SOU 1969:16
Lagstiftning om värdepappersfonder m.m. och om stämpelskatt på värdepapper
Till Statsrådet och chefen för f inansdepartementet
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigan- de den 15 februari 1963 tillkallade chefen för finansdepartementet samma dag rege- ringsrådet Åke Martenius (ordförande), di- rektören Max Dinkelspiel, numera statsrå- det Sven-Eric Nilsson, numera generaldirek- tören Malte Oredsson samt f.d. regerings— rådet, direktören Sven Strömberg med upp— drag att verkställa utredning rörande vissa former av handeln med värdepapper samt översyn av bestämmelserna angående stäm- pelavgift för fondpapper. Samtidigt upp- drogs åt numera kanslirådet Stig Wernlund att såsom expert biträda de sakkunniga.
På begäran entledigades Nilsson genom beslut den 14 maj 1964 från uppdraget att vara utredningsman. Samtidigt uppdrog departementschefen åt Wernlund att vara ledamot av utredningen.
Utredningsmännen har antagit benäm- ningen aktiefondsutredningen.
Till utredningens sekreterare förordnades den 30 september 1963 numera hovrätts- rådet Per Ihrfelt samt till biträdande sek- reterare den 15 februari 1963 numera de- partementssekreteraren Birgit Warholm.
Till utredningen har den 1 mars 1963 överlämnats två särskilda den 1 och den 4 oktober 1962 till finansdepartementet in- komna skrifter, i vilka Aktiebolaget Före- tagskredit och Aktiebolaget Svensk Export- kredit anhållit om undantag från stämpel- plikt för bolagens obligationer enligt för- ordningen den 19 november 1914 angå- ende stämpelavgiften samt, såvitt rör sist— nämnda bolag, även enligt förordningen den 6 november 1908 angående en särskild stäm- pelavgift vid köp och byte av fondpapper. Vidare har under hand överlämnats en den
23 november 1961 dagtecknad skrift från Aktiebolaget Industrikredit, vari bolaget an- hållit om frihet från stämpelavgift vid emis- sion av obligationer. . Utredningens ordförande och sekreterare har efter medgivande från departements- chefen under tiden den 11—25 juli 1965 före- tagit en resa till Västtyskland, Österrike och Schweiz för att studera där förefintlig lag- stiftning på det område, som omfattas av utredningens uppdrag, ävensom den verk- samhet, vilken på detta område utövas av myndigheter och företag i dessa länder. Sedan utredningsuppdraget slutförts får utredningen härmed överlämna betänkande angående Lagstiftning om värdepappersfon- der m.m. och om stämpelskatt på värde- papper. Stockholm den 23 maj 1969.
Åke Martenius Max Dinkelspiel Malte Oredsson Sven Strömberg Stig Wernlund / Per Ihrfelt Birgit Warholm
Förslag till Lag om värdepappersfondrörelse
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 5.
Med värdepappersfondrörelse förstås i denna lag rörelse, som har till ändamål att förvalta en huvudsakligen av aktier, obligationer eller andra värdepapper bestående och från rörelsens övriga egendom skild förmögenhet (värdepappersfond) samt att erbjuda allmänheten att insätta medel i fonden mot bevis om rätt till andel i fondens vid varje tidpunkt beräknade värde (fondandelsbevis).
Värdepappersfondrörelse får utövas endast av aktiebolag som erhållit tillstånd där- till av bankinspektionen (fondbolag) och i den ordning som i denna lag sägs. I fråga om sådant bolag skall gälla vad angående aktiebolag i allmänhet är föreskrivet i den mån ej annat följer av vad i denna lag stadgas.
Vill någon eljest erbjuda allmänheten att deltaga i gemensamt förvärv av värde- papper, får det ske endast genom inbjudan att teckna aktie i aktiebolag eller andel i ekonomisk förening, som avser att idka sådan verksamhet.
2 5.
Tillstånd enligt 1 5 får meddelas endast om bolagsordningens bestämmelser står i överensstämmelse med de i 5—7 åå angivna förutsättningarna samt bolaget ej finnes olämpligt att utöva rörelse av ifrågavarande slag.
Bankinspektionen kan återkalla lämnat tillstånd om fondbolaget förlorat över en tredjedel av aktiekapitalet och bristen ej blivit fylld inom tre månader efter det den yppades eller om bolaget genom överträdande av denna lag eller uppenbart åsidosät- tande av fondandelsägares intresse eller annorledes visat sig olämpligt att utöva värde— pappersfondrörelse.
35.
Annan än fondbolag får ej i sin firma eller eljest vid angivande av sin verksamhet använda orden värdepappersfond, aktiefond, Obligationsfond, investmentfond, place- ringsfond eller sammansättning med dessa ord eller annan därmed förväxlingsbar be- teckning.
4 %. Fondbolag skall stå under tillsyn av bankinspektionen.
5 5. Fondbolags aktiekapital skall uppgå till minst 100000 kronor. Aktiekapitalet skall vara till fullo inbetalt innan rörelsen påbörjas. Bolaget är befriat från vad i lag stadgas rörande skyldighet för aktiebolag att verk- ställa avsättning av vinstmedel med hänsyn till förhållandet mellan bolagets skulder och summan av aktiekapitalet, reservfonden och skuldregleringsfond.
6 5.
Fondbolags styrelse skall bestå av minst fem ledamöter. Av styrelseledamöterna skall minst en utses med särskild uppgift att vaka över att fondandelsägarnas intresse vederbörligen beaktas. Sådan styrelseledamot skall enligt bestämmelse, som skall vara intagen i bolagsordningen, utses av fondandelsägarna eller av intressegrupp, som har anknytning till dem, eller genom förordnande av bankinspektionen. Han får ej vara aktieägare eller befattningshavare i bolaget.
Vad i denna lag finns stadgat om styrelseledamot skall i tillämpliga delar gälla beträffande suppleant för styrelseledamot.
7 &. Fondbolag får ej driva annan verksamhet än värdepappersfondrörelse.
8 &.
Fondbolag åligger att under iakttagande av vad i denna lag eller eljest finns stadgat samt i överensstämmelse med gällande fondbestämmelser självständigt och i eget namn förvalta av bolaget bildad värdepappersfond. Bolaget äger därvid förfoga över all den egendom, som ingår i fonden, samt utöva alla ur denna egendom härflytande rättigheter.
Vid värdepappersfondens förvaltning, inbegripet utövande av rösträtt för aktier i fonden, skall bolaget uteslutande handla i fondandelsägarnas gemensamma intresse. Bolaget får ej annat än för särskilt fall överlåta rösträtten till annan och skall, om så sker, utfärda noggranna anvisningar för dess utövande.
9 &. Styrelseledamot får ej för egen räkning från bolaget förvärva värdepapper, vilka ingår i värdepappersfond, som bolaget förvaltar, eller till bolaget sälja värdepapper av- sedda att ingå i dylik fond.
10 5.
För sin förvaltning av värdepappersfond äger fondbolag åtnjuta ersättning ur fonden enligt de grunder för beräkning härav, vilka finns angivna i fondbestämmelserna.
Värdepappersfond och dess förvaltning
11 &.
Värdepappersfond består av de medel, som för fonden tillföres fondbolag, och där- för anskaffade värdepapper liksom all ersättning för och avkastning av denna egen- dom jämte alla ur densamma härflytande rättigheter.
Värdepappersfond skall åsättas beteckning, varigenom den tydligt kan skiljas från andra värdepappersfonder.
12 5. Värdepappersfond skall hållas skild från fondbolagets övriga medel. Den i värdepappersfond ingående egendomen får ej överlåtas som säkerhet eller pantsättas. Avtal, som träffas i strid häremot, är ogiltigt. Fordran hos fondbolag får ej begagnas till kvittning mot fordran, som bolaget har för värdepappersfonds räkning.
13 5.
Till värdepappersfond hörande egendom får ej tagas i mät. Vid fondbolagets kon- kurs skall fondegendomen ej ingå i bolagets konkursbo.
Övergår jämlikt 34 å andra stycket eller 36 5 första stycket förvaltningen av värde- pappersfond från fondbolaget till förvaringsbanken, åligger det banken att med an- litande av fondens medel fullgöra alla de förpliktelser, vilka bolaget under iakttagande av bestämmelserna i denna lag ådragit sig för fondens räkning. Motsvarande skall gälla vid överlåtelse av fonden till annat fondbolag.
14 5.
För varje värdepappersfond skall finnas av fondbolaget upprättade fondbestäm- melser. Dessa skall ange:
1) fondens beteckning; 2) de allmänna riktlinjerna för placering av fondens medel med angivande av huru- vida fonden delvis eller helt skall bestå av utländska värdepapper;
3) i vilken omfattning utdelning skall ske till fondandelsägarna eller, därest utdel- ning ej skall äga rum, bestämmelse härom;
4) de tillägg till fondandelsvärdet, som bolaget till täckande av försäljningsk0stnader m.m. högst får göra vid bestämmande av utgivningspriset för fondandelsbevis;
5) de avdrag från fondandelsvärdet, som bolaget till täckande av inlösningskostnader m.m. högst får göra vid bestämmande av inlösningspriset för fondandelsbevis;
6) den ersättning bolaget äger åtnjuta för sin förvaltning av fonden; 7) den ersättning förvaringsbanken äger åtnjuta för sitt omhänderhavande av fon- den; samt
8) fondens räkenskapsår och de tider då kvartalsredogörelser skall upprättas. Fondbestämmelserna skall fastställas av bankinspektionen.
15 &.
Fondbestämmelse, som avses i 14 5 första stycket 2) och 3), får ej ändras utan med— givande från samtliga fondandelsägare. Fattas beslut om sådan ändring, skall det un- derställas bankinspektionen för fastställelse.
Vill fondbolag ändra annan fondbestämmelse än sådan, som avses i första stycket, skall bolaget med angivande av skälen härför ansöka om tillstånd hos bankinspektionen. Om inspektionen finner att den föreslagna ändringen är skälig och ej strider mot fond- andelsägarnas intressen, får inspektionen lämna bolaget tillstånd till ändringen. Denna får ej träda i tillämpning förrän tre månader efter det tillståndet meddelats. Om offent- liggörande av ändringen äger inspektionen meddela behövliga föreskrifter.
16 &. Fondbolag får besluta om utbetalning av medel, som ingår i värdepappersfond, en- dast för något av följande ändamål, nämligen: 1) förvärv av värdepapper till fonden;
2) utbetalning av ersättning enligt fondbestämmelserna för bolagets kostnader för fondandelsbevisens utfärdande och utgivande;
3) inlösen av fondandelsbevis, inbegripet den ersättning bolaget enligt fondbestäm- melserna äger tillgodogöra sig för inlösningsförfarandet;
4) utdelning till fondandelsägare; 5) utbetalning till bolaget av den ersättning bolaget enligt fondbestämmelserna äger erhålla för förvaltningen av fonden; eller
6) betalning av skatter, som belöper på fonden, eller fullgörande av andra förplik- telser, som avser fonden.
17 &. I värdepappersfond ingående medel skall, i den mån behov av likvida medel icke förefinns, så snart det bedömes lämpligen kunna ske användas för förvärv av värde- papper.
18 5.
Till värdepappersfond får förvärvas endast följande slag av värdepapper: 1) vid Stockholms fondbörs inregistrerade svenska aktier, obligationer och andra värdepapper;
2) andra svenska aktier, obligationer eller värdepapper, som noteras på lista utgiven av sammanslutning av svenska fondkommissionärer;
3) utländska aktier, obligationer och andra värdepapper, om förvärv av sådana är förutsatt i fondbestämmelserna och värdepapperen är föremål för handel och notering vid större fondbörs;
4) aktier, obligationer och andra värdepapper, som utbjudes till försäljning under sådana förhållanden att sannolika skäl finns för antagande att de inom kort kommer att inregistreras vid Stockholms fondbörs eller eljest bli föremål för sådan handel och notering, som under 2)—3) sägs; samt
5) av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar för kortvarig placering av likvida medel.
Värdepapper som förvärvats med stöd av stadgandet under 4) skall, om där an- given förutsättning icke uppfyllts inom sex månader från förvärvet, avyttras så snart lämpligen kan ske.
Med aktier jämställes bevis om rätt till förvärv eller utbekommande av aktier.
19 &.
Värdepapper med en och samme utfärdare får ej mot vederlag förvärvas till värde- pappersfond i vidare mån än att i fonden ingående värdepapper, som utfärdats av ho- nom, efter förvärvet uppgår till högst fem procent av fondens värde. Bankinspektionen får dock för viss eller vissa utfärdares värdepapper medge, att nämnda gräns över- skrides intill högst tio procent av fondvärdet.
Förvärv på grund av tidigare aktieinnehav av nya aktier vid nyemission i aktiebolag får ske utan hinder av vad i första stycket stadgas. Fondbolaget skall dock senast inom sex månader från dylikt förvärv avhända fonden den del av de sålunda förvär- vade aktierna, som ej vid något tillfälle efter förvärvet kunnat inrymmas inom de i första stycket angivna gränserna.
Fondbolag bör ägna särskild uppmärksamhet däråt, att värdepapper utfärdade av företag, som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, icke förvärvas i sådan omfattning, att intresset av riskfördelning ej i erforderlig mån till- god0ses.
Fondbolag får ej i värdepappersfonder inneha mer än fem procent av aktierna i ett och samma aktiebolag eller, om aktier med olika röstvärde finns, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier i aktie- bolaget.
Vad sålunda stadgats skall när aktierna i flera fondbolag äges eller på därmed jäm- förligt sätt innehaves — direkt eller genom förmedling av juridisk person —— av väsent- ligen samma fysiska eller juridiska personer ha avseende på samtliga dessa bolags sam- manlagda innehav av aktier.
F örvaringsbank
21 5.
För varje värdepappersfond skall finnas en av fondbolaget utsedd förvaringsbank. Därtill får utses endast kreditinrättning, som står under bankinspektionens tillsyn och har notariatavdelning.
Om särskilda skäl därtill föranleder kan Konungen medge, att även annat under in- spektionens tillsyn stående företag än sådan kreditinrättning, som avses i första stycket, utses till förvaringsbank.
22 &.
Förvaringsbanken skall uppbära alla fondbolaget för värdepappersfondens räkning tillkommande medel samt ombesörja alla utbetalningar ur fonden.
Medel, som förvaringsbanken uppburit för värdepappersfondens räkning, skall ome- delbart insättas på särskild för fonden hos banken öppnad bankräkning. Värdepapper, som ingår i fonden, skall vara nedsatta i öppet förvar hos banken. Om utländska värdepapper ingår i fonden, får banken anförtro förvaringen av dessa värdepapper åt lämplig utländsk kreditinrättning. Anmälan därom skall göras till bankinspektionen.
Utfärdade men icke utgivna samt jämlikt 31 & inlösta och ej ånyo utgivna fond- andelsbevis skall omhänderhas av förvaringsbanken. Om inlösta fondandelsbevis ej ånyo skall utges, skall de makuleras i betryggande ordning. Vad nu sagts skall även gälla fondandelsbevis som utbytts mot annat sådant bevis.
23 &.
Fondandelsbevis får förvaringsbanken utlämna endast mot inbetalning av belopp motsvarande utgivningspriset.
Vid försäljning eller byte av värdepapper, som ingår i värdepappersfond, får för- varingsbanken utlämna värdepapperen endast mot erhållande av avtalad köpeskilling eller de med bytet avsedda värdepapperen.
24 &.
Förvaringsbanken får utbetala medel från den i 22 å andra stycket avsedda bankräk- ningen endast när fondbolagets beslut om utbetalningen avser ändamål, som anges i 16 &.
För förvärv av värdepapper eller för inlösen av fondandelsbevis får utbetalning verkställas endast mot erhållande av ifrågavarande värdepapper eller fondandelsbevis.
25 5.
För sitt omhänderhavande av värdepappersfond äger förvaringsbank åtnjuta ersätt- ning i enlighet med de för fonden fastställda fondbestämmelserna. Denna ersättning
får banken tillgodogöra sig av fondens medel utan hinder av vad i 24 5 första stycket sägs.
Fondandel och fondandelsbevis
26 &.
Andelar i värdepappersfond skall vara lika stora och innefatta samma rätt. Fondandels värde utgör fondens värde delat med antalet fondandelar (fondandels- värdet). Detta värde skall fortlöpande beräknas av fondbolaget.
Fondens värde framräknas genom att från tillgångarna göres dels avdrag för på fonden belöpande skulder, dels, om så är angivet i fondbestämmelserna, avdrag för framtida skatter i enlighet med vad fondbestämmelserna föreskriver. Värderingen av tillgångarna skall, såvitt angår värdepapper, ske med ledning av gällande marknads- värden.
27 5.
Fondandelsbevis skall vara ställda till innehavaren eller till viss man eller order. De skall vara försedda med uppgift om värdepappersfondens beteckning och vara num- rerade. Bevisen får avse en eller flera fondandelar.
Fondandelsbevis skall innehålla dels en förklaring av fondbolaget om den rätt till andel i värdepappersfondens värde, som beviset medför, dels en bekräftelse av för- varingsbanken, att banken åtagit sig fondens förvaring under iakttagande av bestäm- melserna i denna lag. Därvid får styrelseledamots eller firmatecknares namnteckning återges genom tryckning eller på annat dylikt sätt. På fondandelsbevis skall anges att beviset vid anfordran inlöses av bolaget i enlighet med föreskrifterna i denna lag samt att även i övrigt denna lag är tillämplig på rättsförhållandet mellan fondandelsägaren och bolaget. Fondandelsbevis skall upptaga erinran om att de för fonden gällande fond- bestämmelserna är fogade vid de årsberättelser, som upprättas för fonden, med upp- lysning tillika om var dessa årsberättelser finns tillgängliga.
Fondbolag får ej utge fondandelsbevis, innan bankinspektionen fastställt de för värdepappersfonden upprättade fondbestämmelserna.
28 &. Beträffande fondandelsbevis skall, där ej annat följer av vad i denna lag sägs, gälla vad i lagen om skuldebrev stadgas om löpande skuldebrev. På utdelningskuponger till fondandelsbevis skall tillämpas vad i 23 och 25 55 lagen om skuldebrev stadgas om räntekuponger.
29 5. Den rätt till andel i värdepappersfonds värde, som fondandelsbevis medför, är ej föremål för preskription i vidare mån än som framgår av 40 &.
30 å.
Utgivningspriset för fondandelsbevis skall utgöra det på utgivningsdagen gällande värdet av det antal fondandelar, som beviset avser, med tillägg av, i den mån fondbe- stämmelserna så medger, dels kostnader för bevisets utfärdande och utgivande, dels kostnader vid inköp av värdepapper svarande mot fondandelsvärdet.
31 5.
Det åligger fondbolag att på begäran av ägare av fondandelsbevis, som utfärdats av bolaget, med anlitande av värdepappersfondens medel inlösa beviset.
Inlösen skall ske omedelbart om likvida medel finns. Måste medel för inlösningen anskaffas genom försäljning av värdepapper skall sådan försäljning äga rum så snart ske kan och senast inom fem börsdagar från den dag begäran om inlösen framställts till bolaget, varefter inlösningen skall fullgöras så snart försäljningslikviden influtit. Före- ligger sådana särskilda förhållanden, att inlösen kan antagas medföra ett väsentligt missgynnande av övriga fondandelsägares intressen, får den angivna femdagarsfristen överskridas.
Vid begäran om inlösen, som ej verkställs omedelbart, äger bolaget fordra, att för inlösen avsett fondandelsbevis överlämnas till förvaringsbanken mot vederbörligt kvitto. Framställningen om inlösen får därefter ej återkallas.
32 5.
Inlösningspriset för fondandelsbevis skall utgöra det på inlösningsdagen gällande värdet av det antal fondandelar, som beviset avser, med avdrag, i den mån fondbe- stämmelserna så medger, för dels kostnader för inlösningsförfarandet, dels kostnader vid försäljning av värdepapper svarande mot fondandelsvärdet.
Redovisning
33 &.
Fondbolag skall kvartalsvis på tid som anges i fondbestämmelserna avge redogörelse för varje av bolaget förvaltad värdepappersfond. Redogörelsen skall för den dag redo- görelsen avser utvisa antal och slag av de värdepapper, som ingår i fonden, värdet av de olika slagen av värdepapper, storleken av de på bankräkning innestående medlen, på fonden belöpande skulder samt antalet fondandelar.
Vid utgången av varje räkenskapsår skall fondbolag upprätta en årsberättelse för varje av bolaget förvaltad värdepappersfond. Denna skall innehålla, förutom de upp- gifter, som skall intagas i kvartalsredogörelse, uppgift om den under året uppkomna avkastningen av fondförmögenheten, de kostnader, som under året belöpt på fonden, och storleken av den utdelning, som under året ägt rum på fondandelsbevisen. I års- berättelsen skall dessutom meddelas de övriga upplysningar, som är av betydelse för bedömande av fondens ställning. Vid årsberättelsen skall fogas de för fonden gällande fondbestämmelserna.
Om kvartalsredogörelse och årsberättelse skall avges samtidigt, får årsberättelsen ersätta kvartalsredogörelsen.
Kvartalsredogörelse och årsberättelse skall, så snart det kan ske, hållas tillgängliga för fondandelsägarna hos fondbolaget samt på de försäljningsställen, där bolagets fondandelsbevis tillhandahålles allmänheten.
Fondförvaltningens övergång, m. m. 34 &.
Vill fondbolag upphöra med förvaltningen av värdepappersfond, får bolaget ej be- sluta att förvaltningen skall upphöra tidigare än tre månader efter det att bolaget genom kungörelse i nedan angiven ordning tillkännagivit beslutet.
Vid den tidpunkt, då bolagets förvaltning av värdepappersfonden upphör, skall förvaltningen övergå till förvaringsbanken. Bolaget får dock med bankinspektionens medgivande träffa överenskommelse med annat fondbolag att vid den angivna tid- punkten övertaga förvaltningen.
Kungörelse om fondbolags beslut att upphöra med förvaltningen av värdepappers— fond skall av bolaget införas i allmänna tidningarna och i tidning inom den ort, där bolagets styrelse har sitt säte, samt hållas tillgänglig för fondandelsägarna på de för- säljningsställen, där bolagets fondandelsbevis tillhandahålles allmänheten. I kungörelsen skall anges den tidpunkt, då bolagets förvaltning av fonden upphör. Har överenskom- melse träffats om förvaltningens övertagande av annat fondbolag, skall kungörelsen innehålla uppgift därom. Föreligger ej sådan överenskommelse, skall i kungörelsen lämnas upplysning om att förvaltningen skall övergå till förvaringsbanken samt er— inras om innehållet i 37 och 38 åå.
35 &. Fondbolag får ej, utan att skyldighet därtill enligt lag föreligger, besluta att träda i likvidation, innan dess förvaltning av samtliga värdepappersfonder, som bolaget innehar, upphört.
36 %.
Har bankinspektionen återkallat fondbolags tillstånd att driva värdepappersfond- rörelse eller har bolaget trätt i likvidation eller försatts i konkurs, skall förvaltningen av värdepappersfond, som bolaget innehar, omedelbart övergå till förvaringsbanken.
Kungörelse om att förvaltningen av värdepappersfond enligt första stycket övergått till förvaringsbanken skall genom bankens försorg offentliggöras i den ordning, som i 34 & tredje stycket sägs. I kungörelsen skall erinras om innehållet i 37 och 38 åå.
37 &.
Medan förvaltningen av värdepappersfond omhänderhas av förvaringsbanken, får inlösen av fondandelsbevis jämlikt 31 & eller utgivande av nya fondandelsbevis ej äga rum.
Förvaringsbanken skall, sedan den övertagit fondförvaltningen, antingen, efter in- hämtande av bankinspektionens medgivande, överlåta fonden till annat fondbolag eller upplösa fonden.
För det arbete och den kostnad, som därigenom kan komma att åsamkas banken, är banken berättigad att ur fonden åtnjuta skälig ersättning med belopp, som godkänts av bankinspektionen.
38 %.
Skall fonden upplösas, åligger det banken att, så snart lämpligen kan ske, försälja de värdepapper, som ingår i fonden. Influtna medel skall tillföras den i 22 å andra stycket avsedda bankräkningen. Sedan försäljningen slutförts och all fonden åvilande gäld blivit betald eller erforderliga medel därtill avsatts, skall den behållna fondför- mögenheten snarast möjligt utskiftas till fondandelsägarna mot återbekommande av fondandelsbevisen. Förslår ej värdepappersfonds tillgångar till täckande av dess skulder och kan förlikning ej träffas, skall tillgångarna av förvaringsbanken fördelas enligt de regler, som gäller vid konkurs.
39 5. Har förvaringsbanken träffat överenskommelse om överlåtelse av värdepappersfond till annat fondbolag eller beslutat att upplösa fonden, skall banken omedelbart ut- färda kungörelse därom. Vid upplösning skall banken dessutom så snart det kan ske kungöra när och på vilket sätt utskiftat belopp kommer att hållas tillgängligt för lyftning.
Kungörelserna skall genom bankens försorg offentliggöras på sätt, som i 34 & tredje stycket sägs.
40 5.
Har fondandelsägare ej inom fem år från den dag, då utskiftat belopp enligt 38 & blivit tillgängligt för lyftning, anmält sig att lyfta honom tillkommande belopp, är han förlustig sin rätt därtill. Sådant belopp ävensom restbelopp, som vid utskiftningen ej kunnat fördelas på samtliga fondandelsägare, skall tillfalla allmänna arvsfonden.
41 &. Övergår förvaltningen av värdepappersfond i enlighet med vad ovan sagts till annan förvaltare, skall denne i fråga om förvaltningens handhavande anses ha trätt i stället för det bolag, som bildat fonden.
Om tillsyn
42 5.
Bankinspektionen skall övervaka att fondbolaget i sin verksamhet ställer sig till efterrättelse de lagar och andra författningar, som avser fondbolag, ävensom den för bolaget gällande bolagsordningen samt de fondbestämmelser och övriga föreskrifter, som med stöd av stadgande i lag eller bolagsordning meddelats av bolagsstämma eller styrelse.
Det åligger inspektionen att även i övrigt med uppmärksamhet följa fondbolagets verksamhet i den mån så erfordras för kännedom om de förhållanden, som kan in— verka på bolagets eller av bolaget förvaltad värdepappersfonds säkerhet eller eljest är av betydelse för en sund utveckling av värdepappersfondrörelsen.
Inspektionen är ej på grund av vad här föreskrivits pliktig att övervaka iakttagandet av bestämmelser, som avser enskild aktieägares rättigheter eller skyldigheter i förhål- lande till fondbolaget eller till annan aktieägare eller som angår bolagets inre ange- lägenheter.
Om inspektionen finner det behövligt, får inspektionen meddela närmare före- skrifter om sättet för förande av fondbolagets räkenskaper, om förvaring av värde- handlingar och om inventering av dessa.
43 &.
Bankinspektionen skall för fondbolaget förordna en revisor att med övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning samt bolagets räkenskaper. Inspektionen äger när som helst återkalla förordnande, som här avses, och i stället utse ny revisor.
44 &.
Bankinspektionen äger sammankalla fondbolagets styrelse, när sådant prövas nö- digt. Har styrelsen ej efterkommit av inspektionen framställd begäran om utfärdande av kallelse till extra bolagsstämma, får kallelse utfärdas av inspektionen.
Den som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att företräda inspektionen äger närvara vid bolagsstämma eller av inspektionen utlyst styrelsesam- manträde och deltaga i överläggningarna.
45 5.
Har fondbolagets styrelse, verkställande direktör eller bolagsstämma fattat beslut, som står i strid mot lag, bolagsordning eller fondbestämmelser, får bankinspektionen förbjuda verkställighet av beslutet. Inspektionen får också förelägga styrelsen eller verkställande direktören att, om beslut som nyss sagts verkställts, göra rättelse om så kan ske samt att fullgöra vad styrelsen eller verkställande direktören åligger enligt lag eller bolagsordning. Sådant föreläggande får dock ej, utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller balansräkning, av inspektionen meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff.
Även om avvikelse från lag, bolagsordning eller fondbestämmelser ej skett, äger inspektionen meddela de erinringar i fråga om bolagets verksamhet, som inspektionen kan finna påkallade.
46 &. Bankinspektionen äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud enligt denna lag.
47 å.
Fondbolagets styrelse och verkställande direktör åligger: att, så snart beslut fattats om styrelsens sammansättning eller om förändring i denna, anmäla beslutet till bankinspektionen;
att till inspektionen lämna uppgift om den bank, som utsetts till förvaringsbank för värdepappersfond, vilken bolaget förvaltar;
att när som helst för den befattningshavare hos inspektionen, som enligt av Ko- nungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda inspektionen, hålla bolagets kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning;
att på tider, som inspektionen bestämmer, och enligt av inspektionen fastställda formulär upprätta och till inspektionen insända översikter, utvisande bolagets tillgångar och skulder;
att, så snart det kan ske, till inspektionen insända i avskrift dels styrelsens och verkställande direktörens förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning, revisionsberättelsen med tillhörande handlingar liksom protokoll över förhandlingarna vid ordinarie bolagsstämman dels i 33 % föreskrivna kvartalsredo— görelser och årsberättelser;
att, när bolaget finner sig ej kunna iakttaga den i 31 å andra stycket angivna fem— dagarsfristen, ofördröjligen till inspektionen anmäla detta med angivande av skälen;
att, då bolaget beslutat att upphöra med förvaltningen av värdepappersfond eller trätt i likvidation eller försatts i konkurs, ofördröjligen underrätta inspektionen härom;
att även i övrigt meddela inspektionen och sådan befattningshavare där, som ovan sagts, alla de upplysningar rörande bolaget och av bolaget förvaltad värdepappersfond, som begärs av dem; samt
att, om inspektionen finner anledning till antagande att bolaget gjort sådana förluster att tio procent av aktiekapitalet förlorats, på inspektionens anmodan ofördröjligen låta upprätta bokslut och kalla revisorerna att granska detta.
48 &. Till bestridande av kostnaden för bankinspektionens tillsynsverksamhet skall varje fondbolag årligen erlägga bidrag efter visst förhållande till varje av bolaget förvaltad
värdepappersfonds värde vid utgången av nästföregående kalenderår. Närmare före- skrifter om fastställande och erläggande av bidrag meddelas av Konungen.
Det åligger bolaget dessutom att till revisor, som förordnats enligt 43 &, utge er- sättning med belopp som inspektionen bestämmer.
49 &. Ledamot av eller befattningshavare hos bankinspektionen får ej vara leder.. i sty- relsen för eller revisor i eller anställd hos fondbolag. Ej heller får ledamot av eller befattningshavare hos inspektionen vara aktieägare i sådant bolag.
50 &. Talan mot bankinspektionens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. Inspektionens beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan där— emot föres, om ej Konungen annorlunda förordnar.
Skadestånd
51 &.
Har fondandelsägare tillskyndats skada genom att fondbolaget överträtt denna lag eller gällande fondbestämmelser, är bolaget pliktigt att utge ersättning för sådan skada. Vad nu sagts angående fondbolaget skall äga motsvarande tillämpning i fråga om för— varingsbanken.
A nsvarsbestämmelser
52 5. Den som här i riket driver värdepappersfondrörelse utan att vara berättigad därtill eller bryter mot bestämmelsen i l % tredje stycket dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Den som bryter mot bestämmelsen i 3 & dömes till böter.
53 5.
Till böter eller fängelse i högst ett år dömes: 1) styrelseledamot eller befattningshavare h0s fondbolag, vilken vid ansökan om tillstånd att driva värdepappersfondrörelse uppsåtligen eller av grav vårdslöshet med- delar oriktig eller vilseledande uppgift;
2) styrelseledamot hos fondbolag, vilken förvärvar eller säljer värdepapper i strid mot bestämmelserna i 9 5;
3) den som förfogar över egendom, som ingår i värdepappersfond, i strid mot be- stämmelserna i 12 å andra stycket; samt
4) styrelseledamot eller verkställande direktör hos fondbolag, vilken uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i översikt, som avses i 47 5, eller vid lämnande av upplysning enligt samma lagrum.
Vad ovan sägs om styrelseledamot eller verkställande direktör hos fondbolag skall, där förvaltningen av värdepappersfond övergått till förvaringsbanken, i stället avse sty- relseledamot eller verkställande direktör hos banken.
Denna lag träder i kraft den Den som vid ikraftträdandet förvaltar s. k. aktiefond äger utan hinder av vad i lagen sägs fortsätta denna verksamhet intill den
Vill förvaltare, som i det föregående stycket avses, träffa överenskommelse med fond bolag om övertagande av aktiefondens förvaltning, skall i tillämpliga delar gälla vad i la- gen stadgas angående överenskommelse mellan fondbolag om övertagande av förvalt- ningen av värdepappersfond. Har sådant övertagande skett, får andelsbevis, som dess- förinnan utgivits av den tidigare fondförvaltaren, bibehållas utan hinder av att de ej uppfyller föreskrifterna i 27 å och skall de därvid gälla som fondandelsbevis i lagens mening. Är' andelsbevis ställda till viss man skall de efter fondförvaltningens övergång till fondbolag—"anses vara ställda till viss man eller order.
Förslag till
Lag om avbetalningsförsäljning av värdepapper, m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 5.
Denna lag har tillämpning på yrkesmässig verksamhet som bedrives av annan än bankinstitut eller fondkommissionär och som innefattar:
l. försäljning av värdepapper mot betalning i särskilda poster och under villkor att köparen ej skall äga rätt att få värdepapperen utlämnade till sig innan köpeskillingen eller viss del därav blivit erlagd; eller
2. mottagande av uppdrag att fortlöpande inköpa värdepapper eller kvotdelar av värdepapper åt uppdragsgivaren för medel, som denne enligt avtalad plan inbetalar i skilda poster.
Lagen gäller dock ej handel med svenska statens premieobligationer.
2 &. Verksamhet som avses i 1 & första stycket får utövas endast av aktiebolag som er— hållit tillstånd därtill av bankinspektionen. Tillstånd får meddelas endast under förutsättning, att bolaget ej finnes olämpligt att driva rörelse av ifrågavarande slag. Tillståndet kan återkallas, om bankinspektionen finner anledning därtill.
3 5
Vid försäljning av värdepapper på villkor, som anges i 1 5 första stycket under I., skall värdepapperen omedelbart sättas i förvar hos kreditinrättning som står under tillsyn av bankinspektionen och har notariatavdelning. Vid nedsättningen skall göras förbehåll att värdepapperen ej får utlämnas till någondera parten, såvida ej motparten medger det eller säljaren visar att köpet blivit hävt.
Underlåter köparen att erlägga förfallen betalningspost, får säljaren inte- på grund därav häva köpet, utkräva post, som eljest ej skulle vara förfallen, eller göra annan i köpeavtalet stadgad särskild påföljd gällande förrän tidigast en vecka efter det att skriftlig påminnelse om försummelsen avsänts till köparen. »
Vid hävning får säljaren ej såsom skadestånd tillgodoräkna sig mera än som mot- svarar dels det belopp varmed värdepapperens marknadsvärde vid hävningstillfället må understiga uppburen betalning, dels ytterligare en tiondel av den avtalade köpeskil— lingen. I den mån skadeståndsvillkor i köpeavtalet är strängare mot köparen än nu sagts är villkoret ogiltigt. -
När värdepapper anskaffats till fullgörande av uppdrag, som avses i 1 & första stycket under Z., skall värdepapperet, om det ej genast utlämnas till uppdragsgivaren, omedelbart sättas i förvar för uppdragsgivarens räkning hos kreditinrättning som står under tillsyn av bankinspektionen och har notariatavdelning. Därvid skall göras för- behåll att värdepapperet ej får utlämnas till annan än uppdragsgivaren, såvida ej bo— laget visar att dennes rätt till detsamma upphört.
5 &. Om särskilda skäl därtill föranleder kan Konungen medge att nedsättning enligt 3 % första stycket eller 4 & får äga rum även hos annat under bankinspektionens tillsyn stående företag än sådan kreditinrättning, som där avses.
6 &. Bolag. som avses i denna lag, skall stå under tillsyn av bankinspektionen.
7 &.
Bankinspektionen skall övervaka att bolaget i sin verksamhet ställer sig till efter— rättelse de lagar och andra författningar, som avser bolag av här ifrågavarande slag, ävensom den för bolaget gällande bolagsordningen samt de föreskrifter, som med stöd av stadgande i lag eller bolagsordning meddelats av bolagsstämma eller styrelse.
Det åligger inspektionen att även i övrigt med uppmärksamhet följa bolagets verk- samhet i den mån så erfordras för kännedom om de förhållanden, som kan inverka på bolagets säkerhet.
Inspektionen är ej på grund av vad här föreskrivits pliktig att övervaka iakttagandet av bestämmelser. som avser enskild aktieägares rättigheter eller skyldigheter i för- hållande till bolaget eller till annan aktieägare eller som angår bolagets inre ange— lägenheter.
Om inspektionen finner det behövligt, får inspektionen meddela närmare föreskrif- ter om sättet för förande av bolagets räkenskaper, om förvaring av värdehandlingar och om inventering av dessa.
8 &.
Bankinspektionen äger, om så finnes erforderligt, förordna en revisor att med övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens och verkställande direktörens förvalt- ning samt bolagets räkenskaper. Inspektionen äger när som helst återkalla förord- nande, som här avses, och i stället utse ny revisor.
9 5.
Bankinspektionen äger sammankalla bolagets styrelse, när sådant prövas nödigt. Har styrelsen ej efterkommit av inspektionen framställd begäran om utfärdande av kal- lelse till extra-bolagsstämma, får kallelse utfärdas av inspektionen.
Den som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att företräda inspektionen äger närvara vid bolagsstämma eller av inspektionen utlyst styrelsesam- manträde och deltaga i överläggningarna.
10 5. Har bolagets styrelse, verkställande direktör eller bolagsstämma fattat beslut, som står i strid mot lag eller bolagsordning, får bankinspektionen förbjuda verkställighet av beslutet. Inspektionen får också förelägga styrelsen eller verkställande direktören
att, om beslut som nyss sagts verkställts, göra rättelse om så kan ske samt att full- göra vad styrelsen eller verkställande direktören åligger enligt lag eller bolagsord— ning. Sådant föreläggande får dock ej, utom vad angår innehållet av vinst- och förlust- räkning eller balansräkning, av inspektionen meddelas i fråga om i lag givna före- skrifter, vilkas överträdande är belagt med straff.
Även om avvikelse från lag eller bolagsordning ej skett, äger inspektionen med— dela de erinringar i fråga om bolagets verksamhet, som inspektionen kan finna på- kallade.
11 &. Bankinspektionen äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud en- ligt denna lag.
12 &
Bolagets styrelse och verkställande direktör åligger: att när som helst för den befattningshavare hos bankinspektionen, som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda inspektionen, hålla bolagets kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra hand- lingar tillgängliga för granskning;
att på tider, som inspektionen bestämmer, och enligt av inspektionen fastställda formulär upprätta och till inspektionen insända översikter, utvisande bolagets tillgångar och skulder;
att, så snart det kan ske, till inspektionen insända i avskrift styrelsens och verk— ställande direktörens förvaltningsberättelse jämte vinst— och förlusträkning samt ha- lansräkning, revisionsberättelsen med tillhörande handlingar liksom protokoll över förhandlingarna vid ordinarie bolagsstämman;
att även i övrigt meddela inspektionen och sådan befattningshavare där, som ovan sagts, alla de upplysningar rörande bolaget, som begärs av dem; samt
att, om inspektionen finner anledning till antagande att bolaget gjort sådana för- luster att tio procent av aktiekapitalet förlorats, på inspektionens anmodan ofördröjligen låta upprätta bokslut och kalla revisorerna att granska detta.
13 5.
Till bestridande av kostnaden för bankinspektionens tillsynsverksamhet skall varje bolag, som omfattas av tillsynen, årligen erlägga visst bidrag. Närmare föreskrifter om fastställande och erläggande av bidrag meddelas av Konungen.
Det åligger bolaget dessutom att till revisor, som förordnats enligt 8 &, utgiva er- sättning med belopp som inspektionen bestämmer.
14 &. Ledamot av eller befattningshavare hos bankinspektionen får ej vara ledamot i styrelsen för eller revisor i eller anställd hos bolag av nu ifrågavarande art. Ej heller får ledamot av eller befattningshavare hos inspektionen vara aktieägare i sådant bolag.
15 å. Talan mot bankinspektionens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. Inspektionens beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan där- emot föres, om ej Konungen annorlunda förordnar.
16 &. Den som här i riket driver rörelse av det slag, varom i denna lag är fråga, utan att vara berättigad därtill dömes till böter eller fängelse i högst ett år.
17 &.
Styrelseledamot eller verkställande direktör hos bolaget, vilken uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i översikt, som avses i 12 5, eller vid lämnande av upplysning enligt samma lagrum, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.
Denna lag träder i kraft den
Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, dels att 355 3 mom., 385 1 mom. och punkt 3 av anvisning- arna till 38 & kommunalskattelagen den 28 september 19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall till 53 & fogas ett nytt mom., betecknat 5 mom., till anvisningarna till 38 å fogas en ny punkt, betecknad punkt 6, och till anvisningarna till 399” en ny punkt, betecknad punkt 4, av neda angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
35 5.
3 mom. Avyttras aktie, andel i aktie- fond, fondandel eller teckningsrätt till aktie eller andel i ekonomisk förening el- ler i handelsbolag eller avyttras annan rättighet som är jämförlig med här av- sedd andelsrätt eller aktie, dock ej aktie eller andel i bostadsaktiebolag eller i bo- stadsförening som avses i 24 ä 3 mom., räknas som skattepliktig realisationsvinst:
om egendomen innehafts mindre än 2 år .............. 100 % av vinsten 2 år men mindre än 3 år ...... 75 % av vinsten 3 år men mindre än 4 år ...... 50 % av vinsten 4 år men mindre än 5 år ...... 25 %
av vinsten
3 mom. Avyttras aktie, interimsbevis, teckningsbevis, teckningsrättsbevis, delbe- vis eller annat bevis om rättighet som är jämförlig med aktie, fondandelsbevis eller andel i ekonomisk förening eller i han- delsbolag eller avyttras annan rättighet som är jämförlig med här avsedd andels- rätt eller aktie, dock ej aktie eller andel i bostadsaktiebolag eller i bostadsförening som avses i 24 5 3 mom., räknas som skattepliktig realisationsvinst: om egendomen innehafts mindre än 2 år .............. 100 % av vinsten
75 % av vinsten 3 år men mindre än 4 år ...... 50 %
av vinsten 4 år men mindre än 5 år 25% av vinsten 2 år men mindre än 3 år
Avyttrar skattskyldig ——————————————— detta stycke. Kan tillämpning ———————— _______ avyttringen sker. Har egendom —————————————————— för avyttringen. Bestämmelsen i ——————————————— detta moment.
Från skatteplikt ————————— Har fastighet _________
_________ lös egendom. ______ av fångeshandlingen.
1 Senaste lydelse av 35 & 3 mom. se 1968: 275, av 38 5 1 mom. se 1957: 72 samt av punkt 3 av anvisningarna till 38 5 se 1943z45.
38 5.
1 mom. Till intäkt av kapital räknas: ränta å obligationer och å utlånade el- ler i bank eller annorstädes insatta medel, utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar samt å
andelar i utländska bolag, så ock
intäkt genom överlåtelse av rätt till ut- delning å aktier eller andelar, som nyss sagts, där ej aktierna eller andelarna sam- tidigt överlåtits,
allt såvitt icke intäkten är att hänföra till intäkt av rörelse.
För den, som genom köp, byte eller därmed jämförligt avtal förvärvat rätt till utdelning å svensk aktie eller å andel i svensk ekonomisk förening eller i utländskt bolag, skall såsom intäkt upptagas endast det belopp, varmed utdelningen eller, om förvärvaren i sin tur överlåtit rätten till ut- delning, den därvid erhållna valutan över- stigit det vid förvärvet utgivna vederlaget för rätten till utdelning.
Såsom utdelning _______
1 mom. Till intäkt av kapital räknas: ränta å obligationer och å utlånade el- ler i bank eller annorstädes insatta medel,
utdelning å svenska aktier och fond- andelsbevis, andelar i svenska ekonomiska föreningar samt andelar i utländska bolag och värdepappersfonder, så ock
intäkt genom överlåtelse av rätt till ut- delning å aktier, fondandelsbevis eller andra andelar, som nyss sagts, där ej aktierna, fondandelsbevisen eller andelar— na samtidigt överlåtits,
allt såvitt icke intäkten är att hänföra till intäkt av rörelse.
För den, som genom köp, byte eller därmed jämförligt avtal förvärvat rätt till utdelning å svensk aktie eller svenskt fondandelsbevis eller å andel i svensk ekonomisk förening eller i utländskt bo- lag eller i utländsk värdepappersfond, skall såsom intäkt upptagas endast det belopp, varmed utdelningen eller, om för- värvaren i sin tur överlåtit rätten till ut- delning, den därvid erhållna valutan över- stigit det vid förvärvet utgivna vederla- get för rätten till utdelning.
—— — — — — övertagande föreningen.
53 5.
5 mom. Värdepappersfond enligt la- gen om värdepappersfondrörelse taxeras för inkomst av tillgångar som ingår i fonden.
Anvisningar
till 38 5. 3. Beträffade avkastning ——————————————— för lyftning. I det ————————————————————— utan betydelse. Har, då ————————————————————— för denne. Innehade den, ——————————————————— sin helhet. Har däremot ————————————————————— tio år.
Vad'Som gäller utdelning å svensk aktie skall äga motsvarande tillämpning beträf- fande utdelning å andel i svensk ekono- misk förening samt aktie eller annan andel i utländskt bolag.
Vad som gäller utdelning å svensk aktie skall äga motsvarande tillämpning beträf- fande utdelning å svenskt fondandelsbevis, andel i svensk ekonomisk förening, aktie eller annan andel i utländskt bolag eller andel i utländsk värdepappersfond.
6. Avkastning av tillgångar ingående i värdepappersfond, som avses i 53 5 5 mom., utgör inkomst av kapital för fan- den.
till 39 ä.
4. Värdepappersfond, som avses i 53 9 5 mom., får göra avdrag för utdel- ning å fondandelsbevis såsom för ränta ågäld.
Denna lag träder i kraft den Övergår förvaltningen av en s.k. aktiefond enligt övergångsbestämmelserna till lagen om värdepappersfondrörelse till fondbolag skall icke vare sig den som tidigare förvaltat fonden eller fonden beskattas på grund av överföringen. Vid avyttring av värdepapper, som ingår i en sådan fond, skall skattepliktig realisationsvinst och av- dragsgill realisationsförlust beräknas såsom om tillgången förvärvats vid den tidpunkt, då den tillförts fonden. Såsom anskaffningsvärde skall anses det värde tillgången då hade.
Förslag till
Förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
Härigenom förordnas, att 10 5 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 10 ä. 2 m om. Den statliga inkomstskatten utgör: a) för svenska aktiebolag, svenska för- a) för svenska aktiebolag, svenska för-
säkringsanstalter som icke äro aktiebolag säkringsanstalter som icke äro aktiebolag, samt sådana utländska juridiska personer värdepappersfonder enligt lagen om värde- som ej beskattas enligt 1 mom.: pappersfondrörelse samt sådana utländs- ka juridiska personer som ej beskattas en- ligt ] mom.: fyrtio procent ———————————— beskattningsbara inkomsten. Vid tillämpningen ———————————— å livförsäkringsrörelsen.
Denna förordning träder i kraft den
1 Senaste lydelse av 10 & 2 mom. se 1959: 295.
Förslag till
Förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig f örmögenhetsskatt
Härigenom förordnas, att 35 1 mom. och 6å förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 5. 1 mom. Vid förmögenhetsberäkningen —————————— och dylikt;
d) kapital, som finnes kontant tillgäng- ligt eller utlånats eller nedlagts i obliga- tioner eller insatts i bank eller annorstä— des eller bestått av andra fordringar eller av aktier eller andelar i ekonomiska för- eningar, bolag eller rederier eller av andel i oskiftat dödsbo som vid taxering till stat- lig inkomstskatt skall behandlas såsom handelsbolag, i den mån samma kapital icke är att hänföra till i c) här ovan nämnd egendom;
d) kapital, som finnes kontant till- gängligt eller utlånats eller nedlagts i ob- ligationer eller insatts i bank eller an- norstädes eller bestått av andra fordringar eller av aktier, fondandelsbevis eller an- delar i ekonomiska föreningar, bolag el- ler rederier eller av andel i oskiftat dödsbo som vid taxering till statlig inkomstskatt skall behandlas såsom handelsbolag, i den mån samma kapital icke är att hänföra till i e) här ovan nämnd egendom;
e) lös egendom ———————————— beskattningsårets utgång.
6 &. 1 mom. Skyldighet att ————————————— utländska bolag: för den förmögenhet, de vid beskatt- ningsårets utgång haft här i riket nedlagd, till den del den icke utgjorts av svenska aktier, dock att skattskyldighet föreligger för sådana aktier, som äro nedlagda i rö- relse här i riket.
Medlem av __________ 2 rn o m. Med här _______
c) svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och rede- rier, i den mån dessa tillgångar icke in- gå under b) i detta mom.
När skattskyldighet _______
Denna förordning träder i kraft den
för den förmögenhet, de vid beskatt- ningsårets utgång haft här i riket nedlagd, till den del den icke utgjorts av svenska aktier eller svenska fondandelsbevis, dock att skattskyldighet föreligger för sådana aktier och fondandelsbevis, som äro ned- lagda i rörelse här i riket.
——— bedriven livförsäkringsrörelse. ———————— bedrives; samt
c) svenska aktier, svenska fondandels- bevis och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och rederier, i den mån dessa tillgångar icke ingå under b) i detta mom.
————— skattskyldigheten avser. (Se vidare anvisningarna.)
1 Senaste lydelse av 3 & 1 mom. se 1968:732, 6 5 1 mom. se 1966z726.
Förslag till Förordning om ändring i förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt
Härigenom förordnas, att 1 5 förordningen den 12 februari 1943 om kupongskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 1 5. Skyldighet att utgöra statlig ———————————— förvärvat aktien. Skyldighet att utgöra kupongskatt skall —————— från kupongskatt. Skyldighet att utgöra kupongskatt föreligger — _ — statlig inkomstskatt. I den ——————————————— erforderligt belopp.
Vad i denna förordning sägs om aktie gäller även bevis om andel i svensk vär— depappersfond.
Denna förordning träder i kraft den
' Senaste lydelse av 1 5 se 1951: 327.
Förslag till
Förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)
Härigenom förordnas, att 22 5 1 mom., 43 ä 1 och 2 mom. samt 47 & taxerings- förordningen den 23 november 19561 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
22 5. 1 m om. Nedannämnda skattskyldiga————— (självdeklaration), nämligen:
1) aktiebolag och ekonomisk förening ävensom sådan stiftelse, fond eller inrätt— ning som har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs, vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska in- tressen,
2) annan juridisk _______
]) aktiebolag, ekonomisk förening och värdepappersfond enligt lagen om värde- pappersfondrörelse ävensom sådan stiftel- se, fond eller inrättning som har till hu- vudsakligt ändamål att tillgodose viss fa- miljs, vissa familjers eller bestämda per- soners ekonomiska intressen, ————— skattepliktig inkomst.
Vid bedömandet ———————————— statlig förmögenhetsskatt. Hava makar, _________ Skall skattskyldig —————— Vid tillämpning _________ I fråga __________
— —— — stycket kommunalskattelagen. deklarationsskyldighetens bedömande. ————————— riket bosatta.
________ den avlidne.
43 5.
1 mom. Envar, som utbekommit ut— delning å svenska aktier, så ock envar, som här i riket utbekommit
a) utdelning å _______
1 mom. Envar, som utbekommit ut- delning å svenska aktier eller svenska fond- andelsbevis, så ock envar, som här i riket utbekommit
_____ kupongen förvärvats.
Uppgift avfattas ——————————————— betalning sker. 2 mom. Med uppgifter, som avgivits enligt 1 mom. och röra utdelning å sven- ska aktier, skall förfaras på sätt stad- gas i förordningen om kupongskatt.
2 mom. Med uppgifter, som avgivits enligt 1 mom. och röra utdelning å sven- ska aktier eller svenska fondandelsbevis, skall förfaras på sätt stadgas i förord— ningen om kupongskatt.
Övriga enligt ——————————————— upplysning härom. Enligt 1 mom. ——————————————— de förstöras.
* Senaste lydelse av 225 1 mom. se 1965: 81.
47 &.
Skyldighet att ________
5) för annan deklarations- eller uppgifts- skyldig än enskild person och dödsbo av vederbörande styrelse, förvaltning, sysslo- man, förvaltare eller ombud, där ej be- träffande staten, landsting, kommun eller annan dylik menighet Kungl. Maj:t annor— lunda förordnar, samt
6) för annan än här ovan omförmäld juridisk person, som ej längre består, av den som senast haft att förvalta dess angelägenheter.
Denna förordning träder i kraft den
_______ boets egendom,
5) för annan deklarations— eller uppgifts— skyldig än enskild person och dödsbo av vederbörande styrelse, förvaltning, sysslo- man, förvaltare eller ombud, där ej be- träffande staten, landsting, kommun el- ler annan dylik menighet Kungl. Maj:t annorlunda förordnar,
6) för värdepappersfond enligt lagen om värdepappersfondrörelse av det fond- bolag, som handhar förvaltningen av fan- den, eller, om förvaltningen övergått till förvaringsbanken, av denna samt
7) för annan än här ovan omförmäld juridisk person, som ej längre består, av den som senast haft att förvalta dess an- gelägenheter.
Förslag till
Förordning om ändring i stämpelskatteförordningen den 21 maj 1964 (nr 308)
Härigenom förordnas, dels att 21—23 55 stämpelskatteförordningen den 21 maj 1964 skall upphöra att gälla, dels att 24—27 55, 30 ä 2 mom., 32 och 51 55 samt rubriken närmast före 19 & samma förordning1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) Aktier och obligationer m. m.
(Föreslagen lydelse)
Aktier m. m.
24 5.
Har till riket införts aktiebrev i ut- ländskt bolag eller obligation, som ut- getts utom riket, skall stämpelskatt er- läggas för handlingen, om denna över- låtes eller pantsättes här i riket eller om innehavaren dessförinnan avlider och handlingen enligt lag skall upptagas i bo- uppteckning som registreras här i riket. Dock inträder icke skatteplikt på grund av pantsättning för skuld, vari utländsk medborgare som är bosatt utom riket el- ler utländsk juridisk person häftar.
Skatten för aktiebrev utgår med be— lopp, som gäller i fråga om svensk aktie. och beräknas på aktiens nominella belopp eller, om aktien lyder på viss andel, på värdet av denna. Skatten för obligation utgår med belopp, som gäller för här i riket utgiven obligation.
Har till riket införts aktiebrev i ut- ländskt bolag skall stämpelskatt erläggas för aktiebrevet, om detta överlåtes eller pantsättes här i riket eller om inneha- varen dessförinnan avlider och aktiebrevet enligt lag skall upptagas i bouppteckning som registreras här i riket. Dock inträder icke skatteplikt på grund av pantsättning för skuld, vari utländsk medborgare som är bosatt utom riket eller utländsk juri- disk person häftar.
Skatten för aktiebrev utgår med be- lopp. som gäller i fråga om svensk aktie, och beräknas på aktiens nominella belopp eller, om aktien lyder på viss andel, på värdet av denna.
Vad nu __________________ ekonomisk art. Utfärdas här _________ Vad i ___________
————————— till riket.
_______ samma handling.
25 &.
Vid utbyte av eller påskrift på hand- ling, som avses i 24 9, skola bestämmelser-
1 Senaste lydelse av 30 ä 2 mom. se 1964: 803.
Vid utbyte av aktiebrev i utländskt ak- tiebolag i samband med dödning eller
(Nuvarande lydelse)
na i 23 & äga motsvarande tillämpning. Har utbyte eller påskrift skett utom ri— ket, äger innehavaren, efter deklaration i den ordning 27 % föreskriver, erhålla bevis på handlingen om orsaken till att den ej är försedd med stämpel.
eljest mot nya aktiebrev i samma bolag, skall skatt icke erläggas för de nya aktie- breven, om de utbytta aktiebreven blivit behörigen försedda med stämpel. Gälla nya aktiebrev för högre sammanlagt be- lopp än utbytta, skall skatt erläggas för överskjutande belopp.
Aktiebrev, som enligt första stycket ut- lämnas utan att vara försett med stäm- pel till fullt belopp, skall vara försett med anteckning av bolaget om orsaken därtill. Har utbyte skett utom riket, äger innehavaren, efter deklaration i den ord- ning 27 å föreskriver, erhålla bevis på aktiebrevet om orsaken till att det ej är försett med stämpel.
Bestämmelserna i denna paragraf äga motsvarande tillämpning vid utbyte av handling, som avses i 24 9 tredje styc- ket, samt vid utbyte av certifikat mot handlingar, för vilka certifikatet gäller, eller mot annat sådant certifikat.
26 %.
Skatteplikt föreligger icke för hand- ling, som avses i 21 eller 24 5, om hand- lingen är utfärdad eller garanterad av sådant till Förenta Nationerna anknutet fackorgan till vilket Sverige anslutit sig, och ej heller när handling, som avses i 24 &, överlåtes av eller till sådant organ.
Skatteplikt föreligger icke för handling, som avses i 24 5, om handlingen är ut- färdad eller garanterad av sådant till Förenta Nationerna anknutet fackorgan till vilket Sverige anslutit sig, och ej heller när handling, som avses i 24 &, överlåtes av eller till sådant organ.
27 &.
Den som har att erlägga stämpelskatt i fall, som avses i 19, 20, 21 eller 24 5, skall till ledning vid fastställande av skat- ten inkomma med deklaration till kon- trollstyrelsen. Deklarationen skall avges på heder och samvete samt avfattas på blan- kett enligt formulär, som kontrollstyrel- sen fastställer. I fråga om aktie skall deklaration, som ej är undertecknad av bolagets styrelse, vara åtföljd av proto- kollsutdrag, som visar att styrelsen be- slutat lämna de uppgifter deklarationen
Den som har att erlägga stämpelskatt i fall, som avses i 19, 20 eller 24 &, skall till ledning vid fastställande av skatten inkomma med deklaration till kontroll- styrelsen. Deklarationen skall avges på he— der och samvete samt avfattas på blan- kett enligt formulär, som kontrollstyrel- sen fastställer. I fråga om aktie skall dek- laration, som ej är undertecknad av bo- lagets styrelse, vara åtföljd av protokolls- utdrag, som visar att styrelsen beslutat lämna de uppgifter deklarationen inne-
innehåller. håller. Deklaration skall —————————————————— avses i a) 19 å, —————————————————— blivit registrerat;
(Nuvarande lydelse)
b) 20 &, inom två månader från det att kommanditdelägarens utfästelse blivit registrerad;
c) 21 5, innan där angiven handling utlämnas; samt
d) 24 5, inom två månader från den överlåtelse eller pantsättning som föran- lett skatteplikt eller, då skatteplikt in- trätt till följd av dödsfall, inom den tid som gäller för ingivande av bouppteck- ningen till registrering.
Deklaration rörande handling, som av- ses i 21 eller 24 &, skall åtföljas av de i deklarationen angivna skattepliktiga hand- lingarna. Är fråga om aktiebrev, annat andelsbevis, delaktighetsbevis eller lott— brev i utländskt företag av ekonomisk art och lyder handlingen på viss andel i före- taget, skall på begäran tillika inges vär- debevis av beskattningsmyndighet i det land, där företaget har sitt säte.
30
2 mom. Myndighet, som _____ Skatteplikt inträder, ______
f) 21 å, när handlingen utlämnas,
g) 24 å, när överlåtelse eller pant- sättning sker eller innehavaren dessförin- nan avlider; samt
11) 28 å, när dragning sker.
32
I förhållande _________
d) obligation, som avses i 21 5, och här i riket utfärdat certifikat, som sägs iZI eller 24 &, utfärdaren;
e) annan handling ________
(Föreslagen lydelse)
b) 20 å, inom två månader från det att kommanditdelägarens utfästelse blivit registrerad; samt
c) 24 5, inom två månader från den överlåtelse eller pantsättning som föran— lett skatteplikt eller, då skatteplikt inträtt till följd av dödsfall, inom den tid som gäller för ingivande av bouppteckningen till registrering.
Deklaration rörande handling, som av- ses i 24 5, skall åtföljas av de i deklara- tionen angivna skattepliktiga handling- arna. Är fråga om aktiebrev, annat an- delsbevis, delaktighetsbevis eller lottbrev i utländskt företag av ekonomisk art och lyder handlingen på viss andel i företa- get, skall på begäran tillika inges vär— debevis av beskattningsmyndighet i det land, där företaget har sitt säte.
&.
————— är beskattningsmyndighet.
______ registrering sker;
f) 24 å, när överlåtelse eller pantsätt- ning sker eller innehavaren dessförinnan avlider; samt
g) 28 å, när dragning sker.
&.
—————— skatteplikt inträtt; d) här i riket utfärdat certifikat, som sägs i 24 &, utfärdaren;
_______ anordnar detta.
När flera —————————————————— dem solidariskt. Skattskyldig är ————————
51
Till dagsböter dömes den som underlåter att inom föreskriven tid avge deklaration eller avlämnar deklaration med så bristfälligt innehåll, att den uppenbar- ligen icke är ägnad att ligga till grund för fastställande av skatt; eller
______ skattens erläggande.
5.
Till böter dömes den som underlåter att inom föreskriven tid avge deklaration eller avlämnar deklaration med så brist— fälligt innehåll, att den uppenbarligen ic- ke är ägnad att ligga till grund för fast- ställande av skatt.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) utlämnar handling, som avses i 23 5 första stycket, utan att handlingen är be- hörigen försedd med stämpel eller anteck- ning om orsaken till att den utlämnas utan stämpel.
Denna förordning träder i kraft den
1. Utredningsdirektiven m. m.
I en den 5 augusti 1960 dagtecknad skri- velse till Kungl. Maj:t framhöll Kungl. bank- och fondinspektionen — numera bankinspektionen — att handeln med ak— tier under de senaste åren kommit att del- vis ske i andra former än tidigare. Inspek- tionen anförde härvid, att sedan ett par år tillbaka ett nybildat företag, Stiftelsen Aktietjänst, tillhandahållit allmänheten an- delar i olika av företaget förvaltade »ak— tiefonder», varvid stiftelsen till bevis om dessa andelar utgav s. k. aktiefondsbevis, samt att ett annat ungefär samtidigt bil- dat företag, Aktiebolaget Aktieköp. med ett aktiekapital på 5 000 kr. startat en för- säljning av aktier, som kännetecknades av att betalningen erlades i förskott genom regelbundna s.k. insatser. Tillkomsten av dessa företag, rörande vilkas konstruktion och verksamhet närmare uppgifter samman- förts i en vid skrivelsen fogad bilaga, fick enligt inspektionens mening ses mot bak- grunden av strävandena att tillföra aktie— marknaden nytt riskvilligt kapital genom en popularisering av aktieägandet. Efter att ha konstaterat att företag av den typ Aktietjänst representerar var vanliga utom- lands och där kommit att spela en inte obetydlig roll på aktiemarknaden, anför- de inspektionen i skrivelsen vidare.
Från principiell synpunkt torde icke finnas någon anledning att hindra eller motverka en utveckling sådan som den nyss angivna. Tvärt- om är strävandena att sprida aktieägandet vär-
då att uppmuntras såsom ägnade att ' under- lätta företagsamhetens finansiering. Emellertid ligger det i sakens natur, att de nystartade före- tagen med sin reklam vänder sig främst till ett klientel, som saknar tidigare erfarenhet av pla— cering i aktier och som delvis består av små- sparare. Det är därför särskilt angeläget, att försäljningspropagandan icke innehåller tenden- tiösa överdrifter utan lämnar de tilltänkta kö- parna vederhäftiga informationer om de med denna sparform förenade fördelarna och risker- na. Det är vidare viktigt, att handeln sker i så- dana former och på sådana villkor, att spararna icke utsättes för andra risker än dem som med nödvändighet följer av sparobjektets speciella art, och slutligen är det ett allmänt intresse, att handeln icke oskäligt fördyras.
Inspektionen, som med uppmärksamhet följt utvecklingen på området, avser att i det föl— jande närmare redogöra för sina iakttagelser. Dessförinnan vill verket dock göra några all- männa påpekanden.
De nya former, i vilka fondhandeln delvis kommit att drivas, är sådana, att verksamheten icke faller in under lagen om fondkommissions- rörelse och fondbörsverksamhet. Verksamheten är följaktligen icke underkastad tillsyn av bank- och fondinspektionen. Den förutsätter icke hel- ler tillstånd av offentlig myndighet utan kan bedrivas av praktiskt taget vem som helst. Av företagaren eller företagsledningen krävs från det allmännas sida icke — såsom fallet är be- träffande exempelvis den reguljära fondkom- missionärshandeln — speciella insikter i yrket eller tillgång till visst minimikapital. I stort sett är verksamheten oreglerad och det är uppen— bart, att det skydd för sparkapitalet, som man på andra områden sökt skapa lagstiftningsvä- gen (jfr lagarna om banker, sparbanker, jord- brukets kreditkassor m.fl.), här saknas. Än mindre finns några garantier för att övriga synpunkter, som berörts i det föregående, be-
Beträffande härefter de praktiska erfarenhe— terna av den i nya former bedrivna fondhan- deln, vill inspektionen till en början erinra om att de båda företag som hittills ägnat sig däråt arbetar med ett mycket ringa kapital. Detta är en svaghet, som blir särskilt påtaglig då sälja- ren, såsom fallet är med Aktieköp, baserar sin verksamhet på »insatser» av köparna i förskott; det kan icke gärna av någon med allvar göras gällande att ett aktiekapital på 5000 kronor skulle stå i rimlig proportion till de med verk- samheten i detta fall förenade riskerna. I hän- delse av ett kraftigt kursfall måste man räkna med att vissa köpare underlåter att fullfölja avtalen och att företaget därigenom lätt kan tillskyndas förluster, som gör det omöjligt för detsamma att fullgöra förpliktelserna mot öv- riga köpare.
Inspektionen vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att några sådana anord- ningar till köparnas skydd icke vidtagits, som svarar mot den pantsättning av säkerhetema hos allmänna ombud, som i hypoteksbolagen verkställes till förmån för obligationshavarna. Någon garanti finns därför icke för att de ak- tier, som företaget enligt reklamen utfäster sig att »reservera» för köparna, verkligen står till dessas förfogande, då de fullgjort sina inbe- talningar. Aktierna kan till äventyrs ha lämnats såsom pant på annat håll — exempelvis i bank vid upplåning av medel för rörelsens finansie- ring.
Vidare förtjänar framhållas, att de köp som likvideras medelst successiva, i förskott preste- rade insatser icke är avbetalningsköp i juridisk mening utan s.k. prenumerationsköp. Både av denna anledning och på grund av köpeob- jektets art är lagen om avbetalningsköp icke tillämplig å desamma och det är därför ovisst, hur rättsförhållandet mellan säljare och köpare skall regleras, i den händelse den senare full- gjort vissa inbetalningar men icke fullföljer av- talet. Företagets publicerade :bestämmelser för aktieköp» lämnar icke full klarhet på den punkten. De innehåller endast ett uttalande om att köparen »kan» återfå de gjorda inbetalning- ama med visst avdrag. Huruvida företaget i al- la situationer anser sig också juridiskt förplik- tat att återbetala de gjorda insatserna är osä— kert.
Som av uppgifterna i bilagan framgår, be- driver .nyssberörda företag försäljningen av ak- tier 'i nära samverkan — både organisatoriskt och finansiellt — med ett annat företag, som sedan länge varit av riksgäldskontoret auktori- serat som försäljare av premieobligationer. Då sistnämnda företag torde ha betydande ekono- miska resurser och detsamma gäller om de bak- om företaget stående intressentema, kan det möjligen sägas, att frånvaron av nämnvärda eg- na resurser i det aktieförsäljande företaget och
den påtalade oklarheten i fråga om köpevill— koren mer är skenbara än reella svagheter. Emellertid kvarstår att eventuella anspråk från aktieköpamas sida mot det med säljaren sam- verkande företaget eller dess intressenter icke torde kunna grundas på några juridiskt bin- dande utfästelser av vare sig företaget eller in- tressenterna. I vilken utsträckning dessas re- surser verkligen utgör ett skydd för köparna förblir därför ovisst.
Den form av fondhandel, som nu senast be- rörts, blir uppenbarligen ganska dyrbar för kö- parna. Kostnadstäckning måste krävas inte ha- ra för det betydande arbete, som är förenat med den successiva inbetalningen av insatserna, utan också för en omfattande försäljarorgani- sation och en intensiv propaganda. Särskilt i förhållande till de courtageavgifter, som fast- ställts för den reguljära fondkommissionshan— deln, ter sig de avgifter, som uttages av kö- parna, höga. Sagda förhållande har också på- talats av Svenska fondhandlareföreningen i en skrivelse till inspektionen den 13 september 1958.
Beträffande den av Aktietjänst bedrivna för- säljningen av aktiefondsbevis synes tveksamt hur man juridiskt skall definiera den rätt kö- parna förvärvar till aktiefonderna och de däri ingående aktierna. De ekonomiskt viktigaste funktionerna av äganderätten, nämligen rätten till fondernas värde och avkastning, tillkommer i princip fondbeviscns innehavare. På dessa faller också de med aktievärdenas fluktua- tioner förenade vinstchansema och förlustris- kema. Stiftelsen behåller för sin del av av— kastningen endast så mycket som erfordras för täckning av de direkta förvaltningskostnadema. Med hänsyn härtill skulle möjligen den rätt fondbevisen medför kunna betecknas som en äganderätt (jfr också de i reklamen använda uttrycken andelsägare m.fl.). I rättsligt avse- ende skulle situationen med andra ord vara snarlik den som uppkommer, då konsortie- medlemmar uppdraget förvaltningen av ge- mensam egendom åt utomstående person såsom sysslomän och samtidigt i gemensamt intresse underkastar sig vissa begränsningar i förfogan- derätten till egendomen. Å andra sidan finnes åtskilligt som talar för att förhållandet mellan innehavama av fondbevisen och stiftelsen be— tecknas som ett fordringsförhållande. Sålunda framträder stiftelsen formellt såsom ägare till aktierna. Dessa inköpes i stiftelsens namn och denna kan tydligen låta inregistrera aktierna å sig och väl också utöva rösträtt för dem å bo- lagsstämma. Innehavama av fondbevisen kan som en konsekvens härav själva icke å bolags- stämma eller eljest såsom aktieägare bevaka sina intressen i vederbörande bolag. De har vidare icke något inflytande på fondens sam- mansättning och de saknar rättslig möjlighet att utfå eller förfoga över de i fonden ingående
Vilkendera tolkning man accepterar, kvarstår som väsentligt i detta sammanhang, att fond- bevisens innehavare är starkt beroende av stif- telsen och dess ledning. Det bör kanske till- läggas, att »andelsägarnas» rätt att påkalla in— lösen av bevisen i betydande utsträckning är villkorlig. Av 5 7 i stadgarna för Koncentra framgår sålunda, att stiftelsen icke är skyldig verkställa inlösen förrän medel för lösenbelop- pets utbetalande tillförts Aktietjänst genom för- säljning av aktier i fonden med iakttagande av övriga andelsägares intressen. Med stöd härav kan ju stiftelsen för längre eller kortare tid uppskjuta en inlösen exempelvis på grund av en vikande marknad för aktier. Mot bakgrunden av det senast sagda framstår det såsom an- märkningsvärt, att fondbevisens innehavare icke beretts någon möjlighet att påverka samman- sättningen av stiftelsens styrelse — denna för- nyar sig enligt stadgarna framdeles själv — el- ler att i annan ordning bevaka sina intressen i stiftelsen. Formellt än mera anmärkningsvärt är att stiftelsens revisorer enligt stadgarna till- sättes i en ordning som icke motsvarar eljest allmänt uppställda krav på en fri och obunden ställning för sådana funktionärer. Tillsättningen sker sålunda under medverkan av bl.a. per- soner, vilkas verksamhet skall bli föremål för granskning och i förhållande till vilka reviso- rerna kan intaga en underordnad och beroende ställning. Innehavama av fondbevisen — de verkliga intressenterna i företaget — har med andra ord icke ens det skydd, som består i stadgeenliga krav på fullt ojäviga och obero- ende revisorer. Man har också anledning att fråga sig till vem revisorerna skall framställa sina anmärkningar, om de finner sådana mo- tiverade, och vilka garantier det finnes för att anmärkningarna verkligen blir beaktade. I detta sammanhang förtjänar nämnas, att stiftelsen, vars egna kapital ju fastställts så lågt som till 5000 kronor, på den grund automatiskt är fritagen från den tillsyn av KB, som eljest utö- vas enligt 1929 års lag om tillsyn över stiftel- ser.
De svagheter i stiftelsens konstruktion och verksamhetens allmänna uppläggning, som ovan påpekats och som torde göra det svårt för innehavama av aktiefondsbevisen att rättsligen hävda sina intressen, kan synas mindre väsent- liga så länge stiftelsens ledning ligger i händer- na på kunniga och ansvarskännande personer. Inspektionen vill i detta sammanhang fram- hålla, att någon anledning till anmärkning mot de utsedda revisorernas kapacitet hittills icke funnits. För »aktiesparama» innebär det också en trygghet, att aktierna i detta fall överlämnas till banks notariatavdelning att av denna inne- havas såsom pant till säkerhet för den rätt, som tillkommer fondbevisens innehavare. I sagda avseenden kan emellertid förhållandena
lätt ändras på ett för fondbevisens innehavare olyckligt sätt; utan deras medverkan kan sty- relsen få en annan sammansättning, andra re- visorer tillsättas och stiftelsens stadgar få ett nytt innehåll.
I det föregående har inspektionen sökt be- lysa, hur fondhandeln under senare år tagit sig delvis nya former. Att utvecklingen, som en- ligt inspektionens mening företer åtskilliga po- sitiva drag, också medfört risker för den aktie- placerande allmänheten torde ha framgått av det sagda. Även om dessa risker — med hän- syn till de intressen, som står bakom de berör- da företagen — hittills icke synts oroväckande, kan förhållandena, som framhållits, lätt änd- ras. Nya företag med liknande verksamhet på sitt program kan startas utan att ett mot ris- kerna svarande eget kapital finnes disponibelt och utan att i ledningen finnes någon, som be- sitter nödiga insikter och erfarenhet på områ- det. Skulle därtill i sådana fall även de mora- liska kvalifikationema brista, finnes all anled- ning befara, att verksamheten resulterar i för- luster för aktiespararna — och därigenom bak- slag för strävandena att bredda aktieägandet. Det vore av denna anledning enligt inspek- tionens mening värt att undersöka, om icke till förebyggande av en sådan befarad utveckling även fondhandeln i de nu beskrivna formerna borde regleras och underkastas någon form av offentlig kontroll. En undersökning synes på- kallad särskilt med hänsyn till det tidigare påpekade förhållandet, att de placeringsmöjlig- heter, varom här är fråga, är avsedda att ut- nyttjas även — och kanske främst — av små- sparare. En reglering på förevarande område, något som skett mångenstädes i utlandet, kan synas naturlig även med hänsyn till att den reguljära fondkommissionshandeln i vårt land sedan länge är underkastad offentlig kontroll.
Bankinspektionen avslutade sin skrivel— se med att, samtidigt som verket sålunda bringade de anmärkta förhållandena till Kungl. Maj:ts kännedom, hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utred- ning i ämnet.
Genom beslut den 15 februari 1963 be- myndigade Kungl. Maj:t chefen för fi- nansdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att verkställa ut- redning rörande vissa former av handeln med värdepapper samt översyn av bestäm- melserna angående stämpelavgift för fond- papper. Direktiven för utredningen, vilken sedermera antagit benämningen Aktiefonds- utredningen, innefattas i yttrande till stats- rådsprotokollet samma dag av chefen för
finansdepartementet, statsrådet Sträng. De- partementschefen anförde därvid efter ge- mensam beredning med statsrådets övri- ga ledamöter bl. a. följande.
Handeln med värdepapper är delvis reglerad genom lagen den 16 maj 1919 om fondkom- missionsrörelse och fondbörsverksamhet. Med fondkommissionsrörelse förstås därvid yrkes; mässig verksamhet för köp och försäljning i kommission av fondpapper, dvs. aktier och andra delaktighetsbevis i bolag samt obliga— tioner. Sådan rörelse kräver enligt lagen till- stånd av Kungl. Maj:t eller bankinspektionen. Tillstånd för annan än bankaktiebolag förut- sätter bl.a. viss tids väl vitsordad tjänstgöring i branschen samt tillgång till visst minimikapi- tal, för enskild person i regel 200 000 kronor och för aktiebolag 500 000 kronor i aktiekapi- tal. Fondkommissionärens provision på de av honom slutna avtalen är i fråga om fondbörs- handeln författningsmässigt reglerad. I sin verksamhet står fondkommissionär under till- syn av bankinspektionen. Handeln med premie- obligationer är ytterligare reglerad genom kun— görelsen den 19 maj 1939 med vissa bestäm- melser angående försäljning av svenska statens premieobligationer.
Under senare år har handeln med aktier kommit att delvis ske i nya former. En sådan är försäljning av bevis om andel i s.k. aktie- fond. En annan form — här kallad prenume— rationsköp — innebär att aktier säljes mot be- talning i förskott genom regelbundna s.k. in- satser.
De nu åsyftade aktiefondema har bildats av en stiftelse med ett kapital om 5 000 kronor, vilket är deponerat i banks notariatavdelning. Ledamöterna av stiftelsens styrelse utsågs första gången av stiftarna. Ny ledamot utses av sty- relsen. Dennas förvaltning och stiftelsens rä- kenskaper skall granskas av revisorer vilka, så länge stiftelsens kapital är deponerat i samma bank, skall vara antingen tjänstemän med an— knytning till bankens notariatavdelning eller auktoriserade revisorer. I sistnämnda fall skall revisorerna första gången utses av stif- tarna och därefter av direktionen för den ifrå— gavarande banken. Stiftelsen har bildat såväl öppna som slutna aktiefonder. De öppna fon- dernas aktieinnehav är inte bestämt till inne- håll eller omfång utan kan ändras efter beslut av stiftelsens styrelse. Varje sluten fond har däremot ett från början bestämt aktieinnehav. Inköp till fonderna sker i stiftelsens namn. Till bevis om andel i varje fonds värde utger stif- telsen till innehavaren ställda s.k. aktiefonds- bevis, som lyder på en eller flera andelar och är försedda med kuponger vilka berättigar till del i fondens avkastning. Förvärv av aktie- fondsbevis innebär enligt fondernas stadgar,
att förvärvaren till alla delar godkänner dessa stadgar med de ändringar däri som stiftelsens styrelse kan komma att besluta. Stadgarna före- skriver, att fonden skall förvaltas av den ifrå- gavarande bankens notariatavdelning samt att stiftelsen, såvitt avser öppna fonder, skall bestämma om inköp och försäljning av aktier. Enligt stadgarna medför en fondandel vid varje tidpunkt rätt till fondens värde dividerat med antalet utelöpande fondandelar. Detta andels- värde jämte ett mindre kostnadstillägg bestäm- mer försäljningspriset för aktiefondsbevisen. För utdelning på dessa skall tagas i anspråk utdelningar på fondens aktier och räntor på fondens bankräkning efter avdrag för förvalt- ningskostnader och skatter. Stiftelsen är enligt fondstadgarna skyldig att ur fondens kapital inlösa aktiefondsbevis men först sedan detta av— lämnats och medel för lösenbeloppets utbeta- lande tillförts stiftelsen genom försäljning av aktier i fonden med iakttagande av övriga an- delsägares intressen. Stiftelsen är å sin sida be- rättigad att uppsäga utelöpande aktiefondsbe— vis till inlösen.
Prenumerationsförsäljning av aktier bedrives för närvarande av ett aktiebolag med ett aktie- kapital om 5 000 kr. Verksamheten bedrives i nära samarbete med ett annat aktiebolag, vil- ket köper och äger alla aktier som skall säljas. Allmänheten erbjudes att mot månatliga s.k. insatser, som erlägges i förskott, förvärva aktie- poster, vilka omfattar vissa angivna börsnote- rade aktier. När den första insatsen erlägges, får köparen ett s.k. aktiebevis, vari bestäm- melserna för aktieköpet anges. Samtidigt för- binder sig köparen skriftligen att fullgöra in- köpsvillkoren. Sedan den sista insatsen betalats, erhåller köparen aktierna jämte tillhörande ku- ponger. Först därmed övergår äganderätten till aktierna och — som huvudregel — rätten till avkastningen av dem på köparen. Full- följer köparen inte inbetalningsplanen, kan han enligt försäljningsbestämmelserna återfå erlag- da insatser, dock med visst avdrag.
De nu nämnda nya formerna av handel med värdepapper omfattas inte av lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksam— het. Lagstiftningen om tillsyn över stiftelser är på grund av den ringa omfattningen av stif- telsens eget kapital ej heller tillämplig på den stiftelse, som förvaltar aktiefonderna. Den här ifrågavarande fondhandeln kommer därför att, till skillnad från den traditionella fondhandeln, bedrivas utan tillstånd eller tillsyn av offent- lig myndighet. Den prövning av de personliga kvalifikationema och de ekonomiska förut- sättningama för yrkesmässig fondpappershan- del, som i fråga om denna handel i övrigt sker från det allmännas sida, har sålunda inte någon motsvarighet beträffande de nya fond- handelsformema. Därmed saknas här sådana garantier till säkerhet för aktieköparna, som
ansetts motiverade på närliggande områden. Detta förhållande torde vara värt särskilt be- aktande, då fondhandeln i de nya formerna speciellt vänder sig till kategorier av sparare som saknar tidigare erfarenheter av aktieköp. Slutligen saknas varje reglering av försäljningsi provision och liknande ersättning.
Till det nu nämnda kommer att oklarhet i skilda hänseenden torde råda om rättsförhål- landet mellan förvärvarna av aktiefondsbevis och den förvaltande stiftelsen liksom mellan aktieköparna vid prenumerationsköp och det säljande aktiebolaget. Till skydd för inneha- varna av aktiefondsbevis och för prenumera- tionsköparna kan särskilda bestämmelser tän- kas vara behövliga. Även i förhållandet till tredje man torde de nya fondhandelsformerna skapa rättsliga problem. Bland de spörsmål, som sålunda aktualiseras, må beträffande aktie— fonderna nämnas frågorna om inflytandet på val av styrelse och revisorer, bestämmandet över fondens sammansättning, rätten att utfå aktier och att påkalla inlösen av aktiefondsbe- vis, beslutanderätten i fråga om fondens stad- gar och utövandet av rösträtt för fondens ak- tier. I fråga om prenumerationsköpen må sär- skilt nämnas frågorna om säkerställande av de försålda aktierna före deras överlämnande till köparen och om reglering av förhållandet mel- lan säljare och köpare i fall då avtalet inte fullföljes.
Bankinspektionen har i framställning till Kungl. Maj:t hemställt om utredning angående behovet av lagstiftning rörande de nya for- merna av fondhandel.
De problem, vilka är förenade med fond- handeln i sådana nya former som här angivits, har i flera länder föranlett särskild lagstift- ning. I andra länder är frågan om en sådan lagstiftning under utredning. De företag, som här i landet utnyttjat de nya verksamhetsfor- mema, står under sakkunnig ledning, och ba- kom dem finns betydande ekonomiska intres- sen. Utvecklingen här har därför hittills inte varit ägnad att inge oro, och önskemålet om en utredning i ämnet innebär således inte någon kritik mot de hittillsvarande förhållandena. De tidigare berörda problemen, som allmänt sett är förenade med de nya formerna av fondhandel, kan emellertid få en helt annan betydelse. om nya företag under andra betingelser skulle ägna sig åt likartad verksamhet.
Departementschefen uttalade härefter, att risken för en sådan utveckling liksom det förhållandet, att den svenska fondhan- deln i övrigt är underkastad laglig regle- ring, syntes böra föranleda att, liksom i andra länder. frågan om behovet och ut- formningen av en lagstiftning rörande de
nya formerna av fondhandel utreddes. Han tillstyrkte därför bankinspektionens hem- ställan om en sådan utredning. Departe- mentschefen tillade.
Den nu förordade utredningen bör avse inte endast de nu förekommande, oreglerade for- merna av fondhandel utan även — i den mån detta visar sig motiverat — andra likartade for- mer av sådan handel. Målsättningen för utred- ningen bör vara att tillgodose det berättigade intresset av skydd för spararna samt att i öv— rigt pröva behovet av regler angående rättsför— hållandet mellan dem och de företag som ägnar sig åt denna handel. Även förhållandet till tredje man liksom andra spörsmål, som aktua- liseras av de nya fondhandelsformerna, bör beaktas i den mån utredningen ger anledning därtill. Särskilt kan härvid nämnas frågan, om bank — som i princip inte får förvärva aktier — bör ha rätt att förvärva aktiefonds- bevis. Även skattefrågor kan förtjäna upp- märksamhet i sammanhanget. Vid sina över- väganden bör utredningen eljest inte vara bun- den av några på förhand uppdragna riktlinjer utan ha att förutsättningslöst pröva den före- liggande frågan.
I fortsättningen erinrade departements- chefen om att i det år 1961 avgivna be- tänkandet om stämpel- och expeditionsav- gifter (SOU 1961: 37) föreslagits att aktie- fondsbevis, för vilka enligt gällande ord- ning ej uttas vare sig emissions- eller fond— stämpel, i fortsättningen skall beläggas med sådana stämpelavgifter samt att till följd härav i betänkandet, såvitt avser fondstäm- peln, framlagts förslag till ändring i 1908 års fondstämpelförordning. I anslutning här- till anförde departementschefen.
Denna förordning var vid den utredning, som resulterade i det nyss nämnda betänkandet om övriga stämpelavgifter, inte föremål för över- syn i vidare mån än som föranleddes av utred- ningens förslag rörande dessa avgifter. En allmän översyn av den nu mer än femtio år gamla fondstämpelförordningen framstår emel- lertid från olika synpunkter som motiverad. Det synes lämpligt att en sådan utredning äger rum i nu förevarande sammanhang, och jag till— styrker därför att så sker. Vid utredningen — som bör vara förutsättningslös — bör särskilt uppmärksammas frågan rörande fondstämpel- avgiften vid affärer mellan enskilda utan med— verkan av fondhandlare.
Frågan om fondstämpelpliktens omfattning och utformning har visst samband med mot- svarande problem beträffande emissionsstäm-
peln på fondpapper. Sedan betänkandet om stämpel- och expeditionsavgifter avgavs, har dessa problem aktualiserats genom framställ- ningar om stämpelfrihet för olika kreditinsti- tuts obligationer. Därvid har framträtt behov av en mera allmän omprövning av principer- na för emissionsstämpelplikten beträffande fondpapper. Frågan härom bör lämpligen ut- redas i detta sammanhang.
Värdepappersfondrörelse
2. Investmentföretag i allmänhet
2.1. Begreppet »investmentföretag»
Aktiefond är ett i vårt land nytt begrepp. Det anknyts i allmänhet till en verksamhet av ungefär det slag, som sedan 1958 bedrivs av Stiftelsen Aktietjänst genom Koncentra- fondema. Verksamheten innebär, såsom framgår av utredningens direktiv, att perso- ner, som vill placera sina besparingar i ak- tier, inbjuds att teckna andelar i en av stif- telsen förvaltad, i princip från stiftelsens förmögenhet fristående fond, bestående av börsnoterade aktier i olika aktiebolag. Alla andelar är lika stora. Stiftelsen inlöser vid anfordran varje andelsbevis till dess vid in- lösningstillfället gällande värde, beräknat efter hela fondens värde vid samma tid. Verksamhet av detta slag har sedan lång tid tillbaka och i stor omfattning bedrivits i såväl Storbritannien som Amerikas förenta stater samt, huvudsakligen efter andra världskriget, även i flertalet av de i ekono- miskt avseende mest utvecklade länderna på den europeiska kontinenten. Terminologin är av naturliga skäl oenhetlig. Någon skarp gräns kan därför ofta ej urskiljas mellan företag med en verksamhet av det slag som i vårt land utövas av de 5. k. investmentbo- lagen, som för sina aktieägares räkning för— valtar en värdepappersportfölj, och företag, vilka bedriver sin verksamhet i huvudsak i samma former som Stiftelsen Aktietjänst (aktiefondsföretag i egentlig mening). Även företag, som enligt vårt språkbruk närmast
skulle vara att hänföra till investmentbolag, räknas alltså i andra länder ofta till samma grupp företag, som hos oss närmast skulle anses utgöra aktiefondsföretag i egentlig me- ning.
Gemensamt för alla företag av här ifråga- varande slag kan sägas vara, att de har till ändamål att för allmänhetens räkning inkö- pa och förvalta aktier eller andra värdepap- per eller i undantagsfall andra varaktiga in- vesteringsobjekt såsom t. ex. fast egendom. Med ett gemensamt namn skulle dessa typer av företag efter utländska förebilder kunna benämnas »investmentföretag».
Utmärkande drag för ett investmentföre- tag är, att varje penningplacerare, som an- förtror medel åt företaget, blir delaktig i de av företaget för alla penningplacerarnas räk- ning förvärvade investeringsobjekten (dvs. vanligen aktier) i förhållande till sin insats. Stundom upprättar investmentföretaget flera olika fonder med olika inriktning. I detta fall blir penningplaceraren i stället delaktig i den särskilda fond, som han avser med sin placering, likaledes i förhållande till sin in- sats. Ett ytterligare karakteristiskt drag är, att investmentföretaget genom en ända- målsenlig fördelning mellan olika placerings- objekt eftersträvar att fördela förekomman- de risker för kursfall.
2.2. Investmentföretagens juridiska form
Såväl i England och Amerikas förenta stater som i de kontinentala länderna förekommer
det, att investmentföretag bedrivs såsom aktiebolag eller föreningar bildade i enlighet med de för dessa företagsformer vanliga ju- ridiska reglerna. Lika vanligt eller kanske t.o.m. ännu vanligare är emellertid, att verksamhet bedrivs i en juridisk form, som bygger på den anglosachsiska rättens »trust»-begrepp. I det förra fallet förvärvar den enskilde spararen aktier (eller förenings- andelar) i bolaget (föreningen). Bolagets (eller föreningens) sålunda anskaffade egna kapital placeras i aktier eller andra värde- papper. Aktierna (föreningsandelarna) i in- vestmentföretaget representerar i detta fall spararens andel i investmentföretagets vär- depappersportfölj och de för spararnas räk- ning förvärvade aktierna eller andra värde— papperen ägs alltså av bolaget (föreningen). De enskilda spararna är sålunda ej delägare direkt i värdepappersförmögenheten, utan är delägare i det aktiebolag (den förening), som äger värdepapperen, i förhållande till sitt aktieinnehav (innehav av föreningsande- lar). Genom att i vanlig ordning utöva sin rösträtt vid bolagsstämma (föreningsstäm- ma) kan den enskilde spararen utöva infly- tande på bolagets styrelse. Spararna blir så- lunda i princip själva delaktiga i förvaltning- en av värdepappersförmögenheten.
Då investmentföretagets verksamhet be- drivs i en form, som bygger på det anglo- sachsiska trustbegreppet, utgör åter de av den enskilde spararen till företagets aktie- fond eller aktiefonder inbetalade beloppen och de därför förvärvade aktierna och andra värdepapperen i princip en fristående för- mögenhetsmassa, helt skild från det förval- tande organets egen förmögenhet. Enligt den anglosachsiska rätten är äganderätten till fonden dubbel. Den tillkommer såväl den som omhänderhar fonden (trustee, vanligen en bank eller ett försäkringsbolag) som dem vilka anförtrott sina medel till fonden(an- delsägarna), medan det förvaltande organet (the manager) icke har någon annan uppgift än att mot fastställd avgift för delägarnas räkning handha den affärsmässiga skötseln av fonden. Andelsägarna har i detta fall i allmänhet icke något som helst formellt in- flytande över fondens förvaltning. På den
europeiska kontinenten, där det icke finns någon juridisk motsvarighet till den anglo— sachsiska rättens trustbegrepp, kom däremot svarande förvaltningsformer likväl på många håll till användning, ehuru detta i åtskilliga hänseenden från juridisk synpunkt föranledde svårigheter eller oklarhet. 1 Tysk- land, Österrike och Schweiz har på grund därav efterhand tillskapats särskild lagstift- ning i avsikt att säkerställa aktiefondernas ställning som en från det förvaltande orga— net fristående förmögenhetsmassa. Enligt den österrikiska lagen har detta skett genom att andelsägarna förklarats ha ett särskilt slags samäganderätt till fonden (Miteigen- tumskonstruktion). Den tyska lagen ger ak- tiefondsföretagen rätt att välja mellan att lå- ta andelsägarna äga fonden med ett slags samäganderätt liksom i Österrike (Miteigen- tumslösung) eller att låta aktiefondsföretaget såsom sådant stå såsom ägare till fonden för andelsägamas räkning (Treuhandlö- sung). För båda fallen finns särskilda regler som föreskriver att fonden skall hållas skild från aktiefondsföretagets förmögenhet och att densamma ej får tas i anspråk för aktie— fondsföretagets skulder.
2.3. Slutna och öppna fonder
Ett investmentföretags fonder kan vara av två olika slag, nämligen slutna (closed-end— funds) eller öppna (open-end-funds). Med en sluten fond menas en fond av en från början bestämd storlek. Antalet andelar i fonden är alltså begränsat till ett visst antal och kan ej ökas eller minskas, utan att be- stämmelserna för fonden ändras. Med den- na konstruktion följer i allmänhet, att fon— den icke inlöser utelöpande andelsbevis, ak- tier eller föreningsandelar — (Prinzip der geschlossenen Tiir). Sedan det för fonden bestämda antalet andelsbevis, aktier eller föreningsandelar utgivits kan förvärv av an- delar i fonden endast ske från personer, som är villiga att sälja sina andelar. Vill en an— delsinnehavare förvandla sina andelar i reda pengar måste han söka finna en köpare till de av honom innehavda andelsbevisen, ak— tierna eller föreningsandelarna. Köp och
försäljning sker i allmänhet på börsen. Pri- set på en andel blir därmed beroende på till- gång och efterfrågan. Även om priset i stort sett naturligen måste vara avhängigt av an— delens matematiska värde i förhållande till hela fondens värde vid försäljningstillfället är det icke något som hindrar att priset, om det råder en tillfällig stark efterfrågan på andelar, blir högre än det matematiska vär- det, liksom priset för en andel, om det på grund av konjunkturerna är svårt att finna köpare, kan bli lägre. Utöver den risk, som alltid måste vara förbunden med innehav av aktier på grund av oväntade kursfall, till- kommer alltså för andelshavaren i en sluten fond ett ytterligare riskmoment.
Med en öppen fond menas en fond, vars storlek icke är bestämd på förhand, utan som kan fritt både ökas eller minskas. Alla andelar i fonden har samma värde. En ökning av fonden sker genom insättning i fonden mot nya andelsbevis, nya aktier eller nya föreningsandelar. För varje nytt andels— bevis (resp. ny aktie eller föreningsandel) betalar insättaren en andels matematiska värde, beräknat efter hela fondens värde vid tillfället. Allteftersom nya medel på sådant sätt tillförs fonden förvärvas ytterligare vär- depapper till fonden. Minskning av fonden sker genom att fonden inlöser andelsbevis (aktier, föreningsandelar) med ett belopp motsvarande fondandelens matematiska vär- de beräknat efter fondens hela värde vid in- lösningstillfället. Vanligen har fondförvalta- ren förpliktat sig att (utom i särskilda un— dantagsfall) med fondens medel inlösa ute- löpande andelsbevis (aktier, föreningsande- lar) till deras matematiska värde vid inlös- ningstillfället grundat på hela fondens vid samma tidpunkt beräknade värde. Medel för inlösningen erhålls genom försäljning i er- forderlig utsträckning av fonden tillhöriga värdepapper. Genom att innehavaren av an- delsbevis (aktier, föreningsandelar) i en öp- pen fond när han så önskar kan få sina an— delsbevis (aktier, föreningsandelar) inlösta till deras matematiska dagsvärde, är uppen- bart att han har en bättre ställning än inne- havare av andelsbevis i en sluten fond. På grund härav och då öppna fonder även från
andra synpunkter erbjuder fördelar har öpp- na fonder i flertalet länder kommit att bli den numera mest använda formen för in- vestmentföretags verksamhet. Enär bolags— rätten i Amerikas förenta stater medger att ett aktiebolag formlöst utger nya aktier eller inlöser egna aktier, förekommer det att öpp- na fonder i Amerika organiserats i bolags- form. Även i Holland tillåter bolagsrätten, att öppna fonder organiseras i form av ak- tiebolag; i Frankrike har på senare år lika- ledes öppnats möjlighet att organisera aktie- bolag med växlande aktiekapital. I England och i flertalet länder på den europeiska kon— tinenten medger däremot gällande lagstift- ning icke en ökning eller minskning av ett aktiebolags aktiekapital annat än i strängt formbunden ordning. Öppna aktiefonder har därför i dessa länder alltid organiserats i en form, som ansluter sig till det anglo— sachsiska trustbegreppet.
2.4 Placeringen av fondmedel
Vare sig ett investmentföretag driver sin verksamhet i bolagsform eller i en sådan form, som bygger på trustbegreppet, och vare sig fonden är sluten eller öppen kan den, som förvaltar fonden, ha större eller mindre frihet när det gäller att placera fon- dens medel. Förvaltningsorganet kan sålun- da i många fall ha fullständig frihet att efter eget skön placera och omplacera fondens medel (s. k. »management trusts» eller »flexible trusts»). I andra fall åter kan för- valtningsorganets befogenhet härutinnan va- ra ytterst begränsad genom att fondens sam- mansättning redan från början bestämts till ett visst antal värdepapper av vissa angivna slag och utan rätt för organet att göra om— placeringar (5. k. »fixed trusts»). Förvalt- ningsorganets frihet att efter eget skön hand- ha fondens placering har ibland ansetts möj- liggöra en osund spekulation, som vid en plötslig nedgång av aktievärdena kunnat få olyckliga följder för andelsinnehavarna. Då anordningen med fixed trusts å andra sidan i många fall ansetts vara en alltför stel form, har man ibland utan att ge förvaltningsorga- net fria händer likväl genomfört en mindre
stel ordning, i det förvaltningsorganet fått rätt att inom vissa på förhand angivna grän- ser självständigt bedöma placeringen av fon- dens medel (semifixed trusts).
Vanligt förekommande är, att det för en aktiefond fastställts bestämmelser om viss specialisering i fråga om fondens placering- ar. Medan vissa fonder enligt de för fonden gällande bestämmelserna endast skall bestå av inhemska värdepapper eller medger att fonden endast till viss mindre del må pla- ceras i utländska värdepapper, kan för and- ra fonder vara förutsatt att fonden skall be- stå endast av värdepapper från ett eller flera främmande länder. Även en specialisering till förvärv av aktier i företag inom viss eller vissa branscher är vanlig (branschfonder). Mestadels är aktieinnehavet därvidlag sam— mansatt av aktier i företag inom en viss bransch i flera olika länder men kan också vara begränsat till viss bransch i det egna landet eller till viss bransch i ett eller ett få- tal främmande länder. I investmentföreta- gens barndom förekom i många fall fonder inriktade på att förvärva värdepapper med fast ränta, t. ex. obligationer av olika slag, framför allt dylika värdepapper från utom- europeiska länder. Behovet av sådana fon- der berodde väsentligen på de risker som vid denna tid var förbundna med att förvär- va utländska värdepapper eftersom det då icke förefanns några internationella avtal om betalningsväsendet eller någon internationell rättshjälp. Internationella lån blev därför då nödlidande i betydligt större utsträckning än vad i våra dagar är fallet. Något behov av värdepappersfonder av detta slag är där- för knappast längre för handen. Någon som helst anledning att bilda en fond för för— värv av inhemska obligationer eller andra värdepapper med fast ränta finns naturli- gen ej, då härigenom endast uppkommer onödiga kostnader för spararna. De kan ju med lika stor fördel var och en för sig för- värva sådana värdepapper. Emellanåt före- kommer dock att fonder med inriktning på förvaltning av aktier till en mindre del pla— ceras i värdepapper med fast ränta, vanligen i syfte att erhålla en högre förräntning av fondförmögenheten. Ännu vanligare är att
bestämmelserna för en aktiefond medger en tillfällig placering av medel i värdepapper med fast ränta, mestadels sådana vinstme- del, som inom kort skall användas till ut- delning.
2.5. Fonder placerade i fast egendom
Framför allt i Schweiz förekommer s.k. »Immobilien-Fonds», dvs. fonder, som ej avser placering i aktier eller andra värde- papper utan i fast egendom. Av tekniska skäl ägs fastigheterna därvid ej direkt av aktiefonden utan av ett aktiebolag, vars ak- tier innehas av fonden. En särskild svårig- het vid irnmobiliefonderna är av naturliga skäl värderingen av fondens fastighetsinne- hav.
2.6 Vinstutdelning och s. k. tillväxtfonder
En för insättaren betydelsefull skillnad är för handen mellan å ena sidan sådana aktie- fonder, som enligt sina bestämmelser års- vis eller halvårsvis till innehavama av an- delsbevis utdelar sådan vinst, som uppkom- mit genom utdelning å aktier och andra vär- depapper eller genom realisationsvinster vid försäljning av värdepapper för omplacering i andra papper, och å andra sidan fonder, som enligt sina bestämmelser icke utdelar uppkommen vinst utan i stället använder hela vinsten till nyinköp av värdepapper (s.k. tillväxtfonder). Vill en innehavare av andelsbevis i en fond av sistnämnda slag tillgodoföra sig uppkommen vinst kan han göra detta genom att inlösa eller sälja sina andelar; genom att uppkommen vinst kvar— står i fonden stiger andelarnas matematiska värde i motsvarande mån. En mellanform är att fondens genom utdelningar uppkom- na vinst utdelas men att realisationsvinster får kvarstå i fonden och användas till ny- inköp av värdepapper. Erfarenheten utom- lands synes visa, att en sparare i många fall förefaller att föredra, att uppkommen vinst utdelas framför att den får innestå i fonden och detta även i sådana fall, då spararen av- ser att placera vinsten i nya andelsbevis; han får i detta fall ett mera påtagligt bevis på
sin förmögenhetsökning än när denna ger sig till känna enbart genom ett förhöjt an- delsvärde. Otvivelaktigt medför emellertid systemet med att uppkommen vinst får kvarstå i fonden ett förbilligande av förvalt- ningskostnaderna.
2.7. Leverage—principen
Särskilt i ett tidigare skede var vanligt att man bland investmentföretagen skilde mel- lan »leverage» (hävstångsanordning; häv- stångsverkan) och »non—leverage Compani- es». Med »leverage» eller »gearing» (utväx- ling) avses i detta sammanhang, att ett in- vestmentföretag upptar lån eller utger limi— terade preferensaktier med maximerad ut- delningsrätt i syfte att kunna förvärva ak- tier i större utsträckning än som svarar mot de egentliga penningplacerarnas insatser. Då företagets innehav av värdepapper stiger i värde kommer hela värdeökningen de egentliga penningplacerarna till godo. Man kan för dessas del därigenom tala om en viss »hävstångsverkan» eller »utväxling». Minskar värdet av företagets värdepappers— innehav kommer naturligen på samma sätt dock hela värdeminskningen att drabba dem. Eftersom leverageprincipen under den ihål- lande börshaussen under 1920-talets senare hälft kommit till användning i ett mycket stort antal amerikanska investmentföretag ledde detta vid 1929 års börskris till sam- manbrott för ett stort antal av dessa företag.
2.8. Investmentföretagens betydelse för spa- rarna och för kapitalmarknaden
Från den enskilde spararens synpunkt sett fyller investmentföretagen otvivelaktigt en viktig uppgift. Spararen vill i allmänhet pla- cera sina besparingar så säkert och samtidigt så vinstgivande som möjligt samt dessutom på ett sätt som gör det möjligt för honom att relativt lätt förvandla kapitalet i reda pengar, om så skulle erfordras. En penning- placering, som uppfyller dessa anspråk, har av ålder ansetts vara förvärv av börsnote— rade värdepapper. För småspararen före- ligger emellertid så stora svårigheter att pla—
cera medel i börsnoterade aktier, att denna möjlighet knappast står öppen för honom. Han saknar i allmänhet den kunskap om nä- ringslivets förhållanden, som gör det möjligt för honom att utvälja de vid en viss tid- punkt för förvärv lämpligaste aktierna. Van- ligen har han inte heller vare sig tid eller förmåga att fortlöpande följa utvecklingen inom näringslivet, så att han genom i rätt tid gjorda omplaceringar kan skydda sig mot förluster. Och, kanske viktigast av allt, han har ej tillräckligt stort kapital för att kunna köpa aktier i ett så stort antal företag att er- forderlig riskfördelning åvägabringas. Dessa svårigheter för småspararen att själv placera sina besparingar i aktier har kunnat undan- röjas genom tillkomsten av investmentföre- tagen, som för spararnas räkning ombesör- jer placering och förvaltning av större och mindre kapitalbelopp i aktier och andra vär- depapper. Av naturliga skäl har investment- företagen härvidlag störst värde för småspa- rare i de stora industriländerna, där aktie- marknaden är avsevärt mera svåröverskåd- lig än t. ex. i vårt land. Om det kan vara svårt för en privatperson att i erforderlig mån hålla sig underrättad om företagen på aktiemarknaden i sitt eget hemland, är det uppenbart att detta är långt svårare när det gäller utländska aktiemarknader. Med hän- syn härtill torde investmentbolagen, i den mån som kapitalmarknaden kan Väntas bli mera internationell, få allt större betydelse för dem, som vill placera medel i andra ak- tier än sådana som utges av det egna landets företag.
