt bör fort- sätta. Här erinrar utredningen bl. a. om att frågorna om enklare former för att avgöra reklamationstvister kan väntas bli lösta i annat sammanhang.

Den föreslagna personalen medför avlö- ningar på 7,6 miljoner kronor. Härtill kommer att utredningen anser det vara nödvändigt att 1 miljon kronor beräknas för anlitande av expertis och tillfällig perso— nal. Med lönekostnadspålägg blir därmed de totala lönekostnaderna 10,6 miljoner kronor. Vidare föreslår utredningen att 2,5 miljoner kronor skall anslås för beställ- ningsverksamhet samt 1,5 miljon kronor för anslag till utomstående. Anslagen förutsät- tes gå främst till bildningsorganisationer, för t. ex. organiserande av informations- och utbildningsinsatser, till kommuner för ovan nämnda insatser av speciell karaktär samt till vissa branschspecialiserade rekla- mationsnämnder.

Övriga kostnader utgörs till större delen av lokalkostnader, expenser och kostnader för utbildning och upplysning. Lokalkost- naderna kan väntas uppgå till 1 miljon kro- nor om verket i enlighet med utredningens förslag samlas på ett ställe i Stockholm.

Utredningen föreslår för övrigt lokalgemen— skap för verket och övriga organ med upp- gifter på konsumentområdet, främst KO, marknadsrådet och SPK.

Expenserna beräknas uppgå till 3,2 mil- joner kronor varav 1,2 miljoner kronor är sådana publikationskostnader som inbringar inkomster till statsverket av ungefär sam- ma omfattning. Av expensema i övrigt ut— görs 1 miljon kronor av engångsutgifter. Verkets interna kostnader för utbildning och upplysning beräknas till 950000 kro- nor.

Med övriga kostnadsposter inräknade uppgår verkets totalkostnad till 20,4 miljo- ner kronor 1972/73. Efter avdrag för vissa intäkter i VDN-verksamheten blir kostna- den för statsverket 19,6 miljoner kronor. Härtill kommer 1 miljon kronor för fort- sättandet av allmänna reklamationsnämn- den och 700 000 kronor för förstärkning av hemkonsulentorganisationen. Detta gör en sammanlagd kostnad för statsverket på 21,3 miljoner kronor — varav 1 miljon i en— gångsutgifter — under förutsättning att ordningen kan tillämpas från den 1 juli 1972 i enlighet med utredningens förslag.

De nuvarande konsumentinstitutionemas kostnad för statsverket uppgår för 1970/71 till 12,5 miljoner kronor.

Summary

Consumer institutions in Sweden

Consumer information has been a govern— ment responsibility in Sweden since 1940. At that time shortage of goods and the emergence of substitute products motivated the setting up of a government information bureau known as Active Housekeeping. The purpose of this organization was to supply information which would assist the indi- vidual household in making the best of the available resources.

This informative bureau operated inde- pendently until 1954 when it was merged with the Home Research Institute which had been founded ten years earlier. The State gave financial support to the activities of the Home Research Institute. The main purpose of the Institute was to make the house work more efficient by research work concerning domestic commodities and tools and by information service.

In 1957 the government assumed finan— cial responsibility for the organization and changed its name to the National Institute for Consumer Information. The principal objectives of this body are "to promote the improvement of working efficiency in private homes and collective households and to eneourage the production and consump- tion of good and useful consumer goods”. It is the special function of the Institute to conduct research and supply information concerning the technical, economic, hygi-

enic and other problems which are associ— ated with homes and households as centres of consumption and as workplaces. The In- stitute supplies advice and information to consumers by 33 regionally located "home consultants”.

The National Council for Consumer Goods Research and Consumer Information was created in 1957 to sponsor research on consumer matters and to co-ordinate con- sumer information programmes of the In- stitute and other bodies. The principal objectives of the Council are to support and, when necessary, organize voluntary co- operation between parties interested in con- sumer research, to support and take initia- tive in research and information for the benefit of the consumers, to allocate govern- ment funds for projects on consumer research and consumer information, and to draw up the general guiding principals for consumer information that the Council seeks to promote with grants and advice. The Council has set up a Public Complaints Board, as an experimental undertaking.

The VDN Institute for Informative La- belling was founded in 1951. It is a private organization although its statutes have been approved by the government. According to these statutes the principal objectives of this Institute are to promote the wider use of informative labelling on consumer goods. The labels should include product specifica- tions that are uniformly formulated and also

details of the goods” material and functional qualities.

The National Price and Cartel Office devotes its attention to investigations and in- formative work on questions concerning price and competition. It was established in 1957 by the reorganisation of a price con- trol body which hade been instituted during World War II.

The office is one of the bodies which operate on the basis of the Restrictive Trade Practises Act. The other bodies are the Market Court and the Freedom of Com- merce Ombudsman. The Restrictive Trade Practises Act directly prohibits certain types of restrictive trade practices, and otherwise gives the authorities powers to take steps in order to eliminate restrictive trade prac- tices that are believed to have harmful effects.

From the mid-19605 questions relating to consumer information have aroused steadily growing interest in Sweden. Several government committees have dealt with con- sumer questions and produced various types of proposal, and demands emerged in official quarters for more specific objectives in government consumer information activ- ities. In 1970 the legislation on restrictive practices was revised, and additional legisla- tion on marketing practices and consumer matters enacted. The Consumer Ombuds- man began work on the first of January 1971. His task is to keep watch on the market and to plead the cause of the public before the Market Court on market and consumer matters.

Appraisal of the current situation

In 1967 the Consumer Committee was appointed and this has two main tasks. One is to survey the organization of the govem- mental and government-supported consumer institutions and propose reforms with a view to achieving better co—ordination and im- proved efficiency.

The other main task is to demonstrate the need of efforts in the consumer field and to recommend priorities here. Accord-

ing to the directives the Committee shall attempt to specify the nature of government consumer activities. It emerges that atten— tion shall not be concentrated on consumer information but shall instead be directed at determining what type of measures are con- ceivably suitable in view of the requirements assessment which the Committee itself should reach.

In its present report the Committee de- clares that despite their limited resources the existing consumer institutions in Sweden have made considerable contributions and played a decisive role in creating good will for government activities in the consumer field.

At the same time the Committee is of the opinion that the diffuse organization and the inadequate resources of the institutions have resulted in shortcomings. The way in which the various bodies are split up has complicated planning, management and priorities work. The Consumer Council has been altogether too restricted in terms of funds and scope for fulfilling its intended co-ordinating functions. Other bodies have lacked organizational arrangements and facilities for the longterm planning and prio- rities work.

Among the particular shortcomings in question, it is noted that informative label- ling has developed a distinctly technical trend which has reduced its value for the ordinary consumer—a problem which has been drawn attention to by the VDN Insti- tute for Informative Labelling. There has been a lack of co-ordination between infor- mative labelling and the overall consumer information system. In other sectors too it has often emerged that the need for a co- ordination of consumer information activi- ties could not be adequately fulfilled.

The Consumer Committee has established that in recent years there has been a growing interest in consumer questions. Government authorities have increased their efforts, and the large employee organizations and other voluntary bodies have devoted increased attention to the consumers” position and to activities in the consumer field. This has en-

gendered the need for a co—ordinated and purposeful consumer policy. In the Com- mittee”s view, on the basis of efficiency in relation to former conditions, it is time here and now to set up a Consumer Agency.

This Consumer Agency should be planned first and foremost in accordance with the demands of the new consumer policy and thus, in the view of the Com- mittee, there is no point in conceiving this Agency as a merger of the existing institu- tions. On the other hand the experience and knowledge of the staffs of these institutions should be utilized to the greatest possible extent in the new Agency.

The introduction of a Consumer Agency would, according to the Committee, mean the closing down of the Council for Con- sumer Goods Research and Consumer In- formation, the National Institute for Con- sumer Information and the VDN Institute for Informative Labelling.

According to the Committee, the National Price and Cartel Office is in a special posi- tion since a great deal of its work is carried out by committees appointed on behalf of the Freedom of Commerce Ombudsman. This Office also has duties of an ”emer- gency nature” which are emphasized by the existing price freeze in force at the time of the delivery of this report. In much of this Office”s work there would be no parallel in the activities of a future Consumer Agency, besides which the operating techniques would not be the same.

On account of the above, the National Price and Cartel Office has not been in- cluded by the Committee in the new organ- ization, which thus presupposes that the Office will continue to exist in its present form. The Committe stresses, nevertheless, that there ought to be close co-operation between this Office and the Consumer Agency. The Office should be able to make studies for the Agency which would in turn distribute the consumer-type information of the Office.

A new consumer policy

So far to a large extent efforts in the con-

sumer field have been characterized by limi- tations in aims and methods of work. Activi— ties have been based largely on a com- petitive-economic approach. The work has been directed chiefly at competition and price supervising, investigations of the quali- ties of various goods and studies in more rational forms of household work. These activities have produced a basis for infor- mation intended, among other things, to equip the consumer better for utilizing his resources and to influence pricing, goods development and other market trends.

The Consumer Committee believes that consumer policy measures must be based upon a broad and thorough analysis of the consumers” situation. In terms of welfare it is very important how the consumers and particular consumer groups utilize their resources: money, working capacity and time.

The position of the consumers must be ad- judged in relation to the national economy. Public activities, industry and the household are links in a chain which creates physical, mental and social well-being for the indi- vidual. The interplay between these three elements is constantly shifting and changing. In consumer policy work the household is the principal consideration among these three, so that we must analyze the house- hold”s role and its problems in the produc- tion chain. A consumer policy centered on the economic problems of the household can contribute to improving effectivity in our national economy.

The household does not hold a very strong position in the economic interplay. The scope for rationalization is limited as the household is a small scale enterprise. It is one of the duties of consumer policy to counter this weakness arising from the small scale production of the household, another to guard the interests of the household in the interplay between the different factors. This can well apply in particular regarding those groups who have to subsist on very limited means: low income groups, disabled people and so on.

Consumer policy work involves the as—

sembling and systematization of reliable in- formation on the household and on the actual situation of special household groups: the household”s utilization of resources in terms of money and time, and likewise of human resources. As things are today our knowledge here is altogether inadequate and neither are our investigation methods prop— erly developed. An important consumer policy task will be to conduct fundamental household economy studies and to plan and develop suitable investigation methods, for example by applying business economy ana— lysis methods at the household level.

The investigations must be directed at measurable factors which can give an ex- pression of to what extent the consumers achieve the well-being which is striven for in society.

The results can then be analyzed and set up in relation to the social objectives in various fields. Manifest shortcomings in the fulfilment of aims reflect intrinsic consumer problems.

These aims, which are used as comparison norms in the consumer policy appraisals, are formulated mainly in the policy work. Different central bodies and other institu- tions often give greater precision to the aims, each within their own realm of re- sponsibility.

Through household economy studies, and in other ways, one acquires in the consumer policy work a good knowledge of the essen— tional household problems, and then the investigations lead on from there to the con— sidering and conducting of suitable meas- ures. The outcome of these initial measures are subsequently checked by further studies and other suitable measures.

When appraising the household's needs one cannot—as a foundation for the activ- ities of the Agency—rely to any conclusive degree on the consumers” pretensions, ex- pressed through the demand for products or in another manner. It is a well—known fact that in many significant respects, in matters of diet for example, these pretensions can be altogether too modest. As in other public sectors the needs here must be formulated

in terms of norms, based on the com- munity”s ambitions regarding the well-being of the individual.

In the view of the Committee activities hitherto have been altogether too much con- cerned with information for the consumers on different products. On the grounds of the competitive-economic concept the con- sumers” choice of goods alternatives has been assumed to be of decisive significance to product design and suchlike. Further- more information has been assumed to in- fluence different aspects on the producer side.

The Committee claims that particularly respecting consumer groups with variously limited resources, the effectivity of infor- mation work can be an uncertain factor. Such information, often full of reservations and complicated technical details, can demand too much of the public. Thus in consumer policy work it is frequently neces- sary to resort to other means besides infor- mation, and likewise to direct information activities at other matters as well and at other groups than the consumers.

The Committee stresses that household planning and control resources need to be reinforced through consumer-type measures of various types. Other measures are of an external nature and are aimed at improving household working conditions and such things as distribution forms, service and so on.

The various methods of approach include initiating debates and stimulating opinions on essential consumer problems, fostering co-operation through training, public in- struction and voluntary work in the con- sumer field, and striving to improve working methods and products relating to the house- hold”s more important activities. Yet another angle is to seek to ensure, by means of convincing and properly functioning co- operation with industry and public agencies, that producer policy and the different norms systems are better adapted to consumer re- quirements. Here the Committee emphasizes the importance of endeavouring to develop an informative labelling system which is

more practical from the consumers view- point and which states in comprehensible terms the qualities of the product. If pos- sible the informative label should give some form of guarantee concerning the more in- trinsic qualities of the product.

Important contributions can also be made in the matter of safeguarding the consumer's interests through demonstrating the need of, and creating the foundation for, legislative measures. Here, and in other connections too, the consumer policy bodies must col— laborate with, and convey the consumer viewpoint to organizations and institutions which are directly or indirectly involved in consumer affairs.

Information activities should be directed first and foremost at matters of greater significance than merely the choice of pro- duct varieties. Major planning consider- ations and other more fundamental questions in household affairs should be brought to the forefront.

A great deal of interest can be shown, for example, in such things as complete diet programmes or questions of the different methods of solving household laundry pro— blems. One aim should be to increase the consumers” awareness of, and improve, their freedom of choice in larger, more signi- ficant matters. More and better information on products should be available through in- formative material that can be acquired at the time of purchase.

The consumer policy viewpoint itself asserts the desire for a consistent and unified policy through the medium of a consumer agency. In this respect the Committee points out the need for concentrated aims and long-term planning and likewise for a prio— rity policy so as to produce the greatest pos- sible total effect. It is also an advantage if national and international co-operation in the consumer field is conducted through one and the same body.

The position and duties of the Consumer Agency

The Agency shall serve to meet the need

for a better knowledge of consumers” and different consumer groups” actual use of re- sources in terms of money, working poten- tial and time. One of the Agency”s prin- cipal tasks will thus be to undertake house- hold economy studies.

These studies will involve a wide range of activities in following up, working through and analyzing the extensive con- sumer material contained in reports, statis- tical accounts, scientific investigations and so on. Such material can be put together to form the foundation for further work in the field of household economy.

The Agency will also have to conduct its own household economy studies; collecting and processing material, and also commis- sion such studies by other bodies.

Study undertakings will include the evaluation and appraising of collected mate- rial so as to illustrate consumer problems where measures need to be taken.

The material in question can derive from different sectors of a very wide field, the boundaries of which need not be examined here. It might come from the social sector, from the housing sector or from other significant sectors in a consumer group”s living conditions.

Corresponding follow—up, analysis and study activities must likewise be devoted to developments in the field of industry and commerce; in production and employment in general, since here, too, knowledge can be obtained which is relevant to consumer problems.

It is up to the Agency to maintain contact with consumer work in general and to keep properly abreast of current consumer pro— blems. Adequate means must be created for the continuous reporting of problems and viewpoints, and regional and local activities must have the support and guidance of the Agency. .

There must be a more precise distribution of responsibility in the handling of consumer policy matters. If a particular problem, for example a public health or housing matter, is in fact the responsibility of another body, then it should be up to this body to make

the final dicision in the matter and specify what measures should be taken. Here the Consumer Agencys task is simply to indi- cate the problem from the consumer policy viewpoint and forward it on to the relevant body.

The Agency”s own business is mainly in fields beyond the spheres of responsibility of other bodies. The Agencys measures in this respect fall largely into two categories: those intended to affect internal conditions within the household and those where the aim is to improve external conditions rela- ting intrinsically to the household situation.

The former measures relate, inter alia, to producing and distributing information in order to strengthen the consumers” position, and here in particular information should be supplied in major instances relating to planning and resource utilization. Another aspect of this category of measures concerns improving household working techniques and rationalization through domestic techno- logical work.

The other category: external measures, includes efforts to stimulate discussions and opinions on vital consumer problems and also to conduct the sort of co-operation and collaboration with the producer management which helps ensure that their policy is adapted to consumer interests. This policy in its turn includes more information for the consumers and the application of a revised and more practical informative labelling system.

An important aspect of improving con- ditions for consumers is the bettering of their protection. This can be achieved by suitable modifications to the legislation and also by drawing the attention of the author- ities and public officies to the need for enquiries and reforms, changes in general provisions and so on.

One of the main tasks of the Agency will be to follow up the effects of measures which have been taken. To a considerable extent it will be the continuous observation of the household conditions which will re- flect the results of action which have been taken. It may be necessary, meanwhile, in

certain instances to conduct more careful and detailed result checks.

It should also be the responsibility of the Consumer Agency to direct, co-ordinate and mediate in consumer affairs among the central bodies. Under the direction of the government the Agency will be required to formulate and specify consumer policy, promulgating it and integrating it to the benefit of consumer interests. In addition the Agency will have important commit— ments in an advisory capacity and as a con- sultative body for other organizations con- nected with consumer affairs.

The Agency will administer grants, since other institutions and individual researchers will be appointed by the Agency to conduct studies and surveys and will receive funds to finance these. Moreover revenue must be distributed among various instructional and other interested bodies which work volun- tarily in the consumer field.

Then there are a number of adminis- trative-type duties. The Agency will be the central body for regional activities through the regional home consultant organization. Finally the Agency will support and co- operate in local activities and likewise parti- cipate in voluntary consumer policy work.

Main aspects of the Agency”s organization

The Consumer Committee points out in- troductorily certain special aspects in con- sumer policy activities which require par- ticular attention when planning a consumer agency. Thus the Agency itself shall take up and analyze those problems which demand its attention. The different phases of the Agencys work are closely connected with each other and require the attention of a wide register of experts. The work of the Agency calls for sound contacts outside, with consumer work in the field and with the various bodies engaged in matters of consumer interest. There is a manifest need for flexible working forms.

The question of the Agency's organiza- tion is examined at two levels: a manage- ment level and an operative level.

The Agency will need a substantial staff at the management level. Many under- takings involve different sectors of the operative level. Questions relating to aims and priorities must be judged against the background of an all-round expert perspec- tive in the Agency”s various fields of activity. It has thus been found necessary to appoint, under the board itself, an agency management with the head of the Agency as its chairman and the heads of the different operative level units as members.

The board should direct its efforts mainly at aims, priorities and long—term planning while the agency management should devote itself to an overall preparation of board matters. It is also intended that the agency management shall have certain de- cision responsibilities. It is proposed that the board and the agency management shall share a management secretariate.

The Committee has recommended the dividing up of the operative level into five units, based on general differences relating to working sequences and methods.

It is proposed that the need for flexibility in the organization and for a broader con- tinuous collaboration in certain matters be achieved through co-operation among spe- cial project groups.

It is reckoned that all five units shall be in a position to take initiative and make proposals. Such initiative and proposals are subsequently confronted With each other at the management level. It should be remem- bered here, moreover, that the heads of the five units in question collaborate in the agency management work.

The household economy unit is concerned with household economy investigation and research activities and consumer need studies. This unit has to trace and keep a watch on essential household problems and also analyze and illustrate these problems. Every important question in the Agency”s work should be tackled from the starting point of a thorough study of the household— economy conditions. These studies are of major importance when the Agency is estab— lishing priorities in urgent fields. The unit”s

responsibilities also include designing and developing suitable methods for economy investigation activities centered on the household.

According to the Committee's proposals yet another responsibility for the household unit is handling the greater part of the Agency's relations with regional and local work in the consumer field and likewise respecting co-operation with organizations and other bodies which do voluntary work in the consumer field.

The technical unit deals with matters re— lating to the technical aspects of household problems. The scope of the work here embraces technical norm matters, questions on techniques for the household”s most im- portant activities and technical questions relating to products. It is proposed that this unit should be provided with laboratory equipment for testing work, etc.

The producer unit will follow up, analyze and, in special instances, further examine matters relating to industry and public affairs policy in the consumer field. This can concern such things as price-fixing, product development, advertising, service and so on and involves negotiations with business organizations and firms and also in the public sector, regarding the adoption of norms systems, etc. to vital consumer in- terests. It it assumed that firms will partici- pate voluntarily in the negotiations and there is no mention in the Committee's report of compulsory powers for the Agency. The Agencyls scope for upholding consumer in- terests will depend first and foremost upon the proper co—ordination of the negotiating bodies” activities with consumer policy work in general.

An important aspect of the producer unit”s work will be informative labelling. The Consumer Agency has to administer and successively improve the existing system and likewise devote development efforts to producing a new, more consumer-favourable information system for products (goods and services) and product groups.

This unit will also include a special work- ing group for consumer protection matters.

The group will look after the legal side of household problems. It will conduct those studies and assemblies of facts needed to illustrate the legal position of the consumer when questions of committee and legislative work arise in the Agency's activities.

The information and education unit will develop techniques for the Agency's infor- mation and have decisive influence in deter- mining the routes and methods for the dis— tribution of this information. The unit's staff will also participate in project work where one of the aspects relates to information- technical matters.

It is also the task of this unit to produce magazines and other printed matter and to put together demonstration and exhibition material and suchlike. The unit will also be responsible for the Agency's connections with the press, radio and television and for supplying the various informative media with suitable material. A very extensive production of material is needed for the regional and local activities.

Material production for those media which further the information, particularly the educational system, requires the partici- pation of information-technical and peda- gogic Specialists. It seemed the natural thing that this unit should also be made reponsible for educational activities in the consumer field and therefore it is necessary both to support and collaborate with the school system, voluntary education, etc., and to strive for the specific training of the Agency's staff and others connected with consumer affairs.

Finally a general unit is proposed, the duties of which will include the usual ad- ministrative and financial responsibilities. This unit will also look after various matters which are not clearly and specifically the concern of any of the other units and like— wise matters which are not sufficiently ex- tensive to merit the attention of a special unit. It is proposed that the general unit handles all the library and documentation work.

The project groups will deal with ques- tions that require the collaboration of

experts from the different units and often, too, of experts from outside the Agency itself. It is proposed, meanwhile, that these project groups shall be associated specifi- cally with the various units according to the nature of their work and personnel. Each staff member will be assigned a post in a particular unit in the Agency, but it is in- cumbent upon any of them, nevertheless, to take part in project work in another unit if and when the need should arise.

Local and regional activities

A great deal of the activities of the local authorities are important from the consumer policy viewpoint. Considerable local contri— butions are made in the consumer field, moreover, by such bodies as the consumer co-operative organizations and by trade, political and adult education organizations. In addition in six towns experiments are going on with local consumer committees. According to its directives the Consumer Committee is required to observe the results of these experimental activities and to sub- mit summary reports on them.

According to the Committee there has emerged from these experimental activities an emphatic demand for local consumer policy work, while at the same time the local committees have represented an im- portant element in the development of a new consumer policy.

The Committee states that the task of assembling and registering consumer prob- lems as well as information and advisory activities could be dealt with by special municipal bodies. The representatives and staff members of such bodies have to avoid involving themselves in, and appraising the claims of an individual consumer and like— wise giving direct assistance in applications, negotiations and other such actions. On the other hand they should be able to provide advice and directions as to where the con- sumer can turn for such assistance and re— garding the procedure for different actions.

The Committee is of the opinion that the pattern of local authorities' activities in the

consumer field should not be statutorily regulated. These activities should be of a voluntary nature both in terms of structure and organization. The Committee believes, however, that in due course the local au- thorities will adopt the policy of appointing special bodies for these matters.

In the Committee*s view there is a distinct need for regional effort. The regional bodies should have a co-ordinating and interme- diary position, especially in relation to more extensive local activities. In addition they must have a consultative capacity and an adequate knowledge of the right approach to consumer policy work. They should thus be able to aid and further the development of local authorities” consumer policy acti- vities and the increasing voluntary under- takings.

The intermediary activities of the regional bodies will include the following: collecting material and viewpoints from local authori- ties and voluntary bodies, systematizing it and reporting it to the Consumer Agency; passing on from the Agency to those in the field information, demonstration material, and so on; participating in centrally planned and directed regional studies. Finally the regional bodies must make specialist contri- butions to the practical consumer work. They must take part in the training of local authority staff and of persons in key posi- tions in relation to special groups needing particular attention in their consumer policy work. There is also a need for study group leaders for voluntary undertakings, and ini— tially, at least, direct advisory service to the consumers will be required, although in the long run such advisory work should to a large extent be transferred to the local authorities.

Flexibility is needed in subject policy. The choice of subjects should be managed by the Consumer Agency and be directed at broad and well co-ordinated undertakings. Great emphasis must be placed upon the household economic aspects and proper attention also be paid to household matters of more general significance.

The Committee believes that the number

of home consultants should be doubled in the long run. The rate of expansion here, however, should be adapted to the rate at which the activities of the local authorities can be built up. It will be up to the Agency, in co-operation with the regional bodies, to make a successive appraisal of the need for expansion. Meanwhile as an initial measure the Committee recommends the appointing of four new home consultant posts.

The activities of the regional and local authorities give rise to a great deal of work at the central level as well. These activities have to be initiated, guided and adminis- tered, in addition to which there is the need for extensive materials production and train- ing work. The Consumer Committee pro— poses that much greater resources be made available for this form of activity than the Consumer Institute has had to work with.

Transitional arrangements and costs

The Committee has sought to determine the Agencys staff and other resources so that the Agency can commence work on a broad and purposeful consumer policy ac- cording to the principles recommended by the Committee, and likewise conclude cur- rent undertakings in the existing institutions. Staff requirements in the initial stages of the Agency”s take-over will be somewhat limited according to the Committee's ap- praisal, but at the same time the Committee stresses that these resources will have to be enlarged successively. It Will be the respon- sibility of the Agency itself to establish a suitable rate of development in its activities and to assess the attendant resources in- crease requirements.

179 posts are recommended for the Agency. Seven of these will be in the head of the Agency's office and in the manage— ment secretariate while the remainder will be distributed as follows:

Household economy unit 29 Technical unit 52 Producer unit 34 Information and educational unit 33 General unit 24

In addition the Committee recommends that the Public Complaints Board continues for the time being, moving the personnel in question over to the Agency. The Committee reckons that the procedure for the settling of claims disputes will in due course be handled elsewhere, meanwhile the Com— plaints Board should be retained until such arrangements have been completed.

The costs for the new system proposed by the Committee will amount to 21.3 million Sw. kr. ($4.1 million) for 1972/73—in- cluding 1 million kr. ($190 000) nonrecur- ring outlay—on condition that the system can be introduced as from July lst 1972 in accordance with the recommendations of the Consumer Committee.

Government expenditure on the existing consumer institutions amounted to 12.5 mil- lion kr. ($2.4 million) for the 1970/ 71 fiscal year.

English equivalents for SWedish bodies

Statens institut för konsumentfrågor (KI)

Statens konsument- råd (KR)

Allmänna reklama- tionsnämnden

Varudeklarations- nämnden (V DN)

Konsumentom- budsmannen

Näringsfrihetsom- budsmannen Marknadsrådet

Statens pris- och kartellnämnd (SPK)

Contents in English

National Institute for Consumer Informa- tion

National Council for Consumer Goods Research and Con- sumer Information

Public Complaints Board

VDN Institute for Informative Labelling

Consumer Ombuds- man

Freedom of Com- merce Ombudsman

Market Court

National Price and Cartel Office

page Memorandum to the Minister ...... 9 Summary in Swedish .............. 11

Summary in English .............. 25 1 Existing situation .............. 35 2 A consumer policy viewpoint ...... 48 3 consumer agency .............. 58 4 The units of the consumer agency . . 74 5 Regional and local organization .. . 119 6 Transitional arrangements and costs 141 Appendix 1 The directives .......... 150 Appendix 2 Aims, means and organi- zation in Swedish consumer policy hitherto ...................... 155 Appendix 3 Existing central bodies

and their activities .............. 240 Appendix 4 The home consultant or-

ganization . .................... 266

1. Nuvarande förhållanden

1.1. Inledning

Statsmakterna har nu i omkring tre decen- nier gjort insatser på olika vägar till stöd för konsumentintressen. Den utveckling som ägt rum på området har beskrivits i bilaga 2 till detta betänkande. En livlig utrednings- verksamhet har under de skeden som där skildras ägnats institutionerna på konsu- mentområdet och deras arbete.

Redovisningen i bilagan avser närmast att ge en okommenterad förteckning över de uttalanden och beslut som i skilda sam- manhang förekommit beträffande arbetets syfte, inriktning och former. Samtidigt tän- kes redovisningen ge en bild av hur de nu verksamma institutionerna utvecklats och byggts ut till nuvarande form och inriktning. I bilagorna 3 och 4 till betänkandet lämnas översikter med närmare redogörelse för des— sa institutioners organisation och funktion i dagens läge.

Här skall nu göras ett försök att sam- manfatta och värdera de väsentliga dragen av den hittillsvarande utvecklingen och da- gens situation för de Viktigaste centrala or- ganen på konsumentområdet.

Ett försök att ge en samlad bild möter avsevärda svårigheter. Institutionerna har haft olika startpunkter och uppvisar olika utvecklingslinjer som i väsentlig mån präg— lats av de konkreta arbetsuppgifternas tryck och resursernas relativa otillräcklighet. Det gångna utvecklingsskedet kan sägas vara ett

inlednings- och försöksskede. Möjligheterna till överblick och till mera ingående analy- ser har under denna tid inte varit helt gynn— samma. Under senare år har en ökad över- blick och ett växande intresse för konsu- menternas situation förbättrat förutsättning— arna för och aktualiserat frågorna om ett mera samlat grepp på konsumentfrågorna. Det är i denna fas av utvecklingen som konsumentutredningen tillsatts för en över- syn av frågorna om verksamhetens inrikt- ning och organisation.

l.2 Konsumentinstitutet

De tidigaste insatserna på konsumentområ— det bars i avgörande grad upp av olika fri— villiga organisationer. Deras inbördes sam— verkan och medverkan från statens sida skapade Hemmens Forskningsinstitut (HFI). Detta institut utgjorde tillsammans med den statliga byrån aktiv hushållning, med rötter i krigs— och kristidens varuknapphet — fundamentet för den följande tillväxten av de centrala, senare rent statliga insatser- na på konsumentområdet. Konsumentinsti— tutet (KI ) leder sitt ursprung från dessa ini- tiativ.

HFI:s verksamhet gavs i inledningsske— det en vid målsättning. Dess undersökning— ar och information skulle enligt planerna avse ett brett fält av vad som kunde ha in-

tresse i konsument- och hushållssamman— hang. Institutets arbetsbörda ökade succes- sivt. Efter hand blev de snäva ekonomiska ramarna för verksamheten alltmer besväran— de. Huvudmannaskapet för institutet bred- dades, och även näringslivet blev ekono- miskt engagerat i verksamheten. Det faktis- ka arbetet kom att i hög grad avse funktio- ner och egenskaper hos varor på markna— den. Frågor om verksamhetens förstatli- gande kom tidigt före men en lösning dröj- de av olika skäl.

När HFI slutligen förstatligades och KI:s verksamhet startade den 1 januari 1957, gavs mera snävt preciserade ramar för uppgifterna. Undersökningsverksamhe- ten skulle närmast inriktas på utrustning och varor med anknytning till hushållen. Upplysningsverksamheten tänktes omfatta även andra delar av varumarknaden. Arbe- tet skulle enligt instruktionen inriktas på hemarbetsförhållanden och på att främja tillkomsten och användningen av goda och ändamålsenliga konsumentvaror.

Efter förstatligandet har några avgörande förändringar i stort sett inte ägt rum be- träffande Klzs verksamhet och organisa- tion. En mera betydelsefull ändring vidtogs emellertid 1964 och innebar att upplysnings- avdelningen fick ett avsevärt mått av själv- ständighet och ställdes direkt under styrel- sens ledning. Institutets personella och eko- nomiska resurser har förstärkts. Trots att de ekonomiska resurserna ökat kraftigt har ökningarna genomgående blivit mindre än vad man begärt från institutets sida. Detta förhållande torde bl. a. få ses mot bakgrund av en efter hand alltmer växande osäkerhet om hur hela verksamheten på konsument- området borde vara utformad och organise- rad.

KI startade med 32 fasta befattningsha— vare, fördelade på ett kansli, en upplysnings- avdelning och tre undersökningsavdelning— ar. Därtill kom 12 arvoderade befattnings- havare på den av konsumentrådet bekosta- de särskilda laboratorieavdelningen. Denna avdelning införlivades emellertid redan under inledningsskedet med institutet. Institutet fick därmed fyra undersökningsavdelningar

och 44 fasta befattningshavare. De personel— la resurserna omfattar nu 79 fasta tjänster, vartill kommer 13 årsbefattningar.

Vid en organisationsreform 1967 minska- des antalet undersökningsavdelningar från fyra till tre. Av dessa skall den första av- delningen bedriva studier av produktions- förhållandena i hushållen samt undersök- nings- och provningsverksamhet på livsme- delsområdet. Avdelningen skall därjämte be- handla frågor om planering, inredning och utrustning av hemmens arbetsplatser samt frågor om arbetsmetoder och redskap. And- ra avdelningen skall handha undersöknings- och provningsverksamhet inom textil- och konfektionsområdet. Tredje avdelningen — den tekniska avdelningen — skall behandla andra varuområden än som ingår i de övri- ga avdelningarnas verksamhetsområde och därutöver fungera som kompletterande, ser- vicelämnande och undersökande teknisk enhet inom institutet.

Till institutet hör numera också en sär- skild mindre enhet för handläggning av hemkonsulentfrågor. Institutet är sedan den 1 juli 1970 i central instans huvudman för hemkonsulentverksamheten.

De direkta statsanslagen till institutet har vuxit kraftigt, från omkring 850 000 kronor för 1958/ 59 till omkring 6,6 miljoner kro- nor för 1970/ 71. I inkomster från institu- tet, redovisade på driftbudgetens inkomst— sida under uppbörd i statens verksamhet, upptas för 1970/ 71 nära 1,3 miljoner kro- nor.

För KI finns en instruktion som utfärdats av Kungl. Maj:t den 3 december 1965 (nr 656, ändrad 1967:180, 1970: 657).

Enligt denna utgöres KI:s styrelse av in- stitutets direktör och sex andra ledamöter. Kungl. Maj:t utnämner direktör och utser övriga styrelseledamöter samt förordnar en av styrelseledamöterna till ordförande och en till vice ordförande. Av styrelseledamö- terna skall en vara ledamot i konsumentrå- det och en styrelseledamot eller tjänsteman i pris— och kartellnämnden.

KI anges ha till uppgift att verka för att arbetsförhållandena i enskilda hem och kol- lektiva hushåll rationaliseras samt för att

produktion och konsumtion inriktas på go- da och ändamålsenliga konsumentvaror. I särskild bestämmelse i instruktionen näm- nes uppgifterna att bedriva forskning samt upplysning om de tekniska, ekonomiska, hy- gieniska och andra problem som är för- bundna med hemmen och hushållen som konsumtionscentra och arbetsplatser. Vida- re utsägs att forskningsverksamheten främst skall bedrivas genom provningar och un- dersökningar, varvid samarbete bör ske med andra allmänna eller enskilda organ med liknande verksamhet. Upplysningsverksam- heten anges skola avse egna och andras forskningsresultat och rön.

KI går på många vägar ut med informa— tion till konsumenterna. Forsknings- och undersökningsrapporter publiceras i »Kon- sumentinstitutet meddelar». För konsumen- terna utges tidskriften »Råd och Rön», var- jämte populära skrifter ges ut om varor, arbetsmetoder m. m. Pressmeddelanden dis- tribueras. Dessutom förekommer produk- tion av material för undervisning och ut- bildning samt utställnings- och demonstra- tionsverksamhet. Institutets arbete innefat- tar också en betydande direktrådgivning.

I viss utsträckning har KI genomfört un— dersökningar om grundläggande förhållan- den på konsumentsidan. Här är särskilt att nämna den stora hushållsuudersökning som påbörjades av HFI och publicerades 1961 av KI med titeln »1000 husmödrar om hemarbetet». Arbetets tyngdpunkt har förutom på frågor om köksstandard o. d. — hela tiden närmast legat på funktionsunder- sökningar samt jämförande varuundersök- ningar och varuinformation.

Begränsningen till hushållsvaror i tradi- tionell bemärkelse har övergetts och under- sökningar ägnats också bl. a. produkter för fritiden. Otillräckliga personella resurser och laboratorieresurser har tvingat till begräns- ningar beträffande undersökta produktgrup- per. En koncentration har därvid skett till varuområden där institutet byggt upp en betydande sakkunskap. Här kan erinras om att 35—40 procent av institutets hela prov- ningsverksamhet under ett senare skede av- sett hemtvättområdet. Här bör också an-

märkas att jämförande varuprovningar av den typ som förekommit varit resurskrä- vande. Också detta har medverkat till in- satsernas ringa bredd. Undersökningsverk— samheten har i viss mån kommit att styras av upplysningsverksamheten och de vid denna funna upplysningsbehoven.

Inriktningen på varuundersökningar och varuinformation har också haft en teoretisk bakgrund i ett mera renodlat konkurrens- ekonomiskt betraktelsesätt. I verksamheten har man då främst tagit fasta på de möjlig- heter som konsumenterna antagits ha att påverka produktutveckling och produktan- passning genom sitt ställningstagande i köpsituationer. Insatserna på konsumentom- rådet har därför inriktats på en objektiv varuundersöknings- och informationsverk- samhet för att förstärka konsumenternas in- sikter som köpare. I dessa hänseenden finns anledning att här hänvisa till utredningens mera ingående analys i kapitel 2.

Institutets verksamhet har utan tvekan haft betydelse för utvecklingen av en god köksstandard och av bättre produkter på hushållsområdet. Arbetet har i allmänhet be- drivits under goda kontakter och ett gag- nande erfarenhetsutbyte med näringslivet. Verksamheten har tillgodosett höga krav på saklighet och grannlagenhet. Därmed har institutet på ett avgörande sätt bidragit till att skapa goodwill för statliga insatser på konsumentområdet.

Institutet har nära samarbetat med kon- sumentrådet. Verksamheten har vidare kommit att bedrivas i ett ökat samarbete med varudeklarationsnämnden. Särskilt frå- gorna om provningsmetodik har därvid gett anledning till samarbete mellan institutio- nerna. Även med pris- och kartellnämnden har samarbete förekommit. I utrednings- sammanhang har flera gånger understrukits att konsumentupplysningen i möjligaste mån borde avse en samtidig och samordnad in— formation om produkters pris och kvalitet samt om den service som säljaren tillhan- dahåller. KI:s egna arbetsuppgifter har här i huvudsak varit begränsade till frågor om funktioner och egenskaper. Svårigheter i planeringshänseende och de otillräckliga re-

surserna har begränsat möjligheterna till samarbete.

Vid konsumentrådets tillkomst skapades inte full klarhet om relationerna mellan rå- det och institutet. I dessa frågor kan här hänvisas till redogörelsen för konsumentrå- det senare i denna framställning. -—— Även i övrigt kan förhållandena till utomstående organ ha medverkat till oklarheter och svagheter.

1.3. Konsumentrådet

Statens konsumentråd (KR) började sin verksamhet den 1 januari 1957. Rådet skul- le ha samordnande uppgifter på konsument- området. Under remissbehandlingen av det utredningsförslag som låg till grund för att KR inrättades ansåg några remissorgan att en samordning borde kunna ske genom det samtidigt förstatligade konsumentinstitutet. Även motionsvis framställdes liknande för- slag liksom krav på ytterligare utredning av samordningsfrågorna. Statsmakterna stannade emellertid vid att inrätta ett kon- sumentråd.

KR:s uppgifter blev —— och är alltjämt i sammanfattning att främja en bättre sam- ordning på konsumentforskningens områ- de, att medverka vid fördelning av statliga anslag för forskning och upplysning samt att dra upp riktlinjer för upplysningsverksam- heten. Rådet skulle också svara för kon- takter med näringslivet och med forskning söm bedrivs av detta.

I rådets nuvarande instruktion den 3 de- cember 1965 (nr 657 ändrad 1967: 181, 1970: 658) har uppgifterna i korthet angetts vara att följa konsumentforskningen och konsumentupplysningen i fråga om varor och tjänster, att stödja och vid behov orga- nisera frivilligt samarbete på konsument- områdena, att stödja initiativ till forskning, upplysning eller andra åtgärder till nytta för konsumenterna samt att vid behov ta initiativ till främjande av sådan verksamhet. I särskild bestämmelse ges uppgifterna en ytterligare precisering.

Relationerna mellan KR och KI gavs i stort sett endast en mera allmän beskriv- ning. Det uttalades att KR inte skulle fun- gera som något slags överstyrelse för KI. KI skulle inta en i huvudsak självständig ställning. KI skulle därför få väl tilltagna medel bl. a. för extra arbetskraft för under- sökningar i egen regi och för beställning av undersökningar. I övrigt tänktes KI bli be- roende av KR för att genomföra omfattan- de särskilda undersökningar, och KR skulle, som framgått, ha att utstaka riktlinjerna för informationsverksamheten.

Här kan noteras att uppgifterna beträf- fande upplysningsverksamheten enligt rå- dets instruktion är att ge »allmänna rikt— linjer för den konsumentupplysning som rå- det önskar främja med anslag och rådgiv- ning». Samtidigt innehåller emellertid KI:s instruktion den mera generella anvisningen att institutet i sin upplysningsverksamhet skall följa »de allmänna riktlinjer för kon- sumentupplysningen som statens konsument- råd anger».

Konsumentrådet fick en styrelse med 15 ledamöter. Av dessa skulle 7 företräda all- männa konsument- och löntagarintressen, 3 företagarintressen och övriga utses bland vetenskapliga och andra experter. Ledamö- terna skulle utses av Kungl. Maj:t som ock- så hade att bland dem utse ordförande och vice ordförande. En av KR:s styrelseleda- möter skall enligt KI:s instruktion utses till ledamot av KI:s styrelse.

Beträffande KR:s utveckling är att an- teckna att rådet startade med en helt blyg- sam arbetsorganisation —— sekreterare med viss biträdeshjälp. Arbetsstyrkan har sedan successivt vuxit, och rådets sekretariat be- står nu av 5 extra ordinarie befattningsha- vare samt 26 extra befattningshavare och arvodister.

Anslagen till KR har stigit kraftigt. Rå- det disponerar ett reservationsanslag för konsumentvaruforskning och konsument- upplysning. Under senare år har också KR:s omkostnader i särskilt angiven post belastat detta anslag. Anslaget utgick i inlednings- skedet med sådana belopp att det tillsam- mans med då tillgängliga clearingmedel gav

årliga resurser på omkring 1 miljon kronor. För 1970/71 uppgår anslaget till omkring 4,3 miljoner kronor, varav högst 700 000 beräknats för allmänna omkostnader. An- slagsstegringarna har skett i mindre snabb takt än rådet önskat. Under senare år har rådet i sina petitaframställningar ofta un- derstrukit att rådets resurser varit små i jämförelse med resurerna hos andra forsk- ningsråd.

Betydande delar av rådets resurser har fortlöpande delats ut till andra institutioner på konsumentområdet såsom konsumentin- stitutet och varudeklarationsnämnden. För 1969/ 70 erhöll KI anslag på tillhopa drygt 450 000 kronor och varudeklarationsnämn- den på drygt 350 000 kronor. Ett antal forskningsinstitut har också fått stöd liksom olika studieförbund och bildningsorganisa- tioner. Stödet har till övervägande del, sär- skilt tidigare, gått till tekniskt betonad forsk- ning. Under senare år har rådet ägnat ökat intresse åt forskning av annat slag.

Ett särskilt markant inslag i utveckling- en har varit att KR i ökad omfattning bör- jat använda medel för undersökningar i egen regi. Rådet har ansett det angeläget att »fylla ut luckor» i forsknings-, under- söknings— och utredningsverksamheten. Bland större projekt i rådets egen regi kan nämnas allmänna reklamationsnämnden med start 1968, sällskapsreseutredningen 1965—1967 och den nu pågående försäk- ringsutredningen. Från den 1 juli 1969 är rådet huvudman för försöksverksamheten med lokala konsumentkommittéer. I övrigt kan nämnas påbörjade eller planerade in- satser när det gäller samhälls- och beteende- vetenskaplig forskning, ekonomisk och psy- kologisk forskning samt forskning om pro- blem kring förmedling av information. Rå- det har vidare pekat på behov av under- sökningar om garantier vid köp och an— vändning av standardkontrakt, om bilfrågor och om olika frågor rörande hushållens pro- duktionsförhållanden.

Rådets ledamöter och befattningshavare har deltagit i arbetet hos olika institutioner på konsumentområdet och vid statligt "ut-

redningsarbete. Det internationella arbetet har krävt ökade insatser.

Tillkomsten av konsumentrådet och rå— dets verksamhet torde ha bidragit till en kraftig breddning av insatserna på konsu- mentområdet. Förhoppningarna om sam- ordning genom rådet av olika institutioners verksamhet torde däremot knappast ha in- friats. Ett starkare organisatoriskt samband skulle krävts för att här nå önskade resul- tat. Rådet har exempelvis gentemot konsu- mentinstitutet, varudeklarationsnämnden etc. i stort sett inte haft tillgång till andra »styr- medel» än dem som skulle kunnat följa av anslagsgivningen. Möjligheterna att genom anslagsvillkor e. (1. styra de fristående insti— tutionernas självständiga verksamhet har naturligtvis inte varit stora i praktiken.

Samtidigt torde vissa svagheter ha följt av det organisatoriska arrangemanget. Mål- sättnings- och samordningsfrågor torde vid 1956 års reform sålunda främst ha uppfat- tats som rådets angelägenhet. Rådets resur- ser för sådana uppgifter har varit otillräck- liga. KI har inte haft tillräckliga egna re- surser på ledningsplanet för sådana frågor. Behoven av ett fastare samband mellan le- dande verksamhet och konkret forsknings- verksamhet torde för övrigt illustreras av att rådet i ökad omfattning börjat med verksamhet i egen regi. En sådan verksam- hetsform har gett rådet större styrnings- och samordningsmöjligheter än anslagsutdel- ningen till fristående institutioner. Samtidigt har de anslagssökande institutionerna kunnat finna anledning till invändningar mot att rådet haft att avgöra frågor om konkurrens mellan deras anspråk och rådets egna pro- jekt. Några praktiska olägenheter synes emellertid knappast ha följt av denna ord- ning. Rådets resurser har sålunda, åtmins- tone tidigare, räckt till för de projekt för vilka KI -— och VDN — begärt anslag.

1.4 Varudeklarationsnämnden

Varudeklarationsnämnden (VDN) började sin verksamhet under 1951. Frågor om ett

varudeklarationssystem berördes i direktiven för den utredning som tillkallades redan 1946 och vars betänkande gav impulserna till att VDN inrättades.

Verksamheten har skapats och utvecklats på grundval av uppfattningen att objektiv varuupplysning, som lämnas vid själva köp- tillfället, har ett alldeles särskilt värde i kon— sumentupplysningshänseende. Svenska erfa- renheter på varudeklarationsområdet har uppmärksammats utomlands och i det inter- nationella samarbetet.

VDN är rättsligt sett att uppfatta som en »ideell förening». I nämnden ingår företrä- dare för konsumentorganisationer, för orga- nisationer inom olika led av näringslivet och för teknisk sakkunskap. Nämnden har 13 ledamöter jämte en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande. Under nämnden finns en sty- relse och en verkställande direktör. Arbetet bedrivs nu på en normsektion, en marknads- sektion och ett kansli. Efter en start med några få befattningshavare sysselsätter VDN nu omkring 20 tjänstemän.

Nämnden arbetar efter stadgar som Kungl. Maj:t fastställt 1957. Uppgifterna är att verka för ökad användning av varude- klarationer samt att se till att sådana dekla- rationer blir vederhäftiga och i lämplig om- fattning enhetliga. I arbetet ingår, förutom initierande verksamhet, att välja egenskaper som skall deklareras, att fastställa prov- ningsmetoder och normer för provning och deklarationer, att ge tillstånd att använda VDN-etiketter, att i lämplig omfattning kon- trollera deklarerade produkter samt att driva och främja upplysning om varudeklarations- systemet. Användningen av VDN-deklara- tioner är frivillig.

VDN:s verksamhet finansieras till domi- nerande del av direkta statsanslag. Därjämte har erhållits inte obetydliga anslag över kon- sumentrådet. Intäkterna utgörs i övrigt främst av årsavgifter för rätten att använda VDN-etiketter, kontrollintäkter och årsbi- drag från olika organisationer. Statsbidragen har vuxit från omkring 100 000 kronor för de tidigaste åren till 1 miljon kronor för 1970/ 71. Anslaget gick för sistnämnda bud- getår inte upp till begärt belopp.

Antalet bearbetade varuområden uppgår nu till omkring 150, antalet deklarations- tillstånd till omkring 800.

De senaste åren har emellertid här känne- tecknats av en begränsning av antalet bear- betade varuområden. Endast ett mycket be- gränsat antal konsumtionsvaruområdeu täcks av deklarationssystemet. Nya varuom- råden ingår i VDN:s arbetsprogram, där- ibland områden med mera komplicerade produkter.

Verksamheten har drivits i samarbete med förutom Sveriges standardiseringskom- mission (SIS) — främst konsumentinstitutet. Reproducerbara provningsmetoder, som utvecklats av institutet i samarbete med bl. a. producentsidan och VDN, har kunnat ge förutsättningar för varudeklarationer. Även på upplysningssidan har VDN samarbetat med institutet.

VDN har mottagit inte obetydliga anslag från konsumentrådet. Något systematiskt målinriktat samarbete mellan de båda själv- ständiga institutionerna har emellertid knap- past förekommit. Endast projekt, för vilka VDN begärt anslag, har kunnat komma un- der rådets bedömning.

VDN:s verksamhet har präglats av sam- arbete i olika former med näringslivet och med företrädare för konsumenterna. Nä- ringslivet har bl. a. tillhandahållit erfaren— heter i provnings- och metodikfrågor samt ställt expertis och undersökningsresurser till förfogande.

Varudeklaratiofierna har kommit att i hu- vudsak få en utpräglat teknisk inriktning som mera tillfredsställt teknikerna än kon- sumenterna och handeln. Arbete har satts igång och pågår för att söka göra deklara- tionerna mera konsumentanpassade. Det har i olika sammanhang hävdats att konsumen- terna i stor utsträckning saknat insikter i varudeklarationssystemets funktioner och uppfattat deklarationerna som kvalitetsga- rantier. Vid olika tillfällen har VDN under- strukit behoven av upplysningar om syste- met, riktade till konsumenterna men även till handelns anställda.

Enligt vad VDN upplyst i petitafram- ställningar under senare år skulle marknads-

föringssidan kräva ökade insatser. Därvid har anmärkts att särskilt mindre företag med små resurser av ekonomiska skäl inte kunnat använda sig av VDN-deklarationer. Enligt nämnden finns därför anledning att se över avgiftssystemet.

1.5. Organ på konkurrens— och prisövervak- ningsområdet

En viss kontroll över monopolföretcelser har hos oss ägt rum sedan mitten av 1920- talet. Betingelser för en bättre övervakning skapades genom tillkomsten av 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrens- begränsning inom näringslivet. Lagen gäller alltjämt.

Vid olika tillfällen har lagändringar gjorts som förbättrat möjligheterna att effektivt motverka konkurrensbegränsningar. Lagen förbjuder bruttopriser och anbudskarteller vid straffansvar, men dispensmöjligheter finns. Övriga former av konkurrensbe- gränsningar prövas efter sina verkningar i det särskilda fallet. Därvid litar man i hu- vudsak till att registreringar, utredningar, förhandlingar och publicitet skall ge till— räckliga möjligheter att komma till rätta med skadliga verkningar av konkurrensbegräns- ningar. Om förhandling inför rådet miss- lyckas i ärenden om leveransvägran och annan diskriminering av återförsäljare, äger rådet möjlighet att meddela leveransföre— läggande vid vite. I förarbetena uttalades att lagstiftningen bl.a. hade till syfte att värna om konsumentintressen. Samtidigt un- derströks att verksamheten inte syftade till den klassiska nationalekonomiska teorins fria konkurrens utan till den från samhälls- synpunkt mest effektiva konkurrensen.

När 1953 års lag kom till skapades vissa nya organ för övervakning m. m. Närings- frihetsrådet (NFR) fick i huvudsak till upp- gift att genom förhandlingar undanröja skadliga verkningar av konkurrensbegräns- ningar. Näringsfrihetsrådets uppgifter har den 1 januari 1971 övertagits av det nyin- rättade marknadsrådet (1970: 1030) med

uppgifter också beträffande lagen om otill- börlig marknadsföring (1970: 412) och en lag om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor, vilken avses träda i kraft den 1 juli 1971.

NFR hade 8 ledamöter förutom ordföran- den. Av dessa 8 ledamöter representerade 3 företagarintressen och 3 allmänna konsu- ment— och löntagarintressen.

Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor (NO) skulle föra det allmännas talan inför NFR och i övrigt ha uppgifter i anslutning till 1953 års lag. Utredningar för NFR och NO verkställdes av monopolutredningsbyrån hos kommerskollegium och en enhet av en hos kollegiet inrättad statistisk byrå.

Den nya organisationen trädde i verksam- het den 1 januari 1954. NFR och NO var i starten små enheter med årskostnader på 75000 kronor respektive 100000 kronor. Monopolutredningsbyrån hade omkring 25 befattningshavare.

Konkurrensbegränsningsövervakningen be- drevs sedan till en början vid sidan av då ännu kvarstående prisreglering med statens priskontrollnämnd som central instans och priskontor som regionala enheter. Allt fler varuområden undantogs successivt från prisreglering. Priskontrollnämndens organi— sation krymptes. Dess arbete koncentrerades till registrering av priser, övervakning av prisutvecklingen och förhandlingar med näringslivet.

Frågorna om avskaffande av prisregle- ringen och om den prisövervakande verk- samheten under normala tider behandlades efter verkställda utredningar av 1956 års riksdag. Allmän enighet rådde därvid om att en fungerande konkurrens under nor- mala förhållanden var en effektivare pris- regulator än en priskontroll. Denna stånd- punkt har sedan i princip understrukits och bibehållits vid reformer på området.

Reformerna 1956 gav en ny prisregle- ringslag av beredskapskaraktär. Denna skulle träda i tillämpning vid krig och kunna an- vändas också vid krigsfara eller vid bety- dande fara för allvarlig stegring av allmänna prisläget.

En ökad aktivitet i övervaknings- och ut- redningshänseende betraktades vid 1956 års

ställningstagande som en förutsättning för att den dåvarande prisregleringen skulle kunna släppas. En ökad prisövervakande och utredande verksamhet ansågs nödvändig bl. a. för att tillgodose konsumenternas in- synsintresse. En sådan verksamhet ansågs också betydelsefull för möjligheterna till kontakter och överläggningar med närings- livet och dess organisationer. Ett offentlig- görande av undersökningsresultat m. rn. an- sågs vara av värde såväl för den ekonomiskt politiska planläggningen som för debatten inom företagar- och konsumentkretsar. Be- hoven av en ökad priskännedom och bättre prismedvetande hos konsumenterna under- ströks. Övervaknings- och undersöknings- verksamheten borde kunna ge underlag för en målmedveten, ökad konsumentupplys- ning i prisfrågor.

1956 års beslut skapade en ny organisa- tion. Övervaknings- och utredningsverksam- heten på prisområdet fördes samman med motsvarande verksamhet mot konkurrens- begränsningar. Uppgifterna lades på ett nytt fristående organ, statens pris- och kartell- nämnd (SPK). Priskontrollnämnden upphör- de. Verksamheten hos monopolutrednings— byrån och den särskilda statistiska enheten fördes över till SPK. NFR och NO bibe- hölls och fick personalförstärkningar. Pris- kontoren skulle vara kvar — enligt besluten tills vidare.

Om prisregleringslagen skulle träda i till- lämpning, borde enligt statsmakternas utta- lande SPK vara central instans för tillämp- ningen. Det hösten 1970 införda prisstoppet har administrerats av SPK.

Den nya organisationen trädde i verksam- het den 1 januari 1957. SPK skulle ha dels registrerings- och utredningsuppgifter be— träffande konkurrensbegränsningslagstift- ningen med verksamhet för NFR och NO, dels ock prisövervakande, prisanalyserande och konsumentupplysande uppgifter. Om- kring 80 befattningshavare fick sysselsätt- ning hos SPK. Nämndens avlöningskostna- der och omkostnader i övrigt uppgick i in- ledningsskedet till totalt omkring 1,5 miljo- ner kronor.

I sammanhanget bör också erinras om

att 1956 antogs en ny ännu gällande lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och kon- kurrensförhållanden. Företagare är enligt lagen skyldiga att efter anmaning lämna uppgifter och kan även föreläggas att till- handahålla avtal, räkenskaper etc. Skyldig- heten avser uppgifter som erfordras för att främja allmän kännedom om pris- och kon- kurrensförhållanden inom näringslivet. Upp- gifterna skall lämnas till myndighet som Konungen bestämmer. Enligt meddelat be- slut är det såvitt nu har intresse SPK som är uppgiftsmottagare.

Verksamheten på konkurrenspolitikens och prisövervakningens område har krävt ständigt ökade personalresurser. Flera ut- redningar har ägnats verksamheten. Därvid har bl. a. frågorna om den på övervaknings- och undersökningsverksamheten grundade konsumentupplysningen påkallat uppmärk- samhet. Det har i sådana sammanhang fram- hållits att upplysningen måste samordnas med annan konsumentupplysning. Ett ökat samarbete mellan SPK, KI och VDN har då förordats. Även tankar på ett fristående upp- lysningsorgan har emellertid haft aktualitet.

En intensifierad verksamhet med utnytt- jande av befintliga och ökade resurser har satts in då omsättningsskatten infördes 1960 och sedan vid omläggningen av skatten och ökningar av skatteuttaget. Verksamheten har bedömts vara av särskild betydelse för att kontrollera att inte ändringar av skatter och tullar, överenskommelser om jordbruks- priser och liknande förhållanden leder till obefogade prishöjningar. Även i anslutning till löneökningar vid den senaste stora av- talsuppgörelsen underströks behoven av en effektiv prisövervakning. Verksamheten har också kommit starkt i blickpunkten vid det hösten 1970 införda prisstoppet.

SPK sysselsätter i dag inklusive den av prisstoppet föranledda förstärkningen omkring 200 personer. Anslagssumman för 1970/ 71 uppgår till drygt 9,1 miljoner kro- nor. NO sysselsätter 20 anställda och har ett anslag på nära 1,4 miljoner kronor. NFR:s anslag för 1970/71 beräknades till 1,3 miljoner kronor. — Marknadsrådet be- handlas senare i detta avsnitt.

För SPK gäller nu en av Kungl. Maj:t den 3 december 1965 utfärdad instruktion (nr 655, ändrad 1967:179, 1970: 656 och 952). Enligt denna har SPK:s styrelse 13 le- damöter, varav 5 representanter företagarin- tressen och 5 allmänna konsument- och lön- tagarintressen. Arbetet bedrivs på fyra ut- redningsbyråer, en statistisk byrå och en upplysningssektion. Upplysningssektionen tillskapades som fristående enhet efter be- slut av statsmakterna 1961. På sektionen finns nu 12 tjänster.

SPK:s uppgifter anges vara att följa ut- vecklingen och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden. Denna allmänna beskrivning i instruktionen kom- pletteras med specificering av följande sär- skilda åligganden. Nämnden skall samla in och registrera prisuppgifter för förnöden- heter och tjänster. Bearbetningar och sam- manställningar av bl. a. sådana prisuppgifter skall göras för att klarlägga prisutvecklingen. Om prisutvecklingen, konkurrensförhållan- dena eller andra omständigheter ger anled- ning därtill, skall undersökningar göras om prisbildningen på visst näringslivsområde. Nämnden skall föra kartellregistret och ett storföretagsregister. Nämnden skall under- söka förekomsten av skadliga konkurrens- begränsningar och deras inverkan på pris-, produktions-, omsättnings- eller transport- förhållanden. Biträde skall lämnas mark- nadsrådet (förut NFR) och NO med utred- ningar. Nämnden skall bedriva upplysning om sin verksamhet och då lämna under- sökningsredogörelser för att för allmänheten klargöra rådande pris- och konkurrensför- hållanden. NO eller annan myndighet skall ges del av betydelsefulla undersökningsre- sultat. Nämnden skall slutligen anmäla om den finner att prisregleringslagen bör sättas i tillämpning. Enligt instruktionen bör SPK samverka med KI och samråda med NO.

Som framgått har SPK ett stort och splitt- rat arbetsfält. NO:s rätt att beställa under- sökningar synes i praktiken ha haft stor be- tydelse för arbetets inriktning. Utrednings- verksamheten för NO tar i anspråk en be- tydande del av nämndens kapacitet. Bered- skap har behövts för att i särskilda lägen

sätta in en skärpt övervakning med alla till- gängliga resurser. Behoven av sådan bered- skap och av att skapa underlag för en sådan intensifierad verksamhet har i någon ut- sträckning påverkat verksamheten också under mera normala mellanperioder. Admi- nistrationen av nu gällande prisstopp har kraftigt minskat det faktiska utrymmet för annan verksamhet.

Nämndens hela verksamhet torde ge un— derlag för upplysningsverksamheten. Upp- lysningsverksamheten fyller olika funktio- ner. Undersökningsresultat o.d. publiceras sålunda för att själva offentliggörandet skall ge effekter i pris— och konkurrenshänseen- de. Viss del av publiceringsverksamheten inriktas på att ge upplysningar av intresse främst för fackkretsar. Dessutom finns en direkt till konsumenterna riktad informa- tion. Resurserna har endast i begränsad ut- sträckning använts för undersökningar som direkt inriktats på att ge underlag för sist- nämnda slag av information. Frågorna om SPK:s konsumentinriktade upplysningsverk- samhet och om samordning av SPK:s kon- sumentupplysning med annan konsument- upplysning synes knappast ännu ha fått någon tillfredsställande lösning.

Det bör anmärkas att i utredningssam- manhang antytts att frågor om konkurrens- begränsningslagstiftningens utformning skul— le kunna få aktualitet, bl.a. vid ett vidgat ekonomiskt samarbete i Europa. Det har i utredningssammanhang också antytts att frågor om prisövervakningens organisation kan kräva en översyn, liksom frågor om organisationen för övervakningen av kon- kurrensbegränsningar. En utredning pågår nu om kommerskollegiums uppgifter och ställning. Vid denna utredning kan också frågor om SPK:s verksamhet få intresse.

1.6. Övrig verksamhet

Verksamheten till gagn för konsumentin— tressen bedrives självfallet inte bara av här tidigare nämnda institutioner. Dessa institu- tioner samarbetar med många andra. Bl.a.

utföres åtskilligt norm- och provningsarbete av såväl statliga institutioner som olika bransch- och specialforskningsinstitut. Flera av institutionerna ——- såsom Möbelinstitutet och statens institut för folkhälsan —- gör också i stor utsträckning egna, direkt till konsumenterna riktade insatser.

Högst betydelsefulla insatser har gjorts och görs av den konsumentkooperativa rö- relsen såväl beträffande provnings- och un- dersökningsverksamhet som upplysnings- verksamhet, riktad till konsumenterna. Också andra frivilliga organisationers upp- lysningsverksamhet på konsumentområdet har undergått en kraftig och betydelsefull utveckling under en följd av år.

På konsumentområdet förekommer vidare ett växande nordiskt och internationellt samarbete.

De senaste åren har uppvisat en kraftigt ökad aktivitet när det gäller konsument- frågor. De stora löntagarorganisationerna och andra organisationer har ytterligare in- tensifierat sin verksamhet på området och skärpt sin uppmärksamhet på konsument- problem. Därvid har särskilt de stora fack- liga organisationerna framhållit att konsu- mentpolitiken måste ses som ett väsentligt inslag i näringspolitiken och fördelningspo- litiken samt inriktas på att ge stöd åt de en- skilda hushållen.

Här bör också noteras det intresse som styrelsen för teknisk utveckling (STU) nu ägnat konsumentområdet.

STU har i samarbete med konsumentrå- det genomfört en ingående inventering av konsumenttekniska forskningprojekt. Enligt intentionerna skall betydande anslag kunna utdelas av STU för sådan forskning. Kon- sumentutredningen har tagit del av den in— venteringsrapport som publicerades våren 1971.

Konsumentfrågor har tilldragit sig ett ökat intresse från statsmakternas sida. Därvid har statsmakterna genomfört olika nyoriente- rade insatser på konsumentskyddets område. Arbete pågår för ytterligare insatser på detta och andra områden inom konsumentpoli- tiken.

Omfattande insatser från statsmakternas

sida presenterades i ett sammanhang genom det s.k. »konsumentpaketet» i mars 1970. Av där aviserade reformer har den närings- rättsliga lagstiftningen om otillbörlig mark- nadsföring nu genomförts. Marknadsrådet och konsumentombudsmannen har trätt i verksamhet den 1 januari 1971. »Konsu- mentpaketet» lämnade i övrigt en översikt över planerat eller redan pågående utred- ningsarbete av stort konsumentintresse.

Marknadsrådet, för vilket gäller en den 29 juni 1970 (nr 417) utfärdad lag (instruk- tion 1970: 1030), handlägger som förut be- rörts nu frågor enligt konkurrensbegräns- ningslagen och lagen om otillbörlig mark- nadsföring (1970: 412). Rådet avses få upp- gifter också beträffande den kommande nä- ringsrättsliga lagstiftningen om otillbörliga avtalsvillkor.

Marknadsrådet består av ordförande och vice ordförande samt åtta andra ledamöter. Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Av ledamöterna är två särskilda ledamöter, därav en för ärenden om konkurrensbe- gränsning och en för ärenden om otillbörlig marknadsföring. Den förra ledamoten skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden och den senare särskild insikt i konsument- frågor. Av övriga ledamöter utses tre bland företrädare för företagarintressen och tre bland företrädare för konsument- och lön- tagarintressen.

Rådets personalförteckning upptar 5 tjänster. Anslaget till rådet har för budget- året 1971/ 72 i statsverkspropositionen före- slagits till drygt 600 000 kronor, varvid be- räknats medel bl.a. för ytterligare sekrete- rare för uppgifter med anledning av lagen om tillbörliga avtalsvillkor.

Konsumentombudsmannen (instruktion 1970: 587) har till uppgift att föra talan in- för marknadsrådet om förbud enligt lagen om otillbörlig marknadsföring, att i vissa fall själv utfärda sådant förbud samt att pröva frågor om allmän åklagare skall väcka talan om utdömande av vite eller väcka åtal enligt nämnda lag. Ytterligare uppgifter räk- nas tillkomma enligt den tilltänkta lagen om otillbörliga avtalsvillkor.

För konsumentombudsmannen finns en ställföreträdare. Personalen hos ombuds- mannen uppgår till 12 personer, vartill kom- mer ett antal arvodesbefattningar. Ytterli- gare tjänster skall tillkomma när lagen om otillbörliga avtalsvillkor skall tillämpas. I statsverkspropositionen föreslås att anslaget bestämmes till drygt 1,5 miljoner kronor för 1971/ 72.

I anslutning till »konsumentpaketet» kan här erinras om att 1971 års riksdag kommer att föreläggas förslag till lag om otillbörliga avtalsvillkor och förslag till lagstiftning om hemförsäljning. Förslag till ny livsmedels- lag och om en kraftig förstärkning av livs- medelskontrollen skall också läggas fram. En sakkunnig har tillkallats för översyn av den civilrättsliga lagstiftningen om otillbör- liga avtalsvillkor. Bland pågående utred- ningar kan nämnas varudistributionsutred- ningen, servicekommittén, glesbygdsutred- ningen, reklamutredningen och utredningen om affärstidsregleringen.

1.7 Konsumentutredningens bedömning av reformbehoven

Behoven av samlade och samordnade insat- ser i konsumentfrågor —— av en målmed- veten konsumentpolitik — skall närmare redovisas i kapitel 2. Denna konsumentpo- litik gör en genomgripande organisatorisk omdaning nödvändig. Konsumentutredning- ens förslag att ett konsumentverk skall in- rättas bygger sålunda främst på utredning- ens överväganden beträffande en sådan ny konsumentpolitik.

Den nya konsumentpolitikens behov måste som antytts ge den väsentliga grun- den för hur organisationsfrågorna skall lösas. Redan en effektivitetsbedömning, grundad på nuvarande förhållanden och med bortseende tills vidare från den nya konsu- mentpolitiken, antyder emellertid i och för sig klara reformbehov. Härvid kan finnas anledning att sammanfattningsvis särskilt beakta följande förhållanden.

Det har inte varit möjligt att nå någon

klar funktionsuppdelning mellan de cen- trala konsumentorganen. Sannolikt har upp— spaltningen också medfört ett sämre utnytt- jande av tillgängliga resurser. Samtidigt torde splittringen ha försvårat möjligheterna att bygga upp ett samordnat och väl inte- grerat system av konsumentpolitiska åtgär- der. Institutionerna — särskilt KI — har dessutom varit hänvisade till mycket knappa resurser sett i förhållande till de instruk- tionsmässigt fastlagda arbetsuppgifterna. En avgörande svaghet har också varit att målen för verksamheten på konsumentom- rådet inte kunnat utformas med sådan pre- cision att de gett ett fast underlag för plan- läggning och styrning av verksamheten och för målmedveten prioritering av arbetsupp- gifter. Sådana förhållanden som resursernas knapphet och deras koncentration till vissa områden har i alltför hög grad fått påverka prioriteringsfrågorna.

De ledande och samordnande uppgifterna — som i det organisatoriska systemet vä- sentligen tänkts vara koncentrerade till KR — har saknat en tillräckligt nära anknytning till det konkreta arbetet hos KI, VDN och SPK. KR har väsentligen saknat möjlig- heter att styra de andra institutionerna. Samtidigt har sistnämnda institutioners re- surser för långsiktig planläggning, målinrik- tat arbete på ledningsplanet och priorite- ringar varit alltför otillräckliga. Att KR i växande grad funnit nödvändigt att genom- föra projekt i egen regi torde ge vittnesmål om de behov som förelegat att föra det le- dande och samordnande arbetet närmare det faktiska projektarbetet. På samma gång har funnits vissa svagheter i den under senare skeden använda kombinationen av projekt i egen regi Och anslagsgivning från ett och samma anslag. Över huvud torde dessutom formen anslagsgivning och stöd åt verksam- het för vilken sökts bidrag inte medge en tillräcklig samordning och styrning av in- satserna på konsumentområdet.

Provningsverksamheten och normarbetet för varudeklarationer utgör i stort sett en- dast faser i en enhetlig arbetsprocess. Varu- deklarationerna har genom att de hänförts till en särskild, fristående institution inte

inordnats som ett inslag i informationssy- stemet i stort. Även när det gäller informa- tionen och kontakterna med producentsidan kan VDN-verksamhetens bristande fasta in- tegration i övrig konsumentverksamhet upp- fattas som en svaghet. Uppdelningen på olika fristående institutioner har sålunda haft klara nackdelar. Frågorna om en sam- lad och samordnad upplysningsverksamhet har knappast fått en effektiv lösning inom hittillsvarande organisationsmönster.

Det synes föga meningsfullt att se ett nytt enhetligt konsumentverk, grundat på en ny konsumentpolitik, som en fusion av nu existerande institutioner. En annan sak är att dessa organs samlade resurser av erfa— renhet och sakkunskap i allra största ut- sträckning måste tas till vara i ett nytt verk. Berörda institutioner skall självfallet upp- höra när verksamheten hos det nya organet börjar. Detta gäller dock inte SPK.

1.8. Förslag beträffande SPK

SPK:s verksamhet har utan tvekan ett stort intresse från konsumentsynpunkt. Den verk- samhet som SPK bedriver och ansetts böra bedriva är emellertid delvis av annan att än den som kommer att utmärka ett kon- sumentverk enligt konsumentutredningens intentioner. Endast en förhållandevis be- gränsad del av SPK:s verksamhet räknas få en direkt motsvarighet hos konsument- verket. Även SPK:s arbetsmetodik avviker från den metodik som kommer att domi- nera konsumentverkets arbete. SPK:s sär- ställning har blivit särskilt markerad genom det nu rådande prisstoppet. Redan under mera normala förhållanden måste emellertid ett stort arbetsutrymme ägnas åt uppgifter av speciell natur. SPK måste sålunda stän- digt ha beredskap för händelser som kan ge anledning till skärpt övervakning eller prisstopp och prisreglering. »Beredskapssyn- punkterna» påverkar sålunda ständigt arbe- tet hos SPK. Arbetskraftsresurserna måste vara rörliga inom verket och kunna placeras om med kort varsel.

Också uppgifterna att göra utredningar för NO präglar i betydande grad SPK:s verksamhet. Dessa uppgifter skulle inte utan stora olägenheter kunna läggas hos konsu- mentverket. Även i övrigt är det svårt att här finna någon lämplig lösning, om inte övervägandena inbegriper också andra insti- tutioner än de centrala organen på konsu- mentområdet. En översyn av hithörande frågor kan behöva innefatta också frågor om konkurrensbegränsningslagstiftningen, den ekonomiska statistiken, näringslivets strukturfrågor och andra förhållanden. En sådan översyn skulle kräva också ett beak- tande av de förhållanden som kan komma att råda vid ett vidgat internationellt samar- bete.

Konsumentutredningens organisationsför- slag medför att SPK nu bibehålles i sin fri- stående form. Det förutsättes emellertid då att ett nära samarbete etableras mellan SPK och ett blivande konsumentverk. Arbetet hos SPK bör därvid så långt detta är möj- ligt präglas av den konsumentpolitik, som konsumentverket skall företräda och som inriktas på att avhjälpa väsentliga konsu- mentproblem och tillvarata väsentliga konsu- mentintressen. Konsumentutredningen för- utsätter också att konsumentverket skall kunna anlita SPK för vissa typer av under- sökningar. Även när det gäller informatio- nen till konsumenterna bör ett närmare samarbete etableras. Material från SPK måste utnyttjas i konsumentverkets arbete. Konsumentinriktad information som baseras på material från SPK bör i största utsträck- ning föras ut av konsumentverket.

Det synes lämpligt att behoven av sam- verkan med konsumentverket och skyldig- heten att göra utredningar för verket kom- mer till uttryck i SPK:s instruktion.

I detta sammanhang inställer sig frågan om tillkomsten av ett konsumentverk bör leda till någon förändring av SPK:s resurser och organisation. Att konsumentverket för ut konsumentinriktad information från SPK bör sålunda i och för sig kunna ge lättnader för SPK. Samtidigt kan anspråken på mate- rial växa. Även i övrigt kan konsumentver- kets arbete ge ökade uppgifter för SPK i

det intensifierade konsumentpolitiska arbe- tet. De ökade anspråken beror här bl. a. av konsumentverkets faktiska utvecklingstakt och närmare verksamhetsinriktning. Därtill kommer att SPK i dag har ett ansträngt ar- betsläge och att en återgång till mera nor- mala förhållanden kommer att kräva ökade insatser på områden som nu fått stå tillbaka. Konsumentutredningen finner det vid dessa förhållanden inte möjligt att i dagens läge närmare bedöma möjligheterna till för- ändringar hos SPK. En bedömning skulle här kräva en i dag vansklig totalbedömning av SPK:s förhållanden. Det synes därför mest ändamålsenligt att SPK fortlöpande uppmärksammar förhållandena. Konsument- utredningen förutsätter att SPK i petitasam- manhang tar de initiativ till förändringar som kan bedömas möjliga när en bättre överblick finns över förhållandena.

2. Ett konsumentpolitiskt synsätt

Den hittillsvarande konsumentorienterade verksamheten i samhällets regi har i olika hänseenden präglats av begränsningar be- träffande målsättning och arbetssätt. En huvuddel av insatserna har direkt inriktats på åtgärder mot konkurrensbegränsningar med övervakning av konkurrensförhållan- dena och av prisutvecklingen. En annan huvuddel har i huvudsak avsett varors egen- skaper och frågor om rationalisering av hus- hållsarbete. Verksamheten på båda områ- dena har gett underlag för upplysningsar- bete. En ökad pris- och varukännedom har antagits kunna verksamt förbättra konsu- menternas ställning på en marknad, för vil- ken eftersträvas effektiv konkurrens. Verk- samheten har i huvudsak byggts upp utifrån ett konkurrenspolitiskt synsätt. Detta har varit särskilt uttalat när det gäller insatserna på prisövervakningsområdet.

Nya inslag i verksamheten för konsu- menterna har tillkommit genom de samlade insatser som nu gjorts för att stärka konsu- mentskyddet genom bl. a. lagstiftning om otillböng marknadsföring och skapandet av ett konsumentombudsmannaämbete.

Behov av ett vidare synsätt och bredare insatser har i olika sammanhang och med olika styrka kommit till uttryck även tidi- gare under utvecklingens gång. Frågor om en samlad målsättning och samordnade in- satser på konsumentområdet har fått starkt ökad aktualitet särskilt under de senaste åren. I konsumentutredningens uppdrag in-

går att överväga och föreslå riktlinjer m. m. för målsättningen och verksamheten — för den framtida konsumentpolitiken.

Konsumentutredningen har i sin lägesrap- port i december 1969 (stencil H 196915) lagt fram synpunkter på den framtida kon- sumentpolitiken. I rapporten redovisas en ingående analys av bl. a. frågor om en grundläggande hushållsekonomisk problem- syn, konsumentpolitiska mål och kunskaper, konsumentpolitisk metodik och konsument- politiska riktlinjer. Lägesrapporten till vilken utredningen här hänvisar ger en ingående kännedom om utredningens pro- blemsyn och ståndpunkter i det konsument- politiska problemkomplexet.

Som grund för diskussion av organisa- tionsfrågorna skall här ges en sammanfat- tande redogörelse för viktiga punkter i läges- rapporten. Självfallet kan redogörelsen inte fylla samma krav på ingående analys och precision som lägesrapporten.

1) Frågor om konsumenternas köp och an- vändning av produkter (varor och tjäns- ter) berör endast en begränsad del av konsumentproblemen. Ett konsumentpo- litiskt synsätt och en konsumentpolitisk verksamhet måste grundas på en bredare och ingående analyserad bild av konsu- menternas hela situation. Intresse måste ägnas frågorna hur konsumenterna och särskilda konsumentgrupper använder och kan använda sina resurser i pengar, ar-

betskraft och tid. Konsumenternas re- sursutnyttjande kan ha en avsevärd bety— delse för förhållandena i välfärdshänse- ende.

Hur ett konkret köpval träffas kan ibland ha en begränsad betydelse. Valet mellan olika varianter av viss produkt kan i viss mån betraktas som ett sista, förhål- landevis okomplicerat steg i en invecklad beslutsprocess. Andra beslutssituationer kan ställa konsumenter inför svårare och för hans levnadssituation betydelsefullare avgöranden. Som exempel på sådana be- tydelsefulla frågor kan nämnas frågor om bostadsval, om val av konsumtionsmöns- ter, om val av former och inköpsställe för de löpande inköpen och om arbetsfördel- ning och arbetsmetodik i hushållets ar- bete.

Andra för konsumenterna ytterst bety- delsefulla frågor hänger samman med den miljö som medverkar till att forma kon- sumenternas situation. Det är ett konsu- mentpolitiskt intresse att följa och analy- sera denna miljö och dess förändringar. Det kan exempelvis röra sig om allmänna förändringar i hushållens storlek och sammansättning, i bostadsstandard, i sär- skilda bygders karaktär eller i stadsdelars eller orters struktur i servicehänseende. Förändringar av avgörande betydelse kan också röra produktionen och varudistri- butionen.

2) Hushållens användning av resurser måste

ses i ett samhällsekonomiskt samman— hang. Den samlade samhällsekonomiska verksamheten kan sägas ha som mål att skapa välbefinnande i fysisk, psykisk och social bemärkelse åt individerna. För att man här skall nå bästa möjliga samlade resultat fordras ett samarbete och en samordning mellan tre enheter — den of- fentliga verksamheten, näringslivet och hushållen. Hushållen svarar för en bety— dande del av den samlade produktionen, medverkar aktivt i verksamheten för att tillgodose kraven på välbefinnande. Hus— hållen utgör produktionsenheter i den sammanhängande arbetsprocessen.

Frågor om samspelet mellan de tre en- heterna och fördelningen av uppgifter dem emellan har stor samhällsekonomisk betydelse. Utvecklingen på den ena eller andra sektorn och andra förhållanden medverkar ständigt till förskjutningar och förändringar i arbetsfördelningen och ar- betsbetingelserna.

Ett konsumentpolitiskt synsätt måste grundas på här beskrivna samhällsekono- miska perspektiv. Hushållet måste ses som en ekonomisk enhet i den samman- hängande arbetsprocessen. Man måste med hushållen som infallsväg analysera deras roll och problem i produktionsked- jan. Konsumentpolitiken måste baseras på en hushållscentrerad ekonomisk pro- blemsyn. Konsumentpolitiken bör kunna bidrag till de samlade strävandena att främja effektiviteten i samhällsekono- mien. Hittills har »konsumentpolitiken» i alltför hög grad kopplats samman med samhällets konkurrenspolitik. Samspelet mellan de tre här nämnda enheterna har därvid främst kommit att bedömas från företagsekonomiska utgångspunkter. Hus- hållens reaktioner har därvid väl tilldra- git sig intresse. Något större intresse har däremot då inte ägnats frågor om hus- hållens olika grundläggande behov och resurser.

3) I samspelet mellan de tre enheterna (den

offentliga verksamheten, näringslivet, hus- hållen) har hushållen i många hänseen- den uppenbarligen en svag ställning. In- om de övriga, särskilt näringslivet, pågår rationaliseringar fortlöpande och i växan- de takt. Stordrift och ökad samverkan är ett markant inslag i utvecklingen. Hushål- len — representerade av otaliga friståen- de små enheter kan aldrig rationalise- ras i sådan genomgripande grad. Hushål- len är väsentligen hänvisade till en ex— trem smådriftsform. Deras särställning i sammanhanget markeras också av att de- ras verksamhet måste fortgå och inte kan läggas ner eller radikalt läggas om vid bristande »lönsarnhet».

Konsumentpolitikens uppgifter kan mot bakgrund av den ovan tecknade si- tuationen anges vara att på olika vägar kompensera svagheter som hänger sam- man med hushållens smådriftsroll. Konsu- mentpolitiska åtgärder kan avse att från hushållen söka avlasta uppgifter som kan fullgöras i rationellare former av den of- fentliga verksamheten eller näringslivet. En annan uppgift kan vara att sätta in konsumentpolitiska resurser för att söka lösa generella interna hushållsproblem, för vilkas rationella lösning de individuel- la hushållen själva saknar resurser. Andra exempel skulle ytterligare kunna belysa här antydda konsumentpolitiska uppgifter.

Smådriftsformen medför i många hän- seenden att hushållen har ett underläge i förhållande till de andra enheterna. Här föreligger en strukturth betingad svag- het. Samspelet mellan de tre enheterna och gränsdragningen mellan uppgifterna förändras ständigt. Rationaliseringar görs inom någon av enheterna i syfte att en— hetens ekonomiska utbyte skall öka. Ra- tionalisering kan föra med sig att upp- gifter kommer att gå över till hushållen eller att hushållens situation på annat sätt försämras. En utveckling som för med sig att hushållens ställning försvagas, kan emellertid innebära en försämrad sam- hällsekonomisk effektivitet. I viktiga frå- gor om samspel och avgränsning kan hus- hållens intressen här behöva tillvaratas genom åtgärder inom konsumentpoliti— kens ram.

Det kan vara anledning att erinra om att smådriftsförhållandena också kan vål— la särskilda svårigheter för speciella kon- sumentgrupper. Olägenheterna kan för- stärkas för sådana gmpper som exem- pelvis pensionärer och handikappade. Förändringar och brister i den yttre mil- jön eller i varudistributionen kan kraftigt försvaga sådana gruppers möjligheter till kontakter utåt, inköp m. m. I det konsu- mentpolitiska arbetet måste särskild upp- märksamhet fortlöpande ägnas åt de re— surssvaga hushållens situation.

de uppgifter och analyser beträffande hushållens och olika hushållsgruppers faktiska situation. I stor utsträckning sak- nas också kvalificerade metoder för så— dana undersökningar. Ett synnerligen vik- tigt och volymmässigt stort inslag i den konsumentpolitiska verksamheten måste vara att finna ut och utveckla sådana me- toder samt att göra grundläggande hus— hållsundersökningar. I första hand är det därvid fråga om att samla in och syste- matisera ett tillförlitligt kunskapsunder- lag.

Konsumentutredningen har i lägesrap- porten diskuterat frågor om grunder för och utformning av en sådan undersök— ningsmetodik. Metodikfrågorna ägnas en fördjupad uppmärksamhet i projekt som pågår i utredningens regi.

Det har för utredningen stått klart att arbetsmetodiken i viktiga hänseenden måste finna förebilder bl. a. i de system- analytiska metoder som används inom de ekonomiska vetenskaperna. Det produce- rande företagets funktioner och problem har motsvarigheter hos hushållen. Några exempel kan belysa detta förhållande. Hushållen behöver för att bestämma sin produktion informationer utifrån. De måste ha en inköpspolitik som anpassas bl. a. efter behov och efter resurser i pengar, tid, transportmöjligheter och lag- ringsmöjligheter. En mängd andra rela- tioner utåt måste skötas. Lämpliga pro- duktionsmetoder måste användas. Av- vägningar måste göras mellan produceran- de arbete av olika slag, utvecklingsarbe- te etc. Beslutsfunktionerna behöver ut- övas i rationella former. En målsättning måste även för hushållen — vara att nå ett så gott resursutnyttjande som möj- ligt självfallet med den fördelning av resurser och utrymme för olika slags ak- tiviteter som de enskilda hushållen vart för sig bestämmer.

