Delbetänkande av radiolagsutredningen Stockholm 1992

• Sida 2
•  Original

& & Såagtgns5 offentli ga utredningar w ' Kulturdepartementet

Lagstiftning om

S atellits ändnin gar av TV—pro gram

Delbetänkande av radiolagsutredningen Stockholm 1992

• Sida 3
•  Original

• Sida 1
•  Original

& Statens offentliga utredningar && 1992z31 & Kulturdepanementet

Lagstiftning om satellitsändningar av TV—program

Delbetänkande av radiolagsutredningen Stockholm 1992

• Sida 2
•  Original

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också på uppdrag av regeringskanslicets förvaltningskontor ombesörjer remissutsändnjngar av dessa publikationer.

Adress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 08/739 96 30 Telefax: 08/739 95 48

Publikationema kan också köpas i Informationsbokhandeln, Malmtorgsgatan 5, Stockholm.

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-13020-3 Stockholm 1992 ISSN O375-250X

• Sida 3
•  Original

Till kulturminister Birgit Friggebo

Efter regeringens bemyndigande förordnades jag 1985 som särskild utredare med uppgift att lämna förslag till ny radiolagstiftning. Utredningsarbetet har bedrivits under benämningen radiolagsutredningen.

Utredningen har tidigare Överlämnat fem delbetänkanden, nämligen (Ds U 1985:12) Kabelsändningama och videocensuren, (Ds U 1987z2) Försöksverksamhet med nordisk TV från rymden, rättsliga frågor, (SOU 1987:63) Vidaresändning av satellitprogram i kabelnät, (SOU 1989z7) Vidgad etableringsfrihet för nya medier och (SOU 1990:7) Lagstiftning för reklam i svensk TV.

Utredningen får härmed överlämna delbetänkandet (SOU 199231) Lag- stiftning för sändningar av televisionsprogram till satellit.

Betänkandet föranleds av de tilläggsdirektiv som jag fick genom rege- ringsbeslut den 3 maj 1989 (dir. 1989z21) i den del som gäller att belysa kon- sekvenserna av ett svenskt tillträde till den europeiska konventionen om gränsöverskridande television.

Med anledning av avtalet om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde - EES-avtalet — berörs Sverige även av EG-direktivet (89/552) om TV-sänd- ningar. EG-direktivet och Europarådskonventionen har i väsentliga delar samma innehåll. Det lagförslag som jag nu redovisar bygger på båda doku- menten utom i ett avseende. Jag har vid utformningen av reglerna för att fast- ställa vilket land som ansvarar för en sändning utgått från direktivet. I bilaga 4 redovisar jag ett förslag till kompletterande regler som även tar hänsyn till konventionens regler för att fastställa vilket land som har ansvar för TV- sändningar över nationsgränser.

Jag redovisar här mina förslag i den del av mina tilläggsdirektiv som rör satellitsändningar. Övriga frågor, framför allt de som rör kabellagstiftningen, kommer att behandlas i utredningens slutbetänkande.

• Sida 4
•  Original

I utarbetandet av betänkandet har deltagit kanslichefen Britt-Marie Blanck, Sveriges Television AB, departementssekreteraren Karin Englund, kulturde- partementet, avdelningsdirektören Rolf Jaensson, Televerket Radio, hov- rättsassessom Greger Lindberg, kulturdepartementet, kanslirådet Lars Maren, kulturdepartementet, kanslirådet Björn Rosén, kulturdepartementet, direktö— ren Wolfgang Riidel, kabelnämnden, byråchefen Bertil Wennberg, justitie- kanslern, samt som sekreterare, hovrättsassessom, Karl-Ivar Andersson.

Stockholm i april 1992

Jan Pennlöv /Karl-Ivar Andersson

• Sida 5
•  Original

Innehåll Sammanfattning ....................................... 9 Författningsförslag ..................................... 17 1 Inledning ......................................... 27 2 Allmänt om sändningar av ljudradio och TV via satellit ........... 29 2.1 Sändningar upp till en satellit ........................ 29 2.2 Satelliter och deras funktion ......................... 30 3 Den internationella radiorätten och anslutande svensk lagstiftning . . . . 33 3.1 Telekonventionen och radioreglementet ................. 33 3.2 Intelsat— och Eutelsat-konvenlionerna .................. 39 3.2.1 Inledning ................................ 39 3.2.2 Intelsatkonventionen ........................ 40 3.2.3 Eutelsatkonventionen ........................ 42 3.3 Rymdfördraget och lagen (1982:963) om rymdverksamhet . . . .44 3.4 Radiolagen .................................... 46 3.4.1 Radiolagens tillståndskrav avseende rundradiosändningar ........................ 46 3.4.2 Radiolagens tillståndskrav för övriga sändningar ..... 48 3.4.3 Mottagning av radiosändning .................. 49 3.4.4 Vidaresändning av radioprogram ................ 49 4 Allmänna regler i svensk lagstiftning med betydelse för programinnehållet i radiosändningar ....................... 51 4.1 Regeringsformen ................................ 51 4.2 Tryckfrihetsförordningen .......................... 53 4.3 Yttrandefrihetsgrundlagen .......................... 57 4.3.1 Allmänt ................................. 57

4.3.2 Vissa grundläggande regler i yttrandefrihetsgrundlagen . .58 4.3.3 Reklamens förhållande till yttrandefrihetsgrundlagen ..... 59 4.3.4 Regler om ansvarighet ....................... 62 4.3.5 Vissa frågor angående yttrandefrihetsgmndlagen

som är av särskild betydelse ................... 64

4.3.6 Krav på innehållet i vad som skall sändas .......... 64 4.3.7 Redaktionell självständighet ................... 65 4.4 Brottsbalken ................................... 66 4.5 Regler om beriktigande och genmäle m.m ................ 66

• Sida 6
•  Original

5 Radiolagstiftningens regler om programinnehållet .............. 71 5.1.1 Inledning ................................ 71 5.1.2 Vissa grundläggande begrepp .................. 72 5.1.3 Radiolagens censurförbud .................... 73 5.1.4 Vissa särskilda krav på programmen .............. 74 5.1.5 Förbud mot gynnande av kommersiella intressen i

programverksamheten ....................... 79 5.1.6 Den grundläggande regleringen i lag om sändning av sponsrade program ......................... 81 5.1.7 Lagstöd för vissa bestämmelser i avtal mellan staten och ett programföretag ....................... 81 5.1.8 Avtalen mellan staten och programföretagen ......... 82 5.1.9 Regler som huvudsakligen avser annonser i televisionen. 86 5.1.10 Radionärnndens uppgifter ..................... 89 5.2 Kabellagstiftningen .............................. 90 6 Marknadsföringslagstifmingen ........................... 91 6.1 Inledning ..................................... 91 6.2 Marknadsföringslagen ............................ 92 6.3 Alkohol- och tobaksreklamlagama .................... 95 6.4 Marknadsföring av läkemedel ....................... 98 7 Svensk lagstiftning om kabelsändningar Utvecklingen av kabel-TV i Sverige ...................... 101 7.1 1985 års kabellagstiftning ......................... 101 7.2 Erfarenheter från tillämpningen av 1985 års kabellag ....... 103 7.3 Den nya lagstiftningen om kabelsändningar ............. 106 7.4 Kabel-TV i Sverige - nuläget. Kabelnät ................ 109 8 Europeiska överenskommelser på TV—området ............... 1 13 8.1 Bakgrund .................................... 113 8.2 Giltighet, ikraftträdande och räckvidd ................. 114 8.3 Sammanfattning av innehållet i Europarådskonventionen och EG-direktivet ............. 116 8.3.1 Huvuddragen i konventionen och direktivet ........ 116 8.3.2 Huvudsakliga skillnader mellan Europarådskonventionen och EG-direktivet ........ 117 8.3.3 Definitioner ............................. 119 8.3.4 Nationsgränser får inte stoppa TV-program ........ 120 8.3.5 Främjande av europeisk produktion ............. 122 8.3.6 Bestämmelser om andel europeiska program ....... 122 8.3.7 Andel program från fristående producenter ........ 123 8.4 Regler för reklam och sponsring ..................... 124 8.4.1 Reklamens utformning och placering ............ 124 8.4.2 Reklamens innehåll ........................ 124 8.4.3 Sponsring .............................. 126 8.4.4 Reklamens omfattning ...................... 126

• Sida 7
•  Original

8.5 Regler om programutbudet. Skydd för minderåriga ........ 127 8.6 Rätt till beriktigande ............................. 127 8.7 Ändringar och uppsägning ........................ 128 9 Överväganden ..................................... 129 9.1 Allmänna utgångspunkter ......................... 129 9.2 Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet och Europarådskonventionen .......................... 132 9.3 Skyldigheten att inte hindra vidaresändning av program- tjänster som uppfyller direktivets och konventionens krav . . . . 134 9.3.1 Huvudregeln är att nationsgränser inte får stoppa sändningar .............................. 134 9.3.2 Skall Sverige utnyttja möjligheten att hindra vidarespridning av vissa program? .............. 135 9.4 Sveriges ansvar för sändningar till andra länder ........... 141 9.4.1 Åtaganden enligt direktivet och konventionen ....... 141 9.4.2 Yttrandefrihetsgrundlagen och de europeiska regelverken ............................. 145 9.5 Innehållet i satellitlagen ........................... 147 9.5.1 Inget krav på tillstånd ....................... 148 9.5.2 Registrering och information .................. 148 9.5.3 Allmänna programregler ..................... 150 9.5.4 Beriktigande ............................. 151 9.5.5 Andel europeiska program och fristående produktioner ............................ 152 9.5.6 Regler för sponsring och reklam ............... 154 9.5.7 Ändring av befmtlig lagstiftning ................ 156 10 Specialmotivering .................................. 159 10.1 Förslaget till lag om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten .................................. 159 10.2 Förslagettill lag om ändringen av radiolagen (1966:755) . . . . 176 10.3 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418) .................................. 177 10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978z763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker ....... 178 10.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror ......... 178 Bilaga 1 Kommittédirektiv ............................... 179 Bilaga 2 Den europeiska konventionen om gränsöverskridande television .................................... 187 Bilaga 3 EG—direktivet (89/552) om TV-sändningar .............. 211 Bilaga 4 Alternativt lagförslag med Specialmotivering ............. 221

• Sida 8
•  Original

• Sida 9
•  Original

Sammanfattning

1. Betänkandets innehåll

Betänkandet innehåller förslag till åtgärder med anledning av de åtaganden som Sverige gjort eller avser göra till följd av den europeiska konventionen om gränsöverskridande television och EES-avtalet.

I de inledande kapitlen (1—7) redovisas tekniska och juridiska aspekter och utvecklingen på satellit- och kabelområdet. I kapitel 8 redovisas innehållet i den europeiska konventionen om gränsöverskridande television och EG:s direktiv om TV över gränserna.

I kapitel 9 redovisas de Överväganden som ligger till grund för den före- slagna lagstiftning som behövs för att Sverige skall kunna uppfylla sina skyldigheter som ansvarigt land för sändningar till länder som omfattas av EES-avtalet eller den europeiska konventionen om gränsöverskridande tele- vrsron .

2. Uppdraget

I tilläggsdirektiv (198921) till radiolagsutredningen den 3 maj 1989 sägs att den europeiska konventionen om gränsöverskridande television innebär att de stater som skall tillträda den måste se till att konventionens regler är uppfyllda för alla slag av gränsöverskridande sändningar, för vilka de är ansvariga. Det innebär att det måste finnas regler för innehållet i satellitsändningar med TV- program som vänder sig till allmänheten. Sverige saknar i dag sådan lag- stiftning.

Utredningsuppdraget vidgades därför till att omfatta uppgiften att utarbeta ett förslag till satellitlag och i övrigt belysa konsekvenserna av ett svenskt till- träde till konventionen.

3. Ändrade förutsättningar internationellt

Under den tid utredningsarbetet pågått har förutsättningama för utredningen förändrats.

Sverige har närmat sig den europeiska gemenskapen (EG), dels genom ansökan om svenskt medlemsskap i EG, dels genom överenskommelsen mellan EG och EFTA-länderna om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsom- råde (EES). Detta innebär att EG:s direktiv om TV-sändningar även skall

• Sida 10
•  Original

gälla för EFTA-ländema. I kapitel 8 finns en genomgång av såväl EG-direk- tivet som den europeiska konventionen om gränsöverskridande television.

Utformningen av bestämmelserna i direktivet har skett parallellt med Europarådets arbete med konventionen och skillnaden i sakligt avseende mellan de båda dokumenten är liten.

En lagstiftning om satellitsändningar måste om Sverige blir bundet av de båda dokumenten ta hänsyn till såväl Europarådskonventionen som EG- direktivet.

4. Ändrade förutsättningar nationellt

En annan viktig förändring av förutsättningama för utredningen är att Sverige sedan den 1 januari i år har en ny yttrandefrihetsgrundlag (1991: 1469), som reglerar skyddet för yttrandefriheten i radio, TV, filmer, videograrn och ljud- upptagningar. Detta redovisas utförligt i kapitel 4. En viktig skillnad i förhål— lande till vad som gällde tidigare är att den nya grundlagen ger varje svensk medborgare och svensk juridisk person rätt att sända radioprogram genom tråd, dvs. vad som i dagligt tal kallas kabelsändningar, med såväl TV som ljudradio.

I kapitel 4 och 5 redovisas också den kompletterande lagstiftning som trätt ikraft med anledning av yttrandefrihetsgrundlagen och ändringar av radiola- gen.

Förändringarna på kabelsändningsområdet har redovisats i kapitel 7. De innebär att till följd av den tekniska utvecklingen under 1980-talet så gott som alla satellitsändningar med TV-program avsedda för allmänheten kom att i radiolagens mening vara rundradiosändningar, vilket innebar att de kunde vidaresändas i svenska kabelnät utan krav på tillstånd enligt den tidigare lagen om lokala kabelsändningar från år 1985.

Den nya lagen om kabelsändningar till allmänheten bygger på principen om etableringsfrihet, dvs. att var och en har rätt att sända radio och TV-pro- gram i kabelnät. Den reglering som tidigare var anknuten till tillståndsgiv- ningen sker nu i stället genom reglerna i kabellagen.

5. Sveriges åtaganden enligt de europeiska överens— kommelserna

De åtaganden som Sverige gjort handlar både om mottagning av TV-program från andra länder och sändning av program från Sverige. De kan sammanfat- tas som två huvudsakliga förpliktelser.

För det första åtar sig Sverige som mottagande land att inte hindra mot- tagning av gränsöverskridande televisionssändningar eller vidaresändning av sådana sändningar om de uppfyller direktivets och konventionens regler.

• Sida 11
•  Original

För det andra åtar sig Sverige som sändande land att se till att sändningar, som Sverige ansvarar för enligt definitionema i direktivet och konventionen, uppfyller de krav som uppställs i de båda dokumenten.

I kapitel 8 redovisas bakgrund och syfte med direktivet och konventionen. Där framgår att ett huvudsyfte med de båda överenskommelsema är att så- kerställa att de TV-sändningar som följer överenskomna regler inte skall hin- dras från att distribueras i de länder som omfattas av konventionen eller di- rektivet.

Utöver det regelverk som direktivet och konventionen föreskriver kan de enskilda länderna tillämpa mer restriktiva bestämmelser för sändningar som de ansvarar för som sändande land.

Direktivet bygger på en harmonisering av lagstiftningen i de olika med- lemsländerna. Romfördragets principer om en övergång från nationella mark- nader till gemensamma produktions- och distributionsmarknader ska även gälla TV-området. Den fria rörligheten främjas genom att en sändning som är tillåten i ett EG—land också skall vara det i övriga medlemsländer. Genom EES-avtalet utsträcks denna princip även till EFl'A-ländema.

Detta innebär en förpliktelse att inte hindra mottagning eller vidaresändning av program från andra EES-länder. Det innebär dock inte någon skyldighet att praktiskt sörja för att sådan mottagning eller vidarespridning äger rum.

Vissa möjligheter att stoppa inkommande sändningar som bryter mot re— gelverken medges i såväl direktivet som konventionen. Sverige kan dock inte ställa upp regler som medger ingripanden mot vidaresändningar av utifrån kommande sändningar i större omfattning än vad direktivet och konventionen anger. Däremot kan Sverige avstå från att utnyttja denna möjlighet. Lagför- slaget i detta betänkande innebär att Sverige inte umyttjar möjligheten utan i stället förlitar sig på grundregeln att det sändande landet ansvarar för att sänd- ningarna följer överenskommelsema.