När de första investmentföretagen kom till stånd och fick nämnvärd betydelse (un- der 1860- och 1870-talen i Storbritannien) var företagen i främsta rummet inriktade just på placering av kapital i utländska, i första hand utomeuropeiska obligationer och aktier, och verksamheten sågs till största delen som ett sätt att minska de enskilda kapitalplacerarnas risker vid sådana place- ringar. Sedermera och i första hand under den blomstringsperiod som investmentföre- tagen upplevde i Storbritannien och Ameri- kas förenta stater under mellankrigsåren kom verksamheten väsentligen att ses som
ett medel att ge allmänheten möjlighet att bli delaktig i den för kapitalplacerarna gynn— samma utvecklingen av aktiemarknaden. Även om denna grundsyn på investmentföre- tagens verksamhet varit och alltjämt torde vara den vanliga också under det betydande uppsving, som investmentföretagen fått un- der efterkrigstiden, har nya synpunkter ock- så kommit att anläggas vid bedömning av investmentföretagens betydelse. Särskilt i Tyskland men även i vårt land har sålunda bl. a. betonats värdet av att investmentföre— tagen genom sin verksamhet tillför aktie- marknaden nytt riskvilligt kapital genom att den populariserar aktieägandet och gör grupper av sparare, som tidigare icke haft någon tanke på att förvärva aktier, förtrog- na med den form av sparande, som består i placering av sparmedel i aktier och andra liknande värdepapper. De kan härigenom komma att i framtiden även köpa aktier di- rekt i rörelsedrivande företag. Man har sett det såsom en fördel för kapitalmarknaden om en bred allmänhet, i synnerhet arbetsta- gare, som i allmänhet berörs föga av likvidi- tetsfluktuationer, kunde vinnas för tanken att placera besparingar i aktier, eftersom det- ta skulle komma att utgöra en stabiliserande faktor. Härmed har även förbundits för- hoppningen att medel, som tidigare helt an- vänts för konsumtionsändamål, härigenom skulle komma att i framtiden i ökad ut- sträckning tillföras kapitalmarknaden.
Den tanken har i detta sammanhang dock framförts, att en ökning av investmentföre- tagens andel av kapitalmarknaden skulle kunna åtminstone i någon mån föranleda en minskning av kapitaltillflödet genom andra traditionella sparformer (t.ex. genom pen- ninginstitut, försäkringsbolag etc.). Erfaren- heterna från Amerikas förenta stater, där investmentföretagen hittills fått störst om- fattning, har emellertid ansetts mycket tyd— ligt ge vid handen, att detta icke är fallet.
Farhågor har också gjort sig gällande för att en ökning av investmentföretagens verk- samhet på det stora hela taget skulle med- föra större skada än nytta, eftersom invest- mentföretagen icke i egentlig mening skulle tillföra kapitalmarknaden riskvilligt kapital
utan framför allt intressera sig för förvärv av säkra standardpapper med påföljd att kurserna på dessa papper skulle komma att stiga mer än vad som eljest blivit fallet. Un- dersökningar rörande förhållandena i detta hänseende i Tyskland har emellertid ansetts visa, att någon direkt påverkan på utveck- lingen av aktiekurserna icke ägt rum genom investmentföretagens tillväxt. Såsom förkla- ring härtill har angetts, att de belopp. som tillförts investmentföretagen, icke varit av sådan storlek, att de t. ex. kunnat förstärka en pågående hausse på börsen. Det torde också utan vidare stå klart, att en sådan ef- fekt skulle fordra, att investmentföretagen finge en avsevärt starkare ställning på mark- naden, än den de f. n. har i något land. Det har i anledning av de framförda farhågorna också anförts, att varje investmentföretag självklart inte så snart de erhållit medel för placering i aktier genast till vilket pris som helst köper aktier, om detta till äventyrs skulle kunna tänkas förstärka en pågående hausse. I stället torde ett investmentföretag noggrant överväga, huruvida man ej bör vänta med sina aktieköp till dess haussen avklingat eller det åtminstone uppstått en svacka i kursutvecklingen. Genom att in- vestmentföretagen på detta sätt uppträder »anticykliskt» skulle de enligt mångas upp- fattning i stället rent av kunna anses utöva ett hälsosamt inflytande på kapitalmarkna- den, eftersom de alltså genom sin verksam- het kommer att i viss mån motverka en ex- trem utveckling av aktiekurserna både uppåt och nedåt. Uppenbarligen bör dock betydel- sen härav icke överdrivas, då investment- företagens aktieköp enligt vad som nyss an- förts ej är av sådan storlek att de normalt torde kunna påverka kursutvecklingen. Stundom har vid reklam för sparande ge- nom investmentföretagen åberopats, att den- na sparform vid en fortgående urholkning av penningvärdet ger högre värdebeständig- het åt besparingarna än andra slag av pen- ningplacering. Detta torde dock vara ett ganska vanskligt påstående, eftersom det av investmentföretaget i aktier och andra vär— depapper placerade kapitalet, i vilket spa- rarna har del, kan vara underkastat bety-
dande värdefluktuationer. Medan lånekapi- tals inre värde i främsta rummet är avhäng- igt av penningvärdets stabilitet, är värdet av andelskapitalet i ett investmentföretag i första hand beroende på rörelseresultaten hos de företag, i vilkas aktier kapitalet är placerat. Sjunker aktiekurserna på grund av överlag dåliga rörelseresultat kan en stor del av det åt investmentföretagen anförtrodda sparkapitalet gå förlorat.
2.9. Socialpolitisk betydelse
Det må slutligen anmärkas, att man i Tysk- land också lagt vikt vid investmentföreta- gens socialpolitiska betydelse. I Västtysk- land där man bekänt sig till en fri, demo- kratisk samhällsordning, har man, i syfte att motverka tendenser till en totalitär kollekti— vism, ansett det viktigt att skapa så många egendomsägare som möjligt med en i görli— gaste mån konjunkturstabil och varaktig egendom. Eftersom den industriella produk- tionsapparaten i ett högindustrialiserat sam- hälle som Västtyskland befinner sig i stän- dig tillväxt har det ansetts särskilt betydelse- fullt, att vid sidan av de traditionella slagen av egendom (i första hand egna lägenheter, egna hem och annan fast egendom) skapa så vidsträckt spridning som möjligt av ägan- derätten till produktionsställen och produk- tionsmedel. Investmentföretagen har ansetts kunna spela en betydelsefull roll härvidlag. då man härigenom på bästa tänkbara sätt undgår alla de svårigheter av såväl praktiskt som psykologiskt slag, som motverkat små— spararnas förvärv av aktier, något som i Tyskland av olika orsaker mött större mot- stånd än på många andra håll. Det har där- för också ur allmän synpunkt i Västtysk- land ansetts angeläget att på bredast möj- liga bas popularisera aktiesparande genom investmentföretagen.
3 lnvestmentföretag och lagstiftning om sådana
företag i vissa främmande länder
3.1 Storbritannien
Redan för ungefär hundra år sedan hade skotska förmögenhetsförvaltare, som yrkes- mässigt sysslade med placering av andra personers kapital, erfarit hur stora fördelar, som kunde vinnas med en gemensam place- ring av flera uppdragsgivares medel. Vid denna tidpunkt gällde detta särskilt vid ka- pitalplaceringar utomlands. Den enskilde investeraren besparades härvid i stor ut- sträckning de kostnader, som var förenade med ett enskilt utförande av hans place- ringsuppdrag, och erhöll dessutom en för- månligare riskspridning i fråga om sina pla- cerade medel. Dessutom öppnades möjlig- heter för den, som endast förfogade över ett mindre kapital, att placera detta på ett mera räntabelt sätt utan att samtidigt behöva vid- kännas alltför hög risk.
För den rättsliga gestaltningen av nu ifrå- gavarande verksamhet visade sig den anglo- sachsiska rättens trustbegrepp komma till nytta. En trust kan i princip sägas uppstå genom att en person överlämnar en sak eller en förmögenhetsmassa till en trustee med skyldighet för denne att förvalta den mot- tagna egendomen till förmån för viss person (benificiarie) eller för ett bestämt ändamål. Enligt den engelska Common Law blir trus— tee härigenom ägare till saken eller förmö- genheten i fråga. Härtill kommer emellertid att trustee enligt den del av det engelska rättssystemet, som går under beteckningen
Equity, dessutom blir förpliktad att upp— fylla sådana skyldigheter som att förvalta förmögenheten i den berättigades intresse, att inte själv dra någon nytta av sin funktion och att ej för egen räkning ingå några avtal med avseende på den anförtrodda egendo- men. Den genom trusten berättigade har å sin sida i första hand ett eget anspråk på att det anförtrodda uppdraget skall fullgöras. Dessutom har han ett anspråk på att den anförtrodda egendomen, vari innefattas inte endast den ursprungligen överlämnade utan även vad som kan ha trätt i dess ställe, skall återlämnas. Detta gäller såväl gentemot bor- genärer hos trustee i händelse av dennes konkurs som gentemot en tredje man med undantag för en köpare, vilken är i god tro. Enligt Equity-rätten får således den ge- nom trusten berättigade med avseende på trustegendomen en ställning som närmast motsvarar en ägares.
Trustformen synes ha utgjort en lämplig rättslig grundval för den verksamhet, varom nu är fråga. De kapitalförvaltande trusterna synes till en början ha haft en ganska be- gränsad kundkrets. Så småningom blev emel- lertid allt flera personer anslutna till varje sådan trust, och det blev vanligt att var och en av deltagarna av förmögenhetsförvalta— ren — trustee — erhöll ett slags certifikat, vil— ket utgjorde bevis om storleken av hans insats och därmed hans andel i den ge- mensamma trustegendomen.
Det första försöket att engagera allmän-
heten i värdepapperstruster torde i Storbri- tannien ha gjorts av Foreign and Colonial Government Trust, som bildades år 1868. Ändamålet med trusten angavs vara att ge den, som innehade endast ett mindre kapi- tal, möjlighet att placera detta med lika för- månlig riskspridning som ägare till större kapital. De allmänna riktlinjerna för trus- tens verksamhet sammanfattades i en sär- skild handling. Försöket blev framgångsrikt och under åren 1868—1875 tillkom ytterli- gare 15 truster av liknande slag. Sedan svå- righeter uppkommit för vissa av trusterna att betala utfästa räntor till andelsägarna, uppkom frågan om trusternas laglighet. En- ligt ett domstolsutslag av år 1879 befanns den ifrågavarande trustverksamheten stå i strid med gällande aktiebolagslagstiftning. Detta utslag blev visserligen senare upphävt i högre instans, men redan dessförinnan hade i det närmaste samtliga trustföretag antingen upplösts eller ombildats till aktie- bolag.
Denna i bolagsform bedrivna investment- verksamhet kom att gå under beteckning- en »investment trust company». Härvid in- tog de enskilda investerarna ställning som aktieägare i ett bolag, vars förmögenhet ut— gjorde den fond, i vilken de genom sitt ak- tieinnehav blev delägare. lnvesteraren erhöll icke något certifikat utan aktier. Verksam- heten underlättades av att enligt engelsk rätt ett aktiebolag har möjlighet att inom vissa gränser fortlöpande ge ut nya aktier. Den som förvärvat aktier i ett investment trust company kan inte göra anspråk på att få sina aktier inlösta av bolaget, men har å andra sidan en på aktieinnehavet grundad rätt att utöva inflytande på förvaltningen av bolagsförmögenheten, dvs. fonden. Den för— valtning av en fond, vilken tidigare utövats av en trustee, övertogs nu av bolagets led- ning. I den mån en slags trustee bibehölls, fick denne till uppgift att enbart förvara fondegendomen, vilken uppgift stundom för— enades med en viss skyldighet att kontrolle- ra bolagsledningens åtgärder. Den nu ifråga— varande formen för investmentverksamhet blev snart helt dominerande och den fick också en mycket gynnsam utveckling fram
till år 1890, då en börskris inträffade. Det visade sig då att det av investerarna tillskjut— na kapitalet ofta av spekulativa skäl kon- centrerats till ett alltför ringa antal olika nä- ringsgrenar och till ett fåtal typer av värde- papper. Detta föranledde ett kraftigt bakslag för denna verksamhet. Återhämtningen kom dock relativt snabbt. bl.a. genom att man sökte tillämpa en mera försiktig placerings- politik. Man tillkännagav vilka olika typer av värdepapper, som avsågs skola ingå i en fond, och det bestämdes även vissa procen- tuella gränser för innehav av samma slag av värdepapper i fonden. Dessutom anförtrod- des förvaringen av fonden åt en bank och ledningen av fonderna lades i händerna på personer med stor erfarenhet av börsaffärer. Från att ursprungligen huvudsakligen ha varit en annan form för den tidigare berörda trustverksamheten utvecklade sig sedermera investment trust companies i Storbritannien till att bli företag av en typ, som närmast kan jämföras med de svenska investmentbo- lagen. Någon särskild lagstiftning beträffan- de dessa företag har inte tillskapats, utan man synes ha ansett att de allmänna aktie— bolagsrättsliga bestämmelserna erbjuder till— räckliga garantier mot missbruk. År 1965 fanns i Storbritannien 296 investment trust companies med sammanlagda tillgångar till ett marknadsvärde av 3 144 milj. pund.
I början av 1930—talet bildades ånyo in- vestmentföretag av trusttyp i Storbritannien. Denna verksamhet, som där utgör den när- maste motsvarigheten till aktiefondsverk- samheten i Sverige, kom att gå under beteck- ningen >>unit trusts». Den består — liksom de tidigare trusterna — i sammanförande av ett stort antal mindre penningsummor till— hörande olika insättare i en gemensam fond. Pengarna placeras för insättarnas räkning av ett särskilt bolag (manager) och de sålun- da förvärvade tillgångarna omhänderhas av en trustee. Både manager och trustee är par- ter i ett slags trustkontrakt (trust deed), vil- ket fastslår deras resp. skyldigheter.
Olika unit trusts kan variera i detaljer men i huvudsak fungerar de på följande sätt. Av allmänheten insatta pengar placeras i värdepapper. Genom sin insats erhåller varje
insättare viss andel i de samlade värdepap- peren. Härom utfärdas andelsbevis. Avkast— ningen från de sålunda verkställda investe- ringarna utgör trustens inkomster och ut- betalas, efter avdrag för trustens förvalt- ningskostnader, till insättarna i förhållande till storleken av de av dem gjorda insatserna. Inom trusten är manager ekonomiskt och på andra sätt ansvarig för administrationen av trusten, däri inbegripet skötseln av den värdepappersportfölj, som trustförmögenhe- ten innefattar, och av fördelningen av in- komsterna. En manager skall även omhän- derha försäljning och återköp av andelarna och i samband därmed fastställa priset på andelarna. Den främsta funktion, som till- kommer trustee, är att ha hand om trustför- mögenheten och ansvara för dess bestånd. Inom vissa unit trusts har trustee — som van- ligen är en bank eller ett försäkringsbolag — även till uppgift att utöva viss kontroll över den förvaltning, som manager utövar.
Under 1930-talet ökade unit trusts snabbt i popularitet och vid andra världskrigets utbrott år 1939 fanns nästan 100 sådana truster med sammanlagda tillgångar på om- kring 80 milj. pund. De äldsta av dessa truster var av typen fixed trusts, vilket in- nebar att trustens värdepappersinnehav var från början fastställt. Utvecklingen gick emellertid snart i riktning mot s.k. flexible trusts, där manager äger att fortlöpande be-_ stämma i vilka värdepapper fondmedlen skall placeras. Samtidigt övergick man allt mer till s.k. open-end—funds. Dessa fon- der har icke någon på förhand bestämd stor- lek utan kan både ökas genom utgivande av nya andelsbevis eller minskas genom åter- lösen av redan utgivna bevis. Under nu ifrå— gavarande tidsperiod arbetade dessa trus- ter utan någon på dem inriktad laglig reg— lering. De gjordes emellertid till föremål för två utredningar, den ena av en kom- mitté tillhörande fondbörsen (1935) och den andra av Board of Trade (1936). Båda ut- redningarna gav vid handen att trusterna fyllde ett behov, men visade också att nå- gon form av laglig reglering var önskvärd för att skapa ett skydd för allmänheten. En lagstiftning i ämnet följde år 1939 genom
Prevention of Fraud (Investments) Act, 1939, vilken på grund av krigsförhållandena inte trädde i kraft förrän år 1944. Denna lag har sedermera ersatts av nu gällande Prevention of Fraud (Investments) Act, 1958. Efter en viss stagnation under krigs- och efterkrigsåren har unit trusts alltsedan år 1953 nått en allt större popularitet i Storbritannien. Härtill har bl. a. bidragit att trustföretagen byggt upp sparplaner med periodiskt återkommande insatser och auto- matisk reinvestering av avkastningen. Ett annat förfaringssätt har varit att söka kom- binera unit trusts med livförsäkringsverk— samhet. Vid utgången av år 1965 fanns i Storbritannien 121 unit trusts med en sam- manlagd förmögenhet av 500 milj. pund, varav omkring 95 % var placerade i aktier.
Enligt 1958 års lag får endast sådana unit trusts, som erhållit auktorisation av Board of Trade, genom cirkulär erbjuda andels- bevis åt allmänheten. Sådan auktorisation må meddelas därest följande villkor befinns uppfyllda. Såväl trustee som manager skall utgöra en sammanslutning bildad enligt lag inom samväldet och äga driftställe i Stor- britannien. Det företag som är trustee skall ha ett emitterat kapital om minst 500000 pund, varav minst hälften skall ha blivit inbetalt, och dess tillgångar skall vara till- räckliga för att infria dess förbindelser. Vi- dare skall manager vara oberoende av trus- tee och slutligen skall det finnas ett trust- kontrakt (trust deed), vilket måste innehål— la föreskrifter beträffande vissa särskilt an- givna förhållanden. Hit hör till en början det sätt, på vilket manager skall fastställa andelarnas pris vid försäljning och återköp, ävensom regler för hur avkastningen av an- delarna skall beräknas. Vidare skall varje andelsinnehavare tillerkännas rätt att fordra att manager återköper andelen för det pris, som på angivet sätt blivit fastställt. Sättet för utfärdande och utgivande av andels- bevis skaJl likaså vara reglerat i trustkon- traktet. I detta skall dessutom finnas före- skrifter till säkerställande av att inte något andelsbevis utfärdas eller utges innan till- fredsställande åtgärder blivit vidtagna till tryggande av att den egendom, som beviset
avser, blivit överlåten åt trustee. Ett annat förhållande av nu ifrågavarande slag avser förbud mot eller begränsning av en mana- gers rätt att annonsera eller att utge cirkulär eller andra handlingar avseende inbjudan att köpa andelsbevis eller uppgifter om fördelarna av att inneha sådana bevis, dä— rest inte samtidigt lämnas uppgift om av- kastningen från andelsbevisen. Det måste även genom trustkontraktet säkerställas, att handlingar av nyssnämnda slag inte utges innan de underställts trustee för godkän- nande. I trustkontraktet erfordras vidare föreskrifter beträffande bildandet av en fond, som skall användas för att bestrida ut— gifterna för trustens administration, och be— träffande regler för denna fonds använ- dande. Ytterligare erforderliga föreskrifter avser revision av trustförvaltningen och of- fentliggörande av trustens räkenskaper. Slut— ligen skall trustkontraktet innehålla före— skrift om skyldighet för manager att upp- höra med sin förvaltning av trusten, därest trustee intygar, att det är i andelsbevisägar- nas intresse att han gör detta. Det kan till— läggas, att Board of Trade enligt lagen till- erkänts rätt att i vissa fall meddela dispens från gällande bestämmelser samt att på närmare angivna grunder återkalla en läm- nad auktorisation. Board of Trade kan även tillsätta en eller flera inspektörer för att närmare undersöka ledningen för en trust, om detta är i andelsbevisägarnas och det allmännas intresse. Vidare åligger det Board of Trade att ombesörja, att närmare upp- lysningar rörande varje auktoriserad unit trust publiceras på lämpligt sätt minst en gång om året.
År 1959 tillsattes en kommitté (the Com- pany Law Committee) för att bl. a. göra en översyn av 1958 års lag. Ett av kommit- tén år 1962 avgivet betänkande har enligt uppgift ännu inte föranlett ändring av gäl- lande lagstiftning.
3.2 Amerikas förenta stater
Under senare delen av 1800-talet och fram till första världskriget fanns i Amerikas för- enta stater mycket få investmentföretag i
modern bemärkelse. Detta torde bl. a. ha berott på att det under denna tidsperiod er- bjöds mycket goda möjligheter till direkt— placering av kapital och att innehav av disponibla penningmedel inte alls var på samma sätt utbrett som senare blivit fallet. De investmentföretag som fanns var i all- mänhet bildade i form av aktiebolag, i vilka investerarna erhöll aktier och vars aktie- kapital utgjorde en slags gemensam fond, placerad i värdepapper. Denna typ av före— tag kom sedermera under l920-talet att uppleva mycket stor framgång. Den ame- rikanska allmänheten, som under kriget köpt statsobligationer, hade fått upp ögo- nen för värdepappersplaceringar och med stigande inkomster och standard följde in- tresset för kapitalinvesteringar med högre avkastning än skuldförbindelser med fast ränta. Fram till år 1929 steg de ameri- kanska investmentföretagens antal till om— kring 700 med sammanlagda tillgångar på över 7 miljarder dollars. Hälften av dessa företag föll emellertid offer för den börs- kris, som inträffade sistnämnda år. Anled— ningarna till detta bakslag var många. In- vestmentföretagen hade sålunda ofta haft en starkt spekulativ karaktär och underlå- tit att beakta erforderlig riskfördelning vid sina kapitalplaceringar, vilka dessutom i stor utsträckning skett med anlitande av upplånade eller på liknande sätt anskaffa- de medel. Härtill kom att många av före- tagen var i ekonomiskt hänseende nära för- bundna med varandra. Dessa förhållanden hade i hög grad underlättats av att företa- gen ägde en struktur, vilken medgav före- tagsledningama mycket fria händer såväl vid valet av placeringsobjekt som över hu- vud taget vid förvaltningen av företagen (s.k. »management trusts»). Ytterligare om- ständigheter, som visade sig vara till stor nackdel för investerarna i den uppkomna krissituationen, var att företagen hade ett fastställt antal medlemmar och inte var skyldiga att återlösa sina egna aktier (s.k. »closed-end-trusts»). Genom svårigheter att finna köpare kom härvid dessa aktier att sjunka under det värde de egentligen repre- senterade.
Den reaktion, som följde på investment- företagens misslyckanden i samband med 1929 års börskris, föranledde en övergång till en sådan företagsform, där sammansätt- ningen av företagets värdepappersportfölj är fastslagen på förhand och företagsledningen saknar möjlighet att ändra densamma (s.k. »fixed trusts»). Det visade sig emellertid att dessa låsta portföljer utan aktiv ledning inte medgav någon större kapitaltillväxt eller ut— delning och intresset för denna verksamhets- form avtog. Man började i stället övergå till ett slags mellanting mellan de båda former— na managemcnt trust och fixed trust, vid vilket företagets värdepappersbestånd vis- serligen från början i stor utsträckning fast- slagits, men där företagsledningen tillagts möjlighet att under vissa särskilda omstän- digheter ändra sammansättningen av detta (5. k. »semi-fixed trusts»). För att ytterligare skydda investerarna mot förluster infördes även efter hand en återlösningsrätt (»right of redemption»), som gav varje investerare möjlighet att när han så önskade återlämna sin aktie till företaget och därvid erhålla ett belopp, motsvarande aktiens dagsaktuella värde. Dessutom förbehöll sig investment- företagen mycket ofta rätten att utge nya aktier allt eftersom efterfrågan uppstod och de fick sålunda härigenom ett variabelt ak- tiekapital. I motsats till den tidigare formen closed-end—trusts övergick företagen till att bli av typen open-end-trusts (även beteck- nade »mutual funds»). En annan viktig för- ändring, som torde vara föranledd av erfa- renheterna från 1929 års kris, var att invest- mentföretagen i mycket stor utsträckning avstod från att upplåna kapital.
Jämsides med den senast berörda utveck— lingen började man även att starta invest— mentföretag, vilka hade den ursprungliga engelska trustformen till förebild. Man und- vek härigenom den omständliga bolagsbild— ningen, enär en dylik trust kan komma till stånd genom privaträttsligt avtal. Investe— rarna erhöll visserligen inte såsom vid bo— lagsformen medbestämmanderätt över trust- förvaltningen, men denna brist ersattes i viss mån av att'det i samband med trustöverens- kommelsen uppställdes vissa villkor rörande
denna förvaltning.
De dåliga erfarenheterna av investment- företagen i samband med 1929 års börskris gav anledning till ingående statliga under- sökningar rörande dessa företags verksam- het. Detta resulterade i att år 1940 en sär- skild lagstiftning, »Investment Company Act», tillkom. Genom denna lag, som om- fattar över 300 paragrafer, söker man be- kämpa de missförhållanden, som tidigare vi- sat sig. I inledningen till lagen anges särskilt vissa omständigheter, som ansetts innebära skada såväl ur allmän synpunkt som för de enskilda investerarna. Härvid nämns först bristfälliga och felaktiga upplysningar be- träffande de av vederbörande investment- företag utfärdade aktierna eller delaktighets- bevisen, företagets allmänna politik eller det ekonomiska ansvar, som åvilar företaget eller dess ledning. Andra angivna former av missförhållanden är att ett investment- företags värdepappersportfölj utväljs i före- tagsledningens i stället för investerarnas intresse, att de av företaget utfärdade an- delsbevisen av olika slag innehåller obilliga eller diskriminerande bestämmelser eller att kontrollen över företaget är otillräcklig. Vi- dare nämns vilseledande bokföring, otill- fredsställande revision eller förändring av ett investmentföretags organisation eller in— riktning utan investerarnas samtycke. Slut— ligen anges i förevarande sammanhang så— dana förhållanden som att ett investment— företag i spekulativt syfte i alltför hög grad skuldsätts och att företaget arbetar utan till- räckligt reservkapital.
Investment Company Act äger tillämp- ning på såväl investmentföretag av trusttyp (unit investment trust) som sådana före- tag av bolagstyp (management investment company), vare sig dessa senare har öppen eller sluten form. I fråga om företagen av bolagstyp skiljer lagen mellan>>diversified>> och »non-diversified companies». För att betraktas som diversified får investment- företaget beträffande minst 75 % av sina tillgångar varken ha mer än 5 % därav pia- cerade i värdepapper med samme utställare eller äga mer än 10 % av rösträtten i ett och samma företag. Denna indelning är grundad
på en önskan att söka upplysa investerarna om karaktären av ett investmentföretags värdepappersportfölj och har även tillagts viss betydelse för den skatterättsliga be- handlingen av investmentföretagen. Utöver de nu nämnda båda huvudtyperna av invest— mentföretag avser den amerikanska lagen även s.k. »face-amount certificate compa- nies». I ett sådant äger investeraren rätt att efter viss tid erhålla antingen ett bestämt engångsbelopp eller periodiska utbetalning- ar av fastställda belopp.
Alla investmentföretag skall enligt lagen registreras hos »Securities and Exchange Commission» (SEC). I samband härmed skall uppgifter lämnas beträffande bl. a. den typ av verksamhet företaget ämnar bedriva, dess upplåning av medel eller utlåning av egna medel, ev. koncentration av företagets investeringar till viss bransch m.m. Ett så— lunda inregistrerat investmentföretag får se— dan inte utan ett av investerarna fattat rna- joritetsbeslut avvika från den företagspo- litik, som angivits vid registreringen. SEC är berättigat att i det allmännas och investe- rarnas intresse utfärda föreskrifter för in— vestmentföretagen i flera olika avseenden. Dessutom äger SEC att, när det kan anses att investmentföretagens tillväxt skapar pro- blem för det allmänna eller investerarna, verkställa undersökningar rörande detta för— hållandes inverkan på investmentföretagens investeringspolitik och på värdepappers- marknaden över huvud taget ävensom på frågan om maktkoncentration och på de företag, i vilka investmentföretagen äger in- tressen.
Lagen föreskriver vidare att investment- företag av typ open end måste ha ett ka- pital om minst 100000 dollars för att få utbjuda sina aktier till allmänheten. Styrel- sen i ett investmentföretag skall väljas av röstberättigade investerare. Minst 40 % av denna skall utgöras av personer, vilka var- ken är finansiella rådgivare åt företaget el- ler anställda i dess tjänst. Lagen kräver inte att ett investmentföretags fondförmögenhet skall finnas i förvar hos oberoende person eller organ. Den får placeras hos en bank av visst angivet slag eller hos en börsmed-
lem, men den kan även få omhänderhas av företaget självt. I sistnämnda fall kan SEC utfärda erforderliga skyddsföreskrifter. I la- gen återfinns även vissa regler för beräk- nandet av utdelningar till investerarna. Där- emot saknas bestämmelser till ledning för uträknandet av priset på investmentföreta- gens aktier eller andelsbevis vid försäljning och återlösen. Lagen har i stället öppnat möjlighet att låta en därtill utsedd sam- manslutning inom värdepappershandeln få befogenhet att utfärda föreskrifter rörande vissa beräkningsmetoder vid denna prissätt- ning. Slutligen kan nämnas att investment- företagen genom lagen ålagts en omfattande uppgiftsskyldighet i förhållande till SEC och dessutom är skyldiga att minst halvårsvis tillställa investerarna rapporter angående bl. a. företagets finansiella ställning och dess värdepappersinnehav.
Även om en viss förnyad tillit till de amerikanska investmentföretagen kunde för- märkas under 1930—talet, medförde uppen- barligen tillkomsten av Investment Com- pany Act ett kraftigt ökat förtroende för nu ifrågavarande verksamhet. Särskilt de investmentföretag, som är uppbyggda efter principen open end, har efter andra världs- krigets slut vunnit stora framgångar. Antalet sådana företag — vilka utgör över 90% av samtliga amerikanska investmentföretag — uppgick år 1966 till omkring 200 med sammanlagda tillgångar på ungefär 180 mil- jarder kr.
3.3 Schweiz
Schweiz tillhör i likhet med Storbritannien och Amerikas förenta stater de länder, där investmentföretagen kan sägas ha nått sina största framgångar. De tidigaste schweiziska investmentföretagen drev sin verksamhet i bolagsform på grundval av aktiebolagsrät- tens bestämmelser. I motsats till vanliga rö- relsedrivande aktiebolag hade dessa företag, vars aktier utspreds bland allmänheten, icke något annat syfte än att placera de för ak- tierna inbetalade beloppen (dvs. aktiekapita- let) i värdepapper och förvalta denna värde— pappersfond. De personer, som placerade
medel genom bolagen, hade i sin egenskap av aktieägare allt det inflytande över bola- gets förvaltning och det skydd för sina in— tressen i bolaget, som den schweiziska aktie- bolagsrätten tillförsäkrade dem. En nackdel med bolagsformen var, att då någon skyldig- het för bolaget att återlösa utgivna aktier inte var lagligen genomförbar, bolagens vär- depappersfonder måste ha karaktären av slutna fonder.
För att möjliggöra bildandet av s. k. »öpp- na» fonder och med hänsyn även till andra praktiska fördelar utvecklades emellertid i Schweiz under 1930—talet en ny typ av in- vestmentföretag, bedrivna i en form, som i allt väsentligt bygger på den anglosachsiska rättens trustbegrepp. Denna är den numera förhärskande typen av investmentföretag i Schweiz. De första företagen av detta slag var »Société internationale de placements» (SIP), som tillkom år 1930, och »Ak- tiengesellschaft fiir Verwaltung von Invest— menttrusts» (INTRAG), som började sin verksamhet år 1938. Båda företagen har se- dermera bildat ett mycket stort antal invest- mentfonder av olika slag.
Ehuru den schweiziska rätten står helt främmande för den rättsliga konstruktion, som trusten utgör, har de ifrågavarande schweiziska företagen så långt som möjligt sökt efterlikna de motsvarande engelska fö- retagens uppbyggnad.
Fondledningen utgörs i regel av ett aktie- bolag, som har förvaltning av investment- fonder till enda uppgift. Bolaget beslutar om utgivande och återtagande av de certifikat, som utgör bevis om andel i fonderna, och bestämmer de pris, vilka härvid ifrågakom- mer. Vidare beslutar bolaget om placeringen av fondmedlen. Ursprungligen skedde detta efter mycket stela principer (fixed trusts) men sedermera har man övergått till att i ett för varje fond upprättat fondreglemente meddela vissa mer eller mindre noggrant angivna allmänna placeringsföreskrifter, som bolaget har att iaktta (semifixed trusts och management trusts). En s.k. »Treuhän- der», motsvarande den engelska trustee — i regel en bank — har hand om förvaringen av fondegendomen och utför de inköps— och
försäljningsuppdrag för fondens räkning, vilka beslutes av det fondförvaltande bola- get, samt handhar utgivandet och återta- gandet av certifikat. Dessutom åligger det Treuhänder att överenskomma med bola- get om innehållet i fondreglementet samt att övervaka att bolaget iakttar gällande pla— ceringsföreskrifter. Det kunde synas som om den bank, som är Treuhänder, skulle vara en slags ställföreträdare för investerarna i förhållande till bolaget. I praktiken är så emellertid knappast fallet, enär bolagen i re- gel såväl ekonomiskt som personellt är upp— byggda av vederbörande bank och beroende av denna. Investerarna erhåller certifikat som bevis på sin rätt till andel i en fond. De äger inte något som helst inflytande på för- valtningen av fonden men har däremot rätt att när som helst begära att bolaget återlöser certifikaten till deras dagsaktuella värde (open-end—trusts).
Vid sidan av de nu berörda investment- fonderna, vars tillgångar är placerade i hu— vudsakligen värdepapper, förekommer i Schweiz i stor omfattning även s.k. »Im— mobilien-Fonds», vilka i stället avser place- ring av fondförmögenheten i fast egendom. Härvid omhänderhas i allmänhet förvärvet och förvaltningen av den fasta egendomen av särskilda aktiebolag, vars aktier ingår i investmentfonden.
Vid utgången av år 1964 fanns i Schweiz 233 investmentfonder, av vilka 68 var vär- depappersfonder och 165 avsåg innehav av fast egendom. Fondernas sammanlagda till- gångar var för vardera fondtypen omkring 3,5 miljarder francs. Ofta är fonderna spe- cialiserade till exempelvis aktier från visst land eller aktier i företag inom viss bransch.
Investmentföretagen i Schweiz var länge inte underkastade någon speciell lagregle- ring. Efter långvariga förarbeten har emel- lertid en lag beträffande dessa företag (Bun- desgesetz iiber die Anlagefonds) tillkommit, vilken trätt i kraft den 1 februari 1967.
Lagen är tillämplig på alla investmentfon- der (Anlagefonds), vars ledning har sitt säte i Schweiz. Det schweiziska förbundsrå- det kan även förklara lagen tillämplig på andra fonder av liknande beskaffenhet samt
har också tillagts befogenhet att till skydd för investerarna utfärda erforderliga före- skrifter beträffande utländska investment— företag, som är verksamma i Schweiz. En Anlagefonds definieras i lagen såsom en förmögenhet, vilken med stöd av offentlig reklam har anskaffats från olika investerare för att åstadkomma en gemensam kapital- placering och som av fondledningen förval- tas för investerarnas räkning i överensstäm- melse med grundsatserna för riskfördelning. Beteckningen Anlagefonds är förbehållen förmögenhetsmassor av nu angivet slag. Fonderna kan antingen bestå av värdepap- per eller vara 5. k. immobilienfonder.
För investmentverksamhetens bedrivande erfordras tillstånd av en tillsynsmyndighet. Sådant tillstånd får endast meddelas anting- en en bank eller sådant aktiebolag eller så- dan ekonomisk förening, som har till uteslu- tande ändamål att förvalta investmentfon— der. Vissa föreskrifter meddelas beträffande storleken av en fondlednings eget kapital och om förhållandet mellan detta och de förvaltade fondernas storlek. Förbundsrådet har med stöd av bemyndigande i lagen be— stämt, att en fondledning måste ha egna medel, som motsvarar 1 % av den del av den utav ledningen förvaltade samlade fond- förmögenhet, som inte överstiger 100 miljo- ner francs, 3lt % av den del av samma för- mögenhet, som överstiger 100 men inte 500 miljoner francs, samt 1/2 % av den del av förmögenheten som överstiger 500 miljoner francs. De egna medlen behöver dock aldrig uppgå till mer än 10 miljoner francs och de kan ersättas av en på visst sätt beskaffad borgen, vilken i så fall skall utgöra säkerhet för investerarnas fordringar gentemot fond- ledningen. Om fondledningen inte är en bank, måste en särskild depåbank utses. För verksamhet som depåbank krävs tillstånd av tillsynsmyndigheten.
Bortsett från immobilienfonderna får de i en fond ingående medlen endast placeras i värdepapper, som dock inte får vara ut- ställda av fondledningen. Högst 71/2 % av en fondförmögenhet får vara placerad i sam- ma företag. I en fond får inte heller vara representerat mer än 5 % av rösträtten i ett
och samma företag. Har flera fonder samma fondledning eller med varandra förbundna fondledningar, kan sistnämnda procentsiffra för fonderna gemensamt få höjas till 10.
Lagen innehåller en omfattande avdelning med privaträttsliga bestämmelser. Där an- ges till en början innebörden av det avtal (Kollektivanlagevertrag), som skall anses ligga till grund för rättsförhållandet mellan fondledningen och investerarna och som de senare anses godkänna genom sitt förvärv av certifikat gällande andel i fonden. Ge- nom Kollektivanlagevertrag förpliktar sig fondledningen att dels låta investerarna få del i en Anlagefonds allt efter storleken av sina investeringar och dels mot ersättning, förvalta denna fond i enlighet med lagen och bestämmelserna i ett för fonden upprät— tat reglemente; fondledningen skall också överlämna andelsbevis till investerarna och på begäran återta dessa bevis. Fondregle- mentet upprättas av fondledningen och de— påbanken och fastställs av tillsynsmyndighe- ten. I fondreglementet skall anges bl. a. rikt- linjerna för placeringen av fondens medel, sättet för beräknandet av utgivnings— och återlösenpriset för andelsbevisen, använd- ningen av fondens nettobehållning och rea- lisationsvinster samt storleken av den ersätt-- ning, som fondledning och depåbank skall äga uppbära. Om särskilt viktiga skäl före- ligger kan fondreglementet ändras enligt be— slut av domstol i särskild ordning. Beslutet skall offentliggöras.
Fondledningen har att självständigt och i eget namn förvalta fonden, därvid det ålig- ger fondledningen att tillvarata andelsbevis-- ägarnas intressen. Den skall bl. a. fastställa Utgivningspriset på andelsbevisen och stor- leken av vinstutdelningen från fonden. Ut- givningspriset skall beräknas på grundval av fondförmögenhetens värde vid utgiv— ningstillfället delat med antalet redan utgiv- na andelar. Fondegendomen skall förvaras. på betryggande sätt och får ej pantsättas. eller överlåtas som säkerhet. Fondledningen får inte skaffa sig några egna ekonomiska förmåner när den handlar på fondens väg- nar och förbjuds även att för egen räkning driva andra affärer med fonden än försälj-
Särskilda räkenskaper skall föras för var— je fond. Inom sex månader efter ett räken- skapsårs utgång skall fondledningen offent- liggöra en verksamhetsberättelse. För den händelse fondledningen skulle gå i konkurs, skall fondegendomen inte ingå i konkurs— boet. Kvittning mellan fondledningens egna skulder och fordringar, som tillkommer en fond. får ej äga rum.
Depåbanken åligger att förvara fondför- mögenheten och att tillse att densamma inte placeras i objekt, som är otillåtna enligt la- gen eller fondreglementet. För dessa ända— mål har den att ombesörja utgivandet och återtagandet av andelsbevis samt att över huvud taget omhänderha fondens kassa. By— te av depåbank kan äga rum under vissa sär- skilt angivna omständigheter.
Den som investerar medel i en Anlage- fonds anses enligt lagen härigenom erhålla en fordran gentemot fondledningen på att bli delaktig i fondförmögenheten Och den vinst som kan uppkomma på denna. Till be— vis om investerarnas rättigheter skall utfär— das särskilda värdepapper (andelsbevis) utan angivande av nominellt belopp. Andelsbevis får utges endast mot kontant betalning av det gällande utgivningspriset. Det skall upp— ta fondreglementet och vara undertecknat av såväl fondledning som depåbank. An- delsbevisägaren skall enligt lagen äga rätt att när som helst mot återlämnande av sitt andelsbevis få värdet av sin fondandel ut— betalt till sig. Återlösenpriset skall beräknas efter liknande grundsatser som när fråga är om utgivningspriset. Om för återlösen cr- forderliga kontanta medel saknas i fonden, åligger det fondledningen att genom försälj- ning av fondegendom anskaffa sådana. Till— synsmyndigheten kan, om utomordentliga förhållanden föreligger, bevilja en fondled- ning uppskov med återlösenskyldighetens fullgörande.
Lagen ålägger fondledningen att lämna erforderliga besked till den andelsbevisägare, som gör troligt att han har ett berättigat in- tresse av att få närmare upplysningar beträf- fande viss affärshändelse under det gångna året eller rörande grunderna för beräkning—
en av andelsbevisens utgivnings- eller åter- lösenpris. Fondledningen är dock inte för— pliktad att låta en andelsbevisägare få ta del av dess bokföringshandlingar och korres- pondens. Domstol kan föreskriva att en re- visor skall undersöka visst förhållande, som kan anses kräva förklaring, och avge redo- görelse härför till andelsbevisägarna. Om en fondledning inte skulle uppfylla sina förplik— telser, kan andelsbevisägarna enligt lagen väcka fullgörelsetalan vid domstol. Fond- ledning, som bryter mot sina förpliktelser, är skyldig att ersätta andelsbevisägarna den skada dessa härigenom lidit, såvida den inte kan visa att något vållande inte ligger den till last.
Förutom närmare bestämmelser rörande immobilienfonderna innehåller lagen slutli- gen föreskrifter beträffande förfarandet vid upplösning av en fond och om den offent— liga tillsynen samt revisions— och straffbe- stämmelser.
3.4. Förbundsrepubliken Tyskland
I Tyskland förekom de tidigaste ansatserna att bilda företag för investmentsparande un— der 1920-talet. Försöken aVSåg investment- företag i förenings- Och bolagsform. De upp— hörde emellertid relativt snart, vilket inte minst torde ha berott på att företag av den- na typ intog en ogynnsam ställning i skatte— hänseende. Det kom sedan att dröja ända fram till år 1949 innan ett nytt tyskt invest— mentföretag började verksamhet, denna gång emellertid i en form, som byggde på den anglosachsiska rättens trustbegrepp. Företa— get, som var beläget i Miinchen, rönte en inte obetydlig framgång. År 1956 tillkom ytterligare fyra västtyska investmentföretag. F.n. är antalet investmentföretag nio med en sammanlagd förvaltad förmögenhet vid utgången av år 1967 av omkring 5,5 miljar- der kronor.
Vid uppbyggandet av de första nya invest- mentföretagen i Tyskland kom den praxis. som på förevarande område utbildats i Schweiz, att spela en betydelsefull roll. För- utom den nära släktskapen mellan tysk och schweizisk rätt torde en starkt bidragande
orsak härtill ha varit en önskan att i likhet med de schweiziska företagen av motsva- rande slag bilda investmentfonder av s.k. öppen typ. Eftersom den västtyska aktie- bolagsrätten lika litet som den schweiziska medger ett fortlöpande utgivande av nya aktier eller ett återtagande av aktier kunde en motsvarighet till de amerikanska invest- mentföretagen i aktiebolagsform av typen open end ej ifrågakomma. Trots att det tyska rättssystemet liksom det schweiziska saknar motsvarighet till det anglosachsiska trustbegreppet sökte man därför även i Tyskland låta investmentföretagen bedriva sin verksamhet i en form som så långt som möjligt bygger på trustbegreppet. Man kom sålunda att i Västtyskland begagna sig av en konstruktion, enligt vilken en investmentfond bildar en från investment- företagets egen förmögenhet helt skild för- mögenhetsmassa, placerad i förvar hos i all— mänhet en bank. I fonderna erhåller in- vesterarna rätt till viss andel, vars storlek är beroende på insatt kapital och vars värde varierar allt efter fondens dagsaktuella vär- de. För att ge investerarna skydd för sina investerade medel i händelse av investment- företagets konkurs användes därvid till en början en sådan juridisk konstruktion, att delägarnas rätt i fonden kunde betecknas såsom en form av äganderätt, enär detta var den enda framkomliga vägen att för- hindra att fonden skulle komma att ingå i konkursmassan vid investmentföretagets konkurs.
Uppkomsten och tillväxten av de väst- tyska investmentföretagen i förening med att det av naturliga skäl förefanns en viss oklarhet i fråga om dessa företags rätts- liga ställning föranledde de västtyska stats- makterna att år 1957 utfärda en särskild lag beträffande företag av ifrågavarande slag: »Gesetz iiber Kapitalanlagegesell— schaften». Det främsta syftemålet med la- gen är att åstadkomma skydd för spararna mot missbruk samt att skapa lämpliga skat- temässiga bestämmelser för verksamhet av nu ifrågavarande slag.
Vid lagens tillkomst utgick man från uppfattningen att det var lämpligast att i
stort sett godta den utveckling, som dittills ägt rum på förevarande område i Väst- tyskland, och sökte därför att skapa en sådan rättslig konstruktion för invest- mentföretagen, Kapitalanlagegesellschaften (KAG), som så smidigt som möjligt an- passade denna utveckling till det bestående tyska rättssystemet.
KAG definieras i lagen såsom företag, vars ändamål är att med insatta pengar i eget namn för insättarnas gemensamma räk- ning enligt grundsatsen om riskfördelning tillskapa en av värdepapper bestående för- mögenhetsmassa, som är skild från före- tagets egen förmögenhet, samt att utfärda andelsbevis rörande de rättigheter, som in- sättarna genom sina insatser förvärvat. KAG får drivas endast i form av aktiebolag eller bolag med begränsat ansvar (GmbH). Ak- tierna skall vara ställda till viss man och får inte överlåtas utan bolagets medgivande. KAG är enligt lagen att betrakta som kredit- institut, varav följer att för rörelsens be- drivande erfordras tillstånd av »Bundesauf— sichtsamt fiir das Kreditwesen». Sådant till- stånd får endast meddelas, därest företaget inte driver annan rörelse än investmentverk- samheten samt har ett »tillräckligt stort» och till fullo inbetalt eget kapital, vilket skall uppgå till minst 500000 DM. Vad som skall förstås med »tillräckligt stort» är inte angivet i lagen men av förarbetena framgår att uttrycket ej innefattar något krav på ett bestämt förhållande mellan aktiekapitalet och det förvaltade fondkapitalet. Styrelsele- damöterna i KAG skall tillvarata andelsbe— visägarnas intressen. Varken styrelseleda- möterna eller annan med ledande ställning inom företaget får bedriva värdepappers- affärer med företaget. Val av styrelseleda- mot skall ofördröjligen anmälas till »Bun- des aufsichtsamt» .
Hos KAG insatta medel och därför an- skaffade värdepapper skall bilda en särskild förmögenhetsmassa eller fond, s.k. »Son- dervermögen», vilken det åligger företaget att hålla skild från sin egen förmögenhet. Denna förmögenhetsmassa kan - i enlighet med vad som bestämts i de nedan närmare berörda, för varje fond upprättade »Ver-
tragsbedingungen» — antingen tillhöra före- taget (Treuhandlösung) eller utgöra andels- bevisägarnas gemensamma egendom (Mitei- gentumslösung). Vilkendera av dessa for— mer som väljs saknar egentlig praktisk be- tydelse. Att i lagen medtagits Miteigen— tumslösung beror väsentligen därpå, att så- som ovan anförts, det var denna konstruk- tion som vid lagens tillkomst redan var i bruk inom de då befintliga aktiefonds- företagen. Ett företag får bilda flera fon- der, vilka i så fall måste åsättas olika be- teckningar och hållas åtskilda.
Vad beträffar sammansättningen av en fond upptar lagen vissa inskränkande före- skrifter, vilka syftar till att åstadkomma en lämplig riskfördelning. Sålunda får i regel endast börsnoterade värdepapper förvärvas. Högst en tiondel av fondförmögenheten får utgöras av gruvlotter (Kuxe) och inte till fullo inbetalda aktier. Värdepapper utgivna av samme utställare får inte överstiga 5 % av fondmedlen. Med tillstånd av Bundes— aufsichtsamt kan procentsatsen dock höjas till 71/2. Därvid betraktas en koncern som en enda utställare. Även under vissa andra för- hållanden kan 5—procentgränsen få överskri- das. En annan begränsning av rätten att för- värva värdepapper till en fond avser att förhindra, att ett investmentföretag erhåller för stort inflytande i de företag, vars aktier är representerade i företagets fonder. Så- lunda får KAG aldrig inneha mer än 5 % av aktierna i samma bolag. Vidare kan nämnas att KAG till en fond inte får för— värva andelsbevis i andra sådana fonder.
Förfoganderätten över fondegendomen tillkommer i princip KAG, som därvid även erhåller rösträtten för de aktier som ingår i fonden. Vad som tillhör fonden får dock inte förpantas eller eljest belånas. Ej heller är det tillåtet att verkställa kvittning mellan en fordran gentemot KAG och en fordran som tillkommer en fond. Vid sin förvaltning av en fond skall KAG tillvarata andelsbevis- ägarnas intressen, vilket, såsom särskilt framhålles, även gäller vid utövandet av rösträtt för fondens aktier. För de av före- taget ingångna förbindelserna blir fonden aldrig ansvarig och detta gäller också för
sådana förpliktelser, som företaget ådragit sig för andelsbevisägarnas räkning. Kostna— derna för fondförvaltningen kan endast ut— tas ur fonden; andelsbevisägarna har inte något personligt ansvar härför.
Andelsbevisägare har inte rätt att begära upplösning av en fond. Däremot har varje andelsbevisägare rätt att mot återlämnande av sitt andelsbevis få sin andel av fonden utbetald.
Fondegendomen skall enligt lagen för förvaring anförtros åt ett annat kredit- institut, benämnt depåbank. Denna skall även omhänderha utgivandet och återta- gandet av andelsbevisen ävensom uppbära fonden tillkommande medel och verkställa av företaget beslutade utbetalningar. För— värv av värdepapper får härvid ske högst till dagskurs och försäljning lägst till dags- kurs. Sina egna förvaltningskostnader får" depåbanken täcka ur fondförmögenheten endast med företagets medgivande. Depå— banken är vidare berättigad och förpliktad att i eget namn göra gällande andels— bevisägarnas anspråk gentemot såväl före- taget som tidigare depåbank. Valet av de- påbank skall av KAG meddelas Bundes- aufsichtsamt, som kan ålägga företaget att byta sådan bank.
Förvaltningen av en fond kan bl. a. bringas att upphöra genom uppsägning från KAst sida eller genom konkursförfarande mot företaget. Härvid gäller den för an- delsbevisägarna viktiga föreskriften, att fondförmögenheten inte ingår i företagets konkursbo. När företagets förvaltningsrätt över en fond upphört, åligger det depå- banken att ta hand om fonden. Depå- banken skall därvid avveckla fonden och utdela tillgångarna till andelsbevisägarna. Med tillstånd av Bundesaufsichtsamt kan depåbanken dock i stället överlåta förvalt- ningen av fonden till ett annat KAG.
Rättsförhållandet mellan KAG och an— delsbevisägarna skall närmare regleras i särskilda s.k. »Vertragsbedingungen».Des— sa skall godkännas av Bundesaufsichtsamt samt vara återgivna på andelsbevisen. För att kunna godkännas måste Vertragsbe— dingungen innehålla närmare föreskrifter
i följande hänseenden: grunderna för ut- väljandet av de värdepapper, som skall ingå i fonden; fondens status, dvs. om fonden tillhör företaget eller är föremål för andels- bevisägarnas gemensamma äganderätt; hur stor del av fonden, som får bestå av bank- tillgodohavanden; förvaltningskostnadernas beräkning; fastställandet av försäljningspri— set för andelsbevisen; förutsättningarna för och villkoren i samband med företagets återlösen av andelsbevisen; redovisnings- handlingarnas offentliggörande samt prin- ciperna för vinstutdelning. Utdelning av realisationsvinster får endast ske, därest det- ta är förutsatt i Vertragsbedingungen.
Andelsbevisen skall bestyrka dess inne- havares rätt gentemot KAG och måste vara undertecknade av såväl företaget som depåbanken. De kan vara ställda till inne- havaren eller till viss man. Bevisen, som kan gälla en eller flera andelar, får inte ha olika rätt utan måste aVSe samtliga tillgångar i fonden. De får utges endast mot full kontant betalning. Utgivningspri— set skall motsvara andelens aktuella värde med ett tillägg för täckande av utgivnings— kostnaderna. I lagen anges regler för ut— räknandet av nyssnämnda andelsvärde. Vid utgivandet av de första andelsbevisen måste fonden vara uppdelad i så många andelar, att varje andels värde icke överstiger 100 DM.
Efter utgången av varje räkenskapsår skall KAG för varje av företaget förvaltad fond offentliggöra en reviderad räkenskaps- berättelse. Förutom vinst- och förlusträk- ning skall berättelsen innehålla en upp- ställning över dels de värdepapper, som ingår i fonden, med angivande av art, antal och kursvärde och dels ställningen å de konton, som tillhör fonden. En liknande förmögenhetsuppställning måste dessutom offentliggöras vid mitten av ett räkenskaps— år. Dessutom åligger det KAG att till- handahålla Bundesaufsichtsamt en uppställ- ning över fondförmögenheten den 31 janu- ari och den 31 juli varje år.
I beskattningshänseende skall en fond enligt lagen betraktas som ett särskilt skatte- subjekt, en »Zweckvermögen» i bolags-
skattelagens mening. För att förhindra en tredubbel beskattning — nämligen, förutom av vederbörande aktiebolag, av såväl fond som andelsägare — har emellertid fonden befriats från alla inkomst- och förmögen- hetsskatter. I stället har lagen intagit den ståndpunkten att fondens vinster skall be- skattas hos andelsbevisägarna vid motta- gandet av desamma. Detta medför att alla vinster som utdelas flyter genom fonden utan skatteplikt för fonden och tages till beskattning först vid utdelningen till an- delsbevisägarna, vilka därvid har att skatta för utdelningen såsom kapitalinkomst. Ett undantagslöst genomförande av den an- givna principen har emellertid ansetts med- föra avsteg från den av lagstiftaren om- fattade grundsatsen, att en andelsbevisäga- re inte skall vara sämre ställd än den som direkt äger aktier. I utdelningen från en fond kan nämligen ingå inte endast av fonden uppburna aktieutdelningar och rän- tor utan även realiserade kursvinster och likvider för försålda teckningsrätter. För en privat aktieägare är nyssnämnda likvi- der helt fria från inkomstskatt, medan rea- liserade kursvinster är underkastade sådan skatt endast i den mån mindre än sex må- nader förflutit mellan inköp och försälj- ning av det realiserade objektet. Med hän- syn härtill har privata andelsbevisägare för- klarats skattepliktiga endast för den del av utdelningen från en fond, som härstammar från aktieutdelningar och räntor. I fråga om realisationsvinster har sålunda andels- bevisägaren i viss utsträckning behandlats förmånligare än aktieägaren. Vinster för en fond, vilka varken utdelas eller åtgår till täckande av fondens kostnader, skall i viss ordning likaledes beskattas hos an- delsbevisägarna.
3 .5 Österrike
I Österrike startade det första investment- företaget (Österreichische Investment-Ge- sellschaft m.b.H., Wien) i slutet av år 1956. Detta företag förvaltar numera fem invest- mentfonder. Den sammanlagda fondförmö— genheten uppgick år 1963 till omkring 560
miljoner schilling. I fonderna finns såväl österrikiska som utländska aktier. Bakom företaget står en av Österrikes största banker och denna fungerar även som depåbank för fonderna. År 1965 har ytterligare ett investmentföretag tillkommit.
De österrikiska investmentfonderna var fram till år 1963 icke föremål för någon särskild lagstiftning. Den 10 juli 1963 ut- färdades emellertid en »Bundesgesetz iiber Kapitalanlagefonds (Investmentfondsge- setz)». Lagen var inte föranledd av någon kritik mot det bestående investmentföretaget utan tillkom för att förhindra ev. framtida missförhållanden och för att skydda in— vesterarna mot skada. Den överensstämmer i sak i stort sett med den motsvarande väst- tyska lagstiftningen av år 1957; endast på några få punkter kan skiljaktigheter påvi- sas. Hit hör till en början att en invest- mentfond i Österrike inte kan ägas av in- vestmentföretaget utan endast kan vara fö- remål för andelsägarnas gemensamma äganderätt. Det i den tyska lagen upptagna kravet på ett »tillräckligt stort» eget kapital för investmentföretagen saknas i den öster- rikiska lagen, som i detta hänseende endast föreskriver ett inbetalt grundkapital av 2 miljoner schilling, varav minst hälften skall vara placerat på sådant sätt som föreskrivs om omyndigas medel enligt förmynder- skapslagen. Bestämmelsen om visst minimi- kapital avser väsentligen att avskräcka per- soner utan erforderligt kapital från att in— låta sig på att driva aktiefondsverksamhet. För varje investmentföretag skall det öster- rikiska finansministeriet förordna en »Staatskommissär», vilken skall kallas till företagsorganens sammanträden. Han har närmast karaktären av en slags god man för andelsbevisägarna. I motsats till för- hållandet i Västtyskland är det i Österrike inte nödvändigt att utgivandet av andels- bevis sker mot kontant betalning. Det är även möjligt att såsom likvid mottaga vär- depapper, vars värde därvid skall beräknas till högst den aktuella dagens börskurs. Den österrikiska lagen uppställer också krav på att den årliga nettovinsten av en in- vestmentfond skall utdelas till andelsägar-
na. Lagen skapar även vissa möjligheter för en andelsbevisägare att vid upplösning av en fond kunna få sina andelsbevis in- lösta, inte med kontanta medel utan med i fonden ingående värdepapper. Slutligen kan nämnas att värdepapper av samme ut- ställare liksom enligt den västtyska lagen i princip endast får utgöra 5 % av en fondförmögenhet men att det österrikiska finansministeriet har möjlighet att höja den- na gräns till 10 %. Motsvarande siffra är som förut nämnts i Västtyskland 71/2 %. Även gränsen för en fonds innehav av aktier i samma bolag är liksom i den väst— tyska lagen 5 %, men enligt den öster- rikiska lagen finns det möjlighet för fi- nansministeriet att lämna tillstånd till en höjning av gränsen till 7l/2 %.
Den österrikiska lagen innehåller även vissa skatterättsliga bestämmelser. Av för— arbetena till lagen framgår att en fond enligt tolkning av gällande skattelagar ej är skattskyldig för vare sig inkomster, vins- ter eller förmögenhet. Däremot skall en— ligt lagen utdelningarna från en fond utgöra skattepliktig inkomst för andelsbevisägarna. dock endast i den mån de inte består av hos fonden uppkomna realisationsvinster inbegripet förtjänster på försålda tecknings- rätter. Dessutom blir andelsbevisägare skatt- skyldig för realisationsvinst om han säljer eller begär inlösen av sitt andelsbevis inom ett år från förvärvet.
3.6 Nederländerna
I Nederländerna förekommer investment- företag av två olika slag, nämligen dels s.k. placeringsfonder, dels investmentbolag. Ingen av dessa verksamhetsformer är un— derkastad speciallagstiftning. För place- ringsfonderna finns dock ett av fondbörs- föreningen utfärdat reglemente, vars före— skrifter måste iakttas av de placeringsfon- der, som önskar bli noterade på börsen i Amsterdam. För investmentbolagen gäl- ler de allmänna aktiebolagsrättsliga be- stämmelserna samt vissa särregler i skatte- hänseende.
Placeringsfonderna kan vara såväl öppna
som slutna. Den slutna fondtypen, som stammar från förkrigstiden, har numera föga betydelse.
Rörande de öppna fonderna stadgar fond— börsföreningens reglemente i huvudsak föl-. jande. Fonden skall förvaltas av en sär- skild förvaltare, som vanligtvis är en bank men ibland kan vara ett särskilt förvalt- ningsorgan. Förvaltaren har att fatta be- slut angående placeringspolitiken inom ra- men för ett för placeringsfonden upprättat särskilt reglemente. I vissa fall måste för- valtaren inhämta yttrande från en själv- ständig rådgivande nämnd, som kan järn- föras med styrelsen i ett aktiebolag. Fon— dens verkställande organ kallas »förvara- re». Denne skall bl.a. förvara värdepap- persportföljen, inlösa kuponger, utfärda an- delsbevis och liknande.
Uppgiften omhänderhas i regel av ett s.k. administrationskontor, vilket vanligt- vis kontrolleras av samma bank eller in- rättning som utövar förvaltarskapet. Som kontrollorgan finns en god man, i allmän- het en notarius publicus. Denne skall tillse att förvararen och förvaltaren håller sig inom de befogenheter, som tillkommer dem jämlikt placeringsfondens reglemente, i syn- nerhet beträffande utfärdande och dödande av andelsbevis samt mottagande och ut- lämnande av aktier, obligationer och lik- nande handlingar. Gode mannen skall un- derteckna andelsbevisen.
Fondbörsföreningens reglemente reglerar närmare förhållandet mellan de nu nämnda parterna. Bestämmelser meddelas även om sammanträden med innehavama av andels- bevis sarnt om reglering av tvister och de- bitering av omkostnader för förvaltarens och förvararens verksamhet.
Investmentbolagen är den i Holland mest betydande formen av investmentföretag. De tillgångar som förvaltas av investmentbo- lagen överstiger sammanlagda tillgångarna hos de båda förutnämnda slagen av place— ringsfonder. Bolagen kan vara av både typen closed-end och open-end. De allmänna be- stämmelserna om aktiebolag i nederländsk lagstiftning (handelslagen: »Wetboek van Koophandel») skiljer beträffande ett bolags
kapital mellan aktiekapital i vidsträckt me- ning (maatschappelijk kapitaal) och »pla- cerat kapital» (geplaatst kapitaal). I fråga om det förra ger lagen inga föreskrifter om minirnikapital men kräver däremot att ak- tiekapitalets maximibelopp skall anges i bo- lagsordningen. Nyteckning av aktier kan ske i obegränsad utsträckning så länge man håller sig under detta tak. Maximigränsen får endast ändras på bolagsstämma enligt reglerna för ändring av bolagsordning. Det »placerade kapitalet» motsvarar det teckna- de aktiekapitalet och kan minskas genom att bolaget köper upp eller löser in sina egna aktier. Genom bestämmelse i bolags- ordningen kan bolagsledningen ges befogen- het att öka det placerade kapitalet. I fråga om det placerade kapitalets minskning ge— nom återköp av aktier på begäran av aktie- ägare får detta enligt lagen ske intill en nedre gräns som skall vara bestämd i bo— lagsordningen.
Den nederländska bolagslagstiftningens distinktion mellan aktiekapital i vidsträckt mening och placerat kapital gör det möj- ligt för investmentbolagen att använda open-end-konstruktionen. Det största bola- get »Rotterdamsch Beleggingsconsortium N. V.» (ROBECO) är av open-end-typ och har ett aktiekapital, som uppgår till 500 miljoner floriner, fördelat på 10 miljoner aktier envar lydande på 50 floriner, varav nära 6,5 miljoner var placerade den 31 mars 1964. Styrelsen har enligt bolags- ordningen befogenhet att emittera aktier, som inte är placerade, på villkor och till kurser som styrelsen beslutar i samråd med bolagets ekonomiska rådgivare. Bo- laget har vidare rätt att köpa upp sina egna aktier intill 30 % av nominella be— loppet av bolagets placerade kapital. ROBECO torde vara det till omfattningen största internationella investmentföretaget i Europa såväl i fråga om portföljens sam- mansättning som beträffande aktieägarnas nationalitet. ROBECO:s aktier noteras på åtskilliga fondbörser i Europa. Bolaget har utöver den sedvanliga försäljningen intro— ducerat en sparplan med möjlighet för all— mänheten att göra periodiska investeringar.
Vidare har genom samarbete med ett liv— försäkringsbolag getts tillfälle för dettas försäkringstagare att erhålla återbäringar och ersättningar i form av ROBECO-aktier.
I skattehänseende har, som förut nämnts, speciella skatteregler införts för investe- ringsbolagen. Bestämmelser härom finns iförfattningar utfärdade åren 1942 och 1947. Sistnämnda författning definierar för— valtningsbolag såsom »aktiebolag, vilka har till föremål för sin verksamhet att uteslutan— de eller huvudsakligen förvärva, äga, förval- ta och sälja värdepapper». Författningen skiljer mellan bolag av allmän eller enskild (»besloten») typ beroende på om deras aktier noteras på fondbörserna i Amster- dam och Rotterdam eller ej. Denna dis- tinktion är av betydelse ur skattesynpunkt. Beträffande de förra, dvs. i allmänhet in- vestmentbolag, är utdelningar och reali- serade, ej utbetalda kursvinster inte under— kastade bolagsskatt. Detta stadgande anses ha spelat stor roll för investmentbolagens snabba utveckling.
Sammanlagda tillgångarna hos de ne- derländska investmentföretagen utgjorde vid utgången av år 1962 omkring 2 miljarder floriner.
3.7 Frankrike
I Frankrike finns numera investmentbolag av såväl sluten som öppen typ. De slutna bolagen (»sociétés d*investissement>>) har sin verksamhet reglerad i en lag den 2 no- vember 1945. Vad angår de öppna bola- gen bemyndigades den franska regeringen genom en lag den 26 juni 1957 att i gäl- lande civil-, handels— och skattelagstiftning göra erforderliga ändringar för att möjlig— göra bildande av såväl investmentbolag med variabelt kapital (»sociétés d'investissement å capital variable») som varje annan form av bolag eller allmänt investeringsföretag, som har till föremål för sin verksamhet att förvalta en kollektiv fond av värdehand- lingar. Med stöd av sistnämnda lag har två dekret utfärdats den 28 december 1957. Det ena av dessa avser investmentbolag av öp- pen typ och det andra s.k. allmänna place-
ringsfonder (»fonds communs de place- ment»). vilka sistnämnda till sin rättsliga konstruktion i viss utsträckning motsvarar de svenska aktiefonderna. Dekreten be- myndigar finansministern att utfärda till- lämpningsföreskrifter rörande de öppna in- vestmentbolagen och sådana har trätt i kraft i slutet av år 1963. I fråga om de allmänna placeringsfonderna har tillämp- ningsföreskrifter ännu inte utfärdats, varför dylika fonder f.n. inte finns i Frankrike.
Vad först angår de slutna investment- bolagen måste bolagets ändamål uteslutan— de vara att förvalta en portfölj med aktier, obligationer eller andelar. Vidare gäller den inskränkningen, att av ett och sam- ma bolags kapital inte mer än 10 % får vara i investmentbolagets ägo. Även i fråga om vinstutdelningen gäller begränsningar. Å andra sidan åtnjuter investmentbolagen påtagliga skatteförmåner.
De slutna investmentbolagen måste dri- vas i form av aktiebolag och delägarskap i den av bolaget förvaltade värdepappers- portföljen kan alltså endast vinnas genom att man förvärvar aktier i bolaget. Aktie- kapitalet i dessa bolag kan endast liksom hos vanliga aktiebolag höjas genom beslut av bolagsstämma.
Alla investmentbolag med visst bestämt kapital, som bildas efter den 30 september 1963, skall ha ett eget kapital om minst 20 miljoner francs. Vidare skall dessa bolag kunna utdela gratisaktier, då beloppet av deras reserver uppnår hälften av aktiekapi- talet.
Vad härefter angår de öppna investment- bolagen kan de i enlighet med open-end- principen ständigt öka sitt kapital för att uppta nya aktieägare och reducera kapi- talet genom att återinlösa sina aktier från de aktieägare, som så önskar. Bolaget skall i sitt firmanamn föra beteckningen »société d* investissement å capital variable».
För att bilda öppna bolag och för att ombilda slutna bolag till öppna krävs till- stånd i förväg av finansministern, efter ut- låtande av börskommittén. Bolagets start- kapital får inte vara lägre än 20 miljoner francs. Å andra sidan får inte återinlösen
av bolagets aktier ske i så stor utsträck— ning att aktiekapitalet blir lägre än 10 mil- joner francs. Aktierna i bolaget får inte erbjudas allmänheten förrän publicering härom skett. Aktierna skall vid aktieteck- ningen vara helt fria.
Sedan ett öppet bolag blivit definitivt bildat, skall emission och återinlösen av aktierna i bolaget ske till det pris, som er- hålls genom att bolagets nettovärde delas med antalet utelöpande aktier, varvid priset höjs eller sänks med hänsyn till omkostna- der och provisioner, på sätt som närmare regleras i bolagsordningen. Enligt förord- ningen skall provision få utgå med högst 5 % av nettovinsten under ett räkenskaps- år. Genom beslut av börskommittén kan fixeras ett maximum och ev. även ett mi- nimum för beloppet av dessa omkostnader och provisioner.
Ett öppet bolags aktier kan köpas el- ler säljas direkt på bankkontor, utan att det är nödvändigt att anlita börsen. Priset på aktierna kommer genom de nämnda för— fattningsbestämmelserna att vara känt i för- väg, såväl vid köp som försäljning.
För att tillförsäkra ett maximalt skydd åt det sparande, som kommer att söka sig till de öppna bolagen, har lagstiftaren fast- ställt regler beträffande sammansättningen av bolagets värdepappersportfölj och utdel- ning av vinsterna från denna. Reglerna är:
a) minst 90 % av värdepapperna måste ha varit föremål för emission till allmän— heten eller blivit börsnoterade eller bestå av skattkammarkvitton och grundfondsbe— vis avseende banker;
b) minst 30 % skall utgöras av värde- papper med fast avkastning -— nämligen statsobligationer och obligationer lydande på francs, som varit föremål för emission till allmänheten eller blivit börsnoterade, skattkammarkvitton och grundfondsbevis avseende banker —— vilket innebär att bo- laget kan ha utländska värdepapper, note— rade på utländska börser, endast intill 70 % av tillgångarna;
c) högst 5 % får vara placerade i värde- papper, utgivna av ett och samma bolag;
d) förvaltningskostnaderna skall vara be-
e) portföljens avkastning skall i sin hel- het utdelas till aktieägarna.
Förordningen befriar de öppna bolagen i vissa fall från de formaliteter som gäller för deposition och återtagande av kapital.
Särskilt värdefullt med dessa bestämmel- ser har det ansetts vara, att tvånget att en viss procentuell andel av värdepappe- ren skall utgöras av papper med fast av- kastning bidrar till att förbättra medel— avkastningen, samtidigt som aktiedelen av portföljen — oavsett kursfluktuationerna på börsen —— ger en viss garanti mot för- luster på grund av sänkning av penningvär- det genom att erbjuda en möjlighet till mervärde hos det investerade kapitalet. Där- igenom anses de öppna investmentbolagen erbjuda spararen en lätt utväg att placera sina besparingar och få dem för lång tid indexreglerade efter landets utveckling, utan att denne behöver bekymra sig om börs- teknik och börskomplikationer.
Investmentbolagen åtnjuter viss skatte- förmån därigenom att de inte behöver er- lägga källskatt. Aktieägaren uppbär sina utdelningar som om han personligen var ägare till värdepapperen i portföljen.
Vid utgången av år 1964 fanns i Frank- rike 38 slutna investmentbolag noterade på börsen med tillgångar på sammanlagt 4,7 miljarder francs samt åtta öppna bolag med tillgångar på 689 miljoner francs.
3.8. Belgien
I Belgien startades en s.k. allmän place- ringsfond (»fond commun de placement») år 1947. Härefter hade fram till år 1963 ytterligare sju fonder kommit till. Civilrättsliga bestämmelser rörande pla- ceringsfonderna infördes genom en lag den 27 mars 1957. Fonderna är vidare under- kastade bestämmelserna i kungörelse den 22 april 1958 och anvisningar utfärdade av den belgiska bankinspektionen den 3 april 1958 och godkända av Konungen. Enligt bestämmelse i 1957 års lag skulle lagen upphöra att gälla den 31 december 1961, men den har förlängts på obestämd
tid. Orsaken till att lagstiftningen från början gavs en begränsad giltighetstid var att den berörde ett relativt nytt område. De lagstiftande myndigheterna fann därför det lämpligt att tills vidare nöja sig med tillfälliga bestämmelser i avvaktan på er- farenheterna av tillämpningen under de första åren.
Enligt den legala definitionen avses med allmänna placeringsfonder oskiftade till- gångar av värdepapper, som förvaltas eller administreras för ägarnas gemensamma räk- ning, varvid ägarnas rättigheter fastslagits i särskilda värdehandlingar. En fond är inte en självständig juridisk person utan endast en form av samäganderätt. Fondens tillgångar tillhör således andelsägarna. Som belgiska anses sådana fonder som förvaltas eller administreras i Belgien. En fond leds eller administreras av ett bolag och är deponerad hos en bank (depåbank).
Utländska fonder, som ofta har formen av handelsbolag, är inte underkastade 1957 års lag men måste på grund av närings— lagstiftningen begära tillstånd av finans- ministern. Det förutsätts därvid att till— ståndet förses med sådana villkor och be— gränsningar som är analoga med dem i 1957 års lag.
Endast bolag, som erhållit tillstånd av bankinspektionen, kan förvalta eller ad- ministrera belgiska allmänna placerings- fonder och rikta uppmaning till allmänhe- ten att delta i sådana fonder. Konungen beslutar, efter hörande av bankinspektionen, villkoren för godkännandet av dessa för- valtningsbolag, men kan till inspektionen delegera rätten att medge ändringar i vill- koren. Därvid är det förbjudet att ge stän- dig rätt åt förvaltningsbolaget att utöva rösträtten för aktierna i fonden. Förvalt- ningsbolaget måste enligt 1958 års kungö- relse vara bildat i överensstämmelse med belgisk rätt och ha sitt säte i Belgien. Bo- lagets finansiella och tekniska organisa- tion skall vara betryggande. Dess inbetalade aktiekapital skall utgöra minst 5 miljoner belgiska francs. Bolagets tecknade kapital och dess reserver skall vidare enligt kun- görelsen minst motsvara 1 procent av sam-
manlagda värdet av de placeringsfonder som bolaget förvaltar. Bolagets egna till- gångar är avsedda att utgöra en garanti för de enskilda ägarna av fonderna, vilkas rätt bolaget har att tillvarata. Bolagsför— mögenheten måste därför vara placerad i lätt realiserbara värden. Förvaltningsbola- get får inte heller genom bestämmelse i bo— lagsordningen undandra sig ansvarighet gentemot fonddelägarna.
Enligt lagen erfordras tillstånd av bank— inspektionen för att ett förvaltningsbolag skall äga sprida, publicera eller affischera dokument, rapporter eller skrivelser angå- ende fonder, som det förvaltar eller ad— ministrerar.
Förvaltningsbolagens verksamhet detalj— regleras genom reglementen, som upprättas av bankinspektionen och som skall godkän- nas av finansministern. Dessa skall publi— ceras i »Moniteur» (motsvarigheten till Post- och Inrikes Tidningar). Bankinspek- tionen äger därvid meddela föreskrifter rörande förvaltningen av belgiska allmän- na placeringsfonder samt beträffande det offentliga utgivandet av de värdepapper, som fastslår de enskilda ägarnas rättigheter. 1 reglementena kan t. ex. i riskfördelnings- syfte fastställas vissa gränser för fondernas förvärv av värdepapper med samme utstäl— lare. Även storleken av fondernas innehav av värdepapper i ett och samma företag kan begränsas. Bolagen kan dock aldrig genom reglementena åläggas att till fon- derna förvärva bestämda värdepapper, utan valet av värdepapper är fritt. Bankinspektio- nen kan medge avvikelser från bestämmel- serna i reglementena. Vidare kontrollerar bankinspektionen iakttagandet av reglemen- tena enligt de närmare villkor Konungen bestämmer efter hörande av inspektionen. Däremot skall inspektionen inte kontrollera förvaltningen som sådan.
De anvisningar som utfärdats av bank- inspektionen innehåller bl. a. bestämmelser även om depåbanken. Denna är liksom för- valtningsbolaget ansvarig inför fonddelägar- na för vården av värdehandlingarna i fon- den. Banken får därvid inte avhända sig någon del av tillgångarna i fonden utan att
samtidigt ha erhållit däremot svarande vär— de. Depåbanken inkasserar utdelningar och räntor samt utlämnar och återinlöser an- delsbevis. Andelsbevisen skall vara kontra- signerade av banken. Försäljningen av an- delsbevisen sker genom auktoriserade ombud såsom banker och mäklare. Endast sådana banker som är bolag enligt belgisk lag och upptagna i den belgiska bankförteckningen får vara depåbanker. Bankinspektionen har emellertid rätt att godta även annan än bank som depositarie, om denne erbjuder likvärdiga garantier ur säkerhetssynpunkt.
Om givna bestämmelser inte respekteras, kan bankinspektionen återkalla tillståndet för förvaltningsbolaget att ha placerings- fonder. Bankinspektionen beslutar då de åtgärder som är nödvändiga för den fram- tida förvaltningen av fonderna eller för likvidation av dessa. Överträdelser av be- stämmelserna i lagen är även i stor ut— sträckning straffbelagda. Varje år skall bankinspektionen publicera en rapport om lagtillämpningen.
I fråga om utländska fonder gäller vissa strängare regler. Varje uppmaning till all- mänheten att delta i utländska fonder krä— ver bankinspektionens godkännande i för- väg. Bankinspektionen kan därvid begränsa beloppet och tidslängden för en sådan upp- maning. Vidare skall inspektionen bestäm— ma de närmare villkoren för sitt tillstånd. Om villkoren inte iakttas kan tillståndet återkallas.
1957 års lag innehåller även skatteregler för allmänna placeringsfonder och för an- delsbevisen i dylik fond. Reglerna innebär bl. a. att fondernas inkomster inte taxeras. Detta gäller i allmänhet även vinster, som utdelas till andelsägarna, ty för normalfall föreligger en presumtion för att utdelade vinster redan tidigare varit föremål för be- skattning.
I syfte att förbehålla andelsbevisen åt småsparare och hindra att företag som drivs i vinstsyfte köper upp sådana bevis har införts ogynnsammare värderingsregler än normalt för dylika företags innehav av andelsbevis.
De åtta belgiska placeringsfonder, som
1963 utövade verksamhet i Belgien, var alla av öppen typ. De är samtliga grundade av banker och förvaltade av fyra förvalt- ningsbolag, som i själva verket är filialer till bankerna i fråga. Tillsammans förval- tade dc ca 5,5 miljarder belgiska francs, av vilket belopp drygt hälften belöpte på ett enda förvaltningsbolag som äger fyra fonder. Fonderna är i viss utsträckning spe- cialiserade i geografiskt hänseende. Tre av fonderna har endast amerikanska värde- papper. Fyra fonder är internationella, var- av en innehåller endast obligationer. En- dast en fond består uteslutande av bel- giska värdepapper. Rörande antalet andels- ägare finns ej någon statistik.
Fondandelarnas pris beräknas dagligen av förvaltningsbolaget och baseras i all- mänhet på föregående dags avslutskurs för värdepapperen i fonden. Priset ökas med ett försäljningstillägg av 3 år 4%. Alla fondernas andelsbevis är noterade på fond- börsen. Huvuddelen av handeln med an- delarna sker hos bankerna.
Utvecklingen av de belgiska fonderna synes i viss mån stagnera och på grund av beskattningsreglerna har en orientering skett mot köp av andelar i utländska fon- der, främst sådana som hör hemma iLux- emburg.
3.9. Luxemburg
I Luxemburg finns nio investment trusts domicilierade. Verksamheten leds emeller— tid i stor utsträckning från utlandet.
Någon lagstiftning för investment trusts finns inte, men vissa särbestämmelser har in- förts i skattelagstiftningen. Trusterna har utformats efter utländska förebilder. Varje fond har tre intressenter: 1) ett administre- rande bolag — vanligen ett konsortium av internationella banker — 2) delägarna i trusten, som är en fond baserad på sam- äganderätt, samt 3) depåbanken eller för- valtaren av värdepappersportföljen. Förval- taren kan vara associerad med det admi- nistrerande bolaget. Samma administra- tionsbolag får inte leda mer än en trust.
En viss tillsyn utövas genom finansmi-
nistern i Luxemburg. Stiftarna skall så- lunda lämna vissa uppgifter om den till- ämnade trusten. Aktieägarna i det ad- ministrerande bolaget måste ställa Viesa ekonomiska garantier. Upplysning om des- sa skall lämnas och de avtal som reglerar rättsförhållandet mellan trustens olika in- tressenter skall företes.
Trusterna inkomstbeskattas inte i Luxe. — burg. Inkomst som distribueras till per- soner bosatta utomlands är också fri från skatt. Det administrerande bolaget är emel- lertid underkastat lagen den 21 juli 1929 om investmentbolag och måste erlägga en årlig förmögenhetsskatt för fondens till- gångar. '
Frånvaron gav inkomstbeskattning har i hög grad bidragit till en internationell inriktning hos trusterna, vilka har tillgångar placerade i många länder och vars andels- bevis säljs på åtskilliga internationella mark- nader. Endast en av fonderna är emellertid noterad på fondbörsen i Luxemburg.
Trusternas sammanlagda tillgångar upp- gick år 1963 till omkring 6 miljarder francs.
3.10. Italien
I Italien saknas f.n. särskild lagstiftning för investment trusts av såväl sluten som öppen typ.
Formellt föreligger ej hinder för bildan- det av investeringsföretag av sluten typ i form av holdingbolag. Emellertid möter ett dylikt bolag allvarliga hinder i den se- rie av skatter som det har att betala.
Vad angår investment trusts av öppen typ torde den gällande italienska rätten lägga hinder i vägen för sådana.
En italiensk lag angående investment- företagen har flera gånger varit uppe till diskussion men ännu inte antagits.
3.11. De nordiska länderna (utom Sverige)
Bortsett från Sverige och ett i Finland verk- samt företag (Finska Värdepapper AB) fö- rekommer i de nordiska länderna inhems- ka investmentföretag endast i Danmark.
Där bildades redan år 1928 ett aktiebolag benämnt Investor, som hade till ändamål att i riskspridningssyfte placera sina me- del i ett flertal danska aktiebolag. Intres- set för verksamhet av denna typ växte i Danmark efter andra världskrigets slut. Det befanns emellertid därvid att det från skattemässig synpunkt var ofördelaktigt att driva sådan verksamhet i aktiebolagsform. I stället övergick man till att bilda för- eningar, vilka mottog medel från medlem- marna och för dessa medel inköp-te aktier. Föreningen som sådan ägde inte någon förmögenhet och saknade därför skatte- pliktiga intäkter. Det sammanlagda värdet av de sålunda förvärvade aktierna uträk- nades årligen och detta värde uppdelades på de enskilda föreningsmedlemmarna i förhållande till de belopp, som de inbe- talt till föreningen. Denna konstruktions- form utnyttjades första gången år 1952 av en grupp personer, anställda i samma företag. Föreningsmedlemmarna utövade därvid själva beslutanderätten 1 fråga om föreningens angelägenheter. Fyra år senare tillkom en liknande förening, »Almindelig Investeringsforening», som dock inte var begränsad till en bestämd grupp av per- soner utan vände sig till allmänheten. Se- nare har ytterligare föreningar tillkommit. Sålunda bildades bl.a. år 1958 »Aktie- forvaltnings-Instituttet», varjämte det nyss- nämnda aktiebolaget Investor år 1962 om- bildades till investeringsförening. Numera finns i Danmark sammanlagt sju sådana föreningar, varav tre inte vänder sig till allmänheten. De fem största föreningarna hade år 1967 en sammanlagd förmögenhet av omkring 135 miljoner danska kronor. De danska investmentföretagen är för när- varande inte underkastade statlig tillsyn eller kontroll.
I februari 1961 tillsatte den danska re- geringen en kommitté med uppdrag bl. a. att utreda frågan om en ev. lagstiftning beträffande den verksamhet som invest- mentföretagen utövar. Kommittén har är 1968 avgivit ett betänkande, benämnt »Kol- lektiv investering i aktier».
4. Investmentföretag i Sverige
4.1 Allmänt om investmentföretagen
Det är svårt att klart ange en bestämd in- nebörd av det svenska begreppet invest- mentföretag. I anvisningarna till 54 & kom- munalskattelagen har emellertid genom en lagändring den 7 april 1967 intagits en de— finition av vad som enligt denna lag är att betrakta som investmentföretag. I para- grafens fjärde stycke beskrivs först begrep- pet förvaltningsföretag såsom aktiebolag el- ler ekonomisk förening, som uteslutande eller så gott som uteslutande förvaltar vär— depapper eller likartad lös egendom. Där- efter sägs i anvisningarna att med in- vestmentföretag förstås förvaltningsföretag, vars uppgift väsentligen är att genom ett välfördelat värdepappersinnehav erbjuda ak- tieägare eller andelsägare riskfördelning och vars aktier eller andelar ägs av ett stort antal fysiska personer. Den angivna be- stämningen synes ge en så tillfredsställan— de bild som möjligt av vad som i dagligt tal brukar gå under beteckningen invest— mentföretag.
Bland de svenska investmentföretagen finns två olika typer. Dessa skiljer sig från varandra främst genom den rättsliga ställ- ning, som tillkommer de värdepapper eller den andra egendom, vilken är föremål för företagets förvaltning.
Vid den ena formen av investmentföre— tag, vilken när företaget drivs i form av aktiebolag brukar gå under benämningen
investmentbolag, utgör de för kapitalpla- cerarnas räkning förvärvade aktierna eller andra värdepapperna inte en från bolagets förmögenhet fristående fond utan de för- värvas i bolagets namn med anlitande av bolagets eget kapital och förvaltas inom bolaget såsom andra dess egna tillgångar. Vill en sparare eller annan, kapitalplace- rare åstadkomma en viss riskfördelning kan han i stället för att själv köpa aktier i ett flertal rörelsedrivande företag köpa aktier i ett investmentbolag. I sin egenskap av aktieägare i investmentbolaget blir han del- ägare i detta och därmed även i bolagets värdepappersportfölj i förhållande till sitt aktieinnehav i bolaget samt får dessutom det inflytande över bolagets förvaltning som tillkommer en aktieägare. Företag av nu berörd typ kan betecknas såsom invest- mentföretag i bolagsform.
Den andra formen av investmentföretag karakteriseras framför allt därav att den värdepappersportfölj eller »aktiefond», som företaget förvaltar, anordnats såsom en från företagets egen förmögenhet i princip fri- stående förmögenhetsmassa. Det förvaltan- de företaget utger till innehavaren ställda andelsbevis lydande på en eller flera an- delar i fonden, vilka andelsbevis utbjuds till allmänheten. Innehavama av andelsbe- vis har en mot andelsbevisen svarande rätt till andel i fondens dagsaktuella värde. Fondens förvaltning omhänderhas helt av det förvaltande företaget på eget ansvar
och utan att fonddelägarna i allmänhet har formell möjlighet att göra sitt infly- tande gällande. Nu ifrågavarande före- tagstyp skulle kunna rubriceras såsom ak- tiefondsföretag i egentlig mening. I dagligt tal betecknas dessa företag ofta helt enkelt såsom aktiefonder.
4.2. Investmentföretag i bolags/orm
Bolag med huvudsakligt syfte att äga och förvalta aktier i andra företag är inte nå- gon ny företeelse i Sverige. Till denna typ av företag kan bl. a. räknas de s.k. emis- sionsföretagen, vars främsta ändamål är att medverka vid emissioner. Sistnämnda slag av företag var särskilt vanliga under 1910- talet och väckte en påfallande uppmärksam- het under första världskriget genom sina stora nominella vinster. Sedan inflationen efter krigsslutet avlösts av deflation, råka- de emissionsföretagen ut för sammanbrott. Förvaltningsföretagen över huvud taget kom därefter länge att betraktas med miss- tro av allmänheten. På Stockholms fond- börs noterades under lång tid aktierna i endast ett förvaltningsbolag. nämligen det år 1915 bildade AB Investor.
Under andra världskriget och särskilt där- efter har den form av verksamhet, som förvaltningsföretagen och framför allt då investmentföretagen utövar, kommit att till- vinna sig allt större intresse. Sålunda finns numera ett flertal i aktiebolagsform orga- niserade företag, vilka kan sägas stå den kapitalplacerande allmänheten till tjänst med en på lämpligt sätt riskfördelad port- följ av värdepapper. Detta synes emeller- tid inte vara det enda ändamålet för dessa företag. De torde även nyttjas som instru- ment i olika aVSeenden för sina stiftares och ägares ekonomiska intressen. Såsom aktievinstutredningen framhållit i sitt be- tänkande (SOU 1965172 5. 187) ingår nu- mera i dessa företags verksamhet inte en- dast rena förvaltningsuppgifter. Utveckling- en har gjort att verksamheten alltmer kom— mit att — i syfte bl. a. att främja struktur- rationaliseringar — omfatta köp och för- säljningar av hela företag, vilket vanligt—
vis sker genom köp och försäljning av ak- tierna i bolag. Aktievinstutredningen ifrå- gasatte om inte denna senare verksamhet utgör en form av rörelse och framhöll, att även i övrigt investmentbolagens verksam- het ligger på gränsen mellan vad som kan anses utgöra ren förvaltningsverksamhet och mera rörelsebetonad verksamhet.
Bland investmentbolagen kan urskiljas vissa olika grupper. Den största av dessa utgör de företag, som grundats av olika affärsbanker i samband med avvecklingen av deras företagarintresscn. Särskilt under krisen 1920—1923 tvingades bankerna att överta aktiemajoriteten i en rad företag. som kommit på obestånd, för att därigenom skydda sina fordringar. Sedan företagen ge— nom bankernas försorg på nytt istånd- satts, måste dock bankerna med hänsyn till förbudet för bank att äga aktier säl— ja sina aktier i dessa företag. Bankerna fann det därvid lämpligt att bilda särskil- da förvaltningsbolag, som övertog ifråga— varande aktier. Härvid torde det förut- nämnda AB Investor, vilket bildats av Stockholms Enskilda Bank, ha tjänat som förebild. Till denna typ av investmentbo- lag hör vidare AB Custos och Säfveåns AB, grundade av Skandinaviska Banken år 1937 resp. år 1959, AB Industrivärden, startat av Svenska Handelsbanken år 1944, samt Förvaltnings AB Providentia, bildat av Stockholms Enskilda Bank år 1946. En annan grupp av investmentbolag utgör de i början av 1960-talet tillkomna Invest- ment AB Asken och AB Fannyudde. De är bildade av tidigare fabriksbolag, som innehaft så betydande portföljer av aktier i främmande bolag att man av skatte- tekniska skäl ansett det lämpligt att om- organisera dem till investmentföretag. Ett särfall representerar Investment AB Öre— sund, som år 1962 i samband med för- säljning av företagets rörelsedrivande verk- samhet förvandlades till rent investment- bolag. En ytterligare grupp utgör de in- vestmentbolag, som bildats av olika fa— miljeföretag. I dessa fall kan man ofta bakom bolagens tillkomst spåra en önskan hos familjeföretagen att genom investment-
bolagets introduktion på börsen nå kon— takt med aktiemarknaden. Hit hör Förvalt- nings AB Ratos, Investment AB Kinnevik och Förvaltnings AB Sanna.
Samtliga nu berörda investmentbolag är introducerade på Stockholms fondbörs. Det nuvarande aktiekapitalet uppgår i AB Cus- tos till 103,5 milj. kr., i AB Industrivär— den till 93,6 milj.kr., i AB Ratos till 65 milj. kr. samt i AB Investor och Förvalt- nings AB Providentia till vardera 60 milj. kr. Förvaltnings AB Sanna har ett aktie- kapital på 9 milj. kr., medan aktiekapita- let hos övriga omnämnda bolag varierar mellan 20 och 40 milj. kr. De börsnotera- de investmentbolagen är mycket välkonsoli— derade, enär huvuddelen av deras aktie- innehav är nedskrivet långt under dagsvär— det. I jämförelse med marknadsvärdet på detta aktieinnehav måste börskurserna på investmentbolagens aktier bedömas såsom låga, trots att kurserna oftast ligger långt över pari.
4.3. Aktiefondsföretag i egentlig mening
Det äldsta av de svenska företag, som kan sägas utgöra aktiefondsföretag i egentlig mening, är AB Svenska aktier. Detta bo- lag grundades år 1932. Enligt bolagsord— ningen skall bolaget ha till föremål för verksamheten att köpa och sälja aktier och andra värdehandlingar ävensom driva an- nan därmed förenlig verksamhet. Aktieka- pitalet skall vara minst 100000 och högst 300000 kr. Det uppgår f.n. till 150000 kr. Styrelsen väljs å bolagsstämma och skall bestå av högst sju ledamöter. För granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper utser bolagsstämman årligen en revisor för tiden intill nästa ordinarie stämma.
Bolaget arbetar med slutna fonder. För- ändringar i fondernas storlek skall alltså normalt inte ske. Fonderna är uppdelade i sju serier, som var och en omfattar ett antal aktieenheter. Varje aktieenhet utgörs av en på visst sätt sammansatt grupp ak- tier. Inom varje serie har varje enhet lika- dant aktiesortiment. Bolaget utger till inne-
havaren ställda andelsbevis, svarande mot en aktieenhet eller del av sådan enhet. Den ur- sprungliga serien, numera benämnd serien I, har dock bolaget inte försålt sedan år 1939. En enhet representeras av 1 000 ande- lar. Andelsbevisen åtföljs av utdelningsku- ponger. Försäljningspriset på andelarna bestäms efter säljkursen på de i resp. en- heter ingående aktierna jämte courtage och fondstämpel. Härtill kommer admi- nistrations—, distributions- och stämpelkost— nader, tillsammans inte överstigande 3,5 %, samt så stor del av innestående, inte ut- delad avkastning, som belöper sig på varje äldre andel av samma serie. Andelsbevisen innebär, att varje andelsbevisägare har en fordran hos bolaget till det belopp, som vid varje tid svarar mot värdet av hans andel i en aktieenhet. De i fonderna ingåen- de aktierna utgör säkerhet för andelsbe- visägarnas rättigheter. Bolaget äger inte rätt att återta, överlåta eller pantsätta sä- kerheten. Rättsförhållandet mellan bolaget och andelsbevisägarna kan efter den 1 januari 1959 uppsägas av bolaget. Andels- bevisägarna kan däremot å sin sida inte bringa förhållandet att upphöra. Bolaget har dock förbundit sig att på begäran åter- köpa andelsbevis till ett pris, som inte med mer än 50 öre per andel understiger sum- man av på varje andel belöpande netto- belopp, som skulle kunna uppnås vid för- säljning samma dag på Stockholms fond- börs av i enheten ingående aktier, och innestående utdelningsbelopp. Ägare av an- delsbevis på tillhopa 1 000 andelar av sam- ma serie äger, när helst han så önskar, mot avlämnande av andelsbevisen utfå värdet av en aktieenhet. Om bolaget anser, att nå- gon aktiepost i fonderna bör utgå, kan denna försäljas, dock först efter samtycke av en kommitté, vilken representerar an- delsbevisägarna. Denna kommitté består av tre personer, vilka väljs av andelsbevisägar- na för tre år i sänder.
De i fonderna ingående aktierna skall vara deponerade hos Stockholms Enskil— da Banks notariatavdelning och förvaltas av densamma. Avkastningen på aktierna inkasseras sålunda av banken och insätts
på särskilt konto för varje serie för att sedan utbetalas till andelsbevisägarna ef— ter avdrag av kostnader. Notariatavdelning- en tecknar bekräftelse på andelsbevisen om verkställd deposition av säkerheten.
Enligt bolagets årsredovisning för år 1966 var antalet utelöpande andelar 67 000, motsvarande aktier till ett dagsvärde av 4365 000 kr. 6559 andelar redovisades såsom osålda. Antalet slag av aktieenheter har i stort sett varit oförändrat sedan 1939. Bolaget drivs så, att vinst å verksamheten inte uppkommer.
Efter tillkomsten av AB Svenska aktier dröjde det ända fram till år 1958 innan en ny verksamhet av liknande slag starta- des. Den 16 januari nämnda år bildades av Gösta och Ragnar Åhlén Stiftelsen Ak- tietjänst med angivet ändamål att främja aktiesparandet i Sverige. Enligt stadgarna för stiftelsen skall dess kapital utgöra 5 000 kr. och vara deponerat hos Svenska Han- delsbankens notariatavdelning i Stockholm. Stiftelsens styrelse skall bestå av högst tolv personer jämte högst fem suppleanter för dem. Styrelseledamöterna, vars ålder inte får överstiga 72 år, utsågs första gången av stiftarna men utses därefter av styrelsen. Styrelsen äger att handla å stiftelsens väg- nar och dess förvaltning ävensom stiftel- sens räkenskaper skall granskas av en eller flera revisorer. Så länge stiftelsens kapital är deponerat hos Svenska Handelsbankens notariatavdelning, skall dessa revisorer va- ra antingen minst två till nämnda banks revisionsavdelning knutna tjänstemän eller minst två auktoriserade revisorer. För den händelse auktoriserade revisorer skall före- komma, skall dessa första gången utses av stiftarna och vid därefter inträffande le- dighet av Svenska Handelsbankens direk- tion.
I syfte att stimulera aktiesparandet bilda- de Aktietjänst under åren 1958—1960 ett antal aktiefonder — de s.k. Koncentra- fonderna — nämligen tre öppna och fyra slutna sådana, av vilka de sistnämnda nu- mera upphört. Till bevis om andel i en fonds värde utger stiftelsen s. k. aktiefonds- bevis. Enligt ett mellan Aktietjänst, firma
Ahlén & Holm och Svenska Handelsban- kens notariatavdelning träffat avtal har Åhlén & Holm åtagit sig att vara general- agent för Aktietjänst vid försäljning av ak— tiefondsbevis till allmänheten. Denna verk- samhet skall bedrivas så, att varken vinst eller förlust uppkommer för Aktietjänst. I enlighet härmed skall uppkommande vinst eller förlust hos Aktietjänst i sin helhet tillfalla resp. påföras Åhlén & Holm. För sitt arbete som generalagent är Åhlén & Holm berättigat att av allmänheten utta provisioner i samband med försäljningen av aktiefondsbevis.
För varje aktiefond har Aktietjänst upp- rättat särskilda stadgar, vilka närmare reg- lerar rättsförhållandet mellan stiftelsen och innehavare av aktiefondsbevisen. Enligt samtliga stadgar innebär förvärv av aktie— fondsbevis, att förvärvaren godkänner de för fonden i fråga gällande stadgarna. Be- träffande de öppna fonderna är stadgarna av följande lydelse:
»Aktiefondsbevis & 1.
Till bevis om andel i fondens värde (fond- andel) utgivet Stiftelsen Aktietjänst till inne- havaren ställda aktiefondsbevis lydande å en eller flera andelar. Aktiefondsbevis skall vara försett med påskrift av Svenska Handelsban- kens notariatavdelning om förvaltning av fon- den enligt ?) 3. Vid varje aktiefondsbevis fogas ett kupongark, omfattande utdelningskuponger och en talong för utbekommande av nytt ku- pongark.
Firma Åhlén & Holm omhänderhar i egen— skap av generalagent försäljningen av aktie- fondsbevis.
Förvärv av aktiefondsbevis innebär, att för- värvaren till alla delar godkänner dessa stadgar med de ändringar, som vederbörligen vidtagas enligt 5 9.
52.
Varje fondandel medför vid varje tidpunkt rätt till fondens värde dividerat med hela an- talet utelöpande fondandelar.
Fondens förvaltning 5 3 .
Svenska Handelsbankens notariatavdelning skall förvalta fonden i öppet förvar enligt de allmänna bestämmelser, som gälla för sådan
förvaltning, och under följande särskilda vill- kor med iakttagande jämväl av stadgarna i öv- rigt:
]) Samtliga genom försäljning av aktiefonds- bevis inflytande medel med undantag av det i 5 4 angivna tillägget skola omedelbart tillföras fonden genom insättning å för ändamålet öpp- nad räkning hos notariatavdelningen.
2) Å bankräkningen innestående medel skola — i den mån de av Aktietjänst icke bedömas erforderliga för utdelning till andelsägare, ny— teckning, inlösen av aktiefondsbevis eller eljest — så snart lämpligen kan ske användas för köp av aktier enligt Aktietjänsts bestämmande. Ak- tierna skola förvaras i ovannämnda öppna för- var.
3) I fonden ingående aktier må säljas enligt Aktietjänsts bestämmande. Därvid influtna me- del skola gottgöras bankräkningen.
4) Utdelning å aktier ingående i fonden skall, så snart den blir tillgänglig, lyftas och gottgöras bankräkningen. Även övriga från fonden här— flytande inkomster skola gottgöras bankräk- ningen.
5) Fonden skall utgöra säkerhet för samtliga andelsägares rätt enligt dessa stadgar. Särskild förklaring härom har utfärdats av Aktietjänst och för samtliga andelsägares räkning depone- rats hos notariatavdelningen.
Försäljningspris 5 4.
Aktietjänsts försäljningspris för aktiefonds- bevis skall uppgå till ett belopp per fondandel motsvarande det enligt ?: 2 framräknade värdet dagen före försäljningsdagenl med av Aktie- tjänst fastställda tillägg till täckande av kost- naderna för bevisens utfärdande och försälj- ning inklusive å bevisen eventuellt utgående stämpelavgift.
Aktiemas värde skall i förevarande hänseen- de uträknas av Aktietjänst i samråd med nota- riatavdelningen på grundval av gällande mark— nadsvärde.
Årsberättelse & 5 .
Efter utgången av varje räkenskapsår, som omfattar tiden den 1 juni — 31 maj, upprättar Aktietjänst en årsberättelse med redogörelse för fondens sammansättning sistnämnda dag, anta- let utelöpande andelar samma dag, den avkast- ning, som under året uppburits å fondens kapi- tal, å fonden belöpande kostnader, å varje fond- andel belöpande utdelning samt i övrigt de upp- lysningar rörande fonden, som Aktietjänst fin- ner kunna vara av betydelse för fondandels- ägarna. Årsberättelsen skall snarast möjligt efter räkenskapsårets utgång tillhandahållas an- delsägarna hos Firma Åhlén & Holms auktori- serade försäljares samtliga kontor.
5 6.
Utdelning å aktiefondsbevis kan från och med den 1 juni lyftas hos Svenska Handels— bankens, Skandinaviska Bankens och Stock- holms Enskilda Banks samtliga kontor mot avlämnande av vederbörlig utdelningskupong.
För utdelning skall tagas i anspråk 1) under räkenskapsåret uppburen avkast- ning å fondens kapital, vartill är att hänföra dels till betalning förfallna kontanta utdel- ningar å fondens aktier, dels förfallna räntor å fondens bankräkning;
2) annan under räkenskapsåret eventuellt in- fluten avkastning än ovan nämnts, i den mån Aktietjänst icke finner, att denna avkastning skall tillföras fondens kapital; och
3) från tidigare räkenskapsår eventuellt kvar- stående restbelopp av då utdelningsbart belopp,
sedan från det på sådant sätt framräknade sammanlagda beloppet avdrag gjorts med dels tre promille av fondens värde vid räkenskaps- årets utgång till täckande av förvaltningskost- naderna för fonden, dels erforderligt belopp för betalning av å fonden belöpande eventuella skat- ter. Utdelningen per andel bestämmes genom att hela det belopp, som enligt ovan skall tagas i anspråk för utdelning, fördelas lika å fondan- delarna. Skulle härvid brutet öretal per andel uppstå. skall ett däremot svarande restbelopp överföras till ny räkning att inräknas i det be- lopp, som nästföljande år skall tagas i anspråk för utdelning.
Inlösen 5 7.
Det åligger Aktietjänst att på begäran av andelsägare ur fondens kapital inlösa aktie- fondsbevis. Lösenbeloppet per andel skall ut- göra andelsvärdet den dag inlösen verkställes efter avdrag med dels 1/2 % därav, dock lägst 1 kr. per aktiefondsbevis, som gottgöres Aktie- tjänst till täckande av lösenkostnaderna, dels ett belopp motsvarande kostnaderna för stäm- pel och courtage för försäljning av aktier för ett belopp motsvarande lösenbeloppet före nämnda avdrag. Aktietjänst är icke skyldig verkställa inlösen förrän — sedan beviset av- lämnats — medel för lösenbeloppets utbeta— lande tillförts Aktietjänst genom försäljning av aktier i fonden med iakttagande av övriga an- delsägares intressen. Inlösen må dock verkstäl- las tidigare, om Aktietjänst finner det kunna ske utan att övriga andelsägares intressen efter- sättas.
Begäran om inlösen och avlämnande av ak- tiefondsbevis för detta ändamål kan ske hos Firma Åhlén & Holms auktoriserade försälja—
1 Av praktiska skäl skall dock detta värde av- rundas uppåt resp. nedåt till närmast liggande femtioöres- eller krontal.
res samtliga kontor. Därvid skall aktiefonds- beviset vara åtföljt av kupongark, omfattande talong och samtliga icke förfallna utdelnings- kuponger.
Uppsägning 6 8.
Aktietjänst är berättigat uppsäga utelöpande aktiefondsbevis till inlösen. Uppsägningen skall verkställas genom annonsering i allmänna tid- ningarna och två i Stockholm utkommande dagliga tidningar.
Sedan uppsägning verkställts, skall Aktie- tjänst, så snart lämpligen kan ske och med iakttagande av andelsägarnas intressen, föryttra samtliga i fonden ingående aktier. Den därvid erhållna valutan skall ofördröjligen gottgöras bankräkningen. I övrigt gäller för inlösen efter uppsägning från Aktietjänsts sida vad i 5 7 säges, dock att i nämnda paragraf första styc- ket angivna avdrag må belastas fonden, så snart samtliga däri ingående aktier föryttrats.
Stadgeändring 5 9.
Ändring av dessa stadgar må ske endast ge- nom enhälligt beslut därom av Aktietjänsts styrelse och må träda i kraft tidigast tre måna- der efter det att ändringsbeslutet kungjorts på sätt i 5 8 om uppsägning föreskrives.»
I fråga om de slutna aktiefonderna var stadgarna av liknande innehåll, dock med de ändringar, som betingades av att såväl fondernas aktieinnehav som antalet fond— andelar var från början fastslaget.
