Prop. 1965:160

('angående ackord och eftergift beträffande vissa statens fordringar, m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

1

Nr 160

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ackord och

eftergift beträffande vissa statens fordringar, m. m.; given Stockholms slott den 8 oktober 1965.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till 1) förordning om ändrad lydelse av 62 § uppbördsförordningen den 5 ju­ ni 1953 (nr 272);

2) förordning om ackord och avskrivning rörande vissa skatter; 3) förordning om ändrad lydelse av 30 § förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.;

dels bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredra­ gande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås regler om ackord rörande skatt samt avskriv­ ning av sådana skatter som ej omfattas av bestämmelserna om avskrivning i uppbördsförordningen. Det föreslås att samma bestämmelser för ackord och avskrivning skall gälla i fråga om alla skatter. Ackordsbestämmelserna beträffande skatter föreslås vidare skola gälla även avgifter som avskrivs enligt uppbördsförordningens avskrivningsbestämmelser.

Beträffande andra statens fordringar än skatter, böter och lån av statsme­ del m. m. föreslås i propositionen att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att dels under vissa villkor antaga ackordsförslag och meddela efter­ gift, dels uppdraga åt underordnad myndighet att under samma villkor be­ sluta om ackord och eftergift.

Det föreslås vidare att försvarets civilförvaltning och kammarkollegiet skall vara centrala myndigheter för bevakning och indrivning av vissa sta­ tens fordringar.

De föreslagna bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1966.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 160

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 62 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 62 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Finner länsstyrelsen----------Länsstyrelsen må---------------

62 §.

----------------- därtill äro. ------------- bör göras.

Bjuder skattskyldig eller arbetsgi­ vare, som enligt denna förordning är ansvarig för arbetstagares skatt, ackord som rör skatt, må länsstyrel­ sen antaga ackordsförslaget i denna del, om det kan anses vara till fördel för det allmänna. Ackordsförslag, som icke framställes i konkurs eller enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs, må dock antagas en­ dast på villkor att även övriga bor­ genärer som ackordet angår god­ känna detta.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

3

Förslag

till

Förordning

om ackord och avskrivning rörande vissa skatter

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Bestämmelserna i 62 § tredje stycket uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272) om förutsättningarna för antagande av ackordsförslag samt i 66 § första stycket och 67 § andra stycket samma förordning om avskriv­ ning gälla även annan skatt än sådan som avses i 1 § första stycket upp­ bördsförordningen, även om det ej är särskilt föreskrivet.

Med skatt förstås i denna förordning statsmedel som i riksstaten hänföres till bevillning med undantag av postmedel och andra tullmedel än tull.

2

§•

Behörig att antaga ackordsförslag eller avskriva skatt enligt 1 § är, om annat ej föreskrivits, den centrala beskattningsmyndigheten eller, om sådan ej finnes, länsstyrelsen.

3 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 30 § förordningen den 18 december 1959 (nr 552)

angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om

allmän försäkring, m. m.

Härigenom förordnas, att 30 § förordningen den 18 december 1959 an­ gående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring in. m.,1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

30

Vad i uppbördsförordningen och föreskrifter angående tillämpning­ en av nämnda förordning stadgas om restavgift, indrivning och redo­ visning av restförd skatt, avkort- ning och avskrivning av skatt samt upprättande av balanslängd skall äga motsvarande tillämpning i fråga om avgiftsbelopp som avses i 29 §; dock skall befogenhet, som enligt 58 § 2 mom. angivna förordning till­ kommer länsstyrelse eller riksräkenskapsverket, i stället utövas av riksförsäkringsverket. Angående ef- terkrav och preskription skall vad i 70 och 71 §§ uppbördsförordning­ en stadgas äga motsvarande tillämp­ ning, dock att vad i 70 § 2 mom. nämnda förordning sägs beträffan­ de länsstyrelse i stället skall gälla riksförsäkringsverket.

(Föreslagen lydelse)

§•

Vad i uppbördsförordningen och föreskrifter angående tillämpningen av nämnda förordning stadgas om restavgift, indrivning och redo­ visning av restförd skatt, avkort- ning och avskrivning av skatt, an­ tagande av ackordsförslag som rör skatt samt upprättande av balans­ längd skall äga motsvarande tillämp­ ning i fråga om avgiftsbelopp som avses i 29 §; dock skall befogenhet, som enligt 58 § 2 mom. angivna för­ ordning tillkommer länsstyrelse eller riksrevisionsverket, i stället utövas av riksförsäkringsverket. Angående efterkrav och preskription skall vad i 70 och 71 §§ uppbördsförordningen stadgas äga motsvarande tillämp­ ning, dock att vad i 70 § 2 mom. nämnda förordning sägs beträffan­ de länsstyrelse i stället skall gälla riksförsäkringsverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1966.

1 Ny lydelse av rubriken och förordningen omtryckt, se 1962: 396.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­ rådet på Stockholms slott den 8 oktober 1965.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^indström, K^liN^g,

E^denman, H^ermansson, A^spling, P^alme, S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist,

G^ustafsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ackord och efter­ gift beträffande vissa statens fordringar samt anför.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1955 tillkallade dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet P. E. Sköld, såsom sakkunniga regeringsrådet Enar Eckerberg (ordförande), numera f. d. kam­ marrättsrådet Thorsten Wikström och byråchefen i riksrevisionsverket Ber­ til Ehnbom med uppdrag att verkställa utredning rörande redogöraransvaret och anmärkningsprocessen jämte därmed sammanhängande frågor. I direk­ tiven framhölls bl. a. att i anslutning till utredningen en översyn borde ske av formerna för eftergift och avskrivning beträffande statens fordringar. Handläggningen av dylika frågor syntes vara alltför omständlig och känne­ tecknades av viss osäkerhet från myndigheternas sida, enär bestämmelser på området antingen helt saknades eller var föråldrade. Även formerna för be­ vakningen av statsverkets fordringsanspråk borde inbegripas i utredningen.

Den 5 juli 1960 uppdrogs åt krigsrådet i försvarets civilförvaltning Curt Nilsson att såsom expert biträda de sakkunniga, som antagit benämningen utredningen angående redogöraransvaret m. in.

Utredningen avlämnade den 20 februari 1960 betänkande med förslag till förordning om förfarandet i anmärkningsmål m. m. (SOU 1960: 7). Be­ tänkandet anmäldes för riksdagen i prop. 1961: 119 och förslaget antogs i huvudsak oförändrat av riksdagen (IAU 41, rskr 335). Den härigenom ge­ nomförda lagstiftningen innebar bl. a. att det s. k. redogöraransvaret av­ skaffades (SFS 1961:313).

Genom berörda betänkande SOU 1960: 7 avslutade utredningen sitt upp­ drag i vad det avsett redogöraransvaret och anmärkningsprocessen. Uppdra­

6

get i övrigt avsåg såsom nyss nämnts formerna för bevakning, avskrivning och eftergift av statens fordringar. Utredningen har fattat sitt uppdrag i den­ na del så att bär avses sådana statens fordringar, beträffande vilka beslu­ tanderätten i sista hand ligger hos Kungl. Maj :t eller Kungl. Maj :t och riks­ dagen, men inte fordringar som hänför sig till statliga inrättningar, vilka utgör särskilda, från Kungl. Maj :t fristående rättssubjekt, t. ex. riksdagens verk. Utredningen har i sina författningsförslag för den förstnämnda grup­ pen använt beteckningen kronans fordringar.

Med skrivelse den 9 november 1962 har utredningen överlämnat betänkan­ det »Bevakning, avskrivning och eftergift av kronans fordringar» (SOU 1962:49).

Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgetts av justitiekanslers- ämbetet, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, fång­ vårdsstyrelsen (numera kriminalvårdsstyrelsen), dåvarande arméintenden- turförvaltningen, armétygförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvalt­ ningen, försvarets civilförvaltning, försvarets fabriksstyrelse, fortifikations- förvaltningen, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrel­ sen, bostadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, generalpoststyrelsen (numera poststyrelsen), telestyrelsen, järnvägsstyrel­ sen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrel­ sen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, luftfartsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, kammarrätten, generaltullstyrelsen, riksre­ visionsverket, kontrollstyrelsen, sjömansskattenämnden, domänstyrelsen, lantbruk sstyrelsen, lantinäteristyrelsen, sjöfartsstyrelsen, rikets allmänna kartverk, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, Sveriges geologiska undersökning, statens provningsanstalt, fullmäktige i riksbanken, fullmäk­ tige i riksgäldskontoret, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, Karo­ linska sjukhuset, universitetet i Uppsala, Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, statens veterinärmedicinska anstalt, Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Stats- tjänstemännens riksförbund (SR), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Svenska exekutionsmännens riksförbund, Svenska företagares riksförbund och Stockholms handelskammare.

Vid remissbehandlingen har utredningens betänkande fått ett i huvudsak gynnsamt mottagande.

Utredningen har föreslagit att bestämmelser om bevakning och indrivning av kronans fordringar meddelas i en kungörelse samt att regler om avskriv­ ning och medgivande av ackord rörande kronans fordringar i allmänhet ges i en förordning. Bestämmelser om ackord rörande skatter bör enligt utredningen dels infogas i uppbördsförordningen och dels utfärdas i en särskild förordning, som även upptar bestämmelser om avskrivning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

7

vissa skatter m. m. Författningsförslagen torde få fogas till statsrådspro­ tokollet i detta ärende som bilagor 1—4. Utredningen anser att rätt att efterge vissa slags fordringar, hl. a. af färsfordringar och skadeståndsf ord­ ringar, bör tillkomma Kungl. Maj :t med behörighet att i viss utsträckning delegera sådan eftergiftsrätt till myndighet. Utredningen förordar att sådant bemyndigande utverkas hos riksdagen. Författningsförslag i fråga om efter­ gift av fordringar har därför inte framlagts i betänkandet.

Utredningens författningsförslag innehåller endast till mindre del be­ stämmelser som kräver riksdagens medverkan. Bestämmelser om bevakning och indrivning av statens fordringar äger Kungl. Maj :t meddela utan att höra riksdagen. (Med indrivning förstås här och i det följande alla åtgärder för utfående av betalning. Begreppet tas alltså i en betydelse som är vidare än vad som menas med indrivning i uppbördsförordningen och bötesindriv- ningsförordningen.) Gällande generella avskrivningsregler har likaledes med­ delats av Kungl. Maj:t. Däremot fordras för utfärdandet av bestämmelser om medgivande av ackord och meddelande av eftergift i fråga om statens fordringar i princip riksdagens medverkan. Jag ämnar därför i det följande föreslå att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande att anta ac- kordsförslag och meddela eftergift samt att uppdra åt myndighet att beslu­ ta härom.

Vad utredningen och remissinstanserna anfört i förevarande spörsmål har väsentlig betydelse för bedömningen av en hemställan hos riksdagen om sådana bemyndiganden för Kungl. Maj :t, som jag nu bär antytt. Jag kom­ mer därför i det följande att, även i de delar där riksdagens beslut ej behövs, beröra vad som anförts om såväl bevakning och indrivning som avskrivning, ackord och eftergift i den utsträckning som erfordras för att er­ hålla tillräcklig uppfattning om innebörden av sådana bemyndiganden. Jag avser att därefter ingå på vad utredningen och remissinstanserna föreslagit om ackord rörande skatter m. in. samt avskrivning av vissa skatter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Historik

Beträffande den historiska bakgrunden till nuvarande rättsläge i fråga om avskrivning samt bevakning och indrivning av kronans fordringar även­ som medgivande av ackord och meddelande av eftergift av kronans ford- ringsanspråk lämnas en utförlig redogörelse i utredningens betänkande, vartill jag hänvisar (s. 15—44). Här må blott erinras om följande.

Avskrivnings förf arandet grundar sig i väsentliga hänseenden på den ännu gällande förordningen den It december 1830 (nr 85) angående behandling­ en av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål. Förordningen tillkom i anledning av två särskilda skrivelser den 7 december 1829 av rikets ständer med begäran om förslag till allmän stadga om avskrivningar i sta­

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

tens räkenskaper. Samtidigt med utfärdandet av 1830 års förordning upp­ drog Kungl. Maj :t åt vissa ämbetsverk att inkomma med förslag till bestäm­ dare föreskrifter rörande grunderna och villkoren för avskrivningar i sta­ tens räkenskaper och eftergift av kronans fastställda fordringar. Sistnämn­ da fråga ansåg Kungl. Maj :t vara föremål för sin och ständernas gemensam­ ma prövning. Ämbetsverken inkom år 1834 med gemensamt yttrande i an­ ledning av uppdraget, men ärendet synes därefter inte ha föranlett vidare åtgärd.

Den grundläggande bestämmelsen i 1830 års förordning stadgar att extra- ordinarie avskrivning må beviljas endast då den förlust i penningar eller persedlar varom fråga är utreds vara tillkommen utan någons förvållande eller då tillgång till förlustens ersättning brister hos den eller dem, som där­ till är lagligen förpliktade.

I anledning av en anmärkning av 1896 års riksdagsrevisorer begärde 1897 års riksdag (rskr 97) att Kungl. Maj :t måtte överväga vidsträcktare möj­ ligheter till avskrivning av kronans fordringar. Framställningen ledde till utfärdandet av kungörelsen den 3 maj 1901 (nr 28) angående viss ändring i förenämnda förordning av år 1830. I kungörelsen stadgades att avskriv­ ning fick ske — förutom i de fall då sådan redan förut varit medgiven — tio år efter fordringens uppkomst därest upprepade krav i viss ordning varit resultatlösa.

Då avskrivningsmöjligheterna enligt 1901 års kungörelse likväl visade sig otillräckliga ersattes den med kungörelsen den 29 september 1911 (nr 106) angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående ford­ ringar, som alltjämt gäller vid sidan av 1830 års förordning. Redogörelse för kungörelsens huvudsakliga innehåll lämnas i det följande.

Avskrivningsförfarandet har senare vid några tillfällen berörts av riksda­ gens revisorer. I anledning av vad revisorerna anfört i sin berättelse år 1936 begärde riksdagen en översyn av bestämmelserna rörande avskrivning av kronans fordringar (rskr 1937: 311, 5:o). Behovet av en utredning i ämnet underströks senare av 1945 års riksdag (rskr 352, 8:o).

Vad beträffar bevakning och indrivning av andra kronans fordringar än skatter och böter finns inte några enhetliga och allmänt gällande bestäm­ melser. Även denna fråga uppmärksammades av riksdagens revisorer i deras berättelse till 1937 års riksdag, vari revisorerna ansåg en ingående utredning på området erforderlig. Denna uppfattning delades av riksdagen, som gjorde framställning i saken hos Kungl. Maj :t (rskr 1937: 311, 7:o).

1 anledning härav uppdrogs åt dåvarande riksräkenskapsverket att avge utlåtande och förslag, vilket skedde i promemoria den 8 augusti 1942. Pro­ memorian utmynnade vad angår bevakning och indrivning i ett diskussions- förslag till författning, för vilket redogörelse lämnas på s. 30—31 i utred­ ningens betänkande. Förslaget föranledde dock inte några åtgärder.

9

Riksdagsrevisorerna har senare berört frågan om indrivning av kronans fordringar, nämligen i sin berättelse till 1960 års riksdag. Revisorerna ifrå­ gasatte bl. a., om den nuvarande organisationen för tillvaratagande av kro­ nans rätt i förevarande hänseende var den effektivast möjliga och fann önskvärt att en utredning i ämnet kom till stånd. I denna riktning uttalade sig även riksdagen (rskr 1960:368).

Frågan om bestämmelser rörande medgivande av ackord på kronans väg­ nar och meddelande av eftergift av kronans fordringar har uppmärksam­ mats först under senare tid. Sålunda upptogs dessa frågor till behandling i riksräkenskapsverkets nyssnämnda promemoria år 1942. Verket framhöll därvid bl. a. att Kungl. Maj:ts möjligheter att biträda ackord och att med­ dela eftergift av fordringsanspråk borde utvidgas.

Dessförinnan hade dock ackordsfrågan uppmärksammats i samband med att riksdagen bemyndigat Kungl. Maj :t att biträda ackord beträffande ford­ ringar avseende lån av statsmedel. Det första bemyndigandet av detta slag tillkom år 1929 (prop. 1929: 149, SU 44, rskr 97). Även beträffande från- trädande av kronans fordringar genom eftergift föreligger vissa bemyn- diganden från riksdagen. Så t. ex. har riksdagen sedan år 1945 för ett bud­ getår i sänder bemyndigat Kungl. Maj :t att besluta om avstående av vissa kronans skadeståndsanspråk, uppkomna inom försvarsväsendet. Vidare har riksdagen lämnat Kungl. Maj :t visst bemyndigande att efterge skyl­ dighet att återbetala felaktigt utbetalda löner och pensioner (prop. 1946: 375, SU 305, rskr 565).

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Bevakning och indrivning

Gällande bestämmelser och praxis

Såsom framgår av det föregående finns inga enhetliga och allmänt gällan­ de bestämmelser om bevakning och indrivning av de kronans fordringar som avser annat än skatter och böter. Det ligger emellertid i sakens na­ tur att varje myndighet har att verka i detta syfte beträffande fordringar som uppkommit inom dess förvaltningsområde. Har myndighet erhållit Kungl. Maj :ts uppdrag att förvalta statliga lån innebär detta vanligen även skyldighet att bevaka och indriva förfallna räntor och amortering­ ar på lånen. Vidare finns närmare ehuru tämligen sparsamma bestäm­ melser om bevakning och indrivning i en del instruktioner och arbets­ ordningar för statliga myndigheter samt i låneförfattningar. Med stöd av sådana bestämmelser har flera myndigheter utarbetat föreskrifter om det närmare förfarandet i berörda hänseenden, och i andra fall har en fast prax­ is utbildat sig.

10

I betänkandet lämnas på s. 44—59 en redogörelse för särskilda bestäm­ melser om bevakning och indrivning beträffande ett antal verk samt för hur det praktiska törtarandet härför utbildats i dessa fall. Från denna redogö­ relse torde här få återges följande.

Som exempel på verk, som enligt sin instruktion har att handlägga hit­ hörande ärenden, anges försvarets civilförvaltning. Civilförvaltningens ålig­ ganden avser skaderegleringsverksamhet, indrivningsverksamhet och övriga rättsliga angelägenheter inom krigsmakten. Civilförvaltningen har utfärdat föreskrifter och anvisningar angående förfarandet i ersättningsmål m. m., vilka gäller för försvarets regionala och lokala myndigheter samt i tillämp­ liga delar vid centrala förvaltningsmyndigheter i såväl fred som krig. Reg­ lerna innebär att då militär befattningshavare eller domstol ålagt någon er­ sättningsskyldighet bevakas fordringen av befattningshavare som av veder­ börande förbandschef fått i uppdrag att handlägga bevakningsärenden. För bevakningens utförande har meddelats närmare bestämmelser i anvisningar­ na. Blir krav på betalning resultatlöst, överlämnas ärendet till försvarets civilförvaltning för fortsatt handläggning. För denna indrivningsverksam­ het finns inga bestämmelser utfärdade men en viss på erfarenhet grundad praxis har givetvis utbildat sig. Rörande omfattningen av verksamheten må nämnas att varje år bokförs ca 1 000 nya ärenden, vilka är i specifik mening indrivningsärenden, enär tidigare krav på betalning visat sig resul­ tatlösa. Ärendena avser vitt skilda typer av fordringar; ca 55 % av deras antal avser ersättning för förkomna persedlar, 8 % förpassningskostnader och 10 % för mycket erhållen lön; ca 17 % avser betalning för varor, hyra eller arrende, medan återstående 10 % utgör skadeståndsfordringar.

De större af färsdrivande verken omhänderhar vart för sig bevakning och indrivning av sina fordringar genom sin juridiska byrå eller ombudsman.

Normalt börjar emellertid indrivningsarbetet hos vederbörande lokala or­ gan resp. andra centrala byråer än de juridiska men fullföljs hos de sist­ nämnda.

Beträffande frekvensen av indrivningsärendena hos de affärsdrivande ver­ ken lämnas i betänkandet bl. a. följande uppgifter.

Av ca 2 900 ärenden, som år 1960 inkom till telestyrelsens ombudsmanna- expedition, föranledde 2 400 ansökan om betalningsföreläggande, 2 lagsök­ ning och 27 stämning. Hos statens järnvägar inkom år 1960 till distriktens ombudsmän 1 828 indrivningsärenden, av vilka 348 föranledde ansökan om betalningsföreläggande, 44 lagsökning och 400 stämning. Till vattenfalls­ styrelsen inkom samma år 848 indrivningsärenden; 412 föranledde ansökan om betalningsföreläggande, 3 lagsökning och 2 stämning. Antalet till domänfiskalen år 1960 inkomna indrivningsärenden utgjorde 808, varav 331 föranledde ansökan om betalningsföreläggande och 77 lagsökning. Dessa domänverkets fordringsärenden, som på grund av utebliven betalning o. d.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

der, medge betalningsanstånd även i fall då dylikt anstånd ej påkallas av gäldenärs eller löftesmäns iråkade obestånd.