När det gäller de sändningar som Sverige har ansvaret för kan Sverige, som framgått ovan, tillämpa mer restriktiva regler än de som anges i direktivet och konventionen. I lagförslaget har denna möjlighet utnyttjats så att reklam- reglema är mer restriktiva än direktivets och konventionens minimiregler. Lagstiftningen blir därmed enhetlig på detta område för alla sändningar som Sverige ansvarar för.

6. Regler om ansvarigt land

Genom EES-avtalet åtar sig Sverige att införa en lagstiftning som gör det möjligt att effektivt uppfylla EG-direktivets krav när det gäller Sveriges ansvar som sändande land. För att Sverige skall kunna ratificera den europeiska konventionen om gränsöverskridande television måste också kon- ventionens krav vara tillgodosedda.

• Sida 12
•  Original

Varje stat skall se till att det för sändningar som faller inom dess jurisdik- tion finns ett system för att möjliggöra att direktivets och konventionens reg- ler upprätthålls.

Eftersom innehållet i de båda dokumenten i huvudsak överensstämmer in- nebär det inte några större problem att sammanföra dessa regelverk i samma lag. På en punkt uppstår dock svårigheter, nämligen när det gäller att fast- ställa vilket land som ansvarar för en sändning, eftersom direktivet och kon— ventionen tillämpar olika principer i det avseendet.

Enligt direktivet är det i första hand den stat som har jurisdiktion över programföretaget som ansvarar för att sändningarna följer direktivets regler. I andra hand, om ingen EES-stat har jurisdiktion över programföretaget, är det den stat som tillhandahåller frekvens eller satellitkapacitet eller där upplänken är belägen, som ansvarar för sändningen.

Europarådskonventionen placerar i första hand ansvaret för sändningarna i det land där upplänken sker. I andra hand ansvarar det land som ställer fre- kvens eller satellitkapacitet till förfogande och därefter prograrnbolagets hem- land.

Genom en så kallad bortkopplingsparagraf i konventionen gäller direk- tivets regler mellan EG:s medlemsländer även om de tillträtt konventionen. Genom EES-avtalet utsträcks denna princip även till EFI'A-länderna.

Det lagförslag som redovisas i detta betänkande tar i alla avseenden utom i fråga om regeln om ansvarigt land hänsyn till såväl direktivets som konven- tionens regler. Eftersom direktivets och konventionens ansvarsregler är olika går det inte att på ett tillfredsställande sätt inarbeta båda i lagen. I bilaga 4 redovisas ett förslag till utformning av lagtexten som även tar med konventio- nens regler. Resultatet av en sådan lagstiftning skulle kunna bli att flera länder samtidigt skulle kunna bli ansvariga för en och samma sändning.

Konventionen ger de konventionsanslutna staterna möjlighet att sinsemel- lan sluta avtal i frågor som regleras av konventionen. Det öppnar åtminstone teoretiskt möjligheten att länderna avtalar om ansvarsfrågor för de sändningar som berör dem. Om denna möjlighet utnyttjas av alla berörda länder så att di- rektivets och konventionens regler harmoniseras på denna punkt skulle det kunna minska de olägenheter som det innebär med olika lösningarna i konventionen och direktivet.

Huvudförslaget i betänkandet är dock utformat enligt direktivets ansvars— regler. Detta innebär att Sverige inför en eventuell ratificering av konven- tionen måste överväga om en ratificering är möjlig även om Sverige på denna punkt har en annan ordning än konventionen. Sverige bör i berörda interna- tionella fora aktualisera frågan om att bringa de två dokumenten till sam- stämmighet på denna punkt.

• Sida 13
•  Original

7. Registrering och information

Lagförslaget innebär att de regler som skall gälla för sändningar till satellit ges formen av lagregler som blir tillämpliga på alla som bedriver en vis i lagen angiven verksamhet. Det innebär att en tillståndsgivning med till en kon- cession knutna förpliktelser inte kommer att vara nödvändig.

En anmälningsplikt föreslås för dem som bedriver verksamheten för att efterlevnaden av lagreglema skall kunna bevakas.

Såväl konventionen som direktivet ställer stora krav på information, både om programbolagen och om sändningamas karaktär. Det gäller uppgifter om programbolagets ägare och finansiering och vem som har rätt att företräda programbolaget. För att kunna redovisa hur olika programbolag lever upp till bestämmelser om viss andel europeiska program i sändningsinnehållet och viss andel program från fristående producenter krävs också uppgifter om programstatistik.

I satellitlagen föreslås en bestämmelse som innebär att programbolag som bedriver sändningar enligt satellitlagens definition skall till en tillsynsmyndig— het anmäla sin verksamhet för registrering innan den påbörjas. Regeringen beslutar hos vilken myndighet sådan registrering skall ske.

Programbolagen skall också årligen redovisa viss programstatistik. som underlag till rapporter om andelen europeiska program och frilansproduk- tioner.

För de nationella marksända TV-kanalerna finns inte någon skyldighet att lämna uppgifter om programstatistik. För att Sverige skall kunna redovisa de uppgifter som föreskrivs i EG-direktivet krävs redovisningar även från dessa programbolag. En skyldighet att lämna uppgifter om sådan programstatistik bör införas genom en ändring i radiolagen. I övrigt krävs inte någon lag- ändring för de programbolag som bedriver verksamhet med stöd av tillstånd enligt 5 & radiolagen.

I svensk lagstiftning finns idag regler om referensbandning av TV-sänd- ningar. Någon sådan skyldighet finns emellertid inte för den som för annans räkning utför sändningar till satellit. Lagförslaget innehåller därför en be— stämmelse om att satellitentreprenörema skall ha skyldighet att ombesörja att televisionsprogram spelas in såvida inte sådan skyldighet åligger någon an- nan. Sådana inspelningar skall på uppmaning av tillsynsmyndigheten ställas till dess förfogande.

8. Allmänna programregler

Direktivet och konventionen innehåller allmänna föreskrifter om program- mens karaktär. Där sägs att den mänskliga värdigheten och andras rättigheter skall respekteras, att programmen inte skall vara oanständiga eller innehålla pornografi eller ge obefogat utrymme för våld eller framkalla rashat, att

• Sida 14
•  Original

program som kan vara skadliga för barn och ungdom inte skall sändas på tider då barn och ungdomar kan förväntas se dem. Konventionen har också bestämmelser om att nyhetsrapporteringen skall vara saklig och främja en fri opinionsbildning.

Dessa bestämmelser motsvaras av reglerna i radiolagen om opartiskhet och saklighet, vidsträckt yttrandefrihet och inforrnationsfrihet samt demokratiska värderingar i programverksamheten. I radiolagen anges att regler får tas in i ett avtal mellan regeringen och ett sändande företag om respekt för den en- skildes privatliv och om att programverksamheten skall bedrivas med beakf tande av televisionens och ljudradions särskilda genomslagskraft. Den sist- nämnda föreskriften tolkas bl.a. som att programföretagen skall vara var- samma med skildringar som kan verka upprörande eller skrämmande på pu— bliken och ta särskild hänsyn till minderårigas tittarvanor vid program- läggningen.

I satellitlagen förs motsvarande bestämmelser in som en allmän föreskrift om att programverksamheten skall präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Vid utformningen av en programtjänsts in- nehåll skall satellitprogramföretaget när det gäller programmens ämnen och tiden för sändning ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft samt dess betydelse för den fria åsiktsbildningen och kulturens utveckling.

9. Beriktigande

Både direktivet och konventionen förutsätter att det skall finnas möjligheter till beriktigande. Varje land skall se till att alla fysiska eller juridiska personer, oberoende av nationalitet eller vistelseort har rätt att få uppgifter beriktigade. Villkoren skall vara sådana att denna rätt kan utövas effektivt. Direktivet krä- ver också att det skall vara möjligt att underkasta tvister i dessa frågor rättslig prövning. En bestämmelse om skyldighet att införa beriktigande föreslås i satellitlagen. Tillsynsmyndigheten skall övervaka satellitprogramföretagens efterlevnad av denna bestämmelse och kan vid vite förelägga företaget att publicera beslut i vilket konstateras att företaget brutit mot sin skyldighet i detta avseende.

10. Andel europeiska program och fristående produktioner

En viktig principfråga för såväl EG:s som Europarådets medlemsländer har varit att stimulera produktion och distribution av europeiska program. Denna ambition har tagit sig uttryck i regler om att det skall finnas minst 50 % euro- peiska program i sändningarna.

• Sida 15
•  Original

En annan strävan har varit att uppmuntra etablering av fristående produk- tionsbolag. I direktivet anges därför att 10 % av sändningstiden eller 10 % av programbudgeten skall avsätts för program från fristående producenter.

I satellitlagen föreslås en bestämmelse som motsvarar kraven på andel europeiska program och fristående produktioner. Vidare finns ett tillägg till regeln om europeiska program att det i program som är avsedda att tas emot i Sverige bör finnas en betydande andel program på svenska språket och med svenska artister och verk av svenska upphovsmän.

11. Regler för sponsring och reklam

Direktivets och konventionens reklamregler innehåller i huvudsak samma restriktioner som den svenska lagstiftningen på detta område. De medger dock en större total reklamvolym än de svenska reglerna och fler möjligheter att bryta program med reklam. En viktig skillnad är att spelfilmer inte får brytas med reklam enligt de svenska reglerna, medan detta i begränsad om- fattning är tillåtet enligt direktivet och konventionen.

Utgångspunkten för förslaget till satellitlag är att denna lagstiftning så långt möjligt skall följa svensk reglering på radio- och TV-området. Genom att de svenska reklamreglema även tillämpas på satellitsändningama uppnås en enhetlighet i regelverket för de sändningar som Sverige ansvarar för.

12. Ansvarsbestämmelser

I satellitlagen föreslås regler av följande innehåll. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att lämna uppgifter om sitt satellitprogramföretag till den ansvariga myndigheten skall kunna dömas till böter. Om någon uppsåtli- gen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna om inspelning av program kan han dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Om ett satellitprograrnföretag bryter mot reglerna om programidentifiering, om sponsring eller om reklamens utformning och omfattning skall den an- svariga myndigheten kunna förelägga satellitprogramföretaget att följa bestämmelserna. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Om satellit- programföretaget inte har hemvist i riket och det därför i stället är satellit- entreprenören som är ansvarig för sändningen, får myndigheten i stället rikta föreläggandet mot denne eller dennes uppdragsgivare.

13. Ändring av befintlig lagstiftning

För att det skall vara möjligt att ålägga de nationella TV-bolagen att redovisa det underlag som enligt direktivet och konventionen krävs för en rapportering

• Sida 16
•  Original

om andelen europeisk produktion i sändningarna måste, som redovisats ovan under punkt 8, en bestämmelse om detta införas i radiolagen.

Vid utarbetandet av förslaget till satellitlag har'utgångspunkten varit att samma reklamregler skall gälla för alla sändningar som Sverige ansvarar för. Reklamreglema i satellitlagen överensstämmer därför med reklamreglema i radiolagen.

I direktivet och konventionen finns också regler som har sin motsvarigheti den svenska marknadsföringslagstiftningen. Eftersom Sverige åtagit sig att svara för att sändningar inom vår jurisdiktion följer reglerna i konventionen och direktivet bör marknadsföringslagens regler utsträckas till att även om- fatta sändningar som riktar sig till annat land i de fall då Sverige är ansvarigt land. Detta föreslås ske genom en ändring av marknadsföringslagen.

Även för lagarna om marknadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror föreslås en ändring. I dessa finns i dag ett förbud mot att använda TV-pro- gram för marknadsföring av akohol och tobak. Bestämmelserna gälleri dag för sändningar som kan tas emot i Sverige. Dessa lagar föreslås kompletteras med en bestämmelse om att förbudet mot att marknadsföra alkohol och tobak med hjälp av TV utsträcks till att gälla alla sändningar som Sverige ansvarar för enligt Europarådskonventionen eller EG-direktivet.

Övriga åtaganden enligt konventionen och direktivet gäller främst adminis- trativa frågor, som regeringens skyldighet att utpeka en ansvarig myndighet för tillsyn och rapportering. Dessa kräver enligt min bedömning inte någon lagstiftning utöver den föreslagna.

• Sida 17
•  Original

Författningsförslag

1. Förslag till Lag om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 & I denna lag finns föreskrifter om sändningar av televisionsprogram till satelliter för mottagning av allmänheten. Föreskriftema i 2—33 && gäller en- dast om sändningen kan tas emot i något land som är bundet av avtalet om eu- ropeiskt ekonomiskt samarbete (EES-avtalet) eller den europeiska konventio- nen om gränsöverskridande television.

2 & I denna lag avses med sändare, reklam, programtjänst och annonstid i televisionen detsamma som i radiolagen (1966:755). Vidare förstås med satellitprogramföretag: den fysiska eller juridiska person som sätter samman och svarar för en hel programtjänst eller en del av en programtjänst satellitentreprenör: den som här i landet för annans räkning bedriver sändningar av televisionsprogram till satellit eller som upplåter satellitkapaci- tet.

3 5 Lagen är tillämplig om satellitprogramföretaget har sitt hemvist i Sverige.

4 & Har satellitprogramföretaget sitt hemvist i ett annat land som inte är bun- det av avtalet om europeiskt ekonomiskt samarbete (EES-avtalet) är lagen till- lärnplig om

1. sändningen till satellit sker från en sändare här i landet, eller

2. sändningen från satellit sker med användning av satellitkapacitet som en svensk fysisk eller juridisk person förfogar över.

5 & Lagen gäller inte för en sådan sändning till satellit som helt överens- stämmer med en sändning som sker med stöd av tillstånd enligt 5 & radiola- gen (1966z755) eller 1 5 lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram och inte heller för en sändning av sökbar text-TV.

6 & Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) utövar tillsyn över efterlevnaden av denna lag.

• Sida 18
•  Original

Register över satellitprogramföretag och satellitentreprenörer m.m.

7 & Tillsynsmyndigheten skall upprätta ett register över satellitprograrnföre- tag och satellitentreprenörer. Registret skall föras med hjälp av automatisk databehandling. Det får endast innehålla sådana uppgifter som lämnas enligt 8—11 55.

8 & Varje satellitprogramföretag och satellitentreprenör skall anmäla sig för registrering hos tillsynsmyndigheten.

9 & Varje satellitprogramföretag skall årligen till tillsynsmyndigheten redo- visa hur stor andel av programtjänsten som utgjorts av sådana program som avses i 15 & första stycket.

10 5 På anmodan av tillsynsmyndigheten skall satellitprogramföretaget lämna upplysningar om vem som äger företaget och på vilket sätt program- tjänsten finansieras.

11 & På anmodan av tillsynsmyndigheten skall en satellitentreprenör lämna upplysningar om

1. uppdragsgivarens namn och adress,

2. namnet på den eller de programtjänster som uppdragsgivaren sänder, och

3. hur sändningen till satellit sker.

12 5 Varje satellitentreprenör som bedriver sändningar enligt denna lag skall ombesörja att televisionsprograrnmen spelas in. Detta gäller dock inte om sådan skyldighet åligger någon annan enligt 5 kap. 3 & lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.

Inspelningen skall bevaras i minst sex månader från sändningen.

13 5 Den som enligt denna lag eller 5 kap. 3 5 lagen (1991:1559) med före- skrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden är skyldig att spela in televisionsprogram skall på uppmaning av tillsyns- myndigheten utan kostnad tillställa myndigheten en sådan inspelning.

Programverksamheten

14 & Programverksamheten skall som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. När det är befogat skall upp- gifter som förekommit i ett program beriktigas.

Vid utformningen av en programtjänsts innehåll skall varje satellitprogram- företag när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen, ta hänsyn till televisionens särskilda genomslags- kraft samt dess betydelse för den fria åsiktsbildningen och kulturens utveck— ling.

• Sida 19
•  Original

15 5 Om inte särskilda skäl föranleder annat skall mer än hälften av en pro- gramtjänsts årliga sändningstid upptas av program av europeiskt ursprung och minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten avse program som har framställts av självständiga produ— center. Som sändningstid anses tid då satellitprogramföretaget sänder pro- gram med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar och annonser. I sänd- ningstiden skall inte heller räknas in sändningar av teletext.