Den metodik som användes för under- sökningarna måste vara sådan att under- sökningsresultaten kan uttryckas operatio- nellt i någon form av mått. Till konsu-

mentpolitikens metodutvecklingsarbete hör att definiera termer och funktioner och att finna användbara mätmetoder för att uttrycka förhållanden av betydelse för bedömning av konsumentproblem.

Hushållsekonomiska undersökningar av här antytt slag utgör ett viktigt medel i arbetet för att bedöma hushållens förhål- landen. Sådana undersökningar kan inte begränsas till att avse användningen av finansiella resurser. Också de mänskliga resurserna och tidsresurserna kräver be- aktande för att man skall kunna klarlägga hushållens eller hushållsgruppers situa- tion. Särskilt kan det här vara anledning att erinra om att hushållens kontakter utåt ständigt synes öka. Många tidigare uppgifter hos hushållen har tagits över av näringslivet (t. ex. viss matberedning) eller av den offentliga sektorn (t. ex. vissa

'vårduppgifter). Hushållens uppgifter när det gäller inköp, myndighetskontakter o. d. har samtidigt ökat. Utvecklingen har här fört med sig ett mycket betungande och splittrat tidsmönster för många hus- håll.

För att man skall kunna bedöma hus- hållens situation måste alla viktigare hus- hållsaktiviteter ofta finnas med i bilden. Undersökningarna kan inte begränsas till vad som traditionellt brukar betecknas som hushållsarbete. Intresse har sålunda exempelvis vilken tid, transportkapacitet etc, som används för förvärvsarbete utan— för bostaden eller exempelvis för att in- om hushållet producera mat (hjälpaktivi- teter). Samtidigt har det intresse vilka re- surser som finns för sömn, rekreation, personlighetsutveckling osv. (målaktivite- ter) och hur resurserna här fördelas.

De analyser, som innefattas i de hus- hållsekonomiska undersökningarna, måste sedan utsträckas till ett klarläggande av hur hushållen fungerar som produktions- enheter — i samspelet med de andra en— heterna i samhällsekonomien. Analyserna syftar till att skapa kännedom om vilket stöd hushållet behöver från de andra en- heterna för att kunna fylla sina uppgif- ter.

Vid beskrivningen i detta sammanhang av undersökningsverksamheten har upp- gifterna att kartlägga de faktiska förhål— landena främst ställts i förgrunden. Till dessa uppgifter förundersökningsupp- gifterna — ansluter sedan uppgifterna att analysera förhållandena och att anvisa lämpliga vägar för att åstadkomma för— bättringar (behandlingsmetodik). — Des- sa uppgifter skall närmare beröras i det följande. I undersökningsverksamhe- ten ingår slutligen också uppgifter att följa upp och kontrollera resultaten av gjorda insatser (efterundersökningar).

5) En tillförlitlig kännedom om konsumen-

ternas och särskilda konsumentgruppers faktiska situation ger underlag för det vidare konsumentpolitiska arbetet. De hushållsekonomiska undersökningarna klarlägger föreliggande konsumentpro- blem.

Ett konsumentproblem föreligger, all- mänt uttryckt, när de faktiska förhållan- dena inte medger en godtagbar målupp- fyllelse och kraven på välbefinnande inte blir i rimlig grad förverkligade. De fak- tiska resultaten konfronteras och jäm- föres sålunda med de mål som man ställt upp eller vill ställa upp i samhällsarbe- tet. Väsentligen är det de politiska instan- serna som utformar dessa mål, som drar upp riktlinjerna för konsumentpolitiken. Målen kan formuleras inom olika delar av samhällspolitiken såsom socialpoliti- ken, bostadspolitiken, miljöpolitiken, fa- miljepolitiken etc.

Institutionerna på konsumentpolitikens område har till uppgift att på olika vägar fullfölja den av statsmakterna formulera- de politiken. Institutionerna får i sina analyser och bedömningar av konsument- problem arbeta utifrån den sålunda giv- na målsättningen. Till uppgifterna kan höra att i särskilda hänseenden praktiskt precisera målsättningen. På områden, där andra centrala instanser bär huvudansva— ret, är det dessa instanser som har att göra preciseringarna och att sörja för åt- gärder som förbättrar konsumenternas

och särskilda konsumgentgruppers situa- tion. Det kan exempelvis röra sig om bedömningsgrunder och åtgärder på bo— stadsområdet, sjukvårdens område, kom- munikationsväsendets etc. — De egentli- ga konsumentorganen får sålunda inom vissa stora områden väsentligen en under- sökande, problemställande och förmed- lande roll.

6) Bedömningen av konsumentproblem in- nefattar bedömningar av konsumenters och konsumentgruppers behov. Härmed åsyftas en normativ behovsbedömning. Behoven formuleras med utgångspunkt från de ambitioner som man i skilda hän- seenden har i samhällsarbetet när det gäl- ler de enskildas välfärd. Varje utvecklat samhälle måste självfallet sträva efter en viss normativt bestämd nivå beträffande sådana grundläggande förhållanden som exempelvis människornas hälsa, utbild- ning, fritid osv. De komplicerade, grund— läggande behoven måste i de normativa sammanhangen ofta fastställas och bedö- mas under medverkan av sakkunskap på skilda områden.

När det gäller att på detta sätt formu— lera behov kan man ofta inte i någon av- görande utsträckning gå ut ifrån konsu- menters eller konsumentgruppers faktis- ka anspråk och deras efterfrågan av pro- dukter. Anspråksnivän kan exempelvis av olika skäl vara alltför låg. Det är sålunda väl känt att stora grupper har ett kost- håll som inte fyller rimliga krav på nä- ringsriktighet. Sådana grupper kan myc- ket väl uppleva koststandarden som fullt tillfredsställande och sakna önskemål om ändringar.

Det bör understrykas att utredningen vid diskussionen ovan om anspråk och behov avsett att ge en erinran om riktlin- jer för konsumentpolitikens problemana- lyserande verksamhet. Avsikten är själv- fallet inte att beskära konsumenternas egen valfrihet. Det konsumentpolitiska ar- betet skall på olika vägar skapa ökat medvetande om denna valfrihet och bi-

dra till mera gynnsamma möjligheter att använda den.

7) Hittills har man när det gällt att söka

stärka konsumenternas position i hög grad litat till upplysningsverksamheten. Denna verksamhet har väsentligen burits upp av ett konkurrensekonomiskt syn- sätt. Konsumenternas varuval har anta- gits kunna verksamt påverka olika pro— dukters framgångar på marknaden och produktutvecklingen.

Vid sidan av dessa indirekta effekter har man i upplysningsverksamheten själv- fallet utgått ifrån att direkta effekter uppkommer för konsumenterna genom att kunskaper lett till bättre köp. Samti- digt har antagits att provningsarbetet och informationsarbetet direkt påverkat pro- ducent- och distributionsledet.

Åtskillig osäkerhet kan råda om hur effektiv den ovan beskrivna upplysnings- verksamheten till konsumenterna i rea- liteten är. Begränsningar kan sålunda fin- nas när det gäller möjligheterna att med sådan information påverka konsumentle- det. Därtill kommer att konsumenternas möjligheter att genom sina köpval på- verka produktutveckling o.d. kan vara begränsade. Sistnämnda frågor be- handlas nedan under 9).

Långtgående krav på objektivitet och försiktighet i upplysningsverksamheten för ofta med sig att informationen blir vidlyftig, tekniskt komplicerad, reserva- tionsrik och i andra hänseenden svårtill- gänglig. Den får därmed minst betydel- se för grupper som kanske har störst be- hov av information. Med utgångspunkt från ett hushållsekonomiskt synsätt kan sägas att stora hushållsgrupper saknar re— surser att ta emot och använda informa- tion av hittills använt slag. En upplys- ningsverksamhet av detta slag kan sägas ställa alltför stora anspråk på hushållen.

Det konkurrensekonomiska synsättet har delvis byggt på en föga realistisk bild av konsumenternas möjligheter att in- siktsfullt agera på varumarknaden. Också när det gäller näringslivet finns

avsevärda avvikelser från ett rationth handlande. Även på näringslivets sida saknas sålunda i viss utsträckning de kunskaper som förutsättes för en väl fungerande marknadsekonomi.

Mot denna bakgrund blir det i hög grad nödvändigt att i konsumentpolitiken i ökad grad använda andra medel att hävda hushållens och särskilda hushålls- gruppers intressen.

Många olika vägar kan användas. Det kan exempelvis vara viktigt att man ge- nom att publicera rapporter över hus- hållsekonomiska undersökningar fäster uppmärksamhet på och skapar opinion kring uppdagade Viktiga konsumentpro— blem. Konsumentpolitiska organ kan ock- så på olika vägar påkalla överväganden och åtgärder från andra organs sida. Detta kan resultera exempelvis i att spe- cialutredningar startas, konsumentskyd- det stärkes genom lagstiftning, föränd- ringar göres beträffande den yttre mil- jön, olika åtgärder vidtas för förbättring av offentlig eller enskild service osv. Åt— gärder kan också komma till stånd inom ramen för de konsumentpolitiska orga- nens eget arbetsområde. Frågor kan exempelvis där tas upp om förbättringar av hushållstekniken eller av formerna för varuinformation.

Konsumentpolitiska insatser av stor betydelse kan göras över utbildningsvä- sendet och genom ett intensifierat sam— arbete med olika organisationer som fö- reträder konsumentintressen. Bredare allmänna kunskaper hos konsumenterna kan avsevärt förstärka deras planerings- och kontrollresurser och deras möjlig- heter att påverka organisationer och myn- digheter. — Spörsmålen om konsumen- ternas planerings— och kontrollresurser skall ytterligare beröras under 8) nedan.

Till de konsumentpolitiska uppgifterna måste också höra att på ett tillförlitligt sätt öka kännedomen om vilka effekter som upplysningsverksamhet —- och andra åtgärder — kan ha i konsumentsamman— hang. Det är viktigt att skaffa kunskaper om hur den information som måste fö-

8)

rekomma skall föras ut och utformas. Man måste följa upp hur upplysningen gått ut och i vad mån upplysning och andra åtgärder lett till lösningar av kon- sumentproblem.

Sammanfattningsvis kan de »behand- lande» insatserna sägas vara internt eller externt riktade. Det första slaget av åt- gärder syftar till att genom ökade kon- sumentkunskaper, förbättrade arbetsme- toder m. m. stärka hushållens kapacitet. De externt riktade åtgärderna avser att på olika vägar söka åstadkomma såda- na förändringar i hushållens yttre miljö som ger en bättre situation för hushållen.

Hushållen har genom sin smådriftsform otillräckliga planerings- och kontrollre- surser. Även för hushåll med sådana re— surser i övrigt att visst utrymme finns för handlingsfrihet, kan bristerna föra med sig svårigheter att ändamålsenligt utnytt- ja denna frihet.

Här föreligger ett viktigt konsument— problem i samhället. Det konsumentpoli- tiska arbetet måste medverka till att ut- veckla och öka individernas frihet att själva kunna välja den levnads— och ar- betsform som på ett tillfredsställande sätt tillgodoser deras välbefinnande.

Anspråken på hushållens planerings— och kontrollresurser har ständigt förändrats. Förskjutningar äger rum i arbetsfördel- ningen mellan hushållen samt näringsli- vet och den offentliga verksamheten. Nä— ringsliv och offentlig verksamhet tar i ökad utsträckning över uppgifter som förut i huvudsak fullgjorts av hushållen. — Samtidigt medför naturligtvis ökad sysselsättning utanför hemmet och andra förhållanden ökade anspråk på hushållens medlemmar.

Förflyttningen av uppgifter över till producentsidan ger hushållen ett ökat be- roende av varor och tjänster. Utbudet av varor och tjänster har ökat kraftigt. Hus- hållens växande kontakter med den eko- nomiska miljön — med handel och myn- digheter — har bl. a. fört med sig ökade krav på kunskaper och förmåga hos hus-

hållen att planera, bedöma och välja, att förhandla med omgivningen och att häv- da sin rätt och sina intressen.

Den i förhållande till kraven otillräck- liga planerings- och kontrollkapaciteten kräver, såsom belysts under punkt 7), att man med olika konsumentpolitiska in- satser söker kompensera bristerna. Det är här inte möjligt att i avgörande grad lita till informationsvägen. Denna erbju- der bara begränsade möjligheter att för- bättra konsumenternas möjligheter att lö— sa de problem som de förut berörda för- ändringarna fört med sig.

Ett viktigt inslag i det konsumentpoli- tiska arbetet för att kompensera de otill— räckliga planerings- och kontrollresurser- na bör vara att på olika vägar söka på— verka producentsidans förhållanden (se under punkt 9). Frågorna kring produ- centsidans informationspolitik bör emel- lertid här något belysas för sig. Frågor- na rör då såväl den information som går från producentsidan till hushållen som problem— och synpunktsförmedlingen från hushållen till producentsidan.

Det nuvarande informationsutbytet har i alltför hög grad varit anknutet till kö- pen av produkter. Producentledet har ge- nom reklam och andra åtgärder stött ut- budet av produkter; konsumenterna har antagits ge producentsidan information genom sina köpval. En rationell använd— ning av producentsidans informationssy- stem ställer ofta mycket stora krav på hushållen. Det är en konsumentpolitisk uppgift att denna information anpassas med hänsyn till konsumenternas otill- räckliga planerings— och kontrollresurser.

Problemet kan också sägas beröra en arbetsfördelningsfråga. Producentledet måste se som en uppgift att lämna infor- mation i sådana former och på sådana vägar (exempelvis genom varudeklara- tioner) att hushållens planerings- och kontrollmöjligheter underlättas och kra- ven på de enskilda konsumenterna mins- kar.

Ett likartat problem föreligger för pro- ducentsidans del. Till de konsumentpoli-

tiska uppgifterna måste höra att till nä— ringsliv och offentlig verksamhet för- medla reella uppgifter om hushållssidans förhållanden.

För att främja ett säkrare informa- tionsutbyte — och för att överhuvud ge det konsumentpolitiska arbetet bredd och genomslagskraft — är det av stor bety- delse att man förstärker den regionala och lokala verksamheten på konsument— området.

9) Också antagandet att konsumenternas

köpval i avgörande grad kan påverka produktutvecklingen kan i vissa hänse- enden vara tveksamt. Vissa varor intro— duceras och säljes genom en intensiv marknadsbearbetning. Nya produkter och ändrade produkter tillföres markna- den i ett stegrat tempo. Konsumenterna kan sålunda komma att ställas inför stän- digt nya eller ändrade produkter. Brister i objektiv information i kombination med svagheter på konsumentsidan kan begrän- sa köpvalens betydelse för produktutveck- lingen.

Det är mot denna bakgrund uppenbart att man måste finna också andra vägar att i samråd med producenterna förbättra produktutvecklingen. Det måste bli en av huvuduppgifterna för de konsumentpoli- tiska organen att finna ut och utveckla sådana vägar och att använda dem.

Redan att vid kontakter med produk- tionssidan påvisa vid hushållsundersök- ningar penetrerade konsumentproblem kan naturligtvis ge märkbara effekter i produktutvecklingshänseende. Ett hus- hållsteknologiskt arbete — kring arbets— metoder och rationaliseringsmöjligheter vid olika slags hushållsaktiviteter (mat- lagning, tvätt, transporter etc.) —— kan anvisa vägar för en önskvärd produkt lik- som för distributionsutveckling. Också i andra hänseenden kan på olika Vägar ob- serverade konsumentproblem ge önske- mål beträffande offentlig verksamhet och näringsliv. Till konsumentpolitiken måste höra att på olika vägar hålla kontakt med

och söka påverka dessa enheter i det samhällsekonomiska samspelet.

En effektiv konsumentpolitik kräver vidare att ingående undersökningar fort- löpande göres beträffande förhållanden och förändringar på näringslivets sida och inom den offentliga sektorn. Undersök- ningarna kan exempelvis röra producent- sidans information genom reklam och andra åtgärder. Viktiga undersöknings- områden kan vidare vara producentsidans åtgärder när det gäller sortimentspolitik, service och reklamationspolitik. Även frågor om handelns och offentliga ser- vicefunktioners lokalisering äger i detta sammanhang stort intresse. Uppmärksam- het måste också kontinuerligt ägnas pris- politiken. Undersökningar av prisnivåer för olika typer av handel kan då ha sär— skild betydelse.

Det behöver naturligtvis knappast när- mare utvecklas att önskemålen i detta sammanhang om en följsam anpassning från näringslivets och den offentliga verk- samhetens sida beträffande handlingsnor- mer o.d. inte bygger på någon direktiv- rätt e. d. för de konsumentpolitiska or- ganen. Konsumentpolitiken måste finna och presentera mera ändamålsenliga och säkra utgångsförutsättningar för den vi- dare utvecklingen. Företagen måste ges bättre möjligheter att bygga sin politik på tillförlitliga analyser av vilka väsentli- ga resurser som behövs i konsumentledet. Det är av stor samhällsekonomisk bety— delse att man i samspelet kan bygga på riktigt formulerade konsumentintressen. I detta samspel tänkes näringslivet och den offentliga sektorn väsentligen arbe- ta efter nuvarande grundprinciper och grundbetingelser.

10) Undersökningsverksamheten har hittills

till betydande del varit koncentrerad till jämförande varuprovningar på begrän- sade områden och publicering av under- sökningsresultaten. En uppenbar svag- het är, som förut berörts, att konsu— menterna ofta knappast har något pri- märt intresse av underlag för att bedö—

ma om de skall köpa den ena eller and- ra varuvarianten. Vidare är det ofta så, att informationen inte är lätt tillgäng- lig när ett köp blir aktuellt. Att ta fram information och ta del av den kan nu kräva ett avsevärt arbete från konsu- menternas sida.

Det är ett konsumentpolitiskt intresse att undersöknings- och upplysningsverk- samheten så långt möjligt inriktas på bredare frågor. Hushållen behöver upp- lysning som kan ge hjälp vid planering och beslut när det gäller mera grundläg- gande problem.

Önskemålen låter sig bäst illustreras med exempel från mathållningens om- råde. Resurser saknas merendels för ett omsorgsfullt val mellan olika varianter av de många varor som ständigt an- vänds. Hushållen skulle ha en avsevärt bättre hjälp av upplysningsverksamhet som inriktades på att ge alternativa fär- diga matprogram eller andra anvisning- ar beträffande inköps- och mathållnings- frågorna i stort. Motsvarande behov finns också i anslutning till andra hus- hållsaktiviteter. Det har större intresse med uppgifter som ger ledning för hur tvättfrågor allmänt skall lösas än med uppgifter om olika tvättmaskiner av viss typ. Frågor om utrustning för barns aktiva sysselsättning kan lättare förstås och bedömas genom tillgång till be- skrivning av ett lämpligt sortiment lek- material än genom uppgifter om varian- ter av enstaka komponenter i detta.

Provnings- och informationsverksam- heten bör sålunda inordnas i ett hus- hållsteknologiskt arbete med olika hus- hållsaktiviteter som grund. Marknadens produkter måste bedömas som ett led i undersökningar av ändamålsenliga ar- betsmetoder vid olika hushållsaktiviteter. Den konsumentpolitiska informations- verksamheten bör främst inriktas på viktigare frågor än isolerade köpvals- frågor. Den bör ge bästa möjliga un- derlag för konsumenterna att vinna med- vetande om och använda sin valfrihet i större, mera betydelsefulla frågor.

11)

Det är — med ökande yttre kontak- ter — också angeläget att undersök- nings- och upplysningsverksamheten ut- vecklas när det gäller offentliga och en- skilda tjänster.

Hos oss har varuinformationen i förhål- landevis stor utsträckning lämnats ge- nom varudeklarationer. Deklarationerna har kommit att få en utpräglat teknisk inriktning. Detta har gällt såväl vilka egenskaper som redovisats som utform- ningen av lämnade uppgifter. Deklara- tionerna har sålunda inte i någon avse- värd mån gett konsumenterna en än- damålsenlig och lättillgänglig ledning. Det är känt att deklarationerna många gånger uppfattats som någon form av kvalitetsgaranti.

En information som lämnas genom en vid varan fäst deklaration har själv- fallet ett stort värde. Informationen är tillgänglig vid köptillfället och kan ge ett konkret och koncentrerat underlag för jämförelser. _ Deklarationssyste- met bör därför så långt detta är möj- ligt användas när det gäller varuinfor- mation. Information genom deklaratio- ner har klara företräden framför publi- cering av undersökningsresultat från jämförande varuprovningar. Konsu- mentutredningen anser att varudeklara- tioner i ökad omfattning bör användas i det konsumentpolitiska arbetet.

Det teknologiska arbetet för att lägga upp och genomföra jämförande varu- provningar och för att framställa dekla- rationsnormer tillhör i stort sett en sam- manhängande arbetskedja. Tillförlitliga, reproducerbara provningsmetoder är ett nödvändigt underlag för varudeklara- tionsarbetet. Information genom publi- cering av resultat från jämförande va- ruprovningar kan ha endast ett mera begränsat konsumentintresse. Med hän- syn till det starka konsumentintresset av ett väl fungerande informationssy- stem om produkter bör de teknologiska resurserna här användas med inriktning på att skapa deklarationsnormer. En

annan sak är att detta arbete också kan ge underlag för annan konsumentinfor- mation och ha betydelse från kontroll- synpunkt.

Deklarationernas värde för konsu- menterna skulle öka högst avsevärt om de i vissa fall -— såsom när det gäller säkerhetsaspekter — kunde innebära nå- gon form av garanti beträffande viktiga bruksegenskaper. I arbetet på deklara- tionsområdet bör man därför sträva efter att finna former för ett deklara- tionssystem med sådan inriktning.

Tänkbart kan exempelvis vara att till- låta deklarationer endast för en del en- hetliga produkter som fyller vissa mini- mikrav beträffande viktiga egenskaper av intresse för konsumenterna vid viss användning. För regnplagg kan exem- pelvis tänkas att man ställer upp vissa fordringar på täthet, på sportplagg av visst slag vissa fordringar i värmehän- seende. De deklarerade egenskaperna kan sedan anges genom användning av ett överskådligt redovisningssystem.

Man skulle också kunna låta en egen- skapsredovisning bli utgångspunkt för varors klassificering i användningshän- seende. För att exempelvis en sko skul- le kunna deklareras som lämplig för utebruk kan anges att viktiga egenska- per skall ligga inom vissa godtagbara gränser. Brukssynpunkter måste starkt skjutas i förgrunden när det gäller va- rudeklarationernas innehåll. En modell- studie, som kan demonstrera en tänkbar form för deklarationer av detta slag, har för utredningen utförts av civilekonom Hans Näslund.

Ett konsumentintresse i varudeklara- tionssammanhang är vidare att man i någon utsträckning strävar efter att få fram deklarationer för hela sortiment, såsom exempelvis matprogram och me- ra komplett utrustning för viss fritids- aktivitet.

Ett deklarationssystem som i konsu- menternas intresse ges ovan antydda ut- formning måste bli en angelägenhet för det allmännas konsumentorgan. Till en

12)

samlad konsumentpolitik hör sålunda ett förstatligat varudeklarationsförfaran- de. Redan det nuvarande systemet har genom beroendet av statsanslag en stark anknytning till det centrala arbetet på konsumentområdet.

En konsumentpolitik av här skisserat slag för med sig starka krav att verk- samheten blir fast sammanhållen och enhetlig. En samlad målsättning måste finnas för långtidsplaneringen och för val och inriktning när det gäller under- sökningsprojekt och åtgärder. Insatser— na måste i anslutning till en klar mål- sättning koncentreras till frågor som har störst intresse från konsumentsyn- punkt. Verksamheten måste samordnas så att den ger största möjliga samman- manlagda effekt. Ansvaret för verk- samheten i dess helhet måste samlas och koncentreras.

Verksamheten på konsumentområdet kommer att innefatta nya viktiga upp- giftsområden. För att dessa uppgifter —-— liksom uppgifter med motsvarighet i det nuvarande arbetet — skall kunna full- göras effektivt, krävs ofta att uppgifter- na angrips från olika infallsvinklar och bearbetas av en brett sammansatt exper- tis. Resultaten av gjorda undersökning- ar måste bedömas mot bakgrunden av en allsidig kännedom om konsument- problemen och i anslutning till en sam- lad målsättning. Olika åtgärder kan komma i fråga när det gäller att lösa konsumentproblem. Stundom kan sam- tidiga åtgärder av olika slag vara mest ändamålsenliga. Även för åtgärdssidan krävs sålunda ett brett och nära sam- arbete.

En samordning och ett ständigt sam- arbete mellan konsumentpolitikens oli- ka enheter krävs även när det gäller kontakter utåt av olika slag. Det kan gälla kontakter med statsmakterna, med andra samhällsorgan, med regionala och lokala organ, med näringsliv och nå- ringslivsorganisationer och med konsu- mentorganisationer och konsumenter.

Också ett omfattande internationellt samarbete förekommer. Här bör också särskilt erinras om att en betydande del av arbetet på konsumentområdet alltid måste ske i samverkan med andra insti- tutioner såsom specialinstitut och prov- ningsanstalter. Även detta samarbete kan vinna på att konsumentpolitiken blir enhetligt företrädd.

Nu angivna förhållanden ger entydigt vid handen att konsumentpolitiken bör sammanhållas hos ett enhetligt konsu— mentverk. Även från ekonomisk syn- punkt kan det vara fördelaktigt med en samordning och koncentration av re- surserna.

3. Ett konsumentverk

3.1. Uppgifter och ställning

Redogörelsen och synpunkterna i kapitlen 1 och 2 leder till att konsumentutredningen föreslår att konsumentpolitiken i central in- stans väsentligen skall handhas av en enda sammanhållen institution —— ett konsument- verk.

Utredningen skall nu i detta avsnitt, som grund för de närmare organisationsförsla- gen, söka ge en närmare konkretisering av ett konsumentverks arbetsuppgifter i stort. Främst blir det då här fråga om att med utgångspunkt från lägesrapportens synpunk- ter på konsumentpolitiken ge en bild av ver- kets huvudsakliga arbetsuppgifter. Ytterliga- re grund för avgörande av de organisato- riska frågorna ges sedan också i avsnittet 3.2 om huvuddragen av verkets arbetssätt.

De hittillsvarande insatserna på konsu- mentområdet har som framgått väsentligen rört varuundersökningar och varuupplys- ning. Uppmärksamheten på våra förhållan- den som konsumenter har i väsentlig grad koncentrerats till konsumenterna som varu- köpare. Synsättet har gett begränsningar så- väl beträffande vad som undersökts som be- träffande lämpliga vägar att förbättra för- hållandena (information som skolat ge in- siktsfullare köpare).

En fast utgångspunkt för beskrivning av arbetsuppgifter och arbetssätt är nu att kon- sumentpolitiken skall ägna ökad uppmärk- samhet åt konsumenternas situation i vida-

re mening. Det finns många beslutssituatio- ner som kan vara viktigare för konsumen- ten än att avgöra om han skall välja den ena eller den andra varianten av en vara. Mera betydelsefulla insatser kan göras för konsumenterna i gemen eller för grupper av konsumenter än att stärka beslutsunderlaget för enskilda köpavtal. Konsumentpolitiken måste avse alla frågor av betydelse beträf- fande konsumenterna — hushållens använd- ning av tillgängliga resurser i pengar, kraf- ter och tid. Synfältet måste omfatta olika betydelsefulla frågor om hur vi som kon- sumenter fyller och kan fylla vår roll i sam- hälle och samhällsekonomi.

Först kan då konstateras att en mera in- gående kännedom på många områden nu saknas om de faktiska förhållandena. I många hänseenden behövs mer underbygg- da uppgifter om hur olika konsumentgrup- per i praktiken utnyttjar sina resurser. Inte minst kan detta gälla grupper såsom lågin- komsthushåll, handikappade, pensionärer och andra, vilkas förhållanden kan kräva sär- skild uppmärksamhet. Vidare saknas nu i stor utsträckning lämpliga metoder nor- mer och analysmetoder för kartläggning och mätning av sådana faktiska förhållan- den.

En viktig primär del av ett konsument- verks arbetsuppgifter bör avse att ta fram underlag av ovan antytt slag. Verket bör ha att initiera undersökningar med sådan in- riktning, att bearbeta på andra håll produ-

cerat material, som kan ge underlag för kännedom om faktiska förhållanden av kon- sumentpolitiskt intresse, och att genomföra egna undersökningar av avsett slag. Verket har att ägna metod- och metodutvecklings- frågorna särskild uppmärksamhet.

Uppgiften kan sammanfattningsvis sägas vara att på olika vägar söka tillgodose beho- ven av bättre och systematiserad kännedom om olika konsument- och hushållsgruppers faktiska resurser och resursanvändning. Konsumentutredningen använder för under- sökningar av denna art beteckningen »hus- hållsekonomiska undersökningar». Dessa skall inriktas på att ge en belysning av hus— hållens roll i det samhällsekonomiska sam- manhanget och bör ges stort utrymme i kon- sumentverkets arbete.

Vilken typ av frågor som här kan ha in- tresse kan måhända närmare åskådliggöras med följande exempel på frågetyper. Hur löser hushåll med olika resursförutsättning— ar sina transportproblem, näringsproblem etc? Vilken klädstandard i visst hänseende har viss typ av låginkomsthushåll? Vilket ut- rymme för fritidsaktiviteter finns för dub- belarbetande hushåll på orter av viss struk- tur? Hur disponerar särskilda hushållsgrup- per sina bostadsutrymmen vid vissa boende- former? Vilka resvägar och restider har eleverna på lågstadiet i medelstora industri- städer? När och var handlar glesbygdernas jordbrukarfamiljer dagligvaror?

Exemplifieringen aktualiserar frågan hur konsumentverkets nu berörda verksamhet skall avgränsas från all undersökningsverk- samhet som i liknande frågor förekommer centralt och genom olika fackinriktade cen- trala verk.

Enligt konsumentutredningens mening är det inte påkallat att här göra några mera bundna begränsningar. Konsumentverket skall ha en förmedlande ställning och har att anlägga konsumentsynpunkter på många förhållanden av varierande slag. Verkets ar- bete kan till stor del här komma att avse en penetrering och bearbetning av konsument- intressant material som producerats av and- ra. Sådant material får i det konsumentpo- litiska arbetet underkastas en hushållseko-

nomisk analys för bedömning av behoven av konsumentpolitiska insatser. Verket mås- te med uppmärksamhet fortlöpande följa produktionen utanför verket av sådant ma- terial. Verket skall emellertid på områden, där material eljest inte finns eller kan vän- tas, göra helt egna undersökningar. Här måste emellertid framhållas att begränsade resurser alltid måste tvinga till urval och prioritering av vad som har mest framträ- dande intresse från konsumentsynpunkt.

I detta sammanhang bör också erinras om att begränsningar av verkets arbetsfält na- turligtvis måste göras när det sedan gäller fullföljande insatser från verkets sida. Att verket som arbetsunderlag använder åtskil- ligt material utifrån innebär inte att verket i samma utsträckning skall ansvara för och vidta egna åtgärder på andras verksamhets- områden.

Det nu beskrivna första inslaget i konsu- mentverkets arbete kan betecknas som pro- blemuppfångande eller problemidentifieran- de. Detta arbete ger en ökad kännedom om faktiska förhållanden som kan utgöra under- lag för nästa stora inslag i arbetsuppgifterna. Detta inslag kan betecknas som problem- analyserande.

De problemidentifierande och problem- analyserande inslagen kan betecknas som en diagnosfas i konsumentverkets arbete.

Det problemanalyserande inslaget koncen- treras väsentligen till en utvärdering och bedömning av undersökningsresultaten. Vid undersökningen belagda faktiska förhållan- den skall konfronteras med normsystem och andra bedömningsgrunder. Förhållandena skall ses mot bakgrund av de samhälleliga ambitionerna på olika områden.

Här kan aktualiseras frågor av exempel- vis följande typ. Ger ett Visst konsumtions— mönster en tillräcklig näringsriktig kosthåll- ning? Kan skyddet för konsumenterna i de behandlade situationerna anses tillräckligt tillgodosedda med gällande lagstiftning? In- nebär viss grupps inköpsvanor en rimlig an- vändning av knappa tidsresurser? Finns så stora avvikelser mellan olika konsument- gruppers situation att särskilda åtgärder till stöd för vissa grupper kan övervägas?

Uppgifterna i detta schematiskt teckna- de andra inslag kan summeras till att av- se att mot bakgrunden av kännedom om de faktiska förhållandena bedöma om åtgärder av olika slag kan vara befogade.

Det berörda inslaget i arbetsuppgifterna — konfrontationen med normer osv. — kan här kräva ett ytterligare klarläggande.

Inslaget har här i den schematiska upp- giftsbeskrivningen isolerats till ett särskilt moment. Naturligtvis är inslaget i varieran- de omfattning med också i den uppföljande, bevakande och utredande verksamheten. Konsumentproblem kan sålunda inte spåras upp och definieras utan att man åtminstone som arbetsbakgrund har mer eller mindre preciserade föreställningar om de normer, den standard etc., med vilken jämförelser kan komma i fråga.

Grundläggande allmänna normer i väl- färdshänseende fastlägges i det politiska ar- betet. Dessa normer ger riktlinjer i stort för preciseringar av normer för olika förhållan- den. Närmare specificerade normer kan va- ra angivna i författningar eller vara sam- manfattade i anvisning o.d. Sådana normer finns exempelvis för näringsbehov, för vis- sa inslag i den yttre miljön och för bostäders skick och utrustning.

I praktiken finns emellertid endast i be- gränsad omfattning närmare normer, mot vilka man kan ställa konstaterade faktiska konsumentförhållanden. Då tillräckligt pre- ciserade normer saknas, får man använda sig av de bedömningsgrunder som kan här- ledas av mera allmänna riktlinjer. Förhål- landena för en konsumentgrupp kan exem- pelvis så markant avvika från andra grup- pers förhållanden att ett konsumentproblem får anses föreligga och åtgärder måste över- vägas. I andra fall får en värdering göras om de utredda faktiska förhållandena kan sägas fylla rimliga krav på standard. Vad som skall vara värderingsnorrn får ofta då bedömas och ibland slutligt bestämmas av konsumentverkets ledningsnivå. Frågorna om godtagbar standard får avgöras med ut- gångspunkt från vad som kan krävas för att olika konsumentgrupper skall kunna få rim- liga krav på välbefinnande tillgodosedda

eller för att man skall nå ett lämpligt resurs- utnyttjande samhällsekonomiskt sett.

Värderingar av detta slag förekommer inom all samhällsverksamhet. Varje allmän verksamhet måste arbeta med ambitioner beträffande standard på olika områden. I detta ligger självfallet inte att man i annan utsträckning eller andra former än på and- ra områden gör ingrepp i enskilda indivi- ders egna anspråksbedömningar.

Bedömningsfrågorna — klassificeringen av vad som är konsumentbehov — blir i olika faser en angelägenhet för konsument- verket. Ibland blir bedömningen mera pre- liminär, i andra fall mera definitiv. I förra fallet — som får antagas vara det vanli- gaste — går frågan om normer, rimlighet osv. tillsammans med frågan om lämpliga åt- gärder över till de instanser (politiska instan- ser, centrala verk m. fl.) som har ansvaret på vederbörande problemområde. I den andra gruppens fall leder konsumentverkets be- dömning till att verket beslutar att självt vid- ta åtgärder inom ramen för verkets eget ar- betsfält.

Den beskrivna problemidentifierande och problemanalyserande diagnosfasen glider gradvis över i den fas där man har att välja väg för vidare åtgärder. I hittillsvarande verksamhet på konsumentområdet har man främst inriktat sig på att stärka konsumen- ternas ställning genom publicering av under- sökningsresultat. Ett val bör nu träffas mel- lan betydligt fler och mera nyanserade möj- ligheter.

Uppgiften kan i sammanfattning sägas va- ra att finna ut lämpliga vägar för förbätt- ring av förhållandena och att genomföra be- slutade åtgärder. Denna verksamhet kan sä- gas utgöra en »behandlingsfas» eller åtgärds- fas.

Valet av åtgärder avses kunna träffas ut- ifrån en god tillgång på varierande möjlig- heter. I stort kan åtgärderna bestå antingen i att söka höja konsumenternas egen kapaci- tet genom ökade kunskaper, förbättrade kon- taktvägar, bättre arbetsmetodik e. d. eller i att genom förändring av för konsumenterna viktiga yttre förhållanden förbättra hushål- lens situation. Ofta måste ett antal olika åt-

gärder kanske användas samtidigt och sam- ordnat. Några viktiga behandlingsmöjlighe— ter bör här antydas.

Verket kan välja att genom information i visst hänseende stärka konsumenternas pla- nerings- och kontrollmöjligheter. Redan en publicering av viktiga undersökningar med problemanalys och bedömning kan här ha effekter. Konsumenterna kan bli mera med- vetna om föreliggande problem och bli bätt- re rustade att möta dem. Ibland kan ver- kets sakkunskap ha möjlighet att på olika problemområden utforma särskilda råd till konsumenterna. Särskilt viktigt kan vara att råd av belysande art kan ges i mera betydel- sefulla, sammansatta och nyanserade ange- lägenheter än direkta köpvalsfrågor. Verket kan också välja att — ofta tillsammans med andra åtgärder undersöka möjligheterna att utveckla en hushållsteknik eller anvisa varukombinationer eller teknik som minskar de olägenheter som en undersökning påvisat.

Också de externt riktade åtgärderna kan variera. En viktig väg kan vara att söka ska- pa debatt och opinion kring viktiga konsu- mentproblem. Vidare kan verket i olika former ta kontakt med producentsidan för överläggning om möjligheterna att medver- ka till lösningar. För andra typer av pro- blem kan komma i fråga att initiera att frå- gor om lagändringar för att förbättra konsu- mentskyddet tas upp. I andra fall kanske lösningen närmast bör vara att väcka andra organs intresse för frågor om utbyggnad el- ler omläggning av viss särskild verksamhet eller översyn av särskilda frågor. Inte sällan torde undersökningsresultat kunna ge an- ledning till att mera genomgripande utred- ningar sätts igång inom eller utom verket med behandling av aktualiserade problem från vida utgångsförutsättningar och inrikt- ning på lämpliga reformer i statsmakternas regi.

Åtgärder för att förbättra konsumenter- nas situation kan vidtas av många samhälle- liga och andra institutioner. Att konsument- verket har att över ett brett fält fånga upp och analysera konsumentproblem betyder inte att också åtgärdssidan helt är en an- gelägenhet för verket. Verket måste här

främst ha en förmedlande och initierande ställning. Tillhör de åtgärder som kan vara ändamålsenliga annans ansvarsområde, har verket sålunda att föra frågorna vidare till detta organ.

Exempel kan här hämtas från konsument- skyddets område, ett område som har stor betydelse i det konsumentpolitiska arbetet. Ger analyser vid handen att något konsu- mentproblem behöver och kan lösas genom lagstiftning, kan konsumentverket här söka initiera att en utredning sätts till eller andra åtgärder vidtas från statsmakternas sida.

Hela åtgärdssidan bör falla på verket en- dast för områden där andra ansvariga organ saknas. Mera långtgående behandlingsåtgär- der kan då främst komma i fråga när det gäller hushållsteknologiskt arbete, under- handlingsverksamhet och annan verksamhet för att söka nå en mera konsumentanpassad producentpolitik samt informations- och ut— bildningsverksamhet.

Till huvuduppgifterna i det konsumentpo- litiska arbetet hör också en fas av resultat- kontroll eller efterundersökande uppgifter. Den fortlöpande verksamheten torde alltid komma att ge en allmän överblick över vil- ka resultat som verkets arbete ger. I viss ut- sträckning måste emellertid särskild efter- kontroll göras. Sådana kontroller ger, för- utom uppgift i frågan om vissa konkreta insatser varit ändamålsenliga, resultat av be- tydelse för inriktning av verksamheten och arbetsmetodernas utveckling.

I det föregående har belysts hur konsu- mentverket skall ha en förmedlande roll i det konsumentpolitiska arbetet. Verket kan också karakteriseras som det ledande kon- sumentpolitiska centralorganet. Verkets ar- bete och metodutveckling särskilt de hus- hållsekonomiska undersökningarna —— räk- nas sålunda få en vidare betydelse. En vida- re betydelse får också den profil och det syn- sätt som kommer att prägla verkets konsu- mentpolitiska arbete. Den målsättning som kommer till uttryck i verkets arbete och de metoder som användes vid detta väntas ge vägledning för andra organs arbete med frå- gor som har konsumentpolitiskt intresse. Det är en viktig uppgift för konsumentverket att

på olika områden föra ut och arbeta in en på väsentliga konsumentintressen grundad konsumentpolitik.

Verkets ledande ställning på konsument- området skall självfallet inte komma till ut- tryck endast i relationerna till andra organ på central nivå. Den regionala och lokala verksamheten måste ge arbetsuppgifter åt verket. På fältet aktualiserade konsument- problem måste givetvis på olika vägar kun- na kanaliseras till verket. En lämplig ord- ning för kontakter samt för bevakning och registrering av sådana problem måste fin- nas. Kännedomen om sådana problem ger uppgifter för verket och underlag för ver- kets arbete. Däremot kan man knappast räk- na med att det centrala verket ——- annat än genom lämpliga hänvisningar och genom den verksamhet som kan komma i fråga ge— nom allmänna reklamationsnämnden —- skall kunna bistå enskilda konsumenter be- träffande akuta problem.

Med verkets ställning och uppgifter föl— jer också ett uppdrag att i olika samman- hang företräda väsentliga konsumentintres- sen. Verket måste sålunda bli en viktig re- missinstans. Konsultationer från andra organ och institutioner i konsumentfrågor ger ar- bete åt verket. Verket måste, även då sär- skilda ärenden inte är aktuella, hålla fort- löpande kontakter med utbildningsväsende och med institutioner och organisationer som är verksamma på konsumentområdet. Fortlöpande arbete måste ägnas de interna- tionella kontakterna och internationellt sam- arbete.

Verket måste med sin ledande ställning på konsumentområdet också i Viss utsträck- ning fungera som ett anslagsfördelande or- gan med ansvar för utvecklingsarbetet på konsumentområdet. Till stor del räknas ver- ket visserligen kunna tillföra andra institu- tioner på konsumentområdet medel genom att hos dem placera beställningar av prov- ningar, metodutvecklingsarbete o. d., för vil- ka verket inte själv har tillräcklig kapaci- tet. I viss utsträckning måste emellertid fin- nas möjligheter att ge medel åt undersök- nings- och forskningsverksamhet utan sam- band med arbete som pågår hos verket. Vi-

dare måste inte obetydliga medel fördelas till organisationer o. d. som frivilligt arbe- tar på konsumentområdet.

Arbetsområdet innefattar slutligen själv- fallet också ett antal uppgifter av mera tra- ditionellt slag. Hit hör exempelvis arbete be- träffande budget, ekonomisk planering och redovisning, personalärenden och expeditio- nella frågor. Särskilt bör här också framhål- las att en omfattande dokumentations-, bib- lioteks- och arkivtjänst blir nödvändig.

En sammanfattande översikt över konsu- mentverkets uppgifter skall lämnas i kapi- tel 4, avsnitt 4.2.1.

Frågor om uppgifter i regional och lokal instans skall inte tas upp i detta avsnitt. Inte heller berörs här frågor om de uppgiftsom- råden som nu tillhör konsumentrådets all— männa reklamationsnämnd.

3.2 Konsumentverkets arbetssätt i huvud- drag

Konsumentverkets större arbetsuppgifter har beskrivits i avsnittet 3.1. Här skall försök nu göras att översiktligt beskriva den ar- betsteknik som räknas komma till använd- ning för dessa arbetsuppgifter.

Det bör redan inledningsvis understrykas att verkets arbete i stor utsträckning måste utföras i etapper. Ett arbete kan också på olika sätt förgrena sig och ge uppgifter åt skilda delar av organisationen.

Ett ärende kan exempelvis börja genom en förstudie. Denna avsätter vissa resultat, som ger anledning till viss information eller andra åtgärder. Förstudien kan också ge grundvalar för att en i första omgången mer eller mindre djupgående vidare undersök- ning startas. Varje arbetsinslag är på detta sätt bara en länk i en sammanhängande ar- betskedja, och arbete på samma problem- område kanske försiggår parallellt inom an- nan del av verket.

I den schematiska beskrivningen av ar- betssättet bör emellertid de olika stora ar- betsfaserna i huvudsak beskrivas var för sig.

I avsnittet 3.1 har ett grundläggande in-

slag i verkets arbetsuppgifter angetts vara att skaffa närmare kännedom om faktiska konsumentförhållanden. Till arbetsinslaget ansluter sig uppgiften att analysera mate- rialet och ta fram konsumentproblem, för vilka åtgärder av olika slag kan behöva övervägas. Vissa frågor om undersöknings- metodik kan också höra hemma i detta sam- manhang. Frågan är nu vilket huvudsakligt arbetssätt som kan vara lämpligt för att full- göra de probleminventerande och problem- analyserande uppgifterna som sammantagna utgör diagnosfasen.

Den problemuppfångande och analyseran- de verksamheten hänför sig i största ut- sträckning till den hushållsekonomiska un- dersökningsverksamheten. Också annan verksamhet kan emellertid i varierande grad ge utblickar över väsentliga konsumentpro- blem. Problem som aktualiseras vid arbete inom olika delar av verket kan sålunda ge underlag för verkets arbete.

Det grundmaterial som kan initiera un- dersökningsåtgärder och vidare åtgärder tor- de —— särskilt i ett inledningsskede — i be- tydande grad komma utifrån. När den nya konsumentpolitiska verksamheten blivit fas— tare etablerad, kan verkets eget arbete på olika sektorer väntas i ökad utsträckning ge utblickar över nya eller vidgade problem- områden.

Ett fast och betydelsefullt inslag i arbets- metodiken antas bli att kontinuerligt genom lämplig expertis följa utvecklingen. Pågåen- de utredningar och undersökningar samt pu- blicerade undersökningsresultat och förslag utgör, jämte annat, utgångsmaterial. Bevak- ningen kan leda till att det ibland finns an- ledning att gå djupare i tillgängligt grund- material. Bevakningen måste avse ett brett fält av vad som händer på olika utrednings- områden. Särskilt intresse har utredningar om levnadsförhållanden, särskilda gruppers problem, sociala frågor, bostadsfrågor, frå- gor om yttre miljö, planeringsprinciper o. d. Det är naturligt att de mest resurssvaga gruppernas förhållanden därvid kräver all- deles särskild uppmärksamhet.

Också konsumentproblemen på fältet kan ge underlag för probleminventering och pro-

blemanalys. Kännedom om sådana problem kan erhållas på många vägar, t. ex. genom olika organisationer som bevakar konsu- mentintressen, styrelsens ledamöter osv. Vä- senligt material bör vidare inflyta från kon- sumentpolitikens regionala och lokala organ.

Till en del kan väl här avsett material räknas strömma in utan en aktiv material- insamling från verkets sida. Särskilt när det gäller det regionala och lokala arbetet bör emellertid en fast uppföljning etableras. Verket måste här ha kontinuerliga kontak- ter med de verksamma organen och finna former för en systematisk rapportering. I stor utsträckning måste också den arbets- tekniken här användas att verket samordnat väcker intresse för konkreta problemområ- den och samlar in uppgifter och synpunkter från fältet på dessa områden.

Arbetssättets fortlöpande bevakning och uppföljning måste också användas när det gäller den väsentliga utvecklingen på nä- ringslivets sida. Här kan exempelvis upp- märksamhet behöva ägnas strukturförhål- landen inom produktionsledet och varudi- stributionsledet. Även en allmän bevakning bör komma i fråga när det gäller produkt- utvecklingspolitiken och prissättningspoliti- ken. Intresse kan också fortlöpande behöva ägnas frågor om reklam och försäljnings- metodik. En omfattande utrednings— och sta— tistikproduktion förekommer som belyser särskilt näringslivets utveckling och förhål- landen.

En motsvarande uppföljning i stort måste också sättas in beträffande den enskilda och offentliga tjänstesektorns strukturförhållan- den m. m. och utvecklingstendenserna där.

Grundmaterial för probleminventering och problemanalys kan också hämtas från det arbete som måste ägnas hushållstekniska frågor, inredningsfrågor, varufrågor m. m. — Berörd verksamhet hur den nu i fram- tiden skall gestaltas faller emellertid till övervägande del på en senare fas i denna schematiska teckning av verkets arbetssätt.

Även till den tekniskt inriktade verksam- heten måste anslutas fortlöpande bevak- ningsuppgifter för att fånga upp problem som kräver särskild uppmärksamhet. Ett fast

arbetsinslag måste här vara att genom sär- skild expertis fortlöpande följa och bevaka utvecklingen på betydelsefulla delområden (olika hushållsaktiviteter). Uppföljningen kan exempelvis här röra utvecklingen när det gäller arbetsmetoder, varor och hjälp- medel, förvaringsteknik, planeringsteknik och inköpsmetodik.

Också teknologin kring produkter kan ge infallsvägar till vidare problemundersökning— ar och analyser. Även här kan en fast be— vakning från mera renodlat tekniska och funktionsmässiga utgångspunkter vara nöd- vändig för viktigare huvudsektorer av pro- dukter. Arbetet bör bedrivas med utgångs- punkt från de viktigaste hushållsaktiviteter- na. Uppmärksamhet bör då ägnas exempel- vis livsmedel och kemisk-tekniska produk- ter, textil och beklädnad samt utrustning för tvätt och städning samt heminredning.

Underlag för vidare undersökningar och analyser av problem kan slutligen också här- röra från informations- och utbildningsverk- samheten. Denna verksamhet kräver sålun- da fortlöpande kontakter med press, radio och TV, utbildningsväsendet samt med orga- nisationer och andra vidareupplysare. Infor- mationsfunktionen är visserligen delvis när- mast en teknisk servicefunktion för de öv- riga funktioner inom verket som producerar underlag för informationen. Vid kontakter- na i informations- och utbildningsarbetet måste emellertid verkets personal få känne- dom om olika problem och önskemål. Des- sa måste i någon utsträckning också kunna ge underlag för och anledning till under- söknings- och analysinsatser inom verket. I kontaktverksamheten måste därför ingå att uppmärksamma problem och önskemål från kontaktparterna.

Det här schematiskt beskrivna arbetsin- slaget — att hålla fortlöpande kontakter, att bevaka och penetrera olika materialkäl- lor, att inventera och analysera problem måste till stor del ses endast som ett inle- dande arbetsinslag. Undantagsvis kan visser- ligen komma i fråga att arbetsresultaten här kan utan vidare direkt läggas till grund för vissa åtgärder. Merendels får man emeller- tid räkna med att problem som kommit fram

vid detta arbete i första omgången endast ger anledning till viss rapportering inom verket. Denna rapportering måste då som regel föregås av viss systematisering och be- arbetning av materialet.

I detta mera preliminära systematiserings- och bearbetningsinslag måste bl. a. följande arbetsmoment ofta ingå. Den eller de be- fattningshavare som sysslar med ett pro- blem måste i viss utsträckning komplettera sina sakuppgifter och sin analys med upp- gifter och synpunkter från annan expertis. Frågeställningarna måste närmare ställas samman med normer av olika slag, jämfö- rande bedömningar o.d. Härvid kan krä- vas vissa överläggningar med utomstående expertis eller med fristående institutioner. Vanligen torde det emellertid i detta prelimi- nära skede endast behövas medverkan av ex- pertis inom verket. Det kan då röra sig om expertis som har till uppgift att kontinuerligt följa andra områden och andra problem. Det kan vara expertis som inom verket har till uppgift att företräda sakkunskapen på särskilda områden, såsom i rättsliga eller statistiska frågor. Slutligen tillkommer i det- ta moment att preliminärt bedöma och an- ge möjliga vägar för förbättrande åtgärder.

Den preliminära bearbetningen tänkes se- dan som regel komma att redovisas i något slag av rapport. Rapporteringen utlöser nya insatser i den schematiska arbetsgången kring ett problem. I första hand följer där- efter arbetsinslag på ledningsnivå med att gå igenom rapporter m. m. Komplettering- ar kan behöva göras i ett eller annat hänse- ende, varvid ärendet kan gå tillbaka till de rapporterande experterna eller underställas annan expertis. Överläggningar får sedan hållas för beredning, varvid olika förslag till projekt behöver belysas och vägas mot varandra för prioritering. Frågor om nor- mer, bedömningar om lämplig standard etc. måste penetreras och avgöras. Beslut skall fattas och stämmas samman i en enhetlig långsiktig verkspolitik. En förhållandevis stor, mångsidigt kvalificerad arbetsstyrka kan behöva vara fortlöpande verksam med olika arbetsinslag i anslutning till besluts- processen.

Besluten från ledningen kan som framgått vara av olika karaktär. De utlöser nya etap— per i den fortsatta arbetsgången.

I någon utsträckning kan redan lednings- besluten i den här närmast beskrivna preli- minära fasen gå ut på vissa »behandlings- insatser» i form av åtgärder av olika slag, t. ex. information. Behandlings- eller åtgärds- fasens arbetsteknik bör emellertid beskrivas först i ett senare sammanhang. Här kan va- ra lämpligt att först uppehålla sig vid följ- derna av beslut om ytterligare utredning.

Fattas beslut om en mindre omfattande undersökning eller bearbetning, torde upp- gifterna inte sällan kunna anförtros någon av verkets olika huvudenheter. Uppgifterna får då såsom ett ordinarie arbetsinslag full- göras av expertis med förut beskrivna pro- blemuppfångande uppgifter och annan ex- pertis hos berörda enhet. —— Även om upp- gifterna här avser avgränsade konkreta pro- blem, finns knappast anledning att beteckna arbetet som projektarbete. Denna beteck- ning bör reserveras för mera omfattande uppgifter som kräver medverkan också av expertis som inte hör till vederbörande en- het.

Mera ingående och personalkrävande forsknings- och utredningsverksamhet torde som regel få anförtros särskilt tillsatta pro- jektgrupper. Arbetsformen blir då ett lagar- bete med deltagande av fasta »bevakare», annan personal med fasta grunduppgifter, personal som anställts för fortlöpande pro- jektarbete och expertis utifrån. Traditionell utredningsteknik får här komma till använd- ning materialinsamling, analys, metod— utvecklingsarbete, sammanställningsarbete, promemoriearbete, överläggningar etc. I sär- skilda frågor kan expertis utanför en pro- jektgrupp behöva konsulteras. Det får antas att ett beslut om ett projekt kan ge vissa yttre ramar för arbetet. Den närmare av- gränsningen får då göras och metodfrågor närmare lösas av vederbörande projekt- grupp.

Beslutade projekt kan röra mycket olika ämnen och kräva varierande arbetsteknik. Ett projekt kan exempelvis avse hushålls- ekonomiska studier av någon konsument-

grupps problem i särskilt hänseende. Frå- gor om principer för utformning av den ytt- re miljön kan göras till föremål för under- sökningar. Projekt kan givetvis också vara av hushållsteknologisk art. Särskilda produk- ter kan ge anledning till att olika slags pro- jektarbete startas. Projekt kan vidare inrik- tas på att ge riktlinjer för utformning av deklarationsnormer i visst hänseende. Sär- skilda marknadsföringsfrågor kan vara för- tjänta av utredning. Studier kan ägnas ock- så frågor om effektiva informationsvägar Exemplen på mer eller mindre omfattande projekt kan mångfaldigas.

Inte alltid kan huvuddelen av ett projekt- arbete komma att handhas inom verket. Stundom kan vara lämpligast att arbetet i huvudsak anförtros andra institutioner eller utomstående expertis. På verkets personal faller då att utarbeta program för projekt, beställa projektarbetet, följa arbetet och medverka i redovisningen av projektet. I den mån dessa uppgifter kräver ett mera intensivt deltagande av flera av verkets be- fattningshavare, kan de kanske lämpligen arbeta tillsammans i en projektgrupp för uppgifterna.

Undersökningsarbete inom verkets ar- betsenheter och projektarbete får regelmäs- sigt slutredovisas genom promemorior, un- dersökningsrapporter o.d. Särskilda serier torde få läggas upp för de större forsk- nings- och undersökningsrapporterna. Rap- porterna får i första hand gå till verkets led- ningsnivå. Rapporterna kan i anslutning till en redovisning av problemen innehålla mer eller mindre ingående förslag till åtgärder.

Det bör här vid beskrivningen av verkets arbetssätt understrykas att undersöknings- och forskningsverksamhet måste få ett för- hållandevis stort utrymme. Främst rör det sig då om hushållsekonomisk undersöknings- verksamhet, undersökningar av producent- politik och hushållsteknologiskt undersök- ningsarbete. Arbetstekniken får här präglas av den undersökningsteknik som nu använ- des vid förekommande forskning på liknan- de ämnesområden och kan tillföras verket genom den expertis som medverkar. Utveck- lingen av lämpliga undersöknings- och forsk-

ningsmetoder får emellertid som framgått också bli ett väsentligt inslag i arbetet.

Med rapporteringen av undersöknings- och projektarbete inträder en ny fas i ar- betsgången. För ledningsnivån följer då en ny berednings- och beslutsprocess. Någon gång kan besluten då gå ut på att ny under- sökningsverksamhet eller nytt projektarbete startas. Merendels kommer väl besluten i denna fas emellertid att avse att någon eller några åtgärder skall vidtas. Här kan då vara plats att i beskrivningen av arbetsgången nå— got beröra den åtgärdande fasen i arbetet.

Åtgärderna kan som förut berörts vara av olika slag.

Beslutet kan innefatta att hänvändelse skall ske till statsmakterna eller till någon central institution i någon fråga. Som regel torde då kunna användas det arbetssättet att personal som betjänar ledningsnivån ställer samman tillgängligt material och presenterar problemen och tänkbara lösningar i någon promemoria eller skrivelse. Ibland kan pro- blemet vara så speciellt att biträde krävs av verkets specialister på det särskilda pro- blemområdet. Undantagsvis kan en grupp befattningshavare behöva användas i arbe- tet. Inte sällan kan hänvändelsen behöva följas av mera ingående kontakter med be- rörd utomstående myndighet och av viss medverkan i frågornas vidare handläggning.

En typ av åtgärder är direkta kontakter med producentsidan. Dessa kan starta med en presentation i promemorieform e. (1. av ett aktuellt konsumentproblem. Presentatio- nen får sedan följas upp genom underhand- lingar och diskussioner om producentsidans möjligheter att ytterligare anpassa viss po- litik efter konsumenternas intressen på om- rådet. Arbetsmetoden underhandlingar o. d. kan också komma till användning när det gäller att för konsumentsidan bidra med uppgifter och synpunkter för att påverka och utveckla de normsystem som i olika hänseenden ger riktlinjer för producenternas politik. I linje med nu beskrivna åtgärder ligger också arbetet att söka utveckla ett lämpligt varudeklarations— eller annat infor- mationssystem för särskilda produktgrup- per o.d. I detta arbete finns inslag av tek- .

nologiskt arbete, marknadsundersöknings- verksamhet, marknadsföringsinsatser m. m.

Åtgärdsfasen kan vidare bl. a. avse hus- hållsteknologiskt arbete. För några problem kan de lämpligaste lösningarna innefatta för- sök att förbättra hushållstekniken. I andra fall kan de konstaterade problemen ge an- ledning till undersökningar i kontroll- och utvecklingssyfte om utformningen och funk- tionen hos vissa produkter. Här rör det sig om teknologisk arbetsteknik med den sär- prägel som följer av undersökningarnas sam- manhang och syfte.

En vanlig typ av åtgärd torde slutligen bli att verket på olika vägar och i olika faser av arbetet går ut med information. Informa- tionen kan ha varierande form från full- ständiga undersöknings- och forskningsrap- porter till korta meddelanden via massmedia eller andra vägar direkt till konsumenterna. I informationsarbetet ingår i det senare fal- let ett bearbetningsarbete med användning av gängse teknik.

I andra fall kan informationen lämpligen främst inriktas på undervisningsväsendet eller andra »vidareupplysare». Skriftligt ma- terial och olika slags åskådningsmaterial be- höver då framställas. I informationsarbetet ingår också som ett viktigt inslag att produ- cera artiklar 0. d. som kan ge underlag för debatt och opinionsbildning.

Det förutsättes att ledningens beslut ofta inte ger mer än allmänna anvisningar för vad informationen skall avse och till vilka grupper som informationen skall riktas. Det blir då en arbetsuppgift för informations- expertisen att med yrkesgruppens teknik ut- forma en slagkraftig information.

I informationsarbetet ingår redaktionth arbete och arbete för utgivning och distri- bution av periodiska tidskrifter, särskilda skrifter, broschyrer m.m.

Ovan har vid beskrivningen av informa- tionsåtgärder angetts att besluten kan vara mer eller mindre preciserade. Detta gäller också för andra åtgärder. Åtgärdsfasen med- för sålunda alltid visst besluts- och hand- läggningsarbete för den verkställande enhe- ten. Någon gång kan här krävas ett så om- fattande arbete och medverkan av sådan

särskild expertis att projektarbete kan ifrå- gakomma också i denna fas. För sådant arbete gäller då i stor utsträckning vad som tidigare sagts om projektarbete i diagnos- fasen. Exempel kan här särskilt hämtas från varudeklarationsarbetet eller hushålls— teknologiskt arbete. Gränserna mot diagnos— fasens projekt blir här inte distinkta. Ett projektarbete kan sålunda här, även om det tar sikte på behandlingsåtgärder, i första hand ge någon rapport till resultat. Ytter- ligare beslut på ledningsnivån krävs då för att man skall nå en mera definitiv verkstäl- lighetsfas.

Resultatkontrollen, i lägesrapporten beteck- nad som »efterbehandlingsåtgärder», kräver här knappast någon längre beskrivning be- träffande arbetssättet. Skall en mera ingå- ende kontroll av vissa insatsers resultat sät- tas in, får arbetet bedrivas på sätt som an- getts för annat undersöknings- och projekt- arbete.

Ett ytterligare särskilt inslag i verkets ar- bete utanför den ovan beskrivna arbetsgång- en bör här särskilt redovisas. Det blir nöd— vändigt att verket bedriver en förhållandevis omfattande utbildningsverksamhet. Verkets personal behöver sålunda fortlöpande ut- bildas. För hemkonsulenter och andra på fältet verksamma personer behövs såväl en grundutbildning som lämplig fortbildning. Arbetet måste bedrivas i samarbete med an- svariga centrala myndigheter på utbildning- ens område. 1 stor utsträckning måste ver- kets expertis anlitas för undervisnings- och föreläsningsuppgifter. Verket måste planera och genomföra olika kortare eller längre kurser och konferenser.

När det gäller arbetssättet i övrigt saknas anledning att här gå in på verkets många uppgifter av typen kamerala uppgifter, expe- ditionella uppgifter etc.

3.3. Organisationen i huvuddrag

Den konsumentpolitiska verksamheten har speciella drag och betingelser som måste få återverkningar i organisationsmönstret. Föl-

jande särskilda förhållanden kan då kräva särskilt beaktande.

De konkreta arbetsuppgifterna är inte i den meningen givna att konsumentverket har att fullgöra utifrån beställda eller ini- tierade särskilda arbetsprestationer. Ett om- fattande arbete inom verket krävs för att fånga upp de problem som blir föremål för verkets insatser. Ett brett uppföljande och analyserande arbete måste bedrivas av lämp- liga enheter inom verket. Inom verket skall också finnas kapacitet för att uppmärksam- made problem skall kunna närmare under- sökas och föranleda ändamålsenliga behand- lingsåtgärder inom en sammanhållen, fast inriktad konsumentpolitik. Sambandet mel- lan de olika arbetsmomenten är starkt. Sam- tidigt som varierande expertis krävs för ar- betet, kan arbetsuppgifter för viss expertis finnas inom olika länkar av arbetskedjan. Nu berörda förhållanden medför önskemål om flexibla arbetsformer.

I konsumentarbetet är man vidare bero- ende av välutvecklade yttre kontakter. Man måste fortlöpande och effektivt från fältet få kännedom om olika konsumentgruppers problem och önskemål. Kontakter erfordras också med de många organ och institutio- ner som bedriver undersökningar och prov- ningar eller eljest är verksamma på områden av intresse för konsumentpolitiken. Åtskilli- ga myndigheter har verksamhets- och an- svarsområden på vilka väsentliga konsu- mentproblem kan göra sig gällande. Beho- ven av kontakter gör sig gällande för olika delar av konsumentverkets arbete.

Förut har berörts att van'erande exper- tis behöver medverka i det konsumentpoli- tiska arbetet. Konsumentproblemen växlar och berör skilda ämnesområden. Åtskilli- ga arbetsuppgifter kan knappast lösas utan en nära samverkan mellan expertis inom långt skilda ämnesfält. Härav följer svå- righeter att inom verkets organisation all- sidigt tillgodose behoven av expertis och svårigheter att mera fast placera tillgäng- lig expertis. .

Beskrivningen i avsnittet 3.2 av arbets- gången har gett en antydan om behoven av en välutbyggd organisation på två ni-

våer. Dessa kan här utan närmare detalj- precision betecknas som ledningsnivån och den operativa nivån (uppföljning, undersök- nings- och projektarbete, utformning av olika typer av åtgärder, t.ex. producent- kontakt).

Konsumentutredningen skall först redo- visa sina överväganden beträffande led- ningsnivån.

Till ledningsnivåns huvuduppgifter hör att forma den långsiktiga verkspolitiken och att prioritera undersökningsprojekt och an- nat arbete. Ställningstagandena kräver här överblick över olika förhållanden som rör konsumenterna och särskilda konsument- grupper, näringslivet och den offentliga sek- torn. Besluten förutsätter också goda kon- takter utåt och god förankring hos skiftan- de intressegrupper. Detta gör det nödvän- digt att verket ledes av en styrelse med re- presentation för olika intressen och erfaren- het av verksamhet på olika områden som är av vikt för det konsumentpolitiska arbe- tet. Frågor om styrelsens storlek Och sammansättning skall behandlas i avsnittet 4.2.

Konsumentutredningen föreslår också att på ledningsplanet skall finnas en stark en- het av kvalificerade tjänstemän, en enhet av typen direktion. För valet av denna typ av tjänstemannaledning har de huvudsak- liga motiven varit följande.

Verkets större ärenden berör ofta skilda organisatoriska delar inom den operativa nivån. Viktigare frågor måste avgöras mot bakgrund av kunskaper hos och bedömning- ar av en bred expertis hos verket. Även de varierande kontakter som olika chefstjänste- män representerar är av värde vid avgöran- de av frågor på ledningsnivån.

Tjänstemannaenheten för ledningsuppgif- ter föreslås bestå av generaldirektören och cheferna för verkets olika operativa enhe— ter. Denna enhet, direktionen, avses få så- väl beslutande uppgifter som berednings— uppgifter. Uppgifterna på ledningsnivån blir många. Styrelsen tänkes därför koncentrera sig på de viktigaste frågorna, främst frågor om långsiktig planering, målsättning och prio- ritering. Övriga frågor kan överlämnas till

direktionen för beslut. Därjämte bör direk- tionen ha att bereda alla styrelsebeslut och göra upp förslag till beslut. En allsidig, övergripande beredning har ett stort värde för avgörandet av frågor av den typ som förekommer hos konsumentverket.

Som framgått förutsättes också att verket skall ha en generaldirektör. Denne tänkas vara verksam i såväl styrelsen som direktio- nen. Frågorna om den närmare utskiftning- en av uppgifter inom ledningen behandlas utförligt i avsnittet 4.2.

Ledningsarbetet föranleder åtskilliga se- kreterargöromål, expeditionella uppgifter och andra göromål av servicekaraktär. Vi- dare behöver visst tjänstemannarbete stän- digt ägnas verkets och ledningens relatio- ner utåt. Hit hör bl. a. uppgifter beträffan- de internationella kontakter och internatio- nell samverkan. Här berörda uppgifter kan antingen förläggas till lämplig enhet inom den operativa nivån eller sammanhållas hos en särskild mindre enhet som är direkt knu- ten till ledningen. Konsumentutredningen vill ge företräde åt den senare lösningen. Ar- betsuppgifterna är klart avgränsbara och full- göres effektivast av en med dem förtrogen specialenhet, ett sekretariat för styrelsen och direktionen, benämnt ledningssekretariat.

Här bör understrykas att några särskilda uppgifter beträffande fackmässig beredning av ärenden inte skall falla på sekretariatet. Inte heller skall det vara sekretariatets upp- gift att ta fram underlag för den långsik- tiga planeringen. Nu nämnda uppgifter skall handhas av den operativa nivåns enheter och handläggas i samspel mellan dem.

Konsumentutredningen har övervägt att bredda inflytandet utifrån och öka de ex- terna kontakterna genom att ställa en eller flera rådgivande organ vid ledningens si- da. Dessa organ skulle då kunna tilldelas uppgifter att företräda såväl olika intresse- grupper som varierande expertområden. Liknande uppgifter tänktes tillkomma den »konsumentpanel» som 1963 års konsu- mentupplysningskommitté (SOU 1968: 58) föreslog skulle inrättas.

Organisationsformen med fasta rådgivan- de organ skulle emellertid enligt konsument-

utredningen bli tung och komplicerad samt ge omständliga arbetsformer. Därtill kom- mer att behoven av intressekontakter och experttillgång knappast kan tillgodoses ge- nom snäva fasta organ. Utredningen har därför funnit sig inte höra föreslå några så- dana nämnder eller delegationer. Det bör här påpekas att arbetssättet med projekt- grupper för olika arbetsuppgifter ger möj- ligheter att säkerställa en differentierad med- verkan av expertis utifrån.

Konsumentutredningen övergår härefter till frågorna om organisation för den ope— rativa nivån.

Denna nivå erbjuder svåra organisatoris- ka problem. Mera omfattande arbetsupp- gifter kan ofta inte fullgöras utan ett brett samarbete över flera ämnesområden. Det finns för den operativa nivån behov av flexibla arbetsformer och arbetsenheter. Varje fast indelning kan därför framstå som konstlad. En indelning i några huvud- block är dock uppenbarligen nödvändig av administrativa och andra skäl.

Olika mönster för uppdelningen har dis- kuterats. Till dessa hör en uppdelning i me- ra traditionell form efter olika uppgifter eller funktioner. Vad som då närmast skul- le kunna komma i fråga vore att låta upp- delningen följa de olika faser i arbetet som ovan beskrivits. En mera renodlad sådan in- delning är emellertid knappast möjlig. Grän- serna mellan de olika inslagen är rätt oskar- pa. Flera moment i arbetskedjan kan be- handlas i samma arbetsomgång. Insatser kan göras samtidigt på olika, arbetstekniskt skil- da vägar.

En annan diskuterad indelning skulle bygga på att expertis av samma slag fördes samman till en arbetsenhet. Det ekonomiska fackområdet skulle då företrädas av en ar- betsenhet, det teknologiska av en annan. En renodlad sådan lösning skulle emellertid kraftigt begränsa möjligheterna att fullgöra arbetsuppgifter genom olika fasta arbetsen- heter.

Utredningen har för den operativa nivån stannat för en indelning som närmast tar fasta på skillnader i stort beträffande såväl uppgifter (insatsernas plats i arbetskedjan)

som arbetsmetodik och behov av expertis. Indelningsmönstret tänkes sålunda tillgodo- se de olika önskemål som bär upp de båda ovan diskuterade indelningsgrunderna. De använda indelningsgrunderna kan naturligt- vis inte ge något utpräglat strikt indelnings- mönster. En vägledning för den närmare indelningen får bli att så långt möjligt ta till vara möjligheterna till koncentrerade insatser och ett effektivt utnyttjande av ar- betskraftsresurserna. — Behoven av flexibi- litet och samverkan tänkes främst bli till- godosedda genom att åtskilliga arbetsupp- gifter får fullgöras av mera mångsidigt sam- mansatta projektgrupper.

De olika arbetsområdena framstår knap- past som helt jämställda. Man kan därför fråga sig om alla enheter egentligen hör hemma på samma organisatoriska nivå. Det skulle exempelvis kunna sättas i fråga om inte enheter med utpräglat bevakande och analyserande uppgifter borde stå närmare ledningsnivån än enheter med företrädes- vis verkställande uppgifter.

Den aktualiserade frågan om nivåer inom den operativa linjen måste enligt konsu- mentutredningen lösas så att alla enheterna lägges på en och samma nivå. Huvudskälet för detta kan sägas vara att alla enheter, låt vara i skiftande grad, måste bli förslags- ställande och initierande. Problem som be— arbetas och föranleder åtgärder — som for- mar verkspolitiken — kan ursprungligen härröra från än den ena och än den andra enheten. Avdelningarnas initiativ och för- slag konfronteras på ledningsnivån, där che- ferna för enheterna medverkar i arbetet. Att någon enhet därvid i större utsträck- ning än andra kan tänkas initiera viktiga arbetsuppgifter för verket och påverka verkspolitiken bör knappast föra med sig att grundprincipen om en enhetlig operativ nivå rubbas.

Utredningen föreslår en indelning av den operativa nivån i fem större enheter. _ Den i slutet av detta kapitel intagna organi- sationstablån ger en bild av uppbyggnaden. Indelningsförslaget bygger på följande överväganden.

Den enhet som kanske låter sig lättast

särskilja är en enhet för hushållsekonomiskt arbete, den hushållsekonomiska enheten. Den 'väsentliga delen av verkets arbetsmate- rial kommer att härröra från konsumentbe- hovsstudier och hushållsekonomisk forsk- ning. Väsentliga hushållsproblem måste här bevakas, tas fram och analyseras med en sammanhållen teknik som väsentligen får utvecklas och användas av en organisato- riskt sammanhållen enhet. Enheten kommer att kännetecknas av en arbetsinriktning med arbetsmetoder hämtade främst från ekono- mi och sociologi.

Den hushållsekonomiska enhetens arbets- område kan knappast ges några snäva grän— ser. När ett ärende berör också andra en- heters arbetsområde, finns ofta anledning att uppfatta det hushållsekonomiska inslaget som mest viktigt. Hushållens väsentliga problem och behov skall bestämma inriktningen av verkets arbete. Det är därför viktigt att var- je ärende får en grund i en gedigen under- sökning av de hushållsekonomiska förhål- landena. Frågor om bostads- och yttre mil- jöförhållanden har exempelvis teknologiska aspekter men kräver framför allt ofta i förs- ta omgången en belysning från hushålls- behovssidan.

Den hushållsekonomiska enheten tänkes också svara för huvuddelen av kontakterna med regional och lokal instans m.m. Dessa kontakter har väsentlig betydelse för den problemuppfångande och analyserande verk- samheten.

En annan enhet vars uppgifter kan klara- re. särskiljas är en enhet för informations- verksamhet. Enhetens uppgifter hänför sig nästan helt till åtgärdsfasen. Den blir del- vis närmast då en informationsteknisk ser- viceavdelning till de andra enheterna. Des- sa måste nämligen ha ett långtgående in- flytande över informationens innehåll i sak. De starka behoven av en slagkraftig och varierad information, utformad med hän- syn till de olika grupper som skall nås, stäl- ler krav på att informationsmaterialet skall bearbetas och redigeras av särskild expertis. Till uppgifterna hör också utgivningsupp- gifter och uppgifterna att hålla kontakt med massmedia och »vidareupplysare» i övrigt.

Bland »vidareupplysarna» intar undervis- nings- och utbildningsväsendet samt folk- bildningsorganisationerna en framskjuten ställning. Produktionen av informationsma- terial och läromedel i övrigt kräver med- verkan av såväl informationsteknisk som pedagogisk sakkunskap. Arbetsuppgifterna synes lämpligast böra sammanhållas hos in- formationsenheten. Samtidigt synes det ar- betsmetodiskt riktigt att låta enheten bära huvudansvaret också för verkets internut- bildning och utbildning av konsumentarbeta- re på fältet. Speciella arbetsuppgifter, lämpli- ga för en informationsteknisk arbetsmeto- dik, finns också när det gäller att ställa sam- man material för den regionala och lokala verksamheten. —— Nu beskrivna enhet bör lämpligen ges beteckningen informations- och utbildningsenheten.

En del gränsdragningsfrågor kan beröra informations- och utbildningsenheten. Viss tvekan kan exempelvis råda om undersök- ningar av lämpliga informationsmetoder hör hemma h05 den hushållsekonomiska enhe- ten med dess utvecklade teknik för mate- rialbearbetning och analys eller hos infor- mations- och utbildningsenheten. Ibland får väl dylika frågor angripas genom projekt- arbete med medverkan från båda enheter- na. I övrigt anser utredningen att frågor av denna art i första hand tillhör informations- och utbildningsenheten. Andra exempel på gränsdragningsfrågor kan hämtas från gränsområdet mot verkets arbete med in- riktning på producentledets politik och den information som skall lämnas från verket till producenterna. Riktlinjer för avgräns- ningen bör här vara att frågor som berör verkets information till en vid och mera obestämd krets hör hemma hos informa- tions- och utbildningsenheten.

Det har också funnits lämpligt att lägga in en enhet för hushållsteknologisk forsk- ning och utveckling. Denna enhet har getts namnet den tekniska enheten. Enheten sam- manhålles främst av den teknologiska ar- betsmetodiken och av kraven på teknologisk expertis och utrustning. Till de teknologiska problemen och arbetsupgifterna räknas då bl. a. olika slag av tekniskt normarbete, frå-

gor om arbetsmetoder vid olika slag av hus— hållsaktiviteter samt teknologiska spörsmål kring produkter och system av produkter. Viss laboratorieutrustning hör som antytts hemma på denna enhet liksom den perso- nal som använder utrustningen.

Gränsdragningsfrågor torde uppkomma så- väl i förhållande till den hushållsekonomiska enheten som till verksamheten beträffande producenternas politik. Förstnämnda gräns- frågor kan t. ex. avse problem kring köptek- nik eller varuförvaringsteknik. Frågorna får avgöras från fall till fall närmast med ut- gångspunkt från på vilket stadium proble- met finns. Har de grundläggande behoven blivit belysta, torde problemen vara så do- minerade av arbetsmetodfrågor att den tek- niska enheten blivit rätt hemort. Ofta kan frågorna då hänföras främst till åtgärdsfa- sen i arbetsgången. Problem om grän- ser mot insatser på området för producenter- nas politik skall behandlas i samband med frågorna om organisation för sistnämnda verksamhet.

Verkets arbetsuppgifter beträffande pro- ducenternas politik företer en viss splittring. Arbetet har till en del likheter med och an- knytning till arbetet hos den hushållsekono- miska enheten. I andra hänseenden kan de teknologiska inslagen vara mest markerade. Till uppgifterna hör att fortlöpande följa och analysera samt i särskilda fall närmare utreda frågor om producenternas prissätt- ning, produktutveckling, reklam etc. Under- handlingar och kontakter med producentsi- dan erfordras för att i olika former hävda konsumentintressen. En viktig och arbets- krävande del av detta arbete aVSer åtgärder av olika slag när det gäller varudeklaratio- ner och informationssystem i övrigt på pro- ducentsidan. Här aktualiseras bl. a. insatser av teknologisk och informationsteknisk art. Slutligen kan frågor om konsumentskyddet böra handläggas med anknytning till ver- kets producentinriktade verksamhet.

En del skäl kan tala för att dela upp an- svaret för verkets uppgifter beträffande pro- ducenternas politik på olika arbetsenheter. Övervägande skäl synes emellertid kunna anföras för att förlägga arbetet till en enda

enhet. De producentinriktade åtgärderna bil- dar sålunda ett väl avgränsbart huvudinslag i det konsumentpolitiska åtgärdssystemet. De arbetsinslag som ligger vid sidan om själva åtgärdsfasen kan ses som en bakgrund och en ram åt arbetet på att utforma åtgärder. De tjänstemän som skall sköta kontakter- na med producentsidan måste ha nära kän- nedom om bakgrunden och ramen och va- ra delaktiga i att skapa underlaget för un- derhandlingarna. —— Konsumentutredning- en föreslår därför att hos verket skall fin- nas en producentpolitisk enhet, kallad pro- ducentenheten, för dessa kontakter och un- dersökningarna avseende producenternas po- litik.

Såsom framgått kan åtskilliga gränsdrag- ningsproblem komma att beröra producent- enheten. Dessa kan knappast lösas på för- hand i vidare mån än genom en allmän hän- visning till att enheten skall bära ansvaret för och hålla samman åtgärder med inrikt- ning på producentledet. Detta arbete kom- mer ofta att kräva ett ingående samarbete i delfrågor med andra enheter hos verket.

Övrigt arbete hos verket tänkes samlat hos en enda enhet, den allmänna enheten. På denna skall då falla bl. a. uppgifter av administrativ och ekonomisk art. Hit bör också samlas uppgifter som inte problem- mässigt hör hemma hos annan enhet och inte är tillräckligt omfattande för att bära en särskild enhet. Vissa specialister, vilkas medverkan behövs inom varierande delar av verkets arbetsfält, bör också grupperas hit, och enheten bör ha kapacitet bl.a. för biblioteks- och dokumentationsarbete.

Av redovisningarna i avsnittet 3.2 för ver- kets arbetsformer har framgått att en _av- görande del av arbetet —— särskilt efter hand —— kommer att ligga hos särskilda projekt- grupper. I och för sig tänkbart är att be- trakta dessa grupper som fristående enhe- ter, direkt underställda verksledningen. Pro- jektgrupperna kommer emellertid ämnes- mässigt och personellt ofta att ha förhållan- devis stark anknytning till särskilda enheter inom den operativa nivån. Från organisato- risk synpunkt bör de därför uppfattas som enhetstillhöriga. Det får sedan bli en frå-

ga för ledningen att bestämma vart varje särskild projektgrupp skall föras. Berörs fle- ra enheter, bör det vara möjigt att finna en anknytning som får anses starkare än de öv- riga.

Organisationsmönstret bör här förtydligas med några anmärkningar om personalför- hållandena. Varje arbetsenhets fasta perso- naluppsättning räknas bestämmas så att den fyller behoven för såväl mera fortlöpande uppgifter hos enheten som uppgifterna att för enheten medverka i projektarbete. De olika enheternas personal måste utan hän- syn till sin »primära» placering ha skyldig- het att delta också i projekt under andra enheter.

Det har övervägts om någon typ av råd- givande organ skall knytas till de olika en- heterna. En informationsnämnd skulle exempelvis kunna fungera för erfarenhets- utbyte mellan informations- och utbildnings- enheten samt press, radio och TV. En nä- ringslivsnämnd skulle kunna anknytas till den producentpolitiska enheten.

Behovet och värdet av sådana rådgivande organ kan svårligen bedömas på förhand. Troligt är emellertid att samråd i mindre bundna former kan erbjuda en mera ända- målsenlig ordning. Det bör därför enligt ut- redningen stå verksledningen fritt att här finna ut och använda de samrådsformer som kan visa sig bäst motsvara behoven.

Frågor om en allmän reklamationsnämnd skall behandlas i senare sammanhang. Här kan räcka med att redovisa att konsument- utredningen, som framgår av kapitel 6, an- ser att nuvarande allmänna reklamations- nämnden bör fortsätta under en övergångs- tid. Nämnden bör därvid vara självständig som hittills men ha konsumentverket som huvudman i stället för konsumentrådet. Vi- dare föreslås i nästa kapitel, avsnitt 4.7 om allmänna enheten, att nämnden lokalmässigt och administrativt skall samarbeta med ver- ket.

Styrelse . . Lednings- Direktion å sekretariat Hushålls- Tekniska Producent- lnformations- Allmänna ekonomiska enheten enheten och utbild- enheten enheten ningsenheten Regionkontor Lokal verksamhet SOU 1971: 37 73

4. Konsumentverkets enheter

4.1. Utgångspunkter för dimensioneringen av resurserna

De föregående avsnitten bör ha gett en bild av hur större arbetsuppgifter kan beröra verkets olika enheter. Ett ärende kan vand- ra mellan ledningsnivån och den operativa nivån i olika omgångar. De olika enheterna kan avlösa varandra i arbetet på ett ären- de, samtidigt som det ständigt krävs ett sam- arbete enheterna emellan. Konsumentpoliti- ken måste kännetecknas av samlade och väl samordnade insatser. De skilda enheterna har ett starkt inbördes samband och skall tillsammans bilda en effektiv apparat för konsumentpolitiken.

Det är viktigt att enheternas kapacitet harmonierar. Brister hos en enhet får star- ka återverkningar för hela arbetet. Konsu- mentutredningen har strävat efter att ge en likformig kapacitet åt de olika enheterna. Det är emellertid ytterst vanskligt att på för- hand göra säkra avvägningar när det gäller en institution med många nya uppgifter och omfattande förändringar beträffande öv- riga uppgifter. Verkets ledning måste där- för ägna stor uppmärksamhet åt de avväg- ningsfrågor som kan göra sig gällande under utvecklingens gång.