Vad nu sagts om bevakning grundar sig på den nyss berörda, i sakens na­ tur liggande skyldigheten för varje statlig myndighet att bevaka sådan kro­ nans fordran som uppkommit inom dess förvaltningsområde eller eljest om- händerhas av myndigheten. För vissa myndigheter finns emellertid en all­ män skyldighet att bevaka kronans rätt. Till en början må erinras om det för justitiekanslern i instruktionen den 30 december 1947 (nr 1014) för justitiekanslersämbetet stadgade åliggandet att under Kungl. Maj :t be­ vaka kronans rätt — en skyldighet som givetvis dock inte kan avse be­ vakning i detalj. I instruktionen den 6 december 1957 (nr 651) för kam­ markollegiet finns bestämmelse om skyldighet för kollegiet att bevaka det allmännas intressen vid förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen samt att bevaka rätten till viss fast egendom. Nu nämnda skyldighet torde i förekommande fall även avse fordringsbevakning.

En omfattande skyldighet att bevaka kronans rätt i olika avseenden ålig­ ger länsstyrelse. Sålunda föreskrivs i 6 § länsstyrelseinstruktionen den 30 maj 1958 (nr 333) bl. a., att det åligger länsstyrelse att, i den mån detta ej ankommer på annan myndighet, förvalta av statsmedel utlämnade lån och förskott, vaka över att avgivna skuldförbindelser bibehålls i gällande kraft och att lämnade säkerheter är betryggande, vidta vederbörliga åt­ gärder för utkrävande av kronans rätt samt tillse att sådan inom länet befintlig fast och lös egendom, som tillhör staten eller varöver staten eljest har vård och inseende, inte vanvårdas eller obehörigen disponeras.

Enbart den omständigheten att myndigheten skall i visst avseende be­ vaka kronans rätt innebär emellertid ej, att myndigheten äger föra talan inför domstol i mål som avser sådan rätt. Sålunda har landsfiskal inte an­ setts äga föra kronans talan i rättegång som uppkommit i konkurs vari landsfiskalen bevakat kronans fordringar.

I betänkandet anförs i nämnda hänseende bl. a.

De myndigheter som äger föra kronans talan i civilmål är — förutom ju­ stitiekanslern samt överståthållarämbetet och länsstyrelserna — såvitt ut­ redningen kunnat utröna fångvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, for- tifikationsförvaltningen, riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, bo- stadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, djurgårdsnämnden, kammarkollegiet, statskontorets fond­ byrå, generaltullstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, jordbruks­ nämnden, sjöfartsstyrelsen och exportkreditnämnden. Erinras må, att då t. ex. universitet eller domkapitel för talan inför domstol, torde saken inte gälla någon kronans rätt. Behörigheten att föra talan framgår i allmänhet av vederbörande myndighets instruktion. Som exempel på mer inskränkt behörighet må nämnas stadgandet i 4 § instruktionen för fortifikationsför- valtningen, att det tillkommer förvaltningen att inom sitt ämbetsområde be­ vaka kronans rätt samt tala och svara i mål och ärenden som rör krigsmak­

14

skulle även kunna lämna andra myndigheter råd och anvisningar i fall då dessa myndigheter själva anses böra indriva sina fordringar. Behovet av en sådan anordning synes bestyrkas därav, att t. ex. försvarets civilförvaltning i stor utsträckning får förfrågningar i rättsärenden från andra myndigheter, däribland även sådana som inte tillhör försvarsväsendet. Klart är, att en­ ligt det nu rådande systemet tjänstemän som normalt har andra arbetsupp­ gifter än handläggning av indrivningsärenden, när sådana likväl förekom­ mer, tvingas öda tid på att inhämta kunskaper om indrivning m. m. för vilka de endast sällan har användning i sin tjänsteutövning.

Utredningen föreslår på grund härav inrättandet av en bevaknings- myndighet med uppgift att bevaka och indriva den civila statsförvalt­ ningens fordringar samt att kammarkollegiet får detta åliggande. Även försvarets civilförvaltning bör få ställning av bevakningsmyndighet, näm­ ligen vad gäller försvarsväsendet. Då avsaknaden av närmare bestämmelser om innebörden av myndigheternas åliggande att indriva fordringar, som uppkommit inom vederbörandes ämbetsområde, vållat svårigheter i in- drivningsverksamheten, föreslår utredningen att denna fråga regleras i författning (se bilaga 1). Utredningen anser vidare att den nuvarande ord­ ningen, enligt vilken länsstyrelse har att förordna rättegångsombud att före­ träda kronan när vederbörande myndighet ej äger att själv stämma till domstol, inte är rationell. Den upplyser om att praxis utbildat sig högst olika hos olika myndigheter i fråga om betalningsanstånd liksom eljest be­ träffande indrivningsförfarandets närmare utformning. Enligt utredning­ ens mening är denna skillnad, förutom att den ur gäldenärens synpunkt kan te sig omotiverad och obillig, i stort sett omotiverad även ur synpunkten av ett effektivt indrivningsförfarande. Utredningen finner behov och möj­ lighet föreligga att tillskapa i dessa avseenden allmänt gällande regler. Slutligen förordar utredningen att man genom en författningsbestämmelse söker åstadkomma ett intimare samarbete mellan de myndigheter som i större omfattning har att utöva indrivningsverksamhet.

Utredningen erinrar om att det f. n. finns bestämmelser som utförligt reglerar indrivningsförfarandet beträffande böter och viten samt skatter. Utredningen finner det uppenbart, att indrivning av sådana fordringar på grund av deras karaktär bör gestaltas i viss mån annorlunda än indriv­ ning av kronans fordringar i allmänhet. Särbestämmelser för indrivnings­ verksamhet av förstnämnda slag är därför berättigade. De gällande be­ stämmelserna om indrivning av dessa fordringar medför ett särskilt för­ farande, som betingas av fordringarnas art och omfattning samt det för­ hållandet att de är omedelbart exigibla. Utredningen har därför ansett, att böter och viten samt skatter uttryckligen bör undantas från tillämp­ ningsområdet för de bestämmelser som utredningen föreslår. Detsamma bör enligt utredningens mening gälla lån av statsmedel, enär dessa ford­ ringar redan f. n. handhas av myndigheter som antingen inrättats för bl. a. fordringarnas bevakning och indrivning, såsom länsbostadsnämn­

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

derna och lantbruksnämnderna, eller som fått denna uppgift sig anför­ trodda just därför att de ansetts väl skickade att sköta densamma.

Med skatter bör enligt utredningen i detta sammanhang förstås sådana intäkter som i riksstaten anges vara bevillning. Fordringar som författ­ ningsenligt skall indrivas i samma ordning som skatter, t. ex. folkpensions­ avgifter, arbetsgivaravgifter m. m., omfattas inte av de föreslagna be­ stämmelserna. Däremot avser de sådan fordran som kronan i egenskap av arbetsgivare kan äga hos arbetstagare jämlikt 76 § uppbördsförordningen, dvs. på grund av att kronan betalt skatt, för vilken kronan i egenskap av arbetsgivare underlåtit att verkställa skatteavdrag.

Med viten avses givetvis endast offentligrättsliga sådana, ej t. ex. kon­ traktsviten.

Genom att skatter, böter och viten samt lån av statsmedel föreslås un­ dantagna kommer bestämmelserna om bevakning och indrivning i likhet med förslaget om avskrivning och ackord (bilaga 2) att i huvudsak ha tillämpning på sådana kronans fordringar, vilka härflyter från statens affärsverksamhet eller dess tillhandahållande i övrigt av olika slags tjäns­ ter eller vilka grundar sig på skadestånds- eller annan ersättningsskyldig­ het.

Beträffande förslaget att kammarkollegiet skall vara bevakningsmyi^ dighet för den civila statsförvaltningen framhåller utredningen.

Behovet av en central myndighet, som kan omhänderha bevakning och in­ drivning av fordringar uppkomna hos sådana civila myndigheter vilka inte själva äger erfarenhet av fordringsindrivning, torde vara obestridligt. Enligt utredningens mening skulle antingen statskontoret, nämligen dess fondbyrå, eller kammarkollegiet kunna i första hand komma i fråga för erhållande av nämnda uppgift. Emellertid är frågan om fondbyråns ställning och hand- havandet av dess arbetsuppgifter föremål för utredning. Med hänsyn till ovissheten i fråga om fondbyråns framtida ställning torde statskontoret inte böra ifrågakomma som bevakningsmyndighet. Men även oavsett detta synes kammarkollegiet vara att föredraga som bevakningsmyndighet. För en sådan anordning har utredningen funnit särskilt stöd däri, att det re­ dan f. n. och av ålder åligger kollegiet att bevaka kronans rätt på olika områden, vilket medfört att kollegiet å sitt advokatfiskalskontor förfogar över jurister med sådan processvana som måste anses önskvärd för eu fram­ gångsrik indrivningsverksamhet. Utredningen har inte ansett påkallat att i förevarande sammanhang behandla frågan huruvida, därest kammarkolle­ giet blir bevakningsmyndighet, utökning av dess personal blir erforderlig.

Utredningen föreslår att varje Kungl. Maj :t direkt underordnad myndig­ het i förekommande fall skall äga påkalla utmätning eller annan verkstäl­ lighet samt bevaka fordran i gäldenärens eller löftesmäns konkurs. I denna del grundas förslaget på gällande rätt. Beträffande behörigheten i övrigt, som f. n. är oklar, föreslår utredningen att varje självständig myndighet skall få medge eif års anstånd med betalning av fordran samt äga rätt att ansöka om betalningsföreläggande eller göra lagsökning samt uppdra åt all­

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

15

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

män åklagare att i samband med talan om ansvar utföra kronans målsägan- detalan. Myndighet bör även kunna överlämna fordringsärende till bevak- ningsmyndighet för fortsatt indrivning.

Vidare framhåller utredningen, att det när en förfallen fordran under längre tid förblir ogulden är av vikt att indrivningen handhas av sakkunnig myndighet. Myndighet som erhållit särskilt förordnande enligt 7 § i den fö­ reslagna avskrivningsförordningen — dvs. är behörig att verkställa av­ skrivning och medge ackord oavsett beloppets storlek —• får anses vara sakkunnig i nämnda hänseende. Bedömandet av vilka myndigheter som skall erhålla dylikt förordnande avses ankomma på Kungl. Maj :t. Myn­ digheter med vederbörligt förordnande kan förutsättas hålla sin hand över sina underordnade förvaltningsorgan och vid behov ingripa i deras verk­ samhet, så att även av dem omhänderhavda fordringar kan anses stå un­ der sakkunnig vård.

I fortsättningen anför utredningen.

För övriga myndigheter däremot har utredningen ansett böra gälla, att av dem förvaltade fordringar skall senast ett år efter förfallodagen över­ lämnas till bevakningsmyndighet för vidtagande av de åtgärder som denna myndighet må finna påkallade. Har emellertid betalningsanstånd medgetts, måhända att gälla under hela året närmast efter fordringens ursprungliga fcrfallodag, och kan det — exempelvis på grund av gäldenärens under res- pittiden visade vilja och förmåga att genom avbetalningar nedbringa ford- ringsbeloppet — med fog antas att fordringen inom rimlig tid kommer att inflyta, synes det inte påkallat att fordringsärendet överlämnas till bevak­ ningsmyndighet.

Remissyttrandena

Utredningens förslag till allmän uppläggning av bevakning och indriv­ ning av kronans fordringar tillstyrks av remissinstanserna, som i allmän­ het finner förslaget välgrundat och ägnat att åstadkomma en effektiv och enhetlig tillämpning.

Riksförsäkringsverket framhåller att enhetliga bestämmelser om bevak­ ning och indrivning av kronans fordringar saknas och anser att utredning­ ens förslag i stort sett är väl ägnat att tjäna som allmänt rättesnöre. För det stora antal myndigheter, som saknar större erfarenhet av indrivningsverk- samhet, torde klargörandet av vilka åtgärder myndigheterna själva äger vid­ ta ävensom den föreslagna möjligheten till rättslig assistans från bevak­ ningsmyndighet komma att medföra en effektivisering av indrivningsar- betet.

Kammarkollegiet tillstyrker förslaget och anför.

Såsom framgår av betänkandet föreligger ett påtagligt behov av enhetliga och allmänt gällande bestämmelser rörande myndigheternas behörighet och skyldigheter i fråga om bevakning och indrivning av kronans fordringar.

bokföringspenningar enligt 177 § tullstadgan och provianteringsfrilagers- avgift m. in. Därest under begreppet skatt inbegrips allt som i riksstaten formellt anges utgöra bevillning, skulle fordringar avseende medel av nyss­ nämnda slag komma att behandlas i den för skatter stadgade ordningen. Enär av tullmedlen endast tull torde vara att anse som bevillning i egentlig bemärkelse, kan det ifrågasättas, om det inte vore lämpligare att av tull­ medlen betrakta endast tull som skatt.

I statskontorets yttrande framhålls att kungörelsen enligt 1 § inte skall tillämpas beträffande bl. a. statens reguljära låneverksamhet. Fordringar till följd av statliga kreditgarantier har däremot ej särskilt undantagits. Stats­ kontoret utgår därför ifrån att kungörelsen avses inbegripa sådana fordring­ ar. Liknande synpunkter anförs av lantbruksstyrelsen.

Även riksrevisionsverket anser att utformningen av 1 § ger detta resultat. Emellertid anser verket att sådana statsverkets fordringar som uppkommit genom inlösen av garantilån bör handläggas efter de bestämmelser som gäl­ ler för lånets indrivning och bevakning. Fordran på grund av statlig kredit­ garanti bör därför undantas från tillämpningsområdet för bestämmelser i förevarande ämne.

Förslaget att inrätta särskilda bevaknings myndigheter och att som sådana utses försvarets civilförvaltning resp. kammarkollegiet godtas i allmänhet av remissinstanserna. Kammarrätten erinrar om att förslaget att inrätta särskilda bevakningsmyndigheter tillgodoser ett gam­ malt önskemål. Vidare framhålls att om civilförvaltningen blir bevaknings- myndighet för försvarsväsendet detta inte innebär någon saklig ändring. Vad beträffar bevakningsmyndigheten för den civila statsförvaltningen an­ ser kammarrätten på av utredningen anförda skäl att kammarkollegiet när­ mast bör ifrågakonuna.

Kammarkollegiet framhåller att uppgiften för kollegiet att fungera så­ som bevakningsmyndighet för den civila statsförvaltningen ligger väl i linje med kollegiets instruktionsenliga arbetsuppgifter och med det förhållandet att kollegiet sedan länge och i ökande utsträckning nyttjas av andra enhe­ ter inom förvaltningen såsom konsulterande organ i skilda rättsfrågor.

Statskontoret anför i denna fråga att behovet av en central myndighet, som kan omhänderha bevakning och indrivning av kronans fordringar, är obestridligt. Statsförvaltningens olika myndigheter behöver emellertid inte endast hjälp med dithörande arbetsuppgifter. Även i andra fall, då fråga uppkommer hos myndighet om tillvaratagandet av statsverkets rätt, exem­ pelvis vid krav mot staten och i liknande situationer, föreligger ofta ett be­ hov av rättshjälp. Riksdagens revisorer har flera gånger framhållit vikten av ökad rationalisering och samordning vid tillgodoseende av kronans intres­ sen (1959 års riksdagsrevisorers berättelse, § 31, och 1962 års riksdagsrevi- sorers berättelse, § 1, jfr även statskontorets utlåtande den 29 januari 1963 över sistnämnda paragraf). Inrättandet av en bevakningsmyndighet

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

19

för den civila statsförvaltningens indrivningsverksamhet öppnar möjlig­ het att tillgodose myndigheternas rättshjälpsbehov inom ett vidare om­ råde.

Den föreslagna lösningen tillstyrks vidare av riksrevisionsverket, Sve­ riges geologiska undersökning och länsstyrelserna i Stockholms, Östergöt­ lands och Jönköpings län samt av LO. Därvid förordas från några håll att personalen på statskontorets fondbyrå överförs till kammarkollegiet.

Principen att till en bevakningsmyndighet sammanföra statliga fordring­ ar från de myndigheter, där fordringsförvaltning förekommer endast i mindre omfattning, anser fullmäktige i riksbanken riktig, men fullmäktige finner det vanskligt att ha en mening om genomförandet av principen med hänsyn till svårigheterna att mera konkret föreställa sig vilka fordringar det är fråga om och dess antals- och beloppsmässiga fördelning. Fullmäktige anför fortsättningsvis.

Om den gemensamma bevakningsmyndigheten främst bör vara en pro­ cessinstans, kompetent att bedöma rättsfrågor och utföra rättegångar och att genomföra förlikningar, väsentligen grundade på juridiska bedömning­ ar, synes ej något vara att invända mot förslaget att såsom statens allmän­ na civila bevakningsmyndighet skall utses kammarkollegiet. Är däremot önskemålet — såsom riksdagsrevisorerna i sin berättelse till 1960 års riks­ dag närmast torde ha avsett — att åstadkomma en myndighet för inkasso­ verksamhet, vilken skall kunna på ett effektivt sätt driva på försumliga be- talare — om så erfordras även med begagnande av lagsökning, betalnings­ föreläggande eller utmätning — men utan egentliga resurser för genomfö­ rande av kvalificerade rättegångar, synes förslaget tveksamt. Fullmäktige fäster därvid mindre avseende vid det förhållandet att kammarkollegiet torde sakna av riksdagsrevisorerna efterlyst »personal med långvarig och omfat­ tande erfarenhet på området», vilken brist väl tiden kan avhjälpa, än vid den organisatoriska bristen, att kollegiet saknar lokalorgan. Riksbankens erfa­ renhet beträffande indrivningsverksamhet rörande skilda låneformer ger nämligen klart vid handen, att sådan verksamhet effektivt kan bedrivas en­ dast av lokalt arbetande instanser med särskild inriktning härpå. Statligt centralt bedriven indrivningsverksamhet kan blott alltför lätt leda till att såsom normal arbetsrutin antas, att först skaffar man sig en exekutionstitel, sedan konstaterar man genom ett utmätningsförsök att utmätningsbar egen­ dom saknas, och därefter läggs ärendet åt sidan. Decentraliserade indriv- ningsorgan har däremot möjligheter att genom direkta kontakter med gäl- denären och hans omgivning liksom genom att allmänt följa vad som lo­ kalt sker kunna bedöma när och hur ett mera framgångsrikt indrivnings- försök kan insättas. Ändrade arbets- och inkomstförhållanden, skatteåter- bäringar och tillfälliga kapitalinkomster genom t. ex. arv eller lotterivinster är sådana förhållanden som lättast bevakas lokalt. Har en fordran ur­ sprungligen uppkommit hos eu lokal myndighet, lär en central civil bevak­ ningsmyndighet, som övertagit bevakningen av fordringen, i allmänhet vis­ serligen kunna påräkna bistånd från den lokala myndigheten. Men bakom den utredning som nu skett ligger tydligen uppfattningen att dessa lokala instanser, för vilka enstaka förekommande indrivningsuppgifter ter sig främmande, ej kunna på tillbörligt sätt ta hand om denna verksamhets­

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1065

20

gren. Från nu antagen utgångspunkt — att det främst är den statliga in- kassoverksamheten som bör befrämjas —- vill fullmäktige därför ifråga­ sätta, om det framlagda förslaget är upplagt på lämpligt sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Departementschefen

Generella regler om bevakning och indrivning har hittills saknats i fråga om andra fordringar än skatter och böter. Behovet av sådana bestämmelser även för andra statsverkets fordringar får anses tydligt framgå av betän­ kandet. I detta understryks, att bristen på regler om bevakning och indriv­ ning torde ha inverkat menligt på myndigheternas aktivitet när det gällt att hävda statsverkets fordringsanspråk. Särskilt hämmande synes därvid ha varit tveksamheten beträffande myndighets rätt att företräda statsver­ ket inför domstolar och exekutiva myndigheter. Men även den omständig­ heten att bevakning och indrivning av fordringar i stor utsträckning om- händerhas av personal, vars utbildning och normala arbetsuppgifter avser helt annan verksamhet, torde enligt vad utredningen uttalar motverka att det bästa indrivningsresultatet uppnås.

Utredningen har föreslagit bestämmelser som syftar till att råda bot på nämnda brister och även i övrigt effektivisera indrivningen av statsverkets fordringar. Varje självständig myndighet skall aktivt verka för att ford­ ringar betalas samt får rätt att påkalla verkställighet och i viss utsträck­ ning medge betalningsanstånd och yrka betalning inför domstol. En viktig punkt i förslaget är inrättandet av bevakningsmyndighet för den civila statsförvaltningens del. Till denna myndighet skall ärende angående obe­ tald fordran i princip överlämnas sedan ett år förflutit från förfallodagen och även tidigare när myndighet som har fordringen om hand finner det påkallat. För försvarsväsendets del föreslås att försvarets civilförvaltning blir bevakningsmyndighet. Kammarkollegiet föreslås som bevakningsmyn­ dighet för den civila statsförvaltningen. Vissa myndigheter — nämligen så­ dana som skall äga rätt att avskriva fordran och medge ackord utan hänsyn till beloppsgräns — är dock enligt förslaget inte i något fall skyldiga att över­ lämna fordringsärende till bevakningsmyndigheten. Utredningen anser att detta bör gälla beträffande större myndigheter, bl. a. de affärsdrivande ver­ ken, som redan f. n. har särskild personal för bevakning och indrivning av fordringar.

