2

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1966

Förslag

till

Radiolag

Härigenom förordnas som följer.

¹ §•

I denna lag förstås med

radiosändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp

av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser äro lägre än 3 000 gigahertz

och vilka utbreda sig i rymden utan särskilt anordnad ledare,

trådsändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp

av elektromagnetiska vågor vilka äro bundna vid särskilt anordnad le­

dare,

rundradiosändning: radiosändning eller trådsändning som är avsedd att

mottagas direkt av allmänheten, om sändningen icke är avsedd endast för

en sluten krets, vars medlemmar äro förenade genom en påtaglig gemen­

skap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sänd­

ningen,

sändare: anordning för radiosändning (radiosändare) eller trådsänd­

ning (trådsändare),

mottagare: anordning för mottagning av radiosändning eller trådsänd-

ning,

radioprogram: radiosändnings eller trådsändnings innehåll, om detta be­

står av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden

om tid, väderlek, nyheter eller dylikt.

2

§.

Radiosändare får här i riket eller på svenskt fartyg eller luftfartyg utom

riket innehas eller användas endast av den som erhållit tillstånd av Konung­

en eller myndighet som Konungen bestämmer.

Tillstånd meddelas för viss tid.

Konungen äger förordna om avgift för innehav av radiosändare.

3 §.

Mottagare får innehas och användas av var och en.

Konungen förordnar efter riksdagens hörande om avgift för innehav

av mottagare. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger

meddela närmare föreskrifter om sådan avgift och ordningsföreskrifter för

användning av mottagare.

Konungen äger meddela föreskrifter till skydd för telehemlighet.

4 §•

Bestämmelserna i 2 och 3 §§ äga ej tillämpning på radiosändare eller

mottagare på utländskt fartyg, luftfartyg eller motorfordon.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1966

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet på Stockholms slott den 7 oktober 1966.

Närvarande:

Statsråden

S^träng, A^ndersson, L^ange, J^ohansson, H^ermansson, P^alme,

S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny

radiolagstiftning och anför.

Inledning

Den 22 juni 1965 avlämnade en särskilt tillkallad utredningsman (profes­

sorn vid Uppsala universitet Svante Bergström) betänkandet »Radiolag»

(SOU 1965:46). I betänkandet föreslås att lagen den 3 maj 1946 (nr 172)

om radioanläggningar m. m. skall ersättas med en ny lag.

Den nya lagen föreslås skola reglera inte endast rätten att inneha radio­

anläggning utan även rätten att driva programverksamhet för radio. I fråga

om programverksamheten innefattar förslaget bestämmelser om den nya

form av rundradio, särskild rundradio, som föreslagits av 1960 års radiout­

redning i betänkandet »Radions och televisionens framtid i Sverige I» (SOU

1965:20).

Vidare föreslås en särskild reglering i fråga om trådsändningar.

Efter remiss, som skett gemensamt med remiss över radioutredningens

betänkande, har yttranden över betänkandet »Radiolag» avgetts av justitie-

kanslersämbetei (JK), riksåklagarämbetet (RÅ), Göta hovrätt, hovrätten för

Västra Sverige, försvarsstaben, televerket, universitetskanslersämbetet, skol­

överstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,

Norrbottens, Södermanlands och Älvsborgs län, forskningsrådens samarbets-

delegation, 1964 års utredning om radions juridiska ansvar, ellagstiftnings-

utredningen, Sveriges Radio aktiebolag, Svenska Arbetsgivareföreningen,

Sveriges Grossistförbund, Sveriges Hantverks- och Industriorganisation,

Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Lantbruks-

förbund, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Publicistklub­

ben, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Föreningen Sveriges Filmprodu­

8

ten. I telekonventionen definieras rundradiotrafik såsom radiotrafik som

består i utsändningar avsedda (»destinées») att mottagas direkt av den

stora allmänheten (»le public en général»). Sådan trafik kan enligt defini­

tionen omfatta ljudsändningar, televisionssändningar eller andra slag av

sändningar.

Enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) står det i princip varje

svensk medborgare fritt att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter. För­

bud mot censur i fråga om tryckt skrift föreskrivs i 1 kap. 2 §. Förbudet in­

nebär att förhandsgranskning av skrift eller förbud mot tryckning inte får

förekomma. Myndighet eller annat allmänt organ får inte heller på grund av

innehållet i en skrift hindra dess tryckning, utgivning eller spridning bland

allmänheten genom åtgärd som saknar stöd i TF. Enligt 6 kap. 2 § lämnas

närmare bestämmelser i lag om spridning av sådan karta eller jämförlig

ritning eller bild över Sverige eller del därav som innehåller upplysning av

betydelse för landets försvar. Sådana bestämmelser har meddelats i lagen

den 16 december 1949 (nr 680) om förbud mot spridning av vissa kartor

in. m. och i kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 802) angående förbud mot

försäljning och utförsel av flygfotografier m. m.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om hur frågan om informa­

tions- och yttrandefriheten behandlats i Europarådets konvention den 4 no­

vember 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund­

läggande friheterna. I denna konvention, som ratificerats av Sverige den

11 januari 1952, föreskrivs i artikel 10 följande.

1. Envar skall äga rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfri­

het samt frihet att mottaga och sprida uppgifter och tankar utan inbland­

ning av offentlig myndighet och oberoende av territoriella gränser. Denna

artikel förhindrar icke en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller

biografföretag.

2. Enär utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldighe­

ter, må det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar

eller straffpåföljder, som äro angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle

äro nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, den territoriella integrite­

ten, den allmänna säkerheten, förebyggandet av oordning eller brott, hälso­

vården, skyddandet av sedligheten eller av annans goda namn och rykte

eller rättigheter, förhindrandet av att förtroliga underrättelser spridas, eller

upprätthållandet av domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1966

Utredningarna

Förslaget till radiolag

Utredningen har bedrivits i nära samarbete med radioutredningen och

utredningsmannen betecknar sina förslag som en utbruten juridiskt-tek-

nisk del av radioutredningens betänkande. En naturlig utgångspunkt för

utredningsmannens arbete har varit att anpassa den svenska lagstiftningen

10

utfärdas av annan myndighet än televerket. Tillstånd bör enligt utrednings­

mannens mening inte meddelas endast för viss tid. Det anses komma att

innebära en administrativ lättnad att tillstånd får meddelas t. v. och att de

därför kan omprövas när skäl föreligger i stället för obligatoriskt efter ett

visst antal år. I förhållande till 2 § 1946 års lag innehåller förslaget till be­

stämmelser om tillståndstvång även vissa ändringar av formell natur.

Bland radiosändningar behandlar utredningsmannen en särskild kate­

gori, rundradiosändning, som har grundläggande betydelse för

de bestämningar som hänför sig till sändningarnas innehåll. Begreppet

rundradiosändning definieras i anslutning till motsvarande definition i

telekonventionen såsom ljudradiosändning, televisionssändning eller annat

slag av radiosändning som är ägnad att mottagas direkt av en större all­

mänhet. Utredningsmannen föreslår att programverksamhet här i landet

för den form av rundradiosändning som radioutredningen kallar allmän

rundradio skall bedrivas med ensamrätt av den programsammanslutning

som Kungl. Maj :t bestämmer efter bemyndigande av riksdagen. Det förut­

sätts att denna programsammanslutning skall vara Sveriges Radio. Pro­

gramverksamhet för särskild rundradio skall få bedrivas endast av pro­

gramsammanslutning som fått tillstånd av Kungl. Maj:t. Med program­

verksamhet förstås verksamhet där program anordnas direkt för sändning.

Om sändningen består endast av enkla meddelanden såsom uppgifter om

tid, väderlek eller nyheter eller av inspelad musik föreligger dock ej pro­

gramverksamhet. Inte heller vissa former av vidaresändning av program

betraktas som sådan verksamhet.

Utredningsmannen föreslår en särskild reglering i fråga om tråd­

sändning. Sådan sändning definieras såsom sändning av meddelanden

av vad slag som helst med hjälp av elektromagnetiska vågor som är bundna

vid särskilt anordnad ledare. Såväl högfrekvent som lågfrekvent sändning

avses. Att de elektromagnetiska vågorna skall vara bundna vid särskilt

anordnad ledare, innebär att trådanläggningen skall vara utförd så att prak­

tiskt taget ingen energi strålar ut från ledaren, när anläggningen fungerar

normalt.

Utredningsmannen framhåller att kravet på tillstånd för innehav av radio­

sändare motiveras av knappheten på frekvensutrymme men att något sådant

motiv inte kan åberopas för trådsändningarnas del. Det krav på tillstånd

som uppställts på ett annat närliggande område, nämligen i fråga om elekt­

riska anläggningar, synes närmast vara motiverat av den skada som kan

uppkomma för utomstående. Inte heller detta motiv kan åberopas för tråd­

sändningarnas del. Det enda motiv som på allvar kan åberopas är enligt

utredningsmannen hänsynen till de huvudprinciper efter vilka rundradio-

verksamheten f. n. bedrivs i vårt land. Den grundläggande frågan blir där­

för, om detta motiv för en reglering av trådsändningarna är bärande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

12

ver tillstånd av Kungl. Maj :t föreligger. I alla fallen fordras enligt de före­

slagna begreppsbestämningarna att sändningen skall vara ägnad att mot­

tagas av en större allmänhet. För rundradiosändning krävs dessutom att

mottagandet skall vara direkt.