Aktietjänst startade sin egentliga verk- samhet i maj 1958 genom att utbjuda till försäljning andelar i två slutna aktiefon- der, benämnda 1 A och 2 A, om vardera 5 000 andelar samt en öppen fond med beteckningen Koncentra. De båda slutna fonderna fulltecknades omedelbart och följ- des snart av ytterligare två slutna fonder — 1 B och 2 B — om vardera 10000 andelar. Även dessa andelar såldes på kort tid. Priset på dessa var då 52 a 53 kr. per styck. I Koncentrafonden började ande- larna säljas för ett pris av 50 kr. och vid första räkenskapsårets utgång den 31 maj 1959 hade detta pris stigit till 66 kr. Un- der denna tid hade erhållits inbetalningar för sammanlagt omkring 161500 fondan- delar, och fondens tillgodohavande nyss- nämnda dag uppgick till något över 10,5
milj. kr. Utdelningen för första verksam- hetsåret blev 1 krona 93 öre per andel. Vid senast förflutna räkenskapsårs utgång den 27 maj 1968 uppgick Koncentrafonden till ca 71 milj. kr. fördelat på omkring 666 000 andelar. Fondandelspriset var då 112 kr. och utdelningen uppgick till 3 kr. 59 öre.
I mitten av februari 1960 startade Aktie- tjänst två nya öppna aktiefonder, benämnda Högkoncentra och Lågkoncentra, vilka med hänsyn till sammansättningen av aktiein- nehavet beräknades ge, den förra god av- kastning men långsam kapitaltillväxt och den senare låg avkastning men snabbare kapitaltillväxt. Andelarna i dessa fonder började säljas för ett pris av 100 kr. Vid räkenskapsårets utgång 1968 uppgick Hög- koncentrafonden till ca 7,7 milj. kr. för— delat på 56 700 andelar och Lågkoncentra- fonden till omkring 24,8 milj. kr. med 176 000 andelar. Vid samma tidpunkt var i Högkoncentra fondandelspriset 142 kr. och utdelningen 5 kr. 48 öre, medan mot- svarande belopp för Lågkoncentra var 147 kr. och 3 kr. 30 öre.
De fyra slutna aktiefonderna uppsades av Aktietjänst till inlösen per den 1 juni 1963. Innehavama av andelsbevis i dessa fonder erbjöds samtidigt att utbyta sina andelar mot andelar i Koncentrafonderna. Enligt Aktietjänsts förvaltningsberättelse för verksamhetsåret 1962/ 63 hade erfarenhe- ter både från utlandet och från den egna marknaden visat, att öppna fonder är de lämpligaste för andelsägarna.
Från den 29 maj 1968 har nyförsäljning av andelar i Högkoncentra upphört medan möjligheten till återlösen kvarstår. Anled- ningen härtill är enligt uppgift från Aktie- tjänst att efterfrågan på andelar i en hög- avkastande aktiefond inte motsvarat för- väntningarna och att det också varit svårt att bibehålla fondens karaktär av ren av- kastningsfond.
Försäljningen av andelar i Aktietjänsts fonder sker genom banker, sparbanker, fondmäklare, Åhlén & Holms aktieavdel- ning samt vissa av Aktietjänst auktorisera- de ombud. Det kostnadstillägg, som enligt fondstadgarna & 4 skall utgå vid andels-
försäljning, är fastställt till 4,5 % av an- delens nettovärde.
Under våren 1964 introducerade Aktie- tjänst en försäljningsform, vilken innebar att den, som utnyttjade densamma, varje månad fick sig tillsänt en eller flera an— delar i Koncentrafond mot postförskott till expeditionsdagens kurs. Hösten 1967 pre- senterade Åhlén & Holms aktieavdelning en ny sparform i fråga om Koncentraan- delar, 5. k. månadskonto. Härvid sker må- nadsinbetalningar med vissa överenskom— na jämna belopp mellan 50 och 500 kr. För varje gjord inbetalning köper aktieav- delningen för inbetalarens räkning ande- lar i utvald Koncentrafond till försälj- ningspriset jämte visst courtage per den sista i samma månad. Hela det inbetalade beloppet placeras i fondandelar och del av fondandel. I juni månad varje år över- sänder aktieavdelningen till inbetalaren ak- tiefondsbevis på det antal fondandelar, som denne uppnått under tiden fr.o.m. juni månad föregående år. Aktiefondsbevisen förvaras under året för aktieavdelningens räkning hos Svenska Handelsbankens no- tariatavdelning.
Antalet andelar som blivit inlösta på be- gäran av andelsägare har hittills varierat mellan 1 och 6 % av hela antalet utelö- pande andelar. Tidigare betingade sig Ak- tietjänst i enlighet med stadgarna & 7 viss ersättning i samband med inlösenförfaran- det, men sedan år 1966 har sådan er- sättning inte uttagits.
Sammansättningen av de olika fondernas aktieinnehav publiceras varje kvartal i tid— ningen Affärsvärlden/ Finanstidningen. Kvartalsuppställningarna tillhandahålls även på de olika försäljningsställena.
År 1965 genomfördes en undersökning beträffande fördelningen på yrkesgrupper bland dem som regelbundet månadsspara- de i Koncentraandelar. Denna visade föl- jande procentsiffror, nämligen företaga- re och jordbrukare 13,1, akademiska yrken 16,5, tjänstemän 49,0, arbetare 14,7 och obestämt yrke eller intet svar 6,7.
En annan stiftelse med syfte att för- valta aktiefonder är Stiftelsen Nykterhets-
folkets aktiefonder. Den har grundats av Sveriges nykterhetsvänners landsförbund (SNL) och dess stadgar antogs den 25 feb- ruari 1965. Stiftelsens styrelse består av sju personer, varav ordförande och två le- damöter utses av SNL. De kristna sam- fundens nykterhetsrörelse (DKSN) och Sve- riges nykterhetssällskaps representantför- samling (SNR) umer vardera två ledamöter. Enligt 5 3 i stadgarna är stiftelsens ända- mål att främja ett värdebeständigt sparan- de, företrädesvis i aktier, dels — på riks- och lokalplan — bland organisationer och samfund, som är anslutna till SNL eller som har samma inställning i nykterhetsfrå- gan som dessa, dels bland enskilda med- lemmar i angivna organisationer och sam- fund samt bland andra personer, som utan sådant medlemskap iakttar motsvarande levnadssätt.
Till fullföljande av det angivna ända- målet har stiftelsen hittills bildat en aktie- fond, benämnd A-fonden serie 3. För den- na fond gäller ett reglemente, som i stor utsträckning överensstämmer med de ovan berörda stadgarna för Koncentrafonder- na. Bland skiljaktigheterna kan nämnas att de till bevis om andel i A-fonden utgivna aktiefondsbevisen skall vara ställda till viss man och att dessa bevis vid försäljning från stiftelsen endast får förvärvas av or- ganisationer, samfund eller personer, som anges i stiftelsens stadgar & 3. Från annan än stiftelsen får dock vem som helst för- värva sådana bevis. Överlåtelse av fondan- del, vilket sker genom överlåtelse av där- emot svarande aktiefondsbevis, skall teck- nas på beviset och får endast ske till viss man, inte till innehavaren eller in blanco. Förvärv av aktiefondsbevis är gentemot stiftelsen gällande först sedan förvärvet re- gistrerats av stiftelsen. Den som vid ut- gången av ett räkenskapsår av stiftelsen senast registrerats som ägare av aktiefonds- bevis, skall genom stiftelsens försorg till- ställas å aktiefondsbeviset belöpande ut- delning. I reglementet fastslås vidare, att Aktie-Ansvar AB i egenskap av general- agent skall omhänderha försäljningen av aktiefondsbevisen i kommission för stif-
telsen samt att Skandinaviska Bankens no- tariatavdelning skall förvalta fonden i öp- pet förvar.
Andelarna i A-fonden började att säl- jas till ett pris av 50 kr. och fondens stor- lek uppgick vid utgången av november 1968 till drygt 1 milj. kr. Det omkostnads- påslag, som vid andelsförsäljning tillkom- mer utöver fondandelsvärdet, uppgår till 4 %. Stiftelsen betingar sig även viss er- sättning i samband med inlösen av an- delsbevis.
Under år 1967 har tillkommit ytterliga- re två stiftelser för förvaltning av aktie- fonder. Den ena bildades den 20 juli 1967 och bär beteckningen Stiftelsen Sparinvest. Bakom denna står det svenska sparbanks- väsendet. Enligt stadgarna för stiftelsen är dess ändamål att förvärva aktier och andra värdepapper noterade på Stockholms fond- börs eller på ledande fondbörs i utlandet, att förvalta nämnda värdehandlingar jämte stiftelsens tillgångar i övrigt — med un- dantag av eget kapital — såsom en öppen aktiefond, att utbjuda andelar i aktiefonden till allmänheten samt att i övrigt bedriva aktiefondsverksamhet. Stiftelsekapitalet skall vara minst 100 kr. Stiftelsens angelägen- heter handhas av en styrelse, som skall bestå av lägst fem och högst tolv perso- ner, valda av styrelsen för Svenska spar— banksföreningen. Till bevis om »andel i stiftelsens värde (fondandel)>> utger Spar- invest aktiefondsbevis. I övrigt innehål- ler stiftelsens stadgar bestämmelser, som i. det närmaste helt överensstämmer med de ovan återgivna stadgarna för Koncentra- fonderna. Vad som enligt sistnämnda stad- gar åvilar Svenska Handelsbankens nota- riatavdelning skall beträffande Sparinvest dock fullgöras av Sparbankernas Banks no- tariatavdelning, medan huvudparten av de uppgifter, som tillkommer firma Åhlén & Holm i fråga om Koncentrafonderna, av Sparinvest i stället anförtrotts ett särskilt av sparbankerna bildat företag, Sparban- kernas aktiefondsbolag Robur aktiebolag. Detta bolag har till föremål för sin verk- samhet att biträda vid förvaltningen av Sparinvest, att genom köp, försäljning och
förmedling av aktiefondsandelar utgivna av Sparinvest verka för att bland sparbanker-- na och allmänheten stimulera intresset för aktiefondssparande samt att bedriva övrig: i samband härmed stående verksamhet. Ak- tiekapitalet skall vara lägst 50000 och: högst 100 000 kr. och aktierna ägs av spar- bankernas centrala organisationer. Styrel- sen skall bestå av minst en representant för vardera Sparbankernas Bank, Spar-- främjandet och Svenska sparbanksför- eningen. För sitt arbete uppbär Robur av Sparinvest det förvaltningsbidrag på 2 pro— mille av fondens värde vid räkenskaps— årets utgång, som Sparinvest enligt sina stadgar äger avdra från utdelningsbart be-
lopp.
Vid introduktionen av Sparinvest i mit- ten av oktober 1967 utgjorde aktiefondens. tillgångar omkring 2 milj. kr. I aktieport- följen ingick härvid aktier i större och mindre poster i närmare fyrtiotalet sven- ska företag. Varje fondandels värde var" ca 106 kr. I mitten av december 1968 var fondens omslutning 17,2 milj. kr. och an- talet utelöpande andelar omkring 125 000 st.. Värdet per andel hade stigit till 138 kr. 50 öre. Vid försäljning av andelar tillkom- mer ett pålägg av 4 kr. 50 öre till täckning av samtliga försäljnings- och expeditions- kostnader. Av sistnämnda belopp går 1 kr. 50 öre till säljande bank och återstoden till Robur. Vid återlösen av andel utbetalas ett belopp, motsvarande andelens värde med avdrag för en återlösenavgift om 0,7 %.
Den andra av de båda under år 1967 nytillkomna stiftelserna har bildats av Skandinaviska Banken och bär namnet Stiftelsen Skandifond. Enligt stiftelseurkun- den av den 22 september 1967 är stiftel- sens ändamål att genom en särskild fond främja ett värdesäkert sparande för allmän- heten i utländska aktier och i andra utländs- ka värdepapper, varvid i fonden får ingå svenska aktier och andra värdepapper, dock högst intill en tredjedel av fondens tillgång— ar. Stiftelsefönnögenheten uppgår till 5 000 kr. Styrelsen för stiftelsen består av högst sex ledamöter, utsedda av styrelsen för
Skandinaviska Banken. Till fullföljande av sitt ändamål har stiftelsen bildat Skandi- fonds öppna aktiefond. För denna fond gäl- ler ett reglemente, som i det närmaste helt överensstämmer med det som gäller för den förut berörda Nykterhetsfolkets A-fond. Skandifonds aktiefondsbevis är emellertid ställda till viss man eller order och någon sådan begränsning av förvärvs- rätten, som gäller för A-fondens bevis, före- ligger inte beträffande dessa. Skandinaviska Banken skall i egenskap av generalagent omhänderha försäljningen av aktiefonds- bevis i kommission för stiftelsen och ban— kens notariatavdelning skall förvalta fon- den i öppet förvar. Vidare äger stiftelsen enligt reglementet rätt att utdela fondens kapitalavkastning och andra influtna me- del endast i den mån stiftelsen inte finner att nu avsedda belopp skall tillföras fon- dens kapital. Förvaltningskostnaderna be- räknas till 0,5 % av fondens värde. Ande- larna i Skandifond kan antingen förvärvas direkt från Skandinaviska Banken till fon- dens försäljningspris, som utgörs av an— delsvärdet ökat med 5 %, eller också kö- pas till marknadspris på börsen, varvid sedvanligt courtage tillkommer. Andelarna noteras på Fondhandlareföreningens kurs— lista. Skandifond har förpliktar sig att åter— lösa andelarna till andelsvärdet med av- drag för dels 2 % avseende återlösenkost- nader, dels ett belopp motsvarande kostna- derna för stämpel och courtage för för- säljning av värdepapper svarande mot de inlösta andelsbevisen. Det kan tilläggas att vid varje värdering gällande switchkostnad inräknas i andelsvärdet.
Antalet utgivna andelar i Skandifond har stigit från 200 000 vid den första emissio— nen i oktober 1967 till drygt 270000 vid utgången av september 1968. Totala anta- let andelsägare uppgick då till över 5 000. Fondens utgivningspris för nya andelar uppgick vid emissionstillfället till 55 kr. och den 30 september 1963 till ca 63 kr. Fon- dens förmögenhet, beräknad exkl. switch- rätten, belöpte sig vid sistnämnda tidpunkt till omkring 14,3 milj. kr. Något över hälf- ten av fondens placeringar har skett i
Amerikas förenta stater och återstoden i Västeuropa.
I Linköping finns sedan mars 1965 ett företag, Aktiebolaget Östgötafinans, som förvaltar en aktiefond, benämnd L-fonden. Bolagets aktiekapital uppgår till 5 000 kr. och är placerat i fonden. Till grund för för- valtningen ligger en fondordning. Enligt denna skall ordinarie fondstämma hållas i början av februari varje år, varvid års- redovisning och revisionsberättelse skall framläggas. Även extra fondstämma kan förekomma. Vid fondstämma äger fond- andelsägarna rösträtt. Dessa finns förteck- nade i en särskild andelsbok. Vid varje veckoskifte beräknas värdet på en fond- andel. Nyteckning av fondandelar kan ske hos fondförvaltaren, varvid likvid samti- digt skall erläggas. Andelspriset bestäms på grundval av föregående veckoskiftes an- delsvärde. Fondförvaltaren är skyldig att efter anmodan inlösa fondandelsägares i andelsboken införda andelar, dock varje vecka högst 5 % av antalet ej inlösta fond- andelar. Fonden uppgick i november 1968 till omkring 125 000 kr.
4.4. Aktiesparklubbar
En i Sverige förekommande mera privat form av aktiefondsverksamhet utgör de 5. k. aktiesparklubbarna. Dessa består av ett an- tal personer, som slutit sig samman för att gemensamt placera sparmedel i aktier. Personerna i fråga har oftast någon per- sonlig anknytning till varandra eller är ex- empelvis anställda vid samma företag. Till skillnad från aktiefonderna vänder sig så- ledes aktiesparklubbama inte till allmän- heten. De närmaste anledningarna till att enskilda personer slår sig samman i aktie- sparklubbar i stället för att köpa aktier på egen hand torde vara ungefär desamma som i allmänhet ligger bakom förvärv av andelsbevis i aktiefonder. Det är följaktli- gen avsaknad av tillräckligt stort kapital för att möjliggöra en önskvärd risksprid- ning vid ett direkt aktieägande och vidare bristande kunskaper och erfarenhet i fråga om aktier oeh aktieaffärer. Idén med aktie-
sparklubbar har alltsedan mitten av 1950- talet rönt en inte obetydlig framgång så- väl i Sverige som i Amerikas förenta sta- ter, varifrån den ursprungligen härstam- mar. Liksom aktiefonderna kan aktiespar— klubbarna på sitt sätt bidra till ett ökat sparande och en spridning av aktieägandet.
Det torde av naturliga skäl vara svårt att utan en ingående undersökning få en klar bild av arten och omfattningen av aktiesparklubbarnas verksamhet. En dylik undersökning har aktiefondsutredningen in- te funnit erforderlig för fullgörande av sitt uppdrag. I en av Svenska Handelsban- ken i augusti 1966 utgiven småskrift, Att spara till aktier, har antalet på nu ifrågavarande sätt organiserade aktie- sparare i Sverige uppskattats till över 10000, representerande alla samhällsklas- ser. Medlemsantalet i en aktiesparklubb torde av praktiska skäl oftast vara ganska begränsat och kan genomsnittligt sett be- räknas till 10—15 medlemmar; men även klubbar med betydligt större antal medlem- mar förekommer, t.ex. vid stora industri- företag. Det övervägande antalet aktiespar- klubbar torde vara organiserade i form av enkla bolag, varvid i princip alla klubb- medlemmar äger delta i förvaltningen av klubbens angelägenheter. Det synes dock inte vara ovanligt att rätten att inköpa ak- tier för klubbens räkning överlåtes till klubbens förtroendemän eller ev. till sak- kunnig person hos exempelvis den bank som klubben anlitar. Ett vanligt förekom- mande sparbelopp i en aktiesparklubb sy- nes vara 50 kr. per månad och medlem. I motsats till vad som är förhållandet när det gäller aktiefonderna utfärdas i allmän- het inte någon särskild handling till be- vis om medlemmarnas rätt till andel i en aktiesparklubb.
5.1. Investmentbolag
Av redogörelsen för förhållandena i Sveri— ge framgår, att i vårt land sedan länge före- kommer ett flertal mycket betydande in- vestmentföretag i aktiebolagsform, s.k. in- vestmentbolag. De fullföljer såsom tidigare anförts i princip samma syfte som de egentliga aktiefonderna, nämligen att för sparares och andra kapitalplacerares räk- ning ombesörja placering av kapital i ak- tier och andra värdepapper på ett sakkun- nigt sätt och under iakttagande av princi- pen om riskfördelning samt att för deras räkning på bästa sätt förvalta dessa till- gångar.
Eftersom investmentbolagen utgör aktie- bolag är de, och därmed även förvaltning- en av bolagens aktieportföljer, underkasta- de bestämmelserna i aktiebolagslagen. Den- na innehåller detaljerade bestämmelser om styrelse och verkställande direktör, om års- redovisning, om revision och registrering samt föreskrifter i andra hänseenden, som är av betydelse för delägarnas rätt. Hinder torde i och för sig inte möta mot att invest- mentverksamhet av samma slag som den som investmentbolagen bedriver utövas i form av en ekonomisk förening enligt lagen om dylika föreningar, ehuru detta hittills ej synes förekomma. Också i dylikt fall skulle för verksamheten komma att finnas detalje- rade lagbestämmelser. Såväl i fråga om ak-
Behovet av lagstiftning om investmentföretag
tiebolag som ekonomiska föreningar gäller bl. a., att aktieägarna resp. andelsägarna vid bolagsstämma resp. föreningsstämma har rätt att delta i handhavandet av bola- gets eller föreningens angelägenheter. Den enskilde spararen eller kapitalplaceraren kan därmed själv i princip göra sitt infly— tande gällande i fråga om förvaltningen av de av bolaget (föreningen) för aktieägar- nas (andelsägarnas) räkning omhänderhav- da förmögenhetstillgångarna.
Några särskilda lagbestämmelser eller andra föreskrifter i syfte att skapa ökad trygghet för de sparare eller andra kapital- placerare, som anförtror sina medel ått investmentbolagen genom att köpa aktier i dem, eller att av andra skäl underkasta bolagen statlig tillsyn eller att eljest på särskilt sätt reglera deras verksamhet, har inte meddelats. Med undantag för Ameri- kas förenta stater synes man utomlands inte heller ha funnit erforderligt att un- derkasta företag av här ifrågavarande slag särskild tillsyn. Utredningen finner inte hel- ler för sin del anledning föreslå någon form av statlig tillsyn över investmentbolagen.
5.2. Aktiefondsföretag [ egentlig mening
Vid sidan av investmentbolagen förekom- mer i vårt land såsom förut anförts också den typ av investmentföretag, som i det föregående betecknats »aktiefondsföretag i
egentlig mening». Ett av dessa företag — AB Svenska aktier — påbörjade sin verk- samhet redan under 1930-talet medan det
företag, som gjort företagsformen mera känd bland allmänheten — Stiftelsen Ak- tietjänst med Koncentrafonderna — påbör- jade sin verksamhet först år 1958. Det sistnämnda företagets verksamhet har i allt väsentligt utformats i överensstämmelse med de tyska aktiefonder, som utövar sin rörelse på grundval av den tyska lagstift- ningen om aktiefonder av år 1956 och som under det sista decenniet fått stor fram— gång.
Liksom på den europeiska kontinenten saknas i vårt land rättsregler, som kan sä- gas motsvara den anglosachsiska rättens trustbegrepp. För rättsförhållandet mellan den förmögenhetsförvaltande organisatio- nen och innehavarna av andelsbevis torde i vårt land närmast gälla de rättsregler, som avser en sysslomans handhavande av uppdrag för en huvudmans räkning. Den förmögenhetsförvaltande organisationen fö- retar såsom syssloman på uppdrag av alla de olika andelshavarna såsom huvudmän (var och en för sig) alla de rättshandling- ar, som erfordras för att placera de av andelshavarna inbetalda medlen i aktier eller andra värdepapper och för att fort— löpande för deras räkning förvalta den för andelsbevisinnehavarna gemensamma aktiefonden.
Den svenska rättens regler om sysslo- manskap, som i huvudsak återfinns i 18 kap. handelsbalken, ger icke nämnvärd led- ning för en närmare bedömning av parter- nas inbördes rättigheter och skyldigheter. I första hand beror de berörda parternas rättigheter och skyldigheter därför på vad som kan anses avtalat mellan dem eller på vad som med hänsyn till omständighe- terna måste antas ha varit deras avsikt. I övrigt gäller, utöver vad som framgår av de berörda bestämmelserna i handelsbalken, vad som kan anses följa av allmänna rätts- grundsatser. Det är uppenbart, att i enlig- het härmed och i avsaknad av en uttryck- lig reglering av parternas förhållande till varandra och till tredje man, såsom an-
förts i utredningens direktiv, oklarhet kan komma att råda i flera viktiga hänseen- den.
I fråga om den ur såväl praktisk som teo— retisk synpunkt betydelsefulla frågan huru- vida äganderätten till fonden vid den här ifrågavarande konstruktionen skall anses tillkomma den förvaltande organisationen eller andelsägarna gemensamt, torde för den svenska rättens del i första hand böra hänvisas till lagen den 5 maj 1944 om re— dovisningsmedel. I denna stadgas, att me— del, som någon mottagit med redovisnings- skyldighet och som han för redovisnings- ändamål har innestående på räkning i bank, skall vara förbehållna huvudmannen, så- vitt beloppet avskilts utan dröjsmål. Har den redovisningsskyldige medel för ända- målet avskilda på annat sätt, gäller sam- ma regel. Är bankräkning eller kassa av- sedd för flera huvudmäns medel stadgar lagen vidare, att de inbördes skall njuta lika rätt, envar i förhållande till sin re- dovisningsfordran. I anslutning till tillkoms- ten av lagen om redovisningsmedel vidtogs samtidigt en lagändring i 17 kap. 2 & han- delsbalken i syfte att undanröja tvekan om möjligheten att sätta annan egendom i sådan egendoms ställe, som finns i en gäldenärs bo och som tillhör annan.
Därest den förmögenhetsförvaltande or- ganisationen i likhet med vad Stiftelsen Aktietjänst gjort, åtagit sig att på begäran av andelsägare ur aktiefondens kapital in— lösa andelsbevis med dess på visst sätt be- räknade andelsvärde, torde organisationen få anses ha iklätt sig skyldighet att redovisa för de från andelsägaren mottagna med- len. Föreligger av sådan eller annan grund redovisningsskyldighet för den förvaltande organisationen (sysslomannen) och håller organisationen fonden avskild, torde an- delsägarna på grund av den angivna la- gen ha ett sakrättsligt skydd för sina i aktiefonden placerade medel, envar i för- hållande till sin redovisningsfordran. An- delsägarna torde därmed vara skyddade mot förvaltningsorganisationens borgenä— rer, därest dessa skulle göra anspråk gäl- lande på fonden. Anses den förvaltande or-
ganisationen däremot inte ha redovisnings- skyldighet för mottagna andelsmedel eller hålls aktiefonden ej avskild, torde andels— ägarna däremot allenast ha en vanlig ford- ringsrätt i förhållande till förvaltningsorga- nisationen, som därmed också i dylika fall torde få anses ha äganderätt till fonden.
De företag, som hitintills i vårt land kunnat åsättas beteckningen aktiefondsfö— retag i egentlig mening, står, såsom an- förts redan i utredningens direktiv, under sakkunnig ledning, bedriver sin verksam- het i seriösa former och, såvitt utredning- en kunnat finna, under stark känsla av ansvar för sin kundkrets, dvs. innehavar- na av andelsbevis. Enligt stadgar för ve- derbörande fond, som andelsbevisägarna genom köpet av andelsbeviset anses god— känna, sker i allmänhet en närmare regle- ring av de viktigaste rättsfrågor, som upp— kommer i förhållandet mellan aktiefonds- företaget och andelsbevisinnehavarna. Av- saknaden av lagbestämmelser vilka kan ge ledning för bedömning av rättsfrågor mel- lan parterna, som icke finner sin lösning i vad som sålunda kan anses avtalat mel- lan dem, är därför icke särskilt framträ- dande. Under normala förhållanden synes icke heller den omständigheten, att rätts- förhållandet gentemot tredje man i vissa fall kan framstå såsom oklart, förorsaka olägenheter. Utredningen vill för sin del därför helt ansluta sig till den i utrednings— direktiven anförda uppfattningen, att ut- vecklingen på det här ifrågavarande områ— det hittills inte varit ägnad att inge oro.
Vid sitt övervägande av frågan, huruvida aktiefondsverksamheten bör göras till före- mål för särskild lagstiftning, har utred- ningen emellertid kommit till den uppfatt- ningen att en rättslig reglering av förhål— landena, oaktat det nyss anförda, har flera väsentliga uppgifter att fylla och att en lagstiftning angående denna verksamhet därför obetingat bör komma till stånd. Till grund för denna ståndpunkt ligger föl- jande synpunkter.
1. Antalet aktiefondsföretag är visserligen åtminstone än så länge litet i vårt land; de aktiefonder som förvaltas av Stiftel-
sen Aktietjänst är dock förhållandevis sto— ra. Enligt vad som upplysts av Aktietjänst, innehas det alldeles övervägande antalet andelsbevis av ett mycket stort antal en- skilda personer, som torde kunna hänföras under beteckningen småsparare. Antalet personer som berörs av företagets verk- samhet torde därmed få anses vara tämli- gen betydande. Utvecklingen kan komma att medföra att antalet aktiefonder ökas, sär- skilt om kapitalmarknaden blir friare ge- nom att de hinder undanröjs, som alltjämt består för kapitalrörelser mellan vårt land och utlandet.
2. Om de gällande svenska civil- och asso- ciationsrättsliga reglerna torde kunna sägas, att de icke ger ett i alla avseenden lämp- ligt rättsligt underlag för en aktiefonds- verksamhet av det slag, varom här är frå- ga. Då aktiefondsverksamhetens utveck— ling synes ge vid handen, att denna verk- samhet fyller ett visst behov, finns befo- gad anledning att lagstiftningsvägen åstad- komma en lämplig rättslig grund för den- samma. Icke minst torde detta vara av betydelse i fråga om rättsförhållandet till tredje man.
3. De regler, som i civilrättsligt hänseen- de gäller i fråga om förhållandet mellan aktiefondsföretaget, å ena, och innehavare av andelsrätter i fonden, å andra sidan, är såsom av det föregående framgått knapphändiga och i viss utsträckning okla— ra. Parterna lämnas stor frihet att genom avtal reglera sina inbördes förhållanden. Därvid står i allmänhet ett kapitalstarkt företag, i stånd att i alla avseenden väl tillvarata sina intressen, mot ett stort an- tal enskilda personer som vanligen är all- deles utan erfarenhet av de förhållanden, varom det är fråga, och som ej heller har praktisk möjlighet till inbördes samverkan för att därmed kunna stärka sin ställning. Några anordningar har inte heller från företagens sida vidtagits för att möjliggöra medverkan i någon form från andelsägar- nas sida i fråga om aktiefondsföretagets skötsel eller förvaltningen av fonderna. Ic- ke heller har andelsbevisägarna beretts rät- tighet till någon form av insyn beträffande
fondernas förvaltning eller till medverkan vid utseende av revisorer. Även om de här berörda omständigheterna såsom ovan an- förts i dagens läge ej gett anledning till missförhållanden, kan detta komma att ändras, därest nya, mindre nogräknade fö- retag skulle påbörja verksamhet av ifråga— varande art. Ur principiell synpunkt synes det också rimligt, att rättsordningen på detta område, liksom tidigare skett på andra områden (t.ex. i fråga om avbetalnings- köp, arrende- och hyresförhållanden), ingri- per till stöd för de svagare parterna ge- nom att i viss utsträckning upphäva avtals- friheten och i stället meddela tvingande lagbestämmelser. I fråga om andra förhål- landen på detta område synes det också måhända vara lämpligt att rättsordningen ger normerande regler för lösandet av så- dana spörsmål, varom avtal ej träffats mel— lan parterna.
4. De egentliga aktiefonderna synes bedriva en verksamhet som från allmänhetens syn- punkt har viss likhet med bankernas in— låningsrörelse. I motsats till aktieägaren i ett investmentbolag har innehavaren av andelsbevis i en egentlig aktiefond icke något inflytande på företagets skötsel och aktiefondens förvaltning och icke heller möjlighet till insyn på annat sätt i fråga om aktiefondens handhavande. Såsom bankinspektionen anfört i sin skrivelse till Kungl. Maj:t av den 5 augusti 1960 är det bl.a. angeläget, att försäljningspropa— gandan icke innehåller tendentiösa över- drifter utan lämnar de tilltänkta köparna av andelsbevis vederhäftiga informationer om de med denna sparform förenade för- delarna och riskerna, liksom att försäljning- en av andelsbevisen sker i sådana former och på sådana villkor, att spararna icke ut— sätts för andra risker än dem som med nödvändighet följer av sparobjektets spe— ciella art. På sätt bankinspektionen vidare anfört är det också ett allmänt intresse, att handeln med sparbevisen icke onödigt fördyras. För att tillgodose småspararnas berättigade krav på trygghet, när de an- förtror sina sparmedel åt ett aktiefonds- företag för placering genom företagets för-
sorg i aktier och andra värdepapper, synes det därför på goda grunder kunna krävas, att aktiefondsföretagen på samma sätt som affärsbanker, sparbanker och andra pen- ninginrättningar görs till föremål för sär— skild tillsyn från statsmakternas sida.
5. Såsom redan bankinspektionen anfört i sin nyssnämnda skrivelse till Kungl. Maj:t och som framgår även av framställning— en i kap. 4.3 torde tillkomsten av aktie- fondsföretagen i vårt land delvis böra ses som resultat av strävanden att tillföra ka— pitalmarknaden nya källor av riskvilligt kapital. I enlighet med vad bankinspek- tionen uttalat torde från principiell synpunkt icke finnas anledning att hindra eller mot- verka dylika strävanden att sprida aktie- ägandet till nya kretsar. Därest dessa strä- vanden kan vara ägnade att underlätta företagsamhetens finansiering torde de så- som bankinspektionen funnit tvärtom vara värda att uppmuntras. Betydelsen av aktiefondsverksamheten för den inhemska kapitalmarknaden från ovan anförda synpunkter torde dock icke utan mera ingående undersökningar kunna bedömas med säkerhet. För fullgörande av sitt utredningsuppdrag har utredningen för sin del icke ansett det vara erforderligt att verkställa sådana undersökningar. Huru härmed än må förhålla sig torde nämli- gen vara uppenbart, att verksamheten åt— minstone i viss utsträckning måste vara ägnad att främja sparandet inom samhäl- let. Med hänsyn till den knapphet på ka- pital som alltjämt råder torde detta ur sam- hällelig synpunkt i och för sig vara värt att stödja. En lagstiftning rörande aktie- fondsverksamheten i syfte att tillgodose spararnas krav på trygghet och som i öv- rigt genomför en närmare rättslig regle- ring av förhållandena på området bör av naturliga skäl vara ägnad att stärka verk- samhetens ställning i det allmänna med- vetandet och därmed också främja det spa— rande, som kan vinnas på denna väg. Även dessa omständigheter finner utredningen ta— la till förmån för lagstiftningstanken.
6. Ett ytterligare stöd för uppfattningen att en särskild lagstiftning bör komma till stånd
beträffande aktiefondsverksamhet av här ifrågavarande slag, finner utredningen den omständigheten utgöra, att i praktiskt taget alla länder, där sådan verksamhet erhållit nämnvärd omfattning, särskild lagstiftning befunnits vara erforderlig.
Vill man i en allmän formel ange mål- sättningen för en svensk lagstiftning om aktiefonder i egentlig mening torde oenig- het knappast råda om att lagstiftningens allmänna syfte bör vara att skapa trygg- het för de sparare och andra penningplace- rare, som anförtror sina medel åt en ak- tiefond; en trygghet, som med hänsyn till de betydande värdefluktuationer som aktier och andra värdepapper alltid kan undergå, naturligen dock inte kan avse annat än att medlen förvaltas på ett så ändamålsenligt och säkert sätt som möjligt.
En grundläggande förutsättning härför är att lagstiftningen ger ett lämpligt rättsligt underlag för det särskilda slag av rörel- se, som aktiefonderna utgör, samt att den på ett tillfredsställande och klart sätt reg- lerar rättsförhållandet mellan aktiefondsfö- retagen, innehavama av andelsrätter i fon— derna samt tredje man. För att tillgodose trygghetskravet synes lagstiftningen härut— över böra meddela från säkerhetssynpunkt erforderliga bestämmelser om fondernas handhavande och förvaltning. Frågorna om andelsägarnas rätt till insyn i fondernas förvaltning och ställning samt huruvida och i jakande fall på vilket sätt de bör medges rätt till medinflytande över ledningen av fonderna påkallar i anslutning härtill sin lösning. Ett ytterligare spörsmål, som i det- ta sammanhang bör prövas, är huruvida fonderna skall ställas under offentlig till— syn.
Som av det föregående framgår är de
Lagstiftningens allmänna uppläggning
aktiefonder i egentlig mening, som finns i vårt land, på det stora hela taget organi- serade i former, som i allt väsentligt bygger på den anglosachsiska rättens trustbegrepp. Anledningen till att denna för vår och den kontinentala rätten främmande konstruk- tion kommit till användning torde - för- utom inflytandet från England och Ame- rika, där aktiefonderna fått sin hittills stör- sta betydelse — närmast vara att det sven- ska rättssystemet inte ställt någon för det- ta särskilda slag av rörelse lämplig företags- form till förfogande.
Av framställningen 1 kap. 2.2 framgår, att ett investmentföretag i princip väl kan organiseras såsom ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. De livskraftiga svenska investmentbolagen, vilkas verksamhet, så- som av det föregående framgår. avser för- valtning av värdepapper i enlighet med prin- cipen om riskfördelning är också alla organiserade såsom aktiebolag på grundval av den svenska aktiebolagslagen. Utform- ningen av aktiebolagslagen och den svenska lagen om ekonomiska föreningar medför emellertid, att ett i bolags- eller förenings- form organiserat investmentföretag alltid måste ha karaktären av en »sluten» fond. Eftersom vid ett i bolags- eller förenings- form organiserat investmentföretag den av investmentföretaget förvärvade värdepap— persportföljen ägs av bolaget (föreningen) medan investeraren genom sitt innehav av aktier (andelar) i bolaget (föreningen) i sin tur äger del i bolaget (föreningen) kan vid
denna organisationsform inom ett och sam- ma investmentföretag inte heller bildas olika fonder.
I kap. 2.3 har lämnats en redogörelse för de båda typerna slutna och öppna fonder. Därav framgår att i en sluten fond anta— let andelar är från början bestämt och i princip ej kan ökas eller minskas. Med denna konstruktion följer även i allmän- het att fonden inte inlöser utelöpande an- delsbevis eller motsvarande handlingar och att priset på en andel därmed blir beroen- de på tillgång och efterfrågan. Om det t.ex. på grund av konjunkturerna är svårt att finna köpare till en andel, kan priset sålunda bli lägre än andelens matematiska värde i förhållande till hela fondens vär- de. Den öppna fondens storlek är där- emot inte bestämd på förhand utan kan ökas eller minskas under fondens bestånd. Fonden ökas genom insättning av medel mot utgivande av nya andelsbevis och minskas genom att fondförvaltaren med fondens medel inlöser andelsbevis. Såväl insättning som inlösen sker med belopp som i huvudsak motsvarar en andels ak- tuella matematiska värde. Vanligen har också fondförvaltaren förpliktat sig att in— lösa andelsbevisen till nyss angivna värde med avdrag endast för vissa inlösenkost- nader.
Enligt utredningens mening måste det vara av stor betydelse för en andelsbevis- ägare att veta att han kan räkna med att, när han så önskar, utfå i stort sett an- delens värde och att han således inte vid en avyttring av sitt bevis behöver vara be— roende av ett vid tillfället rådande, på tillgång och efterfrågan baserat marknads- värde. Enär en andelsbevisägare oftast sak- nar möjlighet att själv påverka förvalt— ningen av fonden, kan det vidare vara av värde för honom att i händelse av miss- nöje med fondförvaltningen kunna få sitt andelsbevis inlöst och sålunda ej behöva riskera ytterligare ekonomiska förluster.
Med hänsyn till det anförda har utred- ningen ansett det vara med andelsbevis- ägarnas intresse mest förenligt att den fö— reslagna lagstiftningen utformas på sådant
sätt att de där avsedda fonderna skall va- ra av öppen typ med inlösningsskyldighet för fondförvaltaren. Den som önskar driva rörelse med slutna fonder får hänvisas till andra former för *sin verksamhet, t.ex. investmentbolagsformen. Det kan tilläggas att den omständigheten att aktiefonderna skall vara öppna ej kan anses innebära, att en fondförvaltare skall vara skyldig att så länge efterfrågan föreligger öka fondens värde genom utgivande av nya andelsbevis. Denne bör själv få avgöra var gränsen för fondens storlek skall gå.
Skulle man utan hänsyn till att de i vårt land befintliga företagen med aktiefonder i egentlig mening redan fått en för dem karaktäristisk utformning söka konstruera en lämplig form för öppna aktiefonder i anslutning till gällande lagstiftning, skulle det ligga närmast till hands att för detta ändamål vidta erforderliga ändringar i ak- tiebolagslagen eller lagen om ekonomiska föreningar. Att övriga i vårt land förekom- mande former för samverkan för ekono- misk verksamhet (t.ex. enkelt bolag, han- delsbolag, ideell förening) av praktiska skäl ej kan läggas till grund för en lagstiftning om öppna aktiefonder torde vara uppen— bart.
Såsom förut anförts tillåter amerikansk och holländsk lagstiftning att öppna fon— der organiseras såsom aktiebolag och i Frankrike har man genomfört sådan lag- ändring, att detta blivit möjligt även i sistnämnda land. I Danmark förekommer aktiefonder konstruerade såsom ekonomis— ka föreningar.
Ett aktiebolag är enligt svensk rätt i princip en sluten organisation. Att för ak- tiefondernas skull genomföra sådana änd- ringar i aktiebolagslagen, att aktiebolag med växlande aktiekapital kunde anordnas, skulle därför innebära ett så långtgående avsteg från de principer, som hittills till- lämpats på denna associationsform, att det knappast synes böra sättas i fråga. Den ekonomiska föreningen är däremot i prin- cip en öppen association. Antalet medlem— mar i en förening kan växla utan ändring av föreningens organisation. Föreningsfor-
men skulle därför i och för sig väl lämpa sig för att anordna en öppen fond. Gällande lag om ekonomiska föreningar skulle på grund av sin utformning dock knappast kun- na vinna tillämpning på aktiefonder i egent- lig mening utan så pass betydande änd- ringar och modifikationer att det sanno- likt skulle bli mest praktiskt att utfärda en särskild föreningslag för aktiefonderna på samma sätt som redan skett t. ex. för bostadsrättsföreningar.
Enligt en dylik särskild föreningslag för aktiefonder skulle föreningen ha till syfte att främja sina medlemmars ekonomiska in— tressen genom att för deras gemensamma räkning under iakttagande av riskfördel— ningsgrundsatser placera de genom insat- serna sammanskjutna medlen i aktier och andra värdepapper samt att förvalta den därigenom bildade fonden på ett så ända— målsenligt sätt som möjligt. Varje insats i föreningen skulle motsvara en andel i fonden. Den som ville placera medel i fon- den skulle inträda i föreningen med en el— ler flera insatser; ville en medlem förvand- la sina i föreningen placerade medel till kontanter skulle han kunna uppsäga sig till utträde ur föreningen och därvid er- hålla åter den på sina föreningsinsatser be- löpande andelen av fonden. Genom bestäm- melser om styrelse, årsredovisning, revision, föreningsstämma m.m. i huvudsaklig över- ensstämmelse med vad som i dessa hän— seenden föreskrivs i lagen om ekonomiska föreningar skulle bl. a. frågorna om fond- andelsägarn'as medinflytande över fondens förvaltning och insyn i förvaltningen få en enkel och naturlig lösning. Från lagen om ekonomiska föreningar avvikande bestäm- melser skulle däremot erfordras beträf- fande medlems intagande och avgång, var- jämte kompletterande stadganden torde till- komma rörande fondens sammansättning och förvaltning och därmed sammanhäng- ande spörsmål samt ev. för att anordna of- fentlig tillsyn Över verksamheten.
Vid den här diskuterade föreningsformen skulle aktiefonden komma att förvaltas di- rekt av den å förenings— eller fullmäktige- stämma valda föreningsstyrelsen. Någon
särskild, vid sidan av fonden förefintlig förvaltande organisation skulle alltså ej erfordras. Man skulle därför ej behöva ge närmare föreskrifter om förhållandet mel- lan den förvaltande organisationen och den från denna fristående fonden. Från såväl lagstiftnings- som tillämpningssynpunkt skulle detta innebära en väsentligt enklare lösning än om fonden utgör en från den förvaltande organisationen fristående för- mögenhetsmassa.
Vid sina överväganden har utredningen emellertid stannat för att föreslå en lag- stiftning om de egentliga aktiefonderna. som i princip bibehåller den ordning, i vil- ken de5sa fonder hittills utövat sin verk- samhet i vårt land och som alltså kan sägas innebära, att man för de egentliga aktie- fondernas del accepterar en utformning, som i själva verket har sitt ursprung i den anglosachsiska rättens trustbegrepp.
Då utredningen intagit denna ståndpunkt har den främsta anledningen därtill varit den, att man härigenom i huvudsak i täm- ligen oförändrade former kan bibehålla de i vårt land redan befintliga egentliga aktie- fonderna och sålunda bygga vidare på den grund som redan lagts. Såsom av det före- gående framgått har några anmärkningar inte riktats mot aktiefondernas verksam- het och de synes också ha kunnat tillvinna sig allmänhetens förtroende. Att vid dylikt förhållande lagstiftningsvägen tvinga verk- samheten över i en i väsentliga hänseenden annorlunda form, vilket skulle ske vid en lösning enligt det ovan diskuterade för- eningsalternativet, torde inte höra göras av huvudsakligen teoretiska skäl och utan att starka sakliga grunder kan åberopas där- för. Några dylika synes emellertid knappast kunna anföras. Den lagstiftning om aktie- fonder, som genomförts i Tyskland, Öster- rike och Schweiz. där civil- och associations— rätten i många hänseenden överensstämmer med den svenska, visar tvärtom, att en lag- stiftning av detta slag utan alltför stora svårigheter väl låter sig inpassa i det gäl- lande rättssystemet. Vissa praktiska förde- lar torde otvivelaktigt också vara förena- de med denna organisationsform, bl.a. så-
som ovan antytts att ett och samma företag kan handha förvaltningen av flera sidoord— nade fonder med olikartad inriktning.
Utredningens förslag till lagstiftning vill sålunda ge en särskild legal form för det slag av rörelse som avser, att ett företag för fonddelägarnas gemensamma räkning för- valtar en genom insatser från sparare och andra kapitalplacerare bildad fond såsom en från företagets egen förmögenhet helt fristående förmögenhetsmassa bestående av aktier, obligationer och andra liknande vär- depapper. Väsentligt är härvidlag lagbe- stämmelser som garanterar att fondens me- del inte sammanblandas med företagets egna medel och som förhindrar att fonden tas i mät för företagets skulder eller att fonden vid företagets konkurs kommer att ingå i konkursmassan.
I förslaget har beteckningen »aktiefond» bytts ut mot den mera vidsträckta benäm— ningen >>värdepappersfond». Även om en fond av här ifrågavarande slag alltid till väsentlig del måste komma att utgöras av aktier kan densamma till en mindre del komma att bestå också av obligationer, skattkammarväxlar och andra liknande vär- depapper. Aktiefond har därför ansetts vara en i en lagtext alltför snäv beteckning. Lag- förslaget har i enlighet härmed benämnts »förslag till lag om värdepappersfondrö- relse».
De grunder, på vilka den föreslagna lag- stiftningen vilar, är i huvudsak följande:
1. Värdepappersfondrörelse får utövas endast av aktiebolag, som erhållit tillstånd därtill av bankinspektionen.
2. Tillstånd får meddelas endast för bo- lag, som uppfyller vissa angivna förutsätt— ningar i fråga om bl. a. aktiekapital, styrel- se och verksamhet (fondbolag).
3. Fondbolag skall stå under tillsyn av bankinspektionen.
4. Fondbolag skall självständigt och i eget namn förvalta av bolaget bildad vär- depappersfond, varvid det åligger bolaget att uteslutande handla i fondandelsägarnas gemensamma intresse.
5. Den i en värdepappersfond ingående egendomen skall hållas skild från fondbo-
lagets övriga medel och vara fredad från bolagets borgenärer vid utmätning eller konkurs.
6. För varje värdepappersfond skall fin- nas av fondbolaget upprättade fondbestäm- melser, vilka skall ange vissa allmänna grunder för bolagets förvaltning av fonden.
7. Fondbolag äger inte besluta om ut- betalning av värdepappersfonds medel an- nat än för vissa i lagen angivna ändamål.
8. Till värdepappersfond får förvärvas endast i lagen angivna slag av värdepap- per och värdepapper utfärdade av en och samme utfärdare får ej förvärvas till en fond annat än i viss procentuellt begränsad utsträckning.
9. Fondbolag får inte i sina värdepap- persfonder inneha mer än viss procentsats av aktierna i ett och samma aktiebolag. 10. För varje värdepappersfond skall fin- nas en av fondbolaget utsedd förvarings- bank, vilken det åligger att uppbära alla fonden tillkommande medel och ombesörja alla utbetalningar ur fonden ävensom att förvara all fondegendom, däri inbegripet ej utgivna fondandelsbevis. 11. Andelarna i en värdepappersfond skall vara lika stora och innefatta samma rätt: andelsvärdet skall utgöra fondens vär- de delat med antalet gällande fondandelar.
12. Till bevis om insättares andel skall fondbolag utge till innehavaren eller till viss man eller order ställda fondandelsbe— vis; bolaget skall vara skyldigt att på be- gäran inlösa utgivet fondandelsbevis på vill- kor, som närmare anges i lagen.
13. Fondbolag åligger att minst en gång i kvartalet lämna fondandelsägare redogö- relse för värdepappersfondens förvaltning. 14. Avveckling av ett fondbolags för- valtning av en värdepappersfond skall ske under iakttagande av särskilt i lagen angi— vet förfaringssätt. 15. Skadestånds- och straffpåföljder kan drabba den som förfar i strid mot lagens föreskrifter. En redogörelse för lagförslagets huvud- frågor och utredningens överväganden i an- slutning därtill lämnas i följande kapitel.
7.1 Lagens tillämpningsområde
Av den föregående framställningen fram- går, att utredningen ansett behov av sär— skild lagstiftning förefinnas i fråga om sådana investmentföretag, som i det före- gående betecknats såsom »aktiefondsföre- tag i egentlig mening», medan särskilda lag- stiftningsåtgärder inte befunnits erforderliga beträffande de s.k. investmentbolagen eller för investmentverksamhet av liknande slag, därest rörelsen skulle utövas i den ekono- miska föreningens form. Såsom karakteris- tiskt för aktiefonder i egentlig mening har angivits att investmentföretagets värdepap- persportfölj (eller aktiefonden) förvaltas så- som en från företagets egen förmögenhet i princip fristående förmögenhetsmassa samt att företaget utger andelsbevis, lydande på en eller flera andelar i fonden, medan i fråga om investmentbolagen värdepapperen förvaltas inom bolaget såsom andra dess egna tillgångar. För att från den föreslag- na lagstiftningens omfattningsområde ute- sluta investmentbolagen och därmed lik- ställd verksamhet i föreningsform, har vår- depappersfondrörelse i lagförslaget (l 5) definierats på ett sätt som helt anknyter till den angivna karakteristiken av de egentliga aktiefonderna. Med värdepappersfondrörel- se förstås sålunda rörelse, som har till än— damål att förvalta en huvudsakligen av ak- tier, obligationer eller andra värdepapper bestående och från rörelsens övriga egen-
Lagstiftningens huvudfrågor
dom skild förmögenhet (värdepappersfond) samt att erbjuda allmänheten att insätta medel i fonden mot bevis om rätt till an— del i fondens vid varje tidpunkt beräknade värde (fondandelsbevis). Genom den angiv— na definitionen avses alla andra former av investmentverksamhet bli uteslutna från den tillämnade lagstiftningens tillämpnings- område. Enär i lagförslaget upptagits för- slag till tvingande bestämmelser om att fondens tillgångar skall placeras på sådant sätt att riskfördelning vinnes, har det ej funnits anledning att i definitionen ange att förmögenhetsförvaltningen skall ske med iakttagande av principen om riskfördelning.
Såsom i det föregående anförts sker ak— tiesparande förutom i investmentbolag och aktiefonder i egentlig mening också i ganska stor utsträckning i s.k. aktiesparklubbar eller i samverkan mellan en större eller mindre grupp personer i andra liknande former. I allmänhet karakteriseras sådan verksamhet därav, att den är begränsad till en på ett eller annat sätt avgränsad krets av personer, t.ex. anställda vid ett visst företag. Även om en sådan på en begränsad krets personer inriktad verksam- het skulle ha i huvudsak samma form, som den som bedrivs av ett aktiefondsföre- tag i egentlig mening, synes det inte finnas anledning att låta verksamheten bli under— kastad den nya lagstiftningens bestämmel- ser. En väsentlig uppgift för denna torde nämligen vara att i görlig mån åstadkomma
ett tillfredsställande skydd för den allmän- het, som vill begagna sig av den möjlighet till aktiesparande, som aktiefonderna erbju- der. Inriktas verksamheten endast på en be- gränsad krets av personer synes det ur all- män synpunkt inte finnas lika stor anled- ning att omgärda verksamheten med alla de av trygghetskravet betingade säkerhets- föreskrifter, som föreslås i denna lagstift- ning. Eftersom den enskilde bör ha frihet att i största möjliga utsträckning själv be- stämma om sina ekonomiska förhållanden, synes det inte heller finnas anledning att underkasta en verksamhet, som ej vänder sig till allmänheten, sådana begränsningar, som inte är från allmän synpunkt ound— gängligen erforderliga. Lagstiftningen tor- de därför böra avse endast sådana for- mer av värdepappersfondrörelse, som vän- der sig till allmänheten med inbjudan att insätta medel i fonden. Detta har också kommit till uttryck i den förut omförmäl- da definitionen av begreppet värdepappers- fondrörelse.
En i vart fall teoretiskt tänkbar form av gemensamt aktiesparande, som torde falla utanför den angivna definitionen av värdepappersfondrörelse, är det enkla bola— get, som erbjuder allmänheten delägarskap. Bolagets värdepappersportfölj utgör här inte en från företagets förmögenhet fristående förmögenhetsmassa och fondandelsbevis torde inte utfärdas. En anordning av det- ta slag skulle möjliggöra en verksamhet som företer stora likheter med värdepappers- fondrörelse utan att vara underkastad de för fondbolagen gällande bestämmelserna. Syftet med densamma kunde befaras vara att söka kringgå den lagliga regleringen av värdepappersfondverksamheten. Detta torde innebära risker inte minst för in- vesterarna. Även om en bolagsman for- mellt har inflytande över bolagets förvalt- ning, torde dock den enskilde delägaren i ett enkelt bolag med obegränsat antal med- lemmar i praktiken sakna allt reellt infly- tande över bolaget. En verksamhet av. nu angivet eller ev. liknande slag bör enligt utredningens mening inte tillåtas. Det bör i stället krävas att, om någon vill på annat
sätt än genom värdepappersfondrörelse er- bjuda allmänheten att delta i gemensamt förvärv av värdepapper, detta måste ske ge- nom inbjudan att teckna aktie i aktiebolag eller andel i ekonomisk förening, som av- ser att idka sådan verksamhet. Såsom tidigare framhållits (kap. 5.1) synes några allvarligare erinringar inte kunna resas mot investmentverksamhet utövad i bolags- el— ler föreningsform. En särskild bestämmelse härom har intagits i lagförslagets 1 & tred— je stycket.
I utlandet förekommer det såsom anförts i kap. 2.5 och kap. 3, att investmentföretag av samma typ som de svenska aktiefonds- företagen placerar de från allmänheten in- betalade fondmedlen i fast egendom (s.k. »Immobilien—Fonds»). En sådan placering av fondmedlen skulle kräva särskilda före- skrifter av förhållandevis invecklad natur i flera hänseenden, bl. a. rörande fondegen- domens värdering. Något behov av en fondbildning av detta slag synes inte före- finnas i vårt land. Utredningen har därför funnit det vara ändamålsenligt, att lagstift- ningen endast får avseende på sådan rörelse, som åsyftar att förvalta en huvudsakligen av aktier, obligationer eller andra värdepap— per bestående förmögenhet.
7.2 Tillståndstvång och tillsynsmyndighet
Grundtanken i utredningens lagförslag är såsom i det föregående anförts att ge en legal form åt det slag av rörelse, som inne- bär att ett företag förvaltar en genom in- satser från sparare och andra kapitalpla- cerare bildad fond såsom en från företa- gets egen förmögenhet helt fristående för- mögenhetsmassa. En för lagförslagets ut- formning betydelsefull fråga, som man där- för bör ta ställning till på ett tidigt sta- dium, är huruvida för utövande av dylik rörelse bör krävas särskilt tillstånd eller ej.
Liksom i praktiskt taget alla länder med en samhällsordning liknande vår bygger rättsordningen i vårt land på näringsfrihe- tens princip. Detta innebär att rätten att driva vilken näring som helst i princip står öppen för varje medborgare. Emeller- tid har principen aldrig kunnat tillämpas
helt utan inskränkningar. Av intresse i före- varande sammanhang är i första rummet, att bankverksamhet, försäkringsverksamhet samt fondkommissionsrörelse och fondbörs— verksamhet inte utgör fria näringar, utan att utövande av sådan verksamhet kräver särskilt tillstånd. I allt väsentligt torde det- ta tillståndstvång ha sin grund i att det framstått såsom önskvärt, att samhället på detta sätt tar ansvaret för att allmänheten på dessa områden inte utsätts för de eko- nomiska risker, som otvivelaktigt kunde bli en följd av att vem som helst utan nå- gon som helst kontroll kunde ägna sig åt dessa verksamheter.
Från allmänhetens synpunkt sett kan den verksamhet, som ett värdepappersfondföre- tag utövar, såsom redan förut anförts (kap. 5.2 under punkt 4) sägas ha en viss likhet med bankernas inlåningsrörelse. Företaget kan i själva verket sägas inta ställningen såsom förvaltare av allmänhetens medel. Såsom anförts i utredningens direktiv torde man också om man så vill kunna se rörel- sen såsom på visst sätt jämförbar med fond— kommissionsrörelse. Företaget kan sägas köpa värdepapper för andelsbevisägarnas räkning. Det är på sätt tidigare uttalats angeläget, att de som anförtror sina me- del åt ett värdepappersfondföretag får ve- derhäftiga informationer om denna särskil- da slags sparform samt att de inte utsätts för andra risker än dem, som nödvändigt- vis följer av medlens placering i aktier och andra värdehandlingar. Allmänhetens berättigade krav på trygghet vid anlitande av denna särskilda sparform synes knap- past kunna tillgodoses enbart genom att den nya lagstiftningen ger ett tillfredsstäl- lande rättsligt underlag för detta slags rö- relse, reglerar därur härflytande rättsför- hållanden samt meddelar bestämmelser om fondernas handhavande och förvaltning. De aktiefonder i egentlig mening, som hittills kommit till stånd i vårt land, har inte gett anledning till oro från de synpunkter var- om här är fråga. Om antalet företag, som bedriver värdepappersfondrörelse, emeller- tid i framtiden kommer att bli större, ökas därmed även riskerna för att missförhål—
landen kan komma att ge sig tillkänna. Trygghetskravet torde därför påkalla, att i lagen anges vissa allmänna förutsättning- ar i fråga om företagets ekonomiska för- hållanden och ledning, som måste vara upp- fyllda för att ett företag skall få rätt att utöva värdepappersfondrörelse. På liknande sätt som gäller i fråga om affärsbanker, sparbanker och andra penninginrättningar samt fondkommissionärer torde värdepap- persfondföretagen av i stort sett samma an- ledning som föranlett övervakningen över de förstnämnda verksamhetsslagen böra vara underkastade offentlig tillsyn. Det har för utredningen därför framstått såsom ofrån- komligt att föreslå tillståndstvång för rät— ten att utöva värdepappersfondrörelse.
Mot införande av tillståndstvång skulle måhända kunna anföras, att en sådan regle- ring skulle komma att stå i strid med de all- varliga strävanden från statsmakternas sida, som under efterkrigstiden på olika sätt kommit till uttryck i syfte att främja fria konkurrensförhållanden inom näringslivet. Redan vid tillkomsten av lagen om mot- verkande i vissa fall av konkurrensbegräns- ning inom näringslivet förutsattes emeller- tid, att offentliga regleringar med konkur- rensbegränsande verkningar av olika skäl även i framtiden skulle kunna komma att befinnas nödvändiga. Ett sådant fall före- ligger enligt utredningens uppfattning all- deles otvivelaktigt i fråga om värdepappers- fondföretagen. Emellertid underströks i för- arbetena till konkurrensbegränsningslagen, att då särskilda regleringar erfordras av sociala, sanitära, polisiära eller andra skäl, de bör utformas på ett sådant sätt, att be— stämmelserna inte onödigtvis hämmar en fri tävlan eller erbjuder lämpligt underlag för enskilda konkurrensbegränsningar (prop. 1953: 103 s. 65 och 226). Utredningen har i sina förslag sökt beakta detta. Den till— ståndsbeviljande myndigheten skall sålunda enligt utredningens förslag endast ha att pröva om de i lagen angivna förutsättning- arna är uppfyllda eller ej. Någon rätt att pröva om det föreligger behov av den rö- relse, för vilken tillstånd söks, eller annan liknande prövning av diskretionärt slag skall
inte tillkomma myndigheten.
Av naturliga skäl bör meddelat tillstånd kunna återkallas om grundad anledning därtill uppkommit. Befogenhet att återkal— la tillståndet torde böra tillkomma sam- ma myndighet som har att meddela till- stånd. I fråga om förutsättningarna för återkallelse hänvisas till avsnitt 7.4.5 nedan.
Det kan tilläggas, att i lagförslagets 52 5 första stycket föreslagits straff för den som här i riket driver värdepappersfondrörelse utan att vara berättigad därtill.
Vad slutligen angår frågan vilken myn- dighet, som bör anförtros tillsynen över vär- depappersfondföretagen, torde med hänsyn till uppgifternas art någon annan myndig- het än bankinspektionen knappast kunna ifrågakomma. Inspektionen utövar redan nu tillsyn över affärsbanker, sparbanker, kreditaktiebolag samt jordbrukets kredit- kassor och deras riksorganisation ävensom över fondkommissionärer och fondbörs. Många av de arbetsuppgifter, vilka härvid möter inspektionen, torde nära överensstäm- ma med dem, som kommer att föranledas av en blivande tillsyn över värdepappers- fondföretagen. Att såsom skett inom bank- och försäkringslagstiftning kräva Kungl. Maj:ts medverkan vid beviljande av till- stånd torde knappast kunna anses erfor- derligt. Även som tillståndsgivande myndig- het framstår enligt utredningens mening därför bankinspektionen såsom den lämpli- gaste, då det förefaller naturligt att tillsyn och tillståndsgivning omhänderhas av sam- ma myndighet. Det erinras om att bank- inspektionen redan förut har till uppgift att meddela tillstånd enligt lagen om fond- kommissionsrörelse och fondbörsverksam- het till idkande av fondkommissionsrörel- se i alla andra fall än för bankaktiebolag.
Om ett tillståndsförfarande genomförs i fråga om rätten att utöva värdepappers- fondrörelse och särskilda lagregler upp- ställs för denna form av verksamhet, bör enligt utredningens mening beteckningen värdepappersfond och liknande uttryck för- behållas den som enligt den föreslagna lag- stiftningen är berättigad att driva sådan rö- relse. Andra företag eller enskilda perso-
ner bör inte genom att begagna en för- växlingsbar beteckning få ge sig sken av att utöva värdepappersfondrörelse. I en- lighet härmed har i lagförslagets 3 5 in- tagits förbud för annan att i sin firma el- ler eljest vid angivande av sin verksamhet använda orden värdepappersfond, aktie- fond, obligationsfond, investmentfond, pla- ceringsfond eller sammansättning med des- sa ord eller annan därmed förväxlingsbar beteckning. Överträdelse av förbudet har straffbelagts enligt lagförslagets 52% andra stycket. Det kan tilläggas att det enligt förslaget givetvis inte föreligger skyldighet för den som erhållit tillstånd till värdepap- persfondrörelse att begagna någon av de angivna beteckningarna.
I förevarande sammanhang torde böra er- inras om att firmautredningen i sitt be— tänkande med förslag till firmalag m.m. (SOU 1967: 35) upptagit regler avsedda att skydda allmänheten mot vilseledande ge— nom firma. Firma får sålunda enligt den föreslagna firmalagen ej registreras om den är ägnad att vilseleda allmänheten (10 å). Vidare skall domstol äga meddela förbud mot användningen av firma som vilseleder och detta vare sig firman är re- gistrerad eller ej (16 å). I anslutning här- till har i betänkandet (s. 217) framhållits, att användningen av firmor, som på ett vilseledande sätt anger verksamhetens art, i vissa fall förbjuds genom föreskrifter i speciallagama. Det kan enligt firmautred- ningen här vara fråga om förbud för annat företag att i firma inta något som utmär- ker verksamhet vilken bedrivs under någon form av statlig kontroll eller med statligt bidrag, som ju ger verksamheten en sär- ställning. Som exempel på föreskrifter av detta slag har bl.a. angivits det i 2 & la- gen om bankrörelse intagna förbudet mot användning av firma som innehåller ordet bank. Firmautredningen konstaterar härvid att, i den mån firma är ägnad att vilseleda om verksamhetens art, det i 10 % intagna förbudet blir tillämpligt. Som konsekvens härav har firmautredningen sökt utrensa ett antal firmarättsliga bestämmelser som f. 11. finns i andra lagar.
Med anledning härav vill aktiefondsut- redningen framhålla att det skydd som kan erhållas enligt 10 och 16 %% i den före- slagna firmalagen inte kan anses likvärdigt med det som ges i 3 5 i förslaget till lag om värdepappersfondrörelse. Man kan så- lunda inte utgå från att varje användning av de där avsedda beteckningarna i firma för annan än fondbolag skulle bli betrak— tat såsom vilseledande. Vidare bör beaktas att förbud enligt 16 å i firmalagsförslaget ej kan meddelas mot användande av dessa beteckningar i sådant sammanhang att de inte framstår som beståndsdel av en firma.
7.3 Värdepappersfond företagets juridiska form
I och för sig skulle det kunna synas likgil- tigt, vilken juridisk form ett värdepappers- fondföretag har, dVS. om det drivs av en enskild näringsidkare eller av en juridisk person såsom ett handelsbolag, ett kom- manditbolag eller ett aktiebolag. Emeller- tid synes betydande praktiska fördelar vara förenade med att verksamheten drivs i form av aktiebolag. I aktiebolagslagen medde- las nämligen mycket utförliga bestämmel- ser om bokföringen och om årlig redovis- ning genom framläggande av balansräk- ning, vinst- och förlusträkning samt för- valtningsberättelse. Årsredovisningen, som skall framläggas för aktieägarna på bolags- stämma, är avsedd inte blott att innefatta bolagsledningens redovisning gentemot ak- tieägarna för det sätt, på vilket den hand- haft sina åligganden. utan skall också gent- emot borgenärer och andra, som är intres- serade av bolagets ekonomiska förhållan- den, klarlägga bolagets ställning och rörel- seresultat. Lagen omfattar vidare ingående regler om revision. Årsredovisningen och revisionsberättelsen skall insändas till pa- tcnt- och registreringsverket, där handling- arna hålls tillgängliga för envar som vill se dem; redovisningen är alltså fullt of- fentlig. Bl.a. till skydd för bolagens ford- ringsägare upptar aktiebolagslagen också be- stämmelser, som syftar till att bolagets för- mögenhet och soliditet såvitt möjligt upp-
rätthålls. Slutligen innehåller lagen såvitt i nu förevarande sammanhang är av be- tydelse en utförlig reglering av de bestäm- mande, verkställande och kontrollerande or- ganens uppgifter, befogenheter och ansvar. Den lagstiftning som gäller angående en- skilda företagare samt om handelsbolag och kommanditbolag saknar på det hela taget motsvarighet till aktiebolagslagens be- rörda bestämmelser. Enär värdepappers- fondföretagets verksamhet såsom förut an- förts kan karaktäriseras såsom innebäran- de en förvaltning av allmänhetens medel, är det uppenbart, att en så fullständig regle- ring av företagets förhållanden, som en tillämpning av aktiebolagslagens bestäm- melser medför, måste anses vara av stort värde. På grund härav och då några praktis- ka behov ej torde föreligga av att ett dy- likt företag drivs av en enskild närings- idkare eller såsom ett handelsbolag eller ett kommanditbolag, har utredningen för sin del funnit att det får anses mest än- damålsenligt, att värdepappersfondrörelse endast utövas av aktiebolag. En motsatt lösning innebärande att också en enskild företagare eller ett handelsbolag eller kom- manditbolag finge möjlighet att utöva så- dan rörelse, torde kräva, att i den före- slagna lagen upptogs åtminstone ett flertal bestämmelser i sådana hänseenden som ovan sagts. Den föreslagna lagen skulle därmed komma att tyngas med en rad be- stämmelser motsvarande dem, som redan finns i aktiebolagslagen.
En tredje lösning, som utredningen över- vägt. skulle innebära, att i den föreslagna lagen på samma sätt som skett t. ex. i la— gen om sparbanker och i lagen om försäk- ringsrörelse, inarbetades alla erforderliga stadganden av associationsrättslig natur. Detta skulle emellertid ge anledning till en i förhållande till sitt ändamål alltför vidlyftig lagstiftning, utan att detta kunde anses vara påkallat av behovet.
Utredningen föreslår därför, att värde- pappersfondrörelse endast får utövas av aktiebolag och i den ordning, som i den föreslagna lagen sägs. Ett sådant bolag med förut berörda tillstånd av bankinspek-
tionen har av utredningen föreslagits er- hålla beteckningen fondbolag. I fråga om dylika bolag föreslås skola gälla vad an- gående aktiebolag i allmänhet är föreskri- vet i den mån ej annat följer av vad i den nya lagen stadgas. Mot ett dylikt stadgan- de korresponderar 228 5 andra stycket aktiebolagslagen, som föreskriver bl. a., att vad i aktiebolagslagen är stadgat ej gäller i den mån i lag eller författning särskilda bestämmelser ges i fråga om aktiebolag för verksamhet av visst slag. De avvikel— ser från aktiebolagslagens bestämmelser, som befunnits erforderliga, avser endast bolagets styrelse (6 5) och aktiekapital (5 % första stycket), varjämte viss be- frielse föreslagits för fondbolagen från skyl- digheten att verkställa avsättning av vinst- medel ( 5 5 andra stycket). Exempel på en liknande lagteknisk lösning föreligger, såvitt utredningen funnit, i bl. a. lagen om fond- kommissionsrörelse och fondbörsverksamhet samt lagen om kreditaktiebolag.
Av framställningen i kap. 4 framgår, att de flesta aktiefonderna i vårt land bildats av stiftelser, som i detta fall allt- så intar ställningen av värdepappers- fondföretag.
Någon fullständig lagstiftning rörande stif— telses uppkomst och civilrättsliga förhållanden finns inte i vårt land. Lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser, som väsentligen in- nehåller bestämmelser om offentlig tillsyn av vissa slags stiftelser avsedda att främja ett allmännyttigt ändamål, upptar dock vissa ci- vilrättsliga regler rörande styrelseledamots ansvar för skada, som styrelsen genom att överträda de för stiftelsen gällande före— skrifterna eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat stiftelsen, jämte reg- ler för talan vid domstol därest styrelse eller styrelseledamot gör sig skyldig till missvård av stiftelsens angelägenheter.
En stiftelse uppstår genom att någon an- slår egendom att såsom självständig förmö- genhet fortvarande tjäna ett bestämt ända- mål. Sedan länge har stiftelser i rättspraxis räknats såsom juridiska personer, när de haft en organisation av viss stadga och fullföljt ett lovligt ändamål. Vanligast är att en stif-
telse bildas med syfte att för framtiden tryg— ga en verksamhet med t.ex. vetenskapligt eller välgörande mål eller för att trygga an- ställdas framtida pensionering.
Med hänsyn till den bristfälliga rättsliga regleringen i vårt land av institutet stiftelse finner utredningen, att stiftelse lika litet som enskild person, handelsbolag eller komman- ditbolag bör ifrågakomma såsom form för utövande av värdepappersfondrörelse.
Utredningen har inte heller ansett lämp- ligt att föreslå några bestämmelser som skul- le möjliggöra för de nuvarande stiftelserna att fortsätta sin verksamhet i oförändrad form. I stället har utredningen framlagt för- slag till sådana övergångsbestämmelser som kan underlätta en övergång från stiftelse- till aktiebolagsformen.
En vanligt förekommande företagsform, den ekonomiska föreningen, har inte be- rörts i detta sammanhang. Anledningen här- till är den att det skulle möta betydande svårigheter av såväl praktisk som teknisk art att inom ramen för gällande lagstift- ning rörande ekonomiska föreningar driva ett värdepappersfondföretag. Enligt lagen om ekonomiska föreningar kan en förening vin- na registrering såsom ekonomisk förening endast om föreningen har till ändamål att främja sina medlemmars ekonomiska in- tressen genom ekonomisk (dvs. affärsmäs- sig) verksamhet, i vilken medlemmarna del- tar såsom avnämare eller leverantörer eller genom begagnande av föreningens tjänster eller på annat dylikt sätt. Den ekonomiska föreningen skall med andra ord alltid ha en kooperativ karaktär. Den som önskade förvärva andelsbevis i en av en ekonomisk förening förvaltad fond skulle därför vara tvungen att först inträda som medlem i för- eningen. Med hänsyn till de regler i för- eningslagen, som gäller för föreningsmed- lems in- och utträde, skulle detta medföra så stora praktiska svårigheter för omsätt- ning av fondandelsbevis att föreningsformen knappast kan anses utgöra ett lämpligt un- derlag för värdepappersfondsverksamhet, där fonden förvaltas såsom en från föreningens övriga förmögenhet fristående förmögenhets- massa.
7.4 Tillståndsvillkoren; återkallande av tillstånd
7.4.1 Ekonomiska förhållanden
För registrering såsom aktiebolag krävs inte ett högre aktiekapital än 5 000 kr. Att driva en värdepappersfondrörelse torde i allmän- het i och för sig fordra ett förhållandevis blygsamt rörelsekapital, och bolagets eget kapital behöver därför utifrån rent företags- ekonomiska synpunkter inte vara stort. Med hänsyn till att ett fondbolag har till ändamål att omhänderta och förvalta all- mänhetens medel torde det emellertid vara olämpligt, att vem som helst, som kan anskaffa ett belopp som ej är högre än 5 000 kr., skulle kunna starta och driva en värdepappersfondrörelse. För att säkerstäl- la att endast ekonomiskt vederhäftiga per- soner står såsom intressenter bakom ett fondbolag torde fordringarna på aktiekapi- talets storlek för den skull böra sättas vä- sentligt högre.
I förevarande sammanhang torde det inte sakna intresse att erinra om att enligt lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörs- verksamhet ett aktiebolag, som inte driver bankrörelse, kan erhålla tillstånd att idka fondkommissionsrörelse endast under förut- sättning, att bolagets aktiekapital uppgår till minst 500000 kr. Enligt de sakkun- niga, som förberedde den ifrågavarande lagstiftningen, skulle syftet med det upp- ställda kravet på rörelsekapital vara dels att för verksamheten skapa en viss ekono- misk grundval, som skulle skydda fondkom- missionären mot att alltför lätt råka ut för ekonomiska svårigheter och ekonomiskt be- roende, och dels att tillsynsmyndigheten skulle kunna ur de skiftningar, kapitalets storlek kan undergå, sedan verksamheten påbörjats, något så när avläsa den ekono- miska ställningen, för att, om denna avse- värt försämras, vidta nödiga åtgärder. In- direkt skulle härigenom de ifrågavarande bestämmelserna också komma att tjäna till att skydda kundkretsen från att göra för- luster på fondkommissionären. I anslut- ning härtill framhöll de sakkunniga, att be- stämmelserna däremot uppenbarligen inte
avsåg att skapa en förmögenhetsmassa med direkt ändamål att säkerställa kundkretsen i förut nämnt hänseende. De sakkunniga hade beträffande en anordning i sistnämnda riktning haft under övervägande, huruvida såsom villkor för tillstånd att driva fond- kommissionsrörelse borde krävas, att sökan- den ställde säkerhet för visst belopp. De an— förde härom:
»Rörande namnsäkerhet förefinnes emeller- tid den olägenheten, att det erbjuder betydliga svårigheter såväl att från början effektivt pröva densamma som ock att hålla nöjaktig kon- troll över att den vid varje tidpunkt är fullt be- tryggande. Att begära nedsättande av realsä- kerhet torde åter med hänsyn till de betydande belopp, vilka härigenom komme att undan- dragas vederbörandes rörelse, icke kunna bliva tal om. De sakkunniga anse fördenskull det lämpligare att av en sökande, i stället för stäl- lande av säkerhet, kräves att han visar sig inne— hava ett mera betydande rörelsekapital. Före- fintligheten av ett dylikt utesluter visserligen icke att fondkommissionären kan komma på obestånd men stärker naturligtvis hans ställ— ning i avsevärd grad. Härtill kommer att, därest kravet på begynnelsekapital förbindes med skyldighet för kommissionären att, för den händelse begynnelsekapitalet till viss del gått förlorat, upphöra med sin rörelse, möjlig- het beredes fondinspektionen att tvinga en kommissionär, som gjort förluster, att inställa rörelsen på ett så tidigt stadium, att någon skada ännu icke uppkommit för kunderna.»
Ehuru vid remissförfarandet flera myndig- heter och organisationer i frågan om stäl— lande av säkerhet uttalat sig för en lös- ning i den riktning, som de sakkunniga av- visat, ställde sig vederbörande departe— mentschef, statsrådet Thorsson, på samma ståndpunkt som de sakkunniga. Han på- pekade därvid bl. a., att någon verklig trygg- het för att den ställda säkerheten bleve tillräcklig ändock ej skulle komma att före- finnas. Att på annat sätt bereda en fond- kommissionärs kundkrets företrädesrätt till erhållande av täckning för sina fordringar hos kommissionären ur dennes tillgångar eller viss del av dem fann departementsche- fen också vara vanskligt, enär andras be- rättigade intressen därvid lätt kunde komma att trädas för nära. Han delade däremot den av de sakkunniga uttalade uppfattning- en. att man borde söka sörja för att fond—
kommissionären ägde en viss allmän eko- nomisk grundval för sin rörelse. Han an- såg i likhet med de sakkunniga, att en dylik anordning också kunde i någon mån indirekt bidra till att skapa trygghet för att de kunder, som anförtrott en fondkom- missionär penningar och värdepapper, inte skulle komma att göra förlust på honom. Det kan naturligen inte förnekas, att skillnaden mellan ett fondkommissionärsbo- lags verksamhet och den rörelse ett fond— bolag utövar är betydande. Så till vida finns ju emellertid en i förevarande samman- hang betydelsefull likhet, att båda arterna av verksamhet innebär, att den breda allmän- heten anförtror företagen i förra fallet pen- ningar och värdepapper, i senare fallet en- bart penningar, men i detta fall för pla- cering i värdepapper. En viktig skillnad föreligger därutinnan, att ett fondbolag en- ligt den föreslagna lagen skall ha skyldighet att låta en särskild förvaringsbank omhän- derha de anförtrodda medlen och de för dem förvärvade värdepapperen. Man skulle på grund därav kanske vara benägen att säga att det ur säkerhetssynpunkt knappast kan ha så stor betydelse, om fondbolaget inte har nämnvärt eget kapital. Säkerheten för allmänhetens åt bolaget anförtrodda me- del garanteras ju ändå genom att förva- ringsbanken omhänderhar fonden. Till en del är detta naturligtvis riktigt; för fon— dens bestånd garanterar förvaringsbanken. Emellertid torde det kunna uppkomma si— tuationer, då fondbolaget ådragit sig skade- ståndsskyldighet gentemot andelsägare. I ett dylikt fall måste fondbolaget ha ett till- räckligt stort eget kapital för att kunna hålla de skadelidande skadeslösa. Det torde också förhålla sig så, att om ett bolag med alltför litet eget kapital gör exempel- vis inte alltför obetydliga förluster på för- valtningen av fonden och därmed kommer på obestånd, det kan tänkas uppstå en viss risk för att bolagets ledning kan bli be- nägen att söka komma över en som tillfällig bedömd svårighet genom att på obehörigt sätt förfoga över fondegendomen. Härige— nom skulle en säkerhetsrisk alltså kunna uppkomma. Även för fondbolagens del tor-
de det därför finnas fullgod anledning att uppställa fordran på ett tillräckligt stort aktiekapital. Ett dylikt krav kommer å ena sidan att utgöra ett avskräckande moment för sådana personer som ej är önskvärda såsom företagare inom denna verksamhets- gren och ett hinder för sådana som inte är tillräckligt kapitalstarka och därmed mind- re lämpliga att utöva rörelse av detta slag, samt å andra sidan garantera att de, som ägnar sig åt att utöva värdepappersfondrö- relse, har en erforderlig allmän ekonomisk grundval för densamma. Med en viss rätt skulle det såsom aktiekapital fordrade belop— pet sålunda kunna karaktäriseras såsom ett »anständighetskapital». Det torde också an— ses vara en från ekonomisk synpunkt sett sund princip att den, som ämnar bedriva en rörelse avsedd att omhänderta andras me— del, kan ställas inför utsikten att ett visst, ej alltför ringa eget kapital kan komma att gå förlorat om rörelsen av en eller an- nan anledning blir mindre framgångsrik eller om den missköts.
På grund av vad sålunda anförts har utredningen ansett sig böra föreslå, att — på liknande sätt som gäller för fondkom— missionärer — såsom villkor för tillstånd att utöva värdepappersfondrörelse skall gäl- la, att bolaget har ett visst minsta aktie- kapital. I Tyskland, där motsvarande be- stämmelser gäller enligt den tyska lagstift- ningen om värdepappersfondföretag, disku- terades vid lagens tillkomst, att aktiekapi- talets storlek borde föreskrivas skola stå i visst förhållande till fondernas storlek. Man hade emellertid funnit, att en sådan regel inte lämpligen kunde genomföras. I Schweiz har däremot regler av angivet slag uppställts. Med hänsyn till syftet med en bestämmelse om visst minsta aktiekapital har utredningen för sin del ansett, att en regel av antytt innehåll ej skulle vara moti- verad i den tillämnade svenska lagen. Ut- redningen har därvid fäst visst avseende vid att en dylik reglering otvivelaktigt erbjuder rätt stora tillämpningssvårigheter samt att därav skulle följa att aktiekapitalet kan komma att bli onödigt stort, när fonderna vuxit till betydande belopp.
Av i huvudsak samma skäl som på sin tid anfördes mot en bestämmelse av inne- börd att en fondkommissionär skulle ha att ställa viss säkerhet, har utredningen funnit. att sådana föreskrifter ej heller bör ifrågakomma för fondbolagens del. Det tor-- de i själva verket finnas så mycket mindre anledning till en föreskrift om ställande av sådan säkerhet för fondbolagens del, som föreskrifterna om fondens förvaring hos en särskild förvaringsbank redan är avsedd att bl. a. förekomma den risk, som ställandet av viss säkerhet torde vara avsedd att möta.
När det slutligen gäller att fastställa det minsta belopp, till vilket aktiekapitalet bör föreskrivas skola uppgå, saknas säkra håll- punkter för bedömningen. Med beaktande av den ledning, som den utländska lag- stiftningen möjligen kan erbjuda, borde be- loppet måhända fastställas till ungefär det- samma, som enligt lagen om fondkommis- sionsrörelse och fondbörsverksamhet gäller för tillstånd för aktiebolag, som inte driver bankrörelse, att idka fondkommissionsrörel— se, eller 500000 kr. Emellertid torde inte kunna helt bortses från farhågor för att ett krav på ett aktiekapital av denna storleks- ordning, som i enlighet med vad som förut anförts måste förmodas vara långt högre än vad som i och för sig torde erfordras så— som rörelsekapital, skulle kunna lägga en viss hämsko på tillkomsten av nya fondbo- lag, som ju i vårt land är en relativt ny och oprövad verksamhet. Utredningen har för den skull enat sig om att stanna vid att för sin del föreslå, att det minsta aktiekapitalet fastställs till ett belopp av 100 000 kr.
Därest ett krav på ett visst minsta aktie- kapital skall kunna tjäna sitt syfte, torde av naturliga skäl böra uppställas fordran på att hela aktiekapitalet skall vara inbe- talt, innan rörelsen påbörjas. I anslutning härtill har i utredningen diskuterats huru- vida därjämte också borde meddelas före— skrift om att ett belopp motsvarande helt eller viss del av aktiekapitalet skulle vara placerat på betryggande sätt. En sådan be- stämmelse skulle avse att förhindra, att det såsom aktiekapital inbetalda beloppet sedan
tillståndet beviljats exempelvis utbytes mot reverser av mer eller mindre tvivelaktigt värde. Det erinras om att enligt den öster— rikiska lagen minst hälften av ett fondbo- lags aktiekapital skall vara placerat på sam- ma säkra sätt, som föreskrivs i fråga om omyndigas medel. Emellertid har en uttryck- lig bestämmelse av dylik innebörd inte an- setts erforderlig. Skulle ett fondbolag avsikt- ligt byta ut säkra tillgångar mot osäkra på ett sådant sätt, att dess ekonomiska ställning skulle komma att påverkas därav, torde detta knappast kunna undgå tillsynsmyn- dighetens uppmärksamhet och, om ej rättel- se genast sker, böra föranleda återkallelse av tillståndet.
Enligt 71 & aktiebolagslagen skall årlig avsättning till reservfond med 10 procent av aktiebolags årsvinst äga rum till dess re- servfonden uppgår till 20 procent av aktie- kapitalet. Samma årliga avsättning till re— servfonden eller en skuldregleringsfond skall enligt 72 ä 1 mom. samma lag fortsätta i bolag med viss relativt stark skuldsättning, nämligen i bolag vars skulder enligt balans- räkningen överstiger summan av aktiekapi- talet, reservfonden och skuldregleringsfon- den (bolagets bundna kapital). För bolag med dylik skuldsättning skall även gälla den begränsningen i rätten att utdela vinst, att utdelningen inte får överstiga 5 procent av bolagets behållna förmögenhet, med mindre ett lika stort belopp som det vilket därut- över utdelas avsätts till reservfonden eller skuldregleringsfonden. Enligt 3 mom. sam— ma paragraf kan Kungl. Maj:t medge bolag undantag. helt eller delvis. från bestämmel- serna i 1 mom., om med hänsyn till arten av bolagets verksamhet och övriga omstän— digheter synnerliga skäl föranleder därtill.
Med hänsyn till att fondbolag ej får be- driva annan rörelse än värdepappersfond- rörelse och mot bakgrund av vad utred- ningen tidigare anfört om behovet av aktie- kapital synes det vara överflödigt att för dessa bolags del kräva större fondering än normal avsättning till reservfond. Enligt ut- redningens mening bör därför fondbolag be- frias från vad i lag stadgas rörande skyldig- het för aktiebolag att verkställa avsättning
av vinstmedel med hänsyn till förhållandet mellan bolagets skulder och summan av aktiekapitalet, reservfonden och skuldregle- ringsfond. En bestämmelse härom har inta— gits i lagförslaget. Ett liknande stadgande, vilket avser fondkommissionär som är aktie— bolag, återfinns i 5 5 sista stycket lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverk— samhet.
7.4.2 Bolagets ledning
Enligt aktiebolagslagen skall för aktiebolag finnas en styrelse bestående av en eller flera ledamöter. Överstiger aktiekapitalet enligt bolagsordningen 500 000 kr., skall styrelsen bestå av minst tre ledamöter. När styrelsen för ett aktiebolag består av tre eller flera ledamöter, skall styrelsen utse en verkstäl- lande direktör inom eller utom styrelsen. Då det endast finns en eller två styrelseledamö- ter får däremot ej utses verkställande direk— tör. I fråga om bankaktiebolag föreskriver lagen om bankrörelse, att styrelsen skall be— stå av minst fem och högst aderton ledamö- ter. Försäkringsaktiebolags styrelse skall en— ligt lagen om försäkringsrörelse bestå av minst tre ledamöter, av vilka minst en — i alla andra bolag än återförsäkringsbolag — utses med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas intresse vederbörligen beaktas. Lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet uppställer däremot ej krav på visst minsta antal styrelseledamö— ter för att aktiebolag skall kunna erhålla tillstånd att utöva fondkommissionsrörelse.
De synpunkter, som ligger till grund för aktiebolagslagens princip, att varje större bolag alltid skall äga en styrelse med minst tre ledamöter samt verkställande di- rektör, torde, oavsett att fondbolagets aktie- kapital enligt utredningens förslag inte be- höver uppgå till så högt belopp som 500 000 kr., vara tillämpliga på fondbolagen. Ett dylikt bolag torde i regel komma att för- valta betydande belopp, som inflyter från småsparare och andra kapitalplacerare. Verksamhetens art är alldeles otvivelaktigt sådan, att allmänheten äger befogade krav på en kvalificerad ledning av företaget.
Kollegial sammansättning av styrelsen jämte en inför styrelsen ansvarig verkställande di- rektör är en förvaltningsform, som måste an- ses vara ägnad att tillgodose detta krav. För att intresset av en allsidig fackkunskap alltid skall kunna tillgodoses i ett fondbo- lag har utredningen ansett sig böra gå ett steg längre än aktiebolagslagen och vill före- slå att antalet styrelseledamöter i ett så- dant bolag bestäms till minst fem. Enär direkt av aktiebolagslagen följer, att verk- ställande direktör skall utses, när styrelsen består av tre eller flera ledamöter, erford- ras inte något särskilt stadgande om verk- ställande direktör i den föreslagna lagen om värdepappersfondrörelse. Även i övrigt kommer med den av utredningen föreslagna konstruktionen av lagen att gälla, vad som i aktiebolagslagen föreskrivs om styrelse, verkställande direktör och firmateckning. Styrelseledamöterna skall sålunda vara myn- diga och, där ej för särskilt fall Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förord- nar annat tillåter, här i riket bosatta svenska medborgare.
Ett fondbolag bör inte vara skyldigt att utse suppleanter för ledamöterna i bolagets styrelse. För den händelse så sker bör dock av naturliga skäl vad i lagen om värdepap- persfondrörelse finns stadgat om styrelsele- damot i tillämpliga delar gälla beträffande styrelsesuppleant. En föreskrift härom har i likhet med vad som skett i 80 & första stycket aktiebolagslagen intagits i lagför— slaget.
Det måste anses vara av stor vikt att en styrelseledamot i ett fondbolag vid utövan- det av sin beslutanderätt i fråga om bo- ;agets värdepappersfonder inte har person- liga intressen som står i strid med de intressen han har att tillvarata för fonder- nas räkning. Med hänsyn härtill har i lag- förslagets 9 å intagits förbud för en sådan styrelseledamot att för egen räkning från bolaget förvärva värdepapper, vilka ingår i värdepappersfond, som bolaget förvaltar, eller till bolaget sälja värdepapper avsedda att ingå i dylik fond. Överträdelse av för- budet har föreslagits bli straffbelagd i 53 å '
första stycket 2.
I lagstiftning föreskrivna krav på viss kompetens, s. k. legala kompetensvillkor, för rätten att idka rörelse förekommer ytterst sparsamt i vårt land. Efter ett flerårigt utredningsarbete avböjde statsmakterna år 1932 (prop. 1932: 41) från näringslivets håll framförda krav på legala kompetens- villkor inom handeln och hantverket. Denna ståndpunkt har därefter vidhållits. Såsom ett undantag från denna allmänna regel är att betrakta de i lagen om fondkommissions- rörelse och fondbörsverksamhet ännu före- kommande bestämmelserna, att enskild per- son kan erhålla tillstånd att idka fondkom- missionsrörelse endast om han bl. a. uppnått 25 års ålder och företer intyg om minst tre års väl vitsordad tjänstgöring såsom biträde hOS fondkommissionär eller kan ge- nom annan under minst enahanda tidrymd utövad verksamhet anses ha vunnit för yrket nödig erfarenhet samt inte i övrigt enligt tillgängliga upplysningar befinnes olämplig för yrket. Beträffande fondkommissionsak- tiebolag, som inte driver bankrörelse, före- skrivs på motsvarande sätt, att samtliga le- damöter i bolagets styrelse och deras supp- leanter skall ha uppnått 25 års ålder medan kravet på särskild utbildning endast behöver uppfyllas av minst en av styrelseledamöter- na; härtill kommer att bolaget såsom så- dant inte enligt tillgängliga upplysningar får befinnas olämpligt att utöva rörelsen. I fråga om bankaktiebolag och försäkrings- bolag saknas däremot varje legalt krav på särskild kompetens för styrelseledamöterna.
När kravet på allmänna legala kompe- tensvillkor för handelns och hantverkets del avvisades, anfördes i fråga om krav på viss tids praktik bl. a., att en väsentlig svaghet för handelns del i ett sådant krav låg däri, att ej annat än ytterst liberala bestämmelser sannolikt kunde uppställas och sålunda praktik även i mycket underord- nad ställning måste komma att godtas. Så- dan praktik kunde inte kvalificera till en själVStändig ledning av ett större företag. På i huvudsak samma grund synes krav på viss tids praktik för en eller flera av leda- möterna i ett fondbolags styrelse av inne- börd motsvarande dem, som uppställts enligt
lagen om fondkommissionsrörelse, höra av— visas.
Inom utredningen har emellertid disku— terats huruvida såsom en ersättning härför måhända borde uppställas en fordran på att styrelseledamöterna i ett fondbolag skul- le visas äga för uppdraget erforderlig in- sikt i ekonomiska frågor. Goda skäl torde tala för att de personer, som åtar sig att förvalta allmänhetens till dem anförtrodda medel, verkligen äger härför erforderlig kompetens. Ett stadgande av angivet slag skulle väl kunna tänkas vara ägnat att un- derstryka kravet härpå. Emellertid måste en bestämmelse av detta slag med hänsyn till sitt vaga innehåll förutses komma att bli svår att tillämpa. Inte heller ger den i och för sig möjlighet att utestänga för upp- giften olämpliga personer, eftersom en per- sons olämplighet måhända oftare torde bero på brister i moraliskt avseende än på bris- tande ekonomiska insikter. Härtill kommer, att det torde ligga i sakens natur att ett fondbolag, som vill bygga upp en fram- gångsrik rörelse, måste ha ett starkt eget intresse av att ha en väl kvalificerad och representativ styrelse, inte minst för att bolaget därigenom skall kunna tillvinna sig allmänhetens förtroende. En bestämmelse av detta slag måste därför antas få mycket li- ten praktisk betydelse. På grund härav och då några motsvarande föreskrifter inte upp— tagits i vare sig banklagen eller försäk- ringslagen, där bestämmelser av detta slag uppenbarligen i och för sig skulle haft samma berättigande, har utredningen av- stått från att i lagförslaget uppta en före- skrift av antytt innehåll. Däremot uppstäl— les — såsom framgår av det följande — ett allmänt lämplighetskrav för bolaget, vil— ket givetvis även äger tillämpning på sty— relseledamöterna.
Under avsnitt 7.5 kommer att behandlas frågan om fondandelsägarna bör tillerkän- nas inflytande i fondbolaget.
7.4.3 Bolagets verksamhet
En viktig förutsättning för att ett fondbolag skall erbjuda allmänheten trygghet, är bl. a.,
att bolaget fortlöpande är solvent och har en tillfredsställande likviditet. Därest bolaget vid sidan av värdepappersfondrörelsen driver annan verksamhet kan detta, om sidoverk- samheten ger dåligt utbyte eller kanske rent av betydande förluster, komma att på ett oförutsebart sätt påverka bolagets ekono- miska ställning i ogynnsam riktning. Genom att bolaget vid sidan av värdepappersfond- rörelsen utövar också annan rörelse skulle i vissa fall också kunna uppstå för fondan- delsägarna ofördelaktiga intressekollisio- ner inom fondbolaget mellan de olika rö- relsegrenarna. Den övervakning, som bank- inspektionen avses skola utöva, kan därige- nom också komma att bli i hög grad för- svårad. Det är därför ett naturligt krav, att ett fondbolag inte vid sidan av värde- pappersfondrörelsen utövar också annan rö- relse. Såsom ett villkor för tillstånd att utöva värdepappersfondrörelse har utred- ningen på grund av vad sålunda anförts i lagförslaget upptagit en bestämmelse av in- nehåll, att ett fondbolag i princip inte får driva annan verksamhet än värdepappers- fondrörelse. Häremot svarande bestämmel- se torde höra finnas intagen i bolagets bolagsordning.
I den tyska lagen om fondbolag finns upptagen en bestämmelse motsvarande den här föreslagna. Enligt denna får ett sådant bolag, förutom förvaltning av sitt eget kapi- tal, endast driva sådan verksamhet som be- står i placering av de i en värdepappers- fond insatta medlen och utfärdande av fond- andelsbevis. Bestämmelsen har emellertid vi- sat sig medföra vissa svårigheter när tyska fondbolag — bl. a. för att möta viss kon- kurrens från amerikanska investmentföre- tag — sökt kombinera försäljning av fond- andelsbevis med ett regelbundet sparande i denna form av värdepapper. Från fondbo- lagens sida har man sålunda velat äga rätt att av en investerare motta regelbundna insatser under viss tidsperiod av ett fast be- lopp för att så långt de sålunda insatta medlen förslår omsätta dessa i vederbörande bolags fondandelsbevis. Dessa bevis skulle sedan kvarbli i förvar hos en depåbank under spartiden och deras avkastning skulle
reinvesteras i fonden. Omhändertagandet av insatsbeloppen och de försålda fondandels- bevisen har emellertid ansetts vara åtgärder från ett fondbolags sida, som inte faller inom ramen för det av den tyska lagen tillåtna verksamhetsområdet för sådana bo- lag.
Med hänsyn till bl. a. erfarenheterna från den tyska lagstiftningen har utredningen an- sett sig böra överväga, huruvida ett fond- bolag borde beredas möjlighet att vid sidan av värdepappersfondrörelsen utöva en där- med förenlig verksamhet, som på ett natur- ligt sätt kompletterar denna. Detta skulle i så fall kunna få äga rum efter tillstånd i varje särskilt fall av bankinspektionen. En sådan lösning skulle vara betingad uteslu- tande av en önskan, att den föreslagna lagen ej skall bli alltför stel i sin tillämp- ning. Enligt utredningens mening kan emel- lertid inte bortses från att vissa risker för fondandelsägarna otvivelaktigt är förbundna med exempelvis det slag av verksamhet, som tyska fondbolag enligt vad ovan anförts önskat genomföra. Det synes utredningen lämpligare att t. ex. en sparfrämjande verk- samhet av nu ifrågavarande slag överlåts till en bank eller annat liknande organ. Man kan även tänka sig ett för ändamålet särskilt bildat bolag. Detta kommer då att bli underkastat den av utredningen före- slagna lagen om avbetalningsförsäljning av värdepapper, m. m. Utredningen har därför inte ansett sig böra föreslå, att möjligheter skapas till undantag från den förut berörda principen, att ett fondbolag inte får driva annan verksamhet än värdepappersfondrö- relse.
7.4.4 Olämplighet
Den verksamhet, som ett fondbolag utövar, måste uppenbarligen i mycket hög grad vila på det förtroende, som bolaget åtnjuter hos allmänheten. När utredningen för fondbola- gens del föreslagit tillståndstvång och offent- lig tillsyn har grunden härtill, som av det föregående framgått, uteslutande varit att tillgodose kravet på trygghet för den pen- ningplacerande allmänheten. Det är därför
naturligt, att den tillståndsprövande myndig- heten måste ha både rätt och skyldighet att vägra tillstånd till företag, som kan för- väntas komma att driva rörelsen på ett olämpligt sätt, vare sig detta beror på att i företagets ledning finns personer, för vilka man på grund av deras tidigare verksamhet eller på grund av andra faktiska omstän- digheter har anledning att ej hysa odelat för- troende, eller att bakom företaget står dy- lika personer. Även varje annan omständig- het, som kan ge grundad anledning till an- tagande att rörelsen skulle komma att skötas på ett felaktigt sätt. bör naturligen även kunna beaktas vid tillståndsprövningen. Ut- redningen har därför i det framlagda lagför- slaget slutligen upptagit också det allmänna kravet för tillstånds meddelande, att bolaget inte befinns vara olämpligt att utöva rörel- sen. Det erinras om att en motsvarande regel återfinns i lagen om fondkommissions- rörelse och fondbörsverksamhet.
7.4.5 Återkallande av tillstånd
Såsom ovan under 7.2 framhållits bör ett meddelat tillstånd att utöva värdepappers- fondrörelse kunna återkallas, om grundad anledning därtill uppkommit. Härvid bör bl. a. uppmärksammas att det måste vara av stor vikt inte minst för fondandelsägarna att ett fondbolag, som kan befaras komma på obestånd, på ett så tidigt stadium av detta som möjligt tvingas att upphöra med sin värdepappersfondrörelse. I sådant syfte har utredningen föreslagit att lämnat tillstånd kan återkallas om bolaget förlorat över en tredjedel av aktiekapitalet och bristen ej blivit fylld inom tre månader efter det den yppades. Ett i huvudsak motsvarande stad- gande gäller enligt 14 5 3) lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverk- samhet beträffande fondkommissionär som är aktiebolag. Vidare bör återkallelse kunna ske om fondbolaget genom sitt handlande visat sig olämpligt att fortsätta värdepap- persfondrörelse. Utredningen, som härvid- lag vill åberopa vad ovan anförts under 7.4.4, har även i detta avseende funnit lämpligt att ange förutsättningarna för åter-
kallelse i ordalag, som nära överensstäm- mer med vad som enligt 15 & nyssnämnda lag gäller i fråga om vissa fondkommissionä- rer. Återkallelse bör sålunda kunna äga rum om bolaget genom överträdande av lagen om värdepappersfondrörelse eller up- penbart åsidosättande av fondandelsägares intresse eller annorledes visat sig olämpligt att utöva värdepappersfondrörelse.
Enligt vad likaledes tidigare anförts bör befogenheten att återkalla tillstånd tillkom- ma samma myndighet som har att meddela detsamma, dvs. bankinspektionen.
7.5 Inflytande för ägarna av fondandels- bevis
I utredningens direktiv har berörts bl.a. frågan om fondandelsägarnas inflytande. Bland de spörsmål, som kunde aktualise- ras under utredningen, nämns sålunda be- träffande aktiefonderna »frågorna om in- flytande på val av styrelse och revisorer, bestämmandet över fondens sammansätt— ning» samt »beslutanderätten i fråga om fondens stadgar och utövandet av rösträtt för fondens aktier». Ett fondbolags huvud- sakliga uppgift kan sägas vara att på ett för fondandelsägarna fördelaktigt sätt för- valta de medel, som de anförtrott bolaget för placering i dess fonder. Det ligger där- för i sakens natur, att fondandelsägarna — i än högre grad än aktieägarna i bolaget — har intresse av att de i fonden insatta med— len placeras i värdepapper på ett så fördel- aktigt sätt som möjligt under beaktande till- lika av att placeringen erbjuder tillräcklig säkerhet. Men även sådana omständigheter som att bolaget över huvud drivs effektivt och i överensstämmelse med god ordning är naturligtvis av betydelse för dem. Det är därför uppenbart att det bör framstå så- som ett intresse för fondandelsägarna, att de bereds möjlighet till inflytande i någon form på förvaltningen av den värdepappers- fond, i vilken de är delaktiga.
Det kan i detta sammanhang vara för- tjänt att framhållas, att enligt svensk försäk- ringslagstiftning sedan länge förefunnits skyldighet att åt försäkringstagarna inrym—
ma visst inflytande över försäkringsaktie- bolags förvaltning. Enligt 70 5 lagen om för- säkringsrörelse skall sålunda i försäkrings- aktiebolag, som inte uteslutande driver åter— försäkring, minst en av styrelseledamöter- na utses med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas intresse vederbörli- gen beaktas. Sådan ledamot får inte vara aktieägare eller befattningshavare i bolaget. Enligt bestämmelse, som skall vara intagen i bolagsordningen, utses han av försäkrings- tagarna eller av intressegrupp, som har an- knytning till dem, eller genom förordnande av Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet. Angående de synpunkter, som varit vägle— dande vid tillkomsten av de här berörda bestämmelserna hänvisas till bilaga I , »För- säkringstagarinflytandet i försäkringsaktie- bolag».
När det gäller att bereda möjlighet för ett sådant inflytande åt fondandelsägarna, som antytts i utredningsdirektiven, kan i och för sig flera lösningar tänkas.
Den åtgärd, som måhända kunde synas ligga närmast till hands, skulle vara att in- föra bestämmelser, som påbjöd en stämma, i vilken alla till en och samma värdepap- persfond anslutna andelsägare ägde delta. En sådan stämma kunde ges en karaktär i viss mån liknande en bolagsstämmas och sålunda tilläggas vissa direkta eller rådgivan- de befogenheter beträffande fondens för- valtning, t. ex. i fråga om fondmedlens pla- cering. Men det kunde även tänkas, att stämman endast fick till uppgift antingen att välja ett fondandelsägarnas eget organ med möjlighet till visst inflytande över fond- bolagets förvaltning eller att utse en eller flera representanter för fondandelsägarna i bolagets styrelse. Att sammankalla en stäm- ma av nu avsett slag torde varken vara tek- niskt svårt eller ställa sig särskilt dyrbart. Fondandelsägarna är visserligen i princip okända för fondbolaget och kan därför inte nås med personliga kallelser till stämman. Genom någon form av kungörelseförfaran- de för kallelsen torde emellertid ett till— fredsställande och ej särskilt dyrbart sätt att bringa kallelse till fondandelsägarnas kännedom kunna anordnas. Det skulle na-
turligtvis även kunna tänkas, att stämman ägde rum å viss bestämd dag och plats var- je år. Någon särskild kallelse skulle då inte behövas.
Vad angår stämmans genomförande kan däremot vissa svårigheter uppkomma. Det kan således knappast väntas, att en stämma — och detta gäller särskilt om stämman en- dast har att välja en representation för fond— andelsägarna — förmår att i allmänhet fånga något större antal fondandelsägares intresse. De allra flesta fondandelsägare torde ha förvärvat sina andelar i en värdepappers- fond i stället för aktier just för att de saknar tid eller intresse för eller tillräcklig erfa- renhet av de problem, som uppkommer vid förvaltning av värdepapper. De kan med fog anse sig ha överlämnat sina i fond- andelsbevis placerade medel åt specialister på värdepappersförvaltning, och det synes då naturligt, att de mycket ofta måste anse sig sakna anledning till den egna aktivi- tet, som ett deltagande i en fondandels— ägarstämma innebär. Det måste också för- utses, att fondandelsägarna är spridda över hela landet och att för flertalet av dem kost— naderna för att delta i en stämma därför kan bli prohibitiva. Att låta kostnaden för deltagande i en stämma bäras av fonden torde medföra, att denna skulle komma att belastas med alltför stora förvaltningskost- nader. Det förefinns således risk för att resultatet av en utlyst stämma kan bli ett ytterst ringa deltagande. För att en stämma över huvud taget skulle kunna genomföras kunde fondbolaget kanske stundom t.o.m. bli tvunget att förmå bolaget närstående fondandelsägare att besöka stämman. Det- ta skulle uppenbarligen medföra, att syftet med en fondandelsägares egen stämma för- felades.
Det kan emellertid å andra sidan inte heller uteslutas att uppkomna meningsbryt— ningar eller andra speciella omständigheter vid ett visst tillfälle skulle kunna föranleda ett mycket livligt deltagande i en stämma. De till en värdepappersfond anslutna fond- andelsägarna torde inte sällan kunna räk- nas i tiotusental eller mera. Även om en— dast en ringa del av samtliga fondandels-
ägare skulle infinna sig, skulle en sådan stämma ändock kunna komma att bli myc- ket svårhanterbar. Att i en dylik församling diskutera förvaltningsfrågor av olika slag torde merendels komma att ställa sig mycket besvärligt eller vara alldeles omöjligt.