Den principiella uppläggningen av det föreslagna systemet har mötts med gillande av remissinstanserna. Jag anser liksom dessa att utredningens för­ slag är väl ägnat att läggas till grund för omorganisation av bevaknings- och indrivningsförfarandet. Vad som föreslagits om myndighets behörighet att i rättsligt avseende göra fordran gällande innebär enligt min mening en i stort sett lämplig avvägning. Inrättandet av bevakningsmyndighet torde

21

för försvarsväsendets del knappast innebära någon ändring i sak. För den civila statsförvaltningen bör däremot denna ordning medföra en väsentlig effektivisering av indrivningen. Rent praktiskt vinns också den fördelen att tjänstemän som normalt bär andra arbetsuppgifter än att indriva fordringar inte behöver offra avsevärd tid på att tillägna sig kunskaper om handlägg­ ning av sällan förekommande indrivningsärenden.

Fullmäktige i riksbanken har i denna fråga gjort ett uttalande av prin­ cipiell karaktär. Fullmäktige gör gällande, att decentraliserade indrivnings- organ har större möjligheter än ett centraliserat sådant att genom direk­ ta kontakter med gäldenären och hans omgivning kunna bedöma när och hur ett mera framgångsrikt indrivningsförsök kan insättas. Jag anser full­ mäktiges uttalande i och för sig vara riktigt. Emellertid vill jag betona, att överlämnande av fordringsärenden till bevakningsmyndighet skall äga rum först sedan indrivning på det lokala planet misslyckats. En decentralisering av indrivningsverksamheten torde dessutom, om verksamheten skall be­ drivas effektivt, kräva mer personal än en centralt bedriven. Man torde näm­ ligen inte kunna räkna med, att en tjänsteman som normalt har andra ar­ betsuppgifter än fordringsindrivning vid sidan av dessa skall kunna effek­ tivt tillgodose statsverkets rätt gentemot försumliga gäldenärer.

Jag anser att försvarets civilförvaltning bör få ställning av bevaknings­ myndighet för de myndigheter som hör till försvarsdepartementet. Lämp­ ligast är det enligt min mening att kammarkollegiet blir bevakningsmyn­ dighet för den civila statsförvaltningen. Riksdagens godkännande härav torde böra inhämtas. Jag kan f. n. inte ta ställning till spörsmålet i vad mån statskontorets fondbyrå eller dess personal bör få uppgifter hos kam­ markollegiet såsom bevakningsmyndighet. Frågan om fondbyrån är nära ligen föremål för utredning.

Huruvida utökning av kammarkollegiets personal blir nödvändig på grund av dess uppgifter som bevakningsmyndighet har jag något berört i prop. 1965: 1 (bilaga 9 s. 10). Jag har därvid beräknat ett belopp av 115 000 kr. såsom en reserv under kollegiets avlöningsanslag för att efter Kungl. Maj :ts medgivande ställas till förfogande för bl. a. de personalför­ stärkningar som kan bli följden av nu berörda förslag under budgetåret 1965/66. Riksdagen har bifallit Kungl. Maj :ts anslagsframställning på den­ na punkt (SU 47, rskr 153). För försvarets civilförvaltnings del torde upp­ giften att vara bevakningsmyndighet i varje fall inte omedelbart få några verkningar i personalhänseende.

Det saknas anledning att i förevarande sammanhang gå in på detaljerna i utredningens förslag utom i ett avseende, nämligen frågan om tillämp­ ningsområdet för de bestämmelser om bevakning och indrivning som ut­ redningen föreslagit. Bestämmelserna i detta sistnämnda ämne bör näm­ ligen enligt min mening avse samma slags fordringar som skall omfattas

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

av de riksdagens bemyndiganden angående ackord och eftergift som jag be­ rört i det föregående. Jag vill därför närmare redovisa min uppfattning i denna fråga.

Från tillämpningsområdet bör uttryckligen nndantas, förutom fordringar som tillhör riksdagen och dess verk samt, såsom utredningen föreslagit, bö­ ter, viten, skatter och lån av statsmedel, även medel, som utan att vara be­ villning enligt särskilda föreskrifter skall avskrivas enligt 66 och 67 §§ upp- bördsförordningen eller indrivas som böter. Här avses vissa avgifter som ti­ digare uppburits i samband med den allmänna uppbörden (2 § kungörelsen den 4 december 1953, nr 685, angående inbetalning av vissa avgifter, som ti­ digare uppburits i samband med den allmänna uppbörden) och arbetsgi­ varavgift, som uppbärs av riksförsäkringsverket (30 § förordningen den 18 december 1959, nr 552, angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.). Vidare syftas på de särskilda avgifter m. in., som enligt 1 § uppbördsförordningen är att anse som skatt i uppbördsför- ordningens mening, och medel som avses i 1 § 3 mom. bötesindrivningsför- ordningen den 14 december 1917 (nr 915).

Såsom ett par remissinstanser påpekat behövs i detta sammanhang en le­ gal definition av vad som menas med »skatt». Jag anser utredningens i mo­ tiveringen framförda förslag härvidlag godtagbart. Med skatt bör således för­ stås medel som i riksstaten anges vara bevillning med undantag av postme­ del. Generaltullstyrelsen har erinrat om att som tullmedel, dvs. bevillning, redovisas i riksstaten av praktiska skäl även annat än tull, såsom anstånds- och bokföringspenningar in. in. Detta bör föranleda ett påpekande, att and­ ra tullmedel än tull inte heller skall behandlas som skatt vad angår bevak­ ning och indrivning m. m. Härigenom skapas en klar gräns mellan tillämp­ ningsområdet för å ena sidan nu ifrågasatta bestämmelser och å andra sidan uppbördsförordningens avskrivningsregler, som i huvudsak bör gälla skat­ ter och tull.

I detta sammanhang vill jag beröra ett uttalande av SACO, att viss skatt skulle komma att omfattas av författningen trots att skatt undantagits i för­ fattningstexten. Härmed torde avses fordran som statsverket kan ha gent­ emot arbetstagare på grund av att statsverket betalt skatt enligt bestäm­ melserna om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt. Till grund för skattebetalningen ligger i detta fall en försummelse från myndighets sida. Motsvarande regressrätt mot en arbetstagare tillkommer emellertid även annan arbetsgivare än staten. Härav framgår att del inte är fråga om skattefordran i egentlig mening.

Liksom utredningen anser jag att lån av statsmedel helt bör undantas från tillämpningsområdet för bestämmelser i berörda ämne. Likaså ansluter jag mig till riksrevisionsverkets mening att författningen inte bör gälla fordringar som uppkommit genom statsverkets inlösen av lån med statlig kreditgaranti. Den bör ej heller avse återbetalningspliktiga studiemedel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

23

Med det nu anförda har jag redovisat huvuddragen av utredningens för­ slag om hur bevakning och indrivning bör ordnas beträffande de statens fordringar som förslaget avser. Jag har redan uttalat att jag i princip god­ tar förslaget. Som jag inledningsvis har framhållit tillkommer det Kungl. Maj :t ensam att besluta i detta ämne. Min redogörelse har avsett att lämna riksdagen en viss bakgrund för att bedöma frågorna om inrättande av be- vakningsmyndigheter, vilket berör anslagsfrågor. Vidare bör framställning­ en ha gett riksdagen underlag för att ta ställning till de bemyndiganden för Kungl. Maj :t beträffande ackord och eftergift som jag tidigare berört. Det är därvid av vikt att observera, att ackordsfrågor beträffande större belopp och — såsom kommer att framgå av det följande — även frågor om efter­ gift av fordran i överensstämmelse med utredningens förslag i princip bör koncentreras till ett fåtal myndigheter med personal som är särskilt kvali­ ficerad för att bedöma sådana frågor. Inom ramen för den här antydda or­ ganisationen torde dessa synpunkter kunna tillgodoses på ett smidigt sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Avskrivning och ackord

Gällande bestämmelser och praxis

Avskrivning

Gällande avskrivningsbestämmelser har tillkommit vid skilda tidpunk­ ter och av olika anledningar. De grundar sig inte på någon enhetlig upp­ fattning om avskrivningens innebörd. Ehuru de inte är uttryck för någon enhetlig systematik kan de efter ordalagen, indelas i tre grupper beroende på om de avser alla slags fordringar, alla av vissa myndigheter förvaltade fordringar eller endast fordringar av visst slag. I betänkandet lämnas på s. 68—74 en utförlig översikt över gällande bestämmelser och praxis i enlig­ het med denna indelning. Härav må erinras om följande.

Avskrivningsbestämmelser som i princip gäller alla slags statliga ford­ ringar finns i förordningen den It december 1830 (nr 85) angående be­ handlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål samt kungörelsen den 29 september 1911 (nr 106) angående extra ordinarie av­ skrivning av vissa kronans utestående fordringar. Tillämpningsområdet för dessa författningar är enligt deras ordalydelse obegränsat. I praktiken torde de dock inte tillämpas beträffande fordringar, för vilka speciella avskriv- ningsregler finns, t. ex. sådana skatter och avgifter som avses i uppbördsför- ordningen. Tillkomsten av 1830 års förordning får ses mot bakgrunden av att under de närmast föregående årtiondena avskrivningar förekommit i an­ märkningsvärt stor omfattning. Förordningens bestämmelser är därför in­ skränkande. Bl. a. får extraordinarie avskrivning beviljas endast i de fall då den förlust i penningar eller persedlar, varom fråga är, utreds vara tillkom­

men utan någons förvållande, eller då tillgång till förlustens ersättande bris­ ter hos den eller dem som därtill är lagligen förpliktade. Rätten att efter verkställd utredning avskriva fordran ställde sig från början olika om myn­ digheten var ett kollegium eller ej. Ett kollegium ägde att självt pröva och avgöra avskrivningsfrågor. Övriga förvaltningsmyndigheter ägde visserligen meddela beslut i sådana frågor, men innan avskrivning fick ske i räkenska­ perna skulle beslutet underställas kammarrättens prövning och godkännan­ de. Genom kungörelsen den 12 december 1924 (nr 530) med vissa bestäm­ melser angående handläggningen av avkortnings-, avskrivnings-, restitu- tions- och reskontreringsmål har kravet på sådant underställande emeller­ tid bortfallit. I kungörelsen föreskrivs att förvaltningsmyndigheternas av- skrivningsbeslut skall jämte handlingarna i målen biläggas vederbörliga rä­ kenskaper för att undergå granskning i »riksräkenskapsverket».

I motsats till 1830 års förordning, som närmast avsåg att begränsa möj­ ligheterna till avskrivning, stadgas i 1911 års kungörelse angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar en verklig rätt att under vissa villkor, som i huvudsak avser att utröna gäldenärens ekonomiska ställning, avskriva kronans fordringar. Den i kungörelsen stad­ gade avskrivningsrätten gäller fordran ej överstigande 1 000 kr. — dock för fordran på skillnadsarrende oavsett dess belopp — och skall enligt ut­ trycklig bestämmelse inte tillämpas då vederbörande myndighet finner sär­ skilda förhållanden ge anledning anta, att fordringen framdeles kan komma att gäldas. Kungörelsens oftast tillämpade avskrivningsregel återfinns i 3 §. Enligt denna må avskrivning av fordran ske, då fordringen inte kunnat in­ drivas oaktat två utmätningsförsök blivit verkställda och minst fem år för­ flutit mellan varje. Med utmätningsförsök jämställs det fall, att den betal- ningssltyldige gjort konkurs, vari utdelning å kronans bevakade fordran ej alls eller endast delvis kunnat erhållas. Bestämmelsen i 3 § är alltså den enda avskrivningsregel av egentlig praktisk betydelse, som står alla myn­ digheter till buds.

Det formella och omständliga förfarande som gäller för avskrivning en­ ligt 1911 års kungörelse har föranlett vissa myndigheter, som har ett stör re antal fordringar att bevaka, att hos Kungl. Maj :t hemställa om rätt att avskriva fordringar utan iakttagande av detta förfarande. På grund här­ av har Kungl. Maj :t för varje budgetår efter budgetåret 1952/53 bemyndigat arbetsmarknadsstyrelsen att, utan hinder av gällande bestämmelser angåen­ de avskrivning av kronans fordringar, besluta om avskrivning av fordran, uppkommen inom arbetsmarknadsverket, till belopp ej överstigande 500 kr. beträffande vilken antingen omständigheterna ger vid handen, att veder­ börande inte kan betala sin skuld och enligt styrelsens bedömande ingen el­ ler ringa möjlighet föreligger att framdeles utfå betalning, eller ock åtgärder för fordringens bevakande och indrivande bedöms förenade med arbete och kostnader i sådan utsträckning att åtgärderna ej är ekonomiskt lönande, allt

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

25

såvitt dylika åtgärder ändock ej anses påkallade av andra än ekonomiska förhållanden. Det åligger styrelsen att före viss angiven tidpunkt till Kungl. Maj :t inkomma med redogörelse för de avskrivningar som verkställts med stöd av bemyndigandet. Liknande bemyndiganden har lämnats försvarets civilförvaltning, försvarets fabriksstyrelse och luftfartsstyrelsen.

Ett särskilt behov av mindre formbundna avskrivningsregler har visat sig föreligga beträffande fordringar som avser ersättning för utförda uppdrag eller tjänster. I ett flertal författningar, t. ex. lantbruksnämndstaxan, finns därför specialbestämmelser rörande avskrivning av ej erlagda avgifter.

För de flesta affärsverken finns bestämmelser om rätt att avskriva ford­ ringar på avgifter inom affärsrörelsen. Poststyrelsen äger sålunda enligt sin instruktion medge avskrivning, avkortning eller restitution av postavgif­ ter. Liknande bestämmelser beträffande avgifter gäller för telestyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen. Däremot saknar domänstyrelsen rätt att avskriva i vidare mån än som gäller för alla statliga myndigheter.

Vad beträffar den rättsliga innebörden av begreppet avskrivning enligt nu antydda regler anser utredningen det uppenbart att sådan avskrivning inte inverkar på fordringsrättens bestånd. Beslut om avskrivning enligt dessa regler medför i första hand en bokföringsåtgärd, i det att fordringen avförs ur huvudbok, fordringsförteckning e. d. Den mest betydande konsekven­ sen av avskrivningen är emellertid, att arbetet med indrivning och bevak­ ning upphör; preskription av fordringen behöver ej avbrytas, om inte sär­ skilda skäl föreligger därtill. Givetvis har denna innebörd av avskrivning stor betydelse för vederbörande statstjänstemäns ansvar för sina tjänsteåt- gärder beträffande fordringen och för frågan huruvida klandervärd under­ låtenhet att vidta dylika åtgärder föreligger.

Emellertid finns bestämmelser enligt vilka avskrivning, som skett på grund av gäldenärs ekonomiska situation, tillika innebär eftergift av del avskrivna beloppet. Detta gäller bl. a. angående värnpliktslån, lån med statlig kreditgaranti åt den, som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen, och studielån med statlig kreditgaranti. Även en mellanform före­ kommer, enligt vilken avskrivning delvis har innebörd av enbart bokförings­ åtgärd. Som exempel kan anges statliga bosättningslån och stödlån åt jord­ brukare.

Dessutom finns fall, där med avskrivning av lån uppenbarligen menas eftergift av detsamma, ehuru detta inte uttryckligen sagts. Så t. ex. beträf­ fande statslån till kollektiva tvätterier.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Ackord

Beträffande myndighets rätt att medge ackord saknas generella regler. Enär antagande av ackordsförslag har till följd att fordran upphör till den del den inte skall betalas enligt förslaget, innebär beslut att medge ackord

26

avstående av fordringsrätt och innefattar således i viss bemärkelse eftergift av fordran. Medgivande av ackord kräver därför i princip riksdagens med­ verkan. Kungl. Maj :t äger dock enligt vissa uttryckliga riksdagsbemyndi- ganden biträda ackord beträffande fordringar avseende åtskilliga lån av statsmedel; de bemyndiganden som här avses innefattar emellertid även rätt att eljest vid gäldenärs eller löftesmäns obestånd helt eller delvis efter­ ge statens rätt. En närmare redogörelse för dessa bemyndiganden lämnas vid behandlingen av frågan om eftergift av statens fordringar (se s. 42).

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Utredningen

Avskrivning

Kungörelsen år 1911 angående extra ordinarie avskrivning av vissa kro­ nans utestående fordringar är enligt utredningens mening i motsats till 1830 års förordning i ämnet utformad med hänsyn tagen till önskemålet om en rationell indrivningsverksamhet. Kungörelsens bestämmelser är emellertid föråldrade. Härom anför utredningen.

Kritiken brukar i första hand riktas mot att beloppsgränsen för fordran, som kan avskrivas enligt kungörelsens bestämmelser, alltjämt är densam­ ma som vid dess tillkomst, nämligen 1 000 kr. (utom för fordran för skill- nadsarrende; beträffande sådan gäller förordningen oavsett fordringens be­ lopp). Berättigad kritik kan emellertid även framföras mot utformningen av villkoren för avskrivning enligt kungörelsen. Enligt ett av dessa vill­ kor må fordran avskrivas om gäldenären blivit eftersökt i mantalsskriv­ ningsorten två gånger och senaste gången minst fem år efter det åtgärd i ärendet först vidtagits utan att han anträffats eller kännedom om hans vistelseort här i riket kunnat erhållas. Regeln avser som synes ett speciellt fall, som nuförtiden inte torde vara vanligt. Större betydelse har regeln, att avskrivning må ske, då fordran inte kunnat indrivas oaktat två utmätnings- försök blivit verkställda och minst fem år förflutit mellan varje; med ut- mätningsförsök jämställs konkurs. Denna bestämmelse, som avser att in­ nebära garanti för att gäldenärens insolvens konstaterats, kan anses otill­ fredsställande ur två synpunkter. Den förorsakar statsverket kostnader och besvär för utmätningsförsök även i sådana fall, i vilka gäldenärens insol­ vens är uppenbar; är fordringen dessutom ringa, framstår bestämmelsen ännu tydligare som onödigt stel. Å andra sidan innebär den att avskriv- ningsåtgärd som vidtagits efter rutinmässiga utmätningsförsök är oangrip- lig såsom förvaltningsåtgärd betraktad. Det kan då ligga nära till hands, att vederbörande underlåter att utröna andra möjligheter att utfå betalning.

Utredningen erinrar om att nu påtalade brister i kungörelsen i praxis medfört att en del myndigheter ansett sig kunna såväl överskrida den sti­ pulerade beloppsgränsen som godta annan bevisning om gäldenärens insol­ vens än två fruktlösa utmätningsförsök.

Bland andra brister i nu angivna författningar nämner utredningen att begreppet avskrivning inte preciserats samt att 1911 års kungörelse inte in­

27

nehåller någon bestämmelse om dess tillämpningsområde eller om myndig­ hets kompetens att verkställa avskrivning. Ingen skillnad görs sålunda mel­ lan myndigheter med stor erfarenhet av indrivningsärenden och andra myn­ digheter.

Utredningen har hos ett antal statliga myndigheter efterhört deras behov av ändrade avskrivningsbestämmelser. Därvid har särskilt styrelserna för flertalet affäirsdrivande verk, nämligen poststyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadssty­ relsen, anmält behov av väsentligt vidgade befogenheter att avskriva ford­ ringar. Vid flera tillfällen har även begäran om åtgärder i denna riktning in­ getts till Kungl. Maj.t. Av övriga myndigheter, som utredningen hört om behovet av ändrade avskrivningsregler, har särskilt kriminalvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, sjöfarts- styrelsen samt Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut uttalat sig såväl för en utvidgning av befogenheterna att avskriva som för ett enklare avskrivningsförf arande.

Beträffande sitt förslag till avskrivningsregler (bilaga 2) anför utred­ ningen inledningsvis att den ansett det varken möjligt eller önskvärt att tillskapa avskrivningsbestämmelser som skulle gälla alla kronans ford­ ringar. Det torde ligga i öppen dag att skälen för avskrivning är andra i t. ex. affärsförhållanden än i offentligrättsliga förhållanden. Utredningen har därför ansett sig böra utarbeta avskrivningsbestämmelser, som skall gälla endast för sådana fordringar beträffande vilka särskilda dylika be­ stämmelser f. n. saknas. Tillämpningsområdet för de föreslagna bestämmel­ serna blir då detsamma som i praktiken gäller för de nuvarande generella författningarna om avskrivning. Skatter, böter och viten samt lån av stats­ medel har uttryckligen undantagits från tillämpningsområdet för de före­ slagna generella avskrivningsreglerna. Beträffande skatter föreslår utred­ ningen nya särbestämmelser, vilka behandlas i det följande.

Med hänsyn till bl. a. den skiftande betydelsen av begreppet avskrivning i olika författningar har utredningen ansett påkallat att definiera begreppet och uttalar i denna del bl. a.