En radiosändning är enligt utredningsmannen i princip »ägnad» att mot­

tagas av allmänheten om ett frekvensband, som genom internationella över­

enskommelser reserverats för rundradiosändningar, faktiskt tagits i anspråk

för sådana sändningar och dessa därför kan mottagas av vanliga radiomot­

tagare. Däremot är sändning i t. ex. den s. k. abonnemangsradion, som tele­

verket ställer till enskilda abonnenters förfogande på frekvenser utanför

rundradiobanden, inte rundradiosändning. Utredningsmannen anser att en

radiosändning i normala fall är ägnad att mottagas av allmänheten, när den

kan mottagas på vanliga marknadsförda apparater utan tillsatser. I gräns­

fall gäller detsamma, om det visserligen fordras tillsatser men dessa är till­

gängliga på den allmänna marknaden till överkomliga priser eller om en

mottagare från början försetts med tillsats som inte medfört någon avsevärd

fördyring. Om någon sänder på en frekvens inom ett vanligt rundradioband,

fast på en sällan utnyttjad frekvens och en ovanlig tid, är sändningen enligt

utredningsmannen ändå ägnad att mottagas av en större allmänhet, även

om detta inte direkt varit avsikten. I andra fall förekommer att sänd­

ningar på frekvenser utanför rundradiobanden av en tillfällighet kan mot­

tagas av sådana som de inte är avsedda för. Utredningsmannen menar att

sändningarna i dessa fall inte är ägnade att mottagas av en större allmän­

het. I fråga om trådsändning anser utredningsmannen att sändningen får

anses ägnad att mottagas av en större allmänhet, när denna har tillfälle att

abonnera på sändningen till ett överkomligt pris. Ett exempel är, när man

kan få ett meddelande genom att slå ett telefonnummer i en stad. Om en­

dast en begränsad krets får erbjudande om abonnemang, är sändningen inte

ägnad att mottagas av en större allmänhet.

Att mottagandet i fråga om rundradiosändning skall vara »direkt», vilket

föreskrivs i motsvarande definition i telekonventionen, kan enligt utred­

ningsmannen synas något oklart. Han anser det troligt att man härigenom

velat från rundradiosändningar utesluta sådana där allmänheten inte på

vanliga apparater kan mottaga sändningarna utan att dessa först passerat

över en annan, för rundradio avsedd radiosändare. Som exempel nämns

sändning från en länkstation till en annan i en radiolänkförbindelse.

Utredningsmannen påpekar att uttrycket »en större allmänhet» inte är

känt från någon nu gällande lagtext. Uttrycket avser att motsvara telekon-

ventionens uttryck »le public en général» och har ansetts språkligt bättre

än den direkta översättningen »den stora allmänheten». Om innebörden av

uttrycket anför utredningsmannen.

Till en början är det tydligt att »en större allmänhet» utgör en vidare

krets än »allmänheten». Utanför begreppet en större allmänhet faller där­

Kungl. Maj.ts proposition nr 1

1

9 år 1966

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

överföring av gudstjänster till sjukhus, ålderdomshem och liknande, s. k.

sjukhusradio då program av växlande innehåll sänds till sjukhus, ålder­

domshem och liknande, lokala nyhetssändningar och annan information till

synskadade på viss ort, kommentarer till sportevenemang förmedlade till

högtalare runt anläggningen, specialtelevision för undervisningsändamål,

vid offentliga evenemang för att underlätta för publiken att följa med vad

som försiggår eller på båt, tåg, flygplan eller buss som tidsfördriv eller in­

formation för passagerarna samt s. k. varuhustelevision. Som särskilt svår­

bedömbar anger utredningsmannen specialtelevision för bostadsområden,

stadsdelar e. d.

Av central betydelse för den föreslagna regleringen av rundradiosänd­

ningarnas och trådsändningarnas innehållssida är begreppet programverk­

samhet. Sådan verksamhet skall enligt förslaget bestå i att anordna »pro­

gram» och inte i att enbart sända antingen enkla meddelanden i form av

uppgifter om tid, väderlek, nyheter o. d. eller också inspelad musik. Så snart

man kombinerar olika inslag i sändningarna föreligger en viss kvalificerad

verksamhet som kan betecknas som programverksamhet. Det enda inslag

som får förekomma vid sidan av meddelandena eller musiken är angivande

av namn eller källa. Att ange namn eller källa kan enligt utrednings­

mannen vara en skyldighet enligt upphovsrättslagen eller närstående la­

gar som måste iakttas, t. ex. att ange upphovsman eller artist. Ibland

kan det vara ett starkt önskemål från allmänna synpunkter att källan

uppges, t. ex. vid vissa nyhetssändningar. Utredningsmannen anser det

vara av stor vikt att fastslå att uppgifterna om nyheter verkligen måste

vara begränsade till enkla meddelanden, såsom enkla kommunikéer från

nyhetsbyråer, sportresultat o. d. Varje mera ambitiös nyhetsförmedling med

utförligare kommunikéer eller kommentarer går utanför de enkla medde­

landenas ram. Om någon endast sänder inspelad musik med tråd, anses

han enligt utredningsmannens mening inte anordna något program. Sänd­

ning av redan inspelad musik utan några inslag mellan de olika grammofon­

skivorna eller banden är enligt utredningsmannen i realiteten bara en distri­

bution av redan inspelade program som rimligen inte kan anses hänförlig till

programverksamhet. Att det huvudsakligen torde vara fråga om bakgrunds­

musik gör också programkaraktären tvivelaktig. En fördel med den intagna

ståndpunkten anser utredningsmannen vara att man slipper att dra en svår

gräns mellan fall, då den inspelade musiken sänds till en större allmänhet

och då så inte är fallet.

En annan förutsättning för att programverksamhet skall anses föreligga

enligt förslaget är att verksamheten består i att »anordna» program, inte i

att distribuera dem. Den som enbart vidaresänder rundradiosändningar vil­

ka är anordnade av annan, t. ex. av Sveriges Radio eller ett utländskt radio­

företag, anses enligt utredningsmannen inte driva programverksamhet. En

förutsättning är dock att han inte tillfogar något annat till vidaresändning-

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

Maj :t skall kunna ge förhandsbesked om i vad mån de föreslagna

bestämmelserna är tillämpliga i visst fall. Det skall vara fråga om en tolk­

ning eller tillämpning av lagen och inte om dispens i enskilda fall.

I fråga om p å f ö 1 j der föreslår utredningsmannen att olovligt innehav

av radiosändare skall bestraffas med böter eller fängelse i högst sex må­

nader. Detsamma föreslås gälla om någon nyttjar radiosändare, som innehas

med tillstånd, i strid mot lagen eller villkor som föreskrivits vid meddelande

av tillstånd. Någon särskild straffbestämmelse föreslås inte för den som

nyttjar radiosändare som innehas utan tillstånd. Utredningsmannen anser

det osannolikt att någon skulle lyckas att utan medgivande från statlig myn­

dighet driva programverksamhet med hjälp av statliga sändare. Däremot

föreslår utredningsmannen att den som olovligen driver programverksamhet

för trådsändning som är ägnad att mottagas av en större allmänhet här i

landet skall kunna straffas. Böter anses därvid tillräckligt. I fråga om för­

verkande av radiosändare som använts såsom hjälpmedel vid olovligt inne­

hav eller nyttjande föreslår utredningsmannen att bestämmelserna i 36 kap.

brottsbalken skall äga motsvarande tillämpning.

I likhet med vad som gäller enligt nuvarande ordning föreslår utrednings­

mannen att Kungl. Maj :t skall äga förordna om avgift för innehav av ra­

diosändare och om innehav och avgift i fråga om radiomottagare (trådmot­

tagare). Kungl. Maj :t skall även äga förordna om innehav av radiosändare

och radiomottagare på främmande fartyg, luftfartyg eller motorfordon som

inkommer till riket och om avgift härför. Utredningsmannen framhåller att

en ny radiolag föranleder omarbetning av samtliga författningsföreskrifter

som meddelats med stöd av 1946 års lag.

Förslaget om förbud mot censur

1962 års betänkande innehåller förslag till lag om ansvarighet för inne­

hållet i rundradiosändningar m. m. En bestämmelse i förslaget upptar för­

bud mot censur.

Utredningsmannen framhåller att det med hänsyn till de speciella tek­

niska förutsättningarna inte är möjligt att i lag lämna några garantier för

en allmän yttrandefrihet i radion, liknande den i 1 kap. 1 § TF fastslagna

tryckfriheten. Starka skäl talar dock enligt utredningsmannens mening för

att söka ge radion den självständighet och den frihetsgaranti som ett för­

bud mot censur, motsvarande det i 1 kap. 2 § TF upptagna, skulle innebära.