Konsumentutredningen har valt att främst lägga förhållandena i inledningsskedet till grund för sitt förslag till personaluppsätt- ning för verket. Det saknas möjligheter att på förhand beräkna personalbehovet för se-

nare utvecklingsskeden med någon grad av säkerhet.

En följd av utredningens utgångspunkt för beräkningarna är att personalbehovet nu bedömts med återhållsamhet. Den kon- sumentpolitiska verksamheten måste succes— sivt finna sina närmare arbetsformer och koncentreras till de arbetsuppgifter som ver- kets ledning finner vara väsentliga när över- blicken successivt ökat. Konsumentutred- ningen har emellertid självfallet sökt be- stämma personalresurserna så, att verket ge- nast skall kunna sätta igång ett brett och målmedvetet konsumentpolitiskt arbete ef- ter de riktlinjer som utredningen föreslagit för verksamheten. Samtidigt bör det då va- ra möjligt att också i inledningsskedet upp- rätthålla en verksamhet av minst samma omfattning som den nuvarande. Den verk- samhet som pågår genom de nuvarande in- stitutionerna bör kunna slutföras inom det nya verket och successivt lämna utrymme för ökade insatser inom den nya samlade konsumentpolitikens ram.

Återhållsamheten i personalberäkningarna ger konsumentutredningen anledning att un- derstryka att verkets resurser måste förstär- kas successivt. Särskilt gäller detta resur- serna hos de enheter vars arbetsuppgifter i stort sett är nya. För dessa enheter synes en kraftig förstärkning av kapaciteten vara ef- tersträvansvärd i ett något längre perspektiv. Därvid får verkets egna bedömningar av den lämpliga utvecklingstakten ge utgångs-

punkter för bedömningar av behoven att öka kapaciteten.

Att den konsumentpolitiska verksamheten samlas i ett verk medför vissa rationalise- ringsvinster. Trots detta har utredningen fö- reslagit att verket tillförs personella och eko- nomiska resurser som överstiger resurserna hos de nu verksamma organ som berörs av reformen. Det bör då här erinras om att vä- sentliga delar av verkets uppgifter saknar motsvarighet i nuvarande verksamhet och att även verksamhet med viss motsvarighet i dagens arbete skall undergå avsevärda för- ändringar. Jämförelser mellan nuläget och förslaget kan sålunda inte anställas utan att man beaktar antydda förhållanden.

Utrymmet för konsumentpolitiska insat- ser kan egentligen sägas vara nästan obe- gränsat. De insatser som i praktiken kan ge- nomföras utan mycket stora resurser kan sålunda te sig tämligen obetydliga. I olika sammanhang har _— när det gällt konsu- mentvaruforskning och konsumentupplys- ning uttalats att verksamheten efter hand borde omfatta alla viktiga produktområden, varvid en mångfald förhållanden ansetts kunna göra områden viktiga.

En sådan målsättning kan i dagens läge inte anses vara realistisk. Ett stort antal snabbt föränderliga förhållanden beträf- fande resursfördelning, miljöförhållanden, produktutveckling rn. m. präglar konsu- menternas situation. Det är enligt konsu- mentutredningens bedömning omöjligt att upprätthålla ambitionen att alla problem- områden skall kunna bearbetas ingående. Redan insatser på några betydelsefulla om- råden kan emellertid ha betydande effekter också på andra områden och för konsument- förhållandena i stort. Insatser med stor åter- verkan kan vidare göras i metodologiskt av- seende. En uppmärksam och aktiv konsu- mentpolitik har också genom sin existens stora återverkningar.

Mot bakgrund av att konsumentpolitikens resurser i viss mån alltid måste bli otillräck- liga är det synnerligen viktigt att stor omsorg ägnas valet av arbetsuppgifter. Verksamhe- tens samhällsekonomiska aspekter med hus- hållens mål och resurser i centrum måste få

en avgörande betydelse för verksamhetens inriktning.

4.2. Verksledningen

4.2.1. Verkets uppgifter i sammandrag

En genomgång av de väsentliga lednings- uppgifterna bör här ge bakgrund åt övervä- gandet av frågor om styrelsens storlek och sammansättning, fördelningen av uppgifter mellan olika ledningsorgan och andra vik- tiga frågor om verkets ledningsorganisation.

Först bör då kortfattat erinras om ver- kets allmänna uppgifter. En beskrivning av sådana uppgifter brukar alltid finnas i den instruktion som utfärdas för varje centralt- organ för sig.

Beskrivningen bör för konsumentverket främst anknyta till uppgifterna att fortlö- pande följa resursutnyttjandet och resursut- bytet i konsumentledet och uppmärksamma väsentliga konsumentproblem, att genomfö- ra eller ta initiativ till forsknings- och un- dersökningsverksamhet beträffande sådana problem och att stödja sådan verksamhet, att vidta och på olika vägar verka för åtgärder ägnade att avhjälpa sådana problem samt att följa upp vidtagna åtgärder, att samordna verksamhet genom offentliga organ och en- skilda på konsumentområdet samt att fö- reträda konsumentintressen allt i den mån uppgifterna inte åvilar andra organ.

Här bör anmärkas att anledning saknas att bland verkets uppgifter särskilt nämna uppgifter i förhållande till kollektiva hus- håll. Konsumentverkets arbete kommer självfallet att ge resultat av stor betydelse också för dessa hushåll. Det samlade ansva- ret för de kollektiva hushållens förhållanden bör emellertid falla på Institutet för storhus- hållens rationalisering (ISR). Ett nära sam- arbete förutsättes emellertid äga rum med ISR.

Den allmänna beskrivningen bör komplet- teras av en något bredare specificering av vad som särskilt ankommer på verket. Den—

na bör bl. a. återspegla de olika huvudupp- gifterna för verkets skilda enheter.

Därvid bör särskilt erinras om uppgifter- na att uppmärksamt följa vad som från an- nat håll redovisas om utvecklingen av hus— hållens situation och av producenternas po- litik, att hålla kontakt med konsumentverk- samheten i regional och lokal instans och genom olika organisationer samt att skaffa kännedom om vid sådan verksamhet funna konsumentproblem, att initiera och att ge- nomföra forsknings- och undersöknings- verksamhet av konsumentpolitiskt intresse, att i samarbete med näringsliv och offentlig verksamhet medverka till att verksamhet av betydelse för konsumenterna eller vik- tiga konsumentgrupper anpassas med hän- syn till väsentliga konsumentintressen, att handha, verka för och utveckla ett för kon- sumenterna anpassat informations- och va- rudeklarationssystem, att bedriva undersök- ningsverksamhet för utveckling av rationel- la tillvägagångssätt och ändamålsenliga pro- dukter för viktiga funktioner i hushållsledet samt att initiera och stödja sådan undersök- ningsverksamhet genom andra, att verka för lagstiftning till skydd för viktiga konsu- mentintressen, att samarbeta med och bistå utbildningsväsende, bildningsverksamhet och organisationsverksamhet när det gäller ut- bildning i konsumentfrågor, att utbilda per— soner för verksamhet på konsumentområdet samt att i olika former informera konsu- menter, producenter och andra om konsu- mentproblem samt om verkets egen och andras undersökningsverksamhet.

Här bör också erinras om verkets upp- gifter att nationellt och internationellt be- driva samarbete på konsumentområdet. Där- vid kan vara lämpligt att särskilt nämna be- hoven av samverkan med statens pris- och kartellnämnd och med konsumentombuds- mannen liksom med övriga organ som kan ha betydelse för den konsumentpolitiska verksamheten.

Ett samarbete med konsumentombuds— mannen torde särskilt kunna komma ifråga när det gäller tillämpningen av den föreslag- na lagen om förbud mot otillbörliga avtals- villkor. I propositionen med detta lagför-

slag (1971: 15) har departementschefen starkt understrukit konsumentombudsman- nens förhandlingsuppgifter och uttalat att förhandlingar med näringslivssidan skulle kunna ske under medverkan av företrädare för konsumentintressen. Konsumentutred- ningen vill understryka behoven av en så— dan medverkan och anser att konsumentver— ket härvid lämpligen kan företräda konsu- mentintressena. Denna medverkan bör där- vid — alltefter ärendenas art och förhand- lingsarbetets utveckling — kunna ske såväl genom styrelseledamöter som genom tjänste- män eller av verket utifrån hämtad expertis. I särskilda fall bör också verket, efter verks- ledningens bestämmande, kunna bistå kon- sumentombudsmannen med viss utrednings- verksamhet i ärenden av stort konsumentin- tresse.

En särskild erinran bör i detta samman- hang göras om konsumentverkets roll som centralt och samordnande organ på konsu- mentområdet. Stundom måste frågor om gränsdragningen mellan konsumentverkets verksamhetsområde och verksamhetsområdet för andra organ på konsumentområdet här få aktualitet. Det är emellertid knappast möj- ligt eller meningsfullt att på förhand ge an- nat än mycket allmänna riktlinjer för an- svarsfördelningen.

Det får förutsättas att frågorna om an- svarsfördelning i konkreta fall tas upp i samråd mellan konsumentverket och de and- ra organ som är berörda. Det måste vara en uppgift för konsumentverket att uppmärk- samma samrådsbehoven och ta erforderliga initiativ. En annan uppgift för konsument- verket bör i detta samspel vara att —— utan att inkräkta på andra organs självständighet initiera och stimulera sådan verksamhet som ligger i linje med det konsumentpoli- tiska arbetet hos konsumentverket. Konsu- mentverket bör därvid se som en uppgift att tillhandahålla andra verk det underlag och de synpunkter som arbetet hos konsu- mentverket och särskilt hos den hushållseko- nomiska avdelningen kan ge. Verket måste ha ett särskilt ansvar för att den konsu- mentpolitiska målsättningen förs ut till de institutioner som arbetar på konsumentom-

rådet. Varje institution bör emellertid själv- ständigt svara för det ansvarsområde som institutionen anförtrotts instruktionsvägen eller på annat sätt. En ingående undersök- ningsverksamhet från konsumentverkets si- da bör få aktualitet endast för områden som inte täcks av andra organs ansvarsområde.

4.2.2 Verksledningens uppgifter Konsumentverkets ledning (något organ på ledningsnivån) bör självfallet ha de upp- gifter av mera allmänt slag som brukar till- komma en verksledning. Sådana uppgifter brukar anges som styrelseuppgifter i verks- instruktionema och innehåller då vanligen bl. a. följande. Styrelsen skall ha hand om frågor av principiell betydelse. Vidare an- ges också frågor om organisation, arbets- ordning och tjänsteföreskrifter vara styrelse- uppgifter. Ytterligare brukar hit hänföras frågor om anslagsframställningar och andra frågor av större ekonomisk betydelse. Hit hör vidare oftast frågor om att tillsätta be- fattningshavare på tjänster över viss löne— grad och andra personalfrågor. Slutligen anges regelmässigt att styrelsen skall hand- lägga frågor som verksledningen i övrigt (vanligen generaldirektören) hänskjuter till styrelsen.

För institutioner med uppgifter av det slag som ingår i konsumentverkets uppgifts- område brukar också anges andra lednings- uppgifter. I olika instruktioner förekommer därvid bl. a. följande. Styrelsen skall hand- ha frågor vilkas kostnader berör flera bud- getår. Styrelsen skall avgöra ärenden som angår arbetets allmänna inriktning och ut- nyttjandet i stort av tillgängliga resurser samt mera betydelsefulla frågor om företrä- desrätt mellan olika forskningsuppgifter. Föreskrifter för arbetets planläggning Och bedrivande avgöres av styrelsen. Viktigare frågor om viss verksamhets omfattning, in- riktning och allmänna uppbyggnad tillhör styrelsens ansvarsområde. För verk som full- gör uppdrag mot ersättning är det en sty- relseuppgift att fastställa taxor eller ange er- sättningsgrunder.

För institutioner med publiceringsverk— samhet brukar styrelsens befattning med denna anges. Instruktionernas bestämmelser varierar något. I en instruktion har styrel- sen anförtrotts att avgöra frågor om all-. männa riktlinjer för upplysningsverksamhe- ten. Enligt en annan instruktion skall sty- relsen ge föreskrifter för arbetsresultatens offentliggörande. En tredje instruktion in- nehåller att styrelsen skall besluta i frågor om offentliggörande av forskningsresultat och övriga med upplysningsverksamheten sammanhängande principiella frågor.

Alla ovan berörda styrelseupgifter bör —— på lämpligt sätt systematiserade, sammanfat- tade och formulerade — anges som uppgif- ter för konsumentverkets ledning.

Ytterligare några uppgifter måste tillkom- ma. Dessa kan återföras till beskrivningen tidigare av verkets uppgifter. Utredningen syftar då främst på följande uppgifter. Led- ningen bör ange riktlinjer för samverkan med andra verk, institutioner samt organisa- tioner m.m. Ledningen bör själv företräda verket vid särskilt viktiga inslag i sådant samarbete. Arbetet hos verket kommer att resultera i att verket i olika frågor vänder sig till statsmakterna och till annat håll för att verka för att åtgärder vidtas för att lösa konsumentproblem. Framställningar till statsmakterna och andra viktiga hänvändel- ser bör ske genom konsumentverkets led- ning. Till uppgifterna hör också att årligen avge berättelse över verksamheten.

Konsumentrådet delar nu ut betydande anslag till andra institutioner med verksam— het på konsumentområdet, till forskningsin- stitutioner och forskare och till olika organi- sationer m.m. Enligt konsumentutredning- ens bedömning kan man få en bättre styr- ning och samordning om man här i största utsträckning ger berörd undersöknings— och forskningsverksamhet formen av beställ- ningsverksamhet. Beställningar av viss stor- lek bör därvid kräva beslut av konsument.- verkets ledning.

I viss utsträckning måste emellertid ett an- slagsutdelningssystem alltjämt användas. Det— ta gäller främst för stödet till organisationer m. m. Också för undersöknings- och forsk—

ningsverksamhet bör emellertid vissa medel kunna delas ut efter ansökan. Verket kan då ge stöd åt undersöknings- och forskningspro- jekt som har stort konsumentpolitiskt intres- se men inte har någon stark anknytning till något för tillfället aktuellt arbete hos ver- ket. Det kan exempelvis röra sig om stöd för att starta en mindre undersökning, som i ett senare skede kan ge anledning till att konsu- mentverket beställer en större undersökning eller att en sådan på annan väg kommer till stånd. Verksledningen bör vara beslutande i anslagsutdelningsfrågor.

En särskild fråga bör tas upp i detta sam- manhang. Styrelsen för teknisk utveckling (STU) har i samarbete med konsumentrå- det genomfört en inventering av forsknings- och utvecklingsprojekt på det konsument- tekniska området. Sannolikt kan man räkna med att STU kommer att fortlöpande anslå medel för forskning på detta område. Samti- digt föreslår som framgått konsumentutred- ningen att också konsumentverket skall de- la ut anslag för undersöknings- och forsk- ningsarbete av konsumentpolitiskt intresse.

Konsumentutredningen finner det värde- fullt att båda anslagsvägarna användes. De båda institutionernas varierande utgångs- punkter och kontakter ger en ökad bredd och mångsidighet.

Förhållandena aktualiserar emellertid gränsdragnings— och samordningsproblem. Enligt konsumentutredningen bör dessa i fortlöpande samarbete mellan de båda in— stitutionerna lösas efter sådana huvudrikt- linjer att STU bär huvudansvaret för stöd åt den teknologiskt inriktade forskningen medan konsumentverket främst bär ansvar för stöd åt forskning på det hushållsekono— miska området. Det förutsättes då att konsu- mentverket i lämpliga fasta former får med- verka i beredningen av STU:s anslagsfrågor på området och blir representerat när STU här fattar beslut. Konsumentverket måste för sin del hålla STU underrättad om planerad verksamhet på verkets sida och inhämta STU:s mening när det gäller anslag till tek- nologisk forskning. De båda institutionerna bör på sina ansvarsområden fortlöpande ge— nomföra inventeringar av lämpliga forsk-

ningsprojekt och därvid samarbeta i inven- teringsarbetet.

Här finns anledning att också något när- mare beröra ledningens uppgifter när det gäller beställningsarbeten och anlitande av expertis utifrån.

För de olika enheterna inom den operati- va nivån anges de summor som för varje enhet beräknas behövas för beställningsar- bete och ersättning åt expertis utifrån. Dessa delsummor är bara beräkningsunderlag för att finna ut verkets samlade behov av me- del för dessa ändamål. Den närmare fördel- ningen mellan enheterna tänkes ankomma på verksledningen. Därvid tänkes varje en- het årligen få ett begränsat grundbelopp. Anslaget i övrigt disponeras av verksledning— en. Denna ställer så medel till de olika en- heternas förfogande för större projekt som upptagits i verkets rullande planering och kan sättas i gång. Systemet medför att för- delningen enheterna emellan kan variera år från är beroende på ledningens prioritering- ar och utvecklingen aV de olika enheternas faktiska arbete.

Några synpunkter bör här anges beträf- fande publiceringen av undersökningsresul— tat. Verksledningen bör enligt konsument- utredningens mening ha att ange riktlinjer för publiceringen. Det synes rimligt att led- ningen därvid själv förbehåller sig rätten att bestämma om publiceringen av viktigare undersökningsrapporter.

Att avgöranderätten bör ligga hos led— ningen följer bl. a. av att ledningen ju måste ha i sin hand att bestämma om en utredning skall särskilt kontrolleras eller kompletteras genom ytterligare undersökningar. Det är emellertid viktigt att de konsumentpolitiska insatserna inte hämmas av alltför långtgå- ende hänsynstaganden.

Den version av en viktig undersöknings- rapport som undersökarna själva anser in- nehålla den slutgiltiga redovisningen bör ges ställningen av offentlig handling, även om den version av rapporten som publiceras och som ledningen tar ansvar för avviker från originalet. Det är sålunda angeläget att man när ett ärende avgörs arkiverar utrednings-

promemorior och annat som har intresse för att närmare belysa ett ärende.

Skall publicerade rapporter sammanfattas till speciell information för särskilda mål- grupper, bör ledningen kunna ange allmänna riktlinjer för publiceringen. Uppdrag kan se- dan lämnas åt informations— och utbildnings- enheten att lägga upp och genomföra infor- mationen.

Det bör i detta sammanhang framhållas att de Viktigaste ledningsuppgifterna hänför sig till målsättningsfrågor och frågor om långsiktig planering. Till dessa frågor anslu- ter sig frågor om prioriteringar mellan de många olika arbetsuppgifter som kan få ak- tualitet. Också verkets relationer utåt och dess roll som företrädare för konsumentin- tressen ger ledningsuppgifter av särskild vikt.

4.2.3. Fördelning av uppgifter mellan ledningsorganen

Som framgått får ledningsuppgifterna stor omfattning. Det är därför nödvändigt att fle- ra organ är verksamma på ledningsnivån. Till dessa hör naturligtvis först och främst en styrelse. Det finns ett mycket framträ- dande behov av ständig samverkan mellan verkets olika enheter och av ett samordnat konsumentpolitiskt arbete. Styrelsen är för sina beslut i hög grad beroende av underlag i form av uppgifter och synpunkter från ver- kets alla enheter. Nu berörda förhållanden uppbär främst förslaget att enhetscheferna skall bilda en särskild direktion. Slutligen skall det finnas en generaldirektör som verkschef.

En vedertagen ordning för utskiftning av uppgifter är att styrelsefrågorna särskilt pre- ciseras. — Styrelseuppgifterna antas dock i och för sig kunna innefatta också andra upp- gifter; styrelsen leder verket. Verksche- fen anges därefter ha att avgöra ärenden som inte skall avgöras av styrelsen. Någon helt fast fördelning används emellertid inte. Till styrelseärendena hänförs nämligen of- tast också frågor som verkschefen hänskjuter till styrelsen. Vidare kan beslutsfunktioner regelmässigt spridas till en vidare krets ge-

nom delegation. I arbetsordningen eller ge- nom särskilt beslut kan annan tjänsteman än verkschefen anförtros att avgöra ärenden eller grupper av ärenden.

Förekommer tre organ på ledningsnivån — genom att arbetsutskott finns —- varierar lösningarna något. Regelmässigt anges ut- skottets uppgifter vara att handlägga ären- den som styrelsen överlämnar. Ibland anges att utskottet skall svara för ärenden som sty- relsen överlämnar och som inte skall avgöras i plenum. Pleniärendena får då antas an- ge en snävare grupp av vad som i och för sig är ledningsärenden. Ofta hänförs till ut- skottsärenden också ärenden som verksche- fen hänskjuter till utskottet. Exempel finns också (konsumentrådet) på att det uttryckli- gen utsägs att utskottet skall förbereda sty- relsens ärenden. — Finns arbetsutskott bru— kar till styrelsens ärenden räknas också ären- den som utskottet hänskjuter till styrelsen.

Enligt konsumentutredningens mening bör i huvudsak följande ordning användas för fördelningen av ledningsuppgifterna mellan styrelsen, direktionen och verkschefen.

Alla de tidigare angivna ledningsuppgif- terna bör som grundprincip vara styrelse- uppgifter. Styrelsen bör också avgöra ären- den som direktionen eller verkschefen hän- skjuter till styrelsen. I och för sig bör allt- så verkschefen med förbigående av direktio- nen kunna vända sig till styrelsen i en fråga.

Behoven av ett allsidigt underlag för sty- relsens ställningstaganden bör föranleda att direktionen skall ha att förbereda alla ären- den av vikt och föreslå beslut. Direktionens uppgifter bör, för att man skall nå en ända- målsenlig och smidig ordning för samverkan på ledningsplanet, innefatta såväl ärenden som överlämnas av styrelsen som sådana som verkschefen hänskjuter till direktionen.

Det finns inte anledning att genom preci- serade förhandsuttalanden eller instruktions- vägen närmare binda direktionens arbetsupp- gifter. Styrelsen bör emellertid —- särskilt när verksamheten funnit fastare former — starkt koncentrera sig på målsättnings-, pla- nerings— och prioriteringsfrågor. Uppgifter- na i övrigt bör i största utsträckning över- lämnas till direktionen eller till verkschefen

.

eller andra tjänstemän. Fördelningen kan lämpligen anges i en arbetsordning som stän- digt hålles aktuell i förhållande till utveck- lingen av de lämpligaste arbetsformerna.

Det kan vara naturligt om styrelsen för att skaffa sig överblick i det inledande ske- det själv tar befattning med en vidare krets ärenden än som kan vara lämpligt i senare skeden. Styrelsen måste emellertid systematiskt sträva efter att successivt ren- odla sina arbetsuppgifter.

Verkschefens fasta uppgifter hänför sig, såvitt i detta sammanhang har intresse, främst till den administrativa ledningen av verkets arbete.

Det kan vara anledning att här ange hur arbetsfördelningen på ledningsnivå kan tän- kas gestalta sig för viktigare undersöknings- ärenden. Verkets olika enheter bör ha i budgeten särskilt specificerade anslag för mera rutinmässig undersökningsverksamhet. Vidare förutsätts att all undersöknings— och forskningsverksamhet beslutas mot bakgrund av en rullande planering som på lämpliga ti- der ses över och görs till föremål för styrel- sebeslut.

Undersökningar, som helt kan klaras av inom en enhet med enhetens medel, bör kunna beslutas av enhetens chef. Undersök- ningar, som kräver annat än rent tillfällig medverkan från andra enheter, bör bero på beslut av direktionen. Större projekt bör som regel sättas igång först efter styrelse— beslut. Som större projekt bör då betraktas projekt, för vilka behövs medel från anslag som är gemensamma för verket eller krävs medverkan av experter utifrån. Direktionen bör dock ha rätt att besluta om sådana pro- jekt då kostnaderna håller sig under viss nivå eller expertis utifrån behöver medver- ka bara mera tillfälligt.

Rapporter över genomförda undersökning- ar bör i enlighet med ovan redovisade grund- principer gå till den instans som beslutat om undersökningen för beslut om vidare åtgär- der. En rapportering får sedan ske uppåt i lämplig utsträckning och med den utförlig- het som ärendets vikt kan kräva. En under- sökning, som beslutats av en enhetschef, kan på detta sätt leda till att direktionen för

sin del startar en undersökning eller att en annan enhets chef finner anledning till visst arbete inom den egna enheten. Styrelsen bör fortlöpande på lämpligt sätt ges översiktlig kännedom om verksamhet som försiggår på direktionens initiativ och om viktigare arbe- te inom enheterna.

Den ansvarsfördelning som föreslagits för undersökningsverksamheten bör i tillämpli- ga delar gälla också beställning av undersök- ningar. Vilka medel som skall tas i anspråk och kostnadens storlek får alltså vara avgö- rande för vem som skall ha beslutanderät- ten.

Föredragningen hos styrelsen och direk— tionen föreslås ske genom enhetschef eller särskilt förordnad föredragande. När det gäl- ler större projekt kan projektledaren ofta lämpligen anlitas som föredragande. Även i övrigt när det gäller specialfrågor kan fin- nas anledning att använda verkets olika ex- pertis i föredragningen. Verkschefen bör —— som är fallet beträffande många andra verk —— ha rätt att själv överta föredragningen in- för styrelsen.

Vid alla styrelsens sammanträden bör samtliga direktionsmedlemmar enheter- nas chefer —— ha rätt att närvara. Styrelsen kan ofta behöva inhämta kompletterande uppgifter och synpunkter från dem. Ett ef- fektivt samarbete mellan styrelsen och direk- tionen torde främjas av en sådan ordning. Anledning saknas att föreskriva någon när- varorätt för annan vid styrelsens sammanträ- den eller någon uttrycklig rätt till närvaro vid direktionens sammanträden. Detta hind- rar naturligtvis inte att styrelsen eller direk- tionen i särskilda fall tillåter att vissa tjänste- män är närvarande utan att vara föredragan- de. Särskilt synes då skäl finnas att låta en projektledare vara med när vederbörande projekt behandlas. Verkets pressombudsman förutsättes som regel vara närvarande vid styrelsens och direktionens sammanträden.

Rätt att få skiljaktig mening antecknad bör tillkomma föredragande och den som begagnar sin generella rätt att vara närva- rande.

Här bör också erinras om att tjänstemän- nen i ledningen — liksom verkets andra

tjänstemän — bör vara underkastade viss tystnadsplikt. De bör vidare inte ha rätt att ha annan anställning eller att fullgöra upp- drag vid sidan av tjänsten utan ledningens medgivande.

4.2.4. Styrelsens storlek och sammansättning

Konsumentverket skall vara ett centralt or- gan med uppgift att undersöka och behand- la väsentliga konsumentproblem och att i skilda sammanhang ta till vara och före- träda våra intressen som konsumenter. Det är mot denna bakgrund väl motiverat att den övervägande delen av styrelsens leda— möter skall ha erfarenhet av arbete på kon- sumentområdet och hämtas från organisa- tioner som företräder konsumentintressen. Samtidigt måste det gagna verkets arbete att i styrelsen också finns ledamöter som har kännedom om näringslivets förhållanden och som kan förmedla uppgifter och synpunk- ter i båda riktningarna mellan näringslivet och verket. Hittillsvarande erfarenheter talar för att ett gott samarbete kring konsument— problemen gynnar möjligheterna att finna de bästa problemlösningarna.

Konsumentutredningen har, när det gäller att från dessa utgångspunkter ge förslag om styrelsens storlek och sammansättning, slut- ligen kommit att stanna inför alternativa lösningar. Det ena alternativet skulle ge en förhållandevis stor styrelse, det andra en mera koncentrerad sådan. Olika skäl kan anföras för det ena och för det andra alter- nativet.

För alternativet med en större styrel- se talar främst att behov på olika sätt finns av bred förankring av den konsument- politiska verksamheten. Styrelseledamöterna kan förmedla kännedom om problem hos många olika konsumentgrupper. De kan ta initiativ till att ett bredare sortiment frågor kommer under diskussion i prioriteringssam- manhang. Prioriteringsfrågor om före- träde åt några av de många arbetsuppgifter som kan få aktualitet och målsättnings- frågor står i förgrunden vid styrelsens arbe- te. Sådana frågor bör avgöras mot bakgrund

av en allsidig kännedom inom styrelsen om olika konsumentproblem och under hänsyns- tagande till olika konsumentintressen. Kon- sumentverket kan ses som centrum i en vitt- förgrenad konsumentpolitisk verksamhet — genom regionala och lokala organ, genom olika organisationer osv. Problem skall inte bara fångas upp inom detta grenverk; ver- kets åtgärder skall också nå ut genom sam- ma system. En bredare styrelseorganisation måste då ge bättre kontakter med och säk- rare återspegla verksamhetsfältets problem och intressen. Behoven av en bredare repre- sentation gör sig också gällande för närings- livssidans del. För att sakkunskap skall fin- nas beträffande olika delar av näringslivet och för att förbindelserna med näringslivet skall säkerställas, krävs mer än en eller ett par styrelseplatser. Antalet ledamöter från näringslivet bör vara minst fyra om leda— möterna skall täcka de viktigaste organisa- tionerna i tillverknings- och handelsleden.

Alternativet med en mindre styrelse har företräden i att en mindre styrelse ökar möj- ligheter till ett koncentrerat styrelsearbete med ett ökat engagemang från ledamöter- nas sida. Behoven av en brett varierad sak- kunskap och av en mångsidig representation för konsumentintressen och näringsliv får då i ökad grad tillgodoses genom samarbete på lägre nivåer inom verket. Det kan erin- ras om att ett intensivt sådant samarbete räknas äga rum i projektarbetet och i de olika enheternas löpande arbete. Det kan göras gällande att det samarbete och de kon- takter som styrelsearbetet ger inte har någon avgörande betydelse i jämförelse med samar- betet på andra nivåer.

Konsumentutredningen har funnit över- vägande skäl tala för alternativet med en större styrelse.

Skall näringslivet kunna mera allsidigt medverka i styrelsearbetet bör, som ovan framgått, fyra styrelseledamöter hämtas från näringslivssidan. I ett nytt verk med den profil som konsumentverket får är det be- tydelsefullt att verkets personal får utse en styrelseledamot.

Vidare bör, i enlighet med vad som van- ligen förekommer, verkschefen tillhöra sty-

relsen. Med hänsyn till verkets uppgifter och verksamhetsformer är det enligt konsument- utredningen inte lämpligt att verkschefen tillika är ordförande i styrelsen med den starka koncentration av inflytande som ett sådant arrangemang skulle föra med sig.

Skall man mot denna bakgrund —— med sex styrelseplatser belagda — ha en majo- ritet av ledamöter med närmare anknytning till olika konsumentintressen, måste åtmin- stone sju »konsumentledamöter» ingå. Detta skulle ge en styrelse på sammanlagt minst 13 ledamöter. Antalet kan begränsas till det- ta tal om man hämtar styrelsens ordförande från den angivna kretsen. Det förutsättes då, men behöver inte särskilt föreskrivas, att Kungl. Maj:t till ordförande och vice ordfö— rande utser någon av »konsumentledamöter- na».

Styrelsens ledamöter bör utses av Kungl. Maj:t för den oftast förekommande man- dattiden, tre år. Det finns inte anledning att binda styrelsesammansättningen i vidare mån än genom föreskrifter om styrelseplat- sernas allmänna fördelning beträffande sak- kunskap och företrädda intressen. Det får sedan ankomma på Kungl. Maj:t att bereda lämpliga organisationer möjlighet att föreslå kandidater för olika styrelseplatser.

Något behov av arbetsutskott hos styrel- sen bedöms inte föreligga med hänsyn främst till att det skall finnas en verksdirektion med uppgift att förbereda styrelsens ärenden.

4.2.5. Ledningssekretariat

Hela verksorganisationen skall självfallet medverka i att producera underlag för sty- relsens och direktionens ställningstaganden och bör på olika sätt lämna biträde åt led- ningen. Särskilt bör här erinras om att de olika enheternas chefer för sitt direktions- arbete förutsättes anlita sina enheters per- sonal för att ta fram underlag och för biträ- de i olika hänseenden.

Styrelsens och direktionens uppgifter och verksamhet ger emellertid också åtskilligt arbete av mera speciell art utan närmare an-

knytning till någon av verkets enheter. En- ligt konsumentutredningens bedömande är det därför motiverat att inrätta ett särskilt sekretariat för styrelsen och direktionen, för korthetens skull benämnt ledningssekreta- riat. Detta skulle i och för sig kunna ankny- tas till verkets allmänna enhet som bl. a. har en del servicefunktioner. Fördelar synes emellertid vara förenade med att uppgifter- na koncentreras till en fristående fast enhet med kontinuerligt ansvar för vissa till led— ningsnivån hörande uppgifter och för ser- vice åt ledningen.

För ledningssekretariatet kan här an- tecknas bl. a. följande uppgifter. Ett antal uppgifter som hänger samman med styrel- sens och direktionens sammanträden bör handhas av sekretariatet. Dit hör bl.a. att ställa samman och sända ut handlingar an- gående de ärenden som skall tas upp, att kalla ledamöterna och att vidta andra nöd- vändiga arrangemang för sammanträdena. Till detta kommer uppgifterna att svara för protokollföring och för uppsättning och ex— pedition av ledningens beslut, yttranden och skrivelser av olika slag. I stor utsträckning måste visserligen remissyttranden o.d. base— ras på förslag från verkets olika enheter. Ofta skall emellertid olika avdelningars bi- drag ställas samman till ett enhetligt ytt- rande. Ibland kan en beredning genom nå- gon särskild enhet knappast komma i frå- ga, och hela beredningen får då ankomma på sekretariatet. På motsvarande sätt kan sekretariatet ibland behöva anlitas i före— dragningsarbetet. Detta kan exempelvis va- ra fallet med ärenden utan anknytning till någon enhet eller ärenden som berör flera enheter utan att ha sin tyngdpunkt inom nå- gon av dem.

Sekretariatet bör ansvara för beredningen av ärenden om fördelning av anslag till or- ganisationer och till forskning. Det förutsät— tes emellertid här att de olika arbetsenheter- nas synpunkter inhämtas beträffande forsk- ningsprojekt och annat om vilket enheterna har särskild sakkunskap.

Till sekretariatets viktigaste uppgifter bör bl. a. också höra att fortlöpande följa och administrera de förbindelser som verket som

sådant måste upprätthålla nationellt och in- ternationellt. Inom verket måste finnas en ständig överblick över vad som allmänt hän- der hos institutioner och organisationer på konsumentområdet. Styrelsen måste ges kän- nedom härom och erhålla underlag för be- slut om i vilken mån och på vilket sätt som konsumentverket skall medverka. Ibland kan finnas anledning för ledningen att själv ta initiativ till samarbete, konferenser o.d. Samarbetet ger anledning till en omfattande korrespondens och till att de samarbetande på olika sätt informerar varandra. I skilda sammanhang skall utses företrädare för ver- ket vid konferenser eller i organisationer el- ler utredningar. Även om samarbetsfrågorna självfallet måste handhas under medverkan av olika enheter inom verket, synes det nöd- vändigt att frågorna följes och sammanhålles genom det till ledningen knutna sekretaria- tet.

Sekretariatet bör förestås av en kvalifice- rad chef. Denne bör ha juridisk, samhälls- vetenskaplig eller annan lämplig utbildning för uppgifter av den art som ovan angetts för sekretariatet. Till chefens uppgifter bör höra att svara för styrelsens protokoll och expeditioner liksom för viss föredragning.

Uppgifterna beträffande internationellt och nationellt samarbete beräknas ta åtmin- stone en befattningshavare i anspråk. Den- ne bör vara avdelningsdirektör och ha — förutom lämplig grundutbildning — en ge- digen erfarenhet av arbete på konsument- området och goda språkkunskaper.

Vidare bör finnas en byrådirektör som kan ha hand om andra till sekretariatet hö- rande uppgifter, avlasta arbete från sekreta- riatets chef och delta i enhetens arbete be- träffande nationella och internationella kon- takter. Till sekretariatet bör slutligen knytas två kvalificerade biträden, varav ett med uppgift att vara generaldirektörens sekrete- rare, samt ytterligare ett biträde. För biträ— desgöromål i övrigt får sekretariatet anlita den allmänna enhetens resurser.

Konsumentutredningen har övervägt att föra en pressombudsman till sekretariatet. En sådan placering i närheten av styrelsen brukar nu förordnas på grund av de därav

följande möjligheterna att få kännedom om viktiga ledningsbeslut och överblick över verksamheten.

För konsumentverkets del råder emeller- tid speciella förhållanden. Informationsarbe- te utgör ett viktigt inslag i konsumentver- kets arbetie. Verket skall i största utsträck- ning föra ut sin verksamhet genom massme- dia och på andra vägar. Detta informations- arbete skall ankomma på en särskild infor— mations- och utbildningsenhet med uppgift att bearbeta och sprida material. Det har under sådana förhållanden synts lämpligast att pressombudsmannen får ingå i denna ar- betsgemenskap.

Inom informations— och utbildningsenhe— ten bör emellertid en befattningshavare va- ra pressombudsman och särskilt bevaka vad som händer på ledningsnivån. Pressombuds- mannen bör beredas tillfälle att i största ut- sträckning närvara vid styrelsens och direk- tionens sammanträden.

I sammandrag skulle personaltillgången för ledningssekretariatet bli följande.

] byråchef för ledning av sekretariatets ar- bete och med uppgift att vara sekreterare åt styrelsen och direktionen, 1 avdelningsdirektör för sekretariatets upp- gifter beträffande nationellt och interna- tionellt samarbete, 1 byrådirektör för övrigt arbete inom se- kretariatet och för avlastning av arbets- uppgifter från byråchefen och från avdel- ningsdirektören, 3 biträden varav 2 kvalificerade och det ena av dessa sekreterare åt generaldirektören.

4.3 Den hushållsekonomiska enheten

4.3.1. Uppgifter

Man kan med en indelning som använts i lägesrapporten schematiskt dela upp konsu- mentverkets arbete i tre faser. Dessa är en »diagnosfas» för problemidentifiering och problemanalys, en »behandlingsfas» då åt- gärder utformas och genomföres och en fas av efterundersökningar för att få fram re-

sultaten av verksamheten. Arbetet hos den hushållsekonomiska enheten har då avgjort sin tyngdpunkt inom diagnosfasen. Enheten är främst en utredande och analyserande en— het. Dess hushållsekonomiska undersök- ningar undersökningar av hushållens re- sursanvändning och analyser av väsentliga brister i uppfyllelsen av samhällsmålen be- träffande den enskildes Välbefinnande —- ut- gör en viktig grund för det konsumentpoli- tiska arbetet. I någon mån hör emellertid enheten arbete också till behandlingsfasen och efterundersökningsfasen.

För beskrivning av enhetens arbetsupp- gifter och för personalberäkningarna kan också en annan indelning samtidigt använ- das. En uppdelning kan sålunda göras mel- lan stående, kontinuerliga uppgifter och verksamhet ofta genom projektgrupper »— beträffande avgränsade, prioriterade pro- blem.

Det bör vid läsningen av den schematis- ka beskrivningen av arbetsupgifterna hållas i minnet att verket ofta handlägger sina ärenden i etapper. Arbetet kan börja med att något problem uppmärksammas samt undersöks och analyseras mera preliminärt. Därefter kan beslut fattas om ytterligare insatser. Breddade och fördjupade under- sökningar kan då stegvis följa.

Följande huvudsakliga arbetsuppgifter kan sägas vara av fortlöpande natur.

Enheten måste kontinuerligt följa och pre- liminäranalysera konsumentpolitiskt intres- sant material som produceras utanför ver- ket. Åtskilliga data av intresse i detta sam- manhang publiceras och kan ge infallsvägar till konsumentekonomiskt intressanta frå- gor. Det kan röra sig om offentliga utred- ningar och offentlig statistik på det ekono- miska och sociala området. Det kan vara fråga om specialundersökningar och särskild statistik från verk och inrättningar. Data som belyser konsumenters och konsument- gruppers situation i en ständigt föränderlig miljö kan också redovisas i vetenskaplig lit- teratur och forskningsrapporter.

Uppföljningen och bevakningen kan inte begränsas till publicerat material. Enhetens befattningshavare måste hålla sig aktivt un-

derrättade också om pågående datainsam- lingar och utredningsarbete. Det krävs här att kontakt också hålles med pågående och planerad forskning hos institutioner på det ekonomiska och sociala forskningsfältet.

Bevakningen kan inte begränsas till svenskt material. Uppmärksamhet måste ägnas även utländska undersökningar och avhandlingar i den mån dessa belyser vik- tiga förhållanden som kan var likartade våra.

Uppföljningen med därtill anslutande pre- liminäranalyser syftar inte endast till att fånga upp intressanta sakuppgifter. Som framgått av avsnittet 3.1 saknas i stort en ut- vecklad metodik för de typer av undersök- ningar som den hushållsekonomiska enhe- ten skall bedriva. Bevakningen måste där— för också speciellt ta sikte på underlag av intresse från metodutvecklingssynpunkt.

Åtskilliga exempel kan lämnas på kon— kret material som innehåller uppgifter av konsumentintresse och grundas på datain- samlingar från enskilda individer och hus- håll. Många pågående utredningar, såsom handikapputredningen, servicekommittén, reklamutredningen, glesbygdsutredningen, socialutredningen, barnstugeutredningen, låg- inkomstutredningen och distributionsutred- ningen, kan ge utgångspunkter för konsu- mentpolitiskt arbete. Vidare kan nämnas 1969 års hushållsbudgetundersökning liksom 1970 års folk- och bostadsräkning.

I vissa fall kan det bevakade materialet direkt användas i det konsumentpolitiska arbetet. Ofta ger emellertid det publicerade materialet endast anvisning om att det kan finnas ett användbart underlagsmaterial. Den hushållsekonomiska enhetens personal får då skaffa närmare kännedom om och gå igenom grundmaterialet. Därjämte kan man behöva skaffa sig vidgad överblick och in- formation genom samråd med utredningar och utredare som samlat in och bearbetat materialet.

De beskrivna kontinuerliga arbetsuppgif- terna — bevakning och preliminäranalys _ avsätter sedan arbete i andra led av arbets- gången. Ibland kan ett uppmärksammat och preliminäranalyserat problem ge uppslag till

en specialbearbetning eller till att en kom- pletterande eller mera omfattande undersök- ning sätts igång. Den personal som upp- märksammat problemet och gjort prelimi- näranalysen måste i sådana fall, oftast i skriftlig form, lämna en översiktlig redogö- relse för materialet och problemet. Redogö- relsen bör också innefatta en förhandsbe- dömning av hur det vidare arbetet skulle kunna läggas upp.

Undantagsvis kan material som uppmärk- sammats vid bevakningen mera direkt an- vändas i behandlingsarbetet. Det kan exem- pelvis användas för någon form av infor- mation. Det kan också läggas till grund för annat arbete inom andra enheter hos verket. Även i nu berörda fall måste den hushålls- ekonomiska enhetens personal avsluta sitt problemuppfångande arbete med en viss översiktlig sammanställning.

För de hittills skisserade arbetsuppgifter- na — jämte andra — behöver den hushålls- ekonomiska enheten tillgång till kvalifice— rade experter på några fackområden. Det gäller här ekonomer med erfarenheter av metodfrågor och av statistisk bearbetning jämte samhällsvetare och sociologer. Arbe— tet kräver ett fortlöpande samarbete mellan de deltagande experterna. De måste inbör- des fördela bevakningsuppgifterna och hål- la varandra underrättade om arbetet. Över- läggningar måste hållas mellan dem beträf- fande frågor för vilka en vidare bearbet- ning kan komma i fråga.

Arbetsuppgifter finns även i relationerna till den regionala och lokala konsumentpoli- tiska verksamheten. Frågorna om lednings- uppgifter och organisation skall mera ingå- ende behandlas i kapitel 5.

För den hushållsekonomiska enheten har den regionala och lokala verksamheten i första hand betydelse för att den kan ge vär- defullt underlag för enhetens problemupp- fångande och analyserande arbete. Också andra starka anknytningar finns emellertid. Den regionala och lokala verksamheten mås- te sålunda i stor utsträckning avse problem som bearbetas av den hushållsekonomiska enheten. Vidare måste verksamheten styras och samordnas för att få en strategisk, sam-

lad användning. Den hushållsekonomiska enhetens arbetsfält och arbetsmetodik gör enheten särskilt lämpad att under verkets ledning svara för initierings-, samordnings- och styrningsuppgifterna.

Vissa arbetsuppgifter för den regionala och lokala verksamheten synes emellertid med fördel kunna anförtros informations- och utbildningsenheten. Detta gäller uppgif- terna att ställa samman, bearbeta och distri- buera arbetsmaterial som behövs i verksam- heten. Det gäller vidare uppgifterna att an- ordna utbildning för konsulenter och andra som skall vara verksamma i regional och 10- kal instans. — Nu berörda uppgifter synes vara någorlunda lätt avgränsbara.

Konsumentutredningen har räknat med att den regionala och lokala verksamheten kräver en arbetsgrupp hos den hushållseko- nomiska enheten och viss särskilt avdelad personal hos informations- och utbildnings- enheten. Av dessa bör den förra gruppen ha de ledande uppgifterna liksom uppgifter som inte klart hör hemma hos informations- och utbildningsenheten (materialsammanställ- ning, utbildning). Viktiga frågor om regio- nal och lokal verksamhet måste avgöras av verkets ledning. Berednings— och föredrag- ningsuppgifterna faller därvid i största ut— sträckning på arbetsgruppen hos den hus- hållsekonomiska enheten.

Uppgifterna i central instans finns som påpekats närmare diskuterade i kapitel 5. I sammanfattning kan här anges att följande uppgifter av kontinuerlig art finns för ar— betsgruppen hos den hushållsekonomiska enheten. Riktlinjer skall anges för regional och lokal verksamhet. Arbetsprogram, vari aktuella projekt tas fram, skall göras upp. Regionala och lokala undersökningar skall genomföras efter noga utarbetade program. Rapportering skall fortlöpande ske från re— gional och lokal instans efter ett system som utformats centralt. Viss inspektionsverksam- het och konferensverksamhet måste genom- föras. Rådgivning måste förekomma till re- gionala och lokala organ. Inkommet mate- rial skall genomgås och analyseras. Frågor om verksamheten skall beredas och föredras för verksledningen.

Insatserna i förhållande till regional och lokal instans torde kunna koncentreras till den regionala instansen. Denna i sin tur tän- kes då på lämpligt sätt tillvarata underlag från lokal nivå. Den regionala instansen bör också kunna ha rådgivande och samordnan- de uppgifter i förhållande till lokala organ.

En motsvarande verksamhet med främst problemuppfångande syfte måste upprätthål- las också i förhållande till olika organisatio— ner. Åtskilliga organisationer kommer i sin verksamhet i nära kontakt med sina med— lemmars hushållningsproblem och bevakar systematiskt olika konsumentfrågor. Till så- dana organisationer hör exempelvis de sto- ra löntagarorganisationerna, politiska sam- manslutningar, organ inom konsumentko- operationen, folkbildningsorganisationerna, hyresgäströrelsen och olika organisationer för sjuka och handikappade. Också här bör den hushållsekonomiska enheten bedriva en systematisk insamling av kunskapsunderlag i ett väl organiserat kontinuerligt samarbete. Uppgifterna bör ankomma på samma ar- betsgrupp som uppgifterna i förhållande till regional och lokal instans. — Via verkets regionala organ kan uppgifter komma att inflyta också från regionala och lokala de- lar av organisationslivet.

Den berörda arbetsgruppens personalbe- hov skall diskuteras närmare senare i detta avsnitt. I gruppen måste ingå främst befatt- ningshavare med god teoretisk utbildning och gedigen erfarenhet av arbete på konsu- mentområdet.

Ytterligare mera kontinuerliga arbetsupp- gifter finns. Dessa kan lämpligen antydas i sammanhang med verksamheten kring sär- skilda mera tidsbegränsade arbetsuppgifter. Utredningen går i denna schematiska be- skrivning nu över till sistnämnda uppgifter.

De konsumentproblem som uppdagats och preliminärt analyserats vid den bevakande verksamheten kan föranleda fördjupade un- dersökningar. En preliminär rapport kan ge verksledningen anledning att starta vidare arbete med något särskilt problem. Det kan då bli fråga om att gå vidare i olika steg. Först kan exempelvis komma i fråga att låta någon specialist eller grupp av specialis-

ter närmare undersöka och bedöma metod- och metodutvecklingsfrågor. Arbetet kan då exempelvis redovisas i förslag till program för en vidare undersökningsverksamhet. De specialister som handhar de bevakande upp- gifterna torde oftast anförtros också nu be- skrivna arbetsuppgifter.

Nästa steg kan bestå i att en utredning sätts igång. Utredningen kan, beroende på omfattningen och på tillgången till specialis- ter, bedrivas inom enheten eller i en pro- jektgrupp med deltagare från andra delar av verket och kanske också utifrån. Projektar- betet räknas bli ett väsentligt inslag i enhe- tens arbete. Till arbetet i denna fas hör att ytterligare penetrera metodfrågor och ut- veckla undersökningsmetodiken, att organi- sera och leda insamling av data från fältet, att sammanställa, bearbeta och systematise- ra materialet samt att utvärdera och forrnu- lera undersökningsresultaten.

Inte sällan bör utom verket producerat material kunna direkt användas för vidare bearbetning. Utredningsverksamheten får då en något annan karaktär. Arbetet kan trots detta ibland kräva mycket omfattande ar- betsinsatser av enheten eller av en projekt- grupp.

Uppgifterna att leda projektarbete och annat här avsett utredningsarbete måste an- komma på kvalificerad personal av den typ som angetts böra svara för den bevakande verksamheten. Arbetet kan också kräva medverkan av den kategori befattningshava- re som skall syssla med kontakterna med regional verksamhet och annan verksamhet på fältet. Konsumentproblem har inte säl- lan anknytning till och kan ofta behöva be- lysas genom undersökningar för lokalt av- gränsade områden.

Metodfrågorna kommer att ha alldeles särskild betydelse i den nu avsedda utred- ningsverksamheten. Viktigare undersökning- ar måste därför bedrivas med deltagande av experter inom enheten med särskilda kun- skaper och erfarenheter beträffande under- sökningsmetoder på det ekonomiska områ- det. Förutom av sådan ekonometrisk exper- tis kan i metodfrågor krävas biträde av utomstående expertis på varierande områ—

den. Det kan exempelvis vara fråga om tek— nologisk, naturvetenskaplig, beteendeveten— skaplig eller statistisk expertis med likarta- de metodproblem.

Beroendet av utomstående expertis gör det nödvändigt att verkets personal konti- nuerligt uppehåller kontakt med olika forsk- ningsinstitutioner och experter. Vid skilda tillfällen behöver kontakterna intensifieras till ett närmare samarbete. Kontakterna kan tillföra enheten betydelsefulla uppgifter och synpunkter.

Metod- och utvärderingsfrågorna kom- mer att kräva omfattande och kvalificerade insatser från enhetens sida. Det gäller att finna och utveckla metoder att »mäta» kon- sumenters och konsumentgruppers förhål- landen. Arbetet måste ta fasta på faktorer eller kombinationer av faktorer som kan kvantitativt åskådliggöra rådande förhållan- den. Förhållandena måste uttryckas i termer och graderingar som på ett normativt sätt kan ge uttryck för i vilken mån de konsu- mentpolitiska välbefinnandemålen uppfylls. Resultaten måste vid utvärderingen ställas i relation till på liknande sätt uttryckta sam- hälleliga ambitioner på olika områden.

De väsentliga målen som formuleras av de politiska instanserna — är som regel allmänt uttryckta. På många områden sak- nas närmast en uttalad målsättning. Olika centrala verk ansvarar på sina specialområ- den för målsättningsfrågor. Saknas ansva- rigt organ, får det tillhöra konsumentver- kets uppgifter att medverka till precisering och utfyllnad av målsättningen. Den hus- hållsekonomiska enheten måste här göra de grundläggande insatserna i anslutning till sitt metod- och utvärderingsarbete, även om målsättningsfrågorna slutligen här hör hem- ma på ledningsnivån. Enhetens personal måste ha en ingående och fortlöpande ut- vecklad kännedom om det konsumentpoli- tiska synsätt som skall prägla verkets ar- bete.

För målbedömnings— och målpreciserings- arbetet får enheten hålla nära kontakt och samarbeta med olika centrala verk och in— stitutioner. Målsättningsfrågor behandlas som antytts hos åtskilliga sådana institutio-

ner. Deras arbete på området kan inte säl- lan utmynna i vissa normer som ger uttryck för målsättningen. Av viktigare sådana in- stitutioner kan här nämnas socialstyrelsen, bostadsstyrelsen, planverket, byggforsknings- institutet och folkhälsoinstitutet (livsmedels— styrelsen).

I avsevärd omfattning kan det bli nöd- vändigt att låta utföra hushållsekonomiska undersökningar som beställningsarbete hos andra institutioner eller utomstående exper- ter. Den hushållsekonomiska enhetens per- sonal kan inte till storlek eller allsidig sak- kunskap dimensioneras så att allt undersök- ningsarbete kan ske inom verket. Enhetens expertis får då anförtros att utforma klara program och ramar för beställningsarbetet. Därtill kommer uppgifterna att fortlöpande följa arbetet och medverka vid utredningsre- sultatens utvärdering och redovisning.

Alla väsentliga undersökningar (undersök- ningar hos enheten som sådan och projekt- undersökningar) måste avslutas med en skriftlig redovisning. Härvid kan enheten el- ler projektgruppen inte sällan ha anledning att också beröra frågor om lämpliga åtgär- der. Verkets ledning kan behöva sådant un- derlag för beslut om en frågas vidare hand- läggning. Vid redovisningen måste man sö- ka förena kraven på vetenskaplig saklighet med en något vidare läsekrets önskemål om klarhet och enkelhet. Avfattningsuppgifter- na kan kräva omfattande insatser. I arbetet med den grundläggande redovisningen kan ofta samarbete med verkets informationstek- niska expertis vara nödvändigt.

Det kan ha visst värde att här avslutnings- vis ge några exempel på den typ av under- sökningar som faller på den hushållsekono- miska enheten eller projektgrupper under denna. Exemplen, som hämtats från STU:s och konsumentrådets rapport »Konsument- teknik», är följande: Bearbetning av hus- hållsbudgetundersökningar med avseende på beklädnadsköp. Kartläggning av tvättvanor och tvättbehov för olika brukarkategorier. Kostvaneundersökningar för speciella grup- per. Undersökningar av krav och potentiella behov i bostadshänseende för särskilda hus- hållstyper och brukarkategorier. Utveckling

av metoder för uppsamling och bearbetning av olika brukarkategoriers behov, krav och önskemål i bostadshänseende. Kartläggning av fritidsaktiviteter hos olika konsument— grupper.

Inledningsvis antyddes att den hushålls- ekonomiska enheten hade uppgifter också i »behandlingsfasen». Uppdagade brister kan sålunda leda till skilda insatser, ofta samtidiga och samordnade sådana. En pro- jektrapport kan exempelvis ge anledning till överläggningar med branschorganisationer och företag kring något problem. Viss med- verkan från den hushållsekonomiska enhe- tens personal kan då vara av värde. Grund- materialet måste sålunda kunna presenteras och uttydas på ett sakkunnigt sätt. Också när lämpliga åtgärder kan bestå i hushålls- teknologiskt utvecklingsarbete måste den hushållsekonomiska enhetens expertis ge närmare underlag för detta utvecklingsar- bete och lämna visst biträde vid detta. Ver- ket kan också gå ut med information till olika grupper. Det är då nödvändigt att en- hetens personal biträder i det arbete som be- hövs för att bearbeta grundmaterialet till varierande informationsmaterial.

Också i efterundersökningsfasen finns uppgifter för den hushållsekonomiska enhe- ten. Verksamheten med att följa publicerade utredningar etc. kommer alltid att fortlö- pande ge viss översiktlig kunskap om hur förhållandena förändras. Det bör då vara i viss utsträckning möjligt att bedöma om för— ändringarna i någon mån kan återföras till gjorda insatser från konsumentverkets sida. Någon gång kan här vara anledning att gö- ra mera ingående undersökningar. Till upp- gifterna för den hushållsekonomiska enhe- ten måste sålunda höra att genom projekt i större eller mindre skala söka närmare be- lysa resultaten av insatta särskilda åtgärder.

I olika sammanhang har framgått att en- hetens personal i skiftande arbetsfaser re- gelbundet måste konsultera andra enheters personal. Spegelvänt gäller att personalen inom de andra enheterna i minst samma mån behöver biträde i sitt arbete från den hushållsekonomiska enheten.

Härav följer kontinuerliga uppgifter för

enhetens personal att inom verket företräda de hushållsekonomiska aspekterna. Arbete för produkt- och arbetsmetodutveckling hos den hushållsteknologiska enheten kan ex- empelvis ge anledning till önskemål om en preliminär bedömning av arbetets konsu- mentekonomiska intresse. Också i den pro- ducentpolitiska enhetens uppföljande och analyserande verksamhet kan på motsvaran- de sätt finnas behov av konsumentekono- miska uppgifter och synpunkter. Vad som här åsyftas är insatser inför starten av andra enheters arbete eller under dettas gång. Det bör här erinras om att andra enheters ar- betsresultat kan leda till att särskilda större undersökningar sätts igång hos den hushålls- ekonomiska enheten.

Den hushållsekonomiska enheten måste upprätthålla särskilt livliga förbindelser med verkets ledning. Ofta kan direktionen eller styrelsen behöva konsultera de hushållseko- nomiska experterna i mindre formella for- mer. En inte obetydlig arbetstid får också ägnas expertföredragningar inför direktion och styrelse. Ledningens behov av nära kon- takter med den hushållsekonomiska enheten hänger särskilt samman med att enhetens arbete ger det väsentliga underlaget för av- görande av de synnerligen viktiga frågorna om vad som skall prioriteras i verkets arbete.

Bland andra fortlöpande och sporadiska uppgifter kan slutligen nämnas att ge led- ning för verkets litteraturanskaffning, att utan samband med särskilda projekt e. d. medverka med artiklar i informationsverk- samheten, att hålla kontakter med interna- tionell forskningsverksamhet och att i sär- skilda fall medverka i olika offentliga och andra utredningar.

4.3.2. Personalbehov

Den hushållsekonomiska enhetens personal- behov skall nu bedömas mot bakgrund av redovisningen i det föregående.

I förslagen till personaluppsättning an- vänds en förenklad tjänsteklassificering och ett begränsat antal tjänstebeteckningar (en- hetschefer, avdelningsdirektörer, byrådirek-

törer, byråsekreterare, assistenter, biträden). Det förutsättes att verkets definitiva perso- nalförteckning här blir mera differentierad och att beteckningarna mera avspeglar ar- betets ämnesområde. Då kan t.ex. beteck- ningar som aktuarie eller byråingenjör kom- ma i fråga.

Verksamheten för den hushållsekonomis- ka enheten är i stort sett helt ny. Till detta kommer att det rör sig om en verksamhet som måste utvecklas successivt och systema- tiskt. Att verksamheten är ny och har sina inkörnings- och utvecklingsproblem fram— träder här med särskild styrka och ger svå- righeter att bestämma behovet av arbets- kraft. Det krävs sålunda här ett omfattan- de metodutvecklingsarbete innan en under- sökningsverksamhet i full skala kan komma till stånd.

Personalbehovet kan nu i huvudsak be- dömas för ett inledningsskede av några år. Behoven för senare skeden av utvecklingen kan knappast beräknas på förhand med nå- gon grad av säkerhet.

Följande allmänna synpunkter har varit vägledande för konsumentutredningens för- slag till personaluppsättning. Enheten bör ges sådana resurser att ett målmedvetet hus— hållsekonomiskt metodutvecklings- och un- dersökningsarbete genast kan komma igång. Samtidigt måste viss försiktighet iakttas vid avvägningen. Stora resurser skulle kunna medföra viss fara att man utan tillgång till en enhetlig och utvecklad metodik nödgades syssla också med utredningsverksamhet som inte gav några i sakligt eller metodmässigt hänsende väsentliga resultat. Det är för den vidare utvecklingen mycket angeläget att de hushållsekonomiska instrumenten genomgå- ende får en rätt användning i det samlade konsumentpolitiska arbetet.

Personalbehovet för inledningsskedet har av utredningen bedömts med klar återhåll— samhet. Det måste därför understrykas att resurserna här måste systematiskt förstär- kas i takt med verkets fortsatta utveckling. Verkets ledning bör ha att med utgångs- punkt från verksamhetens målmedvetna ut- byggnad bedöma och föreslå vilka resurser som successivt bör tillföras enheten.

Den föregående framställningen bör ha gett anvisning om att arbetet kräver tillgång till högt kvalificerad expertis. Metodutveck- lingsfrågorna och arbetet på ett antal från metodutvecklingssynpunkt vägledande un- dersökningar måste komma att dominera in- ledningsskedets arbete. I personalhänseende måste man därför nu i första hand tillgodo- se behoven av verkligt kvalificerad personal. Personaluppsättningen måste därför känne- tecknas av förhållandevis många befatt- ningshavare på hög nivå i en antalsmässigt rätt begränsad total personaluppsättning.

I arbetsuppgifterna för enhetens chef in- går att allmänt leda såväl det kontinuerliga bevaknings- och analysarbetet som den sär- skilda undersökningsverksamheten hos en- heten och projektgrupper under denna. Che- fen måste vidare i viss utsträckning själv di- rekt medverka i metodutvecklings— och un- dersökningsarbete av särskilt stor vikt. Han har också att leda och i någon utsträckning delta i arbete för rådgivning åt och samar- bete med andra enheter i verket. Vidare skall han delta i direktionens arbete. I detta arbete måste synpunkterna från den hus- hållsekonomiska enheten ha den allra största betydelse.

Kompetenskraven för chefen kan givetvis inte låsas. Det synes emellertid nödvändigt att befattningshavaren har en kvalificerad teoretisk utbildning samt ingående erfaren- het av undersökningsverksamhet och meto- dologiskt arbete samt av arbete på konsu- mentområdet. Liksom för andra enhetschefs- befattningar hos verket föreslås en place- ring i lönegrad C 2.

De handläggande tjänstemännen måste alla fullgöra såväl stående uppgifter som särskilt utrednings- och projektarbete. Det är viktigt att dessa tjänstemän har fortlö- pande kontakt med båda inslagen i verk- samheten. Deras erfarenhet måste tas till vara inom enhetens hela arbetsfält. Vid be- räkningarna nedan av personalbehovet kom- mer att anges att olika stående uppgifter, exempelvis bevaknings- och analysuppgifter- na, kräver ett visst antal befattningshavare. Därmed avses då inte att vissa befattnings- havare skall avdelas för att fullgöra endast

stående uppgifter. Uppskattningen används endast som underlag för beräkning av det sammanlagda arbetskraftsbehovet.

Det är nödvändigt för verkets arbete att den hushållsekonomiska enheten är väl in- formerad om planerade, pågående och av- slutade utredningar inom enhetens ämnes- område. Detta kräver översiktliga litteratur- studier av betydande omfattning. Vidare måste enheten ofta göra en grundligare ge— nomgång och bearbetning med preliminär- analys. Väsentlig information skall föras vi- dare till direktionen och till övriga enheter.

Denna bevakning och analys av utred- ningar och liknande material utifrån kan beräknas kräva arbetsinsatser som motsva- rar fyra tjänstemäns arbete. Bevakningsverk- samheten måste täcka material från de so- ciala, företagsekonomiska och nationaleko- nomiska områdena. Materialet ställer ofta krav på statistiska kunskaper hos dem som skall arbeta med materialet.

De ovan berörda uppgifterna är sådana att man måste räkna med att omkring hälf- ten av arbetsinsatserna måste fullgöras av avdelningsdirektörer och byrådirektörer. Samtidigt ingår i uppgifterna inslag som stäl- ler mindre krav på kunskaper och erfaren- het. Sådana uppgifter har mera rutinmässig prägel och kan ofta lösas efter riktlinjer som fastlägges av den ledande personalen. Upp- gifterna bör därför kunna fullgöras av förste byråsekreterare, byråsekreterare eller ama- nuenser. I fortsättningen sammanfattas des- sa tre grupper under beteckningen byråse- kreterare.

Uppgifterna att i olika sammanhang stå till tjänst med intern rådgivning och övrigt kontinuerligt arbete av liknande slag kan beräknas innebära arbetsinsatser som mot- svarar två tjänstemäns arbetstid. Insatserna är till sådan del så kvalificerade att de krä- ver en avdelningsdirektör. I övrigt bör för uppgifterna i fråga arbetskraftsbehovet be- räknas till en byråsekreterare.

Uppgifterna att hålla kontakt med regio— nal och lokal verksamhet samt med orga- nisationer etc. har varierande inslag. En när- mare redogörelse för dem har lämnats i det föregående. 1 sammanfattning rör det sig i

huvudsak om ledningsuppgifter med mål- sättnings— och programarbete, ledning och samordning av undersökningsverksamhet, styrning av rapportering samt genomgång och analys av erfarenheterna från fältet. I arbetsgruppen för uppgifterna hos den hushållsekonomiska enheten bör ingå per- sonal med kunskaper för och erfarenhet av arbete på konsumentområdet. Vidare bör någon av tjänstemännen ha administrativa kunskaper och erfarenheter. Personalstyr- kan bör bestämmas till en byrådirektör, tre byråsekreterare och en assistent.

Här bör anmärkas att den ovan berörda arbetsgruppen i huvudsak måste få fast ka- raktär med bestämda befattningshavare fort- löpande sysselsatta med uppgifterna. Det är emellertid av värde om gruppens personal i någon utsträckning kan delta också i annat arbete hos enheten. Samtidigt förutsättes då att annan personal hos enheten medverkar i gruppens arbete.

Särskilda utredningar — inom enheten och i projektgrupper under enheten — sy- nes rimligen kräva arbetsinsatser från en- hetens personal av samma totala omfattning som de stående uppgifterna. Arbetskraftsbe- hovet för dessa uppgifter har därför beräk— nats sammanlagt motsvara ett tiotal tjänste- mäns arbete.

Härvid är dock att märka att arbetskrafts— behovet för dessa uppgifter kräver en annan fördelning av tjänstemännen. Uppgifterna rymmer sålunda mindre inslag av rutinmäs- sigt arbete. Arbetstekniskt måste man här räkna med två något skilda arbetsformer.

Den ena användes för projekt eller utred- ningar där även datainsamling verkställes som en del av projektet eller utredningen. Den andra formen anlitas för projekt eller utredningar vid vilka verket utnyttjar och bearbetar datamaterial insamlat i annans regi. Den förra formen, med egen datain- samling, ställer därmed personalkrav på alla nivåer. Den senare formens personalkrav in- skränkes däremot i högre grad till handläg- gande tjänstemän på de högre nivåerna.

Formen med användning av material som insamlats av andra ställer sig genomsnittligt förmånligare från kostnadssynpunkt. Åtskil-

ligt sådant material kan räknas bli tillgäng- ligt. Denna form kan därför ges företräde. En väsentlig del av arbetet kommer då att bestå av bl. a. att skapa principiella ramar, analys— och kontrollmetoder samt förbereda databehandling. Detta arbete kräver ett för- hållandevis stort inslag av högt kvalificerade tjänstemän.

För utrednings- och projektarbete har konsumentutredningen beräknat att det be— hövs tio handläggande tjänstemän och fyra assistenter. Med beteckningen handläggare eller handläggande tjänsteman avses i fort- sättningen avdelningsdirektör, byrådirektör, förste byråsekreterare, byråsekreterare och amanuens.

Enheten skulle sålunda förutom enhets- chefen få tillhopa 21 handläggande tjänste- män och 5 assistenter vartill kommer biträ- den. För en enhet av denna omfattning tor- de erfordras tre biträden, varav två kvalifi- cerade.

För den till enhetens avlöningsstat höran- de personalen föreslår utredningen följande uppdelning.

1 enhetschef i C 2, 5 avdelningsdirektörer för litteraturbevak- ning och analyser m. m., för intern råd- givning och för deltagande i särskilt ut- rednings— och projektarbete, S byrådirektörer med motsvarande uppgif- ter, 1 byrådirektör för att leda arbetet i förhål- lande till organisationer m.fl. och till 10- kala och regionala organ samt för mera kvalificerade delar av detta arbete, 3 byråsekreterare för arbetet i övrigt i för- hållande till organisationer samt lokala och regionala organ, 6 byråsekreterare för att biträda med de uppgifter som angivits för avdelningsdi- rektörerna och de först nämnda fem by- rådirektörerna, 4 assistenter för projekt- och utredningsar- bete, l assistent för arbetet i förhållande till or- ganisationer samt lokala och regionala or- gan. 3 biträden, varav två kvalificerade.

Detta blir tillsammans 29 tjänstemän var- av 1 enhetschef, 20 handläggande tjänste- män, 5 assistenter och 3 biträden.

Här är anmärkt att också expertis från andra delar av verket och utifrån skall kun- na delta i projektarbetet. Om man räknar med ett genomsnittligt antal av fyra pro— jektdeltagare som inte hör till enheten, bör denna enligt utredningens erfarenhet kunna driva 3—5 medelstora projekt samtidigt. Därtill kommer att möjlighet bör finnas att utföra visst undersökningsarbete som rent beställningsarbete. Möjligheterna att anlita expertis utifrån och att lägga ut beställnings- arbeten kan ge en betydande flexibilitet. Projekt kan under inledningsåren köras igång i den takt som förutsättningar inträ- der för projektarbete av väsentligt intresse.

Expertis utifrån för projektarbete kan en- gageras för verksamheten på olika sätt. Ibland kan mera begränsade insatser på del- tid mot arvode förekomma. I viss utsträck- ning måste särskild expertis för längre eller kortare tid knytas till verket genom kon- traktsanställning. Utredningen beräknar att det för detta ändamål krävs 400 000 kronor per år under inledningsskedet.

Beställningar av undersökningar utifrån kräver ett omfattande förberedelsearbete. När beställningsarbeten hunnit förberedas i full skala, torde inemot en miljon kronor per år erfordras för beställningsundersök- ningar på den hushållsekonomiska enhetens område.

Nu föreslagna summor är endast beräk- ningsbelopp. Enhetens faktiska tilldelning får bestämmas av verksledningen (se under 4.2.2).

4.4 Tekniska enheten

4.4.1. Uppgifter

Genom den problemidentifierande och pro- blemanalyserande verksamhet som drivs främst inom den hushållsekonomiska enhe- ten erhåller konsumentverket kunskap i oli- ka hänseenden om hushållens situation och

problem. Inte minst viktigt är det att kun— skap erhålles om situationen för resurssvaga eller eljest särskilt utsatta konsumentgrup- per. Kunskapen om konsumentproblem ut- gör det viktigaste underlaget för beslut om insatser på olika huvudområden för verket.

Ett av dessa huvudområden är verksam- het inriktad på att belysa brister av teknisk art i hushållets effektivitet att åstadkom- ma underlag för beslut om åtgärder för att avhjälpa sådana brister samt att genomföra lämpliga åtgärder. 1 hushållet liksom i före- taget kan problem av teknisk art ha sin grund i att varor eller tjänster är olämpliga från användningssynpunkt, att hjälpmedel eller service saknas eller att tillämpade me— toder inte anpassats efter tillgängliga red- skap, varor eller tjänster.

De enskilda hushållen har begränsade —- ofta helt otillräckliga — resurser att vart för sig komma till rätta med många problem av här berört slag. Det är därför viktigt att kon- sumentverket, främst genom sin tekniska enhet, bidrar till att problemen löses. Hus- hållens smådriftsform måste här kompense- ras genom insatser från verkets sida.

Arbetsområdet för den tekniska enheten kan kortfattat beskrivas som forskning och utveckling dels beträffande varor och tjäns- ter (produkter) som framställs eller tillhan- dahålls av företagen, myndigheterna eller hushållen, dels beträffande hushållens pro— cessteknik. Denna bestämning av enhetens ämnesområde bygger på definitionen av kon- sumentteknik i STU:s och konsumentrådets tidigare nämnda rapport om konsumenttek- nisk forskning och utveckling.

Med den förut brukade indelningen efter det konsumentpolitiska arbetets olika faser utgör den tekniska enhetens arbete huvud- sakligen ett led i behandlings- eller åtgärds- fasen. Enheten behöver emellertid även medverka i övriga faser då teknisk expertis erfordras.

Den tekniska enhetens uppgifter i diagnos- fasen innebär som regel en kompletterande teknisk belysning av problem som grundläg- gande belyses genom den hushållsekonomi- ska enhetens arbete. Också kontakter med lokala och regionala organ, undersökningar

om förhållanden på producentsidan samt in- formations- och utbildningsenhetens arbete kan ibland rikta uppmärksamheten mot pro- blem vars belysning i det problemanalyse- rande arbetet kräver en viss insats även från den tekniska enhetens sida.

För att den tekniska enheten skall kunna fullgöra sin del av verkets arbete i den pro- blemidentifierande och problemanalyseran- de fasen och dessutom ha ett gott utgångs- underlag för att fullgöra sina uppgifter i öv- rigt fordras att enheten fortlöpande bevakar hushållsteknologins utveckling. Enheten mås- te ha resurser för att klara denna uppgift.

Bevakningen måste åsyfta en bred och ak- tuell orientering inte bara om utvecklingen på arbetsteknikens och produkternas område utan också'om utvecklingen på konsument- området i stort. Enhetens personal måste hål- la kontakt med övriga enheters arbete och ta del av deras arbetsresultat. Det stigande antalet kvinnor med arbete utanför hemmet, förändringar i hushållsstorlek, ändrade loka- liserings- och serviceförhållanden hos nä- ringslivet samt andra förhållanden förändrar betingelserna beträffande hushållens arbets- teknik och behov av produkter. Den teknis- ka enheten har att i sitt bevaknings- och undersökningsarbete följa och belysa tek- nik-, produkt- och provningsfrågorna mot en sådan bakgrund.

Konsumentutredningen övergår nu till en- hetens uppgifter inom åtgärdsfasen. Här lig- ger enhetens huvuduppgifter, och de indelas lämpligen i tre grupper.

1 Enheten bör bidra till metodutveck- lingen på det hushållsteknologiska forsk- nings— och undersökningsområdet. Trots att omfattande hushållstekniska studier ägt rum på en rad delområden saknas ännu ett sam- manhållet forsknings— och utvecklingsarbete. 2 Enheten bör precisera konsumentkrav på det hushållsteknologiska området och tillföra hushållsteknologisk verksamhet på annat håll sålunda preciserade krav. Dessa konsumentkrav kan bl. a. baseras på funk- tions- och prestationsundersökningar, t. ex. ergonometriska undersökningar, eller på tek- niska provningar och alternativanalyser som gör det möjligt att exempelvis ställa hushål-

lens innehav och bruk av vissa apparater mot anlitande av tjänster utifrån.

3 Enheten bör göra de tekniska provning- ar av varor och tjänster som är nödvändiga led i behandlingen av utvalda hushållsakti- viteter. Provningsarbetet bör inriktas på ut- veckling av dels konsumentanpassade stan— dards och produktnormer, dels hushållens arbetsteknik. För alla tre grupperna gäller att uppgif- terna måste fullgöras genom ett samspel mel- lan verksamhet inom enheten och beställ- ningsarbete som fullgöres utanför verket ge- nom preciserade uppdrag. Kapaciteten utan— för verket för forsknings- och undersök- ningsverksamhet har väsentligt större om- fattning än vad som vore möjligt att koncen- trera till konsumentverket. Resurserna har inventerats av statskontoret och redovisats i en den 7 januari 1969 framlagd rapport om statlig uppdragsprovning. Samtidigt mås- te den tekniska enheten ha en viss kapaci- tet för egna undersökningar. Det är nödvän- digt att driva en egen verksamhet i detta hänseende för att underbygga erforderlig kompetens i beställningsverksamheten, för att utföra vissa metod- eller kontrollunder- sökningar och för att göra det möjligt att be- döma kvaliteten i det arbete som utföres utanför verket. Ett viktigt inslag i verkets arbete på prov- ningsområdet är att bevaka tillgången till provningskapacitet i skilda hänseenden. Verksamhetens successiva utbyggnad kan aktualisera brister i provningskapaciteten på olika områden. Verket kan därför ibland ha anledning föreslå kapacitetsutbyggnad vid exempelvis någon lämplig institution eller in- ventera möjligheterna att placera provnings- uppdrag utomlands. I detta sammanhang bör erinras om att STU uppmärksammat frågor rörande kapa- citeten hos olika institutioner för hushålls- teknologisk utveckling. Konsurnentutred- ningen förutsätter att konsumentverket sam- arbetar med STU i dessa frågor. Därvid är det önskvärt att STU medverkar till att de forskningsinstitutioner och forskningspro- jekt som STU hjälper till att finansiera be- aktar sådana konsumentkrav som precise-

rats inom verket. STU torde vidare ha möj— lighet verka för att sakkunskap beträffande konsumentproblem och konsumentpolitik är företrädd i styrelserna för sådana institutio- ner.

Som redan antytts kan lämpligen vissa ty— per av provningsverksamhet förläggas utom- lands. Internationell arbetsfördelning beträf- fande tekniska undersökningar har visat sig ge betydande fördelar. Utredningen förutsät- ter att konsumentverket utnyttjar sådana möjligheter för att uppnå större effektivitet. Speciellt bör det redan inledda samarbetet mellan de nordiska ländernas konsumentor— gan kunna utvecklas.

Då det gäller att belysa till vilka ämnes- områden de tre beskrivna grupperna av upp- gifter kan höra, utgör den ovan nämnda rapporten om konsumentteknisk forskning och utveckling en lämplig bakgrund. I rap- porten har nämligen gjorts ett försök att be- döma på vilka områden det är möjligt och angeläget att åstadkomma konsumentpoli- tiskt styrda satsningar på forskning och ut- veckling. Resultatet av denna bedömning ut- trycks i listor på projekt av vilka en del hör till ämnesområden som främst berör andra myndigheter än konsumentverket, t. ex. livsmedelsstyrelsen eller socialstyrel- sen, eller andra enheter hos konsumentver- ket än den tekniska. De flesta projekten är dock av teknisk natur. Dessa projekt refere- ras här i största korthet.

På beklädnadsområdet anses det vara önskvärt att åstadkomma enhetliga storleks- system liksom att åstadkomma metoder för att bestämma kriterier som kan ligga till grund för arbetet att utveckla nya produk- ter. Vidare föreslås olika undersökningar rö- rande tvättfunktionen i syfte att minska slät- göringsarbetet och att åstadkomma olika al- ternativ till tvättförsörjning respektive an- vändning av korttidstextilier. Metodutveck- ling föreslås också för att mäta olika egen- skaper hos mattor och möbeltyger.

Metodutveckling föreslås varigenom mat- beredningsapparater skulle kunna provas som delar av ett beredningssystem. Analoga förslag gäller bl. a. utveckling i syfte att er- hålla underlag för att förbättra dels frys-

kedjan, dels kylkedjan från producent till upptiningen eller framtagningen hos konsu- menten. En rad förslag gäller utveckling av metoder för att få fram hushållsanpassade förpackningar.

Arbetsfysiologiska mätningar föreslås som underlag för prioritering av rationaliserings- åtgärder inom hushållen. Olika hushållsty- pers förvarings— och hygienbehov bör stude- ras så att olika egenskapskrav kan definie— ras till ledning för dels dimensionering och utformning av bostadens förvarings- och hy- gienutrymmen, dels utvecklingen av nya ma- terial. Utvecklingsstudier, avsedda att ge grund för produktförnyelse, föreslås för bl. a. spisar, sval-, kyl- och frysskåp, disk- maskiner, tvättmaskiner, torkskåp, hygienut— rustning och belysningsarmatur.

Bland eltekniska förbättringar som före- slås märks utveckling av ellistsystem i sam- band med flyttbara väggelement och ut- veckling av fotocelltekniken med inriktning främst på handikappades särskilda behov. Bland projekt för helt ny utveckling märks forskning om hela förloppet från emballage- industrin och företagens förpackningspro- cess via butikerna och hushållen till avfalls- destruktionen.

Då det gäller planering och olika konsu- mentgruppers utnyttjande av fritidsanlägg- ningar och deras utrustning, har forskning pågått länge i vissa länder. Delvis med in- spiration från denna föreslås en rad tek- niska projekt som ytterst syftar till ett bättre utnyttjande av fritiden.

Denna projektkatalog illustrerar att det hushållsteknologiska ämnesområdet är myc- ket vidsträckt. Självfallet är det endast nog- grant utvalda delar av detta ämnesområde som kan behandlas av den tekniska enheten. Prioriteringen är därför synnerligen viktig. Denna åvilar främst verksledningen men den tekniska enheten måste bidra med det erfor- derliga tekniska underlaget.

Enligt konsumentutredningens mening bör följande riktlinjer gälla vid prioriteringsar- betet. Enhetens insatser måste i första hand inriktas på hushållets viktigare aktiviteter. Av dessa förordar utredningen att konsu- mentverket under inledningsskedet främst

behandlar tre huvudaktiviteter. Den första är mathållningen, dvs. hushållets arbete i samband med livsmedelsinköp, förvaring och beredning av mat, verktyg och hjälpmedel för dessa uppgifter, kökets planering och utrustning, kyl- och frysutrustning samt tjänster på detta område. Den andra hus- hållsaktiviteten innefattar inköp, förvaring och skötsel av textilier, dvs. garderobens och skåpens planering, tvätt och efterbehand- lingsutrustning samt tjänster på detta områ- de. Den tredje hushållsaktiviteten som bör prioriteras i inledningsskedet är övriga frå- gor som rör bostaden, dvs. främst bostadens disposition, väggar, golv, tak, belysning, möbler, hygienutrustning och dessa olika elements betydelse i hushållsarbetet.

Även inom dessa tre huvudområden måste en hård prioritering verkställas. Den hus- hållsekonomiska undersökningsverksamhe- ten torde främst ge ett underlag för denna prioritering. Bland omständigheter av bety- delse när ett problem skall bedömas är pro- blemets grad av allmängiltighet och ekono- miska betydelse. En grund för prioritering bör vidare vara problemens betydelse för särskilt utsatta konsumentgrupper. Vid valet mellan två problemområden som bedömts vara lika angelägna kan den aktuella till- gången på expertis och provningskapacitet tillmätas betydelse.

Konsumentutredningen övergår nu till att belysa handläggningen av de prioriterade arbetsuppgifterna. Därvid berörs också ar- betsfördelningen mellan den tekniska enhe- ten och andra enheter.

Produkter (dvs. varor och tjänster) får inte behandlas isolerade utan studeras som led i varje utvald aktivitet. Numera efter- strävas som underlag för åtgärder beträffan— de företagets effektivisering en sammanhäng- ande bild av företaget som ett system av ak- tiviteter. Denna bild används för att klar— göra de krav som måste ställas för att verk- samheten skall kunna utvecklas på ett ända- målsenligt sätt. För att åstadkomma under- lag för de åtgärder som kan bli till hjälp för hushållets effektivisering behöver även hus- hållets system av aktiviteter studeras.

Den tekniska enhetens arbete med ett pro-

blem kan inriktas på att finna möjligheter för hushållet att med en annan arbetsteknik nå ett bättre resultat eller ett bättre resurs- utnyttjande. Arbetet kan också inriktas på att söka finna alternativ till varor eller tjänster som används i den studerade hushållsaktivi- teten. Ibland kan det vara nödvändigt att undersöka vilka produkter eller produktva- rianter som har brister av den art att pro- blem skapas för hushållet.

Mera ingående undersöknings- och ut- vecklingsarbete krävs när arbetet inriktas på att få fram standardiseringar eller normer i fråga om väsentliga bruksegenskaper hos produkter som är betydelsefulla för hushål- let. På områden där verket eller hittillsva- rande organ upparbetat stor sakkunskap kan det vara möjligt att organisera prototyp- provning. Huvudregeln måste emellertid va- ra att den tekniska enheten koncentrerar sig på att bidra till preciseringar av sådana kon- sumentpolitiska krav som utgår från en to- talbild av respektive hushålls funktion.

Enhetens insatser när det gäller norm-, standardiserings- och utvecklingsarbetet krä- ver ett ingående samarbete med provnings- institutioner, branschforskningsorgan och med expertis hos näringslivet. Näringslivet har på detta område mycket stora resurser, och det är angeläget att dessa i görligaste mån engageras i arbetet. En betydande del av den tekniska enhetens resurser måste användas för samarbete i de tekniska frå- gorna med näringslivet och institutioner utanför verket. Samarbetet kräver att kon- sumentverket har en god tillgång till högt kvalificerade tekniker med kunskaper som har intresse också för näringslivssidan.

Kontakterna med producenterna, dvs. fö- retag, organisationer och myndigheter som levererar varor och tjänster till konsumen— terna, föreslås i huvudsak gå över produ- centenheten och avser producenternas poli— tik i fråga om sortiment, produktutveckling, prissättning, distributionsvägar etc. Det är områden som inte sällan rymmer också rent tekniska frågor. Producentenheten och pro— jektgrupper under denna behöver i sådana fall bistånd av personal från den tekniska enheten.

Rör en fråga däremot till alldeles övervä- gande grad tekniska förhållanden, förutsät- tes ett direktsamarbete mellan den tekniska enheten samt branschorganisationer och fö- retag. Sådant direktsamarbete kan exempel- vis vara inslag i ett hos verket pågående un- dersöknings- och utvecklingsarbete. Andra exempel ger det rent tekniska norm- och standardiseringsarbetet. Uppenbarligen kan detta ge ett underlag som gör det motiverat för producenterna att i något hänseende änd- ra sin politik. Uppgiften att som regel efter beslut av verksledningen — överlägga med producenterna om detta ärende hör dock till producentenheten.