Om programtjänsten är avsedd att tas emot i Sverige bör, om inte särskilda skäl föranleder annat, program på svenska språket samt program med sven- ska artister och verk av svenska upphovsmän förekomma i betydande om- fattning.

16 5 I början och slutet av varje sammanhängande programblock inom en programtjänst skall satellitprogramföretagets namn eller programtjänstens be- teckning anges. Däremellan skall namnet eller beteckningen, om inte särskilda skäl föranleder annat, anges minst en gång per timme.

17 & Den som bedriver sändningar enligt denna lag får inte i en sändning mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt in- tresse. Uppgift om vem som bekostat programmet får dock lämnas enligt vad som sägsi 18 &.

Föreskrifterna i första stycket gäller inte vad som sänds under annonstid i televisionen.

Program som bekostats av annan

18 & Om ett program helt eller delvis har bekostats av någon, som inte be- driver programverksarnhet med ljudradio eller television eller framställer au- diovisuella verk, skall satellitprogramföretaget på lämpligt sätt i början och i slutet av programmet ange vem bidragsgivaren eller vilka bidragsgivarna är.

19 5 Program som har bekostats av någon, vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av tobaksvaror, alkoholdrycker eller läke- medel, får inte sändas.

20 & Program som huvudsakligen innehåller nyheter eller nyhetskommenta- rer får inte bekostas så som anges i 18 5.

Annonser

21 & Reklam mot vederlag och program mot betalning får endast sändas under annonstid i televisionen.

22 & Av en annons som sänds under annonstid i televisionen skall framgå i vems intresse sändningen sker.

I annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får det inte upp- träda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som hu- vudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer.

• Sida 20
•  Original

23 & En annons med reklam som sänds under annonstid i televisionen får inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år.

I annonser med reklam får det inte uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

24 & Ett satellitprogramföretag får inte diskriminera någon som begär att fö- retaget skall sända en annons.

25 & Av en programtjänsts sändningstid per dygn får högst tio procent avse annonser under annonstid i televisionen. Denna andel beräknas särskilt för tiden mellan kl. 18.00 och kl. 24.00.

Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser fö- rekomma högst under åtta minuter eller, i rena undantagsfall, tio minuter.

Om ett satellitprogramföretag endast svarar för en del av en programtjänsts utbud skall vad som föreskrivs i första och andra styckena i stället avse detta satellitprogramföretags sändningstid.

26 & Annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle får inte understiga en minut, sedan sändningstiden för den särskilda ljud- och bildsignaturen har frånräknats.

27 & Annonser under annonstid i televisionen skall sättas in mellan pro- grammen. Annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket första meningen får an- nonser avbryta ett program, om de sätts in

1. i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pauser eller i pauser i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publi- ken, eller

2. mellan delar i program, som består av olika avslutade delar och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter; annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter en del av programmet som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 ar.

Ansvars- och överklagandebestämmelser m.m.

28 5 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmälnings- skyldighet enligt 8 & döms tiH böter.

29 & Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som före- skrivs i 12 5 om skyldighet att spela in televisionsprogram döms till böter el- ler fängelse i högst ett år. Är brottet ringa, skall han inte dömas till ansvar.

Justitiekanslern är åklagare i mål om ansvar för sådant brott som avses i första stycket.

• Sida 21
•  Original

30 & Tillsynsmyndigheten får ålägga ett satellitprogramföretag att på lämp- ligt sätt offentliggöra ett beslut av myndigheten enligt vilket företaget har brutit mot bestämmelsen i 14 & om beriktigande eller i 24 5 om annonsdis- kriminering.

31 & Om ett satellitprogramföretag bryter mot någon av bestämmelserna i 9— 11, 13, 16—23, 25—27 eller 30 & får tillsynsmyndigheten förelägga det att följa bestämmelsen. Föreläggandet får förenas med vite.

32 & Om satellitprogramföretaget inte har hemvist i riket får föreläggande enligt 31 & i stället riktas mot satellitentreprenören.

Om satellitentreprenören visar att satellitprogramföretaget fått tillgång till sändningsmöjligheten genom upplåtelse av en av satellitentreprenörens upp— dragsgivare utan att satellitentreprenören godkänt det, får dock föreläggandet rikta sig mot uppdragsgivaren.

33 & Tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande, som förenats med vite, att följa bestämmelserna i 9—11 och 13 55 samt beslut om åläggande enligt 30 & att offentliggöra myndighetens beslut, får överklagas hos kammarrätten. Andra beslut får inte överklagas.

34 & Bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen gäller inte för tillfälliga sändningar av televisionsprogram som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands. Reglerna i 1 kap. 2 och 3 åå yttrandefrihetsgrundlagen gäller dock även för sådana sändningar.

35 & Om ett satellitprogramföretag riktar sändningar som innehåller reklam särskilt till befolkningen i något annat land som är bundet av den europeiska konventionen om gränsöverskridande television skall, om inte Sverige och det andra landet har ingått överenskommelse om annat, satellitprograrnföreta- get se till att dessa sändningar inte strider mot de regler som gäller för tele- visionssändningar i det landet avseende reklam och övriga program som sänds mot vederlag. Föreskrifterna i 31—33 %& skall gälla även vid överträ- delser av vad som nu har sagts. Tillsynsmyndigheten får dock besluta om föreläggande endast efter begäran av det land till vilket sändningarna har riktats.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2. Den som vid lagens ikraftträdande bedriver registreringspliktig verk- samhet skall registrera sig hos tillsynsmyndigheten senast den 30 juni 1993.

3. Om det finns särskilda skäl får tillsynsmyndigheten för tiden före den 1 juli 1993 medge undantag från bestärnmelsemai 19—20, 25, 27 och 35 55.

• Sida 22
•  Original

2. Förslag till

Lag om ändring av radiolagen (1966:755)

Härigenom föreskrivs i fråga om radiolagen (1966:755)l dels att 1 5 och 17 a 5 skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a &, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

I denna lag förstås med

Föreslagen lydelse

lå

radiosändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare,

rundradiosändning: radiosändnin g som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast för en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssa på eller se sändningen,

trådsändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskild anordnad ledare,

sändare: anordning för radiosändning (radiosändare) eller trådsändning

(trådsändare),

mottagare: anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning, radioprogram: radiosändnings eller trådsändnings innehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt,

reklam: ett radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet,

annonstid i televisionen: sänd- ningstid i televisionen som inleds och avslutas av en särskild ljud— och bildsignatur som markerar att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på uppdrag av andra.

annonstid i televisionen: sänd- ningstid i televisionen som inleds och avslutas av en särskild ljud- och bildsignatur som markerar att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på uppdrag av andra,

programtjänst: det samlade utbud av ljudradio- eller televisionspro- gram som sänds under en gemensam beteckning.

• Sida 23
•  Original

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7aå

Varje programföretag skall årligen till radionämnden redovisa hur stor andel av programtjänsten som ut- gjorts av sådana program som avses i 15 5 första stycket lagen (1992:00) om satellitsändningar av televisions- program till allmänheten.

l7a 52

Om programföretaget bryter mot en bestämmelse i 9—11 55, 13 & första eller andra styckena, 14 eller 15 55, får radionämnden förelägga programföretaget att följa bestäm— melsen. Föreläggandet får förenas med vite. Motsvarande gäller om programföretaget bryter mot en bestämmelse som tagits in i ett avtal med stöd av 7 5 andra stycket eller 13 & tredje stycket.

Om programföretaget bryter mot en bestämmelse i 7 a &, 9—11 55, 13 & första eller andra styckena, 14 eller 15 åå, får radionämnden före- lägga programföretaget att följa be- stämmelsen. Föreläggandet får för- enas med vite. Motsvarande gäller om programföretaget bryter mot en bestämmelse som tagits in i ett avtal med stöd av 7 & andra stycket eller 13 & tredje stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2Senaste lydelse 1992174.

• Sida 24
•  Original

3. Förslag till Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418)

Härigenom föreskrivs att 2 & marknadsföringslagen (1975:1418) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 &

Företaget näringsidkare vid marknadsföring av vara. tjänst eller annan nyttighet reklarnåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god af— färssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företaga annan liknande handling. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsid- kare och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till handlingen.

F öreskriftema i första stycket gäl- ler för en televisionssändning som är riktad till allmänheten även om sänd- ningen endast kan tas emot i något annat land som är bundet av avtalet om europeiskt ekonomiskt samarbete eller den europeiska konventionen om gränsöverskridande television.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

• Sida 25
•  Original

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker

Härigenom föreskrivs att 2 & lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2å1

Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av alkohol skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av alkoholdryck. Därvid gäller särskilt att reklam— eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol.

Vid marknadsföring av alkohol- Vid marknadsföring av alkohol- dryck får inte användas kommersiell dryck får inte användas kommersiell annons i ljudradio- eller televisions- annons i ljudradio- eller televisions- program. program. Detta gäller för sådan

sändning som avses i lagen ( I 992:00) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten även om sändningen endast kan tas emot i något annat land, som är bundet av avtalet om europeiskt ekonomiskt samarbete eller den europeiska konventionen om gräns- överskridande television.

Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får ej användas kom- mersiell annons i periodisk skrift eller annan skrift på vilken tryckfrihetsför- ordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen för dess utgiv- ning är jämförbar med periodisk skrift. Detta gäller dock ej i fråga om skrift som tillhandahålls endast på försäljningsställe för sådan dryck.

Denna lag träder ikraft den 1 januari 1993.

1Senaste lydelse 1991 : 1076.

• Sida 26
•  Original

5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror

Härigenom föreskrivs att 2 & lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

251

Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av tobak skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av tobaksvara. Därvid gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av tobak.

Vid marknadsföring av tobaks- vara får inte användas kommersiell annons i ljudradio- eller televisions- program.

Vid marknadsföring av tobaks- vara får inte användas kommersiell annons i ljudradio- eller televisions- program. Detta gäller för sådan sändning som avses i lagen ( ] 992:00) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten även om sändningen endast kan tas emot i något annat land, som är bun- det av avtalet om europeiskt ekono- miskt samarbete eller den europeiska konventionen om gränsöverskrid- ande television

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

1Senaste lydelse 1991:1077.

• Sida 27
•  Original

2.1. Sändningar upp till en satellit

Sändningar upp till en satellit går i korthet till på så sätt att programmen över- förs från produktionsplatsen (studion) till en s.k. jordstation eller upplänks- station, ofta via radiolänk eller kabel. Därefter sänds de med radiovågor upp till satelliten. Upplänksstationen kan vara placerad på vilken plats som helst inom satellitens mottagningsområde, som kan vara skilt från dess täcknings- område. Den nödvändiga sändareffekten beror på satellitens mottagningspre— standa samt upplänkens placering inom satellitens mottagningsområde. Normalt måste stationens sändareffekt ökas ju längre ut från centrum av sa- tellitens mottagningsområde som stationen placeras. Satelliternas mottag- ningsområden är i allmänhet relativt stora och det är inte ovanligt att pro- grammen till en TV-kanal via satellit sänds upp från olika jordstationer i olika länder vid olika tidpunkter under dygnet.

Liksom på mottagarsidan på marken pågår det en teknisk utveckling av prestanda för mottagare i satelliter. Detta innebär att kraven på upplänkssta- tionemas sändningsstyrka och/eller antennstorlek minskar. Den tekniska ut- vecklingen innebär också att höga prestanda kan erhållas med mindre och bil- ligare upplänksstationer. Detta förhållande medför att upplänksstationer kan göras transportabla. Det finns till och med så små upplänksstationer att de ryms i några få bärbara lådor. Dessa små portabla stationer har blivit mycket populära för s.k. Satellite News Gathering (SNG), dvs. nyhetsinsamling via satellit. Med hjälp av en SNG-station kan en upplänkförbindelse etableras på mycket kort tid, ca 15 minuter. SNG-stationerna kan dock inte sända med lika stor effekt som större upplänksstationer. Detta måste kompenseras genom användning av större antenner vid mottagande jordstationer.

För uppsändning av program från Sverige till satelliter förfogar televerketi dag bl.a. över två större, fasta jordstationer, en i Tanum på västkusten och en i Ågesta utanför Stockholm.

I Tanum—stationen finns antenner och sändningsutrustning för upplänk- ning mot i första hand satelliter som tillhör den internationella satellitorgani- sationen Intelsat Stationen används huvudsakligen för telefoni- och datatrafik samt tillfälliga TV-överföringar.

I Ågesta-stationen finns ett stort antal antenner för bl.a. sändning till sa- telliter som tillhör den europeiska satellitorganisationen Eutelsat, till de pri- vatägda Astra-satellitema samt till Tele-X. Stationen används såväl för tele— foni- och datatrafik som för regelbunden sändning av TV- och radioprogram samt tillfälliga TV- och radioöverföringar.

• Sida 30
•  Original

Televerket har också portabla och transportabla jordstationer, som används för tillfälliga TV- och radioöverföringar såväl inom Sverige som utomlands.

Vid sidan av televerket har flera andra företag i Sverige fasta eller transpor— tabla upplänksstationer i trafik eller under installation.

2.2. Satelliter och deras funktion

En satellits huvuddelar brukar benämnas plattform respektive nyttolast. I plattformen ingår mekanisk struktur, system för termisk kontroll, elförsörj- ning, attitydkontroll och fjärrkontroll samt raketmotorer för positionskontroll. Nyttolasten består av en eller flera mottagar- och sändarantenner samt ett antal s.k. transpondrar. Varje transponder består av radiomottagare, frekvensom- vandlare och radiosändare. En transponder kan konstrueras för olika överfö- ringskapacitet eller bandbredd. Beroende på hur detta är gjort kan en trans- ponder utnyttjas för en eller flera samtidiga TV- och ljudradiosändningar.

Efter mottagning i satelliten sker frekvensomvandling och förstärkning varefter signalen sänds åter till jorden. Förutsättningarna för mottagning på jorden beror till stor del på satellitens sändareffekt och dess täckningsområde.

I satellitsystem måste, vid sidan av satellit, upplänksstation och mottag- ningsstation, finnas en kontrollstation som övervakar och fjärrstyr de olika funktionerna i satelliten.

En satellit måste i sin bana runt jorden hålla en sådan hastighet att den på satelliten verkande centrifugalkraften uppväger jordens dragningskraft. Ju närmare jorden satellitbanan ligger, desto högre måste satellitens hastighet vara. Flertalet telesatelliter är placerade i en bana rakt ovanför ekvatorn på en höjd över havet av ca 36 000 km. På detta avstånd från jorden uppvägs jor— dens dragningskraft av centrifugalkraften när satellitens hastighet motsvarar jordrotationen. En satellit i denna s.k. geostationära bana förefaller därför att stå stilla över en given punkt på jordytan. Detta är fördelaktigt bl.a. för att mottagningsantennema på marken kan vara fast inriktade.

Satelliter finns för många olika ändamål. De som är intressantast i detta sammanhang är de satelliter som används för telekommunikationsändamål, dvs. för den internationella telefoni- och datatratiken samt för att överföra ljudradio- och TV-program. Dessa satelliter kan indelas efter olika grunder. En indelningsgrund är vilken typ av satellittjänst som de används för eller i första hand är konstruerade för. Denna indelningsgrund används för att för- dela radiofrekvensspektrum. Därvid skiljer man mellan kommunikationssa- telliter och direktsändande satelliter.

Kommunikationssatelliter är telesatelliter som används för s.k. fast trafik ("fixed satellite service") och som utnyttjar frekvenser för detta ändamål. Andra benämningar som förekommer är punkt-till-punkt-satelliter och distri- butionssatelliter. De sänder som regel med relativt låg effekt, 5—30 W. Vidare

• Sida 31
•  Original

tar de emot och sänder signaler till mycket stora områden, en hel kontinent eller mer. Markstationema kräver därför antenner med upp till 30 m i diame- ter. Det finns emellertid kommunikationssatelliter som arbetar mot betydligt mindre markstationer.

Direktsändande satelliter ("direct broadcasting satellite", DBS) kallas så- dana satelliter som kan användas för rundradiotrafik ("broadcasting satellite service"). Dessa satelliter sänder med betydligt högre effekt (mer än 100 W) och med en mer koncentrerad signalstråle än kommunikationssatellitema, dvs. täckningsområdet blir mindre. Mottagning kan ske med hjälp av för- hållandevis små antenner hos enskilda hushåll.

Det finns också kombinerade satelliter som har vissa transpondrar som är avsedda för rundradiotrafik och andra som är avsedda för fast trafik. Detta gäller bl.a. Tele-X.