Utredningsmannen anser det otvivelaktigt bättre med en ordning, där i

efterhand genom förhandling vid domstol prövas om innehållet i en sänd­

ning innebär ett överskridande av yttrandefrihetens i lag fastställda grän­

ser, än ett system där myndigheter kan utan sådan offentlig kontroll för-

handsgranska och förbjuda program som enligt deras mening är olämpliga.

17

En sådan förhandsgranskning måste lägga en hämsko på den informatio­

nens frihet och den rätt till kritik mot missförhållanden i samhället som

bör tillkomma radion i ett demokratiskt samhälle. Vidare påpekas att, om

myndigheterna äger rätt till förhandsgranskning av program, det kan kom­

ma att betraktas som om myndigheterna utövat denna rätt och därigenom

tagit ansvar för programmen, även om de i själva verket inte begagnat sig

av censurrätten.

Enligt utredningsmannens mening måste det väsentliga innehållet i ett

förbud mot censur av radiosändningar vara ett förbud mot föreskrifter om

förhandsgranskning av program. Det framhålls att en sådan innebörd av ett

förbud mot censur i själva verket inte torde komma att medföra någon

ändring av vad som redan nu tillämpas.

Frågan mot vem ett förbud mot förhandsgranskning skall riktas kan

vara föremål för tvekan. Det är enligt utredningsmannen självfallet att

förbudet skall avse myndighet och annat allmänt organ, och tveksamheten

gäller om det finns skäl att gå längre än så. Det är till en början tydligt,

att ett censurförbud inte kan riktas mot programföretaget och dess perso­

nal utan endast mot dem som står utanför detta. Ett naturligt led i pro­

gramproduktionen måste nämligen för programföretaget vara att granska

och sovra program, innan de utsänds. Förutsättningen för ett system med

ansvariga programledare, vilket utredningsmannen föreslår, är också att den

som skall vara ansvarig utövar en sådan förhandsgranskning. Man kan inte

heller betaga en person, som skall yttra sig i radion, rätten att i avtal med

programföretaget förbehålla sig att granska en inspelning, innan den ut­

sänds.

Utredningsmannen anser det också kunna ifrågasättas om man i ett

censurförbud för radion kan ta med någon motsvarighet till bestämmelsen

i 1 kap. 2 § TF om att förbud mot tryckning av skrift inte får förekomma.

För radions del skulle ett förbud mot tryckning motsvaras av ett förbud

mot sändning av visst program. Utredningsmannens tveksamhet föranleds

av att det gällande avtalet mellan staten och Sveriges Radio, liksom de

föregående avtalen, innehåller bestämmelser om programmens beskaffen­

het. Dessa bestämmelser torde i särskilda delar innefatta förbud mot vissa

slag av program. Ett klart sådant förbud finns beträffande program med

kommersiell reklam. Eftersom ett förbud mot censur inte kan vara riktat

mot programföretaget och eftersom bestämmelserna i avtalet med staten

— oavsett statens faktiska maktställning — tillkommit med samtycke av

Sveriges Radio, anser emellertid utredningsmannen att det inte föreligger

något hinder mot att i en bestämmelse om förbud mot censur även ta med

en klausul om att något förbud mot sändning av program inte får före­

komma. Det anses självfallet, att denna klausul inte heller kan avse annat

än myndighet eller annat allmänt organ. Del anmärks, att det inte torde

vara förenligt med ett sådant stadgande som det föreslagna, att statsmak-

Kungl. Maj.ts proposition nr

749

år 1966

2 Bihang till riksdagens protokoll 19C>6. 1 samt. .Yr HD

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

terna utan företagets samtycke under löpande avtalsperiod i samband

med tilldelningen av licensmedel uppställer sådana villkor rörande pro­

grammens beskaffenhet, som kan anses innefatta förbud mot vissa pro­

gram.

Inte heller ett på sådant sätt begränsat förbud mot censur torde enligt

utredningsmannens mening kunna gälla utan undantag. På samma sätt

som i 6 kap. 2 § TF i fråga om spridning av karta över Sverige o. d. gjorts

viss inskränkning i den annars fria spridningsrätten synes det nödvändigt

att öppna möjlighet till förhandsgranskning av televisionsbilder som inne­

håller upplysningar av betydelse för rikets försvar. Förutom kartor över

Sverige eller delar därav är det särskilt flygfotografier som kan innehålla

uppgifter av betydelse för försvaret. Liksom fallet är enligt TF torde de in­

skränkningar som ur försvarssynpunkt är påkallade i rätten att utan förr

handsgranskning utsända bilder av ifrågavarande slag böra vara reglerade i

lag.

Det föreslagna förbudet mot censur utgör även hinder mot utsträckning

av statens biografbyrås befogenhet att förhandsgranska biograffilm till att

omfatta film som visas i television.

I 1965 års betänkande föreslår utredningsmannen censurförbud, som ut­

formats i huvudsak lika med det som föreslogs i 1962 års betänkande. För­

slaget innebär att myndighet eller annat allmänt organ inte får anordna eller

föreskriva förhandsgranskning av program eller förbjuda sändning på

grund av dess innehåll. I fråga om televisionssändning av sådan karta över

Sverige eller del därav, som innehåller upplysning av betydelse för landets

försvar, eller av därmed jämförlig ritning eller bild skall dock enligt för­

slaget gälla vad som är bestämt i särskild lag.

Man kan enligt utredningsmannens mening inte utan vidare jämställa

radion med pressen i fråga om censurförbud. Han menar att, såsom fram­

hållits under remissbehandlingen av 1962 års betänkande, ett censurförbud

inte kan hindra myndighet att vid koncessionsprövning anordna en intern

censur i programföretaget, om inte förbudet kompletteras med regler om

företagets organisatoriska struktur. Oberoende därav torde det inte vara

realistiskt att räkna med att ett radioföretag, som finansieras med licens­

medel eller annars med statsanslag, kan handhas lika självständigt som

en tidning. I fråga om ett sådant företag som Sveriges Radio måste det

emellertid enligt utredningsmannens mening vara av värde, att statsmak­

terna genom ett lagstadgande slår fast principen, att myndigheter och and­

ra allmänna organ inte skall kunna ingripa i programverksamheten genom

att föreskriva eller anordna granskning eller genom att utfärda sändnings-

förbud. Att radioledningen har denna rättsliga garanti för självständighet

måste vara ägnat att stärka allmänhetens förtroende för programverksam­

heten. Det torde också vara en fördel om regeringen, här lika väl som i

fråga om pressen, gentemot främmande stater eller inhemska påtryck­

20

JK framhåller att det kan finnas behov av grundlagsskydd för radions

frihet lika väl som för det tryckta ordets. Uppenbarligen är det dock inte

realistiskt att tänka sig en grundlag för radion med lika detaljerade före­

skrifter som i TF. Enligt JK:s mening bör utformningen av eventuella

grundlagsstadganden om radiofriheten övervägas under det fortsatta arbetet

med en ny regeringsform.

Även 1964 års utredning om radions juridiska ansvar anser att, eftersom

ett grundlagsstadgande ger ett något bättre värn för medborgerliga rättig­

heter, det finns skäl för att reglera sådana rättigheter i fråga om radion i en

grundlag i stället för i en vanlig lag. Utredningen anser emellertid att även

ett stadgande i vanlig lag innebär ett beaktansvärt skydd.

SACO finner det naturligt att det i lagstiftningen införs en garanti för

replikrätt i anledning av radioprogram.

I fråga om rätten till innehav av radiosändare anser hovrätten

för Västra Sverige att vissa praktiska överväganden talar för utrednings­

mannens förslag att tillstånd inte skall meddelas för viss tid såsom enligt

1946 års lag. Från rättssäkerhetssynpunkt är det dock enligt hovrättens me­

ning önskvärt, att tillstånd inte utan vidare kan återkallas så snart skäl här­

för anses föreligga. För den som fått tillstånd att inneha radiosändare som

led i sin förvärvsverksamhet torde det vara ett starkt intresse att kunna

räkna med att under viss tid få behålla tillståndet. Av sådana skäl kan det

synas lämpligt med en föreskrift att viss minsta tid bör anges i tillståndet.

Hovrätten ifrågasätter också att i lagen ange förutsättningarna för att till­

ståndet skall återkallas. Vidare anser hovrätten att tillstånd bör krävas inte

endast för rätt att inneha sändare utan även för dess nyttjande. Fall kan

nämligen tänkas, då den som använder sändaren låter den vara kvar i till-

ståndshavarens besittning. Möjligen skulle tillståndstvånget kunna kringgås

på detta sätt. Liknande synpunkter framförs av televerket, som nämner det

fallet att någon använder sändare som annan innehar utan tillstånd. Enligt

televerkets mening bör i sådant fall båda kunna straffas.

Svenska Teleindustriföreningen förutsätter att sådan trådlös överföring

mellan lokalt begränsad s. k. teleslinga och särskilda mottagarenheter, som

förekommer t. ex. i samlingslokaler för hörselskadade, inte skall anses som

radiosändning i förslagets mening.