Frågorna om deklarationer för produkter belyser den skisserade uppdelningen. Ansva- ret för att deklarationsnormer tas fram lig- ger i princip hos producentenheten. Arbetet på bestämda produktområden tänkes som re- gel bedrivas av någon projektgrupp i vilken experter från den tekniska enheten medver- kar. Det renodlat tekniska inslaget i ar- betet såsom utvecklingsarbete i förening med provningar för att få fram provnings- metoder — måste däremot i allmänhet ligga på den tekniska enheten. Arbetet kan då ut- föras inom enheten, genom en projektgrupp under enheten eller som beställningsarbete.

Även arbetsfördelningen i förhållande till informations- och utbildningsenheten bör här beröras. Olika stadier av provnings— och utvecklingsarbetet kan ge ett underlag för information. Redan en belysning av de tek- niska aspekterna på ett hushållsproblem kan ha betydelse när det gäller att väcka debatt och skapa opinion eller att informera kon- sumentledet. En sådan belysning kan också ge ett underlag som påverkar t. ex. produkt- utvecklingen eller val av distributionsvägar. Information om pågående tekniskt utveck— lingsarbete och dettas resultat utgör ett i all- mänhet ännu värdefullare informationsun— derlag. När sådant underlag skall omsättas till information, är informations- och utbild- ningsenheten i behov av samarbete med den tekniska enheten.

Förut har berörts att provningsarbetet in- te främst bör inriktas på att ge underlag för information för val av produktvarianter.

Arbetet med att få fram normer för de- klarationer m.m. förutsätter emellertid många gånger provningar av den typ som används vid jämförande varuprovningar. I den mån man som biprodukt av sådan verk- samhet kan få underlag för en samlad va— ruinformation i tidskrifter eller genom skrif- ter i köpvalsfrågor, kan det vara lämpligt att ta till vara denna informationsmöjlighet.

Nödvändigheten av en hård prioritering för med sig att åtskilliga produktområden måste lämnas utanför verkets aktiva arbete. Samtidigt kan det i vissa fall vara angeläget att eventuella provningar på annat håll ge- nomförs under beaktande av konsumentpoli- tiska krav. Den tekniska enheten bör därför ha möjlighet att i viss utsträckning ge råd beträffande sådan provningsverksamhet.

Vad slutligen gäller den tekniska enhetens arbete inom den sista fasen, resultatkontrol- len, kan konstateras att detta från metod- synpunkt inte skiljer sig från arbetet i åt- gärdsfasen. I den mån tekniska enheten in- kopplas i resultatkontrollen sker detta för att konstatera huruvida rent tekniska föränd- ringar har ägt rum eller andra förändringar förekommit som kan påverka processer i hushållet. Sådana efterundersökningar måste utföras med samma provningsmetoder eller ergonometriska metoder som tidigare nämnts.

4.4.2. Personalbehov

Mot bakgrund av ovanstående genomgång av arbetsuppgifter, ärendegång och arbets- fördelning kan anges vissa utgångspunkter för hur enheten skall dimensioneras och or- ganiseras.

1 Enhetens uppgift måste koncentreras till att gälla ämnesprioriterad bevakning från konsumentsynpunkt av pågående teknisk ut- veckling, kompletterad med egna undersök- ningar på områden där sådana aktiviteter framstår som mest nödvändiga. 2 Verksamheten vid den tekniska enheten måste åsyfta att åstadkomma ett material vilket företag och myndigheter kan använ- da som ett kompletterande beslutsunderlag

och vilket inte kommit till stånd utan kon- sumentverkets arbete.

3 Organisationen måste å ena sidan va- ra flexibel och utvecklingsbar, å andra sidan börja med en konstruktion som garanterar erforderlig kontinuitet. Detta talar för att en betydande del av de resurser verket sätter in på detta område används dels för beställ- ningsarbeten, dels för arvodesanställning av personal som tilldelas särskilda uppgifter. Med dessa utgångspunkter och under be- aktande av det tidigare prioriteringsresone- manget förordar konsumentutredningen att alla frågor som rör hushållens mathållning koncentreras till en sektion och alla frågor om textilier och tvätt till en.

Det torde vara nödvändigt att använda en avdelningsdirektör som sektionschef i dessa fall. För en verksamhet av detta slag, orga- niserad inom statsförvaltningen, ifrågakom- mer tjänstemän med en rad olika'tekniska benämningar, t. ex. ingenjörer, tekniker, in- tendenter, konsulenter. Konsumentutred- ningen har inte ansett det vara nödvändigt att differentiera resonemanget så långt utan nöjer sig i detta verksförslag med den all- männa tjänsteklassificering som framgår av beteckningarna byrådirektör, byråsekretera- re och assistenter. Med denna förenkling fö- reslår utredningen att dessa två ämnesspecia- liserade sektioner vardera tilldelas två byrå- direktörer, två byråsekreterare, två assisten- ter samt fyra tekniska biträden, varav två kvalificerade.

Vardera sektionen skulle alltså samman- lagt få 11 tjänstemän med teknisk yrkesin- riktning. Denna dimensionering innebär en minimistab för att hålla området väl beva- kat, bereda utläggning av uppdrag till olika institutioner och utföra kompletterande un— dersökningar internt.

Vidare bör övriga frågor som rör bosta- den handläggas i en sektion. För arbetet i denna torde krävas samma handläggnings- tjänster som i de två förstnämnda enheterna, dvs. en avdelningsdirektör, två byrådirektö- rer och två byråsekreterare.

På sektionens arbetsområde står inte tidi- gare undersökningserfarenheter och utrust- ning till buds i samma utsträckning som be-

träffande de två förutnämnda sektionerna. Det är därför motiverat anta att sektionens område i relativt sett mindre utsträckning kan täckas genom interna undersökningar. Tyngdpunkten förskjuts i riktning mot be— ställningsarbeten. Utredningen anser därför att utöver de handläggande tjänstemännen en assistent och ett kvalificerat biträde är tillfyllest i denna sektion när konsumentver- ket startar. Det gör sammanlagt 7 tjänster på sektionen.

I senare skeden skall nya sektioner kun- na brytas ut ur de nu angivna. Som närma- re beskrivits i avsnitt 3.2 om konsument- verkets arbetssätt föreslås att verkets arbete i hög grad skall ske i projektgrupper. Såda- na projektgrupper kan ibland bli embryon till nya sektioner. Personal från de nämnda tre sektionerna skall kunna användas för projektgruppsarbete inom både respektive sektioners egna områden och områden som inte täcks av sektionerna. Sektionspersonalen räcker emellertid inte för att erforderliga projekt skall kunna utföras på övriga om- råden. För dessa behövs ytterligare hand- läggningspersonal. Konsumentutredningen föreslår att verket startar med två avdel- ningsdirektörer, två byrådirektörer och två byråsekreterare för dessa uppgifter. Härtill kommer att det för projektgruppsarbete av detta slag torde vara nödvändigt med en as- sistent.

Om de tidigare nämnda sektionerna lik- som den personal som helt används för projektgruppsarbete skall kunna arbeta ef- fektivt och med koncentration på sina re- spektive ämnen, erfordras en servicesektion inom den tekniska enheten. Denna sektion bör gå den övriga personalen tillhanda med specialistkunskap om tekniska undersök- ningsmetoder, användning av provningsap— paratur o.dyl. Sektionen bör ha god till- gång till högt kvalificerade tekniker för tek- niskt utrednings— och normarbete, för kvali- ficerat samarbete med näringsliv och forsk- ningsinstitutioner och för beredning av pro- jekt som skall läggas ut som beställnings- uppdrag.

Utredningen föreslår att servicesektionen leds av en avdelningsdirektör och i övrigt

består av teknisk personal som omfattar två byrådirektörer, två byråsekreterare, tre as- sistenter och fyra biträden varav två kvali- ficerade. Servicesektionen får därmed till- sammans 12 tjänstemän. _

Som chef för tekniska enheten erfordras en person med synnerligen goda kvalifika— tioner från teknisk undersökningsverksam- het, helst på områden som inneburit kontakt med konsumentproblem. Eftersom det måste förutsättas att en ökande del av verkets tek- niska undersökningar kommer att läggas ut på olika utomstående institutioner, är erfa- renheter från beställningsarbete värdefulla. Utredningen föreslår att enhetschefen place- ras i lönegrad C 2.

Dessutom torde för den tekniska enheten i dess helhet erfordras tre biträden för skriv— uppgifter varav ett kvalificerat. Därmed täcks inte mer än minimibehovet av skriv- personal på enheten men resten av behovet skall kunna täckas genom att utnyttja per- sonal inom allmänna enheten.

Ovanstående överväganden leder till att enheten skulle få följande personal som här anges med allmänna tjänstebeteckningar men som förutsätts få tekniska beteckningar när verket inrättas.

1 enhetschef i C 2, 4 avdelningsdirektörer som sektionschefer, 2 avdelningsdirektörer för projektarbete, lO byrådirektörer för kvalificerade hand- läggningsuppgifter varav 2 avdelas för var och en av sektionerna och 2 för pro-

jektarbete, 10 byråsekreterare av vilka 2 placeras på var och en av sektionerna och 2 avdelas för projektarbete,

9 assistenter varav 3 placeras på service- sektionen, 2 sektionen för mathållning, 2 på sektionen för textilier-tvätt, 1 på bostadssekt1onen och 1 avdelas för pro- jektarbete, 13 biträden för tekniska uppgifter varav 7 kvalificerade på sektionerna med en för- delning dem emellan som inte bör låsas fast, 3 biträden, varav 1 kvalificerat, för skriv- och räkneuppgifter.

Tillsammans utgör detta 52 tjänstemän, varav 1 enhetschef i C 2, 26 handläggare, 9 assistenter samt 16 biträden varav 8 kvalifi- cerade.

Behovet av tillfälligt anlitad expertis tor- de föreligga även på den tekniska enhetens område. Utredningen beräknar att ca 200000 kronor per år erfordras för detta ändamål under inledningsskedet.

Då det gäller att bedöma vilka resurser som är erforderliga för verkets beställnings- arbeten på den tekniska enhetens område, bör noteras att STU ämnar initiera en be- tydande konsumentteknisk forskning och utveckling. För verket torde det därför räc- ka med att 500 00 kronor står till förfogan- de när beställningsarbeten hunnit beredas inom den tekniska enheten.

4.5 Producentenheten

4.5.1. Uppgifter

För producentenheten ligger — med förut brukad indelning av verkets arbete i tre faser uppgifterna till övervägande del inom »behandlings- eller åtgärdsfasen» där olika åtgärder utformas och genomförs. Också den problemidentifierande och pro- blemanalyserande »diagnosfasen» kräver emellertid omfattande insatser från denna enhets sida. Efterundersökningsfasen ger även visst arbete, dock inte av lika stor om- fattning som övriga faser.

Det synes lämpligt att här inledningsvis ge några uppgifter om producentenhetens ställning inom verket och enhetens medver- kan i arbetsgången.

De hushållsekonomiska undersökningarna ger uppgifter om konsumenternas och sär- skilda konsumentgruppers situation. Under- sökningarna kan påvisa allvarliga brister i något väsentligt hänseende. Konsumenterna eller särskilda konsumentgrupper befinnes inte nå ett välbefinnande som motsvarar de samhälleliga ambitionerna eller eftersträvas från samhällsekonomisk synpunkt.

Bristerna kan hänga samman antingen med att de berörda hushållen i något hän-

seende kan behöva rationaliseras eller med att omgivningen på ett eller annat sätt inte har anpassats efter de bristande resurserna i hushållsledet. Schematiskt skulle man kunna säga att åtgärder kan inriktas på inre eller yttre förhållanden. Producentenhetens arbete avser den sistnämnda delen. Denna del måste tilläggas en mycket stor betydelse i det kommande konsumentpolitiska arbetet.

Uppdagade väsentliga konsumentproblem måste ofta ge anledning till undersökningar av förhållandena på producentsidan. Dessa undersökningar är av annan art än de tradi- tionella företagsekonomiska undersökning- arna. Intresset måste inriktas på frågor om producentsidans förhållanden i det samhälls- ekonomiska samspelet mellan företagen, den offentliga verksamheten och hushållen. Kunskaper om de faktiska förhållandena kan ge anvisningar om vilka möjligheter som finns eller kan skapas att genom åtgär- der på producentsidan avhjälpa brister i hus- hållsledet. Här kommer man från »diagnos- fasen» över till »behandlingsfasen». Ett samarbete i olika former med företag och samhällsorgan sätts in som ett inslag i det konsumentpolitiska arbetet att förbättra hus- hållens förhållanden.

För en närmare redovisning och förteck- ning av den konsumentpolitiska enhetens olika arbetsuppgifter kan en indelning också göras i mera fasta uppgifter och uppgifter kring särskilda frågor. Också en sådan in- delning ger underlag för personalberäkning- arna.

Enhetens personal måste skapa en grund för enhetens vidare arbete genom att kon- tinuerligt från konsumentsynpunkt följa pro- ducentsidans förhållanden. Till producentsi- dan räknas i sammanhanget såväl näringsli- vet som offentliga organ vilka tillhandahål- ler varor och tjänster.

Ett omfattande material publiceras om företagen och om produktionen. Den offent- liga utrednings- och statistikproduktionen redovisar en stor mängd uppgifter som in- samlats från företagssidan. Näringslivets or- ganisationer lämnar ständigt översikter och redogörelser, grundade på omfattande data- insamlingar från näringslivet. Den företags-

ekonomiska forskningen kan ge ett omfat- tande material.

Det bör här erinras om att nu berört ma- terial från olika håll i mycket ringa grad är hushållsekonomiskt anpassat. Företagseko- nomiska och marknadsekonomiska aspekter liksom den ekonomiska politikens behov har en avgörande betydelse för materialurvalet och materialredovisningen.

Producentenhetens personal måste hålla sig översiktligt informerad om den utveck- ling som det ovan beskrivna materialet återger. Det skall, som förut antytts, ge en bakgrund för enhetens arbete.

Någon gång kan finnas anledning att när- mare preliminäranalysera material. Materia- let kan ibland ge anvisningar om väsentliga hushållsekonomiska problem. Bevakningen kan sålunda undantagsvis leda till vissa för— beredande analyser som redovisas till verkets ledning. Beslut kan sedan komma att fattas om en mera ingående undersökning genom producentenheten eller en projektgrupp un- der denna eller ofta genom den hushålls— ekonomiska enheten eller annan del av ver- ket.

Mera ingående undersökningar om sär- skilda producentpolitiska frågor måste bli ett förhållandevis omfattande inslag i enhe- tens arbete. Som regel torde sådana under- sökningar då beslutas av ledningen på grundval av förhållanden som belysts av någon hushållsekonomisk undersökning. Många olika typer av frågor kan närmare undersökas vid sådana producentpolitiska utredningar. Det kan exempelvis röra sig om företagens politik i vissa branscher när det gäller information, distribution, lokalisering, service, prissättning eller produktutveckling. Undersökningarna kan exempelvis vara mo- tiverade av att vissa hushållsgrupper på grund av särskilda svagheter eller en fram- trädande tidsbrist kan ha intresse av längre gående service, annan butikslokalisering, bu- tiksstruktur c. d. Undersökningarna om pro- ducenternas politik skall då i första hand syfta till att ge en närmare kännedom om de faktiska förhållandena på producentsidan.

Undersökningarna kan såsom när det gäller hushållsekonomiska undersökningar

—— drivas i två former. Utgångsmaterialet kan sålunda finnas tillgängligt genom på an- nat håll redan genomförda utredningar eller också får verkets undersökningar innefatta också viss datainsamling. Så långt detta är möjligt bör den första formen användas.

Undersökningsresultaten får sedan syste- matiseras och _ i de arbetsformer som i det särskilda fallet blir mest ändamålsenliga —— ställas samman med den i sammanhanget intressanta hushållssituationen. Problemom- rådet måste underkastas en analys, vid vil- ken förhållandena i producentledet och det hushållsekonomiska problemet sätts in i ett samhällsekonomiskt sammanhang. Analysen- bör också belysa möjligheterna att på olika sätt förbättra samspelet och arbetsfördel- ningen mellan producentledet och hushålls- ledet. Undersöknings- och analysresultaten får redovisas i en skriftlig rapport till grund för verksledningens vidare ställningstagande.

Undersökningar av nu avsett slag har hit— tills bara förekommit i mera begränsad ut- sträckning. Därav följer att åtskilligt arbete måste gå åt för att utveckla lämpliga under- sökningsmetoder.

Konsumentutredningen utgår ifrån att un- dersöknings- och metodutvecklingsarbetet kan bedrivas i ett öppet och nära samarbete med producentsidan. En samverkan kan bi- dra till att belysa väsentliga faktorer som kan kräva beaktande vid producenternas ut— vecklingsarbete. Vid detta samarbete bör vara möjligt att exempelvis tillställa särskil- da branschorganisationer eller företag det grundmaterial som föranlett undersökningen och att på olika sätt komplettera och kom- mentera detta material. Organisationerna el- ler företagen bör sedan ha möjligheter att direkt eller efter vissa undersökningar till- handahålla uppgifter som kan bidra till en önskad totalöverblick över förhållandena. Även analysarbetet bör kunna bedrivas un- der kontakt med bl. a. expertis från produ- centsidan.

Det bör här understrykas att undersök- ningar om producenternas politik i olika hänsenden som regel knappast kan komma att röra förhållanden som näringslivet kan ha större anledning att inte lämna ut. Det

konsumentpolitiska intresset koncentreras till förhållanden — exempelvis i fråga om lokalisering, sortiment, prissättning, infor- mation och service — som kommer till ob- serverbara uttryck gentemot konsumenterna eller om vilka eljest finns uppgifter tillgäng- liga utanför de berörda företagen.

Konsumentutredningen har övervägt om anledning finns att föreskriva skyldighet för näringsidkare att lämna uppgifter till kon- sumentverket (jämför 1956 års lag om upp- giftsskyldighet rörande pris- och konkur- rensförhållanden). Samtidigt har övervägts behovet av bestämmelser i sekretesslagen till skydd för viktiga sekretessintressen på nä- ringslivssidan beträffande affärs- och drifts— förhållanden. Ändringar av detta slag har gjorts i tillkomsten av lagen om otillbörlig marknadsföring (se SFS 1970: 419). Utred- ningen har emellertid bedömt behoven inte vara sådana att några författningsbestämmel- ser nu är erforderliga.

Konsumentutredningen räknar med att en del av nu berört undersökningsarbete måste bedrivas som beställningsarbete. Bransch- forskningsorganen och de företagsekono- miska institutionerna torde kunna användas för sådant arbete. När det gäller den offent- liga sektorn bör inom denna ansvariga verk i stor utsträckning själva kunna belysa sina egna förhållanden. För vissa undersökning- ar av speciellt slag kan undersökningar ge- nom pris- och kartellnämnden givetvis kom- ma i fråga. Vid beställningsarbete får pro- ducentenhetens personal svara för uppgifter- na att arbeta fram ramar för undersökning- arna, att följa undersökningarna och att medverka vid utvärdering och redovisning.

I övrigt måste undersökningarna bedrivas av producentenheten eller av projektgrup- per under denna. Vanligen torde det då bli fråga om projektarbete. Verket kan knap- past utrustas med expertis som täcker alla områden som här kan bli föremål för un— dersökning. Projektarbetet räknas ofta krä- va medverkan av expertis utifrån, däribland från producentsidan. Det kan emellertid där- vid vara önskvärt att dessa experters arbets— insatser så långt möjligt begränsas till vikti- gare moment i undersökningsarbetet.

Producentenheten behöver för bevak- nings-, undersöknings— och analysuppgifterna tillgång till kvalificerade befattningshavare. Främst är det då fråga om företagsekono- mer med erfarenhet av utrednings- och ana- lysverksamhet. I övrigt finns -— utan speci- ficering av särskilda utbildningskrav o. d. här användning för befattningshavare med ingående erfarenheter från producentsidan eller från specialområden i fråga om produ— centernas politik. Som antytts kan enheten i sitt arbete i betydande utsträckning behöva anlita expertis utifrån. —— Nu berörda ar- betsuppgifter kräver inorn enheten medver- kan också av assistentpersonal.

Såsom inledningsvis anmärktes hänför sig producentenhetens verksamhet främst till åt- gärdsfasen. Undersökningar inom andra de- lar av verket liksom undersökningar om producenternas politik i olika hänseenden kan ge anledning till beslut om olika åtgär- der. Ofta kan olika åtgärder behöva sättas in samtidigt.

Producentenhetens uppgifter i åtgärdsfa- sen består främst i att vid kontakter med näringslivet söka stimulera detta att i någon fråga anpassa sin politik efter de av verket belysta konsumentbehoven. Det kan vara anledning att inledningsvis något beröra betingelserna för sådana kontakter.

Kontakterna är i första hand tänkta som en form för informationsutbyte mellan kon- sumentintressen, företrädda av konsument- verket, och producentsidan. Det förutsättes emellertid samtidigt att informationsutbytet i lämplig utsträckning kan förlängas till överläggningar om problem och om möjlig- heterna att utforma en producentpolitik med närmare anpassning till konsumenternas in- tressen.

Verket förutsättes inte bli utrustat med några tvångsmedel, och förhandlingsverk- samheten bygger på en frivillig samverkan. Verket företräder emellertid konsumentin- tressen och har därigenom den styrka som kan härledas av dessa intressens vikt. Över- läggningarna ingår vidare för verkets del som ett inslag i det samordnade konsument- politiska arbetet. Detta innebär att verket samtidigt också kan hävda konsumentintres—

set på andra vägar. Verkets ståndpunkt kan exempelvis projiceras i information som på- verkar konsumenterna eller skapar opinion. Informationen kan gynna producenter som »biträtt» en överenskommelse och i motsva- rande mån vara till olägenhet för andra pro- ducenter. Av verket hävdade konsumentin- tressen kan komma till uttryck i normer för varudeklarationer eller för annan informa- tion. I vissa situationer kan verket finna att konsumenternas intressen behöver stärkas lagstiftningsvägen genom ett förbättrat kon- sumentskydd i något hänseende. Framställ- ning om lagstiftningsåtgärder kan exempel- vis förekomma då säkerhetsaspekter har särskilt stor betydelse.

Kontakterna med näringslivet kan lämpli- gen i första hand inriktas på olika bransch- organisationer. I senare skeden och i sär- skilda fall kan kontakter behöva etableras med företag. Det synes viktigt att alla orga- nisationer eller företag med intresse av visst problem bereds lika möjligheter att delta.

Överläggningar kan öppnas om skilda frå- gor. Av viktiga frågor kan här nämnas så- dana om företagens politik när det gäller in- formation till konsumenterna, service, pris- sättning och lokalisering.

Företagens politik styrs på viktiga om- råden ofta av överenskommelser eller sed- vänjor för olika branscher. Sådana regler för gemensamt handlande —- normer — har ofta ett stort intresse från konsumentsyn- punkt. De initieras ofta av branschorgani- sationer. Dessa kan i verkligheten ha ett stort inflytande och en stark ställning gent— emot branschens företag. Producentenhetens insatser kan därför väntas bli särskilt inrik- tade på att nå överenskommelser med olika branschorganisationer om lämpliga normer. Organisationerna kan sedan —— stödda av konsumentverkets samlade insatser på andra vägar —- väntas verksamt bidra till att ge normerna genomslagskraft.

Synpunkter och uppgifter från konsument- sidan kan ofta ha sådant intresse för nä- ringslivet att branschorganisationer o. d. kan ha skäl att i olika frågor inhämta synpunk- ter från konsumentverket. Producentenhe- ten torde då vara en lämplig kontaktväg. En-

heten måste se som sin uppgift att då till— handahålla material och på andra sätt belysa konsumenternas intresse samt att företräda konsumentintressen i de aktualiserade frå- gorna.

Målet för överläggningar med näringsli- vet bör som framgått ofta vara att nå över- enskommelser om normer, standard o.d. Det kan av olika skäl ibland vara omöjligt att få till stånd en överenskommelse. Bran- schen kan exempelvis vara så splittrad att förutsättningar för allsidiga överläggningar saknas. Verket har då möjligheter att själv producera väl underbyggda riktlinjer för en mera konsumentanpassad producentpolitik. Riktlinjer av detta slag kan exempelvis gäl— la vilka uppgifter som bör lämnas vid reklam för eller märkning av vissa slag av produk- ter. Riktlinjer kan exempelvis också ha vär— de när det gäller att ge uttryck för vilka särskilda åtgärder som i fråga om service och annat kan vara önskvärda i förhållan- de till olika grupper av handikappade. Här bör erinras om att samarbete med konsu- mentombudsmannen ofta kan få aktualitet när det gäller normer för reklam och för av- talsvillkor i tryckta kontraktsformulär o. d.

Normer av liknande slag som de ovan beskrivna förekommer nu bl. a. på varude- klarationsområdet. Tidigare har föreslagits att konsumentverket skall handha ett varu— deklarationssystem. Med detta följer ökade möjligheter att ge konsumentintressena in- flytande på vilka egenskaper som skall de- klareras och formerna för deklarationer. Även här förutsättes emellertid att normer- na i första hand utformas i samarbete mel- lan näringsliv och konsumentintressen. — Varudeklarationsfrågorna skall behandlas för sig senare i detta avsnitt med hänsyn till de speciella förhållanden som präglar dekla— rationsarbetet.

Konsumentutredningen räknar med att goda möjligheter skall finnas för ett förtro- endefullt samarbete mellan näringslivet och producentenheten. Näringslivssidan kan ha ett starkt intresse av att från konsumentver— ket få uppgifter om väsentliga konsument- problem och konsumentintressen. Det förut- sättes att verket i överläggningarna öppet

och ingående presenterar material som bely- ser dessa problem och intressen. Kontakter— na ger samtidigt näringslivssidan möjligheter att ge information och synpunkter av bety- delse i det konsumentpolitiska arbetet. Över- läggningarna kan skapa garantier för att konsumentverkets samlade insatser sker med kännedom om och beaktande av förhållan- dena på näringslivssidan.

Här bör slutligen än en gång erinras om att överläggningar kan komma att äga rum också med de delar av den offentliga sek- torn som tillhandahåller varor och tjänster. Förutsättningarna för överläggningar kan här vara särskilt gynnsamma.

Överläggningarna med producentsidan måste föras under medverkan av personal med sådana kvalifikationer som tidigare an— getts nödvändiga när det gäller bevaknings-, undersöknings- och analysverksamheten. Därutöver behövs personal med utbildning för och erfarenheter av förhandlingsverk- samhet av olika slag. Biträde från andra en- heter inom verket kan ofta här vara av värde.

Som framgått i olika tidigare samman— hang anser konsumentutredningen att en förstärkning av konsumentskyddet är ett mycket verksamt konsumentpolitiskt medel.

»Konsumentpaketet» i mars 1970 och där- efter genomförda reformer har bidragit till en väsentlig förstärkning av konsumentskyd- det. Pågående lagstiftningsarbete kommer att geytterligare tillskott av stor betydelse för konsumenterna. Här kan nämnas exempelvis den pågående översynen av köplagen, för- beredelserna för en förbättrad rättshjälp och reformerna på livsmedelslagstiftningens om- råde.

Det är emellertid uppenbart att dagens förhållanden och den utveckling som kan förutses aktualiserar en intensifierad upp- märksamhet på konsumentskyddsfrågor. Otillräckliga planerings— och kontrollresurser kan ge hushållen ett alltmer markerat un- derläge i de växande kontakterna med och det ökade beroendet av näringslivet och den offentliga verksamheten. Olika lagstiftnings- åtgärder kan behövas för att stärka konsu- menternas rättsställning.

En arbetsgrupp för konsumentskyddsfrå- gor måste finnas hos konsumentverket. Det är svårt att för denna finna en fullt lämp— lig placering inom verket. Lämpligast synes i och för sig vara att inrätta en särskild ar— betsenhet vid sidan av de övriga. Uppgifter- na på konsumentskyddets område kräver emellertid inte sådana resurser att en sådan enhet är motiverad.

Konsumentskyddsfrågorna torde ofta få stark aktualitet först vid arbetet på led- ningsnivån. Olika rapporter från den opera- tiva nivåns enheter och projektgrupper un- der dem belyser hushållsproblem som kan ha rättsliga aspekter som kräver viss kom- plettering. Bland åtgärder som kan övervä- gas kan också finnas lagstiftningsåtgärder. I sådana lägen krävs, ofta i efterhand, en översiktlig belysning av de rättsliga förhål- landena och av de tänkbara möjligheterna att åstadkomma författningsändringar. Ver- kets uppgift på konsumentskyddets område blir då att ställa samman material som be- lyser de faktiska problemen och att kom- plettera med en rättslig översikt. Verket får sedan föra frågan vidare till statsmakterna eller andra organ för vidare bearbetning i de former som används hos oss för lagstift- ningsarbete. Verket kan inte förses med så- dana resurser att något långtgående utred- ningsarbete här kan drivas inom verket.

Ledningssekretariatet skulle med hänsyn till nu redovisade förhållanden i och för sig kunna vara en tänkbar placering när det gäller arbetsgruppen för konsumentskydds— frågor. Sekretariatet är emellertid här tänkt som ett renodlat serviceorgan åt styrelsen— direktionen. Arbetsgruppen kommer att ha utredningsuppgifter. Dessa måste bedrivas i samarbete med de enheter på den operativa nivån som arbetat med de problem som ak- tualiserat de rättsliga utredningsfrågorna.

Som regel blir det den hushållsekonomis- ka enhetens undersökningar som främst ger utblickar över hushållsproblem som aktuali- serar konsumentskyddsfrågor. Även den hus- hållstekniska enheten får ibland kontakt med och har möjlighet att belysa frågor av konsumentskyddsintresse.

Också producentenheten får förbindelse

med sådana frågor. Utredningar och under- handlingar om producentledets normsystem måste ibland leda till att lagstiftningsåtgär- der kan komma att utgöra ett tänkbart åt- gärdsaltemativ. I första hand skall man vis- serligen söka nå eftersträvade förbättringar på frivillig väg. Ibland kan det emellertid visa sig att överenskommelser inte kan nås. En viktig fråga kan då stundom lämpligast lösas författningsvägen. En sådan lösning kanske ibland också förordas från represen- tativt håll inom berörd del av producentle- det. Lösningen kan sålunda vara enda möj- ligheten att skapa enhetlighet på ett område och att förmå en hel bransch att respektera viktiga konsumentintressen.

Konsumentutredningen har stannat för att föreslå att nu diskuterad arbetsgrupp får in- gå i producentenheten. Konsumentskydds- frågorna kan som ovan beskrivits ibland vara en förlängning av frågor som handhas av denna enhet. Placeringen motiveras ock- så av att gruppens arbetsmetoder synes stå närmast arbetssättet hos producentenheten. Denna enhet representerar också närmast konsumentverket när det gäller hushållens relationer till den yttre miljön.

Det bör här understrykas att arbetsgrup- pen inte kan ges uppgifter att fortlöpande bevaka viktiga rättsområden och inventera konsumentskyddsproblem. Ett arbete av den- na typ skulle kräva mycket stora resurser och medverkan av expertis beträffande skil- da rättsområden. Det måste som hittills an- komma på statsmakterna och olika centrala fackorgan att fortlöpande allmänt ge akt på behoven av mera konsumentanpassad lag- stiftning. Utgångspunkten för arbetsgrup- pens insatser måste sålunda vara de olika konsumentproblem som belyses av arbetet hos verkets olika enheter.

Konsumentutredningen går härefter över till frågorna om varudeklarationer. Dessa frågor intar egentligen inte någon mera mar— kerad särställning i producentenhetens arbe- te. Det förutsättes att frågorna i stort sett behandlas efter samma huvudlinjer som öv- riga frågor gällande producenternas politik. Deklarationerna får sålunda ses som ett in- slag i de större frågorna om producentsidans

informationssystem. Deklarationsfrågorna kan emellertid, när det gäller att ge grunder för personaltilldelningen, lämpligast behand- las för sig.

Varudeklarationsarbetet måste i största utsträckning bedrivas under medverkan av all personal hos producentenheten. Även in- satser från andra enheter, särskilt då den tekniska, blir här nödvändiga. Samtidigt blir det emellertid nödvändigt att vissa uppgifter åtminstone inledningsvis hålls samman hos en särskild arbetsgrupp i producentenheten. Särskilt uppgifterna att administrera det nu använda systemet och att utveckla ett mera konsumentanpassat system kräver att ansva- ret samlas hos en fast arbetsgrupp.

Som tidigare framgått fäster konsument- utredningen stort avseende vid ett deklara— tionssystem. Fastställda deklarationsnormer kan få stor betydelse för produktutveckling- en. Arbetet med att utforma normer ger i olika faser goda möjligheter till överlägg- ningar med producentsidan. För konsumen- terna har en information vid köptillfället ge- nom goda deklarationer den allra största be- tydelse.

När konsumentutredningen föreslagit att deklarationssystemet skall administreras av konsumentverket, har följande skäl här uttryckta i huvudsakliga riktlinjer för syste- mets utveckling — haft en avgörande bety- delse. Vid valet av varor och varusystem som skall deklareras måste hänsyn främst tas till väsentliga konsumentintressen. Såda- na intressen måste också ingående beaktas vid valet av egenskaper och funktioner som skall deklareras (hållbarhet, användningsom— råde o. d.). Deklarationerna måste utfor- mas så, att de ger en lättillgänglig informa- tion. På längre sikt måste deklarationerna för viktigare produkter kunna ge någon form av garanti beträffande viktiga bruks- egenskaper. I särskilda fall kan också frå- gor om obligatorisk användning av dekla- rationer därvid också få aktualitet. Dessa önskemål kan tänkas leda till att olika for- mer av deklarationer successivt kommer i användning vid sidan av förbättrade dekla- rationer av mera traditionell typ.

Konsumentutredningen är medveten om

att åtskilliga svårigheter av teknisk och an- nan art kommer att möta på vägen mot för- bättrade deklarationer. Ett utvecklingsarbete bör emellertid genast komma igång. Samti- digt måste nuvarande system upprätthållas och successiva förbättringar göras i anslut- ning till detta.

En närmare specificering av olika arbets- moment i deklarationsarbetet skall nu läm- nas. I första hand har nu bedrivet arbete på området då fått ge underlag för denna beskrivning. Det är angeläget att de möj- ligheter som finns att förenkla administra- tionen tillvaratas vid utvecklingen av ett nytt system. Sådana möjligheter måste ob- serveras av verket vid det utvecklingsarbete som föreslås komma igång i verkets regi.

Omfattande och viktiga upgifter i dekla— rationsarbetet tillhör ledningsnivån (styrel- sen, direktionen). Producentenheten måste emellertid här framställa och presentera un- derlag för besluten. En betydelsefull del av arbetet består här i att ge underlag för me- ra principiella beslut om deklarationssyste- met och dess användning. Utvecklingen på varumarknaden måste följas för att ledning- en skall kunna bedöma var deklarationer kan behövas och är möjliga att använda. Allmänna riktlinjer måste anges för hur de- klarationssystemet skall användas, för regi- strering och förfarande i övrigt, för till- ståndsgivning, service och relationer i öv- rigt till de företag som använder normerna, för information till konsumenter och före- tag, för systemets användning i reklamsam- manhang, för kontroller och för ändringar av fastställda normsystem. Varudeklaratiöns- nämnden har nu utarbetat olika former av instruktioner. Dessa måste ses över och se- dan fortlöpande ägnas uppmärksamhet.

Verksledningen skall naturligtvis allmänt och i viktigare frågor svara för verkets kon- takter utåt samt ge riktlinjer för de olika en- heternas kontakter. Fortlöpande och omfat- tande kontakter med omgivningen behöver i deklarationssammanhang upprätthållas ge- nom producentenheten. Det gäller kontak- ter med olika provningsinstitutioner, institu- tioner på konsumentområdet, näringsliv och branschorganisationer.

Även kontakterna med olika internatio- nella organ ——- med inriktning på bl. a. in- ternationell enhetlighet i normhänsende får i huvudsak ankomma på producent— enheten. Varudeklarationsnämnden håller nu tekniskt sekretariat för International Labell- ing Centre (ILC). Utredningen räknar med att verket åtminstone tills vidare bör fullgö- ra denna uppgift.

Också när det gäller deklarationsarbetet för bestämda produkter eller produktområ- den krävs ledningsbeslut i viktigare frågor. Det bör sålunda ankomma på styrelsen eller direktionen att bestämma för vilka produk- ter som deklarationsnormer skall utarbetas och att slutligen fastställa normer. Underlag för de olika besluten får tas fram av pro— ducentenheten.

Den huvudsakliga arbetsgången vid själ- va normarbetet kan räknas ge följande ar- betsmoment.

En hushållsekonomisk undersökning eller problem som uppmärksammats i det hus- hållsteknologiska arbetet kan ge anledning till att en fråga om deklarationsnormer tas upp. För att få underlag för ett beslut att starta sådant arbete torde ledningen som re— gel behöva inhämta viss preliminärbelysning från producentenheten. Även denna enhets eget arbete eller framställningar från pro- ducentsidan kan utgöra grund för att ett normarbete övervägs.

Normarbetet får som regel drivas som projektarbete. Ledningsbeslutet om ett pro- jekt får då innefatta beslut om projektgrup- pens sammansättning. Oftast torde någon av producentenhetens befattningshavare komma att utses till projektledare.

Arbetet får sedan börja med att ett ar- betsprogram görs upp och fastställes. Beslut bör här kunna fattas av enhetens ledning.

I inledningsskedet måste åtskilliga upp- gifter samlas in och systematiseras om pro- dukten, om dess tillverkning och marknads- föring och om de konsumentintressen som kan finnas beträffande denna. Därefter får bestämmas vilka egenskaper som skall de- klareras och hur detta skall ske. Ett antal ofta komplicerade frågor av teknisk art ak- tualiseras då. Verket måste utarbeta en no-

menklatur, ofta i samarbete med SIS. Det måste undersökas om tekniska provningsme- toder finns och kan användas för mätning av de egenskaper och funktioner som skall deklareras. I annat fall krävs ett omfattan- de utvecklingsarbete. Resurserna hos olika provningsinstitutioner och hos näringslivet behöver då ofta anlitas. Inte sällan måste visst undersöknings-, provnings- och kon- trollarbete utföras inom verket. Arbetet re- sulterar till sist i att normer utarbetas och redigeras för att slutligen fastställas av verksledningen.

Normarbetet kräver i olika faser ett nära samarbete såväl med verkets enheter i övrigt som med producentsidan. Konsumentintres— sena måste ingående utredas och belysas i samarbete särskilt med de hushållsekonomis- ka och tekniska enheterna. Informations- och utbildningsenheten måste konsulteras vid redigeringen av normer och av förebil- der för varuetiketter. Producentsidan måste medverka med uppgifter och synpunkter be- träffande tillverkningsfrågor, marknads- spörsmål och tekniska problem samt ha möj- ligheter att yttra sig över det slutliga norm- förslaget. Ofta bör det vara lämpligt att ock- så experter från producentsidan direkt del- tar i projektarbetet.

Vid en del normarbete kan det kanske ibland vara önskvärt att projektgruppen kompletteras med en rådgivande kommitté. I denna kan då ingå såväl företrädare för olika intressen som särskild expertis på vik- tigare områden.

Att normer fastställts innebär bara att man fått ett »halvfabrikat». Normerna mås- te komma i bruk och deklarationerna an- vändas av konsumenterna. Producentenhe- ten har att på olika vägar söka få tillver- kare, importörer och grossister att använda normerna. Användningstillstånd måste med- delas och registreras.

Därefter krävs åtskilliga serviceinsatser gentemot tillståndshavarna. Särskilt mindre tillverkare kan behöva hjälp för att finna lämpliga provningsinstitutioner eller skaffa egen provningsutrustning. Också när det gäl- ler värdering av provningar och utformning av deklarationer kan viss hjälp behöva läm-

nas. Till detta kommer uppgifter för enhe- ten att genom kontakter med tillståndsha- varna följa produktutvecklingen och upp- märksamma om det kan bli aktuellt att re- videra fastställda normer.

Deklarationsarbetet måste också fullföl- jas genom en omfattande och varierande information till konsumenter, handel och andra målgrupper. Denna informationsverk- samhet måste ankomma på informations- och utbildningsenheten. Denna enhet behö- ver emellertid i detta arbete ett omfattande bistånd från producentenheten.

Konsumentverket fastställer deklarations- normer. Företagen utvecklar och provar si- na produkter i förhållande till dessa nor- mer samt deklarerar produkterna i enlighet med dem. Systemet förutsätter att verket i lämplig omfattning kontrollerar att deklare- rade produkter på marknaden verkligen har de egenskaper som deklarerats. Kontroll- uppgifterna medför ett omfattande arbete för producentenheten.

Till kontrolluppgifterna hör att allmänt övervaka användningen av deklarationer. Åtminstone en gång årligen bör göras stick- provskontroller för alla deklarerade produk- ter. Verket har att köpa in eller ta ut varor för sådan kontroll. I särskilda fall får kon- troll genomföras i anslutning till tillverk- ningen. Kontrollprovningarna torde i hu- vudsak få genomföras som beställningsarbe- te, varvid enhetens befattningshavare får svara för beställningen och värdera resulta- ten. Kontrollrapporter skall utfärdas och granskas. Slutligen måste enheten ta initiativ då deklarationsrätten befinnes ha blivit miss- brukad i deklarationer men också exempel- vis då regler för reklam har åsidosatts. I så— dana fall kan, förutom indragning av dekla- rationstillstånd, bli aktuellt att verket an- mäler förhållandena för konsumentombuds- mannen.

Det är helt uppenbart att övergången till ett deklarationssystem i konsumentverkets regi inte kan bli problemfri. Verket övertar och måste successivt utveckla det nuvarande systemet mot en bättre konsumentanpass- ning. Till en del måste sådant utvecklings-

arbete ges ett betydande utrymme i varje normprojekt.

Samtidigt bedömer konsumentutredning- en det vara nödvändigt att ett stort projekt kring utvecklingsfrågorna genast sätts igång. Såväl befattningshavare från olika delar av verket som kvalificerad expertis utifrån på olika områden måste här medverka i en pro- jektgrupp under producentenheten. Projekt- gruppen bör ha tillgång till en allsidigt sam- mansatt rådgivande grupp för fortlöpande konsultationer i olika skeden av arbetet. Nu berört projektarbete måste bli långvarigt.

Också annat utvecklingsarbete måste fort- löpande bedrivas på deklarationsområdet. Tillgången till standardiserade, reproducer- bara provningsmetoder spelar en avgörande roll för möjligheterna att utveckla deklara- tionssystemet. Producentenheten måste stän- digt verka för standardiseringar i olika hän- seenden i samarbete med verkets tekniska enhet och med SIS och internationella stan- dardiseringsorgan. Frågor om utveckling av provningsmetoder kräver ständig uppmärk- samhet från enhetens sida. Förstudier, egna undersökningar (den tekniska enheten) och beställningar av utvecklings- och metodarbe- te utan direkt anknytning till bestämda pro- jekt måste ges ett visst utrymme på arbets- programmet.

För deklarationsarbetet och arbetet i öv- rigt beträffande informationen från produ- centerna behöver producentenheten främst tillgång till ekonomer, tekniker och befatt- ningshavare med kunskaper om och erfa- renheter av producentsidans förhållanden. Erfarenheter av arbete på konsumentområ- det måste finnas inom enheten.

Konsumentutredningen skall slutligen här efter den särskilda genomgången av varu- deklarationsuppgifterna säga några ord om de för hela enheten gemensamma frågorna om insatser i efterundersökningsfasen. Be- träffande denna torde motsvarande förhål- landen gälla som för den hushållsekonomis- ka enheten. Den kontinuerliga uppföljning- en bör sålunda ge en allmän överblick över resultaten av olika åtgärder. Undantagsvis kan vara anledning att genom särskilda pro- jekt närmare undersöka sådana resultat.

Också för producentenheten finns anledning att för inledningsskedet beräkna personal- behovet med viss återhållsamhet. Arbets- uppgifterna följer i betydande grad av det arbete som presteras av de hushållsekono- miska och tekniska enheterna. Dessa en- heters arbete och kapacitetsutbyggnad får därför särskild betydelse för utbyggnadstak- ten beträffande producentenheten. Deklara- tionsfrågorna måste redan vid starten ägnas ett arbete av i huvudsak samma omfattning som varudeklarationsnämnden nu bedriver. Konsumentutredningen fäster stor vikt vid deklarationer och vill uttala sig för att ka- paciteten på detta område förstärks succes- sivt efter de resultat som utvecklingsarbetet kan ge.

Liksom för den hushållsekonomiska en- heten bör man för den producentpolitiska enheten sträva efter att befattningshavarna används inom enhetens hela arbetsfält. Ett antal befattningshavare för norm- och de- klarationsarbetet måste dock ges mera fasta uppgifter. Det synes som angetts tidigare nödvändigt att här hålla samman ansvaret för väsentliga delar av detta arbete i en sär- skild arbetsgrupp under enheten. Norm- och deklarationsarbetet måste trots detta bedri- vas i nära kontakt med enhetens övriga upp- gifter. Personal från övrig del av enheten måste i växlande grad medverka också i nu avsett arbete.

När utredningen i det följande beräknar arbetskraftsbehovet för olika uppgifter, rör det sig väsentligen om ett beräkningssätt för att få fram det sammanlagda personalbeho- vet. Arbetsuppgifterna ger alltså med vis- sa undantag —- i princip inte några »fasta» tjänster för olika deluppgifter.

Enhetens chef har att allmänt leda enhe- tens arbete. Han måste också i någon ut- sträckning direkt leda och delta i viktigare undersöknings- och projektarbete. Även när det gäller viktigare förhandlingar med pro- ducentsidan och andra kontakter kan en di- rekt medverkan av enhetens chef vara önsk- värd. En del viktiga beslutsfunktioner måste ankomma på enhetens chef såsom beträf-

fande arbetsprogram för enhetens olika verk- samhetsgrenar. Chefen har också att delta i direktionens arbete.

Enhetens chef föreslås vara placerad i lö- negrad C 2. Det är knappast möjligt att an- ge vilken utbildning och erfarenhet som kan vara lämplig för befattningen. En ingående kännedom om ekonomiska, tekniska och andra förhållanden på producentsidan och erfarenheter av arbete på konsumentområ- det måste emellertid vara meriter för tjäns- ten.

Frågorna om enhetens personalbehov är i några hänseenden svårbedömbara. En del av verksamheten saknar motsvarighet i nu- varande verksamhet på konsumentområdet. En annan del — främst deklarationsfrågor- na - innehåller uppgifter som övertas från nu arbetande organ. Till detta ansluter sig olika utvecklingsuppgifter av stor räckvidd. Vid personalberäkningarna skall också hän- syn tas till önskvärdheten att skapa en god bas för en framtida utbyggnad.

Det synes lämpligt att först ta upp frå- gorna om arbetskraft för den allmänna be- vaknings— och analysuppgiften och för in- tern service. Dessa uppgifter kräver med- verkan av expertis på olika områden. Sär- skilt behövs då företagsekonomer och sam- hällsvetare. Också god kännedom om nä- ringsliv, offentlig produktion och konsu- mentförhållanden måste finnas represente- rad hos befattningshavare för verksamheten.

Undersökningsverksamheten genom enhe- ten och projektgrupper under enheten krä- ver redan i starten omfattande insatser. Per- sonal med de kvalifikationer som angetts för bevaknings- och analysuppgifterna mås- te här medverka. Undersöknings- och pro- jektarbetet måste successivt växa i omfatt- ning när säkrare underlag finns för lämpli- ga prioriteringar. Redan från starten bör emellertid finnas kapacitet för viss utred- ningsverksamhet genom enheten och genom 3—5 projektgrupper under enheten.

Till undersöknings- och projektarbetet ansluter sig uppgifterna att hålla kontakt och överlägga med producentsidan. Uppgif- terna förutsättes ofta kunna handläggas som en förlängning av undersöknings- och pro-

jektarbetet och med anlitande av samma personal. När det gäller personalens kvalifi- kationer kan här antecknas behov av be- fattningshavare med erfarenheter av för- handlingsverksamhet.

Uppgifterna ovan är alla av den art att arbetsstyrkan för dem till stor del måste be- stå av befattningshavare på hög nivå. En personalstyrka på tillhopa tolv tjänstemän bör beräknas för de ovan angivna uppgifter- na sammantagna. Fördelningen bör vara fy- ra avdelningsdirektörer, fyra byrådirektörer, två byråsekreterare och två assistenter.

Deklarationsarbetet med arbete också i övrigt beträffande producentsidans infor- mationssystem innefattar såväl uppgifter- na att tills vidare vidmakthålla nuvarande system som att utveckla nya informations- system. Arbetet måste bedrivas under med- verkan av tjänstemän med erfarenhet av ar- bete på konsumentområdet samt kunskaper och erfarenheter av producentsidans förhål- landen. Ekonomer och tekniker måste delta i arbetet. Arbetet rymmer också en del mera rutinmässiga inslag.

Verksamheten måste sammanhållas av en särskild arbetsgrupp. För denna föreslås en avdelningsdirektör, en byrådirektör, en by- råsekreterare och två assistenter. I övrigt finns behov av ytterligare fem befattnings- havare i huvudsak nu för arbete med det från VDN övertagna systemet. Av dessa fö- reslås en vara byrådirektör, två byråsekre- terare och två assistenter. Projektarbete för nya informationssystem ger behov av till- gång till fem befattningshavare, därav en avdelningsdirektör, två byrådirektörer och två byråsekreterare. I detta senare arbete blir det nödvändigt att i inte oväsentlig om- fattning anlita också expertis utifrån.

Deklarationsarbetet och därmed samman- hängande arbete har sålunda beräknats krä- va en personal på tillhopa 15 personer. Det bör här påpekas att -— om undantag göres för själva ledningsgruppen — några befatt- ningshavare här inte bör låsas för bestämda uppgifter. Uppgifterna skall sålunda så långt detta är möjligt lösas tillsammans med upp- gifterna i övrigt inom enheten.

Arbetsgruppen för konsumentskyddsfrå-

gor föreslås bestå av en avdelningsdirektör och en byråsekreterare. De bör ha biträde av en assistent. Arbetsgruppen får ha karak- tär av en fast grupp. Denna måste bedriva sitt arbete i nära samarbete med verkets oli- ka enheter och projektgrupper. Uppgifterna att på ledningens uppdrag komplettera oli- ka utredningsresultat med rättsliga översik- ter för med sig åtskilligt fortlöpande arbete i nära anslutning till arbetet hos verkets led- ningsnivå.

De ovan redovisade personalbehoven skulle tillsammans ge följande personalupp- sättning för den producentpolitiska enheten.

l enhetschef i lönegrad C 2, 6, avdelningsdirektörer för olika kvalifice- rade uppgifter, därav en för ledning av norm- och deklarationsarbetet, 1 avdelningsdirektör för att leda arbetsgrup- pen för konsumentskydd, 8 byrådirektörer för olika kvalificerade upp- gifter, 8 byråsekreterare, varav 1 i arbetsgruppen för konsumentskydd, 7 assistenter, varav 1 i arbetsgruppen för konsumentskydd, 3 biträden, varav 2 kvalificerade.

Detta innebär att enheten får 34 tjänste- män, varav 1 enhetschef, 23 handläggande tjänstemän, 7 assistenter och 3 biträden.

Behovet 'av tillfälligt anlitad expertis är betydande på producentenhetens område. Utredningen beräknar att medelsbehovet uppgår till ca 300 000 kronor per år under inledningsskedet.

När beställningsarbeten hunnit förberedas, torde ca 600000 kronor per år erfordras för undersökningar på producentenhetens område.

Här finns anledning att slutligen också beröra frågor om avgifter vid deklarationer. Enligt konsumentutredningens mening finns inga skäl att i inledningsskedet här göra någ- ra ändringar. Producentsidan bör bära vissa kostnader. Företagen bör sålunda betala av- gifter för att utnyttja normer och för vissa kontrollkostnader.

Sedan nya informationssystem utvecklats kan det emellertid vara anledning att se över

kostnadsfördelningen. Statsverket får ökade bördor genom att producentsidans direkta bidrag försvinner. Dessutom måste — så- som till experter från andra grupper —— viss ersättning utgå till enskilda experter från näringslivet som deltar i direkt projektarbe— te. Härtill har hänsyn tagits vid beräkningen av behovet av reservationsanslag. I övrigt räknar utredningen med att näringslivet som hittills skall utan krav på ersättning kunna bidra till norm- och utvecklingsarbete.

Särskilda frågor som äger samband med att den nu enskilda verksamheten övertas av staten behandlas i kapitel 6.

4.6. Informations— och utbildningsenheten

4.6.1 Uppgifter Informationsuppgifterna och uppgifterna på utbildningens område har i det konsument- politiska arbetet ett sådant samband att ut- redningen fört uppgifterna till en och sam- ma enhet hos konsumentverket. En väsent- lig del av verkets information tänkes vara inriktad mot utbildningssektorn —- dvs. det offentliga undervisningsväsendet och den frivilliga bildningsverksamheten —— och an- vända denna sektor som förmedlare. Det är en viktig uppgift för konsumentverket och nu berörd enhet att verka för att ut- bildningsverksamhetens behov av material tillgodoses och att i den omfattning som det är möjligt medverka i materialframställning. Informations- och utbildningsenhetens uppgifter hänför sig väsentligen till konsu- mentpolitikens behandlings- eller åtgärds- fas. Information och insatser i utbildnings- sammanhang är en av de åtgärdsformer som skall användas för att förbättra konsumen- ternas förhållanden och medverka till lös- ningar av konsumentproblem som fångats upp och analyserats vid verkets arbete. Enheten har emellertid i viss utsträckning uppgifter också inom de andra faserna av det konsumentpolitiska arbetet. Verksam- heten kännetecknas, som ofta framhållits, av en stark integration. Verksledningens beslut

kräver ofta underlag från alla verkets enhe- ter; arbetsinsatser hos en enhet eller i en projektgrupp kan i varierande grad vara be- roende av medverkan av expertis från andra enheter.

Beträffande den problemidentifierande och problemanalyserande arbetsfasen är här att erinra om att informations- och utbild- ningsenhetens verksamhet naturligtvis ibland kan ge särskild utblick över speciella konsu- mentproblem. En begränsad undersökning från informations- eller utbildningstekniska utgångspunkter och aspekter kan då vara motiverad som underlag för att hos verks- ledningen väcka frågor om en bredare un- dersökning eller om andra åtgärder. Konsu- mentproblem som belysts genom en under- sökning av en annan enhet eller en projekt- grupp kan kräva en kompletterande informa- tionsteknisk eller utbildningsteknisk under- sökning. Anledning kan exempelvis finnas att undersöka i vad mån svagheter beträffande information eller utbildning medverkar till särskilda konsumentproblem.

Den vanligaste formen för medverkan från enhetens sida torde för den problem- identifierande och problemanalyserande fa- sen bli att expertis från enheten medverkar i projektarbete under andra enheter. Det kan exempelvis röra sig om ett hushållsekono- miskt undersökningsprojekt, vari ingår bl. a. frågor om konsumenternas behov och an- vändning av information. Som ett annat exempel kan nämnas projektarbete hos pro- ducentenheten om informationspolitiken hos någon del av näringslivet.

Efterundersökningsfasen kan också un- dantagsvis kräva insatser från enhetens sida. Verket kan sålunda — som grundval för sitt vidare arbete —— göra en särskild undersök- ning om i vad mån konsumenternas förhål- landen ändrats efter insatser från verkets si- da. Ett inslag i en sådan undersökning kan då vara att särskilt från informationsteknis- ka utgångspunkter undersöka effekterna av vidtagna inforrnationsåtgärder. Även mera fristående sådana effektundersökningar kan ibland behöva göras för att skapa bättre grundvalar för det konsumentpolitiska infor- mationsarbetet.

Informations— och utbildningsenhetens ställning och uppgifter kan också sägas ut— märkas av att enheten till en del får uppfat- tas som en kvalificerad serviceenhet åt verksledningen och övriga enheter. Enheten skall inrymma verkets expertis på informa- tionsområdet och utbildningsområdet. Enhe- tens expertis skall medverka i arbete som kräver sådan sakkunskap hos andra enheter och hos projektgrupper. Inslag i själva un- dersökningsverksamheten kan, som förut antytts, kräva sådan medverkan. Vidare skall arbetsresultaten hos andra enheter i olika stadier omsättas till varierande information eller ge riktlinjer för utbildningsinsatser. In- formationen måste då utarbetas i samverkan mellan de för undersökningen ansvariga ex— perterna och den informationstekniska sak- kunskapen. Möjligheterna till och formerna för utbildningsinsatser kan på motsvarande sätt kräva samverkan.

Nu berörd samverkan antas väsentligen resultera i att undersökningar o.d. avslutas med en rapportering i första hand till ver— kets ledning. Verkets ledning skall fatta de övergripande prioriteringsbesluten. Led- ningen har sålunda att välja vad för slags åt- gärder som skall sättas in. Till åtgärder som därvid ofta tillsammans med andra åt- gärder — kan komma i fråga hör informa- tions- och utbildningsåtgärder.

Även själva prioriteringsarbetet kan kräva medverkan av informations- och utbildnings- enheten. Enheten kan t. ex. med hjälp av förprövningar och effektmätningar åstad- komma underlag för prioriteringsbeslut.

Informations- eller utbildningsinsatser som beslutas av ledningen får sedan följa de rikt- linjer som ledningen generellt utfärdat för informations- och utbildningsarbetet. I un- dantagsfall kan det vara nödvändigt att led— ningen också meddelar särskilda mera prin- cipiella riktlinjer för en aktuell insats.

Informations- och utbildningsenheten för- utsättes få uppdrag att inom ramen för de generella och speciella riktlinjerna välja de närmare vägarna för insatserna samt att de- taljutforma och genomföra dem. Arbetet är därmed över i åtgärdsfasen, och huvudan- svaret 1igger på informations- och utbild-

ningsenheten. En annan sak är att också det- ta skede kräver en samverkan. Enhetens per- sonal måste sålunda under hand fortlöpande samarbeta med och inhämta synpunkter från de undersökningsexperter som produce- rat underlaget för insatserna.

Frågorna om enhetens uppbyggnad och personalbehov bör övervägas mot bakgrund av några erinringar om inriktningen av det konsumentpolitiska informationsarbetet.

Informationsåtgärderna har i hittillsvaran- de arbete på konsumentområdet i hög grad inriktats på att ge information för köpval be— träffande olika produktvarianter. Denna köpvalsinriktade information har ställt stora krav på konsumenterna. Enligt konsument- utredningens mening bör nu eftersträvas att information av detta slag i första hand skall lämnas av producentledet genom deklaratio- ner och liknande varuupplysning som följer produkter och är tillgänglig vid köptillfälle- na. Frågorna om sådan information och om konsumentverkets insatser i denna del faller på producentenheten. Producentenhetens ar- bete kräver där medverkan av expertis från informations- och utbildningsenheten (se un— der 4.5.1).

Informationen från konsumentverkets si— da till konsumenterna bör främst inriktas på att ge underlag för konsumenternas ställ- ningstaganden i mera överordnade besluts- situationer. Arbetet bör främst syfta till att effektivt stärka hushållens planerings- och kontrollresurser. Det är därvid angeläget att överskådlig och ändamålsenlig information lämnas i viktiga frågor som rör hushållens ekonomiska planering. Av stort intresse är här exempelvis att söka ge konsumenterna förbättrade kunskaper som underlag för budgetfrågor och för val av kostnadssam- mansättning, inköpsfrekvens eller tvättorga- nisation.

När det gäller information från verket be- träffande särskilda produktområden, bör ar- betet inriktas på att ge allmänna informati- va överblickar över viktigare områden. Så- dana orienteringar bör främst ta sikte på skillnader i stort mellan olika typer av pro- dukter och på väsentliga funktionsfrågor.

Ett viktigt syfte med den konsumentpoli-

tiska informationen är att producera under- lag för debatt och opinionsbildning i konsu- mentfrågor. En presentation och belysning av problem som är föremål för uppmärk- samhet kan exempelvis här ge ett sådant un- derlag. Nu berörd inriktning av informa- tionsverksamheten har stor betydelse när det gäller att öka konsumenternas medvetande om väsentligare problem i hushållsledet och att förstärka konsumenternas och konsu- mentorganisationernas möjligheter att påver- ka utvecklingen mot en bättre anpassning till avgörande konsumentintressen.

Arbetet hos verkets skilda enheter och projektgrupper liksom hos SPK kan i varierande arbetsstadier ge underlag för in- formation med den ovan beskrivna inrikt- ningen. Det kan sålunda exempelvis ha in- tresse att informera om såväl att en hushålls- ekonomisk undersökning satts igång och att presentera ramarna och motiven för under- sökningen som att sedan redovisa undersök- ningsresultaten. Redan problem som upp- märksammats vid den hushållsekonomiska enhetens, producentenhetens eller den tek- niska enhetens bevakning av konsurnentin- tressanta utredningar, av produktutveckling- en m. ni. kan kräva en informativ presenta- tation utåt. På motsvarande sätt kan infor- mation vara lämplig om de åtgärder som successivt beslutas med anledning av en un- dersökning och om resultaten av det vidare arbetet. Det blir en uppgift för informa- tions- och utbildningsenheten att uppmärk- samma och ta till vara den mängd av in- formationsmaterial som fortlöpande kom— mer fram i konsumentverkets arbete.

Åtskilligt underlag för information kan också hämtas utifrån. Informations- och ut- bildningsenheten måste i sitt arbete följa och visa stor öppenhet för vad som sker av konsumentintresse utanför verket.

Redogörelsen för arbetets inriktning ger utblick över hur informationen till väsentlig del måste riktas mot och använda sig av utbildningssektorn. Denna sektor har en nyckelställning såväl när det gäller att öka konsumenternas planerings- och kontrollre- surser som att ge anknytningspunkter för debatt och opinionsbildning. Det är här frå-

ga om såväl att skapa ökade grundkunska— per som att vidga kunskaps- och värderings- underlaget och hålla detta aktuellt. Arbetet förutsätter ett nära samarbete såväl med skolväsendet som med frivillig utbildning och fortbildning i regi av folkbildningsorga- nisationer och intresseorganisationer. Enhetens arbete i fråga om utbildning måste innebära insatser av mycket varie- rande art. Mer eller mindre långtgående och omfattande insatser från verkets sida är här

påkallade.

Konsumentverket måste — främst ge- nom informations- och utbildningsenhetens utbildningssektion ha en gedigen över-

blick över vilken plats frågor av konsu- mentpolitiskt intresse har i skilda utbild- ningssammanhang. Utvecklingen måste föl- jas. Systematiska genomgångar måste göras för olika områden.

Insatserna syftar i första hand till att ge kännedom om föreliggande brister. De åtgär- der från verkets sida som sedan kan få ak- tualitet blir att fästa ansvariga instansers uppmärksamhet på behoven av förbättring- ar. Härtill ansluter sig uppgifterna att i oli- ka hänseenden medverka med uppgifter och synpunkter vid ansvariga instansers reform- arbete beträffande utbildningsplaner, kurs- planer, anvisning av läromedel etc. Konsu- mentpolitiken måste föras ut och ges ge— nomslagskraft på vida utbildningsområden.

En andra och mera självständig uppgift för sektionen blir att verka för produktio- nen av läromedel samt att medverka i eller driva sådan produktion. Det kan vara fråga om läromedel av varierande art och om- fång, från broschyrer och sammanställning- ar till mera fullständiga läroböcker och pro- gram som inkluderar även audiovisuellt ma— terial. Arbetet inrymmer en vid skala upp- gifter, från direkt egen produktion till med- verkan i eller understöd av arbete utanför verket.

Det finns slutligen också uppgifter, för vilka verket måste ha ett längre gående eget ansvar och där huvudinsatserna måste göras genom verket. Här åsyftas då främst upp- gifterna att ge utbildning åt eller göra långt- gående insatser vid utbildningen av verkets

personal liksom personal och förtroendemän i det konsumentpolitiska arbetet ute på fäl- tet. Kurser måste läggas upp och genomfö- ras. Läromedel måste produceras. Enhetens personal — liksom verkets personal i övrigt måste ofta delta i verksamheten som kursledare, föreläsare eller läromedelspro- ducenter.

Det är uppenbart att sektionens kapacitet aldrig kan räcka för mera ingående insat- ser på vida fält av utbildningsområdet. In- satserna måste koncentreras till vad som ger störst effekt. Vidare måste insatserna till sin huvuddel utgöras av insatser av den ovan först berörda typen (ett följande av utvecklingen och samverkan med ansvariga institutioner).

Konsumenterna ställs i en snabbt förän- derlig värld inför alltmer komplicerade eko- nomiska, tekniska, sociala, rättsliga och kul- turella problem. Denna utveckling ställer be- tydande krav på de enskilda medborgarna — liksom på samhället. Det är mot denna bakgrund en viktig uppgift på utbildnings- området att skapa ett aktivt intresse för pro- blem i hushållsledet och för ett aktivt del- tagande i deras lösning. Konsumenterna måste ges ökade möjligheter att förstå och analysera problem som berör dem i egen- skap av konsumenter. Konsumentundervis— ningen måste ges en sådan inriktning att den är av verklig och långsiktig nytta. De kva- litativa kraven måste starkt skjutas i för- grunden.

Nu berörda förhållanden ger anvisning om behoven av ökade insatser på skolun— dervisningens område. Insatser krävs också på vuxenutbildningens område, särskilt som den hittillsvarande skolutbildningen inte gett tillräckliga insikter i konsumentfrågor. Kon- sumentfrågorna torde med fördel kunna in- tegreras i en rad ämnen på skilda undervis- ningsnivåer. Det förutsättes att insatser från verkets sida på nu berörda område väsent- ligen hänför sig till kontakter med skolans myndigheter samt medverkan beträffande lä- roplaner och när det gäller läromedel. In- satser av motsvarande art och intensitet mås- te göras också i förhållande till folkbild- ningsorganisationer och andra organisationer

med betydelsefull verksamhet på den frivil- liga utbildningsverksamhetens område.

Här bör också erinras om att det finns skäl att särskilt intressera sig för det behov av undervisning som finns hos särskilt re- surssvaga konsumentgrupper. Utredningen erinrar här om sådana grupper som exem- pelvis immigranter, handikappade och inter- ner. Hushållsekonomiska undersökningar be- träffande sådana grupper torde ibland kunna ge anvisningar om särskilda utbildningsbe- hov. Insatser kan då komma i fråga och få formen av ett samarbete mellan utbildnings- sektionen och de organ som bär huvudan- svaret för samhällets insatser beträffande berörd grupp.

Betydelsefulla insatser på utbildningsom- rådet kan också gälla utbildningen för yrken med särskild betydelse i konsumentsam- manhang. Det kan vara fråga om utbild- ningen av lärare för ämnesområden som har betydelse för att ge eleverna ett grundläg- gande underlag för deras planerings- och kontrollresurser i konsumentsammanhang. Andra här intressanta yrkesgrupper är ex— empelvis journalister med inriktning på kon- sumentfrågor, ekonomer, handelsanställda, socialarbetare, samhällsplanerare och arki— tekter. Även när det gäller nu berörd sek- tor torde verkets insatser i huvudsak få be- gränsas till samarbete med organ som sva- rar för utbildningen i fråga.

Längre gående insatser och ett mera di- rekt ansvar för konsumentverket kommer i fråga främst när det gäller utbildningen av personer som skall vara direkt verksamma på det konsumentpolitiska området. Hit hör i första hand konsumentverkets personal lik- som hemkonsulenterna och annan personal som skall ha hand om det konsumentpoli- tiska arbetet på fältet. Utbildningsbehov finns också för de förtroendemän som i 10- kal instans skall bära ansvaret för de konsu- mentpolitiska insatserna. Utbildning av här avsett slag måste också anordnas för per- soner med nyckelställningar när det gäller folkbildningsorganisationernas och andra or- ganisationers frivilliga arbete på konsument- området.

De mera långtgående insatserna från kon-

sumentverkets sida förutsätter bl. a. konsul- tationer av och samråd med olika organ på utbildningens område. Här bör erinras om att det är särskilt angeläget att grundläg- gande frågor om målsättning, inriktning och arbetsmetoder för den nya konsumentpoliti- ken presenteras i utbildningskurser för per- soner som vill söka anställning i konsument- verket.

Konsumentutredningen fäster särskilt stor vikt vid frågorna om utbildningen av ver- kets personal liksom av förtroendemän och tjänstemän för den konsumentpolitiska arbe- tet på fältet. Det har bedömts vara av stort värde att i god tid före verkets start finns tillgång till mera konkreta riktlinjer för den- na utbildningsverksamhet och en översikt- lig grundplanläggning för denna. Det skulle emellertid föra för långt att i detta organisa- tionsbetänkande presentera sådana riktlinjer och planer. Konsumentutredningen har satt till en särskild arbetsgrupp för behandling av berörda frågor.

Slutligen är det en väsentlig uppgift för enheten att hålla kontakt med och delta i utvecklingen av forskning på utbildnings- området. Till en del åstadkommes sådan kontakt genom det ovan nämnda samarbetet med skolväsendet, bildningsorganisationerna och Sveriges Radio vilka ju alla följer forsk- ningen på utbildningsområdet. Enheten har emellertid anledning att följa forskningen för att initiera projekt när sådana är nödvändi- ga från konsumentpolitisk synpunkt och el- jest inte kommer till stånd.

Utredningen övergår härefter till frågor om verkets information direkt till konsu- menterna.

Producenterna av varor och tjänster — speciellt de kommersiellt arbetande produ- centerna —— svarar för den övervägande de- len av det informationsflöde som når kon- sumenterna. Den statliga konsumentupplys- ningen spelar åtminstone kvantitativt sett en relativt liten roll i sammanhanget. Detta betyder emellertid inte att hushållens infor- mationsproblem skulle få en effektiv lösning bara genom en kraftig ökning av den stat- liga konsumentupplysningens volym. Hus- hållets informationsproblem är _— på grund

av dess begränsade planeringskapacitet — i första hand av kvalitativ och inte kvanti- tativ natur. Skapandet av ett från det kom- mersiella informationssystemet fristående konsumentupplysningssystem kan därför inte lösa dessa problem på ett effektivt sätt.

Konsumentverkets insatser när det gäller information till konsumenterna bör på grund härav i första hand inriktas på förbättring- ar av det kommersiella informationssyste- met. Varudeklarationsnämnden arbetar re- dan efter sådana principer, och en av kon- sumentverkets viktigare uppgifter är att vi- dareutveckla detta arbete. Slutmålet bör va- ra att på alla viktigare varu- och tjänsteom— råden — även inom den offentliga sektorn — få till stånd hushållsanpassade normer för klassificering och beskrivning av såväl enstaka produkter som »produktsystem» samt att få producenterna att använda dessa normer i sin konsumentinriktade produkt- upplysning.

Konsumentverkets producentenhet har hu- vudansvaret för dessa insatser från verkets sida (se under 4.5.1). Experter från infor- mations- och utbildningsenheten måste emel- lertid i stor omfattning här anlitas för råd- givning åt producentenheten och medverkan i projektarbete. På liknande sätt måste en- hetens experter medverka när det gäller att i anslutning till hushållsekonomiska enhe- tens undersökningar behandla frågor om konsumenterna som informationsmottagare.

Ett välutvecklat system av normerad pro- duktupplysning kan emellertid självfallet inte helt lösa hushållens informationsproblem. En rad viktiga beslut i hushållen är inte i första hand knutna till val mellan olika på marknaden befintliga varor och tjänster. Detta gäller bl. a. de långsiktiga och övergri- pande beslut som på ett avgörande sätt be- rör de grundläggande målen för hushållets verksamhet eller som har med väsentliga re- sursanvändningsproblem att göra. I denna typ av övergripande beslutssituationer är bristen på användbart beslutsunderlag utom- ordentligt stor. Råd och anvisningar när det gäller planeringen i stort av hushållets ekonomi och viktiga verksamhetsgrenar kan inte utan vidare integreras i företagens pro-

duktinformation. Här har konsumentverket ett viktigt område för direktinformation till konsumenterna.

De informationsinsatser som verket riktar mot konsumenterna bör inriktas på att gäl- la frågor som inte är tillfredsställande be- handlade i det övriga informationsflödet. Genom systematisk resultatkontroll bör vi— dare underlag kunna ges för rekommenda— tioner beträffande andra parters informa- tionsinsatser, t. ex. företagens reklam.

Här måste arbetsfördelningen i förhål- lande till producentenheten observeras. Hu- vudregeln måste enligt utredningens mening vara den att det är informations- och utbild- ningsenheten som bygger upp den speciali- serade kunskapen om konsumenterna som informationsmottagare och därmed om pro- ducenternas information från konsument- synpunkt. Det är däremot producentenhe- ten som med hjälp av denna kunskap — lik- som material från t. ex. den hushållsekono- miska enheten — håller kontakten med pro- ducenterna i syfte att åstadkomma förbätt- ringar av eller tillägg till den information som dessa riktar till konsumenterna.

Även arbetsfördelningen i förhållande till den hushållsekonomiska enheten är viktig. I avsnitt 4.3 har angivits att material som den hushållsekonomiska enheten skall spri- da till regionkontor och lokala nämnder bör produceras av informations- och utbild- ningsenheten.

Principen för all arbetsfördelning gent- emot övriga enheter bör vara att informa- tions- och utbildningsenheten svarar för dels den direkt till konsumenterna riktade in- formationen, dels massmediadelen av all in- formation.

Ett viktigt inslag i uppgifterna beträffan- de information direkt till konsumenterna blir att för verkets räkning framställa och distribuera tidskrifter, broschyrer och andra publikationer.

Informations— och utbildningsenheten har slutligen uppgifter också när det gäller kon- takter med pressen och massmedia i övrigt. Dagspress och veckopress, organisationernas publikationer, radio och TV m. m. erbju- der sålunda effektiva och varierande vägar

att föra ut information till konsumenterna. Denna information kan vara av rådgivande art och då främst avse råd för mera över- ordnade beslutssituationer. Denna del av in- formation har liksom verkets egen informa- tion direkt till konsumenterna främst till syf- te att stärka hushållens planerings— och kon- trollresurser. Kontakterna med massmedia ger emellertid också möjligheter att föra ut underlag för debatt och opinionsbildning. Enligt konsumentutredningen bör avsevärda insatser här göras i det konsumentpolitiska arbetet för att stärka konsumenternas och konsumentorganisationernas resurser att gö- ra sina intressen gällande. Utredningen upp- fattar insatserna på opinionsbildningens om- råde som ett nytt och mycket betydelsefullt inslag i arbetet på konsumentområdet.

I förhållandet till massmedia måste enhe- ten arbeta med informationsprodukter av mycket varierande slag. Dessa omspänner en vid skala från vetenskapliga projektrapporter till enkla pressmeddelanden. Artikelunderlag måste utarbetas. Pressmeddelanden av varie- rande utförlighet måste ställas samman. Presskonferenser och studiebesök måste ar- rangeras såväl centralt som regionalt och lokalt.

Till uppgifterna beträffande publikations- arbete ansluter sig uppgifter att behandla direkt konsumentinriktat material från SPK. Konsumentutredningen föreslår att samarbetet mellan verket och SPK inleds i samma former som det nuvarande samarbe- tet mellan KI och SPK. Detta samarbete har nu intensifierats genom att KI i ökad utsträckning publicerar material som SPK tidigare publicerat i den icke längre utgivna tidskriften Prisaktuellt. Erfarenheterna från detta intensifierade samarbete torde ge ett gott underlag för samarbetet mellan verket och SPK. En lämplig särskild organisatorisk åtgärd synes nu vara att en tjänsteman ges uppdraget att fortlöpande hålla kontakt med SPK:s upplysningssektion.

I detta sammanhang finns vidare anled- ning att ta upp den av 1963 års konsu- mentupplysningskommitté (Konsumentupp- lysning, SOU 1968: 58) ingående behandla- de frågan om konsumentupplysningen från

metod- och redovisningssynpunkt samt frå- gorna om normsystem för undersöknings- och upplysningsverksamheten.

De av konsumentupplysningskommittén behandlade normfrågorna förlorar i hög grad betydelse genom att undersöknings- och upplysningsverksamheten inte längre närmast inriktas på redovisningar av långt gående jämförande varuprovningar. Det är vid sådana jämförande provningar och re- dovisning av dem som frågor om normer och ansvar blir särskilt komplicerade och främst skulle kräva reglering. Konsument- upplysningskommitténs genomgång ger för övrigt en mycket ingående belysning av de svårigheter som möter vid en inriktning mot jämförande varuprovningar. Dessa svårighe- ter måste leda till att insatser annat än be- träffande begränsade produktområden skul- le kräva mycket stora resurser.

Konsumentutredningen anser att några vinster inte nu skulle kunna uppnås genom att riktlinjerna omsattes till mera bundna normer. Inte heller kan det i nuvarande lä- ge vara motiverat att såsom konsumentupp- lysningskommittén föreslagit inrätta en sär- skild konsumentupplysningsnämnd. Skulle någon mera betydelsefull upplysningsinsats ge anledning till motsättningar mellan verket och företagssidan, bör det vara möjligt att tillsätta en gemensam opartisk utredning för genomgång av förhållandena i det aktuella fallet.

4.6.2. Personalbehov

Mot ovanstående bakgrund föreslås följande organisation av enheten.

Till chef för enheten bör utses en person som är van vid ledningsuppgifter och har omfattande kännedom om konsumentpro- blemen samt besitter sakkunskap och erfa- renhet på informations- och utbildningsom- rådena. Utredningen föreslår att enhetsche— fen placeras i lönegrad C 2.

Enhetens organisation under enhetsche- fen kan lämpligen återspegla huvudgrupper- na av uppgifter. En huvudgrupp utgöres av

utbildningsverksamhet, såväl aktiviteter gäl- lande det offentliga utbildningsväsendet som frivillig utbildningsverksamhet genom folk- bildningsorganisationer o.dyl. liksom akti- viteter gällande utbildning av verkets egen personal och personalen hos regionkontoren och de lokala nämnderna. En annan huvud- grupp är enhetens egen direkt konsumentin- riktade informationsverksamhet med publi- kationsverksamhet. En tredje huvudgrupp är bevakning och service i förhållande till mass- media.

Dessa tre huvudgrupper av uppgifter bör fullgöras av var sin sektion.

Material som behövs i större upplagor för utbildningsverksamheten liksom för upplys- ningsverksamheten hos regionkontor och 10- kala nämnder bör framställas inom publika- tionssektionen för den hushållsekonomiska enheten respektive utbildningssektionen. Ett motsvarande samarbete förutsätts råda gent- emot producentenheten i fråga om eventuell massinformation till producenterna. Då pro- ducentenheten studerar producenternas poli- tik i fråga om exempelvis reklam, bör infor- mations- och utbildningsenheten inkopplas för att undersöka detta material.

Utredningen föreslår att utbildningssek- tionen leds av en avdelningsdirektör och att den därutöver består av två byrådirektörer, tre byråsekreterare och fyra assistenter. Bland personalen skall givetvis finnas utbil- dade pedagoger med erfarenhet av skolvä- sendet. Det är emellertid också viktigt att sammansätta personalen på ett sådant sätt att praktiska erfarenheter av vuxenutbild- ning och företagsintern utbildning finns fö- reträdda. Liksom fallet varit beträffande fö- regående enheter används här allmänna tjänstebeteckningar.

För publikationssektionen torde i ledning- en erfordras en avdelningsdirektör och en byrådirektör. Båda bör ha erfarenhet av de problem som är förknippade med konsu- menterna som informationsmottagare. Där- utöver bör den ene vara sakkunnig i fråga om utnyttjande av massmedia och spridning av publikationer medan den andre bör ha meriter i fråga om redaktionellt arbete.

För allmänna redaktions-, massmedia- och

spridningsuppgifter i övrigt beräknas åtta tjänstemän under förutsättning att verket ut- nyttjar service som kan köpas utifrån på detta område. Att döma av hittillsvarande erfarenheter bör det vara möjligt att få des- sa uppgifter fullgjorda på tillfredsställande sätt om tre av tjänstemännen är byråsekre- terare och de övriga assistenter.

Inom publikationssektionen behövs slutli- gen en byrådirektör som samordnar arbetet på material åt regionkontor och lokala nämnder. Denne tjänsteman förutsättes arbe— ta i intim samverkan med den arbetsgrupp i hushållsekonomiska enheten som leder den regionala och lokala verksamheten. Arbets- gruppen bör svara för beredningen av beslut om i vilken utsträckning och med vilken in- riktning material skall lämnas till regionkon- toren och de lokala nämnderna. Därvid bi- drar informationsenheten med beslutsunder- lag från sitt område. Med utgångspunkt från dessa beslut produceras materialet av infor- mations- och utbildningsenhetens publika- tionssektion.

Tillsammans beräknas publikationssektio- nen ha 11 handläggande tjänstemän och as- sistenter. Denna personal torde vara tillräck- lig för att konsumentverket skall kunna fort- sätta att ge ut de publikationer och mass- spridda meddelanden som konsumentinstitu- tet, rådet och varudeklarationsnämnden nu ger ut. Därvid förutsätts att konsumentin- riktad information från SPK överförs till konsumentverket.

Konsumentverket får på informationsom- rådet uppgifter som väsentligen skiljer sig från nuvarande informationsverksamhet. Det finns därför enligt konsumentutredningens mening anledning att successivt se över publikationsverksamheten i fråga om inne- hållets inriktning, utgivningens omfattning, val av målgrupper, mediaval, periodicitet, prissättning, format etc. Beslut i de exempli- fierade hänseendena bör fattas allteftersom bättre kunskaper erhålles om konsumenter- nas informationsproblem. Utredningen för- ordar att nuvarande typer av publikationer och meddelanden fortsätter under den förs- ta tiden. Det blir en av de viktigaste upp- gifterna för verket att fortlöpande analysera

behoven och formerna för denna verksam- het med aktiv medverkan av den nedan be- skrivna pressektionen dit expertis på för- prövningar och effektmätning föreslås bli förlagd.

Sektionen för bevakning av och service till massmedia, här för korthetens skull be- nämnd pressektionen, bör bestå av en chef, tillika pressombudsman, samt personal i öv- rigt som specialiseras på permanent bevak- ning, spridning av upplysning om verkets syften, aktiviteter och resultat samt effekt- mätning.

I flera nyare verk har pressombudsman- nen i enlighet med en rekommendation från den statliga informationsutredningen place- rats direkt under generaldirektören. Enligt konsumentutredningens mening föreligger emellertid speciella skäl för att i detta fall placera pressombudsmannen vid informa- tions- och utbildningsenheten och då hos pressektionen. Konsumentverket skall ägna en stor del av sin verksamhet åt uppgifter på detta område. Uppgifterna är en integre- rad del av den övriga verksamheten.

Pressombudsmannen vid ett verk har å andra sidan behov av tillträde till alla inter- na informationskällor. Utredningen föreslår därför att konsumentverkets pressombuds- man regelmässigt kallas till styrelsens och direktionens sammanträden. För att säkra tillräcklig kompetens för uppgiften anser ut- redningen det vara nödvändigt att pressom- budsmannen lönegradsplaceras som avdel- ningsdirektör.

Enheten behöver expertis för att kunna utnyttja förprövningar och effektmätningar. Effektmätningar och i viss utsträckning även förprövningar brukar normalt läggas ut som beställningsarbeten på specialiserade insti- tutioner eller företag. Verket har inte inled- ningsvis anledning att skaffa sig kapacitet för att självt göra effektmätningar eller alla erforderliga förprövningar. För att bereda beställningarna och över huvud taget leda verksamheten i detta hänseende erfordras en avdelningsdirektör, placerad vid pressektio- nen.

För pressektionens uppgifter i övrigt tor- de erfordras två byråsekreterare av vilka den

ene främst är inriktad på pressen och den andre främst på radio-TV. För mera rutin- betonade uppgifter på deSSa båda områden erfordras dessutom två assistenter.

Enheten för information och utbildning har slutligen behov av biträdespersonal. Ett minimum för att de ovan nämnda tjugonio tjänstemännen skall kunna arbeta effektivt torde vara fem biträden, varav två kvalifi- cerade. Ett så lågt antal biträden för dessa uppgifter är möjligt tack vare den tillgång till skriv- och räknebiträden som föreslås i allmänna enheten.

De ovan redovisade personalförslagen skulle tillsammans ge följande tjänster för informations- och utbildningsenheten.

l enhetschef i lönegrad C 2, 3 avdelningsdirektörer för att leda publi- kations-, utbildnings- respektive pressek- tionen, 1 avdelningsdirektör specialiserad på infor- mationstekniskt utvecklingsarbete, 2 byrådirektörer för särskilt kvalificerade uppgifter hos utbildningssektionen, 2 byrådirektörer för kvalificerade uppgifter hos publikationssektionen, den ene för all- männa uppgifter, den andre i arbetsgrupp för fältmaterial, 3 byråsekreterare för bevaknings- och övri- ga handläggningsfrågor hos utbildnings- sektionen, 3 byråsekreterare för redaktions- och distri- butionsuppgifter hos publikationssektio- nen, 2 byråsekreterare hos pressektionen för be-

vaknings— och serviceuppgifter gentemot pressen respektive radio-TV, assistenter hos publikationssektionen, assistenter hos utbildningssektionen, assistenter hos pressektionen,

biträden varav 2 kvalificerade.