Svårigheterna att genomföra en gemen- sam stämma för fondandelsägarna måste en- ligt utredningens uppfattning i själva ver- ket komma att bli så stora, att anordnan- det av en sådan stämma knappast kan för— ordas. För att undgå de svårigheter, som otvivelaktigt måste uppkomma med en ge- mensam stämmosammankomst, men likväl åstadkomma en av fondandelsägarna ut— sedd representation skulle måhända ett skriftligt valförfarande kunna tänkas. Det- ta kunde exempelvis tillgå på det sättet, att fondbolaget genom annonsering beredde fondandelsägarna tillfälle att med begag- nande av en vid annonsen fogad kupong delta i en omröstning beträffande å en sär- skild förteckning uppförda representanter för fondandelsägarna. Härvid möter emel- lertid vissa svårigheter redan när det gäller frågan vem som skall upprätta ifrågavaran- de förteckning. Att låta fondbolaget göra detta förefaller knappast lämpligt. Ett annat sätt vore att överlåta åtgärden åt någon opartisk, sakkunnig instans. I dylikt fall sy- nes det dock naturligare att låta instansen i fråga direkt utse representationen. Att låta varje fondandelsägare utan särskild ledning själv ange visst eller vissa namn på en val- sedel torde knappast kunna förutses i all- mänhet ge ett tillfredsställande resultat. En ytterligare praktisk svårighet, som uppkom- mer vid ett skriftligt valförfarande, är frå— gan hur de i omröstningen deltagande per- sonerna skall kunna legitimera sig som fondandelsägare. Utredningen har av angiv- na skäl inte heller ansett sig böra förorda ett skriftligt valförfarande.
Om det sålunda synes vara förenat med stora praktiska svårigheter att låta fond- andelsägarna själva vid en gemensam stäm- ma eller genom ett skriftligt valförfarande utöva inflytande på fondförvaltningen, kun- de en ersättning härför vara att låta en el- ler flera representanter för fondandelsägar-
na ingå i fondbolagets styrelse. En lösning av dylikt slag har, som den ovan lämnade redogörelsen för försäkringslagstiftningen ger vid handen, kommit till användning be- träffande försäkringsaktiebolagen.
En särskilt utsedd företrädare för fond- andelsägarnas intresse i fondbolagets styrel— se skulle inte ha till huvuduppgift att till- föra bolagets styrelse någon särskild sak- kunskap. Han skulle i stället närmast ha att i fondandelsägarnas intresse fullgöra en huvudsakligen övervakande funktion och skulle på dylikt sätt även kunna utgöra ett komplement till den av bankinspektionen ut- övade tillsynsverksamheten. Det kan natur- ligtvis invändas, att en dylik företrädare för fondandelsägarna har svårt att från sin utsiktspunkt i bolaget upptäcka missförhål- landen, som man medvetet vill dölja för honom. Även ur andra synpunkter kan det ifrågasättas, huruvida en företrädare för fondandelsägarna verkligen har någon egent- lig funktion att fylla såsom ledamot av ett fondbolags styrelse. Härvid kan främst fram- hållas att dessa bolag föreslås skola stå under kontinuerlig tillsyn av bankinspektionen, som också skulle ha att förordna revisor i bolagen. Härtill kommer de beträffande värdepappersfonderna i den föreslagna la- gen utförligt angivna placeringsföreskrifter— na, som fondbolagen skall vara skyldiga att följa och som avser att skydda fondandels- ägarna mot olämplig sammansättning av en fond. Det regelbundna offentliggörande av fondernas värdepappersinnehav, som bola- gen skall ha att iaktta, avser att skapa möj— lighet för fondandelsägarna att själva utöva kontroll över verksamheten. Ytterligare ga- rantier mot missbruk ligger i det av utred- ningen föreslagna kravet på att fondförmö- genheten skall vara nedsatt i förvar hos bank samt i lagens många föreskrifter om samverkan mellan fondbolag och förvarings- bank. Det kan i detta sammanhang även er- inras om att en fondandelsägare givetvis alltid har möjlighet att fästa bankinspektio- nens uppmärksamhet på ev. missförhållan- den inom ett fondbolag.
De mot nu ifrågavarande lösning redo- visade invändningarna har enligt utredning-
ens mening utan tvekan ett visst berätti— gande. Det måste dock konstateras, att även om nyttan av en anordning av antytt slag kan diskuteras, det dock aldrig torde kunna lända till skada att en särskilt utsedd före— trädare för fondandelsägarnas intressen får delta i förvaltningen av en värdepappers- fond. Från allmän synpunkt torde det kun- na anses vara av värde, att den allmänna övervakningen över ett fondbolag på detta sätt kompletteras med en företrädare för fondandelsägarnas intresse. som så att säga inifrån har möjlighet att fortlöpande följa bolagets verksamhet. Utredningen har där— för ansett sig böra föreslå en föreskrift av innehåll, att minst en av ledamöterna i ett fondbolags styrelse skall ha till särskild upp- gift att vaka över att fondandelsägarnas in- tresse vederbörligen beaktas. I styrelser med ett större antal ledamöter kan det synas lämpligt att antalet särskilda ledamöter sätts i viss proportion till styrelsens storlek.
När det gäller det sätt, på vilket ledamot med nu ifrågavarande uppgift skall utses, synes det av såväl naturliga som principiella skäl vara mest tillfredsställande att fond- andelsägarna själva — i likhet med vad som enligt försäkringslagstiftningen gäller i fråga om försäkringstagare — får direkt inflytande härvidlag. Även om utredningen, såsom tor- de framgå av vad ovan anförts, är tvek- sam om de praktiska möjligheterna att ge- nomföra ett valförfarande bland fondan- delsägarna, har utredningen därför ansett sig höra i lagförslaget såsom ett första al- ternativ uppta, att den särskilde styrelse- ledamoten skall utses av fondandelsägarna. I andra hand har, fortfarande med försäk- ringslagstiftningen såsom förebild, uppgiften att utse ledamoten ansetts böra anförtros åt intressegrupp, som har anknytning till fond- andelsägarna. Utredningen är emellertid medveten om att det i fråga om fondbola- gen, som ju skall vända sig till allmänheten, ofta torde komma att visa sig svårt att fin- na en godtagbar dylik intressegrupp. Även inom försäkringsväsendet har det befunnits ofta vara förenat med svårigheter att i prak— tiken genomföra de båda nu berörda alter— nativen. I lagen om försäkringsrörelse har
därför såsom ett ytterligare alternativ för utseende av den särskilde ledamoten uppta- gits förordnande av Kungl. Maj:t eller of- fentlig myndighet. En liknande utväg bör utan tvivel finnas även för fondbolagens del. Utredningen har emellertid icke funnit erforderligt att belasta Kungl. Maj:t med frågor av denna art utan ansett det tillfyllest att förordnandet ges av offentlig myndig- het. Det kan erinras om att Kungl. Maj:t ge- nom sin koncessionsbeviljande verksamhet intar en annan ställning på försäkringsvä- sendets område än vad som avses bli fallet enligt den blivande lagstiftningen om vår- depappersfondrörelse. Den myndighet, som i fråga om fondbolagen synes ligga närmast till hands och även förefaller att vara den lämpligaste, är bankinspektionen. Det kan i detta sammanhang förtjäna nämnas att hinder inte ansetts föreligga för att för- säkringsinspektionen utser styrelseledamot i försäkringsaktiebolag som står under dess tillsyn. Utredningen vill därför föreslå att bankinspektionen direkt i lagen anges såsom myndighet för nu ifrågavarande uppgift. Med hänsyn till det anförda har i lagför- slaget intagits en föreskrift av innehåll, att sådan styrelseledamot, vilken har till sär— skild uppgift att vaka över att fondandels- ägarnas intresse beaktas, skall utses av fond- andelsägarna eller av intressegrupp, som har anknytning till dem, eller genom förordnan- de av bankinspektionen. Bestämmelse här- om skall enligt samma föreskrift vara in- tagen i fondbolagets bolagsordning.
Den person, som utses på sätt nu sagts, bör givetvis vara helt obunden i förhållande till fondbolaget. Han får således inte vara aktieägare eller befattningshavare i bolaget. En uttrycklig föreskrift härom har ansetts böra upptas i lagförslaget.
För den händelse suppleant skall utses för nu ifrågavarande styrelseledamot gäller — i enlighet med vad tidigare anförts — i till- lämpliga delar vad i lagen finns stadgat om ordinarie ledamot. Detta innebär bl. a. att även suppleanten skall utses i ovan angivna ordning.
Det kan i anslutning härtill erinras om att den österrikiska lagen föreskriver, att
för varje investmentföretag skall förordnas en »Staatskommissär», vilken skall kallas till företagsorganens sammanträden. Man anser sig i Österrike ha haft goda erfaren- heter av denna anordning. Varken den tys- ka eller den schweiziska lagen upptar några bestämmelser avsedda att möjliggöra infly- tande från andelsägarnas sida på förvalt- ningen av en värdepappersfond. Frågan var föremål för ingående diskussioner vid tillkomsten av den tyska lagen. Man fann det därvid emellertid vara svårt att skapa ett lämpligt organ och då man inte kunde finna någon tillfredsställande lösning för att tillgodose ett dylikt intresse avstod man från att fullfölja tanken. Man hade också funnit det vara tvivelaktigt om ett inflytan- de för fondandelsägarna skulle komma att fylla något egentligt ändamål. Då man an- ordnat offentlig tillsyn över värdepappers- fondföretagen ansåg man det inte vara er- forderligt med någon statlig representant i företagens organ.
7.6 Fondbolagets åligganden; utövande av rösträtten för de i fonden ingående aktierna
Grundtanken i utredningens förslag till lag- stiftning om värdepappersfondrörelse är så- som av det föregående framgår, att det är fondbolaget, som skall ha den primärt an- svariga rollen i det samspel, som äger rum mellan bolaget, förvaringsbanken och fond- andelsägarna. Fondandelsägarna har anför- trott sina medel till fondbolaget för att få dem placerade genom bolagets försorg, och förvaringsbanken har den om man så vill mera passiva uppgiften att förvara fondens tillgångar på ett betryggande sätt och se till att de ej används för ovidkommande ända- mål. Fondbolaget såsom den aktive parten har naturligen i första hand att igångsätta värdepappersfondrörelsen genom att försäk— ra sig om medverkan av lämplig bankin— rättning som förvaringsbank samt genom att organisera försäljningen av fondandelsbevis och träffa alla i anslutning därtill erforder- liga praktiska föranstaltningar. Fondbolagets huvuduppgift är härefter att under iaktta- gande av de närmare bestämmelser, som fö-
reslås skola gälla för drivande av värde- pappersfondrörelse, förvalta den eller de av bolaget bildade fonderna. Häri ingår i första hand inköp av aktier och andra värdepap- per för placering av fondmedlen samt vi- dare alla de åtgärder, som erfordras för fondens bibehållande och förkovran, t.ex. omplaceringar, utnyttjande av erbjudanden om nyemissioner samt val av lämpliga ak- tier för försäljning, om medel måste an- skaffas för återinlösen av fondandelsbevis. Av grunderna för lagförslaget följer, att bo- laget därvid har att handla självständigt och i eget namn.
Med hänsyn till den centrala betydelsen av fondbolagets förvaltningsfunktion har ut- redningen i syfte att klargöra omfattningen av denna funktion och bolagets däri grun— dade befogenheter ansett det vara lämpligt att föreslå ett särskilt stadgande av inne- börd, att det åligger fondbolag att under iakttagande av vad i den föreslagna lagen eller eljest finnes stadgat och i överensstäm- melse med gällande fondbestämmelser själv- ständigt och i eget namn förvalta av bolaget bildad värdepappersfond samt att bolaget därvid äger förfoga över all den egendom, som ingår i fonden, samt utöva alla ur denna egendom härflytande rättigheter.
Förvaltningen bör naturligen bedrivas med andelsägarnas bästa för ögonen. Detta följer av allmänna rättsregler och ligger normalt också i fondbolagets eget intresse, bl.a. därför att bolagets intäkter i form av förvaltningsersättning merendels ökar om fonden tillväxer genom anslutning av nya fondandelsägare. En förutsättning för sådan tillväxt är uppenbarligen att fonden sköts på ett sätt som tillvinner sig allmänhetens förtroende. Emellertid är det inte utelutet att ledningen för ett fondbolag i något un- dantagsfall skulle kunna frestas att företa dispositioner som gynnar bolagets aktieäga— re eller dem närstående personer men inte gagnar eller kanske rent av är till nackdel för fondandelsägarna. Fondbolaget skulle t. ex. kunna tänkas låta fonden köpa vissa aktier för att därmed till förmån för in- tressenter i bolaget stödja aktiernas kurs. Omvänt skulle bolaget också kunna till när-
l 1 l
stående intressenter försälja fondens inne- hav av vissa aktier med en förväntad gynnsam kursutveckling och därav betingat begränsat utbud på börsen. På grund av vad sålunda anförts har utredningen ansett det vara av värde att i lagförslaget uppta ett direkt stadgande av innehåll, att fond- bolaget vid värdepappersfondens förvaltning uteslutande skall handla i fondandelsägar- nas gemensamma intresse.
Till bolagets befogenheter måste uppen- barligen höra att ur fonden uttaga ersätt- ning för sitt förvaltningsarbete i den mån sådan ersättning betingats i de i sjätte punk— ten i kap. 6 omnämnda fondbestämmelser- na. En erinran härom har intagits i lag- förslaget.
Rösträtten för aktier. Enligt aktiebolags- lagen utövas aktieägares rätt att delta i handhavandet av bolagets angelägenheter å bolagsstämma. Är aktiebreven ställda till viss man äger varje aktieägare, som införts i aktieboken och anmält sig till deltagande i förhandlingen, rösträtt vid stämma, medan om aktiebreven är ställda till innehavaren rösträtten tillkommer envar, som anmäler sig till deltagande i förhandlingarna och därvid företer aktiebrev eller eljest styrker sin äganderätt till aktie. Rösträtten för ak- tier är alltså i princip knuten vid ägande- rätten till desamma (jfr 115 & aktiebolags- lagen).
Frågan om rösträttens utövande för de i en aktiefond ingående aktierna har på många håll utomlands visat sig vara kontro- versiell. Att bedöma den enbart med ut— gångspunkt från formella äganderättsbe— grepp torde inte böra ifrågakomma. Det av- görande bör vara vad som bäst främjar all- männa och enskilda intressen.
Anledningen till att frågan om rösträtten för aktierna föranlett meningsskiljaktighe- ter är främst att ett fondföretag utan att besitta nämnvärt eget kapital kan komma att för andra personers räkning i sina fon- der förvalta mycket betydande belopp. Om företaget får rösträtt för aktierna i sina fon- der kommer alltså de intressenter som står bakom företaget att kunna utöva ett större inflytande inom näringslivet än som står
i proportion till deras egna kapitalinsatser i fondföretaget. Detta förhållande har på vissa håll ansetts kunna på ett från allmän synpunkt sett olyckligt sätt öka den fara för en alltför stor maktkoncentration inom näringslivet som den allmänna ekonomiska utvecklingen efter hand fört med sig. Ris- kerna för en sådan olämplig maktkoncen- tration växer naturligen i den mån som värdepappersfonderna får allt större om- fattning och särskilt om de intressen, som står bakom fondbolagen, är desamma som de, vilka utövar inflytandet över särskilda företagsgrupper inom näringslivet. Faran för en sådan ökad maktkoncentration inom nä- ringslivet genom värdepappersfondernas till— växt torde dock ej böra överdrivas. En så- dan ökning av värdepappersfonderna i vårt land, att de kan bli av nämnvärd betydelse i här berört hänseende, torde knappast kun- na förutses komma till stånd inom över- skådlig tid. Såsom framgår av punkten 9 i kap. 6 om lagstiftningens allmänna upplägg- ning föreslår utredningen vidare att fond- bolag inte skall få rätt att i en värdepap- persfond inneha mer än viss procent- sats av aktierna i ett och samma aktie— bolag (se härom närmare nedan under 7.9.4). Ett fondbolags möjlighet att utöva ett otill- börligt stort inflytande över ett aktiebolag eller en grupp av aktiebolag genom att utöva rösträtten för de i fonden ingående aktierna torde därför knappast kunna anses vara sär— skilt påtaglig. Anledning att på grund av hänsyn till faran för ökad maktkoncentra— tion inom näringslivet förbjuda fondbola— gen att utöva rösträtt för de i värdepappers- fonderna ingående aktierna torde därför saknas.
Ett annat skäl som kan anföras mot att ge fondbolaget rätt att utöva rösträtten för de i en värdepappersfond ingående aktierna är, att bolaget eller dess intressenter inte utan vidare kan förutsättas alltid ha ett med innehavama av fondandelsbevisen samman- fallande intresse, när det gäller att bestäm— ma vare sig de berörda aktiebolagens all- männa affärspolitik eller deras utdelnings— politik.
Av föregående avsnitt framgår att utred-
ningen av väsentligen praktiska skäl inte funnit det vara möjligt att tillskapa någon för innehavama av fondandelsbevis gemen— sam representantförsamling. Att låta varje innehavare av fondandelsbevis utöva röst- rätten för den på honom belöpande ande- len av de 'i fonden ingående aktierna är uppenbarligen omöjligt. Därest man av så- dana skäl som här anförts skulle anse det vara olämpligt att låta fondbolaget utöva rösträtten för de i fonden ingående aktier— na och därför förbjuda bolaget att begagna rösträtten måste detta led-a till att rösträt— ten för de i fonden liggande aktierna över- huvud inte skulle komma att kunna utövas. Detta skulle emellertid medföra att fond- andelsägarnas intressen inte alls skulle kom- ma att företrädas vid handhavandet av ak- tiebolagens angelägenheter. Uppenbarligen skulle detta under vissa förhållanden lkun- na vara till betydande nackdel för dem, i första hand och kanske mest påtagligt vid fastställande av ett bolags utdelningspolitik men naturligen också i andra hänseenden. En sådan sterilisering av rösträtten för en del av aktierna i ett bolag, som ett förbud för fondbolag att utöva rösträtt för de i en värdepappersfond liggande aktierna in- nebure, skulle också -i själva verket betyda, att de övriga aktierna i bolaget finge ett i förhållande till bolagets hela aktiestock ökat röstvärde. En sådan omfördelning av aktiernas röstvärde skulle i sin tur kunna göra det lättare för innehavare av en större minoritetspost av aktier i ett bolag att en- samma utöva bestämmanderätten i bolaget. Ett sådant förhållande måste naturligen be- tecknas såsom i och för sig inte önskvärt.
Vid en avvägning mellan de olika intres- sen, som sålunda talar för och emot att ett fondbolag får rätt att utöva rösträtten för de i en värdepappersfond liggande aktier- na, har utredningen därför för sin del utan tvekan ansett sig böra föreslå, att någon in- skränkning i ett fondbolags rätt att utöva rösträtten för de i en värdepappersfond in- gående aktierna inte kommer till stånd men att i lagtexten får komma till uttryck, att bolaget vid utövningen av rösträtt för åk- tier i fonden liksom eljest vid värdepappers-
fondens förvaltning skall ha att uteslutande handla i fondandelsägarnas gemensamma intresse. Ett häremot svarande stadgande har upptagits i lagförslaget (8 5 andra styc- ket).
I den tyska lagen förekommer i anslut- ning till ett motsvarande stadgande angåen- de rösträttens utövande en bestämmelse av innehåll, att fondbolaget i regel självt skall utöva rösträtten (dvs. genom sin affärsled- ning eller genom därför lämplig hos bola- get anställd person) samt att bolaget endast för enstaka tillfällen får befullmäktiga an— nan att utöva den bolaget tillkommande röst- rätten; bolaget skall därvid också meddela erforderliga anvisningar för rösträttens ut- övande. Bolaget äger alltså aldrig meddela en generell och tills vidare gällande full- makt att utöva rösträtten. Avsikten med dessa föreskrifter torde vara att man där- med velat förhindra eller i vart fall försvåra, att fondbolagen låter dem närstående in- tressenter eller andra intressegrupper inom näringslivet eller exempelvis vederbörande aktiebolags styrelse fritt och efter eget skön utnyttja rösträtten för en värdepappersfonds aktier såsom det bäst passar dem.
Enligt utredningens mening bör rösträt- ten för de aktier, som ingår i en värde- pappersfond, utövas av fondbolaget, givet- vis utan att det för bolaget lika litet som för annan aktieägare föreligger skyldighet att utöva densamma. Om bolaget emeller- tid i visst fall önskar utöva sin rösträtt men saknar möjlighet att företrädas av egen re— presentant, bör bolaget inte vara betaget rätten att för detta tillfälle överlåta utövan- det av rösträtten till utomstående.
I sådant fall bör dock bolaget vara skyl- digt att meddela noggranna anvisningar, vid vars utfärdande uppenbarligen skall iakttas bestämmelsen om att bolaget vid rösträt- tens utövande uteslutande skall handla i fondandelsägarnas gemensamma intresse. Det bör däremot inte vara tillåtet för ett fondbolag att utfärda generella och för fle- ra tillfällen gällande fullmakter för annan att utöva rösträtten. Om detta vore möj- ligt, skulle bl. a. den nyssberörda bestäm- melsen till skydd för fondandelsägarna kun-
na bli utan egentligt värde och främmande intressen i stället lätt få ett avgörande in- flytande. Med hänsyn till det anförda har i 8 5 andra stycket i lagförslaget intagits en föreskrift, enligt vilken ett fondbolag inte får annat än för särskilt fall överlåta sin röst- rätt till annan och skall, om så sker, utfärda noggranna anvisningar för dess utövande.
7.7 Värdepappersfondens ställning såsom en fristående förmögenhetsmassa
Vill man skapa trygghet för de sparare och andra penningplacerare, som anförtror sina medel åt ett fondbolag, är det viktigt att värdepappersfonden på liknande sätt som är fallet enligt den anglosachsiska rättens trustbegrepp får karaktären av en från fond- bolagets egen förmögenhet fristående för- mögenhetsmassa. Av väsentlig betydelse är härvidlag att fonden inte kan tas i anspråk för betalning av sådana fondbolagets skul— der, som inte direkt hänför sig till fonden. Enligt den anglosachsiska rätten är detta utan vidare fallet i fråga om all egendom, som överlämnats till en trustee med skyl- dighet för denne att förvalta den mottagna egendomen. Någon särskild lagstiftning har därför inte erfordrats för detta ändamål vare sig i Storbritannien eller Amerikas för— enta stater. I den kontinentala europeiska rätten saknas såsom i andra sammanhang anförts i allmänhet motsvarighet till det anglosachsiska trustbegreppet. Trots detta har värdepappersfondverksamheten i exem- pelvis Västtyskland och Schweiz tagit for- mer som kan sägas ha sitt ursprung i den engelska trusten. Det visade sig härvid att oklarhet kom att råda bl. a. angående vär- depappersfondernas juridiska ställning i för— hållande till såväl fondbolagen som utom- stående tredje m-an. I den särskilda lag-Å stiftning angående värdepappersfondsverk- samheten, som efterhand tillskapats i nyss— nämnda länder, blev därför en av huvud- uppgifterna att säkerställa värdepappersfon- dernas ställning som en från det förval- tande organet fristående förmögenhetsmassa.
Den tyska lagen angående fondbolag fastslår till en början att värdepappers-
fonden skall bilda en särskild förmögen- hetsmassa (Sondervermögen), vilken det åligger fondbolaget att hålla skild från sin egen förmögenhet. Bolaget äger rätt att i eget namn förfoga över fondförmögenheten i enlighet med reglerna i lagen och särskilda fondbestämmelser samt att utöva alla ur densamma härflytande rättigheter. Den i fonden ingående förmögenheten ansvarar emellertid inte för några förbindelser, som fondbolaget ingår, vare sig bolaget åtar sig dessa för egen eller för fondens räkning. Även för fordringar, som bolaget ådragit sig direkt för fondandelsägarnas gemen- samma räkning, svarar sålunda endast bo— lagets egen förmögenhet. Vidare stadgar den tyska lagen, att en värdepappersfond i händelse av fondbolagets konkurs inte skall ingå i bolagets konkursbo. Den till fonden hörande egendomen övergår i dylikt fall i stället till förvaringsbanken. En annan be- stämmelse i den tyska lagen, som är av be- tydelse i nu förevarande sammanhang, fö- reskriver, att egendom som ingår i en vär- depappersfond inte får pantsättas eller eljest belånas och inte heller överlåtas som säker- het; ett förfogande i strid häremot blir ogiltigt i förhållande till fondandelsägarna. Fordringar gentemot bolaget och fordringar som tillkommer en fond kan enligt den tys- ka lagen inte heller kvittas mot varandra. Även den schweiziska lagen om värde- pappersfonder stadgar att den egendom och de rättigheter, som ingår i en värdepappers- fond, inte skall indras i fondbolagets kon- kursmassa utan i stället skall avskiljas däri- från till förmån för fondandelsägarna. Där— vid skall dock förbehåll ske för de anspråk, som kan resas från bolagets sida på att få ersättning för sina förvaltningskostnader och utlägg och att bli befriat från de för- bindelser, som ingåtts för fondens räkning. Inte heller enligt den schweiziska lagen får fondegendomen pantsättas eller överlåtas som säkerhet. Vidare innehåller denna lag bestämmelse om att sådana bolagets skul— der, som inte hänför sig till förvaltningen av fonden, ej kan kvittas mot fordringar, som tillkommer fonden. Såsom tidigare framhållits i kap. 6 inne-
här även det av utredningen framlagda lag- förslaget en utformning av värdepappers- fondsverksamheten, som kan sägas ha sitt ursprung i den anglosachsiska rättens trust- begrepp. En värdepappersfond utgör sålunda enligt lagförslaget inte någon självständig juridisk person utan ligger under fondbola- gets förvaltning. Enär även i svensk rätt mot- svarighet saknas till nyssnämnda trustbe- grepp, följer inte av allmänna regler att den i en värdepappersfond ingående egendomen erhåller en fristående ställning inom fond- bolaget. Med hänsyn till vad inledningsvis anförts angående önskvärdheten av att en värdepappersfond bereds en sådan friståen- de ställning har utredningen ansett det er- forderligt att särskilda regler i sådant syfte tillskapas.
Såsom en första förutsättning för att en värdepappersfond skall få ställningen av en fristående förmögenhetsmassa kan uppstäl— las att det genom en klar gränsdragning fast- slås vad som skall ingå i en värdepappers- fond. Härigenom kan en skiljelinje dras mel- lan fondförmögenheten och fondbolagets övriga förmögenhetsmassa. Till en värdepap- persfond skall sålunda till en början själv— fallet höra de medel, som fondbolaget er- håller vid utgivande av bevis om andel i fonden. I en värdepappersfond skall vidare av naturliga skäl ingå alla de värdepapper, som anskaffats för de medel, som tillförs fonden eller med anlitande av fondens vär- depappersinnehav. Till en fond hör givetvis även den avkastning i form av räntor och ut- delningar samt de realisationsvinster, som härrör från fondegendomen. Slutligen skall till en värdepappersfond uppenbarligen räk- nas alla de rättigheter av olika slag — t. ex. teckningsrätter, rätt till teckning av aktier i andra bolag etc. — vilka härflyter ur de i fonden ingående värdepapperen. Regler, som på angivet sätt bestämmer en värde- pappersfonds innehåll, återfinns i lagför— slagets 11 & första stycket. För att ytter- ligare individualisera fondförmögenheten har föreslagits en bestämmelse i samma pa- ragrafs andra stycke, enligt vilken varje värdepappersfond skall åsättas en beteck- ning, varigenom densamma tydligt kan skil-
jas från andra värdepappersfonder.
För att säkerställa ett avskiljande av den på detta sätt beskaffade värdepappersfon- den bör enligt utredningens mening upp— ställas krav på att all den egendom, som ingår i en sådan fond, rent faktiskt skall hållas skild från fondbolagets övriga egen- dom på ett sådant sätt att risk för någon sammanblandning inte uppkommer. För- slag till föreskrift härom har införts i 12 % första stycket av lagförslaget. Det faktiska avskiljandet av fondegendomen, som så- lunda äger rum, bör naturligen komplette- ras med att värdepappersfonden hos fond- bolaget även bokföringsmässigt redovisas särskilt. I enlighet med vad som mestadels gäller utomlands har utredningen funnit det vara mest ändamålsenligt och med hänsyn till de intressen, till vars skydd avskiljandet sker, säkrast att den förmögenhet som ingår i fonden ej heller förvaras hos fondbolaget. utan att förvaringen får ankomma på ett fristående och av fondbolaget oberoende särskilt företag. Framställningen återkom- mer härtill nedan i avsnitt 7.10 »Förvarings- bank».
Emellertid kan de sålunda föreslagna be— stämmelserna inte anses tillräckliga för att skapa ett i alla avseenden verksamt skydd för fondandelsägarnas intressen. Härför måste nämligen dessutom krävas, att den i en värdepappersfond ingående egendomen inte skall kunna utmätas för fordringar gentemot fondbolaget eller bli indragen i en konkurs, som drabbar bolaget. Vad härvidlag först gäller sådana skulder, som ett fondbolag ådragit sig för egen och allt- så inte för en värdepappersfonds räkning eller för en fonds räkning i strid med la— gens föreskrifter, torde det ligga i sakens natur, att bolagets värdepappersfonder inte bör bära något ansvar och således inte hel- ler bör kunna tagas i mät för gäldandet av dylika skulder. Detsamma synes emellertid böra gälla även när fråga är om infriande av förbindelser, som bolaget behörigen in- gått för en fonds räkning, eller om full- görande av andra förpliktelser, vilka kan sägas direkt avse fondegendomen. Även om det kunde förefalla att finnas fog för att
vid dylika skulder tillåta utmätning i fond— egendomen, kan det nämligen befaras att praktiska svårigheter uppkommer vid sådan utmätning. Bl. a. torde det stundom kunna vara svårt att i ett utmätningsärende avgöra vilka skulder som har avseende på värde- pappersfonden och vilka skulder som avser bolaget. Utredningen har därför ansett den lämpligaste utvägen vara att den i en värde— pappersfond ingående egendomen görs fri från varje utmätning. En bestämmelse där- om har upptagits i 135 första stycket i lagförslaget. En dylik undantagsställning för värdepappers—fonderna anser utredning- en även kunna genomföras utan att borge- närer, vilka äger sådan fordran hos ett fond- bolag som hänför sig till en värdepappers- fond, därigenom kommer att lida förfång.
Det förefaller sålunda till en början otro- ligt, att ett fondbolag utan rimlig anledning skulle vägra att av en värdepappersfonds medel låta betala en skuld, som bolaget ådragit sig för fondens räkning. Härvid bortses givetvis från sådan betalningsskyl— dighet, varom tvist råder och vars existens följaktligen först får prövas i vanlig rättslig ordning. Därest bolaget ändock skulle un— derlåta att betala en dylik skuld, torde ut- mätning för en sådan fordran kunna erhål- las i den del av bolagets egendom, som inte utgörs av värdepappersfond. Om denna egendom ej skulle förslå till fordringsbelop— pets gäldande och bolaget därför på grund av sin bristande betalningsförmåga blir för- satt i konkurs, skall enligt 36 å i lagför- slaget förvaltningen av värdepappersfond, som bolaget innehar, omedelbart övergå till förvaringsbanken. Härvid bör av naturliga skäl följa skyldighet för banken att med an- litande av fondens medel fullgöra alla de förpliktelser, vilka fondbolaget under iakt- tagande av bestämmelserna i lagen om värdepappersfondrörelse ådragit sig för fondens räkning. En uttrycklig bestämmelse härom har för tydlighetens skull intagits i 13 å andra stycket i lagförslaget. Motsva- rande bör gälla om förvaltningen av fon- den övergår på annat fondbolag. Föreskrift härom föreslås i samma stycke. Vad be- träffar skulder, som avser en fond och
uppkommit lagenligt, finns därför inte an- ledning befara att någon borgenär kommer att kunna lida förlust på den grund att fondegendomen görs utmätningsfri. Vad åter beträffar den borgenär, vilken äger sådan fordran hos ett fondbolag som uppkom- mit i strid med bestämmelserna i lagen, får denne räkna med att för utfående av sitt fordringsbelopp hålla sig enbart till bo- lagets »eget» kapital. Detta får anses vara en naturlig följd av de föreskrifter, som till fondandelsägarnas skydd reglerar de ända- mål vartill fondegendomen får användas, och utgör ett förhållande, vilket den som ingår förbindelse med ett fondbolag har att ta med i beräkningen.
En följd av att den till en värdepappers- fond hörande egendomen ej får tas i mät är att den inte heller kan indras i fondbo- lagets konkurs. Enligt 27 & konkurslagen skall nämligen till konkursbo endast räk- nas sådan konkursgäldenären tillhörig egen- dom, som är av beskaffenhet att kunna för gäld tas i mät. Utredningen har emellertid ansett det vara i klarhetens intresse lämp- ligt att i lagförslagets 13 & första stycket även inta en föreskrift av innehåll, att fondegendom vid fondbolags konkurs ej skall ingå i bolagets konkursbo. Den lös- ning av nu ifrågavarande problem, vartill utredningen sålunda kommit, överensstäm- mer i huvudsak med vad som gäller enligt tysk och schweizisk rätt.
För att ytterligare förhindra ett obehö- rigt förfogande över fondegendomen har i 12 å andra stycket i lagförslaget — i lik— het med vad som skett i de tyska och schweiziska lagarna — upptagits ett för- bud mot att överlåta fondförmögenheten såsom säkerhet eller att pantsätta densam- ma. Risken för att ett fondbolag skall kun- na exempelvis pantsätta egendom, som in- går i en värdepappersfond, torde vara gans- ka ringa med hänsyn till att denna egendom alltid skall finnas i förvar hos en bank. Det skulle emellertid kunna tänkas, att bo- laget genom avtal upplät panträtt i fond- egendomen. Är den tillämnade panthava- ren därvid i god tro, bör han äga rätt att hos banken kräva att utfå den egendom,
som avses med den avtalade panträttsupp- låtelsen. I den föreslagna lagtexten har där— för även uttryckligen angivits, att avtal som träffats i strid mot nu ifrågavarande för- bud är ogiltigt. Överträdelse av förbudet har föreslagits bli straffbelagd i 535 första stycket 3) i lagförslaget.
De nu berörda bestämmelserna till skydd mot obehöriga förfoganden beträffande fondegendomen skulle i vissa fall kunna bli satta ur spel genom att en fordran hos ett fondbolag begagnas till kvittning mot belopp, som tillkommer bolaget för värde- pappersfonds räkning. Detta förhållande har, som ovan angetts, uppmärksammats i tysk och schweizisk lagstiftning. Enligt ut- redningens mening förefaller det lämpligt, att ett förbud mot kvittning av ifrågavaran- de slag upptas även i den svenska lagen. En bestämmelse härom återfinns i lagför- slagets 12 å tredje stycket.
Utredningen har slutligen funnit att de sålunda föreslagna reglerna till skydd för den i en värdepappersfond ingående egendo- men bör kompletteras med bestämmelse som begränsar fondbolags rätt att besluta om utbetalning av medel, vilka ingår i en så- dan fond. Dylika beslut synes endast böra få avse ändamål, som kan anses ingå som naturliga led i förvaltningen av en värde— pappersfond. Hit bör räknas förvärv av värdepapper till fonden, utbetalning av ersättning enligt fondbestämmelserna för bolagets kostnader för fondandelsbevisens utfärdande och utgivande, inlösen av fond- andelsbevis inbegripet den ersättning, vil- ken bolaget enligt fondbestämmelserna äger tillgodogöra sig för inlösningsförfarandet, utdelning till fondandelsägare, utbetalning till bolaget av den ersättning bolaget enligt fondbestämmelserna äger erhålla för för- valtningen av fonden samt betalning av skatter, som belöper på fonden, eller full- görande av andra förpliktelser, som avser fonden. Förslag till stadgande av nu berört innehåll har intagits i 16 5. Jämför vad nedan anföres om fondbestämmelser i av- snitt 7.8.
7.8 Regleringen av rättsförhållandet mellan fondbolag och fondandelsägare
Tidigare har angetts att ett fondbolag har att förvalta en värdepappersfond självstän- digt och i eget namn. Det kan dock inte — såsom även i det föregående antytts — vara rimligt att ett fondbolag vid denna förvalt- ning får förfara med de bolaget anförtrod- da medlen enbart efter eget gottfinnande. Ett uttryck för denna inställning återfinns i den förut behandlade föreskriften att ett fondbolag vid förvaltningen av en värde- pappersfond uteslutande skall handla i fond- andelsägarnas gemensamma intresse. Det kan dock knappast vara tillfyllest för fond- andelsägarna att endast ha att lita till en sådan allmän bestämmelse i fråga om fond- förvaltningen. Enligt utredningens mening bör det dessutom krävas att fondbolaget på förhand uppdrar vissa närmare rikt- linjer för förvaltningen. Inom ramen för de tvingande bestämmelser som lagen om vär- depappersfondrörelse innehåller synes det härvid kunna överlämnas åt bolaget att självt utforma dessa riktlinjer. De sålunda tillskapade reglerna har av utredningen fö- reslagits erhålla beteckningen fondbestäm- melser och skyldigheten för fondbolaget att för varje värdepappersfond upprätta så- dana har angivits i lagförslagets 14 5 första stycket. Rättsförhållandet mellan fondbo- lag och fondandelsägare kommer sålunda att regleras inte endast genom lagen utan även genom fondbestämmelserna. För att markera detta har i 8 & första stycket i lag- förslaget upptagits en föreskrift om att bo- laget är skyldigt att följa fondbestämmel- serna. .
För att fondbestämmelserna skall kunna tillfredsställande tjäna sitt syfte bör det en- ligt utredningens mening uttryckligen fast- slås, vilka frågor som måste regleras i des- sa. Dessa frågor har därför ansetts böra anges i lagtexten. Hinder för att även andra frågor kan behandlas i fondbestämmelserna torde av naturliga skäl inte anses kunna ligga i ett dylikt stadgande.
En av de för förhållandet mellan fond- andelsägare och fondbolag viktigaste frå-
gorna är den placeringspolitik, som bolaget avser att följa vid sin förvaltning av fond- medlen. Såsom i kap. 2 framhållits finns härvidlag många olika principer, som kan tillämpas. En värdepappersfond kan exem- pelvis vara begränsad till att enbart omfatta inhemska värdepapper medan en annan fond kan bestå av såväl inhemska som ut- ländska värdepapper. Det förekommer även sådana värdepappersfonder i vilka ingår en- bart värdepapper från ett eller flera främ- mande länder. En annan vanlig form av specialisering avser förvärv av aktier i före- tag inom viss eller vissa branscher (bransch- fonder). För fondandelsägarna måste det vara av betydelse att på förhand känna till, vilken placeringsform fondbolaget avser att anlita för de medel som placeras i en viss fond. Av särskild vikt synes det därvid en- ligt utredningens mening vara att det till- kännages huruvida utländska värdepapper skall ingå i fonden. Det bör därför krävas, att bolaget i fondbestämmelserna anger de allmänna riktlinjerna för placering av fon— dens medel med angivande av huruvida fonden delvis eller helt skall bestå av ut— ländska värdepapper.
En annan i förevarande sammanhang väsentlig fråga avser de principer fondbo- laget ämnar följa vid disponerandet av den avkastning som värdepappersfonden ger. I flertalet sådana fonder torde hela avkast- ningen vid på förhand bestämda tidpunkter utdelas till fondandelsägarna. Såsom i kap. 2 nämnts finns det emellertid i utlandet även 5. k. tillväxtfonder, där man låter fon- dens avkastning kvarstå i fonden och an- vänder denna till förvärv av ytterligare värdepapper. Även mellanting mellan de båda berörda formerna kan förekomma. Då fondandelsägarna på förhand bör äga kännedom om de principer, som härvidlag kommer att följas, har i lagförslaget upp- tagits skyldighet för fondbolaget att i fond- bestämmelserna ange i vil-ken omfattning ut- delning skall ske till fondandelsägarna eller, därest utdelning ej skall äga rum, bestäm- melse härom.
Såsom nedan i avsnitt 7.11.4 och 6 av fö- revarande kapitel kommer att närmare be-
röras bör ett fondbolag vara berättigat att, om det så önskar, i samband med utgivandet och inlösen av fondandelsbevis påföra an- delsägaren ersättning för vissa kostnader. Bolaget bör sålunda kunna förbehålla sig rätt att vid utgivandet av fondandelsbevis göra tillägg till det aktuella värdet av den andel i fonden, som beviset avser, för dels kostnader för bevisets utfärdande och ut— givande, dels kostnader vid inköp av värde- papper svarande mot fondandelsvärdet. På motsvarande sätt bör vid inlösen av fond- andelsbevis avdrag från fondandelsvärdet kunna få göras för dels kostnader för in— lösningsförfarandet, dels kostnader vid för- säljning av värdepapper svarande mot nyss nämnda värde. Storleken av dylika kost— nadsersättningar är enligt utredningens me— ning av sådan betydelse för fondandelsägar- na att det bör krävas att i fondbestämmel— serna anges i vart fall det högsta tillägg resp. avdrag som fondbolaget avser att i förevarande sammanhang tillämpa.
Andra kostnader av sådan betydelse att deras storlek bör anges i fondbestämmelser- na är ersättningen till fondbolaget för dess förvaltning av värdepappersfonden och till förvaringsbanken för dess omhänderhavan— de av fonden. Naturligt torde vara att er- sättningens storlek bestämmes efter någon lätt tillgänglig schablon, t. ex. viss promille av fondens värde. Utredningen har övervägt huruvida i fondandelsägarnas intresse här— vidlag någon viss högsta gräns borde an- ges i lagen. Enligt utredningens mening tor- de emellertid den lämpligaste lösningen va— ra att frågan om förvaltningskostnadernas storlek överlämnas åt den fria konkurren- sen mellan olika fondbolag. Härigenom tor- de i längden uppnås den för fondandels- ägarna förmånligaste prissättningen.
I förevarande avseende har därför i lag— förslaget endast föreslagits den föreskriften att fondbestämmelserna skall ange den er— sättning bolaget äger åtnjuta för sin för- valtning av fonden och den ersättning för- varingsbanken äger åtnjuta för sitt omhän- derhavande av fonden.
Om det på sätt ovan anförts i fondbe- stämmelserna anges, att det vid utgivan—
de av fondandelsbevis skall få göras visst tillägg för kostnaderna för bevisets utfär— dande och utgivande bör fondbestämmel- serna också tydligt utvisa huruvida detta tilläggsbelopp skall tillfalla fondbolaget el- ler fonden. Motsvarande bör gälla i fråga om sådana avdrag som enligt fondbestäm- melserna kan få göras vid inlösning av fondandelsbevis för kostnaderna för inlös- ningsförfarandet. Upptager fondbestämmel- serna ej uttryckliga föreskrifter om att bola- get äger tillgodogöra sig de angivna tilläg— gen resp. avdragen, bör de tillfalla fonden, och bolaget bör få åtnöjas med den all- männa förvaltningsersättning som skall ut- gå enligt fondbestämmelserna och vars stor- lek bestämts där.
De tillägg till fondandelsvärdet, som vid försäljning av fondandelsbevis kan ifråga— komma för kostnaderna vid inköp av vär- depapper för det belopp, som tillföres fon- den (dvs. courtage och ev. stämpelkostnad), bör uppenbarligen alltid tillfalla fonden. Detsamma gäller motsvarande avdrag vid inlösning av fondandelsbevis. Dessa tillägg och avdrag har ju till syfte att skaffa täck- ning för utgifter som bestrids med fond- medel.
Vad sålunda anförts om tillägg och av- drag har beaktats vid utformningen av de bestämmelser om fondbolags rätt att beslu- ta om utbetalningar som upptagits i 16 & av lagförslaget och som behandlats ovan i avsnitt 7.7 i detta kapitel.
Slutligen bör enligt utredningens mening krävas att i fondbestämelserna intas någ- ra uppgifter av rent upplysande karaktär. Här avses angivande av fondens beteck- ning, fondens räkenskapsår och de tider då de kvartalsredogörelser, vilket det åligger fondbolaget att avge, skall upprättas.
De nu berörda föreskrifterna om vad som skall anges i fondbestämmelserna återfinns ilagförslagets 14 5 första stycket.
Den betydelse, som med hänsyn till det ovan anförda bör tillmätas fondbestämmel- serna, gör det angeläget att de utgör en godtagbar grundval för rättsförhållandet mellan fondbolag och fondandelsägare. För att tillgodose detta krav bör enligt utred—
ningens mening upprättade fondbestämmel- ser på förhand fastställas av bankinspektio- nen. En föreskrift härom har införts i 14 å andra stycket. En sådan fastställelse skall i första hand avse ett konstaterande av att tydliga besked lämnats i samtliga frågor, som enligt lagen måste regleras genom fond- bestämmelserna.
Det kunde naturligtvis vidare tänkas att fastställelsen även skulle innefatta en pröv- ning av innehållet i bestämmelserna. Enligt utredningens uppfattning skulle emellertid i vart fall en mera ingående sådan prövning föra för långt. Det skulle dessutom kunna föranleda till att bankinspektionen framstod såsom ett slags garanti för fondbestämmel- sernas lämplighet, vilket givetvis inte får vara fallet. Å andra sidan bör inspektionens åtgärd inte vara inskränkt till att enbart godta vad som föreslagits. I den mån de upp— rättade fondbestämmelserna innehåller be- stämmelser, som synes vara för fondandels- ägarna uppenbart oskäliga, bör det åligga inspektionen att inskrida genom att vägra fastställelse. Bankinspektionens beslut om fastställelse bör enligt sakens natur före- ligga redan innan fondbolaget börjar utge fondandelsbevis avseende den fond bestäm- melserna avser. Detta har kommit till ut- tryck i lagförslagets 27 & sista stycket.
För att säkerställa att köpare av fond- andelsbevis får tillfälle att ta del av fond- bestämmelserna har i 33 å andra stycket i lagförslaget upptagits föreskrift att de för en värdepappersfond gällande fondbestäm— melserna skall finnas fogade vid den års— berättelse, som enligt samma lagrum skall upprättas för varje sådan fond. Dessutom skall enligt 27 å andra stycket fondandels- bevisen uppta erinran om nyssnämnda för- hållande med upplysning tillika om var års- berättelserna för fonden finns tillgängliga.
Eftersom fondbestämmelserna såsom av det föregående framgår ligger till grund för regleringen av rättsförhållandet mellan fond- bolaget och fondandelsägarna samt de sena- re i princip får förutsättas ha förvärvat si- na andelar på grundval av sin kännedom om fondbestämmelsernas innehåll, ligger det i sakens natur att fondbolaget icke bör helt
på egen hand kunna ändra de fondbe- stämmelser, som blivit i vederbörlig ord— ning fastställda.
Ingen invändning kan tydligen riktas mot att fondbestämmelserna ändras genom ett gemensamt beslut av fondbolaget och samt- liga fondandelsägare eller efter medgivan— de av samtliga fondandelsägare och att änd— ringen därefter får fastställas av bankin— spektionen. Emellertid är det uppenbart, att det normalt framstår såsom av praktiska skäl ogenomförbart att åstadkomma ett ge- mensamt beslut av fondbolaget och samt- liga fondandelsägare eller att inhämta alla fondandelsägarnas medgivande till en änd— ring av fondbestämmelserna. Som ett alter- nativ kunde därför övervägas att i stället låta ändringen godkännas av något organ eller någon myndighet som kunde anses företräda fondandelsägarna (jfr de föreslag- na reglerna om utseende av styrelseleda- mot med särskild uppgift att vaka över att fondandelsägarnas intressen vederbörli- gen beaktas). När det gäller fondbestämmel— sernas centrala delar, dvs. riktlinjerna för fondmedlens placering, rätten att placera fondmedel i utländska värdepapper samt fondens utdelningspolitik har utredningen emellertid ansett att en fondandelsägare bör ha rätt att veta att dessa grundläggande reg- ler för fondens förvaltning ej kommer att kunna ändras utan att han samtyckt där- till. Utredningen föreslår därför att ändring av fondbestämmelserna i dessa delar ej skall få ske utan medgivande av samtliga fond— andelsägare.
Om ändrade förhållanden medfört att de bestämmelser, som gäller i dessa hänseen- den, icke vidare är lämpliga men samtycke till ändring ej kan inhämtas från alla an— delsägare, får fondbolaget taga under över— vägande att upplösa fonden och att i dess ställe bilda en ny fond med andra och me- ra ändamålsenliga fondbestämmelser.
Vad beträffar fondbestämmelsernas öv- riga innehåll har ett motsvarande resone- mang synts utredningen föra alltför långt. Det gäller härvidlag vanligen, förutom fon- dens beteckning och räkenskapsår samt ti- den för avgivande av kvartalsredogörelser,
de tillägg till och avdrag från fondandels- värdet, som bolaget berättigats göra vid ut- givande och inlösen av fondandelsbevis, samt den ersättning fondbolaget och för— varingsbanken skall äga åtnjuta. Berättigat behov av jämkningar i vad som ursprungli- gen bestämts härom torde kunna uppkomma ganska ofta. Det skulle därför knappast vara förenligt med fondandelsägarnas bästa att även i fråga om dessa regler tillämpa en ordning som i praktiken skulle innebära att ändringar så gott som aldrig skulle kunna genomföras på annat sätt än genom att fonden upplöstes och en ny fond bildades i dess ställe. En ändring av fondbestämmel- serna i här angivna delar bör enligt utred— ningens mening därför få komma till stånd om bankinspektionen finner, att ändringen är skälig och ej stridande mot fondandels- ägarnas intressen.
För att lämna möjlighet för den fondan— delsägare, som ej vill godta en blivande änd- ring, att i förväg inlösa sitt fondandels- bevis bör en ändring ej få träda i tillämp— ning förrän viss tid, förslagsvis tre månader, efter det att tillståndet meddelats. Om of— fentliggörande av ändringen bör inspektio- nen äga meddela behövliga föreskrifter.
Föreskrifter om ändring av fondbestäm- melser har intagits ilagförslagets 15 5.
7.9 Placering av värdepappersfonds medel 7.9.1 Allmänt
Ändamålet med en värdepappersfond är att erbjuda allmänheten en möjlighet att under så betryggande former som möjligt placera medel i aktier och andra värde- papper. De i fonden ingående värdehand- lingarna måste vara av sådant slag att de lätt kan omsättas i penningar för att möjlig- göra inlösen av utgivna fondandelsbevis. Fonden bör därför bestå endast av sådana värdepapper, som är föremål för en fort- löpande kursnotering eller för vilka det i allt fall finns en sådan marknad att deras värde utan svårighet kan fastställas. Detta är även
av betydelse för att fondens värde lätt skall kunna fastslås. Vidare bör fondens totala värdepappersbestånd vara sammansatt på sådant sätt att en effektiv riskspridning före- ligger. För att förhindra en ur samhällelig synpunkt olämplig maktkoncentration in— om näringslivet bör också skapas garantier för att fondbolagen inte får möjlighet att med stöd av de i fonderna ingående aktier- na skaffa sig allt för stort inflytande i de företag, vars aktier ingår i fonderna.
Nu angivna förhållanden har i utländsk lagstiftning på hithörande område befun- nits vara av sådan vikt att man mycket ofta uppställt noggranna regler, som när- mare bestämmer den sammansättning en fond får äga med hänsyn till nyssnämnda omständigheter. Det finns emellertid även exempel från utlandet på att man i fråga om värdepapperens art tillåter förvärv av praktiskt taget vilka värdepapper som helst. I länder, där särskilda regler meddelats om vilka värdepapper som får förvärvas, har från fondbolagshåll också stundom uttalats den kritiken, att föreskrifterna kan innebära ett hinder för fondbolagens verk- samhet och innefattar en alltför långt gåen- de detaljreglering. Kritiken synes emellertid överdriven, och avsaknaden av sådana reg- ler kan medföra risk för att tillsynen över värdepappersfondsverksamheten måste yt— terligare ökas. Utredningen finner därför att föreskrifter av mera utförligt slag i samtliga nu ifrågavarande hänseenden bör ingå i en blivande svensk lagstiftning. Sådana bestäm— melser har därför föreslagits i 18—20 åå. I 18 5 har sålunda angivits, vilka olika slag av värdepapper som under beaktande av önskemålet om marknadsunderlag får för- värvas till värdepappersfonder, medan 19å innehåller regler, som med hänsyn till öns- kemålet om riskspridning till storleken be- gränsar de enskilda fondernas innehav av värdepapper i ett och samma eller varandra närstående företag. I 20 5 har slutligen upptagits föreskrifter, som avser att för- hindra att ett fondbolag kan få ett alltför stort inflytande i ett företag med stöd av det i en värdepappersfond nedlagda aktie- innehavet.
Vad till en början angår de olika slag av värdepapper, som med hänsyn till det be- rörda marknadskravet enligt utredningens mening bör få förvärvas till värdepappers— fond, kommer i första hand i fråga svenska aktier, som är inregistrerade vid Stockholms fondbörs. Den fortlöpande kursnotering. som här förekommer, gör det lätt att dag— ligen fastställa värdet på dessa aktier och de torde även i de allra flesta fall vara lätta att omsätta i kontanta medel. Härtill kom- mer att en lämplighetsprövning äger rum från fondbörsstyrelsens sida innan inregi— strering sker. Enligt 19 å andra stycket börsordningen för Stockholms fondbörs skall sålunda ansökan om inregistrering av svenska aktier vid fondbörsen vara åtföljd av bl.a. uppgift å aktiernas ungefärliga marknadsvärde och det antal aktier, som vunnit spridning bland allmänheten, unge— färliga antalet aktieägare samt årsredovis- ningar och revisionsberättelser för de fem senaste räkenskapsåren. Kravet på uppgift om spridningsfrekvensen torde vara föran- lett av det förhållandet, att en tillräcklig spridning ger bättre möjlighet att beräkna en akties marknadsvärde. Även efter inre- gistreringen utövar börsstyrelsen i viss ut- sträckning en fortlöpande kontroll. Enligt 26 % börsordningen skall sålunda företag. vars aktier är inregistrerade vid fondbörsen. för varje räkenskapsår till börsstyrelsen av- ge årsredovisning och revisionsberättelse. Även andra företagets meddelanden, som är avsedda för aktieägarna, skall tillställas sty- relsen. Börspapper, som inte längre uppfyl- ler för inregistrering fastställda villkor, skall enligt 27 5 första stycket börsordningen under vissa förutsättningar avföras från notering vid börsen. Med de börsnoterade svenska aktierna bör kunna jämställas ob- ligationer och förlagsbevis avseende sådana svenska obligations— och förlagslån, vilka blivit inregistrerade på Stockholms fond- börs. Dessa lån finns upptagna på de av fondbörsen utgivna kurslistorna och värdet på ifrågavarande obligationer och förlags- bevis kan därför likaledes lätt fastställas.
Dessa värdepapper torde även vara lätta att försälja. Dessutom gäller för inregistrering- en av desamma i stort sett motsvarande krav som i fråga om aktier. I lagförslaget har därför under 18 & första stycket 1) upptagits föreskrift om att till värdepappers- fond får förvärvas vid Stockholms fond- börs inregistrerade svenska aktier, obliga- tioner och andra värdepapper.
Vid sidan av de börsnoterade värdepap— peren finns ytterligare vissa svenska värde- papper, som från nu relevanta synpunkter kan anses i viss mån jämförliga med de vid fondbörsen inregistrerade. Här avses de som är redovisade på Svenska fondhandla— reföreningens kurslista för vissa aktier och obligationer. Kurslistan publiceras regelbun- det på de större dagstidningarnas handels- sidor, varigenom värdet av de på listan upp- tagna värdepapperen lätt kan fastslås. Fond- handlareföreningen prövar ansökningar om upptagande på listan och avgör även eljest när ett värdepapper skall uppföras till no- tering på listan eller avföras därifrån. Er- farenheterna från denna speciella kurslista, vilken funnits i mer än femtio år, har givit vid handen, att de där redovisade värde- papperen måste anses ur här relevanta syn- punkter i stort sett jämförbara med de börs- noterade. Enligt utredningens uppfattning bör fondbolagen medges rätt att till värde- pappersfonderna förvärva även nu avsedda aktier och obligationer i den mån de är svenska. Enär det får anses mindre lämp- ligt att införa den ifrågavarande privata kurslistan som ett begrepp i lagen, har den föreslagna lagtexten i denna del givits en mera allmän formulering. Enligt 18 & förs- ta stycket 2) i lagförslaget får sålunda till värdepappersfond förvärvas svenska aktier, obligationer eller andra värdepapper, som noteras på lista utgiven av sammanslutning av svenska fondkommissionärer.
Såsom framgår av vad ovan under av- snitt 7.8 i detta kapitel anförts bör enligt ut- redningens mening även utländska värde- papper få ingå i en värdepappersfond i den mån förvärv av sådana är förutsatt i fond- bestämmelserna. Det synes emellertid up- penbart att en viss begränsning måste ge-
nomföras, när det gäller vilka slag av så- dana värdepapper, som bör få förvärvas till en dylik fond. En rimlig inskränkning i förvärvsrätten synes enligt utredningens me— ning kunna uppnås genom krav på att det utländska innehavet endast får avse värde- papper, som är föremål för handel och no- tering på en större fondbörs. Det torde få förutsättas att även utländska sådana bör- ser utövar en viss uppsikt beträffande de värdepapper som där omsätts. Genom ett dylikt krav vinns även att det tämligen lätt går att fastslå gällande värde på värdepap— peren i fråga. Möjligheterna att utan större svårighet kunna försälja de utländska vär- depapperen torde även härigenom öka be— tydligt. En bestämmelse av antytt slag bör inte begränsas till endast utländska större börser utan bör gälla även Stockholms fond- börs, enär det inte är uteslutet att där kan inregistreras sådana utländska värdepapper, som inte är föremål för handel och note- ring vid annan större fondbörs. I enlighet med det anförda har i lagförslagets 18 & första stycket 3) upptagits en föreskrift. enligt vilken till värdepappersfond får för— värvas utländska aktier, obligationer och andra värdepapper, därest förvärv av såda- na är förutsatt i fondbestämmelserna och värdepapperen är föremål för handel och notering vid större fondbörs.
En särskild ställning intar sådana ännu onoterade värdepapper, som enligt sina emissionsvillkor avses inom en snar framtid bli börsintroducerade eller eljest föremål för regelbunden notering. Dylika värde— papper betingar inte sällan ett lägre pris innan de blivit noterade än därefter och be— traktas därför ofta såsom förmånliga pla— ceringsobjekt. Enligt utredningens mening måste det vara av värde att ett fondbolag bereds möjlighet att förvärva värdepapper av detta slag till en värdepappersfond. Någon skillnad mellan inländska och utländska värdepapper synes härvidlag inte finnas an- ledning att upprätthålla. I 18 5 första styc- ket 4) i lagförslaget har därför upptagits en bestämmelse, enligt vilken till värdepappers- fond får förvärvas aktier, obligationer och andra värdepapper, som utbjuds till för-
säljning under sådana förhållanden att san- nolika skäl finns för antagande att de inom kort kommer att inregistreras vid Stock- holms fondbörs eller eljest bli föremål för sådan handel och notering, som sägs i sam- ma lagrum under 2) och 3). Såvitt fråga härvid är om utländska aktier, avses givet- vis endast sådana aktier som får förvärvas enligt gällande fondbestämmelser. Om det berörda antagandet sedermera skulle visa sig felaktigt, måste enligt utredningens me- ning den riktiga åtgärden vara att låta de under nu ifrågavarande förutsättning för- värvade värdepapperen genom försäljning utgå ur fonden. En tidsfrist av sex månader från förvärvet har härvidlag ansetts vara tillräcklig. Har värdepapperen i fråga efter utgången av denna tid inte börsintroducerats eller upptagits på fondhandlareföreningens kurslista, bör de sålunda avyttras så snart detta lämpligen låter sig göra. Ehuru det av naturliga skäl är angeläget att värdepap- per av här angivet slag inte kommer att kvarligga i fonden under längre tid, har utredningen dock inte ansett det vara ända- målsenligt att någon slutdag anges för inne- havet, eftersom fondbolaget därigenom un- der ogynnsamma förhållanden skulle kunna tänkas åsamkas onödig förlust genom tvångsförsäljning. Bestämmelse av senast berört innehåll har upptagits i lagförslagets 18 å andra stycket. Kontroll av att be- stämmelsen efterlevs torde inrymmas under bankinspektionens tillsynsverksamhet.
En särskild typ av värdepapper, i vilken det stundom kan vara lämpligt för ett fondbolag att kortvarigt kunna placera lik- vida värdepappersfondsmedel, är skattkam- marväxlar, som utfärdats av svenska staten. En bestämmelse, vilken medger en dylik placering, har i lagförslaget intagits i 18 5 första stycket 5).
I sista stycket av 18 5 har i lagförslaget upptagits en bestämmelse, enligt vilken med aktier skall jämställas bevis om rätt till för- värv eller utbekommande av aktier. Här avses teckningsbevis, teckningsrättsbevis och delbevis samt ev. andra bevis som kan sägas äga en liknande funktion. Detta förhållande torde ligga i sakens natur, men utredningen
har ändock ansett att en föreskrift härom försvarar sin plats i lagen för undvikande av varje tvivelsmål på denna punkt.
Utredningen har övervägt huruvida — i likhet med vad som skett i den västtyska lagstiftningen — förbud borde införas mot förvärv till värdepappersfond av fondandels— bevis avseende andra värdepappersfonder. Till stöd för ett sådant förbud kan åberopas olika skäl. Sålunda torde ett förvärv av fondandelsbevis på grund av de med dessa värdepapper förenade särskilda utgivnings— och förvaltningskostnaderna ställa sig dyra- re än direkta aktieförvärv och därför i all- mänhet vara oförmånliga för fondandels- ägarna. Vidare kan ett fondbolag tänkas ut- nyttja placering i fondandelsbevis som en likviditetsregulator med hänsyn till den med dessa bevis förenade inlösningsskyldigheten. Ett sådant utnyttjande av fondandelsbevis är främmande för värdepappersfondsverk- samhetens idé och kan leda till svårigheter för det fondbolag, vars andelsbevis begag- nas för dylikt ändamål. Ytterligare kan framhållas att förvärv av sådana fondan- delsbevis, som avser fonder med icke öppen redovisning av värdepappersbeståndet, skul- le omöjliggöra en fullständig och klar redo- visning av den förvärvande fondens inne- håll. Dessutom skulle förvärv av fondan- delsbevis till en värdepappersfond kunna tänkas medföra ett visst kringgående av de i lagförslagets 19 & upptagna reglerna, som med hänsyn till önskemålet om risksprid- ning till storleken begränsar en värdepap- persfonds innehav av värdepapper i ett och samma eller varandra närstående företag. Slutligen kan anföras att ömsesidiga för— värv av fondandelsbevis i olika fonder kan göra fonderna beroende av varandra vid beräknande av deras värde och omöjlig- göra ett fastställande av gällande fondan- delsvärden.
Å andra sidan kan inte bortses från att vissa fördelar kan vara förenade med för— värv av fondandelsbevis till en värdepap- persfond. Det kan sålunda t.ex. ibland i fråga om länder med en liten aktiemarknad vara lättare att anskaffa fondandelsbevis än aktier. Vidare kan i vissa fall en placering
av fondmedel i en välskött värdepappersfond framstå som en lämplig åtgärd. Det kan exempelvis vara fråga om en utländsk fond eller en branschfond, där det kan vara av värde att kunna utnyttja den speciella sak— kunskap, som ledningen för en sådan fond kan anses besitta. Emellertid bör i detta sammanhang erinras om att riksbanken be- träffande tillämpningen av valutaförord- ningen i januari 1969 föreskrivit att aktier och andelar i investmentbolag eller invest- mentfonder ej skall kunna förvärvas genom switch.
Vid övervägande av nu anförda syn— punkter har utredningen funnit att ett fond- bolag torde sakna anledning att placera fondmedel i de i förhållande till en direkt- placering i aktier kostsammare fondandels— bevisen i sådan omfattning att kostnadsök- ningen blir till förfång för fondandelsägar— na. De med denna form av penningplace— ring förenade särskilda kostnaderna torde även göra det föga troligt att fondandels- bevis kommer att utnyttjas såsom någon form av likviditetsregulator. Inte heller sy- nes riskerna för placering av fondmedel i värdepappersfonder utan öppen redovisning böra överdrivas med hänsyn till bl.a. de publicitetskrav utredningen föreslår för de svenska värdepappersfondernas del och den tendens till krav på offentliggörande av värdepappersfondernas innehåll, som åter- finns jämväl i utländsk lagstiftning och praxis. Även det överskridande av de i riskspridningssyfte föreskrivna maximigrän- serna, som förvärv av fondandelsbevis skul- le kunna medföra, torde, bl. a. på grund av den riskfördelning som redan finns repre- senterad i varje fondandelsbevis, knappast komma att få några mera allvarliga konse- kvenser. Om det av detta skäl skulle vara förbjudet att låta fondandelsbevis ingå i en värdepappersfond, kunde f. ö. med lika stort fog göras gällande, att inte heller ak- tier i investmentbolag finge ingå i en sådan fond. Att införa ett förbud av sist berört slag har utredningen funnit icke böra ifråga— komma. Vad slutligen angår frågan om fast- ställande av fondvärde vid ömsesidiga in- nehav av fondandelsbevis i olika fonder
gäller de berörda svårigheterna uppenbar- ligen ej fondandelsbevis, vilka är föremål för sådan regelbunden notering som i lag- förslagets 18 5 uppställts som förutsättning för förvärv av värdepapper till värdepap- persfond. Då det givetvis inte finns anled- ning att i förevarande hänseende ge fond- andelsbevisen en särställning i förhållande till andra arter av värdepapper, torde fråga aldrig uppkomma om införlivande med vår— depappersfond av andra än sådana fondan- delsbevis, vars värde kan fastslås med stöd av regelbundna noteringar av nyssnämnt slag.
Med hänsyn till det anförda och då det kan tänkas att förvärv av fondandelsbevis till en värdepappersfond i vissa fall kan vara ur fondandelsägarnas synpunkt för- delaktiga, har utredningen inte funnit skäl föreligga att införa ett förbud mot sådant förvärv. Fondandelsbevisen bör i stället föl— ja de allmänna reglerna för värdepappers— förvärv ilagförslagets 18 &.
7.9.3 Riskfördelnin gs grundsatsen
En av de grundläggande principerna för värdepappersfondsverksamhet är — såsom förut berörts — att det i en värdepappers- fond nedlagda kapitalet skall placeras på sådant sätt att riskerna för förluster såvitt möjligt fördelas på bästa sätt (riskfördel— ningsgrundsatsen). Detta innebär med till- lämpning av den gamla regeln att man ej skall lägga »alla ägg i en korg» att fond— förmögenheten bör placeras i värdepapper utgivna av olika från varandra fristående företag. I nästan all i det föregående redo- visad utländsk lagstiftning på hithörande område förekommer också bestämmelser, som begränsar ett fondbolags möjligheter att placera allt för stor del av en värde- pappersfonds förmögenhet i sådana värde- papper som är utgivna av samma företag eller stundom av samma företagskoncern. Även i länder, där dylik lagstiftning saknas, tillämpar man i praktiken liknande regler. Vanligen sätts en högsta gräns för förvärv av värdepapper med samme utställare. Gränsen brukar uttryckas i ett procentuellt
förhållande mellan värdet av dylika värde— papper och värdepappersfondens samman— lagda värde. Det står enligt utredningens mening klart, att även blivande svensk lag- stiftning om värdepappersfonder måste in- nehålla bestämmelser av liknande slag.
Tillämpningen av de berörda bestämmel- serna bör begränsas till den situation, som föreligger då fråga uppkommer om förvärv av visst slag av värdepapper. Föreskrifterna bör i enlighet härmed inte hindra en fond från att behålla värdepapper av samme ut- ställare i fall där innehavet av dylika värde- papper visserligen överstiger en i lagen an- given procentsats, men gör detta på grund av värdestegring, som inträffat efter för— värvet. Det kan enligt utredningens mening knappast vara riktigt att framtvinga en för— säljning till viss del av t. ex. en aktiepost, som överskridit den tillåtna gränsen på grund av en — kanske rentav tillfällig — kursstegring, Inte heller bör bestämmel- serna lägga hinder i vägen för ett motta- gande av de fondaktier. som aktieinnehavet i fonden berättigar till.
Vid diskussion av vilken procentuell gräns, som kan bedömas såsom lämplig med hänsyn till förhållandena i vårt land, har Stiftelsen Aktietjänst anfört, att de grän- ser som anges i t.ex. den tyska lagstift- ningen (5 % med rätt att under vissa förut- sättningar öka procentsatsen till 71/2%) med det större urval av aktier, som där finns att tillgå, måhända är alltför snäva för svenska förhållanden. Stiftelsen har för sin del velat rekommendera, att i Sverige måtte sättas en gräns av 10 %. Till belys— ning av stiftelsens förslag kan framhållas att enligt en kvartalsuppställning per den 16 december 1967 ingick i Koncentrafon— derna aktier i följande antal företag med en procentuell andel av resp. fonds totala fondvärde överstigande 5 %, nämligen i Koncentra ett med 8,9 %, i Lågkoncent- ra fem med 14,9—5,2 % samt i Hög- koncentra likaledes fem med 9,7—5,8 %.
Såvitt det är för utredningen känt har man utomlands knappast någonstädes som huvudregel föreskrivit en så hög procent- sats som den sålunda föreslagna. Under
intryck av vad som visat sig vara brukligt i utländsk lagstiftning och praxis har utred- ningen därför funnit sig böra stanna för att föreslå, att i den blivande svenska lag- stiftningen gränsen sätts till 5 %. Genom en sådan regel för förvärvsbegränsning tvingas ett fondbolag att sprida ut en vär— depappersfonds innehav av värdepapper över åtminstone ett tjugutal olika företags aktier. Ur riskfördelningssynpunkt torde detta vara avsevärt mera tillfredsställande än om, vilket skulle kunna bli fallet vid den av stiftelsen föreslagna procentsatsen, en fond innehåller endast ett tiotal olika företags aktier. Enligt utredningens upp— fattning torde den svenska värdepappers- marknaden även vara av tillräckligt stor omfattning för att några större svårigheter inte bör förväntas uppkomma när det gäller att under iakttagande av den föreskrivna gränsen utvälja lämpliga placeringsobjekt för värdepappersfonder med enbart svenska värdepapper. Det kan erinras om att om- kring 110 svenska aktiebolag f.n. har sina aktier inregistrerade vid Stockholms fond— börs och att ett fyrtiotal inhemska företag nu finns representerade på fondhandlare— föreningens kurslista.
På grund av vad sålunda anförts har i 19 & första stycket i lagförslaget upptagits en föreskrift av innehåll, att värdepapper med en och samme utfärdare ej får mot vederlag förvärvas till värdepappersfond i vidare mån än att i fonden ingående vär- depapper, som utfärdats av honom, efter förvärvet uppgår till högst 5 % av fondens värde. Med värdepapper med samme ut— färdare förstås såväl aktier och obligationer som andra sorters värdepapper, som är ut- ställda av samma företag. Ehuru det må- hända torde sakna nämnvärd praktisk be— tydelse har utredningen ansett att även stats- papper bör drabbas av inskränkningen. En- ligt utredningens förslag får således i en värdepappersfond inte heller ingå mer än föreskriven procentsats av obligationer, som utfärdats av svenska staten.
Emellertid kan den föreslagna 5—pro- centsregeln under vissa förhållanden tänkas komma att visa sig alltför stel och i den
praktiska tillämpningen visa sig medföra mindre lämpliga konsekvenser. Det kan exempelvis befinnas särskilt värdefullt att placera fondmedlen i ett visst företags ak- tier. Den gynnsamma utvecklingen av dessa aktier kan ha medfört en kraftig värde- stegring på aktierna med påföljd att 5- procentsgränsen uppnåtts. Det har därför synts utredningen lämpligt, att det skapas möjligheter för fondbolagen att, om de så önskar, i en dylik situation förvärva ytter- ligare aktier av ifrågavarande slag. Det kan även t. ex. tänkas att häftiga kursrörelser på börsen medför ett oförutsett överskridande av den angivna gränsen. Fondbolagets sty— relse kan ha fattat beslut om inköp av en viss aktiep05t, som med hänsyn till aktier— nas värde vid tidpunkten för beslutet inte skulle medföra ett överskridande av den tillåtna maxirnigränsen. Vid inköpstillfället stiger så aktierna i fråga plötsligt kraftigt med påföljd att förvärvet av den aktiepost beslutet avser föranleder att 5-procentsre- geln inte kan följas. Med hänsyn till bland andra nu berörda förhållanden har före- slagits en föreskrift, enligt vilken 5-pro— centsgränsen för viss eller vissa utfärdares Värdepapper kan få överskridas intill högst 10 % av fondvärdet. En förutsättning för ett dylikt överskridande bör emellertid vara att bankinspektionen lämnat medgivande härtill. Ett dylikt tillstånd torde inte alltid böra vara förenat med villkor om en åter- gång till 5-procentsgränsen inom viss tid utan torde även kunna avse en obegränsad tidsrymd. Tillståndet bör naturligtvis kunna avse en lägre procentsiffra än den högsta tillåtna.
En annan situation, då ett överskridande av de angivna maximigränserna kan synas befogad, uppkommer vid nyemissioner i sådana aktiebolag, i vilka fonden innehar aktier i en sådan utsträckning, att gränser- na 5 och 10 % redan uppnåtts eller skulle komma att överskridas, om den fonden tillkommande rätten till nyteckning utnytt- jades. Enär aktiebolagen vid en nyemission fastställer ett pris på de nya aktierna, som vanligen understiger det gällande värdet för de gamla aktierna, kan den aktieägarna till-
kommande företrädesrätten till de nyemit- terade aktierna medföra en ekonomisk för- del. Även om teckningsrätterna visserligen kan överlåtas, skulle det ofta kunna tänkas, att en underlåtenhet att utnyttja rätten till nyteckning skulle innebära en klar ekono— misk nackdel. Utredningen har därför an- sett, att förvärv på grund av tidigare aktie- innehav av nya aktier vid nyemission i aktie- bolag bör få ske utan hinder av att de be- rörda procentsatserna därigenom kommer att överskridas. Det bör emellertid enligt utredningens mening åligga fondbolaget att senast inom sex månader från dylikt för- värv avhända fonden den del av de sålunda förvärvade aktierna, som inte vid något tillfälle efter förvärvet kunnat inrymmas inom de regelmässigt tillåtna gränserna för aktieinnehavet. Bestämmelser härom åter— finns i 19 å andra stycket i lagförslaget.
Den riskfördelning, som är avsedd att åstadkommas genom den föreskrivna ut- spridningen av en värdepappersfonds me- del på värdepapper av olika utställare, har bl. a. till syfte att mildra de ogynnsamma verkningar, som skulle inträda, därest en mycket stor del av fondförmögenheten vore placerad i ett företag, som råkade ut för ekonomiska svårigheter eller rent av för— sattes i konkurs. Det kan emellertid tänkas att flera företag är så nära förbundna med varandra att ekonomiska svårigheter för ett av dessa företag får betydande åter- verkningar även på de övriga företagen. Om under sådana förhållanden en värdepap- persfonds medel visserligen fördelats på värdepapper av ett antal olika utställare men dessa är ekonomiskt sett nära för- bundna med varandra, kan den säkerhet, som man velat uppnå genom kravet på riskfördelning, lätt bli illusorisk. Med hän- syn till den nu antydda faran har i sista stycket av 19 å i lagförslaget upptagits en bestämmelse av innebörd, att fondbolag bör ägna särskild uppmärksamhet däråt, att värdepapper utställda av företag, vilka är förbundna med varandra 1 väsentlig ekono- misk intressegemenskap, ej förvärvas i så- dan omfattning, att intresset av riskför- delning inte i erforderlig mån tillgodoses.
Det från 60 å i banklagen hämtade ut- trycket »förbundna med varandra i väsent- lig ekonomisk intressegemenskap» avser inte endast sådana fall, där företagen ingår i samma koncern, utan över huvud taget sådana situationer, där ett företag på ett eller annat sätt har ett dominerande infly- tande över ett annat företag. Det är tydligt, att det stundom kan vara svårt för en utom- stående att kunna konstatera huruvida ett förhållande av sist angivet slag föreligger. Den föreslagna lagbestämmelsen har emel- lertid inte heller erhållit ett klart kategoriskt innehåll utan utformats som en erinran om vikten att riskfördelningstanken ägnas stor omsorg av fondbolagen.
7.9.4 Förhindrande av maktkoncentration
I ett fondbolags konstruktion ligger att bola- get och dess styrelse kan utöva inflytande i de företag, vars aktier är företrädda i bo- lagets värdepappersfonder, med endast en ringa egen kapitalinsats. Detta inflytande är i stället i allmänhet huvudsakligen grun- dat på de anonyma fondandelsägarnas till- skott till fonderna. Med hänsyn till detta förhållande ävensom till önskemålet om att förhindra en ur samhällelig synpunkt föga önskvärd maktkoncentration inom närings- livet bör enligt utredningens mening vissa garantier skapas för att fondbolagen inte får möjlighet att utöva alltför stort infly- tande med stöd av aktier, som ingår i vär- depappersfonder. Utredningen har därför i lagförslagets 20 5 första stycket upptagit en föreskrift av innebörd att fondbolag inte får i värdepappersfonder inneha mer än 5 % av aktierna i ett och samma aktiebolag eller, om aktier med olika röstvärde finns, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst 5 % av röstetalet för samtliga aktier i aktiebolaget. Den angivna procentsiffran är i viss mån godtyckligt vald men ansluter sig till den maximigräns, som enligt lagen om försäkringsrörelse gäller för försäkrings- bolagens aktieinnehav. Redan ett innehav av 5 % av aktierna i ett företag kan mången gång ge ett starkt inflytande över företaget.
1 avsikt att förhindra att ett fondbolag
genom att bilda flera värdepappersfonder kringgår den nu berörda inskränkningen i aktieförvärvsrätten bör vid ifrågavarande beräkning hänsyn tas till det sammanlagda innehavet i bolagets samtliga fonder av ak- tier i samma företag. Därest samme ägare eller samma intressen finns bakom flera fondbolag följer som en konsekvens av det sagda att samtliga dessa bolags alla värde- pappersfonder i nu ifrågavarande avseende skall betraktas som en enhet och alltså till- sammans endast bör få inneha högst 5 % av aktierna eller rösträtten i ett och samma aktiebolag. Med hänsyn till det anförda har i 20 å andra stycket i lagförslaget upptagits en föreskrift om att nu ifrågavarande för- värvsbegränsning i sådana fall, där aktierna i flera fondbolag ägs eller på därmed jäm— förligt sätt innehas — direkt eller genom förmedling av juridisk person — av väsent- ligen samma fysiska eller juridiska perso— ner, skall ha avseende på samtliga dessa bolags sammanlagda innehav av aktier. Avslutningsvis kan framhållas att det måste anses strida mot värdepappersfonds- verksamhetens idé att låta de till en värde- pappersfond inbetalade medlen i någon stör- re omfattning endast innestå på bankräk— ning. Den som investerar i en värdepappers- fond gör givetvis detta för att vinna just de fördelar, som han anser sig finna i en pla- cering i värdepapper. Även om vad nu an- förts kan synas ligga i sakens natur, har utredningen funnit det dock inte vara ur vä- gen att i lagen intas en föreskrift om att de till en värdepappersfond inflytande medlen skall användas för inköp av värdepapper. En dylik föreskrift kan naturligen inte gö- ras alltför kategorisk, enär det ofta kan föreligga situationer, i vilka omedelbart in- köp av värdepapper kan anses mindre lämp— ligt med hänsyn till exempelvis kursutveck- lingen på börsen eller ett inom kort upp— kommande behov av likvida fondmedel. Att under sådana förhållanden tvinga ett fondbolag att omsätta på bankräkning inne- stående fondmedel i värdepapper kan inte vara tillfredsställande. Bolaget bör givetvis i stället beredas möjlighet att i viss ut- sträckning välja den enligt dess mening
lämpligaste tidpunkten för värdepappersför- värv. De nu berörda synpunkterna har i lagförslaget kommit till uttryck genom en i 17 & intagen bestämmelse, enligt vilken i värdepappersfond ingående medel skall, i den mån behov av likvida medel inte före- finns, så snart det bedöms lämpligen kunna ske användas för förvärv av värdepapper.
7.10 F örvaringsbank
En av de väsentligaste uppgifterna för en lagstiftning beträffande värdepappersfon- derna är att söka skapa så goda garantier som möjligt för att den till en sådan fond hörande förmögenheten ständigt finns i full utsträckning bevarad och tillgänglig. Det gäller härvid inte enbart att tillse att fond- egendomen är förvarad på betryggande sätt utan även att skapa regler som hindrar eller försvårar obehöriga eller mot fondandels- ägarnas intressen direkt stridande förfogan- 'den från fondbolagets sid-a beträffande fonden. Den mest ändamålsenliga lösningen härvidlag synes vara att låta hela den till en värdepappersfond hörande förmögenheten omhänderhas av en för ändamålet särskilt utsedd bank eller motsvarande kreditin- rättning. Ett dylikt organ har av utredning- en föreslagits att i denna sin egenskap er- hålla beteckningen förvaringsbank. Denna bör ha tillgång till väl kvalificerad personal med erfarenhet från förmögenhetsförvalt- ning. Såsom förvaringsbank bör därför en- ligt utredningens mening endast få anlitas en kreditinrättning, som står under bank- inspektionens tillsyn och har notariatavdel- ning. Begreppet notariatavdelning torde nu- mera vara så inarbetat och entydigt att det har ansetts kunna införas i den föreslagna lagtexten. I övrigt bör det stå fondbolaget fritt att till förvaringsbank utse vilken kre- ditinrättning som helst, som uppfyller de angivna behörighetsvillkoren. Någon form av godkännande från bankinspektionens sida av valet utav förvaringsbank har ut- redningen icke funnit erforderlig med hän- syn till de krav som uppställts beträffande de kreditinrättningar som kan komma i frå— ga. I lagförslaget har begagnats uttrycket
kreditinrättning i stället för bank för att klargöra att även sådana företag som spar- banker och jordbrukets kreditkassor skall kunna fungera som förvaringsbanker i den mån de i övrigt är behöriga.
Det kan enligt utredningens mening fin- nas anledning att under vissa särskilda för- hållanden även annat företag än en kredit— inrättning av nu avsett slag skulle kunna an- förtros uppgiften som förvaringsbank. För att i speciella fall möjliggöra en annan förvaringsform än den förut angivna har utredningen därför ansett, att Kungl. Maj:t bör tilläggas rätt att under särskilda förhål- landen medgiva att även annat företag än så- dan kreditinrättning som förut sagts får ut- ses till förvaringsbank. Ett dylikt medgivan- de synes inte böra lämnas annat än beträf- fande företag, som genom tillgång till juri- disk sakkunskap och tillfredsställande för- varingsanordningar kan anses i förevarande hänseende jämställda med ifrågavarande kreditinrättningar.
De nu behandlade, inledande bestäm- melserna om förvaringsbank, återfinns i lagförslagets 21 &.
Såsom tidigare framhållits är det fond- bolagets uppgift att självständigt förvalta den eller de av bolaget bildade fonderna. Häri ingår t. ex. inköp av värdepapper till fonden, alla åtgärder, som krävs för fon- dens bibehållande och förkovran, samt för- säljning av värdepapper i samband med återinlösen av fondandelsbevis. Den upp— gift åter, som tillkommer förvaringsbanken, är att mottaga och förvara fondens egen- dom samt ombesörja de kassamässiga och andra förfoganden med egendomen som krävs för att bolagets beslut skall kunna omsättas i praktiken. Det torde dock där- vid — såsom av det följande framgår — böra åligga banken att utöva viss kontroll över att bolagets förvaltningsbeslut står i överensstämmelse med lagens föreskrifter.
Förvaringsbankens omhänderhavande av en värdepappersfond måste avse all fond- egendom, dvs. inte endast samtliga värde- papper, som ingår i fonden, utan även alla fonden tillhöriga penningmedel.
I fråga om värdepapperen bör det enligt
utredningens mening krävas att de är ned- satta i öppet förvar hos banken. För dylikt förvar har bankerna i stort sett enhetliga regler. Enligt dessa skall banken bl. a. beträffande svenska obligationer i god tid före betalningsdagen underrätta deponenten om utlottningar och uppsägningar, som till- kännages i Post— och Inrikes Tidningar eller Ekonomiska meddelanden från Svenska bankföreningen, och likaså på förfallodagen förete till inlösen kuponger ävensom obliga— tioner, vilkas utlottning eller uppsägning bli— vit tillkännagiven på samma sätt eller med- delats av deponenten. Bankens åtagande omfattar även att på förfallodagen lyfta vinst, som enligt dragningslista utfallit på premieobligation. I fråga om svenska aktier har banken bl. a. att, därest tid och ort för inlösen av kupong antingen kungjorts i nå— gon av förutnämnda publikationer eller meddelats av deponenten, förete sådana kuponger till inlösen ävensom att under- rätta deponenten om ny- eller fondemission, som kungjorts på nyssnämnt sätt.
I sådana fall, där utländska värdepapper ingår i en värdepappersfond, bör enligt utredningens mening av praktiska skäl ska- pas möjlighet för förvaringsbanken att kun- na anförtro förvaringen av dessa värde- papper åt lämplig utländsk kreditinrättning. Därest så sker bör emellertid anmälan här- om göras till bankinspektionen. Bestämmel- ser i nu berörda avseenden återfinns i lag- förslagets 22 å andra stycket.
De penningmedel, som förvaringsbank innehar för värdepappersfonds räkning, bör vara insatta på särskild för fonden hos ban- ken öppnad bankräkning. Ett dylikt förhål- lande kan måhända ur bankmässig synpunkt synas självklart. Utredningen har emellertid för klarhetens skull i 22 å andra stycket i lagförslaget upptagit en tvingande föreskrift om de ifrågavarande medlens anbringande på angivet sätt.
För att en förvaringsbank rätt skall kun— na fylla sin förut berörda uppgift som en sorts garant för värdepappersfondens rätta bestånd och hinder för obehöriga förfogan- den fordras emellertid vidare, att banken direkt får uppbära alla de medel, vilka skall
tillhöra fonden. Därest dylika medel i stället först skulle tillföras fondbolaget och av detta därefter inlevereras till banken, kan föreligga risk för att av förbiseende eller av uppsåt icke alla fonden tillkommande medel verkligen kommer fonden till godo. Det är även av vikt för det fortlöpande be- räknandet av fondens värde att hela den del av fondförmögenheten, som ej är placerad i värdepapper, vid varje tidpunkt finns samlad hos förvaringsbanken.
En betydelsefull del av de medel som tillkommer en värdepappersfond utgörs av de belopp, vilka inflyter vid utgivande av fondandelsbevis. För att säkerställa att des- sa belopp omedelbart tillförs fonden bör en- ligt utredningens mening krävas, att alla fondandelsbevis, som ännu inte utgivits, liksom alla inlösta eller utbytta sådana skall omhänderhas av förvaringsbanken. Härtill bör fogas ett förbud för banken att utlämna fondandelsbevis utan att tillse att värde— pappersfonden samtidigt tillförs ett belopp, som svarar mot det vid tillfället gällande fondandelsvärdet för den eller de andelar beviset avser jämte ev. kostnadstillägg. Andra slag av medel, som kan tillkomma värdepappersfonderna, är utdelning på ak- tier, som ingår i fonderna, eller annan från fondförmögenheten härflytande avkastning liksom belopp, vilka inflyter vid försälj- ning av teckningsrätter eller dylikt. Även samtliga dessa medel bör av samma skäl, som nyss anförts, uppbäras direkt av för— varingsbanken. Detta torde knappast behöva medföra några praktiska svårigheter, enär alla värdepapper, som tillhör en fond, skall finnas i förvaringsbankens besittning. Även de belopp, som inflyter vid försäljning av värdepapper, som ingår i en värdepappers— fond, skall direkt tillföras banken. Före- skrifter av nu behandlat innehåll har i lag- förslaget intagits under 22 5 första och tred— je styckena samt 23 5 första stycket.
Det kan tilläggas att det berörda kravet på att ännu icke utgivna liksom inlösta eller utbytta fondandelsbevis skall omhänderhas av förvaringsbanken inte bör lägga hinder i vägen för att makulera bevis, som ej skall utges på nytt. Om makulering sker, måste
denna emellertid genomföras i betryggande ordning, t. ex. i närvaro av revisorerna och under protokollering av åtgärden. Bestäm- melse härom återfinns i lagförslagets 22 % tredje stycket.
Förvaringsbankens befattning med de till en värdepappersfond hörande medlen bör emellertid — såsom ovan antytts — inte inskränkas endast till att omhänderha och uppbära desamma. Detta får ses mot bak- grunden av att förfoganderätten över den i en värdepappersfond ingående egendomen tillkommer fondbolaget och att enbart den omständigheten att denna egendom finns placerad i bank inte i princip innebär någon inskränkning i denna rätt. Bolaget kan så- lunda ej härigenom anses förhindrat att be- gagna fondegendomen på oegentligt sätt el- ler eljest till förfång för fondandelsägarna. Det synes därför utredningen önskvärt att — såsom även skett i utländsk lagstifning — söka förena förvaringsbankens omhänder— havande av fonden med en form av spärr, som hindrar banken att utbetala fondmedel för andra än sådana syften, som kan anses förenliga med värdepappersfondsverksam- hetens ändamål. I lagförslaget har därför i 24 5 första stycket upptagits ett förbud för förvaringsbanken att utbetala fondmedel i andra fall än då utbetalningen avser att täcka sådana ändamål beträffande vilka fondbolaget enligt lagförslagets 16 & äger rätt att fatta beslut om utbetalning. Den kon— trollerande funktion, som sålunda föreslagits skola åvila förvaringsbanken, måste natur- ligtvis helt ligga på det formella planet och inte innefatta någon bedömning av t.ex. lämpligheten av att förvärva vissa värdepap- per eller storleken av en beslutad utdelning.
De utbetalningar från värdepappersfond, som banken sålunda äger medverka till, skall beslutas av fondbolaget men de bör verkställas direkt från banken till den be- rättigade och sålunda inte ske genom bola— gets förmedling. Skälet härför är detsamma, som anförts för att banken direkt skall upp- bära fonden tillkommande medel, nämligen att säkerställa att fondmedlen kommer till rätt användning. I lagförslaget har nu an- givna förhållande kommit till uttryck genom
en i 22 & första stycket intagen föreskrift, enligt vilken förvaringsbanken skall ombe- sörja alla utbetalningar ur värdepappers- fonden.
Utöver nu berörda föreskrifter har ut- redningen ansett lämpligt att förorda ytter- ligare en grupp sådana, vilka kan sägas ha till ändamål att förhindra att medel ur en värdepappersfond utges utan att däremot svarande valuta samtidigt tillförs fonden. Sålunda skall enligt 24 å andra stycket i lagförslaget utbetalning för förvärv av vär- depapper inte få göras utan att förvarings- banken samtidigt erhåller värdepapperen i fråga för fondens räkning. Inte heller skall enligt samma stadgande medel få utges för inlösen av fondandelsbevis utan att samti- digt de för inlösen avsedda fondandelsbe- visen överlämnas till banken. Även vid ut— betalning till fondandelsägarna av utdel— ningsbelopp bör naturligen i det fall att fondandelsbevisen är försedda med utdel- ningskuponger vederbörlig utdelningskupong inlämnas i samband med utbetalningen. Samma syfte tjänar en i 23 å andra stycket i den föreslagna lagtexten intagen bestäm- melse, enligt vilken en förvaringsbank vid försäljning eller byte av värdepapper, som ingår i en värdepappersfond, får utlämna värdepapperen endast mot erhållande av av— talad köpeskilling eller de med bytet av— sedda värdepapperen.
Utöver de uppgifter, vilka enligt vad ovan anförts tillagts förvaringsbanken, tillkom— mer enligt utredningens förslag ytterligare vissa åligganden i samband med att fondbo- lagets förvaltning av en värdepappersfond upphör. Vad som härvidlag bör ankomma på förvaringsbanken har angivits i lagför— slagets 34 och 36—39 55 och kommer att närmare behandlas under avsnitt 7.13 i detta kapitel.
För sitt omhänderhavande av värdepap- persfond bör förvaringsbanken, såsom tidi— gare anförts under kapitelavsnitt 7.8, äga åtnjuta ersättning i enlighet med vad som angivits i de för fonden fastställda fondbe- stämmelserna. Denna ersättning bör banken få tillgodogöra sig av fondens medel utan att särskilt beslut härom föreligger från
fondbolagets sida. Bestämmelser om ersätt- ningen till förvaringsbanken har upptagits i lagförslagets 25 %.
7.11 Fondandel och fondandelsbevis
7.1 1.1 Begreppet fondandel Av den i lagförslagets 1 & angivna defini- tionen på begreppet värdepappersfondrörel- se framgår att den som insatt medel i en värdepappersfond skall erhålla rätt till andel i fondens vid varje tidpunkt beräknade vär- de och att till bevis härom skall utfärdas ett s.k. fondandelsbevis. Vad angår den rättsliga karaktären av ett fondandelsbevis, synes olika uppfattningar kunna föreligga. Det torde sålunda å ena sidan kunna häv— das, att den som förvärvar ett fondandels- bevis erhåller en överlåtbar fordringsrätt mot fondbolaget, med vilken följer rätten till viss avkastning (ränta). Ett sådant bevis skulle i dylikt fall vara att betrakta såsom en fordringshandling och närmast som ett "innehavarepapper" av löpande skuldebrevs natur. Fordringsrätten och rätten till avkast- ning är visserligen inte på förhand siffer— mässigt fastställda men i gengäld noga an- givna i lagen och gällande fondbestämmel- ser. Mot att den rätt, som innehavaren av ett fondandelsbevis äger, karakteriseras så- som en fordringsrätt talar dock att fond- medlen enligt utredningens förslag alltid skall hållas skilda från fondbolagets övriga förmögenhet samt det sakrättsliga skydd för fondandelen och avkastningen, som förelig- ger därigenom att fonden enligt lagförsla- get vid bolagets konkurs ej ingår i konkurs- boet och att fonden ej heller kan utmätas för bolagets skulderl. Å andra sidan torde icke utan fog kunna göras gällande att den rätt, som tillkommer innehavaren av ett fondandelsbevis, mera är att jämställa med den andelsrätt, som tillkommer innehavare av s.k. korporationspapper. t. ex. delägare i ak- tiebolag, handelsbolag eller andra besläktade bolag, ekonomiska föreningar e.d. (andels— rätter i en juridisk person). Värdepappers— fonden är otvivelaktigt icke en särskild ju- ridisk person. En fondandelsägare saknar också praktiskt taget allt inflytande över värdepappersfonden och dess förvaltning,
inbegripet köp och försäljning av värde—- papperen, men han är — i motsats till vad som i allmänhet är fallet vid ett rent ford- ringsförhållande — delaktig i den vinst eller förlust, som uppkommer i fonden. Han sak- nar med andra ord väl delaktighet i vad som när det gäller att beskriva de rättig- heter, som följer med korporationspappe- ren, brukar kallas förvaltningsbefogenheter- na (märk dock det surrogat härför som får anses föreligga därigenom, att en ledamot i fondbolagets styrelse skall utses med upp- gift att särskilt vaka över att fondandels- ägarnas intresse beaktas) men åtnjuter del i vad som i dylikt sammanhang brukar kal- las de ekonomiska rättigheterna. I betrak— tande av att en värdepappersfond såsom ovan antytts skall förvaras skild från fond- bolagets övriga förmögenhet och med hän- syn till den separationsrätt i fondbolagets konkurs, som föreslagits för värdepappers- fonderna, torde måhända också kunna sägas, att fondandelsbeviset har betydande likhe- ter med vissa s.k. »sakrättsliga papper», t. ex. sådana certifikat, varigenom någon tillförsäkras förfoganderätten över vissa an— givna värdepapper, som förblir deponerade exempelvis i den bank, som verkställt in- köpet. Fondandelsbevisen låter sig dock i själva verket knappast helt och fullt inordnas i någon förefintlig kategori av värdepapper. Enligt utredningens uppfattning ligger det därför närmast till hands att betrakta fond- andelsbevisen som värdepapper »sui gene- ris». Den rätt de medför får sitt innehåll genom den föreslagna lagstiftningens stad- ganden och de för den särskilda fonden gällande fondbestämmelserna, bl. a. om ut- mätningsfriheten för fonden och den där- med förbundna separationsrätten för fond- egendomen i fondbolagets konkurs, skyldig— heten att inlösa utelöpande fondandelsbevis, föreskrifterna om inlösningsbeloppets stor— lek, utdelning etc.
En fondandel utgör vid s.k. öppna värdepappersfonder inte någon bestämd bråkdel av hela fondförmögenheten utan är
1Jfr Knut Rodhe »Obligationsrått, s. 653 ff, och Undén, Svensk Sakrått 1, 4:e uppl., s. 7 ff, 22 ff och 71 ff.
vid varje tillfälle beroende av det antal an— delar, för vilka fondandelsbevis då utgivits. Ett dylikt förhållande kan inte möta be- tänkligheter under förutsättning att varje andel alltid har samma värde som alla andra andelar. Detta blir automatiskt fallet 'om värdepappersfonden vid varje nytt ut- givande av fondandelsbevis tillförs ett be- lopp. som svarar mot det då gällande vär- det av en fondandel.
Värdet av en fondandel vid ett visst till— fälle uträknas genom att värdepappersfon- dens aktuella värde delas med antalet fond- andelar. Vid fondvärdets fastställande skall hänsyn givetvis tas till fondens samtliga till- gångar, varvid värdepapperens värde skall beräknas med ledning av gällande mark- nadsvärde. Med hänsyn till de regler. som föreslagits skola gälla i fråga om vilka slag av värdepapper, som får ingå i en värdepappersfond, torde i allmänhet ej upp- komma någon tvekan om det belopp, var- till det gällande marknadsvärdet uppgår. Skulle i undantagsfall osäkerhet därom fö- religga ankommer det på bolaget att göra en så realistisk värdering, som förhållan- dena medger.
Från tillgångarna skall avdras de skul- der, som belastar fonden, såsom beslutade utdelningar och debiterade skatter. Dess- utom bör, om regler därom intagits i fond— bestämmelserna, avdrag även få göras med hänsyn till möjligen uppkommande framti- da skatter. Till frågan om sådant avdrag återkommer utredningen i kap. 8. Vid ut- räkningen skall tas i betraktande alla de an- delar, beträffande vilka fondandelsbevis ut- givits och därefter inte återinlösts med an- litande av fondens medel. Det sålunda be- räknade värdet av en andel har av utred— ningen föreslagits erhålla beteckningen fondandelsvärdet.
Ett fastställande av fondandelsvärdet är av naturliga skäl erforderligt såväl vid för- säljning som inlösen av fondandelsbevis. I vart fall när fråga är om större värde- pappersfonder torde därför detta värde be- höva fastställas så gott som dagligen. Det bör även för fondandelsägarna vara ett in— tresse att andelarnas värde fastställs så ofta
som möjligt, enär det av många anledningar kan vara värdefullt för dem att ha tillgång till det dagsaktuella värdet av ett fondandels— bevis. Utredningen har därför övervägt hu— ruvida i lagen borde uppställas krav på ett fastställande av detta värde exempelvis varje börsdag. Med hänsyn till att framräknande av en värdepappersfonds värde är förenat med visst besvär och vissa kostnader och då omsättningen av fondandelsbevis torde med- föra, att fastställandet av bevisens värde i allmänhet även utan att någon föreskrift meddelas i lagen måste ske mycket ofta, har utredningen emellertid stannat för att inte föreslå något krav av nyssnämnt slag. Såsom en antydan om att fondandelsvärdet inte bör uträknas alltför sällan har dock i lagförslaget intagits föreskrift om att beräk— nandet av detta värde skall ske fortlöpande.
Uppgiften att på sätt ovan sagts framräk— na fondandelsvärdet bör enligt utredningens mening åvila fondbolaget.
I sakens natur ligger att alla fondandelar bör ha samma rätt. En fondandel bör alltså ej kunna omfatta allenast vissa värdepapper i fonden eller vissa slag av de däri ingående värdepapperen. Vad som här avses är vidare t.ex. rätten till inlösen, till utdelning eller till annan förmån som kan utgå till fond- andelsägare. Om så inte skulle vara fallet skulle följden kunna bli att olika sorters an- delar - oavsett att de avser samma kvotdel av fonden — likväl skulle kunna komma att ha olika värde med påföljd att den för fast— ställande av försäljningspris och inlösnings- pris erforderliga likformigheten beträffande fondandelarna inte skulle vara för handen.
Bestämmelser i de avseenden, som be- rörts i förevarande avsnitt, återfinns i 26 å i lagförslaget.
7.11.2 Fondandelsbevisens form
Vad beträffar fondandelsbevisens innehåll har utredningen funnit en mera uttömman- de reglering härav önskvärd. Fondandelsbe- viset torde i allmänhet vara en fondandels- ägares enda bevis om hans insats i en vär- depappersfond och är dessutom bärare av de rättigheter, som innehavet av en rätt
Fondandelsbevis torde i princip kunna ställas till viss man, till innehavaren eller till viss man eller order. Emellertid torde andelsbevis ställda till viss man illa lämpa sig för den allmänna omsättning, för vilken fondandelsbevis närmast är avsedda. Ehuru fondandelsbevis ställda till viss man f.n. faktiskt förekommer i vårt land, bör det enligt utredningens mening därför före- skrivas i lagen att fondandelsbevis skall vara ställda till innehavaren. eller till viss man eller order.
Fondandelsbevisen bör vara försedda med uppgift om den beteckning, som i enlighet med 11 å andra stycket i den föreslagna la- gen åsatts fonden. Detta får anses vara ett naturligt krav för att underlätta bevisens individualisering. För att särskilja fondan— delsbevis, som avser samma värdepappers- fond, bör bevisen dessutom vara numrerade. Detta kan även underlätta kontrollen över att endast sådana bevis utgetts, för vilka fonden samtidigt gottgjorts valuta.
Många gånger måste det vara en prak- tisk åtgärd att utställa fondandelsbevis som avser inte endast en fondandel utan flera, t. ex. fem, tio, femtio eller hundra andelar. Några skäl att lägga hinder i vägen härför torde inte förefinnas. Det är givet att fond- andelsbevis alltid måste innehålla uppgift om det antal fondandelar som beviset avser.
För att ett fondandelsbevis skall kunna tjäna sitt ändamål som bevis om viss rät— tighet bör det innehålla en förklaring av fondbolaget om den rätt till andel i värde- pappersfondens värde, som beviset medför. Storleken av denna andelsrätt är givetvis beroende av hur många fondandelar beviset avser. I övrigt torde förklaringen böra innefatta en utfästelse från fondbolagets sida att fullgöra de förpliktelser, som en- ligt lagen om värdepappersfondrörelse och de för fonden gällande fondbestämmelserna åvilar bolaget. Det bör enligt utredningens mening klart framgå av fondandelsbevisets lydelse, att lagen om värdepappersfondrö- relse är tillämplig på rättsförhållandet mel- lan fondandelsägaren och bolaget. Däremot torde det knappast finnas anledning att krä-
va att lagtexten skall finnas återgiven på beviset. Detta skulle säkerligen i onödan tynga beviset och dessutom medföra svå— righeter om lagen skulle ändras efter det att bevisen utgetts. En särskild i lagen reglerad fråga synes emellertid vara av så stor bety- delse för den som har ett fondandelsbevis. att en erinran om densamma bör återfinnas på varje bevis, nämligen föreskriften om skyldigheten för fondbolaget att vid an- fordran inlösa fondandelsbeviset. Denna skyldighet bör därför enligt utredningens mening klart framgå av beviset.
Av likartad betydelse som lagtexten är för fondandelsägaren de fondbestämmelser som gäller för värdepappersfonden. Här skulle det måhända ligga närmare till hands än när fråga är om lagtexten att uppställa krav på ett återgivande av dessa bestäm— melser på fondandelsbeviset, då deras inne— håll ej kan utläsas ur någon offentlig ur— kund. Men även fondbestämmelserna av- ses ju, såsom framgår av 15 å i lagför- slaget, kunna ändras och äldre fondandels— bevis skulle därför kunna komma att inne— hålla felaktiga upplysningar om deras ly- delse. Utredningen har därför funnit den lämpligaste utvägen vara att låta fondan— delsbevisen vara försedda med uppgift om hur fondandelsägaren lättast kan få tillgång till fondbestämmelserna i deras senast fast- ställda lydelse. Fondandelsbevisen föreslås därför skola uppta erinran om att dessa be- stämmelser finns fogade vid de årsberättel— ser, som upprättas för fonden, med upplys- ning tillika om var dessa årsberättelser finns tillgängliga.
Vid sidan av den berörda förklaringen från fondbolagets sida synes det vara av ett visst värde att även vederbörande förva- ringsbank, som ju har ett flertal viktiga funktioner att fylla beträffande en värde- pappersfond, tecknar en liknande form av förklaring på fondandelsbevisen. Denna bör lämpligen bestå av en bekräftelse av förva- ringsbanken, att banken åtagit sig fond—ens förvaring under iakttagande av bestämmel- serna i lagen om värdepappersfondrörelse.
Vid förklaringen från fondbolagets sida och bekräftelsen från förvaringsbankens si-
da bör av praktiska skäl styrelseledamots eller firmatecknares namnteckning kunna få återges genom tryckning eller på annat dy- likt sätt.
Såsom redan tidigare under avsnitt 7.8 framhållits, bör ett fondbolag inte få utge fondandelsbevis, innan bankinspektionen fastställt de för värdepappersfonden upp- rättade fondbestämmelserna.
Bestämmelserna angående fondandelsbe- visens form återfinns i lagförslagets 27 &.