JK, 1964 års utredning om radions juridiska ansvar och SACO anser att

lagen bör innehålla bestämmelser också om rätt för var och en att inneha

radiomottagare. JK framhåller att utländska exempel visar att ingripanden i

de enskildas rätt att begagna radiomottagare är en metod att begränsa in­

formationsfriheten. Möjligen bör också föreskrivas att myndighet eller an­

nat allmänt organ inte får meddela föreskrifter om mottagares beskaffen­

het eller hindra framställning eller försäljning av mottagare. JK ifrågasätter

vidare om inte lagen borde innehålla bestämmelser om att avgift för innehav

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

22

Även JK anser den föreslagna regleringen överflödig. Behörighet att driva

rundradiosändning bör enligt JK innefatta rätt att befordra sändningarna

även med tråd.

Övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget i denna del utan

erinran. Sveriges Radio framhåller att, så länge rundradiosändningarna av

tekniska skäl måste inskränkas, en demokratisk ordning kräver att de bru­

kas på villkor som statsmakterna bestämmer för en programverksamhet

som tjänar allmänna intressen. Om programverksamhet för trådsändningar

till en större allmänhet fick bedrivas utan tillstånd och utan de standard­

krav, som gäller för trådlösa sändningar, skulle dessa trådsändningar sär­

skilt i större städer med hjälp av reklaminkomster och annan kommersiell

verksamhet kunna få en så betydande omfattning och bli en så påtaglig kon­

kurrent till rundradion om publikintresset, att denna skulle ha svårigheter

att upprätthålla den karaktär som stipulerats. Sveriges Radio anser därför

att det, så länge frekvensbegränsningen består och tillstånd på denna grund

fordras för rundradiosändningar, finns skäl för att beträffande trådsänd­

ningar göra avsteg från principen att endast tekniska hinder motiverar in­

skränkningar i rätten att bedriva radio- och televisionsverksamhet. Pro­

gramverksamhet för trådsändning bör enligt Sveriges Radios mening för­

behållas den programsammanslutning, som enligt statsmakternas beslut

skall ombesörja programverksamheten för rundradio.

Utan att ta ställning till utredningsmannens gränsdragning i varje anfört

enskilt fall anser Sveriges Radio i princip liksom denne att tillstånd ej bör

fordras för trådsändning, som inte innefattar programverksamhet eller som

inte är ägnad att mottagas av en större allmänhet. Vilken ståndpunkt lagen

skall inta till andra trådsändningar än sådana som är jämförbara med rund­

radiosändningar bör däremot enligt JK:s mening till väsentlig del bero på

om reklamförbudet skall upprätthållas. Skall så ske, vilket då bör anges i la­

gen, symes det JK knappast lämpligt att trådsändningar till stora grupper av

invånare i viss stad, stadsdel osv. skall kunna organiseras utan någon pröv­

ning från myndighets sida. Det kan befaras att reklamförbudet då kommer

att undermineras, särskilt om vissa sändningar, t. ex. sändningar av inspe­

lad musik och nyheter i form av »enkla meddelanden», skall kunna be­

fordras även till »en större allmänhet». De trådsändningar som inte har

samband med rundradiosändningar torde inte ha någon större betydelse

från yttrandefrihetssynpunkt. Enligt JK:s mening finns det därför inte någ­

ra principiella betänkligheter mot att tillståndskravet får förhållandevis stor

omfattning. De praktiskt administrativa betänkligheterna kan reduceras, om

tillståndsbesluten delegeras t. ex. till lokala teleförvaltningar och om det blir

möjligt att meddela generella tillstånd för vissa typer av sändningar.

Några remissinstanser är kritiska mot utredningsmannens synpunkter

på de gränsdragnings frågor som är av betydelse vid bestämning­

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

24

Västra Sverige ifrågasätter om inte avsaknaden av en definition av begreppet

program i vissa fall kan få praktisk betydelse.

I fråga om förslaget att Kungl. Maj :t skall kunna ge förhandsbe­

sked om viss trådsändning är tillåtlig enligt lagen anför R

å

att en sådan

konstruktion är en nyhet i svensk rätt. RÅ kan inte finna att tillräcklig an­

ledning föreligger att i förevarande sammanhang införa en sådan möjlighet

till förhandsbesked. Enligt RÅs mening kan den föreslagna bestämmelsen

bl. a. medföra svårigheter, om Kungl. Maj :t och domstol skulle komma till

olika resultat i fall av likartad beskaffenhet. Den situationen kan t. ex. före­

ligga, att domstol i ett fall, då förfrågan hos Kungl. Maj :t inte gjorts, fällt

någon till ansvar. I ett senare fullkomligt likartat fall förklarar däremot

Kungl. Maj :t på parts begäran att tillstånd inte behövs. Det synes enligt

RÅ:s mening inte heller tillfredsställande, att frågan om någon blir fälld till

ansvar helt kan bli beroende av om han haft förutseendet att före påbörjad

sändning begära förhandsbesked av Kungl. Maj :t.

Hovrätten för Västra Sverige anför att, även om förhandsbeskedet inte

blir bindande för domstolarna, det knappast synes lämpligt att Kungl. Maj :t

i statsrådet skulle kunna ta ställning till frågan hur lagen i ett enskilt fall

bör tolkas. Utredningsmannens motiv ger en god ledning beträffande åt­

skilliga praktiskt viktiga gränsdragningsfrågor, och från vederbörande de­

partement eller myndighet torde under hand kunna inhämtas ytterligare

upplysningar om tillståndstvångets innebörd. I vissa speciella fall av ursäkt­

lig rättsvillfarelse lärer åtal kunna underlåtas eller påföljd efterges. Hov­

rätten hyser visserligen all förståelse för medborgarnas berättigade intresse

att i god tid få besked om komplicerade rättsfrågor som påverkar beslut av

vittgående ekonomisk betydelse. Det ifrågasätts emellertid om en regel om

förhandsbesked är av sådant värde att den bör upptas trots de principiella

invändningar som i detta fall kan riktas mot bestämmelsen.

JK anser att den föreslagna metoden med förhandsbesked knappast är

ändamålsenlig.

RA ifrågasätter om inte bestämmelserna om påföljder och förver­

kande bör utformas lika i fråga om radiosändning och trådsändning. Det är

tänkbart, menar RÅ, att betydande kommersiella intressen kan komma att

ligga bakom icke tillåtna trådsändningar. Det är då tveksamt om enbart ett

bötesstraff alltid är tillräckligt för att förekomma fortsatta brottsliga sänd­

ningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1

4,9

år 1966

Förslaget om förbud mot censur

Ingen av remissinstanserna uttalar sig mot ett förbud mot censur från

myndighet eller annat allmänt organ.

En klart positiv inställning till ett sådant förbud redovisas av JK, Svea

hovrätt, radionämnden, ÖB, beredskapsnämnden för psgkologiskt försvar,

25

filmcensurutredningen, Sveriges Radio, Sveriges advokatsamfund, Svenska

Arbetsgivareföreningen, Sveriges Grossistförbund, Sveriges Hantverks- och

Industriorganisation, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund,

Sveriges Lantbruks förbund, LO, TCO, SACO och Svenska Tidningsut givare­

föreningen. De flesta av dessa remissinstanser har inte heller någon invänd­

ning mot den utformning censur förbudet fått i förslaget. Från några håll

görs dock vissa anmärkningar och påpekanden i fråga om utformningen.

Svea hovrätt finner det önskvärt med ytterligare överväganden innan

ett allmänt censurförbud införs. Vidare anser hovrätten att det bör över­

vägas om inte ett sådant förbud bör inskrivas i grundlag. Mot utformningen

av förslaget invänder hovrätten att det kan ifrågasättas om detta är för­

enligt med att det i avtal eller koncessioner från statens sida uppställs vill­

kor angående programmens närmare innehåll och utformning. Föreskrift att

programmen inte får gynna politiskt ytterlighetsparti är t. ex. diskutabel.

Det torde dock enligt hovrättens mening vara nödvändigt att ha möjlighet att

föreskriva villkor av tämligen ingående art. Om skolradiosändningarna lik­

som hittills skall ske i samråd med skolöverstyrelsen, anför hovrätten vida­

re, skulle enligt förslaget denna myndighet inte kunna förbjuda sändning på

grund av dess innehåll. En sådan inskränkning i skolmyndighetens behörig­

het anser hovrätten knappast lämplig och påpekar att det även i fråga om

sändningarna till utlandet kan uppstå liknande problem. Hovrätten berör

också de särskilda svårigheterna att upprätthålla ett censurförbud under tid

då landet är i krig eller utsatt för överhängande krigsfara. Vad utrednings­

mannen anfört häremot anser hovrätten inte helt övertygande. Hovrätten

finner det givetvis önskvärt att liksom i fråga om pressen även för rundra­

dion undvika censur jämväl under krigstid. Svårigheterna är dock uppenbar­

ligen väsentligt större med hänsyn till den omedelbara verkan av en radio­

sändning. F. ö. ifrågasätter hovrätten om gällande överenskommelse mellan

staten och Sveriges Radio om rundradioverksamheten vid krig och krigsfara

in. in. liksom det förslag i ämnet som framlagts av radioutredningen är för­

enligt med censurförbud, eftersom Sveriges Radio vid krig etc. skall lyda

direkt under Kungl. Maj :t.