VIN-(AU!

Tillsammans utgör detta 33 tjänstemän varav 1 enhetschef i CZ, 16 handläggande tjänstemän, 11 assistenter och 5 biträden.

Härtill erfordras, liksom fallet är med de tidigare beskrivna enheterna, medel för att tillfälligt anlita expertis och för att lägga ut

oeställningsarbeten. Utredningen uppskattar medelsbehovet för dessa båda ändamål till ca 100000 kronor respektive ca 400000 kronor.

Nu berörda kostnadsposter innefattar inte trycknings— och mediakostnader. För betal- ning av sådana kostnader krävs avsevärda belopp. Medel härtill kommer att vara till- gängliga genom anslag för expenser och för utbildnings- och upplysningsverksamhet (se under 6.3).

4.7. Allmänna enheten

Konsumentverkets bevaknings-, utrednings- och handläggningsverksamhet vid tidigare beskrivna enheter rymmer moment av likar- tad karaktär som det är motiverat att samla i en enhet. Det är uppgifter av typen litte- ratursökning och bibliotekstjänst liksom in- tern juridisk rådgivning vid handläggning av sådana ärenden som har juridisk aspekt. Det är vidare personaltjänst och övriga uppgifter som sammanhänger med verkets administra- tiva drift, t.ex. telefontjänst och skrivcen- tral samt redovisning och ekonomi. En an- nan typ av uppgifter är ansvaret för verkets maskinella utrustning (exklusive tekniska en- hetens provningsapparatur) samt beredning från kontraktsteknisk synpunkt av beställ- ningsuppdrag av olika slag.

Var för sig kan dessa typer av uppgifter inte sägas ha samma omfattning som upp- gifterna hos övriga enheter. Uppgifterna är emellertid synnerligen viktiga för en effek- tiv verksamhet inom övriga enheter liksom i direktionen och styrelsen och har samman- tagna en betydande omfattning. Utredning- en föreslår därför att dessa uppgifter sam- las i en enhet, kallad den allmänna enhe- ten.

Utredningen föreslår att enheten leds av en chef i lönegrad C 2. Dennes huvudsakli- ga erfarenheter kan ligga på det personal- administrativa området. Under enhetschefen, tillika verkets personalchef, bör uppgifterna fördelas på en dokumentationssektion för service till verkets bevaknings-, utrednings- och handläggningsverksamhet, en ekonomi-

sektion för redovisning och ekonomi samt en kanslisektion för personalfrågor och ser- vice i fråga om verkets administrativa drift.

Härtill kommer personalen vid allmänna reklamationsnämnden (se vidare under 6.2). Utredningen föreslår att reklamationsnämn- dens kansli under bibehållande av självstän- dighet gentemot verket vid handläggningen av sina ärenden, får lokaler i verket och i tillämplig utsträckning utnyttjar allmänna enhetens service.

Uppgifterna för dokumentationssektionen består av litteratursökning, dokumentations- verksamhet, bibliotekstjänst och aktiv rap- portering till olika tjänstemän i verket om nytt material på deras respektive områden. Flera omständigheter talar för att förhållan- devis kraftiga personella och materiella re- surser måste anslås för dessa uppgifter.

Verket arbetar på ett område i stark ut- veckling. Detta gör det angeläget att verket fortlöpande har en aktuell kännedom om det som händer på området. En sådan känne- dom är den första grunden för prioriterings- arbetet. Större delen av personalstyrkan kommer att behöva tillgång till både över- siktlig information och uttömmande mate- rial på olika specialområden.

En uppgift för dokumentationssektionen är att kartlägga informationsbehovet hos de olika delarna av verket och hålla en nära kontakt med dessa. Verkets egna aktiviteter ger upphov till material på olika ämnesom- råden som inte kommer att utnyttjas till ful- 10 med mindre det inordnas i ett aktivt dri- vet dokumentationssystem.

Materialanskaffningen i övrigt gäller rap- porter och publikationer från forskningsin— stitutioner, förlag, organisationer, myndig— heter och företag så snart detta material har betydelse för verket. Materialmängden blir emellertid så stor att vissa principer för en begränsning måste utformas. Anskaffning- en kostar nämligen pengar -— och betydligt större är kostnaderna för registrering, arki- vering och intern information för att få ma- terialet utnyttjat. Stora krav ställs på arkive- rings- och registreringssystemet. En betydan- de insats av utbildning erfordras, speciellt i början.

För dessa olika uppgifter krävs enligt ut- redningens mening en byrådirektör som sek- tionschef. Denne tjänsteman bör ha erfaren- het från aktivt servicebibliotek. Vidare er- fordras en assistent som bibliotekarie och ett kvalificerat biträde för biblioteksuppgif- ter. Sektionens arbete kräver dessutom viss insats av biträdespersonal för skrivuppgif- ter. Denna fråga behandlas senare i sam- band med bedömningen av biträdesbehovet för samtliga sektioner.

Ekonomisektionens arbete kan väsentligen reduceras genom att konsumentverket an- sluts till statens ekonomi-administrativa sy- stem som ombesörjer delar av de kamerala uppgifterna. Under dessa förutsättningar tor- de som sektionschef erfordras en byrådirek- tör för budget- och anslagsfrågor liksom uppläggning och utveckling av kamerala rutiner. För att utarbeta underlag för bok- föring, redovisning och rapportering, stati- stik och kostnadskontroll, avlöningsuträk- ning, inkomst- och skatteredovisning, faktu— rering och kassatjänst och inköpstjänst er- fordras dessutom en byråsekreterare och två biträden varav ett kvalificerat.

Kanslisektionens uppgifter är av olika slag. Verkets personaltjänst kräver betydande in- satser. Utredningen vill speciellt fästa upp- märksamheten vid att varje nyanställd får en introduktionsutbildning och att personal med hjälp av fortbildning bereds tillfälle att börja med nya arbetsuppgifter (se under 4.6). En med detta sammanhängande upp- gift är att ge service åt företagsnämnden.

Verkets uppgifter kräver ofta att avtal av olika slag ingås. Kanslisektionen behöver därför juridisk expertis för den avtalsteknis- ka beredningen av sådana ärenden, t. ex. beställningskontrakt.

Till kanslisektionens uppgifter hör också att i fråga om redovisningsteknisk och sta- tistisk verksamhet åstadkomma en lämplig avvägning mellan eget innehav av maskinell utrustning, t. ex. kalkylatorer, och utnyttjan- de av service utifrån, t. ex. genom hyres- kontrakt beträffande datortid.

Det är slutligen kanslisektionen som skall svara för konsumentverkets förråd och ex- pedieringsverksamhet. Registrering, arkive-

ring, kopiering och reproduktion hör också hit liksom telefonväxel och intendentur- tjänst.

Som chef för kanslisektionen föreslår ut- redningen en avdelningsdirektör. Denne kan med hänsyn till arbetsuppgifterna lämpligen vara jurist.

För kanslisektionens arbete med registre- ring, expediering och arkivering av hand- lingar erfordras en assistent som registrator och ett kvalificerat biträde. För lokal- och utrustningsfrågor, inköp och lagerhållning av material, underhållsfrågor, städning o. d. föreslår utredningen en assistent. Denne bi- träds lämpligen av en förste expeditionsvakt och tre expeditionsvakter för uppgifter av typen budsändning, kopiering och reproduk- tion. Slutligen torde i ett verk av denna om— fattning två telefonister vara nödvändiga.

Utredningen föreslår sammanlagt sex bi- träden, varav två kvalificerade, för en skriv- och räknecentral som avses kunna utnyttjas av samtliga enheter inom verket.

Tillsammans innebär detta ett behov av följande tjänster för enheten

1 enhetschef i lönegrad C 2, ] avdelningsdirektör som chef för kanslisek— tionen, 2 byrådirektörer som chefer för övriga två. sektioner, 1 byråsekreterare vid den ekonomiska sek- tionen, 3 assistenter för tjänstgöring som respekti- ve bibliotekarie, registrator och förvaltare, 3 kvalificerade biträden med tjänstgöring som biträdande bibliotekarie, kassör och biträdande registrator, 7 biträden varav två kvalificerade för skriv-- och räkneuppgifter dels för enhetens eget behov, dels övriga enheters behov vid. toppbelastning, 2 biträden som telefonister, 4 expeditionsvakter.

Detta gör sammanlagt 24 tjänstemän var-- av 1 enhetschef i C 2, 4 handläggande tjäns-- temän, 3 assistenter, 12 biträden varav 5' kvalificerade samt 4 expeditionsvakter.

5. Den regionala och lokala organisationen

5.1. Inledning

Regional verksamhet på konsumentområdet förekommer nu genom den statliga hemkon- sulentorganisationen och genom priskonto- ren. En redogörelse för hemkonsulentorga- nisationen och dess verksamhet finnsi bilaga 4. I övrigt bör erinras om att åtskilliga in- satser av konsumentpolitiskt intresse med den vida definition av begreppet konsument- politik som utredningen använt göres av bl. a. landstingskommunerna. Vidare arbetar åtskilliga organisationer m. fl. som har länen som verksamhetsområden med konsument- frågor.

Av den lokala verksamheten bör erinras om verksamheten i sex städer genom lokala konsumentkommittéer. Denna verksamhet startades 1967 och har drivits som en för- söksverksamhet. Verksamheten, som tillkom- mit efter initiativ av LO-SAP, har drivits med LO, TCO och några andra centralorga- nisationer som huvudmän. Företrädare för dessa organisationer har ingått i Centrala rådet för lokala konsumentkommittéer som lett verksamheten centralt. I april 1969 över- tog statens konsumentråd huvudmannaska- pet. Ledningsuppgifterna har därefter hand- hafts av konsumentrådet och Centrala rådet i samarbete.

Försöksverksamheten har ingående redo- visats i Centrala rådets »Rapport om för— söksverksamheten med lokala konsument- kommittéer 12 maj 1967—30 juni 1970»,

publicerad i mars 1971. Vissa närmare upp- gifter om verksamheten — främst hämtade från rapporten lämnas i ett följande av- snitt.

Lokal av kommun driven konsulentverk- samhet förekommer i Stockholm och Norr- köping. Även i övrigt finns naturligtvis i den kommunala verksamheten åtskilliga inslag av konsumentpolitiskt intresse — med in- satser av olika slag och i olika former.

Betydande lokala insatser sker också ge- nom organisationer, föreningar o. d. Här kan nämnas konsumentkooperativa organi- sationer, fackliga organisationer, politiska organisationer och studieorganisationer samt intresseorganisationer och sammanslutningar med hushållens arbete och problem på sitt program.

Den framtida verksamheten bör känne- tecknas av en ökad aktivitet på det konsu- mentpolitiska området. Många olika vägar räknas komma till användning i detta arbe- te. Härav bör följa att intresset och möjlig- heterna för lokala insatser måste öka.

5.2. Lokal verksamhet

5.2.1. Försöksverksamheten med lokala kon- sumentkommittéer

Försöksverksamheten med lokala konsu- mentkommittéer har tillkommit efter initia- tiv av den av socialdemokratiska partiet och

landsorgamsationen tillsatta kommittén i prisfrågor (Skoglund-gruppen).

Frågorna fördes under statsmakternas be- dömning genom en skrivelse till handelsmi- nistern i december 1966. Enligt gruppens förslag borde kommunala konsumentnämn- der inrättas. Dessförinnan borde en försöks- verksamhet genomföras på initiativ av de stora löntagarorganisationerna och med des- sa som huvudmän.

Förslaget remissbehandlades och togs upp i propositionen 1967: 75 (statsutskottets ut- låtande nr 90, riksdagens skrivelse nr 205). Förslaget om en försöksverksamhet hade vunnit stöd av åtskilliga remissinstanser. Tanken att inordna lokala konsumentkom- mittéer i en kommunal nämnd fick inte di- rekt stöd av något remissorgan. Flera in- stanser ansåg dock att lämpligheten av en sådan organisationsanknytning borde prö- vas.

Handelsministern uttalade bl. a.

För min del finner jag sannolikt att de före- slagna lokala konsumentkommittéerna skulle kunna göra värdefulla insatser som förmedlare av konsumentupplysning. Det är emellertid ett helt nytt uppslag, som här presenterats, och det ställer sig svårt att utan närmare erfarenheter avgöra hur verksamheten bör organiseras och bedrivas. Det är därför lämpligt att som pris- kommittén föreslår börja med försöksverksam- het på ett mindre antal platser. Det torde kun- na förutsättas, att initiativ till att försöksvis bil- da lokala konsumentkommittéer kommer att tas av de stora löntagarorganisationer, vilka ställt sig bakom förslaget, och andra organisationer, som uttalat intresse för att verksamheten kom- mer i gång. Priskommittéen har ifrågasatt om inte de 10- kala konsumentkommittéerna i framtiden skulle kunna få formen av kommunala nämnder. Det- ta uppslag, som av remissinstanserna av olika skäl mötts med tveksamhet och i vissa fall av- visats, torde få prövas närmare, sedan erfaren- heter vunnits om hur verksamheten kan kom- ma att gestalta sig.

I propositionen förutsattes att statliga organ och andra organ på konsumentområ- det skuile lämna verksamt bistånd åt kom- mittéerna. Ekonomiska bidrag skulle kunna utgå av konsumentrådets anslag.

LO inbjöd på våren 1967 Tjänstemännens

centralorganisation, Arbetarnas bildningsför- bund, Tjänstemännens bildningsverksamhet och Kooperativa kvinnogillesförbundet att delta i en försöksverksamhet. Senare anslöt sig efter inbjudan också Sveriges Husmo- dersföreningars riksförbund. Ett centralt råd inrättades i maj 1967 för att leda och stöd- ja verksamheten samt se till att erfarenhe- terna från denna togs till vara. Ovan nämn- da organisationer fick representanter i Cen- trala rådet. I dess sammanträden har också deltagit företrädare för några centrala organ på konsumentområdet.

Centrala rådet beslutade att försöksverk- samhet skulle startas i Hälsingborg, Kalmar, Norrköping, Skövde, Umeå och Västerås. Konsumentkommittéer i dessa städer kom igång med sin verksamhet under hösten 1967.

Försöksverksamheten har från begynnel- sen —— förutom från de deltagande organi- sationerna — fått stöd av konsumentrådet. Kommittéerna har också mottagit bidrag från kommunerna. Särskilda kontaktmän för kommunerna har följt kommittéernas arbe- te.

Efter framställning från Centrala rådet övertog konsumentrådet i april 1969 hu— vudmannaskapet för försöksverksamheten. En särskild tjänsteman hos rådet gavs upp- giften att arbeta med försöksverksamheten. Därefter har samarbete ägt rum mellan kon- sumentrådet och Centrala rådet. Erfarenhe— terna av detta samarbete uppges vara goda. Enligt nuvarande beslut skall försöksverk- samheten fortsätta längst till den 1 juli 1972.

Totalkostnaderna för verksamheten för 1970/71 har uppskattats till 377000 kro- nor. Av detta belopp utgör 95 000 kronor kostnader för insatserna i central instans.

Huvudprinciperna för verksamheten har angetts vara att ta emot och bistå konsu- menter som vill lägga fram problem eller göra förfrågningar samt att sprida allmän konsumentupplysning. Till den förra grup- pens uppgifter har anslutit sig uppgiften att genomföra undersökningar av olika konsu- mentproblem, att rapportera förhållandena och att på olika vägar söka nå för konsu-

menterna gynnsamma förändringar. Arbe- tet med enskilda konsumenters problem har inriktats också på en bedömning av de ak- tualiserade problemens allmängiltighet och på att nå lösningar av generell art. Med upp- giften att sprida konsumentupplysning för- enades uppgiften att inhämta och förmedla konsumentsynpunkter på upplysningsmate- rialet. Redan vid verksamhetens början gavs arbetsuppgifterna en närmare konkretisering genom en omfattande uppräkning av tänk- bara arbetsuppgifter.

De lokala kommittéerna har sammanträtt en gång i månaden. Deras arbetsutskott har hållit tätare sammanträden. Inkommande ärenden har främst handlagts av de olika kommittéernas kontaktsekreterare. Kommit- téerna har hållit öppen mottagning ett antal timmar i veckan. I svårare ärenden har kon- taktsekreterarna samrått med arbetsutskot- tet eller kommittén.

Kontaktsekreteraren har haft tillgång till ett referensbibliotek beträffande olika kon- sumentfrågor. Därjämte har olika tidskrifter funnits tillgängliga på expeditionerna.

Centrala rådet har upprätthållit fortlöpan- de kontakt med kommittéerna. Varje kom- mitté har besökts av företrädare från Cen- trala rådet omkring fyra gånger om året. Därvid har information förekommit bl.a. om olika samordnade projekt vid försöks— verksamheten. Kommittéerna har haft möj- ligheter att vid behov samråda med Centrala rådet. Denna möjlighet anlitades mycket i början av verksamheten men efter hand har kontaktsekreterarna kommit att arbeta mera självständigt.

Särskilda insatser har gjorts från Centrala rådets sida för att utbilda kommittéledamö- ter och kontaktsekreterare. Information har fortlöpande lämnats om väsentliga konsu- mentfrågor. Vid sammanträden med när- varo av representanter för Centrala rådet har olika väsentliga ämnen systematiskt tagits upp till genomgång och diskussion. En handbok för kommittéverksamheten har getts ut i mars 1970. Ordförande— och kontaktsekre- terarkonferenser har hållits för utbildning av dessa nyckelpersoner i kommittéarbetet.

Kommittéerna har haft en avsevärd hjälp

av hemkonsulentorganisationen och av pris- kontoren. Dessa instanser har aktivt stött verksamheten med råd och synpunkter. Kon- taktsekreterarna har kunnat vända sig till hemkonsulenterna och priskontorsförestån- darna och begära råd i olika frågor. Hem- konsulenterna och priskontorsföreståndarna har varit närvarande vid praktiskt taget alla kommittésammanträden.

Vid kommittéverksamheten har fortlöpan— de kontakter hållits med de organisationer som stått som huvudmän. Kommittéledamö- terna har sålunda envar hållit sina organisa- tioner underrättade om verksamheten. Sam- lade orienteringar har lämnats på möten med företrädare för de deltagande organisa- tionerna. Visst informationsmaterial har sänts ut till organisationernas medlemmar.

Information har vidare spritts till olika skolor. Broschyrer och annonser har lämnat upplysning om verksamheten.

Verksamheten har tilldragit sig stor upp- märksamhet i pressen. Från försöksverksam- heten har också rapporterats att näringsli— vet efter hand visat en mera positiv inställ- ning till verksamheten. Särskilda former för kontakt med näringslivet har prövats. Det har förekommit att affärsmän anlitat kom- mittéerna som neutral instans när det gällt tvistigheter med köpare.

Beträffande den verksamhet som före- kommit under försöksverksamheten har föl- jande sammanfattande uppgifter här sär- skilt intresse.

Under verksamheten har tillhopa 2200 ärenden och förfrågningar inkommit. Av dessa har omkring 1 000 ärenden krävt läng- re behandling. I statistiken över verksamhe- ten har åtskillnad gjorts mellan ärenden och förfrågningar. Därvid har som ärenden upp- tagits fall som krävt större och tidskrävan- de arbetsinsatser. Efter hand har man upp- hört att registrera enklare förfrågningar. To- talt har 46 procent av fallen rubricerats som ärenden och 54 procent som förfrågningar (varvid antalet förfrågningar utgör en upp- skattning eftersom registrering ju inte före- kommit under senare år). Kontakterna med konsumenterna anges ha gett värdefull do— kumentation om konsumenternas problem.

Reklamationsfrågor synes ha intagit en framskjuten plats i verksamheten. Av samt- liga fall (ärenden och förfrågningar) har 37 procent sålunda utgjorts av reklamationsfall (drygt 80 procent av ärendena).

Rapporten över försöksverksamheten ger i sammanfattning följande uppgifter och syn- punkter beträffande ärendehandläggningen. Konsumenterna har genom kommittéerna fått hjälp och stöd i sina konsumtionspro- blem. Genom kommittéernas hjälp har kon- sumenternas förhandlingsstyrka förstärkts. Detta har lett till att konsumenterna i näs- tan alla fall fått sin rätt. Den förhandlings- hjälp som lämnats har varit särskilt behöv- lig när en strikt tillämpning av lagen från allmän synpunkt kan ha varit uppenbarligen orättfärdig. Kontaktsekreterarna har fått stor erfarenhet av olika problem. Deras re- kommendationer har oftast respekterats. I några fall har emellertid Centrala rådet fått gripa in. Några gånger har polisanmälningar skett. Speciellt besvärliga problem har kun- nat uppkomma då en säljare uppträtt efter lagens bokstav men inte efter dess anda.

Verksamheten har särskilt inriktats på låg- inkomsttagare och andra resurssvaga grup- per. En verksamhet av denna typ har er- bjudit en handfast hjälp när det gällt prak- tiska konsumentproblem.

Vid försöksverksamheten har man också arbetat med särskilda projekt. Projektverk- samheten har drivits i nära samverkan mel- lan Centrala rådet och kommittéerna. Till största delen har därvid tagits upp frågor som fått aktualitet vid kommittéernas kon- takter med konsumenterna. Vissa projekt har utformats och bearbetats i central in- stans medan insamlingen av uppgifter skötts av kommittéerna. Andra projekt har helt eller delvis utformats och bearbetats på 10- kal nivå.

Projektarbetet har inriktats på problem av mera generell omfattning. Under de tre förs- ta verksamhetsåren har 20 samordnade pro- jekt genomförts varjämte nära 20 projekt drivits som särprojekt hos olika kommittéer. Projektredogörelserna anges i rapporten för försöksverksamheten vara ett värdefullt källmaterial. Resultaten av verksamheten an-

tas samtidigt ge sig till känna först på lång- re sikt och vara svåra att nu bedöma.

Projektverksamheten kan belysas genom följande exempel på projektrubriker:

Vissa bostäders utformning och vissa mil- jöfrågor från säkerhetssynpunkt.

Offentliga ärenden (öppethållande m. m. hos offentliga inrättningar).

Förbättrad anpassning (besökstider på sjukhus, ålderdomshem och andra inrätt- ningar).

Om öppethållande i livsmedelsbutiker och varuhus.

Om hemsändning i livsmedelsbutiker och varuhus.

Underhållning och kultur som fritidsakti- viteter.

Reklam i skolan.

Inköpsplanering för julen. Service, pris och prestation vid kemtvätt. Pris och prestation vid flyttning.

VDN Varufakta — dröm eller verklighet. Konsumentinstitutets skrifter — hyllvär- mare eller bestsellers på bibliotek.

Enligt Centrala rådet har försöksverksam— heten väl dokumenterat behoven av lokala stödjepunkter för att öka konsumenternas kapacitet och deras möjligheter att ta sina intressen till vara.

5.2.2. Konsumentutredningens övervägan- den och förslag

Försöksverksamheten med lokala konsu- mentkommittéer har understrukit att det finns behov av en lokal konsumentpolitisk verksamhet. Försöksverksamheten har kän- netecknats av strävandena att öka den loka- la aktiviteten och skapa effektiva former och arbetsmetoder för ett målmedvetet arbete för konsumenterna. Verksamheten måste be- tecknas som ett betydelsefullt inslag i ut- vecklingen mot en ny konsumentpolitik. Konsumentutredningen tillmäter en lokal verksamhet en stor betydelse i det framtida konsumentpolitiska arbetet. Denna mening finner stöd särskilt av följande förhållanden. Det konsumentpolitiska arbetet skall kon-

centreras kring väsentliga problem för hus- hållen och särskilda hushållsgrupper. Dessa problem måste till en del fångas upp i lokal instans. En del av problemen kan analyseras och lösas lokalt och mera omedelbart. Andra får föras vidare uppåt för närmare undersök- ningar och åtgärder. Olika vägar skall an— vändas när det sedan gäller att söka nå för- bättringar av konsumenternas situation och att hävda konsumentintressen. I vissa fall kan en mera omedelbar problembehandling förekomma på lokal nivå. Vidare måste be- handlingsinstanserna från centralt och re- gionalt håll föras ut till det lokala planet och till konsumenterna. Ett nät av kontakter är nödvändigt för ett effektivt konsumentpoli— tiskt arbete.

Med behoven av en lokal verksamhet föl— jer inte utan vidare att arbetet bör drivas i kommunal regi. Försöksverksamheten har självfallet inte kunnat ge några omedelbara besked i frågan om en kommunal nämnd för konsumentpolitiken kan vara en lämplig lösning. Såsom departementschefen uttalat måste detta bedömas mot bakgrund av er- farenheterna av hur verksamheten på lokal nivå kommit att gestalta sig.

Först kan vara anledning att här i kort- het erinra om betingelserna för kommunal verksamhet.

Kommunerna har nu befogenheter — kompetens —_ att på skilda områden göra in- satser för sina invånare. Lagstiftningen ger vida ramar för kompetensen. Bestämmelsen om den allmänna kompetensen i kommunal- lagen uppbärs av grundtanken att kommu- nen äger befatta sig med allmänna till kom- munen knutna intressen. På ett stort antal områden ger speciallagstiftningen en mera specificerad och ofta vidare kompetens åt kommunerna.

Åtskilliga delar av den kommunala verk- samheten har ett starkt konsumentpolitiskt intresse med den inriktning som är tänkt för den framtida konsumentpolitiken. Här kan exempelvis erinras om kommunernas omsorger på olika vägar om den yttre miljö som har en avgörande betydelse för hushål— lens eller särskilda hushållsgruppers situa- tion. Kommunerna har en mängd omedelba-

ra och viktiga uppgifter beträffande åtskil- liga miljöförhållanden.

Miljön formas exempelvis av kommuna- la insatser beträffande översiktlig planlägg- ning och detaljplanläggningen genom stads- planer och byggnadsplaner. Viktiga uppgif- ter finns också på bostadssektorn genom byggnadsnämndernas verksamhet, bostads- produktionen genom kommunala bostadsfö- retag, bostadstillsynen genom hälsovårds- nämnderna osv. Många betydelsefulla nyt- tigheter — vatten, elektricitet, kommunika- tioner m. m. — tillhandahålles ofta genom kommunal verksamhet. Det kan vara anled- ning att här också erinra om hur kommu- nerna i sin sociala verksamhet tillgodoser skiftande behov av betydelse för den enskil- des levnadssituation. Särskilda uppgifter finns att sörja för åtgärder till stöd för så— . dana grupper som barn, ungdom, pensio—

närer och handikappade.

Denna bakgrund och dessa exempel kan ge mera allmänna utgångspunkter för be- dömning av möjligheterna till en kommunal verksamhet inom konsumentpolitiken. Det är sålunda utan vidare uppenbart att åtskil- liga aV de insatser som kan vara aktuella för en lokal verksamhet är väl förenliga med eller ger en naturlig förlängning av den nu- varande kommunala verksamheten. Många uppgifter framstår som särdeles angelägna. Här bör också understrykas att konsument- politiken i princip inte är ett gruppintresse utan en angelägenhet som rör alla. Intresset har sådan generalitet som kan göra att kom— munala insatser kan te sig särskilt självfall- na.

Bestämmelserna om kommunal kompe- tens och kommunal verksamhet ger emeller- tid samtidigt långt ifrån ett alldeles fritt spel- rum för alla typer av insatser som kan vara aktuella på konsumentområdet. Det är vis— serligen i och för sig möjligt att genom spe- ciallagstiftning ge något vidare gränser för kompetensen. Samtidigt finns emellertid vis- sa gränser för möjligheterna att förändra förhållandena utan att man genomgripande rubbar mönstret och betingelserna för kom- munal verksamhet.

Vissa begränsningar följer av att viss verk-

samhet uppfattas som förbehållen staten. Så är exempelvis förhållandet med uppgifterna på rättsskipningens område. Förslag förelig- ger också att rättshjälpsverksamheten skall bli en statlig angelägenhet. Andra begräns- ningar följer av grundprinciper om lika be- handling av alla. Åtgärder får —— för att an- vända formuleringen i kommunallagens be- svärsbestämmelse —— inte kränka någons en- skilda rätt eller eljest vila på orättvis grund. Härav följer inskränkningar i möjligheterna att gynna särskilda partsintressen.

Frågorna om möjligheterna till kommunal konsumentpolitisk verksamhet bör härefter övervägas för varje större uppgiftsområde för sig.

En väsentlig uppgift i lokal instans skulle vara att »samla upp» och registrera konsu- mentproblem. Det kan röra sig om enskilda hushålls särskilda problem, om särskilda hus— hållsgruppers problem av större eller mind- re räckvidd eller om mer eller mindre gene- rella konsumentproblem. Den lokala verk- samheten kan på olika vägar komma i för- bindelse med dessa problem.

Det finns knappast anledning att i detta sammanhang gå in på formerna för kontak- ter med konsumenter och konsumentgrup— per. Frågorna om dessa former får behand- las i anslutning till frågor om den verksam- het vid vilken man får kännedom om pro-- blemen. I princip kan emellertid här sägas att den problemuppfångande verksamheten inte kan erbjuda några svårigheter i kom- petenshänseende. Det får uppfattas som till- låtet och lämpligt att kommunerna gör in- satser för att skapa ökad kännedom om hus- hållens situation. En sådan kännedom ger bl. a. underlag för kommunernas verksam- het och annan allmän verksamhet.

Ett betydelsefullt inslag i den problemupp- fångande verksamheten bör tas upp redan här. Detta inslag avser probleminventering och problemundersökning av den typ som i försöksverksamheten drivits som projektar- bete. Metoden med en aktiv systematisk in- samling av fakta kännetecknar denna form. Denna form har kommit till användning så- väl vid lokalt initierade och genomförda pro- jekt som vid undersökningsverksamhet som

lagts upp centralt men genomförts med 10- kal medverkan.

Undersökningsverksamheten av nu berört slag kräver en fackmannamässig upplägg- ning och arbetsmetodik. Tillfredställande un- dersökningar kan därför knappast genomfö- ras utan medverkan av tjänstemän med kun- skaper och erfarenheter beträffande detta slag av verksamhet. Detta betyder att kom- munerna så länge verksamheten inte blivit väl utbyggd och organiserad i praktiken kommer att sakna kapacitet för ingående eg- na undersökningar och för en betydelsefull medverkan i centralt initierade och upplag- da undersökningar av berörd typ.

Insatserna på lokal nivå kommer i övrigt främst att hänföra sig till vad som i tidi- gare kapitel betecknats som konsumentpoli- tikens »behandlingsfas» eller åtgärdsfas.

Till denna fas hör i första hand att på oli- ka sätt sprida information till konsumenter- na. Informationen kan röra varierande för- hållanden och vända sig till mer eller mind- re omfattande grupper. Den kan bestå i en organiserad rådgivning av konsulterande typ med råd i hushållsekonomiska och andra frågor åt enskilda konsumenter. Informatio- nen kan också rikta sig till öppna målgrup- per och föras ut genom utställningar och de- monstrationer, genom konferenser och före- drag eller genom att massmedia anlitas. An- nan information har närmast till syfte att skapa intresse för och debatt kring konsu- mentpolitik och allmänna konsumentfrågor.

Informations— och rådgivningsverksamhe— ten synes i och för sig vara väl förenlig med kommunal verksamhet. Det är en na- turlig kommunal uppgift att medverka till att kommuninvånarna har tillgång till infor- mation, utbildning och vägledning i väsent- liga frågor.

Beträffande rådgivningsverksamheten måste emellertid anmärkas att den i vissa fall kan ställa mycket stora krav på rådgi- varnas kunskaper och omdöme. Saknas un- derlag för entydiga uttalanden, får rådgiv- ningen inriktas på upplysningar om tillgäng- ligt informationsmaterial eller hänvisning ges till organ eller institutioner med särskilda fackkunskaper. En rådgivande verksamhet

kräver tillgång till förtroendemän eller tjäns- temän som utbildats för ändamålet eller skaffat sig speciell erfarenhet på området. Man måste därför räkna med att en direkt- rådgivande konsumentverksamhet av vä- sentlig betydelse får utvecklas successivt. I avvaktan på en lämplig utbyggnad av de kommunala resurserna får man därför i ett inledningsskede för en del orters vidkom- mande lita till de sakkunniga resurser som finns i regional instans.

I försöksverksamheten har ett inte obetyd- ligt utrymme ägnats åt att ge enskilda kon— sumenter ett mera direkt bistånd. Det är uppenbart att en del konsumenter under nu rådande förhållanden kan ha svårt att för- handlingsvägen och på andra vägar utan hjälp hävda sin rätt i olika mellanhavanden. Bristen på enkla former för att handlägga och avgöra »mindre» köptvister utan avse- värda kostnader för parterna medverkar här till svårigheterna.

Insatser av nu berört slag ——- med en di— rekt förhandlingshjälp etc. — kan med för- del göras vid en lokal verksamhet med oli- ka organisationer som huvudmän. Då ensta- ka säljare sökt göra avsteg från de princi- per som följes av ett lojalt och ansvarsmed- vetet näringsliv, har kommittéerna kunnat sätta kollektiva intressen bakom köparsidans anspråk.

En motsvarande kommunal verksamhet har till en del inte alldeles samma betingel— ser. Kommunerna kan knappast på samma sätt engagera sig på den ena partens sida och sätta kommunal auktoritet bakom den- nes krav. Ett kommunalt agerande skulle vi- dare ofta kräva en mera ingående förhands- prövning med en allsidig och objektiv utred- ning av förhållandena. Vid det frivilliga ar- betet har man utan tvekan större möjlighe- ter att låta det praktiska förhandlingsarbetet successivt ge belysning åt en tvist. Förhand- lingsarbetet får där balans med en köparsi- da som företrädes av en intresseorganisation och en säljare som, där han inte själv kan föra fram och hävda sina intressen, kan ha hjälp av sin organisation.

Det finns nu anledning att räkna med att lagstiftningsåtgärder i annat sammanhang

kommer att skapa en lämpligare ordning för handläggning och avgörande av »mindre» köptvister. Förhållandena blir efter sådana reformer i avgörande mån annorlunda än de förhållanden som rätt under konsumentkom— mittéernas verksamhetstid. En ny ordning för prövning av »mindre» köptvister kan förutsättas komma att ge enklare former också för anhängiggörande av talan. Beho- ven av biträde i en process minskas där- med. En smidigare processuell ordning får också allmänna återverkningar. Köparsidans rätt blir med en sådan ordning en mera på- taglig och effektiv realitet för den säljare som kan vara benägen att försvåra för kö- paren att få denna rätt respekterad. Detta kommer att medverka till att konsumenter- nas ställning allmänt förbättras.

Konsumentutredningen anser att följande riktlinjer bör vara vägledande för kommu- nala insatser på nu diskuterat område och kan ge ledning för bedömning av utrymmet för kommunala insatser.

I den rådgivande verksamheten kommer man ibland att ställas inför frågor som inte kan lösas utan att kontakt tas med annan part i ett köp eller avtal eller att vissa åtgär- der riktade mot annan vidtas. Också frågor som från början avsett inte partsbetonade förhållanden kan utvecklas till sådana frå- gör.

I den rådande verksamheten bör man självfallet vara oförhindrad att ge de sökan- de råd att ta kontakt med exempelvis en säljare och om de lämpliga formerna m. m. för sådana hänvändelser. Blir det aktuellt att inleda mera regelrätta förhandlingar i en an- gelägenhet, att anhängiggöra en talan eller att på annat sätt skrida till aktion, bör råd- givarna på motsvarande sätt kunna ge upp- lysningar om de möjligheter som står till buds. Anvisningar bör också kunna ges om de former som den rådsökande kan använ- da för sina vidare åtgärder. Behöver den rådsökande direkt hjälp —- annat än i mera formellt hänseende —— vid sina insatser, kan rådgivarna ge anvisning om var och hur den rådsökande kan få sådant bistånd.

Vissa gränser måste emellertid uppställas och strikt iakttagas vid den kommunala

verksamheten. Kommunernas rådgivare bör sålunda avhålla sig från bedömningar och uttalanden om huruvida den rådsökande kan ha rätt i det aktuella fallet. Det bör vi- dare inte komma i fråga att rådgivarna själ- va biträder de rådsökande i kontakter, för- handlingar och aktioner. Däremot bör man naturligtvis, om man har erforderliga kunskaper därom, kunna uttala sig om de rättsregler som gäller.

En kommunal verksamhet med rådgivning och därtill anslutande uppgifter bör sålun— da vara möjlig med de begränsningar som redovisats i det föregående.

Till konsumentpolitikens behandlingsåt- gärder hör också att på olika vägar söka åstadkomma förändringar i hushållens mil- jö. Inledningsvis erinrades om att kommu- nerna i skilda hänseenden hade ett långtgå- ende ansvar för denna miljö. Kommunerna har sålunda här särskilda möjligheter att gö- ra omfattande och effektiva insatser när det gäller denna del av den konsumentpolitiska verksamheten.

Centralt bearbetade konsumentproblem och därvid förordade lösningar kan ge an- ledning till att en fråga tas upp och löses kommunalt. En annan utgångspunkt kan va- ra att väsentliga konsumentproblem gjort sig gällande och undersökts vid den kommuna- la konsumentpolitiska verksamheten. Till det konsumentpolitiska arbetet hör då också att söka finna lämpliga vägar att skapa en mer konsumentanpassad miljö exempelvis beträf- fande kommunikationer eller service vid olika slag av kommunal verksamhet.

Också när det gäller ett samarbete med näringslivet för att förbättra hushållens si- tuation bör en kommunal medverkan vara möjlig. Det kan sålunda komma i fråga att kommunerna i sin konsumentpolitiska verk- samhet förmedlar konsumentsynpunkter och företräder konsumentintressen vid överlägg- ningar med näringslivet om exempelvis lo- kaliseringsfrågor, öppethållningsfrågor och frågor om kommunikationer. Det får då för- utsättas att kontakt tas i sådana former och så allsidigt att inte enstaka företag kommer i någon särställning.

Genomgången i det föregående av olika

lokala uppgifter utvisar enligt konsumentut- redningen att en kommunal konsumentpoli— tisk verksamhet kan vara lämplig och önsk- värd. Utredningen vill därför förorda att kommunerna tar upp sådan verksamhet. Den kommunala verksamheten förutsättes då — som närmare utvecklas i det följande —— va- ra frivillig.

Utredningen anser att man vid den kom— munala verksamheten måste iaktta de be- gränsningar som angetts i det föregående. Särskilt vill utredningen då understryka de begränsningar som måste gälla för direkt bi— stånd åt enskilda konsumenter i partsförhål— landen.

Iakttas de av utredningen förordade be- gränsningarna, krävs inga ändringar av eller tillägg till bestämmelserna om kommunal kompetens. Utredningen anser också att vä- gande skäl kan anföras mot författningsänd- ringar.

Konsumentutredningen övergår härefter till frågan om konsumenternas konsument- politiska verksamhet kan kräva några sär— skilda organisatoriska arrangemang.

I denna fråga är först att anmärka att oli- ka delar av den kommunala organisationen redan nu handlägger olika »konsumentfrå— gor». Byggnadsnämnder, stadsplanebered- ningar, hälsovårdsnämnder, skolstyrelser, so- cialnämnder och andra organ liksom kommunalfullmäktige och kommunernas styrelser bevakar sålunda i sin verksam- het olika konsumentproblem och konsument- intressen. Konsumentintressena kommer of- ta konkret och omedelbart till tals genom nämndledamöber och andra som är engage- rade i den kommunala verksamheten. Kon- sumentintressena är på varje kommunalt verksamhetsområde i större eller mindre ut- sträckning en påtaglig och nära verklighet. — Vad som i dag saknas är närmast ett or- gan som enhetligt och samlat följer och fö— reträder konsumentintressena.

Det synes knappast möjligt att helt gene- rellt avgöra om en särskild konsumentnämnd utgör den enda möjliga lösningen av orga- nisationsfrågan. Det kan måhända undan— tagsvis finnas kommuner där en ökad akti- vitet inom ramen för befintlig organisation

kan erbjuda en lösning. På de flesta håll skulle emellertid väsentliga konsumentin- tressen med säkerhet i hög grad gynnas av att konsumentfrågorna anförtros en särskild nämnd. Konsumentfrågorna — frågorna om hushållens situation och resursutnyttjande i det samhällsekonomiska sammanhanget -— har en sådan vikt att en samlad bevakning och överblick genom en konsumentnämnd är av värde.

Sådana konsumentnämnder skulle i för- hållande till andra delar av organisationen ha en närmast förmedlande roll —— på mot- svarande sätt som konsumentverket i cen- tral instans. Nämnderna skulle -—— förutom att utgöra kontaktorgan för enskilda konsu— menter -—— ha till uppgift att i olika sam- manhang uppmärksamma och undersöka konsumentproblem. De skulle sedan ha att i samspel med andra delar av den kommu- nala organisationen söka lösa väsentliga så- dana problem och att i skilda angelägenhe- ter mera renodlat företräda konsumenternas intressen.

Även en annan omständighet måste beak- tas i det organisatoriska sammanhanget. Så- som förut torde ha framgått är det knappast möjligt att helt enhetligt bestämma vilka uppgifter som bör ingå i en kommunal kon— sumentpolitisk verksamhet. Variationer är här tänkbara med hänsyn till de olika kom- munernas förhållanden. Tillgång till väl ut- bildade och erfarna förtroendemän och tjänstemän kan sålunda exempelvis avsevärt öka möjligheterna att göra effektiva insatser i rådgivnings— och undersökningshänseende. Kommunstrukturen, ortsmässigt avgränsade problem och andra förhållanden kan med- verka till att man på ett håll vill prioritera Vissa och på ett annat andra inslag i verk- samheten.

Nu redovisade förhållanden talar för att man nu inte bör författningsreglera former- na för den kommunala verksamheten på konsumentområdet. Verksamheten är frivil— lig (fakultativ) såväl när det gäller verksam- hetens närmare inriktning och omfattning som beträffande den organisation som an- vändes. Erfarenheterna av kommunal verk- samhet talar entydigt för att en effektiv ut-

veckling kan väntas även av en sådan fri- villig ordning. — Konsumentutredningen vill understryka att utredningen anser sär- skilda konsumentnämnder vara ett värde- fullt inslag i den kommunala organisationen.

Inte heller de organisatoriska förhållan- dena kräver nu några författningsändringar. Kommunallagen (44 å andra stycket) ger kommunerna möjlighet att »för handhavan- de av särskilda förvaltnings- och verkställig- hetsbestyr —— —— tillsätta de nämnder, som finnas erforderliga». En sådan frivilligt inrättad nämnd (fakultativ nämnd) kan så- lunda skapas för den konsumentpolitiska verksamheten i kommuner som väljer lös- ningen med en särskild konsumentnämnd.

Konsumentutredningen räknar med att organisationsformen med särskild konsu- mentnämnd efter hand kommer att bli all- mänt anlitad i kommunerna. Här bör emel— lertid understrykas att det — även om kon- sumentnämnder inte skapas — är en på sär- skilda områden specialreglerad och på andra områden eljest självfallen uppgift för kom- munerna att i skilda sammanhang beakta olika viktiga konsumentintressen. Vidgade centrala och regionala konsumentpolitiska insatser kommer att stimulera till en ökad kommunal aktivitet. Den målsättning som statsmakterna anger för den framtida kon- sumentpolitiken kommer att ge impulser och ledning för den kommunala verksamhe- ten. En god följsamhet från kommunal sida kan med säkerhet påräknas.

Utredningen förutsätter att man i central och regional instans kommer att göra omfat- tande insatser för att stimulera och bistå den kommunala verksamheten. Den regionala organisationen bör sålunda aktivt medverka när det gäller att på olika orter bygga upp en kommunal verksamhet. Även när en så- dan verksamhet kommit igång, kan den va- ra beroende av stöd av och samarbete med centrala och regionala organ. För de cen- trala och regionala organen ger den lokala organisationen viktiga kanaler till och från hushållen. På många områden kan de lokala insatserna vara mer ekonomiska och få stör- re effekt om de utgör inslag i centralt eller regionalt samordnade aktioner.

Det förutsättes att den lokala verksamhe- ten bekostas av kommunerna. Konsument— utredningen anser sig inte kunna föreslå att några särskilda statsbidrag skall kunna utgå till den kommunala verksamheten. Stats- makternas stöd tänkes främst ta sig uttryck i att centralt producerat eller sammanställt material kan användas i verksamheten, att aktiva centrala och regionala arbetsinsatser göres för stöd åt verksamheten och att de centrala och regionala organen står till för- fogande för konsultationer och för utbild— ningsverksamhet.

Ibland kan emellertid insatser under in- ledningsskedet från kommunalt håll till en del uppfattas som insatser i anslutning till mera generella frågor om organisation och utveckling av lokal konsumentpolitisk verk- samhet eller innebära att någon kommun blir extra belastad i det gemensamma kon- sumentpolitiska arbetet. Det bör vid sådana tillfällen vara möjligt för verket att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet bidra till täckningen av kostnaderna för sådana insatser.

Ekonomiska bidrag från konsumentverket bör vidare kunna utgå för frivillig lokal verksamhet genom folkbildningsorganisatio- ner och liknande organisationer. Behovet av medel för sådan bidragsgivning kan väntas öka när en utbyggd kommunal verksamhet kan medverka till en ökad frivillig lokal verksamhet.

Konsumentutredningen vill här påpeka att på en del orter kan finnas förutsättningar att i lokalhänseende och i övrigt närmare sam- ordna den regionala statliga verksamheten och den kommunala verksamheten. I andra fall kan en ändamålsenlig ordning vara att några kommuner interkommunalt samver- kar i det konsumentpolitiska arbetet. Möj- ligheterna att anställa kvalificerade tjänste- män, att hålla lokaler med viss utställnings- och demonstrationskapacitet m.m. ökar vid ett sammanförande. »Upplysningscentraler» med god samlad kapacitet får uppfattas som attraktiva från konsumentsynpunkt.

Även på andra sätt kan en samordning och resurskoncentration vara värd att över- väga. Konsumentutredningen vill erinra om

att den konsumentpolitiska verksamheten har en nära anknytning särskilt till sådan verksamhet som nu i ökad omfattning sker till stöd för grupper med särskilda förhållan— den och problem. Som exempel kan här nämnas insatser för pensionärer och för handikappade liksom den på familjernas för- hållanden inriktade sociala verksamheten. Det är naturligtvis av stor vikt att ett fortlö- pande samarbete här sker. Olika organisa- toriska arrangemang kan här närmare knyta samman det konsumentpolitiska arbetet med verksamheten på berörda specialområden.

Konsumentutredningen har stannat för att förorda en frivillig kommunal verksamhet på konsumentområdet. Någon författnings- reglering av verksamheten har nu inte an- setts behövlig. Utredningen har här haft den meningen att en frihet för kommunerna här bäst gagnar utvecklingen mot en intensiv och ändamålsenlig lokal verksamhet. Det bör också betonas att det i dagens läge sak- nas underlag för att bedöma hur en lämp- lig författningsreglering skulle gestaltas.

Utredningen vill emellertid inte utesluta att en kraftigt utbyggd verksamhet kan ak- tualisera problem som lämpligen bör lösas författningsvägen. Den erfarenhet som då finns av kommunal verksamhet har då för- bättrat förutsättningarna för ett författnings- arbete. Den lokala verksamheten i kommu- nal regi kan sålunda nu i viss mån ses som en förlängning i nya former av den värde- fulla försöksverksamheten med lokala kon- sumentkommittéer.

5.3. Regional verksamhet

5.3.1. Hemkonsulentutredningens förslag, ge- nomförda reformer

Genom beslut den 6 oktober 1969 har Kungl. Maj:t överlämnat hemkonsulentut- redningens betänkande »Den framtida hem- konsulentverksamheten» (stencil H 1969: 3) jämte remissyttrandena över betänkandet till konsumentutredningen för att övervägas vid fullgörande av konsumentutredningens ut— redningsuppdrag.

En särskild redogörelse för hemkonsulent- organisationen och hemkonsulentutredning- ens betänkande lämnas i bilaga 4. Konsu- mentutredningen hänvisar till denna redo- görelse. Här bör emellertid — för att anty- da vilka frågor som kan kräva ställnings- tagande från konsumentutredningens sida lämnas en kort erinran om de frågor som berörts av hemkonsulentutredningen.

Hemkonsulentutredningens betänkande in- nehåller som bakgrund för övervägandena bl. a. dels en historik, dels en redogörelse för den organisation och verksamhet som fanns vid tiden för utredningen.

Hemkonsulentutredningen diskuterar där- efter frågor om konsulentverksamhetens framtida inriktning. Utredningen konstate- rar bl. a. att hemkonsulterna har en stor funktion att fylla som kontakt-, rådgivnings- och upplysningsorgan — särskilt för svaga konsumentgrupper. Verksamheten bör enligt utredningen inriktas på alla konsumentgrup- per och inte, som under tidigare skeden, främst på lantbrukarhushållen.

När det gäller verksamhetens ämnesin— riktning hänvisar hemkonsulentutredningen till att dessa frågor inte kan närmare avgö- ras innan konsumentutredningens förslag fö- religger. Hemkonsulentutredningen anser sig emellertid oförhindrad att lägga fram vissa allmänna synpunkter. Insatser diskuteras då beträffande frågor om kost, hemvård, ar- betsrationaliseringar, ekonomi och priser, bosättning, bostäder, familjekunskap, textil- kunskap, sömnad, vävning, trädgårdsskötsel och reklamationer.

För att tillgängliga, begränsade resurser skall kunna utnyttjas på ett effektivt sätt, bör verksamhetens inriktning enligt hem- konsulentutredningen fortlöpande omprövas. Insatserna bör enligt utredningen sättas in på de områden, där konsumenternas behov är uttalade men dåligt tillgodosedda. Enligt utredningen fanns vid tiden för utredningsar- betet då anledning att prioritera kostfrågor, arbetsrationaliseringsfrågor, hushållsekono- miska frågor och allmänna konsumentfrå- gor.

Också när det gäller konsulentverksamhe- tens metodfrågor säger sig hemkonsulentut—

redningen önska undvika att dra upp några bindande riktlinjer. Utredningen uttalar sig för att mer tid anslås åt rådgivning, särskilt telefonrådgivning. I övrigt förordar utred- ningen bl. a. ett ökat begagnande av »mass- metoder» med hjälp och bistånd i olika for- mer åt undervisningsväsendet och åt orga- nisationer med konsumentverksamhet.

Hemkonsulentutredningen behandlar ock- så bl.a. frågor om grundutbildning och kompetens för konsulenterna samt om fort- bildning av konsulenter och andra som är verksamma på konsumentområdet. Härvid säger sig utredningen förutsätta att konsu- mentutredningen kommer att överväga des- sa frågor.

Hemkonsulentutredningen uttalar sig ock- så om konsulentverksamhetens personalbe- hov. Därvid uttalar utredningen att en verk- samhet enligt den av utredningen skisserade målsättningen som ett minimum kräver åt- minstone en fördubbling av personaltill- gången.

För tiden intill ett mera definitivt ställ— ningstagande diskuterade hemkonsulentut- redningen två lösningar av personalfrågor- na. Den ena innebar att viss personal skulle anställas för verksamhetens centrala ledning. Därjämte skulle två nya konsulenttjänster inrättas och statsverket överta det ekonomis- ka ansvaret för två konsulenttjänster vid den kommunalt drivna konsulentverksamhe- ten i Stockholm. Det andra alternativet in- riktades endast på en förstärkning av de cen- trala resurserna.

Hemkonsulentutredningen förordade en lösning efter det första alternativet. Orga- nisatoriska förändringar har som nedan re- dovisas senare vidtagits.

I organisatoriskt hänseende föreslog hem- konsulentutredningen ett antal reformer, som genomförts från den 1 juli 1970. Där- vid föreslogs att konsulenterna — som då administrerades av lantbruksstyrelsen —— i central instans skulle lyda under konsu- mentinstitutet.

Hos institutet finnsnu en särskild arbets- enhet för detta arbete. En byrådirektör med viss biträdeshjälp svarar för ledningsuppgif- ter. Institutet har i sina anslagsäskanden för

1971/ 72 begärt personalförstärkning för uppgifterna i central instans med en konsu- lenttjänst och en kontorsskrivartjänst. I statsverkspropositionen föreslås bifall till in- stitutets begäran om en konsulenttjänst. Där- jämte föreslås en höjning av anslagsposten Kursverksamhet (för konsulentverksamheten i länen) från 120000 kronor till 250000 kronor.

Det bör antecknas att konsumentutred- ningen i skrivelse den 7 november 1969 till chefen för handelsdepartementet tillstyrkt att ledningsuppgifterna förlades till konsu- mentinstitutet.

Beräffande den regionala anknytningen diskuterade hemkonsulentutredningen om konsulenterna skulle föras över från lant- bruksnämnderna till landstingskommunerna eller till länsstyrelserna. Utredningens majo- ritet förordade en anknytning till länssty- relserna medan två ledamöter i skiljaktig mening förordade att landstingskommuner— na fick hand om verksamheten.

Konsulenterna — nu 33 stycken har från den 1 juli 1970 förts över till länssty- relserna, där de inom landskanslierna fått ställning av tjänstemän utanför sektionsin- delningen (SFS 1970: 347). Hemkonsulent- utredningen hade föreslagit att hemkonsu- lenterna skulle föras samman med priskon- toren under civilförsvarssektionen. Samman- förandet angavs av hemkonsulentutredning- en lämpligt för att möjliggöra ett samarbete mellan konsulenterna och priskontoren i vissa frågor. Sammanförandet skulle inte le- da till ett fastare organisatoriskt samband med länsstyrelserna och priskontoren.

I sin petitaframställning för 1971/ 72 så- ger sig konsumentinstitutet utgå ifrån att en välbehövlig utbyggnad av hemkonsulent- verksamheten snabbt sker i första hand en- ligt de huvudlinjer som angavs av hemkon- sulentutredningen.

Den nu genomförda anknytningen till länsstyrelserna tillstyrktes av konsumentut- redningen i den ovan berörda skrivelsen den 7 november 1969. Konsumentutredningen uttalade då bl. a. att några invändningar inte kunde göras mot en placering under läns- styrelsernas allmänna sektion, om en sådan

placering var praktiskt möjlig för priskon- torens del.

Det bör här anmärkas att hemkonsulent- utredningens betänkande i huvudsak fått ett positivt mottagande vid remissbehandling- en. Här kan anmärkas att några remissin- stanser framhållit att en hårdare priorite- ring än utredningen föreslagit torde bli nöd— vändig vid verksamheten. Från flera håll har i denna och andra frågor understrukits att slutliga ställningstaganden inte bör ske förr- än konsumentutredningens förslag förelig- ger. Slutligen kan noteras att ett antal re- missorgan anslutit sig till meningen att kon- sulentorganisationen borde anslutas till landstingskommunerna.

5.3.2. Konsumentutredningens överväganden och förslag

Uppenbarligen finns det ett starkt behov av regionala insatser i den framtida konsument- politiska verksamheten. I denna verksamhet skall man på olika vägar fånga upp väsent- liga konsumentproblem, utreda och analyse- ra sådana problem samt vidta åtgärder av olika slag för att lösa konsumentproblem och ge stöd åt konsumentintressen. En sådan verksamhet förutsätter en ökad kontakt med olika konsumentgrupper och med konsu- mentproblemen ute på fältet. Den regionala organisationen får här en samordnande och förmedlande ställning. En utbyggd lokal verksamhet kommer att understryka den re- gionala verksamhetens förmedlande roll. Organisationen har i tidigare skeden främst haft sin verksamhet inriktad på lant- hushållens förhållanden. Begränsningar av detta slag är nu inte aktuella. Om några hushållsgrupper här skall nämnas särskilt, bör det vara olika grupper av resurssvaga hushåll. Dessa gruppers problem kräver en intensifierad uppmärksamhet i hela det kon- sumentpolitiska arbetet. Deras förhållanden och problem får en särskild aktualitet i ett konsumentpolitiskt arbete av den typ som kommer i fråga i regional och lokal instans. Konsumentutredningen går härefter över

till frågorna om den regionala organisatio- nens arbetsuppgifter och arbetsmetoder. Uppgifter och metoder hör så samman att en samordnad beskrivning bör kunna ge den tydligaste bilden av verksamheten. De frå- gor som hemkonsulentutredningen diskute- rat som frågor om verksamhetens ämnesom- råden skall behandlas för sig i ett senare sammanhang.

Redan inledningsvis bör understrykas att de resurser som i praktiken kan skapas i re- gional instans aldrig kan komma att medge någon särdeles bred verksamhet. Resurser- nas relativa knapphet för med sig krav att man måste sträva efter att alltid ge företrä- de åt de mest angelägna uppgifterna och de mest verksamma arbetsmetoderna. Priorite- ringsfrågorna får en mycket stor betydelse.

Uppgifterna och arbetsmetoderna synes sammanfattningsvis kunna beskrivas med ut- gångspunkt från följande beskrivning av den regionala instansens roll i det konsumentpo- litiska arbetet. Den regionala instansen skall stödja den konsumentpolitiska verksamhe— ten i regionen och verka för samordning av denna. Den skall också ha en förmedlande ställning mellan central verksamhet och verksamheten på fältet. Slutligen skall orga- nisationen kunna i olika sammanhang stå till tjänst med direkt expertmedverkan i det praktiska arbetet på konsumentområdet.

De samordnande och stödjande uppgifter- na ger närmast arbete av administrativ ka- raktär. Till uppgifterna hör här att på olika sätt söka främja utvecklingen av en kom- munal verksamhet och att lämna biträde och råd vid dennas uppbyggnad. På motsvaran- de sätt förutsättes att den regionala instan— sen söker stimulera organisationer och and- ra till en ökad frivillig aktivitet och lämna biträde åt frivillig verksamhet. Någon led- nings— eller direktivrätt mot kommunal eller frivillig verksamhet kan den regionala verk- samheten emellertid självfallet inte tillerkän- nas. Insatserna måste ske inom ramen för ett fritt samarbete, vid vilket det regionala organet främst blir ett konsultativt expert- organ med kunskaper om lämpliga verk- samhetsformer för och uppläggningen i öv- rigt av ett konsumentpolitiskt arbete.

Erfarenheterna visar att samordnade in- satser kring särskilda frågor kan ge största effekt. En sådan samordning kan också vara en förutsättning för att man skall få till- gång till och kunna väl utnyttja personella resurser, informations- och demonstrations- material m.m. Den regionala samordnings- och planeringsverksamheten förutsättes ofta följa riktlinjer och planer som anges från centralt håll.

Även en del särskilda frågor som är ge- mensamma för regionen synes med fördel kunna ankomma på de regionala organen. Hit kan höra att anordna konferenser e. d. om gemensamma frågor eller att arrangera specialutställningar. Ibland kan också fin- nas anledning att med olika länsmyndigheter ta upp frågor av större räckvidd. Vissa kon— takter med pressen och massmedia i övrigt kan också lämpligen ske regionalt.

Den regionala instansen skall vidare ha en förmedlande ställning. Även här har upp- gifterna starka administrativa inslag. De re— gionala organen skall samla in och systema- tisera uppgifter och synpunkter från det 10- kala planet samt efter anvisningar från kon- sumentverket på lämpligt sätt redovisa detta material till konsumentverket. Även i för- hållande till folkbildningsorganisationernas och andra organisationers verksamhet finns motsvarande uppgifter i den mån rap- portering här inte sker direkt via de med- verkande organisationernas olika nivåer. Vi- dare måste de regionala organen ha kapaci- tet att förmedla information, demonstra- tionsmaterial och annat från central instans. De regionala organen bör på detta sätt till en del verka som förmedlande organ åt den lokala verksamheten och annan konsument- politisk verksamhet inom regionen.

Till de uppgifter som är av närmast för- medlande art kan här också föras uppgif- ten att medverka i regionalt upplagda stör- re undersökningar. Sådana undersökningar måste läggas upp och ledas av experter i central instans. Själva insamlingsarbetet tor- de ofta kräva medverkan av personal från konsumentverket eller särskilt anlitad per- sonal. De regionala organens kännedom om regionens förhållanden och kontakter med

verksamheten där kan emellertid ge uppgif- ter när det gäller att planera och genomföra undersökningarna inom regionen.

Slutligen skall till de regionala uppgifter- na höra att göra expertinsatser i det prak- tiska konsumentarbetet. Viktiga insatser måste här göras i utbildningsverksamheten. Den regionala instansens experter måste så- lunda i samverkan med konsumentverket i viss utsträckning direkt medverka i utbild- ningen av förtroendemän och tjänstemän för den kommunala verksamheten. Vidare måste de regionala experterna tas i anspråk för den viktiga utbildningen av studieledare för den frivilliga verksamheten.

Till insatserna i det praktiska konsument- arbetet bör också höra att hålla fortlöpan- de kontakt med och informera kommunal och annan personal som har uppgifter be- träffande barn, åldringar, handikappade m. fl. Denna personal har behov av en fort- löpande, aktuell information om viktiga kon— sumentfrågor, såsom kostfrågor, bostadsfrå- gor, servicefrågor o. d. Den intar en nyckel- position i förhållande till grupper som krä— ver särskild uppmärksamhet i det konsu- mentpolitiska arbetet.

Den regionala expertisen måste över- gångsvis också i viss utsträckning tas i an- språk för rådgivningen direkt till konsumen- terna. Denna rådgivningsverksamhet måste ligga i händerna på befattningshavare med kunskap och erfarenhet av konsumentupp- lysning. Verksamheten kräver också tillgång till ett brett underlag av systematiserat och allsidigt upplysningsmaterial. Det är realis- tiskt att räkna med att en viss del av direkt- rådgivningen måste ankomma på den regio- nala organisationen.

Den rådgivande verksamheten tänkes bli bedriven dels genom mottagning på tjänste— lokaler, dels i anslutning till sådana arrange— mang som utställningar och konferenser. Det har visat sig att sådana arrangemang i stor utsträckning stimulerar till rådfrågning.

En del av de ovan sammanfattade upp- gifterna bör kommenteras något närmare. Konsumentutredningen kommer samtidigt att ange några riktlinjer som utredningen anser böra gälla för prioriteringen.

Först skall påpekas att vissa förskjutning- ar mellan olika inslag i verksamheten kan väntas följa av utvecklingen. En utbyggd kommunal verksamhet och en intensivare frivillig verksamhet måste sålunda efter hand ge ökade administrativa och förmedlande uppgifter. Samtidigt kan den kommunala organisationen ta över en del rådgivnings- och kanske också utbildningsuppgifter från den regionala instansen. I stort sett måste emellertid utvecklingen totalt föra med sig en ökad arbetsvolym och krav på personal- förstärkningar. Dessa frågor behandlas sär- skilt i de senare avsnitten om organisationen.

En uppgift som bör ges särskilt företräde i arbetet är enligt konsumentutredningens mening att nära samverka med och bistå kommuner och organisationer m.fl. med nyckelpositioner i det konsumentpolitiska arbetet i förhållande till konsumenterna. Detta arbete ger möjligheter att brett och effektivt nå ut till olika konsumentgrupper. Insatserna har det dubbla syftet att skaffa kännedom om föreliggande problem och att föra ut information. Den regionala instansen blir här en betydelsefull mellanlänk i det konsumentpolitiska arbetet.

Kontakterna bör särskilt inriktas på att söka öka aktiviteten kring konsumentfrågor i den obligatoriska och frivilliga utbildnings- verksamheten liksom hos folkbildningsorga- nisationer och intresseorganisationer. Den regionala instansens experter måste vara be- redda att medverka vid olika former av ut- bildningsverksamhet.

En likartad uppgift är att på lämpligt sätt samverka med förtroendemän och personal med åligganden i förhållande till särskilda grupper. Också denna uppgift bör priorite— ras. Olika befattningshavare inom exempel— vis barnavården, arbetsvården och reaktive- ringsverksamheten, åldringsvården, hem- hjälpsverksamheten, invandrarverksamheten, handikappverksamheten och den öppna sjukvården har kontakt med och kännedom om viktiga gruppers förhållanden och pro- blem.

Den regionala instansens experter måste använda olika vägar att genom sådana för- troendemän och befattningshavare få fort-

löpande kännedom om de problem av kon- sumentintresse som möter dem i arbetet. Be— gränsade undersökningar om konsumentför- hållanden kan genomföras i samarbete med kommunal och annan organisation för nu berörda speciella verksamhet. Återkomman- de konferenser kan anordnas med de an- givna förtroendemanna- och yrkeskatego- rierna. Den regionala instansens tjänstemän bör kunna medverka i konferens- och fort- bildningsverksamhet som anordnas i kom- munal regi samt genom folkbildnings- och intresseorganisationer. Ett samarbete med Svenska kommunförbundets regionala verk- samhet måste här komma till stånd.

Liknande uppgifter finns i förhållande till den personal inom utbildningsväsendet som närmast svarar för ämnen med konsument- intresse. Här kan en medverkan på regio- nala lärarsammankomster o.d. vara en väg för närmare samarbete.

Hemkonsulentutredningen förordade att den till särskilda hushåll riktade rådgivnings- verksamheten borde ges ett stort utrymme i den regionala verksamheten. En sådan di- rektrådgivning hade enligt hemkonsulentut- redningen ett stort intresse och värde sär- skilt för hushållsgrupper som inte har lika lätt som andra grupper att handskas med skriftlig information och annan massinfor- mation.

Konsumentutredningen finner det viktigt att den som efterfrågar direktrådgivning inte lämnas utan det stöd som denna för den enskilde effektiva informationsform ger. Samtidigt måste emellertid framhållas att en direktrådgivning till enskilda genom högt kvalificerad expertis kvantitativt sett kan sägas ge ett begränsat utbyte.

Konsumentutredningen har förordat att också den kommunala instansen skall ägna sig åt direktrådgivning. På längre sikt är det ett önskemål att direktrådgivningen i största utsträckning flyttas till lokal nivå. Den di- rektrådgivande verksamheten ställer emeller- tid krav bl. a. på medverkan av välutbildade tjänstemän. Den regionala instansens tjänste- män — hemkonsulenterna -—- har en utbild— ning och erfarenhet som gör dem väl skic- kade att ta hand om direktrådgivning. Man

måste räkna med att en motsvarande kom- munal kapacitet inte blir omedelbart till- gänglig men kommer att skapas successivt med de större orterna som föregångare.

Nu berörda förhållanden gör det nödvän- digt att direktrådgivningen bereds utrymme i den regionala verksamheten så länge den kommande kapaciteten inte är uppbyggd. Denna instans måste åtminstone under ett inledningsskede bära huvudansvaret för den- na verksamhet. Samtidigt är det emellertid då angeläget att direktrådgivningen inte ges sådant utrymme att den avsevärt inkräktar på utrymmet för förut berörd verksamhet med hög prioritet.

De anförda synpunkterna fäster uppmärk- samhet på vikten av att direktrådgivningen kan äga rum i rationella former. Det är exempelvis angeläget att konsumentverket tillhandahåller sammanställningar och re- gister som underlättar rådgivningsverksam- heten. Från effektivitetssynpunkt kan vidare förordas att rådgivningen i största möjliga utsträckning anslutes till andra aktiviteter såsom demonstrations— och utställningsverk- samhet. Det är viktigt att den regionala in- stansen har lokaler och utrustning för en fylligare verksamhet. En ökad effektivitet kan också nås genom att rådgivningen så långt detta är möjligt inriktas på frågor av större betydelse. Dessa önskemål skall dis- kuteras närmare i ett senare avsnitt om äm- nesområdena för den regionala verksamhe- ten. Därvid skall också vissa frågor om hjälp åt konsumenter i reklamationsfrågor och lik- nande frågor tas upp.

Till det allmänna konsumentpolitiska ar- betet hör att hålla kontakt med och sam- verka med producentsidan om väsentliga konsumentproblem. Denna verksamhet får sin tyngdpunkt i central instans. Konsu- mentutredningen räknar med att detta in- slag i verksamheten knappast kan få något större utrymme på regional nivå. Endast i undantagsfall kan frågorna här vara sådana att de bäst kan lösas i regional instans. De fortlöpande förbindelserna med förtroende- män och tjänstemän med uppgifter beträf- fande pensionärer, handikappade etc. kan sägas ge arbetsinslag av här beskriven art. I

viss utsträckning är det allmänna emellertid också producent av regionalt inriktade tjänster (sjukvård, kommunikationer o.d.). Här kan insatser från regional instans nå- gon gång komma i fråga. Insatser kan också göras för att samordna lokala åtgärder med inriktning på producentsidans förhållanden.

Slutligen bör, när det gäller arbetsupp- gifter och arbetsmetoder, framhållas att det särskilt i inledningsskedet är viktigt att spri- da information om samhällets konsument— politiska verksamhet. Den regionala instan- sen torde ha goda förutsättningar att genom fortlöpande kontakter med massmedia läm- na såväl allmän information om verksamhe- ten som uppgifter om större aktiviteter inom regionen. Att pågående verksamhet uppmärksammas av massmedia har stor be- tydelse för opinionsbildningen kring aktuel— la konsumentfrågor.

Konsumentutredningen går härefter över till frågor om de ämnesområden som bör ges företräde i verksamheten.

Allmänt kan sägas att ämnesinriktningen måste vara flexibel. Förhållandena föränd- ras snabbt, och insatser bör snabbt kunna sättas in på problem som under utveck- lingens gång får aktualitet. En följd av des- sa anpassningssträvanden måste bli att äm- nesvalet i största utsträckning måste succes- sivt styras från konsumentverket. Breda och samordnade insatser på koncentrerade pro- blemområden torde ge bästa effekter i det konsumentpolitiska arbetet. På detta sätt kan man också på rationellt och ekonomiskt sätt utnyttja material som produceras i den centrala verksamheten. En annan sak är att det måste ankomma på de regionala orga- nen att anpassa aktionerna och materialet efter förhållandena och problemen i de sär- skilda regionerna och orterna.

Allmänt kan också erinras om att de framtida konsumentpolitiska insatserna till övervägande del måste koncentreras till frå- gor av mera övergripande betydelse. Stor vikt måste fästas vid de hushållsekonomiska aspekterna med belysning av användningen av resurser i pengar, tid, mänskliga krafter m. rn. När det gäller exempelvis rationalise- ringsfrågor — med deras ökade betydelse

genom den växande andelen av förvärvsar- betande kvinnor träder sålunda värde- ringen av alternativa rationaliseringsmöjlig- heter i förgrunden. Frågor om val av varor och tjänster måste med det hushållsekono- miska synsättet sättas in i vidare ramar, där också inköpsformer, köparnas ställning och rättigheter och andra strategiska frågor får betydelse. Det kan vara viktigare att kon- sumenterna får vägledning i köpkunskap än bistånd i isolerade val av produktvarianter. Till de alltid aktuella frågorna hör kostfrå- gorna. Här måste den av socialstyrelsen igångsatta informationsverksamheten kring frågor om kost och motion följas upp i kon- sumentsammanhang.

Några särskilda frågor som närmast rör direktrådgivningen bör här tas upp i anslut- ning till frågorna om ämnesområden för den regionala verksamheten.

Självfallet har man i rådgivningsverksam- heten begränsade möjligheter att styra äm- nesinriktningen. En viss styrning nås emel- lertid genom att frågor som efter centrala eller regionala initiativ uppmärksammas av massmedia leder till direkta konsumentför- frågningar på berörda ämnesområden. På samma sätt ger utställnings— och demonstra- tionsinsatser m.m. förfrågningar inom där- vid behandlade ämnen. På regional nivå måste finnas kapacitet att behandla frågor som väcks av konsumenter inom vitt skilda ämnesområden. Uppenbarligen kommer konsumenterna därvid att i stor utsträck- ning bl. a. fråga efter direkta köpråd.

Från hemkonsulenthåll har betonats att också direkta köprådsfrågor ger erfarna konsulenter möjligheter att sätta in köpfrå- gorna i ett vidare sammanhang. Råden mås- te anpassas efter den rådsökandes situation. Konsultationen bör därför leda till en ana- lys av konsumentens särskilda situation och till en belysning av olika sätt att lösa det problem som föranlett köpvalsfrågan.

Hemkonsulenterna har i ökad utsträck- ning blivit tillfrågade i reklamationsfrågor. Konsumentutredningen förutsätter — så- som redovisats i avsnittet om den lokala verksamheten — att en lämplig ordning för att avgöra mindre reklamations- och köp-

frågor kommer att skapas på grundval av utredningsarbete på annat håll.

Enligt konsumentutredningens mening bör det höra till hemkonsulenternas uppgif- ter att hänvisa konsumenter till de reklama- tionsinstanser som kommer att finnas. På expeditionerna bör finnas formulär o.d. för sådana hänvändelser. Den regionala organi- sationen måste också kunna lämna visst bi- stånd i mera formellt hänseende när det gäl- ler att anhängiggöra ett reklamationsärende. Åtgärder som innefattar ett ställningstagan- de i tvistefrågor måste däremot undvikas.

Konsumentutredningen kommer därefter över på frågor om organisationen för den regionala verksamheten.

Som redan torde ha framgått är det kon- sumentutredningens mening att den nuva- rande hemkonsulentorganisationen skall ut- göra regional instans. — Utredningen har övervägt att byta yrkesbeteckningen »hem- konsulent» mot annan beteckning. Beteck— ningen är emellertid väl inarbetad och det har visat sig svårt att finna en adekvat och språkligt tilltalande annan beteckning.

Erfarenheterna av anknytningen till läns— styrelserna och av samarbetet med priskon- toren uppges vara goda. Konsumentutred- ningen har inte funnit några förhållanden som föranleder att en annan placering av konsulentorganisationen nu bör övervägas.

Priskontorens personal är nu starkt en— gagerad i arbete som hänger samman med prisstoppet. Även på längre sikt torde deras möjligheter till insatser i det konsumentpo- litiska arbetet vara rätt begränsade. Också begränsade insatser kan emellertid ha stort intresse. Utredningen förutsätter att pris- kontorens personal i någon utsträckning kan medverka med sin sakkunskap i regio- nal konsumentpolitisk verksamhet med råd- givning till kommunala organ och vid in- formationsdagar, konferenser o. (1. För hemkonsulentorganisationen har vidare möj- ligheterna till fortlöpande samråd under hand med priskontorsföreståndarna stort värde.

Konsumentutredningen föreslår sålunda att nuvarande samarbete mellan priskonto- ren och hemkonsulentorganisationen i

obundna och oreglerade former bibehålles. Utredningen har inga invändningar att göra mot den placering av priskontoren och hemkonsulenterna som angetts i civildepar- tementets cirkulär den 12 januari 1971 om den nya länsstyrelseorganisationen. Enligt cirkuläret skall priskontoren tills vidare oförändrat sortera under försvarsenheten (under planeringsavdelningen) och hemkon- sulenterna under planeringsavdelningen. An- knytningen till viss underenhet anges i cir- kuläret få bero av möjligheterna att hos de olika länsstyrelserna lämna kontorsteknisk hjälp och av lokalmässiga förutsättningar. Enligt konsumentutredningens mening bör priskontoren och hemkonsulenterna föras till samma underenhet. Detta behöver emel- ledtid inte medföra krav på en gemenskap i lokalhänseende. Ibland kan särskilda skäl finnas att ge hemkonsulenten lokaler utan- för länsstyrelsen.

Priskontoren och hemkonsulenterna kom- mer att sortera under skilda centrala myn- digheter. Pris- och kartellnämnden kommer att stå kvar och ha hand om den centrala ledningen av priskontorens verksamhet. Lik- nande organisatoriska förhållanden, med en mera formell anknytning till länsstyrelserna och ett beroende av två centrala instanser, råder redan nu. Såvitt konsumentutredning- en kunnat utröna har några olägenheter av denna ordning inte gjort sig gällande. Läns- styrelserna kan då så behövs besluta i sam- ordningsfrågor. Anvisningar från central in- stans som avser såväl priskontoren som hemkonsulenterna torde vid behov få utfär- das av SPK och konsumentverket i samver- kan.

Alltjämt gäller att det i vissa hänseenden kunnat vara fördelaktigt att ansluta hem- konsulentorganisationen till landstingskom— munerna. En sådan anknytning skulle ex- empelvis kunna befordra samordningen av de konsumentpolitiska insatserna och de in- satser som landstingen gör beträffande kost- och näringsfrågor och andra frågor som tillhör den förebyggande hälsovården. På vissa håll finns landstings- eller primärkom- munalt anställda kost- och näringskonsulen— ter.

Konsumentutredningen har den uppfatt- ningen att en sådan samordning kan genom- föras också med nuvarande organisation. Det kan sålunda ibland vara möjligt att ge sådana kommunala tjänstemän som kost- eller näringskonsulenter lokaler i anslutning till hemkonsulentexpeditionerna eller på an- nat sätt underlätta möjligheter till samarbe- te. Man kan också räkna med att en del landsting kan finna fördelaktigt att ge sär- skilda bidrag till hemkonsulentverksamhe- ten. Genom sådana bidrag skulle man till hemkonsulentorganisationen kunna knyta vissa experter med särskild inriktning på frågor för vilka finns ett landstingskommu- nalt ansvar. Landstingsbidrag eller annan medverkan från landstingskommunernas sida kan också komma i fråga vid speciella kampanjer eller insatser som har stort landstingskommunalt intresse. Formerna för samverkan med landstingskommunerna bör kunna tas upp till överläggningar mel- lan konsumentverket och Svenska lands- tingsförbundet.

Andra möjligheter att förstärka den re- gionala instansens slagkraft har diskuterats i avsnittet om den kommunala verksamheten.

Vid övervägandena i det följande av per- sonalbehoven för den regionala verksamhe- ten bortses till en början från förhållandena i Stockholm.

Hemkonsulentutredningen har räknat med att hemkonsulentkåren på längre sikt behö- ver åtminstone fördubblas. Det har också senare framhållits att en uppsättning med minst två konsulenter i varje distrikt är ef- tersträvansvärd. Därigenom skulle bl. a. specialisering kunna genomföras. Samtidigt ökar möjligheterna att förena en daglig ex— peditionsverksamhet med annan verksam- het.

Konsumentutredningen kan instämma i hemkonsulentutredningens bedömande av personalbehovet på längre sikt. Det är emel- lertid inte möjligt att i dag säga något om den lämpliga Utbyggnadstakten. Denna va- rierar för olika distrikt.

Av avgörande betydelse för personalbe- hovens tillväxt blir framför allt utvecklingen av den lokala verksamheten. I ett distrikt

där en kommunal verksamhet snabbt växer upp i de största orterna kan snabbt komma att krävas att den regionala organisationens kapacitet ökar. Den regionala organisatio- nen får då växande uppgifter med förmed- ling, bistånd, samordning, rapportering o. d. Samtidigt minskar anspråken på den regio- nala instansen i viss mån genom att olika uppgifter exempelvis direktrådgivningen kan gå över till den lokala nivån.

Vad ovan anförts måste enligt konsu- mentutredningen leda till att utbyggnads- frågorna i det längre perspektivet får suc- cessivt bedömas av konsumentverket i sam- verkan med de regionala organen.

Redan för inledningsskedet behövs emel- lertid förstärkningar. Vid överläggningar med hemkonsulentenheten vid konsument- institutet har dokumenterats att det främst är angeläget att nu förstärka hemkonsulent- verksamheten i Göteborgs och Bohus län, Malmöhus län, Uppsala län och Stockholms län. Konsumentutredningen föreslår sålun- da att fyra nya tjänster med angivna place- ring inrättas samtidigt som konsumentver- ket startar sitt arbete.

Kostnadsökningen för nu berörd perso- nalförstärkning uppgår till drygt 200000 kronor. Kostnaderna bör belasta vederbö- rande länsstyrelsers stater.

En betydande höjning av den regionala organisationens kapacitet skulle enligt kon- sumentutredningens bedömande kunna åstadkommas genom förstärkningar av bi- trädespersonalen. Material från central in- stans skall distribueras till kommuner och till frivillig verksamhet. En omfattande in- samling av uppgifter måste genomföras och rapportering ske till verket.

Dessa och andra uppgifter är till bety— dande del av sådan art att de med fördel delvis kan fullgöras av kvalificerad kontors- personal. En förbättrad biträdeshjälp ökar hemkonsulenternas möjligheter att koncen- trera sig på de insatser som ger bästa effekt och att verka också utanför tjänstelokalerna.

Vissa svårigheter finns att nu exakt be- stämma biträdessituationen. Variationer i användningen av biträde, delade tjänster och andra förhållanden föranleder här osä-

kerhet. Från konsulentenheten hos konsu- mentinstitutet har framhållits att man inom de större distrikten behöver åtminstone ett biträde per expedition för att kunna arbeta effektivt efter de linjer som konsumentut- redningen skisserat. I övrigt skulle ett halv- tidssysselsatt biträde per expedition kunna räcka för inledningsskedet.

Konsumentutredningen beräknar att en förstärkning på biträdessidan i enlighet med vad ovan förordats ger en kostnadsökning på omkring 500 000 kronor.

Konsumentutredningen föreslår att den närmare fördelningen av nya tjänster lik— som frågor om lönesättning m. 111. får be- stämmas på grundval av framställningar från länsstyrelserna på vilkas stater tjänster- na skall föras. Härvid får länsstyrelserna samarbeta med konsumentinstitutet eller det organ som kommer att representera konsu- mentverket inför uppbyggnaden.

Ännu en ekonomisk fråga bör tas upp i detta sammanhang. Vederbörande länssty- relser står nu för kostnaderna för kontors- lokaler, kontorsmaterial etc. Kostnaderna för undervisnings- och demonstrationsmate- rial, hyror för tillfälliga lokaler o. d., före- läsararvoden m.m. betalas nu till en del genom ett till konsumentinstitutet knutet förslagsanslag för »kursverksamhet». An- slagsbeloppet 120000 kronor har nu inte räckt till för ändamålet; de verkliga kostna- derna uppgick 1969/70 till nära 250000 kronor. För budgetåret 1971/ 72 föreslås i statsverkspropositionen ett anslag på 250 000 kronor.

Vid olika tillfällen har frågor om regio- nala upplysningscentraler haft aktualitet. Konsumentinstitutet har i sin petitafram- ställning för 1971/ 72 tagit upp hithörande frågor. Därvid anmäls att förutsättningar inte längre föreligger att bedriva konsu- mentupplysning genom de stödjepunkter som institutet haft i Malmö, Umeå och Göteborg i samarbete med olika byggtjänst- företag. Avsikten är i stället att nu söka an- ordna upplysningsenheter i anslutning till hemkonsulenternas tjänstelokaler.

Enligt konsumentutredningens mening krävs för en effektiv regional verksamhet

tillgång till en välutrustad regional bas. In- stitutets avsikter att göra konsulentexpedi- tionerna till slagkraftiga stödjepunkter lig- ger väl i linje med utredningens synsätt. Lo- kalerna bör kunna användas för mindre ut- ställningar och demonstrationer. Där måste finnas god tillgång till läromedel och ak- tuellt informationsmaterial. Föreläsnings- och utbildningsverksamheten liksom den rådgivande verksamheten stimuleras kraftigt av tillgång till effektivt åskådningsmaterial. För att kunna stimulera lokal verksamhet och verksamhet genom organisationer etc. måste konsulentexpeditionerna kunna för- medla material och föreläsare, anskaffa till- fälliga lokaler och göra andra praktiskt stödjande insatser.

Konsumentutredningen finner det därför uppenbart att det från effektivitetssynpunkt är väl motiverat att höja anslaget för »kurs- verksamhet». Denna post i konsumentver- kets budget föreslås därför uppgå till 350 000 kronor.

Hemkonsulentutredningen har uttalat sig för att regionala konsumentnämnder inrät- tas till stöd för den regionala verksamheten.

För hemkonsulenterna skulle naturligtvis möjligheterna att kunna fortlöpande sam- råda med en grupp företrädare för myn- digheter, organisationer m.m. ha stort vär- de. Önskemål från olika intressenters sida skulle då kunna bidra till att forma verk- samheten. Möjligheterna till samordnade in- satser skulle öka.

Samtidigt skulle emellertid en nämndor- ganisation här ge en rätt stel lösning. Det är inte lätt att avgöra vilka institutioner och organisationer som främst skulle vara före- trädda i en sådan nämnd. Förhållandena va- rierar för de olika regionerna. Utveckling- ens gång —— med ökad aktivitet från nya håll för med sig krav på förändringar. Skall nämnden vara representativ och ha vida kontakter i regionens konsumentpoli- tiska verksamhet, fick antalet ledamöter vara stort.

Enligt konsumentutredningen måste en samverkan i mindre bundna former här ges företräde. Det kan därvid exempelvis finnas möjligheter att regionalt med viss regelbun-

denhet anordna konferenser och andra sam— mankomster för överläggningar i konsument- politiska frågor. Sådana sammankomster ger konsulenterna kontakt med olika organisa- tioner och nyckelpersoner i det konsument— politiska arbetet, kontakter som ökar förut- sättningarna för ett samarbete även i det lö- pande arbetet. Vidare kan de kommunala konsumentnämnderna inom regionen och ett samarbete med dem minska behoven av så- dana regionala nämnder som hemkonsulent- utredningen förordade. Slutligen erbjuder den nya länsstyrelseorganisationen med lek- mannastyrelser ökade kontaktmöjligheter för hemkonsulenterna.