I praktiken är det svårt att hänföra en satellit eller satellittransponder till den ena eller andra sorten. På senare tid har det dessutom konstruerats satelliter som är ett mellanting mellan kommunikationssatelliter och direktsändande satelliter, s.k. medeleffektsatelliter. De har en relativt begränsad effekt (ca 50 W) och ett begränsat täckningsområde.

Medeleffektsatellitema är huvudsakligen avsedda för TV-överföring direkt till allmänheten. Enskild mottagning underlättas genom att den relativt höga signalstyrkan medger mottagning med små antenner. De utnyttjar emellertid frekvenser som är avsedda för satelliter i fast trafik. Astrasatellitema är ett ex- empel på medeleffektsatelliter.

Tidigare har man utgått ifrån att signalstyrkan i nedlänken från satelliter i fast trafik skulle kräva en antenndiarneter av 5 ur eller mer för godtagbar mottagning. Med nuvarande signalstyrkor från kommunikationssatelliter krävs en mottagarantenn om 2—4 rn. Tack vare en snabb teknisk utveckling av mottagarprestanda och högre signalstyrka, kan mottagning med god kvalitet ske med 1—1,5 m i antenndiarneter.

Signalerna från de direktsändande satelliterna är tänkta att tas emot med individuella mottagare i hushållen. Så enkla och billiga mottagare som möjligt skall kunna användas. Numera räknar man med att antenner som har en dia- meter mellan 30 och 50 cm är tillräckliga.

• Sida 32
•  Original

mmmw MMW'WWWW * Dlnilf'lliinä'än'wgdnmnamrmwma tgdböaiiaummmmammmunm.

1.--11|tnpfrl. 'trk'. 'nlulmni 'T ' wid—llt i11-'r mdr-t m:lnl|nl..si.1mahm m,m

ea animal "(B&(L 'fulllmaz' anamma-rd asarin") minerna ohm—Lundvik!" alillama adrenalinet?) dMnibmbi-rm 119 anbuävnsmri mm Trumma mn

MODS 411435) WWW 561315:an ”tariffer-na med] ("adm

Mil %%qu .. _?a unt-". ..,.r. låt???! Wising WMSW-W ' _. MW ÄH! Älä”. ! Mu %?

fu r I'ma nn ning nititj'dlu'tllnlltll (11.14 l"-'. I'M

|f (( " 131151? |.” "' TImiaO-Ägr %.; " ”$iilin! ltt-ii ranieri—fir ar.. få _-.—. ! Ill! ' ' kuw'll

. . Lr nipmriter ' . A *l'" 1' ' .-L_ gliåä . - . &]. ? = 1 |

' ""ja "

'r ' :| 'I: lindra-iu- och 'l'lr' pmgmn. [ter.-:a lihlll1hlLF' humle! +... ett» e-lila- amt-=.. . . _ lh "Mahmud iir albumtyp .ru Malm .com du unwtnas irl: -HL- . '.-' ll'llvu. htmti lli himmmåe för. Darin- indelningsgrund (in [F : ut in 'I” Hhumnlpnm mmm summarum—ru

urtima-ah Wacker.

mmmu immunitet-sum använda Rank tu- tunnt-i ("filed white” man anti som utnyttjar anita-user nu den: Luu—n MWMW WWW-likn: och H:" rum:-MM”. bu m.m.”, m.mn ägaren iii-m w. '.l'llrrn-

• Sida 33
•  Original

___—mmmwmv—Wh—m—mw.m_w_._._.____.—___...___ ___—___?

3.1. Telekonventionen och radioreglementet

Radiokommunikation är möjlig endast om sändare och mottagare använder samma frekvens. Om två radiosändare använder samma frekvens kan mot- tagningen störas. För att radiofrekvensspektrum skall kunna utnyttjas på bästa sätt överallt på jorden krävs regler av internationell räckvidd.

Dessa förhållanden gav tidigt upphov till mellanstatliga överenskommelser i syfte att ordna och fördela möjligheterna till radiotrafik av skilda slag. Den nu gällande regleringen återfinns i den internationella telekonventionen, avslutad i Nairobi den 6 november 1982. Konventionen trädde i kraft den 1 januari 1984. Den kompletteras av särskilda tillämpningsföreskrifter för radio, telegrafi och telefoni, s.k. reglementen. Den senaste allmänna revide— ringen av tillämpningsföreskriftema för radio, det s.k. radioreglementet, skedde 1979 och partiella revideringar har därefter gjorts vid ett flertal radiokonferenser, den senaste i februari-mars 1992 (Malaga-Torremolinos).

En större revidering av telekonventionen gjordes 1989 i Nice, varvid man bl.a. gjorde en uppdelning i en konstitution och en konvention. Dessa ersätter Nairobi-konventionen när erforderligt antal länder ratificerat slutaktema.

Den internationella telekonventionen och radioreglementet är bindande folkrätt för de stater som har ratificerat konventionen, bland dem Sverige (SÖ 1985:66).

Reglerna berör i och för sig enbart sättet för informationsöverföringen och inte innehållet i sändningarna. De får dock — som jag närmare kommer att be- röra i kapitel 9 — betydelse vid tillämpningen av såväl EG-direktivet som TV— konventionen, när det gäller att fastställa vilken stat som enligt dessa över— enskommelser i vissa fall skall anses som ansvarigt land för sändningen. Det blir därför nödvändigt att översiktligt redogöra för den internationella tele- konventionen och radioreglementet.

Vissa gemensamma definitioner

I telekonventionen och radioreglementet definieras ett stort antal ord och ut- tryck såsom telecommunication, radiocommunication, fixed service och broadcasting service.

För satellit-TV-verksamheten är definitionerna av fast satellittrafik och sa— tellitrundradio av särskild betydelse, de definieras i radioreglementet;

• Sida 34
•  Original

Fixed-Satellite Service: A radiocommunication service between earth stations at specified fixed points when one or more satellites are used; in some cases this service includes satellite-to-satellite links, which may also be effected in the inter-satellite service; the fixed-satellite service may also include feeder links for other space radiocommunication service (Punkt 22.)

Broadcasting-Satellite Service: A radiocommunication service in which signals transmitted or retransmitted by space stations are intended for direct reception by the general public.

In the broadcasting—satellite service, the term "direct reception" shall en- compass both individual reception and community reception. (Punkt 37.)

Även de senare uttrycken, alltså "individual reception" och "community reception", definieras i reglementet;

Individual Reception (in the broadcasting—satellite service): The recep— tion of emissions from a space station in the broadcasting-satellite service by simple domestic installations and in particular those possessing small anten- nae. (Punkt 123.)

Community Reception (in the broadcasting-satellite service): The re— ception of emissions from a space station in the broadcasting-satellite service by receiving equipment, which in some cases may be complex and have an- tennae larger than those used for individual reception, and intended for use:

— by a group of the general public at one location; or — through a distribution system covering a limited area. (Punkt 124.)

Enligt radioreglementet tillhör upplänkning av program till både kommuni- kations- och rundradiosatelliter tjänsten fast satellittjänst.

Telekonventionen

Telekonventionen är indelad i två avdelningar. Den första har rubriken "Grundläggande bestämmelser" ("Basic provisions") och innehåller de vä- sentliga principerna för användningen av radiofrekvensspektrum och den geostationära satellitbanan. I den andra avdelningen, som har rubriken "Allmänt reglemente" ("General regulations") finns bestämmelser av administrativ karaktär om Internationella Teleunionens olika organ och hur de skall bedriva sin verksamhet. Radioreglementet består av en mängd detalj- föreskrifter vilkas utgångspunkt är de i telekonventionen nedlagda allmänna principerna. Reglementet är indelat i 13 kapitel med sammanlagt 69 artiklar. Den praktiska tillämpningen av reglerna ankommer i första hand på rele- vanta myndigheter i respektive land med assistans i vissa fall från Inter- nationella Teleunionen (ITU), FN:s s.k. fackorgan på teleområdet med högkvarter i Geneve. ITU:s internationella frekvensregistreringsbyrå (Inter- national Frequency Registration Board, IFRB) bistår i fråga om samordning av ländernas frekvenstilldelnin g och håller ett internationellt frekvensregister.

• Sida 35
•  Original

Vidare bör nämnas de adminstrativa konferenserna för radio och för tele- graf och telefon (Adminstrative Radio Conferens respektive Adminstrative Telegraph and Telephone Conference). Besluten på radioområdet fattas vid de administrativa radiokonferensema.

Förändringar i överenskommelsema i radioreglementet beslutas vid en världskonferens (World Administrative Radio Conference, WARC) medan regionala överenskommelser, vanligen en detaljerad frekvensplan för ett visst frekvensband beslutas vid en regional konferens (Regional Administrative Radio Conference, RARC). De administrativa konferensemas behörighet be- slutas från fall till fall efter konsultation med samtliga ITU-medlemmar.

Radioreglementet

Radioreglementets kärna är den övergripande frekvensfördelningstabel- len (art. 8). Den lägger fast uppdelningen av radiofrekvensspektrum mellan olika tjänster, t.ex. rundradio från sändare på marken ("terrester" rundradio), fast radiotrafik, mobil radiotrafik, fast satellittrafik, satellitrundradio etc.

Jorden är med avseende på frekvensanvändningen indelad i tre regioner. Region 1 består av Europa inklusive hela OSS och Afrika. Region 2 utgörs av Amerika och region 3 består av huvuddelama av Asien samt Australien, Nya Zeeland och Oceanien.

När det gäller frekvenstilldelning för satelliter är den traditionella ord- ningen att frekvensbandens användning inte är bestämd i detalj. Man kan be- teckna denna ordning som en planering i efterhand. I fråga om satellitsänd- ningar är dess centrala moment att ett nytt satellitsystem innan det tas i bruk skall koordineras från störningsfrihetssynpunkt med redan existerande satel- litsystem och med planerade sådana som är av äldre datum än koordinerings- sökandens (art. 11 i radioreglementet). Koordineringsfrågoma handhas av ländernas frekvensmyndigheter och den internationella frekvensregistrerings- byrån.

För de upplänksstationer som skall sända till andra satelliter än dem som tillhör lntelsat eller Eutelsat krävs dessutom, till följd av Intelsat- respektive Eutelsatkonventionema, att dessa organisationer godkänner sändningarna ur teknisk och ekonomisk synvinkel. I praktiken har emellertid dessa krav allt- mer förlorat sin betydelse.

För att beteckna verksamheten med att fördela frekvenser använder radio- reglementet tre olika uttryck, nämligen 1) allocation (fördelning, tilldelning), 2) allotment (utdelning, fördelning) och 3) assignment (tilldelning).

Ett beslut om allocation innebär att ett visst frekvensband anslås för en viss tjänst, t.ex. för satellitrundradio. Sådana beslut fattas vid en världsradiokon- ferens.

• Sida 36
•  Original

Med allotments avses att olika stater tilldelas frekvenser (och för satellit- tjänster banpositioner). Sådana beslut kan fattas vid en världsradiokonferens eller en regional radiokonferens.

Som assignments slutligen betecknas de frekvenstilldelningar som en- skilda stater eller deras telemyndigheter gör. Sådana tilldelningar avser indi- viduella sändare inom statens territorium eller på fartyg, flygplan eller rymd- farkoster som är underkastade statens jurisdiktion.

För Sveriges del är det frekvensförvaltningen inom televerket som sköter koordineringen och som efter notificering hos IFRB gentemot omvärlden fö- reträder Sverige i dessa sammanhang. I frekvensrättsutredningens betänkande (SOU 1991:107) Lag om radiokommunikation m.m. föreslås bl.a. att en till- ståndsmyndighet skall pröva frågor om tillstånd till radioanvändning m.m.

Systemet med koordineringar medför i princip att den förste utnyttjaren av en satellitfrekvens får ett skydd mot alla som senare skulle vilja använda fre- kvensen. Detta förhållande har kritiserats av bl.a. utvecklingsländema.

Vad utvecklingsländema önskar är en förhandsplanering av frekvensban- dens användning. Sådan planering har också kommit till stånd bl.a. för Så- tellitrundradion i fråga om 12 GHz-bandet.

Sändningar (nedlänkningar) för satellitrundradio får enligt radioregle- mentet förekomma inom fem olika frekvensband för ITU-region 1, nämligen:

0,62—0,79 GHz 2,5—2,69 GHz 1,7—2,5 GHz 10.5—42,5 GHz 84—86 GHz

De två lägsta banden används redan för andra radiotjänster, varför de knappast kan användas i Europa. De två högsta banden har så höga frekven- ser att sändningarna bara med svårighet tränger igenom regn, och dessa band är för närvarande inte aktuella för satellitrundradio. Vad som återstår är där- med det femte bandet, det s.k. 12 GHz—bandet, dvs. frekvenserna 11,7-12,5 GHz. Det var detta band som blev föremål för förhandsplanering vid WARC 1977. Planen över frekvenser och banpositioner ingår numera i radioreg- lementet som bilaga 30. Genom planen har det således gjorts en uppdelning av det aktuella frekvensutrymmet mellan satellitrundradion och övriga tjänster som har tillgång till bandet, bl.a. den terrestra rundradion.

I Europa är det möjligt att inom det sistnämnda frekvensbandet överföra 40 färg-TV-kanaler. I den mån två stater har väl åtskilda banpositioner i den geo— stationära satellitbanan, möter det inget hinder att de tilldelas samma fre- kvenser.

• Sida 37
•  Original

l l

Täckningsområden för direktsändande satelliter

En grundprincip enligt planen är att en direktsändande satellits signalstråle endast får medge täckning av ett land eller en del därav.

Kravet skall dock inte fattas bokstavligt. Ofrånkomliga tekniska begräns- ningar hos en satellits antennsystem gör nämligen, att det är omöjligt att "skräddarsy" signalstrålen efter det aktuella landets gränser. Till omkringlig- gande länder uppkommer det därför nästan alltid en hel del s.k. överspill ("spillover"). Mot denna bakgrund har det varit nödvändigt att formulera ra— dioreglementets regel om nationell täckning (punkt 2674) tämligen elastiskt. Regeln lyder:

In devising the characteristics of a space station in the broadcasting-satel- lite service, all technical means available shall be used to reduce, to the maximum extent practicable, the radiation over the territory of other coun- tries unless an agreement has been previously reached with such coun- tries.

I fråga om vissa stater medger dessutom frekvensplanen att det förekom- mer signalstrålar som har täckning av flera länder. Grunden för dessa medgi- vanden är det led i reglementets nyss berörda regel som säger att sådan täck- ning är tillåten om de berörda ländema är ense om det.

Till de stater som fått rätt till sådan täckning hör Sverige, Danmark, Finland och Norge. Vart och ett av dessa länder har i banpositionen fem gra- der öst tilldelats fem kanaler — tre för nationell täckning och två för utvidgad s.k. östnordisk täckning (täckning av Norden utom Island). För östnordisk täckning disponerar alltså de fyra länderna tillsammans åtta kanaler.

I detta sammanhang kan nämnas att Sverige kommit överens med Finland om att få utnyttja en av Finlands frekvenser vid sändningar från Tele-X-sa- telliten. Överenskommelsen har följts av en ändring av ITU-planen.

Ytterligare frekvensplanering

Ytterligare en planering av vissa frekvensband för satellittrafik företogs vid en världsomfattande konferens i Geneve år 1988. Konferensen benämndes World Administrative Radio Conference on the use of the Geostationary- Satellite Orbit and the Planning of Space services Utilizing It, eller förkortat WARC-ORB—88.

Huvuddelen av konferensens beslut trädde i kraft den 16 mars 1990. Besluten, som redovisas i den s.k. slutakten, omfattar ungefär 250 sidor.

Olika artiklar och bilagor till radioreglementet reviderades. Därtill antogs två nya planer. Bilaga 30 A utgör en plan för upplänksstationer i re- gionerna 1 och 3 för matning av direktsändande satelliter, med angivande av procedurer och tekniska grundvalar. Enligt denna plan får Sverige, Danmark, Finland och Norge vardera fem kanaler för upplänkssta-

• Sida 38
•  Original

tioner till rundradiosatelliter. Till varje kanal är ett speciellt serviceområde av- satt inom vilket upplänksstationen skall vara belägen.

Bilaga 30 B innehåller en plan för fast satellittrafik och innebär att länderna tilldelats skilda banpositioner för samma frekvensband. Planen avser följande frekvensband.