Synpunkten att det kan bli nödvändigt att vid koncessionsgivning före­

skriva villkor för verksamhetens bedrivande framförs också av Sveriges

Radio, som anser att ett censurförbud inte får utesluta sådana villkor. Det

framhålls emellertid att koncessionsvillkor och tillämpningen av dem själv­

fallet inte får innebära att censurförbudet blir illusoriskt.

I fråga om censurförbud under krig och liknande förhållanden framhål­

ler ÖB alt förbudet mot förhandsgranskning i TF inte hindrar att en tidning

eller en författare frivilligt kan förbinda sig att ställa artikel och bilder

till myndighets förfogande för granskning. TF hindrar inte heller att veder­

börande samtidigt förbinder sig att respektera myndighetens anvisningar

om uteslutningar eller ändringar i manuskriptet med hänsyn till sekretess­

kravet. ÖB förutsätter att det föreslagna förbudet inte hindrar att ett mot­

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1966

26

Knngl. Maj.ts proposition nr 1>\9 år 1966

svarande förfarande kan tillämpas när det gäller radio- och televisions-

sändningar. En sådan ordning skulle vara ägnad att underlätta medde­

lande av önskvärda upplysningar till allmänheten om krigsmakten, anser

ÖB. Liknande synpunkter uttalas av beredskapsnämnden för psykologiskt

försvar, som erinrar om att statens upplysningscentral i händelse av krig

skall bedriva rådgivning i publiceringsfrågor och att denna rådgivning är

avsedd att omfatta både pressen och radion. En överenskommelse i detta

syfte har ingåtts mellan nämnden och Sveriges Radio. Nämnden förutsätter

att denna överenskommelse inte påverkas av censurförbudet, utan är väl

förenlig med ett sådant förbud.

ÖB anser att det föreslagna undantaget från förbudet mot förhands­

granskning inte fullt ut täcker behovet av bildsekretess med hänsyn till

rikets säkerhet i vissa fall. Särskilt bör flygfotograferingen uppmärksam­

mas i detta sammanhang. ÖB påpekar att filmning från luften med dess

sekvenser av bilder samt svårigheten att beskära dessa ger avsevärda risker

för visning av bilder som är skadliga för försvaret, även när bilderna inte

kan anses jämförliga med karta. ÖB förordar därför att undantagsregeln

utformas så att den kommer att omfatta även andra bilder tagna från luft­

fartyg än sådana som är jämförliga med karta.

SACO framhåller att det föreslagna censurförbudet ljuder ihåligt, efter­

som det också föreslås att programledare ensam skall bestämma över sänd­

ning, så att intet får sändas mot hans vilja. Det går inte att i detta samman­

hang bortse från radions ensamställning och dess relativa beroende av myn­

digheter och allmänna organ, menar SACO. Så länge någon verklig kon­

kurrens inte förekommer mellan olika programföretag motsvarande kon­

kurrensen mellan tidningsföretag, ter sig programledarens enväldiga be­

stämmanderätt enligt SACO:s mening som en motsägelse till förbudet mot

förhandsgranskning.

TCO anmärker att inte heller radionämnden, som bör betraktas som all­

mänt organ, bör ha någon rätt till förhandsgranskning av programmen.

Statens biografbyrå anser att prövningen av censurfrågan bör avvakta

filmcensurutredningens kommande förslag. Biografbyrån antar nämligen

att utredningen inte kan undgå att behandla frågan om det finns skäl att

göra en legal skillnad i granskningsavseende mellan film visad i television

och film visad vid offentlig biografföreställning.

Svea hovrätt anser det inte motiverat med en legal skillnad mellan film-

förevisning på biograf och sådan förevisning i television och detta oberoen­

de av hur man ställer sig till lämpligheten av den nuvarande filmcensuren,.

Skäl talar därför enligt hovrättens mening för ett tillägg till det föreslag­

na censurförbudet om att vad som stadgas om censur av biograffilm också

skall gälla när sådan film sänds i television.

Filmcensurutredningen utgår från att vad som kan komma att träda i

stället för gällande ordning, enligt vilken biografförordningen inte gäller

28

Knngl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

redningsmannen anser jag att en sådan lag bör utformas som en ramlag

för alla författningar och föreskrifter på området.

Till en början är det nödvändigt att bestämma vissa huvudbegrepp för

den nya lagstiftningen. Utredningsmannen anser med utgångspunkt från

telekonventionens definition av radiovågor att begreppsbestämningarna bör

göras så att allt som hänför sig till radio i princip skall avse endast tråd­

lösa sändningar. En sådan gränsdragning skulle onekligen ha vissa förde­

lar. Som jag kommer att utveckla närmare i specialmotiveringen stöter

det emellertid på praktiska svårigheter, om man vill på detta sätt ren­

odla begreppet radio. Framför allt gäller detta i fråga om rundradiosänd-

ning, om man, som jag föreslår i det följande, vill låta samma regler gälla

vare sig sändningen sker trådlöst eller med tråd. Jag förordar i stället ett

system där radiosändning, definierat enligt de internationella bestämning­

arna är det grundläggande begreppet för ljudradio och television och av­

ser den betydelsefullaste formen av sändning, nämligen den trådlösa. Tråd-

bunden sändning bör då kallas trådsändning. Vidare används rundradio-

sändning som ett gemensamt begrepp för en viss form av radio- eller tråd­

sändning.

Utrymmet i etern är begränsat, och de frekvenser som är tillgängliga för

radiosändningar har därför genom internationella överenskommelser för­

delats mellan olika kategorier av radiotrafik och mellan skilda områden

och stater. Ansvaret för att denna internationellt gällande ordning iakttas

vilar ytterst på staterna, och det är uteslutet att var och en skulle äga rätt

att inneha och använda radiosändare. Sedan år 1905 har också radiosänd­

ningar i Sverige varit underkastade statlig kontroll. I den nya lagen bär

därtör föreskrivas att innehav och användning av radiosändare skall kräva

tillstånd av Ivungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

Jag vill betona att vad jag nu anfört avser endast radiosändare. I fråga om

trådsändare är situationen en annan, vilket jag kommer att beröra i det

följande.

I ett demokratiskt samhälle, där informations- och yttrandefriheten an­

ses som en av de viktigaste medborgerliga rättigheterna, är det en själv­

klar princip att var och en skall ha rätt att inneha radio- och trådmot­

tagare och lyssna eller se på varje rundradiosändning som han kan mot-

taga på sin apparat. En sådan rättighet stämmer enligt min mening väl

överens med bestämmelserna om yttrandefrihet i Europarådets konvention

angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri­

heterna. I en lag som slår fast de grundläggande rättigheterna i fråga

om radion bör, såsom bl. a. JK anfört, rätten att inneha och använda

mottagare komma till uttryck. Principen om denna rätt utesluter inte att

utövandet av rätten förenas med skyldighet att betala en avgift för fi­

nansieringen av rundradioverksamheten i landet. Enligt gällande ordning

29

bestämmer Kungl. Maj :t licensavgifter efter hörande av riksdagen. Denna

ordning bör enligt min mening skrivas in i lagen. Jag anser det vidare

ofrånkomligt att rätten att inneha och använda mottagare begränsas i den

omfattning som är nödvändig för att hindra spridning av meddelanden

som inte är avsedda för allmänheten. Möjlighet bör också finnas att med­

dela ordningsföreskrifter för användning av mottagare.

De första försöken med rundradiosändning i vårt land utfördes år 1922.

Redan från början diskuterades de principer efter vilka den nya verk­

samheten borde drivas. Genom tillkomsten av Aktiebolaget Radiotjänst den

1 januari 1925 överlämnades programverksamheten åt ett enda företag,

som var fristående från staten men hade statligt medinflytande. Denna

form för handhavandet av programverksamheten har gällt sedan dess. Som

jag kommer att utveckla närmare vid anmälan av frågan om radions

framtid i Sverige anser jag att någon ändring inte bör ske i principen

att rundradions programverksamhet skall handhas av ett enda företag.

Denna princip bör komma till uttryck i lagen.

Ensamrätten bör avse att bestämma vilka program som skall förekom­

ma i rundradiosändning från sändare här i landet. Att ett enda företag får

en sådan ensamrätt utesluter inte att företaget avstår ensamrätten helt

eller delvis till annan. Företaget bör dock inte få överlåta sin ensamrätt

utan medgivande av Kungl. Maj :t. En sådan ordning stämmer med vad

som nu gäller enligt överenskommelsen mellan staten och Sveriges Radio.