Avskrivning anges i förslaget innebära att vidare åtgärd för fordringens bevakning och indrivning inte behöver vidtas med mindre anledning upp­ kommer till antagande att fordringen kan gäldas. Detta torde även f. n. vara avskrivningens sakliga innebörd, om inte annan betydelse därav framgår av uttrycklig bestämmelse. Från nu avsedd avskrivning bör emellertid sär­ skiljas det fallet, att fordrings- eller indrivning sär ende »avskrivs» eller av­ förs på den grund, att påstådd fordran preskriberats eller prekluderats el­ ler att den eljest slutligen ansetts vara rättsligen obefintlig eller oklar; i dy­ lika fall grundas beslutet på ett rättsligt bedömande. Såväl beslut av sist­ nämnda slag som avskrivning enligt utredningens förslag har regelmässigt till följd alt den berörda fordringen avförs ur räkenskap eller annan hand­ ling där den må finnas uppförd, vilken åtgärd även brukar betecknas av­ skrivning. Utredningen har inte ansett del vara sin uppgift att reglera ord­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1965

28

ningen för fordrans avförande ur räkenskap eller annan redovisningshand­ ling såsom följ dåtgärd till avskrivning.

För tydlighets skull har utredningen ansett sig böra precisera de fall då fordran skall avskrivas på grund av att tillgång till förlustens ersättande brister hos den eller dem som är lagligen förpliktade därtill. Enligt försla­ get inträffar detta då gäldenär avlidit utan att efterlämna dödsbodelägare som lagligen svarar för gälden samt fordringen eller någon del av densam­ ma inte kunnat helt gäldas ur den avlidnes tillgångar eller med anlitande av ställd säkerhet samt då fordran hos juridisk person, som trätt i likvidation, inte kunnat helt gäldas vid likvidationen och betalningsskyldighet ej före­ ligger för annan. I sådana fall är det visserligen tänkbart, att tillgångar se­ dermera framkommer, som kan tas i anspråk för fordringens täckande, men den ytterst ringa möjligheten härvidlag bör enligt utredningens me­ ning inte hindra att fordringen avskrivs. Härjämte föreslås eu mer generell avskrivningsregel, vilken utformats med beaktande av erfarenheterna av den särskilda avskrivningsrätt som tillagts försvarets civilförvaltning, försvarets fabriksstyrelse och arbetsmarknadsstyrelsen. Avskrivning må sålunda ske, om ingen eller ringa möjlighet anses föreligga att omedelbart eller framde­ les utfå betalning eller — vilket har särskild betydelse när gäldenärens vis­ telseort är okänd — om indrivning av fordringen skulle vålla mer arbete och kostnad än som är skäligt. För att förhindra en enbart rutinmässig handläggning har emellertid föreslagits, att avskrivning på nu anförda grun­ der förutsätter att indrivning ej är påkallad av principiella skäl.

Behörighet att avskriva bör enligt utredningens mening, i likhet med vad f. n. torde vara praxis, tillkomma varje under Kungl. Maj:t direkt lydande myndighet såvitt avser fordringar, uppkomna inom myndighetens ämbets­ område. Myndighet med sådan behörighet bör emellertid äga förordna, att behörigheten skall helt eller delris tillkomma jämväl myndigheten under­ lydande förvaltning. Sistnämnda regel har ansetts böra gälla särskilt med hänsyn till de större affärsdrivande verken.

Såsom huvudregel föreslår utredningen att en beloppsgräns om 1 000 kr. skall gälla för rätt att avskriva, detta med hänsyn till åtskilliga myndighe­ ters bristande erfarenhet av värdering och indrivning av fordringar. Myn­ dighet, som handlägger ett större antal indrivningsärenden, avses efter för­ ordnande av Kungl. Maj :t få verkställa avskrivning av fordringar, som myn­ digheten har att bevaka eller indriva, oavsett beloppets storlek men eljest med tillämpning av de föreslagna avskrivningsbestämmelserna. Förslaget i denna del betingas även av vad utredningen föreslagit beträffande ordningen för bevakning och indrivning av fordringar.

Enligt utredningens förslag medför avskrivning att vidare åtgärd för fordringens bevakning och indrivning inte behöver vidtas med mindre an­ ledning uppkommer till antagande att fordringen kan gäldas. På vilket sätt man skall göra möjligt, att avskrivna fordringar sedermera men före

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

29

preskriptionstidens utgång i förekommande fall skall kunna göras gällande, får bli beroende av vederbörande myndighets åtgöranden under hänsynsta­ gande till antalet avskrivna fordringar, myndighetens tillgång till arbets­ kraft m. in. Utredningen anser önskvärt att något slags register förs över åt­ minstone större avskrivna fordringar.

Granskning av avskrivningsbeslut skall utövas vid statlig revision. För att vederbörande revisionsorgan skall ha tillgång till handlingarna i avskriv- ningsärenden utöver vad som framgår av räkenskaper har utredningen före­ slagit, att besked om avskrivning jämte den till grund härför liggande utred­ ningen och övriga handlingar i ärendet skall biläggas vederbörande myndig­ hets räkenskaper. Liknande bestämmelse gäller redan beträffande sådana avskrivningsbeslut som berör hos riksrevisionsverket granskade räkenska­ per enligt berörda kungörelse den 12 december 1924, nr 530.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Ackord

Utredningen erinrar om att statliga myndigheter f. n. ej äger bifalla ac- kordsförslag' i andra fall än då fordran kan efterges av vederbörande myn­ dighet. I de flesta fall ankommer det på Kungl. Maj :t att medge ackord eller fordrar ackordsförslags godkännande riksdagens medverkan. Härom anför utredningen bl. a.

En sådan ordning medför i praktiken, att s. k. underhandsackord som anses vara den billigaste och mest arbetsbesparande ackordsformen, ofta inte kan genomföras, därest staten har fordran hos den ackordsbjudande gäldenären. Anledningen härtill är givetvis att alltför lång tid skulle för­ flyta mellan ackordsförslagets framställande och dess antagande, därest vederbörligt statligt tillstånd härför skulle avvaktas. Man väljer då hellre sedvanligt konkursförfarande. Ytterligare hindras ackords genomförande i förevarande fall därav, att en framställning till riksdagen i saken skulle ge densamma en offentlighet, som man oftast vill undvika. Även då ackord bjuds i konkurs eller enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs är statlig myndighet i de allra flesta fall förhindrad att bifalla ackordsför- slaget.

Behovet av bestämmelser om rätt för statlig myndighet att medge ackord understryks av de flesta av utredningen hörda myndigheter, särskilt sådana vilkas verksamhet är av affärsmässig art. Att dylikt behov uppkommit torde sammanhänga med den statliga verksamhetens expansiva karaktär under de senaste decennierna, såsom utökad låne- och affärsverksamhet. Tidigare, när kronans fordringar huvudsakligen utgjordes av skatter, kunde de vid gälde- närens insolvens ofta uttas på grund av deras förmånsrätt i konkurs. I samma mån som kronans fordringar fått civilrättslig karaktär bär de stat­ liga myndigheternas behov av alt kunna medverka till ackordsuppgörelser ökat. Läget torde f. n. stundom vara det, att kronan åsamkas förlust genom att myndigheterna inte äger medge ackord (jfr riksdagsrevisorernas berät­ telse till 1960 års riksdag s. 305 f.).

Utredningen anser att införandet av rätt för statliga myndigheter att medge ackord överensstämmer med statens intressen i egenskap av borgenär

30

liksom möjligheten för borgenär att anta ackordsförslag i och för sig till­ godoser hans eget intresse, ehuru genomfört ackord i motsats till konkurs­ förfarande har till följd att fordran bortfaller till den del den inte skall gäl­ das enligt ackordsförslaget. Ackord torde ej medges, därest konkursförfa­ rande kan antas ge högre utdelning än ackordet.

Ackordsförslag bör enligt utredningen kunna godtas om det bedöms vara fördelaktigt från kronans synpunkt. Beloppsgränsen för rätten att medge ackord föreslås till 1 000 kr., som emellertid enligt utredningens me­ ning inte bör avse fordringens hela belopp utan det kapitalbelopp som avstås genom att ackordsförslag godtas. Förslaget har utformats med beaktande av att s. k. underhandsackord kan genomföras endast om det godtas av samt­ liga därav berörda borgenärer. I övrigt har beträffande ackord föreslagits motsvarande bestämmelser som rörande avskrivning. De föreslagna ackords- bestämmelserna skall sålunda gälla samma slags fordringar som omfattas av de föreslagna avskrivningsreglerna. Myndighet med större antal indriv- ningsärenden må förordnas av Kungl. Maj :t att medge ackord oavsett be­ loppets storlek.

Huruvida ett ackordsförslag skall anses fördelaktigt är beroende av ett flertal omständigheter, uttalar utredningen. Som exempel på sådana om­ ständigheter anges värdet och arten av gäldenärens tillgångar, den ställning kronans fordran intar i förmånsrättsordningen m. m. Har kronan bevakat såväl kapitalbelopp som ränta, skall vid tillämpning av den föreslagna be­ loppsgränsen även utdelning på räntefordran enligt ackordsförslaget anses vara utdelning på kapitalbeloppet — något som har betydelse för frågan, huruvida myndighet med hänsyn till 1 000-kronorsgränsen är behörig att medge ackord. Om en och samma myndighet har flera fordringar hos en gäldenär avses motsvarande regel som beträffande avskrivning skola gälla för myndighetens behörighet att medge ackord, dvs. hänsyn skall tas till sammanlagda kapitalbeloppen och totala utdelningen på de av mvndigheten bevakade fordringarna enligt ackordsförslaget.

Speciella frågor

Utredningen föreslår att förordnande att oavsett beloppets storlek få verk­ ställa avskrivning och medge ackord skall meddelas försvarets civilförvalt­ ning, poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbygg- nadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, kammarkollegiet och domänstyrelsen. Utredningen anför härom.

Spörsmålet vilka myndigheter, som bör erhålla förordnande att utöva den vidsträcktare rätten att avskriva fordringar och medge ackord och som till följd härav även skall äga bedriva fullt självständig indrivnings- verksamhet, är givetvis en bedömningsfråga. Vägledande för utredningens förslag härutinnan har varit, att onödig koncentration av indrivningsären- den till en myndighet bör undvikas samt att rätten i fråga bör tillkomma

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

31

myndighet som bedriver sådan verksamhet att ett större antal indrivnings- ärenden normalt uppkommer i densamma och som har för ändamålet lämplig juridisk sakkunskap.

Utredningen föreslår att bl. a. 1830 års förordning om extraordinarie av­ skrivning skall upphävas i samband med införandet av nya bestämmelser om avskrivning. Utredningen erinrar om att nämnda förordning har viss betydelse för begreppet avskrivningsmål, dvs. mål i vilka fråga uppkom­ mit om ersättningsskyldighet för tjänsteman, t. ex. hos de affärsdrivande verken, på grund av att avskrivning av viss förlust eller brist vägrats. Den­ na ersättningsskyldighet motsvaras numera av det s. k. uppbördsmanna- ansvaret, vilket utkrävs —- förutom i avskrivningsmål — i reskontrerings- mäl, dvs. mål angående överskott och brister i försvarsväsendets persedel­ förråd.

Uppbördsmannaansvaret har emellertid sedan decennier tillbaka till- lämpats endast inom försvarsväsendet och utkrävs numera inte heller där. Enligt utredningens mening är denna utveckling sakligt berättigad. Efter redogöraransvarets avskaffande torde uppbördsmannaansvaret vara den enda typ av statstjänstemans ersättningsskyldighet som kan slutgiltigt åläggas i administrativ ordning. De skäl som verkat för redogöraransvarets avskaffande kan enligt utredningen även åberopas för avskaffande av uppbördsmannaansvaret såsom det kommit till uttryck i avskrivnings- och reskontreringsmål. Utredningen anser därför att detta ansvar bör av­ skaffas även formellt och föreslår övergångsbestämmelser i enlighet här­ med. Enligt utredningens mening föreligger inte efter uppbördsmannaan- svarets avskaffande behov av ett administrativt processuellt förfarande motsvarande avskrivnings- och reskontreringsmålen. Utredningen åberopar i detta sammanhang, att möjlighet föreligger att handlägga ärenden an­ gående brist i förråd i den för anmärkningsmål stadgade ordningen.

I de föreslagna övergångsbestämmelserna regleras förfarandet beträffan­ de vid ikraftträdandet pågående, avskrivnings- och reskontreringsmål. Där­ vid föreslås att vederbörande myndighet skall äga nedsätta uppbördsmans ersättningsskyldighet efter skälighetsprövning. Utredningen framhåller att detta stadgande torde komma att sakna betydelse genom att dylika mål inte längre förekommer i praktiken. Vidare föreslår utredningen bl. a., att avskrivnings- och reskontreringsmål skall upphöra som särskilda institut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Remissyttrandena

Avskrivning

Även de föreslagna bestämmelserna om avskrivning har fått ett gynn­ samt mottagande av remissinstanserna. De tillstyrks uttryckligen av bl. a. kriminalvårdsstyrelsen, fortifikations förvaltningen, järnvägsstyrelsen, bygg­ nadsstyrelsen, kammarkollegiet, kammarrätten, sjöfartsstyrelsen, Sveri­

33

tillämpas på lånefordringar åtminstone i sådana fall då för viss lånekate- gori särskilda föreskrifter om avskrivning och ackord ej meddelats.

Vad utredningen anfört rörande innebörden av begreppet avskrivning har i allmänhet lämnats utan erinran av remissmyndigheterna. Statskonto­ ret understryker att avskrivning enligt förslaget närmast blir att fatta som en ensidig intern redovisningsåtgärd — detta i motsats till såväl eftergift som ackord — vilken inte leder till fordringshandlingarnas återställande eller ens gäldenärens underrättande.

Beträffande den av utredningen föreslagna beloppsgränsen om 1 000 kr. för avskrivningsrätt föreligger skilda uppfattningar bland remissinstan­ serna. Kammarkollegiet, länsstyrelsen i Gävleborgs län och statens provningsanstalt anser utredningens förslag väl avvägt och att det åtminstone tills vidare bör kunna godtas. Ett stort antal myndigheter finner emel­ lertid skäl föreligga för en högre gräns än 1 000 kr. Från vissa håll ifrå­ gasätts om inte beloppsgränsen helt kunde slopas åtminstone för länsstyrel­ sernas del. Bland de myndigheter, som förordar en höjning av gränsen, må nämnas kammarrätten, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs samt Värmlands län ävensom Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Därvid förordas i allmänhet en höjning till 2 000 kr. samt alt motsvarande höjning sker av den i 4 § (bi­ laga 2) angivna beloppsgränsen för medgivande av ackord. Det under­ stryks att risken för missbruk i fråga om avskrivning får bedömas som förhållandevis ringa. Om tvekan uppstår hos någon myndighet i avskriv- ningsfråga har myndigheten möjlighet att vända sig till bevakningsmyn- digheten för att få råd och anvisningar. En till beloppet vidgad avskriv­ ningsrätt förordas även av länsstyrelsen i Norrbottens län med tanke sär­ skilt på de fordringar som uppkommit genom domstols utslag i brottmål och avser kronan tilldömda skadestånd o. d. Länsstyrelsen påpekar att det därvid ofta kan röra sig om betydande belopp samtidigt som det står klart, att fordringen har ytterst ringa värde för kronan.

Som motivering för en höjning av beloppsgränsen åberopar länsstyrelser­ na i Kronobergs och Kalmar län bl. a. att 1 000 kr. utgjorde gräns även en­ ligt 1911 års avskrivningskungörelse samt att — såsom utredningen fram­ hållit — den kritik, som från vissa håll riktats mot denna kungörelse inte minst avsett just alt beloppsgränsen alltjämt är densamma som råd kun­ görelsens tillkomst. Vidare erinras om utredningens påpekande att denna kritiska inställning medverkat till att i praxis en del myndigheter ansett sig kunna överskrida 1 000-kronorsgränsen. Länsstyrelsen i Kronobergs län till­ lägger.

Med l>eaktande härav och med hänsyn till den penningvärdesförsämring, som ägt rum efter tillkomsten av 1911 års kungörelse, synes det enligt läns­ styrelsens mening väl motiverat att höja den föreslagna beloppsgränsen till minst den dubbla. Detta gäller i särskilt hög grad vid avskrivning av

3 Ilihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 160

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

34

fordran, enär avskrivningen inte inverkar på fordringsrätten som sådan utan endast avser att åstadkomma effekt i förvaltningen. Ytterligare kan iramhållas, att de saltkunniga uttalat önskemål om att något slags register förs över avskrivningar. Ett dylikt register synes välbetänkt och skulle utgöra en viss garanti för att en avskriven fordran indrivs, därest gälde- närens ekonomi förbättrats. Risken att höja beloppsgränsen för åtminstone avskrivning synes därför inte stor.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att länsstyrelse, när fråga är om skatter, inte sällan nödgas besluta om avskrivning till väsentligt högre be­ lopp än 1 000 kr. och förordar att i vart fall länsstyrelserna får möjlighet att verkställa avskrivning m. m. av belopp på högst 5 000 kr., därest länssty­ relsen finner omständigheterna i ärendet inte vara så beskaffade att de för­ anleder ärendets överlämnande till bevakningsmyndighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Ackord

Den föreslagna befogenheten att anta ackordsförslag har i allmänhet tillstyrkts av de myndigheter, som särskilt har yttrat sig däröver, och av öv­ riga lämnats utan erinran. Sålunda anser försvarets civilförvaltning förslaget i denna del från flera synpunkter väl motiverat. Om det genomförs kom­ mer kronan antagligen, att tillföras avsevärda belopp, som i annat fall inte skulle komma kronan till handa. Enligt vunnen erfarenhet har i konkurs, som följt efter ackordsförhandling utan resultat, kronan mestadels ej er­ hållit utdelning. Möjligheten att medge ackord är således enligt civilför­ valtningens mening ägnad att främja kronans fördel. Liknande synpunk­ ter anförs av riksförsäkringsverket.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför.

Möjlighet att godta ackord har för länsstyrelsen vid flera tillfällen och särskilt i fråga om skatteskulder visat sig ha varit enda möjligheten att delvis få betalning för en statsverkets fordran. Länsstyrelsens bristande befogenhet härvidlag har medfört att statsverket med stor sannolikhet åsamkats förluster, vars storlek dock ej kan närmare uppskattas. Avskriv- ningsförordningen och den föreslagna ändringen i uppbördsförordningen lämnar här en länge önskad ytterligare möjlighet att befordra indrivnings- resultatet, då andra åtgärder bedöms inte vara användbara.

Frågan om rätt att medge ackord rörande kronans fordringar blir allt emellanåt aktuell, uttalar länsstyrelsen i Jönköpings län. Att uttryckliga bestämmelser härom saknas är en påtaglig olägenhet och länsstyrelsen vits­ ordar därför behovet av bestämmelser i detta avseende. Mot de föreslagna bestämmelsernas utformning har länsstyrelsen intet att erinra.

Stockholms handelskammare framhåller att en reform i fråga om rätt att anta ackordsförslag måste anses väl överensstämma med statens intressen.

Härtill kommer att den ligger helt i linje med näringslivets önskemål. Han­

35

delskammaren erinrar om att den i elt enkätsvar till lagberedningen i an­ ledning av översyn av ackordslagstiftningen starkt understrukit de svårighe­ ter statliga fordringar bereder för underhandsuppgörelser och tvångsackord.

Föreningen Sveriges stadsfogdar uttalar bl. a.

Ackordserbjudande ifrågakommer endast, då gäldenären är på obestånd men likväl vill göra rätt för sig eller undvika konkurs med hänsyn till den publicitet och de ökade kostnader ett konkursförfarande medför. En redo­ görelse för gäldenärens ekonomiska situation lämnas vanligen i samband med ackordsförslag, varigenom borgenärerna kan bilda sig en uppfattning om huruvida förslaget är förmånligt eller ej. Det är ej ovanligt, att förslaget innehåller uppgift om att gäldenären genom lån skall uppbringa erforder­ ligt belopp för ackordets fullgörande. Om det av gäldenärens utredning så­ lunda framgår, att ackordsförslaget är förmånligt för borgenärerna, synes det otillfredsställande, att detsamma ej på ett snabbt och smidigt sätt kan antas av statsverket. Det kan nämligen leda till en oundviklig och för alla berörda parter oförmånlig konkurs.

Utredningens förslag beträffande nedsättning av fordran genom ackord liksom om avskrivning innebär enligt domänstgrclsen att vad verket hos Kungl. Maj:t begärt att få inskrivet i sin instruktion redan år 1955 har tillgodosetts. Styrelsen tillstyrker förslagen.