Det övervägande antalet svenska aktiefon- der utdelar f. n. vinst mot avlämnande av utdelningskuponger, som åtföljer aktiefonds- bevisen. Två aktiefonder (Nykterhetsfolkets A-fond och Skandifond) använder emeller- tid inte detta system utan tillställer den, som hos fondförvaltaren registrerats såsom ägare av ett aktiefondsbevis, genom förval- tarens försorg den på beviset belöpande utdelningen. Utredningen anser att båda de angivna förfaringssätten kan godtas. Det är enligt utredningens mening över huvud ta- get knappast erforderligt att lagen tar ställ- ning till det sätt på vilket utdelning till fond- andelsägarna skall verkställas. Denna fråga bör i stället kunna överlämnas till fondbo- lagets eget avgörande. Det torde därför inte höra komma i fråga att i lagen uppta krav på att utdelningskuponger skall vara fogade vid fondandelsbevisen. Det kan tilläggas att fondbörsutredningen i ett nyligen avgivet betänkande framlagt förslag om ett utbe- talningssätt i fråga om utdelningar på ak- tier, som inte är grundat på kupongav- skiljande utan på ett registreringsförfarande. Med hänsyn härtill kan det måhända för- väntas att registreringssystemet kommer att få en viss rättslig reglering. Bestämmelserna i förevarande lagstiftning torde i så fall få anpassas därefter.
Den som förlorat ett fondandelsbevis kan enligt bestämmelserna i lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling utverka bevisets dödande. Om en sådan handling i enlighet härmed blir dödad, ålig- ger det enligt 9 & nämnda lag fondbolaget att utfärda nytt fondandelsbevis som svarar mot det dödade. Jämlikt 385 första stycket aktiebolagslagen skall aktiebrev, som i sam—
band med dödning utges i stället för annat sådant brev, innehålla uppgift därom. Vi- dare återfinns i andra stycket sistnämnda paragraf en motsvarande föreskrift beträf- fande aktiebrev, som utges i utbyte mot an— nat. Med hänsyn till att antalet utelöpande fondandelar ständi gt växlar har utredningen inte funnit erforderligt att i händelse av dödning eller utbyte av fondandelsbevis kräva påskrift av liknande slag. Däremot har efter förebild av 38 å andra stycket aktiebolagslagen i lagförslagets 22 ?; tredje stycket, såsom i det föregående antytts, intagits en föreskrift om att utbytta men ej ånyo utgivna fondandelsbevis skall omhän— derhas av förvaringsbanken samt att, om sådana bevis ej på nytt skall utges, de skall i betryggande ordning makuleras.
7.11.3 Fondandelsbevisens likställande i huvudsak med löpande skuldebrev
Även om fondandelsbevis inte — såsom in— ledningsvis anförts — kan jämställas med van- liga skuldebrev, torde de dock, om de ställs till innehavaren eller till viss man eller order, från praktisk synpunkt komma att stå de lö- pande skuldebreven nära. Det bör också en- ligt utredningens uppfattning vara lämpligt att i så stor utsträckning som möjligt göra de rättsregler, vilka gäller för dylika skulde— brev, tillämpliga på fondandelsbevis. I den föreslagna lagtexten har därför i 28 5 första stycket intagits en föreskrift om att be- träffande fondandelsbevis skall, där ej annat följer av vad i lagen om värdepappersfond— rörelse sägs. gälla vad i lagen om skulde— brev stadgas om löpande skuldebrev. Att utdelning å fondandelsbevis därvid bör jäm- ställas med ränta å skuldebrev har ej ansetts behöva särskilt anges.
Bland de bestämmelser i skuldebrevsla- gen, vilka sålunda blir tillämpliga på fond— andelsbevisen, märks till en början de i 13 & skuldebrevslagen intagna legitimationsreg- lerna. Detta innebär att i fall, där fondan- delsbeviset är ställt till innehavaren, den som har det i händer skall förmodas äga rätt att göra fordringen gällande, dvs. på- fordra inlösen av beviset. Denne behöver
härvid inte på annat sätt än genom sitt in- nehav styrka, att han förvärvat fondandels- beviset eller hur han förvärvat det. Om fondandelsbeviset åter är ställt till viss man eller order och innehas av annan än den till vilken det är ställt, skall också den som har det i händer förmodas äga rätt att begära inlösen, om han till stöd för sin rätt kan åberopa lydelsen av sammanhängande, till honom fortgående skriftliga överlåtelser, även om någon av dem är ställd till inne- havaren eller tecknad in blanco. Och fond- bolaget blir — på grund av innehållet i 19 % skuldebrevslagen — å sin sida i fall där fondandelsbeviset är ställt till innehavaren befriat från sin inlösningsskyldighet genom att till denne erlägga gällande inlösnings- pris. Skulle det sedan visa sig att innehava- ren inte var ägare till fondandelsbeviset eller behörig att å dennes vägnar uppbära belop- pet i fråga, är betalningen ändock giltig, förutsatt att bolaget inte kände till att be- loppet kom i orätta händer eller åsidosatt den aktsamhet som, efter omständigheterna, skäligen bort iakttas. I fråga om fondandels- bevis ställt till viss man eller order gäller samma regel, om betalningen för beviset uppbärs av den, som enligt den nyssnämnda legitimationsregeln skall förmodas äga rätt att påfordra inlösen av detsamma, eller av någon som skäligen kan hållas för denne eller antas vara berättigad att handla å hans vägnar.
I 15—17 55 skuldebrevslagen finns upp- tagna vissa bestämmelser beträffande frå- gan vilka invändningar en gäldenär är be- rättigad att framställa mot den som, efter överlåtelse, i god tro kommit i besittning av löpande skuldebrev. Ett huvudsyfte med denna typ av skuldebrev är att man vid förvärv därav skall kunna utgå från att man får en fordringsrätt mot gäldenären utan att man närmare skall behöva utröna om det mellan gäldenären och föregående borgenär förefanns någon omständighet som gjorde, att gäldenären inte var skyldig att infria skuldebrevet hos denne. Enligt skuldebrevslagens bestämmelser går därför en hel del av de invändningar, som gälde- nären kunnat framställa mot den förutva-
rande borgenären, förlorade gentemot en ny borgenär, vilken i god tro förvärvat skuldebrevet. Om dessa regler tillämpas på förhållandet mellan ett fondbolag och den som förvärvat ett fondandelsbevis från an- nan än bolaget, torde bl. a. framgå, att bo- laget inte mot en godtroende förvärvare av beviset kan invända, att detsamma utan bo- lagets vilja kommit ur dess besittning. Däre- mot torde bolaget med utsikt till framgång kunna åberopa, att fondandelsbeviset är förfalskat.
Ett karakteristiskt drag för de löpande skuldebreven är att de kan vara föremål för s. k. godtrosförvärv. Bestämmelser härom återfinns i 14 å skuldebrevslagen. I fråga om fondandelsbevisen innebär detta att, om ett sådant bevis är ställt till innehava- ren, den som i god tro förvärvar detta och får det i sin besittning blir ägare till beviset även om den, från vilken förvärvet skett, inte var bevisets rätte ägare eller behörig att å ägarens vägnar förfoga över beviset. Det- samma gäller beträffande fondandelsbevis till viss man eller order, där överlåtelsen verkställs av den, som enligt den förut be- rörda legitimationsregeln skall förmodas äga rätt att begära inlösen av beviset, eller av någon som skäligen kan hållas för denne eller antas vara berättigad att handla å hans vägnar. I förevarande sammanhang kan även hänvisas till 22 5 första stycket skul- debrevslagen. Tillämpat på fondandelsbe- visen medför detta stadgande att den som förvärvar ett dylikt bevis inte vinner skydd mot överlåtarens borgenärer förrän han fått beviset i sin besittning.
I 23 och 25 åå skuldebrevslagen har meddelats vissa särskilda bestämmelser rö- rande räntekuponger till obligationer och andra s.k. masspapper. Enligt utredningens mening bör dessa regler göras tillämpliga även beträffande utdelningskuponger till fondandelsbevis. En föreskrift härom har intagits i 28 å andra stycket i lagförslaget. Innebörden härav är framför allt att inne— havaren av utdelningskupongen blir ensam behörig att mot överlämnande av kupongen uppbära utdelningen samt att preskription inträder efter tre år.
I detta sammanhang uppkommer fråga huruvida även själva fondandelsbeviset bör jämställas med skuldebrev när det gäller preskription. Enligt Kungl. förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer pre- skriberas en »fordran hos annan i pen- ningar, eller vad det är» tio år »från den dag, då skuldebrev eller annan handling, varå fordran grundad är, gavs, eller ford- ringen annorledes tillkom». Däremot är s. k. andelsrättsliga anspråk inte föremål för pre- skription, liksom ej heller s.k. sakrättsliga anspråk. I avsnitt 7.11.1 ovan har framhål- lits. att fondandelsbevis enligt utredningens mening närmast bör betraktas såsom värde— papper av särskilt slag, som får sitt innehåll av den föreslagna lagstiftningen. Med detta betraktelsesätt kommer preskriptionsförord- ningen inte att bli tillämplig på fondandels- bevis. Preskriptionslagstiftningens väsentliga ändamål torde vara att medverka till att fordringsförhållanden avvecklas inom rimlig tid. Vad beträffar rättsförhållandet mellan fondandelsägaren och fondbolaget kan detta sägas vara inriktat på fortbestånd under av- sevärd tidrymd och det synes inte förefinnas något egentligt behov av att detta förhål- lande skall kunna avvecklas på andra sätt än genom inlösen av fondandelsbeviset eller upplösning av värdepappersfonden. Med an- ledning härav anser utredningen att fond.- andelsbevisen inte heller bör vara föremål för preskription. För att förebygga varje tvekan härom har ett stadgande i ämnet upptagits i 295 i lagförslaget. En annan sak är att rätten att efter upplösning av en fond lyfta därvid utskiftat belopp av prak- tiska skäl bör vara tidsbegränsad. Förslag till sådan tidsbegränsning framläggs i 40 &, därvid motsvarande stadgande i 164 & fjärde stycket aktiebolagslagen fått tjäna såsom fö- rebild. Att fondandelsägares rätt till vinst- utdelning, som förfaller till betalning vid visst tillfälle, i de fall då utdelningskupong icke begagnas, preskriberas i vanlig ordning, torde ej behöva särskilt anmärkas.
7.11.4 Fondandelsbevisens utgivningspris
Vad angår det pris, som ett fondandelsbe- vis vid utgivandet skall betinga, har man, som ovan antytts, att utgå från att varje nytillträdande fondandelsägare alltid måste för sitt bevis erlägga först och främst ett belopp, som svarar mot det vid förvärvs- tillfället gällande fondandelsvärdet. Detta belopp utgör själva insatsen i värdepappers- fonden. Härutöver bör emellertid ett fond- bolag äga rätt att, såsom tidigare anmärkts i avsnitt 7.8, om det så önskar, göra vissa tillägg för kostnader, som kan anses ound- gängligen förenade med fondandelsbevisens saluförande. Det rör sig här om sådana di- rekta kostnader, som bolaget fått vidkän— nas för dels bevisens utformande, tryck- ning och hantering innan utgivandet, dels själva utgivningsförfarandet. En annan grupp av kostnader, som bolaget bör kun- na få tillägga vid utgivningsprisets faststäl— lande, är courtage, ev. stämpel och andra ofrånkomliga direkta utgifter vid de inköp av värdepapper till fonden, som utgivandet av fondandelsbevis medför. Ett skäl för att uttaga dessa kostnader genom särskilda tillägg till utgivningspriset är att de i annat fall torde komma att belasta värdepappers- fonden och därmed även de tidigare fond- andelsägarna. Andra skäl, kanske inte minst av praktisk art, kan däremot måhända tala för ett motsatt förfaringssätt. Ett fondbolag bör därför knappast åläggas att uttaga des- sa kostnader på nu angivet sätt. För den händelse bolaget avser att göra detta, bör det emellertid. såsom ovan i avsnitt 7.8 an- förts, krävas att upplysning härom intages i fondbestämmelserna. De olika kostnads— tilläggen kan naturligtvis inte fastställas i varje särskilt fall, utan deras storlek får grundas på genomsnittsberäkningar. De be— räkningsmetoder som kommer till använd- ning måste härvid finnas angivna i fond- bestämmelserna. Förslag till föreskrifter om bestämmandet av utgivningspriset för fond- andelsbevis återfinnes i lagförslagets 30 &.
Det kan tilläggas att vad nu anförts gi- vetvis inte är avsett att utgöra hinder för bank eller mäklare att vid försäljning av
fondandelsbevis uttaga sedvanlig expedi- tionsavgift.
Utomlands har man stundom föreskrivit att värdet av en fondandel vid utgivandet av det första fondandelsbeviset inte får över- skrida visst belopp. Avsikten med dylika bestämmelser är att söka förhindra bildan— det av värdepappersfonder med så höga fondandelsvärden att det skulle medföra svårigheter för småsparare att förvärva an- delsrätter i dessa. Utredningen har inte fun- nit behov föreligga av en motsvarande be- stämmelse.
7.11.5 Skyldigheten att inlösa fond- andelsbevis
Såsom tidigare i kap. 6 framhållits är det en huvudpunkt i utredningens förslag att den fondandelsägare som önskar utfå sin andel i en värdepappersfond skall kunna få sitt fondandelsbevis inlöst av fondbola- get till ett pris som motsvarar andelens vär- de (med eventuellt avdrag för vissa av in— lösningsförfarandet föranledda kostnader). I lagförslaget har i överensstämmelse här- med i 31 5 första stycket intagits föreskrift om skyldighet för fondbolaget att på begä- ran av ägare av fondandelsbevis, som ut- färdats av bolaget, inlösa beviset, varvid priset skall beräknas på visst i lagen angivet sätt. Den sålunda föreskrivna inlösningsskyl— digheten bör genomföras på det sätt att ett mot fondandelsbevisets fondandelsvär- de svarande belopp, med eventuellt avdrag för kostnader i samband med inlösningsför— farandet, uttages direkt ur fonden samti— digt som det för inlösen avsedda fondan- delsbeviset överlämnas till förvaringsban- ken. Det är således inte meningen att fond- bolaget skall anlita sina egna medel för att fullgöra denna skyldighet. Detta har i den föreslagna lagtexten kommit till uttryck ge— nom att fondbolagen ålagts att inlösa fond- andelsbevisen med anlitande av Värdepap- persfondens medel.
Vad angår den tid, inom vilken inlös- ningsskyldigheten skall fullgöras, kan till en början framhållas, att de västtyska fond- bolagen i sina fondbestämmelser (Vertrags-
bedingungen) i allmänhet intagit en be— stämmelse, enligt vilken de förpliktat sig att när som helst med anlitande av fondens medel inlösa fondandelsbevis. Man har dock samtidigt förbehållit sig rätt att inte behöva fastställa inlösningspriset och återtaga bevi- set förrän bolaget försålt fondegendom till ett värde, som motsvarar inlösningssumman. Sådan försäljning har angivits skola ske »unverziiglich, jedoch interessewahrend». Enligt den schweiziska lagstiftningen på fö- revarande område kan en fondandelsägare när som helst begära att få sin andel i en värdepappersfond utbetald mot återlämnan- de av fondandelsbeviset. Om fonden därvid inte innehåller de kontantmedel, som er- fordras för utbetalningen, skall fondbola— get ofördröjligen anskaffa dessa genom för- säljning av fondegendom. Om utomordent- liga förhållanden föreligger, kan tillsyns— myndigheten en eller flera gånger medge fondbolag uppskov med återbetalningen. Enligt utredningens mening bör även i den svenska lagstiftningen huvudregeln va- ra, att inlösen skall verkställas omedelbart efter att framställning därom gjorts. Detta kan naturligtvis endast genomföras under förutsättning att tillräckliga medel finns in- nestående på värdepappersfondens bank- räkning. Om så icke är fallet måste bolaget få viss tid på sig för att i erforderlig ut- sträckning sälja värdepapper som ingår i fonden och därigenom få likvida medel. Inlösningsförfarandet bör emellertid icke heller i detta fall tillåtas ta alltför lång tid. I lagförslaget har i 31 5 andra stycket där- för intagits en bestämmelse, enligt vil- ken försäljningen av värdepapper skall äga rum så snart ske kan och senast inom fem börsdagar från den dag begäran om inlösen framställts till bolaget. Den sålunda angiv- na tidsfristen har utredningen funnit utgöra en skälig och tillräcklig tidrymd för att medge ett normalt realiserande av lämpliga värdepapper. Det kan givetvis med visst fog hävdas, att ett fastslående av en bestämd tidsfrist härvidlag kan medföra risker för att fondbolaget tvingas att realisera värde- papper vid ur kursutvecklingssynpunkt olämpliga tidpunkter. Utredningen har emel-
lertid funnit de härmed förenade olägen- heterna vara mindre än de som skulle upp- komma om icke någon som helst tidsfrist föreskrevs. Den berörda bestämmelsen har kompletterats med föreskrift om att inlö- sen sedan skall fullgöras så snart försälj- ningslikviden influtit. Vid försäljning av värdepapper inom landet torde denna infly- ta inom ett fåtal dagar, medan vid försälj- ning utomlands en ofta inte ringa tidrymd kan förflyta innan fondbolaget erhåller be- talning. Att under sådana förhållanden i lagen fastställa någon yttersta tidsfrist för inlösningsskyldighetens fullgörande ställer sig enligt utredningens mening svårt.
Det kan emellertid tänkas vissa kata- strofbetonade situationer, då ett fasthål- landc vid en viss tidsfrist skulle medföra allvarliga olägenheter för de fondandels— ägare, som inte önskar inlösa sina bevis utan vill kvarstå i fonden. En sådan situa- tion skulle exempelvis kunna uppkomma för den händelse ett mycket stort antal fondan- delsägare samtidigt begärde inlösen av sina bevis. Om fondbolaget i sådant fall skulle vara tvunget att göra en större utförsäljning för inlösningsskyldighetens fullgörande skul- le detta kunna framkalla ett prisnedpres- sande tryck på marknaden och dessutom medföra att en eventuell skatt på realisa— tionsvinst helt finge bäras av de kvarva- rande fondandelsägarna. Utredningen har därför i 31 5 andra stycket i lagförslaget så- som en slags katastrofklausul intagit en fö- reskrift, enligt vilken den förut berörda femdagarsfristen får överskridas, därest så- dana särskilda förhållanden föreligger, att inlösen kan antas medföra ett väsentligt missgynnande av övriga fondandelsägares intressen. Att härvidlag ange någon ny yt- tersta tidsfrist har utredningen inte ansett vara möjligt med hänsyn till de skiftande omständigheter, som kan förefinnas. Det måste emellertid vara av vikt att tillsyns— myndigheten snarast möjligt får vetskap om den situation som uppkommit. Enligt en i lagförslagets 47 & föreslagen bestämmelse har därför fondbolagets styrelse och verk— ställande direktör ålagts att, där bolaget ej finner sig kunna iaktta den angivna fem—
dagarsfristen, ofördröjligen underrätta bank- inspektionen härom. Utredningen har an— sett den nu angivna lösningen vara en lämp— ligare utväg än att, såsom skett i Schweiz, lägga i tillsynsmyndighetens hand att med— ge uppskov med inlösningsskyldighetens fullgörande.
När ett fondbolag icke är i stånd att omedelbart tillmötesgå en begäran om in- lösen, måste bolaget vidta åtgärder för att skaffa erforderliga kontanta medel. Det kan under sådana förhållanden icke vara rim- ligt att en fondandelsägare skall äga rätt att, sedan framställning om inlösen gjorts, återta denna begäran. Om så bleve fallet skulle fondbolag och värdepappersfonder kunna få vidkännas kostnader på grund av dylika framställningar, vilka gjorts exempel- vis i spekulationssyfte. I lagförslaget har därför i 31 & tredje stycket intagits en be— stämmelse, enligt vilken fondbolaget vid be- gäran om inlösen, som ej verkställs ome- delbart, äger påfordra, att för inlösen av— sett fondandelsbevis överlämnas till förva— ringsbanken mot kvitto. Enligt samma be- stämmelse får framställningen om inlösen därefter inte återkallas.
7.1 1 .6 Fondandelsbevisens inlösningspris
Såsom ovan nämnts skall inlösningspriset för ett fondandelsbevis beräknas på visst i lagen angivet sätt. Till grund för detta pris måste av naturliga skäl ligga det vid in- lösningstillfället gällande fondandelsvärdet av det antal andelar i fonden som beviset avser. Det är detta värde, som fondandels— ägaren i princip bör ha rätt att få ut för sitt fondandelsbevis. Inlösningsförfarandet är emellertid förenat med vissa kostnader framför allt i sådana fall, där för inlös- ningsskyldighetens fullgörande erfordras försäljning av värdepapper ur fonden. Det kan synas rimligt att härvid uppkommande direkta kostnader i sista hand stannar på den fondandelsägare, som genom sin begä- ran om inlösen föranlett desamma i stäl- let för att, såsom annars torde bli fallet, drabba värdepappersfonden och därmed samtliga fondandelsägare. Enligt utredning—
ens mening bör därför det fondbolag, som så önskar, få möjlighet att uttaga ifrågava- rande kostnader av den som inlöser ett fondandelsbevis. Då det naturligtvis inte all- tid är erforderligt med försäljning ur värde- pappersfonden i anledning av en inlösen och över huvud taget knappast går att för varje inlöst fondandel beräkna hur stora de berörda kostnaderna är, bör fondbolaget i så fall äga rätt att vid varje inlösen göra ett schablonmässigt beräknat avdrag för täckande av dels själva lösningskostnaderna dels ett belopp motsvarande kostnaderna för courtage, stämpel och andra ofrånkom- liga direkta utgifter vid försäljning av vär— depapper motsvarande inlösningsbeloppet. Detta avdrag bör ske från det belopp, till vilket bevisets fondandelsvärde uppgår, och medför då ett i motsvarande mån minskat inlösningspris. En förutsättning för ett så- dant förfaringssätt måste emellertid vara att fondbestämmelserna lämnar upplysning om att visst avdrag kan komma att gö- ras från fondandelsvärdet vid inlösen för täckande av inlösningskostnaderna ävensom om hur stort detta avdrag högst får vara. Bestämmelser i nu berört avseende åter- finns i 32 å i lagförslaget.
7.12 Redovisning
En vidsträckt publicitet i fråga om värde- pappersfondernas förvaltning får anses vara ett av de effektivaste medlen mot miss- bruk. Att fondbolagen får offentligt redo- visa sina åtgärder kan ofta utgöra ett mera verkningsfullt hinder mot olämpliga för- faranden än många i samma syfte tillkom- na speciella föreskrifter eller förbud. Offent- lighetsprincipen får även anses utgöra ett lämpligt komplement till den av bankin- spektionen utövade tillsynen. Det kan också framhållas, att fondbolagens verksamhet i mycket stor utsträckning måste bygga på förtroende från fondandelsbevisägarnas och allmänhetens sida och det måste därför även ur bolagens synpunkt vara av intresse att offentligen redogöra för hur dess vär- depappersfonder förvaltas. I utländsk lag- stiftning på hithörande område liksom i den
praxis, som i förevarande avseende utveck- lat sig här i landet, har också stor vikt fästs vid en öppen redovisning av förvaltningen av värdepappersfonderna. Enligt utredning- ens mening bör även i lagen om värdepap- persfondrörelse intas föreskrifter om skyl- dighet för fondbolagen att lämna sådan re- dovisning.
Den offentliga redovisningen bör inte ske med alltför långa mellanrum. Samtidigt bör emellertid beaktas att fondbolagen inte onö— digt betungas och föranleds att nedlägga be— tydande kostnader på olika redovisningar. Utredningen har härvid stannat vid att fö- reslå, att ett fondbolag skall vara skyldigt att kvartalsvis lämna en redogörelse för varje av bolaget förvaltad värdepappers- fond. Redogörelsen synes böra innehålla uppgift om antal och slag av de värdepap- per, som vid redovisningstillfället ingår i fonden, med angivande av värdet av de oli- ka slagen av värdepapper. Likaså bör i re- dogörelsen lämnas upplysning om storleken av de å bankräkning innestående medlen, de skulder, som åvilar fonden, samt anta- let fondandelar.
Kvartalsredogörelserna bör enligt utred- ningens mening kompletteras med en mera utförlig årsberättelse. Denna, som det bör åligga fondbolagen att avge vid utgången av varje räkenskapsår, bör först och främst innehålla alla de uppgifter, som ingår i en kvartalsredogörelse. Om en kvartalsredogö- relse och en årsberättelse skall avges sam- tidigt, bör därför årsberättelsen få kunna ersätta denna kvartalsredogörelse. Dessutom bör emellertid årsberättelsen lämna upplys— ning om under året uppkommen avkastning av fondförmögenheten, de kostnader, som under året belöpt på fonden, ävensom stor- leken av den utdelning, som under året ägt rum på fondandelsbevisen. Fondbolaget bör även utnyttja tillfället att i årsberättelsen meddela övriga upplysningar, som kan vara av betydelse för bedömande av fondens ställning. Det bör föreligga skyldighet för bolaget att vid årsberättelsen foga de för fonden i fråga gällande fondbestämmelser- na.
De angivna redovisningshandlingarna kan
inte av fondbolaget tillställas de enskilda fondandelsägarna, då dessa är i princip okända för bolaget. Utredningen anser där- för ett lämpligt tillvägagångssätt vara att handlingarna hålls tillgängliga för fondan- delsägarna hos bolaget samt på de försälj- ningsställen, där bolagets fondandelsbevis tillhandahålls allmänheten. I fall där fond— bolagets verksamhet är av större omfatt- ning synes det naturligt att redovisnings- handlingarna mångfaldigas och tillhanda- hålls i erforderligt antal exemplar. Kvar- talsredogörelserna och årsberättelserna kan naturligtvis även offentliggöras genom an- nonsering. Utredningen har emellertid inte velat uppställa något krav härpå, enär ett sådant tillvägagångssätt i åtskilliga fall tor- de kunna medföra onödigt stora kostnader.
Bestämmelserna om redovisning återfinns i lagförslagets 33 &.
7.13 Fondförvaltningens övergång, m. m.
En fondandelsägare, som är missbelåten med fondbolagets sätt att sköta förvaltning- en av fonden eller som av annat skäl inte längre vill ha sina medel placerade i fon— den, skall, såsom förut anförts, alltid ha möjlighet att få sitt fondandelsbevis inlöst av bolaget. Någon anledning att ge en en— skild fondandelsägare eller en grupp av fondandelsägare rätt att påkalla upplösning av en värdepappersfond har därför inte an- setts föreligga. Fondbolaget bör emellertid inte vara betaget möjligheten att upphöra med förvaltningen av en fond, som bolaget av någon anledning inte önskar inneha läng— re, eller att helt nedlägga sin värdepappers— fondsverksamhet. Sådana åtgärder bör dock inte kunna vidtas från bolagets sida utan itt fondandelsägarna i god tid dessförinnan delgivits bolagets avsikter och därmed fått möjlighet att vidta de dispositioner, som de kan finna lämpliga.
Enär fondandelsbevisens ägare i princip är okända för fondbolaget, saknas möjlig- heter att nå fondandelsägarna med person- liga meddelanden i saken. I stället bör bo— laget vara skyldigt att genom kungörelse bringa sitt beslut att upphöra med för-
valtningen av en värdepappersfond till all- män kännedom. Denna kungörelse synes böra införas såväl i Post- och Inrikes Tid- ningar som i tidning inom den ort, där bolagets styrelse har sitt säte. Bolaget bör dessutom vara skyldigt att hålla kungörel- sen tillgänglig för fondandelsägama på de försäljningsställen, där bolagets fondandels- bevis tillhandahålls allmänheten. Av kun— görelsen skall framgå vid vilken tidpunkt bolagets förvaltning av fonden upphör. Den tid, som fondandelsägarna bör erhålla för ev. åtgärder i anledning av den nya situa— tionen beträffande fondens förvaltning, får inte tillmätas för knappt. Enligt utredning- ens mening bör härvid en tidrymd av tre månader kunna anses tillräcklig. Fondan- delsägarna bör under en sådan tidsfrist kun— na ta ställning till frågan huruvida de an- ser sig böra inlösa sina fondandelsbevis, innan bolagets förvaltning upphör, eller ha dem kvar. Med hänsyn till det anförda har i lagförslaget upptagits föreskrift om att fondbolag inte får besluta att förvaltning— en av en värdepappersfond skall upphöra tidigare än tre månader efter det att bola- get genom kungörelse tillkännagivit sitt be— slut härom.
Vad nu sagts har främst tagit sikte på det fall att ett fondbolag önskar upphöra med förvaltningen av någon eller några värdepappersfonder, som bolaget förvaltar, men i övrigt vill fortsätta sin värdepappers- fondrörelse. Om bolaget däremot önskar upphöra med all värdepappersfondsverksam- het, bör även i dylikt fall det ovan angivna tillvägagångssättet med kungörelseförfaran- de komma till användning beträffande samtliga fonder, som bolaget förvaltar. Först när efter ett sådant förfarande bolagets för- valtning av alla fonder bringats att upphö- ra, bör bolaget äga rätt att träda i likvida- tion. En bestämmelse härom har intagits i 35 å i lagförslaget, varvid samtidigt undan- tag gjorts för vissa speciella situationer, i vilka bolaget enligt särskilda regler i aktie- bolagslagen är skyldigt att omedelbart trä— da i likvidation.
Vad härefter angår frågan om vad som skall ske med en värdepappersfond, när
fondbolagets förvaltning upphört, synes den lämpligaste utvägen vara att låta förvalt- ningen tills vidare övergå till förvarings- banken, som därefter får ta ställning till hur med fonden i fortsättningen skall för- faras. Undantag härifrån bör dock göras i sådant fall, där bolaget träffat överenskom- melse med annat fondbolag om att efter tremånadersfristens utgång överta förvalt— ningen. I fondandelsägarnas intresse bör dock härvid krävas, att bankinspektionen lämnat sitt medgivande till överenskommel- sen i fråga. Föreligger en dylik överens- kommelse, bör krävas att uppgift härom lämnas i den förut berörda kungörelsen om upphörandet av bolagets förvaltning. I an- nat fall skall i kungörelsen erinras om att förvaltningen skall övergå till förvarings- banken.
Även i vissa andra fall synes förvaltning— en av värdepappersfond böra övergå till förvaringsbanken. Här åsyftas sådana fall, där bolaget inte längre kan anses lämpligt att handha denna uppgift och därför bör vara skyldigt att avstå härifrån. Detta gäl- ler i första hand, då bankinspektionen åter- kallat bolagets tillstånd att driva värdepap- persfondrörelse. Liknande situationer före- ligger då bolaget måst träda i likvidation eller försatts i konkurs. I här avsedda fall bör förvaltningen omedelbart övergå från bolaget till förvaringsbanken. Härvid bör även genom bankens försorg på förut be- rört sätt kungöras att förvaltningen av fon- den övergått till förvaringsbanken.
Förvaringsbankens förvaltning av en vär- depappersfond får betraktas som ett slags interimsförvaltning i avbidan på att andra åtgärder vidtas beträffande fonden. Medan alltså härvid en viss oklarhet råder om fon- dens framtida öde, synes det mindre lämp— ligt att nya fondandelsbevis utges. Den marknad som skulle kunna finnas för såda- na bevis torde snarast vara av spekulations- artad karaktär. Likaså synes inlösen av fondandelsbevis inte böra tillåtas under den tid banken förvaltar fonden. Särskilt i så- dana fall, där fonden utan föregående kun- görelseförfarande övergått till banken, skul- le annars föreligga risk för en omfattande
inlösen av i viss mån panikartat slag. Detta skulle inte endast medföra fara för kurs— förluster utan även kunna försvåra framti- da åtgärder med fonden. I förevarande sammanhang kan erinras om innehållet i lagförslagets 13 å andra stycket. Enligt det- ta stadgande åligger det förvaringsbanken att under sin förvaltning med anlitande av värdepappersfondens medel fullgöra alla de förpliktelser, vilka fondbolaget under iakt- tagande av bestämmelserna i lagen om vär- depappersfondrörelse ådragit sig för fon- dens räkning.
Vad angår de åtgärder, som kan vidtas beträffande en under förvaringsbankens för- valtning ställd värdepappersfond, synes en- dast två möjligheter kunna komma i fråga. Den ena är att banken överlåter fonden till annat fondbolag och den andra består av en upplösning av fonden i förening med en utskiftning av fondförmögenheten till fondandelsägarna. Om den första utvägen tillgrips, bör banken vara skyldig att in- hämta bankinspektionens medgivande till överlåtelsen.
För den händelse överlåtelse inte kommer till stånd, bör upplösning och utskiftning äga rum så snart detta lämpligen kan ske. Förvaringsbanken har i dylikt fall att först försälja de värdepapper, som ingår i fonden, för att därigenom erhålla kontanta medel för utskiftningen. Försäljningen av värde- papperen måste inte ovillkorligen genom- föras helt omgående utan en från försälj- ningssynpunkt lämplig tidpunkt bör inom rimliga gränser kunna avvaktas. Det kan även vara tillrådligt att inte fondens hela värdepappersinnehav utbjuds till försäljning samtidigt. Detta skulle kunna medföra ett starkt pristryck. Vid försäljning influtna medel bör givetvis omedelbart tillföras fon- dens bankräkning. Sedan fondens värde- papper realiserats och de skulder, som åvi— lar fonden, betalats eller medel härför av- satts, skall banken snarast möjligt utskifta den kvarstående fondförmögenheten till fondandelsägarna mot återbekommande av fondandelsbevisen.
Därest den föga troliga situationen skulle uppkomma, att en värdepappersfonds till-
gångar ej förslår till täckande av dess skul- der, bör det, för den händelse förlikning inte kan träffas, åligga förvaringsbanken att fördela tillgångarna enligt de regler som gäller vid konkurs.
I utländsk lagstiftning har fondandels- ägarna stundom tillerkänts rätt att vid en fonds upplösning i stället för kontanter er— hålla värdepapper ur fonden till ett värde motsvarande fondandelsbevisens fondandels- värde. Emellertid torde det möta stora svå— righeter att på detta sätt rättvist fördela fondens värdepappersinnehav. Lika stora svårigheter torde möta när det gäller att tillhandahålla värdemässigt sett lämpliga värdepapper allt efter storleken av de oli- ka belopp, som skall tillkomma de enskil- da fondandelsägarna. Utredningen har med hänsyn härtill inte funnit skäl föreligga för att fondandelsägarna skulle tillerkännas rätt att utbekomma värdepapper ur fonden.
Förvaringsbankens åtgärder med en vär- depappersfond i nu ifrågavarande avseen- den bör vara förenade med skyldighet för banken att utfärda kungörelse därom. Sådan kungörelse bör utfärdas omedelbart sedan avtal om överlåtelse av fonden eller beslut om dess upplösning träffats. Vid upplösning skall banken dessutom så snart det kan ske kungöra när och på vilket sätt utskiftat belopp kommer att hållas tillgäng— ligt för lyftning.
För det arbete och den kostnad, som kan komma att åsamkas förvaringsbanken i samband med överlåtelse eller upplösning av en värdepappersfond, bör banken vara berättigad att av fondens medel åtnjuta skä- lig ersättning. För att tillvarata fondandels- ägarnas intresse av att ett för högt ersättnings- belopp inte uttas bör enligt utredningens mening beloppet godkännas av bankinspek- tionen.
Därest förvaltningen av en värdepappers- fond i enlighet med vad ovan sagts över- går från ett fondbolag till annat sådant bo- lag eller till förvaringsbanken. skall den nye förvaltaren i fråga om förvaltningens handhavande anses ha trätt i stället för det bolag som bildat fonden. Detta synes ligga i sakens natur. Utredningen har emel-
lertid ansett, att en bestämmelse härom i tydlighetens intresse bör införas i lagen. I 13 å andra stycket i lagförslaget har dess— utom, såsom i det föregående anförts (7.7), angivits att det åligger förvaringsbanken eller det nya fondbolaget att med anlitande av fondens medel fullgöra alla de förplik- telser, vilka det tidigare bolaget under iakt- tagande av bestämmelserna i lagen om vär- depappersfondrörelse ådragit sig för fondens räkning. Med hänsyn till denna bestämmelse synes det inte erforderligt att fondandels- bevis, som utfärdats av ett tidigare fond— bolag, utbyts mot nya bevis utställda av det övertagande bolaget.
I det fall ett fondbolags förvaltning av en värdepappersfond upphör och detta föran- leder en upplösning av fonden genom ut- skiftning av fondförmögenheten till fondan- delsägarna uppkommer fråga hur det skall förfaras med de andelsbelopp, som inte blir lyfta utan kvarstår på fondens bankräkning hos förvaringsbanken. Dessa bör enligt ut— redningens mening såsom förut i 7.11.3 anförts — i likhet med vad som skett be— träffande vissa skiftesbelopp enligt 164 & fjärde stycket aktiebolagslagen— vara underkastade en preskriptionstid av fem år, varvid utgångspunkten bör vara den dag då utskiftat belopp blivit tillgängligt för lyft— ning. Vad gäller de belopp av ifrågavaran- de slag, vilka blivit preskriberade, finns knappast någon som med fog kan göra an- språk på dessa. Utredningen har — lika- ledes i överensstämmelse med det nyss åbe- ropade lagrummet i aktiebolagslagen— an— sett den lämpligaste utvägen vara att låta dem tillfalla allmänna arvsfonden. Med nu avsedda belopp bör jämställas sådana rest- belopp, vilka på grund av sin ringa stor- lek vid utskiftningen inte kunnat fördelas å samtliga fondandelsägare, liksom rän- ta som kan ha uppkommit under preskrip- tionstiden.
Bestämmelser rörande de i detta kapitel- avsnitt berörda frågorna har i lagförslaget intagits under 34—41 55.
7.14 Tillsyn
I förevarande kapitel har ovan under 7.2 framhållits att fondbolagen på liknande sätt som gäller i fråga om penninginrättningar och fondkommissionärer bör vara under- kastade tillsyn av bankinspektionen. De grundläggande bestämmelserna om tillsyn över affärsbanker, sparbanker, kreditaktie- bolag samt jordbrukets kreditkassor och de- ras riksorganisation återfinns i lagarna den 31 mars 1955 om bankrörelse, den 3 juni 1955 om sparbanker, den 26 april 1963 om kreditaktiebolag och den 25 maj 1956 om jordbrukskasserörelsen. I likhet med dessa lagar synes även lagen om värdepappers- fondrörelse böra innehålla närmare före- skrifter rörande utövandet av tillsynen. Bankinspektionens tillsynsfunktioner är i allt väsentligt desamma för samtliga de angivna kreditinstituten även om den systematiska uppställningen är något varierande i de olika lagarna. Enligt utredningens mening förefaller det naturligt och lämpligt att även den nu föreslagna lagstiftningens tillsyns- regler så nära som möjligt anknyter till vad som gäller enligt de förut berörda la- garna. Även ordalydelsen i dessa lagar har utredningen sökt att så långt som möjligt bevara för att undvika ev. tveksamhet om bristande överensstämmelse i materiellt hän- seende mellan lagen om värdepappersfond- rörelse och dessa lagar. De avvikelser som föreslås är i allt väsentligt betingade av de speciella förhållanden under vilka fondbola- gen arbetar och som t. ex. medför att vid tillsynens utövande hänsyn måste tagas till att fondbolagen har att iakttaga inte endast den för bolagen gällande lagstiftningen utan även fondbestämmelserna.
I 42 å i lagförslaget har samlats före- skrifter som berör bankinspektionens ålig- ganden vid tillsynens utövande. Inspektio- nen skall sålunda Övervaka att fondbolaget följer de lagar — i första hand naturligen la- gen om värdepappersfondrörelse och aktie— bolagslagen — samt andra författningar, som har avseende å fondbolag, ävensom gällan- de bolagsordning samt de fondbestämmel- ser och övriga föreskrifter, som med stöd
av stadgande i lag eller bolagsordning med- delats av bolagsstämma eller styrelse. Vidare åläggs inspektionen att även i övrigt med uppmärksamhet följa fondbolagets verksam- het i den mån så erfordras för kännedom om de förhållanden, som kan inverka på bolagets eller värdepappersfonds säkerhet eller eljest är av betydelse för en sund ut- veckling av värdepappersfondrörelsen. In- spektionen har dock uttryckligen fritagits från skyldighet att övervaka iakttagandet av sådana bestämmelser, som avser enskild aktieägares rättigheter eller skyldigheter i förhållande till bolaget eller annan aktieäga— re eller som angår bolagets inre angelägen— heter. Paragrafen avslutas med ett stadgan- de, som ger inspektionen rätt att, om så finns behövligt, meddela närmare föreskrif- ter om sättet för förande av fondbolagets räkenskaper, om förvaring av värdehand— lingar och om inventering av dessa.
Enligt 43 5 skall bankinspektionen för varje fondbolag förordna en revisor att med övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens och verkställande direktörens för- valtning samt bolagets räkenskaper.
I 44 5 har inrymts bl. a. rätt för inspek- tionen att sammankalla fondbolagets styrel— se och att utlysa extra bolagsstämma.
Bankinspektionens allmänna befogenhe- ter gentemot fondbolagen har reglerats i 45 5. Här behandlas bl. a. påföljder för den händelse bolagets styrelse, verkställande di- rektör eller bolagsstämma fattat beslut, som står i strid mot lag, bolagsordning eller fondbestämmelse. I dylika fall skall bank- inspektionen få förbjuda verkställighet av beslutet eller om beslutet redan verkställts förelägga styrelsen eller verkställande direk— tören att göra rättelse. Ett sådant föreläg- gande — som enligt 46 & kan kombineras med vitesföreskrift — skall dock inte, utom vad angår innehållet av vinst- och förlust- räkning eller balansräkning, få meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff. I vissa nya författningar —- exempelvis livsmedels- stadgan (99 å), hälsovårdsstadgan (71 å) och allmänna ordningsstadgan (31 5) — har lik- nande begränsningar i myndighets rätt att
förelägga vite borttagits. Det har därvid ansetts att skäl stundom kan föreligga att föreskriva vite för att framtvinga iaktta- gandet av en bestämmelse, som redan är straffsanktionerad. Denna möjlighet har därvid bedömts vara av betydelse för att man skall komma till rätta med fortsatt tredska efter utdömande av straff, antingen då ytterligare straff ej kan ådömas eller då ett kanske relativt ringa förnyat bötesstraff inte kan förväntas få vederbörande att vid— ta viss åtgärd. Med hänsyn till att de in- ledningsvis i detta avsnitt nämnda lagarna, vars utformning i förevarande avseende ut— redningen på anförda skäl ansett önskvärt att så långt som möjligt följa, innehåller nu ifrågavarande begränsning i tillsynsmyn- dighetens rätt att meddela vitesföreläggande har utredningen emellertid inte funnit till- räckliga skäl föreligga att i förevarande lag- stiftning bortta densamma. Frågan torde f.ö. vara av ringa praktisk betydelse med hänsyn till att bankinspektionen föreslagits få möjlighet att på de i 2 & andra stycket i" lagförslaget angivna grunderna återkalla ve- derbörande fondbolags tillstånd att utöva värdepappersfondrörelse. Slutligen ger 45 & bankinspektionen rätt att, även om avvikelse från lag, bolagsordning eller fondbestäm- melser ej skett, meddela de erinringar i frå- ga om fondbolagets verksamhet, som in- spektionen kan finna påkallade.
Lagförslagets 47 5 innehåller regler om de skyldigheter som åligger fondbolags sty- relse och verkställande direktör gentemot bankinspektionen.
Till stor del överensstämmer dessa före- skrifter med vad som gäller enligt lagarna för kreditinstituten. Liksom enligt dessa la- gar skall det sålunda enligt förslaget ålig- ga bolagsledningen att när som helst hålla bolagets kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning, att efter inspek- tionens bestämmande upprätta och till in- spektionen insända översikter, utvisande bo- lagets tillgångar och skulder, samt att till- handahålla inspektionen bolagets årsredo- visningshandlingar m. m. (Sistnämnda hand- lingar skall givetvis enligt 126 Q 1 mom.
tredje stycket aktiebolagslagen insändas även till patent- och registreringsverket.) Närmast efter förebild av banklagen har bo- lagsledningen även ålagts att, om inspek- tionen finner anledning till antagande att fondbolaget gjort sådana förluster att tio procent av aktiekapitalet förlorats, på in- spektionens anmodan ofördröjligen låta upp— rätta bokslut och kalla revisorerna att grans- ka detta.
Paragrafen har emellertid kompletterats med bestämmelser om vissa speciella ålig- ganden som utredningen funnit böra gälla i fråga om fondbolagen. Ledningen för fondbolag har sålunda ålagts att till inspek- tionen lämna uppgift om vilken bank som är förvaringsbank. Vidare har föreskrivits skyldighet att till inspektionen insända de för fonden eller för fonderna upprättade kvartalsredogörelserna och årsberättelserna samt att, om bolaget finner sig ej kunna iaktta den i 31 å andra stycket angivna femdagarsfristen, ofördröjligen anmäla det- ta med angivande av skälen. Slutligen har bolagsledningen ålagts att till inspektionen anmäla styrelsens sammansättning och för- ändringar i denna ävensom att i fall, när bolaget beslutat att upphöra med förvalt- ningen av värdepappersfond eller trätt i likvidation eller försatts i konkurs, ofördröj- ligen underrätta inspektionen därom samt att även i övrigt meddela inspektionen alla de upplysningar rörande bolaget och dess värdepappersfonder, som inspektionen be- gär.
De speciella föreskrifter som sålunda till- skapats för fondbolagen har, i den mån kommentarer ansetts erforderliga, berörts i tidigare avsnitt av detta kapitel. Det kan framhållas att i lagförslaget inte upptagits föreskrift om skyldighet för fondbolag att till bankinspektionen inge stiftelseurkunder, bolagsordning, registreringsbevis och liknan— de handlingar. Det får nämligen förutsättas att dessa tillställs inspektionen i samband med bolagets ansökan om tillstånd till vär- depappersfondrörelse.
I likhet med vad som gäller för kreditin- rättningarna och fondkommissionärerna sy- nes kostnaderna för bankinspektionens till-
synsverksamhet i fråga om fondbolagen bö- ra bestridas genom årliga bidrag från varje fondbolag. Till grund för kostnadernas för- delning mellan fondbolagen kan lämpligen läggas det sammanlagda värdet av de vär- depappersfonder varje bolag förvaltar. En bestämmelse av angivet innehåll återfinns i lagförslagets 48 5 första stycket, där även Kungl. Maj:t bemyndigas att meddela när— mare föreskrifter om fastställande och er- läggande av bidragen. Efter förebild av banklagen och lagen om kreditaktiebolag har dessutom i paragrafens andra stycke intagits föreskrift, enligt vilken det åligger fondbolag att till den av inspektionen ut— sedde revisorn utge ersättning med belopp som inspektionen bestämmer.
I 49 5 har intagits förbud för ledamot av eller befattningshavare hos bankinspek- tionen att vara aktieägare, styrelseledamot, revisor eller anställd ifondbolag. En mot- svarande bestämmelse återfinns i bankla- gen.
Slutligen har i 50 & upptagits stadgande om att talan mot bankinspektionens beslut skall föras hos Kungl Maj:t genom besvär. Samtidigt har föreskrivits att inspektionens beslut skall lända till efterrättelse utan hin- der av förd klagan om ej Kungl. Maj:t an- nat förordnar. Detsamma gäller enligt de la- gar som avser kreditinstituten och fond- kommissionärerna.
Det kan tilläggas att i lagförslagets 53 & första stycket 4) föreslagits en bestämmelse om straff för styrelseledamot eller verkstäl- lande direktör hos fondbolag, vilken upp- såtligen eller av vårdslöshet meddelar orik— tig eller vilseledande uppgift i översikt, som avses i 47 &, eller vid lämnande av upp- lysning enligt samma lagrum.
7. l 5 Skadestånd
Om ledningen för ett fondbolag vållar an- delsägarna skada genom att inte följa de i lagen om värdepappersfondrörelse givna föreskrifterna eller gällande fondbestäm- melser, bör andelsägarna uppenbarligen ha rätt till skadestånd av bolaget. Skulle an- delsägarna lida skada på grund av en mot-
svarande överträdelse från förvaringsban- kens sida, bör skadeståndsskyldighet åvila banken.
Skadeståndsbestämmelser av nu angivet innehåll har intagits i lagförslagets 51 &. Däremot har utredningen inte funnit er- forderligt att — såsom skett i banklagen, sparbankslagen och lagen om jordbrukskas- serörelsen — genom särskilda bestämmelser ålägga vissa organpersoner i värdepappers- fondbolag eller förvaringsbank egen skade— ståndsskyldighet i nu ifrågavarande avseen- den.
En skada av nu berört slag torde för den enskilde fondandelsägaren i allmänhet kom- ma att avse ett så ringa belopp att han knappast ensam kan ta risken av att anstäl- la talan mot fondbolaget eller förvarings- banken. Däremot synes det inte uteslutet att ett antal fondandelsägare kan samman- sluta sig för sådant ändamål. Utredningen har övervägt att genom ett särskilt stadgan— de ge befogenhet för bankinspektionen att föra skadeståndstalan för fondandelsägar- nas gemensamma räkning. Det synes dock mindre lämpligt att ålägga inspektionen en sådan uppgift, som skulle ligga helt vid si- dan av dess vanliga verksamhet. Skade- ståndsfrågor torde f. ö. bli ytterst sällsynta.
7.16 Ansvarsbestämmelser
I lagförslagets 52 och 53 åå har upptagits ansvarsbestämmelser. Den som här i riket bedriver värdepappersfondrörelse utan att vara berättigad därtill eller bryter mot be- stämmelsen i 1 & tredje stycket skall enligt 52 % första stycket dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Enligt andra stycket i samma paragraf skall annan än fondbolag, som i sin firma eller eljest vid angivande av sin verksamhet använder ordet värde- pappersfond eller därmed förväxlingsbar beteckning, dömas till böter.
I 53 & stadgas straff av böter eller fäng- else i högst ett år för lämnande av oriktig eller vilseledande uppgift till bankinspektio- nen i ansökan om tillstånd att driva värde- pappersfondrörelse eller i vissa andra sam- manhang. Samma påföljd föreskrivs för sty-
relseledamot, som köper värdepapper från eller säljer värdepapper till en av bolaget förvaltad fond, samt för sådan företräda- re för bolaget som pantsätter eller med- verkar till säkerhetsöverlåtelse av egendom i fonden. Paragrafen avslutas med en be- stämmelse enligt vilken i sådana fall, där förvaltningen av värdepappersfond över- gått till förvaringsbanken, vad som förut sagts om styrelseledamot eller verkställan- de direktör hos fondbolag i stället skall avse styrelseledamot eller verkställande di- rektör hos banken.
7. l 7 Övergångsbestämmelser
De flesta svenska aktiefonderna förvaltas f. n. av stiftelser. Vid ett genomförande av det utav utredningen föreslagna kravet att värdepappersfonder skall förvaltas av sär- skilda fondbolag, måste uppenbarligen des- sa aktiefonders förvaltningsform ändras. Härvid synes böra medges en viss över- gångstid, under vilken verksamhetens be— drivande får fortsätta i den tidigare formen. Denna tidrymd bör tillmätas på sådant sätt att den medger avveckling av de aktiefon- der. som ej längre skall bestå, och vidtagan- de av åtgärder för ändring av förvaltnings— form för övriga fonder. Enligt utredningens mening bör en sådan tid uppgå till minst ett år efter lagens ikraftträdande. Vad be- träffar de aktiefonder, som skall bestå, bör krävas att förvaltningen av dessa under övergångstiden överförs till fondbolag. Det lämpligaste tillvägagångssättet bör enligt ut- redningens mening härvidlag vara att låta de tidigare behandlade reglerna för över— låtelse av en fondförvaltning från ett fond— bolag till ett annat komma till användning i tillämpliga delar. Detta innebär att för- valtaren av aktiefonden med bankinspek- tionens medgivande kan träffa överenskom- melse med ett fondbolag att vid viss tid- punkt övertaga fondens förvaltning. Denna tidpunkt får inte sättas tidigare än tre må- nader efter det att beslutet om förvaltning- ens överförande och tidpunkten härför till— kännagivits genom kungörelse. Denna skall av överlåtaren införas i allmänna tidning— arna och i tidning inom den ort, där över—
låtaren är bosatt eller överlåtarens styrelse har sitt säte, samt hållas tillgänglig för aktie— fondsbevisägarna på de försäljningsställen. där bevisen i fråga tillhandahålles allmän— heten. Vid lämnande av medgivande till överlåtelse av nu ifrågavarande slag bör bankinspektionen särskilt tillse att överlå— telsen kan ske utan förnärmande av den rätt, som tillkommer andelsägare i aktie- fonden, samt att för aktiefondens förvalt- ning inte gäller bestämmelser, som är oförenliga med föreskrifterna i lagen om värdepappersfondrörelse.
För att onödiga kostnader och besvär skall kunna undvikas bör enligt utredningens mening sådana aktiefondsbevis, som den ti— digare fondförvaltaren utgivit innan fond- förvaltningen övergått till fondbolaget, inte behöva utbytas utan de bör få gälla som fondandelsbevis i lagens mening utan hin- der av att de inte uppfyller de föreskrifter angående innehåll och form. vilka upptagits i lagförslagets 27 5. Det kommer härvid visserligen att bli annan än bevisens utfär- dare som skall svara för däri lämnade ut— fästelser, men detta torde inte behöva med- föra någon större oklarhet bl. a. med hän- syn till den i lagförslagets 13 å andra styc- ket intagna bestämmelsen. Enligt denna skall det nämligen vid överlåtelse av vär- depappersfond från ett fondbolag till annat sådant bolag åligga det sistnämnda bolaget att med anlitande av fondens medel full- göra alla de förpliktelser. vilka det Över- låtande bolaget under iakttagande av be- stämmelserna i lagen om värdepappersfond- rörelse ådragit sig för fondens räkning. Är de av en befintlig aktiefond utgivna aktie- fondsbevisen ställda till viss man och så— lunda ej av löpande karaktär, torde, för att oklarhet ej skall uppstå, erfordras särskilda regler i övergångsbestämmelserna. Med hän- syn till det i 28 & föreslagna stadgandet tor- de i detta hänseende böra föreskrivas, att dylika fondbevis efter fondförvaltningens övergång till fondbolag skall anses vara ställda till viss man eller order.
Förslag till övergångsbestämmelser av nu berört innehåll har utarbetats av utredning- en och intagits sist i lagförslaget.
8. Beskattningsfrågor
8.1 Gällande skattebestämmelser
De svenska skatteförfattningarna saknar i stort sett särskilda bestämmelser för före— tag av den typ, som i det föregående be- nämnts aktiefondsföretag i egentlig mening, liksom för andelsägarna i de av dessa före- tag bildade aktiefonderna. Det kan därför vara lämpligt att till en början lämna en redogörelse för de allmänna beskattnings- regler, vilka kan tänkas vinna tillämpning på nu ifrågavarande skattesubjekt.
Enligt kommunalskattelagen (KL) utgår kommunal inkomstskatt för inkomst av bl. a. rörelse, tillfällig förvärvsverksamhet och ka— pital.
Till rörelse hänförs bl.a. bank-, emis- sions- och annan penningrörelse (27 & KL). Som intäkt av rörelse anses allt vad som av här i riket bedriven rörelse kommit rö- relseidkaren till godo. Särskilt har angivits, att räntor samt utdelningar på aktier och andelar i ekonomiska föreningar räknas så- som intäkt av rörelse, såvitt de influtit från kapital, som tillhört rörelsen (28 ä 1 mom. KL). Från bruttointäkten av rörelse får av- drag göras för allt som är att anse som driftkostnad (29 5 1 mom. KL). Vad som återstår, sedan avdragen gjorts och hänsyn tagits till in- och utgående balans, utgör nettointäkt av rörelse (30 ä 1 mom. KL). Sedan från denna nettointäkt gjorts avdrag även för garantibelopp för fastighet som kan ha ingått i rörelsen, utgör vad som
därefter återstår inkomst av rörelse (30 g; 5 mom. KL).
Till intäkt av tillfällig förvärvsverksam-V het räknas bl. a. — i viss, i lagen närmare- angiven utsträckning — vinst genom icke yr- kesmässig avyttring av fast eller lös egen— dom, s.k. realisationsvinst (35 få 1 mom. KL). Beträffande avyttring av lös egendom skiljer KL mellan å ena sidan aktier och därmed likartade värdepapper och å andra sidan annan lös egendom, vartill även räk- nas obligationer.
För annan lös egendom än aktier och därmed jämställda värdepapper gäller att vinst vid avyttringen är skattefri om egen- domen innehafts minst fem år. Har egen-- domen innehafts under kortare tid än fem år beskattas vinsten efter en fallande skala (35 % 4 mom. KL). Om egendomen inne- hafts mindre än 2 år beskattas 100 % av vinsten, 2 år men mindre än 3 år beskattas 75 %- av vinsten, 3 år men mindre än 4 år beskattas 50 %- av vinsten, 4 år men mindre än 5 år beskattas 25 % av vinsten.
En förutsättning för vinstbeskattningen är att egendomen förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång medan skatt i allmänhet inte utgår om den avyttrade egendomen erhållits genom benefikt eller arvs- eller familjerättsligt fång. Har egendo- men erhållits som gåva av make eller skyl—
deman eller genom bodelning i vissa fall kan under särskilda omständigheter dock vinsten beskattas.
Såsom ett undantag från dessa regler stadgas att skatteplikt inte föreligger om egendomen tagits i anspråk genom expro- priation eller liknande förfarande eller el- jest avyttrats under sådana förhållanden, att tvångsförsäljning måste anses vara för han- den, och det skäligen inte kan antagas, att avyttringen skulle ha ägt rum även om tvång inte förelegat. Grunden för stadgan- det är den, att det ej ansetts tillfredsställan- de att en person, som efter viss kort tid efter förvärvet tvingats avstå från sin egen- dom till förmån för ett allmänt intresse, drabbas av skatt för realisationsvinsten, un— der det att han, om den ifrågavarande tvångslösen icke mellankommit, skulle ha kunnat behålla egendomen utöver den tid, inom vilken skatt för realisationsvinst ut- går, och sålunda undgå skatt för vinsten.
Från realisationsvinst får avdrag göras för realisationsförlust, dock endast om den uppkommit samma år. Realisationsförlust beräknas efter samma grunder, som gäller för beräkning av realisationsvinst (punk- terna 3 och 4 av anvisningarna till 36 % KL). Den fallande skalan gäller alltså i motsva- rande mån beträffande förlusterna. För att förlusten skall få avdragas fordras vidare att, om avyttringen i stället skett med vinst, denna skulle ha varit skattepliktig.
I fråga om vinst vid avyttring av aktier gäller fr. o. m. den 1 juli 1966 särskilda be- stämmelser (prop. 1966: 90, BeU 66, rskr 266), som grundar sig på aktievinstutred- ningens betänkande (SOU 1965: 72). Des- sa avser förutom aktier även andel i vär— depappersfond, delbevis på fondaktier, teck- ningsrätt till aktie, andel i ekonomisk för- ening eller handelsbolag samt annan rättig- het som är jämförlig med här avsedd an_ delsrätt eller aktie. Bestämmelserna innebär att beskattningen sker oberoende av inne- havstidens längd och oberoende av om säl- jaren förvärvat värdepapperen genom köp eller byte eller på annat sätt t. ex. genom gåva eller arv (35 ä 3 mom. KL). Den skattepliktiga vinsten beräknas på olika sätt
beroende på om värdepapperen innehafts under kortare tid än fem år eller om de innehafts under längre tid än fem år. Om aktien vid avyttringen innehafts mindre än fem år skall vinsten inkomstbeskattas efter den ovan angivna fallande skalan. Har ak- tien innehafts längre tid gäller en schab— lonregel enligt vilken som skattepliktig rea- lisationsvinst — i de fall då skattefrihet ej föreligger enligt nedan angivna regler — räk- nas ett belopp motsvarande 10 procent av försäljningssumman efter avdrag av kost— naden för avyttringen. Tiden för inneha- vet beräknas med utgångspunkt från den dag då aktien i fråga senast var föremål för köp, byte eller liknande förvärv mot vederlag. Från mellankommande överfö- ring av äganderätten genom gåva, arv e. (1. bortses alltså.
Vid avyttring av aktier, som innehafts ep tid av minst fem år, föreligger skattefrihet, om det framstår som sannolikt att avytt- ringen skett utan vinst eller med vinst, som inte överstiger 5 procent av försäljnings- summan. Vidare gäller för vinstberäkningen vid avyttring av femårsaktier, att den skatt- skyldige, i förekommande fall gemensamt med sin make, från den skattepliktiga rea— lisationsvinsten under ett beskattningsår får göra avdrag med 500 kr., dock inte med högre belopp än som svarar mot summan av sådan realisationsvinst som beräknats en- ligt schablonregeln.
Den tidigare omnämnda regeln om un- dantag från skatt på realisationsvinst vid tvångsförsäljning har i fråga om aktier och därmed likställda värdepapper modifierats sålunda, att om värdepapper avyttrats un— der sådana förhållanden, att tvångsförsälj- ning måste anses vara för handen, skatte— pliktig realisationsvinst aldrig beräknas till högre belopp än som motsvarar 10 procent av vad den skattskyldige erhållit för värde- papperen efter avdrag för kostnaden för avyttringen.
Förlust som uppkommer vid avyttring av aktier eller likartade värdepapper något av de första fem åren från förvärvet får i samma utsträckning som gäller för lös egendom i allmänhet avdragas från reali-
sationsvinst, som uppkommit under samma år som förlusten. Avdrag får därvid ske även mot vinst som beräknats enligt schablonregeln. Förlust som uppkommer vid försäljning av aktier, som innehafts un- der längre tid än fem år, får däremot inte avdragas.
Till intäkt av kapital räknas dels ränta på obligationer och på utlånade eller i bank eller annorstädes insatta medel, dels utdelning på svenska aktier och andelar i svenska eko- nomiska föreningar samt på andelar i ut- ländska bolag, dels ock intäkt genom över- låtelse av rätt till utdelning på aktier eller andelar som nyss sagts, om inte aktierna eller andelarna samtidigt överlåtits; allt så- vitt inte intäkten är att hänföra till intäkt av rörelse (38 & KL). Från uppkommen bruttointäkt får avdrag göras för bl. a. för- valtningskostnad och ränta på gäld (39 % KL). Fysisk person får utöver kostnadsav- draget också åtnjuta ett extra avdrag med 400 kr. (39 5 3 mom. KL), eller för ma- kar 800 kr.
Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger bl. a. fysisk person för tid, under vilken han varit bosatt här i riket, för all inkomst, som förvärvats av honom här i riket eller på utländsk ort, ävensom -— med vissa undantag — svenska aktiebolag samt stiftelser för all inkomst, som förvärvats här i riket eller på utländsk ort (53 & 1 mom. KL).
För att lösa frågan om beskattningen av moder- och dotterföretag gäller i fråga om svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar - med vissa modifikationer, var- om här ej är fråga — den undantagsregeln att de är frikallade från beskattning för ut- delning på sådan aktie i svenskt aktiebolag och sådan andel i svensk ekonomisk för- ening, som ej innehas i kapitalplacerings- syfte. Härigenom förhindras uppkomsten av den kedjebeskattning, som eljest skulle bli följden av att ett företag organiserats på det sättet, att särskilda rörelsegrenar om- händerhas av för ändamålet inrättade sär- skilda bolag eller föreningar. Att aktier som innehas i kapitalplaceringssyfte icke är be- friade från kedjebeskattning har sin grund
i den risk för missbruk av skattefrihets- bestämmelserna, som föreligger vid sådant aktieinnehav. Emellertid har den kedjebe- skattning, som uppkommer för ett företag vid innehav av kapitalplaceringsaktier, an- setts leda till obilliga resultat beträffande s.k. förvaltningsföretag, dvs. aktiebolag el- ler ekonomiska föreningar, som uteslutande eller så gott som uteslutande förvaltar vär- depapper eller likartad lös egendom. För- valtningsföretag har därför frikallats från skattskyldighet för utdelning i den mån sammanlagda beloppet av den utdelning. som företaget uppburit under beskattnings- året, motsvaras av utdelning, som före— taget beslutat för samma beskattningsår. Be- träffande s. k. investmentföretag gäller där- utöver den särskilda förmånsregeln, att skattefriheten i viss utsträckning gäller även för uppburen utdelning, som fonderas i fö- retaget (beslutad utdelning ökad med en fjärdedel). Med investmentföretag förstås därvid förvaltningsföretag, vars uppgift vä- sentligen är att genom ett välfördelat vär- depappersinnehav erbjuda aktieägare eller andelsägare riskfördelning och vars aktier eller andelar ägs av ett stort antal fysiska personer (punkt 1 av anvisningarna till 54 & KL).
I fråga om den statliga inkomstskatten gäller enligt förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt regler, som motsvarar de regler enligt KL, för vilka re- dogörelse här lämnats.
Vad angår förmögenhetsbeskattning är ak- tiebolag enligt svensk rätt i allmänhet inte underkastade sådan beskattning. Andra stif- telser än familjestiftelser är enligt förord- ningen den 26 juli 1947 (nr 577) om stat- lig förmögenhetsskatt skattskyldiga till för- mögenhetsskatt, samtliga dock endast om och i den mån de är skyldiga att erlägga skatt för inkomst. Fysiska personer, som är bosatta här i riket, är skattskyldiga för för- mögenhet medan fysiska personer, som ej är bosatta här i landet, är skattskyldiga en- dast för förmögenhet, som de har här ned- lagt till den del den ej utgöres av svenska aktier dock att skattskyldighet föreligger för sådana aktier, som är nedlagda i rörelse här
Slutligen kan erinras om att enligt för- ordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt vissa skattesubjekt ålagts skyldighet att utgöra statlig inkomstskatt i form av kupongskatt för utdelning på aktie i svenskt aktiebolag. Kupongskatten är i princip en definitiv källskatt, som uttages när aktieutdelning lyfts av bl.a. den som inte är bosatt eller stadigvarande vistas i Sverige.
8.2. Rättspraxis
Det är i förevarande sammanhang av in- tresse att undersöka hur man — med ut- gångspunkt från de allmänt gällande skatte— reglerna — i praktiken behandlat de skatte- frågor, som uppkommit i samband med ak- tiefondsverksamheten.
Vad angår Stiftelsen Aktietjänst synes stiftelsen ha betraktat den löpande avkast— ningen från sina aktiefonder, dvs. aktieut- delningar och räntor, såsom skattepliktig in- komst för stiftelsen. Praktiskt taget hela den- na inkomst har emellertid årligen överförts till ägarna av aktiefondsbevisen, varvid överförda belopp avdragits såsom ränteut— gift. Någon slutlig vinst har således här- vidlag inte uppkommit för stiftelsen. I frå- ga om realisationsvinst har slutlig sådan vinst vid förvaltning av stiftelsens öppna fonder förekommit endast vid ett tillfälle. Stiftelsen överförde denna vinst till andels- ägarna och betraktade därvid även denna överföring såsom en ränteutgift. Vid upp- lösningen år 1963 av stiftelsens slutna fon- der torde stiftelsen ha ansett uppkommen realisationsvinst utgöra amortering vilket medförde, att stiftelsen inte gjorde avdrag och att beskattningen h0s andelsägarna be- dömdes efter realisationsvinstreglerna.
Beträffande beskattningen av ägarna av aktiefondsbevis synes aldrig ha ifrågasatts annat än att de är skattskyldiga för den årliga avkastningen på sina aktiefondsbevis till fulla beloppet under inkomst av kapital. Vad gäller deras skattskyldighet vid för- säljning eller inlösning av bevisen torde även ha ansetts klart, att gällande regler för be—
skattning av realisationsvinst är tillämpli- ga.
AB Svenska aktier betraktar inte den lö— pande avkastningen från bolagets aktiefon- der såsom inkomst för bolaget. Man bortser helt från bolaget vid beskattningen av den- na avkastning och anser att den direkt till- faller andelsägarna. Vad beträffar realisa- tionsvinst från bolagets fonder medför fon- dernas karaktär, att någon omplacering genom försäljning eller inköp av aktier knappast kan förekomma och att därför någon vinst eller förlust inte uppkommer i sådant sammanhang. Däremot finns en bestämmelse i andelsbevisägarnas kontrakt med bolaget, som innebär att fondaktier samt rätt att teckna nya aktier eller erhålla andel i fondaktier alltid skall försäljas. Här- igenom influtna medel uppsamlas och till— godoförs andelsbevisägarna två gånger om året. Denna avkastning rubricerar bolaget sedan gammalt såsom skattefri.
I fråga om beskattningen av andelsbevis- ägarna synes inte råda någon tvekan om att dessa är skattskyldiga såsom för inkomst av kapital för den del av den löpande av- kastningen, som tillkommer dem. Vad åter angår de belopp, som andelsbevisägarna på sätt nyss sagts erhåller för försålda fond— aktier o. d., har bolaget i fondnoteringsupp- gifterna per den 31 december varje år be- tecknat avkastningen av denna typ som skattefri. Vid försäljning av andelsbevis in- begripet återförsäljning till bolaget bedöms andelsbevisägarnas skatteplikt enligt rea- lisationsvinstreglerna.
Vad angår förmögenhetsbeskattningen torde Aktietjänst i sin egenskap av stiftel- se anse sig principiellt skyldig att uppta vär— det av de i aktiefonderna ingående aktier- na och andra medel som förmögenhets- tillgång. Emellertid anser sig stiftelsen sam— tidigt ha avdragsgilla skulder till andelsägar- na med motsvarande belopp, varför någon beskattning av fondförmögenheten aldrig blir aktuell. I fråga om AB Svenska aktier medför dess egenskap av aktiebolag, att skattskyldighet till förmögenhetsskatt inte föreligger.
Ägare av aktiefondsbevis eller andelsbe-
vis är skyldig att som skattepliktig förmö- genhetstillgång uppta det aktuella värdet av bevisen.
Kupongskatt uttas aldrig av den som lyf- ter belopp enligt kupong, tillhörande de av Stiftelsen Aktietjänst utfärdade aktiefonds- bevisen. Däremot uttas sådan skatt — om förutsättningarna i övrigt föreligger — av den som uppbär belopp på kupong tillhö- rig andelsbevis i AB Svenska aktier. Därvid avräknas enligt proportioneringsmetod visst belopp, som belöper på den såsom skatte— fri betraktade delen av avkastningen.
De av Stiftelsen Aktietjänst tillämpade beskattningsprinciperna vinner i viss ut- sträckning stöd av ett utav riksskattenämn- den år 1959 fattat beslut i ett förhands- beskedsärende, vilket beslut i viss del över— klagats till regeringsrätten av vederbörande taxeringsintendent. I detta ärende gällde det bl. a. att ta ställning till frågan huru- vida stiftelsen skall anses bedriva penning- rörelse eller förvalta kapital. Om det förra är fallet, blir stiftelsen skattskyldig inte en- dast för de utdelningar, som uppburits för de i aktiefonderna ingående aktierna, utan även — enär dessa aktier då anses utgöra varulager — för all inkomst genom försälj- ning av dylika aktier. Häremot svarar att avdrag i sådant fall alltid medges för kost— nader för inköp av aktier och därmed sam- manhängande utgifter. Om det däremot an- ses att stiftelsen endast förvaltar kapital, blir det i allmänhet gällande inkomstbegrep- pet tillämpligt. Den principiella skattskyl- digheten för utdelning kvarstår härvid men inkomst vid försäljning av aktier är skatte- pliktig för företaget endast enligt reglerna för beskattning av realisationsvinst. I sitt beslut förklarade riksskattenämnden, att stiftelsen såsom sådan (och inte de olika aktiefonderna) utgjorde skattesubjekt samt uttalade, att stiftelsen — så länge försäljning av aktier skedde endast i mindre utsträck- ning och i syfte att omplacera stiftelsens tillgångar — inte drev handel med värdepap- per. Under sådan förutsättning skulle så- ledes vinst och förlust vid försäljning av aktier beskattas enligt reglerna för beskatt- ning av realisationsvinst. Vederbörande taxe-
ringsintendent anförde beträffande nu ifrå- gavarande del av beslutet besvär hos rege- ringsrätten. Dessa gick ut på att förhands- besked inte bort lämnas. Regeringsrätten lämnade emellertid besvären utan bifall.
En annan i förevarande sammanhang betydelsefull fråga, som bedömdes i nu ifrå- gavarande förhandsbeskedsärende, är hur de av Stiftelsen Aktietjänst utgivna aktiefonds- bevisen skall betraktas från skattemässig syn- punkt. Bevisens karaktär härvidlag är i sin tur beroende av hur man ser på förhållandet mellan ägarna av bevisen och stiftelsen. Riksskattenämnden fann i sitt beslut, att fondbevisen är förbindelser av obligations- rättslig natur och sålunda för innehavama innefattar bevis om fordringsrätter. På grund härav förklarade nämnden, att »rän- ta, s.k. utdelning, å aktiefondsbevis utgjor- de avdragsgill omkostnad i stiftelsens verk- samhet». Bakom detta besked torde ligga uppfattningen att stiftelsen såsom skatte- pliktig intäkt har att redovisa samtliga ak- tieutdelningar, räntor, försäljnings- och in- lösningsprovisioner samt att förutom nyss- nämnda ränta även försäljnings— och admi- nistrationskostnader samt förvaltningskost- nader är avdragsgilla. I denna del av för- handsbeskedet anförde taxeringsintendenten besvär i materiellt hänseende, varvid yr- kandet formulerades allmänt till »ändring». Som grund åberopades ett ur principiell synpunkt annat betraktelsesätt än det, som låg bakom riksskattenämndens förhands- besked. Taxeringsintendenten ansåg sålun- da, att ett bolagsförhållande förelåg mellan å ena sidan stiftelsen samt å andra sidan ägarna till fondbevisen. Även i denna del lämnade emellertid regeringsrätten besvä- ren utan bifall.
Beträffande AB Svenska aktier finns två rättsfall, vilka visserligen närmast gäller be— skattningen av andelsbevisens avkastning men även i viss mån belyser hur man i prax- is sett på förhållandet mellan andelsbevis- ägarna och bolaget. Rättsfallen ger vid han- den, att kupongskatt — om förutsättningar i övrigt föreligger — skall uttagas å den del av andelsbevisägare tillkommande avkast- ning, som härrör från utdelning å aktier
(RÅ 1945 ref. 24), och vidare att den del av avkastningen, som motsvarar likvid för försålda värdepapper, inte utgör skatteplik- tig inkomst av kapital för ägare av andels- bevis (kammarrättens utslag den 5 mars 1946). Motiven till dessa avgöranden är nå— got oklar. I kupongskattemålet åberopades beträffande förhållandet mellan andelsbe- visägarna och bolaget att samäganderätt förelåg och i inkomstskattemålet att AB Svenska aktier endast var kommissionär för andelsbevisägarna. Avgörandet i det sist- nämnda målet bör inte heller tillmätas allt- för stor betydelse enär de föreliggande be- svären hade tillstyrkts av det allmännas re- presentant med hänsyn till utgången av ku- pongskattemålet och målet inte fördes upp i högsta instans. Den rättsliga prövningen av beskattningsfrågorna beträffande AB Svenska aktier får därför tills vidare an- ses ofullständig.
8.3. Vissa tidigare förslag till särbestämmel- ser för fondföretag
Aktievinstutredningen (SOU 1965: 72 s. l92—193) konstaterade, att frågan om fond- företagens beskattning i vissa avseenden var oklar och att detta också kunde återverka på andelsägarnas skattskyldighet för reali- sationsvinster. Hur skattefrågorna slutgil- tigt borde lösas måste enligt aktievinstutred- ningen givetvis bli beroende av bl. a. hur de civilrättsliga och andra frågor, som i första hand ankom på aktiefondsutredningen, kun- de bli reglerade. Med hänsyn härtill borde det enligt aktievinstutredningens mening an— komma på aktiefondsutredningen att om- pröva särskilt reglerna angående beskatt- ningen av fondföretagen. Enligt aktievinst- utredningens uppfattning kunde det inte gärna ifrågakomma att i sammanhang med dess förslag till införande av nya realisa— tionsvinstregler undanta de ifrågavarande andelarna i form av andelsbevis och aktie- fondsbevis från den nya vinstbeskattning- en. Dessa bevis vore till sin karaktär att jämställa med börsnoterade aktier och borde därför i beskattningshänseende behandlas på samma sätt som sådana aktier. Inte
heller hade aktievinstutredningen funnit an- ledning att föreslå särskilda undantagsreg- 1er för vinstbeskattningen av fondföreta- gens egna aktieinnehav. Det gällde här såda- na aktier, som i första hand åsyftas i direk- tiven för aktievinstutredningen, dvs. börsno- terade aktier. Det sagda uteslöt emellertid inte enligt aktievinstutredningens mening, att modifikationer i reglerna för vinstbe- skattningen senare kunde tänkas bli aktuel- la i samband med de förslag, som kunde komma att framläggas av aktiefondsutred- ningen.
I sitt remissyttrande över aktievinstutred- ningens betänkande förklarade sig aktie- fondsutredningen dela uppfattningen, att det inte gärna kunde komma i fråga att vid den nya aktievinstbeskattningen undanta an— delar i s. k. aktiefonder i form av andels- bevis och aktiefondsbevis. En kommande ak- tiefondslagstiftning kunde emellertid, såsom aktievinstutredningen förutsatt, göra vissa modifikationer i aktievinstbeskattningen nödvändiga. Aktiefondsutredningen var emellertid inte då beredd att framlägga för- slag till lösning av beskattningsfrågoma.
I prop. 1966: 90 angående införandet av en icke tidsbegränsad aktievinstbeskattning anförde departementschefen (s. 110), att han i likhet med aktiefondsutredningen kunde ansluta sig till aktievinstutredningens upp- fattning, att det inte gärna kunde ifråga- komma att då från den föreslagna aktie- vinstbeskattningen undanta andelar i s.k. aktiefonder. Vad angår vinstbeskattningen av de aktier, som ingår i en aktiefond, an- förde departementschefen, att deSSa enligt då gällande rätt var underkastade de van— liga beskattningsreglerna och att även dessa försäljningar borde omfattas av de speciella bestämmelserna för aktievinster. De förslag som aktiefondsutredningen kunde komma att framlägga beträffande aktiefonder kun— de dock enligt departementschefen föranle- da, att beskattningsfrågan för dessa fonder och för delägarna i dem finge tagas upp till ny prövning.
Vid behandlingen av aktievinstfrågan vid 1966 års vårriksdag yrkades i motioner (I: 746, II: 915, 919), att försäljning av ak—
tier innehavda av aktiefonder och invest- mentbolag inte skulle bli föremål för be- skattning, sedan aktierna innehafts fem år. Förslaget i motionerna I: 746 och II: 915 motiverades av att man önskade underlät- ta näringslivets kapitalförsörjning. Till stöd för yrkandet i motionen 11: 919 anfördes i huvudsak följande:
För den som valt att inte direkt förvärva börsaktier utan i stället göra detta indirekt ge- nom köp av aktier i investmentbolag eller an- delsbevis i aktiefonder innebär förslaget en allvarlig olägenhet. Det uppkommer nämligen en dubbel vinstbeskattning, först hos förvalt- ningsföretaget vid aktieförsäljning från dess sida och därefter hos intressenten i företaget vid aktie- resp. andelsförsäljning från intres- sentens sida. Denna förvaltningsform, som vux- it fram för möjliggörande av aktieförvärv av småsparare och andra liknande kategorier, blir belastad i en omfattning, som gör förvaltnings- formen oekonomisk. Om svensk industri skall kunna fortsätta sin expansion, måste aktier med årligen ökat värde kontinuerligt finnas utplacerade hos allmänheten. Beskärs genom den dubbla beskattningen den stora publikens speciella placeringsform, motverkas såväl för- delningssyftet som den önskvärda expansionen av industrin. Det bottenavdrag på 500 kr., som avses bl.a. underlätta vidare förvärv av ak- tier, förlorar sitt värde vid försäljningar från förvaltningsföretagens sida, eftersom avdraget i fråga icke ökar på grund av att intressen- terna i företagen är många. — Därtill kom- mer att i skarven mellan det svenska skatte- systemet och de utländska kan uppkomma icke önskvärda verkningar av aktievinstskatten. I de flesta länder saknas aktievinstskatt. Vidare bildas investmentbolag och liknande organisa- tioner av naturliga skäl framför allt i sådana länder, där aktievinstskatt saknas och inte för- väntas. Något principiellt hinder föreligger inte för utländska organisationer, fria från aktie- vinstskatt, att förvärva jämväl svenska aktier. Om de svenska motsvarande organisationerna inte befrias från aktievinstskatt, diskrimineras de i konkurrensen med de utländska om pla- cerarnas kapital. Det finns redan nu utländska investmentbolag, som specialiserat sig på skan- dinaviska aktier.
Bevillningsutskottet (BeU 1966: 46 s. 27), som avstyrkte bifall till motionerna, fram- höll att aktiefonderna enligt då gällande principer för beskattningen torde vara skatt- skyldiga för försäljningsvinster i samband med omplacering av förvaltade aktier, om de sålda aktierna innehafts kortare tid än
fem år. Även ägare av aktiefondsbevis an- såg utskottet vara skattskyldiga för den vinst, som uppkommer vid försäljning av beviset. Utskottet delade departementschefens upp- fattning, att särskilda undantagsregler för vinstbeskattningen av fondföretagens aktie- vinster inte då borde införas. Detta uteslöt emellertid enligt utskottet inte att modifi- kationer i reglerna för vinstbeskattningen senare kunde tänkas bli aktuella i samband med de förslag, som kunde komma att fram- läggas av aktiefondsutredningen.
I motioner till 1967 års vårriksdag (I: 153 och 11: 236) yrkades ånyo, att aktiefonders och investmentbolags försäljningar av s.k. femårsaktier inte skulle bli föremål för be- skattning och att lagstiftningen på denna punkt omedelbart ändrades. Därvid åbero- pades samma skäl som i förenämnda motio- ner till 1966 års riksdag, dvs. framför allt att innehavare av aktier och andelar i så- dana företag blir utsatta för dubbel vinst- beskattning.
I likhet med föregående år framhöll be- villningsutskottet (BeU 1967: 26 s. 7), att modifikationer i reglerna för vinstbeskatt- ningen kunde bli aktuella i samband med aktiefondsutredningens förslag. Någon an- ledning att, innan utredningens förslag före- ligger, införa särskilda undantagsregler för aktiefondernas realisationsvinster fanns en- ligt utskottets mening inte. Utskottet av- styrkte därför bifall till motionerna. Riksda- gen beslöt i enlighet med utskottets förslag.
8.4. Utredningens överväganden och förslag
Av det tidigare anförda framgår, att oklar- het i flera avseenden råder om beskattning- en av aktiefondsföretag och ägare av del- aktighetsbevis i aktiefonder (andelsägare). Det saknas särskilda lagbestämmelser i frå- ga om dessa skattesubjekt, och förefintlig rättspraxis ger inte tillräcng vägledning. Enligt utredningens mening är det därför nödvändigt att en blivande lag beträffande värdepappersfondsverksamheten komplette- ras med särskilda skattebestämmelser.
Vid ställningstagandet till frågan om vilka beskattningsregler, som bör gälla för värde-
pappersfonderna, synes man till en början böra avgöra huruvida de av ett fondbolag förvaltade fonderna var och en för sig bör utgöra särskilda skattesubjekt eller om ett fondbolag inbegripet de av bolaget förval— tade fonderna skall utgöra ett enda skatte- subjekt. Såsom tidigare anförts har riksskat- tenämnden i ett avgivet förhandsbesked för- klarat, att Stiftelsen Aktietjänst såsom sådan utgjorde ett skattesubjekt. I enlighet härmed har i praxis stiftelsen med de av denna för- valtade fonderna ansetts utgöra ett enda skattesubjekt. De olika fonderna har så- lunda ej var för sig ur skattesynpunkt an- setts utgöra särskilda enheter.
Ville man följa den praxis som sålunda utbildats skulle ett fondbolag och de av bo- laget förvaltade fonderna alltjämt behandlas såsom ett enda skattesubjekt. Eftersom fon— derna enligt utredningens lagförslag uppen- barligen inte kan anses utgöra självständiga juridiska personer, torde en sådan lösning också — oavsett att värdepappersfonderna enligt förslaget vid fondbolagets konkurs inte ingår i bolagets konkursbo samt att fondandelsägarna därigenom och på andra sätt avses skola få en stark ställning till skydd för sina andelsrätter — på goda grun- der kunna påstås stå i god överensstämmel- se med den juridiska konstruktion, som ut- redningen föreslagit för fondbolagen och de till dem anknutna fonderna.
Många praktiska skäl talar emellertid starkt till förmån för den motsatta lösning- en. Till en början må härvid erinras om att utredningens förslag till lagstiftning (se kap. 7.11.1) utgår från att skatter, som belö- per på en viss fond, skall betalas ur den- na fond. Eftersom bolaget enligt lagförsla- get (16 å) såvitt nu är i fråga för varje fond får besluta om utbetalning av medel endast för betalning av de skatter, som be- löper på fonden, måste det anses vara av visst värde från praktisk synpunkt, att de skatter, som avser en viss fond, direkt av skattemyndigheterna påförs fonden. Man undgår därigenom, att bolagets styrelse själv får taga ansvaret för fördelningen av skatten på de olika fonderna och det blir alltid alldeles oomtvistligt, vad skatten
för en viss fond uppgår till. Av större be- tydelse är emellertid att de särskilda skat- tebestämmelser, som erfordras för att ge en säker grund för beskattningen av fon- derna, i många hänseenden kan göras av- sevärt enklare och dessutom blir lättare att tillämpa, om fonderna var för sig får utgöra särskilda skattesubjekt. Särskilt fram- trädande blir detta beträffande reglerna för det fall, att förvaltningen av en eller flera fonder kommer att övergå från det fond- bolag, som bildat fonderna, till förvarings- banken och från banken till ett annat fond- bolag. Beskattas varje fond som ett särskilt skattesubjekt erfordras inte några särskilda bestämmelser för det fall att fondförvalt— ningen övergår till ny förvaltare, eftersom genom bytet av fondförvaltare inte inträf- far något som kan påverka fondens beskatt- ning. Utgör däremot fondbolaget och de olika fonderna en enhet ur skattesynpunkt, erfordras tämligen komplicerade särregler för beskattningen för att inte för fondan- delsägarna mycket obilliga skattekonsekven- ser skall bli följden, väsentligen avseende skatten för realisationsvinster. Det skulle vi— dare bli nödvändigt att meddela särskilda bestämmelser för behandlingen av utdel- ningar på värdepapper, som innehas av fondbolaget för egen räkning, t. ex. aktier som fondbolaget förvärvat för placering av det egna aktiekapitalet. Uppenbarligen skul- le det också kunna komma att framstå så- som egendomligt, att en fond under den längre eller kortare tid den kan komma att förvaltas av förvaringsbanken skulle be- skattas såsom en bankens egen förmögen- hetsmassa. Skulle man med hänsyn därtill vilja gå en medelväg och låta fonderna ut- göra särskilda skattesubjekt endast i det fall att förvaltningen undantagsvis omhän- derhas av banken, skulle även härför er- fordras särregler av ganska ingående slag. En följd av att varje värdepappersfond anses utgöra ett särskilt skattesubjekt blir, att överföring av aktier från en fond till en annan av samma fondbolag förvaltad fond mot gottgörelse i en motsvarande överföring i motsatt riktning av t. ex. bank- tillgodohavanden kommer att föranleda
samma skattekonsekvenser som om över- föringen av aktierna skett genom köp. Det— ta innebär att den fond från vilken över— föringen sker kommer att drabbas av den skatt för realisationsvinst, som uppkom- mer genom överföringen, eller att fonden kommer att få begagna sig av den rättig- het till avdragsgill realisationsförlust, som kan uppkomma såsom en följd av över- föringen. För den fond till vilken överfö- ringen sker kommer överföringen på mot- svarande sätt att medföra att dagen för överföringen - och ej den dag då fond- bolaget förvärvat aktierna — kommer att tagas till utgångspunkt för beräkning av skattepliktig realisationsvinst eller avdrags- gill realisationsförlust för fonden samt att såsom anskaffningsvärde för fonden skall anses det värde aktierna hade vid över- föringen. Eftersom de olika fonder mellan vilka överföringen i det tänkta fallet sker måste antas ha i allt väsentligt skilda an- delsägare, torde denna skattekonsekvens emellertid i allmänhet i själva verket få anses bidraga till en rättvis fördelning av skatten mellan fondandelsägarna i de olika fonderna, som ju ytterst drabbas av den ifrågavarande beskattningen.
En på sätt och vis liknande följd av att varje värdepappersfond blir ett särskilt skat- tesubjekt uppkommer om i en fond före— ligger en skattepliktig realisationsvinst och i en annan av samma fondbolag förvaltad fond en avdragsgill realisationsförlust. An- ses de båda fonderna utgöra var sitt sär- skilda skattesubjekt kan uppenbarligen nå- gon avräkning av den senare fondens för- lust mot den förra fondens vinst inte äga rum. Anses fondbolaget och de av bolaget förvaltade fonderna ur beskattningssyn- punkt utgöra en enhet skulle en sådan av- räkning däremot kunna förekomma. Även i detta fall torde emellertid beskattningen av fonderna såsom särskilda skattesubjekt i själva verket av samma skäl som nyss åberopats leda till en mera rättvis beskatt— ning av dem, som i sista hand får bära skatten, nämligen fondandelsägarna.
Utredningen har för sin del inte ansett de här berörda konsekvenserna av att vär-
depappersfonderna ur skattesynpunkt anses såsom särskilda skattesubjekt vara av be- skaffenhet att böra hindra en sådan lös- ning.
S. k. osjälvständiga stiftelser, som enligt rättsvetenskapens betraktelsesätt ej utgör egna rättssubjekt och som i regel saknar särskild förvaltning, åsätts det oaktat en- ligt skatterättslig praxis i många fall egen taxering. Även om en värdepappersfond av många uppenbara skäl väl ej kan an- ses utgöra en osjälvständig stiftelse, har den likväl alldeles otvetydigt väsentliga lik— heter med en sådan stiftelse. Det torde där- för i och för sig inte vara ägnat att väcka betänkligheter att — i analogi med vad som redan i praxis kommit att gälla för de osjälvständiga stiftelserna — föreskriva att de av ett fondbolag förvaltade fonder- na skall utgöra särskilda skattesubjekt.
På grund av vad sålunda anförts och då beskattningsreglerna vare sig de utfor- mas efter den ena eller den andra metoden med ovan anmärkta undantag kan ges ett sådant sakligt innehåll, att resultatet ur beskattningssynpunkt blir detsamma, har utredningen funnit sig böra föreslå, att ett fondbolags fonder var för sig skall anses utgöra särskilda skattesubjekt. Bestämmel- se härom torde lämpligen kunna införas i kommunalskattelagen såsom ett nytt 5 mom. av 53 &.
Därest beskattningsreglerna skulle ha ut- formats på ett sådant sätt att fondbolaget och de av bolaget förvaltade värdepappers- fonderna ansetts utgöra ett enda skatte- subjekt, skulle den statliga inkomstskatt, som träffat fonderna, i enlighet med be— stämmelserna i 10 ä 2 mom. första stycket a) förordningen om statlig inkomstskatt, ha utgjort fyrtio procent av den beskatt- ningsbara inkomsten. Anledning torde sak- nas att låta den omständigheten att en vär- depappersfond anses utgöra ett särskilt skat— tesubjekt föranleda att värdepappersfonder— na beskattas efter en lägre procentsats. Ut- redningen har därför föreslagit en sådan ändring i den förutnämnda paragrafen, att därav kommer att framgå, att värdepap- persfonderna beskattas efter samma pro-
centsats som aktiebolag.
Anses värdepappersfonderna utgöra sär- skilda skattesubjekt torde vidare genom till- lägg i 22 ä 1 mom. första stycket taxe- ringsförordningen böra fastställas, att vär- depappersfonderna har skyldighet att av- lämna självdeklaration samt genom tillägg i 47 & taxeringsförordningen anges, att skyldigheten skall fullgöras av det fond- bolag eller den förvaringsbank som hand- har förvaltningen av fonden.
Av väsentlig betydelse för värdepappers- fondernas beskattning är bedömningen av deras skattemässiga karaktär. Såsom av det föregående framgår kommer nämligen ganska olika beskattningsregler att gälla om värdepappersfonderna anses driva pen- ningrörelse och därmed beskattas såsom rörelsedrivande eller om fonderna endast anses förvalta kapital och intäkterna så- lunda hänförs till intäkt av kapital. På sätt i det föregående anförts har riksskat- tenämnden i ett beträffande Stiftelsen Ak- tietjänst avgivet förhandsbesked förklarat, att stiftelsen, så länge försäljning av aktier skedde endast i mindre utsträckning och i syfte att omplacera stiftelsens tillgångar, inte drev handel med värdepapper.
I utredningens förslag till lagstiftning (l &) har värdepappersfondrörelse definie- rats såsom en rörelse, som har till ända- mål att förvalta en huvudsakligen av ak- tier, obligationer eller andra värdepapper bestående förmögenhet. För sin förvaltning av den eller de av bolaget bildade fonder- na skall bolaget på sätt framgår av 10 & lagförslaget äga åtnjuta ersättning ur fon- derna för att täcka de med verksamheten förenade kostnaderna (arvoden åt styrelse och personal, kontorskostnader m.m.) och att bereda aktieägarna skälig vinst. Denna förvaltningsverksamhet är uppenbarligen att hänföra till rörelse. Beskattningen av fond- bolaget såsom sådant skall därför naturli- gen ske enligt KL:s regler om inkomst av rörelse.
Beträffande den i en värdepappersfond nedlagda förmögenheten måste av naturliga skäl såsom ett väsentligt led i förvaltningen ingå en bevakning av att förmögenheten
är placerad i värdepapper, som med hän- syn till de vid varje tidpunkt rådande för— hållandena kan bedömas vara lämpliga pla- ceringsobjekt. För detta ändamål måste nästan ständigt ske en fortlöpande ompla- cering av delar av värdepappersinnehavet genom försäljning av sådana värdepapper, som på grund av de rådande förhållandena måste anses mindre lämpade såsom place- ringsobjekt, och nyinköp av sådana värde- papper, som befinns utgöra en säkrare el- ler eljest mera gynnsam placering. Det tor"- de i fråga om vissa utländska värdepap- persfonder otvivelaktigt förhålla sig så, att fondförvaltningen härvidlag även medve— tet eftersträvar att genom att hemtaga kurs- vinster öka fondens utdelningsbara vinst. Emellertid är det säkerligen i många fall svårt att avgöra, när en dylik strävan ut- gör ett så dominerande motiv för köp och försäljning av en fonds värdepapper, att förvaltningen i själva verket fått karaktä- ren av penningrörelse, särskilt som en helt av förvaltningshänsyn betingad omplace- ring vid vissa tider av naturliga skäl kan komma att bli tämligen omfattande. Fast- håller man vid att ett fondbolag enligt den av utredningen föreslagna lagstiftning— en skall ha till väsentlig uppgift att för delägarnas räkning förvalta en värdepap- persfond, är det uppenbart att ett dylikt bo- lag i allmänhet inte kan genom fondför- valtningen anses driva penningrörelse. Vid dylikt förhållande kan naturligen inte hel- ler värdepappersfonderna såsom sådana an- ses driva rörelse. Eftersom värdepappers- fonderna enligt utredningens förslag i be- skattningshänseende skall anses utgöra sär— skilda skattesubjekt blir utdelning och rän- tor från fondförmögenheten enligt gällande beskattningsregler därför att hänföra till in- täkt av kapital för fonden. För att undan— röja all tveksamhet synes det emellertid lämpligt att det i KL uttryckligen anges, att sådan ränteintäkt och utdelning å aktier och andra värdepapper, vilken hänför sig till viss av ett fondbolag förvaltad fond, är att räkna såsom intäkt av förvärvskäl— lan kapital. En regel av detta innehåll före- slås skola upptas i anvisningarna till 38 &
KL såsom en ny punkt 6. Att vinst å av- yttring av aktier och andra värdepapper, w'lka ingår i en värdepappersfond, i enlig- het härmed måste anses utgöra intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, torde ej behö- va särskilt utmärkas.
De s.k. förvaltningsföretagen — dvs. aktiebolag eller ekonomiska föreningar som uteslutande förvaltar värdepapper — har på sätt framgår av den föregående redo- görelsen för gällande skattebestämmelser inte ansetts böra drabbas av den kedjev beskattning, som skulle uppkomma om de beskattades för utdelningar på sitt värde- pappersinnehav. Förvaltningsföretagen, in— begripet investmentbolagen, har därför fri- kallats från skattskyldighet för uppburen utdelning från svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening i den mån sam- manlagda beloppet därav motsvaras av ut- delning till aktieägarna (resp. förenings— medlemmarna). Avkastningen av ett in- vestmentbolags värdepappersportfölj kan
alltså sägas rinna igenom bolaget utan att bli föremål för beskattning hos bolaget. Investmentbolagen har därjämte fått möj- lighet till en viss skattefri fondering. Resul- tatet blir att avkastningen av värdepap- persportföljen kommer att beskattas endast en gång, nämligen hos ägarna av aktierna i bolaget, när de beskattas för sin från bo- laget uppburna aktieutdelning.
Ett fondbolag jämte av bolaget förval- tade värdepappersfonder kan såsom av framställningen i kap. 2 och 4 framgår an- ses utgöra ett särskilt slag av förvaltnings- företag, närmast av typen investmentbolag, som i princip skiljer sig från investment- bolagen endast därigenom att värdepappers- fonden eller värdepappersfonderna utgör en från fondbolagets egen förmögenhet fristå- ende förmögenhetsmassa medan investment- bolagens värdepappersportfölj ingår i bolags— förmögenheten och förvaltas såsom bolagets egna medel. Sakligt sett kan därför ett fondbolags utdelning till innehavama av fondandelsbevis och ett investmentbolags utdelning till sina aktieägare anses helt motsvara varandra. Det står därför klart att avkastningen av ett investmentbolags
värdepappersportfölj och den i ett fond- bolags värdepappersfonder förvaltade för- mögenheten i enlighet med principen om en likformig och rättvis beskattning i möj- lig mån bör beskattas på samma sätt.
Beträffande Stiftelsen Aktietjänst har så- som i det föregående anförts riksskatte- nämnden i ett förhandsbesked funnit aktie- fondsbevisen vara förbindelser av obliga- tionsrättslig natur och sålunda innefatta bevis om fordringsrätter samt därför för- klarat utdelningen på aktiefondsbevisen, »räntan», vara avdragsgill omkostnad i stif- telsens verksamhet (enligt 39 & KL). Ef- tersom all utdelning på de aktier, som lig— ger i stiftelsens fonder, delas ut till inne- havarna av aktiefondsbevisen, kommer här- igenom hela fondavkastningen — på liknan- de sätt som sker i fråga om investmentbo- lagen — att rinna igenom stiftelsen utan att påföras någon skatt. Fondavkastningen kommer alltså att beskattas endast en gång, nämligen h0s ägarna av aktiefondsbevisen, när de beskattas för sin uppburna utdel- ning. I praxis har alltså värdepappersfon- derna redan nu befriats från den kedjebe- skattning, som skulle uppkomma om fond- avkastningen beskattades hos fondbolaget, ehuru detta resultat uppnåtts på en annan väg än den som kommit till användning för investmentbolagens del.
Såsom tidigare anförts (se 7.11.1) har utredningen för sin del velat se fondandels— bevisen såsom ett värdepapper av särskilt slag, med praktiskt sett drag av såväl skulde- brev som bevis om sådan andelsrätt, som delägare i aktiebolag, handelsbolag, ekono- misk förening etc. innehar. Eftersom fond— andelsbevisen även med detta betraktelsesätt i praktiken har stora likheter med skulde- brev bör något hinder ej kunna anses före- ligga för att utdelningen skatterättsligt sett likställs med »ränta» på skuldebrev och där- med blir att anse såsom en avdragsgill om- kostnad. Vid valet mellan de två olika me- toder som kommit till användning för att hindra en obillig kedjebeskattning av invest- mentbolag och aktiefonder har utredningen därför ej ansett något hinder föreligga för att i fråga om värdepappersfonderna den i
praxis redan tillämpade metoden bibehålls. Då en lösning efter denna linje också be- funnits medföra praktiska fördelar, har ut- redningen för sin del ansett sig böra föreslå detta. Ett lagfästande av en sådan beskatt- ningsregel torde enklast kunna ske genom ett tillägg till anvisningarna till 395 KL. För— slag härtill framlägges av utredningen. I den mån uppburen avkastning eller skatteplik- tig realisationsvinst inte utdelas till inne- havama av fondandelsbevis, kommer den enligt förslaget att beskattas hos värde- pappersfonden enligt vanliga regler. Icke skattepliktiga delar av realisationsvinster kommer att kunna fonderas utan skatte- konsekvenser.
De olikheter i fråga om beskattningen av investmentbolagen och fondbolagens värdepappersfonder, som uppkommer vid en lösning efter den föreslagna linjen, tor- de knappast få nämnvärd betydelse. Den mest iögonfallande skillnaden blir, att vär- depappersfonderna inte på samma sätt som investmentbolagen kommer att åtnjuta skat- tefrihet för viss fondering av uppburna ut- delningar. Anledningen till att investment- bolagen fått denna förmån är den, att investmentbolagen ansetts kunna förväntas ta vissa risker i samband med finansiering av strukturrationaliseringar och rekonstruk- tioner samt att en viss fondering ansetts vara nödvändig för dessa bolag för att möjliggöra jämna utdelningar (prop. 1960: 162 s. 66). De anförda skälen för den skat- tefria fonderingen har emellertid knappast tillämpning på värdepappersfonderna. En i sak kanske betydelselös skillnad kommer Vidare att föreligga därutinnan, att ett in- vestmentbolag inte kan erhålla skattefrihet för utdelning i form av ränta å innehav- da obligationer, medan för värdepappers- fondernas del även sådana ränteinkomster blir skattefria i den mån den uppburna räntan föres vidare till innehavama av fondandelsbevisen. En motsvarande skill- nad kommer också att förefinnas i fråga om beskattningen av utdelningar från ut- ländska bolag. För investmentbolagens del föreligger nämligen såsom av det föregåen- de framgått endast möjlighet till skattefri-
het i fråga om utdelningar, som uppburits från svenska aktiebolag och svenska ekono- miska föreningar, medan för värdepappers- fondernas del verkan av den föreslagna av- dragsrätten blir att även från utländska bolag uppburna utdelningar befrias från skatt i den mån de utdelas till andelsin- nehavarna. Investmentbolagens något oför— månligare ställning i detta hänseende neu— traliseras emellertid i en rad fall genom de dubbelbeskattningsavtal, som Sverige ingått med främmande stater.
Vid den här föreslagna lösningen blir slutligen också sådana realisationsvinster, som kan uppkomma hos en värdepappers- fond vid försäljning av värdepapper i om- placeringssyfte eller för att möjliggöra inlö- sen av fondandelsbevis, fria från skatt hos fonden i den mån de föres vidare till fondandelsägarna, där skatt i stället uttas. Den förmånligare ställning vid beskattning- en av realisationsvinster, som värdepap- persfonderna härigenom får i förhållande till investmentbolagen, torde i viss mån kun- na sägas uppväga den förmånsställning, som investmentbolagen å sin sida åtnjuter därigenom, att de erhållit möjlighet till viss skattefri fondering. I detta samman- hang torde det också böra framhållas, att fondbolagen i mycket stor utsträckning vän- der sig till småsparare och därmed lik- ställda för att ge dem möjlighet att genom förmedling av fondbolaget bli ägare av värdepapper. Om realisationsvinst, som uppkommer vid förvaltningen av en vär- depappersfond, skulle beskattas såväl hos fonden som hos fondandelsägarna, när den utdelas till dem, skulle placering av me— del i aktier via en värdepappersfond kun- na bli alltför oförmånlig i förhållande till direkt aktieägande, särskilt i betraktande av att innehavaren av fondandelsbevis drab- bas av skatt även på den realisationsvinst, som kan uppkomma vid inlösen eller för- säljning av fondandelsbeviset.
I den mån uppburen avkastning eller skattepliktig realisationsvinst inte utdelas till andelsägarna skall den, såsom ovan angi- vits, beskattas hos värdepappersfonden. Det- ta kan ge upphov till vissa problem i sam-
band med den kontinuerliga beräkningen av fondandelsvärdet under löpande beskatt- ningsår. Allteftersom avkastning inflyter el- ler skattepliktiga realisationsvinster görs, uppkommer tills vidare en latent skatte- skuld. Om hänsyn till denna ej tas vid be- räkningen av fondandelsvärdet, kommer vid återinlösen av andelsbevis den utträdande andelsägaren att undgå allt ansvar för den skatt, som senare kan komma att fastställas på grundval av ställningen vid beskattnings- årets slut. Denna skatt kommer i stället att i sin helhet indirekt få bäras av de kvar- varande andelsägarna. I allmänhet torde väl detta ej vara av någon nämnvärd betydelse. Konsekvenserna skulle emellertid kunna bli ganska allvarliga om utträde sker i mycket stor omfattning, så att endast ett jämförelse- vis ringa antal andelsägare kvarstår i fonden vid beskattningsårets utgång. I sådana fall finns det också risk för att den latenta skat- teskulden successivt ökar i takt med anmäl— ningarna om utträde. Varje ny begäran om inlösen kan nämligen framtvinga en försälj- ning av värdepapper som i sin tur ger upp- hov till skattepliktig realisationsvinst. Om inlösen av ett antal stora poster andelsbevis av någon anledning begärs ien mindre fond, skulle den nu berörda faran för skatteök- ning och skatteövervältring åtminstone teo- retiskt kunna tänkas framkalla en kedje- reaktion genom att ytterligare andelsägare anmälde sig till utträde just för att undgå förväntad skattebelastning. Följden kunde bli att hela skattebördan till sist föll på ett litet fåtal andelsägare. Dessa skulle då ha råkat i något som skulle kunna kallas en »svartepetter»-situation.