JK anser att en bestämmelse om visst företags ensamrätt bör utformas

så att företaget garanteras rätt att sända sina program. I sådana extrema

situationer som JK närmast avser torde det inte spela någon större roll

om en garanti av det slaget finns i lag eller i avtal mellan staten och före­

taget. För normala förhållanden finns det ingen anledning att reglera

sändningsrätten på annat sätt än enligt gällande ordning.

Med ett system där rundradions program bestäms av ett enda företag,

som skall verka i samhällets och allmänhetens tjänst, är det nödvändigt att

företaget intar en oavhängig hållning till olika åsiktsyttringar och smak­

riktningar. Även om alla intressen inte kan tillgodoses, maste skilda grup­

per i största möjliga utsträckning kunna komma till tals. En allsidig belys­

ning av de skiftande företeelserna i samhället är en väsentlig uppgift för

rundradioverksamheten, överenskommelsen mellan staten och Sveriges

Radio ger uttryck för detta bl. a. genom kravet på opartiskhet och saklig­

het i upplysningar om nuets händelser och orientering om viktigare kultur-

och samhällsfrågor. Detta krav innehåller den grundläggande skyldigheten

för företaget. Det bör därför regleras i samma ordning som företagets

grundläggande rättighet. Jag förordar att bestämmelsen om ensamrätt

kompletteras med en bestämmelse om skyldighet att utöva ensamrätten

opartiskt och sakligt. Riktlinjerna i övrigt för rundradions programverk­

samhet bör liksom f. n. bestämmas genom en överenskommelse mellan sta-

3 ISihang till riksdagens protokoll 0)66. 1 samt. Nr 149

Kungl. Maj:ts proposition nr l>t9 år 1966

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

ten och företaget. Jag anser det lämpligt att en bestämmelse härom tas in

i lagen.

Huvudprincipen för programverksamheten bör vara att företaget själv­

ständigt skall handha det löpande programarbetet inom ramen för kravet

på opartiskhet och saklighet och de riktlinjer som dras upp i överens­

kommelsen med staten. Jag är inte beredd att i detta sammanhang ta ställ­

ning till frågan i vilken omfattning och på vilket sätt intressen utanför

företaget bör få inverka på dess programpolitik och kontrollera att de

grundläggande kraven på programverksamheten uppfylls. Så mycket anser

jag emellertid klart, att det med hänsyn till företagets ställning som ett

organ i samhällets och allmänhetens tjänst måste finnas möjlighet att ge­

nom ett från företaget fristående organ få prövat om visst program över­

ensstämmer med dessa krav. Enligt gällande ordning ankommer en sådan

granskning på radionämnden. Denna funktion bör även i framtiden an­

komma på nämnden. Bestämmelserna härom bör enligt min mening ges

i lagen i stället för, som nu är fallet, i överenskommelsen. Jag vill under­

stryka att den kontroll jag nu avser gäller efterhandsgranskning. Till frågan

om förhandsgranskning och annan censur återkommer jag i det följande.

Som jag redan antytt avser jag med rundradiosändning såväl trådlös

som trådbunden sändning. Vad jag förordat i fråga om rundradiosänd­

ning gäller alltså även trådsändning. Jag delar med andra ord, liksom

flertalet av remissinstanserna, utredningsmannens uppfattning att en­

samrätten i fråga om rundradiosändning skall omfatta även trådsändning.

Detta innebär ingen ändring av vad som gäller f. n.

Utredningsmannen föreslår att tillstånd inte skall krävas för innehav av

trådsändare. Inte heller skall det enligt förslaget göras någon inskränkning

i rätten att använda sändaren, annat än när det blir fråga om rundradio­

sändning. Majoriteten av remissinstanserna har ingen erinran mot dessa

förslag.

Det skäl som påkallar krav på tillstånd för innehav och användning av

radiosändare, nämligen att utrymmet i etern är begränsat, föreligger inte i

fråga om trådsändare. Det kan göras gällande att principerna i fråga om

rundradiosändning motiverar statlig kontroll även av innehav av trådsän­

dare. Skälet för en sådan ordning skulle då vara att man genom tillstånds­

prövningen fick möjlighet att hindra upprättandet av sändare som skulle

kunna komma att användas för rundradiosändning. Definitionen av rund­

radiosändning bör emellertid kunna göras så att det inte blir någon större

svårighet för innehavare av trådsändare att avgöra om de sändningar som

han tänker utföra skall betraktas såsom rundradiosändningar eller ej. Jag

anser därför att det antydda skälet inte bör leda till krav på tillstånd i

fråga om trådsändare. Inte heller har jag funnit något annat skäl för ett

sådant krav.

Jag förordar alltså att trådsändare skall få innehas och användas utan

32

att rundradiosändning inte skall anses föreligga om sändningen är avsedd

endast för en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig

gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se

sändningen.

Det är enligt min mening inte lämpligt att göra bestämningen så att, så­

som RA föreslår, i lagen anges vissa typfall som inte skall anses som

rundradiosändning, även om sändningarna är avsedda för allmänheten.

Utvecklingen på området går snabbt, och nya företeelser kan snart bli ak­

tuella. Det kan då visa sig mindre välbetänkt att ha låst undantagen från

rundradiosändningsbegreppet vid vissa konkreta fall, låt vara att de ut­

formats som typfall. Det synes mig bättre att undantag från begreppet all­

mänheten görs genom en generell bestämning enligt den princip jag nyss

nämnt.

En annan fråga av betydelse i detta sammanhang är begreppsbestäm­

ningen i fråga om rundradiosändnings innehåll. Det är detta som skall

vara föremål för ensamrätten, inte sändningens tekniska sida, dvs. distri­

butionen av innehållet. Den verksamhet det här är fråga om kallar ut­

redningsmannen för programverksamhet och föreslår en särskild defini­

tion av begreppet. Enligt denna avses verksamhet där program anordnas

direkt för radiosändning eller trådsändning. Undantag görs dock i fråga

om sändning som, utom angivande av namn och källa, innehåller endast

enkla meddelanden, inspelad musik eller vidaresändning av program som

anordnats av annan, om denne medgett vidaresändningen. Flera remiss­

instanser har ansett definitionen oklar och svårtolkad. Jag delar denna

uppfattning. Som jag förut anfört anser jag att ensamrätten bör beskri­

vas som en rätt att bestämma vilka program som skall förekomma i rund­

radiosändning. Begreppet program bör då definieras. Att ett program av­

ser en sändnings innehåll torde utan vidare vara klart. Vid begreppsbe­

stämningen uppkommer emellertid frågan om det finns anledning att för­

behålla ett enda företag rätten att bestämma över varje innehåll i en rund­

radiosändning. Jag kan ansluta mig till utredningsmannens förslag i fråga

om enkla meddelanden. Sådana bör inte anses som program i lagens mening.

Däremot anser jag det tveksamt om inspelad musik bör undantas från pro­

grambegreppet. Det kan här bli fråga om sändningar som till natur och

omfattning är av samma slag som vissa av Sveriges Radios sändningar.

Jag anser det mest förenligt med principerna för rundradioverksamheten

i landet att även inspelad musik betraktas som progam.

Med den innebörd som ensamrätten enligt min mening bör ha följer att

även vidaresändning av program omfattas av ensamrätten. En sådan ord­

ning anser jag sakligt fullt motiverad. Ensamrätten skulle annars kunna

urholkas genom att s. k. slavstationer vidaresänder utländska program. 1

vissa fall kan det dock vara motiverat att annan än det företag som har

ensamrätten får vidaresända program. Jag avser t. ex. trådbunden överfö-

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 är 1966

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-9 år 1960

temet för bedrivande av programverksamhet för rundradion. Principen om

yttrandefrihet i radio kräver att inte heller innehållet i andra sändningar

än sådana som förbehålls det företag som har ensamrätten utsätts för

förhandsgranskning av myndighet eller beläggs med sändningsförbud.

Svea hovrätt och Sveriges Radio berör ett särskilt problem som uppkom­

mer om myndighet inte skall få förbjuda en sändning på grund av dess

innehåll. Problemet gäller i vad mån det kan vara förenligt med ett sådant

censurförbud att föreskriva villkor för programverksamheten i avtal eller

tillstånd. Jag har tidigare förordat en bestämmelse i lagen om att riktlin­

jerna för rundradions programverksamhet skall fastställas genom avtal

mellan staten och företaget. Med en sådan ordning bör censurförbudet inte

hindra att man i avtalet kommer överens om att vissa slag av program

inte skall få sändas. Detta är redan fallet i fråga om program med kommer­

siell reklam. Om villkor i andra fall uppställs för viss sändningsverksam­

het, t. ex. i samband med tillstånd att inneha eller använda radiosändare,

bör dessa givetvis inte få utformas så att de kommer i strid med censur-

förbudet.