Ett flertal instanser har föreslagit höjning eller slopande av beloppsgrän- sen vid medgivande av ackord. Till dessa hör bl. a. järnvägsstyrelsen, läns­ styrelserna i Värmlands och Norrbottens län samt Stockholms handelskam­ mare. Länsstyrelsen i Värmlands län, som anser en beloppsgräns för läns­ styrelsernas del onödig, erinrar om att länsstyrelserna avses skola erhålla vidsträckta befogenheter i fråga om avskrivning och ackord beträffande skattefordringar. Att beloppsgränsen är för snäv kan bli särskilt framträ­ dande om en länsstyrelse mot en och samme gäldenär har att pröva fråga om ackord beträffande såväl skatt som annan kronans fordran. Från and­ ra håll understryks att en tillfredsställande utredning om konkursgälde- närens ekonomiska förhållanden i regel föreligger då fråga är om ackord i konkurs. Det ekonomiska resultatet för kronan av ett ackord kan där­ för ofta lätt överblickas.

Stockholms handelskammare anför.

Med hänsyn till tidsfaktorns stora betydelse i förevarande sammanhang torde den snäva gränsen för myndigheternas rätt att själva medge ackord inte sällan komma att medföra att fördelaktiga ackord ej kan genom­ föras. För att reformen skall få den praktiska betydelse som avsetts, synes beloppsgränsen böra sältas betydligt högre, förslagsvis till 5 000 kr. Att för berörda myndigheters avskrivningsrätt gäller beloppsgränsen 1 000 kr., synes inte behöva vara ett hinder för en sådan höjning. Beaktas bör nämligen att ett ackord inte bara innebär ett avstående av ett belopp utan framför allt utgör ett sätt att indriva en fordran. Genom den föreslagna höjningen av beloppsgränsen skulle vinnas ökat utrymme för myndigheter­ na att i indrivningsarbetet utnyttja ackordslön arande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

36

Statskontoret som likaså anser att en höjning av beioppsgränsen är be­ fogad och i detta sammanhang nämner beloppet 5 000 kr., erinrar om att av­ skrivning redan enligt 1911 års kungörelse kunde ske av fordringar upp till 1 000 kr.

Lantmäteristyrelsen erinrar om att bestämmelser f. n. saknas om rätt för styrelsen att medge ackord. Enligt styrelsens mening finns inom densamma tillräcklig erfarenhet för att styrelsen skall kunna ges sådan befogenhet oavsett beloppets storlek.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Speciella frågor

Ett flertal remissinstanser föreslår utökning av kretsen av de myndig­ heter som bör äga den vidsträcktare behörigheten att avskriva fordran och medge ackord. Till en början må redovisas länsstyrelsens i Norrbottens län mer principiella anmärkning att om beioppsgränsen för den generella avskrivningsrätten sätts så lågt som till 1 000 kr. bör förordnande enligt 7 § i den föreslagna avskrivningsförordningen kunna lämnas i betydande omfattning.

Även kammarrätten ifrågasätter om kretsen av myndigheter med förord­ nande enligt 7 § bör begränsas så som föreslagits. Kammarrätten framhål­ ler härutinnan.

Det får anses naturligt och i linje med det föreslagna systemet, att en­ dast vissa myndigheter bör tilläggas mera vidsträckta befogenheter såväl med avseende å rätt att avskriva fordringar m. m. som i fråga om fullt självständig indrivningsverksamhet. Avgörandet härvidlag är, såsom utred­ ningen framhåller, en bedömningsfråga. Något tveksamt synes emellertid vara, huruvida kretsen av här avsedda myndigheter bör begränsas till — förutom de båda bevakningsmyndigheterna — styrelserna för affärsver­ ken och därmed närbesläktade verk. Även vissa andra myndigheter torde bedriva indrivningsverksamhet och ha tillgång till lämplig sakkunskap i sådan utsträckning, att det kan framstå som motiverat att tillägga dem be­ hörighet i omförmälda hänseenden.

Riksrevisionsverket håller före att frågan om en utvidgning av kretsen av myndigheter med den vidsträcktare behörigheten bör upptas till prövning så snart närmare erfarenheter föreligger av verksamheten.

Ett stort antal myndigheter — utöver de av utredningen föreslagna — anser sig böra ifrågakomma för sådant förordnande som avses i paragrafen.

Sjöfartsstyrelsen anser alt avskrivningsbehörigheten enligt 7 § liksom den i det föregående behandlade skyldigheten att överlämna bevaknings- ärende bör anknytas till sådana myndigheter, som äger inför domstol föra kronans talan i civilmål.

Försvarets fabriksstyrclse erinrar om att fabriksverket utgör ett från för­ svaret i övrigt fristående affärsdrivande verk inom vars arbetsområde re­ gelmässigt uppkommer ett ej obetydligt antal indrivningsärenden, i vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

37

fall uppgående till betydande belopp. Med hänsyn härtill finner styrelsen att skäl föreligger att tillerkänna styrelsen den obegränsade avskrivningsrätten. Likaså anser byggnadsstyrelsen sådana skäl föreligga för styrelsens del.

En uppdelning av myndigheterna i sådana som saknar eller äger endast ringa erfarenhet av indrivningsverksamhet och sådana med mycket stor er­ farenhet på området finner riksförsäkringsverket alltför schematisk. För sin del anser sig verket ha en betydande erfarenhet av indrivningsarbete, framför allt på grund av den i många år bedrivna regressverksamheten. Det ifrågasätts därför, om inte även riksförsäkringsverket borde erhålla den vidsträcktare rätten att avskriva fordringar, ev. förenad med en skyl­ dighet att före avskrivning av större fordringar samråda med bevaknings- myndighet.

Bostadsstyrelsen påpekar att dess ombudsmannasektion äger allsidig er­ farenhet av indrivningsverksamhet. Med hänsyn härtill synes det styrelsen finnas fog för att tillerkänna styrelsen behörighet att avskriva och medge ackord utan beloppsgräns. Den verksamhet styrelsen måste bedriva för in­ drivning i vissa fafl av felaktigt utbetalda familj Bostadsbidrag utgör en­ ligt styrelsens mening ett särskilt skäl härför.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller bl. a.

Vägledande för utredningens förslag sägs ha varit att onödig koncen­ tration av indrivningsärenden till en myndighet bör undvikas samt att rätten i fråga bör tillkomma myndighet som bedriver sådan verksamhet att ett större antal indrivningsärenden normalt uppkommer i densamma och som har för ändamålet lämplig juridisk sakkunskap. Det ter sig mot den­ na bakgrund överraskande att utredningen inte föreslagit arbetsmarknads­ styrelsen som en av de myndigheter som bör tilldelas nu ifrågavarande be­ fogenheter, helst som styrelsen nu tillhör det fåtal myndigheter som med­ delats befogenhet att på vissa grunder själv besluta om avskrivning av ford­ ringar upp till 500 kr. Att styrelsen bör räknas till de myndigheter som har en stor indrivningsverksamhet torde framgå av hilagda sammanställ­ ning över vid senaste budgetårsskifte utestående fordringar; antalet ford­ ringar var då 7 765 och det sammanlagda beloppet 3 677 000 kr. Det tor­ de inte heller kunna ifrågasättas annat än att styrelsen äger erforderlig juridisk expertis på området. Då vidare på grund av fordringarnas natur kännedom om verkets intentioner på resp. områden krävs för ett riktigt handhavande av fordringsverksamheten, anser styrelsen det vara erfor­ derligt att styrelsen anges bland de myndigheter, som uppräknas i 7 §. Det nu sagda innebär också att styrelsen jämlikt 7 § förslaget till avskriv- ningsförordning bör ingå bland de myndigheter, som Kungl. Maj:t förord­ nar att med tillämpning av bestämmelserna i denna förordning verkställa avskrivning och medge ackord beträffande fordringar inom myndighetens ämbetsområde.

Starka skäl föreligger enligt statskontorets mening att bland myndighe­ ter med särskild behörighet vad angår avskrivning och ackord innefatta även de myndigheter, som för sin lånerörelse har särskild organisation för bevakning och indrivning av lånefordringar. I (ivrigt har kontoret ulgålt

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

från att bevakningsmyndigheten, sedan dess verksamhet tagit sin början, med ledning av erfarenheterna kommer att föreslå de ändringar av utfär­ dade bestämmelser i detta ämne, som befinns påkallade.

Generaltullstyrelsen ifrågasätter huruvida inte styrelsen i fortsättningen liksom hittills bör vara behörig att bevaka och indriva sådana inom dess verksamhetsområde uppkomna fordringar, som omfattas av de föreslagna bestämmelserna.

Av de länsstyrelser som yttrat sig i förevarande fråga anser länsstyrelsen i Kalmar län det inte uteslutet att kammarkollegiet i dess egenskap av be- vakningsmyndighet kommer att i mycket stor utsträckning belastas med ärenden av indrivningsnatur. Det ligger nära till hands att utöka de före­ slagna ämbetsverken med särskild behörighet med åtminstone bostadssty- relsen och lantbruksstyrelsen i deras egenskap av chefsmyndigheter för länsarbetsnämnderna resp. lantbruksnämnderna. Länsstyrelsen i Jönkö­ pings län tillstyrker däremot uttryckligen den gjorda gränsdragningen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter om inte länsstyrelserna med sin juridiska sakkunskap bör ingå bland de myndigheter som avses i 7 §. Länsstyrelsen i Värmlands län anför.

Utredningen framhåller i skilda sammanhang att fordringar, som avses i förslaget, bör bevakas och indrivas av myndighet, som äger erfarenhet av sådana ärenden, även om fordringarna uppkommit inom annan myndighets verksamhet. Häremot är i och för sig intet att erinra. Däremot måste det ifrågasättas om länsstyrelserna kan anses sakna erfarenhet av angivet slag. Sålunda har länsstyrelserna enligt skilda författningar sedan lång tid tillbaka haft att förvalta vissa av staten lämnade lån. Vidare ombesörjer länsstyrelserna genom underordnade organ indrivning av skattefordringar i en omfattning som vida överträffar den fordringsindrivning, som ornhän- derhas av de i förevarande författningsförslag angivna myndigheterna. Erinras kan också därom att länsstyrelserna i sin egenskap av överexekutor har betydande erfarenhet på förevarande område.

Enligt länsstyrelsens mening bör det därför inte möta något hinder att i princip överlämna indrivning och bevakning av fordringar til! länsstyrel­ serna.

I fråga om förande av kronans talan i rättegång synes däremot, inte minst ur likformighetssynpunkt, behörighet härtill inte böra tillkomma länssty­ relserna utan anförtros central myndighet exempelvis, såsom föreslagits, kammarkollegiet.

Utredningens förslag om avskaffande av uppbördsmannaansvaret samt därmed även av avskrivnings- och reskontreringsmål har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Kammarrätten lämnar förslaget utan erinran under påpekande att ett bifall därtill bör föranleda vissa änd­ ringar i den för domstolen gällande stadgan. Ej heller justitiekanslersämbetet har något att erinra mot förslaget i denna del.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

39

Departementschefen

Som utredningen påpekat kan berättigad kritik riktas mot de gällande generella bestämmelserna om avskrivning av statsverkets fordringar enligt kungörelsen angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar. För rätt att avskriva erfordras enligt dessa bestäm­ melser bl. a. att utmätning för uttagande av fordringen misslyckats två gånger och minst fem år förflutit mellan varje misslyckat utmätningsför- sök. Utredningen påpekar att de efter nutida uppfattning avsevärda bris­ terna i kungörelsens innehåll medfört att några myndigheter ansett sig kunna frångå dess bestämmelser i olika avseenden. Behovet av nya regler om avskrivning har understrukits av de myndigheter som utredningen hört i denna fråga.

De bestämmelser om avskrivning av fordringar som utredningen föreslagit ansluter sig innehållsmässigt nära till vad som gäller enligt särskilda kungl. brev om rätt för arbetsmarknadsstyrelsen, försvarets civilförvaltning och luftfartsstyrelsen att avskriva fordringar, som ej överstiger 500 kr. Vill­ koren för avskrivning anknyter till möjligheten att utfå betalning samt till vad fortsatt indrivning kan beräknas kosta. Fordran skall enligt utred­ ningen kunna avskrivas om ingen eller ringa möjlighet anses föreligga att omedelbart eller framdeles utfå betalning eller om indrivning av fordran skulle vålla mer arbete och kostnad än som är skäligt. En beloppsgräns om 1 000 kr. har föreslagits för myndighets allmänna rätt att avskriva ford­ ran. Den avser dock inte det fallet då gäldenär avlidit eller juridisk person gått i likvidation och det inte finns någon annan som är betalningsskyldig än den ursprunglige gäldenären. En viktig punkt i förslaget är eu bestäm­ melse, att avskrivning innebär att vidare åtgärd för fordringens bevakning och indrivning inte behöver vidtas om inte anledning uppkommer till an­ tagande att fordringen kan betalas. Därmed skulle det bli klart utsagt, att avskrivning av fordran inte medför någon ändring i gäldenärens betal­ ningsskyldighet, vilket hittills varit i viss mån tveksamt.

De statliga myndigheterna saknar f. n. rätt att medge ackord. Behö­ righet liärutinnan tillkommer Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt, enär godtagande av ackordsförslag rörande fordran innebär att fordringen upp­ hör till den del den inte skäll betalas enligt förslaget. Utredningen uttalar i anslutning härtill, att en sådan ordning i praktiken ofta omöjliggör s. k. underhandsackord — som anses vara den billigaste och mest arbetsbespa- rande ackordsformen — om staten har fordran hos den ackordsbjudande gäldenären. Utredningen uppger vidare, att statsverket stundom åsamkats förlust genom att myndigheterna inte kan biträda ackordsförslag.

Utredningens förslag i denna del innebär bl. a. att varje under Kungl. Maj :t direkt lydande myndighet — som enligt förslaget också får avskriva

40

fordran upp till 1 000 kr. — får rätt att bifalla ackordsförslag som bedöms vara fördelaktigt och innebär avstående av belopp ej överstigande 1 000 kr.

En av utredningen föreslagen bestämmelse som gäller båda förevarande ämnen är den att Kungl. Maj:t skall äga förordna att vissa myndigheter må verkställa avskrivning och medge ackord oavsett beloppets storlek. Utredningen har ansett, att sådan behörighet bör tillkomma försvarets civil­ förvaltning, poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vatten- byggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, kammarkollegiet och domänstyrelsen. Beslut om avskrivning och medgivande av ackord skall enligt förslaget biläggas den beslutande myndighetens räkenskaper, vilket innebär att sådana beslut kan revideras i vanlig ordning.

Förslaget om avskrivning och ackord har i princip tillstyrkts eller läm­ nats utan erinran av samtliga remissinstanser. Det har framhållits av flera remissinstanser att ett starkt behov föreligger av bestämmelser på de om­ råden som förslaget avser.

Jag anser de löreslagna bestämmelserna om avskrivning vara ägnade att undanröja oklarhet i rådande praxis och även i övrigt innebära en klar för­ bättring. Att den nuvarande ordningen för antagande av ackordsförslag be­ träffande statsverkets fordringar är otillfredsställande får anses uppenbart. Frågor om ackord kräver ofta snabbt avgörande och hinner sällan under­ ställas riksdagen. Eftersom antagande av ett ackordsförslag för en statens gäldenär kan vara till fördel för det allmänna, kan den nuvarande ord­ ningen medföra förlust för staten. Den har f. ö. även olägenheter för andra borgenärer m. fl. Det bör därför, som utredningen föreslagit, öppnas möj­ lighet för vissa statliga myndigheter att pröva frågor om ackord. Jag före­ slår att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande att anta ackords­ förslag, som kan anses vara till fördel för det allmänna, och att uppdra åt myndighet att besluta om sådana ackordsförslag.

Vissa detaljer i utredningens förslag ämnar jag närmare beröra i det följande.

Jag har tidigare uttalat att de bestämmelser om bevakning och indriv­ ning som nu är i fråga bör avse samma slags fordringar som de ifrågasatta bestämmelserna om avskrivning, ackord och eftergift. Det är enligt min me­ ning sakligt berättigat och även praktiskt att bestämmelser rörande ifrå­ gavarande ämnen utformas olika för var och en av de fyra huvudgrupper­ na statliga fordringar, nämligen dels skatter och medel som avskrivs som skatt, dels böter och medel som indrivs som böter, dels lån av statsmedel och dels övriga statliga fordringar. De nu avsedda bestämmelserna om av­ skrivning och antagande av ackordsförslag bör avse endast sistnämnda slags fordringar. Jag kan alltså inte förorda vad en remissinstans föresla­ git alt nu berörda regler bör kunna tillämpas på lån för vilka saknas sär­

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1965

42

utredningen avsett inte bör ge upphov till »avskrivningsmål» torde vara obe­ stridligt. För att förebygga tveksamhet härom bör Kungl. Maj :t föreskriva att talan inte får föras mot beslut rörande sådan avskrivning som här be­ rörts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Eftergift

Gällande bestämmelser och praxis

Gällande bestämmelser om eftergift har inte kunnat utformas så generellt som vissa avskrivningsbestämmelser. Medan frågan om formerna och vill­ koren för avskrivning av kronans fordringar faller under Kungl. Maj :ts av­ görande, anses eftergift av sådan fordran i princip kräva riksdagens god­ kännande. Det föreligger emellertid flera riksdagens bemyndiganden för Kungl. Maj:t att meddela eftergift. Eftergjftsbestämmelser, som även de grundas på riksdagens beslut, finns i flera författningar.

Som exempel på riksdagsbemyndiganden om eftergift kan nämnas be­ myndigande för Kungl. Maj :t att efterge kronans rätt till återbetalning av löne- och pensionsbelopp, som utbetalts i strid mot bestämmelser som till­ kommit med riksdagens medverkan (prop. 1946:375, SU 305, rskr 565). Bemyndigandet avser endast fordringar av nämnda slag, som ej överstiger 5 000 kr., och förutsätter att vid tillämpningen iakttas de riktlinjer som angetts i propositionen. I denna har såsom en allmän regel uttalats, att Kungl. Maj :t, såvitt angår utbetalningar som skett i strid mot bestämmel­ ser tillkomna under riksdagens medverkan, får utan riksdagens hörande besluta om befrielse från återbetalningsskyldighet endast i ärenden av mind­ re ekonomisk räckvidd, såvida inte samtidigt anvisas täckning från anslag till extra utgifter eller liknande anslag.

Ett vidsträckt bemyndigande för Kungl. Maj :t har lämnats beträffande flertalet lån av statsmedel (prop. 1940: 281, SU 210, rskr 373). Enligt detta bemyndigande äger Kungl. Maj :t, i den mån ej annat föranleds av för viss låneverksamhet meddelade särskilda bestämmelser, biträda ackord i eller utom gäldenärs eller löftesmäns konkurs samt även eljest vid gäldenär eller löftesmäns obestånd helt eller delvis efterge statens rätt så ock, där särskilt vägande skäl därtill föranleder, medge betalningsanstånd även i fall då dylikt anstånd ej påkallas av gäldenärs eller löftesmäns iråkade obe­ stånd. Bemyndigandet omfattar såväl de flesta lån från statens utlåningsfon- der som åtskilliga lån under fonden för låneunderstöd och vissa specifice­ rade fonder. Beslutanderätten kan av Kungl. Maj:t delegeras till den för­ valtande myndigheten.

Liknande bemyndigande har lämnats Kungl. Maj:t såvitt gäller garanti­ åtagande för lån avseende jordbrukets yttre och inre rationalisering samt för jordbruksegnahemslån och driftslån (prop. 1959: 148, JU 30, rskr 284).

43

Vidare har Kungl. Maj :t bemyndigats att med anlitande av medel från postverkets understödskassa helt eller delvis meddela befrielse från åter- hetalningsskyldighet vid brist i kassa inom postverket, då anledning finnes anta att bristen uppkommit genom felräkning och omständigheterna i det särskilda fallet i övrigt är sådana, att synnerliga skäl för befrielsen prövas föreligga (prop. 1952: 55, SU 147, rskr 295).

Det må vidare erinras om att Kungl. Maj:t sedan ett antal år tillbaka be­ myndigats att för ett budgetår i sänder efterge speciella fordringar, upp­ komna inom försvarsväsendet. Fordringen må dock i det särskilda fallet inte överstiga 5 000 kr. (Om senaste bemyndigande i detta ämne se prop. 1965: 15, SU 18, rskr 55.)