Vid övervägandena i det föregående har konsumentutredningen bortsett från förhål- landena i Stockholm. Dessa skall nu disku- teras.

I Stockholm finns som redovisats i bilaga 4 en väl utbyggd kommunal konsulentorga- nisation med 16 konsulenter. Verksamheten har nyligen flyttat in i nya ändamålsenliga lokaler i centrum. Härigenom har man i Stockholm fått ett kommunalt konsument- centrum som i viss mån dubbleras av kon- sumentinstitutets upplysningscentral där. Frågor om den kommunala konsulentorga- nisationen i Stockholm skall nu särskilt ut- redas av en kommunal kommitté.

Den kommunala verksamheten i Stock— holm kan sägas motsvara den verksamhet som vid en utbyggnad av den lokala—kom- munala verksamheten kan räknas förekom- ma också på andra orter i landet. Ett sär- förhållande föreligger emellertid såtillvida som den kommunala organisationen i Stock- holm utan tvekan också gör insatser som på andra håll faller på den regionala stat- liga konsulentorganisationen. Några regio- nala statliga insatser görs sålunda inte för Stockholmsområdet. Samtidigt har natur- ligtvis detta område en påtagligt större nytta av de där belägna statliga centralorganen på konsumentområdet. Konsumentinstitutets upplysningscentral betjänar området och även i övrigt är rådfrågnings- och direkt- kontakterna med de statliga institutionerna livliga.

Enligt konsumentutredningen bör konsu-

mentinstitutets upplysningscentral inte ges någon motsvarighet hos konsumentverket. En verksamhet av detta slag har inte någon plats i det konsumentpolitiska arbetet på central nivå. Motsvarande verksamhet får — främst övergångsvis — bedrivas på re- gional nivå. På längre sikt bör verksamhe- ten väsentligen hänföras till den lokala in- stansen. Konsumentutredningen förutsätter alltså att den statliga upplysningscentralen i Stockholm upphör när konsumentverket börjar sitt arbete.

Fråga uppkommer nu om Stockholm i särskild ordning bör kompenseras för sina »överinsatser» på konsumentområdet. Att inrätta en särskild regional—statlig organi— sation för Stockholm framstår knappast som ändamålsenligt. Vad som skulle kunna övervägas är därför närmast att vissa bi— drag av statliga medel fick utgå till den kommunala verksamheten i Stockholm.

Konsumentutredningen anser det skäligt att speciella bidragsmöjligheter här skapas. Hemkonsulentutredningen föreslog ett så- dant system. Anledning saknas emellertid att därvid närmare specificera bidragen som bidrag för ett visst antal konsulenter c. d. Anslagen bör delas ut av konsumentverket och avse olika större aktiviteter, vid vilka en medverkan från konsumentverket fram- står som motiverad. Bidragsgivningen kan här ge konsumentverket vissa styrnings-, samordnings— och insynsmöjligheter.

Konsumentutredningen räknar med bi- drag i storleksordningen 200 000—300 000 kronor om året. Dessa bidrag bör här kun- na tas från de medel som verket har för an- slag till organisationer m. m.

5.4. Konsumentverkets organisation för den lokala och regionala verksamheten

Frågorna om organisationen i central in- stans för ledning m. m. av den lokala och regionala verksamheten behandlas också i redogörelsen för arbetet hos konsumentver- kets olika enheter.

En effektiv lokal och regional verksam- het kräver omfattande centrala insatser.

Förbindelserna med den centrala instansen är dubbelriktade. De lokala och regionala instanserna måste ständigt ge rapport till verket om de konsumentproblem som finns på fältet. Arbetet hos konsumentverket förs ut till konsumenterna genom regional och lokal instans. Arbetsuppgifterna är infläta- de i varandra.

Ett fast grepp måste finnas på centralt håll över den problemuppfångande verk- samheten. Fasta former måste etableras för rapportering av de problem som »spontant» får aktualitet vid verksamheten. Verket måste anlita den regionala och lokala in- stansen för en styrd och systematiserad pro- bleminventering på särskilda områden. På motsvarande sätt krävs ett fast grepp i cen- tral instans över den information som går från verket ut till regional och lokal in- stans.

Konsumentverkets ledningsuppgifter gör sig främst direkt gällande gentemot den re- gionala verksamheten. Det är denna verk- samhet som ingår i den statliga verksam- heten på konsumentpolitikens område. In- direkt räknas emellertid verket i praktiken få ett starkt inflytande över den kommu- nala verksamheten — liksom över den fri- villiga verksamheten i övrigt på konsument- området. Genom sina anvisningar åt och sin användning av hemkonsulentorganisa- tionen vinner verket sålunda också effekter i den lokala verksamheten. Konsulenterna skall i sin tur bistå och samverka med de lokala organen, som därigenom berörs av konsumentverkets insatser och intentioner. Konsumentverket kommer vidare att pro- ducera en stor del av det material som kom- mer att användas i den lokala verksamhe- ten. Ett framgångsrikt konsumentpolitiskt arbete förutsätter i praktiken ett ingående samarbete mellan de olika nivåernas organ. Även om konsumentverket och den regio- nala organisationen saknar direktivrätt gentemot den lokala verksamheten, kan det sålunda i viss mån vara berättigat att upp- fatta konsumentverket också som centralt organ i förhållande till den kommunala verksamheten.

Den inledande allmänna redogörelsen för

konsumentverkets relationer till regional— lokal instans ger bl. a. följande mera kon- kreta arbetsuppgifter.

Nära kontakt måste hållas med regional och lokal verksamhet. Verkets personal måste i inte obetydlig omfattning besöka regionala och lokala organ. Riktlinjer måste utarbetas och hållas aktuella för konsulent- verksamheten och den lokala verksamheten. Arbetsprogram skall göras upp för aktuella undersöknings- och informationsprojekt. Särskild undersökningsverksamhet på fältet kräver bl. a. lednings— och instruktionsinsat- ser. Upplysnings-, undervisnings- och de- monstrationsmaterial skall ställas i "ordning. Sammanställningar och systematiseringar behövs för att underlätta rådgivningsverk- samheten. Uppgifterna att förse konsulen- terna och de lokala organen med arbetsun— derlag kan inte lösas enbart genom att el- jest producerat informationsmaterial sän- des över. Materialet måste bearbetas och ställas samman med tanke på instansernas behov. Såväl i programarbetet som när det gäller materialproduktionen måste verket se till att konsulentorganisationen får en stra- tegisk och samordnad användning. Vidare krävs centrala insatser för att allmänt spri- da kännedom om den regionala och lokala verksamheten. Utbildningsfrågor särskilt frågorna om grundutbildning och fortbild- ning för hemkonsulenterna — kräver stän- dig uppmärksamhet. Till detta kommer ett antal uppgifter av administrativ och kame- ral natur.

Många fördelar skulle uppenbarligen föl- ja av att uppgifterna gentemot regional och lokal verksamhet hölls samman hos en sär- skild fristående arbetsenhet hos konsument- verket. Dessa uppgifter hör emellertid nära samman med annat arbete hos verket. Bero- endet av varierande expertis inom verket, nödvändigheten av samordning av hela den konsumentpolitiska verksamheten och and- ra väsentliga förhållanden talar därför med styrka för att uppgifterna gentemot regio- nala och lokala organ hålls samman med andra arbetsuppgifter hos verket.

De enheter som främst berörs av rela- tionerna till regional och lokal verksamhet

är den hushållsekonomiska enheten samt in- formations- och utbildningsenheten.

Den hushållsekonomiska enhetens med- verkan har främst aktualitet när det gäller att bearbeta inkommet material och att ta initiativ till och genomföra regionala eller lokala undersökningar. Härtill kommer att en väsentlig del av arbetsmaterialet för re- gional- och lokalplanet ofta ursprungligen kan väntas härröra från undersökningar hos den hushållsekonomiska enheten.

Informations- och utbildningsenheten be- rörs främst genom att där samlas allt det varierande informationsmaterial, som ger underlag för vad som sändes ut till regional och lokal instans. Informations- och utbild- ningsenheten har också en rad för verksam- heten betydelsefulla kontakter utåt och med olika enheter inom verket.

Olägenheterna av en splittring av upp- gifterna på två enheter kan delvis elimine- ras om en av dessa enheter skjuts i förgrun- den som huvudansvarig för ledningsuppgif- terna. Med detta huvudansvar skulle då föl— ja att enheten skulle ha att svara för mål- sättning och riktlinjer (förbereda lednings- beslut i viktigare sådana frågor) samt att handha de administrativt betonade uppgif- terna jämte övriga uppgifter som inte äm- nesmässigt hör naturligt hemma på den andra enheten. Den andra enhetens upp- gifter skulle då ämnesmässigt preciseras. Någon direktivrätt i sidled behövde knap- past följa av ett sådant arrangemang. Ge- mensamma frågor fick handläggas i gemen- samma projektgrupper eller i eljest lämpliga samarbetsformer. Där direktiv blev nödvän- diga, fick dessa på den främst ansvariga av- delningens förslag meddelas av verkets led- ningsnivå.

Konsumentutredningen förordar att frå- gorna om organisation för de regionala och lokala relationerna löses enligt ovan angiven modell.

Konsumentutredningen föreslår att hu- vudansvaret för uppgifterna lägges hos den hushållsekonomiska enheten. Anledningen till detta är främst att denna enhet måste ges företräde när det gäller målsättnings- och programfrågor. En särskild arbetsgrupp

inom enheten bör mera fast avdelas för des- sa arbetsuppgifter jämte motsvarande upp- gifter i förhållande till organisationer etc. Enhetens personal i övrigt förutsättes emel- lertid också i någon mån medverka i arbe- tet. I skilda frågor kan biträde vidare erhål- las från andra enheter, såsom den allmänna enheten när det gäller ekonomiska frågor o.d.

På informations— och utbildningsenheten får då främst falla att ställa samman och sända ut informations- och arbetsmaterial samt att handlägga utbildningsfrågor som rör regional och lokal instans. I nu angivna frågor bör enheten kunna upprätthålla di- rektkontakter med regionala och lokala or- gan.

Anledning saknas att inom informations- och utbildningsenheten avdela en större fast arbetsgrupp för nu diskuterade uppgifter. Arbetet med informations- och arbetsmate- rial måste utföras av olika specialister inom enheten, ofta i anslutning till annat liknan- de arbete. Motsvarande handläggningsord- ning synes lämplig för utbildningsfrågorna. — Däremot synes en särskild befattnings- havare böra avdelas för att kontinuerligt ha ansvaret för och överblick över uppgifterna gentemot regionala och lokala organ (jämte frivilliga organisationer m. fl.).

Övervägandena om personalbehoven för nu berörd del av konsumentverkets verk- samhet redovisas under övervägandena om personaluppsättning för de båda berörda enheterna. Här kan erinras om att arbets- gruppen hos den hushållsekonomiska en- heten (för nu avsedda uppgifter och upp- gifterna gentemot organisationer m.m.) en- ligt förslaget skall rymma fem befattnings- havare. Hos informations- och utbildnings- enheten föreslås en byrådirektör. Därtill kommer behov av insatser från enhetens öv- riga personal i en omfattning som totalt får uppskattas motsvara ett par tjänstemäns in- satser.

6. Övergångsordning och kostnader

6.1. Konsumentverket under övergångstiden

Konsumentutredningen föreslår att konsu- mentverket inrättas den 1 juli 1972. Verk- samheten vid konsumentrådet, konsument- institutet och VDN bör fortsätta enligt gäl- lande planer till detta datum.

De nuvarande institutionerna har genom avtal eller på annat sätt iklätt sig skyldighe- ter eller gjort åtaganden gentemot utomstå- ende. Konsumentutredningen förutsätter att konsumentverket övertar alla åtaganden för de tre institutionerna som är giltiga efter den 1 juli 1972. Utredningen anser därför att samtliga skyldigheter bör överflyttas på verket. Avtalsparter, t. ex. på VDN-områ- det, bör underrättas om att denna ordning kommer att tillämpas. Samtliga parter bör tillfrågas om verket får överta de nuvarande institutionernas rättigheter enligt gällande avtal.

De nuvarande centrala konsumentorga- nen har omfattande kontakter såväl med varandra som med utomstående. I det se- nare fallet förekommer även internationella kontakter i betydande utsträckning. Både informella och på något sätt formaliserade kontakter förekommer. En vanlig form, till- lämpad inte minst i det internationella sam- arbetet, är att organen är representerade i andra sammanslutningar. Konsumentrådet är sålunda representerat i bl. a. styrelsen för den internationella konsumentorganisatio- nen (IOCU), och personer tillhörande rådets

ledning är svenska representanter i Nordiska kommittén för konsumentfrågor liksom i ar- betsgrupper inom Europarådet. Varudeklara- tionsnämnden är, för att nämna ännu ett exempel, medlem av International Labelling Centre.

Konsumentutredningen har behandlat kontaktfrågorna i kapitel 3 och 4, speciellt avsnitt 4.2.5 om ledningssekretariatet som föreslås centralt handlägga representations- frågorna. Utredningens ståndpunkt är att det blir en uppgift för konsumentverket att avgöra vilken representation och vilka kon- takter i övrigt som skall drivas aktivt. På detta stadium finns knappast underlag för några beslut om ändring, och utredningen föreslår därför att konsumentrådets, kon- sumentinstitutets och varudeklarations- nämndens nuvarande kontakter och repre- sentation i utomstående sammanslutningar bibehålles. Skulle verket senare finna an- ledning att vidta förändringar, kan sådana givetvis genomföras. På samma sätt bör ver- ket nu överta konsumentinstitutets samar- betsform med SPK.

6.2 Allmänna reklamationsnämnden

Konsumentrådets största löpande åtagande är nu försöksverksamheten med allmänna reklamationsnämnden (se bilaga 3). Konsu- mentrådets upphörande i samband med att

konsumentverket inrättas aktualiserar frå- gan om nämndens ställning.

Antalet behandlade ärenden hos nämn- den, det stora antalet telefonförfrågningar och besök jämte andra förhållanden utvisar entydigt att verksamheten fyllt ett behov. Samtidigt är det uppenbart att det i över- vägande grad är personer i huvudstadsregio- nen som kunnat utnyttja nämnden.

En avgörande fråga blir nu om en verk- samhet av det slag som reklamationsnämn- den bedrivit lämpligen bör inrymmas i den konsumentpolitiska verksamheten i central instans hos ett konsumentverk. Först skall emellertid några principiella frågor kring den nuvarande verksamheten beröras.

Nämndens verksamhet regleras av stadgar som fastställts av konsumentrådet och ett förslag till arbetsordning som ännu inte är formellt fastställt. För en mera permanent verksamhet skulle en sådan ordning framstå som otillfredsställande. Verksamheten avser i realiteten prövning — låt vara i begränsad form (yttrande med rekommendation) -— av mellanhavande mellan enskilda parter. I den mån de allmänna domstolarna inte anlitas för sådana uppgifter, anförtros dessa åt oli- ka skiljenämnder. Utmärkande för skilje- förfarandet är att de berörda parterna här genom avtal eller på annat sätt är ense om att hänskjuta saken till skiljenämnd och har inflytande på skiljenämndens sammansätt- ning.

Såvitt gäller köparen-konsumenten kan motsvarande krav anses uppfyllda när det gäller prövning av tvister genom den all- männa reklamationsnämnden; köparen-kon- sumenten vänder sig själv till nämnden för att få sin sak prövad. I betydande utsträck— ning är näringslivssidans intressen här ock- så tillgodosedda genom att olika centrala näringslivsorganisationer har att föreslå hälf- ten av ledamöterna i nämnden. Ärende kan emellertid röra också näringsidkare som står utanför dessa organisationer. Nämnden har vidare möjlighet att pröva anspråk mot nä- ringsidkare som organisationsansluten el- ler inte — underlåter att komma in med svaromål eller på annat sätt motsätter sig en prövning.

I detta sammanhang bör erinras om att osäkerhet i viss mån råder om nämndens förvaltningsrättsliga ställning. JO har (äm- betsberättelsen 1970 s. 279 f) efter en redo- görelse för bl. a. nämndens sammansätt- ning och uppgifter uttalat att nämnden knappast framstår som infogad i den stat- liga organisationen. JO uttalar vidare med hänvisning till förslaget till förvaltningslag (SOU 1968: 27 s. 81) att nämnden inte kan betecknas som myndighet. Enligt JO talar övervägande skäl för att nämndens ordfö- rande och ledamöter inte är underkastade ämbetsansvar.

Det framstår enligt konsumentutredning- ens mening som självklart att en verksam- het av här ifrågavarande slag måste drivas med ett fastare ansvar för avgörandena.

Till vad ovan redovisats om reklama- tionsnämndens ställning kommer att nämn- dens yttrande inte har bindande kraft varav följt att konsumentrådet som huvudman sökt att ge ökat eftertryck åt reklamations- nämndens yttranden. Säljare, som inte vid- tagit rättelse i enlighet med nämndens an- visningar, har tillskrivits med uppgift att publicering av säljarens namn skulle ske vid utebliven rättelse. Vidare har konsument— rådet ansett att rådet borde ha möjligheter att svara för processkostnader då en aktua- liserad fråga hade sådant intresse att en domstolsprövning borde ske.

Enligt konsumentutredningens mening skulle det vid en permanent verksamhet fin- nas behov av en fastare reglering av pröv- ningsordningen.

Konsumentutredningen går härefter över till spörsmålet om reklamationsfrågorna och den framtida konsumentpolitiken. Verksam- heten i central instans måste koncentreras kring frågor av väsentlig betydelse för kon- sumenterna i gemen eller grupper av kon- sumenter. Utredningsverksamhet kommer att bli ett dominerande inslag i konsument- verkets arbete. Reklamationsnämndens verk- samhet skulle väsentligen ha intresse för verkets arbete genom att där förekomman- de ärenden fäste uppmärksamheten på pro- blem som motiverade undersökningar i stör- re sammanhang. Reklamationsnämndsverk-

samheten drar stora kostnader och binder en betydande arbetsstyrka. Det kan ifråga- sättas om dessa insatser ger tillräckligt ut- byte i form av ett omfattande och intressant grundmaterial för annat arbete. Ser man verksamheten enbart som en verksamhet i syfte att avgöra enskilda tvister, hör den knappast långsiktigt hemma hos den cen- trala instansen.

Såsom utredningen redovisat i avsnitt 5.2.2 finns anledning att räkna med att i andra sammanhang kommer att skapas en lämplig processuell ordning för att avgöra »mindre köptvister». Behoven av institutio- ner av typ reklamationsnämnder skulle där- med minska kraftigt. En minskning av be- hoven kan också väntas följa av reformer på köprättens område liksom av förbätt- ringar när det gäller rättshjälpen.

Sammanfattningsvis vill utredningen framhålla följande. Skall allmänna reklama- tionsnämnden göras permanent, finns be- hov av en fastare reglering av dess ställ- ning och verksamhet. Nämndens verksam- het drar betydande kostnader och kan knap- past ge ett mot dessa kostnader svarande grundmaterial för den konsumentpolitiska verksamheten i central instans. Behoven av en reklamationsnämnd kommer att minska kraftigt bl.a. genom reformer på process- rättens område.

I detta läge finner sig konsumentutred- ningen inte böra föreslå att allmänna rekla- mationsnämnden nu göres till en fast del av konsumentverkets organisation. Utred- ningen anser sig för övrigt inte ha behörig- het och kompetens att ta ställning till de kompliecrade processuella och andra frågor som skulle behöva lösas om nämnden nu gjordes permanent.

Konsumentutredningen anser emellertid att allmänna reklamationsnämnden utan tvi- vel fyller ett angeläget behov så länge frå- gorna om en enklare process för mindre tvister inte blivit lösta. Utredningen före- slår därför att allmänna reklamationsnämn- den tills vidare fortsätter i nuvarande for- mer. Eftersom konsumentrådet förutsätts upphöra vid inrättandet av konsumentver- ket, föreslås att rådets huvudmannaskap

för allmänna reklamationsnämnden överflyt- tas till verket.

Som redan berörts i föregående kapitel föreslår utredningen vidare en samordning på det administrativa planet. Genom den- na samordning underlättas kontakten mel- lan nämnden och verket. Nämndens kansli kommer vidare i åtnjutande av en sådan service från verkets allmänna enhet att nämnden slipper bygga upp en egen admi— nistrativ kapacitet.

Verket bör svara för nämndens admi— nistration och tillgodose nämndens behov av personal m. in. Som redovisats i avsnittet 4.7 faller dessa uppgifter i huvudsak på den allmänna enheten.

6.3 Konsumentverkets interna kostnader

I kapitel 4 och 5 har för konsumentverkets centrala organisation föreslagits samman- lagt 179 tjänster. Dessa tjänster medför föl- jande avläningar med den förenklade tjäns- teklassificering som tidigare använts (för- klarad i början av kapitel 4).

Antal Avlöningar tjänster i 1 000 kr C-tjänster ........ 7 573 Avdelningsdirektö- rer, byrådirektö- rer, byråsekrete- rare .......... 91 4 812 Assistenter ....... 35 1 096 Biträden och expe- ditionsvakter . . . 45 & 179 7 588

Till grund för de ovanstående summorna ligger den schablonmässiga löneklassplace- ring som tillämpats enligt petitaanvisningar- na beträffande nya tjänster. Härtill kommer behov av medel för att göra personliga tjänsteplaceringar möjliga.

Som ovan framhållits förutsätts att verkets arbete i hög grad skall fullgöras dels genom att beställningsprojekt läggs ut, dels genom att arvodesavlönad personal anlitas. Inte minst viktigt är det att medel finns tillgäng—

liga för att anlita experter även på sådana områden där kvalificerad personal betingar en hög ersättning, ibland högre än lönen för verkets chefstjänster. Medelsbehoven blir då betydande.

Summan av utredningens uppskattningar av medelsbehoven för detta ändamål på en- heternas respektive områden uppgår till 1 miljon kronor om året under inledningspe— rioden.

Konsumentverkets totalkostnad för avlö- ningar utgöres av dels den ovan redovisade lönesumman för den fasta personalen, 7 588 000 kronor, dels de i kapitel 4 redo- visade kostnaderna på sammanlagt 1 miljon kronor för att anlita utomstående expertis. Totalkostnaden för avlöningar blir därmed 8 588 000 kronor.

Alla övriga personalkostnader beräknas schablonmässigt som ett lönekostnadspålägg om 24 %. På en summa av 8 588 000 kro- nor för avlöningar ger detta 2 061 000 kro- nor.

Årskostnaden för sjukvård beräknas scha- blonmässigt till 200 kronor per anställd. Om man räknar med alla anställda oavsett an- ställningsform, således även tillfälligt anställ- da som avlönas med arvode, betyder detta 38 000 kronor.

Verkets kostnader för reseersättning mås- te bli betydande. Det gäller för verket att hålla god kontakt med regionkontor och lokala nämnder och aktivt delta i den in- ternationella utvecklingen på konsumentom- rådet. Det starka inslaget av utvecklingsar- bete motiverar vidare goda kontakter med forskningsinstitutioner och konsumentorgan i olika länder. Utredningen uppskattar det erforderliga beloppet till 250 000 kronor.

Verkets lokalkostnader blir i hög grad be- roende av vart verket förläggs. Konsument- utredningen har framhållit behovet av en väl styrd verksamhet med intim samverkan mellan verkets olika delar och låtit detta behov påverka organisationsförslaget. Ut- redningen har vidare framhållit behovet av en nära samverkan med departement, myn- digheter av olika slag, löntagarnas och kon- sumenternas organisationer, näringslivets or- ganisationer samt universitets- och andra

forskningsinstitutioner. Utredningen utgår vid kostnadsberäkningen från att verket för- läggs till Stockholm och koncentreras lokal- mässigt.

Utredningen har tidigare speciellt under- strukit konsumentverkets behov av nära sam- verkan med myndigheter som har konsu- mentpolitiska uppgifter, främst konsument- ombudsmannen, marknadsrådet, näringsfri- hetsombudsmannen och SPK. En sådan nära samverkan skulle i hög grad främjas om dessa myndigheter fick gemensamma loka- ler.

Det torde inte vara möjligt för utredning- en att göra en mera slutgiltig beräkning av lokalkostnaderna eftersom dessa i hög grad blir beroende av vilken typ av byggnader som kan ställas till förfogande genom bygg- nadsstyrelsen. Utredningen uppskattar de årliga lokalkostnaderna till ca 1 000 000 kronor.

En utgångspunkt för beräkningen av ver- kets expenser är de nuvarande konsument- institutionernas kostnader under denna ru- brik. Två tredjedelar av dessa kostnader eller drygt en miljon kronor utgörs av publi- kationskostnader hos konsumentinstitutet. Det är kostnader för publikationer som in- bringar ett motsvarande belopp i inkomster till statsverket. Då konsumentverket startar, finns ännu inte underlag för beslut om vä- sentlig ökning eller minskning av denna till sina särkostnader självfinansierade publika- tionsverksamhet. En första utgångspunkt för beräkningen av konsumentverkets expenser är därför enligt utredningens mening 1 200 000 kronor.

Expenserna i övrigt hos rådet, institutet och VDN uppgår för budgetåret 1970/ 71 till 8 130 kronor per chefs- och handlägg- ningstjänsteman. Mot denna bakgrund upp- skattar utredningen expenssumman till totalt 1 000 000 kronor förutom den redan nämn- da publikationskostnaden. Detta gör sam- manlagt 2 200 000 kronor.

Härtill kommer engångskostnader för flyttning och nya inventarier. Beräkningen av dessa torde kräva en detaljerad undersök- ning. På detta stadium kan de uppskattas till 1 000 000 kronor.

Konsumentutredningen har tidigare un- derstrukit att utbildnings- och upplysnings- verksamhet är ett viktigt instrument för kon- sumentpolitiken. Vid beräkningen av verkets kostnader för utbildning och upplysning är motsvarande kostnader i nuvarande institu- tioner en utgångspunkt. Dessa kostnader är av olika slag. Under förvaltningskostnader redovisas för konsumentinstitutet 1970/ 71 en post »kursverksamhet» på 120000 kro- nor (höjs med 130000 för 1971/72) var- till kommer 170 000 kronor i »delpost 2» un- der kostnader för undersökningar och upp- lysningsmaterial m. m. (höjs med 15 000 för 1971/ 72). En liknande verksamhet drivs på konsumentrådets uppdrag och behandlas i avsnitt 6.4 om externa kostnader.

Kostnaderna för upplysningsverksamhet o. d. vid VDN är 20 000 kronor under inne- varande budgetår. Härtill kommer att en del av de kostnader som SPK redovisar gäller upplysningsverksamhet som snarare hör under konsumentverket än ett på pris- och konkurrensfrågor specialiserat SPK. För budgetåret 1969/ 70, då totalbeloppet var 600000 kronor liksom under innevarande budgetår enligt budgeten, fördelade sig kost- naderna så att 156 000 eller 26 % användes för läromedel, konferenser och annat som tjänade utbildning, 379 000 eller 63 % för annonsering, i huvudsak kampanjer med konsumentupplysande innehåll, medan res- ten 66 000 eller 9 %, användes för special- trycksaker och direktutsändningar till vissa grupper. Även dessa trycksaker hade i all- mänhet ett konsumentupplysande innehåll. Av ovan angivna 600 000 kronor har utred- ningen uppskattat att omkring 500 000 kro- nor avser information riktad direkt till kon- sumenterna.

Eftersom verksamheten på detta område varit specialiserad hos de olika institutioner- na, finns inte några nämnvärda rationalise- ringsvinster att göra när uppgifterna samlas i ett verk. Samtidigt saknas ännu ett under- lag för beslut om mera genomgripande för- ändringar i någon riktning. Utredningen be- dömer därför behovet ungefär sammanfalla med vad som har föreslagits för 1971/ 72 och föreslår att summan sätts till 950000

kronor varav 350 000, såsom redovisats i ka- pitel 5, avser kostnaderna för en till region- kontoren och de kommunala nämnderna rik- tad utbildnings- och upplysningsverksamhet. Det bör dock då observeras att osäkerheten är betydande, inte minst till följd av att an- nonsering kan dra högst varierande media— kostnader.

Under rubriken Övrigt har beträffande VDN samlats några kostnadsposter som inte ryms under någon av de föregående rubri- kerna, nämligen internationellt samarbete, diverse normprojekt, kontrolluttag utförda av utomstående institutioner samt provnings- kostnader för kontroll. I konsumentverket kommer huvuddelen av de två första poster- na att täckas av verksamhet som redan be- skrivits och kostnadskalkylerats ovan. Åter- stoden, ett bidrag på 50 000 kronor till In- ternational Labelling Centre, behandlas i avsnitt 6.4. De två kontrollposterna, som sammanlagt uppgår till 310 000 kronor, 1970/ 71 har däremot inte täckts av den föregående framställningen.

Utredningen har tidigare framhållit att den nuvarande VDN-verksamheten bör fort- sätta och kompletteras med ett omfattande utvecklingsarbete. För att verksamheten skall kunna fortsätta fordras emellertid att kontrollverksamheten får fungera som för- ut. För detta torde erfordras det av VDN äskade beloppet, och utredningen föreslår för detta ändamål 350 000 kronor.

Allmänna reklamationsnämndens kostna- der, slutligen, kan väntas uppgå till 1 mil- jon kronor per år under verkets inlednings- skede. Nämndens andel av konsumentrådets kostnader beräknas 1970/71 utgöra 800 000 kronor.

6.4. Konsumentverkets externa kostnader

Det tidigare beskrivna organisationsförslaget förutsätter att konsumentverket skall kunna beställa forsknings- och utredningsarbeten utifrån i betydande omfattning. Sådan be- ställningsverksamhet har i viss utsträckning använts av nuvarande institutioner. Konsu-

mentrådet använder 1970/ 71 ca en halv miljon kronor och konsumentinstitutet 118 000 kronor. Härtill kommer konsument- rådets anslag till utomstående för forsknings- och utredningsprojekt. Dessa anslag kan beräknas uppgå till sammanlagt 1,7 miljo- ner kronor för 1970/ 71. Under tidigare år har de varit något högre men reducerats till förmån för rådets egna projekt.

Konsumentutredningen föreslår att rådets beviljande av anslag till utomstående för forsknings- och utredningsändamål ersätts med utläggning av forsknings- och utred- ningsprojekt. Utredningens tidigare redovi- sade uppskattningar av medelsbehoven för detta ändamål på enheternas respektive om- råden uppgår till sammanlagt 2,5 miljoner kronor under inledningsperioden.

Beviljande av anslagsmedel synes vara en lämplig arbetsform för konsumentverket på vissa andra områden. 1970/ 71 beräknas konsumentrådet bevilja anslag till utomstå- ende på 165 000 kronor för studieledarut- bildning. Under de tre närmast föregående budgetåren var motsvarande anslag i genom- snitt 193 000, och för 1971/ 72 väntas rådet erhålla ansökningar om anslag på tillsam- mans ca 450000 kronor. Under 1970/ 71 beräknas rådet vidare bevilja anslag på 550000 kronor för arbete med reklama- tionsfrågor främst reklamationsnämnder i vissa branscher, bidrag till vissa internatio- nella organisationer samt upplysningsverk- samhet. Som nämnts lämnar VDN ett inter- nationellt bidrag på 50000 kronor. Detta är exempel på en verksamhet som enligt ut- redningens mening bör stå öppen för kon- sumentverket.

Utredningen finner det angeläget att kon- sumentverket får möjlighet att komplettera och stödja sin centrala verksamhet genom att bevilja anslag till studieledarutbildning och liknande utbildnings- och upplysnings- verksamhet i konsumentfrågor hos speciellt bildningsorganisationerna. Detta erfordrar enligt utredningens mening att verket under inledningsperioden kan disponera 500000 kronor för sådana ändamål.

I detta sammanhang finns också anled- ning att erinra om att igångsättningsskedet

för kommunal verksamhet kan föra med sig särskilda anspråk på konsumentverket. Sär- skild utbildningsverksamhet kan behöva komma till stånd. Speciellt informationsma- terial kan behöva ställas i ordning. Personal från verket och särskild anlitad personal kan behöva samarbeta med kommuner som står i begrepp att starta eller startat kommunal konsumentverksamhet.

Som nämnts i kapitel 5 kan under detta inledningsskede någon kommun bli extra be- lastad med insatser i det gemensamma kon- sumentpolitiska arbetet. Det bör vid sådana tillfällen vara möjligt för verket att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet bidra till täckningen av kostnaderna fört sådana insatser. Enligt utredningens mening behöver verket för nu berörda ända— mål under inledningsskedet ett årligt anslag på 400 000 kronor.

Anslagsbeviljandet för reklamationsarbete exklusive allmänna reklamationsnämnden och upplysning i övrigt bör enligt utred— ningens mening fortsätta i ungefär oföränd- rad omfattning tills verket hunnit granska denna verksamhet närmare och resultaten kan skönjas av det nämnda reformarbetet beträffande förfarandet vid »mindre tvister». I enlighet med förutsättningen att de nuva- rande institutionernas åtaganden skall över- tas av verket bör vidare verket under inled— ningsperioden betala hittillsvarande institu- tioners bidrag till internationella organ. Ut- redningen föreslår för dessa ändamål 600 000 kronor. Därmed blir det totala me- delsbehovet för verkets anslag till utomstå- ende 1,5 miljoner kronor per år under inled- ningsskedet.

I detta kapitel gjorda kostnadsberäkningar ger nedanstående totalbild för konsument- verket, räknat för första hela verksamhets- året.

Tusental kr Egna tjänstemän .................. 7 588 Utomstående experter och tillfällig personal ....................... 1 000 Sjukvård ........................ 38 Reseersättning ................... 250 Lokalkostnader ................... 1 000 Engångskostnad för flyttning och in- ventarier ........................ 1 000 Expenser i övrigt ................. 2 200 Utbildning och upplysning ......... 950 VDN-kontroll .................... 350 Lönekostnadspålägg ............... 2 061 16 437 Beställningsverksamhet ............ 2 500 Anslag till utomstående ............ 1 500

I fråga om totalkostnad och kostnadsför- delning kan det vara av intresse att jämföra verket med konsumentrådet, konsumentin- stitutet och varudeklarationsnämnden. Ut- gångspunkten för en sådan jämförelse är uppställningen i bilaga 3, tabell B3.4. Den- na uppställning följer den i petitasamman— hang vanligen tillämpade. Det bör framhål- las att de tre institutionerna begärt väsentligt mer för 1971/ 72 än vad som upptagits i statsverkspropositionen.

En jämförelse mellan summan för dessa tre institutioner och det föreslagna konsu- mentverket ger den bild som framgår av tabell 6.5. Verkets interna kostnader be- räknas, som framgår av tabellen, uppgå till 16437 000 kronor 1972/73. Kostnaderna för beställningsverksamhet och anslag till utomstående beräknas till 4 miljoner kronor 1972/ 73.

I jämförelsesammanhang bör också erin— ras om att verkets arbete kommer att inne- fatta visst arbete som nu fullgöres av SPK. Jämförelsen bör därför för att vara rätt- visande beträffande de nuvarande kostnader-

na även ha med en viss andel av SPK:s kost- nader. Denna kostnadsandel torde här kun- na uppskattas till omkring 500 000 kronor. Det bör dessutom observeras att allmänna reklamationsnämnden föreslås tills vidare fortsätta som självständigt organ till en kost- nad av 1 miljon kronor per år. I de nämnda tabellerna ingår nämndens kostnad i sum- man för de tre nuvarande institutionerna. Slutligen bör nämnas de 700 000 kronor per år för förstärkning av länsstyrelsernas hem- konsulentpersonal som föreslagits i kapitel 5. Bilden av de totala kostnadsförändringar- na blir därför följande.

Tusental kronor

1970/71 1972/73 Interna kostnader rådet (exkl allm reklamationsnämnden), institutet och VDN ........ 9 750 SPK konsumentupplysning . 500 Konsumentverkets interna kostnader ................ 16 437 Därav engångsutgifter . . . (1 000) Allmänna reklamations- nämnden ................ 800 1 000 Beställningsverksamhet och anslag till utomstående . . . . 2 341 4 000 Förstärkning av hemkon— sulentorganisationen ...... 700 Avgår VDN självfinansie- ring ..................... —900 -—850 12 491 21 287 Därav engångsutgifter . . . (1 000) 147

Tabell 6.5 Kostnadsjämfärelse mellan verket och nuvarande organ

Beräknade uppgifter i tusental kronor

Rådetl-institutet- Kon- VDN sument- —— verket 1970/71 1971/722 1972/73 Avlöningar ....... 5 900 8 588 Sjukvård ......... 25 38 Reseersättning . . . . 163 250 Lokalkostnader . . . 773 1 000 Expenser .......... 1 654 3 200 Därav engångs- utgifter ........ (1 000) Utbildning och upplysning ....... 310 95 0 Övrigt (i verket en- dast VDN-kontroll) 410 350 Lönekostnadspålägg 1 315 2 061 Summa institutions- kostnader ........ 10 550 11 850 16 437 Allmänna reklama- tionsnämnden 1 000 Beställningsverksam- het .............. 618 630 2 500 Anslag till utom- stående .......... 1 723 1 160 1 500 Summa 12 891 13 640 21 437 Avgår VDN själv- finansiering ....... —900 —900 —850 Totalkostnad för staten ............ 11 991 12 740 20 587 Därav engångs- utgifter ........ (1 000)

1 Inklusive allmänna reklamationsnämnden. Uppgift om kostnadsfördelningen på rådet och VDN saknas då detta betänkande befordras till trycket.

Reservation

Konsumentutredningen har föreslagit att konsumentverkets styrelse skall ha 13 leda- möter varav 7 skall representera konsumen- terna. Vi biträder inte detta förslag. Vi an— ser att väsentliga effektivitetsskäl talar för att verket får en mindre styrelse med 7—9 ledamöter. Vi anser vidare att styrelsen bör ha ett starkare inslag av konsumentrepresen— tanter.

Lillemor Erlander Turid Ström Thord Wallén

Ursprungliga direktiv Statsrådsprotokoll 30/ 6 1967

I prop. 1967: 75 med förslag angående effek- tiviseringen av verksamheten på pris- och konkurrensområdet samt konsumentvaru- forskningen anmäldes konsumentupplys- ningsutredningens delbetänkande Effektivare konsumentforskning (Stencil H 1966: 3) och däröver avgivna utlåtanden. Vad som an- förts vid remissbehandlingen gav anledning pröva hur det fortsatta utredningsarbetet rörande den statliga konsumentupplysningen samt därmed sammanhängande forsknings-, provnings- och undersökningsverksamhet borde bedrivas. Som framgår av proposi- tionen fann jag, att en ny utredning borde göras.

Den statliga konsumentupplysningen och konsumentforskningen har under senare år blivit föremål för livlig debatt. Intresset för dithörande problem har vuxit främst hos löntagarnas organisationer och andra sam- manslutningar, som företräder konsument- intressen, men även inom näringslivets organ av olika slag. Kravet har ställts på en utred- ning och effektivisering av verksamheten.

De statliga organ, som svarar för verk- samhet på konsumentområdet, nämligen sta- tens konsumentråd, statens pris- och kartell- nämnd och statens institut för konsument- frågor, har verkat i ungefär ett decennium. Nämnas bör även den halvstatliga varude-

Direktiv för konsumentutredningen

klarationsnämnden, som inrättades i början av 1950-talet.

Sedan riktlinjerna för verksamheten inom dessa institutioner drogs upp, har en intensiv samhällsutveckling ägt rum. Det tekniska framåtskridandet har fört med sig att det sortiment av varor och tjänster som bjuds ut till allmänheten ökats med en mångfald nya produkter, däribland åtskilliga som är tek- niskt komplicerade och för lekmannen svåra att bedöma. Samtidigt har realinkomsterna stigit avsevärt, vilket innebär att genomsnitts- konsumenten i dag frågar efter ett betydligt bredare sortiment av varor och tjänster än ännu för tio år sedan. På grund bl. a. av detaljhandelns rationalisering har emellertid den personliga vägledning vid inköpen, som konsumenten tidigare ofta kunde få i buti- kerna, i stor utsträckning fallit bort. Härtill kommer att reklamen, som blivit allt inten— sivare, i allmänhet är av suggestiv karaktär och endast delvis förmedlar sådana kunska- per, som konsumenterna behöver för sina bedömningar. Kvinnornas ökade yrkesverk- samhet utanför hemmen ställer också krav på arbetstidsbesparande rationaliseringsåt- gärder i det husliga arbetet.

Mot denna bakgrund finner jag angeläget att åtgärder till förbättring av konsumentens situation närmare övervägs och att en ut— redning av denna fråga kommer till stånd. I första hand bör den statliga och statsunder- stödda konsumentupplysningen och konsu— mentforskningen ses över i ett sammanhang.

Syftet med översynen bör främst vara att klarlägga möjligheterna att höja effektivite- ten, att belysa verksamhetens roll i samhälls- ekonomin samt behovet av insatser på detta område och att dra upp sådana riktlinjer för verksamheten, att den på ett ändamålsenligt sätt kan fylla sin uppgift i dagens samhälle.

Riktlinjerna skall avse verksamhetens mål- sättning och huvudsakliga inriktning. Utred- ningen bör också pröva verksamhetens orga- nisation, arbetsformer, metoder och medel. Vid utredningsarbetet bör erfarenheterna från den hittills bedrivna verksamheten av detta slag beaktas. Uppmärksammas bör vi— dare de önskemål, som förs fram av lönta- garorganisationer och andra sammanslut- ningar, som kan anses företräda allmänna konsumentintressen. Konkreta planer bör göras upp för verksamhetens fortsatta ut- veckling och utbyggnad på kort och lång sikt.

Såväl inom den statliga som inom den privata sektorn har redan åtskilliga utred- ningar gjorts på detta område och vissa ut- redningar pågår fortfarande. Av olika skäl har utredningsarbetet emellertid blivit splitt- rat på olika händer och delavsnitt. De syn- punkter, rekommendationer och förslag, som sålunda kommit eller kommer fram som re- sultat av särskilda utredningar, bör därför av den nya utredningen beaktas, stämmas av in- bördes och på ett logiskt sätt fogas in i hel- hetsbilden.

Konsumentupplysningens allmänna syfte kan sägas vara att ge sådan information som gör allmänheten bättre skickad att på ett ändamålsenligt och för individerna tillfreds- ställande sätt utnyttja sina ekonomiska resur- ser. Härvid bör eftersträvas att öka medbor- garnas förmåga att realistiskt bedöma de egna behoven, att planera konsumtionen och att värdera de ekonomiska riskerna vid in- köpen. Konsumenterna bör bibringas sådana kunskaper om varor och tjänster att de blir i stånd att självständigt välja vad som bäst svarar mot deras behov.

Genom en sådan konsumentupplysning påverkas även företagen, som i vart fall på någon sikt och i den mån konsumentupp-

lysningen har önskvärd slagkraft kan för- väntas utveckla mera ändamålsenliga pro— dukter. Ett mera direkt inflytande på pro- duktionen åstadkommes genom samarbete mellan konsumentupplysningens och konsu- mentforskningens organ å ena och företagen å andra sidan. Förutsättningarna för att i ökad utsträckning få till stånd en sådan sam- verkan i lämpliga former bör närmare under- sökas.

Framhållas bör, att konsumentupplysning- en kan avse även varor och tjänster, som tillhandahålles av den offentliga sektorn. I fråga om sådan konsumentupplysning bör utredningen samråda med den utredning om vidgad samhällsinformation m.m. som che- fen för justitiedepartementet den 25 maj 1967 bemyndigades tillkalla.

Vid sina överväganden om verksamhetens målsättning och inriktning bör utredningen söka bilda sig en uppfattning om de skif- tande behov av konsumentupplysning som kan tänkas föreligga hos allmänheten. Ställ- ning bör tas till frågan vilka av dessa behov som ur sociala och samhällsekonomiska syn- punkter bör tillgodoses i första hand. De prioriteringsfrågor, som aktualiseras, gäller såväl vilka konsumentgrupper som konsu- mentupplysningen bör riktas till som vilka varor och tjänster den bör handla om. I båda dessa hänseenden kan en effektivitetsfräm- jande koncentration och avgränsning av verksamheten visa sig möjlig. I detta sam- manhang kan nämnas att frågan om konsu- mentupplysning om bilar f.n. övervägs i kommunikationsdeparrtementet. Det förtjä- nar vidare framhållas, att behoven av kon- sumentupplysning inte kan utrönas enbart med ledning av konkreta förfrågningar hos de statliga organen eller efterfrågan på tid- skrifter och annat material. Även andra fak- torer måste beaktas, bl. a. olika konsument- gruppers förmåga och benägenhet att till- godogöra sig konsumentupplysning i olika former samt konsumtionsvanor och levnads- villkor i övrigt.

Särskilt bör framhållas, att konsument- upplysningen avser såväl egenskaperna hos varor och tjänster som priset för dessa. F. 11.

är verksamheten organisatoriskt uppdelad på så sätt, att institutet för konsumentfrågor — jämte varudeklarationsnämnden huvud- sakligen svarar för upplysning om egenska- perna under det att upplysning i prisfrågor lämnas av pris- och kartellnämnden. Viss samverkan mellan de båda organen före- kommer. Ett befogat önskemål är emellertid att upplysningen om egenskaper och pris beträffande enskilda varor samordnas mera direkt än som hittills varit möjligt. Förut- sättningarna för en sådan samordning bör undersökas och förslag bör läggas fram om lämpliga åtgärder.

Frågan om hur den statliga konsument- upplysnings- och konsumentforskningsverk- samheten skall vara organiserad bör i prin— cip prövas förutsättningslöst. Möjligheterna att i effektivitetsfrämjande syfte föra sam- man nu verkande organ eller delar av dem bör undersökas. Behovet av en enhetlig led- ning av verksamheten i dess helhet, samord- ning mellan verksamhetens olika delar och en kontinuerlig planering av verksamheten —— inte minst för att denna skall kunna an- passas smidigt efter skiftande förutsättningar och behov —- bör beaktas. Konsumentrådets roll bör härvid uppmärksammas. En viktig fråga är hur erforderlig samverkan mellan undersökningsorgan och upplysningsorgan skall ordnas. Lämpliga anordningar för att såvitt möjligt utröna konsumentupplysning- ens effekt i olika avseenden bör finnas i organisationen. Vad angår den forsknings-, undersöknings- och provningsverksamhet, som ligger till grund för konsumentupplys- ning, bör utredningen särskilt undersöka vil- ken omfattning samarbetet mellan olika stat- liga, halvstatliga och privata institutioner med teknisk inriktning kan få. Vid bedöm- ningen härav bör utredningen beakta ange- lägenheten av att tillgängliga resurser utnytt- jas på bästa sätt och att dubbelarbete und- vikes i möjligaste mån. Jag vill erinra om att konsumentupplysningsutredningen gjort en inventering av de institutioner som i detta sammanhang främst kan komma i fråga. Uppmärksamhet bör ägnas åt frågan vilken kapacitet dessa institutioner kan ställa till

förfogande för att tjäna konsumentupplys- ningen. Formerna för samarbetet mellan upplysningsorganen och de tekniska institu- tionerna bör utredas.

Utredningen bör vidare undersöka om be- hov föreligger av regionala och lokala organ för att i ökad utsträckning tillvarata konsu- menternas intressen. Organisationsförslag bör läggas fram i den mån utredningsresul- tatet föranleder det. Härvid bör utredningen hålla sig underrättad om erfarenheterna av verksamheten inom de lokala konsument- kommittéer, som bildats på initiativ av lön- tagarorganisationerna. Dessa kommittéer av- ses inte bara delta i konsumentupplysnings- arbetet utan även förmedla önskemål från konsumenterna beträffande de statliga orga- nens verksamhet. Priskontorens arbetsupp- gifter och ställning bör övervägas i detta sammanhang. Om arbetsuppgifterna anses böra ändras eller vidgas, bör kontorens per- sonalresurser ses över. Det kan nämnas att hemkonsulentorganisationen, vars arbetsupp- gifter till väsentlig del ligger på konsument- upplysningsområdet, är föremål för särskild utredning.

Av betydelse för en effektiv konsument- upplysning är valet av metoder och media för upplysningsarbetet. Hithörande frågor bör undersökas ingående med beaktande av de erfarenheter som gjorts inom reklam- branschen beträffande genomslagskraften av olika former för masskommunikation.

Jag vill slutligen erinra om att riksdagen vid behandlingen av prop. 1967: 75 gjort vissa uttalanden om den utredning som nu skall göras (SU 1967: 90, rskr. 205).

Åtskilliga av utredningens arbetsuppgifter kan kräva lång tid. Det är därför angeläget att framhålla vikten av att den statliga kon- sumentupplysningen inte stannar i utveck- lingen under den tid utredningen pågår. Vid en fortgående aktivisering av verksamheten bör samråd ske med utredningen, som bör yttra sig över förslagen och därvid särskilt beakta frågan huruvida dessa är förenliga med reformarbetet på sikt. Självfallet bör under motsvarande förutsättningar ut- redningen kunna lägga fram delförslag.

Tilläggsdirektiv om bilar Statsrådsprotokoll 20/ 9 1968

Kostnaderna för nyinköp, underhåll och drift av personbilar i Sverige kan uppskattas till omkring 9 miljarder kronor per år vilket motsvarar ungefär 7 % av bruttonational— produkten. Det är givetvis ett samhällsin- tresse att investeringar av denna storleksord- ning görs i kvalitativt goda varor. Bilen är en tekniskt komplicerad och svårbedömd vara som saluförs i en mångfald märken och modeller. En god bilinformation är därför av största betydelse för den enskilde konsumen- ten, särskilt som ett felaktigt bilval ofta kan leda till kännbara ekonomiska konsekvenser.

Statsmakterna har under de senaste åren vidtagit en hel del åtgärder för att höja bil- parkens standard och därmed också främja konsumenternas intressen. Som exempel kan nämnas skärpta säkerhetskrav på nya bilar, obligatorisk årlig kontrollbesiktning av äldre fordon och effektivare kontroll av handeln med begagnade bilar. Noteras kan också att såväl typbesiktning — den huvudsakliga for- men för kontroll av nya bilar — som regi- streringsbesiktning nu är mera omfattande och sker i effektivare former än tidigare.

Konsumentupplysning om motorfordon förekommer i Sverige i viss omfattning. I anslutning till den årliga trafiksäkerhetsmäs- siga kontrollbesiktningen har under senare år information av stort värde från konsument- synpunkt redovisats. Statens institut för kon- sumentfrågor har successivt ökat sin upplys- ningsverksamhet på bilområdet och därvid utnyttjat bl. a. nämnda material. Statens pris- och kartellnämnd har gjort en omfat- tande undersökning av bilhandeln och offent- liggjort resultaten därav. Motororganisatio- nerna samt dags- och fackpressen provar olika bilmärken i tekniskt avseende och publicerar resultaten. I övrigt är bilköparen i stort sett hänvisad till annonser, reklam- broschyrer rn. rn. från bilföretagen, nyhets- presentation i massmedia och fackpress samt bedömningar av vänner och bekanta.

I prop. 1964: 71 angående omorganisation av statens bilinspektion m. m. framhöll före- dragande departementschefen värdet av en

omfattande, av branschintressen opåverkad konsumentupplysning om bilar. Han anförde också att en mera omfattande uppgiftsredo- visning i typbesiktningsinstrument och typin- tyg omedelbart kunde utnyttjas för olika for- mer av upplysningsverksamhet. I december 1964 uppdrogs åt konsumentupplysningsut- redningen, som hade till uppgift att utreda den framtida organisationen av upplysnings- avdelningen vid konsumentinstitutet och den framtida konsumentvaruforskningen, att överväga också frågan om konsumentupp- lysning om motorfordon. Utredningens upp- drag i denna del blev dock inte slutfört. Kon- sumentupplysningsutredningens allmänna uppgifter övertogs av konsumentutredning- en, som tillkallades i juli 1967 för att utreda riktlinjerna för den statliga konsumentupp- lysningen samt därmed sammanhängande forsknings-, provnings- och undersöknings- verksamhet. Riktlinjerna skall enligt direkti- ven avse verksamhetens målsättning och hu- vudsakliga inriktning. Också verksamhetens organisation, arbetsformer, metoder och me- del skall prövas av utredningen. Som fram- går av direktiven för utredningen övervägdes frågan rörande konsumentupplysning om bilar inom kommunikationsdepartementet (jfr H: 9, riksdagsberättelsen 1968).

Inom kommunikationsdepartementet har under år 1967 en särskild sakkunnig färdig- ställt en rapport om vissa förberedande un- dersökningar angående konsumentupplys- ning om motorfordon för att få de viktigare hållpunktema i ämnet klarlagda (Stencil K 1967: 7). Promemorian, som i huvudsak är begränsad till konsumentupplysning be- träffande personbilar, ger ytterligare motiv för en saklig och objektiv konsumentupplys- ning på detta område. Den ger också belägg för att de informationer av skilda slag som nu finns att tillgå för den bilköpande allmän- heten inte uppfyller alla de anspråk som man från allmänhetens och samhällets sida bör ställa.

Efter samråd med chefen för kommunika- tionsdepartementet har jag kommit till den uppfattningen att det fortsatta utredningsar- betet angående konsumentupplysning om bilar bör göras av konsumentutredningen.

Med hänsyn till uppgiftens omfattning och betydelse bör utredningen förstärkas med ytterligare en sakkunnig. Till utredningen bör knytas experter för denna del av utred- ningsarbetet.

Utredningsarbetet bör inriktas på att ut- reda möjligheterna att åstadkomma en all- sidig konsumentupplysning om personbilar. Upplysningsverksamheten bör avse såväl tek- niska egenskaper som ekonomiska faktorer som har betydelse för konsumenten. Det bör beaktas att formen för och organisationen av verksamheten måste påverkas av de i för- fattningar och anvisningar angivna kraven på bilarnas konstruktion och egenskaper samt av den besiktnings- och kontrollverk- samhet som sker i anslutning därtill.

En huvuduppgift blir att söka finna en lämplig form för den undersöknings— och provningsverksamhet, som måste ligga till grund för konsumentupplysning om person- bilar. Härvid anmäler sig frågan i vilken ut- sträckning 0ch på vilket sätt de data och kontrolluppgifter, som kommer fram vid bl.a. bilbesiktningar, kan utnyttjas i verk- samheten. Det bör utredas om det är möj- ligt att i undersöknings- och provningsverk- samheten utnyttja resurserna hos bilbesikt- ningsorgan och institutioner med teknisk in- riktning samt att engagera dessa organ i ar- betet.

Av största betydelse är att utredningen beaktar att bilinformationen i möjligaste mån skall tillgodose också trafiksäkerhetssyften. Samråd bör ske med trafiksäkerhetsverket, Aktiebolaget Svensk bilprovning samt andra myndigheter, institutioner och utredningar som sysslar med bilsäkerhetsfrågor eller med andra utredningsuppdraget närliggande frå- gor.

Det bör undersökas om praktiska och eko- nomiska skäl motiverar att konsumentupp- lysningen om personbilar genomförs i etap- per. Utredningen bör ange de ekonomiska konsekvenserna av de förslag som läggs

fram. Den bör också undersöka om ett nor- diskt samarbete på området kan komma till stånd.

Det är angeläget att frågan rörande kon- sumentupplysning om personbilar snarast löses. Utredningen bör därför bedriva arbe- tet med denna fråga skyndsamt och i den mån det är möjligt avge förslag i ämnet utan att avvakta resultaten av utredningens arbete i övrigt. Förslagen bör dock utan väsentliga jämkningar på ett senare stadium kunna pas- sas in i det system för den framtida statliga eller statsunderstödda konsumentupplysning- en i Sverige som avses med utredningens uppdrag enligt de direktiv som meddelades i fjol.

Utredningar för övervägande

Genom särskilda statsråds- eller departe- mentsbeslut har betänkanden från olika ut- redningar och annat material överlämnats till konsumentutredningen för övervägande under utredningens arbete. Detta material utgöres i huvudsak av följande.

Material från konsumentupplysningsut- redningen, inkluderande betänkandet »Ef- fektivare konsumentforskning» (stencil H 1966: 3).

Slutrapport 1968 från SAP-LO-gruppen i prisfrågor »Om konsumentpolitik».

Framställning den 7 maj 1968 från Nor- diska kommittén för konsumentfrågor rö- rande ett gemensamt nordiskt organ för provning av bilar.

Promemoria, utarbetad 1968 av sakkun— nig i kommunikationsdepartementet, röran- de vissa undersökningar i fråga om kon— sumentupplysning angående motorfordon.

Betänkande från 1963 års konsumentupp- lysningskommitté, »Konsumentupplysning. Principer och riktlinjer» (SOU 1968: 58).

Betänkande från 1968 års hemkonsulent- utredning, »Den framtida hemkonsulent- verksamheten» (stencil H 1969: 3).

Bilaga 2 Mål, medel och organisation för hittillsvarande insatser på konsumentområdet

B2.1 Inledning

De viktigaste statliga och statligt stödda in- stitutionerna på konsumentområdet har vuxit fram och utvecklats på olika vägar. På varie- rande sätt definierade konsumentintressen har präglat institutionernas profiler och verksamhet.

Den följande framställningen avser främst att ge en tillbakablickande översikt över de viktigaste offentliga institutionerna med di- rekta uppgifter på konsumentområdet. Mo— tivuttalanden, instruktioner, arbetsordning o. (1. utgör en viktig källa till upplysningar om institutionerna. Institutionernas faktiska verksamhet ger emellertid en väsentlig kom- plettering av bilden och kan delvis förändra denna. Traditionella förhållanden, begrän- sade ekonomiska och personella resurser, nödvändigheten att prioritera några av alla önskvärda arbetsuppgifter och andra liknan- de förhållanden samverkar till begränsningar och förskjutningar i verksamheten. Resur— serna måste alltid bli förhållandevis otill- räckliga för en verksamhet med så vid mål- sättning och så många skiftande arbetsupp- gifter som verksamheten till stöd åt konsu— menterna.

För redovisningen användes en indelning i tre tidsperioder. Indelningen är inte själv— fallen, och perioderna flyter givetvis in över varandra. Inledningspeiioden (intill 1955) kännetecknas främst av en försöksverksam— het i begränsad skala och av diskussioner

om vilken omfattning och utformning som skulle ges det allmännas engagemang. Mel— lanperioden (1955—1963) kan sägas utmär- kas av en bredare uppbyggnad av de statliga insatserna. För den sista perioden (från och med 1964) är det främst behoven av översyn av målsättnings- och organisationsfrågorna för den nu alltmer utvuxna verksamheten som träder i förgrunden.

Framställningen inriktas väsentligen på frågor om verksamhetens inriktning, arbets- sätt och organisation. En genomgång av det- ta slag har funnits motiverad främst med hänsyn till att konsumentutredningen anför— trotts att ägna frågorna om insatserna på konsumentområdet en övergripande översyn. Särskilt intresse har därvid den tredje av de nämnda perioderna, under vilken framlagts åtskilliga förslag som ännu ej lett till några ställningstaganden från statsmakternas sida.

B2.2 Tiden intill 1955

B2.2.l Aktiv hushållning och Hemmens forskningsinstitut

Statsmakterna inledde 1940 genom byrån aktiv hushållning en informationsverksam- het för att stimulera husmödrama till spar- samhet med de då knappa resurserna. Av- delningen flyttades 1943 från informations- styrelsen till priskontrollnämnden. De goda erfarenheterna av verksamheten kom att visa

att en rätt bedriven vägledning om varuköp och varuvård var god ekonomi för samhället även under normala tider.

Aktiv hushållnings arbete var under de svåraste krisåren främst inriktat på frågor som hängde samman med nödvändigheten att lägga om konsumtionen på grund av varubrist och varuransoneringar. När de akuta problemen minskade, hade byrån möj- ligheter att i allt större utsträckning ta upp hemproblem av mera allmän räckvidd. Upp- lysningsverksamheten avsåg främst kost- och mathållning samt kläder, bosättning och bo- stadsvård. Byrån verkställde själv vissa un- dersökningar som underlag för sin upplys- ningsverksamhet. I ekonomiskt hänseende hade verksamheten hela tiden en rätt blyg— sam omfattning.

Den viktigaste institutionen under upp- byggnadsskedet var Hemmens forskningsin- stitut (HFI). HFI bildades 1944 med Hus- mödrarnas samarbetskommitté och Hushålls- lärarinnornas samorganisation som ursprung- liga huvudmän. Redan för sitt första verk- samhetsår åtnjöt institutet statsbidrag. Dessa ökade sedan successivt och kom att spela en allt större roll för institutets ekonomi. Som villkor för bidragen föreskrevs bl. a. att verk- samheten skulle bedrivas i samråd med aktiv hushållning. Ett nära samarbete ägde rum mellan de båda institutionerna, med statens institut för folkhälsan och med en rad olika in— och utländska institutioner.

HFI:s verksamhet gavs i institutets första stadgar en vid inriktning. Institutet skulle sålunda ha till uppgift att verka för en syste- matisk rationalisering av arbetsförhållandena i hemmen genom forskning om de tekniska och ekonomiska problem som var förbundna med hemmens uppgifter som konsumtions- centra och arbetsplatser. Därvid skulle hän- syn tas till de psykologiska, hygieniska och sociala problem som sammanhängde med hemmens allmänna uppgifter.

HFI:s i inledningsskedet planerade verk- samhet belyses av de uppgifter som lämna- des i institutets framställning om statsbidrag för budgetåret 1945/ 46. Ett fortsatt stats- bidrag var enligt HFI i hög grad behövligt för att institutet skulle kunna stå självstän-

digt gentemot enskilda företagarintressen. Den planerade verksamheten skulle bl. a. innefatta undersökningar på det ekonomiska området, det arbetstekniska området, hygie- nens område, beträffande livsmedel och tex- tilier samt rörande sociala och psykologiska problem. På det ekonomiska området var avsikten att studera konsumtionsvaruproduk- tionen inom och utom hemmen och att ana- lysera hemmens roll som produktionsfaktor. Studier skulle vidare ägnas olika former av hushållsorganisation och deras lönsamhet. Ytterligare nämndes frågor om bl. a. kollek- tiva anordningar, smådrift och stordrift, varupriser och varukvaliteter samt standar- diseringsmöjligheter.

Som bakgrund till samtliga undersökning- ar avsåg HFI att ta upp sociala och psyko- logiska problem som berörde hemarbete och hemorganisation. Därvid planerades studier bl.a. om miljöfrågor, normer för värdesätt- ning av prestationer på hemarbetets område samt frågor om möjligheterna till arbets- differentiering.

Departementschefen, som tillstyrkte an- slagsäskandet, underströk betydelsen av systematiska studier av hemhushållningens funktioner. Resultaten antogs komma att öva ett gynnsamt inflytande bl. a. på utform- ningen av bostäder och bostadsområden, ut- formningen av utrustning och redskap samt arbetsmetoder och utbildningsmetoder.

Verksamheten hos HFI kan följas bl. a. genom institutets successiva framställningar om statsbidrag och genom senare utredning- ar om institutets ställning och verksamhet. Även institutets publikationer kan bidra till belysningen.

Under de första verksamhetsåren utfördes eller planerades undersökningar om bl. a. olika former av gemensamhetsanläggningar (för barneftersyn, tvätt, hemhjälp etc.) och ekonomiska analyser av olika problem vid kollektivisering av hemarbetet. Vidare redo- visades samarbete med socialstyrelsen vid planeringen av en sociologisk hushållsuuder- sökning samt igångsättning av en special- undersökning med statistisk-sociologisk upp- läggning rörande barnens miljö. Institutets tekniska sektion bedrev i alltmer ökad om-

:..-u..— .su- .

fattning undersökningar av material, kon- struktion och funktionsduglighet hos främst hushållsredskap samt därutöver bl. a. studier av köksinredningar och av hemarbetet. Ett allt bredare sortiment av redskap och nya inslag i hemarbetet blev därvid föremål för undersökning. Vid den ökade provnings- verksamheten förekom ett växande samar- bete med industrin inför introduktionen av nya redskap. En förhandsprövning ansågs sålunda ha bestämda företräden framför en kontroll i efterhand av varor som redan fanns på marknaden.

För sin upplysningsverksamhet använde sig HFI liksom aktiv hushållning främst av broschyrer och andra publikatio— ner, press- och radioinformation, föredrags- och kursverksamhet, utställningar och råd- givning. Under de första åren gav HFI ut en periodisk publikation, HFI-meddelanden, med fyra nummer per årgång. Publikationen utgavs därefter i enklare utförande och spo- radiskt. Vid sina framställningar om ökade anslag underströk HFI vid flera tillfällen be- hoven av en utbyggnad av upplysningsverk- samheten.

HFI tilldrog sig ett ökat intresse från olika gruppers sida. Ett växande samarbete med producentsidan kom till stånd. Konstruktö- rer, fabrikanter och importörer ställde suc- cessivt tilltagande anspråk på institutets med- verkan. Förfrågningar om hushållsredskap och hushållsarbete inkom i ständigt stegrad omfattning från såväl statliga institutioner som privata företag och enskilda personer. Funktionsundersökningar och provningar av varor, arbetsredskap och annan utrustning kom att kräva en allt större del av institutets resurser.

Ambitionerna till en vidare inriktning av verksamheten förefaller inte ha kunnat för- verkligas i någon mera avsevärd utsträck- ning. De växande anspråken på successiv lösning av konkreta problem och en allt knappare medelstillgång fick forma verk- samhetens profil. Om verksamheten förekom omdömet (PM inom handelsdepartementet den 12 december 1955 angående konsument- varuforskning och konsumentupplysning; se B2.3.1) att institutet med sitt stora regis-

ter av arbetsuppgifter inte genomgående kun- nat penetrera uppgifterna i den omfattning och med den vetenskaplighet som kunnat vara önskvärd. Institutets starka anknytning till det praktiska hemarbetet sades emellertid trots dessa svårigheter i många fall ha gett konsumenterna värdefull upplysning.

De snäva ekonomiska resurserna gjorde sig efter några års arbete ofta påminda. För- utom till statsbidragen var institutet hänvisat till bidrag från enskilt håll, varvid industrin, KF, lantbruksförbundet och LO svarade för de större bidragen. Hänsyn till det finansiella läget tvingade statsmakterna att under några år vara återhållsamma med statsbidragen. Provningsverksamheten och kontakterna utåt angavs främst ge anledning till anspråken på ökade resurser för institutet.

Vissa utredningsförslag om HFI:s ställ- ning ledde inte till några omedelbara resul- tat (se vidare B2.3.l). I anslagsframställ— ningen för 1953/ 54 anmäldes att anspråken på institutet vuxit snabbare än de ekono- miska resurserna. Institutets ekonomi hade försvagats, vilket tvingat till besparingsåtgär- der. I framställningen skisserades en viss om- organisation med ett breddat huvudmanna- skap och ett ökat underlag för verksamheten. Ett antal sammanslutningar för konsument- intressen och näringsliv skulle enligt försla- get inbjudas att medverka i en ny huvud- mannainstitution, HFI:s fullmäktige.

Omorganisationen tillstyrktes i princip av departementschefen. Däremot fick frågan om 'ett samgående med Aktiv hushållning nu inte någon lösning.

Omorganisationen genomfördes 1953 i huvudsak efter de skisserade linjerna men med ett förstärkt statligt inflytande. Enligt HFI:s nya stadgar blev uppgifterna för in- stitutets fortsatta verksamhet att genom forskning och upplysning verka för en ratio- nalisering av arbetsförhållandena i enskilda hem och kollektiva hushåll samt att verka för en inriktning av produktion och kon- sumtion på goda och ändamålsenliga bruks- varor.

Frågan om att införliva aktiv hushållning med HFI —- aktualiserad bl. a. genom olika utredningsförslag (se B2.3.1) avgjordes

1954. Samgåendet genomfördes den 1 juli detta år. Det vidgade institutet arbetade där- efter med en allmän avdelning, en textil av— delning, som närmast svarade mot aktiv hushållning, och en kansliavdelning. Institu- tets arbete inriktades främst på undersök- ningar av hushållsutrustning och på frågor om hemarbete samt bostadsplanering och bostadsinredning i anslutning till hemarbetet. HFI:s utveckling under perioden kan be- lysas av några ekonomiska uppgifter. I in— ledningsskedet uppgick utgifterna till ca 100000 kronor om året för att successivt stiga och för 1954/ 55 utgöra nära 700 000 kronor (prop. 1956:105 s. 15). Utgifterna bestreds i slutskedet till 85 procent av stats- medel. För vissa särskilda projekt tilldelades institutet inte obetydliga belopp av över- skottsmedel som 1953 och 1955 avsatts från vissa clearingkassor.

B2.2.2 Betänkandet »Familjeliv och hem- arbete»

Två utredningar sysslade under perioden med grundläggande frågor om konsument- forskning och konsumentupplysning. Den ena var hem- och familjeutredningen med betänkandet »Familjeliv och hemarbete» (SOU 1947: 46). Den andra utredningen, som tillkallats 1946, redovisade sitt arbete 1949 genom betänkandet »Kvalitetsforsk- ning och konsumentupplysning» (SOU 1949: 18).

Det senare betänkandet ledde till starten av verksamheten med varudeklarationer (se avsnitt B2.6 nedan). I övrigt ledde utred- ningarna inte till några omedelbara refor- mer. De kom emellertid att läggas till grund för senare utredningar vilkas förslag kom att genomföras (avsnitt B3.1). Vidare bör erin- ras om att båda utredningarna föreslog den i senare sammanhang genomförda samman- slagningen av aktiv hushållning och HFI.

Hem— och familjeutredningen tecknade i brett upplagda översikter hemmens situation. Utredningen föreslog bl. a. att ett statistiskt- sociologiskt forskningsorgan skulle inrättas med uppgifter att skapa underlag för plane-

ringen av efterkrigstidens samhälle. Behoven av en stark central ledning av statens åtgär- der för ett allmänt familjeprogram under- ströks. Beträffande uppgifterna för det skis— serade forskningsorganet kan följande utta- landen av utredningen (betänkandet s. 230 f) citeras.

De undersökningar utredningen har kunnat peka på ha, som nämnts, gällt mer eller mindre snävt avgränsade områden, tidsåtgång för olika slag av arbeten, utrustning med vissa slag av bohag, kostvanor, inredning m.m. inom vissa grupper av hushåll. Även om en undersökning av de aktuella förhållandena på dessa olika om- råden vart för sig är av största värde, är en dylik kartläggning enligt utredningens mening icke en tillräcklig grundval för ett praktiskt reformarbete. De olika avsnitten av en familjs liv i hemmet äga ett intimt inbördes samband och äro även i hög grad betingade av hushållens lokala och sociala omgivning. Man torde icke kunna studera något av dem helt skild från de övriga eller ingripa på något av dem utan att ta hänsyn till de andra. För att ge möjlighet till överblick över sambanden mellan konsumtionen och utrustningen på olika områden och mellan dessa å ena sidan och olika levnadsvanor å den andra och vidare ge möjlighet till bedömning av behoven av åtgärder på olika punkter erford- ras, som framhållits redan i kap. 2 en grund- läggande undersökning av de faktiska levnads- vanorna och betingelserna för dessa inom olika befolkningsgrupper.

En dylik undersökning bör gälla dels hushål- lens rent ekonomiska livsföring: utgifternas för- delning på familjebudgetens olika huvudposter och på varor av olika kvaliteter och eventuellt olika varaktighet, vidare utgifternas uppdelning på anskaffning av konsumtionsvaror jämfört med underhåll och reparation av desamma un- der familjens olika utvecklingsstadier, samt slut- ligen de olika familjemedlemmamas behov, dels hemmens inredning och utrustning, dels arbets- livet i hemmet: de olika familjemedlemmamas arbetsinsatser, arbetsåtgången för olika ändamål under familjens olika utvecklingsstadier, tilläm- pade arbetsmetoder m.m., dels slutligen kon- sumtionsvanorna på speciella områden, kost- vanor, de olika familjemedlemmamas klädva- nor, hygieniska vanor, vanor i fråga om bostä- dernas utnyttjande och vanor i fråga om barna- vården i vidsträckt mening, fritidsvanor m. m.

Förekomsten av olika vanor bör icke blott kartläggas inom skilda befolkningsgrupper och ställas samman med hushållens utvecklingssta- dium, inkomst, yrke, utbildning etc. Undersök- ningen bör även innefatta en analys av olika faktorer, som påverka utformningen av vanor- na. Främst bör därvid uppmärksammas omfatt-

ningen av föreliggande valmöjligheter, d.v.s. vilka alternativ till de faktiska vanorna, som äro rimliga med hänsyn till givna förutsätt- ningar, såsom inkomster, familjesammansätt- ning och lokala förhållanden såsom prisförhål- landen, varutillgång, tillgång till kollektiva an- ordningar (tvättstuga, lekplatser, bibliotek, upp- lysningsverksamhet i hem- och familjefrågor, tillgång på arbetstillfällen för gifta kvinnor, för att nämna några exempel). Vidare bör vanorna ställas i relation till familjens egna tidigare dis- positioner exempelvis val av bostad, anskaffat bohag, sparande, utbildning o.s.v.

Mot bakgrunden av de aktuella valmöjlighe- terna bör en analys göras av de faktorer som påverka valen i de olika fallen. Kännedom om hushållens värderingar av olika slags konsum- tioner, deras värdering av standarden på olika områden, inställningen till hushållsarbeten av olika slag, umgänge m. rn. samt om den grad av behovstillfredsställelsc, som de olika utform— ningarna av hushållens levnadsvanor ge upphov till, utgör en viktig förutsättning för bedrivandet av den upplysningsverksamhet i hem- och famil- jefrågor, som utredningen närmare behandlar i kap. 10. Därutöver förutsätter utredningen att ett forskningsprogram av den omfattning och den art, som nu skisserats, skulle genom en sam- manställning och analys av objektivt mätbara data och konstaterade värderingar kunna ge möjlighet till en bedömning från allmänna socialpolitiska värdepremisser av de iakttagna levnadsvillkoren och levnadsvanorna för olika socialgrupper, åldersgrupper, medlemmar av fa- miljer av olika sammansättning o. s. v. Därmed skulle en betydligt säkrare grundval kunna er- hållas för det socialpolitiska reformarbetets fortsatta planläggning än vi för närvarande för- foga över.

Det bör erinras om att mycket av vad ut- redningen föreslog blivit förverkligat på olika vägar genom insatser och reformer i andra sammanhang.

HFI ansågs av utredningen böra ägna sig åt bl. a. funktionsundersökningar med av- seende på hållbarhet och arbetsekonomi, åt översiktliga undersökningar för ett flertal varugrupper, åt provning av nya typer av produkter och åt att dra upp riktlinjer och ge underlag för nykonstruktioner och för- bättringar. Studier borde ägnas olika inslag i hemarbetet, heminredning och hemvård samt hushållsorganisationen i dess helhet. Resultaten av det statistisk-sociologiska forskningsorganets arbete beräknades ge un- derlag för institutets arbete. Institutet förut-

sattes vara ett relativt litet organ som i sam- arbete med olika forsknings— och undersök- ningsorgan samt i kontakt med produktion och distribution skulle tillvarata konsument- intressen.

B2.2.3 Betänkandet »Kvalitetsforskning och konsumentupplysning»

1946 års utredning angående kvalitetsforsk- ning och konsumentupplysning hade enligt sina direktiv att utreda frågor om en inten- sifierad forsknings- och upplysningsverksam- het om förhållandet mellan pris och kvalitet. Dessa frågor sades vara av betydelse för en effektiv konkurrens och för ett fritt konsum- tionsval. Det var enligt direktiven inte givet att verksamheten i central instans skulle lig— ga hos ett statligt organ.

Även om 1949 års betänkande (SOU 1949: 18) främst kom att avse varuforskning och varuupplysning, gav utredningen i olika sammanhang uttryck för ett något vidare synsätt på konsumentupplysningen. Den all- männa konsumentupplysningen angavs syfta till att ge konsumenterna möjligheter att bättre överväga sina behov och att hjälpa dem att tillfredsställa behoven på ett ekono- miskt och ändamålsenligt sätt. Bättre insik- ter antogs kunna höja den reala standarden för konsumenterna. Utredningen betonade att den inte ifrågasatte »något intrång i den enskildes frihet att välja föremålen för sin konsumtion så klokt eller obetänksamt, plan- mässigt eller nyckfullt som helst» (betän- kandet s. 18). Det var enligt utredningen angeläget att möjligheter skapades för mera systematiska undersökningar om konsumen- ternas behov och om varornas lämpliga kva— litet och utformning.

Beträffande HFI:s ställning och uppgifter såg utredningen institutet närmast som ett horisontth arbetande organ. Direkta forsk— ningsuppgifter ansågs i första hand böra handhas i samarbete med olika branschorgan och av olika befintliga och tillkommande specialforskningsinstitut. HFI skulle då i högre grad koncentrera sig på metodfrågor på konsumtionsvaruforskningens område

och angripa problemen utifrån hemarbets- förhållandena och konsumenternas behov. Institutet borde se konsumentproblemen från flera olika aspekter och bevaka ett flertal viktiga konsumtionsvaruområdeu. Till HFI:s uppgifter borde höra att formulera konsu— mentanspråk och att bedöma varor i funk- tionssarnmanhang. Endast då ingen ända- målsenlig forskning bedrevs inom ett varu- område borde HFI i egen regi eller i sam— arbete med andra vara verksamt. Organisatoriskt föreslogs att HFI skulle ha två avdelningar med långtgående själv- ständighet nämligen en forskningsavdelning och en upplysningsavdelning. Förutom en styrelse skulle finnas en konsumentnämnd med uppgift att vara ett rådgivande kontakt— organ. I konsumentnämnden skulle ingå fö- reträdare för olika forsknings- och upplys- ningsområden (konsument- och löntagaror- ganisationer). Utredningen betonade beho- ven av en levande och intresseväckande kon- takt mellan konsumentgruppen å ena sidan och konsumentexpertema å den andra. Sty- relsen skulle ha att i samråd med nämnden låta utarbeta ett konkret program för arbe- tets inriktning på längre och kortare sikt. Upplysningsavdelningen skulle i huvud- sak ha till uppgift att samla in informations- material från olika håll, att göra undersök- ningar om konsumtionsvanorna och behoven hos olika grupper samt att sprida inhämtade uppgifter till konsumenter och producenter. Forskningsavdelningens ledning borde ha förmåga att bedöma uppläggning av under- sökningsarbeten inom olika områden för att kunna planera och inrikta forskningsarbetet på väsentliga problem för konsumenterna. Utredningen stannade för att nu diskute- rad verksamhet skulle vara förlagd till ett icke statligt organ, HFI. Enligt utredningen borde konsumentorganisationerna nämligen ha ett stort inflytande i institutionen. Upp- lysningsarbetet borde bedrivas helt obundet och objektivt. Den föreslagna upplysnings— avdelningens arbete förutsattes emellertid bli helt finansierat av statsmedel. Konsu- mentorganisationerna antogs inte vara i stånd att själva finansiera ett helt fristående upplysningsorgan; ansatser under 1930 att

bilda ett sådant organ hade visat sig ekono- miskt ogenomförbara. En ledamot i utred- ningen var skiljaktig och förordade ett helt statligt upplysningsorgan.

B2.2.4 Sammanslagning av aktiv hushåll- ning och Hemmens forskningsinstitut

Ståndpunkter från statsmakternas sida till frågor om konsumentforskning och konsu- mentupplysning redovisas bl. a. i anslutning till den vid flera tillfällen aktualiserade frå- gan om HFI:s organisation. Ett flertal re- missinstanser hade rest kritik mot den orga- nisation som skisserades i betänkandet »Kva— litetsforskning och konsumentupplysning». Denna kritik ägde enligt departementschefen (statsverkspropositionen 1951, tionde huvud- titeln, s. 67) visst fog, och någon omorgani- sation kom då inte till stånd.

När HFI i anslagsäskandena för 1953/ 54 angav riktlinjer för en ny organisation med breddat huvudmannaskap, underströk depar- tementschefen att behovet av objektiv forsk- nings- och upplysningsverksamhet på konsu- mentområdet blivit allt starkare. Verksamhe- ten borde kunna lämna vägledning för såväl producenterna vid utformningen av goda och ändamålsenliga bruksvaror som för kon- sumenterna vid deras varuinköp. Enligt de- partementschefen låg det — såsom aniörts från remisshåll — nära till hands att göra HFI till ett rent konsumentorgan eller om- bilda institutet till ett helt statligt organ. Samtidigt kunde emellertid enligt depute- mentschefen inte förbises att vissa fördelar stod att vinna genom samverkan med nä- ringslivet med möjligheter till intim samver- kan mellan olika konsumentgrupper samt industrin och varudistributionen. På detta sätt blev det lättare att utnyttja värdefull sakkunskap på näringslivssidan. Deplrte- mentschefen tillstyrkte därför en omorgani- sation efter i huvudsak de linjer som angetts av HFI.

Också när frågorna om en fusion mellan aktiv hushållning och HFI togs upp til av- görande fanns delade meningar om institu- tets status. Priskontrollnämnden förorlade

att ett statligt organ skapades. Från andra håll anfördes däremot att folkrörelser och näringsliv skulle få en väsentligt minskad in- syn om verksamheten inordnades i den stat- liga förvaltningen. Departementschefen (statsverkspropositionen 1954, tionde huvud- titeln, s. 72) hänvisade till fördelarna med en verksamhet i samspel mellan staten, kon- sumenterna och näringslivet.

Aktiv hushållning införlivades 1954 med den enskilda institutionen HFI.

B2.2.5 Varudeklarationer

Vårt varudeklarationssystem grundar sig ur- sprungligen väsentligen på förslag av 1946 års utredning angående kvalitetsforskning och konsumentupplysning. Frågor om kvali- tetskontroll och om lättillgänglig kvalitets- upplysning hade berörts bl. a. i motioner till 1946 års riksdag.

Utredningen uttalade att det var av vikt med tillgång till sådan varuinformation att konsumenterna hade möjlighet att välja va- ror som var lämpliga för deras behov. Upp— gifter borde lämnas om varornas innehåll, egenskaper och pris. Köparna skulle sättas i stånd att göra jämförelser mellan olika ty- per av ett varuslag och att över huvud göra förnuftiga inköp med hänsyn till behovens art och den ekonomiska ställningen.

Utredningen visade att en varas pris inte ensamt kunde ge tillräcklig inköpsvägled- ning. En vidgad användning av upplysande märkning och etikettering kunde enligt ut- redningen underlätta bedömningen om va- rornas förtjänster i skilda avseenden. En väg- ledning vid själva inköpen genom vid varan fogad upplysning kunde komplettera den allmänna varukunskap och marknadskänne- dom som konsumenterna inhämtat genom sin utbildning och via konsumentupplysning. Utredningen framhöll också hur en sådan varuupplysning skulle främja försäljnings— personalens kunnighet, medverka till utveck- lingen av en bättre reklam och befordra en effektivare konkurrens.

Enligt utredningen hade forskningen i ökad omfattning inriktats bl. a. på frågor

om objektiva mätmetoder för kvalitet och för att ange produkters sammansättning och egenskaper. För objektiv egenskapsprovning krävdes provningsmetoder av motsvarande slag som användes vid den industriella mål- forskningen.

Varudeklarationer och kvalitetsmärkning borde enligt de sakkunniga komma till an- vändning på frivillighetens väg och i sam- arbete mellan intresserade parter på varu- marknaden. Däremot ansåg sig de sakkunni- ga inte kunna förorda en obligatorisk varu- märkning. Därvid hänvisades bl.a. till att en obligatorisk märkning skulle kunna föra med sig faror för nivellering av olika varu- sortiment.

Ett centralt organ, en varumärknings- nämnd, föreslogs få hand om varudeklara- tioner och kvalitetsmärkning inom samtliga konsumtionsvaruområdeu. I nämnden skulle finnas representanter för olika intresseparter samt experter på konsumtionsvaruområdet. Nämnden borde vara ett centralt samarbets- organ med uppgifter att skapa enhetliga nor- mer, att stödja eller ta initiativ till varumärk- ning, att beställa utredningar angående prov- ningsmetoder, nomenklatur m.m., att fast- ställa varumärkning, att bevilja rätt att an- vända märke samt att verkställa kontroll. Kungl. Maj:t föreslogs ta initiativ till över- läggningar med berörda parter om inrättan- de av en sådan nämnd.

B2.2.6 Inrättande av en varudeklarations— nämnd

Utredningens förslag gav Sveriges standardi- seringskomrnission anledning att i sina an— slagsäskanden för 1951/ 52 begära anslag för att inrätta en varudeklarationsnämnd. Departementschefen (statsverksproposi- tionen 1951, tionde huvudtiteln, s. 80) un- derströk att det för den svenska allmänheten skulle innebära betydande fördelar om varu- deklarationer och kvalitetsmärkning kom i mera allmänt bruk. Ett anslag på 75000 kronor ställdes till standardiseringskommis- sionens förfogande för ändamålet. Varudeklarationsnämnden började sin

verksamhet den 1 augusti 1951. Dess upp- gifter blev att verka för ökad användning av upplysande varudeklarationer för konsu- mentvaror. Nämnden skulle särskilt se till att dylika deklarationer blev vederhäftiga och i lämplig omfattning enhetligt utforma- de. Alla led inom näringslivet fick represen- tation i nämnden. Konsumenterna företräd- des i nämnden av de stora löntagarorganisa- tionema. Omkring två tredjedelar av nämn- dens utgifter bestreds av statsmedel. För 1954/ 55 uppgick statsbidraget till 135000 kronor. Arbetet fördes in på en rad för kon- sumenterna viktiga varugrupper. På vissa varuområden blev varudeklarationsformulär tidigt fastställda.