För att komma till rätta med de problem, som sålunda antytts, kunde det synas ligga nära till hands att föreskriva, att vid be- räkning av fondandelsvärdet avdrag skall göras ej endast för eventuellt debiterade skatter utan även för den vid varje tillfälle föreliggande latenta skatteskulden. Såvitt denna latenta skuld avser realisationsvinst- beskattning borde den naturligtvis i så fall beräknas enligt nettometod, dvs. på sådant sätt, att de skattepliktiga realisationsvinster, som ansamlats under tiden fram till beräk-
ningstillfället, minskades med under samma tid lidna avdragsgilla realisationsförluster. Det kan med visst fog hävdas att, om man på nu angivet sätt gör avdrag även för laten— ta skatteskulder, så kommer andelsbevisen alltid att åsättas sitt för ögonblicket rätta ma- tematiska värde. En andelsägare, som ut- träder under löpande beskattningsår, skulle med detta system också alltid komma att få lämna ett bidrag till betalningen av den skatt som kan komma att påföras värde- pappersfonden för inkomst som fonden före utträdet haft i form av räntor och utdel- ningar eller i form av realisationsvinst, som måhända delvis orsakats av honom själv ge— nom att medel till inlösen av hans andelar måst anskaffas genom försäljning av värde— papper. Någon övervältring, som till sist kunde ge upphov till en »svartepetter»—si- tuation, skulle således inte kunna förekom- ma.
Det finns emellertid också starka skäl som talar mot att vid bestämmande av fondandelsvärdet ta hänsyn till latent skatte- skuld.
Bland annat skulle det möta svårigheter att fastställa hur stor den latenta skatteskul- den rätteligen bör anses vara. Vad beträf- far ränte- och utdelningsinkomster kan vis- serligen en något så när tillfredsställande uppskattning i detta avseende göras, men så är inte fallet i fråga om inkomster som är att hänföra till realisationsvinst. En fonds innehav av aktier i ett visst bolag består i allmänhet av ett flertal poster som inköpts vid skilda tider och till olika pris. Om en del av aktieinnehavet försäljs, är det i praktiken i allmänhet omöjligt att fastställa, ur vilka poster de sålda aktierna tagits. I praxis bru- kar i stället fondledningen vid räkenskaps- årets slut bestämma, vilka aktier som skall anses sålda. Först i samband därmed blir det alltså klarlagt om vid försäljningen upp- kommit någon skattepliktig realisationsvinst eller någon avdragsgill realisationsförlust samt hur stor vinsten eller förlusten i så fall varit. En förhandsberäkning därav redan i samband med försäljningen skulle därför ofta bli missvisande.
En mera avgörande invändning är, att
det ingalunda är säkert att den latenta skatte- skulden någonsin behöver betalas. Skatt- skyldigheten kan ju komma att helt eller delvis bortfalla genom att utdelning sker till andelsägarna eller genom att uppkomna realisationsvinster sedermera kan kvittas mot avdragsgilla realisationsförluster. Syste- met med avdrag för latent skatteskuld kan alltså medföra att en andelsägare, som ut- träder under löpande beskattningsår, får ut ett lägre pris för sina andelar än han rätte- ligen borde ha haft, och att personer, som inträder i fonden genom nyförvärv av an— delsbevis, gör en oberättigad vinst. Detta måste enligt utredningens mening betraktas som en lika stor »orättvisa» som den skatte- övervältring, som kan uppkomma om av- drag inte sker och som i normala fall inte torde få större ekonomisk betydelse. Slutligen skulle en föreskrift om obliga- toriskt avdrag för latent skatteskuld kunna vålla betydande övergångssvårigheter för de redan befintliga aktiefondsföretagen, där sådant avdrag för närvarande inte tillämpas. En helt tillfredsställande lösning av det nu ifrågavarande problemet torde vara svår att åstadkomma. Utredningen har emellertid funnit att mycket skulle kunna vinnas ge- nom att fondbolag ges rätt att, om bolaget så önskar, vid beräkning av fondandels— värdet göra avdrag med hänsyn till möj- ligen uppkommande framtida skatter. Som förutsättning för sådan rätt bör krävas, att regler om avdraget Och dess storlek intagits i fondbestämmelserna. Dessa regler synes lämpligen kunna utformas på sådant sätt att avdraget sätts i relation till något faktum, som kan ha betydelse från skattesynpunkt. Det kan t. ex. bestämmas till viss procentu- ell andel av tillgångarnas värde vid beräk— ningstillfället eller av då uppburen avkast- ning eller då föreliggande värdestegring på innehavda värdepapper. En möjlighet till ett frivilligt avdragsförfarande i enlighet med nu angivna riktlinjer kan uppenbarligen bli av värde i s. k. tillväxtfonder där utdelning- en hålles låg och större delen av intäkterna fonderas. Den kan också i andra fall ut— nyttjas av fondbolag som vill bereda sig ett skydd mot risken för »svartepetter»-situa-
På grund av vad sålunda anförts har, såsom tidigare anmärkts i aVSnitt 7.1 1.1, be— stämmelser om rätt att vid den kontinuerliga beräkningen av fondandelsvärdet göra av- drag för framtida skatter upptagits i 26 å i lagförslaget.
Övergår förvaltningen av en värdepap- persfond från ett fondbolag till ett annat eller till förvaringsbanken eller från förva- ringsbanken till ett fondbolag kan vid det förhållandet att värdepappersfonden i be- skattningshänseende anses utgöra ett sär- skilt skattesubjekt någon därav föranledd inkomstbeskattning inte komma i fråga. Eftersom det även sedan förvaltningen över- gått på en ny förvaltare alltjämt är fråga om ett och samma skattesubjekt är det vi— dare uppenbart, att såsom utgångspunkt för beräkning av skattepliktig realisationsvinst och avdragsgill realisationsförlust skall gäl- la den tidpunkt då ett visst värdepapper tillförts fonden. Samma betraktelsesätt bör naturligen gälla även när vid ikraftträdande av den föreslagna lagen om värdepappers- fondrörelse ett aktiefondsföretag övergår från stiftelseform eller föreningsform till ak- tiebolagsformen. För att förekomma osäker- het på denna punkt har utredningen före- slagit, att en erinran härom intages i över- gångsbestämmelserna till ändringarna i KL.
Har en stiftelse eller annan förvaltare av aktiefonder påförts sådan vid taxering till statlig inkomstskatt avdragsgill skatt, som skall erläggas till kommun eller annan kom- munal samfällighet, torde denna skatt, även om den avser aktiefonder, icke bli avdrags- gill vid taxering av fonden sedan dess för- valtning enligt de föreslagna övergångsbe— stämmelserna till lagen om värdepappers- fondrörelse övergått på ett fondbolag. Enär förhållandet torde sakna praktisk betydelse, har utredningen ej funnit anledning att före— slå en särskild övergångsbestämmelse för att möjliggöra sådant avdrag.
Beträffande fondandelsägarnas inkomst- beskattning för utdelning på fondandelsbe- vis är det uppenbart att, vilken juridisk karaktär andelsbevisen än må anses ha, utdelningen måste anses vara att hänföra
till intäkt av kapital. Eftersom utredningen såsom förut anförts för sin del närmast ve- lat se andelsbevisen såsom ett särskilt slags värdepapper, bör i enlighet härmed i för- tydligande syfte göras ett tillägg till 385 1 mom. första stycket KL. Enär vid över- låtelse av fondandelsbevis icke, på sätt som sker i fråga om obligationer, hänsyn tas till upplupen »ränta», utan fondandels- bevisen i detta hänseende följer samma reg- ler som aktier och andelar i ekonomiska föreningar, bör motsvarande tillägg även göras i andra stycket av samma moment.
Fondandelsägares realisationsvinst vid in- lösen eller försäljning av fondandelsbevis beskattas enligt 35 ä 3 mom. KL på samma sätt som realisationsvinst vid avyttring av aktier eller andelar i ekonomisk förening eller handelsbolag och därmed likartade vär- depapper. Utredningen har inte funnit an— ledning att föreslå någon ändring i detta hänseende. Ordalagen i 35 ä 3 mom. KL bör dock jämkas till överensstämmelse med den av utredningen använda termino- login.
F örmögenhetsbeskattningen torde för vär- depappersfondernas del inte komma att för- anleda några problem vare sig fonderna vid inkomsttaxeringen behandlas såsom självständiga subjekt eller deras inkomster taxeras hos fondbolaget. Enligt 6 & i för- ordningen om statlig förmögenhetsskatt kommer nämligen i intetdera fallet förmö— genhetsskatt att utgå.
Enär fondandelsbevisen såsom förut an- förts enligt utredningens uppfattning när- mast är att anse såsom ett särskilt slags värdepapper bör — i enlighet med vad som föreslagits beträffande 38 ä 1 mom. KL — i uppräkningen i 3 5 1 mom. d) och 6 & 2 mom. första stycket c) förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt särskilt angivas även fondandelsbevis.
Såvitt avser kupongskatten synes fondan- delsbevisen böra jämställas med aktier. Här— av betingade tillägg till kupongskatteförord- ningen och till 65 1 mom. första stycket c) förmögenhetsskatteförordningen bör därför göras.
Beträffande taxeringsförordningen bör
skyldigheten att lämna uppgift om erhållen utdelning på fondandelsbevis vara densam- ma som nu gäller i fråga om aktieutdel- ning. Detta föranleder tillägg till 43 ä 1 och 2 mom., på sätt av utredningen framlagt förslag utvisar.
Bankinstituts rätt att förvärva fondandelsbevis, m.m.
I direktiven för aktiefondsutredningen har framhållits att utredningen bör beakta, bl. a., frågan om bank — som i princip inte får för— värva aktier — bör ha rätt att förvärva aktie- fondsbevis.
De huvudsakliga bestämmelserna angå- ende bankaktiebolags rätt att förvärva egen- dom återfinns i 54 å lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse (banklagen). Enligt nämnda paragraf får bankbolag ej — med vissa i 55 och 56 åå samma lag angivna undantag, vilka i förevarande sammanhang saknar betydelse — för egen räkning driva handel med eller förvärva annat än guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obliga- tioner och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar utom s.k. förlags- bevis. Bland undantagen kan i förevarande sammanhang nämnas att bankbolag, som medverkar vid emission av aktier eller för- lagsbevis på den allmänna marknaden, får förvärva aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen samt att sådant bolag får för- värva annan än i 54 & avsedd egendom för att skydda sig för förlust. För närva- rande skulle måhända kunna göras gällan- de att de nuvarande aktiefondsbevisen har karaktär av en sorts löpande skuldebrev och att de därför är att betrakta som sådana för den allmänna rörelsen avsedda för- skrivningar, vilka bankbolagen enligt nyss— nämnda stadgande äger rätt att förvärva. Utredningen har emellertid — såsom fram— går av kap. 7.11.1 — intagit den stånd-
punkten att fondandelsbevisen enligt den av utredningen föreslagna lagen om värdepap- persfondrörelse inte kan anses vara jäm- ställda med skuldebrev utan närmast är att betrakta som värdepapper av en egen typ (»sui generis») med den rätt som denna lag ger dem. Med ett sådant betraktelsesätt står det klart att fondandelsbevisen inte kan hänföras till den kategori värdepapper, som bankbolagen enligt gällande banklagstiftning äger rätt att förvärva. Vid ett godtagande av utredningens lagförslag erfordras sålunda ändring av banklagen för den händelse det befinnes önskvärt att låta bankbolagen få förvärva fondandelsbevis.
Vid bedömande av frågan om bankbola- gen bör medges rätt att förvärva fondan— delsbevis torde det ligga nära till hands att göra en jämförelse med vad som gäller i fråga om bankbolagens rätt att förvärva aktier. Av det nyss nämnda stadgandet i banklagen framgår att det i princip råder förbud för bankbolagen att förvärva aktier. Denna begränsning av banks aktieförvärvs- rätt tillkom genom en år 1933 vidtagen ändring i då gällande banklag. Till grund för denna låg utredningar av 1924 års bankkommitté och 1932 års banksakkun— niga.
1924 års kommitté föreslog att den ti— digare gällande, mera vidsträckta rätten för bankerna att förvärva aktier skulle upp— höra och anförde härom:
Aktieförvärvsrätten hade haft mindre goda
verkningar. Bankernas tidigare innehav av ak- tier i bolag, vars verksamhet huvudsakligen be- stode i att förvalta eller driva handel med ak- tier och fast egendom, hade visserligen numera helt avförts från aktieportföljema. Men ock- så då aktieförvärvsrätten inriktats på andra slag av aktier, hade bankerna under den se- naste krisperioden lidit avsevärda förluster på aktieinnehav. Särskilt de stora kreditema till dotter- och sidobolag, vilka krediter i allmän- het använts just för aktieförvärv, ådagalade, att aktieförvärvsrätten i bankverksamheten infört ett spekulationsmoment, som i viss mån torde hava påverkat bankverksamheten i dess helhet. Det vore därför, ansåg kommittén, ur bank- verksamhetens egen synpunkt lyckligast om ak- tieförvärvsrätten försvunne. Till samma resul- tat komme man, om saken såges ur närings- livets synpunkt. I den mån en yrkesmässigt driven emissionsrörelse ur det allmännas syn- punkt ansåges önskvärd, vore det bättre, att den bedreves helt skild från bankerna av själv- ständiga, för ändamålet särskilt bildade bolag. Det stöd, företagen i övrigt kunde behöva, läm- nades bäst genom bankkrediter.
1932 års sakkunniga anslöt sig till kom- mitténs förslag om aktieförvärvsrättens bort— tagande och uttalade följande:
De sakkunniga utginge därifrån, att bank- verksamheten borde i möjligaste mån befrias från sådana spekulativa inslag, som kunde med- föra fara för det åt bankerna anförtrodda in- sättarekapitalet. Förlust å ett aktieförvärv kun- de vara en förlust, som en bank kunde bära utan större svårighet, men aktieinnehavet kun- de å andra sidan, såsom 1924 års kommitté framhållit, föranleda en bank till en kredit- givning, som innebure en förlustrisk av betyd- ligt större omfattning än den, som vore för- knippad med aktieinnehavet i och för sig. Rät- ten att förvärva aktier medförde lätt nog, att banken blev företagare och ej endast kredit- givare, men en sådan utveckling syntes lag- stiftningen ej böra befrämja. Den med kredit- givningen förenade risken vore så avsevärd, att bankerna därutöver ej borde påtaga sig även företagarerisk. Tillätes bankerna förvär- va aktier, torde man svårligen kunna förhind- ra bankerna att genom bolag driva verksam- het av allehanda slag, varigenom de lagbe- stämda gränserna för tillåten bankverksamhet skulle väsentligt förlora i betydelse.
Om det med fog kunde påstås, att ett bort- tagande av bankernas aktieförvärvsrätt skulle medföra svårigheter för näringslivets kapital- försörjning, vore detta givetvis ett argument, vartill ej ringa hänsyn borde tagas. Emellertid torde de senare årens erfarenheter ej giva stöd åt ett dylikt påstående. I den mån bankerna
borde tillgodose näringsföretagens karitalbe- hov, skedde detta lämpligast genom kreditgiv- ningen.
I den proposition (1933: 167), som låg till grund för 1933 års ändringi då gällande banklag, anslöt sig föredragande departe- mentschefen till den av såväl 1924 års kom— mitté som 1932 års sakkunniga hävdade ståndpunkten, att rätt för bank att fö:värva aktier i princip bör vara utesluten. Han åberopade till stöd för denna ståndpunkt de skäl, som av kommittén och de sakkunni— ga härutinnan anförts. Dessa kunde enligt departementschefen i huvudsak samman- fattas sålunda, att å ena sidan en banks. innehav av aktier i viss mån innelzär en risk för osund och för bankens egentliga verksamhet främmande spekulation, cch att å andra sidan ett förbud för bankerna att inneha aktier ej kan anses medföra någon olägenhet för näringslivet, vilket bankerna lämpligare än genom att såsom delägare in— sätta kapital i företagen borde stödja ge- nom kreditgivning.
En särskild anledning till att låta bmker— na förvärva fondandelsbevis är att detta skulle kunna komma att på ett förmånligt sätt underlätta omsättningen av sådana be- vis. Erfarenheterna från Västtyskland visar nämligen att flertalet av de banker, som äger eller är delägare i fondbolag, för egen räkning återköper bolagets fondandelsbevis. till ett förmånligare pris än som kan uppnås vid ett inlösenförfarande i enlighet med de för fonden gällande fondbestämmelserna. Genom att bankerna på nytt säljer bevisen minskar de den med det reguljära inlösen- förfarandet förenade kostnaden. Det kan enligt utredningens mening inte uteslutas att även de svenska bankbolagen skulle vara beredda att — om de medgåves rätt att för- värva fondandelsbevis — från fondandels- ägare köpa sådana bevis till ett pris, som överstiger vad vederbörande fondbolag be— talar vid inlösen av bevisen.
De skäl, som åberopats såsom grund för förbudet för bankbolag att förvärva aktier, har ej samma styrka när fråga är om för- värv av fondandelsbevis.
Emellertid torde det i vart fall teoretiskt
inte helt kunna bortses från risker för en olämplig kreditgivning till förmån för de företag, vars aktier är representerade i vär- depappersfonder, i vilka banken äger fond- andelsbevis, eller för fondbolag, som för- valtar sådana fonder. Teoretiskt sett skulle det också kunna tänkas att en bank genom förvärv av fondandelsbevis kunde föranleda ett fondbolag att förvärva aktier i ett bo- lag, som banken önskade stödja. På grund härav och under beaktande av det klara fasthållande vid de tidigare principerna för bankbolagens egendomsförvärv, som kom- mit till uttryck i prop. 1968: 143 angående vissa ändringar i banklagstiftningen, har ut- redningen ansett sig sakna tillräcklig anled- ning att framlägga förslag om rätt för bank- instituten att förvärva fondandelsbevis.
I förevarande sammanhang vill utred- ningen framhålla att, om dess uppfattning om fondandelsbevisens karaktär av värde- papper av särskild typ godtas, ändringar måhända bör vidtas i de definitioner på begreppet fondpapper, som finns intagna i 1 5 lagen den 16 maj 1919 om fond- kommissionsrörelse och fondbörsverksam- het samt l 5 lagen samma dag med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över an- nan tillhöriga fondpapper. Utredningen har emellertid inte funnit det erforderligt att i dessa avseenden framlägga förslag till ny lagtext.
Det är även tänkbart att den omständig- heten att ett fondandelsbevis kommer att betraktas som ett särskilt slag av värde- papper bör föranleda vissa ändringar eller förtydliganden i gällande valutareglerande föreskrifter.
Värdepappersförsäljning mot förskottsbetalning
Värdepappersförsäljning mot förskottsbetalning
10.1. Nuvarande förhållanden
Såsom i utredningsdirektiven angetts har handeln med aktier under senare är bl. a. kommit att ske i den formen, att aktier säljs mot förskottsbetalning i mindre pos- ter. Denna försäljningsform har en före- gångare i den sedan länge existerande av- betalningshandeln med svenska statens pre- mieobligationer.
Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 19 maj 1939 med vissa bestämmelser an- gående försäljning av svenska statens pre- mieobligationer får endast riksgäldskontoret eller den, som erhållit dess medgivande, vid yrkesmässig försäljning av premieobligation uppta betalning i särskilda poster eller in— nehålla obligation såsom säkerhet för köpe- skillingen. Sådan avbetalningsförsäljning be- drivs, efter tillstånd av riksgäldskontoret, f.n. av två företag, nämligen Bonniers Ob— ligationsavdelning AB och Åhlén &. Holm AB. I samband med tillståndens beviljande har bolagen fått förplikta sig att iaktta vissa i särskilt tillståndsbevis närmare an- givna bestämmelser. Dessa avser bl. a. det försäljningspris, som bolaget i fråga äger utta på såväl de obligationer, vilka övertas från riksgäldskontoret, som de obligationer, vilka bolaget förvärvar annorstädes. Också den tidrymd, inom vilken köparens avbe- talningar skall vara fullgjorda, samt förfa- ringssättet, därest avbetalning ej fullgörs på bestämd tid, finns angivna i bestämmel-
serna. Riksgäldskontoret har även tillförsäk- rat sig rätt att utöva den kontroll över försäljningen, som kan finnas erforderlig. Mellan riksgäldskontoret och bolagen upp— rättas dessutom särskilda avtal, som när- mare reglerar bolagens övertagande av obli- gationer för försäljning till allmänheten. En— ligt dessa avtal skall obligation utlämnas till bolagen först sedan full likvid erlagts för densamma. Intill dess så skett, skall obligationen kvarligga hos riksgäldskontoret såsom pant för fullgörande av bolagens be- talningsskyldighet enligt avtalet.
Vid avbetalningsköp av premieobligatio- ner erhåller köparen inte originalobligatio- nerna förrän samtliga avbetalningar full- gjorts. I samband med den första avbetal- ningen brukar köparen i stället tillställas ett inköpsbevis, på vilket de försålda obli- gationernas serie och ordningsnummer samt årgång angetts. Beviset innehåller även en inbetalningsplan och inköpsregler. Köparen erhåller full vinsträtt på de med inköpsbe- viset avsedda obligationerna i dragningarna under avbetalningstiden.
Försäljning av aktier i former som liknar avbetalningshandeln med premieobligationer bedrivs f.n. av två företag, nämligen Bon- niers Obligationsavdelning AB och Aktie— spararnas Investerings AB, som står nyss- nämnda bolag nära.
Den av Bonniers Obligationsavdelning AB bedrivna aktieförsäljningen, som numera går under benämningen Bonniers Aktieav-
delning, utövades tidigare av ett särskilt bolag, AB Aktieköp. Detta bildades år 1958. Enligt bolagsordningen skulle bolaget äga och driva handel med värdepapper samt idka därmed förenlig verksamhet. Aktiekapi- talet skulle utgöra minst 5 000 kr. och högst 15 000 kr. Bolaget var som kommissionsbo- lag knutet till Bonniers Obligationsavdel- ning AB, vilket, såsom förut nämnts, har riksgäldskontorets tillstånd att försälja pre- mieobligationer på avbetalning. Sistnämn- da bolag, som f.n. har ett aktiekapital på 390000 kr. jämte en dispositionsfond på 2 milj. kr., hade genom internt avtal med Aktieköp åtagit sig att svara för fullgöran- det av Aktieköps samtliga förbindelser. Med försäljningen av premieobligationer som fö- rebild hade Aktieköps rörelse lagts upp som en försäljning av aktier på avbetalning. Ge- nom annonser i pressen erbjöd man allmän— heten att förvärva aktier i svenska börsno- terade företag genom insatsköp med må— natliga insatser. Sex är sju olika typer av aktieköp förekom, vilka under senare år betingade en kostnad mellan 750 och 5 000 kr. Varje aktieköp utgjorde ett »paket» med aktier från skilda bolag. Köpens sam- mansättning varierade från tid till annan, beroende på växlingar i aktiekurserna. Kö- paren skulle vid beställningen erlägga en grundinsats av 5 % av priset för aktiekö- pet och därefter betala nio månadsinsatser om vardera 10 % samt en slutinsats på 5 %. Efter erläggandet av grundinsatsen erhöll köparen ett aktiebevis, som angav de aktier köpet omfattade, den insatsplan, efter vil- ken köpet skulle fullföljas, samt övriga be— stämmelser för aktieköpet. Aktiebeviset, som var försett med ett kontrollnummer, fick inte överlåtas av köparen på annan utan medgivande av Aktieköp. När den första månadsinsatsen erlagts av köparen »reser— verades» aktierna för honom av Aktieköp. Efter det att slutinsatsen betalats, översän— des de inköpta aktierna med tillhörande kuponger till köparen. Först i och med det— ta övergick äganderätten till aktierna och rätten till avkastning på köparen. Utdel- ning på aktierna under avbetalningstiden tillföll Aktieköp, medan rätten till ny- och
fondemissioner under samma tid tillkom köparen. Om denne inte fullföljde inbetal- ningsplanen, kunde han återfå erlagda in— satser med undantag av ett belopp om 15 % av aktieköpet, motsvarande grundinsatsen och första månadens investering. Detta be- lopp behöll bolaget som täckning för om- budsprovisioner, omkostnader och riskpre- mie för ev. kursfall under investeringsti- den.
Förutom genom annonsering skedde för- säljningen genom ombud, som delvis var gemensamma för Aktieköp och Bonniers Obligationsavdelning AB. Aktieköp hade emellertid även särskilt utbildade ombud enbart för aktieförsäljningen. Ombuden gjorde hembesök, som oftast var föregångna av meddelande per brev eller telefon. De- ras försäljningsprovision utgjorde 71/2 % av varje aktieköp. På grund av att aktieköpen betingade fasta priser — som förut nämnts mellan 750 och 5 000 kr. — kom omkost- nadspåläggen att variera. Aktieköps rörelse hade sin största omfattning år 1965, då försäljningen uppgick till mellan 4 och 5 milj. kr.
En under år 1966 genomförd omläggning av verksamheten innebar att verksamheten därefter drivs direkt av Bonniers Obliga- tionsavdelning AB, såsom nyss anförts, un— der benämningen Bonniers Aktieavdelning. Försäljningen genom ombud övergavs och all försäljning sker numera medelst annon- sering och cirkulär. Vidare borttogs syste- met med fasta priser för varje aktieköp och i samband därmed ändrades principerna för aktiepaketens sammansättning. Nu säljs fas- ta kombinationer av aktier, där priset va- rierar med hänsyn till börspriserna på de i kombinationen ingående aktierna. Köparen kan således nu välja mellan aktiepaket av skilda typer, representerande viss bransch (t.ex. verkstadsaktier) eller sammansatta med tanke på hög avkastning, tillväxt, stor riskspridning osv. I april 1967 bestod sorti- mentet exempelvis av tre >>grupper» verk- stadsaktier, en >>Högavkastningsgrupp», en >>Marknadsexpansiv grupp», två »allmänna grupper» och två »finansgrupper». Om en köpare önskar investera i andra aktier än de
som ingår i de erbjudna paketen, kan bola- get även åta sig att ordna speciellt samman- satta paket. Priserna på aktiepaketen grun— das på börspriserna den dag köparens be- ställning inkommer till bolaget. Till dessa priser kommer ett tillägg av dels 51/2 % för räntekostnader och dels 4—71/2 %, beroende på köpets storlek, för administrativa kost- nader, inbegripet courtage och stämpelavgif— ter. Paketpriserna varierade t. ex. den 4 april 1967 mellan 940 kr. för den billigaste verk- stadsgruppen och 9 580 kr. för den dyraste »allmänna gruppen». Insatserna skall heta- las med lika stora belopp under tio må- nader. För paketpris överstigande 3 000 kr. kan dock insatstiden fördubblas till 20 må- nader. Priset på aktiepaketet, vars innehåll således bestämts i och med beställningen, blir bindande för bolaget då köparens första investering, grundinsatsen, kommit bolaget tillhanda. Samtidigt reserveras de önskade aktierna för köparens räkning och bibehålls sedan reserverade under förutsättning att investeringsplanen fullföljs och övriga för köpet gällande bestämmelser iakttas. Bolaget har ett lager av aktier och den reservering, som äger rum, sker enbart bokföringsmäs— sigt. Köparen tillgodoräknas ej utdelning på aktie, som blir tillgänglig för lyftning under investeringstiden, men äger däremot rätt till fond- och nyemissioner under samma tid. Ev. emissioner, som inträffar under insats— tiden, bevakas av bolaget för köparens räk— ning. Uppkomna kursvinster och kursför- luster blir givetvis köparens. Vid under- låtenhet att inom fastställd tid verkställa insatserna äger bolaget viss tid efter ohör- sammad påminnelse annullera insatsköpet, varvid köparen förlorar sin rätt till de reserverade aktierna. Han erhåller emeller- tid efter sådan annullering rätt till åter- betalning av erlagt belopp upp till 100 % av börsvärdet den dag annullering sker med undantag för grundinsatsen, som bolaget be- håller som ersättning för sina kostnader. En motsvarande återbetalning kan den kö- pare erhålla, som ej önskar fullfölja in— vesteringsplanen. När köpet fullföljs erhål— ler köparen efter slutbetalning aktierna med tillhörande kuponger samt avräknings-
nota. Aktieavdelningens verksamhet har hit- tills inte haft större omfattning. Aktiespararnas Investerings AB (Aktiein- vest) bildades år 1960. Föremål för bo- lagets verksamhet är enligt bolagsordningen att driva handel med aktier och andra vär- depapper samt idka annan därmed förenlig verksamhet. Aktiekapitalet skall vara minst 5 000 kr. och högst 15000 kr. Styrelsen skall bestå av högst sju ledamöter. Den av Aktieinvest tillämpade försäljningsformen skiljer sig i hög grad från den som Bonniers Aktieavdelning tillämpar. Den bygger på den från Amerikas förenta stater hämtade s.k. dollar-cost-averaging-principen. Denna innebär, att ett och samma belopp med regelbundna mellanrum används för inköp av ett och samma slags aktier oberoende av den vid inköpstillfället rådande aktiekur- sen. Det genomsnittliga inköpspriset för ak- tierna under en viss inköpsperiod kommer då att bli lägre än aktiernas genomsnitts- kurs under perioden. Detta gynnsamma re- sultat är en naturlig följd av att när aktie- kursen är låg man för samma belopp för- värvar flera aktier än när kursen är hög. Den som vill förvärva aktier genom Ak- tieinvest får teckna ett avtal med bolaget, enligt vilket han förklarar sig ämna varje månad genom bolaget investera ett visst fast belopp, minst 150 kr., för aktier eller kvotdelar av aktier i ett angivet börsno- terat bolag så långt det inbetalade beloppet förslår. Detta bolag får investeraren — av Aktieinvest benämnd aktiesparare — själv ange, men Aktieinvest rekommenderar vis— sa bolag, som enligt dess mening bäst läm— par sig för de investeringsprogram som Ak- tieinvest erbjuder. Enligt avtalet mellan Ak- tieinvest och aktiespararen har denne att inbetala de månatliga likviderna senast den tredje i varje månad. Priset på de aktier och aktieandelar, för vilka aktiespararen så- lunda betalar, skall i fråga om investerings- medel, som kommit Aktieinvest tillhanda senast den tredje dagen i månaden, vara börskursen på den femte börsdagen i sam- ma månad. För medel som inkommer se— nare än tredje dagen en månad skall priset vara börskursen på den femte börsdagen i
påföljande månad. Så snart aktieinvestering skett, tillställs aktiespararen en avräknings— nota, som utgör bevis om investeringen. På denna anges även aktiespararens totala in- nehav av aktier och aktieandelar. Aktiein- vest deponerar de inköpta aktierna i en banks notariatavdelning i sitt namn, men överlämnar månatligen till banken uppgif- ter om samtliga aktiesparares namn och adresser samt om det totala antal aktier av olika slag som aktiespararna gemensamt är berättigade till. Sistnämnda uppgifter skall vara kontrollerade genom försorg av Aktie- invests auktoriserade revisor, som ansvarar för att de överensstämmer med Aktiein- vests bokföring. Banken underrättas om att de deponerade aktierna utgör säkerhet för aktiespararnas anspråk gentemot Aktiein- vest. Till depån hörande värden får utläm- nas till Aktieinvest endast sedan det genom revisorns försorg konstaterats, att vad som kvarligger i depån täcker samtliga aktie- sparares aktieanspråk, eller att utlämnan- det erfordras för att Aktieinvest skall kun- na vidta vissa speciella åtgärder. De ut- delningar, som faller på aktiespararens ak- tier och aktieandelar, utkvitteras av Aktie- invest, som mottager dessa som likvid för ytterligare aktieandelar som förvärvas av aktiespararen. Vid fondemissioner ombe— sörjer Aktieinvest att aktiespararens aktie- innehav automatiskt utökas med de fond- aktier och aktieandelar, till vilka aktiespa- rarens innehav före emissionen berättigar denne. Vid nyemissioner köper Aktiein- vest de teckningsrätter, som belöper på ak- tiespararens innehav av aktier och ande- lar, och reinvesterar likviden för aktiespa- rarens räkning. Önskar aktiespararen hem- taga aktier, som Aktieinvest förvarar för hans räkning, kan han beordra detta i den mån hans innehav uppgår till jämna tio- tal aktier. För att möjliggöra aktiespararens deltagande i bolagsstämma i det bolag, vari aktiespararen förvärvat aktier, åtar sig Ak- tieinvest att på begäran låta inregistrera ak- tiespararens först slutbetalade hela aktie, som därefter översänds till aktiespararen. Aktiespararen äger när som helst begära, att Aktieinvest återköper hans aktier och ak-
tieandelar. Vid sådan försäljning erhåler aktiespararen ett pris motsvarande börskur- sen på den andra börsdagen efter den dag då försäljningsordern mottagits. Aktieinvest äger härvid debitera aktiespararen 0,9 % av försäljningssumman jämte kostnaderna för stämpel och courtage. Om aktiespara— ren uppsäger det med Aktieinvest träffade avtalet, skall han samtidigt lämna bolaget instruktioner om hur det skall förfaras med hans aktieinnehav. Uppsägs avtalet av Ak- tieinvest, skall bolaget samtidigt begära ak- tiespararens instruktioner i berört hänseen- de. För sin service betingar sig Aktieinvest en avgift, vilken varierar från 4,8 % Vid investering som understiger 500 kr. till 1,95 % vid investering över 5 000 kr. I denna avgift ingår courtage och stämpeliv- gifter. Härtill kommer en förvaringsavgift av 0,35 % av dagsvärdet på aktiespararens aktier, vilken debiteras en gång per år.
Aktieinvests rörelse har hittills inte haft någon större omfattning.
Under senare tid har även fondandels- bevis börjat försäljas mot förskottsbetalning. Såsom framgår av kap. 4 introducerade Åhlén & Holms aktieavdelning hösten 1967 en sådan försäljningsform i fråga om andelsbevis i de s.k. Koncentrafonderna. Köparen får därvid öppna ett s.k. månads- konto och har att månatligen inbetala vissa överenskomna jämna belopp mellan 50 och 500 kr. För varje gjord inbetalning köper aktieavdelningen för inbetalarens räkning andelar i en av denne vald Koncentrafond till försäljningspriset jämte visst courtage per den sista i samma månad. Hela det in- betalade beloppet placeras i fondandelar och del av fondandel. I juni månad varje år översänder aktieavdelningen till inbeta- laren aktiefondsbevis på det antal fondan- delar, som denne uppnått under tiden fr.o.m. juni månad föregående år. Aktie- fondsbevisen förvaras under året för aktie- avdelningens räkning hos Svenska Hindels— bankens notariatavdelning.
10.2 Utredningens överväganden och förslag Av den föregående framställningen framgår att försäljning av värdepapper mot betal-
ning i förskott genom regelbundna insatser f.n. sker på två olika sätt. I det ena fallet är det fråga om en försäljning av redan fr. o. m. köpeavtalets ingående för köparens räkning reserverade värdepapper, varvid dock köparen ej får dem utlämnade till sig innan köpeskillingen eller viss del därav blivit erlagd. Frånsett att värdepapperen inte redan i samband med köpeavtalets slu- tande överlämnas till köparen, påminner denna försäljningsform i mycket om vanlig avbetalningshandel. Den andra verksamhets- formen består i mottagande av uppdrag att för medel, som uppdragsgivaren enligt av— talad plan inbetalar i skilda poster, fort— löpande inköpa och tills vidare förvalta visst eller vissa slag av värdepapper eller, om in— satt belopp ej förslår till förvärv av helt så- dant papper, kvotdelar därav. Detta för- säljningssätt innebär i princip att värde- papperen av säljaren-uppdragstagaren an- skaffas först när vederbörlig insatspost kom— mit honom till handa.
I båda de berörda fallen uppkommer ett antal olika spörsmål av rättslig natur be- träffande förhållandet såväl mellan avtals- parterna som till utomstående tredje man. Flertalet av dessa problem torde finna en tillfredsställande lösning i avtals- och köp- lagarna samt annan redan gällande rätt. Det bör dock härvid framhållas, att lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp en- dast har avseende på försäljning av lösöre, vilket begrepp inte omfattar värdepapper.
Det föreligger emellertid vid båda verk- samhetsformerna en framför allt för förvär— varen väsentlig fråga, som f.n. inte är tillfredsställande löst, nämligen hur köpa- rens rätt till värdepapperen skall kunna säkerställas innan dessa kommit i hans be- sittning. Vidare medför den omständigheten att avbetalningslagen inte är tillämplig på värdepappersförsäljning att den, som för- värvar värdepapper på avbetalning, inte kommer i åtnjutande av det skydd som avbetalningslagen lämnar köparen i de fall denne underlåter att fullgöra sin betalnings- skyldighet och säljaren därför vill återta godset. Slutligen kan framhållas att de be- rörda verksamhetsformerna är av sådan art,
att det från allmän synpunkt måste anses önskvärt att de, i likhet med fondhandel i allmänhet, underkastas viss kontroll.
Med hänsyn till framför allt nyssnämnda omständigheter anser utredningen en viss lagreglering på nu ifrågavarande område önskvärd. Denna torde dock kunna i huvud- sak begränsas till bestämmelser angående de angivna väsentliga frågorna.
Vad angår tillämpningsområdet för en lagstiftning av angiven art bör enligt ut— redningens mening lagen endast avse så- dan verksamhet som sker yrkesmässigt. Det torde sålunda saknas anledning att särskilt reglera alla de mer eller mindre tillfälliga enskilda avtal mellan två parter av ett inne- håll, som kan täckas av i lagen upptagna definitioner. Från tillämpningsområdet sy— nes vidare böra undantas avbetalningshan— deln med svenska statens premieobligatio- ner, beträffande vilken, såsom tidigare an- förts, redan finns en författningsmässig reg- lering. Utredningen har inte heller funnit erforderligt att verksamhet av nu berört slag, som kan komma att bedrivas av bank- institut eller fondkommissionärer, underkas- tas lagens bestämmelser.
I fråga om den avbetalningsliknande verksamhetsformen synes lagen endast böra vara tillämplig på sådan försäljning av vår- depapper som sker mot betalning i särskilda poster och som är förknippad med villkoret att köparen ej skall äga rätt att få vär- depapperen utlämnade till sig innan köpe- skillingen eller viss del därav blivit erlagd. Det är endast i fall där sådant villkor upp- ställs som frågan om värdepapperens säker— ställande för köparens räkning kräver sär— skilda bestämmelser. Om säljaren däremot redan i samband med köpeavtalets ingåen- de överlämnar värdepapperen till köparen, föreligger inte något sådant behov.
Vad beträffar den andra verksamhets- formen torde lagen böra begränsas till så- dana fall, där uppdrag lämnats att den ena avtalsparten fortlöpande skall under viss tid eller tills vidare inköpa värdepapper eller kvotdelar av värdepapper för den andra partens räkning med skyldighet för den sistnämnde att i princip i förskott er—
lägga betalning i poster enligt en särskild plan. Enstaka eller mera tillfälliga uppdrag att förvärva värdepapper åt annan person bör sålunda inte omfattas av lagstiftningen även om betalningen skall erläggas succes- sivt.
De nu berörda bestämmelserna om la- gens tillämpningsområde har intagits i den föreslagna lagens l %.
Enligt utredningens mening torde kra- vet på trygghet för den som anlitar nu ifrågavarande former av sparande knappast kunna tillgodoses enbart genom att en reg- lering i lag sker av de förut berörda speciel- la frågorna. I likhet med vad som gäller i fråga om bank- och fondkommissionärs— verksamhet och av utredningen föreslagits skola gälla beträffande värdepappersfondrö— relse torde såsom förutsättning för utövande av verksamhet av nu ifrågavarande slag böra uppställas krav på tillstånd av myn- dighet. Likaså torde verksamheten böra un- derkastas offentlig tillsyn. Det synes här- vid ligga närmast till hands att såväl den tillståndsgivande uppgiften som uppdraget att vara tillsynsmyndighet anförtros åt bank- inspektionen. Vad utredningen tidigare i kap. 7.2 anfört till stöd för sitt förslag om tillståndstvång och om tillsynsmyndighet för fondbolagen har i sina huvuddrag giltighet även i nu förevarande avseende.
I förslaget till lag om värdepappersfond- rörelse har utredningen vidare på anförda skäl (se 7.3) upptagit krav på att sådan rörel- se får utövas endast i aktiebolagets form. Vad utredningen anfört till stöd därför äger i stort sett motsvarande tillämpning beträf— fande de verksamhetsformer, varom nu är fråga. Utredningen har på grund härav ansett sig böra föreslå att även dylik verk— samhet får utövas endast av aktiebolag.
Utöver kravet på aktiebolagsform anser utredningen — i likhet med vad som före- slagits i fråga om fondbolagen — att såsom förutsättning för tillstånd bör gälla att bo- laget inte befinns olämpligt att utöva rörelse av nu ifrågavarande slag. Vad utredningen ovan under kap. 7.4.4 anfört rörande olämplighet att utöva värdepappersfondrö- relse kan åberopas även i föreliggande hän—
seende. Däremot har utredningen inte fun- nit tillräcklig anledning att, på sätt som skett beträffande fondbolagen, föreslå krav på visst minimikapital såsom villkor för er- hållande av tillstånd.
Ett meddelat tillstånd bör av naturliga skäl kunna återkallas om grundad anled- ning uppkommit. Befogenheten därtill bör ankomma på samma myndighet som har att meddela tillstånd.
Föreskrifter om företagsform och till- ståndsgivning har upptagits i lagförslagets 2 % och om tillsynsmyndighet i 6 &.
Vad härefter angår den betydelsefulla frågan hur de försålda värdepapperen skall kunna säkerställas för köparens räkning, in— nan denne fått dem i sin besittning, bör till en början erinras om bestämmelsen i 36 ä 3 mom. aktiebolagslagen. Enligt detta lag- rum är överlåtelse eller pantsättning av ak- tiebrev ej gällande mot överlåtarens eller pantsättarens borgenärer, med mindre den till vilken överlåtelse eller pantsättning skett fått handlingen i besittning. Motsvarande torde gälla för samtliga värdepapper, som synes kunna ifrågakomma för avbetalnings- försäljning. Detta innebär vid den avbetal- ningsliknande försäljningsformen att köpa- ren inte har något skydd mot säljarens borgenärer i fråga om det värdepapper, som han håller på att betala eller ev. redan be— talt, innan han fått värdepapperet överläm- nat till sig. Inte heller har köparen i hän— delse av säljarens obestånd något särskilt rättsskydd för de redan inbetalade medlen utan likställs t. ex. vid säljarens konkurs med dennes övriga oprioriterade borgenä— rer. Vid den verksamhetsform, som har karaktär av fortlöpande inköpsuppdrag, är situationen likartad. Även här saknar upp- dragsgivaren sakrättsligt skydd för inköpta värdepapper, som är kvar i säljarens be— sittning, eller för inbetalade medel, för vilka värdepapper ej förvärvats. Nu angivna för— hållanden måste anses klart otillfredsstäl- lande.
Vid övervägande av olika lösningar av det föreliggande problemet har utredningen fun— nit den lämpligaste utvägen vara att upp— ställa krav på att de värdepapper, som är
föremål för förvärv i nu ifrågavarande ord— ning, skall vara nedsatta i förvar hos utom— stående tredje man med skyldighet för den- ne att inte utlämna värdepapperen till nå- gondera avtalsparten till motpartens för- fång.
I avbetalningsfallet bör sålunda nedsätt— ningen ske omedelbart i samband med för— säljningen och bör i princip innefatta för- bud att utlämna värdepapperen till någon- dera parten såvida ej motparten medger detta. Med hänsyn till att det i fall, där säljaren hävt köpet, skulle kunna tänkas bli förenat med svårigheter för denne att få ett uttryckligt medgivande från köparen att utfå värdepapperen, har utredningen emellertid ansett att säljaren också utan så- dant medgivande skall kunna få värdepap- peren utlämnade till sig, om han kan visa att köpet blivit hävt. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att en ned- sättning av angivet slag inte torde medföra att värdepapperen därigenom kan anses ha kommit i köparens besittning. Säljaren sy- nes därför inte på grund av förhållande, som avses i 28 å andra stycket köplagen, ha förlorat sin hävningsrätt under avbe— talningstiden. Även om det skulle befinnas att värdepapperen genom nedsättningen kommit i köparens besittning, torde säljaren ändock inte kunna anses betagen sin rätt att häva köpet, enär de förutsättningar, under vilka värdepapperen nedsatts, måste anses innefatta sådant förbehåll om bibe- hållen hävningsrätt, varom förmäles i nyss- nämnda lagrum.
Vad härefter angår det fall att värde— papper anskaffats till fullgörande av fort- löpande inköpsuppdrag av i lagen avsett slag bör värdepapperet — om det ej genast utlämnas till uppdragsgivaren — nedsättas h05 tredje man omedelbart efter det att det anskaffats. I detta fall får den fulla äganderätten till värdepapperet anses över— gå till uppdragsgivaren så snart detta ned- satts och det förbehåll, som bör träffas i samband med nedsättningen, synes därför böra innebära att värdepapperet ej får ut— lämnas till annan än uppdragsgivaren, så- vida ej bolaget kan visa att dennes rätt
till värdepapperet upphört. För den hän- delse att det av en uppdragsgivare inbe- talade beloppet ej förslår till inköp av mera än en kvotdel av värdepapper, skall dock ett värdepapper av det med köpet avsedda slaget avsättas till säkerhet för denna kvot- del. Om flera av bolagets uppdragsgivare av nu angiven anledning skulle vara be- rättigade till kvotdelar av värdepapper av samma slag, bör bolaget äga rätt att för dessas gemensamma räkning nedsätta det antal värdepapper, som motsvarar de sam— manlagda kvotdelama. För härvid ev. slut- ligen överskjutande kvotdel bör bolaget ha att nedsätta ytterligare ett värdepapper.
Nedsättningar, som sker på sätt nu angetts, torde inte endast säkerställa förvärvarens rätt till värdepapperet utan även enligt all- männa rättsgrundsatser medföra att utmät- ning av nedsatt värdepapper inte kan verk— ställas för någondera partens skuld utan att motpartens rätt till värdepapperet respekteras.
Den föreslagna nedsättningen av värde— papper bör inte få verkställas hos vilken tredje man som helst. Med hänsyn till att olika problem av såväl juridisk som förmö— genhetsförvaltande natur kan uppkomma beträffande de nedsatta värdepapperen, bör härvidlag samma krav uppställas som av ut- redningen föreslagits i fråga om förvarings- bank för värdepappersfond.
Bestämmelser om nedsättning av försålda värdepapper har intagits i lagförslagets 3 5 första stycket samt 4 och 5 55.
Avbetalningskontrakt har tidigare i andra sammanhang ofta visat sig innehålla mycket stränga bestämmelser angående påföljden av att köparen brister i sin betalningsskyldig- het. Med hänsyn härtill har i lagen om avbetalningsköp intagits vissa bestämmelser med syfte att förhindra att en dylik sär- skilt avtalad påföljd görs gällande i så- dana fall, där det dröjsmål, som ligger kö— paren till last, kan anses vara av ringa be- tydelse. I 2 & nämnda lag stadgas så- lunda bl. a. att, om köparen underlåter att erlägga förfallen avbetalningspost eller el- jest fullgöra sin betalningsskyldighet, sälja— ren inte på grund därav äger rätt att taga
godset åter, utkräva post, som eljest ej var förfallen, eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande, med mindre köparens underlåtenhet avser be- lopp, som utestår oguldet minst fjorton dagar utöver förfallodagen och detta be- lopp uppgår till viss närmare angiven del av avbetalningspriset. Enligt utredningens mening är det rimligt att ett liknande skydd bereds den som förvärvar värdepapper på avbetalning. Om köparen skulle underlåta att erlägga en förfallen betalningspost bör sålunda säljaren inte äga rätt att omedel— bart häva köpet och därigenom få möjlig— het att utbekomma de försålda värdepappe- ren från den kreditinrättning som förvarar dessa. I överensstämmelse med vad som gäller enligt avbetalningslagen bör säljaren i en sådan situation inte heller genast få utkräva en avbetalningspost, som eljest ej skulle vara förfallen, eller göra annan i köpeavtalet stadgad särskild påföljd gällan— de. Vad beträffar den tid, som i föreva- rande fall bör stå köparen till buds, innan säljaren får vidta någon av de berörda åtgärderna, måste beaktas, att värdepapper inte är helt jämförbara med de objekt, som vanligen är föremål för avbetalningshan- del. Sålunda kan t. ex. en akties värde — i motsats till vad som i regel är fallet be- träffande annat avbetalningsgods — snabbt förändras och det kan för säljaren vara till stor nackdel redan att ha frågan om köpets bestånd svävande även under en kor- tare tid. Härtill kommer att köparens in- tresse av att få behålla avbetalningsgodset och fullfölja köpet i allmänhet torde vara vida starkare vid avbetalningsköp av de —- redan i hans besittning komna — var- aktiga bruksföremål dessa köp i allmänhet avser än när fråga är om förvärv på av— betalning av värdepapper. Utredningen har därför inte funnit det lämpligt eller er- forderligt att i förevarande lagstiftning bi- behålla den i avbetalningslagen angivna tidsfristen om fjorton dagar utan vill i stället föreslå, att säljaren skall äga rätt att vid avbetalningsförsäljning av värdepapper re- dan efter en vecka göra någon av de förut angivna påföljderna gällande. Det synes
emellertid rimligt att säljaren underrättar köparen om sin avsikt härvidlag. Utgångs- punkt för beräkningen av den berörda vec- kan bör därför lämpligen angivas till den dag skriftlig påminnelse om den försumma- de betalningen avsänts till köparen.
Den föreslagna respittiden om en vecka innebär endast att köparen kan vänta en vecka med betalningen utan att drabbas av de påföljder, som kontraktet kan inne- hålla för dröjsmål med likviden. Däremot föranleder ifrågavarande stadgande inte en framflyttning av förfallotiden för de sär- skilda avbetalningsposterna, utan säljaren är bibehållen vid sin rätt att, om ej be- talning erläggs på utsatt tid, omedelbart låta i vanlig ordning indriva sin förfallna fordran.
Det särskilda förfaringssättet vid köpa— rens dröjsmål med betalning har reglerats i lagförslagets 3 5 andra stycket.
Det viktigaste skydd avbetalningslagen ger den, som köpt ett föremål på avbe- talning, är att säljaren i fall, där han åter- tar godset, har ålagts att föranstalta om en på i lagen närmare angivet sätt anord- nad uppgörelse av parternas mellanhavande i anledning av det mellan dem ingångna avtalet. Härvid skall, förutom ersättning för vissa kostnader, värdet av godset, då det återtas, räknas köparen till godo, me- dan säljaren tillgodoräknas bl.a. det oguld- na beloppet av avbetalningspriset, dock med visst avdrag på den del därav, som ännu inte hunnit förfalla till betalning. Om god— sets värde visar sig överstiga det belopp, som sålunda räknats säljaren till godo. äger denne inte återbekomma godset utan att gottgöra köparen för överskottet. Är åter godsets värde mindre än vad säljaren på sätt nyss sagts har att fordra, äger denne inte utkräva mer än det överskjutande be- loppet.
Enligt utredningens mening bör även vid avbetalningsförsäljning av värdepapper vis- sa regler uppställas för vad säljaren äger tillgodoräkna sig för den händelse avbe— talningsköpet blir hävt. Om hävning skett har säljaren — såsom av vad tidigare an— förts framgår — rätt att utbekomma de
försålda värdepapperen från den kreditin- rättning, som omhänderhar dem och får därigenom tillgodonjuta deras gällande vär- de. Han bör då enligt utredningens upp— fattning vara skyldig att till köparen åter- gälda den del av köpeskillingen som redan erlagts, varvid han dock bör vara berättigad att såsom en form av skadestånd göra visst avdrag för bl. a. täckande av de kostnader, vilka det hävda köpeavtalet kan ha föror- sakat honom. För att förhindra missbruk från säljarens sida bör detta avdrag i la- gen maximeras. Utredningen har ansett skä- ligt att det högsta belopp, som härvidlag bör få ifrågakomma, bestämmes till 10 % av köpeskillingen. För den händelse de för- sålda värdepapperens marknadsvärde vid hävningstillfället skulle visa sig understiga av säljaren redan uppburen betalning, är det emellertid enligt utredningens mening knappast rimligt att denne skall behöva till köparen återbära det belopp, varmed den redan erlagda köpeskillingen överstiger värdepapperens gällande värde. Detta be- lopp bör säljaren ävenledes äga rätt att behålla som en form av skadestånd. Nå— gon ytterligare ersättning i liknande syfte synes säljaren däremot inte böra berättigas till. Enligt avbetalningslagen har en säljare visserligen rätt att, när avbetalningsgodsets värde vid den föreskrivna uppgörelsen är mindre än vad säljaren har att fordra, ut— kräva det överskjutande beloppet. Situatio- nen är emellertid en helt annan vid van— lig avbetalningshandel än vid avbetalnings- försäljning av värdepapper. I förstnämnda fall har en värdeminskning av godset i allmänhet uppkommit till följd av bruk och slitning eller olyckshändelse och har därför ansetts böra drabba köparen. Vid försälj- ningen av värdepapper har däremot en ev. värdeminskning av värdepapperen upp- kommit helt oberoende av köparens hand- lande. Utredningen har därför inte funnit anledning att föreslå någon motsvarighet till nu berörda bestämmelse i avbetalningsla- gen. Avsaknaden av ett sådant stadgande har emellertid föga praktisk betydelse med hänsyn till säljarens möjlighet att, där kö- paren är solvent, i stället för att häva kö-
pet kräva dess fullföljande och härigenom komma i åtnjutande av det ifrågavarande överskjutande beloppet.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har i lagförslagets 3 & tredje stycket intagits föreskrift om att säljaren vid hävning ej får såsom skadestånd tillgodoräkna sig mera än som motsvarar dels det belopp varmed värdepapperens marknadsvärde vid häv- ningstillfället må understiga uppburen be- talning, dels ytterligare en tiondel av den avtalade köpeskillingen. Denna bestämmelse bör av naturliga skäl vara av tvingande natur. I samma lagrum har därför uppta- gits ett stadgande att, i den mån skade- ståndsvillkor i köpeavtalet är strängare mot köparen än nu sagts, villkoret skall vara ogiltigt.
Vidare har i den föreslagna lagtexten upptagits bestämmelser om tillsynsmyndig- heten och tillsynens utövande, vilka nära överenSstämmer med såväl utredningens förslag i fråga om fondbolagen som vad som redan gäller för banker, sparbanker m.fl. Närmare kommentar till dessa bestämmel— ser synes därför knappast vara erforderlig. Bestämmelserna återfinns i lagförslagets 6—15 åå.
Slutligen bör lagen innehålla bestämmel- ser, som stadgar straff för den som här i riket driver rörelse av det slag, varom i lagen är fråga, utan att vara berättigad därtill liksom för den styrelseledamot eller verkställande direktör hos bolag av nu ifrå- gavarande slag, vilken uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift till bankinspektionen. Bestämmelser härom har intagits i lagförslagets 16 och 17 Så.
III Stämpelskatter på Värdepapper
ll Inledande ord
På grundval av stämpelutredningens betän- kande »Stämpel- och expeditionsavgifter» (SOU 1961: 37) framlade chefen för finans- departementet genom proposition den 28 februari 1964 (nr 75) bl. a. förslag till stäm- pelskatteförordning, som skulle ersätta 1914 års förordning angående stämpelavgiften, samt ett i samband därmed utarbetat för— slag till förordning om vissa tekniska änd- ringar i den s.k. fondstämpelförordningen, dvs. förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelav- gift vid köp och byte av fondpapper. Så- vitt avsåg värdepapper godtog riksdagen förslagen utan någon ändring (BeU 42, rskr 167). Den nya stämpelskatteförord- ningen (i det följande benämnd SSF) utfär— dades den 21 maj 1964 (nr 308) och träd- de i kraft den 1 januari 1965. Samtidigt ut- färdades förordning om ändring i fond- stämpelförordningen (nr 309). Sedermera har utfärdats tillämpningsbestämmelser till stämpelskatteförordningen genom stämpel— kungörelsen den 29 oktober 1964 (nr 619) och till fondstämpelförordningen genom kungörelse den 27 november 1964 (nr 754). I stort sett har vid 1964 års stämpelskatte- reform de materiella reglerna lämnats oför- ändrade.
Som tidigare nämnts var fondstämpel— förordningen vid stämpelutredningens ar- bete inte föremål för översyn i vidare mån än som föranleddes av stämpelutredning— ens nyssnämnda förslag rörande stämpel-
och expeditionsavgifter. Enligt direktiven för aktiefondsutredningen framstod en all- män översyn av den nu mer än femtio år gamla fondstämpelförordningen från olika synpunkter som motiverad. Depar- tementschefen fann det lämpligt att en så- dan utredning ägde rum i samband med ut- redningen rörande värdepappersfonderna. Översynen av fondstämpelförordningen bor— de vara förutsättningslös. Därvid borde sär- skilt uppmärksammas frågan rörande fond- stämpelavgiften vid affärer mellan enskilda utan medverkan av fondhandlare. Depar- tementschefen framhöll vidare att frågan om fondstämpelpliktens omfattning och ut- formning hade visst samband med motsva- rande problem beträffande emissionsstäm- peln på fondpapper. Sedan betänkandet om stämpel— och expeditionsavgifter avgavs hade dessa problem aktualiserats genom fram- ställningar om stämpelfrihet för olika kre— ditinstituts obligationer. Därvid hade fram- trätt behov av en mera allmän ompröv- ning av principerna för emissi'onsstämpel- plikten beträffande fondpapper. Frågan här- om borde enligt departementschefens me- ning lämpligen utredas i detta sammanhang.
Emissionsstämpel
12.1. Inledning
När stämpelavgift vid utgivande av vär- depapper (emissionsstämpel) infördes år 1894 avsåg den endast obligationer, in- och utländska. Sedermera utvidgades stämpel- plikten år 1906 till aktier i inländska bolag och lottbrev i solidariska bankbolag, år 1914 till lottbrev i kommanditbolag, år 1921 till aktiebrev och andelsbevis i ut- ländska företag samt år 1927 till certifi- kat å utländska värdepapper.
Beträffande skattens karaktär må näm- nas att då emissionsstämpel för obligatio— ner infördes detta motiverades med den då förhärskande grundtanken i stämpelbe- skattningen av handlingar, som förmedlade omsättningen av det rörliga kapitalet, näm— ligen att kapital borde träffas av en kom- plementär beskattning, »då det övergår från en hand till en annan och sålunda liksom visar sig». Därvid framhölls att detta kapital tillför sina ägare större skat— teförmåga än den som medföljer inkomst av arbete. Vidare påpekades, att kapitalet till följd av sin natur hade lätt att undan- dra sig den allmänna inkomstbeskattning— en. Avgiften för utländska värdepapper be- tecknades som en införselavgift, avsedd att drabba placering av svenskt kapital i ut- landet.
När emissionsstämpel för aktier tillkom år 1906 uttalades däremot, att denna stäm- pelskatt mindre var att anse såsom en ka-
pitalomsättningsskatt än såsom en särskild avgift till staten för de fördelar staten be- reder kapitalet genom att möjliggöra dess användning för ekonomisk verksamhet un— der formen av aktiebolag. Emellertid har uppfattningen om denna stämpelavgifts ka- raktär sedermera ändrats och den betrak- tas sedan länge allmänt som en verklig om- sättningsskatt (jfr bl.a. prop. 1964: 75 s. 40).
SSF har i en särskild avdelning med rubriken »Aktier och obligationer m. m.» samlat bestämmelsernna om emissionsstäm- pel, dvs. stämpelskatt för aktier i svenska bolag (19 å), insatser i svenska kommandit- bolag (20 å), svenska obligationer och vis- sa andra svenska värdepapper (21—23 åå) samt utländska värdepapper (24 och 25 55). Dessutom innehåller avdelningen gemen— samma bestämmelser om dessa skatteob- jekt (26 och 27 åå).
12.2 Aktier i svenska bolag
12.2.1 Gällande ordning I fråga om aktier är skatteplikten knuten till bildandet av aktiebolag och till ökning av bolags aktiekapital. Skatteplikten inträ— der när registrering sker av fullgjord inbe- talning å aktier eller, vid ökning av aktie- kapitalet, när beslutet om ökningen registre- ras (30 ä 2 mom. och 27 5). I det senare fallet skall skatt utgå endast för de nya
_...c; ...min-mm _
aktierna. Skatt erlägges icke för sådan ak- tie som förklarats förverkad (jfr 43 och 60 55 aktiebolagslagen).
Skatten utgår med 10 öre för varje fullt 10-tal kr. av aktiens nominella belopp, dvs. med i princip l %. Om högre belopp skall betalas för aktien beräknas dock skatten på det högre beloppet. När betalning för aktie sker genom tillskott av annan egen- dom än pengar, skall för aktien erläggas samma skatt som för aktie, vilken betalas med pengar. Sistnämnda regel har motive- rats med att man därigenom slipper vär— dering av apportegendomen och inte be- lastar beskattningsmyndigheten med några vanskliga bedömanden. Skall samtliga ak- tier betalas genom tillskott av annan egen— dom än pengar, utgår skatten efter aktiens nominella belopp.
Skattenivån har sedan länge varit oför- ändrad. Vid 1964 års vårriksdag väcktes i motion 11: 249 yrkande om sänkning av skattesatsen till samma nivå som för obli- gationer, dvs. 0,6 %. Bevillningsutskottet aVStyrkte och erinrade om att skillnaden i skattesats mellan aktier och obligationer är betingad av att aktierna i regel har längre omloppstid än obligationerna. Ut— skottet ansåg sig inte böra föregripa re— sultatet av aktiefondsutredningens arbete genom att då ingå på prövning av de se- dan länge gällande skattesatserna.
Stämpelskatten för aktier inbragte för budgetåren 1965/66—1967/68 24,8, 15,4 och 19,8 milj. kr.
Eftersom tiden för stämpelskattens er- läggande knutits till det faktum, att aktie blivit till fullo betald, har anledning an- setts saknas att ta ut skatt redan vid ut- givande av de handlingar, som represen- terar aktierätten innan aktien emitterats. Skatteplikten för interimsbevis och inter- imskvitto har därför i 1964 års SSF slo- pats. Följaktligen skall skatt inte heller be- talas för teckningsbevis eller teckningsrätts- bevis.
12.3 Insatser i svenska bolag 12.3.1 Gällande ordning
Stämpelskatten för kommanditdelägares in- sats i kommanditbolag har utformats i nära anslutning till stämpelskatten för aktie (20 å). Skattskyldigheten har emellertid an- knutits till registrering av utfästelsen om insats (30 ä 2 mom.). Skatten skall erläggas även om något formligt lottbrev inte ut- färdas. Skatten utgår med 10 öre för varje fullt 10-ta1 kr. av den utfästa insatsen, dvs. med i princip l % (20 5). Skulle registrerad utfästelse om insats i något fall inte full- följas, kan Kungl. Maj:t enligt 56 5 med- ge befrielse från eller återbetalning av skat— ten.
Stämpelskatten för ifrågavarande insatser inbragte för budgetåren 1965/ 66—1967/ 68 36 000, 76 000 och 96 000 kr.
12.4 Svenska obligationer m. m.
12.4.1 Gällande ordning För obligationer inträder skatteplikten när handlingen utlämnas (30 ä 2 mom.). Stäm- pelskatt erläggs med 60 öre för varje på- börjat lOO-tal kr. av obligationens nominel- la belopp, dvs. med 0,6 % (21 å). Grun- den till att emissionsstämpeln för obliga— tioner är lägre än för övriga värdepapper är, såsom redan nämnts, främst att obli- gationer antages äga en kortare livslängd än aktier och insatser i kommanditbolag. Stämpelskatten för obligationer inbragte för budgetåren 1965/66—1967/68 3,9, 7,1 och 9,4 milj. kr. Vad som i SSF sägs om obligation gäller även andra skuldebrev, som utges i större antal och uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen, t. ex. förlagsbevis. Under förarbetena till SSF hade statskon- toret ifrågasatt, om man inte borde taga ut stämpelskatt på all kapitalomsättning. I propositionen till SSF framhöll emeller— tid departementschefen (s. 180), att denna fråga inte var ny utan hade behandlats vid ett flertal tillfällen, bl. a. när den allmänna stämpelplikten för växel slopades. Det hade
därvid rått enighet om att en allmän stäm- pelskatteplikt för skuldebrev inte är prak- tiskt genomförbar, eftersom kontrollmöj- ligheter saknas. Man hade därför tidigare begränsat skatteplikten för andra skulde— brev än obligationer och liknande förskriv- ningar till fall, då skuldebrev företetts inför offentlig myndighet för vinnande av inteck- ning eller betalning för fordran. Departe- mentschefen ansåg det fortfarande inte vara realistiskt att genomföra en allmän stäm- pelskatteplikt för kapitalomsättning.
Genom SSF har införts skatteplikt för en ny typ av certifikat, som avser ännu inte framställda obligationer men som ger inne- havaren rätt att på begäran få ut obligatio- nerna. Syftet med dessa certifikat är att den, som tar upp obligationslån, skall slippa kostnaderna för tryckning och handhavan— de av obligationshandlingar. Långivaren å sin sida slipper genom certifikaten bestyret med att förvara obligationshandlingar och att klippa kuponger.
I 2 & SSF stadgas att staten inte är skattskyldig enligt förordningen. På grund härav är statliga obligationer fria från skatt. Enligt särskilda föreskrifter i SSF gäller vidare skattefrihet för vissa slag av obliga- tioner. Sålunda föreligger frihet från skatt för sådana obligationer som staten garan- terar (22 å). Skatteplikt föreligger vidare inte heller för obligationer, som utfärdas av svensk kommun eller landstingskommun eller av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassanl, Svenska skeppshypotekskassan, Skeppsfartens sekun- därlånekassa, Kommunkredit Aktiebolag, Kommunlåneinstitutet Aktiebolag eller för obligationer som utfärdas av svenskt aktie- bolag, vilket har till ändamål att idka be- låning av fast egendom eller tomträtt (22 å). Slutligen stadgas skattefrihet för handling som är utfärdad eller garanterad av sådant till Förenta Nationerna anknu- tet fackorgan, till vilket Sverige anslutit sig, t. ex. Världsbanken (26 5).
Kungl. Maj:t har med stöd av riksda- gens bemyndigande (prop. 1960: 138, BeU 56, rskr 269) genom brev till general-
poststyrelsen den 30 juni 1960 förordnat om frihet från emissionsstämpel avseende förlagsbevis tillhörande Scandinavian Air- lines System's förlagslån av år 1960.
I den mån skatteplikt föreligger för en obligation får den i regel inte utlämnas utan att ha blivit försedd med stämpel (23 och 38 åå SSF).
12.4.2. Särskilda framställningar om stämpelfrihet för obligationer
Aktiebolaget Industrikredit, Aktiebolaget Företagskredit och Aktiebolaget Svensk Ex- portkredit har i skilda framställningar hem- ställt om frihet från emissionsstämpel för obligationer som utfärdas av dessa bolag. Över dessa framställningar har, efter re- miss, yttranden avgetts av bankinspektionen, generalpoststyrelsen, statskontoret, Stock- holms fondbörs, Svenska fondhandlareför- eningen och Svenska bankförem'ngen. Fram- ställningarna jämte remissyttrandena har den 1 mars 1963 överlämnats till aktie- fondsutredningen för att övervägas vid full- görandet av dess uppdrag.
Aktiebolaget Industrikredit, som har till ändamål att lämna bottenlån till mindre och medelstora näringsföretag, har till stöd för sin framställning åberopat dels den do- minerande roll belåningen av fast egendom och tomträtt spelar i bolagets verksamhet, dels att staten äger 50 % av aktierna i bo- laget, dels att staten genom sin garanti— förbindelse å 12 milj. kr. indirekt kommer att delvis garantera bolagets obligationer.
Aktiebolaget Företagskredit är ett sekun— därlåneinstitut på samma område som In- dustrikredit. I sin framställning om skatte- befrielse anför bolaget att det är ett all— mänt intresse att de mindre och medel— stora företagen kan tillhandahållas lång- fristiga sekundärkrediter till fördelaktigast möjliga kostnad för att underlätta deras rationaliseringssträvanden och stärka deras konkurrenskraft på såväl den inhemska som utländska marknaden.
1 Svenska bostadskreditkassan har fr. o. m. den 1 januari 1969 uppgått i Konungariket Sve- riges stadshypotekskassa. 22 & SSF föreslås änd- rad i prop. 1969: 99.
Aktiebolaget Svensk Exportkredit har en- ligt bolagsordningen till föremål för sin verksamhet att medverka vid finansiering- en av svensk export av varor eller tjänster genom utlämnande av lån. Bolagets aktie— kapital äges till ena hälften av staten och till andra hälften av tolv affärsbanker. I framställningen om skattefrihet för sina obligationer anför bolaget, att det för att kunna fullgöra sina exportfrämjande upp- gifter är i behov av att dels kunna upplåna medel på kapitalmarknaden, dels kunna ge lån på sådana villkor att inte exportörer- na får betala mer för sina krediter hos bo- laget än som är rimligt för att de skall kun- na hävda sig i en alltmer hårdnande inter- nationell kreditkonkurrens. Ur dessa syn- punkter och då bolaget måste arbeta med marginaler tillräckliga för att kunna avsät— ta medel till erforderliga fonder, är det enligt bolagets mening angeläget, att vill- koren för bolagets upplåning inte blir tyng— re än som kan gälla för andra liknande institut med allmännyttiga syften.
12.4.3. Yttranden över de särskilda framställningarna
Framställningarna från Aktiebolaget Indu- strikredit, Aktiebolaget Företagskredit och Aktiebolaget Svensk Exportkredit om stäm— pelfrihet för bolagens obligationer har av- styrkts av bankinspektionen och statskon- toret men tillstyrkts av övriga i ärendet hörda remissorgan, nämligen generalpost— styrelsen, Stockholms fondbörs, Svenska fondhandlareföreningen och Svenska bank— föreningen. Såväl bankinspektionen och statskontoret som generalpoststyrelsen har i detta sammanhang begärt en omprövning av bestämmelserna om emissionsstämpel för obligationer.
Bankinspektionen föreslår att man nu tar upp hela spörsmålet om emissionsstämpel på obligationer till omprövning. För att inte föregripa resultatet av en sådan utred— ning borde enligt inspektionens mening frå- gan om stämpelbefrielse för de tre sökande- bolagen få vila. Inledningsvis framhåller in- spektionen, att man vid beviljandet av un-
dantag från emissionsstämpel hittills följt två huvudlinjer: antingen skall obligations- emissionen avse främjandet av statliga el- ler kommunala ändamål eller också finan- siering av fastighetsproduktionen. Bankin- spektionen anför vidare.
De i förevarande ärende aktuella bolagen har emellertid till ändamål att medverka vid finansieringen av mindre och medelstora nä- ringsföretag respektive av svensk export. Ett bifall till framställningen skulle därför inne- bära ett avsteg från tidigare tillämpad praxis och ett accepterande av nya grunder för stäm- pelbefrielse. En sådan utveckling skulle också skapa ömtåliga gränsdragningsproblem. Andra företag, som uppträder såsom kreditgivare åt industri och handel, skulle — liksom industri- och handelsföretagen själva — med fog kunna göra gällande, att deras verksamhet borde med hänsyn till ändamålet i skatteavseende behand- las lika med dem, som sökandena avser att främja genom sin kreditförmedling.
Den omständigheten, att staten tecknat ak- tier — och i ett par av bolagen även garanti- fondsbevis — innebär icke, vilket sökandebo- lagen gör gällande, att staten iklätt sig bor- gen för de obligationer som bolagen kommer att utgiva. Vidare är uppenbart, att den stäm- pelbefrielse varom här är fråga i sista hand skall komma låntagarna till godo genom den lägre ränta, som bolagen kan bjuda dem. Den synpunkt, som här bör vara avgörande, är därför icke vem som är långivare utan vem som är låntagare. Vad saken här gäller är rn. a. o. huruvida de nu ifrågavarande bolagens presumtiva kunder är mer än andra industri- och handelsföretag förtjänta av krediter på särskilt förmånliga villkor. Enligt inspektio- nens mening kan detta knappast med fog gö- ras gällande rent generellt. Å andra sidan är det ju för hela vårt näringsliv och särskilt för våra exportföretag av största vikt att erhålla krediter på så förmånliga villkor som möjligt så att de kan hävda sig i den allt hårdare konkurrensen. Inspektionen vill därför ifråga- sätta, huruvida icke emissionsstämpeln helt bör slopas beträffande obligationer. Att i nuvaran- de läge med en statlig avgift belasta just de företag, som ordnar sin kapitalförsörjning ge- nom obligationsupplåning, ter sig knappast mo- tiverat. Tilläggas må att emissionsstämpeln å obligationer under de senaste åren icke in- bragt mer än ett par miljoner kronor årligen, varför stämpelns slopande för statsverket skul- le vara en åtgärd av ringa finansiell betydelse.
Statskontoret framhåller att de skäl som bolagen åberopat för en utökad stämpel- frihet hänför sig till statens delaktighet som aktieägare i bolagen, till av staten utfärdad
garantiförbindelse, till det allmännyttiga syftet med bolagens verksamhet samt till att utlåning väsentligen säkerställs genom inteckningar i fast egendom eller tomträtt. Dessa skäl finner statskontoret vara av helt annat slag än dem som hittills torde ha varit normgivande vid prövning av frå- gan om stämpelfrihet. Sett med utgångs- punkt från bestämmelsens tillkomst och i densamma vidtagna förändringar, kan stats- kontoret inte tillstyrka de nu gjorda fram- ställningarna. Statskontoret anför härom.
Det må särskilt understrykas, att de statliga bolagen är underkastade stämpelskyldighet med avseende å sina såväl aktier som obligationer. Därest statens egenskap av aktieägare eller bolagens allmännyttighet skulle tillmätas bety- delse för befrielse från stämpelskyldighet, tor- de bestämmelsen få ges en helt annan utform- ning. Den statliga garantiförbindelsen kan vi- dare icke, såvitt statskontoret kan finna, inne- bära, att staten i författningens mening garan- terat obligationerna. Bestämmelsen härom tor- de i analogi med det föregående avse allenast fall, då statsmakterna av en eller annan anled- ning fattat beslut om statsgaranti för visst lån t.ex. beträffande Svenska skifferoljeaktiebola- gets 51/4% län 1958. — Som skäl för stäm- pelfrihet har vidare åberopats, att belåning av fast egendom eller tomträtt spelar en domi- nerande roll (AB Industrikredit). Detta argu- ment kan synas bestickande med hänsyn till att stämpelfrihet för obligationer åtnjutes be— träffande »svenskt aktiebolag, som har till än- damål att idka belåning av fast egendom eller tomträtt». Förenämnda sökandebolag kan lik- väl icke anses falla in under bestämmelsen, enär syftet med bolagets verksamhet är att underlätta näringslivets kreditförsörjning. Att bolaget väsentligen måste säkerställa sin utlå- ning genom inteckningar i fast egendom eller tomträtt kan uppenbarligen icke förändra ka- raktären av verksamheten.
Statskontoret ifrågasätter, om inte en om- prövning av problemet om emissionsstäm- pel i dess helhet bör ske. Vid en sådan prövning borde övervägas, om statens fis- kaliska intresse av emissionsstämpelavgiften för obligationer alltjämt talar för dess bi- behållande. Skulle så anses vara förhållan- det, bör enligt statskontoret prövas, vilka omständigheter som skall grunda stämpel- frihet, och om inte en skärpning av gäl- lande bestämmelser bör ske, så att stäm- pelfrihet förbehålls uteslutande för av sta-
ten utfärdade obligationer. Härför talar en- ligt statskontorets mening svårigheterna att med generella bestämmelser vinna en enty- dig gränsdragning mellan stämpelfria och stämpelpliktiga värdepapper.
Generalpoststyrelsen ifrågasätter om inte de motiveringar, som framförts då det tidi- gare gällt att underlätta kapitalanskaffning och bereda billigare lånemöjligheter inom viss sektor och som föranlett undantagan- de från stämpelplikt för obligationer till förmån för bl. a. ett ökat bostadsbyggan- de, numera kan tagas till intäkt även för att underlätta kreditmöjligheterna för de näringsgrenar, som sökandebolagen skall betjäna. Det kan måhända även anses in- konsekvent, att staten betungar kreditinsti- tut, i vilka staten är delägare och som har till ändamål att bereda vissa näringsgrenar bättre och billigare lånemöjligheter, med stämpelavgifter för av bolagen genom ob- ligationsemissioner upplånade medel i syn— nerhet som dessa stämpelavgifter ur stats— finansiell synpunkt saknar nämnvärd bety- delse. Med hänsyn härtill och till betydel- sen ur samhällets synpunkt av en bibehål- len och ökad investeringsverksamhet inom näringslivet och till behovet av att under— lätta exportnäringens finansieringsproblem anser generalpoststyrelsen det rimligt, att frihet från emissionsstämpel införs för ob- ligationer utfärdade av de tre ifrågavaran- de bolagen.
Generalpoststyrelsen framhåller emeller- tid att det vore önskvärt om frågan, efter vilka grunder gränsdragningen bör ske mel- lan obligationer som bör undantas från stämpelplikt och andra obligationer, blir föremål för närmare utredning. Med hän- syn till den ringa betydelse emissionsstäm— peln för obligationer har ur statsfinansiell synpunkt — under kalenderåret 1961 inflöt endast omkring 1,9 milj. kr. — kan, anför styrelsen vidare, måhända även lämplighe- ten av denna stämpelavgifts bibehållande upptas till prövning.
Stockholms fondbörs framhåller att det samarbete mellan staten och näringslivet som etablerats genom de tre bolagen visar att man inom förevarande kreditområden
velat bredda riskfördelningen, vilket emel- lertid i sin tur bör leda till förbilligade kre- ditvillkor. Uttagande av emissionsstämpel på bolagens obligationer skulle mindre väl harmoniera med den grundtanke som lig— ger bakom de tre bolagens tillkomst. Att den ifrågasatta befrielsen från emissions- stämpel formellt sett inte står i överens— stämmelse med de grundsatser som bär upp stämpelförordningens kategoriklyvning be- träffande stämpelplikt för obligationer kan enligt börsstyrelsen ej förnekas, men det kan häremot invändas att den associationsform, aktiebolaget, som man valt för de tre kre- ditföretagen, ej bör få vara avgörande i detta sammanhang. Inte heller anser börs- styrelsen att rent fiskaliska skål med fog kan åberopas mot den begärda stämpelbe- frielsen. I första hand tillstyrker därför börsstyrelsen bifall till de remitterade fram- ställningarna om befrielse från emissions- stämpel. Vidare hemställer börsstyrelsen att motsvarande stämpelfrihet medges för alla företag som faller in under lagen om kredit— aktiebolag.
12.5 Andelsbevis i svenska värdepappers- fonder
12.5.1 Gällande ordning Gällande stämpelskatteförfattningar innehål- ler i likhet med 1914 års stämpelförord- ning inte några uttryckliga bestämmelser om andelsbevis i värdepappersfonder. I praxis har däremot frågan om skatteplikt varit föremål för prövning. I ärende angående emissionsstämpel för aktiefondsbevis utfärdade av Stiftelsen Ak- tietjänst beslöt generalpoststyrelsen d. 30 april 1958, att bevisen skulle stämpelbe— 1äggas såsom obligationer. Sedan besvär över beslutet anförts i regeringsrätten, ut- talade statskontoret i infordrat yttrande d. 22 juni 1959 att bevisen, såvitt statskonto- ret kunnat finna, icke vore sådana förskriv- ningar vilka fölle under stämpelbestämmel- sen rörande obligation; rättsförhållandet mellan stiftelsen och innehavare av bevisen vore icke det med nämnda bestämmelse
åsyftade. Statskontoret fann för den skull generalpoststyrelsens beslut icke författ- ningsenligt grundat. Genom utslag d. 10 febr. 1959 (RA 1959 not. Fi 287) undan- röjde regeringsrätten generalpoststyrelsens beslut enär ifrågavarande aktiefondsbevis icke kunde anses utgöra sådana handlingar, som enligt gällande stämpelförordning skul- le stämpelbeläggas såsom obligationer. En skiljaktig ledamot ansåg aktiefondsbevisen äga natur av obligationer.
12.5.2. Stämpelutredningen
Stämpelutredningen fann det något tvek- samt om utgivandet i den allmänna mark- naden av andelsbevis rörande aktier och obligationer borde drabbas av emissions- stämpel. Det förhållandet i och för sig att bevisen utgjorde substitut för aktier eller obligationer ansåg Stämpelutredningen knappast kunna åberopas som skäl för att ta ut emissionsstämpel, eftersom stämpel- avgift erlagts för aktie- och obligationsemis- sionen. Vid jämförelse mellan utgivandet i den allmänna marknaden av ifrågava- rande slag av bevis och andra stämpel— pliktiga emissioner framträdde emellertid enligt stämpelutredningens uppfattning så- dana likheter att konsekvensen syntes ford- ra, att de behandlas på samma sätt i stämpelhänseende. Om för delägarskapet i stället för stiftelse använts förvaltningsak- tiebolag skulle emissionsstämpel ha utgått för aktierna i förvaltningsbolaget, oavsett att för de värdepapper som bolaget förval- tade hade utgått stämpelavgift. Sakligt be- fogad ansåg stämpelutredningen vara även en jämförelse med obligationsutgivningen. De stiftelser som dittills bildats hade myc— ket litet eget kapital. Det kapital varpå värdepappersinnehavet grundades erhölls därför väsentligen genom andelsägarnas in— satser. Denna kapitalanskaffning genom för— säljning i den allmänna marknaden av an- delsbevis framstod för Stämpelutredningen som likartad med kapitalupplåning mot ob— ligationer, låt vara att andelsägarna erhöll del i värdestegring och vinst liksom de' fick bära ev. förlust.
Stämpelutredningen föreslog därför, att bevis avseende andelsrätt i aktier eller ob- ligationer skulle beläggas med emissions- stämpel, om bevisen utgavs i större antal och uppenbarligen var avsedda för den all— männa rörelsen.
I fråga om skattesatsen föreslog stäm- pelutredningen med hänsyn till önskvärd— heten av enhetlig behandling att denna skulle vara densamma som för aktier, dvs. 1 %. Eftersom bevisen inte lyder på visst belopp föreslog stämpelutredningen att skatten skulle beräknas på insatsens stor- lek, dvs. storleken av det vederlag mot vilket företaget tillhandahåller bevisen. Även om en sådan regel var förenad med vissa praktiska olägenheter till följd av att priset fluktuerar med börsvärdet på vär- dehandlingarna i fonden, ansåg stämpelut- redningen svårigheterna inte vara oöver- komliga.
12.5.3. Yttrandena över stämpelutred- ningens förslag
Vid remissbehandlingen tillstyrktes försla- get att införa emissionsstämpelplikt för ak- tiefondsbevis och dylika andelsrättsbevis av bank- och fondinspektionen, statskontoret och Skyddsföreningen för utländska värde- papper. Bank- och fondinspektionen fram- höll att genom förslaget en lucka i nu- varande bestämmelser komme att fyllas. Skyddsföreningen för utländska värdepap- per ansåg att dessa bevis borde behand- las på samma sätt som andra svenska och utländska värdepapper.
Avstyrkande yttranden avgavs av Stock- holms fondbörs, Svenska fondhandlareför- eningen, Svenska bankföreningen, närings- livets skattedelegation, Skånes handelskam- mare och Stiftelsen Aktietjänst. Stockholms fondbörs, med vilken Svenska fondhand- lareföreningen instämde, ansåg uttagande av emissionsstämpel innebära en dubbel- beskattning som man eljest velat undvika. Svenska bankföreningen fann skatteskärp- ningen strida mot strävandena inom den europeiska gemenskapen att få till stånd en harmonisering av dylika skatter. Närings-
livets skattedelegation föreslog att beskatt- ningsområdet skulle bibehållas oförändrat till dess klarhet vunnits om den pågående harmoniseringen av motsvarande skatter in- om den gemensamma marknaden.
Stiftelsen Aktietjänst ansåg att stiftelsens andelsrättsbevis borde vara helt fritagna från stämpel med hänsyn till bevisens spe— ciella karaktär och stiftelsens syfte. Stiftel- sen anförde härom.
Även om andelsbevisen i vissa avseenden förete likheter med andra slag av fondpapper, skilja de sig i andra avseenden avsevärt från dessa och kunna icke vare sig formellt eller reellt jämställas med några av dem. Från aktier skilja sig andelsbevisen bl. a. därige- nom, att till dem icke är knuten någon röst- rätt eller medbestämmanderätt i stiftelsen. Ob- ligationens egenskap av rent lånebevis å visst fixerat belopp saknas hos andelsbeviset, vilket ger innehavaren rätt till del i vinst och vår- destegring respektive skyldighet att vidkännas förlust och värdeminskning, något för obli- gationsbegreppet helt främmande. Vidare skilja sig andelsbevisen från fondpapper i öv- rigt därigenom, att syftet med bevisens utgi- vande är ett annat. Det är här icke fråga om kapitalanskaffning i vanlig bemärkelse, utan stiftelsen har bildats i syfte att främja ak- tiesparandet bland allmänheten, i synnerhet småsparama. Att denna kategori utgör andels— ägarnas huvuddel, utvisar resultatet av under år 1958 gjorda undersökningar. Sålunda torde ca 85 % av antalet försäljningar samt ca 70 % av antalet försålda andelsbevis vid denna tid- punkt vara att hänföra till gruppen småspara- re. Någon senare undersökning har på grund av banksekretessen icke kunnat genomföras, men enligt stiftelsens uppfattning torde nyss- nämnda resultat alltjämt väsentligen svara mot de faktiska förhållandena.
Stiftelsen menar, att möjligheterna för den mindre kapitalstarka allmänheten att placera smärre belopp i aktier med riskfördelning un- der betryggande former varit föga tillgodosed- da i vårt land och att stiftelsen här har en uppgift att fylla. Utvecklingen på aktiemark- naden under senare år har nämligen visat, att aktiesparama överlag kunnat tillgodogöra sig vinster och att aktier i de börsnoterade företag, varom här är fråga, visat sig giva ett gott skydd mot den inflation av vårt penning- värde, som ägt rum. Sett mot denna bakgrund torde det därför vara ett allmänt intresse, att möjligheter öppnas för en allt större del av vårt folk att placera mindre belopp i aktier. Genom att i stiftelsens olika fonder ingå ak- tier i ett stort antal företag, representerar varje andelsbevis en andel i lika många företag.
Härigenom tillgodoses det krav på riskfördel- ning, som varje försiktig kapitalplacerare bru- kar eftersträva. Samtidigt erhålles också en viss garanti för att andelsbevisens värde kom— mer att följa den allmänna utvecklingen på aktiebörsen, vilket ur den oerfarna aktiepla- cerarens synpunkt kan kännas som en extra trygghet.
Med hänsyn till att stiftelsen sålunda kan sägas väsentligen främja småspararnas intres- sen torde det ur allmän synpunkt vara önsk- värt, att i möjligaste mån skatter och stämplar undvikas vid utgivning och överlåtelse av an- delsbevisen. Extra pålagor av detta slag träffa icke stiftelsen som sådan utan den enskilde spararen. Då andelsbevisen som ovan nämnts i väsentliga avseenden skilja sig från övriga i handeln förekommande fondpapper, torde ej heller några speciella problem behöva uppstå, om de i stämpelhänseende behandlas på annat sätt än övriga fondpapper.
I fråga om storleken av stämpeln för ifrågavarande bevis uttalades vid remiss— behandlingen delade meningar. Bank- och fondinspektionen anslöt sig till stämpelut- redningens uppfattning att stämpel alltid borde utgå med samma belopp som för aktie. Däremot föreslog Stockholms fond- börs, Svenska fondhandlareföreningen och Svenska bankföreningen att skatten för be- vis som uteslutande avsåg obligationer skul- le vara densamma som för obligationer.
12.5.4 1964 års stämpelskatteproposition
Vid 1964 års stämpelskattereform uttalade departementschefen (prop. 1964: 75 s. 177) att man i avvaktan på aktiefondsutred- ningens förslag inte borde göra några andra sakliga ändringar på detta område än så— dana som var oundgängligen nödvändiga. Departementschefen fann sig därför inte böra då föreslå skatteplikt för aktiefonds- bevis eller liknande bevis.
12.6. Certifikat på svenska värdepapper 12.6.1 Gällande ordning
För certifikat avseende förfoganderätt över redan utgivna svenska värdepapper finns f. n. skatteplikt inte stadgad.
12.6.2. Stämpelutredningen
Stämpelutredningen ansåg att — om stämpelskatt infördes för aktiefondsbevis — det var påkallat med stämpelskatt om i den allmänna marknaden utges bevis som i stället för att avse andelar innefattar förfoganderätt över vissa Värdepapper. För certifikat avseende förfoganderätt över svenska aktier och obligationer föreslog stämpelutredningen därför skatteplikt, om certifikaten utges i större antal och uppen- barligen är avsedda för den allmänna rö- relsen. Från skatteplikten föreslog utred- ningen dock undantag för certifikat avseen- de endast obligation som med hänsyn till utfärdarens status skall vara fri från stäm- pelskatt. I fråga om skattebeloppet före- slog utredningen att enhetlig skatt skulle tas ut för alla certifikat och att skatten skulle bli densamma som föreslagits för aktie- fondsbevis.
12.6.3. Yttrandena över stämpelutred- ningens förslag
Stämpelutredningens förslag att införa emis- sionsstämpelplikt för certifikat på svenska värdepapper tillstyrktes av bank— och fond- inspektionen men avstyrktes av Stockholms fondbörs, Svenska fondhandlareföreningen, Svenska bankföreningen, näringslivets skat— tedelegation och Skånes handelskammare. Bank- och fondinspektionen fann konse- kvensen fordra stämpelplikt, om sådan in— fördes för andelsrättsbevisen. Stockholms fondbörs, Svenska fondhandlareföreningen och Svenska bankföreningen anförde att förslaget medför dubbelbeskattning. I fråga om certifikatavgiftens storlek föreslog bank- och fondinspektionen samt Svenska bankföreningen att för certifikat, som avser endast obligationer, skulle tas ut samma skatt som för obligation.
12.6.4 1964 års stämpelskatteproposition
I stämpelskattepropositionen uttalade de- partementschefen att eftersom frågan om skatteplikt för aktiefondsbevis fick anstå
borde inte heller förslaget om införande av skatteplikt för certifikat avseende redan utgivna svenska värdepapper då föranleda någon åtgärd.
12.7. Utländska värdepapper
12.7.1 Gällande ordning Beträffande utländska värdepapper före- ligger enligt 24 å SSF skatteplikt för hit införda aktiebrev i utländskt bolag, obli- gationer som utgetts utom riket, andra an- delsbevis, delaktighetsbevis eller lottbrev i utländskt företag av ekonomisk art samt certifikat avseende förfoganderätt över handling som nu sagts. Skatten på utländska värdepapper är i princip avsedd att vara en införselavgift. Av praktiska skäl, främst av hänsyn till kontrollsvårigheterna, har man emellertid avstått från att göra skatteplikten gällande i andra fall än om värdepapperet blir före- mål för överlåtelse eller pantsättning här i riket eller om innehavaren dessförinnan avlider och handlingen enligt lag skall upp- tagas i bouppteckningen. Skattesatserna för utländska värdepapper ansluter sig till skattesatserna för svenska värdepapper (24 5). För aktiebrev utgår skatten sålunda med samma belopp som för svensk aktie, dvs. 1 %, och beräknas på aktiens nominella belopp eller, om ak- tien lyder på viss andel, på värdet av denna. Skatten för obligation utgår med belopp som gäller för här i riket utgiven obligation, dvs. 0,6 %. För certifikat utgår skatten med samma belopp som skulle ha utgått för de värdepapper som anges i certifikatet, om dessa värdepapper överlåtits efter införsel tillriket. Stämpelskatten för utländska värdepap- per inbragte för budgetåren 1965/66— 1967/68 endast 11326, 61788 och 5 631 kr.
12.7.2. Stämpelutredningen
Stämpelutredningen hade föreslagit skatte- plikt även för bevis avseende andelsrätt
i utländska skattepliktiga värdepapper, dvs. utländska aktiefondsbevis. Detta kunde enligt stämpelutredningen möjligen inne- bära en utsträckning av stämpelplikten. Be- loppet skulle enligt stämpelutredningens för- slag vara detsamma som för aktie eller, om handlingen avsåg endast obligationer, som för obligationer.
12.7.3. Yttrandena över stämpelutred- ningens förslag
Vid remissbehandlingen av stämpelutred- ningens förslag tillstyrktes skatteplikt för utländska andelsbevis av statskontoret, bank- och fondinspektionen samt Skydds- föreningen för utländska värdepapper men avstyrktes av Stockholms fondbörs, Svenska fondhandlareföreningen, Svenska bankför- eningen, näringslivets skattedelegation och Skånes handelskammare.
I fråga om storleken av skatten för an- delsrättsbevis föreslog bank- och fondin- spektionen att skatten alltid skulle beräknas som för aktie.
12.7.4 1964 års stämpelskatteproposition
I prop. 1964: 75 fann departementschefen utredningens förslag klart innebära en ut- vidgning av det skattepliktiga området. Av samma skäl som anförts i fråga om an- delsrättsbevis avseende svenska värdepapper har inte heller andelsrättsbevis avseende utländska värdepapper gjorts skattepliktiga. I avvaktan på aktiefondsutredningens för- slag ansågs det inte heller kunna komma i fråga att i detta sammanhang slopa skatteplikten för utländska aktier och ob- ligationer.
12.8 Gemensamma bestämmelser
Den som har att erlägga emissionsstämpel- skatt är skyldig att avlämna deklaration till kontrollstyrelsen och att i samband där- med insätta motsvarande skattebelopp på kontrollstyrelsens postgirokonto. Om kon- trollstyrelsen finner att skatten i deklara-
31 l i i l l
tionen beräknats för lågt, infordrat kon- trollstyrelsen genom särskild anmaning det felande beloppet.
Redovisning av inbetald skatt sker, när det är fråga om svenska obligationer, svenska obligationscertifikat eller utländska värdepapper, genom att kontrollstyrelsen sätter stämpelmärken på handlingarna. För att möjliggöra detta skall handlingarna in— sändas till kontrollstyrelsen samtidigt med deklarationen. Beträffande svenska aktier och insatser i svenska kommanditbolag till- lämpas ett enklare redovisningsförfarande.
12.9. Aktiefondsutredningens förslag
Vid kapitalanskaffning genom utgivande av aktier — som till sin natur utgör bevis om deläganderätt i ett företag — utgår sedan länge i vårt land och flertalet väst- europeiska länder särskild stämpelskatt, s. k. emissionsstämpel. Några önskemål om slo— pande av emissionsstämpeln för aktier har inte framförts. Inte heller aktiefondsutred- ningen finner det ha framkommit skäl, som motiverar upphävandet av denna skatt. Skatteplikten vid aktieemission bör alltjämt knytas till aktiebolags bildande och till ök- ning av bolags aktiekapital.
Några undantag från emissionsstämpeln för aktier har aldrig funnits. Förslag i den- na riktning har inte heller framförts under senare tid. Detta innebär att skattskyldighe- ten gäller även för helstatliga, halvstatliga och kommunala bolag. Någon ändring där- vidlag finner utredningen inte anledning att föreslå.
Skattesatsen 1% har gällt ända sedan skatten infördes år 1906. Något förslag eller några skäl till ändring av denna skat- tesats har inte framkommit. Även 1 Dan- mark och Norge utgår skatten med 1 %. Av bilaga 6 framgår att skattesatsen i vissa andra främmande länder växlar mel— lan 0,1 % och 6 %. Den svenska skatte- satsen om 1% överensstämmer med vad som föreslagits som huvudregel vid har- moniseringssträvandena inom EEC. Utred- ningen anser på grund av vad sålunda an- förts att den gällande skattesatsen är väl
avvägd och därför bör lämnas oförändrad.
Stämpelskatten för insatser i svenska bo- lag är i princip av samma natur som stämpelskatten för aktier, i det att den träf- far upplåtelse av andelsrätt i ett företag av ekonomisk art. Även skattesatsen är densamma som för aktier. Inte heller i frå- ga om denna skatt har utredningen funnit skäl att föreslå några ändringar i vad som nu gäller.
Stämpelskatt vid emission av obligationer har såsom inledningsvis anförts funnits i vårt land ända sedan år 1894. Den är därmed den äldsta skatten av detta slag. Liksom i fråga om aktier finns en mot- svarande stämpelavgift i praktiskt taget alla de västeuropeiska länderna och även i USA.
När man har att ta ställning till frågan om emissionsstämpeln för obligationer tor- de man till en början böra beakta att dessa värdepapper har annan karaktär än aktier. Medan aktie utgör bevis om andelsrätt i ett bolag utgör en obligation bevis om en fordringsrätt. Obligationen är med andra ord till sin natur ett skuldebrev. Vad som skiljer obligationer från vanliga skuldebrev är endast att obligationerna utges i större antal och att de uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen. Innebörden av dessa båda rekvisit beträffande obligatio- ner har inte närmare utvecklats vare sig i lagstiftningen eller förarbetena. I stället har i förarbetena uttryckligen anförts, att de båda rekvisiten liksom tidigare får prövas från fall till fall. Gränsen mellan obliga- tioner och andra skuldebrev är därför fly— tande och stundom svår att fastställa.
Konsekvensen av den nuvarande be- skattningen av emission av obligationer är att ett företag som upptar ett lån mot en vanlig revers slipper betala stämpelskatt även om lånet avser ett mycket stort be- lopp under det att ett företag som vänder sig till allmänheten för att upplåna medel genom att utge ett stort antal reverser på mindre belopp (dvs. obligationer) måste be— tala stämpelskatt och dessutom får kostnad för tryckning och hantering av obligationer-
na. Denna olikhet mellan lån mot vanlig revers och obligationslån anser utred- ningen principiellt otillfredsställande. Från kapitalomsättningssynpunkt måste det en- ligt utredningens uppfattning te sig likgil— tigt, om en låntagare fördelar lånesumman på ett litet eller på ett stort antal reverser eller obligationer. Vill man följa den all- männa skatterättsliga principen om att en skatt såvitt möjligt skall vara likformig och rättvis bör därför såväl obligationer som vanliga skuldebrev oavsett formen behand- las lika i stämpelskattehänseende.
Ett sådant ståndpunktstagande leder till att man antingen bör införa skatteplikt för alla vanliga reverser eller slopa skatte- plikten för obligationer. Frågan om in- förande av stämpelskatt på all kapital- omsättning har behandlats vid ett flertal tillfällen. Det har därvid rått enighet om att en allmän stämpelskatteplikt för skulde- brev inte är praktiskt genomförbar, eftersom kontrollmöjligheter saknas. Utvecklingen har också gått mot en begränsning av stämpelplikten genom att man efter hand avskaffat stämpelplikten först på växlar och sedan på sådana skuldebrev för vilka betalning söks vid domstol. Skatteplikten för andra skuldebrev än obligationer (och jämförliga förskrivningar) har sålunda be- gränsats till fall, då skuldebrev företes för inskrivningsdomare för vinnande av inteck- ning. Anledning till att häri se ett skäl för att ett utgivande av även icke inteckna- de skuldebrev bör beläggas med skatt före- finns dock ej, eftersom viktiga skillnader föreligger mellan intecknade skuldebrev och andra skuldebrev. Stämpelskatten på in- tecknade skuldebrev motiveras nämligen dels med det skydd som inteckningsförfa— randet medför för fordringen och dels det nära sambandet med stämpelskatten på den intecknade egendomen. Några motsvarande skäl för stämpelskatt på skuldebrev som ej intecknas finns inte.
I stämpelskattepropositionen uttalade de- partementschefen också, att det inte syntes vara realistiskt att genomföra en allmän stämpelskatteplikt för kapitalomsättning. Aktiefondsutredningen ansluter sig helt till
denna uppfattning.
Den enda framkomliga vägen att åstad— komma likformighet i fråga om stämpel- beskattning vid utgivande av skuldebrev är därför att avskaffa skatteplikten för obli— gationer. För en sådan reform kan, ut— över vad som förut anförts, åberopas att några rationella skäl knappast kan anföras för en strängare behandling av obligations- upplåning än av annan upplåning. Obliga- tionslån har i praktiken alltid till syfte att skaffa medel till finansiering av näringsli— vets investeringar eller andra samhälleligt viktiga ändamål. Vanliga reverslån kan där- emot ha vilket syfte som helst, t.o.m. att möjliggöra en lyxkonsumtion. Från sam- hällssynpunkt vore det därför egentligen mest rimligt, att obligationer vore skatte- fria och andra skuldebrev skattepliktiga.
Ett klart bevis för att emissionsstämpeln på obligationer är föga rationell från all- mänt samhällsekonomisk aspekt utgör de undantag från stämpelplikten som det be- funnits nödvändigt att göra för att icke fördyra kommunernas, jordbrukets, bo- stadsbyggandets och rederinäringens kapi- talförsörjning. Enligt aktiefondsutred- ningens mening kan det med fog göras gällande att samma behov av att slippa extra pålagor vid kapitalanskaffning nu- mera föreligger för näringslivet över hu- vud. På senare tid har näringslivet näm- ligen för sin finansiering blivit betydligt mer beroende av upplåning än tidigare.
På grund av vad sålunda anförts före- slår utredningen att emissionsstämpeln för obligationer och därmed jämförliga skulde- brev slopas.
Om man trots de skäl utredningen nu anfört likväl vill bibehålla stämpelskatte- plikten för obligationer, kvarstår proble- met om undantag från den subjektiva Skattskyldigheten.
Bestämmelserna om skattefrihet för vissa emittenter har tillkommit vid skilda till- fällen och med olika motiveringar. Friheten för obligationer, som staten garanterar, har motiverats av att de obligationer, för vilka staten övertagit betalningsansvaret, endast
till formen skiljer sig från sådana obliga- tioner som utfärdas av staten själv och för vilka på grund därav skatt inte utgår. skattefriheten för Sveriges allmänna hypo- teksbank har gällt sedan år 1904 och mo- tiverades med att banken, genom den ga- ranti den erhållit från staten i form av statsobligationer till grundfonden, intog en sådan ställning att den i viss mån kunde betraktas som en statsinstitution. När Ko- nungariket Sveriges stadshypotekskassa bil- dades år 1909 ansågs kassan böra beviljas samma stämpelfrihet som tillkom allmänna hypoteksbanken. Därvid framhölls att sta- ten tillskjutit kassans grundfond och att kassan skulle stå under statens omedelbara vård. Vid tillkomsten av Svenska bostads- kreditkassan år 1929 motiverades stämpel- friheten med att kassan var i stort sett or- ganiserad efter samma linjer och avsedd för liknande ändamål som stadshypoteks— kassan. Beträffande den samma år inrät- tade Svenska skeppshypotekskassan anför- des helt kort, att de förmåner som tillkom hypoteksbanken och stadshypotekskassan skäligen borde utsträckas även till skepps- hypotekskassan. Motsvarande skattebestäm- melser ansågs böra gälla även för den år 1965 inrättade Skeppfartens sekundärlåne— kassa.
Den är 1930 införda skattebefrielsen för landsting och kommuner motiverades med de statliga uppgifter som lagts på kom- munerna och för vilkas fullföljande de även kunde vara i behov av att ta upp län. Den samtidigt införda skattefriheten för de s.k. inteckningsbolagen (intecknings- garantibolag, hypotekskassor, tomträttskas- sor) dikterades av en önskan att förbilliga fastighetskrediten. I detta hänseende an— sågs nämligen dessa enskilda företag ha en uppgift att fylla vid sidan av de halv- statliga anstalterna. Slutligen har skattefri- heten för Kommunkredit AB och Kom- munlåneinstitutet AB sin grund i att dessa båda bolag har till ändamål att lämna lån till kommuner, vilka lån skulle blivit stäm- pelfria om kommunerna själva stått som obligationsutgivare.
Som framgår av den nu lämnade redo-
görelsen har flertalet av de icke offent- ligrättsliga subjekt, som hittills erhållit skattebefrielse, till syfte att med statligt stöd främja jordbrukets, bostadsbyggandets eller sjöfartsnäringens finansiering. Av de tre bolag som nu ansöker om frihet från emissionsstämpel har AB Industrikredit och AB Företagskredit till uppgift att underlätta de mindre och medelstora företagens kapital- försörjning. AB Svensk Exportkredit har till ändamål att genom kapitaltillförsel stärka exportföretagens konkurrenskraft. I samt- liga tre bolag har staten satsat halva aktie— kapitalet.
I och för sig kunde det därför förefalla följdriktigt och väl befogat att de tre sö- kandebolagen frikallades från emissions— stämpel. I så fall skulle emellertid även vissa andra befintliga kreditanstalter på lika goda grunder kunna göra anspråk på skatte- befrielse. Som exempel kan nämnas Lant- bruksnäringarnas Primärkredit AB och Lantbruksnäringarnas Sekundärkredit AB. Det är också tänkbart att nya institutioner av liknande art kan tillkomma i framtiden. Man måste därför befara att ett bifall till de tre sökandebolagens framställningar kun— de bli inledningen till en långtgående upp- luckring av Skattskyldigheten.
En sådan uppluckring kan enligt utred— ningens mening ej anses lämplig om emis- sionsstämpeln över huvud skall vara kvar. Tvärtom borde i så fall egentligen alla undantag från skatteplikten avskaffas. En så vittgående åtgärd torde emellertid i prak- tiken knappast vara möjlig att genomföra. Det måste t.ex. onekligen väcka betänk- ligheter att i dagens läge införa skatteplikt för kommun- och bostadsobligationer.
För det fall att emissionsstämpel för obligationer bibehålles vill utredningen på grund av det anförda förorda att de nu- varande reglerna om undantag från skatte- plikten lämnas oförändrade.
Andelsbevis [ svenska värdepappersfon— der (fondandelsbevis) är som tidigare nämnts i praxis undantagna från stämpel- skatt. Frågan om deras skatterättsliga ställ— ning i visst avseende har även under senare
tid varit föremål för bedömning. Sålunda har aktievinstutredningen i sitt betänkande »Aktievinsters beskattning» (SOU 1965: 72 s. 193) uttalat att dessa bevis till sin karak- tär är att jämställa med aktier och därför bör i realisationsvinsthänseende behandlas på samma sätt som sådana. Aktiefondsut— redningen anslöt sig i sitt yttrande över be- tänkandet (se prop. 1966: 90 s. 66) till aktievinstutredningens uppfattning att det inte gärna kan ifrågakomma att vid den nya aktievinstbeskattningen undanta ande- lar i s.k. aktiefonder. Även departements- chefen anslöt sig till denna uppfattning (prop. 1966190 5. 110) i sitt förslag till aktievinstbeskattning. I enlighet därmed har i 35 5 3 mom. kommunalskattelagen (jfr SFS 1967: 748) andel i aktiefond jämställts med aktie när det gäller beskattning av realisationsvinster.