Frågan om ett censurförbud skall gälla även under krig och krigsfara

och andra sådana orostider tilldrar sig stort intresse. Utredningsmannen

anser att ingripanden mot omstörtningsaktioner mot radion kan göras obe­

roende av ett censurförbud och att i övrigt nackdelarna med censur under

krig och liknande förhållanden väger tyngre än fördelarna. Vid remissbe­

handlingen har endast Svea hovrätt framfört betänkligheter mot utrednings­

mannens ståndpunkt. Hovrätten framhåller att svårigheterna att upprätt­

hålla ett censurförbud under ifrågavarande förhållanden är väsentligt större

för rundradion än för pressen med hänsyn till den omedelbara verkan av en

radiosändning.

Jag kan instämma med hovrätten i att problemet är mer svårlöst när det

gäller radion än i fråga om pressen. Svårigheterna torde uppkomma fram­

för allt i fråga om sändningar som inte skall omfattas av ensamrätten. Vatt

angår det företag som tillerkänns ensamrätten anser jag riskerna med att

upprätthålla censurförbudet även under krig och andra orostider vara myc­

ket små. Jag förutsätter att företagets ställning under sådana tider såsom

radioutredningen föreslagit kommer att regleras i en särskild överenskom­

melse med staten. Statens upplysningscentrals rådgivande verksamhet i hän­

delse av krig är en ytterligare garanti för att företagets verksamhet inte

kommer att äventyra landets säkerhet.

När det gäller sändningar som inte skall omfattas av ensamrätten är det

mera osäkert vilka konsekvenser ett censurförbud under krig och andra

orostider kan få. Man bör visserligen kunna utgå från att de som kommer

att utöva sådan verksamhet i regel är medvetna om sitt ansvar och frivil­

ligt underkastar sig den övervakning som kan vara befogad med hän­

syn till landets säkerhet. Det kan emellertid inte bortses från att det kan

36

Från tekniska utgångspunkter skulle det vara motiverat att reservera be­

greppet radio för det som hänför sig till trådlösa sändningar. Begreppet

förekommer emellertid i olika författningar utan sådan begränsning. Med

en ny innebörd av begreppet måste sådana författningar ändras. Även i

många andra sammanhang avser radio både trådlösa och trådbundna

sändningar. En ny begreppsbestämning skulle kunna skapa förvirring. Det

terminologiska system som jag förordar torde inte komma att medföra

några tillämpningssvårigheter. De praktiska fördelarna med systemet anser

jag överväga de nackdelar det kan ha från tekniskt-språklig synpunkt.

Definitionen av trådsändning omfattar både högfrekvent och lågfrekvent

sändning. Vanliga telefonsamtal är alltså en form av trådsändning. Att de

elektromagnetiska vågorna skall vara hundna, innebär att energi inte får

stråla ut från ledaren på sådant sätt att sändningen kan mottagas utanför

denna.

Det skulle kunna göras gällande att den rent tekniska innebörden av

definitionen omfattar även överföringar som uppenbarligen inte bör i fö­

revarande hänseende betraktas som trådsändningar, t. ex. överföring av

tal, sång eller musik från en mikrofon till en högtalare vid konsert, folk­

möte eller under liknande förhållanden, eller uppspelning av grammo­

fonskiva eller ljudband. Det har inte visat sig möjligt att komma fram

till en definition som är på en gång lämpad för lagtext och tekniskt oan­

tastlig och som helt utesluter att begrepet trådsändning får denna vida

innebörd. Detta får givetvis inte leda till den orimliga tolkningen att lag­

förslagets bestämmelser om trådsändning skulle vara tillämpliga på över­

föringar sådana som de nämnda.

Enligt 1946 års lag avses med radioanläggning antingen endast sändare

eller en kombination av sändare och mottagare. Begreppet radioanläggning

används inte i lagförslaget. Endast sändare och mottagare har därför de­

finierats. Vad dessa uttryck innebär torde vara klart även utan definitioner,

men sådana synes ändå befogade för att undvika eventuella missförstånd

om att endast trådlös sändare och mottagare skulle avses. Med dessa defini­

tioner bör begreppet radioanläggning också få den naturliga innebörden av

en gemensam benämning på sändare, mottagare eller en kombination av

båda.

Rundradiosändning föreligger liksom enligt 1966 års lag om förbud i

vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet, om sändningen är av­

sedd att mottagas direkt av allmänheten. Uttrycket »direkt» får, såsom ut­

redningsmannen anfört, anses innebära att sändningen överförs från sän­

daren till mottagaren utan att passera en mellanliggande sändare. Att en

sändning som är avsedd för en sluten krets tillfälligtvis kan mottagas även

av andra, anser jag inte vara av den vikt att sändningen därför bör betrak­

tas som rundradiosändning. Principerna för rundradioverksamheten torde

inte komma att äventyras härigenom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1990

37

Jag har i det föregående redovisat de överväganden som lett fram till de­

finitionen av rundradiosändning. Jag utgick därvid från att vissa former

av programverksamhet bör få förekomma vid sidan av den verksamhet

som avses med bestämmelserna om ensamrätt och nämnde som exempel

sjukhusradio och kommentarer till ett sportevenemang för publiken på

sportanläggningen. Bland de praktiska fall som utredningsmannen angett

anser jag att följande bör jämställas med de redan nämnda, nämligen

sändning av inspelad musik till viss arbetsplats e. d„ konferenstelefoni,

överföring av gudstjänster till sjukhus och liknande inrättning, lokal ny­

hetssändning och annan information till synskadade på viss ort, television

inom ett varuhus, samt specialtelevision för undervisningsändamål, för

patienter på sjukhus, vid offentliga evenemang för att underlätta för publi­

ken att följa med vad som händer, eller på båtar och andra färdmedel som

tidsfördriv eller information för passagerarna. I fall som dessa och lik­

nande får sändningen anses avsedd att mottagas av en sluten krets, vars

medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett

gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen. Dessa förutsättningar

föreligger däremot inte i fall sådana som överföring till andra orter av

sportevenemang eller kommentarer till sådant evenemang, specialtelevision

för bostadsområden eller stadsdelar, eller s. k. pay-TV. Vidaresändning

av rundradioprogram bör, som framgår av vad jag förut anfört, bedömas

på samma sätt som direktsändning.

Uttrycket radioprogram har valts i stället för endast program med tanke

på att uttrycket skall kunna användas även i annan lagstiftning, där det

kanske inte ställer sig lika naturligt som i radiolagen att tala om program.

Undantagen från begreppet radioprogram avser enkla meddelanden av det

slag som lämnas av »Fröken Ur», »Fröken Väder», »Telenytt» o. d. F. n.

torde sådana meddelanden förekomma endast i trådsändning men åtmins­

tone teoretiskt kan det tänkas ske även i radiosändning. I likhet med ut­

redningsmannen vill jag understryka att det verkligen måste vara fråga

om enkla meddelanden för att innehållet i en sändning inte skall betraktas

som program. Kommentarer eller andra utläggningar till meddelandena

gör att de inte kan anses såsom enkla. Fordrar meddelandena någon form

av redigering utöver en ren sammanställning av uppgifter torde radiopro­

gram alltid föreligga. Meddelandena får t. ex. inte inramas av musik, reklam

eller annat innehåll utom uppgift om vem som lämnar meddelandena och

deras källa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

² §.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar bestämmelserna i 2 och 3 §§

1946 års lag. Den formella ändringen har dock gjorts att det inte uttryck­

ligen föreskrivits alt tillstånd kan förenas med villkor om användningen

under förbehåll om enskild rätt. Fn sådan föreskrift synes överflödig.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr Ii9 år 1966

Tillstånd krävs för både innehav och användning av radiosändare. Att

kräva tillstånd endast för innehavet skulle, såsom hovrätten för Västra

Sverige och televerket påpekat, kunna leda till att syftet med tillstånds-

tvånget inte uppnås.

I likhet med utredningsmannen anser jag att generella tillstånd bör kun­

na ges för vissa angivna typer av sändare, t. ex. teleslinga.

Jag kan inte dela utredningsmannens uppfattning att det skulle innebära

någon större administrativ lättnad om tillstånd meddelades t. v. En sådan

ordning skulle ställa stora krav på utformningen av villkoren för innehav

och användning av radiosändare. De tekniska förutsättningar som förelåg

när ett tillstånd meddelades kan t. ex. förändras så att de föreskrivna vill­

koren inte längre är tillräckliga. Om tillståndet meddelats t. v., skulle det

i en sådan situation kunna återkallas för den händelse tillståndshavaren inte

ville gå med på de nya villkor som ansågs nödvändiga. Ett sådant förfaran­

de skulle många gånger kunna te sig stötande för den enskilde. Det kan där­

för förmodas att tillståndsmyndigheten ofta skulle välja att söka utforma

villkoren från början så att de skulle kunna täcka tänkbara framtida för­

ändringar i förutsättningarna för tillståndet. De administrativa lättnaderna

med en tillståndsgivning t. v. skulle därmed kunna förbytas i sin motsats.

Någon ändring har därför inte gjorts i gällande ordning, enligt vilken

tillstånd skall meddelas för viss tid.

Jag avser att senare anmäla de ändringar som kan bli nödvändiga i

1954 års kungörelse med vissa bestämmelser rörande radioanläggningar.