B2.2.7 Konkurrensbegränsning

Viss utredningsverksamhet rörande truster och karteller påbörjades under 1910—talet. Lagstiftning mot monopol och annan kon- kurrensbegränsning kom emellertid först till stånd genom 1925 års lag om undersökning angående monopolistiska företag och sam- manslutningar. Lagen avlöstes av 1946 års lag om övervakning av konkurrensbegräns- ning inom näringslivet. Som övervaknings- myndighet fungerade enligt 1946 års lag —— utom på några specialområden —— mono- polutredningsbyrån hos kommerskollegium.

Till grund för 1946 års lag låg den hos oss och i flertalet europeiska länder allmänt omfattade meningen att konkurrensbegräns- ningar borde ge anledning till åtgärder först då missbruk eller skadliga verkningar kunde konstateras. Lagstiftningen medgav sålunda inte några direkta ingripanden utan reglera— de ordningen för registrering och utred- ningar.

Offentligheten kring förhållandena antogs komma att medverka till en sanering och till att potentiella konkurrenter skulle söka trä- da in på uppmärksammade marknader och öka konkurrensen där. Vid lagens tillkomst förutsattes att staten i särskilda undantags- fall skulle ingripa med speciella åtgärder av olika slag. Denna möjlighet kom i praktiken att användas i mycket ringa utsträckning.

En mera omfattande och effektiv kamp mot konkurrensbegränsningar möjliggjordes senare genom den lagstiftning som kom till på grundval av nyetableringssakkunnigas betänkande »Konkurrensbegränsning» (SOU 1951: 27 och 28).

Monopolutredningsbyråns registreringar och utredningar samt särskilda undersök- ningar av nyetableringssakkunniga visade enligt de sakkunniga att avtal och andra me- del för konkurrensbegränsning fått en om- fattande användning. En betydande del av begränsningarna antogs av de sakkunniga ha övervägande skadliga verkningar. Själv- sanering genom näringslivet, publiceringar- na och priskontrollen hade ej gett tillräck- liga korrektiv. De sakkunniga ansåg Väsent- ligt mera energiska åtgärder vara nödvändiga från det allmännas sida. De föreslog särskild lagstiftning mot konkurrensbegränsning samt en ny organisation för verksamheten.

Reservanter i nyetableringssakkunniga an- såg utredningsmaterialet inte räcka till för så vittgående slutsatser som majoriteten dragit. Minoriteten motsatte sig en ny lagstiftning och förordade att monopolutredningsbyrån skulle byggas ut och bredare branschunder- sökningar genomföras.

Vid remissbehandlingen gick meningarna starkt isär. Alla instanser underströk värdet av en fri konkurrens inom näringslivet. I öv- rigt anslöt sig många instanser till majori- tetens förslag, medan åtskilliga följde minori— teten. På den förra linjen gick bl.a. flertalet statliga institutioner, löntagarorganisationer- na och konsumentkooperationen. Den andra linjen fick anslutning bl. a. av handelskam- rarna och praktiskt taget alla riksorganisa- tioner inom näringslivet.

I flera remissvar betonades att den före- slagna lagstiftningen skulle skapa garantier för konsumenternas och samhällets intres— sen; en instans uttalade att identitet förelåg mellan konsumentintressena och samhälls- intresset. De mot förslaget kritiska remiss- instanserna framhöll bl.a. svårigheterna att skilja skadlig konkurrensbegränsning från nyttig och nödvändig samverkan. En instans fann det orealistiskt att här söka återställa en praktiskt taget fri konkurrens i ett sam-

knut—"__..— . ,

hälle som på en rad andra områden utmärk- tes av en långt gående kollektivisering och samverkan för att ta till vara olika intressen.

B2.2.8 Näringsfrihetsrådet och ombudsman- nen för näringsfrihetsfrågor

Statsmakterna tog vid 1953 års riksdag ställ- ning till nyetableringssakkunnigas förslag.

Departementschefen (prop. 1953: 103 s. 60 f) delade uppfattningen att lagstiftnings- åtgärder behövdes. Utredningen ansågs ha gett stöd åt påståendet att konkurrensbe- gränsningar förekom i sådan omfattning och var av sådan natur att lagstiftningsåtgärder borde sättas in.

Departementschefens lagförslag som med viss mindre avvikelse följdes av riksda— gen (skrivelse 1953: 316) avvek i en del viktiga hänseenden från nyetableringssak- kunnigas lagutkast. Lagstiftningen 1953 års lag om motverkande i vissa fall av kon- kurrensbegränsning inom näringslivet kom att innehålla dels en ren förbudsbe- stämmelse (med dispensmöjlighet) för två fall och dels en reglering av en förhandlings- ordning för övriga fall. Förbudsfallen (straffsanktionerade) avsåg bruttopriser vid försäljning till senare försäljningsled och an- vändning av samråd eller samverkan företa— gare emellan vid avgivande av anbud (an- budskarteller). Övriga fall kartell- och monopolfallen skulle kunna göras till föremål för förhandlingar. Kunde förhand- lingarna ej leda till att skadlig verkan undan- röjdes, fanns om saken var av större vikt möjlighet att göra anmälan till Konungen.

Som organ för bl. a. ovan berörda för- handlingar skapades näringsfrihetsrådet (NFR), vari skulle ingå företrädare för bl. a. konsument- och löntagarintressen. Det all- männas talan inför rådet skulle föras av ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor (NO).

Om NO beslutat att inte påkalla förhand- ling, kunde av begränsningen berörd företa— gare eller sammanslutning av konsumenter eller löntagare göra detta. NO hade också vissa andra uppgifter för lagens tillämpning.

Utredningar för NO skulle utföras av mono- polutredningsbyrån. 1946 års lag om över- vakning av konkurrensbegränsning inom nä- ringslivet stod kvar. Den nya lagstiftningen kom att gälla vid sidan av då förekommande prisreglering, varvid förutsattes att priskon- trollnämnden skulle anmäla påträffade kon- kurrensbegränsningsfall till NO.

Den nya organisationen trädde i verksam- het den 1 januari 1954.

Lagen gav en definition på skadlig verkan av konkurrensbegränsning (1 5 andra styc- ket). Sådan verkan skulle anses föreligga då begränsningen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkade prisbildningen, hämmade verkningsförmågan inom närings— livet eller försvårade eller hindrade annans näringsutövning.

Nyetableringssakkunniga hade under- strukit att frågorna om begränsningens verk- ningar i första hand borde betraktas från synpunkten av konsumenternas intressen. Även enskilda företagares intresse att _ej hindras i sin näring skulle enligt de sakkun- niga naturligtvis beaktas, men bedömning- en borde ändå ske med utgångspunkt från konsumenternas behov. Departementschefen —- som i lagtexten tillfogade skadeindikatio- nen »försvårade eller hindrade annans nä— ringsutövning» erinrade om att hänvän- delser till monopolutredningsbyrån enligt 1946 års lag merendels gjordes av enskilda företagare och nästan aldrig av konsumen- ter och konsumentsammanslutningar. Ingri- pandemöjlighetema vid men för annans nä- ringsutövning ansågs emellertid av departe— mentschefen ha lika stor betydelse för kon- sumenterna som för de omedelbart träffade företagarna.

NO-ämbetet med kansli blev en liten ar- betsenhet med årskostnader på omkring 100 000 kronor. För NFR uppgick kostna— derna första året till omkring 75 000 kro— nor. Monopolutredningsbyrån med re- gistrerings-, undersöknings— och utrednings— uppgifter —— fick i sammanhanget en perso— nalförstärkning. Byrån sysselsatte i slutet av perioden omkring 25 personer samt arbetade med två utredningsavdelningar och ett kan- sli. Slutligen bör erinras om att den statis-

tiska byrån hos kommerskollegium inrymde en avdelning med uppgift att analysera pris- och marknadsförhållanden.

I utredningssammanhang (se avsnitt B2.3.6) konstaterades snart att resurserna hos såväl monopolutredningsbyrån som hos närings- frihetsrådet och NO tidigt visade sig otill- räckliga. Samtidigt upplystes att något sam- arbete inte utvecklades mellan prismyndig- heterna och konkurrensmyndigheterna, var- vid bl. a. gällande sekretessbestämmelser sa- des ha orsakat svårigheter. Beträffande NO:s verksamhet upplystes att antalet till närings- frihetsrådet hänskjutna ärenden var mycket litet. Rådets verksamhet korn främst att avse ärenden om dispenser från förbuden mot fasta bruttopriser och mot anbudskarteller.

B2.3 Perioden 1955—1963

B2.3.1 Utredningar om konsumentvaru- forskning och konsumentupplysning

I promemoria den 12 december 1955 (sten- cil) redovisade två-utredningsmän inom han- delsdepartementet sitt arbete med en utred— ning om behov och resurser inom konsu- mentvaruforskningens område och därmed sammanhängande frågor. Utredningsmän- nens förslag ledde till reformer av riktlinjer och organisation för de statliga insatserna på konsumentområdet (prop. 1956: 105, riksdagens skrivelse 1956: 282).

Konsumentfrågor behandlades också av varudistributionsutredningen i betänkandet »Pris— och prestation i handeln» (SOU 1955: 16) samt av 1954 års priskontrollut- redning i betänkandet »Konkurrens och pri- ser» (SOU 1955: 45). De båda nämnda be- tänkandena, av vilka det senare ledde till mera genomgripande reformer inom konkur- renspolitiken, kommer i huvudsak att be- handlas nedan under B2.3.7 och B2.3.8.

I olika sammanhang hänvisade 1955 års promemoria till de under B2.2.2 och B2.2.3 nämnda betänkandena »Familjeliv och hem- arbete» (SOU 1947: 46) och »Kvalitetsforsk- ning och konsumentupplysning (SOU 1949:

18) samt till varudistributionsutredningens ovan berörda betänkande jämte remissytt- randena över nämnda betänkanden.

Promemorian avsåg konsumentvaruforsk- ningens behov och resurser och därmed sam- manhängande frågor. Med sistnämnda frå- gor avsågs särskilt problemen på konsument- upplysningens område. Utredningsmännen använde konsekvent uttrycket »konsument- varor». Därmed avsågs såväl förbruknings— artiklar som konsumentkapitalvaror. Till konsumentvaror hänfördes också bostäder samt vissa tjänster.

Konsumentvaruforskningcn gavs i fram— ställningen — men knappast i samma män i några konkreta förslag — en vid bestäm- ning. Dit räknades sålunda bl. a. grundläg- gande studier av konsumenternas levnads- omständigheter, budget och behov med bl. a. ingående sociologiska studier av en rad upp- räknade förhållanden såsom ekonomi och in- tresseinriktning, familjesammansättning och vanor. Forskningen sades ha att klarlägga konsumenternas behov av olika varuslag och de olika varuslagens funktion hos konsumen— terna. Till konsumentvaruforskningen i vid mening räknades allt slags forskning och allt utvecklingsarbete för att få fram nya typer av varor, för att förbättra existerande varor och för att nå ett optimalt varuutny'ttjande. En ingående analys ägnades frågor om den egenskapsbedömning som traditionellt hade getts namnet konsumentvaruforskning. För varje varugrupp gällde det enligt utrednings- männen att fastställa de kvalitetsbildande egenskaperna och att finna metoder att be- döma dem.

Expansionen av konsumentvarumarkna- den hade enligt utredningsmännen ökat be— hovet av konsumentupplysning. Marknaden ansågs vara svåröverskådlig och ständigt växande. På upplysningen ställde utrednings- männen kravet att den utformades så, att den i möjligaste mån gav konsumenterna en lättfattlig, konkret vägledning om förhållan- den av praktisk betydelse för konsumtions- valet.

Utredningsmännen tog samtidigt avstånd från en upplysningsverksamhet av den typ som utvecklats främst i USA med grade-

ringar av olika varor. Utredningsmännen an- tog att en objektiv information enligt de lin- jer de skisserat skulle vinna förståelse hos alla parter på varumarknaden. Utrednings- männen gick inte närmare in på spridnings- metoderna för upplysningen. Vid sidan av dittills använda spridningssätt nämndes sär- skilt televisionen. Upplysningen avsågs bli riktad såväl till konsumenterna som till pro— ducenterna.

Konsumentforskning bedrevs av ett antal statliga och statsunderställda institut liksom av enskilda företag och branschorganisatio- ner. Det ansågs inte vara praktiskt möjligt att sammanföra forskningen till en enhetlig institution. Behoven av samordning borde enligt utredningsmännen i stället tillgodoses genom ett konsumentråd med översiktliga uppgifter på konsumentområdet. Det ansågs inte heller lämpligt att bygga ut HFI till ett vetenskapligt institut på bred bas med möj- ligheter att själv utföra huvuddelen av er- forderligt forskningsarbete. Forskningslabo- ratorier på vetenskaplig nivå ansågs inte be- hövliga hos institutet. Den praktiska prov- ningsverksamheten där borde fortsätta men forskningen i övrigt beställas hos andra in- stitutioner.

Utredningsmännen föreslog att HFI skulle förstatligas och få namnet statens institut för konsumentfrågor, konsumentinstitutet. Där- vid skulle ökade resurser tillföras verksam- heten. Motiven för förslaget om förstatli- gande var främst att en upplysningsverksam- het i statlig regi antogs få en större tyngd och en mera auktoritativ ställning. Detta var av vikt med hänsyn särskilt till att rådgiv- ningen skulle baseras också på material från utomstående källor. Det ansågs viktigt att konsumentinstitutet var obundet av alla pro- ducentintressen.

Relationerna mellan konsumentrådet och konsumentinstitutet tänktes gestaltade så, att institutet intog en i huvudsak självständig ställning. Det föreslogs i detta syfte att väl tilltagna medel skulle ställas direkt till insti- tutets förfogande för att medge dels vissa undersökningar i egen regi med hjälp av extra arbetskraft, dels vissa beställningar hos utomstående institutioner.

I övrigt förutsattes emellertid att institu- tets verksamhet skulle vara beroende av an- slag, förmedlade av konsumentrådet som samordnande och överblickande instans. Konsumentrådet skulle också ha att utstaka riktlinjerna för upplysningsverksamheten. Kontakterna med näringslivet —— som till viss del förmedlats av HFI tänktes i fort- sättningen främst ske över konsumentrådet.

För konsumentrådet diskuterades en sty- relse med större eller mindre antal ledamö- ter. Utredningsmännen stannade för det mindre alternativet med ordförande och tolv ledamöter. Av dessa ledamöter skulle sex företräda konsumentintressen, tre näringsli- vet och tre teknisk och ekonomisk expertis. Kansliet föreslogs bestå endast av en sekre- terare och ett skrivbiträde.

Konsumentinstitutet skulle enligt förslaget ha en styrelse med, förutom ordföranden, fyra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. Därjämte skulle institutets chef ingå i styrel- sen. Någon fullmäktigeinstitution ansågs ej behövas eftersom ett konsumentråd skulle inrättas. Kansliorganisationen föreslogs be- stå av en kansliavdelning, en upplysningsav- delning och en undersökningsavdelning, den senare med fem sektioner.

Verksamhetens inriktning belystes av den föreslagna personalsammansättningen för in- stitutet. Utredningsmännen förordade att i organisationen skulle ingå bl.a. tekniker med höga kvalifikationer. På dem skulle, förutom den praktiska provningsverksamhe— ten, ankomma att kontinuerligt följa forsk- ningen, att utarbeta provningsmetodik, att planera försöksapparatur, att utarbeta un- dersökningsprogram och ge direktiv till un- dersökande laboratorier, att granska sådana laboratoriers undersökningsresultat samt att tolka resultaten och översätta dem för upp- lysningsverksamheten. Till upplysningsav- delningen skulle knytas journalister och till kansliavdelningen ekonomisk sakkunskap.

Kostnaderna för konsumentrådet (admi- nistration) beräknades till 66 000 kronor per år och för konsumentinstitutet till drygt 1,1 miljoner kronor. Det allmänna anslaget för konsumentvaruforskning och konsument- upplysning — vars fördelning skulle au-

komma på konsumentrådet borde ej un- derstiga 1 miljon kronor om året; begräns- ningar i den direkta anslagstilldelningen kun- de dock göras så länge clearingmedel fanns att tillgå.

I detta sammanhang kan vara anledning att också anteckna följande av varudistribu- tionsutredningen (SOU 1955: 16) uttalade synpunkter. På konsumentsidan drevs endast en obetydlig forskning. På få områden kun- de investeringar ge så stor utdelning som på konsumentvaruforskningens område. Kon- sumentupplysningen hade att bygga på" det underlag som erhölls genom varuprovningar och prisstudier. Detta material var otillräck- ligt. Forskningsresultat behövde vidare över- sättas till språk för en bredare publik. Upp- lysningsverksamheten skulle klargöra sam- bandet mellan treenigheten: pris—_kvalitet —service. Upplysningsverksamheten var ett intresse i första hand för bl. a. de organisa- tioner som hade till syfte att höja sina med- lemmars levnadsstandard. Verksamheten borde vara oberoende i förhållande till nä- ringslivet och ses som en gemensam uppgift för staten samt föreningar och sammanslut- ningar för olika konsumentgrupper. Ansprå- ken på staten fick därvid anpassas att svara mot konsumentsammanslutningarnas bered- villighet till insatser.

Också priskontrollutredningen (SOU 1955: 45) uttalade sig för en ökad konsu- mentupplysning, varvid i detta utrednings— sammanhang i första hand prisupplysningen var i åtanke. Utredningen förordade här att pris- och kartellnämnden skulle svara för upplysningen.

De nu berörda tre utredningsförslagen vann i huvudsak som i detaljer anslutning från flertalet remissinstanser. Andra instan- ser hade invändningar på olika punkter. Ett antal synpunkter och uppslag från remiss— instanserna kan här illustrera olika stånd- punkter i dåvarande debatt om konsument- frågor.

Förslagen om ökade anslag till forskning och upplysning rönte en allmän tillstyrkan. En ökad upplysning kunde enligt ett yttran- de stimulera den fria konkurrensen. Flera instanser betonade värdet av bättre kunska-

per om varor och köpalternativ. Andra ytt- randen underströk att det var viktigt med större bredd och djup i forskningsverksam- heten. Upplysningsverksamheten borde en- ligt några uttalanden ges en vid spridning till hem, skolor, industri och handel.

Avvägningen mellan statens och olika gruppers inflytande på området mötte in— vändningar från en del håll. Näringslivet ansågs sålunda ha anförtrotts en alltför be- gränsad roll i arbetet. Problemet var enligt ett yttrande inte att nå balans mellan olika parter utan att skapa förutsättningar för ett samarbete. Det ansågs mindre välbetänkt att offra det samarbete som etablerats i HFI.

Även förslaget om förstatligande av HFI föranledde tvekan på vissa håll. En instans uttalade här att »för all upplysningsverksam- het i statlig regi föreligger faran att nödgas balansera mellan kompromissbetingad färg- löshet och en ständig press från intresserade parter i form av kritik och påtryckningar i de fall upplysningen framträder med behöv- lig djärvhet och oberoende». Misstag skulle enligt samma uttalande få onödigt stora verkningar vid ordningen med en statlig in- stitution.

Några remissorgan var kritiska mot orga- nisationen med ett konsumentråd och ett konsumentinstitut. En samordning på om- rådet borde enligt dessa instanser kunna ske genom konsumentinstitutet, till vilket exem- pelvis kunde knytas en rådgivande nämnd. Också beträffande konsumentinstitutets ställ- ning kom en del särskilda meningar till ut— tryck. Från många håll framhölls att insti- tutet borde ha varuprovande uppgifter och inte bli ett vetenskapligt konsumentforsk- ningsorgan. En remissinstans ville däremot att institutet skulle fungera som ett hemar— betets rationaliseringsorgan och inte som en provningsanstalt för alla tänkbara slags kon- sumtionsvaror.

Också frågan om hur konkreta upplys- ningarna borde göras föranledde uttalanden. Särskilt från löntagarhåll restes därvid krav på namngivning av varor och annan mera konkret vägledning. Andra instanser ställde sig mera avvisande till sådana upplysnings- former och betonade att upplysningen skall

ge konsumenten objektivt underlag för det egna bedömandet och inte göra några be— dömningar för konsumentens räkning. I någ- ra yttranden -— däribland från varudeklara- tionsnämnden togs avstånd från even— tuella tankar på en kvalitetsmärkning av varor.

En bättre samordning mellan prisupplys- ningen och konsumentupplysningen i övrigt efterlyses från några håll.

B2.3.2 Inrättande av ett konsumentråd och ett konsumentinstitut

Departementschefen (prop. 1956: 105) följ- de i huvudsak förslagen i 1955 års prome- moria. I motioner hade yrkats dels att frå- gorna skulle ytterligare utredas, dels att verk- samheten skulle fortsätta i förutvarande for- mer varvid Kungl. Maj:t borde utforma rikt- linjer för en samordning av forskningen med HFI som samarbetsorgan. Reservanter inom statsutskottet uttalade sig för en ytterligare översyn, och en livlig debatt ägde rum i kamrarna. Utskottets och kamrarnas majori- tet följde propositionens förslag (statsutskot- tets utlåtande nr 124, riksdagens skrivelse nr 282).

Statens konsumentråd och statens institut för konsumentfrågor började sedan sin verk- samhet den 1 januari 1957.

Beträffande verksamhetens allmänna in- riktning uttalade departementschefen i pro- positionen bl. a. följande. En konsumentva- ruforskning och konsumentupplysning som medverkade till att få fram goda och pris- billiga varor måste innebära betydande vins- ter för både den enskilde och samhället. Upplysningen borde vara rådgivande och vägledande, varifrån steget var långt till en dirigering av konsumenterna. Upplysningen skulle ge objektivt underlag för konsumen- ternas eget val. Det var motiverat med ökade anslag till konsumentvaruforskning och kon— sumentupplysning.

Ett allmänt anslag ställdes till förfogande för forskning och upplysning. Anslaget be— stämdes för budgetåret 1956/ 57 (ett halvt

år) till 300 000 kronor och skulle, jämte tillgängliga clearingmedel, ge resurser per år av minst 1 miljon kronor.

Anslaget borde användas exempelvis för undersökningar om konsumtionsvaror i egentlig mening, i första hand förbruknings- artiklar men även konsumentkapitalvaror med anknytning till hushållen. Bidrag sades däremot självklart inte böra avse undersök- ningar av varor av mera exklusivt och mind— re nyttobetonat slag som bilar och tv-appara— ter. Anslag borde vidare kunna utgå för un- dersökningar i distributionsfrågor och för upplysning i skilda former om konsumtions- varor, inköpsvanor m. m.

Konsumentrådet gavs i instruktion den 20 augusti 1956 (nr 452) i huvudsak de upp- gifter som rådet nu har. I sammanfattningen bestod uppgifterna i att främja en bättre samordning på konsumentvaruforskningens område, att medverka vid fördelning av det allmänna anslaget och att uppdra riktlinjerna för upplysningsverksamheten.

Med inrättandet av konsumentrådet nåd- des enligt departementschefen en önskvärd decentralisering beträffande initiativ och be- slut på konsumentområdet. Rådet fick en styrelse på, inräknat dess ordförande, 15 le- damöter samt ett arbetsutskott. Av ledamö- terna skulle sju företräda konsument- och löntagarintressen, minst tre företagarintres- sen och återstående utses bland vetenskapli- ga och andra experter. För rådet skulle fin- nas en sekreterare med viss biträdeshjälp. Kostnaderna per år beräknades vid starten till drygt 43 000 kronor.

Konsumentinstitutet fick till uppgift (2 5 i instruktion den 20 augusti 1956, nr 453) att verka för att arbetsförhållandena i enskilda hem och kollektiva hushåll rationaliserades samt för att produktion och konsumtion in- riktades på goda och ändamålsenliga konsu- mentvaror. Uppgifterna utvecklades närmare i en följande bestämmelse i instruktionen.

Enligt departementschefen skulle konsu- mentinstitutets huvuduppgifter överensstäm- ma med HFI:s uppgifter och avse konsu- mentvaruforskning och konsumentupplys— ning. Därmed sades åsyftas en målinriktad forskning, provningsverksamhet och praktis-

ka undersökningar av betydelse för konsu— menterna. Även prövningarna på uppdrag av tillverkare skulle fortsätta som hos HFI. Institutet borde inte syssla med forsknings- uppgifter, för vilka fanns special- eller branschforskningsinstitut, eller med någon grundforskning. Undersökningsverksamhe- ten borde närmast omfatta varor med an- knytning till hushållsorganisationen. Upplys— ningsarbetet däremot borde omfatta även sådana delar av varumarknaden som inte låg inom institutets eget forskningsområde.

I annat sammanhang när frågan gällde namn åt det nya institutet _ uttalade departementschefen att institutets uppgift företrädesvis var att prova varor och sprida upplysning om varor. Det förutsattes att verksamheten skulle kunna successivt vidgas då nya arbetsuppgifter fick aktualitet och då forskarresurserna ökats.

Styrelsen för konsumentinstitutet skulle ha en ordförande och ytterligare fem leda- möter. Av dessa skulle av samordningsskäl en tillhöra konsumentrådets styrelse och en vara ledamot eller tjänsteman hos pris- och kartellnämnden. Institutet skulle vara i prin- cip självständigt i förhållande till konsument- rådet.

Institutet fick en något mindre organisa- tion än utredningsmännen föreslagit. HFI hade tiden närmast före förstatligandet haft 32 fasta befattningshavare, konsumentinsti- tutet fick 34. Inga närmare uttalanden gjor- des i stort sett om personalens kvalifikatio- ner. Arbetet skulle bedrivas på ett kansli, en upplysningsavdelning och tre undersöknings- avdelningar (livsmedels- och kemisk—teknisk avdelning, textilavdelning, avdelning för hus- hållsorganisation m.m.). Uppdelningen av- sågs inte vara alltför strikt avgränsad.

Upplysningsverksamheten beträffande prisspridning, prismarginaler o.d. skulle an- komma på en särskild nämnd, kallad pris— och kartellnämnden (se under B2.3.9). Kon- sumentinstitutet skulle inte syssla med pris- analyser o. d. men det förutsattes att institu- tet kunde förknippa sina kvalitetsupplys- ningar med vissa prisuppgifter som institu- tet samlat in på marknaden. Vid mera på— fallande brister i relationerna mellan pris

och kvalitet skulle institutet ha att vända sig till pris- och kartellnämnden för närmare undersökningar. Varudeklarationsnämnden skulle handha upplysningsverksamheten om varudeklarationer. Ett samarbete mellan konsumentinstitutet och varudeklarations- nämnden förutsattes äga rum.

För verksamheten under det första halv- året gavs institutet anslag som motsvarade en årstilldelning på nära 750000 kronor.

B2.3.3 Konsumentrådets utveckling.

Konsumentrådets verksamhet undergick un- der perioden 1955—63 en förhållandevis måttlig utveckling. Anslagen till konsument- varuforskning och konsumentupplysning an- passades så att de — tillsammans med clea- ringmedel som fanns att tillgå ännu 1961 —— skulle medge en årlig medelsanvändning på omkring 1 miljon kronor. Först för budget- året 1962/ 63 fick det direkta statsanslaget storleken 1 miljon kronor och det uppgick för följande budgetår till 1 250 000 kronor.

Rådets medel gick under perioden och särskilt under de första åren till största delen till ett antal bestämda institutioner såsom konsumentinstitutet, varudeklarationsnämn- den, byggforskningen och Slöjdföreningen. Intill början av 1962 bekostades sålunda konsumentinstitutets laboratorium genom medel från rådet. Under budgetåret 1962/ 63 användes omkring 14 procent av anslaget för egna utredningar och annan verksamhet i rådets egen regi. Återstoden (tillhopa om- kring 50 anslagsposter) delades i stort sett lika mellan offentliga institutioner (inräknat varudeklarationsnämnden) samt enskilda in— stitutioner och organisationer. En i samman- hanget obetydlig del gick till enskilda perso— ner för forskning och studier. Konsumentin- stitutet, byggnadsforskningsinstitutet, varu- deklarationsnämnden och Slöjdföreningen fick tillsammans över 65 procent av de me— del rådet delade ut för nämnda budgetår.

Rådets fasta organisation förblev under perioden liten och utgjordes i slutet av perio- den av sekreteraren och ett biträde för skriv-

göromål. I övrigt erhölls personal genom an- litande av anslagsposten för expertis och till- fällig personal. För 1963/ 64 fanns ett an- slag för egna kostnader på 83 000 kronor.

Under slutet av perioden inleddes eller förbereddes en breddning av forskningen och upplysningen. Enligt konsumentrådet (anslagsäskandena för 1963/ 64) hade kon- sumentupplysningen under senare tid fått en mera framskjuten plats i den allmänna de- batten. Konsumenterna antogs därigenom ha blivit mer uppmärksamma och medvetna om sina problem än förr. Det var enligt rådet av stor betydelse att denna uppmärksamhet utnyttjades positivt och att intresset bibehölls för pris- och varuupplysning. Enligt rådet var det bl.a. alltmer angeläget att stödja forsknings— och undersökningsverksamhet av ekonomisk, sociologisk, socialpsykologisk och pedagogisk art i frågor om förhållandet mellan konsumenten, varan och informatio- nen. Vissa sådana projekt sades ha gett in- tressanta resultat. I övrigt nämndes behoven av varuundersökningar på nya områden, av vidgat samarbete med intresse- och folkbild- ningsorganisationerna och av uppföljning av upplysningsverksamheten i syfte att mäta effekterna av denna.

Genom beslut i april 1963 redovisade bl. a. i 1964 års anslagsäskanden — gavs in— riktningen mot en breddad verksamhet viss ytterligare kOnkretion.

B2.3.4 Konsumentinstitutets utveckling

Från konsumentinstitutets sida framfördes tidigt önskemål bl. a. om ökning av perso- nalstyrkan och om en större fasthet i orga- nisationen genom ordinariesättning av tjäns- ter. Därvid framhöll institutet vid upprepade tillfällen att det innebar olägenheter att be- höva använda anslaget för experter och extra personal för tjänster som kontinuerligt be— hövdes för löpande uppgifter. Vidare un- derströks svårigheterna att rekrytera och be- hålla kvalificerad personal med lågt placera— de eo-tjänster. Konsumentrådet ansågs ej ha möjlighet att kontinuerligt anslå avlönings-

medel för permanent personal vid andra institutioner.

En avvaktande och försiktig bedömning från statsmakternas sida ledde till att konsu- mentinstitutets önskemål blev förverkligade endast successivt och i begränsad omfatt- ning. Institutet, som startat med 34 tjänster i den fasta organisationen, fick ytterligare 12 tjänster i samband med att kostnaderna för laboratoriet — med 12 arvodestjänster — helt övertogs av institutet med avlösning av anslaget från konsumentrådet. Därmed fick institutet i sin fasta organisation en ny un- dersökningsavdelning. I övrigt erhölls 2 lägre tjänster genom beslut 1962 och 2 genom beslut 1963. Av personalstyrkan på 50 per- soner hade emellertid i slutet av perioden endast 4 ordinarie tjänst. Vissa uppflytt- ningar av tjänster genomfördes under perio- den. Anslaget för omkostnader höjdes med begränsade belopp vid olika tillfällen.

Totalt undergick anslagen under perioden den förändring att avlöningsanslaget växte från 663 800 kronor för 1958/ 59 till 1244 000 för 1963/ 64 och omkostnadsan- slaget under samma tid från 176 000 kronor till 478 000 kronor. För 1964/ 65 blev an- slagstilldelningen oförändrad under hänvis- ning till en i februari 1963 tillkallad arbets— grupp för utredning av frågan om den fram- tida organisationen av upplysningsavdelning- en vid konsumentinstitutet.

Ovan lämnade ekonomiska uppgifter bör kompletteras med uppgifter om de anslag från konsumentrådet som gav en vidare ram för verksamheten. Dessa anslag uppgick för 1963/ 64 till omkring 300 000 kronor.

Om verksamheten under perioden kan sägas att tidskriften Råd och Rön började utges 195 8/ 59. För att öka kunskaperna om konsumentupplysning utdelades ett nummer av tidskriften 1962 gratis till 500 000 hus- håll. Tidskriften ger belysning åt den verk- samhet som institutet under perioden ägnade åt olika varuslag, inredningsfrågor och hem- arbetsfunktioner. Dessutom utgavs hand- böcker i olika ämnen liksom särskilda serier köpråd och marknadsöversikter. Undersök- ningsrapporter med teknisk information publicerades i serien »Konsumentinstitutet

meddelar». Till dessa senare hörde den 1961 utkomna redogörelsen »1 000 husmödrar om hemarbetet», grundad på brett upplagda undersökningar som startats av HFI.

B2.3.5 Varudeklarationsnämndens utveckling

Verksamheten hos varudeklarationsnämnden ökade fortlöpande under perioden 1955—— 63. I sin framställning om statsanslag för 1954/ 55 anmälde nämnden att varudeklara- tionsformulär hade fastställts för ett flertal varuslag och att produkter med deklaratio— ner skulle finnas tillgängliga på marknaden senast under våren 1954. I samband därmed behövdes enligt nämnden en allsidig upplys- ning om bl. a. varudeklarationernas inne- börd. En systematisk information beteckna- des som en av grundförutsättningarna för att deklarationerna skulle göra avsedd nytta.

Departementschefen — som konstaterade att nämnden under den närmaste tiden skulle ha tillryggalagt en första etapp av sin verk- samhet genom att deklarationer skulle kom- ma i praktiskt bruk —— tillstyrkte ett ökat anslag för att möjliggöra informationsverk- samhet.

Vid framställningen om ökat anslag för 1957/ 58 rapporterade nämnden att antalet deklarerade varor på marknaden ökat och att ett stort antal deklarationsformulär skulle komma att fastställas av nämnden det när- maste året. Den ökade tillgången på dekla— rerade varor gjorde en breddning och inten- sifiering av nämndens informationsverksam- het nödvändig. Nämnden begärde och fick därför ett ökat anslag från staten.

Verksamhetens tillväxt kan illustreras av uppgifter om de successivt ökade bidragen. För 1954/55 utgjorde statsanslaget 135 000 kronor för att för 1963/ 64 ha vuxit till 300 000 kronor (330 000 kronor begärdes). Nämndens kostnader för sistnämnda budget— år beräknades till 493 000 kronor, varav 155 000 skulle täckas av enskilda bidrag och avgifter samt 8 000 kronor av räntor. När departementschefen förordade en bidragsök- ning, underströk han att deklarationerna var

verksamma medel i en objektiv konsument- upplysning och att han fann en ökad an- vändning av deklarationer önskvärd.

Anslagen utgick till en början i särskild post under titeln »Bidrag till standardise- ringsverksamheten» med Sveriges standardi- seringskommission som förmedlande an- slagsmottagare. Från och med budgetåret 1958/ 59 har anslaget gått direkt till varu- deklarationsnämnden — som aldrig ingått i standardiseringskommissionens organisation.

Personellt var nämnden under hela perio- den en liten institution. Verksamheten, som från början sysselsatte två tre personer, till- fördes under perioden endast ett par ytter- ligare anställda.

Verksamheten hos nämnden bedrevs i ett växande samarbete med näringslivet. Sam- arbetet med statliga institutioner kom främst att avse konsumentinstitutet. Med institutet inleddes ett samarbete såväl på chefsplanet som under hand på olika tjänstemannani- våer. Samarbetet har främst avsett normer och provningsmetodik, varjämte information om varudeklarationer lämnats i institutets publikationer. Ofta har varudeklarationer utvecklats och introducerats på grundval av reproducerbara provningsmetoder som kom— mit fram vid institutets forsknings- och prov- ningsverksamhet. Såväl varudeklarations- nämnden som institutet har härvid haft sam- arbete med industrin och kunnat tillgodo— göra sig tekniska erfarenheter från industri- sidan. Samarbetet har också gett institutet och nämnden vissa möjligheter att i konsu- menternas intresse påverka industrins pro- duktutveckling. Samtidigt har omvittnats att samarbetet tenderat att ge alltför tekniskt betonade deklarationer, som tillfredsställt teknikerna i högre grad än marknadsfolket, och att konsumentintressena fått ett alltför ringa utrymme när det gällt deklarations- normerna.

Frågor om kvalitetskontroll och varude- klarationer berördes vid behandlingen av varudeklarationsnämndens petita för 1958/ 59. Kvalitetskontroll upprätthölls då för skor och läder genom två förordningar från 1919 (»pappförordningen» och >förtyng- ningsförordningen»). I olika sammanhang

hade föreslagits att förordningarna skulle upphävas och kontrollen ersättas av ett varu- deklarationssystem. Några instanser hade avstyrkt en reform och framhållit att förord- ningarna gav konsumenterna ett skydd i pris- och kvalitetshänseende. Departementsp chefen konstaterade emellertid att en lag- stadgad varu— eller kvalitetskontroll hos oss användes endast i förhållandevis liten om- fattning (hygieniska skäl, hälsovårdsskäl, sä— kerhetsskäl) och uttalade att erfarenheterna visade att kvaliteten på olika produkter i tider med god varutillgång och fri konkur- rens upprätthölls genom konsumenternas krav. Förordningarna upphävdes, och varu- deklarationsnämnden fick ett särskilt anslag för varudeklarationsarbete för läder och skor.

B2.3.6 Utredningar om pris- och konkur- rensförhållanden

Vid periodens början kvarstod alltjämt pris- kontrollen enligt 1947 års prisregleringslag. Genom successiva förlängningsbeslut gällde lagen till och med den 30 juni 1956. Admi- nistrationen ankom på statens priskontroll- nämnd och dess regionala, till länsstyrelserna knutna organisation (priskontoren). Endast en ringa del av samtliga varor och tjänster var emellertid då föremål för direkt prisreg- lering. I maj 1956 omfattade den direkta prisregleringen sålunda endast 4,4 procent av privatkonsumtionen, hyror oräknade. Priskontrollnämndens verksamhet var i hu- vudsak inriktad på att övervaka prisutveck- lingen, förhandla med näringslivet och re- gistrera priser. I takt med att den direkta prisregleringen successivt avvecklats på. allt fler områden, hade nämndens organisation minskats kraftigt.

Samtidigt hade näringsfrihetsrådet och näringsfrihetsombudsmannen börjat sin verksamhet den 1 januari 1954. Priskontroll- nämnden hade ålagts att — när nämnden fick kännedom om konkurrensbegränsning som aktualiserade behov av närmare utred- ning göra anmälan härom till NO.

Frågor om priskontrollens fortbestånd

fick i olika sammanhang aktualitet. Ändrade betingelser ansågs följa av en förbättrad varutillgång och en ökande konkurrens. Konkurrensen ansågs — bl. a. i ett yttrande av priskontrollnämnden —— under normala tider verka som en hårdare prisregulator och ge effektivare resultat än en direkt priskon- troll. Den nya lagstiftningen mot konkur— rensbegränsning ansågs emellertid ha varit i kraft alltför kort tid för att några säkra er- farenheter av dess verkningar skulle kunna föreligga.

B2.3.7 Betänkandet »Konkurrens och priser»

I december 1954 tillkallades särskilda sak- kunniga för en utredning av frågor om pris- kontroll och om åtgärder mot konkurrens- begränsning. Riksdagen hade begärt en för- utsättningslös sådan utredning. De sakkun— niga — 1954 års priskontrollutredning —— avgav 1955 betänkandet »Konkurrens och priser» (SOU 1955: 45).

I direktiven för priskontrollutredningen hade bl. a. framhållits att det från allmän synpunkt ansågs angeläget att det i en kris- situation fanns möjligheter att ingripa på prisområdet. En viss prisövervakning kunde enligt direktiven behövas för att motverka tendenser till oskäliga prisstegringar vid rubbningar i den samhällsekonomiska balan- sen. Pn'sövervakning och utredningsverksam- het kunde enligt direktiven vidare vara av betydelse för att tillgodose konsumenternas intresse av viss insyn i prissättningen. Direk- tiven berörde också behoven av möjligheter till överläggningar och nära kontakter med näringslivet och dess organisationer.

Enligt priskontrollutredningen var alla för- sök att mäta vilken form av ekonomiskt system som gav det bästa samhällsekonomis- ka resultatet dömda att misslyckas. På alla håll syntes man emellertid enligt utredningen vara enig om att konkurrensen kunde utgöra den effektivaste prisregulatorn. Konkurren- sen antogs ge en snabbare utvecklingstakt i en riktning som överensstämde med konsu- menternas önskemål. Den fria konkurren-

sens teori var, uttalade utredningen, en teori ?för produktionens automatiska anpassning efter efterfrågan. Även om jämvikt aldrig uppnås, finns en ständig strävan mot en sådan. Utredningen berörde olika förutsätt— ningar som måste vara uppfyllda för att fri konkurrens skulle råda.

Utredningen utgick vid sin bedömning ”från att effektiv konkurrens utgjorde den från samhällsekonomisk synpunkt bästa pris- regulatorn. Mot bakgrund härav såg utred— ningen som sin uppgift att undersöka och ange när konkurrensen var så effektiv att en priskontroll var obehövlig, att skapa reg— ler som främjade en effektiv konkurrens och att föreslå åtgärder för de fall då konkurren- sen av en eller annan anledning inte var effektiv.

Ingående analyser ägnades frågan för vil- ka situationer en priskontroll kunde ha över- vägande positiva verkningar. En priskontroll antogs därvid behövlig — förutom vid krig eller krigsfara vid vissa internationella kriser av typ Korea-krisen. I övrigt konsta- terade utredningen att den fulla sysselsätt- ningen uppenbarligen medförde en perma- Inent, tidvis kanske latent och tidvis akut prisstegringsrisk. Då rubbningar därvid upp- stått i den samhällsekonomiska balansen och en inflatorisk löne- och prisspiral var under full utveckling, borde enligt utredningen en priskontroll stundom — tillsammans med ekonomisk-politiska medel —- kunna bidra till att stabilisera prisnivån.

Bland förhållanden som kunde begränsa konkurrensen nämnde utredningen bl. a. konsumenternas bristande priskännedom och prismedvetande. Dessa brister sades sam- manhänga med bl. a. konsumenternas svå- righeter att hinna genomföra sina inköp un— der noggrann priskontroll liksom med det förhållandet att goda konjunkturer erfaren— 'hetsmässigt alltid minskade prismedvetandet. Också ett antal olägenheter av priskontroll -blev ingående genomgångna av utredningen, varvid bl. a. en begränsad företagsenkät an- vändes såsom underlag.

Utredningen ansåg att en prisregleringslag av beredskapsnatur måste finnas och kunna sättas 'i kraft vid krig och krigsfara samt då

av annan orsak uppkommit betydande fara för allvarlig stegring av allmänna prisläget (Korea—fallet och krisfall av hotande inhems- ka prishöjningstendenser). Utredningen utar- betade ett förslag till sådan beredskapslag, som skulle ersätta 1947 års lag. För andra fall ville utredningen helt bygga på konkur— rensen som prisregulator.

Ansträngningar borde enligt utredningen göras för att skapa en sådan konkurrens som verkade som en effektiv prisregulator. Priskännedom och prismedvetande hos kon- sumenterna ansågs därvid inte vara endast en förutsättning för effektiv konkurrens utan också en följd av en sådan. Ju hårdare pris- konkurrensen blev, desto naturligare var det enligt utredningen för konsumenterna att söka prisskillnader och utnyttja förmånliga inköpskällor. Utredningen ansåg det nöd- vändigt att bygga ut resurserna för prisöver- vakning och undersökningar. Därmed skulle också skapas underlag för en målmedveten, ökad konsumentupplysning i prisfrågor. Övervaknings-, utrednings- och upplysnings- verksamheten beträffande prisfrågor borde enligt utredningen samordnas med utred- ningsverksamheten enligt konkurrensbe- gränsningslagen.

I organisatoriskt hänseende föreslog utred- ningen att priskontrollnämnden och priskon- trollen skulle avvecklas och ett nytt verk en pris- och kartellbyrå inrättas för de prisövervakande, utredande och konsument- upplysande uppgifterna. Detta verk skulle också överta monopolutredningsbyråns upp- gifter enligt konkurrensbegränsningslagen liksom uppgifterna hos den särskilda enheten inom den statistiska byrån hos kommerskol- legium.

Byrån föreslogs få en allsidigt samman- satt styrelse, vari ingick företrädare för nä- ringsliv och konsumenter. Vid sidan av che- fen föreslogs stå en särskild planläggnings- byrå för fördelning av arbetsuppgifterna, förberedande problemanalys m. m. I övrigt skulle enligt förslaget finnas ett kansli, dit bl. a. den publicistiska verksamheten skulle vara förlagd, en statistisk byrå samt tre ut— redningsbyråer. Organisationen skulle vara specialiserad men samtidigt skulle möjlig-

heter finnas att sätta samman särskilda un- dersökningsgrupper.

Utredningens förslag avsåg en organisa- tion på tillsammans 94 befattningshavare. Befattningshavare skulle företräda bl. a. sta- tistisk, ekonomisk och juridisk sakkunskap liksom kännedom om olika branscher av näringslivet och erfarenhet av publicistisk verksamhet. Den dåvarande fältorganisatio- nen (priskontoren) skulle enligt utredningens förslag bibehållas tills vidare.

Priskontrollutredningen föreslog också vis- sa ändringar i 1953 års konkurrensbegräns- ningslag liksom en ny lag om uppgiftsskyl- dighet rörande pris- och konkurrensförhål- landen. Sistnämnda lag skulle ersätta 1946 års lag om övervakning av konkurrensbe- gränsning inom näringslivet och därjämte medge att olika prisuppgifter o. (1. blev till- gängliga.

Bl.a. till följd av ändringarna i konkur- rensbegränsningslagen och nedläggandet av priskontrollnämndens verksamhet förutsat- tes att verksamheten hos NFR och NO skulle öka. Personalförstärkningar föreslogs därför.

Slutligen är beträffande priskontrollutred- ningen att anmärka att alternativa lösningar diskuterades beträffande administrationen när priskontroll införts. Utredningen ansåg att Kungl. Maj:t i sådant fall borde ha frihet att välja lämplig organisation.

Två ledamöter i priskontrollutredningen avgav särskilda yttranden men biträdde ut- redningens förslag.

32.3.8 Betänkandet »Pris och prestation i handeln»

Det finns anledning att här också något erinra om varudistributionsutredningens be- tänkande »Pris och prestation i handeln» (SOU 1955216). Utredningen hade i upp— drag att överväga bl. a. om prisövervakning och utredningsverksamhet kunde vara ända- målsenliga vägar att tillgodose konsumenter- nas intresse av insyn i prissättningen. Enligt varudistributionsutredningen borde under normala förhållanden inte finnas möj-

ligheter till ingrepp annat än vid konkur- rensbegränsningar. Ett minimum för sam- hällsaktiviteten var här dock en prisinsyn via fortlöpande prisstatistik och prisanalyser. Ett offentliggörande av uppgifter från en så.-' dan verksamhet skulle enligt varudistribu- tionsutredningen ha värde såväl för den eko—— nomiskt politiska planläggningen som för debatten inom företagar- och konsument-_ kretsar. Utredningen förordade att ett per- manent organ inrättades för att följa pris- utveckling och prisstruktur, publicera rap-. porter och anmäla konstaterade missförhål- landen. Också en viss utvidgning av närings- frihetsrådets befogenheter förordades av ut.- redningen.

B2.3.9 Inrättande av SPK

Priskontrollutredningens och varudistribu— tionsutredningens förslag togs, såvitt här har intresse, upp i tre propositioner till 1966 års riksdag (nris 97, 147 och 148).

Priskontrollutredningens förslag att inten- sifiera den prisreglerande och prisanalyse- rande verksamheten samt att inrätta en sär- skild myndighet för uppgifterna på pris- och konkurrensområdet vann gillande av de fles- ta remissinstanserna. Åtskilliga instanser, främst från näringslivet men även en del myndigheter, ställde sig emellertid avvisande eller tveksamma. Förslaget om ökad konsu- mentupplysning föranledde tveksamhet en- dast från ett mera begränsat antal instanser. Många instanser ville emellertid förlägga upplysningsuppgifterna till konsumentinsti- tutet.

Chefen för handelsdepartementet under- strök (prop. 97) att en ökad aktivitet i över- vaknings- och utredningshänseende utgjorde en förutsättning för prisregleringens avskaf- fande. En allmän insyn i prisbildningen ut- gjorde enligt departementschefen också en förutsättning bl. a. för den vidgade konsu- mentupplysning som borde komma till stånd. Uppgifterna på prisområdet krävde en jäm- förelsevis omfattande organisation varför ett nytt självständigt organ lämpligen borde in— rättas. Förslaget att inrätta ett särskilt organ

upptogs sålunda i propositionen, och organet åsattes där namnet statens pris- och kartell- nämnd.

Beträffande konsumentupplysningen i prisfrågor underströk departementschefen att denna liksom prisövervakning och prisana- lyser skulle få stor betydelse då priskontrol— len hävdes. Sambandet med övervaknings- och utredningsverksamhet motiverade att upplysningsverksamheten förlades till den föreslagna pris- och kartellnämnden. Det var sålunda rent allmänt lämpligt att upplys- ningsverksamheten hölls samman med den utredningsverksamhet som gav underlag för upplysningarna. Konsumentinstitutet kunde enligt departementschefen knappast besitta eller tillföras den för prisupplysning erfor- derliga ekonomiska och statistiska experti- sen. Priskontrollutredningens förslag att hän- föra prisupplysningen till nämnden godtogs sålunda.

I organisatoriskt hänseende gjordes vissa ändringar och inskränkningar i betänkandets förslag. Någon särskild planeringsbyrå an- sågs inte behövlig. Organisationen skulle en- ligt propositionens förslag vara sammansatt av en statistisk byrå samt tre utrednings- byråer, av vilka den tredje byrån, förutom en utredningssektion, skulle inrymma enhe- ter för kansligöromål och en särskild upplys- ningssektion. Personalstyrkan begränsades till 79 befattningshavare, nämndens chef in— räknad. Upplysningssektionen skulle därvid få tre tjänster, varav en skrivbiträdestjänst.

Det nya organet föreslogs träda i verk- samhet den 1 januari 1957, intill vilken dag den dåvarande prisregleringen och priskon- trollnämnden skulle stå kvar. Årskostnader- na för det första verksamhetsåret uppskatta- des till 1,3 miljoner kronor för avlöningar och 272 000 kronor i omkostnader.

Enligt propositionen borde också de då- varande priskontoren bibehållas tills vidare; förslag att lägga insamlingsuppgifterna på statistiska centralbyrån vann ej bifall. Be- träffande organisationen för tillämpning av en prisreglering ansåg departementschefen att uppgifterna borde falla på pris- och kar- tellnämnden.

Beträffande NFR godtog departements-

chefen att ordförande- och sekreterartjäns— terna blev heltidstjänster. NO fick i departe— mentschefens förslag i huvudsak den för- stärkning som förordats i priskontrollutred— ningens betänkande och skulle därmed få en personal på sammanlagt 13 tjänstemän.

Propositionen nr 97 behandlades — till- sammans med propositionen nr 103 och ett antal motioner —— av statsutskottet (utlå- tande 1956: 123). Utskottets majoritet följde propositionens förslag, och riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets förslag (skri- velse nr 281).

Instruktion för pris- och kartellnämnden utfärdades av Kungl. Maj:t den 19 oktober 1956 (nr 511). Enligt denna (l 5) hade nämnden till uppgift att följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden inom närings- livet. Beträffande prisförhållandena angavs uppgifterna särskilt vara (3 5) att samla in och registrera prisuppgifter, att klarlägga prisutveckling genom bearbetning och sam- manställning av sådana uppgifter samt att, där prisutvecklingen, konkurrensförhållan- dena eller andra omständigheter gav anled- ning till detta, utföra undersökningar om prisbildningen på visst område av närings- livet.

Beträffande konkurrensförhållandena skulle nämnden bl. a. (4 5) ha att föra kar- tellregister, att utföra undersökningar om förekomsten av konkurrensbegränsning och därav föranledd inverkan på pris-, produk- tions-, omsättnings- eller transportförhållan- dena samt lämna NFR och NO biträde i ut- redningshänseende.

Nämnden skulle vidare (5 &) bedriva upp- lysning om sin verksamhet och därvid bl. a. lämna fortlöpande prisuppgifter samt redo- görelser för verkställda undersökningar i syfte att för allmänheten klargöra rådande pris- och konkurrensförhållanden.

För NO-ämbetet utfärdades ny instruktion den 19 oktober 1956 (nr 510).

B2.3.10 Allmän prisregleringslag

Priskontrollutredningens förslag att prisreg— leringen skulle hävas för normala förhållan-

den och att den dåvarande tidsbegränsade prisregleringslagen skulle ersättas av en per- manent beredskapslag behandlades av fi- nansministern i propositionen 1956: 147.

Förslaget att slopa dåvarande prisreglering hade vunnit allmän anslutning från remiss- instanserna. Så gott som samtliga instanser var också ense om att en beredskapslag be- hövdes för fall av krig och krigsfara. Åt- skilliga instanser motsatte sig emellertid eller kände tvekan inför en tillämpning vid inter- nationella kriser av typen Korea-krisen. Stora meningsmotsättningar förekom beträf- fande förslaget om en tillämpning vid vissa kriser med inhemsk grund. De flesta remiss- instanserna på företagarsidan gick här emot priskontrollutredningens förslag.

Departementschefen godtog utredningens förslag, varvid han samtidigt underströk att ett hävande av priskontrollen krävde en in- tensifiering av den konkurrensbefrämjande verksamheten och en ökad konsumentupp- lysning. Riksdagen följde propositionens för- slag (andra lagutskottets utlåtande nr 34, riksdagens skrivelse nr 295).

En permanent prisregleringslag av bered- skapskaraktär utfärdades den 1 juni 1956 (nr 236). Lagen skulle träda i kraft den 1 januari 1957, intill vilken dag 1947 års pris— regleringslag fick förlängd giltighet.

B2.3.11 Ändring av konkurrensbegräns- ningslagen

Frågorna om ändringar i konkurrensbegräns- ningslagen m. m. togs upp av handelsminis- tern i propositionen 1956: 148. Därvid god- togs priskontrollutredningens förslag. Riks- dagen (andra lagutskottets utlåtande nr 35, riksdagens skrivelse nr 296) biföll proposi- tionen. Departementschefen betonade i pro- positionen att vad som eftersträvades inte var den klassiska nationalekonomiska teorins fria konkurrens utan den från samhällets syn- punkt mest effektiva konkurrensen. En så- dan konkurrens antogs kunna driva utveck- lingen i den riktning som på längre sikt kunde förmodas ge det bästa utnyttjandet av resurserna.

Ovan berörda beslut ledde till ändringar (SFS 1956: 244) i 1953 års konkurrensbe- gränsningslag. Tidigare hade förhandlings- vägen kunnat anlitas endast i kartell- och monopolfall. Nu skulle förhandlingar kunna tas upp om alla slag av konkurrensbegräns- ningar. Vidare infördes möjligheter för Kungl. Maj:t att efter hemställan av närings— frihetsrådet förordna om visst högsta pris om tillämpat pris var uppenbart för högt (och förhandlingar inte lett till resultat).

Samtidigt tillkom lagen den 1 juni 1956 (nr 245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden. Lagen stadgar en omfattande skyldighet att efter anmaning lämna uppgifter för att främja allmän kän- nedom om pris- och konkurrensförhållanden och tillgodoser här sålunda också konsu- mentupplysningens intressen. Företagare kan även föreläggas att tillhandahålla avtal, bok- föring m. m. Vidare regleras kartellregistret av särskild bestämmelse.

B2.3.12 SPK:s, NFR:s och NO:s utveckling

Pris- och kartellnämnden begärde redan för budgetåret 1957/ 58 anslagsökning för att kunna anlita utomstående expertis. Under de närmast följande åren hemställdes om bety- dande personalförstärkningar. Anspråken blev inte tillgodosedda i vidare mån än att två nya tjänster efter hand inrättades.

En betydande förstärkning kom emeller- tid sedan till stånd från den 1 januari 1960 i samband med att allmän omsättningsskatt infördes vid 1959 års höstriksdag. Finans- ministern uttalade därvid (prop. 162) att man i sammanhanget inte helt kunde bortse från riskerna att skatten togs till intäkt för pris- höjningar som var större än skattebeloppet. Åtgärder borde därför vidtas för en skärpt prisövervakning. Efter framställning av nämnden tillfördes nämnden därför 14 nya tjänster för att arbetet skulle kunna ges större bredd och snabbhet (prop. 1959: 183, statsutskottets utlåtande 190, riksdagens skri- velse nr 345).

För pris- och kartellnämndens utveckling under senare delen av perioden och därvid

genomförda förstärkningar lämnas en redo- görelse under 3.13 och 3.14.

För NFR och NO finns inga betydelse- fulla förändringar att anteckna för periodens tidigare del. NO fick på sätt redovisas under 3.13 och 3.14 viss förstärkning under perio- dens slutskede.

B2.3.13 Betänkandet »Effektivare prisöver- vakning:

I olika motioner till 1959 och 1960 års riks- dagar yrkades bl. a. skärpta statliga ingripan- den på prisområdet. Olika instanser uttalade i remissyttranden att konkurrensen, även om vissa brister förelåg, i stort sett fungerade tillfredsställande och att befintlig lagstiftning visat sig effektiv. Några instanser, bl. a. de två största löntagarorganisationerna, var mera kritiska mot rådande förhållanden.

I skrivelse till pris- och kartellnämnden den 5 april 1960 konstaterade handelsminis— tern att på vissa områden förekommit pris- höjningar som avsevärt översteg vad som var skäligt med hänsyn till den nya varuskattens tillkomst. Statsrådet sade sig fästa stor vikt vid att varje möjlig åtgärd vidtogs för att klargöra och bekantgöra prisutvecklingen. Vid anmärkningsvärda prishöjningar fanns skäl att snabbt intensifiera och fördjupa övervakningen på särskilda områden, bl. a. med anlitande av utomstående expertis. Stats- rådet utgick från att nämnden gjorde an- mälan till Kungl. Maj:t om nämnden ansåg sig sakna möjligheter att genomföra lämp- liga åtgärder eller ansåg gällande ordning för prisövervakning inte vara tillfredsstäl- lande.

Landsorganisationen vädjade i skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 april 1960 till rege- ringen att vidta sådana åtgärder att kraven på en effektiv prisövervakning kunde till- godoses bättre. LO sade sig då inte åsyfta någon återgång till priskontroll men ansåg en översyn av gällande bestämmelser påkal- lad, liksom en förstärkning av de överva- kande myndigheternas personella resurser. LO betygade sin beredvillighet atti samver- kan med myndigheter och med andra orga—

nisationer som företrädde konsumentintres- sen arbeta för ökat pris- och kvalitetsmed- vetande bland konsumenterna.

Efter bemyndigande den 29 april 1960 tillkallades särskilda sakkunniga för utred- ning om lagstiftningen och administrationen på pris- och konkurrensområdet. Beträffande lagstiftningen förutsattes att de dåvarande grundprinciperna skulle bibehållas. Organi- satoriskt förutsattes förstärkning av pris— och kartellnämnden och av NO-ämbetet. I direktiven underströks att det fanns anled— ning att överväga en utvidgning och effek— tivisering av nämndens publiceringsverksam- het, som dittills varit begränsad.

Utredningen 1960 års prisövervak- ningskommitté — avgav 1961 betänkandet »Effektivare prisövervakning» (SOU 1961: 3).

Om förhållandena vid tiden för utred- ningsarbetet konstaterade kommittén bl. a. följande. Verksamheten hade hämmats av otillräckliga resurser, särskilt på utrednings- och upplysningssidan. Vid 1956 års reform uttalade förmodanden om en tämligen kraf- tig utvidgning av verksamheten på pris- och konkurrensområdet hade inte i allo siffer- mässigt infriats. Hos pris- och kartellnämn- den hade fram till oktober 1960 behandlats 281 ärenden, varav 73 blivit föremål för publicering. Under samma tid hade 121 re- gistreringar verkställts i kartellregistret som vid utgången av 1960 innehöll 1816 regi- streringar. En alltmer ökande del av registre- ringsarbetet avsåg revisioner för att hålla registret aktuellt.

Den 1956 uttalade uppfattningen om upp- lysningsverksamhetens betydelse hade enligt prisövervakningskommittén inte återspeglat sig i förslaget till personalorganisationen. Publiceringsverksamheten hade dittills i hu- vudsak varit begränsad till utgivningen av tidskriften »Pris- och kartellfrågor» och till att pressmeddelanden sänts ut om färdiga utredningar. Denna publiceringsverksamhet från ett organ för bevakning av konsument- varomas prissida fann kommittén otillräck- lig för att skapa ett sådant prismedvetande att konsumenterna blev skickade att ratio- nellt utnyttja sin köpkraft.

Också NO:s verksamhet belystes och dis- kuterades av kommittén. För tiden 1954— oktober 1960 hade 122 ärenden behandlats av NO med utgångspunkt från registreringar i kartellregistret, 547 ärenden upptagits på yrkande av enskild part samt 22 ärenden tagits upp med anledning av uppgifter i dags- pressen. Monopolutredningsbyrån samt pris- och kartellnämnden hade gjort tillhopa 132 utredningar på beställning av NO. Samtliga utredningar hos pris- och kartellnämnden översändes emellertid till NO. Till NO:s verksamhet hörde förutom förhandlingsverk- samhet viss egen utredningsverksamhet. Möj- ligheterna för företagare att få förhandsbe- sked hade använts bara i ett fall.

Till NFR inkom under ovan angivna tid 41 framställningar, varav 37 från NO och 4 från enskilt håll. Drygt hälften av ärendena hade avskrivits sedan begränsningen hävts, åtskilliga hade avslagits och endast 6 hade lett till förhandling med beslut om hävning eller ändring. Inte i något fall hade närings- frihetsrådet gjort framställning till Kungl. Maj:t i konkurrensbegränsningsärende.

Beträffande bedömningen för framtiden uttalade kommittén att några förhållanden kunde komma att medverka till ett ökat behov av prisövervakning. Härvid nämndes ändrade skattesatser för varuskatten, ökat utbud av varor utifrån och regleringen av priserna på jordbruksprodukter med dess variationer.

Ändamålet med undersökningsverksam- heten var enligt kommittén att klarlägga prisutvecklingen, att lämna underlag för all- män medborgerlig skolning i pris— och kon- kurrensfrågor, att skaffa fram aktuell pris- information, särskilt för olika geografiska områden, samt att klargöra konkurrensbe- gränsningarnas verkningar i olika hänseen- den. Undersökningarna gav olika underlag för upplysningsverksamheten. De brett håll- na undersökningarna gav sålunda enligt ut- redningen material för den allmänna upplys— ningen, men kunde inte ge någon direkt in- köpsvägledning. Prisundersökningama för särskilda orter kunde däremot ge inköpsväg— ledande information till pressen, organisatio- nerna etc. Kommittén fann att stor vikt

borde läggas vid sådana undersökningar och uppgav att sådana dittills genomförts endast i ringa omfattning. Även i övrigt föreslog kommittén en i olika hänseenden intensifie- rad utredningsverksamhet.

Kommitténs syn på upplysningsverksam- heten framgår av följande uttalande (betän- kandet s. 101 f).

Konsumentupplysningens uppgift i vid bemär- kelse kan sägas vara att genom olika upplys- ningsmedel ge konsumenterna sådant underlag för sitt ekonomiska handlande, att de kan upp- nå maximal behovstillfredsställelse till lägsta möjliga kostnad eller uppoffring. Tillämpat på varumarknaden, som väger tyngst i detta sam— manhang, innebär det att konsumenten skall ha tillgång till sådana kunskaper om varorna, att han i det enskilda fallet skall kunna göra det för. honom själv ur olika synpunkter fördelak- tigaste inköpet och därigenom få största möjli- ga utbyte av de penningmedel som står till hans förfogande. Upplysningar om varorna skall vara baserade på objektiva undersökningar av priser, kvalitet och i förekommande fall service. Av- vägningen kan sedan göras utifrån de speciella behov av praktisk, social eller estetisk art som konsumenten må ha.

Den konsumentupplysande verksamheten kan ha olika inriktning. Dels kan den, såsom inom skolan och folkbildningsarbetet, vara inriktad på en mera allmän konsumentfostran och syfta till att få konsumenterna att inta en självstän- digt analyserande attityd med avseende på såväl de egna behoven som på varorna och reklamen omkring dessa. Dels kan den vara inriktad på att försöka ge konsumenterna aktuella upplys- ningar inför de dagligen uppkommande köp- situationerna. Båda typerna av konsumentupp- lysning är nödvändiga och kompletterar var- andra.

När kommittén konstaterar, att det mesta ännu är ogjort på konsumentupplysningsområ- det, sker det i medvetande om arbetsuppgiftens väldiga omfattning i förhållande till resurserna och den relativt korta tid som förflutit sedan verksamheten kom i gång i vårt land. Kommit- tén är också medveten om svårigheterna av olika slag att nå ut till och påverka människorna med objektiv upplysning om priser och varor. Detta får dock inte hindra att alla möjligheter att bistå konsumenterna tillvaratas. Inte minst viktig för konsumenterna är den effekt som aktivitet på hela upplysningsområdet kan ha på företrädarna för produktion och distribution. Ofta påverkas dessa snabbare än konsumen— terna, till vilka upplysningen i första hand vän- der sig. Därigenom kan det önskade resultatet i form av förbättrade varor eller intensivare priskonkurrens komma till stånd innan någon

reaktion ännu har skett bland konsumenterna. Att konsumenterna har ett påtagligt behov av att, vid sidan av och som motvikt till den moderna reklamens flödande argumentering, få en objektiv och allsidig upplysning om de varor som finns på marknaden är numera allmänt accepterat i vårt land. Endast därigenom kan den enskilde bli så pris- och kvalitetsmedveten att han på bästa sätt kan disponera sin köp- kraft på den alltmer svåröverskådliga varumark- naden. Ett i möjligaste mån ekonomiskt hand- lande av konsumenterna är ju också, som tidi- gare nämnts, en av förutsättningarna för att en effektiv frikonkurrens skall kunna fungera.

Kommittén berörde två olika typer av upplysning. Den ena gav uppgifter om insti- tutionernas arbete och lämnade information till en mera begränsad krets. Härvid syftade utredningen på sådan information som läm- nats i »Pris- och kartellfrågor», vilken tid- skrift då hade en upplaga på endast 1 800 exemplar. Informationen i fråga gav bl. a. underlag för debatter i pressen, radion och televisionen.

Den andra typen upplysning —- som dit- tills inte förekommit i mera systematiserad form riktade sig direkt till konsumen- terna. Informationen skulle enligt kommit— tén på prissidan komplettera upplysningen om kvalitet och service samt den upplysning som erhölls genom varudeklarationer. Infor- mation av detta slag borde enligt utredning- en gå ut på alla tillgängliga vägar. Nya in- formationsmöjligheter måste tillvaratas. Möj- ligheterna till förnyelse måste alltid beaktas vid denna verksamhet. Materialet måste vara »säljande». Stora krav borde därför enligt kommittén ställas på publicistisk och peda- gogisk sakkunskap hos den personal som ar- betar med verksamheten.

Utredningen konstaterade att publiciteten kring pris- och kartellnämndens material i regel varit god men framhöll samtidigt att konsumentinstitutets material haft större attraktionskraft på pressen. Också när det gällde information och service åt studie- och bildningsorganisationer, löntagarorganisatio- ner och kvinnoföreningar samt utbildnings- väsendet borde enligt kommittén en ökad aktivitet komma i fråga.

Ett väsentligt ökat samarbete borde enligt kommittén komma till stånd mellan pris—

och kartellnämnden och konsumentinstitutet samt också i någon mån varudeklarations- nämnden. Med hänvisning till att det synes fördelaktigt att utrednings- och upplysnings- verksamheten låg i samma händer, uttalade sig kommittén dock för att de organisato- riska förhållandena lämnades utan ändring. Även av sekretesskäl var det enligt kommit- tén lämpligt att det organ som hade hand om primärmaterialet skötte informationen.

Prisövervakningskommittén ansåg sig, med de begränsningar som gällde för utred- ningsuppdraget, inte böra föreslå några för- fattningsändringar. Samtidigt uttalade emel- lertid kommittén att en mera förutsättnings- lös översyn av hela problemkomplexet förr eller senare kunde vara motiverad. En om- prövning av gällande ordning kunde enligt kommittén exempelvis vara befogad såvitt gällde den tredelade organisationen (nämn- den, NO, NFR). Kommittén koncentrerade sig på att föreslå förstärkning av resurserna för verksamheten.

Som förut framgått hade pris- och kartell- nämnden vid tiden för utredningen samman- lagt 95 befattningshavare. Dessa var förde- lade på tre utredningsbyråer och en statistisk byrå. Nämnden hade sålunda genom för- stärkningar — särskilt i samband med varu- skattens införande — nått den personal- styrka som priskontrollutredningen föreslog 1955.

1960 års prisövervakningskommitté före- slog nu att 15 nya tjänster skulle inrättas samt att över anslaget för särskilda sakkun- niga skulle anställas en redaktör och en assi- stent. Vidare föreslogs vissa utbyten av tjäns- ter samt vissa lönegradsuppflyttningar. Ock- så omkostnadsanslaget skulle höjas enligt förslaget.

Personalförstärkningen avsåg särskilt upp- lysningsverksamheten. Den dåvarande sek- tionen för denna verksamhet inom en av ut- redningsbyråerna föreslogs omvandlad till en fristående avdelning som skulle sortera di- rekt under nämndens chef. Upplysningssek- tionens chef borde enligt kommittén kunna lägga fram förslag till utredningar och från upplysningssynpunkt kunna påverka målsätt- ningen för nämndens arbete. Vidare förut-

sattes att upplysningsavdelningen skulle kon- tinuerligt samråda och samarbeta med kon- sumentinstitutet för gemensamma upplys- ningsåtgärder.

För NO-ämbetets vidkommande föreslogs två nya tjänster (vid utredningstillfället fanns 6 befattningshavare förutom biträdesperso- nal). Vidare föreslogs ökat anslag för an- vändning av ekonomisk expertis och ökat omkostnadsanslag samt ordinariesättning och lönegradsuppflyttningar.

Slutligen föreslog kommittén att medel skulle ställas till förfogande för en upplys- ningskampanj av engångskaraktär i prisfrå— gor.

B2.3.14 Förstärkning av SPK och NO

Prisövervakningskommitténs betänkande mottogs i stort sett positivt av majoriteten av remissorganen, särskilt på myndighets- och löntagarsidan. Från en del håll gjordes gällande att verksamheten krävde större re- surser än kommittén föreslagit. En organi- sation uttalade att den tekniska och ekono- miska utvecklingen kunde ge vissa tendenser till minskad konkurrens med därav följande växande krav på konsumentupplysning och andra samhällsåtgärder för att garantera ett visst mått av konkurrens.

I många remissyttranden, särskilt från or- gan hos näringslivet, förutsågs en ökad kon- kurrens och därmed ett minskat behov av prisövervakning. En hel del remissvar intog därför en negativ inställning till ökad pris- övervakning och konsumentupplysning lik— som till förstärkning av resurserna. En erfor- derlig effektivisering av verksamheten antogs i några yttranden kunna nås inom ramen för dåvarande organisation. En organisation ut- talade att det alltid kunde göras gällande att resurserna var för knappa för undersökning- ar beträffande alla branscher. En så inriktad och dimensionerad verksamhet framstod emellertid enligt samma uttalande som orea- listisk. Det gällde i stället, hette det, att garantera sådana resurser att undersökningar snabbt kunde sättas in på områden som var väsentliga från allmän synpunkt. Från ett

par håll gjordes gällande att nämnden fyllde en viktig uppgift genom sin blotta existens och att den borde organiseras för att kunna genomföra undersökningar stickprovsvis.

I några remissyttranden framhölls att det var behövligt att överse lagstiftningen på området i ett större sammanhang, varvid man borde överväga att slå samman pris- och kartellnämnden samt NO:s organisation.

Enligt departementschefen (propositionen 1961: 86) hade utredningen inte i och för sig gett vid handen att erfarenheterna av det dåvarande systemet varit ogynnsamma. Otill- räckliga resurser hade emellertid fört med sig att undersöknings— och upplysningsverk- samheten inte fått önskvärd omfattning. Departementschefen underströk särskilt vik- ten av bl. a. ökade och fördjupade riktpris- undersökningar och av geografiskt avgrän- sade prisundersökningar. Verksamheten bor— de i första hand ta sikte på från allmän syn- punkt betydelsefulla förhållanden och på väsentligheter. Områden där en hård pris- konkurrens var påtaglig borde exempelvis inte göras till föremål för detaljundersök- ningar.

Enligt propositionen borde upplysnings- verksamheten ge en objektiv och allsidig in- formation om pris, kvalitet och service. Ett nära samarbete förutsattes mellan olika stat- liga organ i upplysningsarbetet. En förutsätt- ning för att upplysningen skulle ge åsyftade resultat var enligt departementschefen att organisationer och andra upplysningsförmed- lare visade intresse och aktivitet. De statliga organens huvuduppgift borde vara att lägga fram ett vederhäftigt och för olika ändamål lämpligt utformat grundmaterial. Normalt torde det, uttalade departementschefen, få ankomma på organisationerna och andra förmedlare att bearbeta och på skilda vägar föra ut informationen till konsumenterna.

Utredningens förslag till organisationsför- ändringar och personalförstärkningar till- styrktes i huvudsak i propositionen. Sålunda förordades att pris- och kartellnämnden fick 13 nya tjänster och ökat expertanslag för 2 särskilda befattningshavare på upplysnings— sektionen. Denna sektion skulle omvandlas till en fristående upplysningssektion direkt

under överdirektören. Också för NO:s del föreslogs förstärkning, här med 2 nya tjäns- ter och med arvode åt företagsekonomisk expertis.

För pris- och kartellnämnden föreslogs för 1961/ 62 ett avlöningsanslag på omkring 2,5 miljoner kronor och ett omkostnadsan- slag på nära 400 000 kronor.

NO:s avlöningsanslag skulle uppgå till nära 400 000 kronor och omkostnadsansla- get till 36000 kronor. Också förslaget om ett belopp på 150 000 kronor för en särskild engångskampanj tillstyrktes av departe- mentschefen.

Statsutskottets majoritet (utlåtande 1961: 105) följde departementschefens förslag. Re- servanter ville bifalla motioner, vari bl. a. yrkats avslag på förslagen om personalök- ningar. Riksdagen (skrivelse 1961: 276) följ- de utskottets hemställan.

B2.4 Perioden från och med 1964

B2.4.1 Betänkandet »Effektivare konsu- mentupplysning»

Vid periodens början var ett antal utred— ningar på konsumentområdet i verksamhet. Dessa var konsumentupplysningsutredning— en, tillkallad i februari 1963, konsumentupp— lysningskommittén, tillkallad i maj 1963 (se under B2.4.19) samt 1960 års radioutred- ning, som på hösten 1962 fått tilläggsdirek- tiv att behandla frågor om konsumentupp- lysning i TV (se under B2.4.6). _ Konsumentupplysningsutredningens ur- sprungliga uppdrag gällde att granska frågor om organisationen för konsumentinstitutets upplysningsavdelning. Det bakomliggande syftet var därvid att effektivisera och bredda det statliga upplysningsarbetet beträffande konsumentvarornas användningsområden, kvalitet och funktionsduglighet. Denna del av utredningsuppdraget redovisades i betän- kandet »Effektivare konsumentupplysning» (SOU 1964: 4). Frågor om konsument-

forskningen behandlades av konsumentupp- lysningsutredningen i ett 1966 avlämnat be— tänkande (se under B2.4.7).

I betänkandet 1964: 4 konstaterade kon- sumentupplysningsutredningen att konsu- mentupplysningen tilldragit sig ett ökat in- tresse. En sådan utveckling fann utredning- en naturlig mot bakgrund av att varumark- naden under de gångna 10—15 åren blivit allt rikhaltigare och mera differentierad, var— av följt att den blivit allt svåröverskådligare för konsumenterna. Ökad vägledning och därav följande ökad kännedom om priser och kvaliteter var enligt utredningen ett verksamt medel att skapa bättre förutsätt- ningar för den enskilde konsumenten att göra från egna och från samhällets synpunk- ter kloka och ekonomiska inköp.

Ehuru behovet av och förutsättningarna för upplysningsarbetet sålunda förändrats, arbetade konsumentinstitutet emellertid en- ligt utredningen i ungefär samma former och med ungefär samma personaluppsättning som vid institutets förstatligande. Enligt ut— redningen hade man vid det utredningsar- bete som legat till grund för den dåvarande organisationen främst intresserat sig för kon- sumtionsvaruforskningen. Däremot hade ut- redningarna inte närmare gått in på hur upp- lysningsverksamheten borde utformas eller försökt precisera vad den skulle avse. Det hade blivit upplysningsorganens uppgift att här själva söka de lämpligaste framkomst- vägarna ——- vilket dessa enligt utredningen gjort med i stor utsträckning goda resultat.

Om underlaget för upplysningsverksamhe— ten gjorde utredningen i huvudsak följande allmänna konstateranden. Upplysningen ar- betade väsentligen med underlag från forsk— ning, provningar och undersökningar om framför allt pris och kvalitet hos olika varor av betydelse för konsumenterna.

Till grund för inriktningen användes där- vid sociologiskt inriktade undersökningar om olika konsumentgruppers behov och köp- vanor, bostads- och arbetsförhållanden, eko- nomi och intresseinriktning, matvanor, fri- tidssysselsättningar m.m. Utredningen gick i stort sett inte närmare in på frågor om denna undersökningsverksamhet, som enligt

utredningens synsätt hade till syfte att ge bakgrund och inriktning åt den vidare verk- samheten. I någon mån gavs en ytterligare erinran om denna grundläggande verksamhet i anslutning till frågor om en allmän konsu- mentfostran. Resultaten av sociologiskt in- riktade undersökningar angavs därvid kunna läggas till grund för en information med uppgift att väcka intresse för konsument- problematiken och på sikt skapa en efter- strävansvärd analyserande attityd till priser, kvalitet och andra egenskaper hos varorna.

Utredningen upplyste att konsumentrådet under senare år ägnat ökad uppmärksamhet åt forsknings- och undersökningsverksam— het av ekonomisk, sociologisk och pedago— gisk art beträffande frågor om förhållandet mellan konsumenten, varan och informatio- nen.

Utredningen angav konsumentvaruforsk- ningens uppgift vara att med utnyttjande av objektiva provningsmetoder fastställa de för varje varugrupp kvalitetsbildande egenska- perna. På grundval av denna verksamhet skulle upplysningen ge hjälp åt konsumen- terna i deras inköpsval. Ytterst syftade verk- samheten på området till att ur handelns varusortiment rensa bort undermåliga eller eljest tekniskt eller kvalitetsmässigt under- måliga eller eljest olämpliga artiklar. All forskning och allt utredningsarbete för att få fram nya eller förbättrade varor kunde då enligt utredningen räknas till konsument- varuforskning i vid mening.

Största delen av arbetet på området föll enligt utredningen på näringslivets egna in- stitutioner och laboratorier men en inte obe- tydlig del ägde rum i statlig regi. Verksam- heten med varugranskning hos hel- eller halvstatliga organ var emellertid alltjämt mycket begränsad. Stora delar av varumark- naden omfattades sålunda inte av någon granskningsverksamhet. Enligt utredningen räckte det därför inte med en förstärkning av själva informationen. Det behövdes ock- så väsentligt ökade personella och materiella resurser för den undersöknings- och forsk- ningsverksamhet som låg till grund för upp- lysningsverksamheten.

För sina överväganden och förslag utnytt-

jade utredningen resultaten av en särskild undersökning. Vid denna hade en cirkulär- skrivelse med frågor gått ut dels till institu- tioner på forskningsområdet och dels till folkbildnings-, löntagare- och kvinnoorgani- sationer.

Olika vägar att bredda underlaget för in- formationsverksamheten diskuterades i be- tänkandet. Enligt utredningen var det möj- ligt att bättre utnyttja resultaten av forsk- nings- och undersökningsverksamheten också hos andra institutioner än konsumentinstitu- tet. Upplysningsarbetet borde kunna genast tillföras värdefullt sådant material om kon- sumentinstitutet här inriktade sig på ett ökat samarbete. Tidigare intentioner i denna rikt- ning hade endast i begränsad utsträckning kunnat förverkligas bl. a. till följd av den knappa personaltillgången hos såväl under- söknings- som upplysningsorganen.

Utredningens frågeundersökning hade gett vid handen att det hos andra institutioner fanns material som av olika skäl inte använ- des i upplysningsarbetet och att intresse fanns att ställa sådant material till förfo- gande. Ytterligare borde enligt utredningen provnings- och undersökningsarbete kunna på beställning utföras av olika hel— och halv- statliga institutioner.

Allt dubbelarbete i undersökningshänseen- de borde undvikas. Konsumentinstitutet bor- de inte ta på sig arbetsuppgifter, för vilket andra *rgan hade särskilda och bättre för- utsättningar. Vid avtal om statsbidrag till olika institutioner borde man uppmärksam— ma möjligheterna att försäkra sig om deras medverkan i arbetet och söka reglera for- merna och villkoren för en medverkan. Ut- redningen underströk också att det var ange- läget att man i ökad utsträckning sökte skaffa in, presentera och nyttiggöra ut- ländskt material av värde för svenska kon- sumenter.

Beträffande samverkan med andra insti- tutioner bör här också särskilt nämnas sam- verkan mellan konsumentorganen och de prisövervakande organen. Enligt utredningen hade tidigare uttalade rekommendationer om sådan samverkan inte dittills avsatt några mera betydande resultat. Utredningen beto-

nade vikten av ett sådant samarbete och ansåg att en lämplig ordning för detta kunde vara regelbundna sammanträden för ömse- sidig information.

Utredningen berörde också frågor om att öka forskningsresurserna genom att genom utbyggnad hos konsumentinstitutet eller ge- nom nya statliga institutioner skapa nya resurser för forskningsverksamhet. Frågorna om den statliga verksamhetens inriktning, omfattning och former i dessa hänseenden borde emellertid enligt konsumentupplys- ningsutredningen göras till föremål för en särskild utredning. Vid denna borde också frågor om lämpligheten av och formerna för en vidgad medverkan från näringslivets sida tas upp.

Utredningen gick inte heller närmare in på frågor hur långt man vid verksamheten borde gå i redovisning av testresultat med upprätthållande av krav på saklighet och objektivitet. Dessa enligt utredningen myc- ket svårbedömda frågor låg hos konsument- upplysningskommittén.

Den förstärkning som utredningen före- slog av undersökningsresurserna skulle kom- ma alla olika former av upplysningsverk- samheten till godo.

För själva upplysningarbetet angav utred- ningen att riktpunkten borde vara att nå så stor del av konsumenterna som möjligt. Det var därför enligt utredningen nödvän- digt att använda olika vägar och former för informationen; uttrycksformerna borde stän- digt varieras och förnyas. Utredningen räk- nade med två huvudformer av informations- verksamhet nämligen konsumentfostran och varuinformation. Dittills hade, hette det i betänkandet, köpråden dominerat stort me- dan utrymmet för upplysning, ägnad att öka allmänhetens insikt i konsumentproblemati— ken, varit ganska begränsat. En ökad ge- nomslagskraft hos upplysningen kunde inte åstadkommas om inte konsumenterna gjor- des mera mottagliga för en fortlöpande sak- lig pris- och varuinformation. En sådan mot- taglighet kunde enligt utredningen nås en- dast genom en på allmän konsumentfostran inriktad upplysningsverksamhet.

Den viktigaste informationsvägen upp-

lysningar genom trycket —— behandlades av utredningen mot bakgrund av bl.a. vissa uppgifter om konsumentinstitutets dittills- varande publiceringsverksamhet. Denna drog vid tiden för utredningen en årlig kostnad på omkring 350 000 kronor. Förutom »Råd och rön» med en upplaga på omkring 50 000 exemplar gav institutet ut »Köpråd», »Kon- sumentinstitutet meddelar» med redovisning av forsknings— och undersökningsrapporter samt vissa skrifter, dittills ett 15-tal i olika ämnen.

Enligt utredningen hade skrifterna, sär- skilt »Råd och rön», utsatts för en rätt stark presskritik. Innehållet i »Råd och rön» an- gavs därvid vara torftigt, texten tung och tråkig samt bildurvalet föga representativt. Vid utredningens frågeundersökning hade framkommit mera positiva omdömen om tidskriften.

För att avhjälpa de brister som kunde vidlåda publikationerna pekade utredningen på möjligheterna att bredda deras innehåll genom material från andra undersöknings- institutioner. Utredningen förordade att man skulle söka inrikta sig på en tidskrift som var gemensam för all konsumentforskning. Även beträffande utförandet antogs tidskrif- ten kunna göras mera attraktiv för att nå ut till en bredare publik. Enligt utredningen borde tidningen rikta sig direkt till konsu- menterna och inte som från några håll före- slagits främst till organisationer och andra förmedlare av konsumentupplysning. Utred- ningen ansåg samtidigt att populariseringen inte borde drivas för långt och att tidskriften därför borde ges en stramare form än den populära veckopressen. Förutom genom en tidskrift av nu angivet slag borde de andra formerna för publicering i tryck alltjämt användas.