Den omständigheten att fondandelsbevis vid realisationsvinstbeskattningen likställts med aktier utgör emellertid icke något håll- bart skäl för att genomföra en motsva- rande likformighet när det är fråga om emissionsstämpel. Från emissionssynpunkt föreligger en väsentlig skillnad mellan å ena sidan aktier och obligationer samt å andra sidan fondandelsbevis. De senare be- visen är inte långtidspapper utan kan på grund av inlösningsrätten ha en synnerligen begränsad livslängd jämfört med såväl ak- tier som obligationer. Att emissionsstämpel tas ut på aktier i investmentbolag — som ju också förvaltar aktier i andra företag — är således knappast något avgörande skäl att ta ut sådan stämpel på andelsbevis i ak- tiefonder. (En annan sak är att emissions- stämpel givetvis bör utgå för aktiefonds- företagets eget aktiekapital). Från emis- sionssynpunkt föreligger även den skillna- den att fondandelsbevis emitteras fortlö- pande, i mycket små poster och till växlan- de värden, under det att aktie- och obliga- tionsemissioner av en och samme emittent sker med långa tidsintervaller, i stora poster och till ett betydande enhetligt värde. Ak— tiefondsbevis bör, såsom utredningen anfört i avdelning I, ses som ett värdepapper sui generis, praktiskt sett som en sorts mellan-
form mellan aktier och obligationer, och kräver därför särskild behandling i skatte- hänseende.
För ett aktiefondsföretag skulle uttagande av emissionsstämpel skapa betydande prak- tiska svårigheter på grund av det sätt på vilket fondandelsbevis säljs och med hän- syn till de små posterna. Det skulle ej heller vara möjligt att tillämpa det nya deklarationssystem som infördes vid stäm- pelskattereformen 1964, utan emissions— stämpels uttagande skulle kräva en åter- gång till ett föråldrat system med stämpel- märken på varje enskilt fondandelsbevis. Detta förfarande har man frångått när det gäller aktier, genom att skatteplikten inte längre är knuten till det enstaka aktie- brevet utan till registreringen av själva ak— tiekapitalet.
Ett införande av en stämpelskatt för fondandelsbevis skulle vidare verka synner- ligen ekonomiskt betungande för aktie— fondsföretagen, som redan nu arbetar med små marginaler och vanligen inte ens har ett vinstsyfte. Om ett aktiefondsföretag skul— le bli tvunget att höja försäljningspriset på fondandelsbevisen med ett belopp motsva- rande en stämpelskatt, skulle bevisen bli alltför dyra i förhållande till de underliggan— de aktierna och således föga attraktiva för småspararna. Vid ett direkt köp av aktier som varit föremål för tidigare omsättningar slipper ju småspararen däremot att betala någon emissionsstämpel för den förvärvade aktien. En stämpelskatt vid emission av fondandelsbevis skulle således i praktiken kunna omöjliggöra aktiefondsföretagens verksamhet.
Med hänsyn till det anförda föreslår ut- redningen, att den nu i praxis och lagstift— ning gällande friheten från emissionsstäm- pelskatt för fondandelsbevis bibehålles.
I fråga om certifikat som avser förfogan- derätt över utgivna stämpelpliktiga svenska värdepapper hade stämpelutredningen, så— som förut nämnts, föreslagit införande av skatteplikt. Detta förslag betingades uppen- barligen av att stämpelutredningen samtidigt
föreslog stämpelplikt för fondandelsbevis. När nu aktiefondsutredningen däremot fö- reslagit stämpelfrihet för fondandelsbevis bjuder konsekvensen att även ifrågavarande certifikat lämnas fria från stämpelskatt. Vi— dare vill utredningen erinra om att certifi- kat av ifrågavarande typ icke förekommer på den svenska marknaden. Aktiefondsut— redningen föreslår därför att stämpelplikt tills vidare inte införs för sådana certifikat.
Beträffande certifikat på obligationslån, där obligationerna ännu inte utgivits, har gällt särskilda regler. Någon anledning att överföra dessa regler till aktier som inte ut- givits föreligger inte, eftersom skatteplikten ej längre är knuten till utgivandet av aktie- brev utan till registreringen av aktiekapitalet som sådant.
Angående utländska värdepapper vill ut- redningen föreslå den ändringen att inför- selstämpeln för utländska obligationer av- skaffas. Förslaget härom får ses som en konsekvens av utredningens förslag att av- skaffa emissionsstämpeln för svenska obli- gationer. Utredningen vill samtidigt erinra om att införselstämpeln för utländska vär- depapper totalt ger ett mycket ringa belopp, för budgetåret 1967/ 68 endast ca 5 000 kr.
Även beträffande utländska fondandels- bevis, som numera i viss utsträckning är föremål för handel i Sverige, talar över— vägande skäl enligt utredningens mening för att införselstämpel inte tas ut.
Däremot bör skatteplikten för övriga ut- ländska värdepapper, varav aktier utgör den största delen, enligt utredningens mening av principiella skäl lämnas oförändrad.
I fråga om förfarandet vid skattens ut- tagande, t. ex. deklaration och redovisning, anser utredningen det saknas anledning att föreslå några ändringar, eftersom det år 1964 införda systemet fungerat på ett till- fredsställande sätt och skatteplikten av ut— redningen inte utsträckts till några nya slag av värdepapper.
Straffbestämmelserna i 51 % bör ändras
till överensstämmelse med brottsbalkens terminologi. Uttrycket dagsböter bör där- för ersättas med böter.
13. Fondstämpel
13.1. Gällande ordning
Stämpelavgift vid köp och byte av fond- papper (fondstämpel) infördes i vårt land år 1908 genom den ännu gällande s.k. fondstämpelförordningen (FSF), dvs. för- ordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.
I fråga om karaktären av denna skatt har gjorts en del uttalanden i förarbetena. Redan i samband med att ett förslag om införande av sådan skatt avslogs av 1906 års riksdag (prop. nr 126) framhölls i riks- dagsskrivelsen (nr 170), att syftet med den ifrågavarande beskattningen torde vara att träffa, inte så mycket själva överlåtelsen av aktien som fastmera de vanligen före- kommande » aktieaffärerna». När fondstäm- peln sedermera infördes år 1908 (prop. nr 152) ansåg sig föredragande departements- chefen (statsrådet Swartz) böra uttala en härifrån i viss mån avvikande mening. Vis- serligen torde skatten komma att till en viss grad lägga hämsko på de alltför talrikt före- kommande, rent spekulativa affärerna i ak— tier. En sådan verkan ansåg han i viss mån kunde tala för skattens införande. Givet var dock, att skatten skulle träffa icke blott rena spekulationsaffärer utan även, och un- der normala ekonomiska förhållanden fram- för allt, fullt legitima transaktioner. Den bärande grunden för fondstämpelskatten kunde enligt departementschefens mening
icke vara annan än kravet på ökade skatte- källor och skattebördornas jämna fördel- ning. Stämpelplikten borde därför betrak- tas såsom ett led i den skattskyldighet med avseende på det rörliga kapitalet, som re- dan gjordes gällande eller eljest kunde an- ses påkallad. Kapitalomsättningsskatten av— ser att träffa kapitalet, när det söker sin placering eller omplacering. Medan förmö- genhetsskatten var en personlig skatt, avsedd att såsom ett komplement till inkomstskat- ten träffa den verkliga skatteförmågan, var kapitalomsättningsskatten åter snarare att förlikna vid »en objektskatt, som träffar kapitalet, när detsamma så att säga visar sig eller flyter till ytan». I motsats till förmögenhetsskatten skulle fondstämpeln ta »kapitalets egen inneboende skattekraft i anspråk».
De värdepapper som träffas av fondstäm- pel benämns fondpapper och uppräknas i 1 & FSF. De viktigaste fondpapperen är aktier i svenska och utländska aktiebolag samt obligationer. Såsom obligationer anses enligt förordningen även förskrivningar, vil- ka visserligen inte betecknats som obliga— tion men enligt 21 å SSF skall stämpel- beläggas på samma sätt som obligationer, dvs. skuldebrev som utges i större antal och uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen. Härmed åsyftas bl. a. förlagsbe- vis och participating debentures. Vidare upptas i förordningen som fondpapper lott-
brev, andelsbevis eller delaktighetsbevis i kommanditbolag.
Med överlåtelse av fondpapper jämstäl- ler FSF överlåtelse av rätt till teckning av fondpapper eller där teckning skett över- låtelse av den därpå grundade rätten. Här- med avses dels teckningsrättsbevis som ut- gör bevis om företrädesrätt vid nyteckning av aktie i fall då inte varje gammal aktie berättigar till teckning av en hel ny aktie, dels motsvarande bevis vid fondemission, nämligen delbevis, dels ock interimsbevis och teckningsbevis, vilka i motsats till de nyssnämnda bevisen representerar en på grund av verkställd teckning redan förvär- vad aktierätt (se 56, 64 och 35 55 aktie- bolagslagen). Slutligen likställs med fond- papper handling varigenom någon tillför- säkras förfoganderätt över fondpapper. s .k. certifikat.
Av samma skäl som i fråga om emissions- stämpel föreligger vidare fondstämpelplikt för certifikat, som utlämnas i stället för svenska obligationer för att tills vidare und- vika framställning av obligationerna.
Alla andra värdepapper än sådana, som i förordningen anges såsom fondpapper, går fria från fondstämpelavgiften. Utanför skatteplikten faller således andelsbevis i and- ra svenska bolag än de särskilt uppräknade, såsom i handelsbolag, gruvbolag, rederibo- lag rn. fl. ävensom i sammanslutningar av annat slag t. ex. svenska och utländska eko- nomiska föreningar eller värdepappers- fonder.
Skatteplikt enligt FSF föreligger endast, såsom framgår redan av förordningens ru- brik, vid köp och byte; i fråga om byte närmast för att man inte genom bytesavtal skall kunna kringgå skatteplikten för köp. I fråga om byte av fondpapper anses för— ordningen endast ha avseende på sådana fall, då fondpapper går i byte med varandra men ej på byten där vederlaget utgörs av annat förmögenhetsföremål, t.ex. en fas- tighet. Om ett förvärv av sistnämnda slag är att anse såsom köp eller ej har i praxis varit föremål för olika meningar.
Fondstämpelns belopp är olika bestämt för å ena sidan obligationer och å andra
sidan samtliga övriga fondpapper. I fråga om obligationer utgår skatten med 10 öre för varje påbörjat belopp av 100 kr. av Obligationernas sammanlagda värde (0,1 %) och vid överlåtelse av andra fondpapper med 30 öre för varje påbörjat belopp av 100 kr. av fondpapperens sammanlagda värde (0,3 %).
Till stöd för att skatten för obligationer fastställts till väsentligt lägre belopp än för övriga fondpapper anfördes i 1908 års proposition två olika omständigheter. I för- sta hand framhölls, att det kapital, som ned- lagts i obligationer, med ganska stor säker- het kan beräknas allt emellanåt åter bli föremål för omsättning, enär obligationerna så gott som undantagslöst är amorterings- bara eller efter viss tid uppsägbara och därigenom ofta kommer att träffas av en kapitalomsättningsskatt. Aktier däremot in— köps i syfte att verkligen placera kapital och det är då sannolikt att detta en vida längre tidrymd stannar på samma hand och därigenom undgår kapitalomsättningsskat— ten. I andra hand framhölls såsom skäl för en »något kraftigare beskattning» av ak— tier, att dessa på grund av sin natur i sig bör ha utsikter till högre vinst vid gynnsam- ma konjunkturer, varemot obligationerna är begränsade till en fix, under alla förhållan— den bestämd avkastning. Frihet från fond- stämpel föreligger i en rad i FSF särskilt angivna fall, bl.a. för obligationer, som utfärdats eller garanterats av svenska sta- ten, för fondpapper som utfärdats eller ga— ranterats av sådant till Förenta Nationerna anknutet fackorgan, till vilket Sverige an- slutit sig, samt vidare vid alla överlåtelser av aktier eller obligationer, när den ene av parterna är svenska staten, Sveriges all- männa hypoteksbank, Konungariket Sveri— ges stadshypotekskassa, Svenska bostadskre— ditkassanl, Svenska skeppshypotekskassan el- ler Skeppsfartens sekundärlånekassa även- som vid överlåtelse av fondpapper till eller från sådant till Förenta Nationerna anknu- tet fackorgan, till vilket Sverige anslutit s1g.
1 Jfr prop. 1969: 99 och not 5. 172.
För fondstämpelns erläggande har efter tysk förebild tillskapats en särskild handling, s. k. avräkningsnota. Avräkningsnotan utgör underlaget för beskattningen. Stämpelmär- kena fästs på notan och inte på fondpappe- ret.
I syfte att förenkla förfarandet för fond- handlama, för vilka avräkningsnotornas för- seende med stämpelmärken innebar en be- tungande arbetsuppgift, har bankinspektio- nen enligt en 1964 införd ändring i FSF bemyndigats att i samråd med kontrollstyrel- sen medge fondhandlare att fullgöra stäm- pelplikten på annat sätt än genom stämpel- beläggning av avräkningsnotorna (8 a 5 ). Inspektionen äger därvid meddela de före- skrifter som skall iakttas. Åsidosättande av sådan föreskrift är förenad med straff- ansvar (14 5).
I fråga om redovisningen av fondstäm- peln i övrigt har den 27 november 1964 utfärdats en särskild tillämpningsförfattning (1964: 754), som nära anknyter till och hänvisar till stämpelkungörelsen.
13.2. Stämpelutredningen
Beträffande FSF tog stämpelutredningen inte upp frågor om andra ändringar än sådana som föranleddes av eller hade när- mare samband med utredningens förslag i övrigt, särskilt i fråga om emissions- stämpeln.
Av de skäl som redovisats vid emissions— stämpeln föreslog stämpelutredningen infö- rande av skatteplikt för svenska andels— rättsbevis avseende aktier eller obligationer, om andelsbevisen utges i större antal och uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen. Härmed åsyftades i första rummet andelsbevis i värdepappersfonder. I fråga om skattebeloppet för sådant bevis fann utredningen det tydligt, att för bevis som avser aktier skulle tillämpas den högre skatt som stadgas för aktier, och utredningen ansåg övervägande skäl tala för att denna skatt skulle tas ut även om beviset avsåg endast obligationer.
Vidare föreslog stämpelutredningen — för vinnande av överensstämmelse med
emissionsstämpeln -— sådan utvidgning av fondstämpelplikten för utländska värdepap- per, att med aktier i utländskt bolag jäm- ställs annat andelsbevis i utländskt företag av ekonomisk art. Härmed avsågs bl. a. ut- ländska fondandelsbevis.
13.3 Yttrandena över stämpelutred- ningens förslag, m. m.
Stämpelutredningens förslag att införa skatteplikt för svenska fondandelsbevis och andra svenska andelsrättsbevis tillstyrktes av bank- och fondinspektionen, Stockholms fondbörs, Svenska fondhandlareföreningen och Skyddsföreningen för utländska värde- papper men avstyrktes av näringslivets skat- tedelegation, Skånes handelskammare och Stiftelsen Aktietjänst. Svenska bankförening- en uttalade tveksamhet om lämpligheten av förslaget. Flertalet remissorgan åberopade därvid i stort sett samma skäl som redovisats beträffande emissionsstämpeln. Stockholms fondbörs och fondhandlareföreningen in- skränkte sig dock till att förklara, att de inte hade något att erinra mot införande av fondstämpelavgift för sådana bevis.
I fråga om beloppet av skatten för an- delsrättsbevis föreslog Stockholms fondbörs, Svenska fondhandlareföreningen och Svens- ka bankföreningen att skatten för bevis avseende enbart obligationer skulle vara den- samma som för obligation, samt att bevi- set skulle vara fritt från skatt om det avser enbart obligationer som utfärdats eller ga- ranterats av svenska staten.
Stämpelutredningens förslag att införa skatteplikt för andelsbevis i alla utländska företag av ekonomisk art mötte inte någon erinran. Bank— och fondinspektionen fann förslaget följdriktigt, eftersom sådana be- vis redan då var underkastade emissions- stämpel.
I detta sammanhang har inspektionen framfört några principiella synpunkter be— träffande fondstämpeln. Inspektionen påpe- kar att denna avgift inbringar ett mycket obetydligt belopp samt att de fondtransak- tioner som företas utan fondhandlares med- verkan, t.ex. mellan två privatpersoner,
praktiskt taget helt ligger utanför inspek- tionens kontroll. Inspektionen har därför antagit, att dessa överlåtelser i viss utsträck- ning inte blir stämpelbelagda, ofta på grund av kontrahenternas ovetskap om gällande bestämmelser. Enligt inspektionens mening borde man undersöka, om inte fondstäm— peln i sin helhet kunde slopas eller even- tuellt omvandlas till en avgift, som tas ut av de vid fondbörsen ackrediterade bolagen.
I fråga om redovisningssystemet har bank- och fondinspektionen sedermera i yttrande den 1 februari 1962 över ett av 1961 års utredning angående tillsynen över sparbankerna avgivet betänkande väckt frå— gan om överflyttning av fondstämpelgransk— ningen till annan myndighet. Inspektionen har därvid anfört.
Enligt sin instruktion har bank- och fond— inspektionen även att utöva tillsyn över efter- levnaden av föreskrifterna i förordningen den 6 november 1908 angående en särskild stäm— pelavgift vid köp och byte av fondpapper. Den- na uppgift, som tidigare tillkom länsstyrelser- na, tillades inspektionen i samband med att den blev tillsynsmyndighet beträffande fond- kommissionsrörelsen. Åliggandet att granska stämpelbeläggningen av avräkningsnotorna är emellertid en rent fiskalisk kontrolluppgift, som icke har något gemensamt med de uppgifter, som åvilar inspektionen enligt lagen om fond— kommissionsrörelse och fondbörsverksamhet. Vad som kunnat iakttagas vid stämpelgransk- ningen har i varje fall under senare år icke varit av något värde för inspektionen vid full- görandet av dess övriga uppgifter. Inspektionen finner därför tiden nu vara mogen för att fond- stämpelgranskningen överflyttas till annan lämp- ligare myndighet. Ett stöd för en sådan åt- gärd har inspektionen i 1956 års postutred- ning, som i remissutlåtande den 6 december 1961 över betänkandet angående stämpel- och expeditionsavgifter framfört tanken att gene- ralpoststyrelsens granskning av emissionsstämp- lama skulle kunna övertas av kontrollstyrelsen, vilken på grund av sin befattning med indirek- ta skatter vore tänkbar såsom central myndig— het för stämpelväsendet. Om postutredningens förslag på denna punkt förverkligas, bör i kon- sekvens härmed även inspektionen befrias från sin del av stämpelgranskningen.
För närvarande sysselsätter inspektionens stämpelgranskning en kansliskrivare och ett kanslibiträde. Dessa har emellertid även ar- betsuppgifter för fondbyråns tillsynsverksam— het. Skulle fondstämpelgranskningen kunna överföras till annan myndighet, kan inspektio-
nen avstå från kanslibiträdestjänsten, varige- nom en besparing i personalstaten erhålls.
13.4 1964 års stämpelskatteproposition
Med hänsyn till att aktiefondsutredning- en fått i uppdrag bl. a. att företa en all- män och förutsättningslös översyn av FSF, uttalade departementschefen i 1964 års pro- position med förslag till stämpelskatteför— ordning, m.m. (prop. 1964: 75), att i FSF skulle då vidtas endast sådana ändringar som var direkt föranledda av förslaget till stämpelskatteförordning. På grund härav in- fördes inte någon skatteplikt för svenska fondandelsbevis eller för andelsbevis i ut— ländska företag av ekonomisk art.
13.5. Aktiefondsutredningens överväganden och förslag
13.5.1. Bakgrund
Enligt direktiven för aktiefondsutredningen har utredningen att verkställa en allmän och förutsättningslös översyn av fondstäm— pelförordningen. Någon sådan har inte skett sedan förordningens tillkomst år 1908. I samband med att stämpelutredningen år 1961 framlade sitt betänkande »Stämpel- och expeditionsavgifter» (SOU 1961:*37) förklarade sig nämnda utredning inte ta upp frågor om andra ändringar i fondstäm- pelförordningen än sådana som föranleddes av eller hade närmare samband med ut- redningens förslag i övrigt, särskilt försla- get till förordning angående stämpelavgif— ten.
Vid remissbehandlingen av stämpelutred- ningens betänkande år 1961 väckte dock såsom redan nämnts ett remissorgan, näm- ligen bank- och fondinspektionen, frågan om slopande av fondstämpeln. Inspektionen an— förde att fondstämpeln inbringade ett myc- ket obetydligt belopp. Vidare påpekade in- spektionen att de fondtransaktioner som företas utan fondhandlares medverkan, t. ex. mellan två privatpersoner, praktiskt taget ligger helt utanför inspektionens kontroll. Det fanns därför enligt inspektionens me- ning anledning antaga att dessa överlåtelser
i viss utsträckning inte blir stämpelbelagda, ofta på grund av kontrahenternas ovetskap om gällande bestämmelser. Enligt inspek- tionens mening borde man undersöka om inte fondstämpeln i sin helhet kunde slopas eller eventuellt omvandlas till en avgift som tages ut av de vid fondbörsen ackredite- rade bolagen.
I samband med tillkomsten av den nya stämpelskatteförordningen år 1964 uttalade departementschefen att man då — med hänsyn till aktiefondsutredningens uppdrag att företaga översyn av fondstämpelförord- ningen — borde vidtaga endast sådana ändringar som var direkt föranledda av det framlagda förslaget till stämpelskatteförord- ning.
Aktievinstutredningen har i sitt betänkan- de >>Aktievinsters beskattning» (SOU 1965: 72 s. 204, 296) avvisat tanken på att bryta ut aktievinstbeskattningen ur den all- männa inkomstbeskattningen. För en sådan utformning kunde visserligen anföras att skatten därmed skulle bli fix och inte på- verkad av inkomstskattens höjd i det en- skilda fallet, varför skatteeffekten lättare kunde överblickas. En sådan omläggning skulle närmast ge beskattningen karaktär av en indirekt beskattning. Mot denna utomlands förekommande beskattningsprin- cip kunde emellertid enligt aktievinstutred- ningen anmärkas, att det i princip saknas anledning att betrakta realisationsvinster på annat sätt än övrig inkomst och att sålunda på sådana vinster anlägga annan aspekt än den för vårt skattesystem grundläggande skatteförmågeprincipen.
Vid remissbehandlingen av aktievinstut- redningens betänkande ifrågasatte några re- missinstanser om man inte, i stället för att beskatta vinsten vid försäljningar av aktier, borde ta ut en stämpelavgift e. (1. Läns- styrelsen i Skaraborgs län ifrågasatte så- lunda om inte aktievinstbeskattningen bor- de utformas som ett helt fristående komple- ment till inkomstbeskattningen och t. ex. närmare anknytas till den allmänna varu- beskattningen som en särskild aktieomsätt- ningsskatt med fix procentsats. En sådan skatt skulle enligt länsstyrelsen bli betydligt
enklare att administrera och kontrollera än beskattning enligt inkomstskattesystemet. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhöll att endast om en schablonmässig beskattning konstruerades som en från inkomstbeskatt- ningen i övrigt fristående lågprocentig skatt på omsättning av värdepapper kunde det försvaras att beskatta en försäljning som medfört förlust. F olksambolagen föreslog be- skattning efter en fix skattesats (s.k. flat- rate-system) med beskattning vid källan. Ak- tiebrevets mantel skulle vid varje köp för- ses med stämpel angivande inköpsdag och inköpskurs. Vid försäljning kunde sedan kommissionären lätt räkna ut realisations— vinsten och göra ett beskattningsavdrag med en fast procentsats samt inbetala detta till skattemyndigheterna. Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslog möjlighet till fri- villig avskattning genom att vid avräknings- notans upprättande inbetalas en viss fast procentsats av den på notan upptagna brut- tovinsten.
En motsatt lösning, nämligen avskaffande av fondstämpeln, föreslogs däremot av ett par remissinstanser. Styrelsen för Stockholms fondbörs framhöll att — om en aktievinst- skatt av den typ utredningen föreslagit ge- nomfördes —- det fanns anledning överväga att samtidigt avskaffa fondstämpeln. Den föreslagna beskattningen och särskilt den 10-procentiga schablonregeln verkade näm- ligen som en transaktionsbeskattning av sam- ma karaktär som fondstämpeln. Bankin- spektionen ansåg det föga rationellt att vid sidan av varandra ha två omsättningsskat- ter för ett så begränsat område som aktie— handeln, vilket skulle bli fallet om utred- ningens förslag genomfördes. Inspektionen ansåg det därför vara ett lämpligt tillfälle att avskaffa fondstämpeln i samband med införande av den nya aktievinstskatten. Den minskning i statsinkomsterna som fondstäm- pelns avskaffande skulle innebära kunde kompenseras genom en höjning av procent- satsen i aktievinstskatten.
Vid den slutliga utformningen av aktie- vinstskatten gjordes schablonmetoden obli- gatorisk, dvs. den skattepliktiga realisations- vinsten vid avyttring av aktier som inne-
hafts minst fem år skall beräknas till 10 % av försäljningspriset. Undantag gäller bl. a. för det fall att det framstår som sannolikt att avyttringen skett utan vinst. I samband härmed uttalade departementschefen (prop. 1966: 90 s. 110) att det kunde göras gällan- de att beskattningen mer får karaktär av en omsättningsskatt eller en avgift än av en vinstbeskattning i egentlig mening. I stäm- pelavgiftsfrågan anförde departementsche- fen vidare.
»Jag anser det emellertid uteslutet att för försäljningar under den första femårsperioden övergå från inkomstbeskattning till en stäm- pelavgift. Det är dock här fråga om en in- komst som bör beskattas enligt i huvudsak de principer som gäller för annan inkomst. Att införa en stämpelavgift enbart för de fall när avyttringen sker fem år eller mera efter för— värvet torde av praktiska skäl knappast kunna ifrågakomma. Om en stämpelavgift infördes skulle man därför vid försäljningar under de första fem åren få såväl stämpelavgift som inkomstbeskattning. Därtill kommer att en stämpelavgift måste utgå oavsett om försälj- ningen gett vinst eller förlust. Enligt min me- ning synes det vara i princip riktigt att den progressiva beskattningen får påverka storle- ken av även den skatt som skall erläggas för vinst som uppkommer efter femårsperioden även om denna vinst av praktiska skäl beräk- nas enligt schablon. Jag har därför inte hel- ler ansett mig kunna förorda att aktievinst- beskattningen sker efter en »flat rate», dvs. en särskild skatteskala proportionell mot vins- ten eller mot försäljningspriset. Det sagda be- höver emellertid inte hindra att, om man i en framtid får bättre förutsättningar från kon- trollsynpunkt för uttagande av en stämpelav- gift, man prövar om en sådan avgift delvis kan ersätta inkomstbeskattningen av vinster på aktieförsäljningar. Om den nu utgående stäm- pelavgiften skall bibehållas eller ej är en frå- ga som prövas av aktiefondsutredningen.»
13.5.2. Utredningen
Sedan direktiven för utredningen medde- lats får hela frågan om fondstämpeln anses ha kommit i ett nytt läge genom att nya schablonregler för beskattning av vinster på aktier, som innehafts mer än 5 år, införts fr.o.m. den 1 juli 1966. Tidigare var det närmast aktuellt med en teknisk översyn och modernisering av fondstämpelbestäm-
melserna samt en omprövning av stämpel- pliktens omfattning. Nu är det snarare frå- gan, om fondstämpeln över huvud bör bi- behållas, som har trätt i förgrunden. Ut- redningen vill därför först ta upp denna frå- ga.
Enligt aktiefondsutredningens mening är den nya, på schablonmässig vinstberäkning grundade aktievinstskatten i viss mån att anse som en kapitalomsättningsskatt. Den utgår nämligen även om förlust föreligger men inte kan göras sannolik. I praktiken torde det ofta bli svårt att visa anskaff- ningsvärdet för aktierna, varför beskattning av förlustförsäljningar kan komma att bli ganska vanlig. Därmed har den avgörande skillnaden mellan realisationsvinstskatt och fondstämpel i stor utsträckning försvunnit. Föremålet för de båda skatterna är också till stor del detsamma. Visserligen omfattar fondstämpeln även obligationer, men han- deln med aktier är större än handeln med skattepliktiga obligationer. Båda skatterna utgår vid samma slags transaktioner nämli- gen köp. Vidare beräknas såväl den nu ifrågavarande aktievinstskatten som fond- stämpeln på samma belopp, nämligen köpe- skillingen. Till sin natur är de båda skatter- na således högst likartade. Utredningen fin- ner det från principiell synpunkt oriktigt, att på detta sätt ha två formth olika omsätt- ningsskatter på samma område.
Fondstämpeluppbörden har under de se- naste tio åren växlat mellan 3 och 14 milj. kr. (se bil. 9). Sin topp nådde skatten år 1966 med 14,6 milj. kr., vilket sammanhäng- de med den ökade omsättningen i maj och juni 1966 inför den nya aktievinstbeskatt- ningens ikraftträdande. Under år 1967 var börsomsättningen betydligt lägre än 1966, vilket ledde till att skatteuppbörden mins- kade till 11,4 milj. kr. Av den totala upp- börden avser endast en mindre del obliga- tioner, medan huvudparten belöper på ak- tier. Den totala fondstämpeluppbörden mås- te alltså betraktas som tämligen liten såväl absolut som i relation till den skatteökning med ca 100 milj. kr., som beräknades följa av den nya aktievinstbeskattningen. Även om sistnämnda skatteökning ej blivit fullt
så stor med hänsyn till minskad börsom- sättning, är den dock så stor att den väl kompenserar ett eventuellt bortfall av fond- stämpelintäkterna. Det förefaller då rimligt att låta fondstämpeln så att säga gå upp i aktievinstskatten.
Från internationell synpunkt är det ange- läget att om möjligt avskaffa skatterna på kapitalrörelser. Visserligen utgår stämpel- avgift vid köp av värdepapper alltjämt i de västeuropeiska länder utredningen under- sökt samt i USA (bil. 7 och 10). Emeller- tid pågår harmoniseringssträvanden inom såväl OECD som EEC. Målet för dessa strävanden är att helt avskaffa fondstämpel- avgiften i medlemsstaterna. Ett slopande av fondstämpeln i Sverige ligger därför helt i linje med utvecklingen på det internatio- nella området.
När det gäller handeln mellan enskilda utan förmedling av fondkommissionär (en- skilda affärer) har bankinspektionen som tidigare nämnts antagit att överlåtelser iviss utsträckning inte blir stämpelbelagda. Med anledning härav har aktiefondsutredningen undersökt hur mycket av den totala fond- stämpeluppbörden, som belöper på enskilda affärer. Under tioårsperioden 1958—1967 har denna andel växlat mellan 38—58 % (bil. 9). Det är påfallande att för år 1966 redovisats nästan dubbelt så stor avgifts- uppbörd för enskilda affärer som för år 1965, trots att fondkommissionärernas upp- börd och börsomsättningen i stället visat sjunkande tal. Delvis kan förklaringen vara den, att den nya aktievinstbeskattningen trädde i kraft 1966, och att parterna i aktieöverlåtelser velat genom en stämpelbe- lagd avräkningsnota skaffa sig ett bevis- medel i fråga om aktiernas ingångsvärde. Under år 1967 hade fondstämpeluppbör- den från enskilda affärer sjunkit kraftigt,. ungefär till sin tidigare nivå, och den pro- centuella andelen för enskilda affärer var då endast 40 %. De sålunda redovisade siffrorna är emellertid i själva verket av föga intresse i nu förevarande sammanhang. De medger nämligen inte några säkra slut- satser om och i vilken utsträckning det förekommit skatteflykt. Man kan endast
konstatera, hur mycket skatt som inbetalats på enskilda affärer, men det är helt ogör- ligt att beräkna omfattningen av de en— skilda affärer, som undgått skatt. Att ett visst skattesvinn föreligger har framkommit i de få fall, då bankinspektionen kunnat ut- öva kontroll. Förfrågningar hos bankinspek- tionen av parter i enskilda affärer visar ock- så att allmänheten haft bristande kännedom om fondstämpelplikten. På grund av vad så- lunda anförts måste enligt utredningens me— ning fondstämpeln betraktas som en ganska olämplig skatteform.
Från praktisk synpunkt måste det vidare anses mindre lämpligt att för upphörd av skatt på aktieförsäljningar ha två helt olika »taxeringsorganisationer» och skilda upp- bördsmyndigheter. Därtill kommer att ut- räkningen och redovisningen av fondstäm- pelskatten medför ett ganska omfattande arbete såväl för bankinspektionen, kontroll— styrelsen, poststyrelsen och postanstalterna som för fondhandlarna. Om man väger kost— naderna för detta arbete mot de inkomster skatten ger, så torde det visa sig, att den samhällsekonomiska vinsten blir ganska ringa.
Slutligen kan mot fondstämpeln riktas samma anmärkning som mot emissionsstäm- peln på obligationer, nämligen att den i viss mån fördyrar näringslivets kapitalförsörj- ning.
Under åberopande av det sålunda an- förda föreslår utredningen, att fondstäm- peln avskaffas.
Om fondstämpeln trots de skäl utred- ningen nyss anfört likväl anses böra bibe- hållas, bör det — oavsett om sakliga änd- ringar är påkallade eller ej — utfärdas helt nya författningar i ämnet. Den nu- varande förordningen innehåller nämligen åtskilliga bestämmelser, som är av den ka- raktären att de i stället bör utfärdas av Kungl. Maj:t i administrativ ordning. Även i övrigt är en modernisering av författ- ningsbestämmelserna erforderlig. Utred- ningen har därför — i syfte att om utred- ningens huvudförslag ej skulle godtagas lik- väl fullgöra sitt uppdrag att överse fond-
stämpelförordningen — upprättat förslag till ny »fondstämpelförordning» och en ny till- lämpningskungörelse, kallad »fondstämpel— kungörelse». Dessa förslag har såsom bila- gor fogats vid betänkandet (bil. 2 och 4).
Sammanfattning
Handeln med aktier har under senare år kommit att delvis ske i nya former. En så- dan är försäljning av bevis om andel i s.k. aktiefond. En annan form innebär att ak— tier säljs mot betalning i förskott genom re- gelbundna s. k. insatser. Denna värdepap- pershandel omfattas inte av lagen om fond- kommissionsrörelse och fondbörsverksam- het och till skillnad från den traditionella fondhandeln kan den därför bedrivas utan tillstånd eller tillsyn av offentlig myndighet. Härtill kommer att oklarhet i flera hänseen- den råder om rättsförhållandet mellan den som förvärvar bevis om andel i en aktiefond och fondens förvaltare liksom mellan den som köper aktier mot förskottsbetalning och säljaren av dessa aktier. Även i förhållandet till tredje man skapar de nu berörda fond- handelsformerna rättsliga problem. I många länder har det befunnits erforderligt att till- skapa särskild lagstiftning beträffande aktie- fondsverksamhet, medan i andra länder frå- gan om en sådan åtgärd är under utredning.
I direktiven för aktiefondsutredningen har framhållits att de företag, som här i landet utnyttjar de nya verksamhetsformerna, står under sakkunnig ledning och har betydande ekonomiska intressen bakom sig, varför utvecklingen hittills inte varit ägnad att inge oro. Det konstateras emellertid samtidigt att de nyss berörda problemen kan få en helt annan betydelse om nya företag under andra betingelser skulle ägna sig åt likartad verksamhet. Risken för en sådan utveckling
liksom det förhållandet, att den svenska fondhandeln i övrigt är underkastad laglig reglering, har enligt direktiven varit den närmaste anledningen till det aktiefondsut- redningen anförtrodda uppdraget att utreda frågan om behovet och utformningen av en lagstiftning rörande de nya formerna av fondhandel.
Vid sidan av nu angivna uppdrag har ut- redningen tilldelats uppgifterna att göra en allmän översyn av 1908 års fondstämpel- förordning samt att verkställa en allmän omprövning av principerna för emissions- stämpelplikten beträffande fondpapper.
Vad till en början angår aktiefondsverk- samheten har utredningen av flera skäl fun- nit behov föreligga av en lagstiftning be- träffande denna. De främsta anledningarna härtill kan sammanfattas på följande sätt. Antalet aktiefondsföretag är visserligen än så länge litet i vårt land, men det alldeles övervägande antalet andelsbevis torde inne- has av ett mycket stort antal enskilda per— soner, som kan hänföras under beteckningen småsparare. Antalet personer som berörs av aktiefondsverksamheten får därför anses vara tämligen betydande. Det är inte heller otroligt att utvecklingen kan komma att medföra en ökning av antalet aktiefonder. De gällande svenska civil- och associations- rättsliga reglerna ger inte ett i alla avseen— den lämpligt rättsligt underlag för den ak- tiefondsverksamhet som nu bedrivs. Inte minst torde detta vara av betydelse i fråga
om rättsförhållandet till tredje man. Enär de regler, som i civilrättsligt hänseende gäl- ler beträffande förhållandet mellan aktie- fondsföretaget, å ena, och innehavare av andelsbevis, å andra sidan, är knapphändiga och i viss utsträckning oklara, har parterna lämnats stor frihet att genom avtal reglera sina inbördes förhållanden. Från principiell synpunkt synes det rimligt att rättsordning- en på detta område liksom tidigare skett på andra områden ingriper till stöd för den svagare parten genom att i viss utsträckning upphäva avtalsfriheten och i stället meddela tvingande lagbestämmelser. I fråga om and- ra förhållanden på detta område synes det lämpligt att rättsordningen ger normerande regler för lösandet av sådana spörsmål, varom avtal ej träffats mellan parterna. Härtill kommer att aktiefondsföretagen be- driver en verksamhet som från allmänhetens synpunkt har viss likhet med bankernas in- låningsrörelse. För att tillgodose småsparar- nas berättigade krav på trygghet, när de an- förtror sina sparmedel åt ett dylikt företag, kan det på goda grunder krävas att aktie- fondsföretagen på samma sätt som banker- na görs till föremål för särskild tillsyn från statsmakternas sida. En lagstiftning rörande aktiefondsverksamheten i syfte att tillgodose spararnas krav på trygghet och att i övrigt genomföra en närmare rättslig reglering av förhållandena på området bör av naturliga skäl vara ägnad att stärka verksamhetens ställning i det allmänna medvetandet och därmed också främja det samhällsnyttiga sparande, som kan vinnas på denna väg. Slutligen kan framhållas att i praktiskt taget alla länder, där aktiefondsverksamheten er- hållit nämnvärd omfattning, särskild lag- stiftning befunnits vara erforderlig.
Mot bakgrund av vad nu anförts föreslår utredningen införandet av en särskild lag- stiftning beträffande aktiefondsverksamhet. Utredningen har härvid funnit det lämpli- gaste tillvägagångssättet vara att söka skapa en lagstiftning, som i princip bibehåller den ordning, i vilken de svenska aktiefondsföre- tagen hittills utövat sin verksamhet. Denna ordning innebär bl. a. att en aktiefond för- valtas såsom en självständig förmögenhets-
massa, skild från aktiefondsföretagets egen förmögenhet. I den föreslagna lagen har be- teckningen »aktiefond» utbytts mot den me- ra vidsträckta benämningen »värdepappers- fond» med hänsyn till att i en fond av detta slag bör kunna ingå även andra värdepap- per än aktier. Det framlagda lagförslaget har i överensstämmelse härmed betecknats såsom lag om värdepappersfondrörelse. Med sådan verksamhet förstås i den före- slagna lagen rörelse, som har till ändamål att förvalta en huvudsakligen av aktier, ob- ligationer eller andra värdepapper bestående och från rörelsens övriga egendom skild för- mögenhet (värdepappersfond) samt att er- bjuda allmänheten att insätta medel i fon- den mot bevis om rätt till andel i fondens vid varje tidpunkt beräknade värde (fond- andelsbevis).
Värdepappersfondrörelse skall enligt lag— förslaget få utövas endast av aktiebolag, som erhållit tillstånd därtill av bankinspek- tionen. Ett dylikt bolag har föreslagits er- hålla beteckningen fondbolag . Tillstånd skall få meddelas endast om bolagsordning- ens bestämmelser står i överensstämmelse med visa i lagen uppställda krav på bl. a. aktiekapitalets storlek och styrelsens sam- mansättning samt under förutsättning att bolaget ej befinns olämpligt att utöva rörel- se av ifrågavarande slag. Det föreslås så- lunda att ett fondbolags aktiekapital skall uppgå till minst 100 000 kr. samt att fond- bolags styrelse skall bestå av minst fem le- damöter. Minst en av styrelseledamöterna skall på ett i förslaget närmare angivet sätt utses med särskild uppgift att vaka över att fondandelsägarnas intresse vederbörligen be- aktas. Fondbolag skall stå under tillsyn av bankinspektionen och skall ej få driva an- nan verksamhet än värdepappersfondrörel- se. Ett fondbolags uppgift skall vara att förvalta en eller flera av bolaget bildade värdepappersfonder. Detta skall enligt lag- förslaget ske självständigt och i eget namn och bolaget skall därvid äga att förfoga över all den egendom, som ingår i fonden, samt utöva alla ur denna egendom härfly- tande rättigheter. För att särskilt understry- ka att ett fondbolag intar ställning såsom
förvaltare av andras medel har i den före- slagna lagtexten intagits en föreskrift, enligt vilken bolaget vid en värdepappersfonds förvaltning, inbegripet utövande av röst- rätt för aktier i fonden, uteslutande skall handla i fondandelsägarnas gemensamma intresse.
En grundläggande princip i utredningens förslag är att en värdepappersfond skall hållas skild från fondbolagets övriga medel. Vid fondbolagets konkurs skall fondegen- domen ej ingå i bolagets konkursbo. Den i en värdepappersfond ingående egendomen får ej heller överlåtas som säkerhet, pant- sättas eller tas i mät. Såsom i det följande kommer att närmare beröras har även upp- ställts krav på att fondens tillgångar skall omhänderhas av en därtill särskilt utsedd kreditinrättning, s.k. förvaringsbank. För att en värdepappersfond skall kunna avgrän- sas i förhållande till bolagets egen förmö- genhet har genom en föreslagen särskild bestämmelse fastslagits vad som skall ingå i en sådan fond.
Ett fondbolag har ansetts böra vara skyldigt att i grundläggande avseenden på förhand uppdra riktlinjer för en fonds för- valtning. Detta föreslås skola ske genom åläggande för bolaget att för varje värde- pappersfond upprätta s. k. fondbestämmel- ser, vilka skall fastställas av bankinspek- tionen. I dessa bestämmelser skall anges bl.a. de allmänna riktlinjerna för place- ring av fondens medel med angivande av huruvida fonden delvis eller helt skall be- stå av utländska värdepapper samt i vilken omfattning utdelning skall ske till fondan- delsägarna eller, om utdelning ej skall äga rum, bestämmelse härom. Även storleken av vissa kostnader, som bolaget avser att uttaga, skall anges i fondbestämmelserna.
Det ligger i sakens natur att de medel som inflyter till en värdepappersfond skall — med undantag för eventuellt erforderliga likvida medel — användas till förvärv av värdepapper. När det gäller valet av dessa värdepapper har utredningen funnit att vis- sa inskränkande bestämmelser bör uppstäl- las. En vägledande synpunkt har härvidlag varit att de i en värdepappersfond ingående
värdehandlingarna måste vara av sådant slag att de lätt kan omsättas i penningar för att möjliggöra för fondbolaget att inlösa utgivna fondandelsbevis. Fonden bör därför bestå endast av sådana värdepapper, som är föremål för en fortlöpande kursnotering el- ler för vilka det i allt fall finns en sådan marknad att deras värde utan svårighet kan fastställas. Detta är även av betydelse för att fondens Värde lätt skall kunna fastslås. I den föreslagna lagtexten har närmare an- givits de slag av värdepapper som med den angivna utgångspunkten enligt utredningens mening kan anses lämpliga för förvärv till värdepappersfond. Hit hör bl. a. svenska aktier, obligationer och andra värdepapper, som är inregistrerade vid Stockholms fond- börs eller noteras på Svenska fondhandla- reföreningens särskilda kurslista, liksom ut- ländska sådana värdepapper, vilka är före- mål för handel och notering vid större fondbörs.
En annan viktig synpunkt, när det gäller val av värdepapper till en värdepappers— fond, är att fondens värdepappersbestånd får en sådan sammansättning att en effektiv riskspridning åstadkommes. Som huvudre- gel har härvid i lagförslaget upptagits en bestämmelse, enligt vilken värdepapper med samme utfärdare inte får förvärvas till en värdepappersfond i vidare mån än att i' fon- den ingående värdepapper, som utfärdats av honom, efter förvärvet uppgår till högst fem procent av fondens värde. Denna gräns kan dock efter medgivande av bankinspektionen få överskridas intill högst tio procent av fondvärdet.
En ytterligare inskränkning i den fria förvärvsrätten av värdepapper till en värde- pappersfond har utredningen funnit böra uppställas i syfte att förhindra att fondbo- lagen med stöd av de i fonderna ingående aktierna erhåller allt för stort inflytande i de företag, vars aktier är företrädda i fon- derna. Detta skulle kunna bidra till en från samhällelig synpunkt olämplig maktkoncen- tration inom näringslivet. Den föreslagna lagen innehåller i enlighet härmed förbud för fondbolag att i värdepappersfonder in- neha mer än fem procent av aktierna i ett
och samma aktiebolag eller, om aktier med olika röstvärde finns, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst fem pro— cent av röstetalet för samtliga aktier i aktie— bolaget.
Till förvaringsbank skall endast få utses sådan kreditinrättning, som står under bank- inspektionens tillsyn och har notariatavdel— ning. Förvaringsbanken skall uppbära och omhänderha samtliga medel som tillkom— mer fonden samt ombesörja alla utbetal— ningar ur fonden. Utbetalning föreslås dock få verkställas endast under förutsättning att fondbolaget fattat beslut om densamma och den avser vissa i lagen angivna ändamål såsom bl. a. förvärv av värdepapper till fonden, inlösen av fondandelsbevis eller ut— delning till fondandelsägare. Värdepapper som ingår i fonden skall enligt lagförslaget vara nedsatta i öppet förvar hos förvarings- banken. Förvaringen av utländska värde- papper kan dock få anförtros lämplig ut- ländsk kreditinrättning. Även de fondandels- bevis som inte utgivnts eller som blivit in- lösta skall omhänderhas av banken.
Andelarna i en värdepappersfond skall vara lika stora och innefatta samma rätt. Värdet av varje andel skall motsvara fon- dens värde delat med det antal fondandelar, för vilka fondandelsbevis vid beräknings- tillfället utgivits. Fondandelsbevisen skall vara ställda till innehavaren eller till viss man eller order och kan få avse en eller flera fondandelar. I övrigt föreslår utred— ningen ett flertal föreskrifter angående upp— gifter som fondandelsbevisen skall inne- hålla. Utredningen har även funnit lämp- ligt att föreslå en särskild bestämmelse an— gående beräkningen av utgivningspriset för fondandelsbevis.
En viktig princip, som utredningen ansett böra lagfästas, är att den som önskar utfå sin andel i en värdepappersfond skall utan opåkallat dröjsmål kunna få sitt fondandels- bevis inlöst till ett pris, som motsvarar an- delens värde med eventuellt avdrag för vissa av inlösenförfarandet föranledda kost- nader. Fondbolag har därför i den före- slagna lagen ålagts att på begäran av ägare av fondandelsbevis omedelbart inlösa bevi-
set med anlitande av värdepappersfondens medel. Om bolaget för att kunna fullgöra sin inlösningsskyldighet först måste för- sälja värdepapper, som ingår i fonden, före- slås att sådan försäljning skall ske senast inom fem börsdagar, varefter inlösen skall fullgöras så snart försäljningslikviden in- flutit. Den angivna femdagarsfristen kan dock enligt förslaget få överskridas därest det föreligger sådana särskilda förhållanden att inlösen kan antas medföra ett väsentligt missgynnande av övriga fondandelsägares intressen. Lagförslaget innehåller även be- stämmelse om beräknande av inlösningspri- set.
Vid sidan av den föreslagna tillsynen från bankinspektionens sida över fondbola- gen har utredningen ansett att en vidsträckt publicitet i fråga om värdepappersfondernas förvaltning är det effektivaste medlet mot missbruk. Sålunda föreslås skyldighet för fondbolag att kvartalsvis avge en redogörel- se för varje värdepappersfond, som bolaget förvaltar. Denna skall utvisa bl. a. antal och slag av de värdepapper, som ingår i fonden. Förutom dylika kvartalsredogörelser skall fondbolag vid utgången av räkenskapsår för varje värdepappersfond upprätta en årsbe- rättelse med vissa utförligare upplysningar angående fondförvaltningen. Det skall en- ligt lagförslaget åligga fondbolag att hålla kvartalsredogörelse och årsberättelse till— gängliga för fondandelsägarna bl.a. på de försäljningsställen, där bolagets fondandels— bevis tillhandahålles allmänheten.
I övrigt innehåller det framlagda lagför- slaget bestämmelser rörande fondförvalt— ningens upphörande eller övergång till an- nan förvaltare, närmare föreskrifter beträf- fande bankinspektionens tillsyn samt vissa skadestånds- och ansvarsbestämmelser.
I beskattningshänseende föreligger f.n. oklarhet i flera avseenden beträffande be- skattningen av såväl aktiefondsföretagen som ägarna av andelsbevis. Det saknas sär- skilda lagbestämmelser i fråga om dessa skattesubjekt och förefintlig rättspraxis ger inte tillräcklig vägledning. Utredningen har därför ansett det nödvändigt att en blivande lag om värdepappersfondsverksamheten
kompletteras med särskilda skattebestäm- melser.
Utredningen har härvid funnit sig böra föreslå att ett fondbolags fonder — i mot- sats till den praxis som hittills utbildats — var för sig skall anses utgöra särskilda skattesubjekt. Värdepappersfonderna bör därvid enligt utredningens mening beskattas efter samma procentsats som aktiebolag.
De till en värdepappersfond hörande vär- depapperen är i allmänhet föremål för en fortlöpande omplacering genom försäljning av sådana värdepapper som måste anses mindre lämpade såsom placeringsobjekt och nyinköp av bättre värdepapper. Eftersom huvudsyftet är förvaltningen, har en fond dock inte därigenom ansetts driva penning— rörelse. För undanröjande av möjlig tvek- samhet har utredningen ansett det lämpligt att det i anvisningarna till kommunalskatte- lagen uttryckligen anges, att en fonds ränte- intäkt och utdelning på aktier och andra värdepapper är att räkna såsom intäkt av förvärvskällan kapital. Vinst på avyttring av aktier och andra Värdepapper, vilka ingår i en dylik fond, blir enligt utredningen att anse såsom intäkt av tillfällig förvärvsverk- samhet.
För att hindra en obillig kedjebeskattning har avkastningen av de till en värdepappers— fond hörande värdepapperen enligt utred- ningens mening -— på liknande sätt som sker i fråga om investmentbolagen —— an- setts böra rinna igenom fonden utan att hos denna påföras någon skatt. I stället skall fondavkastningen bli föremål för be- skattning hos ägarna av andelsbevisen när de beskattas för sin uppburna utdelning. För att genomföra detta har utredningen i överensstämmelse med rådande praxis valt metoden att likställa utdelning till fondan- delsägare med gäldränta. I den mån upp- buren avkastning eller skattepliktig realisa- tionsvinst inte utdelas till innehavama av fondandelsbevis, kommer den enligt för— slaget att beskattas hos fonden enligt van- liga regler. Icke skattepliktiga delar av rea- lisationsvinster kommer i enlighet därmed att kunna fonderas utan skattekonsekvenser. Beträffande fondandelsägarnas inkomst-
beskattning för utdelning på fondandels— bevis är det enligt utredningens mening up- penbart, att utdelningen måste anses vara att hänföra till intäkt av kapital. Fondandels- ägares realisationsvinst vid inlösen eller för- säljning av fondandelsbevis beskattas f.n. enligt kommunalskattelagen på samma sätt som realisationsvinst vid avyttring av aktier eller andelar i' ekonomisk förening eller handelsbolag och därmed likartade värde- papper. Utredningen har inte funnit anled- ning att föreslå någon ändring i detta hän- seende.
Vidare anför utredningen att för— mögenhetsbeskattningen för värdepappers- fondernas del inte torde komma att föran- leda några problem eftersom enligt förmö- genhetsskatteförordningen värdepappersfon- derna ej drabbas av förmögenhetsskatt. Så- vitt avser kupongskatten innebär utredning- ens förslag, att fondandelsbevisen skall jäm- ställas med aktier.
Vad härefter angår den inledningsvis be- rörda aktieförsäljningen mot förskottsbetal- ning konstaterar utredningen, att försälj- ning av värdepapper mot betalning i för- skott genom regelbundna insatser f.n. sker på två olika sätt. I det ena fallet är det frå- ga om en försäljning av redan fr.o.m. köpeavtalets ingående för köparens räkning reserverade värdepapper, varvid dock köpa- ren ej får dem utlämnade till sig innan kö- peskillingen eller viss del därav blivit er- lagd. Frånsett att värdepapperen inte redan i samband med köpeavtalets slutande över- lämnas till köparen, påminner denna för- säljningsform i mycket om vanlig avbetal- ningshandel. Den andra verksamhetsformen består i mottagande av uppdrag att för medel, som uppdragsgivaren enligt avtalad plan inbetalar i skilda poster, fortlöpande inköpa och tills vidare förvalta visst eller vissa slag av värdepapper eller, om insatt belopp ej förslår till förvärv av helt sådant papper, kvotdelar därav.
Utredningen framhåller att vid båda verksamhetsformerna föreligger en framför allt för förvärvaren väsentlig fråga, som f.n. inte är tillfredsställande löst, nämligen
hur dennes rätt till värdepapperen skall kunna säkerställas innan dessa kommit i hans besittning. Därjämte påpekar utred— ningen att avbetalningslagen inte är till- lämplig beträffande någon av de båda för- säljningsformerna, varför förvärvaren sak— nar det skydd, som denna lag lämnar avbe- talningsköparen vid bristande betalning. Utredningen har även funnit att båda verk- samhetsformerna är av sådan art att det från allmän synpunkt måste anses önskvärt att de, i likhet med fondhandel i allmänhet, underkastas viss kontroll. Med hänsyn till framför allt nu angivna förhållanden har utredningen ansett en viss lagreglering på nu ifrågavarande område önskvärd. Lag- stiftningen kan emellertid enligt utredning— ens mening begränsas till bestämmelser an- gående de nyssnämnda väsentliga frågor- na och föreslås endast skola avse sådan verksamhet som sker yrkesmässigt. Från den föreslagna lagens tillämpningsområde har undantagits handeln med svenska sta- tens premieobligationer, beträffande vilken redan finns en författningsmässig reglering, samt sådan verksamhet av nu berört slag, som kan komma att bedrivas av bankin- stitut eller fondkommissionärer.
Utredningens förslag innebär att verk- samhet av nu ifrågavarande slag får utövas endast av aktiebolag som innehar tillstånd därtill av bankinspektionen och står under tillsyn av denna.
Vid den avbetalningsliknande försälj- ningsformen föreslås att försålda värdepap- per omedelbart skall sättas i förvar hos kre— ditinrättning, som står under bankinspek- tionens tillsyn och har notariatavdelning. Vid nedsättningen skall göras förbehåll att värdepapperen ej får utlämnas till någonde- ra parten, såvida inte motparten medger detta eller säljaren visar att köpet blivit hävt. Om köparen underlåter att erlägga förfallen betalningspost, skall säljaren inte på grund därav få häva köpet, utkräva post. som eljest ej skulle vara förfallen, eller göra annan i köpeavtalet stadgad särskild på- följd gällande förrän tidigast en vecka ef- ter det att skriftlig påminnelse om försum- melsen avsänts till köparen. Vidare skall säl-
jaren vid hävning ej få såsom skadestånd tillgodoräkna sig mera än ett på i lagen när- mare angivet sätt beräknat belopp.
I sådana fall, där värdepapper anskaffats till fullgörande av ett inköpsuppdrag av för- ut berört slag, skall enligt den föreslagna lagstiftningen värdepapperet, om det inte genast utlämnas till uppdragsgivaren, ome- delbart sättas i förvar för uppdragsgivarens räkning hos sådan kreditinrättning som nyss nämnts. Därvid skall göras förbehåll att värdepapperet ej får utlämnas till annan än uppdragsgivaren, såvida ej bolaget visar att dennes rätt till detsamma upphört.
Beträffande den del av utredningens upp- drag, som avser en allmän omprövning av principerna för emissionsstämpelplikten, har utredningen föreslagit att denna skatteplikt slopas för obligationer och därmed jämför- liga skuldebrev. Som skäl för detta ställ- ningstagande har utredningen bl.a. fram- hållit, att några rationella skäl knappast kan anföras för en strängare behandling av ob- ligationsupplåning än av annan upplåning. För den händelse emissionsstämpeln på ob— ligationer skulle komma att bibehållas, har utredningen förordat att de nuvarande reglerna om undantag från skatteplikten lämnas oförändrade. Vidare föreslår utred— ningen att den nu i praxis och lagstiftning gällande friheten från emissionsstämpel för fondandelsbevis bibehålls.
Vid fullföljande av uppdraget att göra en allmän översyn av fondstämpelförordningen har utredningen funnit att hela frågan om fondstämpeln efter uppdragets meddelande kommit i ett nytt läge genom införandet av den nya, på schablonmässig vinstberäkning grundade aktievinstskatten. Enär denna skatt i viss mån är att anse som en kapital— omsättningsskatt, har enligt utredningens mening den avgörande skillnaden mellan realisationsvinstskatt och fondstämpel i stor utsträckning försvunnit. Utredningen har funnit det från principiell synpunkt oriktigt att ha två formellt olika omsättningsskatter på samma område. Med hänsyn härtill och då utredningen dessutom ansett fondstäm- peln vara en ganska olämplig och opraktisk
skatteform, föreslår utredningen att fond- stämpeln avskaffas. För den händelse detta förslag inte skulle vinna bifall, har utred- ningen upprättat förslag till ny »fondstäm- pelförordning» jämte tillämpningskungörel— se, vilka förslag såsom bilagor fogats till betänkandet.
Försäkringstagarinflytandet i försäkringsaktiebolag
Enligt svensk försäkringslagstiftning har se- dan länge förefunnits möjlighet att åt för- säkringstagarna inrymma visst inflytande på försäkringsaktiebolags förvaltning. Så- lunda har med stöd av uttryckligt stadgande i lagen om försäkringsrörelse (FL) i för- säkringsaktiebolags bolagsordning kunnat intas bestämmelse, enligt vilken en eller fle— ra av styrelsens ledamöter skall utses på annat sätt än genom val å bolagsstämma. Denna regel, som fortfarande gäller, synes emellertid i mycket obetydlig utsträckning ha utnyttjats för att tillvarata den angivna möjligheten. Genom år 1950 beslutade änd- ringar i 70 å FL infördes ett obligatoriskt försäkringstagarinflytande på styrelseplanet i det övervägande flertalet försäkringsaktie— bolag. Sålunda skall numera i försäkrings- aktiebolag, som icke uteslutande driver åter- försäkring, minst en av styrelseledamöterna utses med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas intresse vederbörligen beaktas. Sådan ledamot får icke vara aktie— ägare eller befattningshavare i bolaget och skall enligt bestämmelse, som skall va- ra intagen i bolagsordningen, utses av för- säkringstagarna eller av intressegrupp, som har anknytning till dem, eller genom för- ordnande av Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet.
Den angivna regeln om obligatoriskt för- säkringstagarinflytande grundar sig på för— slag av 1945 års försäkringsutredning (SOU 1949: 25). Efter att ha konstaterat att aktie—
bolaget som företagsform hade betydelse- fulla uppgifter att fylla inom försäkrings- väsendet frågade sig utredningen, huruvida en från samhällelig synpunkt önskvärd de- mokratisering av försäkringsaktiebolag stod att genomföra. För den stora allmänheten vore det ett intresse att det företag, där man tecknat sina försäkringar, drev sin verksamhet i överensstämmelse med god ordning, förvaltade sina fonder på ett ända- målsenligt sätt och över huvud vore effek— tivt och rationellt organiserat. I de ömsesi- diga försäkringsbolagen utgjorde tillfreds- ställande anordningar för åstadkommande av delägarinflytande förutsättning för kon- cession. Enligt utredningens mening vore det ett naturligt demokratiskt krav, att också i försäkringsaktiebolagen försäkringstigarna finge tillfälle att genom representation i styrelsen delta i skötseln av bolagets ange— lägenheter. Utredningen ansåg, att det borde överlämnas åt resp. försäkringsaktiebolag att med beaktande av sin särart söka gestal- ta försäkringstagarrepresentationen på än- damålsenligt sätt. För själva valet kunde olika anordningar komma till användning.
I propositionen rörande här ifrågavaran- de lagändringar (1950: 220 s. 30 ff) ut- talade departementschefen, att från för- säkringstagarna årligen betydande belopp inflöt till försäkringsbolagen, som förval- tade medlen för att säkerställa och fullgöra försäkringsförbindelserna. Redan dena för— hållande syntes departementschefen motive-
ra kravet på en viss delaktighet från för- säkringstagarnas sida i skötseln av bolagens angelägenheter. För aktiebolagens del före- låg anledning att lagstiftningsvägen tillför- säkra försäkringstagarna ett visst mått av inflytande. Anordningen med särskild sty- relserepresentation för försäkringstagarin- tresset vore även i så måtto till fördel för försäkringsaktiebolagen som den kunde va- ra ägnad att öka förtroendet för den i aktie- bolagsform drivna försäkringsverksamheten. Principiellt anslöt sig departementschefen till av utredningen framfört förslag, att för- säkringstagarna skulle äga utse representant i styrelsen för försäkringsaktiebolag samt att Kungl. Maj:t i fall, där svårighet mötte att genomföra en sådan anordning, skulle äga att i stället utse styrelseledamot. I och för sig syntes det departementschefen natur- ligt, att denne styrelseledamot utsågs genom val bland försäkringstagarna eller av någon intressegrupp, som kunde anses representa— tiv för dem. I flertalet större försäkringsak- tiebolag torde emellertid försäkringstagar— klientelet vara så omfattande och anknyt- ningen till särskilda intressegrupper så rin- ga, att val av försäkringstagarna eller av intresseorganisation icke torde innebära nå— gon god lösning. I dylikt fall syntes det de- partementschefen lämpligt, att försäkrings- tagarrepresentationen kom till stånd genom förordnande av Kungl. Maj:t, ev. av myn- dighet åt vilken Kungl. Maj:t anförtrodde detta uppdrag. Mot tanken att lägga upp- giften hos Kungl. Maj:t hade i ett par re- missyttranden invänts, att ett beslut av till- synsmyndigheten kunde komma i konflikt med den ståndpunkt, som företräddes av Kungl. Maj:ts representant i styrelsen. Den- na invändning sköt enligt departementsche— fens mening i väsentlig mån över målet, eftersom den ifrågavarande styrelseledamo- ten utsågs för att representera icke den förordnande myndigheten utan försäkrings- tagarna. Huruvida mer än en styrelseleda— mot för försäkringstagarintresset skulle ut- ses fick enligt departementschefen bero på omständigheterna, bl. a. bolagets storlek och antalet övriga styrelseledamöter.
Första lagutskottet (1950: 26 s. 20 f)
hade intet att erinra mot huvudgrunder- na i det förslag, som framlagts i propo- sitionen. Av ledamöterna i försäkringsak- tiebolags styrelse borde sålunda minst en vara utsedd med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas allmänna in- tressen blev vederbörligen beaktade. I hans åligganden skulle däremot, framhöll utskot- tet, icke ingå att företräda försäkringstaga- ren gentemot försäkringsgivaren i exempel- vis enstaka skaderegleringsärenden. Kungl. Maj:ts möjlighet att delegera sin befogen- het att utse styrelseledamot kunde enligt utskottet ske antingen till myndighet, som hade lokal anknytning till det ifrågavarande försäkringsbolaget, t. ex. länsstyrelse, el- ler till myndighet med nära anknytning till bolagets verksamhetsområde. Det kun- de även visa sig lämpligt att låta försäk- ringsinspektionen utse styrelseledamot. Av praktiska skäl borde den myndighet, som erhöll befogenhet att utse försäkringstagar- representant, direkt anges i bolagsordningen.
Beträffande frågan hur försäkringstagar- representationen i praktiken genomförts kan nämnas följande angående representationen i de vid ingången av år 1968 med något slag av direkt försäkring arbetande 22 försäk— ringsaktiebolagen. Kungl. Maj:t har utsett försäkringstagarrepresentanterna i ett liv- försäkringsaktiebolag, medan försäkringsta— garna genom valsystem utsett representan- terna för försäkringstagarintresset i ett an- nat sådant bolag. I fråga om två under år 1962 nytillkomna livförsäkringsaktiebolag för i huvudsak tjänstegrupplivförsäkring har i det förra fallet särskild försäkringstagar- representation ansetts opåkallad med hän- syn till ägarförhållandena och i det senare fallet utses nu ifrågavarande representant av en arbetstagarorganisation. Kungl. Maj:t har vidare utsett försäkringstagarrepresen- tant i det sjukförsäkringsbolag, som är ak- tiebolag. I de övriga försäkringsaktiebolagen har försäkringstagarrepresentanterna utsetts i åtta fall av Kungl. Maj:t, i två fall av för- säkringsinspektionen samt i två fall av in- tresseorganisation med anknytning till för- säkringstagarna. I ett fall har försäkringsta— garrepresentanter utsetts av försäkringsta-
garvalda elektorer och i ett fall av såväl Kungl. Maj:t som försäkringstagarvalda elektorer. Slutligen har i tre fall speciell re- presentant för försäkringstagarna icke an- setts erforderlig; i två fall beroende på ägar- förhållandena och i ett fall beroende på att fråga var om ett återförsäkringsbolag med endast obetydlig förvaltning av direktförsäk- ringsbestånd.
Enligt FL skall antalet försäkringstagar- representanter i försäkringsaktiebolags sty- relse vara minst en. Av lagtillämpningen framgår, att det i allmänhet ansetts till fyl- lest med en representant endast i de fall, där antalet av aktieägarna utsedda styrelse- ledamöter utgör högst fem. Om antalet ak- tieägarvalda styrelseledamöter uppgår till 6—8, har i regel två försäkringstagarrepre- sentanter förordnats. I sådana styrelser, där de aktieägarvalda ledamöterna uppgår till nio eller flera, har möjlighet vanligen öpp- nats till utseende av tre representanter för försäkringstagarintresset.
1958 års försäkringssakkunniga — i vars direktiv framhölls att särskild uppmärksam- het borde fästas vid frågan om försäkrings— tagarnas inflytande i försäkringsbolagen — har i sitt betänkande (SOU 1960: 11) utför— ligt behandlat frågan om försäkringstagar- representationen i försäkringsaktiebolagens styrelser. Denna representation utgör enligt de sakkunniga ett försök att i ny form skapa garantier för att försäkringsverksamheten även i aktiebolagen drivs med försäkringsta- garnas intressen för ögonen och kan sålunda sägas ha karaktären av ett komplement till den av försäkringsinspektionen bedrivna till- synsverksamheten. För att få en bild av för- säkringstagarrepresentanternas ställning, ar- betsförhållanden och erfarenheter har de sakkunniga företagit intervjuer med det övervägande flertalet ifrågavarande styrelse- ledamöter i försäkringsaktiebolagen. Inter- vjuerna har givit vid handen, att det i samtli- ga berörda försäkringsbolag råder ett myc— ket gott samarbete mellan de aktieägarvalda och de i annan ordning utsedda styrelseleda— möterna. Styrelserna som helhet synes, av intervjuerna att döma, söka placera influtna premiemedel så, att till gagn för försäkrings-
tagarna bästa möjliga avkastning i förming med god säkerhet erhålls, och eftersträvar att bolagens rörelser drivs rationellt, effek— tivt och i överensstämmelse med god ord- ning. Ingenting tyder på att denna initäll- ning hos styrelserna skulle vara en följl av införandet av den särskilda försäkringsta— garrepresentationen.
Efter nu angivna konstateranden dislute- rar de sakkunniga behovet av försäkrngs- tagarrepresentation i försäkringsaktieboags- styrelserna. De framhåller därvid, att det måste vara svårt för lekmän med begränsa— de kunskaper och informationer på området att få ett grepp om de många problem, som försäkringsväsendet erbjuder, samt att det synes ganska uppenbart, att försäkringsin— spektionen har betydligt större förutsättring- ar att utöva en i försäkringstagarintretsets tjänst stående kontrollverksamhet än vad försäkringstagarrepresentanterna i aktiebo- lagsstyrelserna har. Det torde därför eiligt de sakkunniga kunna hävdas, att det från ren kontrollsynpunkt knappast finns något egentligt behov av att ha en sådan institttion som den berörda försäkringstagarrepresen- tationen. De sakkunniga finner emellertid, att det ändock kan vara motiverat att tibe- hålla anordningen i fråga. De framhiller härvid, att försäkringsverksamheten me: el- ler mindre helt drivs för försäkringstagarnas räkning. Med hänsyn härtill synes det na— turligt, att försäkringstagarna jämväl vid ak— tiebolagsformen blir representerade i bola- gets ledning. En sådan representation synes stå i överensstämmelse med den allmänna andan i FL. Representationen bidrar också till att överbrygga den formella klyftan mel- lan aktiebolags- och den ömsesidiga bolags— typen och kan verka förtroendeskapznde hos allmänheten. Den kontakt och det sam- arbete mellan å ena sidan specialiszer och å andra sidan intresserade försäkringstagare eller intresserade representanter för försäk- ringstagarintresset, vartill representationsbe— stämmelserna bör leda, synes enligt de sak- kunniga kunna främja en fortsatt sund ut— veckling av försäkringsväsendet. Om försäk— ringstagarrepresentanterna äger god känne- dom om försäkringsproblemen, sedda ur
m=. w_- a.m.:—
konsumentsynvinkel, bör de kunna komma med uppslag och idéer till förbättringar i försäkringsskydd eller service. Även på andra sätt bör dylika representanter kunna positivt verka för att försäkringstagarönske- mål och försäkringstagarsynpunkter blir be— aktade. De sakkunniga har på nu anförda skäl kommit till den slutsatsen, att den sär- skilda försäkringstagarrepresentationen i för- säkringsaktiebolagens styrelser bör bibehål- las och i viss utsträckning förstärkas.
När det gäller formen för tillsättande av försäkringstagarrepresentanter i försäkrings- aktiebolagens styrelser tar de sakkunniga upp de tre alternativ, som FL anvisar, till granskning. Härvid anför de sakkunniga bl. a. följande.
Det första i lagtexten nämnda alternativet innebär att försäkringstagarrepresentanterna väljs av försäkringstagarna. Ett sådant val kan i och för sig tänkas få formen av an— tingen ett direkt val eller ett indirekt val. Det direkta valet torde dock sällan vara ändamålsenligt i detta sammanhang. Erfa- renheten talar för att det närmast är de in- direkta valen som är aktuella, när det gäller att valvägen utse ifrågavarande representan- ter. Vid dylika val har försäkringstagarna att välja en elektorsförsamling, som i sin tur ut- ser de personer, som skall i styrelsen särskilt tillvarata försäkringstagarnas intressen. En relativt begränsad elektorsförsamling synes väl skickad för uppgiften att skaffa fram personer med kvalifikationer oeh intresse för ifrågavarande uppdrag. Några svårighe- ter att anordna försäkringstagarval av elek- torer synes icke föreligga, när fråga är om sådana försäkringsaktiebolag, där försäk- ringstagarnas antal är begränsat och deras intresse för en effektiv representation stort (t. ex. sjöbolagen).
De praktiska svårigheterna vid den indi- rekta valmetoden inträder vid den vanliga typen av försäkringsaktiebolag med ett myc- ket stort antal försäkringstagare i ofta många olikartade försäkringsgrenar. För sådana bo- lag möter det svårigheter att på ett ända- målsenligt sätt organisera elektorsval, för- enade med rösträtt för samtliga försäkrings— tagare. Erfarenheterna från de ömsesidiga
försäkringsbolagens delegeradeval visar svå- righeterna för de stora riksbolagen att få sina delägare att intressera sig för utseende av delegerade, en åtgärd som ju ligger mera fjärran från deltagandet i bolagets förvalt- ning än vad deltagandet i en bolagsstämma utgör. Beaktas måste härvid, att den enskil- de försäkringstagarens premier ofta är så små, att de icke spelar någon egentlig roll för hans ekonomi. Med hänsyn härtill anser sig den enskilde i stor utsträckning icke ha anledning intressera sig för en så fjärran lig— gande fråga som delegeradeval i det av ho- nom anlitade försäkringsbolaget. De svenska försäkringsbolagens lugna utveckling kan an- tas starkt bidra till försäkringstagarnas passi- vitet. Den garanti för försäkringstagarin— tresset, som försäkringsinspektionens tillsyn utgör, kan ev. också spela in i sammanhanget liksom allmänhetens känsla av att försäk- ringsproblemen i stor utsträckning är så speciella och kräver sådana fackkunskaper, att det är svårt för gemene man att få ett verkligt grepp om frågorna.
Att döma av dessa sålunda redovisade erfarenheter från de ömsesidiga försäkrings- bolagens delegeradeval föreligger risk för att i de vanliga typerna av större försäkrings- aktiebolag institutionen elektorsval skulle komma att möta ringa intresse från försäk- ringstagarnas sida. Utgången av valen kan då lätt bli olämpligt påverkad av befattnings- havare eller fältmän i vederbörande bolag. En lösning är givetvis att dels söka aktivera försäkringstagarintresset och dels skapa ga- rantier mot en olämpligt påverkad valut- gång. Nära till hands kan härvid ligga att organisera elektorsvalen efter de linjer, som av de sakkunniga förordats för delegerade- valen i de vanligaste typerna av större öm- sesidiga försäkringsbolag (: en särskild val- beredning med av försäkringsinspektionen förordnad ordförande utarbetar en kandi- datlista, upptagande tre å fem gånger så många personer, som skall väljas, varefter listan ställs under omröstning bland försäk- ringstagarna, varvid i princip samtliga del- ägare skall vara röstberättigade). En analog tillämpning av dessa linjer är visserligen för- enad med komplikationen, att det vid aktie-
bolagsformen möter vissa svårigheter att konstruera en lämpligt utformad kandidat- nominerande valberedning. En godtagbar lösning av detta specialproblem synes dock vara att i försäkringsbolagen låta försäk- ringsinspektionen utse den första kandidat- nominerande valberedningen i dess helhet, varefter vid senare val beredningens leda- möter med undantag för ordföranden, som fortfarande skulle tillsättas av inspektionen, kan väljas av den sittande elektorsförsam— lingen.
Vid företagsformen försäkringsaktiebolag synes det emellertid vara ett alltför långtgå- ende krav att för de stora riksbolagens del fordra, att samtliga försäkringstagare skall vara röstberättigade vid elektorsval. Försäk- ringsaktiebolaget har ju i motsats till det ömsesidiga försäkringsbolaget icke karaktä- ren av en försäkringstagarsammanslutning utan är rättsligt sett uppbyggt på grundval av det av aktieägarna tillskjutna kapitalet. Vid försäkringsaktiebolaget är det icke fråga om att levandegöra ett delägarskap utan om att skapa garantier för att i styrelsen kom- mer att ingå några kvalificerade och kunni- ga personer med speciell uppgift att verka för att försäkringstagarnas intressen blir till- börligen tillgodosedda. Vid nu ifrågavarande bolag torde möjlighet böra finnas att låta endast en slumpmässigt bestämd, dock icke alltför obetydlig, del av försäkringstagar- stocken delta i elektorsvalen. Skulle det i en framtid visa sig att ett otillfredsställande li- tet antal försäkringstagare begagnar sin röst- rätt vid elektorsval, synes frågan om en övergång till andra anordningar än den in- direkta valmetoden få övervägas.
Det andra i FL angivna alternativet inne- bär att det överlämnas till organisation eller intressegrupp med anknytning till försäk- ringstagarna att utse de styrelseledamöter, som skall särskilt verka för försäkringsta- garintressenas tillgodoseende. Direkta erfa- renheter talar för att en sammankoppling av å ena sidan organisationer och å andra sidan försäkringsbolag kan innefatta en myc- ket aktiv och effektiv bevakning av försäk- ringstagarintressena. Förhållandena i ett för- säkringsaktiebolag kan vara sådana, att an-
ledning finns att kombinera alternativ 1 och alternativ 2.
Det tredje alternativet utgörs av att Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet utser försäk- ringstagarrepresentanterna i försäkringsak— tiebolags styrelse. Då dessa representanter i främsta rummet icke skall vara kontroll- organ utan bör vara positivt verksamma som kontaktmän för försäkringstagarna och såsom sakkunniga förslagsställare och initia- tivtagare, vilka bygger på grundligast möj- liga kunskaper om försäkringsproblemen, sedda från konsumentsynpunkt, synes det mera fjärranliggande att Kungl. Maj:t eller offentlig myndighet förordnar ifrågavarande styrelseledamöter än att vederbörande utses exempelvis av olika organisationer. Detta alternativ bör därför komma till använd- ning endast i sådant fall, där av speciella skäl hinder möter mot att tillämpa vallinjen och organisationslinjen.
I den proposition, där de sakkunnigas betänkande behandlas (1961: 171), konsta— terar departementschefen, såvitt nu är i fråga, att de sakkunnigas ståndpunkt inne- bär att gällande lagbestämmelser i huvud- sak kommer att bibehållas samt att i re- missyttrandena riktigheten av de sakkunni— gas ställningstagande till nu berörda huvud— spörsmål icke ifrågasatts. Ej heller för egen del har departementschefen funnit anledning till erinran mot de sakkunnigas ståndpunkt i förevarande fråga. Såsom försäkrings- inspektionen uttalat — framhåller departe— mentschefen — har nämligen ännu icke vare sig när det gäller aktiebolag eller ömsesidiga bolag kunnat formuleras någon lösning av frågan om försäkringstagarrepresentationen, som verkligen ser ut att vara lämplig och ef— fektiv över hela fältet. Detta förhållande, som är en naturlig följd av försäkringsbo- lagens skiftande karaktär, utgör ett starkt skäl för att icke begränsa förefintliga val- möjligheter. Utrymme bör därför finnas för att pröva olika vägar och att anpassa repre— sentationssystemen efter utvecklingens krav. De praktiska detaljsynpunkter, som fram— lagts av de sakkunniga i anslutning till den i betänkandet förda diskussionen rörande olika representationsmetoder, synes i huvud—
sak vara ägnade att tjäna till vägledning. Det måste dock betonas, att generella lös- ningar icke torde stå att finna och att erfa- renheterna under den försöksverksamhet på området, som får förutsättas äga rum, kan ge anledning till avvikelser. Slutligen fram- håller departementschefen, att det synes föra för långt att, såsom de sakkunniga föresla- git, kräva att möjligheten att välja metoden med förordnande av Kungl. Maj:t eller of- fentlig myndighet skall stå öppen endast för det fall att övriga metoder icke lämpli- gen kan ifrågakomma.
70 & FL äger alltjämt den lydelse den er- höll genom 1950 års lagändring.
Förslag till
F ondstämpelförordning Härigenom förordnas som följer.
Skattskyldighetens omfattning 1 5.
Till staten skall i enlighet med bestämmelserna i denna förordning erläggas sär— skild skatt vid köp och byte av fondpapper (fondstämpelskatt).
2 5.
Med fondpapper förstås i denna förordning 1) aktier i svenska och utländska aktiebolag samt interimsbevis, teckningsbevis, teckningsrättsbevis, delbevis och annat bevis om rättighet som är jämförligt med aktie,
2) lottbrev, andelsbevis och delaktighetsbevis i svenska och utländska kommandit- bolag,
3) bevis avseende andel i svenska och utländska värdepappersfonder, 4) andra delaktighetsbevis i utländska företag av ekonomisk art, 5) svenska och utländska obligationer och andra skuldebrev, som utges i större antal och uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen,
6) certifikat som utgetts i stället för obligationer och därmed jämställda skuldebrev och enligt vilka långivaren äger rätt att få obligationerna eller skuldebreven utlämnade.
Med fondpipper jämställes certifikat avseende förfoganderätt över fondpapper.
3 &.
Skatteplikt föreligger icke 1) när fondpapper utan mellangift utbytes mot andra fondpapper av samma slag i samma bolag eller av samme utgivare och till enahanda eller lägre belopp samt, i fall då ränta år föreskriven, med samma räntefot,
2) när certiiikat utbytes mot de fondpapper som anges i certifikatet, 3) vid köp av fondpapper, som är utfärdat eller garanterat av svenska staten eller av sådant till Förenta Nationerna anknutet fackorgan till vilket Sverige anslutit sig,
4) när vid överlåtelse av fondpapper den ene kontrahenten är svenska staten, Sve-
riges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska skeppshypotekskassan, Skeppsfartens sekundärlånekassa eller sådant till Förenta Natio- nerna anknutet fackorgan till vilket Sverige anslutit sig,
5) vid utlämnande av obligationer eller certifikat som avses i 2 5 första stycket 6) eller bevis avseende andel i värdepappersfonder.
4 &.
Skatten utgår med följande belopp:
för aktier och andra fondpapper som avses i 2 5 första stycket l)—4) 30 öre för varje påbörjat hundratal kronor av värdet,
för obligationer och övriga fondpapper som avses i 2 5 första stycket 5) och 6) 10 öre för varje påbörjat hundratal kronor av värdet.
För certifikat som avses i 2 & sista stycket utgår skatten med belopp, varmed skatt skulle ha utgått för de fondpapper som anges i certifikatet om dessa fondpapper över- låtits direkt.
Ingår i överlåtelse såväl aktier eller andra till skatteklassen för aktier hänförliga fondpapper som obligationer eller andra till skatteklassen för obligationer hänförliga fondpapper, skall skatten på hela överlåtelsen utgå med belopp som föreskrivits för aktier.
5 &.
Fondpappers värde skall vid köp anses motsvara köpeskillingen. Vid byte får värdet icke upptagas till lägre belopp än det pris, som vid tiden för bytesavtalet varit påräkneligt vid försäljning under normala förhållanden. Fondstäm- pelskatten beräknas på grundval av den bytespost som har det högsta värdet. Skall endera kontrahenten utge mellangift, lägges vid värdejämförelsen mellan bytesposterna mellangiften till värdet av de fondpapper som samme kontrahent överlåter.
Avräkningsnota 6 5. När fondpapper överlåtes genom köp eller byte skall avräkningsnota upprättas. Avslutas köp eller byte genom kommissionär som handlar i eget namn för annans räkning, skall särskilda avräkningsnotor upprättas dels för uppgörelsen mellan kom-
missionären och hans uppdragsgivare och dels för uppgörelsen mellan kommissionären och tredje man.
7 &.
Avräkningsnota skall upprättas i två exemplar samma dag som överlåtelseavtalet avslutas. Notan behöver icke vara underskriven.
I avräkningsnota skall vid köp anges de fondpapper som överlåtes samt köpe— skillingen. Vid bytesavtal upptages i avräkningsnotan de fondpapper som vardera si- dan överlåtit jämte i förekommande fall mellangiften ävensom det värde som skall läggas till grund för skatteberäkningen.
Närmare föreskrifter om avräkningsnotas innehåll i övrigt meddelas av Konungen.
Så.
Medverkar vid köp av fondpapper flera kommissionärer, åligger det dels den av säljaren i första hand anlitade kommissionären att upprätta avräkningsnota i förhål-
lande till såväl sin uppdragsgivare som sin närmaste motpart, dels ock övriga vid fir- säljningen anlitade kommissionärer att upprätta avräkningsnota i förhållande till en- var av sina närmaste motparter. Medverkar endast en kommissionär vid köpet, åligger det denne att upprätta avräkningsnota i förhållande till såväl sin uppdragsgivare som motparten.
Har någon vid köp förmedlat avtalet mellan kontrahenterna utan att själv upp— träda som säljare eller köpare, åligger det denne förmedlare att upprätta avräknings- notan. Säljes fondpapper exekutivt anses förrättningsmannen som förmedlare.
Slutes köp utan anlitande av kommissionär eller förmedlare, skall avräkningsmta upprättas av säljaren eller, om säljaren är bosatt i utlandet eller köparen men ej säljaien är fondhandlare, av köparen.
9 &.
Medverkar vid byte av fondpapper flera kommissionärer, åligger det varje kcm- missionär att upprätta avräkningsnota i förhållande till såväl sin uppdragsgivare som sin närmaste motpart. Medverkar endast en kommissionär vid bytet, åligger det denne att upprätta avräkningsnota.
Har någon vid byte förmedlat avtalet mellan kontrahenterna utan att vara kommis— sionär, åligger förmedlaren att upprätta avräkningsnota för envar av kontrahentena.
Slutes bytesavtal utan anlitande av kommissionär eller förmedlare, skall vardera kontrahenten upprätta avräkningsnota. Är endera kontrahenten fondhandlare men ej den andre, skall dock fondhandlaren ensam upprätta avräkningsnota. Kontrahznt som är bosatt i utlandet behöver ej upprätta avräkningsnota.
10 5.
Den som skall upprätta avräkningsnota skall lägga det ena exemplaret av nota-:i i förvar hos sig och senast på tredje dagen efter avtalet sända det andra exemplaret till sm närmaste motpart.
Är avtalet slutet genom förmedlare, skall i stället denne inom nämnda tid sända ett av exemplaren till vardera kontrahenten.
ll &.
Fullgör ej den, som det åligger att upprätta och avsända avräkningsnota, denna skyldighet, skall kontrahent, som enligt 12 5 är jämte honom i förhållande till stats- verket ansvarig för skattens erläggande, upprätta sådan nota inom fjorton dagar efter överlåtelsen.
Skattskyldigheten och inbetalning av skatten 12 &.
Kommer köp eller byte till stånd under medverkan av flera kommissionärer skall i förhållande till statsverket på vardera sidan den slutlige kontrahenten samt den kom- missionär som är hans närmaste motpart ansvara för halva skattens erläggande.
Medverkar vid köp eller byte endast en kommissionär skall i förhållande till stats- verket denne ansvara för hela skattens erläggande samt envar av de övriga kontra- henterna för halva skattens erläggande.
AVSlutas köp eller byte utan anlitande av kommissionär skall i förhållande till statsverket envar av kontrahenterna liksom också förmedlaren, om sådan finnes, an- svara för hela skattens erläggande.
Är kontrahent bOSatt i utlandet, ligger ansvaret i förhållande till statsverket för
hela skattens erläggande dock endast på här i riket bosatt kontrahent, kommissionär och förmedlare.
13 5. Den som är skyldig att upprätta avräkningsnota skall till statsverket inbetala den skatt, för vilken han enligt 12 5 har att ansvara. Vid byte där avräkningsnota upp- rättas av båda parterna skall dock envar av dem inbetala endast halva skattebeloppet.
14 &. Kommissionär äger av kontrahent erhålla ersättning för skatt som han betalat och för vilken kontrahenten jämte kommissionären är ansvarig i förhållande till stats— verket.
Förmedlare äger utfå ersättning för skatt, som han betalat, av vilken av de slutliga kontrahenterna som helst.
Vid exekutiv försäljning av fondpapper skall skatten betalas i enlighet med be- stämmelserna i 198 & utsökningslagen om kostnad för utmätt egendoms försäljning.
Förhandsbesked 15 5.
Kontrollstyrelsen skall på ansökan av den saken rör, om tillgänglig utredning med- ger det, meddela förhandsbesked huruvida skatt skall erläggas i visst fall och, där skatteplikt finnes föreligga, med vilket belopp skatten skall utgå.
Förhandsbesked sökes skriftligen. Vid ansökan skall fogas avskrift av den hand- ling som ansökan avser eller redogörelse för omständigheterna i fallet. Vid ansökan skall även fogas den ytterligare utredning i ärendet som står sökanden till buds.
Är den i ärendet förebragta utredningen otillräcklig, får kontrollstyrelsen anmana sökanden att fullständiga denna vid äventyr att förhandsbesked eljest icke meddelas.
Sökanden skall beredas tillfälle att yttra sig över utredning, som förebragts annor- ledes än genom sökanden.
16 5.
Ärende om förhandsbesked bör handläggas skyndsamt. I den mån det icke finnes obehövligt, skall beslut i ärende om förhandsbesked inne- hålla de skäl på vilka avgörandet grundas. Avvisas ansökan skall beslutet innehålla erinran om att talan icke får föras mot beslutet. I andra fall skall beslutet innehålla upplysning om vad part har att iakttaga vid fullföljd av talan.
Beslut i ärende om förhandsbesked skall delges sökanden.
17 &.
Förhandsbesked som vunnit laga kraft är bindande för statsverket i förhållande till sökanden, i den mån denne yrkar det. Beskedet skall dock icke gälla, när efter dess meddelande författningsändring trätt i kraft av beskaffenhet att påverka beskattningen i det avseende beskedet angår.
Tillsyn 18 %. Tillsyn över efterlevnaden av denna förordning utövas av kontrollstyrelsen.
Den som utan att vara fondkommissionär ämnar driva rörelse med fondpapper skall göra anmälan därom till kontrollstyrelsen innan rörelsen påbörjas.
19 &.
Inom tre månader efter utgången av varje kalenderkvartal skall fondhandlare i den ordning kontollstyrelsen föreskriver till styrelsen insända det ena exemplaret av de avräkningsnotor, som upprättats under kvartalet.
Efter anmodan av kontrollstyrelsen är annan skattskyldig än fondhandlare pliktig att för styrelsen förete stämpelbelagd avräkningsnota till styrkande av att skatt erlagts med rätt belopp eller att eljest lämna styrelsen uppgifter beträffande av honom in- gångna fondaffärer.
Det åligger skattskyldig som sägs i andra stycket, att bevara avräkningsnota under fem år efter utgången av det kalenderår, då fondaffären ingicks.
Vill skattskyldig i visst fall få skattebeloppet prövat, äger han inom ett år efter avräkningsnotans upprättande påkalla sådan prövning hos kontrollstyrelsen. Om av- räkningsnotan ej tidigare insänts till styrelsen skall han därvid inge avräkningsnotan.
20 &. Finner kontrollstyrelsen att skatten är felaktigt beräknad skall kontrollstyrelsen efter den skattskyldiges hörande genom särskilt beslut fastställa skattens belopp. Beslutet skall delges den skattskyldige. Beslut om höjande av skatt får ej meddelas med mindre fråga därom prövats inom fem år efter utgången av det kalenderår, då fondaffären ingicks.
21 &. Underlåter någon att fullgöra vad som åligger honom enligt 19 & första eller andra stycket, äger kontrollstyrelsen förelägga honom vite. Försuttet vite utdömes av kon- trollstyrelsen.
Besvär och återbetalning
22 &.
Talan mot meddelat förhandsbesked och beslut angående fastställande av skatt eller utdömande av vite föres genom besvär hos kammarrätten.
Besvär får anföras av den skattskyldige samt av det allmänna ombud hos kontroll- styrelsen som Konungen utsett enligt 2 5 förordningen den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.
Mot beslut, varigenom vite förelagts eller ansökan om förhandsbesked avvisats, får talan ej föras.
23 &. I fråga om besvär gäller bestämmelserna i 40—45 åå förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning i tillämpliga delar.
24 &. Konungen eller den myndighet Konungen förordnar äger, när synnerliga skäl före— ligger, medge befrielse från eller återbetalning av skatt. Vid beslut om återbetalning av skatt ankommer det på Konungen eller förordnad myndighet att besluta i vad mån ränta skall utgå på skattebelopp som återbetalas. Räntan får utgå med högst fem procent om året och ej för längre tid än från och
med den dag då beloppet inbetalats till den dag då det återbetalas. Återbetalning sker kostnadsfritt i den ordning som är föreskriven i uppbördsförord- ningen i fråga om restitution av skatt.
Ansvarsbestämmelser m. m.
25 5. Den som underlåter att inom föreskriven tid och i föreskriven ordning upprätta avräkningsnota eller att inbetala skatt dömes till böter. Är försummelsen ringa skall ej dömas till ansvar.
26 &. Beträffande ansvar för oriktig uppgift i avräkningsnota äger bestämmelserna i skattestrafflagen om deklaration motsvarande tillämpning.
27 5. Den som försummar anmälan enligt 18 å andra stycket eller åsidosätter skyldigheten att bevara avräkningsnota under tid som sägs i 19 & tredje stycket dömes till böter.
28 &.
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen förordnar.
Denna förordning träder i kraft den Genom förordningen upphäves förordningen den 6 november 1908 (nr 129) an- gående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.
Motivering till förslaget till ny fondstämpelf ö ro rd nin g
15
Eftersom fondstämpelavgiften till sin na- tur är en skatt, bör den ej längre i för- fattningstext betecknas som avgift. På grund härav och för att undvika sammanbland- ning med stämpelskatt enligt stämpelskatte- förordningen och med fondskatt enligt för- ordningen den 21 maj 1954 (nr 264) om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt) har i förslaget använts benämningen fond- stämpelskatt.
Fondstämpel utgår för närvarande en- dast vid omsättning, som sker genom köp eller byte. I utlandet är Skattskyldigheten på sina håll begränsad till affärer som avslutas på börs eller vid vilka eljest fond- handlare medverkar. Eftersom en effektiv skattekontroll svårligen kan anordnas i frå- ga om överlåtelser som sker i annan ord— ning, kunde det måhända övervägas att genomföra en motsvarande begränsning även i vårt land. Emellertid torde det vara främmande för svensk rättsuppfattning att avstå från ett skattekrav i fråga om en viss grupp endast därför att det föreligger kontrollsvårigheter. Det bör också erinras om att trots avsaknaden av kontroll under en följd av är mer än en tredjedel av skat- teuppbörden kommit från affärer mellan enskilda. Ett undantagande av affärer, som ej sker genom fondkommissionär, skulle så— ledes leda till en avsevärd minskning av fondstämpelskatteuppbörden.
Å andra sidan synes det inte finnas nå— gon anledning att utvidga kretsen av skat- tepliktiga transaktioner utöver vad som nu gäller.
På grund av vad sålunda anförts har i förslaget angivits att fondstämpelskatt lik— som hittills skall erläggas vid köp och byte av fondpapper. Detta innebär bl. a. att skat- teplikt såsom hittills ej föreligger, när obli- gation eller därmed jämförligt fondpapper inlöses av utställaren eller när fråga är om en transaktion som är att anse som till- skott till bolag.
2 &
I denna paragraf, som motsvarar 1 5 andra och tredje styckena i nuvarande fond- stämpelförordning, anges vad som förstås med fondpapper.
Under detta begrepp har, liksom enligt gällande rätt, i första hand hänförts aktier i svenska och utländska aktiebolag jämte andra handlingar som utgör bevis om ak- tierättigheter och följaktligen kan sägas tjänstgöra som surrogat för aktier. Vad an- går svenska aktiebolag har en uttömman- de uppräkning av sådana surrogathandling— ar skett genom begagnande av termerna interimsbevis, teckningsbevis, teckningsrätts- bevis och delbevis, vilkas närmare inne— börd framgår av 35, 56, 64, 175 och 222 55 aktiebolagslagen. I utlandet kan måhända finnas även andra surrogathandlingar, och på grund därav har med de uppräknade
bevisen jämställts »annat bevis om rättig- het som är jämförligt med aktie». Detta tillägg kan också tänkas bli av betydelse, om det skulle komma att utges participat- ing debentures med sådana villkor att de i realiteten står närmare aktier än, Vilket torde vara vanligast, fordringsbevis.
Skyddsföreningen för utländska värde- papper har föreslagit, att utländska delbe- vis och teckningsrättsbevis skulle undan- tagas från fondstämpelbeskattningen. Någ— ra sakliga skäl för ett sådant undantag synes dock inte föreligga. Visserligen tor- de handeln med sådana bevis för närva- rande ha ganska ringa omfattning, men lä- get kan bli ett annat, om en liberalisering av de internationella kapitalrörelserna kom— mer till stånd.
Vad beträffar andra andelsbevis än ak- tier och bevis om aktierättigheter förelig- ger för närvarande fondstämpelplikt en- dast för lottbrev, andelsbevis eller delaktig- hetsbevis i svenska och utländska komman- ditbolag.
Om fondstämpelskatten över huvud skall bibehållas, bör enligt utredningens mening under skatteplikten inbegripas även bevis om andelar i värdepappersfond. Sådana andelsbevis är redan nu likställda med aktier såvitt angår realisationsvinstbeskatt— ning och de är till sin funktion mycket lika aktier i investmentbolag. Visserligen har utredningen i kap. 12 i betänkandet föreslagit, att andelsbevis i värdepappers- fonder alltjämt skall vara fria från emis- sionsstämpel, men härför finns särskilda skäl som inte äger tillämpning beträffan- de fondstämpelskatt. På grund av vad så— lunda anförts har i förevarande paragraf upptagits ett nytt stadgande att andelsbe- vis i svenska och utländska värdepappers- fonder skall räknas som fondpapper.
Dessutom har till fondpapper hänförts andra delaktighetsbevis i utländska före- tag av ekonomisk art. I fråga om andels- bevis i sådana företag, t. ex. utländska han- delsbolag och utländska ekonomiska för- eningar, har sedan länge förelegat skyl- dighet att betala emissionsstämpel. Över- vägande skäl synes då tala för att de också
blir föremål för fondstämpelskatt.
I övrigt innebär förslaget inga sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt. Till fondpapper hänföres sålunda enligt den föreslagna paragrafen vidare svenska och utländska obligationer och andra skul- debrev, som utges i större antal och up- penbarligen är aVSedda för den allmänna rörelsen, samt certifikat som utgetts i stäl- let för obligationer och därmed jämställda skuldebrev och enligt vilka långivaren äger rätt att få obligationerna eller skuldebre— ven utlämnade.
Enligt paragrafens andra stycke jämstäl- les slutligen med fondpapper sådan hand- ling, varigenom någon tillförsäkras förfo- ganderätt över fondpapper (certifikat).
35
Denna paragraf motsvarar 3 5 2. i gäl— lande fondstämpelförordning, där stadgan- den ges om befrielse från stämpelplikt i vissa fall. Förslaget innebär i allt väsent- ligt endast en omredigering och förenkling av författningstexten men innehåller också vissa sakliga nyheter.
Den skattefrihet, som nu råder vid ut- byte utan mellangift av aktier, kommandit- lotter eller obligationer mot handlingar av samma slag på samma belopp och med samma utgivare, har såsom framgår av punkt 1 i förslaget utvidgats till att gälla alla typer av fondpapper. Detta har främst skett med tanke på behovet att kunna »växla» andelsbevis i värdepappersfonder, för vilka bevis ju skatteplikt föreslagits i 2 &.
Lika starka skäl för skattebefrielse före— ligger uppenbarligen när certifikat byts ut mot de värdepapper som avses med certi- fikatet. Praxis har också länge intagit den ståndpunkten att fondstämpel inte behöver erläggas i sådana fall. Till förebyggande av all tvekan har ett uttryckligt stadgande av denna innebörd upptagits under punkt 2 i förslaget.
Punkterna 3 och 4 i förslaget motsva- rar 3 5 2. d) och f) i nuvarande fond— stämpelförordning. Författningstexten har emellertid förenklats, eftersom det utan vi-
dare torde vara klart att begreppet »sta- ten» omfattar även riksbanken, riksgälds- kontoret och andra statliga organ. När un- dantaget för av svenska staten utfärdade och garanterade obligationer utvidgats till att avse av staten utfärdade eller garante- rade fondpapper över huvud åsyftas huvud- sakligen en förenkling av lagtexten. Natur- ligtvis avses inte att göra t. ex. aktier i statsägda bolag fria från fondstämpelskatt, då dylika aktier ju inte utfärdas eller ga- ranteras av staten utan utfärdas av bola- get i dess egenskap av privaträttsligt sub- jekt.
I punkt 5 föreslås en något vidsträcktare skattefrihet än hittills för förvärv av fond- papper direkt från emittenten. Till bely- sande av ändringsförslagets innebörd må till en början framhållas, att skatteplikt vid sådana förvärv över huvud inte kan kom- ma ifråga annat än beträffande obligatio- ner och certifikat som utfärdas i stället för obligationer samt —- om fondpappers— begreppet utsträcks till att omfatta andels- bevis i värdepappersfonder — sådana an- delsbevis. Förvärv direkt från utfärdaren själv av aktie, bevis om aktierättigheter, kommanditlott eller certifikat som ger för- foganderätt över fondpapper anses nämli- gen inte hänförligt till köp eller byte.
Direktförvärv av obligationer har redan i stor utsträckning gjorts skattefria genom särskild undantagsbestämmelse i 3 5 2. e) i nuvarande fondstämpelförordning. Där stadgas nämligen, att stämpelplikt inte äger rum vid »utlämnande» av obligationer som belagts med emissionsstämpel eller utfär- dats av vissa uppräknade rättssubjekt som är befriade från erläggande av emissions- stämpel. Den praktiska följden av detta stadgande samt föreskrifterna i 3 5 2. d) och f) är att frihet från fondstämpelskatt för närvarande råderivid »utlämnande» av alla svenska obligationer samt obligationer som utfärdats av sådana FN-organ, till vilka Sve- rige anslutit sig. Vid ett genomförande av ut- redningens i kap. 12 framlagda förslag om slopande av emissionsstämpeln för obliga- tioner skulle emellertid nämnda frihet från fondstämpelskatt vid utlämnandet bortfal-
la för en stor mängd obligationer, bl. a. för alla industriobligationer. En sådan skärp- ning skulle knappast vara rimlig eftersom denna i själva verket skulle innebära endast att den slopade emissionsstämpeln efter- träddes av fondstämpelskatt. Det må fram- hållas att samtliga de rättssubjekt, som tid efter annan befriats från emissionsstämpel, samtidigt erhållit befrielse även från fond- stämpel vid obligationernas utlämnande. Enligt utredningens mening är det därför, om fondstämpelskatten över huvud taget bibehålls, nödvändigt att genom en änd- ring av undantagsbestämmelsen tillse, att alla svenska obligationer fortfarande får åtnjuta skattebefrielse vid utlämnandet. Ut— redningen har dessutom funnit övervägan- de skäl tala för att samma befrielse med- ges för utländska obligationer. Att sådana hittills ej inbegripits under den ifrågava- rande skattefriheten torde sammanhänga med den anknytning som förelegat mellan skattefrihet och emissionsstämpelplikt. Den- na anknytning försvinner emellertid, om förslaget att slopa emissionsstämpeln för ob— ligationer genomförs. Därtill kommer, att det starkt kan ifrågasättas om det verk- ligen är befogat att betrakta ett obliga- tionsförvärv direkt från utgivaren som ett köp. Det förefaller minst lika berättigat att beteckna det som en försträckning.
Med obligationer bör uppenbarligen lik- ställas certifikat som utfärdas i stället för obligationer och varmed följer rätt att få obligationerna utlämnade.
Andelsbevis i värdepappersfonder har närmast karaktären av mellanting mellan aktier och obligationer. Såsom framhållits ovan under 2 5 har de i fråga om reali— sationsvinstbeskattning jämställts med ak- tier, och i det följande kommer att före- slås att —— om fondstämpelskatten bibe- hålls — köp och byte av fondandelsbevis skall beskattas enligt samma skattesats som aktieköp. För aktier utgår icke fondstäm- pelskatt vid första utlämnandet. Vare sig förslaget om generell skattefrihet vid >>ut— lämnande» av obligationer genomförs eller ej, bör därför enligt utredningens mening skattebefrielse medges vid utlämnande av
fondandelsbevis. Sorn ytterligare skäl här- för kan anföras att förvärv av fondandels- bevis direkt från fondföretaget åtminstone i s.k. öppna fonder med visst skäl kan betraktas mindre som köp än som tillskott till fonden.
På grund av vad sålunda anförts har i punkt 5 i förslaget angivits, att skatte- plikt ej föreligger vid utlämnande av obliga- tioner eller certifikat som utfärdats i stäl— let för obligationer och grundar rätt att utfå obligationerna eller av bevis om an- del i värdepappersfond. I fråga om fond- andelsbevis bör »utlämnande» anses före- ligga även om ett bevis, som blivit inlöst, utges på nytt.
Liksom hittills bör fondstämpelskatt ej heller utgå vid inlösen av obligationer, och detsamma bör gälla inlösen av fondandels- bevis. Något uttryckligt stadgande därom torde dock inte erfordras, ty inlösen an- ses enligt stadgad praxis inte vara att hän- föra till köp.
I detta sammanhang må erinras att AB Industrikredit, AB Företagskredit och AB Svensk Exportkredit gjort framställningar till Kungl. Maj:t om stämpelfrihet för av dem utfärdade obligationer. Dessa fram- ställningar hänför sig i första hand till emissionsstämpeln. Det sistnämnda bolagets ansökan avser emellertid även befrielse från fondstämpel för bolagets obligationer. Ock- så de två övriga bolagens ansökningar tor- de få tolkas innefatta liknande önskemål om befrielse från fondstämpelskatt. Om ge- nerell frihet från fondstämpelskatt införs vid »utlämnande» av obligationer, blir des- sa önskemål automatiskt tillgodosedda i den utsträckning, som kan anses rimlig. I själva verket torde bolagen ej heller ha åsyftat någon längre gående skattebefrielse.
Vidare har Sveriges Advokatsamfund i remissyttrande över stämpelutredningens betänkande föreslagit, att stämpelfrihet skall införas för det fall att aktie, som i sam- band med försäljning är underkastad hem- budsskyldighet, inlöses från köparen av nå- gon till vars förmån hembudsplikten gäller. Utredningen har emellertid inte funnit till- räckliga skäl föreligga för att sådana för-
värv skulle ges en särställning. Mer eller mindre framtvingade försäljningar kan fö— rekomma även i andra fall.
I övrigt bör i fråga om nu förevarande paragraf påpekas, att de i 3 ä 3. i gällan- de fondstämpelförordning upptagna be- stämmelserna om reportavtal ej medtagits i förslaget. Dessa bestämmelser, som till- kom år 1927, har aldrig trätt i tillämpning. Deras införande var en beredskapsåtgärd inför en, som man då trodde, nära före- stående introduktion av terminshandel vid Stockholms fondbörs. Sådan terminshan- del blev emellertid aldrig tillåten.