Särskilda eftergiftsbestämmelser finns meddelade i ett flertal författ­ ningar avseende statliga eller av staten garanterade lån. Till en början må nämnas att avskrivning enligt vissa bestämmelser även medför eftergift. Detta gäller bl. a. lån, som med statlig kreditgaranti beviljats den som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen (SFS 1946:676; prop. 1946: 190, SU 151, rskr 289), samt vidare studielån med statlig kredit­ garanti (SFS 1950:469; prop. 1950:99, SU 172, rskr 314) och lån från värnpliktslånefonden (SFS 1945:494; prop. 1945:198, SU 139, rskr 285). Beträffande vissa studielån till utlänningar (SFS 1957:276 och 1959:436; prop. 1957: 148, SU 101, rskr 259, resp. prop. 1959: 93, SU 82, rskr 230) gäl­ ler att Kungl. Maj:t äger befria låntagares dödsbodelägare från skyldighet att återbetala lånesumman, där särskilt ömmande omständigheter är för handen. Liknande villkor hav stadgats för poststyrelsens befogenhet att befria från skyldighet att återbetala räntefria lån för universitetsstudier (SFS 1939: 290 och 1965: 384; prop. 1939: 1, SU 111, rskr 200, resp. prop. 1964: 138, SäU 1, rskr 290) samt vissa lån ur allmänna studielånefonden (SFS 1964: 616; likaledes rskr 1964: 290). Av annan karaktär är den Kungl. Maj :t tillkommande eftergiftsrätten beträffande vissa statliga lån, som läm­ nas av närings- eller socialpolitiska grunder. Några villkor för eftergift av dylika lån har i allmänhet inte föreskrivits. Som exempel må nämnas lån av statsmedel för främjande av beredning, förvaring och avsättning av fisk (SFS 1934: 138; prop. 1934: 173, JU 57, rskr 186), statslån för anordnande av allmänna samlingslokaler in. in. (SFS 1957:367; prop. 1957: 1, SU 83, rskr 232) samt lån av statsmedel för inrättande av alkoholfria restauranger (SFS 1955: 145; prop. 1955: 22, SU 31, rskr 106), vilka lån till viss del kan efterges av Kungl. Maj:t. Beträffande egnahemslån (SFS 1957:359; prop. 1957: 100, SU 102, rskr 272) har eftergiftsrätten fått den formen, att där­ est Kungl. Maj :t inte meddelar bestämmelser om amortering av räntefri stående del skall densamma avskrivas. Från det bostadssociala området kan nämnas avskrivning — dvs. eftergift — av statsbidrag till anordnande av pensionärshem m. in. (SFS 1958: 484; prop. 1958 B 1, SU B 37, rskr B 59); dylik avskrivning är villkorslös.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

44

Ytterligare må framhållas att Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar enligt 7 § förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt äger medge befrielse från eller återbäring av sådan skatt, när synnerliga skäl föranleder därtill.

Riksbanken har av Kungl. Maj:t bemyndigats att beträffande ett flertal lånerörelser, som banken förvaltar, utöva den rätt till eftergift och med­ givande av betalningsanstånd, som tillkommer Kungl. Maj:t på grund av riksdagens nyssnämnda bemyndigande beträffande flertalet lån av stats­ medel. Domänstyrelsen äger rätt att efterskänka viss del av inventarielån till kronotorpare under förutsättning att denne vid besiktning befunnits ha fullgjort sina skyldigheter för de gångna upplåtelseåren (SFS 1943: 532; prop. 1943: 138, JU 48, rskr 303). Sociala synpunkter har motiverat den eftergiftsrätt, som tillkommer utrikesdepartementets understödsnämnd be­ träffande belopp som av statsmedel lämnats svensk såsom ekonomiskt bi­ stånd i utlandet (SFS 1953: 475; prop. 1952: 209, SU 196, rskr 416). Emel­ lertid stadgas därjämte i den kungörelse som reglerar denna eftergiftsrätt, att chefen för arvs- och ersättningsbyrån äger besluta om eftergift av dylik fordran, om han finner uppenbart att kostnaderna för indrivning av ford­ ringen inte skulle stå i rimligt förhållande till fordringens storlek. Be­ stämmelsen torde vara unik så till vida som indrivningssvårigheter vanligen inte grundar eftergiftsrätt utan endast rätt att avskriva fordran. Ävenledes torde sociala synpunkter vara bakgrunden till rätten att efterge skyldighet att återbetala för hög ersättning enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring (20 kap. 4 § sistnämnda lag). Liknande rätt äger social­ styrelsen enligt 12 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag vad angår skyldighet att återbetala felaktigt uppburet sådant bidrag.

Nu berörda bestämmelser avser en generell eftergiftsrätt beträffande olika typer av fordringar. Emellertid förekommer dessutom årligen ett antal riks- dagsärenden, som avser eftergift av fordringar i individuella fall. Vanligen har dylika ärenden sin uppkomst i Kungl. Maj :ts propositioner om efter­ gifter och »avskrivningar»; även »avskrivning» torde här avse ett avstående från fordringsrätt. Utredningen har genomgått riksdagsärenden av dylikt slag, som behandlats under åren 1950—1960. Av den därom lämnade redo­ görelsen må nämnas följande.

Under nämnda tidrymd har riksdagen fattat beslut i anledning av ca 160 framställningar från Kungl. Maj :t om eftergift, helt eller delvis, av olika slags fordringar. Största antalet av dessa fordringar, nämligen 57 %, har avsett skadestånd, medan affärsfordringar, frånsett skadestånd till följd av kontraktsbrott, utgjort 25 %. Vidare nämns fordringar avseende rätte­ gångskostnader (5 %) samt lån och statsbidrag (6 %). Ärenden rörande skattefordringar har utgjort endast 2,5 % och huvudsakligen avsett efter­ gift av nöjesskatt. Återstående 4,5 % av eftergiftsärendena har gällt mera ovanliga frågor, t. ex. eftergift av arvsmedel och skuldebrevsfordran av spe-

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

45

Beträffande skälen för eftergift framhålls, att i de fall då gäldenären varit enskild person eller dödsbo så gott som genomgående ekonomiska el­ ler sociala synpunkter har haft betydelse för meddelande av eftergiften. Understundom har dock eftergift meddelats därför att rättspraxis ändrats etter tordringens tillkomst. Andra än ekonomiska eller sociala skäl, vilka mera hänfört sig till fordringens uppkomstsätt eller vederbörandes grad av försumlighet, har anförts för nedsättning av skadestånd. För eftergift av militära skadestånd har bl. a. åberopats de särskilda omständigheter som rådde vid den övning varunder skadan inträffade, samt att botande av ska­ da på materielen ofta föranledde så stor kostnad, att dess gäldande av en­ skild person tedde sig som en orimlig påföljd av ådagalagd försumlighet. Därmed torde vara uttalat ett skäl, som många gånger medfört eftergift av skadestånd för förstörd statens egendom. Ofta har som grund för efter­ gift även åberopats vederbörandes välförhållande i tjänsten och stora ar­ betsbörda. För eftergift av skadestånd på grund av kontrakt har i ett par fall ansetts tala, att kontraktet inte kunnat fullföljas på grund av hrist på arbetskraft eller vid eljest ändrade konjunkturer.

Beträttande rena affärsfordringar synes sociala synpunkter ha varit do­ minerande vid eftergift av domänverkets fordringar på arrenden, virkesköp o. d. Det har här oftast rört sig om gamla fordringar, i flera fall från 1920- talet, varvid räntan ofta utgjort minst lika stort belopp som den ursprung­ liga fordringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr i60 år 1965

Utredningen

En väsentlig skillnad föreligger enligt utredningens mening mellan skä­ len för avskrivning och för eftergift. I huvudsak beskrivs denna skillnad så, att avskrivning sker i statens intresse av effektivitet i förvaltningen, näm­ ligen då ingen eller ringa möjlighet föreligger att utfå betalning eller då indrivning av fordringen i fråga skulle förorsaka mer arbete och kostnad än vad som kan anses skäligt, medan vid eftergift av fordran syftet i allmän­ het torde vara att av humanitära eller andra skäl befrämja gäldenärens sociala eller ekonomiska intressen. Det kan t. ex. i dylika fall vara ekonomiskt möjligt att få avbetalningar på fordringen under gäldenärens hela återstå­ ende levnad, men av humanitära skäl anses gäldenären inte böra betungas med en alltför stor skuldbörda. Härtill kan komma beträffande skadestånds- fordran att den skuld som gäldenären bär att betala inte står i rimlig proportion till den oaktsamhct eller försummelse som förorsakat skadan. Det förekommer dock sällan att en fordran helt efterges, utan eftergiften meddelas vanligen i den formen, att om ett mindre belopp inbetalas före viss

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

tidpunkt så skall återstående del av fordringen anses eftergiven. Eu annan typ av eftergift är sådan som författningsenligt skall äga rum av t. ex. vissa statliga lån, då stadgade förutsättningar därför är för handen. Bestäm­ melserna härom är oftast grundade på närings- eller socialpolitiska skäl, och eftergiften står därför nära statsbidraget såsom ekonomisk företeelse.

Utredningen erinrar härefter om att några allmänna bestämmelser om hur det skall förfaras med statens tvistiga fordringar inte är meddelade. Det torde därför f. n. ankomma på vederbörande myndigheter att under sedvanligt ämbetsansvar handlägga uppkommande frågor härom efter sa­ kens beskaffenhet i varje särskilt fall. Utredningen anser inte att något större behov av bestämmelser härutinnan föreligger. Det alldeles övervä­ gande antalet tvistiga fordringar är nämligen otvivelaktigt att hänföra till sådana myndigheters ämbetsområden vilka äger fullgod förmåga och erfa­ renhet att omdömesgillt avgöra hur det lämpligen bör förfaras med sådana fordringar. Och annan myndighet har ju möjlighet att beträffande sådana spörsmål inhämta råd och anvisningar hos någon sakkunnig myndighet, en utväg som redan f. n. anlitas och som, därest utredningens förslag till kungörelse om bevakning och indrivning av vissa kronans fordringar blir antaget, kommer att motsvaras av en rättighet att erhålla resp. skyldighet för vissa myndigheter att lämna svar på bl. a. spörsmål av förevarande slag. Något förslag framläggs alltså inte av utredningen i förevarande fråga.

Utredningen har ej heller funnit påkallat att föreslå någon ändring i de eftergiftsbestämmelser som f. n. finns meddelade beträffande fordringar av särskilt slag, t. ex. gällande vissa lån av statsmedel eller grundade på taxor eller andra avgifter. Dessa bestämmelser är antingen uttryck för det ändamål, som man avsett att uppnå med en statlig åtgärd, eller eljest betingade av humanitära eller affärsmässiga skäl. Förefintliga bestämmel­ ser av nämnda slag synes vara välgrundade och fylla praktiska behov.

Vad utredningen ansett sig böra särskilt överväga är i första hand frågan, huruvida behov föreligger av ändrade eller utvidgade bestämmelser av ge­ nerell art om eftergift av statens fordringar. Härutinnan anförs bl. a.

Utredningen har funnit starka skäl tala för att vissa typer av eftergifts- ärende.n skall få avgöras annorledes än i form av riksdagsbeslut. Härige­ nom skulle åstadkommas viss lättnad i såväl riksdagens som Kungl. Maj:ts arbetsbörda, varjämte ärendena skulle kunna handläggas snabbare. Av sär­ skild betydelse i sistnämnda hänseende vore, om frågor rörande ackord inte behövde underställas riksdagens prövning. Det lär inte kunna göras gäl­ lande, att eftergiftsärendena i allmänhet är av sådan betydelse att de alltid bör underkastas riksdagens prövning; dylika ärenden torde tvärtom — ur statshushållningens synpunkt — vara av mindre vikt än åtskilliga ärenden beträffande disposition av statsmedel, i vilka Kungl. Maj :t eller annan myn­ dighet äger besluta. I synnerhet gäller detta om det slags ärenden som ut­ redningen i första hand här avser, nämligen rörande skadestånd, affärs-, arrende- och hyresfordringar samt fordringar å rättegångskostnader, vilka ärenden tillsammans utgjorde 87 % av riksdagens eftergiftsärenden åren

47

1950—1960. Ytterligare avser utredningen här eftergift av fordringar hos be­ fattningshavare å felaktigt utbetalda löne- och pensionsbelopp. Härvidlag gäller f. n., att Kungl. Maj :t äger viss eftergiftsrätt, vilken dock är begränsad till ärenden rörande belopp om högst 5 000 kr. (rskr 1946: 565) samt torde avse fordran hos såväl betalningsmottagaren (sakägaren) som redogöraren. Efter redogöraransvarets avskaffande synes ev. fordran hos redogörare på grund av dennes felaktiga disposition vara att hänföra till fordran å skadestånd. En mer allmän rätt att utan riksdagens medverkan efterge sta­ tens fordringar av t. ex. sociala eller andra humanitära skäl torde däremot inte böra ifrågakomma med hänsyn till svårigheten att åstadkomma en jämn och rättvis tillämpning samt risken att obehöriga hänsyn skulle på­ verka avgörandet i enskilda fall.

En ändrad ordning för eftergift av statens fordringar bör enligt utred­ ningens mening i första hand åstadkommas genom att Kungl. Maj :t erhåller riksdagens bemyndigande att avgöra nu angivna ärenden rörande efter­ gift av fordringar uppkomna inom affärs-, arrende- eller hyresförhållanden, skadeståndsfordringar, fordringar avseende rättegångskostnader samt ford­ ringar avseende felaktigt utgivna löne- eller pensionsbelopp.

Utredningen erinrar i detta sammanhang bl. a. om att en viss praxis ut­ bildats beträffande riksdagens eftergiftsärenden och att någon motsättning mellan Kungl. Maj :t och riksdagen angående principerna härför inte synes föreligga. I de eftergiftsärenden som riksdagen behandlat under åren 1950— 1960 har Kungl. Maj :ts hemställan genomgående bifallits, och i ett par fall har riksdagen t. o. m. medgett större eftergift än Kungl. Maj :t föreslagit. Insyn i tillämpningen av ett bemyndigande att efterge nu ifrågavarande kategorier av fordringar kan beredas riksdagen genom att Kungl. Maj :t år­ ligen informerar riksdagen om de eftergiftsbeslut som meddelats med stöd av bemyndigandet. Av praktiska skäl synes emellertid dylik redovisning ej böra avse eftergift av fordringar vilkas kapitalbelopp ej överstiger 5 000 kr.

Andra kategorier eftergiftsärenden än sådana som enligt utredningen bör kunna avgöras utan riksdagens medverkan hänför sig till fordringar som gäller lån, statsbidrag, skatter och kronan tillfallna arv. Beträffande sist­ nämnda slags ärenden har utredningen ansett den nuvarande ordningen för eftergift böra bibehållas, inte minst på grund av ärendenas ringa antal.

Beträffande möjligheten att delegera beslutanderätten i eftergiftsärenden anför utredningen.

Enligt utredningens mening bär möjlighet härtill beredas, enär därigenom åtskilligt dubbelarbete skulle kunna undvikas. Garantier mot missbruk av en dylik rätt kan åstadkommas genom att dels eftergiftsrätten delegeras endast till myndigheter med tillräcklig kännedom om praxis i eftergifts­ ärenden, dels Kungl. Maj :t meddelar närmare villkor för rättens utövande, dels rätten begränsas till att avse smärre fordringar och dels skyldighet åläggs ifrågavarande myndigheter att redovisa sina eftergiftsbeslut för Kungl. Maj :t. Huruvida en delegerad eftergiftsrätt skall avse samtliga eller endast vissa typer av de fordringar som Kungl. Maj:t äger efterge bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1065

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 1G0 år 1965

prövas från fall till fall, främst med hänsyn till de fordringar som brukai uppkomma inom vederbörande myndighets ämbetsområde.

Beträffande frågan till vilka myndigheter eftergiftsrätt må delegeras vill utredningen förorda, att sådan rätt tilläggs de myndigheter som enligt ut­ redningens förslag till bevakningskungörelse skall få behörighet att oavsett beloppets storlek avskriva fordran och medge ackord, dvs. försvarets civil­ förvaltning, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, kammar­ kollegiet och domänstyrelsen. Enligt utredningens mening måste dessa myn­ digheter anses väl skickade att även handlägga eftergiftsärenden. De flesta av de eftergiftsärenden som f. n. blir föremål för riksdagens prövning hän­ för sig till fordringar, uppkomna hos de affärsdrivande verken eller inom försvarsväsendet.

Utredningen understryker slutligen att vid meddelande av villkoren för myndighets eftergiftsrätt bör betonas, att eftergift av fordran skall medges endast i undantagsfall, varvid bör komma i betraktande gäldenärens eko­ nomiska och sociala situation, särskilt sådana ömmande omständigheter som kan föreligga när gäldenär avlidit och efterlämnat mindre bemedlade arvingar, fordringens art och sättet för dess uppkomst samt gäldenärens villighet att betala o. d. Vid skadeståndsfor dr ingår må särskilt beaktas graden av visad oaktsamhet eller försumlighet i förhållande till skadestån­ dets storlek. Delegationsrätten bör inte avse fordran, vars kapitalbelopp överstiger 5 000 kr., och vidare bör en redovisning för beslut om eftergift för varje budgetår avlämnas till chefen för vederbörande statsdepartement.

Remissyttrandena

Vad utredningen förordat beträffande eftergift av kronans fordringar till­ styrks i princip av samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan. Utred­ ningens uttalande lämnas helt utan erinran av bl. a. hovrätten för Västra

Sverige, arméintendenturförvaltningen, försvarets fabriksstyrelse, vatten­ fallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, rikets allmänna kart­ verk, veterinärmedicinska anstalten och LO.

En utvidgning av möjligheterna till eftergift förordas av vissa instanser. Sålunda anser arbetsmarknadsstyrelsen att den av utredningen gjorda uppräkningen av fordringar, som skall kunna handläggas av Kungl. Maj:t i sista hand, bör kompletteras med fordringar uppkomna i samband med social hjälpverksamhet. Här måste, framhåller styrelsen, ofta mera spe­ ciella regler tillämpas och det kan förekomma ärenden där eu kortare tidsomgång kan vara av inte ringa psykologisk betydelse. Vidare anser socialstyrelsen att fordringar i s. k. garantifall bör kunna generellt efter­ ges av Kungl. Maj :t efter bemyndigande.

Statskontoret anser att föreskrifter om ackord och eftergift bör meddelas i en gemensam kungörelse och anför härom.

50

inom affärs-, arrende- eller hyresförhållanden, skadeståndsfordringar, ford­ ringar avseende rättegångskostnader samt fordringar avseende felaktigt ut­ givna löne- eller pensionsbelopp. Vidare bör Kungl. Maj :t bemyndigas alt i lämplig omfattning uppdra åt underordnad myndighet att besluta i fråga om eftergift av fordringar av nämnda slag, vilkas kapitalbelopp inte överstiger 5 000 kr.

Som skäl för förslaget har utredningen i huvudsak åberopat, att dess ge­ nomförande skulle innebära viss lättnad i såväl riksdagens som Kungl. Maj :ts arbetsbörda, att eftergiftsärendena skulle kunna handläggas snabba­ re, att dylika ärenden i allmänhet inte är av sådan vikt att de alltid bör underställas riksdagens prövning samt att en fast praxis utbildat sig vid Kungl. Maj :ts bedömande av eftergiftsärenden, vilken inte mött gensaga från riksdagen. Den föreslagna möjligheten för Kungl. Maj :t att delegera rätten att efterge fordran skulle enligt utredningen förhindra åtskilligt dubbelarbete.

Beslut om eftergift bör enligt utredningen medföra redovisningsskyldig­ het inför riksdagen beträffande eftergifter över 5 000 kr. resp. redo­ visning till chefen för vederbörande statsdepartement av myndighets beslut med stöd av delegerad rätt att efterge fordran. Enligt utredningens mening bör sådan rätt kunna delegeras till bevakningsmyndigheterna och de övriga myndigheter som får rätt att avskriva fordran och medge ackord utan hänsyn till beloppsgräns.

Utredningens förevarande förslag har i princip tillstyrkts av samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan. Framförda erinringar riktar sig i huvudsak mot att utredningens förslag inte går tillräckligt långt.

De skäl som utredningen åberopat för att överföra beslutanderätten i de eftergiftsfrågor som det här gäller till Kungl. Maj :t synes mig bärande.

Kriterierna för en eftergiftsrätt av förevarande slag bör utformas med hänsynstagande till de skäl som varit avgörande för riksdagens beslut om eftergift. Jag föreslår att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande att meddela eftergift av fordran på grund av gäldenärens sjukdom eller därmed jämförlig orsak eller när det av annan anledning måste anses up­ penbart obilligt att utkräva betalning. Med en sådan utformning torde be­ myndigandet vara avgränsat på lämpligt sätt.

Beträffande omfattningen av beslutanderätten i eftergiftsfrågor anser jag mest rationellt, att den får avse samtliga de fordringar, som omfattas av det föreslagna bemyndigandet för Kungl. Maj :t att anta ackordsförslag, alltså i princip andra statsverkets fordringar än skatter, böter och viten samt lån av statsmedel och fordringar som uppkommit genom statens in­ lösen av lån med statlig kreditgaranti. I praktiken torde en sådan avgräns- ning i stort sett sammanfalla med vad utredningen föreslagit angående det slags fordringar som skall omfattas av eftergiftsrätten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

51

Den av utredningen föreslagna rätten för Kungl. Maj :t att delegera efter- giftsrätt till myndighet kan jag i och för sig förorda. Emellertid anser jag att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att därvidlag föreskriva om och i vad mån beloppsgräns skall gälla för myndighets rätt att efterge fordran. Jag vill erinra om att det tidigare berörda bemyndigandet för Kungl. Maj:t att efterge statens rätt beträffande flertalet lån av statsmedel (se s. 42) även innefattar möjlighet att utan avseende på beloppsgräns delegera eftergifts- rätten till myndighet.