³ §■

När medborgarnas rätt att inneha och använda mottagare grundar sig

på en föreskrift i lag, kan bestämmelserna om licensavgift och de övriga

inskränkningar i denna rätt som ansetts nödvändiga inte såsom f. n. kny­

tas till ett krav på tillstånd för rätt att inneha mottagare. Bestämmelserna

i förevarande paragraf har i detta hänseende utformats så att de nödvän­

diga föreskrifterna skall utfärdas av Kungl. Maj :t i vissa fall och i andra

fall av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. På Kungl. Maj :t bör an­

komma att utfärda de grundläggande föreskrifterna om licensavgift och

andra föreskrifter som inte är av rent administrativ natur eller innebär

mindre ingripande ordningsregler.

Uttrycket telehemlighet har samma innebörd som i 4 kap. 8 § brottsbal­

ken. Det skydd som där ges för telehemlighet avser endast det fallet att

någon olovligen berett sig tillgång till telemeddelande. Det fordras alltså

att gärningsmannen agerat med uppsåt att få tillgång till meddelandet. Be­

stämmelsen täcker inte det fallet att någon oavsiktligt fått del av en tele­

hemlighet, t. ex. medan han lyssnar på ett rundradioprogram. En på sådant

sätt uppenbarad telehemlighet bör givetvis inte få föras vidare. Bestäm­

melser härom finns f. n. i de villkor som televerket meddelat för innehav

39

av mottagare. De är emellertid av sådan art att de bör utfärdas av Kungl.

Maj:t. En föreskrift härom har därför intagits i förevarande paragraf.

Rätten att inneha och använda mottagare får anses innebära att myndig­

het eller annat allmänt organ inte äger föreskriva om mottagares beskaf­

fenhet eller hindra framställning eller försäljning av mottagare, om syftet

skulle vara att försvåra eller göra det omöjligt att mottaga viss sändning

eller sändning av visst slag. Ett särskilt förbud häremot, såsom JK ifråga­

sätter, anser jag inte nödvändigt.

Bestämmelserna i förevarande paragraf förutsätter en genomgripande änd­

ring av 1958 års kungörelse angående rätt att innehava radiomottagnings-

apparat. Jag kommer senare att föreslå Kungl. Maj :t dessa ändringar.

*§■

Vad som föreskrivits i 2 och 3 §§ bör liksom enligt gällande rätt inte äga

tillämpning i fråga om utländskt fartyg eller luftfartyg som finns i Sverige.

Eftersom det numera inte är ovanligt att utländska motorfordon kommer

in i landet försedda med radiosändare, har undantaget utvidgats att omfatta

även sådana fall.

Jag avser att senare anmäla de ändringar som kan bli nödvändiga i 1939

års kungörelse angående nyttjande inom svenskt territorium av radioan­

läggning eller radiomottagningsapparat å främmande fartyg eller luft­

fartyg.

5 §.

Den ensamrätt Sveriges Radio har att bestämma programmen i rund­

radiosändning följer av det avtal där Kungl. Maj :t och Sveriges Radio är

avtalsslutande parter. Sedan en lång följd av år har emellertid huvudprin­

ciperna för rundradioverksamheten i landet fastställts med riksdagens god­

kännande. Denna ordning bör bestå.

Med bestämmelsen att ensamrätten gäller rundradiosändning från sän­

dare här i landet avses inte någon ändring i gällande ordning för sändning­

ar till utlandet.

r> §.

Reglerna om opartiskhet och saklighet måste tillämpas med beaktande

av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet skall råda i radion.

Kravet på opartiskhet medför att olika åsiktsriktningar skall få komma

till tals och balanseras på ett rättvist sätt. Av kravet på saklighet följer att

uppgifter och påståenden i ett program skall vara sanna. För att dessa krav

skall kunna anses uppfyllda bör fordras att felaktig sakuppgift beriktigas,

när det är påkallat, och att den som har befogat anspråk att bemöta ett

påstående bereds tillfälle till genmäle.

Eftersom ett beriktigande eller genmäle kan förlora avsevärt i verkan

om det kommer alltför lång tid efter den felaktiga uppgiften eller det på­

stående som skall bemötas, är det angeläget att det utan oskäligt dröjsmål

Kungl. Mcij.ts proposition nr H9 år 1966

40

ges beriktigande eller plats för genmäle. Bestämmelser i detta syfte bör

ingå i det avtal som avses i andra stycket av 6 §.

7 §.

Bland de uppgifter som skall ankomma på radionämnden bör ingå över­

vakning av att kraven på opartiskhet och saklighet uppfylls. Härav följer

att nämnden har att pröva frågor om beriktigande eller genmäle.

8

§.

Censurförbudet enligt denna paragraf bör lika litet som motsvarande

förbud enligt TF hindra en frivillig censurering på det sätt som bl. a. ÖB

antytt. En sådan ordning tillämpas f. n. av Sveriges Radio i fråga om flyg­

bilder som visas i television. Det undantag från censurförbudet som gjorts

i andra stycket med hänsyn till bildsekretessens betydelse för landets för­

svar innebär alltså i praktiken ingen ändring av vad som nu tillämpas.

Den reglering som är påkallad i detta hänseende bör utan olägenhet kunna

ske i administrativ ordning. Det har därför inte såsom i 6 kap. 2 § TF

föreskrivits att reglerna skall ges i lag.

⁹ §■

Även om tillstånd inte krävs för innehav av trådsändare, måste det dock

finnas möjligheter att ingripa, om sändaren används i verksamhet som stri­

der mot bestämmelserna om ensamrätt i 5 §. Är det sändarens innehavare

som driver verksamheten, kan han straffas direkt enligt bestämmelserna

i förevarande paragraf. Har innehavaren upplåtit sändaren till den som

driver verksamheten, torde brottsbalkens medverkansregler bli tillämpliga

på innehavaren.

Straffet har anpassats till det som föreskrivits i 1966 års lag om förbud

i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet.

Bestämmelserna om förverkande avser både radiosändare och tråd­

sändare. Med bestämningen att sändare varit föremål för brott avses det

fallet att en radiosändare innehas utan tillstånd. Den kan då inte anses ha

använts såsom hjälpmedel vid brott men bör ändå kunna förverkas.

Enligt 4 § 1946 års lag är förverkande i princip obligatoriskt. Undantag

görs om förseelsen skett av förbiseende eller under omständigheter som an­

nars är synnerligen mildrande eller om förseelsen begåtts av annan än an­

läggningens innehavare och denne inte låtit något komma sig till last i fråga

om förseelsen. Dessa bestämmelser får anses strängare än de i 36 kap. 2 §

brottsbalken. Enligt den paragrafen skall förverkande ske om ägaren eller

någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat

till den och om förverkande är påkallat för att förebygga brott eller det an­

nars föreligger särskilda skäl och det inte är uppenbart obilligt. Det finns

enligt min mening ingen anledning att reglera förverkandemöjligheten i frå­

ga om sändare på annat sätt än enligt brottsbalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

41

De påföljder som kan behövas i fråga om överträdelse av föreskrifter för

innehav och användning av mottagare torde liksom f. n. böra bestämmas

av Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1966

Övergångsbestämmelser

Som jag antytt i det föregående har rättsläget i fråga om trådsänd­

ningar inte varit helt klart. Det förekommer också, vid sidan av Sveriges

Radios verksamhet, vissa fall av sådana sändningar som enligt lagförslaget

faller under begreppet rundradiosändning. Verksamhet som drivs med till­

stånd enligt 1946 års lag bör få fortsättas även sedan den nya lagen trätt

i kraft. Jag anser det vidare obilligt att den som till följd av oklarheten

i rättsläget nu opåtalat utför trådsändningar utan tillstånd skulle tvingas

att upphöra med sändningarna, övergångsbestämmelserna har därför ut­

formats så att det blir möjligt att fortsätta redan etablerad verksamhet

även om den strider mot bestämmelserna i den nya lagen.

Hemställan

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget till radiolag för det

i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av pro­

tokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

C.-E. Brändström

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 i9 år 1960

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 26 oktober 1966.

N ärvarande:

f. d. justitierådet

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

L^ind,

Y.

S^öderlund,

Å^björnsson,

B^runnberg.

Enligt lagrådet den 24 oktober 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll

över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,

Hertigen av Halland, i statsrådet den 7 oktober 1966, hade Kungl. Maj :t

förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen av­

sedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till radiolag.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsassessorn Bertil Voss och rättschefen Bertil Holmquist.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1966

43

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet in­

för Höns Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Hal­

land, i statsrådet på Stockholms slott den 28 okto­

ber 1966.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, K^ling, J^ohansson,

H^ermansson, A^spling, P^alme, S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, lagrådets den

26 oktober 1966 avgivna utlåtande över det den 7 oktober 1966 till lagrå­

det remitterade förslaget till radiolag och upplyser, att lagrådet lämnat

förslaget utan erinran.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår

riksdagen att med redaktionell jämkning i övergångsbestämmelserna an­

taga lagförslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks­

dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bo Holmquist

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660548