4 5004 800 MHz nedlänk 6 725—7 025 MHz upplänk 103-10,95 GHz nedlänk 11,2—11,45 GHz nedlänk 12,75—13,25 GHz upplänk

Vid WARC-ORB-88 överenskoms möjliga bansegment för varje land i frekvensbanden 4 500—4 800 MHz (4.5—4,8 GHz) samt 10,7—10,95 GHz och 11,2—11,45 GHz för sändning från satellit, dvs. en sammanlagd band- bredd om 800 MHz. Om hela frekvensutrymmet skulle användas för TV- överföringar skulle det räcka för 40 färg-TV-kanaler om ca 20 MHz. Så många TV-kanaler kan säkerligen inte användas, eftersom frekvensutrymmet primärt är avsett för fast satellittrafrk.

För övriga band, som enligt radioreglementet kan utnyttjas för sändningar från satelliter i fast trafik, skall koordinering ske på vanligt sätt. Som en del av koordineringsprocessen har möjligheten till Multilaterala Planeringsmöten (MPM) införts i vissa angivna band för fast trafik via satellit. Det omständliga arbetet med koordinering genom bilaterala förhandlingar med alla de stater som berörs kan därmed undvikas.

I planen ingår också de system som redan på ett eller annat sätt blivit regis- trerade hos IFRB.

Tilldelning av positioner i den geostationära banan

Vid frekvensplaneringen för sändningar via satellit ingår utnyttjandet av den geostationära banan som en integrerad del. När ett land tilldelas vissa fre- kvenser för olika sändningar via satellit sker samtidigt en tilldelning av satel- litpositioner i den geostationära banan. Härigenom söker man främja ett så ef- fektivt utnyttjande av den geostationära banan som möjligt.

Vid 1977 års konferens bestämdes även vilka positioner i den geostatio- nära banan som skulle tilldelas de direktsändande satelliter som kommer att sända på de tidigare angivna frekvenserna.

Avståndet mellan banpositionema i planen är sex grader. Varje grad mot- svarar 74 mil i den geostationära banan.

De europeiska tilldelningarna av banpositioner framgår av nedanstående figur. Den har hämtats från Nordisk utredningsserie, Nu, A 1979:4 s. 32.

De nordiska länderna har således tillgång till två banpositioner, 31 grader väst och fem grader öst. I den västliga positionen är det endast Island som har

• Sida 39
•  Original

tillgång till kanaler med nationell täckning. Samtliga nordiska länder har till- gång till banpositionen fem grader öst. Det är från denna position som Tele- X-satelliten sänder.

Om två stater har tillräckligt åtskilda banpositioner finns det, som tidigare nämnts, inget som hindrar att de utnyttjar samma frekvenser. Vid fre- kvensplaneringen har detta också utnyttjats.

- I:!" -77

Andorra lrlémtl Belgien Mana Albamen Bulgarien Cypern Sommn-onen Lrenhtew Island Frankrike Jugoslav-en Polen Danmark ("en '='-ii stem Pnuugai Holland Rumanian Finland rkanawm'bdenl Monaco $name" haben Tieckoslo- Grekland Vatikanen Storbritannien Luxemburg value" Norge

Schweiz Ungern Svag; vasrlvsklanu Osuvsklann Turkiet Ostemke Västnorden

Osrnorden

Vid WARC-ORB-88 fördelades banpositioner för satelliter i fast trafik. Sverige erhöll positionen 11,2 grader öst, Danmark 32,3 grader öst, Finland 46,8 grader öst och Norge 3,9 grader öst. Dessutom tilldelades Norden en gemensam "service arc" (arc = cirkelbåge) mellan 7 till 29 grader öst.

3.2. Intelsat— och Eutelsat-konventionema

3.2.1. Inledning

Mellanstadigt samarbete om telekommunikationer via satellit har organiserats sedan 1960-talet. Det har bl.a. resulterat i bildandet av den internationella te- lesatellitorganisationen Intelsat. Intelsat har numera 119 medlemsstater och organisationens tjänster utnyttjas i ytterligare ett stort antal länder och områ- den. Med detta samarbete som mönster och med nära anknytning till västeuro- peiskt samarbete på rymdteknologins område togs inom Europeiska post— och telesammanslutningen (CEPT) initiativ till att bilda en organisation för tele- kommunikationer via satellit i Europa. Resultatet blev Eutelsat, som har ett

• Sida 40
•  Original

30-tal medlemsstater. Det är samma stater som de vilkas teleförvaltningar till- hör CEPT.

Som jag förut har nämnt krävs för den som skall sända via andra satelliter än dem som tillhör Intelsat eller Eutelsat att dessa organisationer godkänner sändningarna ur teknisk och ekonomisk synvinkel. Det blir därför nödvändigt att i korthet redogöra också för innehållet i Intelsat- och Eutelsatkonven- tionema.

3.2.2. Intelsatkonventionen

Intelsatöverenskommelsen grundar sig på två dokument, en huvudöverens- kommelse mellan staterna och en driftsöverenskommelse med staterna eller av dem utsedda telekommunikationsorgan som signatärer. Innan dessa överens- kommelser kom till stånd föregicks de av provisoriska arrangemang. Överenskommelserna är daterade den 20 augusti 1971 och trädde i kraft år 1973. Sverige undertecknade med bindande verkan den 19 maj 1972 såväl huvudöverenskommelsen som driftsöverenskommelsen (SÖ 1972:22 och 23).

Intelsat är en juridisk person och skall erkännas som sådan i varje för— dragsslutande stat. Organisationen har sitt säte i Washington.

Inom Intelsat finns fyra permanenta organ, församlingen, signatärrnötet, styrelsen och det verkställande organet. Församlingen består av de stater som är parter till huvudöverenskommelsen och den har i huvudsak endast rådgi- vande funktioner. 1 signatärmötet är driftsöverenskommelsens alla signatärer företrädda. Dess befogenheter avser huvudsakligen verksamhetens ekono- miska och tekniska aspekter. Styrelsen representerari princip dem som har de största investeringsandelarna inom Intelsat. Den svarar för projekteringen, utvecklingen, konstruktionen, upprättandet, driften och underhållet av rymd— sektorn. Det verkställande organet leds av en generaldirektör.

Definitioner

I artikel I k) och l) definieras två för satellit—TV-verksamheten betydelsefulla begrepp, nämligen allmänna respektive speciella telekommunikatio- ner.

Defmitionema lyder:

I denna överenskommelse förstås med

k) "allmänna telekommunikationer" fasta eller mobila telekommu- nikationer som kan tillhandahållas via satellit och som är tillgängliga för allmänheten, såsom telefoni, telegrafi, telex, faksimile, dataöverföring, överföring av ljudradio- och televisionsprogram mellan godkända jordsta- tioner, som har tillträde till Intelsats rymdsektor, för vidare utsändning till

• Sida 41
•  Original

allmänheten, samt förhyrda förbindelser för något av dessa ändamål. Från allmänna telekommunikationer undantas dock mobila telekommunikatio- ner, vilka är av en typ som inte tillhandahållits inom ramen för den provi- soriska överenskommelsen och den särskilda överenskommelsen, innan denna överenskommelse öppnas för underskrift och vilka tillhandahålles via mobila stationer i direkt förbindelse med en satellit, vilken är projekte- rad, helt eller delvis, för att tillhandahålla telekommunikationer avseende luftfartssäkerhet, luftfartskontroll, luftradionavigering eller sjöradionavi- sering;

l) "speciella telekommunikationer"

telekommunikationer som kan tillhandahållas via satellit dock icke sådana som definieras i denna artikels paragraf k). "Speciella telekommunikatio- ner" inbegriper, men begränsas inte till, radionavigering, ljudradio- och TV-sändning från satellit för mottagning av allmänheten samt telekom— munikationer för forsknings-, meteorologi- och jordresursövervaknings- ändamål.

Intelsats uppgift

Intelsats främsta uppgift är att på kommersiell grundval tillhandahålla sådan rymdsektor som erfordras för allmänna internationella tele- kommunikationer (artikel 111 a).

Med rymdsektor förstås därvid såväl telesatellitema som för deras funktion erforderlig utrustning för styrning, kontroll och övervakning m.m.

Krav på koordinering med andra system

En mycket viktig bestämmelse är artikel XIV, som slår fast parternas och sig- natäremas rättigheter och skyldigheter.

Paragraf d) i artikeln gäller utnyttjande av rymdsektorsutrustning vid sidan av Intelsats för att tillgodose en kontrahents behov av allmänna interna- tionella telekommunikationer. Artikeln slår fast under vilka villkor an- dra system än Intelsat får användas. Bestämmelsen innebär ett krav på ko- ordinering i förväg av varje nytt satellitsystem för allmänna internationella te- lekommunikationeri fråga om

1) teknisk förenlighet med Intelsats verksamhet, 2) att Intelsat inte skall åsamkas betydande ekonomisk skada och 3) att direkta teleförbindelser mellan samtliga deltagare genom Intelsats rymdsektor inte skall äventyras.

Det bör påpekas att det är endast för allmänna internationella tele- kommunikationer som det krävs koordinering i fråga om ekonomisk skada.

• Sida 42
•  Original

Andra telesatellittjänster, dvs. speciella telekommunikationer, be- höver bara vara tekniskt förenliga med Intelsatsystemet enligt vad som närmare anges i artikel XIV e) i Intelsatöverenskommelsen. Frågan om en viss tjänst hör till den ena eller andra kategorin har därför stor betydelse så snart det kan göras gällande att ett visst satellitsystem kan förorsaka Intelsat betydande ekonomisk skada.

Om en fördragsslutande part har underlåtit att iaktta sina skyldigheter enligt överenskommelsen får församlingen besluta att parten skall anses ha utträtt ur Intelsat (artikel XVI b) i)).

Idriftsöverenskommelsen finns föreskrifter som reglerar koordine- ringsförfarandet närmare.

Artikel 14 behandlar godkännande av jordstationer. Punkt a) lyder:

ansökan om godkännande av jordstation för användning av Intelsats rymdsektor skall inges till Intelsat av den signatär som utsetts av den part, på vars territorium jordstationen är eller kommer att vara belägen. Vad gäller jordstationer belägna på territorium som inte står under parts juris- diktion skall ansökan inges av vederbörligen bemyndigat telekommunika- tionsorgan.

j' Enligt punkt c) är det i regel den signatär eller det telekommunikationsor- * gan som avses i a) som svarar för att verksamheten vid jordstationen följer de regler och normer som givits vid godkännandet.

Artikel 15 behandlar tilldelning av rymdsektorskapacitet. Punkt a) och b) lyder:

a) Ansökan om tilldelning av kapacitet i Intelsats rymdsektor skall ingivas till Intelsat av signatär, eller, när fråga är om territorium som inte står un- der parts jurisdiktion, av ett vederbörligen bemyndigat telekommunika- tionsorgan.

b) Tilldelning av kapacitet i Intelsats rymdsektor skall i enlighet med de villkor som fastställts av styrelsen med stöd av artikel X i överenskom- melsen, avse signatär, eller, när fråga är om territorium som inte står un- der parts jurisdiktion, det vederbörligen bemyndigade telekommunika- tionsorgan som ingivit ansökningen.

I likhet med vad som gäller jordstationer är det den signatär eller det tele- kommunikationsorgan som tilldelats kapacitet i rymdsektom som svarar för att uppställda villkor och normer följs (punkt 0).

3.2.3. Eutelsatkonventionen

Konventionen om Eutelsat baseras i tillämpliga delar på Intelsatöverens- kommelsen. Bestämmelserna finns i konventionen om Eutelsat och i en an- slutande driftsöverenskommelse. Konventionen öppnades för underteck- nande den 15 juli 1982 och trädde i kraft den 1 september 1985.

• Sida 43
•  Original

Eutelsat är en juridisk person som har sitt säte i Paris (artikel VI). Organisationen förvaltas av en församling, en styrelse och ett verkställande organ under ledning av en generaldirektör. Församlingen består av alla kon- ventionens parter. Styrelsen består av företrädare för samtliga signatärer till driftsöverenskommelsen. Generaldirektören är Eutelsats högste verkställande tjänsteman och dess legale ställföreträdare.

Definitioner

Även i Eutelsatkonventionen definieras uttrycken allmänna och speciella telekommunikationer (artikel I k) och l)). Definitionema lyder:

k) "allmänna telekommunikationer" fasta eller mobila telekommunikatio- ner som kan tillhandahållas via satellit och som är tillgängliga för allmän- heten, såsom telefoni, telegrafi, telex, faksimile, dataöverföring, video- tex, överföring av ljudradio- och televisionsprogram mellan godkända jordstationer med tillträde till Eutelsats rymdsektor för vidare utsändning till allmänheten, flertjänstöverföringar, samt förhyrda förbindelser för an- vändning vid något av ovannämnda ändamål;

l) "speciella telekommunikationer" andra telekommunikationer som kan tillhandahållas via satellit än de som definieras i punkt k) i denna artikel. Detta inbegriper, men begränsas inte till, radionavigering, ljudradio- och TV-sändning via satellit, samt telekommunikationer för rymdforskning, meteorologi och jordresursövervakning.

Koordineringskrav

Tidigare har uppmärksammats artikel XIV d) i Intelsatkonventionen. Den motsvaras i Eutelsatkonventionen av artikel XVI a) och b). Dessa bestämmel- ser handlar om andra rymdsektorer än Eutelsats och lyder:

a) Varje part eller signatär, som avser, eller som blir medveten om att nå- gon person inom partens jurisdiktion avser, att själv eller i samverkan med andra upprätta, förvärva eller använda rymdsektorsutrustning vid si- dan av Eutelsats rymdsektor för att tillgodose sina behov av allmänna in- ternationella telekommunikationer inom Eutelsats rymdsektors betjänings- område så som detta definieras i konventionens artikel 111 a) och b), skall före upprättandet, förvärvet eller användningen av sådan utrustning via styrelsen förse församlingen med alla upplysningar som är av intresse i saken. Styrelsen skall därvid fastställa om det är troligt att Eutelsat kom- mer att förorsakas betydande ekonomisk skada. Styrelsen skall under- ställa församlingen sin rapport och sina slutsatser. Församlingen skall avge sitt utlåtande inom sex månader från det att ovannämnda förfarande började. Ett extra möte med församlingen kan få sammankallas för detta ändamål.

• Sida 44
•  Original

b) Styrelsen skall som en av sina första åtgärder utarbeta och underställa församlingen de riktlinjer som varje part eller signatär skall —- då parten eller signatären avser, eller blir medveten om att någon person inom par- tens jurisdiktion avser att själv eller i samverkan med andra upprätta rymdsektorsutmstning vid sidan av Eutelsats rymdsektor för att tillgodose sina behov av allmänna eller speciella, nationella eller internationella tele- kommunikationer — beakta för att säkerställa att sådan utrustning och dess drift blir tekniskt förenlig med Eutelsats befintliga eller planerade rymd- sektors användning av radiofrekvensspektret och utrymmet för omlopps— banor.

Varje nytt satellitsystem för allmänna internationella telekommunikationer som en medlemsstat vill upprätta måste alltså förhandskoordineras i fråga om bl.a. att inte förorsaka Eutelsat betydande ekonomisk skada.

Om en part har underlåtit att iaktta någon skyldighet enligt konventionen får församlingen besluta att parten skall anses ha utträtt ur Eutelsat (artikel XVIII b) i)).

Driftsöverenskommelsen innehåller närmare regler om koordineringsförfa- randet Reglerna liknar dem som gäller för Intelsat.

Det är bara en stats signatär eller vederbörligen bemyndigade telekommu- nikationsorgan som får ge in ansökningar om godkännande av jordstationer eller tilldelning av kapacitet i Eutelsats rymdsektor. Det är också dessa organ som svarar för att villkor och normer för verksamheten uppfylls.

En fråga som är av betydelse i detta betänkande är vilken stat som skall an- ses ha ställt satellitkapacitet till förfogande för något subjekt. En sådan stat är i vissa fall att anse som ansvarigt land enligt bestämmelserna i såväl den europeiska konventionen om gränsöverskridande television som EG-direkti- vet angående samordning av övervakning av aktiviteter i televisionen. Jag kommer att utförligt redogöra för sistnämnda bestämmelser i kapitel 8.