Den föreslagna behörigheten för Kungl. Maj :t att till myndighet delegera rätten att meddela eftergift torde i huvudsak få betydelse i fall där behov av sådan beslutanderätt redan visat sig föreligga, såsom angående posttjänste­ mans ersättningsskyldighet för brist av kassamedel eller då det gäller ska- deståndsskyldighet till kronan på grund av förlust av eller skada på krigs­ makten tillhörig egendom m. m. Allmänt sett anser jag emellertid, att möj­ ligheten att delegera eftergiftsrätt bör begagnas restriktivt.

Kungl. Maj:ts proposition nr WO år 1965

Avskrivning och ackord rörande skatter m. in.

Gällande bestämmelser

Enligt 66 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272) får avskriv­ ning av skatt inte äga rum förrän efter utgången av viss tidrymd, näm­ ligen i fråga om preliminär skatt andra uppbördsåret efter det, under vil­ ket skatten förfallit till betalning, samt i fråga om kvarstående eller till­ kommande skatt det uppbördsår, under vilket skatten förfallit till betal­ ning. Villkoren i övrigt för avskrivning hänför sig till den skattskyldiges ekonomiska situation eller svårigheten att anträffa honom. I stort sett innebär paragrafen, att avskrivning må äga rum då den skattskyldige sak­ nar utmätningsbara tillgångar till skattens gäldande, då upplysning inte kunnat vinnas om skattskyldigs vistelseort samt då skattskyldig vistas å utrikes ort och skatten inte kunnat uttas av honom därstädes eller inte uppgår till 200 kr. Då arbetsgivare jämlikt 75 § förordningen är ansvarig för arbetstagares skatt, må avskrivning inte äga rum förrän det befunnits att skatten av anledning som i 66 § sägs ej heller kan utfås av arbetsgi­ varen. Det ankommer på vederbörande länsstyrelse att pröva frågan om avskrivning av skatt. Uttryckligen har stadgats, att om avskrivning av skatt ägt rum så kvarstår likväl den skattskyldiges och, i förekommande fall, arbetsgivarens betalningsskyldighet (67 §). Enligt 42 § uppbördskun- görelsen den 16 oktober 1953 (nr 628) skall avskriven skatt åter uppföras i räkenskaperna för indrivning och redovisning, om anledning uppkommer anta, att skatten kan uttas.

Uppbördsförordningens avskrivningsbestäinmelser äger tillämpning —

4f Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 160

52

förutom på de skatter och avgifter som omnämns i 1 § förordningen __ på ett flertal andra skatter och avgiftsbelopp på grund av föreskrifter i ve­ derbörliga författningar, såsom automobilskatt, sjömansskatt, allmän varu­ skatt, som fastställs av länsstyrelse, samt avgifter enligt 29 § förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring. Även i sådant fall tillkommer i regel avskriv- ningsrätten länsstyrelsen, dock att rätten att avskriva sjömansskatt är an­ förtrodd sjömansskattenämnden.

Beträffande avskrivning av accis eller skatt, som skall inbetalas till kon­ trollstyrelsen, har utfärdats särskilda bestämmelser, som i väsentliga hän­ seenden har samma innebörd som de i uppbördsförordningen meddelade (3 § kungörelsen den 19 juni 1942, nr 531, med vissa bestämmelser röran­ de uppbörd av accis eller skatt, som skall inbetalas till kontrollstyrelsen, m. m.). Avskrivningsbestämmelser saknas helt beträffande åtskilliga skat­ ter som kupongskatt, arvs- och gåvoskatt samt stämpelskatt samt beträf­ fande tull och vissa indirekta skatter som uppbärs av tullverket.

Nämnda författningar av år 1830 och år 1911 om avskrivning saknar enligt praxis betydelse för skattefordringar.

Medgivande av ackord beträffande skattefordringar kräver riksdagens medverkan.

Rörande behovet av bestämmelser om ackord beträffande skatter har utredningen hört överståthållarämbetet och vissa länsstyrelser, vilka därvid ställt sig tveksamma till eller avstyrkt att sådana bestämmelser införs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1065

Utredningen

Till en början erinrar utredningen om att nuvarande avskrivnings- regler beträffande skatter kan indelas i tre grupper, nämligen dels de i uppbördsförordningen meddelade, dels de som gäller för kontrollstyrelsens skatteuppbörd och dels de generella, för alla statens fordringar gällande reglerna. Skillnaderna i reglernas innehåll har synts utredningen bero på tillfälligheter. Utredningen har inte funnit några bärande skäl för att olika avskrivningsregler för skilda slag av skatter bör bibehållas. Vidare fram­ hålls att vid utformningen av avskrivningsregler för skatter bör beaktas vissa speciella omständigheter, såsom att de flesta skatter är periodiskt återkommande fordringar mot en och samme gäldenär och att ett särskilt, kontinuerligt indrivningsförfarande finns beträffande skatter. Enligt ut­ redningens mening bör särskilda avskrivningsregler beträffande skatter inte saknas om den föreslagna avskrivningsförordningen blir antagen samt 1830 och 1911 års författningar om avskrivning i samband därmed upp­ hävs. Utredningen tillägger.

Behovet av sådana avskrivningsbestämmelser synes lämpligen kunna till­ godoses genom att uppbördsförordningens stadganden om avskrivning blir

54

slag beträffande sådana skatter som avses i uppbördsförordningen utan olägenhet kunna anförtros länsstyrelserna. Närmare bokföringsföreskrif- ter i anledning av utredningens förslag anser utredningen böra kunna ut­ färdas av riksrevisionsverket.

Enligt utredningen bör den bestämmelse om ackord, som föreslås skola intas i uppbördsförordningen, gälla på hela skatteområdet samt även för vissa avgifter. Bestämmelsen i 2 § i utredningens förslag till förordning om avskrivning av vissa skatter, in. m. åsyftar — förutom skatter enligt 1 § samma förslag — dels skatter beträffande vilka uppbördsförordningens stadganden om avskrivning äger tillämpning på grund av särskilda bestäm­ melser och dels vissa avgifter som inte är skatter men som på grund av sär­ skilda bestämmelser dock avskrivs enligt uppbördsförordningens avskriv- ningsregler. Förslaget har till följd att även sistnämnda avgifter helt un- dantas från den föreslagna avskrivningsförordningens tillämpningsområde.

I fråga om vilken myndighet som bör vara behörig att besluta om av­ skrivning och ackord enligt författningsförslaget anför utredningen bl. a.

Avskrivningsrätt skall enligt 3 § författningsförslaget tillkomma veder­ börande centrala beskattningsmyndighet där sådan finns. Med beskattnings- inyndighet avses här, liksom i förordningen om förfarandet vid viss kon- sumtionsbeskattning, den myndighet som enligt vad i vederbörande skatte- författning eller annorledes stadgas har att besluta om skattens fastställan­ de. Avskrivning bör enligt utredningens mening endast kunna beslutas av central beskattningsmyndighet, således inte av t. ex. kontrollstyrelsens och tullverkets lokala organ. Nu förevarande bestämmelse innebär exempelvis, att kupongskattenämnden äger avskriva kupongskatt, generalpoststyrelsen särskild skatt på vissa lotterivinster m. fl. stämpelskatter samt sjöfartssty- relsen fartygsstämpel.

Beträffande sådana skatter, såsom t. ex. arvsskatt och gåvoskatt samt lag­ farts- och inteckningsstämpel, vilka inte fastställs av central beskattnings­ myndighet eller sådan myndighet underordnad förvaltning, föreslås veder­ börande länsstyrelse skola äga avskrivningsrätt. Med vederbörande länssty­ relse avses den länsstyrelse som fastställt skatten i fråga eller länsstyrelsen i det län där vederbörande beskattningsmyndighet, t. ex. underdomstol, är belägen. Utredningen har funnit det rationellt att åt länsstyrelserna anförtro rätten att avskriva sådana skatter som fastställs av vissa lokala beskatt- ningsmyndigheter, i synnerhet som indrivning av dessa skatter vid bristan­ de betalning redan f. n. i viss utsträckning handhas av länsstyrelserna, t. ex. indrivning av arvsskatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Remissyttrandena

Utredningens förslag beträffande avskrivning av vissa skatter till­ styrks i princip av alla remissinstanser som yttrat sig i frågan. Länssty­ relsen i Kristianstads län anser det både nödvändigt och lämpligt, att upp­ bördsförordningens bestämmelser om avskrivning blir gällande över hela skatteområdet. Länsstyrelsen i Stockholms län finner det välbetänkt att

56

inte nu motsätta sig bestämmelser om medgivande av ackord beträffande skatter. Därvid har länsstyrelsen särskilt beaktat att förslaget synes göra skillnad mellan prioriterade och oprioriterade skattefordringar genom före­ skriften att ackordsförslag må bifallas endast därest det bedöms fördel­ aktigt, dvs. om förmånsrättsordningen i konkurs inte frångås.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget men understry­ ker att länsstyrelserna vid prövning av ackordsfrågorna kommer att ställas inför många svåra avgöranden av delvis annan natur än tidigare. Det torde enligt länsstyrelsens mening bli nödvändigt att närmare direktiv utfärdas om på vilka grunder och villkor myndigheterna skall ha rätt att biträda ackord och vilka intressen som de därvid skall äga rätt att ta hänsyn till.

Även länsstyrelsen i Kristianstads län uppehåller sig vid de praktiska tillämpningssvårigheterna och framhåller att länsstyrelserna vid sitt bedö­ mande av om ett ackordserbjudande är fördelaktigt eller ej i hög grad torde vara hänvisade till de informationer, som vederbörande utmätnings­ man kan ge. Det är då av yttersta vikt att denne har den kunnighet och er­ farenhet, att han skyndsamt kan lämna länsstyrelsen erforderliga upplys­ ningar.

I detta sammanhang må nämnas att Föreningen Sveriges stadsfogdar fö­ reslår att länsstyrelsen i likhet med vad som redan gäller enligt 62 § andra stycket uppbördsförordningen bör kunna uppdra åt utmätningsman att själv avgöra om ackordsförslag bör biträdas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som tillstyrker förslaget, framhåller bl. a.

Det torde vara ganska vanligt, att en företagare, som kommit på obe­ stånd, gör försök att erhålla ackord med hänsyn till de gynnsamma rätts­ verkningar, som ett dylikt för med sig för ackordstagaren. I ett förslag till ackord upptas som regel prioriterade fordringar för sig och beräknas full likvid för dem. Enär vissa skatter äger förmånsrätt jämlikt 17 kap. 12 § handelsbalken, torde det i praktiken inte bli aktuellt att beträffande dylika skatter kronan accepterar förslag till ackord, som likställer de prioriterade skatterna med oprioriterad fordran, innebärande, att kronan erbjuds en­ dast viss del av sin fordran som full betalning.

Sveriges advokatsamfund anför vissa principiella synpunkter på föreva­ rande fråga. Samfundet uttalar bl. a.

Enligt styrelsens mening bör kronan såsom innehavare av såväl skatte­ fordringar som andra fordringar av vad slag det vara må i princip kunna — genom vederbörande bevakningsmyndighet — uppträda såsom vilken vanlig fordringsägare som helst och efter affärsmässig prövning avgöra frågor om fordringsförhållandets avveckling. Bevakningsmyndigheten bör sålunda i alla aktuella fall av gäldenärs insolvens kunna ta ståndpunkt till framlagda förslag om moratorium, ackord och avveckling, utan hinder av bestämmelser om visst förfaringssätt för att konstatera en kvarvarande fordrans värdelöshet. Det är självklart att bevakningsmyndigheten inte skall — lika litet som annan fordringsägare — känna sig förpliktad att

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

fande skatter torde bli svårt att bemästra efter objektiva grunder. Att objektivt avgöra vad som i det ena eller andra ackordsfallet kan vara för­ delaktigt för kronan torde erbjuda avsevärda svårigheter. Vederbörande myndigheter torde stundom komma att bli utsatta för stark press av ackordbjudande gäldenärer och deras oprioriterade borgenärer, då det lig­ ger i sakens natur att dessa personer på alla sätt inför kronan såsom prio­ riterad borgenär vill förespegla hur fördelaktigt ett ackord är. Risken för missbruk av ackordsmöjligheterna kan inte anses vara utesluten. Det nu­ varande konkursförfarandet är från likformighetssynpunkt att föredraga.

Även om det i det enskilda fallet kan tänkas vara till fördel för kronan att acceptera ett bjudet ackord beträffande skatter, kan det betvivlas att staten totalt sett har något att ekonomiskt vinna på det föreslagna systemet i för­ hållande till det som nu tillämpas. För det första torde ett ackordsförslag enligt den föreslagna lagstiftningen vara till förmån för kronan endast i de s. k. tillskottsfallen, dvs. i de fall då gäldenären saknar tillgångar och en utomstående person lovar att träda emellan och betala en viss del av gälde- närens skulder. Det kan då tänkas att kronan genom att anta ackordsför- slaget erhåller mera än vad som skulle ha bekommits genom utdelning i konkurs. Tillskottsfallen torde emellertid vara ganska sällsynta. För det andra kan det på goda grunder antas, att staten f. n. erhåller betalning för skatter, som inte skulle betalas, om det nya systemet skulle införas. Mången skattskyldig torde nämligen känna sig mera tvungen att betala en skatte­ skuld, om han vet att det enda sättet att undgå konkurs är att betala denna skuld.

Länsstyrelsen vill således avråda från att den föreslagna lagstiftningen om ackord beträffande skatter genomförs. Skulle det emellertid befinnas ofrånkomligt att lagstifta i ämnet, föreslår länsstyrelsen att lagtexten jäm­ kas därhän, att ackordsförslag må bifallas, där det bedöms uppenbart för­ delaktigt för kronan. Länsstyrelsen föreslår därjämte, att ett uttalande görs om att för antagande av ackordsförslag förutsätts betryggande utred­ ning, exempelvis av ackordscentral.

Bland de instanser, som ställer sig tveksamma till huruvida kronan i verkligheten kommer alt få någon påtaglig fördel av att länsstyrelserna ges möjlighet att bifalla ackordsförslag rörande skattefordringar, befinner sig länsstyrelsen i Södermanlands län. Länsstyrelsen framhåller.

Då det bör ligga i gäldenärs intresse att till undvikande av utmätning erbjuda ackord, finns anledning förmoda, att många företagare kommer att göra enträgna försök att komma i åtnjutande av eftergift av viss del av kronans skattefordran genom ackord — till förmån för övriga borge­ närer. Länsstyrelsen anser det dessutom troligt, att indrivningen av skatter kan komma att fördröjas genom förhandlingar om ackord. Dröjsmålet kan tänkas förorsakat såväl av ofullständiga utredningar — särskilt vid s. k. underhandsackord — som därigenom, att tilltänkt utmätning för skatter, böter eller viten uppskjuts i avvaktan på besked om antagande av er­ bjudet ackord.

Det torde vara ofrånkomligt, att svårigheter kan komma att uppstå vid bedömningen av huruvida ett erbjudet ackord är från kronans synpunkt anlagbart. Hänsyn måste vid bedömningen tas till skilda omständighe­ ter, såsom beräknad ökad utdelning på oprioriterade fordringar med hän­ syn till insparade kostnader för ett konkursförfarande, möjligheten att

59

— om konkurs skulle inträffa — efter konkursen utfå i denna bevakad skatt genom införsel i lön i fråga om gäldenär, som kan beräknas komma att få en förhållandevis välavlönad anställning, möjligheten att före pre­ skriptionstidens utgång kunna ta i anspråk överskjutande preliminär skatt, den tidsfrist, som efter en ev. konkurs skulle stå till buds för ut­ tagande av skatt etc. Om utredningen visar, att av oguldna skatteford- ringar vid ackordstillfället större belopp beräknas kunna indrivas före preskriptionstidens utgång än det belopp utgör, som erbjuds i ackord, kan ackordet såsom varande ofördelaktigt för kronan inte antas.

Länsstyrelsen tillägger att den hittills gällande ordningen inte kan sägas ha medfört några praktiska olägenheter för indrivningen.

Hovrätten för Västra Sverige understryker att medgivande av ackord dock innebär en eftergift av fordran och uttalar att den inte finner de principiella betänkligheter mot sådant medgivande beträffande skatter, som framkommit då utredningen under sitt arbete hört vissa myndigheter, helt oberättigade. Dessa förhållanden manar enligt hovrättens mening till en viss försiktighet vid utformningen av bestämmelser om sådant ackord.

Hovrätten ifrågasätter därför om ej eu beloppsgräns bör stadgas på samma sätt som vid ackord enligt utredningens förslag i övrigt.

Även riksförsäkringsverket ifrågasätter lämpligheten av underhands- ackord beträffande skatter och därmed även för arbetsgivaravgifter med hänsyn till de svårigheter som vid dylikt erbjudande möter att erhålla en säker uppfattning om gäldenärens solvens. Det synes verket ej innebära någon trygghet att jämväl övriga borgenärer godkänner förslag om sådant ackord. Det kan förhålla sig så att oguldna skatter och avgifter utgör den huvudsakliga delen av gäldenärens skulder. Övriga borgenärers godkän­ nande kan då sakna nämnvärd betydelse.

Några instanser har uppehållit sig vid frågan om en genom ackordsför- farande bortfallen skatt bör avkortas eller — såsom utredningen föreslagit — avskrivas. Länsstyrelsen i Värmlands län anser inte att ett avskrivnings- förfarande av en inte längre bestående fordran står i samklang med be­ stämmelserna om avkortning och avskrivning i uppbördsförordningen, ge­ nom vilka en värdefull terminologisk reda uppnåtts. För att det skall stå fullt klart exempelvis vid kvittningsförfarande enligt 68 § 4 mom. upp­ bördsförordningen att genom ackordsförfarande bortfallen restförd skatt inte får medräknas, synes det länsstyrelsen lämpligt att den bortfallna skatten avkortas och inte avskrivs.

På samma ståndpunkt som utredningen i denna fråga stäiler sig däremot länsstyrelsen i Stockholms län, som alltså delar uppfattningen att den genom ackordet bortfallna fordringsdelen i bokföringshänseende bör be­ handlas på samma sätt som fordran, vilken avskrivits enligt 66 § upp­ bördsförordningen. Då emellertid, sedan ackord genomförts, fordran bort­ faller till den del den inte skolat gäldas enligt ackordsförslaget och där­ för inte — såsom fallet är med andra avskrivningar enligt uppbördsför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

ordningen — åter bör kunna uppdebiteras, synes särskilda föreskrifter böra lämnas om speciell beteckning av genom ackord bortfallen skatte­ fordran. Därigenom kan utmärkas, att sådan fordran inte bör kunna åter- uppdebiteras, om inom preskriptionstiden anledning därtill eljest skulle uppkomma.

I fråga om utformningen av förslaget till förordning om avskrivning av vissa skatter, m. m., (bilaga 4) framhålls av hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten och länsstyrelsen i Södermanlands län, att innebörden av begreppet skatt i tydlighetens intresse bör anges i författningstexten.

Kammarkollegiet uttalar i denna fråga — med utgångspunkt från att ut­ redningen med skatt förstår vad som i riksstaten anges vara bevillning — bl. a.

I 1 § författningsförslaget föreskrivs sålunda, att vad i 66 § första stycket och 67 § andra stycket uppbördsförordningen stadgas om avskrivning av- skatt skall gälla jämväl annan än i nämnda förordning avsedd skatt. Av den föreslagna bestämmelsen följer emellertid en komplikation, som inte synes ha beaktats av utredningen. Såsom framgår av utredningens redogörelse i ämnet är redan nu på grund av hänvisning i andra författningar uppbörds- förordningens avskrivningsbestämmelser tillämpliga på ett flertal skatter och avgifter. Förevarande paragraf innebär beträffande avskrivning av så­ dana skatter och avgifter en dubbelhänvisning till uppbördsförordningen; en metodik som synes kollegiet mindre tillfredsställande. För undvikande av denna olägenhet kan olika möjligheter tänkas. En möjlighet skulle va­ ra att förekommande hänvisning i dessa andra författningar upphävdes, i vad avser avskrivning. En annan tänkbar utväg vore att beträffande de skatter, för vilka avskrivningsbestämmelser helt saknas, i vederbörliga för­ fattningar infördes en hänvisning till uppbördsförordningens föreskrifter härutinnan.

Vad angår 3 § uttalar länsstyrelsen i Södermanlands län att uttrycket »vederbörande länsstyrelse» bör förtydligas. Tveksamhet synes länsstyrel­ sen eljest kunna uppstå, vilken länsstyrelse, som har att bifalla ackordsför- slag för det fall, att skatter, som fastställts inom skilda län, är föremål för indrivning genom en och samme utmätningsman.

Riksförsäkringsverket har tagit upp frågan om behandlingen av arbetsgi­ varavgifter och anför härom bl. a.

Arbetsbelastningen på verkets avgiftsbyrå har sedan flera år medfört en arbetsbalans, som bl. a. haft till följd att indrivningsförteckningarna till länsstyrelserna kunnat överlämnas först fyra å fem månader efter resp. för- fallodag. På grund härav har vid inträffad konkurs bl. a. de avgiftsbelopp, som ej hunnit överlämnas för indrivning men varit förfallna till betalning före konkursutbrottet, bevakats av riksförsäkringsverket med förmånsrätt enligt handelsbalken 17 kap. 12 §. De av verket sålunda bevakade avgif­ terna uppgår stundom till mycket betydande belopp. Av utredningens för­ slag synes ej utan vidare följa att det skulle ankomma på länsstyrelserna att jämväl medge ackord i fråga om de av verket i konkurs bevakade

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

som fullgör sin skatteplikt utan anmärkning, skulle finna den föreslagna anordningen orättvis.