Förslaget saknar också motsvarighet till stadgandet i 3 5 2. a) i nuvarande fond- stämpelförordning att stämpelplikt inte fö- religger om bägge kontrahenterna är fond- handlare och avtalet å vardera sidan av— slutas icke för egen räkning utan i kommis— sion. Beträffande skälen till att detta stad- gande uteslutits hänvisas till vad som an- förs nedan under 4 5.
4'8'
De föreslagna bestämmelserna om skat- tesatserna överensstämmer i sak med be- stämmelserna i 3 5 1. a)—f) i nuvarande fondstämpelförordning. Skattesatserna har varit oförändrade i flera decennier. De för aktier och obligationer gällande skat- tesatserna — 0,3 resp. 0,1 % — är lägre än i våra nordiska grannländer, men det finns å andra sidan en del västeuropeiska stater som har såväl lägre som högre skatte- satser än Sverige (bil. 7 och 10). I av- vaktan på konkreta harmoniseringsförslag inom de internationella organisationerna finns det enligt utredningens mening inte anledning att nu ändra skattesatserna.
I fråga om andelsbevis i svenska och ut— ländska värdepappersfonder bör skattesat- sen uttryckligen anges vara densamma som för aktier. Även om dessa andelsbevis i vissa hänseenden har många likheter med skuldebrev, bör de likväl i nu förevarande hänseende främst ses såsom substitut för de i värdepappersfonden befintliga aktier- na. Detsamma bör, för undvikande av tolkningssvårigheter rörande gränsdragning-
en mellan aktier och skuldebrev, gälla även för andra delaktighetsbevis i utländska fö- retag av ekonomisk art.
Beträffande certifikat avseende förfo— ganderätt över fondpapper har utredning- en efter mönster av 24 & fjärde stycket stämpelskatteförordningen föreslagit en ut- trycklig bestämmelse om att skattesatsen för certifikatet skall vara densamma som för de i certifikatet angivna fondpapperen, om dessa hade överlåtits direkt.
I nuvarande fondstämpelförordning är skattesatsen vid byte angiven till hälften av det belopp som stadgas för köp. Eftersom skatt tas ut på vad båda parterna byter bort blir emellertid i praktiken den totala skatten vid en bytestransaktion normalt densamma som vid en köptransaktion. En- ligt utredningens mening är det enklast och naturligast att skatten vid byte bestämmes för bytestransaktionen som en helhet. Med denna utgångspunkt har i förslaget skat- tesatsen för byte satts till densamma som för köp.
För den händelse både aktier och obli- gationer ingår i köp med gemensam kö- peskilling torde det f.n. vara oklart ef- ter vilken skattesats fondstämpelskatten skall beräknas. Enligt utredningens mening bör för hela transaktionen gälla den skat- tesats som föreskrivits för aktier. Motsva- rande bör gälla även byte.
När överlåtelseavtal avslutas i kommis- sion, dvs. kontrahent handlar i avtalet för annans räkning men i eget namn (kom- missionär), skall nu å ena sidan enligt 2 & andra stycket två särskilda överlåtel- ser anses föreligga, nämligen dels en mel- lan kommittenten och kommissionären och dels en mellan kommissionären och hans motpart dvs. annan _kommissionär eller den slutlige köparen. Å andra sidan stad- gas nu dels i 3 5 1. att endast halv stäm- pelskatt skall utgå när den ene kontrahen- ten är fondhandlare och avtalet avslutas i kommission och dels i 3 5 2. a) att stämpelplikt inte äger rum då bägge kontra- henterna är fondkommissionärer och av- talet å vardera sidan avslutas inte för egen räkning utan i kommission. Utredningen
finner det för sin del inte rimligt att be- trakta kommissionsöverlåtelser till och från fondkommissionärer som särskilda över- låtelser, när det civilrättsligt sett förelig- ger endast en överlåtelse, nämligen mellan den verklige säljaren och den verklige kö- paren. Någon motsvarighet till de nyss- nämnda bestämmelserna har därför inte upptagits.
De nuvarande särskilda reglerna för fondstämpel vid affärer i kommission har endast avseende på det fallet att den eller de fondhandlare, som medverkar som kommissionär, är att anse såsom fondkom- missionär enligt lagen om fondkommis- sionärsrörelse och fondbörsverksamhet. Detta sammanhänger med att endast så- dana fondhandlare men ej andra fondhand- lare är föremål för statlig tillsyn. Utred- ningen har för sin del ej ansett det från skattekontrollsynpunkt väcka betänkligheter att även sådana överlåtelser i kommission, som sker under medverkan av fondhandla- re som ej står under statlig tillsyn, behand- las på samma sätt från skattesynpunkt som de som förmedlas av de egentliga fond— kommissionärerna, särskilt som i det föl- jande föreslås utökade allmänna kontroll- möjligheter för tillsynsmyndigheten.
55
Denna paragraf reglerar beskattningsvär— det och ersätter 3 & 5. i nuvarande fond- stämpelförordning.
Förslaget innebär att värdet liksom hit- tills vid köp skall anses motsvara köpe- skillingen och vid byte vara det vid tiden för bytesavtalet i allmänhet gällande. Ef- ter mönster av 23 & B. förordningen om arvsskatt och gåvoskatt och 4 5 sjunde stycket förordningen om statlig förmögen- hetsskatt har närmare preciserats vilket värde som är det i allmänhet gällande, nämligen det värde som varit påräkneligt vid försäljning under normala förhållan- den. Är fondpapperet noterat på svensk eller utländsk börs, skall det således upp- tagas till det noterade värdet, men endast om detta icke alltför mycket avviker från det normala försäljningsvärdet.
Vid byte utgår för närvarande skatt på varje bytespost för sig och beräknas på respektive posts värde. Av motiveringen till 4 & framgår att utredningens förslag in— nebär att skatten vid byte skall beräknas på bytestransaktionen i dess helhet. För att möjliggöra detta måste man fastställa transaktionens »pris». Detta bör enligt ut- redningens mening anses motsvara värdet av den bytespost som har det högsta vär- det. Den föreslagna ordningen vill utred- ningen se som en av praktiska skäl be- tingad jämkning av de hittillsvarande reg— lerna.
För det fall att mellangift skall utges vid byte, skall i enlighet med bestämmelserna i 4 5 4. andra stycket i nuvarande fond- stämpelförordning den kontrahent som ut- ger mellangiften lägga denna till värdet av de fondpapper som han själv överlå- ter.
A vräkningsnota 6 5
Utredningens förslag till bestämmelser om avräkningsnota avser inte att i sak genom- föra någon som helst förändring i fråga om upprättande av avräkningsnota eller den härvidlag tillämpade rutinen. Emellertid är vissa av de i den gällande fondstämpelför- ordningen upptagna bestämmelserna om av— räkningsnota, som innehålles i dess 2 kap., av väsentligen administrativ karaktär. Des— sa stadganden har därför ansetts böra över- föras till den nya fondstämpelkungörelsen.
Såsom ovan under 4 5 anförts innebär utredningens förslag, att kommissionsöver— låtelser till och från fondkommissionärer inte, såsom enligt den gällande fondstäm- pelförordningen, skall anses utgöra sär— skilda överlåtelser. Eftersom vid sådana överlåtelser, som sker under medverkan av kommissionär, den verklige köparens och säljarens namn inte bör komma till motpartens kännedom, bör vid överlåtel- ser i kommission alltjämt såsom hittills särskilda avräkningsnotor upprättas dels för uppgörelsen mellan kommissionären och hans uppdragsgivare och dels för uppgö-
relsen mellan kommissionären och tredje man (dvs. dels överlåtelsen från den verk- lige säljaren till den av honom anlitade kommissionären samt från denna till den verklige köparen eller, i förekommande fall, för överlåtelsen från kommittentens kom- missionär till den av den verklige köparen anlitade kommissionären samt från den sistnämnde till den verklige köparen). Be- stämmelser härom har upptagits i 6 & andra stycket.
75
Bestämmelserna om vid vilken tidpunkt avräkningsnota skall upprättas har ansetts böra alltjämt meddelas i fondstämpelför- ordningen. De har med ett i sak oföränd- rat innehåll upptagits i 7 5 första stycket.
Beträffande avräkningsnotans innehåll har utredningen ansett att i fondstämpel- förordningen endast bör upptagas bestäm— melser om de uppgifter, som direkt är av- sedda att ligga till grund för skatteberäk- ningen, nämligen vid köp köpeskillingen. Vid byte har i detta hänseende i avräknings- notan ansetts böra upptagas såväl de fond- papper, som vardera sidan överlåtit, jämte i förekommande fall mellangiften, som det värde, vilket — på sätt anges i 5 & — skall läggas till grund för skatteberäkningen.
Bestämmelser om notans innehåll i öv- rigt har ansetts vara av väsentligen admi— nistrativ karaktär. De föreslås därför skola upptagas i fondstämpelkungörelsen.
Soch9 55
I fråga om vem som skall ha skyldighet att upprätta avräkningsnota innebär utredning- ens förslag i allt väsentligt inte någon änd- ring i förhållande till vad som gäller en- ligt den nuvarande ordningen (se 4 ä 2., 3., 4. och 6. i nuvarande fondstämpelför- ordning). Den i tekniskt hänseende framträ- dande olikheten mellan den nuvarande fondstämpelförordningens bestämmelser i förevarande hänseende och utredningens förslag har sin grund i det förut anmärkta förhållandet, att enligt den nuvarande fondstämpelförordningen vid avtal i kom- mission såväl uppgörelsen mellan kommis-
sionären och kommittenten som även upp- görelsen mellan kommissionären och tred- je man anses utgöra särskilda överlåtel- ser. Skyldigheten att upprätta avräknings- nota har därigenom i den gällande fond- stämpelförordningen alltid kunnat åläggas säljaren eller i vissa fall köparen.
I 12 & föreslår utredningen att, om kon- trahent är bosatt i utlandet, ansvaret i för- hållande till statsverket för skattens erläg- gande skall åvila endast här i riket bosatt part. Kontrahent som är bosatt i utlandet bör då inte heller vara skyldig att upp- rätta avräkningsnota. Uttrycklig bestäm- melse härom har föreslagits.
105
Denna paragraf överensstämmer med be- stämmelser i 4 g 5. i gällande fondstäm- pelförordning.
115
Bestämmelserna om den subsidiära skyl- digheten att upprätta avräkningsnota har motsvarighet i 8 5 första stycket i nu- varande fondstämpelförordning.
Skattskyldigheten och inbetalning av skatten 12 %
I förevarande paragraf regleras frågan om vem som i förhållande till statsverket har att ansvara för skattens erläggande, medan i 13 % regleras vem som har att i första hand inbetala skatten. De i 12 % föreslag— na reglerna har utformats på sådant sätt, att de i allt väsentligt ger samma resultat som de nu gällande bestämmelserna i 6 & andra stycket. Den längre formuleringen föranledes av att enligt förslaget överlåtel— se till kommissionär ej skall anses såsom en särskild överlåtelse. Såsom framgår av den föreslagna lagtexten avses att, när en- dast en kommissionär anlitas, envar av de slutliga kontrahenterna ej skall ha att an- svara för mera än halva stämpeln samt att när flera kommissionärer medverkar vid en överlåtelse vardera sidan likaledes skall ansvara endast för halva skatten. Till följd
av att enligt de nu gällande bestämmel- serna överlåtelser till kommissionär be- traktas såsom en särskild överlåtelse, vil- ken belägges med halv stämpelavgift, samt att överlåtelse från en kommissionär till en annan kommissionär nu är stämpelfri, medför de gällande bestämmelserna i själ- va verket samma ansvarighet för skatten som de här föreslagna reglerna. Anledning- en till att utredningen funnit denna ord- ning böra bibehållas är den, att i de fall då ansvarighet skall åligga vederbörande endast för halva skatten, den ena sidan inte känner till och inte heller skall känna till vem som på andra sidan är den slut— lige motparten. Det är vid dylikt förhållan- de uppenbart, att den ena sidan inte bör åläggas att svara för den andra sidans för- pliktelser.
För det fall att den ena kontrahenten är bosatt i utlandet bör enligt utredningen av praktiska skäl, främst svårigheten att indriva denna typ av omsättningsskatt utom- lands, den här i riket bosatte kontrahenten, fondkommissionären och förmedlaren vara skyldiga att ansvara för hela skattens er- läggande. Bestämmelse härom har uppta- gits i fjärde stycket. För tillämpningen av denna bestämmelse blir det, i motsats till vad nu gäller, utan betydelse om avtalet slutits i utlandet eller här i riket.
Det nu sagda avser endast ansvarighe- ten gentemot staten för skattens erläggan- de. I fråga om den slutliga fördelningen mellan parterna saknas en generell regel. Det stadgas f.n. endast i 7 5 4. att för- medlare som betalt skatt äger få ut er- sättning hos vilken av kontrahenterna som helst. En motsvarande regel ämnar utred- ningen i det följande (14 &) föreslå i frå- ga om kommissionär. I vidare mån bör man inte reglera den inbördes fördelning- en mellan parterna utan där får avtalsfri— het råda. Vid vanliga börsaffärer sker som tidigare antytts enligt vedertaget handels- bruk en fördelning med hälften var på säljare och köpare. Lagstiftaren har f. ö. re- dan tidigare i olika sammanhang givit ut- tryck åt tanken att köpare och säljare bör halvera skatten.
l3å
Innebörden av 13 å är att den som enligt 8, 9 eller 11 åå har skyldighet att upprät- ;»ta avräkningsnota — liksom enligt den nu gällande förordningen — också har skyl— dighet att inbetala den på transaktionen be- löpande skatten. När vid byte båda par- terna upprättar avräkningsnotor krävs emellertid för undvikande av en dubbel betalning av skatten på bytet en särskild bestämmelse om att i detta fall envar av bytesparterna endast skall inbetala halva skattebeloppet. Har i utlandet bosatt by- teskontrahent i enlighet med föreskriften i 9 å tredje stycket sista meningen inte upp— rättat avräkningsnota, skall den i Sverige bosatte kontrahenten däremot betala hela skattebeloppet. Dessa regler har till syfte att åstadkomma samma verkan som enligt »den nu gällande förordningen vinnes ge- nom bestämmelserna om att, när fråga är om byte, stämpelskatten anges till hälf— ten av de eljest gällande beloppen [3 å ]. e) och f)].
Eftersom skatten i praktiken numera i det största antalet fall uppbäres på annat sätt än genom att avräkningsnotorna för- ses med stämpelmärken, har det ansetts lämpligast att i fondstämpelförordningen endast upptages bestämmelser om vem som har att inbetala skatten. Bestämmelserna om hur skatteuppbörden skall ske har där- emot synts böra meddelas i administrativ ordning.
145
Den föreslagna bestämmelsen om att förmedlare skall äga utfå ersättning för skatt, som han betalat, av vilken av de slutliga kontrahenterna som helst har sin motsvarighet i 7 å 4. i den nu gällande fondstämpelförordningen. Något motsvaran- de stadgande om regressrätt för kommis- sionär för av honom utgiven skatt finns in— te i den nuvarande fondstämpelförordning- en. I praxis gäller alldeles otvetydigt i all— mänhet regressrätt för kommissionär för den skatt, som han betalat i förhållande till den slutlige säljaren resp. köparen. Ut-
redningen har för sin del ansett att ett uttryckligt stadgande härom bör upptagas i den nya förordningen.
Förhandsbesked 1 5—1 7 55
Dessa paragrafer överensstämmer i hu— vudsak med 39—41 åå stämpelskatteför- ordningen, till vilka 19 å i nuvarande fond- stämpelförordning hänvisar.
Skyldigheten att lämna förhandsbesked har, i enlighet med utredningens förslag i 18 å angående ny tillsynsmyndighet, över- förts från bankinspektionen till kontroll- styrelsen.
Stadgande om besvär över meddelat för- handsbesked återfinns i 22 å av förslaget.
Tillsyn 18—21 åå
Enligt nuvarande fondstämpelförordning (9 å) finns särskild tillsynsmyndighet men inte någon myndighet med uppgift att fast— ställa fondstämpelskatten (beskattningsmyn- dighet). Tillsynsmyndighet är f.n. bank- inspektionen. Att kontrollstyrelsen inte åla- des att överta bankinspektionens uppgifter som tillsynsmyndighet i samband med stäm- pelskattereformen år 1964 berodde ytterst på att man då inte visste om fondstämpeln skulle bestå som självständig skatt någon längre tid och att man inte ville ålägga nya uppgifter som kanske snart skulle för- svinna. Om fondstämpelskatten inte avskaf— fas i enlighet med utredningens första- handsförslag, bör tillsynsfunktionen över- föras till samma myndighet som nu utövar tillsynen över emissionsstämpeln, nämligen kontrollstyrelsen. Härav följer att kontroll— styrelsen även bör överta handläggningen av förhandsbesked och kontrollen av fond- handlarnas avräkningsnotor.
F. 11. beräknas skatten endast av den skatt- skyldige själv under straffansvar. Det kun- de ifrågasättas att på samma sätt som i flertalet fall gäller vid uttagande av stämpel- skatt enligt stämpelskatteförordningen även i fråga om fondstämpelskatten övergå till
ett system enligt vilket skatten fastställes av en beskattningsmyndighet på grundval av en av den skattskyldige avgiven dekla- ration. En deklarationsskyldighet skulle i och för sig inte behöva bli alltför betungan— de för den skattskyldige, eftersom deklara- tionen inte skulle behöva uppta fler upp- gifter än vad avräkningsnotan nu innehål- ler. Möjligen kunde man ändra formuläret till avräkningsnota så att notan och dekla- rationen kunde utskrivas samtidigt med ge— nomskrift. Att helt ersätta avräkningsnotor- na med deklaration torde inte vara lämp- ligt, eftersom avräkningsnotan har karaktär av köpeavtal, varav köpare och säljare bör ha var sitt exemplar. Postanstalterna skul- le således bli tvungna att tillhandahålla även deklarationsblanketter. Emellertid skulle tillkomma att den skattskyldige skul- le bli tvungen att sända in deklarationen till beskattningsmyndigheten. Någon mot- svarande skyldighet åvilar honom inte i dag i fråga om avräkningsnota. Beskattningsmyndighetens arbete skulle komma att bestå i granskning av dekla- rationer, fastställande av skatt, underrät- telse till den skattskyldige om hur mycket han skall betala samt kontroll att skatten betalades med rätt belopp. Allt detta är arbetsuppgifter som saknar motsvarighet enligt nuvarande fondstämpelförordning. Kostnaderna för dessa arbetsuppgifter mås- te vägas mot de skattebelopp som fastställs i de enskilda fallen. I många fall torde skatten uppgå till endast ett par kronor och ibland t.o.m. understiga en krona, t. ex. 10 öre för en obligation. Att införa ett skattefritt minimibelopp torde inte vara realistiskt, eftersom det kan kringgås ge- nom att en transaktion uppdelas i ett fler— tal poster som var för sig blir skattefria, särskilt om de uppdelas på flera dagar. Att å andra sidan införa en minimiskatt liksom för inteckningar skulle motverka överlåtelser mellan småsparare och kan därför inte tillrådas. Sammanfattningsvis finner utredningen att ett införande av deklarationsskyldighet skulle medföra ökat besvär för de skattskyldiga samt en väsent- ligt ökad arbetsbörda för ett centralt äm-
betsverk. Å andra sidan åstadkommes däri- genom inte någon utvidgad skattekontroll. Ett deklarationssystem skulle således leda till ökade administrativa kostnader utan nå- gon som helst ökning av skatteintäkterna. På grund härav vill utredningen ej för- orda att deklarationsskyldighet införs.
För att tillgodose kravet på rättssäker- het vill utredningen i stället föreslå, att besvärsrätt införes för det fall att kontroll- styrelsen vid utövande av sin tillsynsupp- gift och den skattskyldige har olika upp- fattning om skattens storlek. I de fall kon— trollstyrelsen inte har någon anmärkning mot insända avräkningsnotor skall något formellt beslut om skattens fastställande inte behöva meddelas. Anser kontrollsty- relsen däremot att skatten blivit i visst fall felaktigt beräknad, skall kontrollstyrel— sen enligt utredningens förslag efter höran- de av den skattskyldige genom särskilt be- slut fastställa skattens belopp. I viss ana- logi med taxeringsförordningens bestäm— melser om eftertaxering föreslås vidare, att beslut om höjning av skatt ej skall få med— delas med mindre fråga därom prövats inom fem år från utgången av det kalen- derår då fondaffären ingicks. Beslut om fastställelse av skatt skall enligt förslaget delges den skattskyldige. Över sådant be- slut bör den skattskyldige få anföra be- svär hos kammarrätten i likhet med vad som gäller i fråga om förhandsbesked och från kammarrätten föra besvären vidare till regeringsrätten.
Denna nya prövningsmöjlighet bör stå öppen även på begäran av envar skatt- skyldig. som i visst fall vill få skattens rät- ta belopp prövat av kontrollstyrelsen. Fram— ställning om sådan prövning bör dock inte få göras alltför lång tid efter det avräk- ningsnotor upprättats och skatten på grund— val därav erlagts. Utredningen vill för sin del föreslå att framställning om prövning av skatten skall inges inom ett år efter av- räkningsnotans upprättande. Har avräk- ningsnotan ej tidigare insänts till styrelsen bör den inges i samband med framställ- ningen.
Enligt uppgift från bankinspektionen har
det förekommit att parterna i en avgifts- pliktig transaktion, när inte någon av dem är fondhandlare, vägrat att visa avräk- ningsnotorna för bankinspektionen, under åberopande av att någon sådan skyldighet inte funnes stadgad. Detta kan enligt ut- redningens mening inte anses rimligt.
Utredningen föreslår därför att kontroll- styrelsen tillerkännes en uttrycklig rätt att alltid för granskning infordra avräknings— notorna, sedan styrelsen fått kännedom om att fondpapper överlåtits genom köp eller byte utan medverkan av fondhandlare. Det- samma bör gälla även andra uppgifter be— träffande ingångna fondaffären
För att göra denna granskningsrätt effek- tiv bör den skattskyldige vara pliktig att bevara avräkningsnota så länge fråga om fastställande av skatt kan upptagas till pröv- ning. En föreskrift om sådan skyldighet har införts i 19 å i förslaget. I 27 å före- slås bötespåföljd för den som åsidosätter skyldigheten.
Vitesföreläggande i syfte att framtvinga ingivande i vederbörlig ordning av avräk- ningsnotor kan enligt 11 å i den gällande fondstämpelförordningen endast meddelas fondhandlare. Mot bakgrund av vad som ovan anförts är det tydligt att sådant Vites- föreläggande bör kunna riktas även mot andra än fondhandlare. Utredningen har efter förebild av 34 å stämpelskatteförord- ningen vidare föreslagit, att kontrollstyrel- sen ges befogenhet att själv utdöma för- suttet vite.
Besvär och återbetalning 22—24 åå
Hänvisningen i 19 å i nuvarande fond- stämpelförordning beträffande besvär samt befrielse från eller återbetalning av skatt till 44, 46, 47 och 56 åå stämpelskatteför- ordningen har i förslaget ersatts med ut- tryckliga bestämmelser som i sak överens- stämmer med stämpelskatteförordningens motsvarande bestämmelser. Införandet av besvärsrätt i fråga om beslut angående fast- ställande av skatt har motiverats under 18—
Ansvarsbestämmelser m. m. 25 å
Underlåtenhet att upprätta avräknings- nota bör bedömas på samma sätt som un— derlåtenhet att avlämna deklaration beträf- fande stämpelskatt (51 å stämpelskatteför- ordningen). Bestämmelserna i 12 å i nu- varande fondstämpelförordning om norme- rade böter har därför ersatts med stadgan- de om dagsböter. Efter förebild av 54 å stämpelskatteförordningen har föreslagits att ansvar inte skall utdömas, om försummel- sen är ringa. Anledningen till att utredning- ens förslag icke avviker från stämpelskatte- förordningen är att skattestrafflagutredning- en torde komma att framlägga förslag till nya straffbestämmelser även på fondstäm- pelns område.
Den nuvarande bestämmelsen om straff- ansvar för underlåten stämpelbeläggning av- ser underlåtenhet att inbetala skatt och har därför ändrats i enlighet därmed. Bestäm- melsen om underlåtenhet att makulera stäm- pelmärke, som är intagen i 13 å i nuvaran- de fondstämpelförordning, har däremot Överförts till den nya fondstämpelkungörel- sen. Övriga i nuvarande fondstämpelförord- ning (13 å) angivna ordningsförseelser, var- till motsvarighet upptagits i förslaget till ny fondstämpelförordning (se 7 och 10 åå), har utredningen ansett inte längre böra straffbeläggas.
I fråga om åklagares åtalsrätt, avräk- ningsnotas bevisvärde och bötesförvandling gäller allmänna regler, varför 15 och 16 åå i nuvarande fondstämpelförordning saknar motsvarighet i den nya förordningen. Den nuvarande bestämmelsen i 17 å om åklagar- andel har ansetts böra slopas i enlighet med utvecklingen på andra beskattnings- områden.
Beträffande preskription av straff gäller nu de allmänna reglerna i brottsbalken 35: 1. Enligt dessa regler är preskriptions- tiden för bötesstraff två år. Denna tid har i praktiken visat sig vara alltför kort och från bankinspektionen har därför uttryckts önskemål om en förlängning av preskrip-
tionstiden. Utredningen vill dock av prin- cipiella skäl inte föreslå ett sådant undan- tag från de allmänna preskriptionsreglerna. Däremot vill utredningen erinra om sitt förslag att kontrollstyrelsen skall kunna fast- ställa skatten genom särskilt beslut, vari— genom en exekutionstitel uppkommer, så att skatten kan tas ut även om brottet skulle ha hunnit preskriberas.
26å
Oriktig uppgift i avräkningsnota bör, oav— sett att notan inte behöver undertecknas. föranleda samma straff som oriktig uppgift i deklaration. Bestämmelserna i 12 å andra stycket i nuvarande fondstämpelförordning om normerade böter har därför ersatts med en hänvisning till skattestrafflagen, efter mönster av 52 å stämpelskatteförordningen.
275
Första ledet i paragrafen ersätter ett stad- gande i 14 å gällande fondstämpelförord— ning. Den gällande bestämmelsen om åsido- sättande av föreskrift enligt nuvarande 8 a 5 har överförts till fondstämpelkungö- relsen.
Beträffande andra ledet i paragrafen hän- visas till vad som anförts vid 18—21 åå.
285
Paragrafen motsvarar stadgandet i 19 å tredje stycket i nuvarande fondstämpelför- ordning.
Den nya förordningen bör träda i kraft samtidigt med de ändringar i stämpelskat- teförordningen, som utredningen föreslagit.
Förslag till
Fondstämpelkungörelse
Med stöd av 28 å fondstämpelförordningen förordnas som följer.
Avräkningsnota 1 &.
Avräkningsnota skall, utöver vad som är stadgat i 7 5 fondstämpelförordningen, upptaga
a) parterna i den transaktion varom notan upprättas med angivande även av deras adresser,
b) förmedlares namn och adress,
c) ort och dag för avtalets avslutande. När avtal avslutas i kommission, skall avräkningsnotan förses med påskrift »i kom- mission».
Föreligger icke skatteplikt skall i avräkningsnotan antecknas grunden därtill såvida den ej eljest framgår av notans innehåll.
2ä.
Kommissionär som mottagit ostämplad avräkningsnota i kommission skall fastsätta denna vid det hos honom förvarade exemplaret av den nota han själv utfärdat.
3 5.
Avräkningsnota upprättas på särskild blankett. Blanketter till avräkningsnota för fondhandlare tillhandahåller poststyrelsen. Blan- ketterna skall vara försedda med för varje fondhandlare löpande numrering. Om utlämnandet skall poststyrelsen genast underrätta kontrollstyrelsen. Fondhandlare skall för blanketterna erlägga betalning till poststyrelsen med belopp som enligt styrelsens beräkning motsvarar postverkets självkostnadspris.
Allmänheten tillhandahålles blanketter på postanstaltema och på de andra ställen poststyrelsen finner erforderligt.
Formulär till blanketter fastställer kontrollstyrelsen.
4 5. Från bestämmelserna om avräkningsnota i denna kungörelse får kontrollstyrelsen
för visst fall medge undantag, om synnerliga skäl föreligger. Kontrollstyrelsen med- delar därvid de förenklade regler som i stället skall tillämpas.
Stämpelbeläggning 5 å.
Den som är skyldig att inbetala fondstämpelskatt skall till bevis om att skyldigheten fullgjorts förse avräkningsnota med stämpelmärke. Är han ensam medverkande kom- missionär skall stämpelbeloppet fördelas med hälften på vardera av de båda notor han upprättar.
Stämpelmärke skall påsättas samma dag avräkningsnotan upprättas. Möter hinder därför, påsättes märket så snart hindret upphört.
Vad i denna kungörelse sägs om redovisning med stämpelmärken gäller icke fond- kommissionärer. Kontrollstyrelsen meddelar föreskrifter om fondkommissionärers redo- visning av fondstämpelskatt.
6 å.
Har någon som ansvarar för erläggandet av skatt mottagit avräkningsnota utan före- skrivet stärnpelmärke, skall han inom fjorton dagar efter överlåtelsen förse notan med felande stämpelmärke.
Har vid avtal mellan kommissionärer den ene, som utfärdat ostämplad avräknings- nota i kommission, icke från motparten mottagit sådan nota eller vederbörligen stäm- pelbelagd nota, skall den förre inom nyssnämnda tid förse det hos honom förvarade exemplaret av den av honom utfärdade notan med stämpel till det belopp, som skolat utgå om motparten icke varit kommissionär.
7 å.
För stämpelbeläggning av avräkningsnota användes dubbla stämpelmärken. De två exemplaren av avräkningsnotan förses med var sin hälft av stämpelmärket. Den med nr 1 märkta hälften sättes på det exemplar av notan som kvarligger i upp- rättarens förvar eller, om notan upprättas av förmedlare, på endera exemplaret.
Är icke båda exemplaren av avräkningsnotan tillgängliga för den som skall verk- ställa stämpelbeläggningen, skall han på det tillgängliga exemplaret sätta den med nr 1 märkta delen av stämpelmärket och på en avskrift den andra delen av stämpel- märket. Denna avskrift skall omedelbart sändas till motparten.
8 5. Kontrollstyrelsen bestämmer i vilka valörer stämpehnärken skall finnas. Stämpelrnärkena tillhandahålles allmänheten på de ställen där avräkningsnotor finns att tillgå.
9 %. Stämpelbeläggning bör ske med så få märken som möjligt.
10 %.
Driver förmedlare sådan rörelse med värdepapper att han är bokföringsskyldig, skall han, när båda exemplaren av avräkningsnotan sänds till kontrahenterna, på en särskild kopia av notan anteckna beloppet av de stämpelmärken som satts på notan.
Stämpelmärke makuleras genom påteckning, stämpling eller perforering med an- givande av datum för makuleringen. Påteckningen, stämplingen eller perforeringen skall göras delvis på stämpelmärket och delvis på avräkningsnotan.
12 5.
Har den som förvärvat stämpelrnärke icke tagit det i anspråk för avsett ändamål och beräknar han att det ej heller kommer till användning inom en nära framtid, äger han av poststyrelsen återfå erlagt skattebelopp mot att stämpelmärket avlämnas.
13 å.
Har stämpelrnärke blivit obrukbart för sitt ändamål, satts på felaktigt utfärdad avräkningsnota eller använts oriktigt, skall kontrollstyrelsen förordna om utbyte av stämpelmärket eller återbetalning av erlagt skattebelopp mot att stämpelmärket av- lämnas.
Om beslut enligt första stycket skall kontrollstyrelsen omgående underrätta post- styrelsen. Därvid skall bifogas det stämpelmärke som utbytet eller återbetalningen avser.
Det ankommer på poststyrelsen att verkställa kontrollstyrelsens beslut enligt första stycket.
14 å.
Utbytta stämpelmärken och sådana inlösta stämpelmärken som är obrukbara skall förstöras av poststyrelsen.
15 å.
Den i 17 å stämpelkungörelsen den 29 oktober 1964 (nr 619) föreskrivna skyldig— heten för poststyrelsen att lämna kontrollstyrelsen uppgift om värdet av utlämnade stämpelmärken och beloppet av influtna stämpelmedel samt redogörelse över för- valtningen av stämpelmärken och stämpelmedel skall omfatta även stämpelmärken som avses i denna kungörelse och uppbörd genom försäljning av sådana stämpel- märken.
16 5.
De medel som inflyter genom försäljning av stämpelmärken redovisar poststyrelsen till statsverket för varje månad i den ordning som är föreskriven för postverkets övriga uppbörd av stämpelmedel.
Ansvarsbestämmelser m. rn.
17 å. Den som underlåter att makulera påsatt stämpelmärke dömes till böter.
18 å. Fondkommissionär som åsidosätter föreskrift enligt 5 å tredje stycket dömes till böter. 19 å.
Närmare bestämmelser om försäljning av stämpelmärken samt om uppbörd och redovisning av influtna stämpelmedel meddelas av poststyrelsen. I övrigt meddelar
kontrollstyrelsen de föreskrifter som fordras för tillämpningen av fondstämpelförord- ningen och denna kungörelse.
Denna kungörelse träder i kraft den Genom kungörelsen upphäves kungörelsen den 27 november 1964 (nr 754) med till- lämpningsföreskrifter till förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.
Motivering till förslaget till fondstämpelkungörelse
Denna tillämpningskungörelse föreslås med stöd av 28 å förslaget till ny fondstämpel- förordning.
A vräkningsnota 1 &
Denna paragraf överensstämmer i sak med bestämmelser i 4 å 2. och 4. i nu- varande fondstämpelförordning.
ZS
Denna paragraf överensstämmer med 5 å andra stycket i nuvarande fondstämpelför- ordning.
3ä
Bestämmelserna om blanketter till avräk- ningsnota har i huvudsak motsvarighet i 5 och 18 åå i nuvarande fondstämpelför- ordning. Eftersom kontrollstyrelsen skall va- ra tillsynsmyndighet, bör det ankomma på kontrollstyrelsen att fastställa formulär till blanketter beträffande såväl fondhandlare som enskilda.
45
Från bankinspektionen har anmälts öns- kemål om att i speciella fall, särskilt vid byte av aktier mellan större företag som kan leda till komplicerade avräkningsnotor, kunna få medge ett förenklat förfarande beträffande sådana notor. Utredningen vill därför föreslå att den nya centralmyndi'g-
heten på området, kontrollstyrelsen, bemyn- digas att i visst fall medge undantag från kungörelsens regler rörande avräkningsnota, om synnerliga skäl föreligger. Kontrollsty- relsen får i stället meddela de förenklade föreskrifter som skall tillämpas. Givetvis skall kontrollstyrelsen därvid se till att skat- tens totalbelopp lämnas oförändrat.
Stämpelbeläggning 5 &
Bestämmelserna om stämpelbeläggning har som tidigare nämnts överförts från för- ordningen till kungörelsen. Bestämmelsen i första stycket motsvarar 6 5 första stycket i nuvarande förordning. I överensstämmelse med 2 å stämpelkungörelsen den 29 okto- ber 1964 (nr 619) används här och i det följande uttrycket stämpelmärke i stället för ordet stämpel.
I fråga om fondkommissionär bör det nuvarande undantaget från användningen av stämpelmärken omvandlas till huvudre- gel. Kontrollstyrelsen bör därvid få med- dela bestämmelser motsvarande dem bank— inspektionen utfärdat. Med fondkommissio- när avses här naturligen endast sådan som enligt lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverk- samhet är att anse som fondkommissionär.
En precisering av tidpunkten för påsät- tandet av stämpelmärken har ansetts erfor- derlig. Som huvudregel bör fastslås att mär—
ket påsättes samma dag notan upprättas. Föreligger hinder för detta, t. ex. att affä- ren avslutas under en helg då postkontoren är stängda, skall enligt förslaget märket på- sättas så snart hindret upphört.
Gå
Denna paragraf har — till den del före- skrifterna ej upptagits i 11 å i förslaget till fondstämpelförordning — motsvarighet i 8 å första och andra styckena i nuvaran- de fondstämpelförordning.
7 å
Stämpelmärkena förutsätts vara desamma som hittills. Bestämmelserna i denna para- graf motsvarar bestämmelser i 7 å 1. första och andra styckena samt 8 å tredje stycket i nuvarande fondstämpelförordning. När förmedlare upprättat nota hör han få sätta stämpelmärket på vilket exemplar han vill, eftersom han har regressrätt mot båda par- tema.
8 å
Paragrafen ersätter bestämmelser i 7 å 1. första stycket och 18 å första stycket i nu- varande fondstämpelförordning.
Befogenheten att fastställa valörerna på stämpelmärkena överflyttas i enlighet med 3 å stämpelkungörelsen från poststyrelsen till kontrollstyrelsen. Var avräkningsnotor finns att tillgå anges i 3 å tredje stycket av förslaget till förevarande kungörelse.
9å
Stadgandet, som överensstämmer med 7 å första stycket stämpelkungörelsen, ersätter 7 å 2. första meningen i nuvarande fond- stämpelförordning. I andra meningen av samma punkt stadgas att där stämpelbe- loppet utfaller i sådant tal, varå stämpel ej finnes eller vartill flera stämplar å mindre värden ej kan sammanjämkas, skall stämpel å det lägre värde, som är sagda tal när- mast, begagnas. Det har inte befunnits erfor- derligt att i den föreslagna fondstämpel- kungörelsen uppta ett motsvarande stadgan- de med hänsyn till att det torde kunna för- utsättas att stämpelmärken alltid kommer
att tillhandahållas i femöresvalör, vilket motsvarar det lägsta belopp vartill fond- stämpelskatt kan uppgå.
10å
Denna paragraf ersätter 7 å 3. i nuva- rande fondstämpelförordning.
llå
Paragrafen motsvarar i huvudsak 7 å 1. tredje stycket i nuvarande fondstämpelför- ordning och 8 å stämpelkungörelsen.
12—16 åå
Dessa paragrafer Överensstämmer med 1—5 åå i 1964 års tillämpningskungörelse till fondstämpelförordningen, med den änd- ringen att bankinspektionens befogenheter i dessa hänseenden övertas av kontrollsty— relsen.
Ansvarsbestämmelser m. m. 17 å
Paragrafen motsvarar 13 å första stycket i gällande fondstämpelförordning. Något särskilt stadgande om straff för underlåten stämpelbeläggning behövs inte, eftersom ut- redningen i 25 å i förslaget till ny fond- stämpelförordning föreslagit straffansvar för underlåtenhet att betala skatt. I enlighet med vad som anförts vid 25 å i förslaget till ny fondstämpelförordning har normera- de böter ersatts med dagsböter.
18å
Denna paragraf ersätter bestämmelse i 14 å i nuvarande fondstämpelförordning.
19å
Bestämmelserna i denna paragraf har mot— svarighet i 6 å i 1964 års tillämpningskun- görelse till fondstämpelförordningen. Befo— genheten att utfärda tillämpningsföreskrif— ter utanför poststyrelsens ämbetsområde har överförts från bankinspektionen till kon- trollstyrelsen.
Den nya kungörelsen bör träda i kraft samtidigt med den nya fondstämpelförord- ningen.
qv. >..h —. .-
Inländska Utländska Land Aktier Obligationer Aktier Obligationer Sverige 1 % 0,6 % 1 % 0,6 % nominellt nominellt nominellt nominellt Norge 1 % 0 O 0 totalt Danmark 1 % 0,2 % (0,02 %) l % 1 % (0,1 %) nominellt nominellt nominellt nominellt Finland 2 % (6 %) 0,6 % 0 1,2 % nominellt nominellt nominellt Västtyskland 0 2,5 % 2,5 % 2.5 % nominellt förvärvspris nominellt Holland 0 0,7 % 2 % 2 % nominellt saluvärdet saluvärdet 1 florin för certifikat Belgien 0,7 % 0,7 % (0,35 %) 1.6 % 1,6 % totalt totalt omsättn.värdet omsättn.värdet Frankrike 0 0 0 0 Italien 10—1 200 lire 10—1 200 lire 2,4 % 2,4 % (1,2 %) nominellt nominellt nominellt nominellt utan nominellt 12 lire Luxemburg 0,1 % 0,1 % 0 0 nominellt nominellt Österrike 2 % 1 % (1/2 %) 2 % 2 % erlagt belopp nominellt nominellt nominellt Schweiz 2 % 1,2 % 1,8 % 1,2 % (036—310 %) England 2—5 % 1—5 % 0 0 (6 %) USA 0,1 % 0,11 % 0 0
Bilaga 7 Overlatelsestampelns skattesatser Inländska Utländska Land Aktier Obligationer Aktier Obligationer Sverige 0,3 % 0,1 % 0,3 % 0,1 % Norge 2 % 0,2 % 2 % 0,2 % Danmark 1 % 0,2 % (0,02 %) 1 % 1 % (0,1 %) Finland 1 % 1 "o 1 % 1 % (utanför börs (utanför börs (utanför börs (utanför börs 1.2 %) 1,2 %) 1,2 %) 1,2 %) Västtyskland 0,25 % 0,25 % 0,25 % 0,25 % Holland 0,12 % 0,12 % 0,12 % 0,12 % Belgien 0,3 % 0,12 % 0,3 % 0,12 % Frankrike 0,6 % 0,3 % 0,6 % 0,3 % Italien högst högst högst högst 0,3 % 0,3 % 0,3 % 0.3 % Österrike 0,02—0,S % 0,02—0,5 % 0,02—0,5 %, 0,02——O,5 % Schweiz 0,03 % 0,03 % 0,1 % 0,1 % England 2 % 2 % 2 % 2 % USA 0,04 % 0,05 % 0,04 % 0,05 %
Kommandit- Utländska Budgetår Aktier Obligationer bolag värdepapper Summa kr. 1957/58 9 648 547 745 426 16 298 u.s. 10 410 271 1958/59 7 916 515 1060 011 12124 u.s. 8 988 650 1959/60 7 341 681 887 736 21 881 u.s. 8 251 298 1960/61 11 576 207 1 589 876 16119 u.s. 13 182 202 1961/62 15 219 336 2 050 253 16 099 u.s. 17 285 688 1962/63 15 059 006 7 089 721 601 675 u.s. 22 750 402 1963/64 12 017 618 3 563 560 58 838 u.s. 15 640 016 1964/65 13 396 145 3 616 543 57 170 u.s. 17 069 858 1965/66 24 835 422 3 922 923 35 979 11 326 28 805 650 1966/67 15 421 134 7 086 686 76 486 61 788 22 646 094 1967/68 19 842 070 9 405 251 96 411 5 631 29 349 363
Bilaga 9 Fondstämpelavgiften ] 000 kr. Avgiftsuppbörd genom fond- Antal till kommissionär bankinspek- .. Total av- Avgifts- Kol. 4 i % tionen läm- Yaråilet å _fondpaplper omsatta genom giftsupp- Obliga- uppbörd av kol. 2 nade fond- on ommrssronar År börd tioner Aktier Summa genom andra notor Obligationer Aktier Summa 1 2 3 4 5 6 7 1958 3 856 726 1 706 2 432 1 424 38 494 997 3 272 184 567 401 3 839 586 1959 4 952 673 2 390 3 063 1 889 38 694 651 3 902 244 790 662 4 692 906 1960 6 079 719 2 880 3 599 2 480 41 644 870 5 035 755 992 018 6 027 773 1961 6 795 855 2 830 3 685 3 110 46 807 758 4 845 229 1 028 340 5 873 569 1962 7 128 1 798 2 352 4 150 2 978 42 645 289 6 151 009 730 756 6 881 765 1963 8 014 1581 2 962 4 543 3 471 43 766 565 6 016 417 1 001 620 7 018 037 1964 8 986 1 149 4 306 5 455 3 531 39 1038 681 5 164149 1 513 190 6 677 339 1965 11912 1641 5 364 7 005 4 906 41 1271772 5 970 755 1917 414 7 888169 1966 14 664 1 454 4 691 6 145 8 520 58 1 054 916 3 808 426 1 588 942 5 397 368 1967 11 473 3 348 3 444 6 792 4 680 40 941 315 6 660 218 1 075 122 7 735 340
1 Köpeskillingarna motsvarar dubbla omsättningsvärdet, se tabell 9.
Omsatt belopp på fondbörsen
Köpeskillingarna på fondkommissionä-
rernas fondnotor 2
År Obligationer Aktier Summa Obligationer Aktier Summa 8 9
1958 119 286 261 026 380 312 6 544 369 1 134 803 7 679 172 1959 137 926 357 869 495 795 7 804 489 1 581 324 9 385 813 1960 99 881 341 953 441 834 10 071 511 1 984 036 12 055 547 1961 115 477 317 551 433 028 9 690 459 2 056 680 11 747 139 1962 106 573 277 490 384 063 12 302 017 1 461 512 13 763 529 1963 154 676 427 839 582 515 12 032 835 2 003 239 14 036 074 1964 88 830 600 628 689 458 10 328 297 3 026 381 13 354 678 1965 110 748 735 486 846 234 11 941 509 3 834 827 15 776 336 1966 97 984 656 023 754 007 7 616 852 3 177 884 10 794 736 1967 145 871 506 129 652 000 13 320 436 2 150 245 15 470 68]
2 Dubbla beloppet av tabell 7. Källa: Sveriges officiella statistik. Uppgifter om bankerna samt uppgifter om fondkommissionärer och fondbörs; utgiven årligen av bankinspektionen.
Av kanslirådet Stig Wernlund
A. Stämpelskatt på emission av värdepapper
1. Danmark
Stämpelplikten för enskilda handlingar är betydligt vidsträcktare än hos oss. Enligt lov den 1 april 1922 om stempelafgift (nr 113; omtryckt 1961 nr 309) föreligger stämpelplikt för alla sådana handlingar rö- rande penningar eller penningars värde, ge- nom vilka ingås eller övertas en förplik- telse eller genom vilka förvärvas eller över- flyttas en fordran eller rättighet, såvida de inte genom lagen uttryckligen undantas från stämpelplikt. Stämpelplikten skall i regel fullgöras inom tre veckor från hand- lingens upprättande. I mycket stor utsträck- ning erläggs avgifterna efter procent- och promillesatser.
Emissionsstämpeln för aktier, andelsbe- vis och interimsbevis i bolag är liksom hos oss 1% av nominella beloppet, men för andelsbevis i andra sammanslutningar 0,5 % om de medför andel i fast egendom, 0,2 % om de medför andel i fartyg och eljest 0,02 %.
För skuldebrev och därmed besläktade handlingar såsom obligationer är stämpeln 0,2 % när skulden är räntebärande och säkerställd genom pant eller borgen, och eljest 0,02 % av nominella beloppet.
Obligationer, som utfärdats utom riket men inkommer till riket och som antingen tillhör i Danmark hemmahörande personer eller institutioner eller är deponerade som
säkerhet för dessa, blir dock föremål för femdubbel avgift.
Fritagna från emissionsstämpel för obli- gationer är danska statsobligationer och danska kommunobligationer samt obligatio- ner garanterade av danska kommuner. Stäm- pelfriheten omfattar också obligationer som inte är avsedda för allmän omsättning. De av Kongeriget Danmarks Hypoteksbank och av Kongeriget Danmarks Tiendebank ut- ställda obligationerna är likaledes stämpel— fria.
2. Finland
Stämpelavgift utgår enligt lag den 6 augusti 1943 (nr 662) angående stämpelskatt samt statsrådets tillämpningsföreskrifter (nr 663).
Vid emission av aktier utgår stämpel med 2 % av nominella beloppet eller, vid förhöjning av aktiekapitalet, 6 % av den del av nominella värdet som utges med bo- lagets egna medel. Frihet från stämpel före- ligger i vissa fall vid utbyte av aktiebrev. Någon motsvarighet till vår införselstämpel för utländska aktiebrev finns inte.
För obligation som utfärdas i Finland skall dessförinnan erläggas stämpelskatt med 0,6 %. Beträffande i utlandet utfärdad ob- ligation som emitterats av utlänning utgår stämpel med dubbelt belopp innan den över- låtes i Finland. Med obligation jämställs löpande förskrivningar, som utfärdats för särskilda delar av skuldbelopp och som uppenbarligen är avsedda att utges i den
allmänna rörelsen. Fritagna från stämpel är dels vissa utbytta obligationer, dels ock statens, kommuners och fastighetskreditan- stalters obligationer.
3. Norge Stämpelavgift (stempelafgift) utgår enligt lov den 9 augusti 1839 om stemplet papir. Stämpelplikt stadgas endast för aktier och andelar i kommanditbolag. Stämpeln är konstruerad som en avgift för bolagets fir- maanmälan. Själva stämpelbeloppen fast- ställs årligen av finansdepartementet och motsvarar f.n. 1% (1 kr. för varje på- börjat 100-tal kr.) av det anmälda beloppet.
4. Västtyskland
a) I Västtyskland är första förvärvet av räntebärande, begränsade fordringsrätter (särskilt obligationer och ränteförskrivning- ar) som emitteras av inländsk emittent underkastade en värdepappersskatt (Wert- papiersteuer) om 2,5 % av fordringens no- minella belopp (vid ränteförskrivning 2,5 % av den 25-faldiga årsräntan). Förste för- värvare är den fysiska eller juridiska person — oavsett nationalitet — som i emissions- ögonblicket såsom den förste förvärvar för- skrivningen för egen räkning i hemlandet eller utomlands. Likställt med förvärv av sådana värdepapper är förvärv av panträtt eller retentionsrätt i dessa värdepapper. Undantagna från värdepappersskatt är ford- ringsrätter mot förbundsstaten, delstaterna, menigheter, offentligrättsliga kreditanstalter, allmännyttiga bostadsföretag samt fordrings- rätter mot inländska hypoteksbanker och andelar i inländska värdepappersfonder. Skattskyldig är emittenten, men varje för- värvare är dock ansvarig.
Värdepappersskatten drabbar ej emission av aktier i inländskt bolag men motsvaras av den bolagsbildningsskatt (Gesellschafts- steuer), som utgår med 2,5 % av vederlaget vid första förvärvet av bolagsrätt i inländska bolag.
b) Dessutom belastar värdepappersskat- ten förvärvet av räntebärande, begränsade fordringsrätter mot utländska gäldenärer samt förvärv av aktier och andra begrän-
sade bolagsrätter i utländska bolag vid förs- ta avyttringen i riket. Därvid måste för- skrivningarna eller bolagsrätterna befinna sig i riket vid tidpunkten för avyttringen. Skattesatsen är även här 2,5 % av nomi- nella värdet på förskrivningarna och enligt huvudregeln 2,5 % av förvärvspriset på bo- lagsrätterna. Likställt med förvärv av värde— papper är förvärv av pant- eller retentions- rätt. Den första avyttringen i riket anses äga rum vid överlämnande av de utländska värdepapperen. Enbart sändande eller de- påförvaring utlöser ännu inte skatteplikt.
Skattskyldig är avyttraren, dvs. i regel den utländske emittenten. Av förenklings- skäl har vid införsel på en gång av ett större antal utländska värdepapper av samma slag tillåtits avlösning av Värdepappersskatten genom betalning av ett avlösningsbelopp. Denna möjlighet begagnar de införande tyska bankerna i regel vid införande av ut- ländska värden.
5. Nederländerna
a) Nederländska värdepapper är vid emis- sion underkastade stämpelskatt om 0,75 %, dock med undantag för aktier och andelar i nederländska bolag för vilka redan finns bolagsskatt. Till följd härav träffar stämpel- skatten i regel endast förskrivningar. Be- räkningsgrund är det nominella värdet; vid ränteförskrivningar den 25-faldiga årsrän— tan. Skattebefriade är förskrivningar som utfärdas av staten. Vissa obligationer be- skattas med 1,2 % av nominella värdet. Dessutom förekommer för vinstandelsbevis och grundarandelar en fast stämpelskatt om 1,50 floriner och för certifikat, som re- presenterar redan med stämpelskatt belas- tade nederländska värdepapper, en fast stämpelskatt om 0,50 floriner. Den fasta stämpelskatten om 1,50 floriner tas även ut, om ett värdepappers nominalvärde eller ränta inte angetts. Skattskyldig är emitten- ten.
b) Utländska värdepapper, dvs. sådana som emitteras av utländska bolag eller ut— ges av en nederländsk emittent i utlandet, beskattas vid emissionen eller vid den första försäljningen, överlåtelsen, pantsättningen
resp. emitterandet, återbetalningen eller väx- lingen i Nederländerna med 2 % av salu- värdet. Certifikat inklusive investmentcerti- fikat, som representerar ovan angivna ut- ländska värdepapper, är under samma för— utsättningar underkastade en fast stämpel- skatt om 1 florin. Om värdepapperen inte sätts i omlopp, kommer skatten under vissa förutsättningar inte att uttas. Detta gäller t.ex. om värdepapper sänds till Nederlän- derna endast för en begränsad tid (8 dagar) och avsändaren inte har sin bostad där eller fråga är om depåförvaring till förmån för en utlänning och man därvid kommit överens om att senare återlämna papperen till honom, hans ställföreträdare eller hans arvingar.
Skattskyldig är emittenten och i vissa fall även den som för första gången sätter värdepapperen i omlopp i Nederländerna eller där överlåter eller pantsätter dem eller företer dem för återbetalning eller växling.
6. Belgien
I Belgien tas ut en differentierad stämpel— skatt vid emission av belgiska värdepapper och under bestämda förutsättningar vid det första utlämnandet av utländska värde- papper.
a) Stämpelskatt om 0,7 % utgår vid emission av aktier, andelar och förskriv- ningar från aktiebolag och kommanditaktie- bolag. För förskrivningar vilkas löptid inte överskrider 5 år minskas skatten till 0,35 %. Belgiska värdepapper (inkl. certifikat från värdepappersfonder), som helt eller delvis representerar utländska värdepapper, belas- tas vid sin emission med 1,6 %. Befriade från stämpelskatt är dels offentliga korpora- tioners lån, dels certifikat som represente- rar belgiska aktier, andelar och förskriv- ningar, dels ock certifikat som utfärdas av belgiska värdepappersfonder med uteslutan- de belgiska värden.
Skatten beräknas inte omedelbart på det nominella värdet eller förvärvspriset för ett vart värdepapper. I stället tillämpas en total beräkning som utgår från kapitalets samlade värde. Vid emission av aktier och andelar vid grundande av företag eller höj-
ning av kapitalet läggs grundkapitalet resp. förhöjningen och vid emission av förskriv- ningar den totala lånesumman till grund. För belgiska papper som representerar ut- ländska värden uträknas de utländska de- larnas sammanlagda värde med iakttagan- de av den senaste skattekursvärdelista, som vid skattens förfallodag publiceras av den belgiska regeringen.
Skattskyldig är det emitterande bolaget.
b) Utländska värdepapper inkl. certifikat från utländska värdepappersfonder är un- derkastade stämpelskatt med 1,6 % av vär- det enligt en offentlig värdelista, när de emitteras i Belgien eller avyttras där för första gången. Ytterligare förutsättning är dock att värdepapperen utlämnas genom en i Belgien befintlig »agent de change» (eller motsvarande) eller bank. Detta kan utan tvivel alltid anses vara fallet, om en av de förenämnda agenterna eller bankerna på något sätt deltagit i avslutandet av en af- fär. Med en skattepliktig försäljning jäm— ställs det fall att utländska värdepapper lämnas i pant till en agent eller bank. Rättshandlingar mellan privatpersoner är således skattefria. Blotta sändandet eller de- påförvaringen av utländska värdepapper är i Belgien inte underkastat skatteplikt.
7. Luxemburg Utmärkande för det luxemburgska syste- met är att endast inländska värdepapper är underkastade stämpelskatt. Inländska värdepapper är dessutom föremål för en årlig s.k. abonnemangsskatt (Abonnement— steuer) något som inom EEC endast före- kommer i Luxemburg.
a) Aktier, jämställda andelar och för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som utges av luxemburgska bolag är redan vid tidpunkten för sin tillkomst underkas- tade en engångsstämpelskatt om 0,1 % (] franc per 1000 francs), beräknad på nominella värdet resp. uppskattningsvärdet. För luxemburgska holdingbolag uppkom- mer enligt lag den 31 juli 1929 stämpelskat- teplikten för dess andelar i och med bildan- det av bolaget utan hänsyn till framställan- det och utgivandet av värdepapperen.
Skatten är 0,1 % (10 cts. per 100 francs). Certifikat i värdepappersfonder är i regel inte underkastade stämpelskatt.
Den ovannämnda abonnemangsskatten utgör i princip 0,3 % av börsvärdet resp. uppskattningsvärdet. Holdingbolagens vär- depapper får en skatt om 0,16 % (16 cts. per 100 francs). Minsta belopp är 1 500 francs. För certifikat i värdepappersfonder enligt samäganderättsprincipen används inte den årliga abonnemangsskatten; dock utgör port- följens börsvärde beräkningsgrunden för den skatt som tas ut på de i omlopp va- rande bolagsrätterna i förvaltningsbolaget.
Skattskyldig för stämpelskatten och abon— nemangsskatten är det emitterande bolaget.
b) Utländska värdepapper, inkl. certifi- kat som representerar utländska värdepap- per, är inte föremål för vare sig stämpel- skatt eller abonnemangsskatt.
8. Frankrike
I Frankrike har stämpelskatten upphävts genom dekret den 8 november 1948. In— ländska och utländska värdepapper är där— för inte underkastade någon stämpelskatte- plikt.
9. Italien
Den italienska stämpelskatten belastar ut- ländska värdepapper väsentligt högre än italienska.
a) Italienska värdepapper som utges av provinser, menigheter och alla privata bolag och institutioner är vid sin emission före- mål för en progressiv stämpelskatt, som stiger med det nominella värdet. Detsamma gäller med dem jämställda värdepapper som utges av utländska bolag med säte eller huvudsysselsättning i Italien. Skattesatserna är följande:
Nominellt värde Skatt i lire i lire t. o. m. 5 000 10 över 5 000 t.o.m. 10 000 12 » 10 000 » 25 000 30 » 25 000 » 50 000 60 » 50 000 » 100 000 120 » 100 000 » 250 000 300 » 250 000 » 500 000 600 » 500 000 » 750 000 900 » 750 000 1 200
Vid höjning av det nominella värdet höjs stämpelskatten efter det nya nominalvärdet men med avdrag för den tidigare erlagda skatten. Skattskyldigheten åvilar det emit- terande bolaget resp. korporationen.
b) Utländska värdepapper är underkas- tade stämpelskatt med 2,4 % av det nomi- nella värdet när de i Italien emitteras, första gången säljs eller eljest överlåts eller värdepapperen omnämns i offentliga eller privata urkunder (med undantag av invente- ring) eller framläggs i ett civil- eller för- valtningsrättsligt förfarande. Skattesatsen uppgår till 1,2 % när det är fråga om ut- ländska statspapper. Utländska värdepapper som inte lyder på något nominellt belopp beläggs enligt beslut av italienska finans- ministern med en fast skatt om 12 lire. Under det att i enlighet härmed en itali— ensk aktie med ett nominellt värde av 750 000 lire drar en skatt om 900 lire, blir stämpelskatten för motsvarande utländska aktie 18 000 lire.
Skattskyldig är den person som emitterar, säljer, överlåter eller eljest använder de ut- ländska värdepapperen på de ovan angivna sätten. Övriga i affären deltagande personer ansvarar dock solidariskt.
10. Schweiz
a) Vid emission av schweiziska värdepap- per erläggs särskild federal skatt (Eidge- nössische Emissionsabgabe, timbre fédéral d'émission). Skattesatserna är följande:
1. obligationer som utfärdas av staten, federala jämvägama, kantoner och menigheter, kantonala banker och fastighetskreditinstitut .......... 0,6 % 2. privata industriobligationer ...... 1,2 % 3. premieobligationer ............ 3 % 4. obligationer i investment- och fi-
nansföretag, om det emitterade be- loppet överstiger tre gånger aktie— kapitalet ...................... 1,8 % 5. bevis från schweizisk bank rörande
deposition för längre tid än 3 må- nader, för varje halvår eller del
därav ........................ 0,06 % 6. räntebärande depositionscertifikat utan räntekuponger ............ 0,25 %
7. förskrivningar avseende lån över 30000 francs, utan säkerhet i in- teckning, med en fast löptid om mer än 2 år, om någondera parten driver kommersiella affärer ...... 1,2 %
. samäganderättscertifikat genom vil- ka en i Schweiz bosatt person över- för delar av fordringar med säker- het i inteckningar, om certifikaten utges i ett flertal enheter på lika villkor ...................... 9. aktier, andelsbevis i ekonomiska föreningar, certifikat i bolag med begränsad ansvarighet, vinstandels- rättsbevis, grundarandelar, tillskott vid företagsbildande eller ökning av sådant kapital som varje del- ägare måste bidraga med ........ 2 % Dessa skattesatser hänför sig till det be— lopp, till vilket värdepapperen övertas av den förste förvärvaren. Om certifikat av- seende utdelningsrätt saknar nominellt be- lopp är skatten i stället 2 francs per certi- fikat.
Skattskyldig är emittenten. Emellertid Övervältras hela skattebördan på den förste mottagaren av värdepapperet i fallen under 2, 5, 7 och 8. I övriga fall (utom beträffan— de 9) skall mottagaren svara för 50 % av skatten. Beträffande det under 9 anmärkta fallet är sådan övervältring valfri. Skatte- satserna vid 1—4 och 7—8 avser en löptid om mer än 10 år; är löptiden mindre än 10 år sänks de ovan angivna skattesatserna med 1/ 10 för varje år löptiden understiger 10 år.
b) I fråga om utländska värdepapper stadgas också skatteplikt. Skatten avser ob- ligationer, aktier etc. som utges i Schweiz av en utlänning genom subskription eller offentligt erbjudande eller erbjudande rik- tat till en stor personkrets. Skatten är föl- jande:
1. obligationer .................... 2. aktier o.d. ...................... 1,8 % 3. samäganderättscertifikat genom vil-
ka en utlänning överför delar av fordringar med säkerhet i inteck-
ningar 4. samäganderättscertifikat avseende
utländska värdepapper, om de ut— ges i ett flertal enheter på lika villkor,
a) avseende utländska obligationer. . b) avseende utländska aktier ......
1,2 %
1,2 % 1,8 %
Skattskyldig är den som sätter värdepap- peren i omlopp i Schweiz. Skattesatserna för obligationer avser löptider om mer än 10 år; är löptiden mindre än 10 år, minskar skattesatsen med 1/10 av fulla skattesatsen för varje år löptiden understiger 10 år.
Beskattningen vid emission och avyttring av aktier och obligationer regleras genom Kapitalverkehrssteuergesetz den 18 oktober 1934. Lagen skiljer mellan tre olika slag av skatt: Gesellschaftssteuer (bolagsbildnings— skatt), Wertpapiersteuer (värdepappersskatt) och Börsenumsatzsteuer (börsomsättnings- skatt).
Aktieemission är underkastad bolags- bildningsskatt (se nedan avsnitt B 7).
Vid emission av förskrivningar utgår i stället värdepappersskatt. Skatten utgår vid det första förvärvet av räntebärande för- skrivningar utgörande fordringsrätter mot en inländsk eller utländsk gäldenär, när i senare fallet förvärvet följer i Österrike och värdepapperen befinner sig där. Undan- tagna från skatt är fordringsrätter mot me- nigheter och vissa av dem drivna företag. Betalningspliktig för skatten är i första hand överlåtaren av värdepapperet men även förvärvaren svarar för skatten. Skatte- satsen är i regel 1 % (10 groschen för varje påbörjat lO-tal schilling av det nominella beloppet). Skatten är hälften så stor vid förvärv av fordringsrätter i vissa företag och dubbelt så stor vid förvärv av utländ— ska värdepapper.
12. England Grundreglerna återfinns i Stamp Act och Stamp Duties Management Act, båda från 1891. Skatten avser snarare ett dokument som sådant än själva omsättningen. En all— män förutsättning för skatt är att värde- papperet skulle kunna bli ett börspapper.
a) Emission av aktier mot kontant likvid är ej beskattningsbar i princip, eftersom det inte finns någon överlåtelsehandling. Vid tillskott i annat än pengar upprättas där- emot kontrakt som stämpelbeläggs med 2 % av värdet.
Vid anmälan av det ursprungliga aktie- kapitalets belopp eller ökning av aktiekapi- talet utgår skatt med 5 % av kapitalet eller kapitalökningen. Själva emissionen av aktier föranleder som nämnts normalt inte stäm- pelskatt, men om aktierna är ställda till innehavaren utgår skatt med 6 %. Denna
höga skattesats har motiverats med att dessa innehavaraktier kan överlåtas otaliga gånger utan att drabbas av ytterligare skatt.
För emission av obligationer är skatten 5 % av det totala lånebeloppet. Skatten gäller endast obligationer som kan noteras på börs och endast om stämpelskatt ej erlagts tidigare för lånekontraktet. Skattesatsen om 5 % gäller i allmänhet om överlåtelse sker genom registrering. Sker överlåtelse genom överlämnande tillämpas högre skattesatser. Emission av innehavarobligationer och lik- nande värdepapper följer en skattesats om 5 % om de är återbetalbara inom ett år, men har obligationerna längre löptid är skattesatsen lägre, 1—4 %.
b) Utländska aktier och obligationer är inte föremål för stämpelskatt i England.
13. USA
a) Vid emission av aktier i inländska bo- lag är den federala »stamp tax» 0,1 % (10 c per 100 dollar) av det verkliga vär- det. Stämplarna anbringas i bolagets aktie- bok. Skatten utgår även vid emission utom- lands av aktier i amerikanskt bolag. Skatte— plikten inträder redan vid aktieteckningen, oavsett om aktiebrev utfärdas.
Emission av förskrivningar är föremål för en federal stämpelskatt om 0,11 % (11 c per 100 dollar) av nominella värdet. En utsträckning av förfallotiden anses ut- göra en ny emission. Skatten avser mark- nadsmässiga värdepapper, t. ex. obligationer, debentures eller skuldförbindelser med ut- delningskuponger eller registrerade skuld- förbindelser.
b) Stämpelskatt utgår inte vid emission av aktier i utländska bolag, även om det faktiska utlämnandet sker i USA. Det- samma gäller utländska bolags förskriv- ningar.
B. Särskild kapitalomsättningsskatt vid bo- lagsbildning m.m. i vissa utomnordiska länder
Denna skatt motsvarar den svenska emis- sionsstämpeln på svenska aktiebrev.
l . Västtyskland
Bolagsskatt träffar endast aktiebolagen och bestämda med dem jämställda juridiska per- soner och personföreningar, dock inte per- sonbolag såsom bolag utan personligt ans- var (>>OHG») och kommanditbolag (»KG»). Skatteplikten utlöses väsentligen genom ka— pitaltillskott, som kommer till uttryck ge- nom förvärv av bolagsrätter i inländska bo- lag, såväl avtalsenliga som frivilliga presta- tioner av bolagsmännen, såvida de senare är ägnade att höja värdet av bolagsrätterna, bolagslån samt tillförande av anläggnings— eller driftkapital genom ett utländskt bolag till dess inländska filialer. Vid de olika ka— pitalrörelser som närmare skall beskrivas föreligger följande beskattning:
a) Vid grundande av aktiebolag och ök- ning av ett sådant bolags kapital utgår en skatt om 2,5 %, beräknad på de tillskjutna pengarna resp. vid tillskott av egendom på motprestationens (bolagsrättens) värde. Vid tillskott av värdepapper kan dessutom upp- komma skyldighet att utge börsomsättnings— skatt och vid tillskott av fastigheter lag- fartsstämpel (Grunderwerbsteuer). Kapital- ökningar ur bolagsmedel förblir i regel fria från bolagsskatt.
b) Kapitalnedsättningar liksom upplös— ning av ett bolag leder inte till någon bo- lagsskatt. Vid återlämnande av värdepapper, andra mobila ting och fastigheter kan dock börsomsättningsskatt, omsättningsskatt resp. lagfartsstämpel inträda.
c) Ombildning av ett bolags rättsliga form med bevarande av bolagets rättsliga identitet utlöser inte någon skatt. Dock är vid ombildning av ett aktiebolag till ett kommanditbolag på aktier förvärvet av bo- lagsrätterna skattepliktigt för den personligt ansvarige bolagsmannen med 2,5 % av till- skottet.
d) Vid fusion genom nybildning är det nybildade bolagets utgivna bolagsrätter un- derkastade bolagsskatt. Däremot blir vrd fusion genom övertagande endast de nya bolagsrätterna för gottgörelse till det över- tagna bolagets andelsägare beskattade. Vid tillskott av andra förmögenhetsvärden (vär-
..—v
-k. . ..
depapper, fastigheter) kan, som redan an— märkts, även andra omsättningsskatter in- träda.
2. Nederländerna
Liksom i Västtyskland utesluter uttagande av bolagsskatt i regel stämpelskatten på samma kapitaltransaktioner.
a) Vid grundande av bolag och vid ök- ning av ett bolags kapital utgår bolagsskatt med 2,5 % av kapitalet eller kapitaltill- skottet. Vid tillskott i form av lösöre be- räknas skatten på grundval av lösörets salu- värde, varvid därpå belöpande och av bo- laget övertagna skulder får avdras. För tecknat men ännu icke inbetalt kapital utgår skatt med 0,25 %. Resterande del av skat- ten (2,25 %) förfaller till betalning när ka- pitalet inbetalas till bolaget. Ökning av ett bolags kapital genom överföring av fonde— rade medel är fri från skatt. Vid förläng- ning av tiden för ett bolags bestånd utgår ingen skatt.
b) Liksom i Västtyskland föranleder kapitalnedsättning och upplösning av ett bolag inte någon skatt. Vid utskiftning av förmögenhetsvärden kan dock andra skatter komma i fråga (omsättningsskatt, registre- ringsskatt för fastigheter).
c) Omvandling av ett bolags företagsform sker, i brist på lagstiftning, i praxis i regel genom att det bestående bolaget upplöses och ett nytt bolag grundas, varvid det upp- lösta bolaget tillskjuts till det nya. Därvid beskattas det nya bolaget efter samma prin- ciper som i allmänhet gäller vid grundande av bolag.
(1) Fusion belastas i Nederländerna med en skatt om 0,75 % av nominella värdet av de av det övertagande resp. nya bolaget emitterade aktierna, om aktiekapitalet för- blir hos de tidigare aktieägarna och de nya aktierna inte avyttras. På överförda fastig- heter utgår full bolagsskatt.
3. Belgien
I Belgien — liksom i övriga EEC-länder utom Västtyskland — är beskattningen in- te knuten till kapitalupptagandet utan till registreringen av bolagsavtalet. Beräknings-
grunderna liknar dock i allmänhet dem i Västtyskland.
&) Vid bildande av aktiebolag och vid kapitalökningar blir i Belgien -— förutom stämpelskatten på utgivandet av andelsrät- ter — endast tillskott av egendom under- kastade en s.k. »droit d'apport» med 1,6 % av det överenskomna värdet (utan avdrag för kostnader). Särregler gäller för utländ- ska bolag. Bolag, vars huvudkontor befin— ner sig i utlandet, beskattas med 0,1 % av sitt bolagskapital; för tillskott av i Belgien belägna fastigheter uppgår skatten till 1,6 %. Vissa maximi- och minimibelopp för skatten föreligger dock. Utländska bolag som, utan att äga driftställe i Belgien, ändå låter registrera sin bolagsurkund där, t. ex. för att få officiell notering på en belgisk börs, är underkastade en fast skatt om 9 000 bfrs (skatten för belgiska fastigheter tas ut särskilt). — I Belgien tas dessutom ut skatt för förlängning av ett bolag utöver 30 års varaktighet med 1,6 % av bolagets nettoförmögenhet (tillgångarnas saluvärde efter avdrag för skulder). För utländska bo- lag gäller motsvarande särregler vid grun- dande och kapitalökning.
b) Kapitalnedsättning och upplösning av bolag är underkastade en fast skatt om 225 bfrs; vid utskiftning av lösöre kan registre- ringsskatt (omsättningsskatt) komma att ut- gå.
c) Ombildning av bolagens rättsformer (likaså under bestämda förutsättningar upp- lösning med efterföljande grundande av ett nytt bolag) beskattas med 1,6 % av netto- förmögenhetens värde. En särregel (fast skattesats om 100 bfrs) gäller för vissa om- bildningar som följer av 1964 års inkomst- skattereform.
d) Fusion av bolag, oavsett genom över- tagande eller genom bildande av ett nytt bolag, är likaså underkastad skatt om 1,6 % av saluvärdet av tillgångarna efter av- drag av de av bolaget övertagna skulderna.
4. Luxemburg
a) Grundande av aktiebolag utlöser en skatt om 0,50 lfrs per 100 lfrs på det samlade nettotillskottet (med undantag för i utlandet
belägna ointecknade fastigheter). För fa- milje- och holdingbolag gäller särregler. Ökning av kapitalet beskattas i princip på samma sätt som grundande av aktiebolag. Överföring från reserver och framdragna vinster är skattefri. Vid förlängning av tiden för ett bolags bestånd utgår »droit d'apport» med 0,50 lfrs per 100 lfrs, beräknad efter bokslutets nettoresultat (för holdingbolag gäller även här särregler).
b) Kapitalnedsättningar liksom upplös— ning av bolag är underkastade en fix skatt om 20 lfrs.
c) Omvandling av ett bolags företagsform föranleder ingen skatt. Är ändringarna i bo- lagsavtalet så väsentliga att en ny juridisk person skapas, anses en nybildning ha kom- mit till stånd och beskattning sker i enlighet därmed.
d) Sker fusion genom att ett bolag över- tar ett annat utgår skatt för kapitalökningen hos det övertagande bolaget. En fusion som sker genom sammanslagning av de fusione- rande bolagen till ett nytt bolag föranleder »droit d'apport» liksom vid en nybildning.
5 . Frankrike
a) Vid grundande av bolag och vid ökning av ett bolags kapital genom nya tillskott beskattas summan av tillskotten (pengar och annat) efter avdrag för skulderna med 1,6 %, varvid egendom åsätts saluvärdet och fordringar det nominella värdet (hypo- tek i tillskjutna fastigheter är underkastade en särskild skatt om 6,6 %). Vissa bygg- nadsbolag (bl. a. för socialt våningsbyggan- de) erlägger en fast skatt om 50 frs. Kapi- talökning genom överförande av reserver och vinster utlöser en s.k. »droit d'apport majoré» med 12 % av höjningsbeloppet. En särregel finns dock härvid för uppvärde- ringsreserver, prisstegringsfonder, återupp- byggnadsfonder och emissionsavgifter. Be- slut om ovillkorlig förlängning av ett bolags varaktighet utöver den föreskrivna varaktig- heten är underkastad en särskild skatt om 0,8 % av nettoförmögenheten (särregler för vissa byggnadsbolag liksom vid grundande).
b) Kapitalnedsättning leder i regel till en fast skatt om 10 frs. Förekommer det där-
vid utskiftning av förmögenhetsvärden till bolagsmän, så utlöser detta en »droit par— tage» om 0,8 % av det utskiftade beloppet. Likaledes beläggs upplösning med en fast skatt om 50 frs. Sker utskiftning av bolagets förmögenhetsvärden, så utlöser detta en skatt om 0,8 % av nettoförmögenhetens värde (med undantag för återlämnande av tillskott till den som verkställt tillskottet).
c) Vid omvandling av ett bolags juri- diska form på grund av lag eller annat stad- gande tas ut en fast skatt om 10 frs, om det inte till följd av väsentliga ändringar i be- stämmelserna (t. ex. ändring av bolagets än- damål) blir en helt ny juridisk person. I det senare fallet tas den normala »droit d'apport» ut på det nya bolagets mottagna tillskott.
(1) För fusion gäller särskilda bestäm- melser i Frankrike. Den tillskjutna netto- förmögenheten beskattas intill ett belopp motsvarande det övertagna bolagets kapital med 0,8 % och det därutöver utgående till- skottet (sammanslagningsöverskottet) med 2,4 % (före d. 1/1 1966 registrerade ur- kunder dock endast med 1,2 %). De över- tagna skulderna utlöser en fast avgift om 2,50 frs med uteslutande av övriga skatter på egendomsöverföringen.
6. Italien
a) I Italien är skatten vid registrering av bo- lagsbildning differentierad: 1 % för lös- öretillskott, 2,5 % för industriellt utnyttjad förmögenhet, 7,5 % för fast egendom lik— som 1 % för utländsk fast egendom, beräk— nad på tillskottets värde (saluvärdet). Hos utländska bolag beskattas endast det i Ita- lien använda kapitalet. Särregler gäller fram- för allt för industriella företag i Syditalien (fast skatt om 2 000 lire).
En särskild skatt med avgiftskaraktär, beräknad efter kapitalets storlek, gäller dess- utom för meddelande av regeringskonces— sion (införing i företagsregistret).
För beskattningen av kapitalökningar (även genom överförande av reserver) gäl- ler samma regler som vid bolagsbildning. Skatten tas dock ut endast på det belopp varmed kapitalet ökas. Kapitalökning ge-
nom överföring från valutahöjningsreserver är fri från skatt. Skatt tas inte ut för rege- ringskoncessionen vid överföring från re- server till kapital.
Vid förlängning av bolagets stadgade varaktighet utgår en fast skatt om 1000 lire jämte viss skatt på regeringskoncessio- nen.
b) Vid kapitalnedsättning och upplösning utgår likaså en fast skatt om 1 000 lire. Vid utskiftning av förmögenhetsvärden vid kapi- talnedsättningar tillämpas dock en skatt liknande den som förekommer vid bolags- bildning. Vid upplösning av bolag beskattas den utskiftade fasta förmögenheten med 7.5 % och lösöre med en fast skatt om 20 lire för de första 1 000 lire och 10 lire för varje ytterligare 1 OOO—tal lire av förmögen- heten. Vidare kan vid återlämnande av fastigheter vid upplösning även hypoteks- skatt utgå.
c) Ombildningar är föremål för en re- gistreringsskatt om 0,5 % på tillgångarna (brutto) och en skatt på regeringskonces- sionen med en femtedel av den skatt som utgår vid bolagsbildning.
d) Fusion utlöser motsvarande skatter som vid bolagsbildning, men reducerade till hälften. Skatten på regeringskoncessionen beräknas vid fusion genom nybildning lik- som vid bolagsbildning på det samlade ka- pitalet i det nya bolaget. Vid fusion genom övertagande minskas skatten till en femtedel och tas ut på höjningstillskottet om sam- manslagningen företas utan kapitalhöjning. Sker kapitalökning utgår full skatt på till- skottet av kapital.
7. Österrike
I Österrike utgår s.k. bolagsbildningsskatt (Gesellschaftssteuer) vid det första förvärvet av bolagsrätter i ett inländskt aktiebolag. Sådan skatt utgår likaledes för tillskott, som görs av bolagsman i ett inländskt aktie- bolag till följd av en förpliktelse som grun- dar sig på bolagsförhållandet. Detta gäller även lån från bolagsman. Undantagna från skatt är vissa allmännyttiga företag. Betal- ningsplikten åvilar i första hand bolaget men även förvärvarna av bolagsrätterna
svarar för skatten. Skattesatsen uppgår i re- gel till 2 % men är i vissa fall 1 %.
C. Stämpelskatt på överlåtelse av värde- papper
] . Danmark
Överlåtelsestämpeln är konstruerad på sam- ma sätt som emissionsstämpeln och regleras genom samma författning (lov den 1 april 1922 om stempelafgift). Aktier, andelsbe- vis och interimsbevis kan utställas till inne- havaren och transporteras utan stämpel. Beträffande obligationer kan finansministe- riet fritaga transporter på obligationerna från stämpelavgift och tillåta, att obliga- tionerna utställs att lyda på innehavaren, varvid dock stämpelavgiften för obligatio- nerna förhöjs till den femdubbla.
Frihet från överlåtelsestämpel föreligger för de obligationer som är fria från emis- sionsstämpel.
2. Finland
Lagen om stämpelskatt inehåller i 8 kap. bestämmelser om försäljning och byte av värdepapper. Med värdepapper avses här aktier jämte interimsbevis för dessa samt andra andelsbevis i ekonomiska samman- slutningar. Vidare anses såsom värdepapper sådana av aktiebolag utfärdade skuld- eller andra fordringsbevis, för vilka räntan är fastställd att vara beroende av årsvinstens eller dividendens storlek eller vilka berätti- gar till delaktighet i årsvinsten. Såsom vär- depapper anses även bevis om teckningsrätt' till aktier eller till fordringsbevis av ovan- nämnt slag och överlåtelsehandling rörande sådan rätt.
Då genom köpebrev överlåtits på avbe- talningskontrakt grundade rättigheter till aktier, vilka skall övergå i köparens ägo först efter viss tid, har köpebrevet ansetts inte innefatta överlåtelse av värdepapper.
Skattens belopp är, då försäljningen sker genom förmedling av fondbörs, 1 % och el- jest 1,2 % av köpeskillingen. Vid byte av värdepapper med olika värden beräknas skatten efter det större värdet. Statsrådet är
berättigat att i viss utsträckning höja skat- ten.
Frihet från stämpelskatt föreligger, då kommun eller av socialministeriet godkänd allmännyttig sammanslutning för bostads- anskaffning första gången överlåter aktier i ett av kommunen eller sammanslutningen bildat aktiebolag, i vilket kommunen eller sammanslutningen själv tecknat aktierna och som kommit i åtnjutande av statligt lån. Vidare är överlåtelse av värdepapper fri från skatt, om köpare eller säljare är fins- ka staten, folkpensionsanstalten, postspar- banken eller Finlands Bank och såvitt avser sistnämnda fall överlåtelsen sker för ban- kens egen eller statens räkning. Då kommun med stöd av förköpsrätt enligt lagen om bo- stadsproduktion förvärvar aktier i bostads— aktiebolag, som erhållit bostadslån, utgår ej heller skatt.
Vare sig försäljningen sker genom för- medling av fondbörs eller ej skall rörande överlåtelsen upprättas nota som förses med stämpelmärken. Som kontrollregel gäller dels att avtalande part är skyldig att inom två månader förete notan för offentlig myn- dighet och dels att överlåtelsen ej får infö- ras i aktieregistret förrän skatten betalts. Även bolagets styrelse är i sistnämnda fall ansvarig för skattens erläggande. Bankin- spektionen skall övervaka att ifrågavarande skatteförfattning efterlevs. Närmare be- stämmelser om nota och stämpelbeläggning därav finns meddelade i statsrådets till- lämpningsföreskrifter. Straffansvar stadgas för brott mot lagen eller tillämpningsföre- skrifterna.
3. Norge
För överlåtelse av aktier och obligationer stadgas stämpelplikt enligt »loven om stemplet papir». Stämpelbeloppen fastställs årligen av finansdepartementet. Beloppet är f. n. för aktier 1 % (1 kr. för varje påbör- jat 100-tal kr.) och för obligationer 0,1 % (1 kr. för varje påbörjat 1000-tal kr.) av slutsedelns belopp. Eftersom både säljare och köpare är skattskyldiga, blir den sam- lade stämpelavgiften för aktier 2 % och för obligationer 0,2 %. Statsobligationer är
fria från stämpel. Kontrollen över att stäm— pelplikten efterlevs anses enligt uttalande av gevinstbeskatningsutvalget (betänkande 20.5 1964) vara dåligt utbyggd.
4. Västtyskland
Vid överlåtelse av vissa värdepapper i andra fall än vid den ursprungliga emissionen ut- går s. k. Börsenumsatzsteuer. Det skatte- pliktiga området är mindre än beträffande Gesellschaftssteuer och Wertpapiersteuer. Å andra sidan krävs för att skatt skall utgå inte att värdepapperen är börsnoterade eller att de säljs på börs. Föremål för skatten är:
a) förskrivningar;
b) utdelningsbärande värdepapper (Divi— dendenwerte) samt
c) certifikat som utges såväl av tyska värdepappersfonder som av jämförliga ut- ländska företag.
Till utdelningsbärande värdepapper räk- nas aktier, andelar i bolag med begränsat ansvar, andelar i gruvbolag och andra värdepapper som utgör andelsinvestering i ett inhemskt eller utländskt kommer- siellt företag (Kapitalgesellschaft) samt där- jämte aktiecertifikat (interimscertifikat och andelscertifikat) och teckningsrätter till skat- tepliktiga värdepapper. Fonds återköp av certifikat är undantaget från skatt.
Överlåtelse av värdepapper beskattas om avtalet om överlåtelsen sluts i Tyskland el- ler utomlands och åtminstone en av parter- na är bosatt i Tyskland. En avtalspart an- ses vara bosatt i Tyskland om han har domicil eller permanent bosättning i Tysk- land eller har driftställe eller permanent representation där. En person anses dock ej som bosatt i Tyskland beträffande en trans- aktion, som avtalas genom hans utländska kontor.
Lagen nämner särskilt följande skatte- pliktiga transaktioner utan att därmed ute- sluta andra: tillskott av värdepapper till ett företags eller en associations kapital; ut- skiftning av värdepapper till aktieägare eller medlemmar vid upplösning av ett företag eller en association, eller vid en delägares eller medlems utträde; överlåtelser vilka är föremål för villkor eller tidsbegränsning.
Två eller flera beskattningsbara transaktio— ner anses inträffa vid byte av värdepapper mot andra värdepapper samt vid köp eller försäljning av värdepapper genom en fond- handlare.
Ej sällan ger en och samma transaktion upphov till både börsomsättningsskatt och bolagsbildningsskatt eller till börsomsätt- ningsskatt och värdepappersskatt. Som exempel kan nämnas att tillskott av värde- papper vid bildande av bolag och erhållan- de av aktier i utbyte är föremål — förutom för bolagsskatt för första förvärvet av bo- lagsrätter i det nybildade bolaget — för börsomsättningsskatt för förvärvet av de tillskjutna värdepapperen.
Skattefrihet föreligger vid följande slag av överlåtelser: transaktioner mellan fond- handlare utom såvitt avser andelar i bolag med begränsat ansvar (GmbH); utgivande av värdepapper till den första köparen; överlåtelse av obligationer utgivna av en tysk regering; byte av värdepapper av sam— ma typ utan kontant betalning därvid mel- langift som erläggs endast för att utjämna olikheter i värde ej anses innebära kontant betalning.
Skattskyldigheten åvilar den av parterna som är tysk fondhandlare. Om ingen av parterna är tysk fondhandlare, är båda parterna solidariskt ansvariga.
Skatten beräknas i regel på det överens- komna priset exkl. kostnaderna. Om inget pris avtalats, beräknas skatten på medeltalet av marknadspriset på kontraktsdagen eller, om detta pris ej kan fastställas, på värde- papperens värde.
Skattesatsen är 0,25 %. Den reduceras till 0,2 % vid förvärv av investmentcertifi- kat och till 0,1 % för förvärv av värde- papper utgivna av tyska regeringar, offent- liga kreditanstalter, inteckningsbanker och vissa andra offentliga eller halv—officiella institutioner. Om transaktioner företas utomlands och endast en av parterna är bo- satt i Tyskland, utgår skatten endast med halva beloppet.
Fondhandlare skall betala skatten kon- tant efter utgången av kalenderåret. De måste dOck verkställa förskottsbetalningar
under året så snart skattebeloppet överstiger 100 DM. Om ingen av parterna är fond- handlare, betalas skatten genom stämpel- märken som sätts på dokumentet rörande transaktionen (Schlussnote).
5. Nederländerna
Fondhandlares fondnotor rörande köp och försäljning av värdepapper är underkastade en särskild stämpelskatt (beurszegel) om 0,12 % (12 cent per 100 hfl) av köpeskil- lingen. Dubbla beläggningsstämplar an— vänds. 6. Belgien Stämpelskatt (taxe sur les operations de bourse) för belgiska och utländska värde- papper utgår vid varje köp eller försäljning och i regel vid varje förvärv eller överlå- telse mot betalning, som ingås eller full- följs i Belgien. Vidare utgår sådan skatt vid leverans till den som tecknat värdepap- per till följd av ett allmänt försäljningser- bjudande eller annan emission på den all- männa marknaden.
Skattesatsen är 0,06 % för obligationer avseende den belgiska statsskulden samt 0,12 % för obligationer avseende utländska statsskulder eller lån av provinser eller kommuner, vare sig belgiska eller utländska, ävensom för alla andra obligationer. För alla övriga värdepapper t. ex. aktier är skattesatsen 0,3 %, men den reduceras till 0,15 % om köp- eller försäljningsordern avser »acontomarknaden» eller avser värde- papper som är noterat på belgisk börs. För vissa transaktioner är skattesatsen 0,072 % om transaktionen avser en period om högst 20 dagar och 0,144 % om den avser en längre period.
Undantagna från skatt är affärer där ingen fondhandlare medverkar samt fond- handlares affärer för egen räkning. Skatte- frihet föreligger även vid leverans av bel- giska statsobligationer till förste innehava- ren samt för belgiska statspapper i vissa andra fall.
Skatten betalas av både köpare och säl- jare samt beräknas på transaktionens hela värde exkl. courtage. Uppbörden av skatten
verkställs av fondhandlaren genom påklist- ring av stämpelmärken på den fondnota som tillställs klienten.
7. Frankrike
Köp och försäljning av alla slags värde- papper på fondbörs är belagda med en stämpelskatt (droit de timbre) som varierar beroende på transaktionemas natur. Den betalas av förmedlarna enligt utdrag ur de- ras räkenskaper. För obligationer är skatte- satsen 0,3 % (0,03 fr per 10 fr) vid kon- tantaffärer och 0,15 % vid terminsaffärer och reportaffärer. När det gäller andra fondpapper, t. ex. aktier, är skattesatsen 0,6 % vid kontantaffärer, 0,3 % vid ter- minsaffärer och 0,15 % vid reportaffärer. Statspapper är fria från skatt.
8. Italien
Kontrakt rörande börsaffärer är föremål för en speciell stämpelskatt. Skattepliktiga är dels förskrivningar från staten, provinser, kommuner eller andra offentliga företag. dels aktier och obligationer utgivna av bo- lag inkl. certifikat från jordbrukskreditin- stitutioner, dels ock i regel varje värdepap- per av därmed jämställd natur, vare sig in- ländskt eller utländskt och vare sig börs- noterat eller ej. Varje sådant kontrakt in— gånget i enlighet med kommersiell sedvänja omfattas av skatten, vare sig det ingåtts utanför börs, kontant eller på tid, mot pre- mium eller som reportavtal.
Kontrakt som ingås utomlands har laglig verkan i Italien endast om de är under- kastade denna skatt, t.o.m. när överens- kommelse har träffats att fullfölja dem genom betalning begränsad till skillnaden i börsnoteringar. Skatten drabbar ej termins- och reportavtal rörande värdepapper, vars betalningstid överstiger 135 dagar; dessa kontrakt är i stället underkastade skatt på lån mot säkerhet.
Skattesatserna, som beräknas per 100 000 lire eller del därav, graderas i förhållande till kontraktets varaktighet (intill 135 dagar) och beror på om kontraktet kräver betal- ning kontant, enligt termin eller i report. Skattesatserna beror vidare på om kon-
traktet ingås direkt mellan parterna, ge- nom handlare eller privatpersoner, genom fondhandlare eller banker registrerade un- der vissa villkor eller genom andra fond- handlare. Maximiskatten är 0,3 % (300 lire per 100000 lire) vid terminskontrakt in- gånget direkt mellan parterna för mer än 90 dagar men högst 135 dagar. Om kontant- avtal avser uteslutande värdepapper, utgiv- na eller garanterade av staten, reduceras skatten till hälften. utom när avtalet slutits mellan vanliga fondhandlare.
Skatten betalas antingen genom köp av stämplat papper eller genom stämpling vid ett registreringskontor. Direkt betalning från kreditanstalter av skatt på kontanta börsaf- färer kan tillåtas av finansministeriet. Om en av parterna är utomlands, skall skatten för kontrakt som fullföljs i Italien betalas av den person som äger rätt att handla på den allmänna marknaden eller av den part som är bosatt i Italien. Straff stadgas för underlåtenhet att följa bestämmelserna.
9. Schweiz
Överföring av äganderätt till värdepapper beskattas, om en av kontrahenterna eller en av förmedlarna är fondhandlare. Bolag och ekonomiska föreningar jämställs med fond- handlare, om de enligt bolagsordning har till huvudändamål att delta i andra företag eller om enligt senaste balansräkning mer än 50 % av deras tillgångar består av an— delar och värdepapper. Skattesatsen är för schweiziska värdepapper 0,03 % och för utländska 0,1 %. Skatten beräknas på det överenskomna beloppet, betalas när trans- aktionen avslutas och fördelas lika mellan de båda kontrahenterna.
10. Österrike
S. k. Börsenumsatzsteuer utgår vid slutan- det av avtal om anskaffning av värdepapper, när affären sker i Österrike eller utom- lands med deltagande av minst en österri- kare. Undantag gäller för det första för- värvet av värdepapper, som är underkasta- de värdepappersskatt (Wertpapiersteuer), och under vissa förutsättningar förskriv- ningar utgivna av menigheter. Betalnings-
skyldigheten åvilar båda parterna solida— riskt. Skattesatsen är 0,02 % till 0,5 % av det överenskomna priset, varvid fondhan- delsaffärer med vissa värdepapper åtnjuter förmånligare behandling. För förvärv av andelsbevis i värdepappersfonden är skatte- satsen sålunda 0,06 % vid fondhandelsaf— färer och eljest 0,12 % .
l i. England
Överlåtelse av innehavaraktier genom akti— ernas överlämnande är inte föremål för stämpelskatt. Överlåtelse av registrerade ak- tier beskattas, men inte på grund av över- låtelsen som sådan utan på grund av nöd- vändigheten att utge ett nytt eller ändrat registreringsinstrument. Skatten vid försälj- ning av aktier och andra marknadsmässiga värdepapper är 2 % av värdet. Undantagna från skatt är vissa statliga obligationer samt aktier i statliga bolag.
12. USA
Federal stämpelskatt utgår vid överlåtelse av aktier med 0,04 % (4 c per 100 dollar) av det verkliga värdet, men inte mer än 8 c per aktie och inte mindre än 4 c per överlåtelse. Skatten utgår såväl vid köp som vid gåva. Detsamma gäller teckningsrätter. Upprättandet av ett kontrakt om köp av aktier medför skatteplikt. Skatten utgår oav- sett om bolaget är utländskt eller inländskt, därest någon del av transaktionen äger rum i USA. Således föreligger skatteplikt om kontraktet tecknas i USA, om utlämnandet sker i USA eller om en överlåtelse registre- ras i aktieboken i USA.
Formth är varje kontrahent skattskyldig men i praktiken betalar överlåtaren hela skatten om inte kontraktet stadgar annor- lunda. Stämpelmärken fästes i regel på ak- tierna. Emellertid har lagen sedan år 1959 tillåtit medlemmarna av börsen att under- låta användande av stämpelmärken på de flesta av deras börsaffärer.
Överlåtelse av bolags förskrivning är fö— remål för federal stämpelskatt om 0,05 % (5 c per 100 dollar) av det nominella be— loppet. Skatt utgår ej för amerikanska rege- ringens obligationer eller för delstaternas
eller dessas organs. Ett liknande undantag gäller för utländska statsobligationer. I öv— rigt gäller samma regler som i fråga om aktier.
D. Skatieharmoniseringen inom EEC
EEC-kommissionen har den 14 december 1964 till ministerrådet överlämnat förslag till direktiv angående harmonisering av in- direkta skatter på kapitalrörelser, vilket förslag godkänts av Europaparlamentet i juni 1965. Kommissionen behandlar i sitt förslag både stämpelskatten på värdepapper och den skatt som uttas på tillskjutet kapi- tal vid bildande av bolag (droit d'apport, Gesellschaftssteuer), till följd av dessa skat— ters inre samband. Fastän skattesatserna in- te är höga för dessa skatter, anses de likväl utgöra ett hinder för kapitalrörelserna mel- lan medlemsstaterna. Kommissionen utgår från övervägandet att kapitalomsättnings- skatterna inte längre kan anses som för- nuftiga element i ett modernt skattesystem. Emellertid har kommissionen funnit att det mål som bör uppställas, nämligen fullstän- digt avskaffande av dessa skatter, på grund av fiskaliska betänkligheter och av budgetå- ra skäl knappast kan uppnås f.n. Kom- missionen har därför enats om en mindre långtgående lösning, vars huvudpunkter är att avskaffa stämpelskatten på värdepapper och att förenhetliga bolagsbildningsskatten. Förslaget innebär följande.
1. Avskaffande av Värdepappersskatten Grundtanken i förslaget är att värdepap- persskatten och jämförbara stämpelskatter som tas ut i EEC-staterna vid framställning, utgivande eller därmed jämförliga transak- tioner med in— och utländska värdepapper (bolagsrätter och begränsade fordringsrät- ter) avskaffas. Här avses således värde- papper vare sig de representerar bolagets eget eller lånade kapital och oberoende av värdepapperens ursprung. Bortsett från den harmoniserade bolagsbildningsskatten skall bolagen och personföreningarna inte betala någon ytterligare skatt (droits d”apport, re— gistreringsskatter) vid upptagande av kapital
och registrering av de tidigare angivna transaktionerna.
Börsomsättningsskatter och skatter vid äganderättsövergång (särskilt lagfartsstäm- pel) liksom utgifter med avgiftskaraktär (t. ex. införing i handelsregistret) förblir dock oberörda därav. Harmoniseringen av de övriga omsättningsskatterna avser kom- missionen att behandla i senare förslag på ett senare stadium av utvecklingen.
2. Harmonisering av bolagsbildnings- skatten
Harmoniseringen av bolagsbildningsskatten gäller alla de element som härvid spelar någon roll, nämligen kretsen av skatte- pliktiga, skatteobjekten, beräkningsgrunder- na och skattesatsen. I princip skall det ka- pital som finns i ett bolag endast bli före- mål för beskattning en gång och endast i den stat där bolagets verkliga ledning har sitt säte. Vidare förutses att ett bolags anskaffande av eget kapital, eller lånat ka- pital i fall då negotiabla värdepapper utgi— vits för lån, inte skall drabbas av någon annan indirekt skatt än avgift på tillskjutet kapital. Grunddragen i kommissionens för- slag till en gemensam bolagsbildningsskatt är följande:
a) Skatteplikt skall åligga dels bolag, varmed i förslaget förstås s.k. kapitalbolag i inskränkt bemärkelse (aktiebolag. kom- manditbolag på aktier, bolag med begrän— sat ansvar) dels andra juridiska personer, bolag och personföreningar, som fullföljer förvärvssyfte, såvida deras grundkapital är uppdelat i överlåtelsebara bolagsrätter och innehavaren endast svarar intill beloppet av sin insats resp. att grundkapitalet är uppdelat i bolagsrätter som kan omsättas på en fondbörs. Enligt förslaget skall det dessutom stå de enskilda länderna fritt att även ålägga ev. andra bolag och person- föreningar, som drivs i förvärvssyfte (t. ex. handelsbolag), bolagsbildningsskatt.
Dessutom överlämnar förslaget åt med- lemsstaternas fria beprövande att befria från skatt dels bolag, som tjänar allmän- nyttiga ändamål — såvida minst hälften av
grundkapitalet är i offentligrättsliga kor- porationers ägo — dels ock bolag som en- ligt bolagsordning och den faktiska förvalt- ningen uteslutande och omedelbart tjänar välgörande eller allmännyttiga ändamål el- ler folkbildningsändamål. Kommissionen skall efter medlemsstaternas hörande kunna stadfästa även andra befrielser, sänkningar eller höjningar av skattesatserna på grund- val av lika behandling ur skattesynpunkt, sociala hänsyn eller särskilda situationer.
Beskattningsrätten skall tillhöra den stat, i vilken den faktiska driftsledningen befin— ner sig.
b) Skatten skall obligatoriskt anknyta till följande faktorer: grundande, höjning av grundkapital resp. bolagsförmögenheten ge- nom tillskott av förmögenhetsvärden av alla slag, såvida de betalas med bolagsrät- ter, omvandling av ett annat bolag till ett skattepliktigt bolag, förläggandet av styrel- sen till en medlemsstat som anser det dit förlagda hittills icke skattepliktiga bolaget som skattepliktigt.
Till de enskilda ländernas beprövande skall överlämnas beskattningen av kapital- ökningar av bolagsmedel, andra prestationer som är ägnade att höja värdet av bolagsrät- terna, vinstobligationer och lån från bo- lagsman (inkl. lån för vilka bolagsman gått i borgen). Varje medlemsstat skall alltjämt äga möjlighet att ta ut lagfartsstämpel på fastighet då densamma är belägen på dem territorium och utgör tillskott vid bolags— bildning.
Förslaget utesluter uttryckligen att skatt uttas vid omvandling av ett bolag till ett annat, vid ändring av bolags affärsändamål, vid förlängning av bolags bestånd såvida förlängningen företas före utgången av bola- gets varaktighetstid, liksom vid blotta om- placeringen av styrelsen, när bolaget är skattepliktigt enligt båda ländernas lagstift- ning.
c) Beskattningsunderlaget skall i regel utgöras av det totala värdet av de tillskjutna förmögenhetsvärdena med avdrag för be- lastning vid förvärv av bolagsrätter, dock minst det nominella värdet; vid skatteplik- tig omvandling till ett aktiebolag och om-
placering av styrelsen bolagets hela värde efter avdrag av skulder; vid kapitalökningar genom bolagsmedel det omvandlade vinst- medelsbeloppets värde; vid lån från bolags- man lånets nominella värde. Vid värde- beräkningen skall undantas de tillskott som redan blivit föremål för bolagsskatt hos bo— laget.
Dessutom skall det stå varje stat fritt att med verkan för sitt eget beskattningsområde från beskattning undanta tillskott från per- sonligt ansvarig bolagsman.
d) Skattesatsen skall fastställas till 1 %. Den skall dock utgöra 0,5 % vid fusioner liksom vid saneringar genom kapitalned- sättning och ökning av grundkapitalet ge- nom tillskott. Det skall stå medlemsstaterna fritt att för skatteobjekt inom sitt beskatt- ningsområde tillämpa en lägre skattesats.
Enligt EEC-kommissionens yrkande skall medlemsstaterna förverkliga förslaget se- nast 12 månader efter ministerrådets avslu- tande genom konkludenta lagstiftningsåt- gärder.
3. Investmentföretagens skatterättsliga ställning EEC:s bankfederation har i en rapport i november 1963 behandlat frågan om in- vestmentföretags skatterättsliga ställning. Bankfederationen finner erfarenheten ha visat att investmentbolag inte kan skapas eller utveckla sig, om inte åtgärder vidtas för att tillförsäkra dem neutralitet vid be- skattningen. Därmed avses att de som spa— rar i aktiefonder totalt inte bör ha större skattebördor än de som äger aktier direkt. Villkoren för en fullständig skattemässig neutralitet är enligt bankfederationen föl- jande. Investmentbolags bildande bör ej tyngas av alltför tunga fiskala pålagor. Om det förefinns skatter som drabbar tillkomst eller cirkulation av värdepapper (droit de timbre och droit d'enregistrement) eller vär- depappers försäljning på börsen (impöt sur les operations de bourse), är det lämp— ligt att undvika att spararna underkastas en dubbel beskattning av värdepapper. Invest— mentföretag bör ej behandlas som ett skat- tesubjekt, dvs. bör inte underkastas skatter
som drabbar vinsterna, förmögenheten eller den yrkesmässiga driften. Om det finns ett källskatteavdrag på inkomst från värde- papper, bör inkomst, som inkasseras av in- vestmentföretaget och därefter åter utdelas av detta, ej bli föremål för sådant avdrag mer än en gång. Avdrag som skett vid käl- lan bör medge innehavare av aktiefonds— bevis samma skattekredit eller samma rätt att återfå skatt, som föreligger för ägare av aktier direkt. En sådan likhet i behand- lingen bör tillförsäkras ej blott genom varje lands interna lagstiftning utan även i lika mån vid tillämpningen av internationella konventioner. Slutligen bör enligt bankfe- derationens mening en intäkts karaktär inte ändras när intäkten uppkommer genom ett kollektivt ägande; det är således önskvärt att en kapitalvinst bibehåller denna karaktär och inte omformas till inkomst.
Bankfederationen har i enlighet med nyssnämnda konstateranden ansett sig böra framlägga följande förslag. Medlemssta- terna i EEC bör bemöda sig om att för aktiefondernas del genomföra en fiskal neu- tralitet som är så fullständig som möjligt. Kan ej en fullständig neutralitet uppnås bör man dock söka nå en i detta hänseende gynnsam lösning. Vid beskattningen av ak- tiefonder bör man inte fästa sig vid den juridiska form aktiefonderna givits utan ta hänsyn till de finansiella mål som fonderna försöker uppnå. Likformig behandling i be- skattningshänseende av aktieägande genom aktiefonder och direkt aktieägande bör er- nås ej blott i varje intern lagstiftning utan även i de internationella konventioner som sådan stat biträtt. Med hänsyn till de tek- niska svårigheterna borde det vara allmänt tillåtet för investmentbolag och öppna fon- der att få återbetalning av källskatteavdrag för att genom bolagens och fondernas för- medling gynna dess andelsägare.
_
Korven. ,
Norrdisk udredningsserie (Nu) 1969
Kromologisk förteckning
1. Utwidgat nordiskt ekonomiskt samarbete.
2. Laaajennettu pohjoismainen taloudellinen yhteistyö.
3. Noordtorsks miliövårdsutredning.
4. Fönrslag till utbyggnad avdensamnordiska fortbildningen förr Journalister.
5. Kovnsumentoplysning ! undervisningen.
Statens offentliga utredningar 1969
Systematisk förteckning
J ustitiedepa rte mentet Faktisk brottslighet bland skolbarn. [1] Bostadsrkt. [4] Utsökningsritx IX. [5] Kungörelseannoneering. [7] ADB lnon inskrivningavåaendet. [9] Ny gruvlsg. [10] Internationell adoptionsrätt. [11]
Kommunikationsdepartementet Ny siöarbetsridslag. [3]
Finansdepartementet
Förenklat obligationshantering. [13] Lagstiftn'ng om värdepapper m.m. och om stämpelskatt på värdepapper. [16]
Utbildningsdepartementet
Om eexurllivet i Sverige. [2]
Sexualkmskapen på grundskolans högstadium. [8] Regionmisik. [12
Filmen- censur oc ansvar. [14]
Jordbruksdepartementet Växtförädarrätt. [15]
Clvlldepartementet Offentligt tjämtemäna bisysslor. [6]
Anm. S'ffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummeri den kronologiska förteckningen. __, _” ___-w—--'*tIQeckmane Tryckerier AB 1989