Mot bakgrund av det nu sagda bör framhållas att det enligt Intelsat- och Eutelsatkonventionema, som i viss mån framgått av tidigare redogörelser, är genom signatärer, dvs. genom de olika medlemsstaternas telekommunika- tionsorgan, som någon, t.ex. ett radioföretag, får tillgång till rymdsektorska- pacrtet.

3.3. Rymdfördraget och lagen (1982:963) om rymdverksamhet

Som tidigare nämnts i avsnitt 2.2 är flertalet telesatelliter placerade i en krets- bana runt jorden på en höjd över havet av omkring 36 000 km. Jag har också påpekat att telesatelliter som regel är geostationära och att det bara finns en geostationär satellitbana, nämligen den som är belägen på den angivna höjden i ekvatorplanet.

• Sida 45
•  Original

Luftrummet ovanför en stats land- och vattenterritorium utgör statens luft— territorium. Före rymdåldems inträde hade man inte anledning att försöka bestämma hur långt upp luftområdet sträcker sig. Numera anses det emellertid att rymden ("outer space") ligger utanför luftområdet.

Denna ståndpunkt kommer bl.a. till uttryck i 1967 års fördrag om rymdens och himlakroppamas utforskande och utnyttjande, det s.k. rymdfördraget. I artikel 2 i fördraget heter det att yttre rymden, däri inbegripet månen och öv- riga himlakroppar, inte kan förvärvas av någon stat genom hävdande av suve- ränitet, genom nyttjande eller besittningstagande eller på annat sätt.

Genom att folkrättens regler om staternas territorialhöghet gäller för de delar av lufthavet som utgör statens luftterritorium men inte för rymden har frågan uppkommit hur man skall avgränsa rymden från det övriga lufthavet. Tills vidare torde denna gräns i praktiken kunna dras så att allt luftrum utanför jordatrnosfären hänförs till rymden. Utmärkande för rymden är alltså bl.a. att luftrummet saknar den bärkraft som är nödvändig för att hålla exempelvis ett flygplan svävande.

Sverige ratificerade rymdfördraget den 25 maj 1967 (SÖ 1967z7). Fördragets innehåll utgörs av principer för staternas uppträdande vid utfor- skandet av yttre rymden, däri inbegripet månen och övriga himlakroppar.

För att Sverige skall kunna uppfylla sina förpliktelser enligt rymdfördraget har riksdagen antagit lagen (19821963) om rymdverksamhet. Till rymdverk— samhet räknas, förutom sådan verksamhet som helt äger rum i yttre rymden, utsändning av rymdföremål samt alla åtgärder för att manövrera eller på annat sätt påverka utsända rymdföremål. Att enbart ta emot signaler eller informa- tion i annan forrn från föremål i yttre rymden räknas inte som rymdverksam- het (1 5).

Mottagande av ljudradio- och TV—program faller således utanför lagens tillämpningsområde. Inte heller upplänkssändningar av ljudradio— och TV- program till satelliter anses utgöra rymdverksamhet i lagens mening.

Utan tillstånd får rymdverksamhet inte bedrivas från svenskt territorium av någon annan än svenska staten. Svensk fysisk eller juridisk person får inte heller bedriva rymdverksamhet någon annanstans utan sådant tillstånd (2 å).

Tillstånd till rymdverksamhet meddelas av regeringen. Tillståndet får be- gränsas på olika sätt och förenas med villkor (3 5). Tillståndsplikten är straff- sanktionerad (5 &) och tillståndet kan återkallas om villkoren åsidosätts (4 5). Vidare finns en bestämmelse om skadeståndsskyldighet gentemot staten i vissa fall (6 5).

• Sida 46
•  Original

3.4. Radiolagen

Inledning

I detta avsnitt kommer jag att beröra den del av svensk lagstiftning som anslu- ter till de internationella överenskommelser som jag tidigare berört i detta kapitel.

Radiolagen (1966:755, omtryckt 1991:1066, och senast ändrad 1992:74) är den grundläggande författningen för ljudradion och TV-verksamheten i vårt land. I de följande avsnitten i detta kapitel kommer jag att behandla de regler som avser annat än programinnehålleti en sändning, dvs. regler om rätt att sända och motta sändningar. Radiolagens regler om programinnehållet kommer att redovisas i kapitel 5.

Radiolagen inleds med definitioner av vissa begrepp som har betydelse för hela det radiorättsliga lagstiftningsområdet (l 5). I detta sammanhang finns det skäl att gå närmare in på innebörden av begreppen radiosändning, rund- radiosändning, sändare och mottagare.

Med radiosändning förstås ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gi- gahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare. Begreppet radiosändning anknyter därmed till uttrycket "radiocommuni- cation" i internationella telekonventionen och dess radioreglemente.

Med rundradiosändning avses radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast för en slu- ten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av an- nat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen. Be— greppet anknyter i stora drag till uttrycket "broadcasting-service" i telekon- ventionen och radioreglementet.

Med sändare avses anordning för radiosändning (radiosändare) eller trådsändning (trådsändare).

Med mottagare avses anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning.

Innebörden 'av begreppet rundradiosändning är av betydelse när det gäller att fastställa radiolagens tillämpningsområde i fråga om satellitsändningar. I utredningens tidigare delbetänkande (SOU 1987:63 s. 70 ff. och s. 77 ff.) finns en utföng analys av rundradiosändningsdefinitionen. Jag kommer i det följande avsnittet att belysa bl.a. denna fråga.

3.4.1. Radiolagens tillståndskrav avseende rundradiosändningar

Det krävs tillstånd av regeringen för rätt att här i landet sända radiopro- gram i rundradiosändning (5 5 första stycket radiolagen).

• Sida 47
•  Original

Tillståndskravet gäller både vid ursprunglig rundradiosändning och då rundradiosändningen är en vidaresändning, dvs. en samtidig och oförändrad återutsändning av en annan sändning.

För att en sändning skall anses som en rundradiosändning krävs bl.a. att den är avsedd att tas emot direkt av allmänheten. Beträffande uttrycket "direkt" uttalade departementschefen i propositionen till lagen (prop. 1966: 149 s. 36) att ordet får anses innebära att sändningen överförs från sän- daren till mottagaren utan att passera en mellanliggande sändare.

I rättsfallet NJA 1976 s. 95, det s.k. Skönstaholmsmålet, uttalade högsta domstolen beträffande frågan huruvida en sändning skall anses vara avsedd för allmänheten eller ej att denna bedömning bör ske för varje led för sig när en sändning företas i flera led.

I kapitel 2 har jag redogjort för vad som avses med upplänkningen, dvs. en sändning från en jordstation till en satellit; dessa sändningar utgör enligt radioreglementet fast satellittjänst, oberoende av satellitens beskaffenhet. Av ordet direkt i definitionen av nmdradiosändning och av nyss nämnda rättsfall framgår att sändningar från jorden till en satellit inte kan betraktas som rund- radiosändningar enligt radiolagen. Först då radiosignalema lämnat satelliten för att sändas tillbaka till jorden kan de vara avsedda att tas emot direkt av allmänheten. Endast den s.k. nedlänkningen kan därmed vara en rundradio- sändning i radiolagens mening.

När det gäller program från kommunikationssatelliter anses dessa sänd- ningar, vilket i viss mån framgår av de tidigare redogörelsema i kapitel 2 och 3, utgöra en fast satellittjänst. Nedlänkningen från en sådan satellit är enligt radioreglementet en sluten programtransport och inte en sändning som är av- sedd att mottas direkt av allmänheten. Inte heller kan sådana satellitsignaler betraktas som rundradiosändningar enligt radiolagen. Det följer av att de inte är avsedda att tas emot direkt av allmänheten.

Som tidigare berörts i detta kapitel definierar internationella radioreglemen- tet begreppet rundradiosatellittjänst ("broadcasting-satellite service") som en radiokommunikationstjänst där satellitsignalema är avsedda att mottas direkt av allmänheten. I kapitel 2 har jag berört vad som avses med medeleffektssa- telliter. Kabelnämnden har i två beslut den 15 februari 1989 och den 29 no- vember 1990 funnit att ett antal medeleffektssatelliter vid tillämpningen av ka- bellagen var att anse som direktsändande satelliter och inte som satelliter i fast trafik. Ett motsvarande resultat torde nås vid en prövning enligt radiolagen. Nedlänkningen från en direktsändande satellit blir i enlighet med vad som ti- digare nämnts att betrakta som en rundradiosändning i radiolagens mening. Det krävs, trots detta, inte något tillstånd för sådana sändningar enligt 5 & första stycket radiolagen.

Detta är en följd av att tillståndskravet enligt nämnda bestämmelse har bl.a. den ytterligare begränsningen att det bara gäller sändningar som sker häri landet. Genom en lagändring 1986 (SFS 1986:1209) fick bestämmelsen i 5 &

• Sida 48
•  Original

första stycket radiolagen sin nuvarande lydelse. Dessförinnan hette det i para- grafens första stycke att de företag som regeringen bestämmer hade rätt att sända radioprogram i rundradiosändning "från sändare här i landet". Orden "från sändare" har alltså utgått ur lagtexten. Någon saklig ändring åsyftades inte med detta enligt vad departementschefen anförde i specialmotiveringen till 5 & (prop. 1985/86:109 5.35). Det framhålls att även uttrycket rätt att "här i landet sända" visar att radiolagen endast reglerar sådan verksamhet med sändning av ljudradio- och TV-program som sker från sändare i landet.

I avsnitt 3.3 har jag redogjort för att rymden inte är att anse som svenskt territorium. Detta medför vid en prövning enligt radiolagen att en telesatellit, som befinner sig i den geostationära banan, inte är att anse som en sändare häri landet.

Av det nu anförda följer att radiolagens tillståndskrav i fråga om rundra- diosändningar endast omfattar sådana rundradiosändningar, som ut- går från en sändare på svenskt territorium. Däremot omfattas inte rundradio- sändningar från satelliter.

Rätt till rundradiosändning av TV-program har i dag programföretagen inom Sveriges Radio-koncemen och Nordisk Television Aktiebolag, som sänder i den tredje marksända TV-kanalen, samt sådana sammanslutningar som sänder enligt närradiolagen. Till rundradiosändning hör även sändningar enligt lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska televisionspro- gram.

3.4.2. Radiolagens tillståndskrav för övriga sändningar

Beträffande sådana radiosändningar som inte är rundradiosändningar gäller såvitt nu är av intresse inte några andra regler än kravet på tillstånd av rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för att inneha och an- vända radiosändare.

Som förut framgått kan sändningar från jorden till en satellit, s.k. upp- länkningar, inte betraktas som rundradiosändningar. Det betyder att det inte finns några särskilda lagbestämmelser om vad sådana sändningar får inne- hålla. Här gäller i stället endast tillståndskravet för att använda radiosändare.

Enligt 2 & radiolagen (1966:755) får radiosändare här i riket eller på svenskt fartyg eller luftfartyg utom riket innehas eller användas endast av den som fått tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd meddelas för viss tid. Grunden för denna ordning är Sveriges åta- ganden enligt den internationella telekonventionen och dess radioreglemente (se prop. 1966:149 5. 28).

2 & radiolagen kompletteras av kungörelsen (1967:446) om radiosändare. Enligt kungörelsen meddelar televerket tillstånd för annan än statlig myndig- het att inneha eller använda radiosändare. Varken radiolagen eller kungörelsen innehåller några regler om förutsättningarna för att tillstånd skall meddelas

• Sida 49
•  Original

eller vägras. I betänkandet (SOU 1991:107) Lag om radiokommunikation m.m., föreslår frekvensrättsutredningen en särskild lag om radiokommunika- tion, m.m. Förslaget ersätter 2, 3 och 4 && i radiolagen och innehåller bl.a. förslag till sådana regler.

Enligt den av frekvensrättsutredningen föreslagna lagen skall det liksom nu krävas tillstånd för att få inneha eller använda radiosändare. Frågor om tillstånd prövas av en tillståndsmyndighet som regeringen bestämmer.

Tillstånd skall meddelas om den avsedda radioanvändningen inte strider mot några av de grunder som anges i lagen. Dessa syftar till att säkerställa frihet från störningar, en effektiv frekvensanvändning, sådan radiokommuni- kation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsiktsbildningen, bered- skap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar samt försvars- maktens behov av frekvensutrymme.

Tillstånd att inneha och använda sändare för sådana utsändningar för vilka det krävs medgivande enligt annan lag får meddelas endast om det finns ett sådant medgivande. Rundradiosändningar är ett exempel på utsändningar för vilka särskilt medgivande krävs.

3.4.3. Mottagning av radiosändning

Enligt 3 & radiolagen får mottagare innehas och användas av var och en. Detta gäller för alla slag av mottagare, även sådana som inte är avsedda för rundra- dio. Ett undantag finns dock som inte är av intresse i detta sammanhang. Enskild mottagning av sändningar från såväl direktsändande rundradiosatelli- ter som från satelliter i fast trafik är enligt 3 & radiolagen tillåten.

Förutom krav på TV-avgift är den enda inskränkningen i den rätt till an- vändning, som ges i 3 5, att mottagaren inte får användas på sådant sätt att mottagning på andra platser störs.

Rätten att inneha sådana tekniska hjälpmedel som behövs för att kunna ta emot radioprogram är numera konstitutionellt skyddad enligt 1 kap. 3 & tredje stycket yttrandefrihets grundlagen.

3.4.4. Vidaresändning av radioprogram

Tidigare fanns i radiolagen och lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar krav på tillstånd för att sända vissa radioprogram i tråd till allmänheten. Eftersom yttrandefrihetsgrundlagen tillförsäkrar var och en rätt att sända ra- dioprogram i tråd till allmänheten har tillståndsplikten upphävts i såväl radio- lagen som lagen (l991:2027) om kabelsändningar till allmänheten.

Trådsändningar får således numera bedrivas fritt. Detta gäller givetvis också för vidaresändning av satellitsignaler.

• Sida 50
•  Original

.! .%"MPÄEWYMWWW .. den!!! »»!!! 1» !!!!!w-awmwnw m.!wammwmd !!!!!!” !!!! ! #*!thmämtm mamma? i!!! t!!! nwwwmhwwä'fåmm-dt ni.!!! ? !. tg” ...,;th !..s matte!-!!!!- .. åå haft—tvä --. .wwttsustafätm Waititi-l ? '».f!» ta.: ! ::..»!!- MWWLHDW!” ” .nu!!! Mmm! WiiWawww—watwm! ...man!!! .; ;!!!" ett!!! e:!!!mwn—mm— !!»!!! !!!!!! !!!—!!!. +.!!! !!!-!!!!!! wet-! ...! ......1+...-!!!!!mdtw'MMWWWMWMEI—wo vantar»!!! Mai!!! anim. !!!!!!damltwdww räka!!! M! a!!! Mmm anna!!!!" R&W!!!!!! !!!!!!de m.!!! deinem mama!!! !!!! men!!! ta!!! . WwwWmemmwm %smWä—ametm att!!! » - &%%thw. tat-!!!!!! man!!! !!!!!! Wäwalnmam mm:! ! ” '.W.MBa mamwnnmhm ra! "nu sammet! .; planer!!! 'I'Ifl gala

"P..! 51!” nu måttlig—..,!!! an ridå" MHWMMÄWW

WMWMMWM ' mmm—++!!! wsmwibmmä .abtisvighnm ...a!!! ' ' ' it 'till]! m. a'— Jtillsäudr- ! ..; .» ; 'N sung -WWWW

l-!1'.tflwl*.—lll*tk'-'MEW+ 3." ,'liit'w' ”LIL' Lr!'h_,!1 ”']!!!U'u! Jag. gem !!”.ndtw » är!-r .it-rit— !!!-h.!!! ! ++» .. n!!-H n!!. mdet!!! .!zn...&-ulmz- mg.—.

Wn'åifir'f'mhg timmar...! .meWW1w

. wmbtmohmmnmäw +! » - häfte Mia!”-'ta tillika!!! !! sturm!!! JEM nuit maintain vt! gala alla toi när; argumentum enats t annen!!!” nu ut amt m trot. man 3.5.1!!an ni! att.

tämä!!! hama [tråd (noe !=!!! _-.| ' , . .:I'! ”* :| .. ” intåg-WE; nu! Wii!!!! !!!-!!!!!! Wii!!!-Munin" !!!!!! Mn!!! mma-!!!!! !!! !-!i+ ' "'='! nunawm.mm..w mm.-wm-umxw-m ”'.! !!!—Hut!!! .. -!.!! . .. ,.

;:v' -.. '.. . n': '! .! edit.—: .