Det kan inte bestridas att de anförda argumenten mot införande av reg­ ler om ackord för skatter har visst fog. Särskilt gäller detta vad som an­ förts om svårigheten att bedöma ett erbjudet ackord. Emellertid är det otillfredsställande med hänsyn till att ackordsförfarande kan äga rum både i den särskilda ordning som regleras i lag och genom överenskom­ melse att det inte finns någon myndighet som kan företräda statsverket i fråga om ackord. Det sagda gäller även skattefordran. Att det behövs en möjlighet att bifalla ackordsförslag rörande skatter har ett stort antal remissinstanser understrukit. Vad här synes väsentligt är vidare frågan huruvida det allmänna har något att vinna genom att möjlighet införs att medge ackord beträffande skatter. Flera myndigheter har uttalat att så skulle vara fallet. Jag vill erinra om att långt ifrån all skatt äger för­ månsrätt i konkurs; förmånsrätten är därjämte begränsad till skatt som debiterats inom viss tidrymd före konkursansökningen. De uttalade far­ hågorna mot införande av ifrågavarande regler torde i viss mån grunda sig på missförstånd beträffande deras egentliga syfte. F. n. görs ofta konkursansökningar för att framtvinga skattebetalning från försumliga gäldenärer. Självklart bör inte de föreslagna reglerna om medgivande av ackord ha samma funktion. De bör tillämpas endast när en gäldenär —- i flertalet fall sannolikt en företagare eller affärsman — på grund av sin ekonomiska situation enligt sina borgenärers och måhända även sin egen åsikt bör försättas i konkurs och ackordsförslag framläggs, som ut­ visar att borgenärerna genom att godta förslaget kommer att få större utdelning än de har att räkna med vid konkurs. Ett bedömande av ett ackordsförslag enligt dessa riktlinjer torde kunna ske efter objektiva grun­ der. Vid bedömningen av ackordsförslag spelar givetvis ytterligare in den civilrättsliga följden, att fordran bortfaller i den mån den inte skolat be­ talas enligt ackordsförslaget. Detta faktum torde väl stundom motivera att ackordsförslag avvisas. Emellertid vill jag allmänt sett ansluta mig till den av utredningen uttalade åsikten, att de skatter, som är underkastade relativt kort och obrytbar preskriptionstid, i de flesta fall torde vara värde­ lösa efter konkurs, varför skillnaden i värde mellan en skattefordran som kvarstår efter konkurs och en fordran som upphört att gälla efter ackords­ förfarande ofta torde bli tämligen illusorisk. Givetvis förutsätter antagan­ de av ackordsförslag beträffande skatt, liksom eljest, att till grund för be­ dömandet av ackordsfrågan föreligger betryggande utredning, exempelvis genom ackordscentral.

Jag föreslår därför att bestämmelser meddelas om rätt för länsstyrelse eller central beskattningsmyndighet att anta ackordsförslag beträffande skatter i enlighet med utredningens förslag. Någon beloppsgräns bör inte gälla för denna behörighet liksom länsstyrelses behörighet att avskriva

63

skatt enligt gällande regler inte är begränsad till något högsta belopp. Be­ vakning, indrivning och avskrivning av skatt samt ackord rörande skatt hänger så nära samman, att frågor härom såvitt möjligt bör bedömas av samma myndighet.

Den föreslagna bestämmelsen om ackord rörande skatt bör såsom utred­ ningen föreslagit gälla även avgifter som enligt särskilda bestämmelser avskrivs enligt bestämmelser i uppbördsförordningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Specialmotivering

62 § uppbördsförordningen. I det föregående har jag i princip anslutit mig till utredningens förslag och skall nu endast ingå på några detalj spörs­ mål.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som i första hand avstyrkt före­ varande förslag, har i andra hand förordat en ändring av författningstexten därhän, att ackordsförslag må antas, där det bedöms uppenbart för­ delaktigt för kronan. Jag anser emellertid en sådan ändring av förslaget inte påkallad. Staten såsom borgenär torde inte böra ställa andra krav för god­ tagande av ackordsförslag än varje omdömesgill fordringsägare måste upp­ ställa. Jag kan i princip instämma i vad Sveriges advokatsamfund uttalat i sitt remissyttrande, att kronan såsom innehavare av såväl skattefordring- ar som andra fordringar bör kunna uppträda såsom vilken vanlig ford­ ringsägare som helst och efter affärsmässig prövning avgöra frågor om fordringsförhållandets avveckling. Om man vill uppnå nämnda syfte får inte enligt samfundets mening finnas bestämmelser som förhindrar eller in­ skränker bevakningsmyndighetens fria handlande för kronan såsom borge­ när. Jag kan endast såtillvida biträda samfundets sist återgivna uttalande som meddelade bestämmelser i förevarande ämne enligt min mening bör ut­ formas med hänsyn till affärsmässiga synpunkter. Bestämmelsen om ackord beträffande skatt innehåller sålunda, att ackordsförslag må antas endast om det befinns vara till fördel för det allmänna. Vid denna bedömning är givetvis de ekonomiska synpunkterna avgörande.

Utredningen har i sitt betänkande uttalat, att skattefordran bör avskri­ vas och inte avkortas till den del den inte skall betalas enligt medgivet ackord. I sådant fall liksom vid avskrivning enligt 66 § uppbördsförord­ ningen är nämligen skälet till att fordringen inte kunnat uttas ytterst gäldenärens insolvens. Ett antal remissinstanser har uttalat motsatt upp­ fattning och härvid i huvudsak åberopat, att skattefordran som bortfal­ lit enligt nuvarande terminologi avkortas medan avskrivningsbeslut inte inverkar på vederbörandes betalningsskyldighet och avskriven skatt därför kan uppdebitcras ånyo.

Avkortning enligt 65 § uppbördsförordningen sker på grund av nedsätt­

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

ning i taxering eller meddelad befrielse från skyldighet att erlägga skatt, medan avskrivning betingas av skattskyldigs eller arbetsgivares bristande betalningsförmåga. I motsats till avkortning påverkar avskrivning av skatt inte skattedebiteringen. Till grund för kommuns rätt att uppbära kom­ munalskatt av statsverket ligger storleken av den debiterade kommunal­ skatten, vilket betyder att inte avskrivning men väl avkortning av kom­ munalskatt inverkar på det skattebelopp som tillkommer kommun. Sta­ ten står så att säga risken för skattskyldigs insolvens beträffande kom­ munalskatt. Vidare är förhållandet mellan debiterad skatt och avskriven skatt av betydelse för statistiken angående resultatet av skatteindrivning. Det sagda understryker lämpligheten i utredningens förslag att skatt som bortfallit efter ackord bör avskrivas i likhet med vad som redan gäller för skatt som inte kan uttas på grund av att den preskriberats. Det må under­ strykas att anteckning om grunden för avskrivningen bör göras för att und­ vika att det bortfallna skattebeloppet ånyo uppdebiteras.

Förordningen om ackord och avskrivning rörande vissa skatter. I likhet med ett antal remissinstanser anser jag att begreppet skatt bör definieras i författningstexten. Därvid bör samma definition ges som den som enligt vad jag tidigare uttalat bör gälla vid utfärdande av bestämmelser om be­ vakning och indrivning in. m., dvs. med skatt bör förstås statsmedel som i riksstaten hänförs till bevillning med undantag av postmedel och andra tullmedel än tull.

Såsom kammarkollegiet påpekat bör 1 § utformas under hänsynsta­ gande till den komplikation, som uppstår vid hänvisningen till avskriv- ningsbestämmelserna i uppbördsförordningen, därigenom att sådan hän­ visning redan finns i vissa skatteförfattningar.

Den allmänna bestämmelsen om behörighet för central beskattnings- myndighet eller länsstyrelse att avskriva skatt bör gälla endast där ej an­ nat är stadgat på grund av att särskilda regler härom redan gäller för vissa skatter. Såsom exempel må anges sjömansskatten. Trots att sjömans- skattenämnden inte är att anse som central beskattningsmyndighet, har nämnden f. n. att besluta om avkortning och avskrivning av ogulden sjö­ mansskatt.

En länsstyrelse har ansett att det i 2 § bör tydligare än som skett anges vilken länsstyrelse som avses. Jag anser emellertid att tveksamhet i detta hänseende inte rimligen kan uppkomma. Med »länsstyrelsen» måste avses den länsstyrelse som fastställt skatten i fråga eller den som uppdebiterat eller kan uppdebitera skatten för indrivning.

Särskilda föreskrifter torde böra utfärdas för förordningens tillämpning. I samband därmed bör gällande avskrivningsbestämmelse för kontrollsty­ relsens skatter (3 § kungörelsen den 19 juni 1942, nr 531) upphävas.

65

Ackord rörande vissa avgifter. I motsats till utredningen anser jag att be­ stämmelser om ackord rörande avgifter och annat, som utan att vara be­ villning enligt vad särskilt stadgats avskrivs enligt 66 och 67 §§ uppbörds- förordningen, inte bör infogas i en förordning som avser ackord beträffan­ de vissa skatter. I fråga om andra avgifter av sådant slag än de i 1 § upp- bördsförordningen omnämnda erfordras särskilda bestämmelser om att den föreslagna bestämmelsen i uppbördsförordningen om antagande av ackords- förslag skall gälla dessa avgifter.

De avgifter, varom här är fråga, är bl. a. arbetsgivaravgifter som upp­ bärs av riksförsäkringsverket. Detta påkallar ändring i 30 § förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Enligt uttalande av riksförsäkringsverket i dess remissyttrande skulle av utredningens förslag ej utan vidare följa, att det ankommer på läns­ styrelserna att anta ackordsförslag även i fråga om avgiftsbelopp som ver­ ket bevakat i konkurs. Av den sist föreslagna författningsändringen torde klart framgå, att sådan behörighet beträffande arbetsgivaravgifter tillkom­ mer enbart länsstyrelse.

Statsmedel som avses i kungörelsen den 4 december 1953 (nr 685) an­ gående inbetalning av vissa avgifter, som tidigare uppburits i samband med den allmänna uppbörden, avskrivs också enligt uppbördsförordningens av- skrivningsbestämmelser. De utgör rester av grundskatter men även vissa avgifter av ålderdomlig karaktär och uppgår till mycket obetydliga be­ lopp (jfr SU 1948: 153, 17:o, rskr 332 samt kungörelsen den 30 juni 1955, nr 526, om upphörande av debitering och uppbörd av vissa grundskatte­ belopp m. m.). I förevarande sammanhang torde samtliga dessa statsmedel kunna betraktas som skatter och får således även utan särskild föreskrift härom anses falla in under de föreslagna bestämmelserna om ackord rö­ rande vissa skatter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att

1. antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till

a) förordning om ändrad lydelse av 62 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272),

b) förordning om ackord och avskrivning rörande vissa skatter,

c) förordning om ändrad lydelse av 30 § förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, in. in.;

2. godkänna att åt försvarets civilförvaltning och kammarkollegiet upp-

dragés att vara bevakningsmyndigheter enligt de av mig förordade rikt­ linjerna;

3. bemyndiga Kungl. Maj :t att beträffande statens fordringar med un­ dantag av

riksdagens och dess verks, skatt, varmed förstås medel som i riksstaten hänföres till bevillning utom postmedel och andra tullmedel än tull,

andra medel som avskrives enligt 66 och 67 §§ uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272),

böter eller annat som enligt särskilda bestämmelser indrives i samma ordning som böter,

lån av statsmedel, inbegripet återbetalningspliktiga studiemedel, fordringar som uppkommit på grund av statlig kreditgaranti,

dels antaga ackordsförslag som kan anses vara till fördel för det all­ männa,

dels meddela eftergift av fordran på grund av gäldenärens sjukdom eller därmed jämförlig orsak eller när det av annan anledning måste anses uppenbart obilligt att utkräva betalning,

dels uppdraga åt myndighet att under nämnda villkor besluta i fråga om ackord och eftergift;

4. bemyndiga Kungl. Maj :t att förordna att vad som enligt författning eller på annan grund gäller beträffande särskilt ansvar för statlig uppbörds- man (uppbördsmannaansvar) icke längre skall äga tillämpning.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­ stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks­ dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1965

Ur protokollet:

Göran Sellvall

68

ledning antaga, att fordringen inom rimlig tid kommer att inflyta, utan oskä­ ligt dröjsmål överlämnas till bevakningsmyndigheten.

5

§•

Då fordringsärende överlämnas till bevakningsmyndighet, skall samtidigt tillhandahållas de beträffande gäldenären och fordringen tillgängliga upp­ lysningar som kunna vara av betydelse för ärendets fortsatta behandling. Myndighet som överlämnat ärendet har att på anmodan bistå bevaknings­ myndigheten vid ärendets handläggning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

6

§•

Bevakningsmyndighet skall på begäran lämna annan myndighet råd och anvisningar rörande bevakning och indrivning av fordran och därmed sam­ manhängande frågor, såsom om betalningsanstånd, ackord och t vistig ford­ rans värde.

Bevakningsmyndigheterna och andra myndigheter med behörighet enligt 7 § avskrivningsförordningen skola sinsemellan samarbeta för åstadkom­ mande av effektivitet och besparingar i indrivningsarbetet.

7 §■

Behörighet enligt 7 § avskrivningsförordningen tillkommer försvarets ci­ vilförvaltning, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, kam­ markollegiet och domänstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den

Kiingl. Maj:ts proposition nr 160 år 1965

69

Utredningens förslag till

Förordning om avskrivning av vissa kronans fordringar samt medgivande av

ackord rörande sådan fordran (avskrivningsförordning)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Om avskrivning av kronans fordringar samt medgivande av ackord röran­ de sådan fordran skall, där ej beträffande vissa fordringar därom är sär­ skilt stadgat, gälla vad i denna förordning sägs.

Förordningen äger icke tillämpning å skatter, böter och viten samt lån av statsmedel.

2

§•

Avskrivning innebär att vidare åtgärd för fordringens bevakning och in­ drivning icke behöver vidtagas med mindre anledning uppkommer till an­ tagande att fordringen kan gäldas.

3 §•

Har gäldenär avlidit och finnes ej dödsbodelägare, som svarar för gälden, skall fordringen avskrivas till den del den icke kunnat gäldas ur den avlid­ nes tillgångar eller med anlitande av ställd säkerhet. Fordran hos juridisk person, som trätt i likvidation, skall avskrivas till den del den icke kunnat gäldas vid likvidationen och betalningsskyldighet för annan ej föreligger.

Annan till betalning förfallen fordran må avskrivas, om fordringens kapi­ talbelopp icke överstiger 1 000 kronor samt ingen eller ringa möjlighet anses föreligga att omedelbart eller framdeles utfå betalning eller indrivning av fordringen skulle vålla mer arbete och kostnad än skäligt är och icke är på­ kallad av principiella skäl. Har myndighet att gentemot samme gäldenär be­ vaka flera till betalning förfallna fordringar, må dock dessa avskrivas en­ dast om deras sammanlagda kapitalbelopp icke överstiger 1 000 kronor.

4 §•

Bjuder gäldenär eller löftesmän ackord i konkurs eller enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs, må ackordsförslaget bifallas, därest det bedömes vara fördelaktigt och vad å kronans fordran, ränta däri inräknad, bjudes i betalning med högst 1 000 kronor understiger fordringens kapital­ belopp. Har myndighet att gentemot gäldenären eller löftesmannen bevaka flera fordringar, må dock förslaget bifallas endast om vad å fordringarna bjudes i betalning med högst 1 000 kronor understiger fordringarnas sam­ manlagda kapitalbelopp.

Vad i första stycket sägs gäller även då gäldenär eller löftesmän eljest bjuder ackord; dock att förslaget härom må bifallas endast på villkor att jämväl övriga därav berörda borgenärer godkänna detsamma.

• Sida 70
•  Original

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

⁵ §•

Har fordran avskrivits eller guldits enligt medgivet ackord, skall beslutet om avskrivningen eller medgivandet av ackordet jämte den till grund här­ för liggande utredningen och övriga handlingar i ärendet biläggas den beslu­ tande myndighetens räkenskaper.

6

§•

Behörig att avskriva fordran samt att medgiva ackord är varje under Kungl. Maj :t direkt lydande myndighet såvitt avser fordringar, uppkomna inom myndighetens ämbetsområde.

Myndighet med sådan behörighet äger förordna, att behörigheten skall helt eller delvis tillkomma jämväl myndigheten underlydande förvaltning.

7 §•

Konungen äger förordna, att därför särskilt lämpad myndighet må oavsett beloppets storlek men med tillämpning i övrigt av bestämmelserna i denna förordning verkställa avskrivning och medgiva ackord beträffande fordring­ ar, som myndigheten har att bevaka och indriva.

8

§•

Konungen äger utfärda närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den , från och med vilken dag vad som på grund av författning eller eljest gäller beträffande särskilt ansvar för statlig uppbördsman (uppbördsmannaansvar) icke längre skall äga tillämpning.

Genom förordningen upphävas förordningen den 11 december 1830 (nr 85) angående behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål,

kungörelsen den 12 december 1924 (nr 530) med vissa bestämmelser an­ gående handläggningen av avkortnings-, avskrivnings-, restitutions- och res- kontreringsmål,

vad som eljest i allmän författning eller föreskrift finnes stadgat om av­ skrivnings- och reskontreringsmål samt besvär i dylika mål, samt

kungörelsen den 29 september 1911 (nr 106) angående extra ordinarie av­ skrivning av vissa kronans utestående fordringar.

Beträffande sådana anmärkningar vid uppbördsmäns räkenskaper, vilka utställts till delgivning före förordningens ikraftträdande, skall vad dessför­ innan varit gällande angående avskrivnings- och reskontreringsmål fortfa­ rande tillämpas; dock må förvaltningsmyndighet som äger framställa sådan anmärkning, om det finnes skäligt, underlåta att utkräva ersättning av upp­ bördsman på grund av anmärkning, som fastställts efter ikraftträdandet.

• Sida 71
•  Original

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

71

Utredningens förslag till

Förordning om ändrad lydelse av 62 § uppbördsförordningen

den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 62 § uppbördsförordningen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

62 §.

Finner länsstyrelsen efter anmälan av utmätningsman eller eljest sådana omständigheter föreligga, att skatt­ skyldig eller arbetsgivare, som jäm­ likt denna förordning är ansvarig för arbetstagares skatt, bör försättas i konkurs här i riket för utfående av skatt, skall länsstyrelsen förordna, att utmätningsmannen skall göra framställning därom; dock att, då skattebelopp, för vilket den skattskyl­ dige eller arbetsgivaren häftar, under­ stiger etthundra kronor, sådan fram­ ställning ej må ske, med mindre i det föreliggande fallet synnerliga skäl därtill äro.

Länsstyrelsen må, där så finnes med hänsyn till föreliggande omstän­ digheter böra ske, uppdraga åt utmät­ ningsman att själv avgöra huruvida framställning, som i föregående styc­ ke sägs, bör göras.

Föreslagen lydelse:

62 §.

Finner länsstyrelsen------------ där­ till äro.

Länsstyrelsen må------- — bör gö­ ras.

Bjuder skattskyldig eller arbetsgi­ vare som i första stycket sägs ackord, må länsstyrelsen, såvitt fråga är om skatt, bifalla ackordsfårslaget, därest det bedömes vara fördelaktigt; dock att ackordsförslag, som icke framställes i konkurs eller enligt lagen om ackordsförhandling utan kon­ kurs, må bifallas endast på villkor att jämväl övriga därav berörda bor­ genärer godkänna detsamma.

Denna förordning träder i kraft den

• Sida 72
•  Original

72

Kungi. Maj.ts proposition nr 160 år 1965

Bilaga

4

Utredningens förslag till

Förordning om avskrivning av vissa skatter, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Vad i 66 § första stycket och 67 § andra stycket uppbördsförordningen stadgas om avskrivning av skatt skall gälla jämväl annan än i nämnda för­ ordning avsedd skatt.

2

§•

I 62 § tredje stycket uppbördsförordningen angivna villkor för medgivan­ de av ackord rörande skatt skola gälla även beträffande övriga fordringar å vilka nämnda förordnings avskrivningsbestämmelser äga tillämpning enligt vad ovan eller eljest särskilt stadgats.

3 §.

Behörig att avskriva skatt enligt 1 § är vederbörande centrala beskatt- ningsmyndighet eller, där sådan icke finnes, vederbörande länsstyrelse.

Beslutanderätt i fråga som avses i 2 § tillkommer den myndighet som äger avskriva fordringen.

4 §.

Konungen äger utfärda närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den Genom förordningen upphäves 3 § kungörelsen den 19 juni 1942 (nr 531) med vissa bestämmelser rörande uppbörd av accis eller skatt, som skall in­ betalas till kontrollstyrelsen, m. m.