Konsumentupplysningsutredningen före- slog förstärkning av konsumentinstitutets organisation för publicering genom tidskrif- ter etc. Därvid föreslogs att en särskild redaktionssektion skulle inrättas inom upp- lysningsavdelningen.

Till de viktigaste direktkanalerna till kon- sumenterna räknade utredningen också radio och TV. Kraven på tillgång till material för

dessa media hade med dåvarande otillräck- liga resurser inte kunnat tillgodoses. Frå- gorna om konsumentupplysning i radio och TV tillhörde 1960 års radioutrednings upp- drag. För de löpande kontakterna med dem och pressen föreslog konsumentutredningen att hos konsumentinstitutet skulle inrättas en tjänst som pressombudsman.

Utredningen fäste, som förut framgått, stort avseende vid den mera allmänt inrik- tade, konsumentfostrande upplysningsverk- samheten. Konsumentrådet borde enligt ut— redningen ägna stor uppmärksamhet åt frå- gor om den konsumentupplysande undervis- ningens utrymme i skolundervisningen. De konsumentupplysande organen borde sträva efter att lämna all service som kunde behö- vas vid undervisningens planering.

Också den frivilliga studieverksamheten i regi av olika studieförbund, föreningar, lön- tagarorganisationer, kvinnoförbund och and- ra organisationer hade enligt utredningen behov av ökad service. Utredningen konsta— terade att kursprogrammen alltmer kommit att inriktas mot principiella frågor och all— mänt konsumentfostrande ämnen, för vilken typ av verksamhet organisationerna hade all- deles särskilda försutsättningar. Konsument- upplysningsorganen hade emellertid dittills saknat behövliga resurser för service. Ge- nom en gemensam konsumenttidskrift och genom ett samlingsregister hos konsument- institutet — varom förslag framställdes av utredningen skulle organisationerna få bättre möjligheter att orientera sig på kon- sumentupplysningsområdet.

Utredningen förordade ökat biträde från upplysningsorganens sida vid uppläggning, utarbetande och genomförande av kurser, för tillhandahållande av filmer och annat åskådningsmaterial samt när det gällde att anvisa föredragshållare och medverka i kur- ser och konferenser. Utredningen föreslog vidare att årligen återkommande centrala konferenser skulle hållas för undersöknings- och upplysningsorganen samt olika »vidare- upplysare» på konsumentområdet.

Det närmare samarbetet med undervis- ningen och med olika organisationer beteck- nades av utredningen närmast som en helt

ny funktion hos konsumentinstitutet. Utred- ningen föreslog här att en särskild studie- sektion skulle inrättas vid institutets upplys- ningsavdelning.

Ovan redovisade åtgärder var emellertid enligt utredningen inte tillräckliga för att föra ut den nödvändiga informationen. Ett väsentligt ökat utrymme borde skapas för personlig rådgivning. Utredningen föreslog därför att upplysningscentraler skulle in- rättas i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå samt beräknade personal för verk- samheten. Vidare föreslogs att vid upplys- ningscentralen i Stockholm skulle finnas ett centralbibliotek för litteratur och tidskrifter. Detta skulle vara tillgängligt för konsument- upplysare och konsumenter. Ökat samarbete borde enligt utredningen tas upp med hus- hållningssällskapens hemkonsulenter.

Utredningen gick ett steg vidare i syfte att nå förankring för upplysningsverksamhe- ten också på det lokala fältet. Sålunda tänk- te sig utredningen att de omkring 1000 folkbiblioteken skulle kunna medverka i upplysningsarbetet genom att presentera konsumentupplysande litteratur, anvisa in- köpskällor för litteratur och förmedla sådan. Bistånd skulle då lämnas åt biblioteken från de centrala konsumentorganens sida. Också institutets utställningsverksamhet föreslogs bli intensifierad.

I organisatoriskt hänseende diskuterade utredningen om ett helt fristående organ skulle inrättas för den egentliga upplysnings- verksamheten. Detta kunde komma i fråga särskilt med hänsyn till att material skulle intlyta från olika källor. Utredningen räk- nade emellertid med att konsumentinstitutets undersökningar ännu några år skulle ge den väsentliga basen för informationerna. Tiden ansågs därför inte mogen att förverkliga tanken på ett fristående upplysningsorgan.

Utredningen redovisade att konsumentin- stitutets upplysningsavdelning vid tiden för utredningsarbetet sysselsatte tillsammans 15 personer, inklusive viss personal med ersätt- ning genom medel från konsumentrådet. Ar- betet bestod i huvudsak av redaktionell verk- samhet, utställningsarbete, bibliotekssysslor och rådgivning. Dessutom utfördes arbete

inom informationsverksamheten av institu- tets undersökningsavdelningar och av kan- sliet. Löner och omkostnader i övrigt upp- gick i budgeten till omkring 700 000 kronor om året, varav 300000 kronor återfördes till riksstatens inkomstsida som inkomster av publikationer m. m. Därutöver inflöt bi- drag till institutet från konsumentrådet på omkring 120 000 kronor om året.

Institutets upplysningsavdelning föreslogs få ett avsevärt mått av självständighet. Det skulle enligt förslaget ankomma på institu- tets styrelse med rätt att delegera upp— gifter på arbetsutskottet —— att bestämma om offentliggörande av undersökningsresul- tat och om övrig upplysningsverksamhet. Upplysningsavdelningens chef skulle vara föredragande hos styrelsen och arbetsutskot- tet i publiceringsfrågor.

Beträffande upplysningsavdelningen före- slog utredningen följande utbyggnad och or- ganisation. Redaktionen föreslogs få sex tjänster, däribland en ingenjör. Medel skul- le beräknas för arvodering av en fotograf. Efter några år beräknades uppkomma be- hov av ytterligare personal. En särskild en- het skulle utgöras av en pressombudsman med ett biträde. En studiesektion skulle in- rättas under ledning av en arvodesanställd befattningshavare med pedagogisk utbildning och med i övrigt två befattningshavare samt medel för att vid behov anlita teknisk ex— pertis. Organisationen betraktades här som en inledande provorganisation. För utställ- ningssektionen föreslogs fyra tjänster jämte möjligheter att med särskilda medel anlita extra arbetskraft. Rådgivningssektionen fö- reslogs få sex tjänster, däribland en tjänst för biblioteksarbete, vartill kom tillhopa sex tjänster för upplysningscentralerna.

Totalt skulle upplysningsavdelningen en- ligt dessa förslag få en personalstyrka på 28 personer inbegripet avdelningens chef. Vida- re krävde den ökade upplysningsverksamhe- ten ytterligare tre tjänster inom andra delar av institutet. Förslagen innebar att persona- len för informationsverksamheten ungefär skulle fördubblas. Även kostnadsmässigt räknade utredningen i stort sett med en för- dubbling.

B2.4.2 Utbyggnad 1964 av konsument- institutet

Betänkandet »Effektivare konsumentupplys- ning» togs efter remissbehandling till under- lag för propositionen 1964: 91.

I denna behandlades också frågor som aktualiserats av konsumentinstitutet i an- slagsäskanden för 1964/ 65. Institutet hade begärt att anslagen skulle höjas med tillhopa inemot 600 000 kronor och uppgå till 1 687 000 kronor för löner och 614 000 kronor för omkostnader. Institutet framhöll att tilldelningen av medel inte hållit jämna steg med de ökade och för de närmaste åren väntade anspråken på institutet. Äskandena innehöll förslag om personalförstärkningar på tillhopa 17 personer, varav sex på upplys- ningsavdelningen. Vidare begärdes ökat an- slag för tillfällig expertis samt vissa löne- gradsändringar och viss ordinariesättning.

Av de begärda tjänsterna hade vissa redan en motsvarighet i arvodestjänster, bekostade av anslaget för extra personal eller genom medel från konsumentrådet. Beträffande omkostnadsanslag avsåg höjningarna till vä- sentlig del dels publikationskostnader, dels kostnader för demonstrations- och utställ- ningsmaterial. För sistnämnda ändamål hade konsumentrådet dittills tillhandahållit medel men nu gett till känna att kostnaderna såsom stadigvarande borde belasta institutets ordi- narie anslag.

Remissinstanserna ställde sig så gott som genomgående positiva till konsumentupplys- ningsutredningens förslag att göra konsu- mentupplysningen mera effektiv. Också i de särskilda delfrågorna biträdde remissorga- nen, i den mån de särskilt yttrade sig, utred- ningsförslaget. Största meningsskiljaktighe- ter gjorde sig gällande dels beträffande en gemensam konsumenttidskrift och dels när det gällde om en fristående upplysningsinsti- tution borde inrättas.

I den förra frågan ville flera instanser att tidskriften främst skulle vända sig till »vida- reupplysare» och kvalificerade konsumenter. Några instanser gjorde gällande att frågan om en tidskrift borde närmare utredas från tekniska och ekonomiska synpunkter. Många

instanser —— dock inte en majoritet för- ordade att upplysningsverksamheten skulle anförtros en fristående institution. Många av dem godtog därvid dock utredningens förslag att verksamheten tills vidare skulle anförtros konsumentinstitutet.

Från några håll anfördes att behoven av personalförstärkning för upplysningsavdel- ningen borde tillgodoses endast i den ut- sträckning institutet begärt i sina anslagsyr- kanden. En del instanser uttalade tvekan om resurserna för redaktionen, studiesektionen och rådgivningssektionen skulle bli tillräck- liga. Vidare uttalades att hemkonsulentorga- nisationen behövde förstärkas för att kunna medverka i det ökade upplysningsarbetet. I övrigt bör här antecknas att några remiss- organ gjorde gällande att kostnader för resor för handledare och för transport av demonstrationsmaterial rn. ni. måste bestri- das av institutet. Verksamheten i landsorten skulle annars bli för dyrbar för där verk- samma organisationer.

Departementschefen underströk att an- språken på en aktiv statlig konsumentupp- lysning vuxit avsevärt under de sju år som konsumentinstitutet varit verksamt. Han de- lade därför utredningens uppfattning att ut- vecklingen av köpkraften och konsumtions- vanorna fört med sig behov av en bredare och mer nyanserad varuupplysning, som borde omfatta ett växande sortiment varor och varugrupper. Också i flertalet delfrågor följde propositionen utredningens förslag. Departementschefen uttalade att han ansåg organisationerna ha särskilda förutsättningar för en konsumentfostrande verksamhet. För- slaget om lokala stödjepunkter för upplys- ningen tillmättes stor betydelse. Det syntes enligt departementschefen lämpligt att in- stitutet här träffade erforderliga överens- kommelser om medverkan från hemkonsu- lenternas och folkbibliotekens sida.

I några frågor avvek departementschefen från utredningens förslag. Frågan om upp- lysningscentraler i Göteborg, Malmö och Umeå borde sålunda enligt departementsche- fen prövas sedan man vunnit några års er- farenhet av verksamheten i Stockholm. När det gällde frågan om en konsumenttidskrift

ansåg departementschefen att det fick an- komma på konsumentinstitutets upplysnings- avdelning att genom försöksverksamhet fin- na utformningen för en tidskrift som till- godosåg kraven från en aktiv konsument- opinion. Samlingsregistret skulle enligt pro- positionen skötas av konsumentrådet.

Departementschefen föreslog mindre om- fattande personalökningar än utredningen förordat. Upplysningsavdelningen föreslogs sålunda få ett tillskott som skulle ge tillhopa 22 tjänster, varjämte kansliet i samman- hanget föreslogs få en ny tjänst. Konsument- institutets anslagsäskanden —— som i huvud- sak avsåg andra avdelningar än upplysnings- avdelningen — blev endast i sådan utsträck- ning bifallna att 5 nya tjänster föreslogs till- komma. Därtill kom vissa lönegradsuppflytt- ningar och viss tjänsteändring. Enligt pro— positionen skulle institutet komma att ha sammanlagt 73 tjänster. Den sammanlagda anslagshöjningen för löner och omkostnader skulle uppgå till omkring 700000 kronor, vartill kom ett nytt reservationsanslag för upplysningsmaterial.

I övrigt bör här tilläggas att studiesektio— nen enligt departementschefen fick ses som en sektion för försöksverksamhet, varvid sektionens vidare utbyggnad fick bedömas i senare sammanhang.

Efter erhållet bemyndigande uppdrog de- partementschefen åt konsumentupplysnings- utredningen att granska den statliga konsu- mentvaruforskningens arbetsvillkor och be- hov av förstärkning.

Samtidigt som statsutskottet behandlade propositionens förslag tog utskottet också ställning till ett antal motioner. I dessa hade bl. a. yrkats att de på konsumentutredning- ens betänkande grundade förslagen skulle avslås med hänsyn till pågående utredningar i ett flertal frågor samt att förstärkningar skulle genomföras enligt konsumentinstitu- tets yrkanden. Vidare föreslogs i ett motions- yrkande att lokala upplysningscentraler ge- nast skulle skapas. En motion fäste upp- märksamhet på särskilda frågor som borde beaktas vid konsumentupplysningen.

Utskottets majoritet (utlåtande 1964: 117) följde propositionen, och riksdagen godtog

utlåtandet (skrivelse 1964: 252). Enligt ut- skottet skulle därjämte de i ovannämnda motion framförda synpunkterna ägnas vä- sentlig uppmärksamhet vid den fortsatta upplysningsverksamheten. I motionen hade framhållits betydelsen av att effekterna av upplysningen studerades. Därjämte hade un- derstrukits att uppmärksamhet borde ägnas verksamhetens lokala anknytning samt att ett samspel därvid borde utvecklas med fackskolor och yrkesskolor.

Organisationsförändringarna genomfördes från den 1 juli 1964.

B2.4.3 Konsumentrådets utveckling t.o.m. 1967/68

Konsumentrådet hade för 1963/ 64 ett om- kostnadsanslag på 83 000 kronor. Personal- uppsättningen utgjordes, förutom av ord- föranden, av en sekreterare och ett biträde. Upprepade framställningar därefter om nya tjänster ledde till att en byråassistenttjänst tillskapades 1963. I övrigt föranledde fram- ställningarna vissa ökningar av anslagsposten för expertis och tillfällig personal.

1967/ 68 ändrades ordningen för anslag. Omkostnadsanslaget sammanfördes med an- slaget för konsumentvaruforskning och kon- sumentupplysning samt upptogs under detta i en särskilt angiven delpost. Behovet av arbetskraft fick i största utsträckning till- godoses genom arvoden från detta anslag. Omkostnadsposten beräknades för 1967/ 68 till högst 462 000 kronor.

För konsumentvaruforskning och konsu- mentupplysning disponerade konsumentrå- det 1963/ 64 ett anslag på 1 250 000 kronor. Varje år begärdes ökning med betydande belopp och anslagen ökades, _dock i mera återhållen takt än rådet yrkat.

Mot en alltför brant stegring av anslaget talade enligt departementschefen att det måste tillses att de personella och materiella resurserna utvecklades i takt med de eko- nomiska. Rådet underströk vid flera till- fällen att rådet hade mycket blygsamma re- surser i jämförelse med andra forskningsråd. Från anslaget utgick stadigvarande avse-

värda bidrag till andra institutioner såsom konsumentinstitutet, varudeklarationsnämn- den, statens provningsanstalt och Slöjdföre- ningen. Dessa institutioners egna anslag var otillräckliga, särskilt gällde detta konsument- institutet med dess undersökningsavdelning- ar som under perioden var underbemannade i avvaktan på resultaten av pågående utred- ningar.

För nu ifrågavarande år kan noteras en kraftig ökning av verksamheten i rådets egen regi. Rådet eftersträvade en intensifiering och viss nyorientering av verksamheten på konsumentområdet. Härvid kan nämnas att stöd lämnades till olika specialreklamations- nämnder och att förberedelser pågick för att skapa en allmän reklamationsnämnd.

Vidare inrättades en särskild grupp för samarbete med statliga institutioner med kontakter med allmänheten som konsumen- ter. Det internationella arbetet ökades. Rå- det sökte också i växande omfattning inrikta verksamheten på undersökningar om infor- mationens effekter och på frågor om kon- sumentens situation, beteende och attityder. En omfattande intervjuundersökning var under arbete.

Enligt rådet borde ökat utrymme beredas för undersökningar om tjänstesektorn, garan- tiförpliktelser och standardkontrakt, miljö- frågor, näringsfrågor och frågor kring bi- len. Rådets anslag uppgavs ha blivit till övervägande del använda för undersökningar med huvudsakligen teknisk inriktning eller till utveckling av teknisk undersökningsme— todik.

För budgetåret 1967/ 68 beviljades ett anslag på 2 840 000 kronor för konsument- varuforskning och konsumentupplysning. Enligt rådet hade angelägna projekt i ökad omfattning ej kunnat få anslag. I petita för 1967/ 68 angavs detta röra projekt med be- räknade anslagsbehov på 232 500 kronor vid det gångna budgetårsskiftet.

Ny instruktion för konsumentrådet utfär- dades den 3 december 1965 (nr 657).

B2.4.4 Konsumentinstitutets utveckling t. o. m. 1967/68

Konsumentinstitutet fick som framgått en personalförstärkning på upplysningssidan från den 1 juli 1964. För 1964/ 65 uppgick avlöningsanslaget till 1806 000 kronor.

Upprepade framställningar om ökad per- sonal på undersökningsavdelningarna och kansliet vann inte gehör annat än i begrän- sad omfattning; frågorna om undersöknings- verksamheten var under utredning. Sålunda erhölls under åren ett tillskott på endast 4 tjänster; i petita för 1966/ 67 hemställde institutet om tillhopa 26 nya tjänster. Insti- tutet underströk i nämnda framställning att ökade resurser behövdes då det var ytterst angeläget med personalförstärkning för att följa utvecklingen och få fram aktuellt un- derlag för information. Förslagen sades syfta till en första utbyggnad. Förstärkningen av- såg bl. a. en tjänst som biträde åt institutets chef för hjälp med planeringsarbetet.

Omkostnadsanslaget för 1964/ 65 622000 kronor — undergick fortlöpande ökning, varvid bl. a. behoven för publika- tionstryck tillgodosågs och medel anvisades för upplysningscentralen i Stockholm. »Råd och rön», som successivt fått ökat omfång, utkom från den 1 januari 1966 i ny typo- grafisk utformning. Reservationsanslaget för utställningsmaterial m. m. ökades i etapper för att nå det belopp som konsumentupp- lysningsutredningen räknat med som behöv- ligt.

För 1967/ 68 bestämdes anslaget till pre- liminära belopp i avvaktan på behandlingen av det då färdiga betänkandet om konsu- mentforskningen. Anslaget till avlöningar be- stämdes till 2 362000 kronor och anslaget för omkostnader till 1 389 000 kronor. Där- till kom reservationsanslaget för utställ- ningsmaterial m. m. å 138 000 kronor.

Nya instruktioner för konsumentinstitutet utfärdades den 3 december 1965 (nr 656).

B2.4.5 SPK:s, NFR:s och NO:s utveckling t. o. nr. 1965/66

I sin anslagsframställning för 1964/ 65 rap- porterade pris- och kartellnämnden att

nämnden nu fungerade tillfredsställande se- dan den 1961 beslutade utbyggnaden ge- nomförts. Vissa brister hade emellertid en- ligt nämnden redan kommit till synes be- träffande utredningsbyråerna. Nämnden be- gärde därför 3 nya tjänster. Framställningen bifölls inte. Nämnden fick för budgetåret 1964/ 65 ett avlöningsanslag på drygt 2,9 miljoner kronor och ett omkostnadsanslag på 443 000 kronor.

För 1965/ 66 begärde nämnden 5 nya tjänster. Därjämte yrkades att frågor om ordinariesättning av viktigare befattningar skulle tas upp till ny prövning. Med hän- visning till allmänna beredningsutskottets (utlåtande 1963: 38) uttalande att vidgade undersökningar behövdes beträffande bygg- nadsbranschen begärde nämnden också an- slagsförstärkning för att kunna genomföra sådana undersökningar under två år med 15 extra befattningshavare.

Nämnden erhöll en ny tjänst. Ökade anslag ställdes till förfogande för att möj- liggöra byggnadsbranschundersökningar. Kungl. Maj:t hade hösten 1964 fattat beslut om sådana undersökningar. Avlöningsansla— get blev för 1965/ 66 sålunda drygt 3,7 mil- joner kronor och omkostnadsanslaget 463 000 kronor.

1965 vidtog åter utredningsarbete om prisövervakningen. I finansplanen för 1965 hade finansministern funnit det angeläget att noga övervaka prisutvecklingen i sam- band med en planerad höjning av omsätt- ningsskatten. En arbetsgrupp inom handels- departementet fick i uppdrag att mot denna bakgrund utreda utformningen av den sam— hälleliga prisövervakningen.

För näringsfrihetsrådets del är att anteck- na att anslaget för 1964/ 65 uppgick till sam- manlagt 173000 kronor och för följande budgetår till 178 000 kronor.

Näringsfrihetsombudsmannens anslag för avlöningar växte från 455000 kronor för 1964/65 till 51100 kronor för 1965/66. För sistnämnda budgetår begärdes en ny byrådirektörstjänst. Framställningen bifölls inte. Omkostnadsanslagen utgjorde för vart- dera av de båda nämnda åren 32 000 kro- nor.

Pris- och kartellnämnden — och NO fick 1965 i uppdrag att omedelbart inten- sifiera sin verksamhet. Samtidigt fick de bemyndigande att genomföra personalför- stärkningar och anslaget för expertis och tillfällig arbetskraft anlitades för sådana.

B2.4.6 Betänkandet »Konsumentupplysning i televisionen»

Till perioden hör också ett antal utredningar, vilkas förslag ännu inte lett till några beslut av statsmakterna.

Tidigast kom 1960 års radioutrednings betänkande »Konsumentupplysning i tele- visionen» (SOU 1964: 54).

Radioutredningen ägnar ett förhållandevis stort utrymme åt att precisera sin ståndpunkt beträffande konsumentforskningens och konsumentupplysningens syften, inriktning och arbetsmöjligheter. Därvid kommer bl. a. följande synpunkter till uttryck.

Det allmänna syftet med konsumentforsk- ning och konsumentupplysning är att för- bättra den enskilde konsumentens möjlighe- ter att på ett ändamålsenligt och individuellt tillfredsställande sätt använda sina tillgäng- liga resurser. Konsumentens bedömnings- möjligheter är av olika skäl i realiteten inte stora. Forskningen bör därför inbegripa bl. a. frågor om konsumentens beteende, attityder, önskemål och hans kunskaper om varor och tjänster. Den bör vidare avse funktioner och egenskaper hos varor och tjänster från konsumentsynpunkt.

Den konsumentcentrerade forskningen skall avse bl. a. behovsanalyser, budgetering och planering, riskbedömning, informations- värdering och bakgrundsinformation. Kun- skaper i behovsanalys skall förbättra konsu- mentens möjligheter att kartlägga och gra- dera egna behov samt att väga behoven mot tillgängliga resurser. Konsumenten har att fatta beslut dels mera generellt vid val mel- lan olika behov och dels i bestämda varu- valssituationer. Budgetering och planering avser bl. a. analys av behoven på längre sikt med tidsplanering och avvägningar. Genom bakgrundsinformation skapas kunskaper om

produktionsförhållanden, allmänna kostnads- frågor m.m.

Varucentrerad forskning bör innefatta också empiriska funktionsundersökningar med tillämpning av statistisk-sociologisk un- dersökningsteknik. Omfattande och systema- tiska sådana undersökningar har ägt rum endast i begränsad omfattning.

Utredningen erinrar om att det är en rät- tighet och en skyldighet för Sveriges Radio att göra konsumentupplysningsprogram. Upplysningsverksamheten i radio och TV har efter en trevande start vidgats och ut- vecklats. Inte någonstans hade enligt utred- ningen upplysningen fått den plats som den nått hos oss. Upplysningen har angetts ha varit mera omfattande, varierad och expe— rimentvillig än på andra håll.

Resultaten av undersökningar i Storbri- tannien och USA -— liksom av vissa smärre undersökningar hos oss —— visar enligt utred- ningen att skriftlig information främst sökes av personer med god teoretisk utbildning och förhållandevis god ekonomisk ställning. Dessa kategorier visar även när det gäller utställningar o.d. ett större aktivt intresse för konsumentupplysning. Enligt utredning- en ger detta vid handen att andra grupper — med stort behov av upplysning — inte nås av skriftlig och liknande information.

En av den moderna konsumentupplys- ningens uppgifter måste enligt utredningen bli att väcka intresse för upplysningen hos personer som idag inte frågar efter den. TV har befunnits ha större genomslagskraft än det tryckta ordet och ljudradion att sprida information i konsumentfrågor såväl all- mänt som främst i förhållande till personer med kortare utbildning. Inget annat me- dium har som TV kunnat nå fram till de grupper i samhället som sannolikt främst är i behov av information i konsumentfrågor och är minst benägna att söka sådan infor- mation.

Utredningen erinrar om att forsknings- kostnaderna är höga såväl absolut sett som i relation till upplysningskostnaderna. Ett ytligt och föga intensivt utnyttjande av före- liggande forskningsresultat för information —— allmänt och särskilt i radio och TV ——

är sålunda, påpekar utredningen, oekono- miskt.

Beträffande de speciella förhållandena för konsumentupplysning i TV — och i tillämp- liga delar också radion uttalar utredning- en följande. Verksamheten bör i första hand inriktas på program av generellt intresse. Samtidigt måste man emellertid med hänsyn till kraven på variation ge program för be- gränsande konsumentgrupper. Vidare gäller att man måste skapa balans mellan olika typer av program. Intresset hålls annars inte vid liv. Programmen får inte ha stämpeln specialprogram såsom husmorsprogram o. d. Inte bara program om varors egenskaper, pris, användning, vård, tillverkning, distribu- tion o.d. bör sändas. Programmen måste kompletteras bl. a. av program exempelvis om reklamens roll, rättsliga frågor kring köp och om konsumentupplysningens syften. Man måste systematiskt väcka och träna tittarnas förmåga till självständig bedöm- ning av varor, reklam, konsumtionsbehov m. m. Konsumentfostrande inlägg bör ingå i programmen, som måste medverka till att göra konsumenterna mera analyserande, in- formationsinhämtande och inforrnationsvär- derande.

Särskild uppmärksamhet ägnas frågor om hur långt man beträffande nämnande av namn och i övrigt bör kunna gå i program- verksamheten. Sveriges Radio har skyldig- het att se till att inte företagarna åsamkas förluster genom felaktig eller vilseledande information, partiskhet, osaklighet eller olämplig programutformning. Företagarin— tressen måste här vägas mot allmänhetens berättigade anspråk på en i verklig mening informativ konsumentupplysning. Intresse- kollisionen kan vara förstärkt av massme- dias stora slagkraft och av Sveriges Radios ensamställning. Programmen kan få en auktoritativ ställning, vars verkningar ännu är okända liksom det är osäkert hur var- aktiga intryck som programmen kan efter- lämna.

Utredningen finner det anmärkningsvärt att man på företagarhåll i övervägande grad inte synes känna någon avgörande tve- kan inför konsekvenserna av gynnande och

missgynnande. En allmänt omfattad me— ning synes vara att konsekvenserna av före- kommande gynnsamma och ogynnsamma upplysningar här får rättfärdigas av starka konsumentintressen. Kraven på opartiskhet får enligt utredningen inte leda till att man utan tvingande skäl avstår från att produ- cera program.

Konsumenterna vill enligt utredningen helst ha program med konkreta köprekom- mendationer, generella eller för särskilda konsumentgrupper. Möjligheterna att ge så— dana rekommendationer bedömes här vara något bättre än annorstädes. Man har näm- ligen i TV lättare att presentera inte bara varan utan också konsumenten och att där med bildens hjälp ibland vidareutveckla och illustrera undersökningsrapporten.

Sveriges Radio anses enligt utredningen ha rätt att gradera olika märken, dock en- dast då grunderna för graderingen anges och graderingen avser egenskaper av vä- sentlig betydelse för konsumenterna. Det antas vidare vara möjligt att undantagsvis lämna rekommendationer av typen »bästa köp». Namn på varor och tillverkare får användas där det är befogat och väsentligt för sammanhanget samt välgrundad täck- ning finns för omdömen som lämnas. Per- soner, som tillfälligt deltar i konsument- upplysningsprogram, tillåtes föra fram per- sonligt färgade omdömen om varor och tjänster särskilt i estetiska och liknande frågor. Vissa villkor måste emellertid en- ligt utredningen fyllas för att subjektiva omdömen skall kunna accepteras. Olika slags upplysning såsom provningsresultat och personliga omdömen får inte blandas samman. Omdömen får inte användas där mätningar är möjliga.

Det råder enligt utredningen stor efter- frågan på konsumentprogram. Material hämtas i stor utsträckning från de institu- tioner som gör provningar och undersök- ningar med utgångspunkt från konsument- intressen. I övrigt är det i viss utsträckning möjligt att hämta material från bl.a. insti- tutioner med provnings- och undersöknings- verksamhet inom näringslivet, branschforsk- ningsinstitut, universitet, högskolor och

andra högre utbildningsanstalter samt in- tresse- och folkbildningsorganisationer. För- frågningar från Sveriges Radios sida hos in- stitutioner och organisationer har visat att det finns en hel del användbart underlag. Ett intensivare utnyttjande av sådana källor kan enligt utredningen vara möjligt.

Vidare bör Sveriges Radio kunna göra vissa egna undersökningar. Vad som då en- ligt utredningen främst kan komma i fråga är exempelvis punktundersökningar på va- ruområden där undersökningar eljest inte finns, ävensom kompletterande undersök- ningar till färdiga eller delvis färdiga un- dersökningar. Sveriges Radio kan emeller- tid enligt utredningen inte ta på sig ekono- miska förpliktelser eller ta initiativ i vidare mån än detta är journalistiskt eller program- mässigt motiverat.

En genomförd utbyggnad av den sektion som svarar för konsumentprogrammen har enligt utredningen förstärkt bristen på pro- gramunderlag, särskilt utanför hemsektorn. En ökad forsknings- och undersökningsvo— lym hos de statliga institutionerna är, säger utredningen, en absolut förutsättning för en vidgad programverksamhet. Vid sidan om forskning om varor och tjänster behövs nya och mer omfattande studier om konsumen- ternas behov, vanor och beteenden. Efter- som man på Sveriges Radio får del av tittar- nas önskemål har man där möjlighet att ge värdefulla synpunkter på vilken upplysning som kan ha konsumentintresse.

Utredningen understryker att det för verksamheten i radio—TV finns behov av ett överskådligt, systematiskt och aktuellt sam- lingsregister och av ett centralbibliotek för litteratur och tidskrifter.

För konsumentupplysningsprogrammen i TV svarade vid tiden för utredningen sek— tionen för hem och familj med konsument- upplysning. En särskild sektion för konsu- mentfrågorna bör enligt utredningen inrät- tas och ges en väl tilltagen och kvalificerad personaluppsättning. Även på konsumentin- stitutionernas sida behövs enligt utredningen därvid förstärkning.

Sveriges Radio har programansvaret och måste ha den slutliga bestämmanderätten

över programmen. Den föreslagna sektionen måste ges full frihet att självständigt men i kontakt med de materiallevererande insti- tutionerna bearbeta stoffet för att ge det en lämplig utformning. Det är enligt utredning- en knappast möjligt att sälja programtid till exempelvis konsumentinstitutet.

Med två TV-kanaler kan självfallet stör- re sändningstid anslås för konsumentfrågor. Programmen kan göras mera varierade. Man har också möjligheter att mera bort- se från underhållningsvärdet och göra fler specialprogram liksom att arbeta regionalt.

TV-programmen kräver långa förberedel— ser och svårigheter föreligger att få mate- rial på förhand innan det är slutligt färdig- ställt. Detta kan ge svårigheter att göra pro- grammen aktuella. Enligt utredningen kan man i viss utsträckning komma till rätta med en del svårigheter genom att arbeta med program med stående öppna rubriker på fasta tider, genom att ta in inslag i stå- ende nyhetsprogram och liknande program samt genom att på förhand samla in visst material.

Ljudradion har sina speciella förhållan- den. Utformnings- och produktionsförhål- landena är enklare och erbjuder större möj- ligheter till aktualitet. Mera sändningstid står också till förfogande, och man har ock- så större möjligheter att göra regionala pro- gram.

Betänkandet »Konsumentupplysning i te- levisionen» har blivit föremål för en omfat- tande remissbehandling.

Remissinstanserna är i huvudsak ense om TV:s särskilda förutsättningar att förmedla konsumentupplysning. TV har, enligt vad många instanser understryker, särskilda möjligheter att nå fram till och väcka in- tresse hos grupper som inte av eget initiativ söker konsumentupplysning. En ökning av upplysningsverksamheten i TV är enligt många remissinstanser av stort värde såväl för den enskilde som för samhället.

Båda typerna av konsumentupplysning (konsumentcentrerad upplysning och varu- centrerad upplysning) anses allmänt ha stor betydelse. — Till dessa grupper vill en re— missinstans föra också gruppen »brukscen-

trerad» upplysning. — Flera instanser an- ser att största utrymme i TV-arbetet måste ägnas »konsumentfostrande» upplysning. En del remissorgan anser den varucentrerade upplysningen svårtillgänglig, och några ut— talar att denna typ av upplysning förutsätter och bör stå tillbaka för en grundligare kon- sumentutbildning.

Utredningens omfattande förslag till pro- gram vinner gillande av de flesta remissin— stanserna. Flera instanser understryker sär— skilt att uppgifter om priser bör tas med i större utsträckning än som dittills skett. En- ligt ett remissorgan har prisaspekten på konsumentupplysning blivit alltför ofull- ständigt behandlad i betänkandet. Enligt samma instans knyter sig intresset i detta sammanhang inte främst till frågor om pris för enstaka varor utan till frågorna om kon- sumenternas möjligheter att följa prisut- vecklingen och ha grepp över prisfrågorna på hushållsplanet.

En remissinstans anser att utredningen bort anlägga ett vidare perspektiv på kon- sumentens situation och problem i dagens samhälle. Det är enligt samma instans nöd— vändigt att ett konsumentinriktat synsätt finns även i andra program än de egentliga konsumentprogrammen. Konsumentupplys- ningen får inte framstå som ett specialom- råde med annan karaktär än andra allmän- na samhällsfrågor.

Förslaget om råd i undantagsfall om :bästa köp» möter motstånd från de flesta remissinstanser. Generella sådana råd anses därvid inte möjliga, och köprekommenda— tioner kräver en noggrann definition av kö— parens situation. Några instanser uttalar att subjektiva omdömen aldrig bör få framfö- ras. Andra instanser betonar, med utgångs- punkt från att uttalanden i TV lätt uppfat- tas som auktoritativa, att det alltid måste klart understrykas när omdömen grundar sig på subjektiva värderingar.

Många instanser anser att tillgången på upplysningsmaterial är större än vad utred- ningen antagit. Det anföres därvid att TV i alltför liten utsträckning använt sig av forsk- ningsmaterial som redan finns på olika håll i Sverige och utomlands. Flertalet remiss-

organ betraktar dock en utbyggnad av de statliga konsumentorganen som nödvändig för att en ökad information skall bli möjlig. I de flesta yttranden avstyrkes förslaget att TV skall utföra egna undersökningar. Kost- nader och arbete borde i stället läggas ned på bearbetning av redan tillgängligt mate— rial.

Beträffande formerna för programverk- samheten instämmer flertalet remissorgan i utredningens förslag. Åtskilliga organ anser att konsumentprogrammen blivit alltför iso- lerade. De har sålunda visserligen gett en mängd fakta men samtidigt efterlämnat många frågetecken. Flera instanser under- stryker därför att programmen måste följas upp exempelvis med hänvisningar till insti- tutioner och organisationer som kan fullföl- ja informationen.

Utredningens förslag att Sveriges Radios organisation skall byggas ut vinner i all- mänhet tillstyrkande. Enligt en instans är den föreslagna utbyggnaden otillräcklig. En annan föreslår att hos Sveriges Radio skall inrättas en kontaktgrupp för att samordna verksamhet där på konsumentområdet och för att bevaka forskningsresultat.

Stor enighet råder om att konsumentupp- lysningen kräver en stor stab av mycket kvalificerade medarbetare. Några instanser pekar här på behoven av utbildning och av forskning om konsumentupplysningsmeto- dik. Från några håll anföres att utbyggnads— takten måste bli beroende av utvecklingen när det gäller denna utbildning och forsk- ning.

Frågorna om programansvaret tilldrar sig stor uppmärksamhet. Några instanser föror- dar motsvarande lösning som för pressens del medan andra anser pressreglerna olämp— liga för TV. Flertalet instanser utgår från att hithörande frågor får sin lösning genom pågående utredningar.

Många instanser anser brister finnas i samarbetet mellan olika sektioner på TV samt mellan TV och instanser och organisa- tioner på konsumentområdet. Kritiken av- ser då inte bara vid utredningen rådande förhållanden utan också de förslag utred- ningen redovisat i samarbetsfrågorna. Här-

vid efterlyses bl. a. ett ökat samarbete med folkbildningsorganisationerna m.fl. organi- sationer. Dessa borde få förhandsanmälan om program och få tillfälle att samarbeta vid programmens uppföljning. Några instanser pekar på behoven av ökat samarbete med pressen för att pressen på lämpligt sätt skall kunna komplettera den upplysning som går ut genom TV.

Utredningen har inte föranlett någon ra- dikal nyordning beträffande konsumentupp- lysningen i radio och tv. Under 1960-talet har dock begreppet konsumentupplysning blivit föremål för en utvidgad definition som medfört att konsumentupplysande in- slag ingått inte bara i de rena konsument- programmen utan även i praktiskt taget alla samhällsinformerande program. I televisio- nen har denna förändring av begreppet kon- sumentupplysning medfört att de fasta ti- derna för konsumentprogram övergetts till förmån för konsumentupplysande inslag i många olika programtyper. Även i nyhets- bevakningen är frågor med anknytning till konsumentupplysning och konsumentskydd föremål för kontinuerlig uppmärksamhet. Inom Sveriges Radio pågår nu en utredning om denna programverksamhet.

32.4.7 Betänkandet »Effektivare konsu- mentforskning»

Konsumentupplysningsutredningens andra utredningsuppdrag — om konsumentvaru— forskningens resurser, verksamhet och or- ganisation — redovisades i stencilbetänkan- det »Effektivare konsumentforskning» (H 1966: 3). Det hade förutsatts att arbetet i första hand skulle avse konsumentinstitutet. Betänkandet angavs redovisa en första etapp av utredningsarbetet.

Utredningen uppehöll sig inledningsvis vid Vissa bestämningar av forskningens syf- te och innehåll. Beträffande forskningens och upplysningens syfte angavs detta bl. a. vara att höja konsumenternas välfärd och att öka konsumentens möjligheter att göra ett från hans synpunkt tillfredsställande kon- sumtionsval. För forskningen använde ut-

redningen samlingsbeteckningen konsument- forskning som innefattade såväl konsument- inriktad som varuinriktad forskning. Till det förra slaget räknades forskning och under- sökning om konsumenternas behov och önskemål samt hans attityder och kunska- per om varor och tjänster. Som exempel nämndes behovsanalyser av olika slag, un— dersökningar av inköpsbeteenden och av förloppet av olika köpprocesser, undersök- ningar om konsumtion och sparande, om hemmens produktionsförhållanden samt om kostvanor och näringsstatus. Till den va- ruinriktade forskningen hänfördes forskning och undersökningar om funktioner och egenskaper hos varor och tjänster från kon- sumentnyttosynpunkt.

Båda grenarna av konsumentforskningen betecknades som lika viktiga. Den konsu- mentinriktade forskningen skulle dels ge underlag för konsumentfostran, dels ge an- visningar om uppläggning och inriktning av den varuinriktade forskningen. Utredningen tog emellertid i betänkandet inte upp frå- gan om avvägningen mellan konsumentinrik- tad och varuinriktad forskning.

Den enskilde konsumenten hade enligt utredningen begränsade möjligheter att skaffa sig en uppfattning om det rika, tek- niskt komplicerade och genom avancerade marknadsföringsmetoder distribuerade ut- budet av varor och tjänster. Behov förelåg därför av objektiv upplysning för att kon- sumenterna skulle kunna fylla sina funktio- ner i marknadsspelet. Kraven på en utbygg- nad av forskningsresurserna framstod en- ligt utredningen mot denna bakgrund som motiverade.

Av ekonomiska skäl var det enligt utred- ningen inte möjligt att forska över hela kon- sumentfältet. Utredningen tog därför upp frågan hur prioriteringar skulle göras.

Som exempel på förhållanden som kunde göra undersökningar särskilt angelägna nämnde utredningen bl. a. varans betydelse i konsumentens budget, konsumtionens ut- vecklingstendenser och marknadsförhållan- dena, säkerhetsfrågor, varans pris, varaktig- het och tekniska svårighetsgrad samt de funktionella egenskapernas betydelse. Vida—

re förutsatte utredningen att hänsyn måste tas till frågor om förhållandet mellan forsk- ningsinsatser och resultat liksom till konsu- menternas erfarenheter och värderingar så— dana de framkom genom särskilda under- sökningar och genom kontakter med kon- sumentföreträdande organisationer.

Utredningen underströk att de stora hus- hållsgruppernas informationsbehov borde ges företräde. Utredningen fäste också stor vikt vid verksamhet av särskild betydelse för sådana konsumentgrupper som lågin- komsttagare, pensionärer och handikappa— de.

Utredningen fann att konsumentinstitutet för att bredda underlaget för informations- arbetet borde etablera ett intensivare sam— arbete med andra forskningsinstitutioner. Härvid kunde enligt utredningen komma i fråga att i större utsträckning än hittills an- vända hos andra institutioner befintligt ma— terial _— såväl mera direkt som efter en mer eller mindre omfattande bearbetning. Vidare kunde komma i fråga att beställa undersökningar hos andra institutioner, att samarbeta med andra institutioner kring gemensamma undersökningsprojekt samt att intensifiera det internationella samarbe- tet.

Utredningen upplyste att samarbete av angivet slag redan försiggick men att de praktiska resultaten av detta varit begrän- sade. Detta angavs bero bl. a. på otillräckli- ga resurser på stabsnivå hos konsumentin— stitutet, på att medel för beställning av un- dersökningar hos andra institutioner inte fanns i behövlig omfattning och på att de personella resurserna hos institutets under- sökningsavdelningar var för knappa. Utred- ningen underströk att berörda brister borde avhjälpas.

I särskild bilaga lämnades en redogörelse för 30 institutioner med vilka konsument- institutet borde kunna inleda eller intensifi- era ett samarbete. Flertalet av dessa insti- tutioner var forskningsinstitut, såsom branschforsknings- och specialforsknings- institut, av vilka några arbetade med en di— rekt till allmänheten riktad information. I samarbetshänseende berördes särskilt sam-

arbetet med varudeklarationsnämnden för provningar och normutvecklingsarbete samt med pris- och kartellnämnden och folkhäl- soinstitutet.

Långtgående reformer föreslogs på mö- belforskningens område. Utredningen kon- staterade att Slöjdföreningens verksamhet från möbelområdet vuxit ut att omfatta även sådana produkter som belysning, glas, bestick och mattor. Därigenom hade verk— samheten kommit in på konsumentinstitu— tets uppgiftsområde. Förslag förelåg att för- lägga möbelprovningarna till konstfacksko— lan. Utredningen avvisade emellertid detta förslag med hänvisning till att möbelindu- strin då skulle delta i undersökningsverksam- hetens finansiering vilket inte syntes utred- ningen lämpligt från konsumentsynpunkt. Utredningen föreslog att möbelundersök- ningarna skulle överföras till konsumentin- stitutet —— och detta också behålla huvud- mannaskapet för belysning, glas etc. Andra frågor än funktionsfrågor, såsom frågor om formgivning m. ni., borde emellertid bli kvar hos möbelinstitutet.

De organisatoriska förslagen framställdes mot bakgrund av en redogörelse för dåva- rande organisation och arbete. Därvid upp— gavs bl. a. följande. Konsumentinstitutet ar- betade på fyra undersökningsavdelningar. En av dessa arbetade med livsmedel och ke- misk-tekniska produkter med undersökning- ar av bl.a. tillagningsteknik, ekonomi och produktundersökningar. Vidare fanns en textilavdelning för textila material och kon- fektionsvaror samt för redskap och metoder för sömnad och vård av kläder m. m.. En tredje avdelning sysslade med hushållsorga— nisation med bostadsplanering, inrednings- frågor och frågor om hushållsvanor och om teknisk utrustning för hushållen. Slutligen fanns en laboratorieavdelning för tekniskt betonade provningar av olika produkter så— som hushållskapitalvaror och deras använd- ning, tekniska provningar för andra avdel— ningar, jämförande provningar på olika va— ruområden samt utformning av provnings- metoder och mätapparatur.

Utredningen upplyste att fördelningen av arbetet mellan nämnda fyra avdelningar i

procent var 15, 20, 25 och 40. Vidare an- gavs att 72 procent av arbetstiden på under- sökningsavdelningarna använts för prov- ningar och undersökningar, 17 procent för allmänna uppgifter, 7 procent för upplys- ningsarbete och 4 procent för övrigt arbete. Beträffande undersökningsarbetet hade hem- tvättområdet under senare år dominerat och tagit 37 procent av kapaciteten. För hus- hållsutrustning hade använts 20 procent, för textilier 16 procent, för kemisk—tekniska produkter 10 procent och för livsmedel 7 procent. Endast 2 procent av insatserna av- såg uppdragsprovningar för utomstående in- stitutioner och företag. Utgifterna för att anlita utomstående institutioner hade upp- gått till omkring 100 000 kronor om året.

Institutets arbetsområde var, uttalade ut- redningen, mycket stort. Ett omfattande för- beredande forskningsarbete behövdes för planeringen av varuprovningar. Det gällde att samla kunskaper bl. a. om människors sätt att leva, om vanor beträffande boende, inköp och mathållning samt om arbetsme- toder. Vid arbetet krävdes medverkan av expertis beträffande sociologi, psykologi, samhällsvetenskap, statistik, nationalekono- mi, företagsekonomi och teknik. Verksam- heten hade enligt utredningen en tvärveten- skaplig karaktär. Många projekt hörde inte exklusivt hemma inom en enda vetenskap- lig disciplin eller ens inom en enda fakultet.

Ovan berört behov av expertis hade en- ligt utredningen inte tillräckligt beaktats när organisationen fastställdes. Institutet behövde nu, särskilt för den långsiktiga pla- neringen, tillskott av personal med akade- misk eller annan högre utbildning på vä- sentliga ämnesområden. Personalen borde ha sådan utbildning och erfarenhet att den hade kännedom om var specialkunskaper stod att hämta.

Utredningen föreslog att konsumentinsti- tutets resurser för undersökningsverksamhet skulle förstärkas och omorganiseras. Anta- let undersökningsavdelningar föreslogs mins- ka från fyra till tre. Större enheter borde enligt utredningen Öka möjligheterna till en rationell arbetsfördelning och samtidigt medge en större rörlighet.

En avdelning skulle enligt förslaget fin- nas för livsmedel och livsmedelsberedning, kökets inredning och utrustning samt ke- misk-tekniska produkter. Avdelningen skul- le, förutom chef och tre sektionschefer, be- stå av 17 befattningshavare. Bland arbets— uppgifter som planerades för den nya av- delningen nämndes en intervjuundersökning av samma typ som den tidigare undersök- ningen »1000 husmödrar om hemarbetet» och en ny undersökning beträffande köks- standard. Vidare nämndes att kemisk—tek- niska produkter genom bristen på labora- torieutrustning dittills undersökts endast i begränsad omfattning. Produkterna förtjä- nade ytterligare uppmärksamhet med hän- syn till att de hade en rätt stor tyngd i den enskildes budget.

Kommittén uttalade sig också för ökade insatser genom institutet beträffande de kollektiva hushållen. En igångsättning bor- de emellertid här kunna anstå i avvaktan på erfarenheterna av institutets utbyggnad och en utbyggnad av folkhälsoinstitutet. Där- jämte erinrades om att staten gått in som intressent i ett institut för rationalisering av storhushållen.

Enligt förslaget skulle vidare en av de tre avdelningarna utgöras av en avdelning för textilier, hemutrustning och hemvård. Ar- betsuppgifterna skulle här avse textilier och beklädnad, hemmets inredning och inventa- rier samt metoder, redskap och medel för vård och underhåll av nämnda utrustning. Möbelundersökningarna skulle enligt försla- get höra hemma på denna avdelning. När det gällde textilområdet underströks att av- delningens arbete i stor utsträckning fick in— riktas på att följa marknaden och utveck- lingen av nya material samt att ge informa- tion om materialtyper och konfektionering. Värdet av samarbete med varudeklarations— nämnden underströks särskilt av kommittén.

Den tredje avdelningen — den tekniska — skulle enligt utredningen fungera som serviceorgan åt de båda andra avdelningar- na. Även om många undersökningar borde kunna läggas ut på andra institutioner, be- hövde konsumentinstitutet teknisk personal och viss teknisk utrustning. Institutet be-

hövde självt göra provningar när resurser saknades annorstädes eller när provnings- normer saknades. Vidare behövde institutet göra vissa rutinprovningar samt provningar vid vilka utvärderingarna måste göras pa- rallellt med själva provningarna. Till arbets- uppgifterna för den tekniska avdelningen skulle enligt utredningen vidare höra att handha samarbetet med utomstående teknis- ka institutioner, att utveckla provningsme— todik och att tillse att objektiva metoder an- vändes vid undersökningsverksamheten. Den tekniska avdelningen skulle enligt förslaget också vara rådgivare åt de ämnesinriktade avdelningarna beträffande provningsmeto- dik, frågor om beställning av undersökning- ar och programmering av provningar. Ser- vice tänktes också komma i fråga för granskning av konstruktionen av produkter under provning och för konstruktion av un— dersökningsapparatur.

Beträffande hemtvättområdet som krävt omfattande insatser _— föreslog utred- ningen en minskning för att man skulle kun- na bereda plats för andra angelägna arbets- uppgifter.

Samarbetet mellan den tekniska avdel- ningen och de ämnesinriktade avdelningar- na behandlades ingående. Här förordade ut- redningen den ordningen att någon av de sistnämnda skulle stå som huvudman för en provning. I vilken omfattning och hur and- ra avdelningar skulle medverka fick enligt utredningen bestämmas från fall till fall. Personal från olika avdelningar tänktes kun- na användas också för medverkan vid un— dersökningar hos andra avdelningar.

I personalhänseende föreslogs att den tek- niska avdelningen förutom chefen och hans ställföreträdare skulle ha tillhopa 9 befatt— ningshavare.

En väsentlig nyhet skulle utgöras av det särskilda stabsorgan som utredningen före— slog skulle inrättas hos konsumentinstitutet. Bakgrunden till förslaget kan ges följande sammanfattning. Institutet hade särpräglade och vitt skilda arbetsuppgifter. Hos institu- tet fanns varken centralt eller på avdelning- arna personal som i större utsträckning kunde ägna sig åt den långsiktiga planering-

en med urvals— och samordningsfrågor. In- stitutets ledning behövde här tillgång till en särskild grupp experter. Fördelningsfrågor- na måste ägnas ökad uppmärksamhet med ingående analyser av hur arbetet borde in- riktas för att bli av största betydelse för kon- sumenterna. Även samarbetet med utomstå- ende institutioner krävde ökad uppmärk- samhet och planering.

Att hos institutet inrätta ett fast samar— betsforum, vari ingick företrädare för andra institutioner, skulle ge en tungrodd organi- sation. En särskild stabsgrupp hos institutet med god kännedom om och goda förbindel- ser med utomstående institutioner skulle enligt utredningen här vara en mera ända— målsenlig lösning. Internt borde täta och re— gelbundna sammanträden äga rum mellan institutets styrelse och stabsorganet samt che- ferna för de olika avdelningarna.

Stabsorganet skulle bestå av tre personer och verka som ett samordnings- och plane- ringssekretariat direkt under institutets di- rektör. I organet skulle finnas företrädare för ekonomi och för statistik samt en hög- skolearkitekt. Därvid erinrades om behoven av ingående planering av provningsarbetet, av rent konsumentekonomiska undersök- ningar, av undersökningar om hushållsva— nor och köpvanor samt av kartläggning av vägarna för spridning av information lik- som om den i många sammanhang förekom- mande urvalsproblematiken.

Också för kansliet föreslogs viss personal— förstärkning.

I allt innebar utredningens förslag att in- stitutet skulle tillföras 15 nya befattnings- havare. I omkostnadshänseende föreslog ut- redningen att institutet skulle få en del av sina medel över ett särskilt reservationsan- slag. I detta skulle ingå tre särskilda poster. En av dem var avsedd för beställning av undersökningar hos andra institutioner, vilka undersökningar hittills bekostats med anslag via konsumentrådet. I övrigt skulle en post avse upplysningsmaterial (en sådan post fanns redan) och en post utrustning.

Ekonomiskt innebar utredningens förslag kostnadsökningar på totalt cirka 1,4 miljo— ner kronor.

B2.4.8 Förslag om lokal verksamhet på konsumentområdet

I skrivelse till handelsministern den 28 de- cember 1966 väckte socialdemokratiska partiets och landsorganisationens gemen— samma priskommitté (Skoglund-gruppen) förslag om en lokal konsumentpolitisk verk- samhet.

Skrivelsen redovisar inledningsvis hur gruppen lagt fram förslag om lokala konsu- mentkommittéer på en LO-kongress och hur frågorna därefter ytterligare övervägts. Därefter innehöll skrivelsen i huvudsak föl— jande synpunkter och förslag.

Intresset för pris— och konsumentfrågor hade ökat kraftigt, och synnerligen värdeful- la insatser hade gjorts av en rad statliga och andra institutioner. Arbetet på området bor- de emellertid ha stöd av lokala kontakter för ett bredare och starkare engagemang från konsumenternas sida. Nära till hands låg att organisera en lokal verksamhet inom ramen för kommunala nämnder. Frågorna om så- dana nämnder borde prövas. Under tiden föreslogs en försöksverksamhet på några platser med lokala kommittéer, byggda på åtaganden av de stora löntagarorganisatio- nerna och deras medlemmar.

Dessa lokala kommittéer —— med repre— sentanter för löntagarorganisationerna och andra organisationer borde ges stöd av ett centralt råd. I detta borde ingå företrä- dare för verksamhetens huvudmål och för de centrala organen på konsumentområdet. Uppgifterna för kommittéerna borde vara att återge erfarenheter och framföra önske- mål från konsumenterna till näringslivet och till pris- och konsumentupplysningsorganen samt att sprida information från nämnda organ. Det centrala rådet borde hjälpa till att utforma arbetsuppgifterna samt samla, bearbeta och vidareföra erfarenheterna av verksamheten.

Statliga och kommunala bidrag borde en- ligt gruppen utgå för försöksverksamheten. Uppgifterna krävde att kommittéerna hade tillgång till avlönad arbetskraft.

Den exakta omfattningen och närmare utformningen av verksamheten borde enligt

Skoglund—gruppen följa förslag av det cen- trala rådet.

Skoglund-gruppens skrivelse remissbe- handlades och upptogs —— tillsammans med betänkandet »Effektivare konsumentforsk- ning» till behandling vid 1967 års riks— dag (prop. 1967: 75, statsutskottets utlåtan- de 1967: 90, riksdagens skrivelse nr 205).

Förslaget om lokal verksamhet hade vid remissbehandlingen tillstyrkts av flera re- missorgan men också mött motstånd från åtskilliga organ. Tanken att i framtiden in- ordna verksamheten i kommunal nämnd— verksamhet fick inte direkt stöd av något or- gan; flera instanser ansåg emellertid att en sådan anknytning borde prövas. Tveksam- het inför en kommunal nämnd för uppgif— terna uttalades bl. a. av stadsförbundet och kommunförbundet. Den förordade försöks- verksamheten med lokala kommittéer fick ett i stort sett positivt mottagande utom från näringslivets organisationer och handels- kamrarna. Några remissorgan betonade vär- det av ett samarbete med hemkonsulentor- ganisationer, varvid dock i några svar fram- hölls att denna organisation då behövde för- stärkas.

Departementschefen fann det sannolikt att kommittéerna skulle kunna göra värde- fulla insatser som förmedlare av konsument- upplysning. En försöksverksamhet kunde ge underlag för att avgöra hur verksamheten skulle bedrivas och organiseras.

Departementschefen förutsatte att de större löntagarorganisationerna skulle ta ini- tiativ till försöksverksamheten. Ett verk- samt bistånd borde därvid enligt departe- mentschefen lämnas av de statliga organen på konsumentområdet och erforderliga me— delstillskott erhållas genom konsumentrådet.

Frågan om att inrätta kommunala nämn- der fick närmare prövas sedan man fått er- farenheter av hur försöksverksamheten kun- de komma att gestalta sig.

B2.4.9 Omorganisationen 1967 av konsu- mentinstitutet

Betänkandet »Effektivare konsumentforsk— ning» remissbehandlades och föranledde

därefter ställningstaganden av 1967 års riks— dag (prop. 1967: 75, statsutskottets utlåtan- de 1967: 90, riksdagens skrivelse nr 205). — Samtidigt tog statsmakterna ställning jäm- väl till andra förslag på konsumentområdet (se under B2.4.8 och B2.4.12).

Flertalet remissorgan underströk vikten av ökade resurser för konsumentundersök- ning och konsumentupplysning. Samtidigt gav remissen åtskilliga instanser anledning att rikta kritik mot Utredningsverksamheten på konsumentområdet. Enligt ett uttalande var det sålunda olyckligt att utredningsar- betet inte kunnat genomföras så, att hela området för konsumentforskning och kon- sumentupplysning kunnat behandlas i ett sammanhang.

Andra instanser efterlyste en genomgång och analys av konsumentupplysningsverk— samhetens syfte och värde för konsumtio— nens inriktning och utveckling, liksom be— träffande effekterna för näringslivets struk— turomvandling. Det uttalades också att kon- sumentupplysningsutredningens uppdrag va- rit för snävt och att betänkandet inte inne- fattat någon ingående analys av konsument— institutets dittillsvarande arbete eller ingå— ende diskussion om hur arbetsområdet bor- de bestämmas för framtiden. Även i andra yttranden efterlystes en helhetssyn på pro- blemen och ställdes krav på penetrering från grunden av frågor om målsättning, medel och metoder. Önskemål framställdes om en samordnad övergripande översyn. I några fall restes i samband härmed krav på en ny utredning, på komplettering av de sakkun- niga eller på vidgade utredningsdirektiv. En instans uttalade sig för en centralplanering av verksamheten på konsumentområdet, ex— empelvis genom ett mera aktivt konsument— råd.

I de berörda utredningsfrågorna yttrade departementschefen i huvudsak följande. Utvecklingen under senare tid har ställt krav på utvidgningar av verksamheten på kon- sumentområdet. Därvid har viktiga princi- piella frågor om inriktning och organisa- tion, metoder och former fått aktualitet. Ett omfattande utredningsarbete har pågått vil- ket arbete av naturliga skäl blivit uppdelat

på flera händer. Krav har rests på en sam- ordning och fördjupning av utredningsar— betet med en penetrering från grunden av frågorna om mål, medel och metoder för samhällets insatser. Vad som sålunda före— kommit gav anledning att nu närmare prö- va hur utredningsarbetet på området i fort— sättningen borde bedrivas. Kraven på sam— ordning talade därvid för att en ny utred— ning tillsattes.

Uppgifterna för denna nya utredning dis— kuterades närmare. En precisering av dem finns i direktiven för konsumentutredning- en, som senare tillsattes för dessa utred— ningsuppgifter.

Konsumentupplysningsutredningens för- slag om ny organisation för undersöknings— avdelningarna hade i stort sett vunnit gil- lande vid remissbehandlingen. Från några håll, däribland konsumentrådet och konsu— mentinstitutet, förordades en flexibel orga- nisation, varvid det borde ankomma på in- stitutet att fördela projekten på de olika av- delningarna. Åtskilliga instanser tillstyrkte att ett planeringssekretariat inrättades. Någ— ra instanser anmälde emellertid tvekan och från något håll ansågs att konsumentrådet kunde anförtros planeringsuppgifter.

Departementschefen ansåg att en omor- ganisation borde genomföras i enlighet med förslaget och undersökningsverksamheten sålunda fördelas på tre avdelningar. Arbets- fördelningen mellan avdelningarna borde dock bestämmas av institutet efter riktlinjer som angavs av Kungl. Maj:t. Enligt depar- tementschefen borde den tekniska avdel— ningen fungera som serviceorgan och också inrymma det kemiska laboratoriet.

Förslaget om en särskild planeringsenhet vann inte departementschefens gillande. I stället föreslogs en ny chefstjänst på kan— sliet och förutsattes att dess innehavare kun— de biträda institutets direktör med plane- ringsuppgifter.

Förslaget att förlägga möbelundersök- ningarna till konsumentinstitutet föranledde Slöjdföreningen att föreslå att föreningen skulle beredas tillfälle att lägga fram för- slag om ett fristående möbelinstitut. För- eningen var beredd att tills vidare vara hu-

vudman för undersökningarna. Departe- mentschefen uttalade att han inte var be- redd att ta ställning till frågorna om möbel- undersökningarnas hemort.

Flera remissinstanser uttalade sig för en ökning av institutets personella och ekono- miska resurser. En del remissorgan ansåg det vanskligt att avgöra personalbehovet så länge de grundläggande frågorna om verk- samhetens omfattning och inriktning inte var lösta. Andra förordade att personalför- stärkning skulle anstå till dess resultat före- låg av en av statskontoret bedriven under- sökning om den statliga provningsverksam— hetens ekonomi och organisation. Enligt ett remissorgan borde provningsverksamheten på andra områden än livsmedel samt hem- mets inredning och utrustning upphöra och flyttas över till andra institutioner. Några in- stanser ifrågasatte om de resurser utred- ningen föreslagit skulle bli tillräckliga.

Förutom till utredningens förslag togs i propositionen ställning till konsumentinsti- tutets anslagsäskanden för 1967/ 68. I des— sa begärdes en kraftig förstärkning särskilt av resurserna för undersökningsverksamhe- ten. En sådan förstärkning sades böra kom- ma till stånd oavsett om ställning kunde tas till konsumentupplysningsutredningens för- slag. Institutet begärde personalökningar med 24 befattningar, varav 19 på under- sökningsavdelningarna. Institutet tillstyrkte utredningens förslag om personalförstärk- ning. Dock påpekades att utredningen i sin tablå redovisat 85 befintliga befattningsha- vare men att 12 tjänster var extra tjänster, bekostade av anslag från konsumentrådet el— ler genom anslaget för extra personal. In- stitutets anslagsyrkanden avsåg sammantag- na en höjning med över 1,3 miljoner kro- nor.

Departementschefen föreslog att institutet tillfördes en avdelningschefstjänst på kan- sliet och att särskilda chefstjänster inrättades på envar av undersökningsavdelningarna. Den fastställda tjänsteförteckningen kom därmed att innehålla 76 tjänster. —— Därut— över sysselsattes vid denna tid ett 10-tal personer med andra medel. — Förslaget om ett reservationsanslag tillstyrktes.

Totalkostnaderna skulle enligt departe- mentschefens förslag stiga från omkring 3,7 miljoner för 1966/ 67 till omkring 4,5 mil— joner för 1967/68.

Statsutskottet (utlåtande 1967: 90) till- styrkte propositionen.

Samtidigt behandlade utskottet ett antal motioner. I dessa hade bl. a. framförts syn- punkter som enligt motionärerna borde be- aktas vid kommande utredningsarbete. Des- sa synpunkter berörde bl.a. konsumentin- stitutets lokaler, fördelningen av insatserna mellan konsumentinriktad och varuinriktad forskning, ledningen och samordningen av insatserna på konsumentområdet, inrättan- det av en planerings- och samordningsgrupp samt inrättandet av regionala upplysnings- centraler. Enligt utskottets utlåtande borde de motionsvis anförda synpunkterna beaktas i direktiven för en ny utredning.

Riksdagen (skrivelse nr 205) följde ut— skottets förslag.

Ändringar i institutets instruktion före— togs den 18 maj 1967 (nr 180). Därvid före- skrevs bl. a. att det skulle finnas tre under- sökningsavdelningar samt inskrevs skyldig— het till samverkan med pris- och kartell- nämnden.

Här bör erinras om att statsmakternas be- slut föranledde att konsumentutredningen tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndi- gande den 30 juni 1967. Samtidigt upphör- de konsumentupplysningsutredningens upp— drag, och Kungl. Maj:t förordnade att ut- redningens handlingar, med visst undantag, skulle lämnas över till konsumentutred- ningen.

B2.4.10 PM 1965 av arbetsgruppen för prisövervakningsfrågor

I samband med beslutet om höjning av om— sättningsskatten från den 1 juli 1965 tillsat— tes en särskild arbetsgrupp för utredning av vissa frågor om prisövervakningen. Arbets- gruppen hade i uppdrag att bl. a. undersöka vilka åtgärder som behövde sättas in för att hålla prisutvecklingen under kontroll efter skattehöjningen.

uppdrag i en i april 1965 framlagd prome- moria (stencil H 1965: 2).

Målsättningen för gruppens arbete an- gavs i promemorian ha varit att föra fram gruppens uppfattning om hur pris— och kon- kurrenspolitiken borde vara utformad för att bäst kunna bidra till en för konsumen- terna gynnsam prisutveckling på kortare och längre sikt.

Arbetsgruppen konstaterade att det varken då omsättningsskatten infördes eller vid ti- digare höjningar av skatten förekommit andra prishöjningar än sådana som varit motiverade av skatten. Pris- och kartell— nämnden hade vid dessa tillfällen bedrivit en intensiv prisövervakning. Till detta kom att man nu — bl. a. genom särskilda utta— landen från organisationer inom näringsli- vet om vikten av frivillig prisåterhållsamhet —— på näringslivets sida var angelägen om att se till att några omotiverade prishöjning- ar inte skulle förekomma vid skattens höj- ning.

Arbetsgruppen uttalade därför som sin uppfattning att skattehöjningen inte skulle komma att föranleda några omotiverade prisstegringar.

I promemorian diskuterades en pris- och konkurrenspolitik efter två principiellt skil- da linjer —— en regleringslinje och en kon- kurrenslinje. I Sverige följde man sedan mitten av 1950-talet konkurrenslinjen; pris— reglerande åtgärder kunde vidtas endast i vissa extraordinära lägen.

Vissa önskemål om lagändringar för att möjliggöra prisreglering även under mera normala förhållanden gav arbetsgruppen an- ledning att göra jämförelser mellan regle— ringslinjen och konkurrenslinjen. I anslut- ning härtill diskuterades också frågor om en partiell prisreglering. En sådan antogs därvid i många avseenden få likartade verk- ningar som en total reglering.

Enligt gruppen skulle en prisreglering kunna ge verkningar av synnerligen nega- tiv art. En reglering skulle sålunda föra med sig risker för ökad samverkan mellan före- tagen och därmed risker för minskad kon-

uppfatta fastställda maximipriser som god- kända och rekommenderade priser. En pris- reglering kunde enligt gruppen allvarligt minska eller upphäva priskonkurrensen och konsumenternas prismedvetenhet. Urvalet av varor kunde vidare minska och produk- tionen bli snedvriden genom en ensidig in- riktning på lönsamhet. Enligt promemorian skulle en prisreglering kunna ge en minskad rationalisering och en långsammare utveck- lingstakt, särskilt som maximipriser ofta måste fastställas med utgångspunkt från kostnadsförhållandena hos mindre rationel- la företag. En prisreglering hade enligt gruppen prisuppehållande verkningar som yttrade sig i en benägenhet att undvika pris- sänkningar när sådana i och för sig skulle vara möjliga. Arbetsgruppen åberopade till stöd för sin negativa inställning till regle- ringslinjen också internationella erfarenhe- ter.

Mot en reglering anförde arbetsgruppen vidare att endast en mindre del (omkring en tredjedel) av den privata konsumtionen skulle kunna göras till föremål för allmän prisreglering. I övrigt var denna konsum— tion redan offentligt reglerad eller på ett el— ler annat sätt oåtkomlig för reglering. Slut— ligen pekade gruppen också på att en regle- ring skulle föra med sig stora administrativa svårigheter. Behov skulle sålunda uppkom- ma av synnerligen omfattande nyanställ- ningar hos det allmännas övervakande or- gan liksom av omfattande arbetsinsatser på näringslivets sida.

Enligt arbetsgruppen hade konkurrensen inom näringslivet skärpts väsentligt under den gångna tioårsperioden beroende på fle— ra samverkande orsaker. Den statliga upp— lysningsverksamheten antogs sålunda ha medverkat till ett alltmer ökat pris- och kva- litetsmedvetande hos allmänheten. Också lagstiftningen mot konkurrensbegränsningar sades ha medverkat till en ökad konkur- rens, varvid förbudet mot bruttopriser och avvecklingen av nyetableringskontrollen sär- skilt nämndes. Som en ytterligare viktig or— sak till ökad konkurrens nämndes slutligen lågtullpolitiken och medlemskapet i EFTA

med därav följande krav på strukturratio- naliseringar inom näringslivet.

Arbetsgruppen åberopade mot reglerings- linjen också uttalanden av bl. a. näringsfri- hetsrådet och näringsfrihetsombudsmannen. Enligt NO hade konkurrenslagstiftningen i stort sett fungerat bra även om bristen på strängare bestämmelser gjort sig gällande i enstaka fall. NO ansåg det inte uteslutet att en allmän och förutsättningslös översyn av hela konkurrenslagstiftningen kunde behöva göras vid lämplig tidpunkt. Denna tidpunkt var emellertid enligt NO ännu inte inne; ut- vecklingen av den internationella markna- den och eljest väsentligt ändrade förhållan- den borde här först avvaktas.

Med stöd av vad sålunda anförts avvisa- de arbetsgruppen en övergång till reglerings- linjen. Enligt gruppen hade prisövervak- nings- och konkurrenspolitiken med därav följande ökad konkurrens lett till en gynn- sammare prisutveckling än som kunnat nås genom prisreglering. De tendenser som kun- de finnas till prisstegringar på vissa områ- den hängde enligt promemorian samman med kvarstående konkurrensbegränsningar. Dessa förhållanden kunde sålunda åtkom— mas genom åtgärder inom ramen för nuva- rande lagstiftning, främst åtgärder mot skad- lig prissamverkan, ökad prisövervakning och ökad konsumentupplysning.

Arbetsgruppen diskuterade därefter olika former av konkurrens. Det förekom, utta— lade gruppen, att företag främst konkurre- rade exempelvis med hjälp av reklam och service och inte inlät sig på någon priskon— kurrens. Konkurrensläget i en bransch kun— de enligt gruppen inte betecknas som till- fredsställande om nämnvärd priskonkurrens saknades. Pris— och konkurrenspolitiken borde enligt promemorian i första hand in- riktas på att bidra till en för konsumenter- na gynnsam prisutveckling.

När det gällde priskonkurrensen redovi— sade gruppen att ungefär hälften av den to- tala konsumtionen vid tiden för utredning- en avsåg produkter för vilka användes rikt— priser, dvs. priser som rekommenderats in- om handeln (vertikala riktpriser, rekommen- derade av producent- eller importledet; ho—

risontella riktpriser, rekommenderade ge- nom överenskommelser mellan företag i samma led). Användningen av riktpriser kunde enligt gruppen ha både fördelar och nackdelar. Enligt arbetsgruppen kunde fin- nas tendenser till att riktpriser uppfattades som fasta priser. En stor följsamhet till över- enskomna riktpriser kunde leda till en bety- dande prisstelhet.

Enligt arbetsgruppen hade emellertid kon- kurrensbegränsningslagen fungerat väl. Det saknades därför enligt promemorian anled- ning att företa en allmän översyn av lagen. Särskild uppmärksamhet borde emellertid ägnas åt frågorna om otillbörlig prissam- verkan och om riktprissystemet. Arbets- gruppen föreslog därför att en särskild ut- redning skulle tillsättas för genomgång av dessa frågor.

Arbetsgruppen rekommenderade en inten— sivare prisövervakning. Denna borde inte bara sättas in i anslutning till höjningen av omsättningsskatten utan också användas i ett längre perspektiv. Pris— och kartellnämn- den hade under senare tid i ökad omfatt- ning begärt anmälan om företagna prisänd- ringar. Arbetsgruppen rekommenderade att man i fortsättningen i ökad utsträckning från nämndens sida föreskrev en omfattan- de anmälningsskyldighet. —— Här bör an- märkas att arbetsgruppen också diskuterade möjligheterna att föreskriva en skyldighet att anmäla prisändringar på förhand men avvisade en sådan ordning.

Den ökade prisövervakningen borde en- ligt gruppen vara samordnad med övervak- ningen av konkurrensbegränsningar. Pris- övervakningen borde då särskilt sättas in på områden med ofullständig konkurrens.

Arbetsgruppen underströk att en snabb och slagkraftig publicitet var en förutsätt- ning för att prisövervakningen skulle kunna utgöra ett verksamt prispolitiskt vapen. Till- gängligt material måste kunna sammanstäl— las och bearbetas med tillräcklig skyndsam- het. Publicering av materialet måste äga rum medan detta ännu har nyhetsvärde. Upplysningsverksamheten på pris- och kon- kurrensområdet betecknades av arbetsgrup- pen som en av hörnpelarna i en politik som

följer konkurrenslinjen. Konsumentupplys- ningen borde därför enligt promemorian byggas ut och ges en mera slagkraftig ut- formning. Informationsverksamheten hade inte endast verkningar i konsumentledet utan påverkade också i hög grad närings- livssidan.

Promemorian behandlade den vid tiden för utredningen förekommande konsument— upplysningen. Pris— och kartellnämnden sva— rade i huvudsak för informationen på pris— området. Nämnden bedrev upplysningsverk- samhet dels genom att ge publicitet åt nämn- dens undersökningar, dels genom en mera allmän information om olika prisfrågor. Information lämnades dels genom tidskrif- terna Pris— och kartellfrågor samt Prisaktu— ellt, dels genom pressmeddelanden. Där- jämte hade prisfrågor beretts ökat utrym- me i konsumentinstitutets publikationer.

Enligt arbetsgruppen hade en viss ökning av konsumentupplysningen förekommit un- der senare tid. Trots detta befann sig enligt gruppen upplysningen fortfarande i ett upp- byggnadsskede och i vissa delar ännu i ett försöksstadium. Tyngdpunkten sades ha le— gat på upplysning om kvalitet och varu- funktioner. Prisupplysningen ansågs inte ha varit tillfredsställande.

När det gällde konsumentupplysningen rekommenderade arbetsgruppen en rad åt- gärder. Pris- och kartellnämnden borde så— lunda i större utsträckning än dittills utföra prisundersökningar med direkt inriktning på konsumentupplysning. Dessa undersökning- ar borde avgränsas så, att resultaten kunde bli snabbt och slagkraftigt publicerade. Pris- och kartellnämnden borde bygga ut sin ser- vice i prisfrågor till skolor, folkbildningsor— ganisationer och konsumentorganisationer. Informationskonferenser för vidareupplysa- re borde anordnas. Den växande efterfrå- gan på material för upplysningen borde till- godoses. Pris— och kartellnämndens skrifter borde byggas ut och moderniseras. Pris- upplysande material borde i större utsträck- ning inflyta i konsumentinstitutets publika- tioner och i pressen. Ett vidgat samarbete borde äga rum med konsumentinstitutet. Ar- betsgruppen underströk slutligen också att

konsumentupplysningen i prisfrågor borde ges ett kraftigt ökat utrymme i TV och ra- dio.

Arbetsgruppen förordade en viss förenk— ling av handläggningsordningen för publi- ceringsfrågor. Tidigare hade nämndens sty- relse tagit ställning till varje pressmedde- lande. Nu föreslogs att verkschefen skulle få svara för detaljutformningen efter gene— rella riktlinjer som styrelsen fastställt.

Pris- och kartellnämnden hade vid tiden för utredningen 129 befattningshavare. Hos NO-ämbetet fanns 13 tjänstemän. Arbets- gruppen föreslog nu avsevärda personalför— stärkningar för de båda institutionerna.

För nämnden behövdes enligt gruppen förstärkningar såväl på undersöknings— som på informationssidan. Nämnden hade kun- nat öka sin övervakning genom att personal tagits från andra arbetsuppgifter. En sådan ordning borde inte användas annat än till- fälligt. För övervakningsuppgifterna före- slogs en förstärkning med 12 nya tjänster. En utbyggnad av NO:s resurser skulle vi- dare ge mer arbete för nämnden. De ökade utredningsuppgifterna för NO jämte annat arbete borde enligt gruppen föranleda att nämnden fick ytterligare 4 tjänster. För upp- lysningssektionen föreslogs ett tillskott av 4 nya tjänster, varav en för kontakter med press, radio och TV. Tillhopa föreslogs så- lunda en förstärkning med 20 nya tjänster.

NO-ämbetet föreslogs få 4 nya tjänster. Förstärkningen skulle ge NO möjligheter att i ökad utsträckning ta upp ärenden på eget initiativ (anmälningsärendena dominerade kraftigt).

B2.4.11 Betänkandet »Prissamverkan och konkurrens»

Såsom arbetsgruppen för prisövervaknings- frågor föreslagit tillkallades en särskild ut— redning för frågor om riktpriser m. m. Den- na utredning, riktprisutredningen, avgav 1966 betänkandet »Prissamverkan och kon- kurrens» (SOU 1966: 48).

I direktiven för utredningen konstatera- des att ett riktprissystem kunde ha både för-

delar och nackdelar. Utredningen hade att göra en ingående bedömning av verkningar- na av riktpriser och andra former av pris— samverkan. Utredningen skulle ha att mot bakgrund av en sådan genomgång bedöma frågor om skärpt lagstiftning mot sådan konkurrensbegränsning.

En ingående analys ägnades åt frågor om marknadsstruktur samt pris— och kon- kurrensförhållanden. Om dittillsvarande för- hållanden fann utredningen bl.a. följande.

Sedda mot bakgrund av strukturutveck- lingen torde marknadsförhållandena hos oss gå mot en allt högre grad av fåtalskonkur— rens. Prissamverkan genom olika prisöver- enskommelser och i andra former hade en betydande omfattning. Omkring 38 procent av den privata konsumtionen 1964 hade så- lunda avsett produkter som tillhandahölls i prissamverkan mellan fristående företag. Omkring 6 procent därutöver berördes av central prissättning hos kooperation och mångfilialföretag.

Vertikala riktpriser var mycket vanliga på åtskilliga områden, såsom när det gällde märkesvaror samt bilar och konsumentkapi- talvaror i övrigt. Horisontella riktpriser do- minerade däremot exempelvis på livsmedels- området, där 50—75 procent av försäljning- en täcktes av sådana överenskommelser.

Det angavs vara svårt att finna någon de- taljhandelsbransch där riktprisavtal inte i någon utsträckning förekom. Undersökning- ar sades visa att vertikala riktpriser på vissa områden förlorat sin betydelse. På flertalet detaljhandelsområden sade man sig sakna intresse för en vertikalt bunden prissätt- ning.

Enligt de övervakande myndigheterna var följsamheten till riktpriser i många fall hög.

Om de övervakande myndigheternas ar- bete upplystes i betänkandet bl. a. följande.

Antalet rena karteller i kartellregistret uppgick till 85. De rörde mest industriledet —— varvid samverkan ofta angavs vara be- tingad av behov av samverkan mot utländsk konkurrens. I registret fanns vidare över 400 oförbindande prisöverenskommelser, kallade riktprisavtal. Av dessa var 80 styc- ken riksgiltiga och återstoden lokala.

Antalet fall av överskridande av förbu- det mot bruttopriser var få. Endast i två fall hade åtal ägt rum, och fallen hos NO var i övrigt mest bagatellartade. Dispenser från bruttoprisförbudet hade förekommit i obetydlig omfattning. När dispensen för böcker och musikuoter utgått, skulle inga betydande dispenser komma att stå kvar.

Något fall av vertikal prisangivelse hade aldrig prövats av näringsfrihetsrådet och NO hade endast haft något enstaka fall. Även beträffande horisontell prissamverkan var ärendefrekvensen hos rådet obetydlig. NO hade däremot haft ett antal fall. Båda formerna av prisangivelser hade däremot ofta haft aktualitet i ärenden angående le- veransvägran. Företag, som inte följt rikt- priser, hade sålunda avstängts från leveran- ser. Fall av leveransvägran hade dominerat myndigheternas verksamhet och avsatt en del närmare bedömningsnormer.

NO:s flesta ingripanden har föranletts av anmälningar från enskilda näringsidkare. Flertalet av ärendena hos NO har klarats upp redan där.

En av anledningarna till riktpriss'a'ttning och annan prissamverkan kunde enligt ut- redningen vara en viss osäkerhet inför pris- sättningsfrågor. Särskilt småföretagare med stort varusortiment kunde ha praktiska svå- righeter att genomföra prissättning och kal- kyler. Samtidigt som riktpriser etc. under- lättade prissättningsarbetet, syftade de till att ge en enhetlig prisnivå och eliminera pris- konkurrens. Ett starkt växande varuflöde, höga standardiseringskrav, stor variantrike— dom och ökad rörlighet inom konsumentle- det antogs också medverka till ökad pris- samverkan.

Utredningen uppgav att riktpriser ibland angavs genom sådana förkortningar eller med så valda belopp att prisernas egenskap av ungefärliga priser var föga framträdande.

En särskild utredning visade att konsu- menterna var dåligt orienterade om rikt- prisbegreppet. Endast knappt en fjärdedel av de tillfrågade kände till begreppets rätta innebörd.

Beträffande konkurrensförhållandena ut- talade utredningen bl. a. följande. Närings-

livets konkurrensnämnd hade bidragit till frivilliga saneringar på konkurrensområdet. På näringslivshåll gjordes gällande att kon- kurrensen ofta var utomordentligt hård. På vissa fåtalsmarknader användes enligt utred— ningen ofta endast service, reklam, läges- konkurrens o.d. som konkurrensmedel. På en del håll ansågs det sålunda fortfarande vara närmast illojalt att tillgripa priskon- kurrens. Överenskommelser om gemensam- ma priser och normer för kalkylering träf- fades i stor omfattning. Begränsad prismed- vetenhet inom konsumentledet antogs ock- så medverka till att priskonkurrens ej kom till stånd. I viss mån kunde bristande infor- mation här vara en anledning till bristande prismedvetenhet.

Efter en diskussion om effekterna av prissamverkan gick riktprisutredningen in på frågan om valet mellan en regleringslin— je och en konkurrenslinje. En effektiv till- lämpning av konkurrenslinjen var enligt ut- redningen ett verksamt vapen för att främ- ja prisstabilitet, hindra onödiga prisstegring- ar och stimulera till möjliga prissänkningar. Det var av största vikt att konsumenterna bereddes fullständig valfrihet inför olika konkurrensmedel.

Enligt utredningen hade det i stor ut- sträckning visat sig att företag sökte und— vika priskonkurrens. Andra konkurrensme— del omfattades däremot sällan av inskrän- kande överenskommelser. Ingripanden mot begränsningar i priskonkurrensen framstod därför som konkurrenspolitikens främsta uppgift. Samhällets insatser borde inriktas på att undanröja hinder för användning av visst konkurrensmedel, särskilt priskonkur- rens, hinder mot vissa företags-, produk- tions- och försäljningsformer samt hinder för marknadsinträden och marknadsutvidg- ningar. En primär uppgift var att vaka över att företag som ville priskonkurrera inte hindrades att göra detta.

I övrigt poängterade utredningen sam- bandet mellan konkurrenspolitiken och den allmänna ekonomiska politiken, lagstift- ningen och annan samhällsaktivitet. Speci- alregleringar av olika slag borde i största möjliga utsträckning bringas i överensstäm-

melse med de syften som har upp pris- och konkurrenspolitiken.

Utredningen berörde också svårigheterna att avgöra om konkurrensbegränsningar på jordbruksprodukternas område hade sådant samband med jordbruksregleringen att de inte kunde anses skadliga enligt konkur- rensbegränsningslagen.

Riktprisutredningen diskuterade därefter möjligheterna att göra utvidgningar av för- budsbestämmelserna i konkurrensbegräns- ningslagen. Nuvarande förhandlingssystem antogs kunna ge effektivare former än ett förbudssystem. Detta sammanhängde enligt utredningen bl. a. med de flexibla handlägg- ningsformerna och möjligheterna att kon— centrera intresset till de vid varje tidpunkt mest väsentliga områdena. Pågående struk— turomvandling och ovisshet inför utveck- lingen medförde svårigheter att bedöma verkningarna av nya förbud från långsiktig synpunkt. Förekommande prissamarbete kunde bättre bedömas utifrån aktuella struk- turförhållanden för varje berörd, särskild bransch. Ett vidgat internationellt samar- bete kunde måhända senare aktualisera frå- gor om översyn av lagen för att nå en än- damålsenlig samordning.

Enligt utredningen hade man kunnat nå högst betydande resultat inom ramen för förhandlingssystemet. Den samlade betydel- sen av myndigheternas arbete var stor — även om enskilda ärenden ibland kunde