»!!.+.'ll |”l.l,|"(!+'l.. '?

• Sida 51
•  Original

4.1. Regeringsformen

Bland de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna intar yttrandefriheten och informationsfriheten en central ställning.

Enligt regeringsformen (RF, omtryckt 1991:1503) är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet och informationsfrihet (2 kap. 1 & RF). Yttrandefriheten beskrivs som en frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Med informationsfrihet avses friheten att inhämta och ta emot upp- lysningar samt i övrigt ta del av andras yttranden.

RFzs yttrandefrihetsbegrepp är vidsträckt. I princip har det samma omfatt- ning som motsvarande begrepp enligt artikel 10 i Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna. RF:s föreskrifter om yttrandefrihe- ten gäller därför även den kommersiella reklamen.

Enligt RF får yttrandefriheten i princip begränsas endast genom lag. Det är alltså förbehållet riksdagen att besluta om eller tillåta begränsningar av yttran- defriheten (2 kap. 12 & första stycket RF). Föreskrifter om begränsningar i informationsfriheten kan inte heller meddelas på annat sätt än genom lag.

De begränsningar som får ske genom lag har närmare angivits i RF. Som allmän förutsättning gäller för begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten detsamma som är föreskrivet för vissa andra rättighets- begränsningar i 2 kap. 12 å andra stycket RF. En sådan får endast göras för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får vidare aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. En begränsning får inte göras enbart på grund av politisk, reli— giös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Härutöver anges i 2 kap. 13 5 första stycket RF under vilka speciella förutsättningar som yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas. Det får ske med hänsyn till rikets säkerhet, folldörsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet be- gränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfrihe- ten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det.

• Sida 52
•  Original

Enligt 2 kap. 13 5 första stycket RF får alltså friheten att yttra sig i nä- ringsverksamhet begränsas. I motiven till bestämmelsen har framhållits att bestämmelsen inte avsåg uttalanden av opinionsbildningskaraktär (prop. 1975/76:209 s. 109). Uttrycket yttranden i näringsverksamhet torde därför väsentligen syfta endast på den kommersiella reklamen. Men på grund av be- stämmelsen får möjligheterna att göra sådan reklam begränsas utan att några speciella hänsyn måste tas utöver vad som föreskrivs i 2 kap. 12 å andra stycket RF (jfr. Holmberg-Stjemquist, Grundlagarna, 1980, s. 127, Petrén- Ragnemalm, Sveriges grundlagar, 1980, s. 76). RF ger alltså inte något mer detaljerat materith skydd för den kommersiella reklamen.

Föreskrifterna i 2 kap. 13 5 första stycket RF avslutas som nyss framgått med en generalklausul enligt vilken yttrandefriheten och inforrnationsfriheten får begränsas om "särskilt viktiga skäl föranleder det". I samband med till- komsten av denna bestämmelse år 1976 ansåg justitieministem att den gav stöd för den dåvarande regeln i 5 & radiolagen (1966:755) om ensamrätt för Sveriges Radio att bedriva rundradioverksamhet (se prop. 1975/76:209 s. 155).

Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske med stöd av 2 kap. 13 & första stycket RF skall enligt grundlagens föreskrift särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, re— ligiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter (2 kap. 13 å andra stycket RF).

Denna föreskrift har betecknats som yttrande- och informationsfrihetens kärna (Holmberg-Stjemquist, a.a. s. 127). I samband med bestämmelsens tillkomst betecknade justitieministem denna såsom en "beskrivning av de sär- skilt centrala delarna av yttrandefriheten" (prop. 1975/76:209, s. 109).

Som begränsning av yttrandefriheten och inforrnationsfriheten anses inte meddelande av föreskrifter som utan avseende på ett yttrandes innehåll när- mare reglerar visst sätt att sprida eller ta emot yttranden (2 kap. 13 & tredje stycket RF). Bestämmelsen syftar på s.k. ordningsföreskrifter.

Som exempel på ordningsföreskrifter inom den radiorättsliga regleringen kan nämnas 8 5 lagen (1989:41) om TV-avgift och 3 5 andra stycket radiola- gen. I förstnämnda bestämmelse föreskrivs att den som blir innehavare av en TV-mottagare och som är avgiftsskyldig för innehavet, senast 15 dagar däref- ter skall anmäla innehavet till Radiotjänsti Kiruna AB. Enligt den senare fö— reskriften får mottagare inte användas på sådant sätt att mottagningen på andra platser störs.

Bestämmelserna i RF om vilka begränsningar som får göras i yttrandefri— heten gäller inte tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra sig i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, filmer, videogram och andra upp— tagningar av rörliga bilder samt ljudupptagningar (2 kap. l å andra stycket RF). Beträffande tryckfriheten respektive motsvarande frihet att yttra sig i

• Sida 53
•  Original

ljudradio m.m. gäller i stället vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen (omtryckt 1991:1500) repektive yttrandefrihetsgrundlagen.

4.2. Tryckfrihetsförordningen Allmänt

Med tryckfrihet förstås enligt 1 kap. l & första stycket tryckfrihetsförord- ningen varje medborgares rätt att ge ut skrifter utan några av myndigheter el- ler andra allmänna organ i förväg lagda hinder, rätten att inte kunna åtalas på grund av skriftens innehåll annat än inför en laglig domstol och rätten att inte kunna straffas för innehållet i annat fall än då detta strider mot tydlig lag.

I överensstämmelse med dessa grunder för en allmän tryckfrihet och för att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning står det enligt samma paragrafs andra stycke varje medborgare fritt att — med iakttagande av bestämmelsema i tryckfrihetsförordningen — i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst.

Tryckfrihetens syfte

Tryckfrihetens syfte är enligt 1 kap. l & andra stycket tryckfrihetsförord- ningen att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Genom bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen skyddas i första hand den fria debatten och det fria informationsflödet i olika samhällsfrågor. Men skyddet är inte begränsat till detta område. Friheten att yttra sig i tryckta skrifter gäller "vad ämne som helst". Detta innebär att t.ex. religiösa, konst- närliga och vetenskapliga framställningar omfattas av skyddet lika väl som framställningar av ren underhållningskaraktär.

I tryckfrihetsförordningen skyddas tryckta skrifter och skrifter som har framställts på ett jämförbart sätt, om vissa förutsättningar är uppfyllda (1 kap. 5 ©). Tryckfrihetsförordningen är exklusiv i den meningen att bara ingripan- den som har stöd i grundlagen får göras mot tryckta skrifter. En viss be- gränsning i skyddet är dock att ingripanden som inte grundas på "missbruk av tryckfriheten" är tillåtna vid sidan av tryckfrihetsförordningen (1 kap. 3 5). Om en tryckt skrift används som ett led i t.ex. ett bedrägeribrott, kan gär- ningen sålunda beivras utan att det finns något särskilt stöd i tryckfrihetsför- ordningen. Likaså anses ingripanden i viss utsträckning kunna göras mot kommersiell reklam, även utan att det finns någon bestämmelse i tryckfrihets- förordningen som uttryckligen tillåter det (se dock 1 kap. 9 5 1).

Skyddet för det tryckta ordet mot ingrepp från det allmänna bygger på vissa grundläggande principer. Det finns särskilda bestämmelser i tryckfri-

• Sida 54
•  Original

hetsförordningen om censurförbud, etableringsfrihet, ett speciellt ansvarssys- tem med ett ensamansvar, en särskild och uttömmande reglering av tryckfri- hetsbrotten, skydd för meddelare m.fl. genom ansvarsbegränsning och ano— nymitetsskydd och en särskild rättegångsordning i tryckfrihetsmål med bl.a. jury.

Censurförbudet

En av tryckfrihetens viktigaste principer är censurförbudet. Av bestämmelsen i 1 kap. 2 & tryckfrihetsförordningen följer att det allmänna inte får förhands- granska en skrift som skall tryckas. Det allmänna får inte heller utan stöd av bestämmelse i tryckfrihetsförordningen hindra en slo'ifts tryckning, utgivning eller spridning på grund av skriftens innehåll.

Etableringsfrihet

Enligt 4 kap. 1 & tryckfrihetsförordningen skall rätt att själv eller med biträde av andra genom tryckpress framställa tryckalster tillkomma varje svensk medborgare eller svensk juridisk person. Det råder således etableringsfrihet för den som vill framställa tryckta skrifter.

Det speciella ansvarighetssystemet

Det speciella systemet med ett principiellt ensamansvar utgör också ett skydd för tryckfriheten. Ansvarighetssystemet innebär enligt 8 kap. tryckfrihetsför- ordningen att endast en person normalt är straffrättsligt ansvarig för vad som trycks i en skrift. Vem som skall anses ansvarig är för olika fall angivet i tryckfrihetsförordningen. Ansvaret vilar i första hand på en särskilt utsedd utgivare, om det är en periodisk skrift, och i andra fall på författaren. Härav följer att något ansvar för brottet i princip inte kan utkrävas av andra medver- kande än den som är ansvarig enligt tryckfrihetsförordningen. Gärnings- mannaskapet är exklusivt.

Den straffrättsligt ansvarige svarar också för skadestånd i anledning av brottet (se 11 kap.). Skadestånd kan dock utkrävas även av ägaren till en pe- riodisk skrift och i andra fall av förläggaren.

Med ensamansvaret följer också i princip en frihet från straffrättsligt an- svar för den som medverkat till en skriftlig framställning, t.ex. genom tryck- ning, utgivning eller spridning. I undantagsfall kan dock ansvar utkrävas av personer som har medverkat till en framställning i tryck enligt bestämmel- serna i 7 kap. 3 & och 11 kap. 1 & tredje stycket tryckfrihetsförordningen.

• Sida 55
•  Original

Den särskilda regleringen av tryckfrihetsbrotten

Ett inslag i skyddet för tryckfriheten är att ingripanden på grund av missbruk av tryckfriheten får ske bara om tryckfrihetsbrott föreligger.

I 7 kap. 4 och 5 && tryckfrihetsförordningen anges vissa gärningar som skall anses som tryckfrihetsbrott. Uppräkningen omfattar ett antal grova brott mot rikets säkerhet, hets mot folkgrupp, bampornografrbrott, olaga vålds- skildring i bild, förtal och förolämpning samt vissa publiceringsbrott som in- nebär åsidosättande av sekretess. Straff för tryckfrihetsbrott förutsätter enligt tryckfrihetsförordningen att gärningama är brottsliga också enligt vanlig lag. Detta brukar uttryckas så att ansvar för tryckfrihetsbrott kräver dubbel täck- ning.

Den särskilda brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen innebär att det såvitt gäller tryckta skrifter dras en gräns i grundlagen för det område som får beläggas med straff genom vanlig lagstiftning. Eftersom en gärning skall vara straffbelagd också genom vanlig lag för att kunna föranleda straffrättsligt an- svar när den begås genom ett yttrande i en tryckt skrift kan en kriminalisering på det tryckfrihetsrättsliga området inskränkas eller upphävas genom ett van— ligt lagstiftningsbeslut, medan en ny straffbestämmelse eller en utvidgning av en gammal normalt kräver grundlagsändring.

I tryckfrihetsförordningen regleras också exklusivt när en tryckt skrift får tas i beslag eller konfiskeras. Även utkrävande av skadeståndsansvar för missbruk av tryckfriheten fordrar stöd av bestämmelserna i tryckfrihetsför- ordningen.

Skyddet för meddelare m.m

Var och en har enligt 1 kap. 1 & tredje stycket tryckfrihetsförordningen frihet att till författare, utgivare, redaktioner och nyhetsbyråer lämna meddelanden för offentliggörande i tidningar och andra tryckta skrifter. Dessutom är enligt paragrafens fjärde stycke den skyddad från påföljder som anskaffar sådana uppgifter och underrättelser för att själv offentliggöra dem eller för att lämna ett sådant meddelande som nyss nämnts. Inga andra begränsningar i dessa rättigheter gäller än som är tillåtna enligt tryckfrihetsförordningen (jfr dock 1 kap. 9 & 3 TF). I 7 kap. 3 5 och 11 kap. l & tryckfrihetsförordningen finns angivet i vilka fall meddelare och anskaffare kan fällas till ansvar och avkrä- vas skadestånd.

Ytterligare ett grunddrag i skyddet av tryckfriheten är bestämmelserna i 3 kap. om rätt till anonymitet för författare till tryckta skrifter och för dem som lämnar uppgifter för publicering i sådana. Anonymitetsskyddet innebär också att en myndighet inte får efterforska vem som har lämnat uppgifterna annat än när ett ingripande mot denne är tillåtet enligt tryckfrihetsförord- ningen. Avsikten med dessa bestämmelser är att ingen skall behöva avstå från

• Sida 56
•  Original

att vidarebefordra information till bl.a. pressen på grund av rädsla för repressalier.

Den särskilda rättegångsordningen

En viktig beståndsdel i tryckfrihetsförordningens regelsystem är den särskilda rättegångsordning som gäller för tryckfrihetsmål. Den innebär att sådana mål skall handläggas med tillgång till jury.

Tryckfrihetsmålen är i allt väsentligt undantagna från den vanliga polis- och åklagarorganisationen. I stället är justitiekanslern (JK) i princip ensam åklagare. Endast JK får inleda förundersökning och väcka åtal i fråga om tryckfrihetsbrott (9 kap. 2 & TF).

Tryckfrihetsmål handläggs i första instans av vissa tingsrätter, s.k. tryck- frihetsdomstolar, i regel en i varje län (12 kap. l 5 första stycket TF).

I tryckfrihetsmål vari talan förs om ansvar prövar en jury bestående av nio valda lekmän frågan om en skrift är brottslig, om inte båda parterna förklarar sig vilja avstå från juryprövning. För ett fällande utslag fordras att minst sex av jurymännen är ense därom.

Tanken bakom jurysystemet kan beskrivas så att lekmännen i jämförelse med juristdomare antas vara friare i sin bedömning på ett sätt som innebär att en allmänt medborgerlig uppfattning om var gränsen skall dras mellan straff- bart och straffritt kan göra sig gällande i tryckfrihetsmål.

Om juryn friar från ansvar är juryns utslag slutgiltigt. Konstaterar däremot juryn att skriftens innehåll är brottsligt prövas ansvarsfrågan av juristdomare. Dessa kan fria eller fälla Deras dom kan överklagas i vanlig ordning till hög— re instans (se prop. 1986/87:151 s. 24).

Av betydelse för tryckfrihetsmålen är också den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 & första stycket tryckfrihetsförordningen. I instruktionen föreskrivs att de som dömer över missbruk av tryckfriheten skall ha i minnet att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick och därför mera bör fästa uppmärk— samheten på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, och att de mera skall ta hänsyn till syftet än till framställningssättet. Slutligen under— stryks i instruktionen att rätten vid tvivelsmål hellre bör fria än fälla.

• Sida 57
•  Original

4.3. Yttrandefrihetsgrundlagen 4.3.1 Allmänt

Yttrandefrihetsgrundlagen började gälla den 1 januari 1992. Den innebär att ett nytt konstitutionellt skydd för yttrandefriheten i ljudradio, television, frl- mer, videogram och ljudupptagningar m.m. har kommit till. Vidare har vissa mindre ändringar i tryckfrihetsförordningen och regeringsformen skett.

Den nya grundlagen bygger på samma grundsatser som tryckfrihetsför— ordningen. Det innebär bl.a. att principerna om censurförbud och etablerings- frihet blivit gällande över hela det moderna massmedieområdet. Endast i fråga om användningen av radiofrekvensspektrum har en etableringsfrihet i tryck- frihetsrättslig mening inte kunnat införas. Även i fortsättningen kan vidare förhandsgranskning av filmer och videogram som skall visas offentligt före- komma. I övrigt har de tryckfrihetsrättsliga principerna om ensamansvar och källskydd, begränsning av möjligheterna till kriminalisering samt särskild rättegångsordning med tillgång till jury genomförts på ett vidare fält genom yttrandefrihetsgrundlagen. Yttrandefrihetsgrundlagen är av betydelse bl.a. när det gäller lagstiftning om eterbuma sändningar, vare sig de förmedlas via sa- tellit eller endast använder den konventionella tekniken för markbundna sändningar.

I fråga om eterbuma sändningar innebär grundlagen främst att de redan förut gällande tryckfrihetsrättsliga principerna på det radiorättsliga området upphöjs till grundlag. Grundlagen omfattar emellertid även radioprogram som förmedlas genom satellitsändning som utgår från Sverige (1 kap. 6 5 andra stycket). Den innebär därtill att frågor om rätt att sända ljudradio- och televisionsprogram genom etern skall kunna prövas av domstol.

I 3 kap. 2 & yttrandefrihetsgrundlagen föreskrivs att rätten att sända ljud- radio- och televisionsprogram genom etern får regleras genom lag som inne- håller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Härav har ansetts följa att ett system med avtal av den typ som hittills varit vanlig i förhållandet mellan staten och företagen inom Sveriges Radio-koncernen får förekomma utan hinder av den nya grundlagen (jfr. prop. 1990/91:149 s. 47 f. och KU s. 1 och 30).

Vissa föreskrifter i yttrandefrihetsgrundlagen är av särskild betydelse för mina förslag. Innan jag går närmare in på dem finner jag det emellertid lämpligt att redovisa några grundläggande bestämmelser i yttrandefrihets- grundlagen som direkt eller indirekt berör de frågor som blir aktuella i mitt ut- redningsarbete.

• Sida 58
•  Original

4.3.2. Vissa grundläggande regler i yttrandefrihetsgrundlagen

Av 1 kap. 1 & första stycket yttrandefrihetsgrundlagen framgår att grundla- gens skydd för yttrandefriheten gäller gentemot det allmänna. I paragrafens andra stycke anges grundlagens ändamål, vilket är att säkra ett fritt menings- utbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. Ändamålet är således att säkerställa den kommunikation mellan människor som sker offentligen i de uttrycksformer som grundlagen gäller. I andra me- ningen sistnämnda stycke föreskrivs att inga inskränkningar i den yttrandefri- het som slås fasti grundlagen får förekomma utöver vad grundlagen medger. Denna regel är normerande för lagstiftaren.

I 1 kap. 4 & yttrandefrihetsgrundlagen finns en regel som är normerande i första hand för myndigheterna. Där föreskrivs: "Myndigheter och andra all— männa organ får inte utan stöd i denna grundlag ingripa mot någon på grund av att han i ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning har missbrukat yttrandefriheten eller medverkat till ett sådant missbruk. Inte heller får de utan stöd av denna grundlag av sådan anledning göra några ingripanden mot pro- grammet, filmen eller ljudupptagningen".

Yttrandefrihetsgrundlagen är således — på samma sätt som tryckfrihetsför- ordningen — exklusiv i den meningen att bara ingripanden som har stöd i grundlagen får göras mot de skyddade uttrycksforrnema. De ingripanden som avses är i första hand sådana åtgärder från det allmännas sida som innebär faktiskt fysiskt tvång eller bestraffning av vissa handlingar. Men hit hör också vitesförelägganden och vissa andra former av offentlig maktutövning (jfr SOU 1975:75 s. 104).

Av redogörelsema i det föregående har framgått bl.a. att genom yttrande- frihetsgrundlagen begränsningar har tillkommit vad gäller möjligheterna till kriminalisering m.m. Genom yttrandefrihetsgrundlagen har den yttre ramen för vad som kan kriminaliseras som yttrandefrihetsbrott och vad som kan fö- reskrivas om skadestånd lagts fast. I yttrandefrihetsgrundlagen regleras också exklusivt brukandet av vissa tvångsmedel (7 kap.).

Det bör i detta sammanhang erinras om att det på samma sätt som i frågan om tryckfrihetsförordningen finns en begränsning i yttrandefrihetsgrundla- gens skydd genom att ingripanden som inte grundas på "missbruk av yttran- defriheten" är tillåtna vid sidan av grundlagen. Dessutom är grundlagens skydd för kommersiell reklam m.m. begränsat, vilket jag återkommer till i det följande.

Jag vill även särskilt peka på bestämmelsen i 1 kap. 3 & första stycket ytt— randefrihetsgrundlagen om censurförbud. Där föreskrivs: "Det får inte före- komma att något som är avsett att framföras i ett radioprogram eller en ljud- upptagning först måste granskas av en myndighet eller något annat allmänt organ. Inte heller är det tillåtet för myndigheter och andra allmänna organ att utan stöd i denna grundlag, på grund av det kända eller väntade innehållet i ett

• Sida 59
•  Original

radioprogram eller en ljudupptagning, förbjuda eller hindra dess offentliggö- rande eller spridning bland allmänheten".

I den allmänna motiveringen till denna bestämmelse anförde departements- chefen (prop. l990/91:64 s. 74): "Ett förbud mot censur är ett grundläggande inslag i ett konstitutionellt skydd för yttrandefriheten efter TF:s mönster. Att ett sådant förbud införs och utan undantag gäller i fråga om alla former av radio, TV och liknande överföringar samt ljudupptagningar får anses givet".

Av det nu anförda följer att förbudet mot förhandsgranskning i yttrandefri— hetsgrundlagen kan sägas vara undantagslöst, dvs. det kan inte till någon del införas en sådan granskning utan att det sker en ändring av grundlagen. Som jag i det följande kommer att redovisa får detta betydelse bl.a. när det gäller att fastställa räckvidden av yttrandefrihetsgrundlagens begränsning av skyddet för kommersiell reklam m.m.

4.3.3. Reklamens förhållande till yttrandefrihetsgrundlagen

Som jag tidigare nämnt är såväl tryckfrihetsförordningens som yttrandefri- hetsgrundlagens skydd för kommersiell reklam mera begränsat än det skydd som gäller för andra yttranden. I 1 kap. 12 & första stycket yttrandefrihets- grundlagen föreskrivs följande: "Vad som sägs i 1 kap. 8 och 9 && tryckfri- hetsförordningen om att föreskrifter i lag får meddelas i fråga om upphovs- mäns rättigheter, annonser om alkohol eller tobak, kreditupplysningsverk- samhet och tillvägagångssätt för anskaffande av uppgifter utan hinder av grundlagen skall gälla också i fråga om radioprogram, filmer och ljudupp— tagningar".

I andra stycket föreskrivs: "Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverk- samheten".

Med kommersiell reklarn avses i första hand rent affärsmässiga meddelan- den som syftar till att främja avsättningen av varor eller tjänster m.m. I spe— cialmotiveringen till bestämmelsen (prop. 1990/91:64 s. 114) framhöll departementschefen att uttrycket är avsett att innefatta även andra former av särskilt gynnande av ett kommersiellt intresse än de nu nämnda. Det bör anmärkas att det inte krävs att meddelandet har bekostats av någon annan än sändarföretaget och att reklamen inte heller behöver avse någon annan verksamhet än sändarföretagets, dvs. föreskriften omfattar även s.k. egenreklam.

Utanför begreppet kommersiell reklam faller bl.a. vad man i dagligt tal kallar åsiktsannonsering. Sistnämnda reklamart ingår som en del i vad grundlagen avser med begreppet annan annonsering. Detta uttryck bygger på

• Sida 60
•  Original

den begreppsbildning som ligger till grund för den europeiska konventionen om gränsöverskridande television (Chapter 111) och radiolagsutredningens förslag i betänkandet Lagstiftning för reklam i svensk TV (SOU 1990:7). Med "annan annonsering" avses bl.a. reklam som är inriktad på att bibringa allmänheten vissa alhnänna värderingar eller påverka människors beteende i viss riktning.

Det finns anledning atti detta sammanhang närmare redogöra för bakgrun— den till yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser om reklam och för deras in— nebörd.

Som framgått av den tidigare redogörelsen i detta avsnitt bygger yttrande- frihetsgrundlagen på samma grundsatser som tryckfrihetsförordningen. Yttrandefrihetsgrundlagen hari princip samma yttrandefrihetsbegrepp som tryckfrihetsförordningen. Vad den nya grundlagen åsyftar att skydda får man med andra ord klart för sig när man beaktar hur syftet med grundlagen har kommit till uttryck i yttrandefrihetsgrundlagen.

Som framgått av det föregående lämnar tryckfrihetsförordningen utrymme för en viss reglering av reklamen vid sidan av det tryckfrihetsrättsligt skyd- dade området. Vid tryckfrihetsförordningens tillkomst uttalade de tryckfri— hetssakkunniga i sitt betänkande att tryckfrihetsförordningen icke har tagit som sin uppgift att i alla avseenden reglera bruket av tryckta skrifter. "Begagnandet av trycket såsom ett medel i den enskilda näringsverksamhe- tens tjänst kräver ej grundlagsskydd" (SOU l947:60 s. 120). Syftet med ytt- randefrihetsgrundlagen är detsamma som med tryckfrihetsförordningen.

Utanför såväl tryckfrihetsförordningens som yttrandefrihetsgrundlagens syfte faller således att skydda näringsidkares ekonomiska intressen. Det råder allmän enighet om att de enda meddelanden, såvitt nu är i fråga, som till följd av bestämningen av grundlagamas ändamål faller utanför tryckfrihetsförord- ningens och yttrandefrihetsgrundlagens skydd är sådana meddelanden som är av utpräglat kommersiell natur med rent kommersiella förhållanden till före- mål (se ex. prop. 1986/87:151 s. 47-55 , prop. 1978/79:2 s. 72 och SOU 1990:7 s. 77 och 230 samt prop. 1990/91:64 s. 90—94 och 112 ff.). Det har därför ansetts att möjligheten att genom lag reglera innehållet i den kommersiella reklamen inte kräver ett uttryckligt medgivande i tryckfrihets- förordningen. Däremot har föreskrifter om generella förbud mot kommersiell reklam för vissa varor, generella förbud mot kommersiell reklam i vissa slags tryckta skrifter och begränsningar av reklamens volym i tryckta skrifter inte ansetts kunna meddelas utan särskilt medgivande i tryckfrihetsförordningen (se prop. 1986/87:151 s. 53).

Det är mot den här bakgrunden som reglerna om annonser i 1 kap. 9 5 punkt 1 tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 12 5 första stycket yttrandefri- hetsgrundlagen har kommit till. Det som föreskrivs i 1 kap. 12 5 andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall ses mot samma bakgrund. Det följer av yttrandefrihetsgrundlagens förhållande till tryckfrihetsförordningen som en

• Sida 61
•  Original

förebild att samma principiella förhållande som råder på tryckfrihetsförord— ningens område i fråga om förordningens tillämplighet på reklam gäller i fråga om yttrandefrihetsgrundlagen (jfr. prop. 1990/91:64 s. 113 och 214).

I specialmotiveringen till bestämmelsen i 1 kap. 12 & andra stycket yttran- defrihetsgrundlagen (prop. 1990/91:64 s. 113) anförde departementschefen bl.a. följande: "Den reglering som finns i andra stycket första meningen syf- tar inte till något annat än det som låg i yttrandefrihetsutredningens förslag. Meningen är alltså att öppna en möjlighet att genom lag avgöra om reklam skall få förekomma i inhemsk radio och TV och att reglera villkoren för sådan reklam inom de ramar som bestäms av grundlagens syfte. — Den lösning som föreslås skiljer sig från den som finns i TF i så måtto att möjligheten till lag- stiftning uttryckligen nämns i lagtexten och inte bara framgår av en tolkning av grundlagen med hänsyn till dess syfte. Förklaringen till skillnaden ligger i att medgivandet till lagstiftning gäller förbud mot reklam såväl som reglering av reklamens villkor (jämför prop. 1986/87:151 s. 53)."

Av yttrandefrihetsgrundlagens syfte följer således att grundlagens be- stämmelser i viktiga hänseenden inte avser meddelanden som är av utpräglat kommersiell natur med rent kommersiella förhållanden till föremål. Bestämmelseni 1 kap. 12 å andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen har såle- des tillkommit för att det skall vara förenligt med grundlagen att föreskriva om generella förbud mot reklam i radio och TV. Bestämmelsen gör det också klart att det även i övrigt finns utrymme för lagstiftning om reklam i skilda hänseenden.

Meddelanden som är av utpräglat kommersiell natur med rent kommersi- ella förhållanden till föremål faller emellertid inte i alla hänseenden utanför det tryckfrihetsrättsliga respektive det yttrandefrihetsrättsliga skyddet. Reglerna om censurförbud, ensamansvar och meddelarskydd är tillämpliga även i fråga om reklam (se prop. 1986/87:151 s. 46 ff. och 51 samt prop. 1990/91:64 s. 1 13).

I fråga om censur saknas varje utrymme för reglering utöver vad som föl- jer av grundlagen. Censur får inte förekomma, vare sig beträffande reklam eller i fråga om meddelanden med något annat innehåll. Även i fråga om det straffrättsliga ansvaret för yttrandefrihetsbrott saknas helt utrymme för en reg- lering vid sidan av grundlagarnas reglering. Ansvaret vilar på den som enligt grundlagarna ensam ansvarar för innehållet. Därmed sammanhänger att utgi- varens ensarnrådighet över innehållet i periodisk tryckt skrift, radioprogram m.m. även gäller annonser.

Slutsatserna av min genomgång av reklamens förhållande till yttrandefri- hetsgrundlagen blir följande.

Innebörden av föreskriften i 1 kap. 12 5 första stycket yttrandefrihets- grundlagen, såvitt nu är i fråga, är att grundlagen tillåter att det i lag meddelas föreskrifter om förbud mot annonser avseende alkohol och tobak. Medgivan— det innefattar en behörighet för lagstiftaren att meddela föreskrifter om

• Sida 62
•  Original

generella förbud när det gäller annonsering om de angivna varusorterna. Som framgått av vad som nyss anförts begränsas dock detta medgivande av att vissa bestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen är av undantagslös karaktär, t.ex. censurförbudet. Föreskrifter som meddelats med stöd av 1 kap. 12 & första stycket får på samma sätt som i fråga om motsvarande föreskrifter som meddelats med stöd av 1 kap. 9 & i tryckfrihetsförordningen sanktioneras inom de allmänna ramar som finns i regeringsformen.

Som framgår av bestämmelsen i 1 kap. 12 å andra stycket yttrandefrihets- grundlagen är det tillåtet att i lag meddela föreskrifter om förbud mot kom- mersiell reklam i radio och TV och att, för det fall att reklam är tillåten, i lag föreskriva om betingelserna för reklamen. Det bör dock erinras om de tidigare nämnda begränsningarna som följer av att vissa regler i yttrandefrihetsgrund- lagen är undantagslösa. Möjligheterna att sanktionera bestämmelser som meddelats med stöd av 1 kap. 12 å andra stycket bestäms på samma sätt som nyss berörts i fråga om första stycket av vad som föreskrivs i regeringsfor- men.

I sistnämnda bestämmelse lämnas samma utrymme som i fråga om den kommersiella reklamen för att i lag meddela föreskrifter om förbud och andra mindre ingripande begränsningar av yttrandefriheten i fråga om annan annon- sering än kommersiell reklam samt i fråga om sändning av sponsrade pro- gram.

4.3.4. Regler om ansvarighet

I 6 kap. yttrandefrihetsgrundlagen finns de särskilda ansvarighetsreglerna som gäller för yttrandefrihetsbrott i radioprogram, filmer och ljudupptag- ningar. Bestämmelserna i kapitlet motsvarar i stort sett dem som finns i 8 kap. tryckfrihetsförordningen.

Som jag tidigare har redogjort för i avsnitt 4.3.1 har bl.a. de tryckfrihets- rättsliga principerna om ensatnansvar och källskydd införts i yttrandefrihets- grundlagen. I det här sammanhanget finner jag endast skäl att närmare beröra yttrandefrihetsgrundlagens regler om ensamansvar.

Principen om ensamansvar innebär, såvitt nu är i fråga, att endast en per- son är straffrättsligt ansvarig för innehållet i ett radioprogram, TV-program eller dylikt. Härav följer att särskilt ansvar för medverkan inte kan före- komma. Gärningsmannaskapet är exklusivt. Vem som skall anses ansvarig är, för olika fall, angivet i yttrandefrihetsgrundlagen. Ett par modifikationer av principen om ensamansvar har dock behållits i yttrandefrihetsgrundlagen när det gäller direktsända radio- och TV-program. J ag återkommer till detta i det följande. '

Enligt 6 kap. 1 5 första stycket yttrandefrihetsgrundlagen ansvarar i första hand utgivaren — eller dennes ställföreträdare, om han inträtt i utgivarens ställe — för yttrandefrihetsbrott i radioprogram m.m.

• Sida 63
•  Original

Av 6 kap. 2 & jämförd med 4 kap. l & andra stycket yttrandefrihetsgrund- lagen framgår att den som bedriver sändningsverksamheten har ett subsidiärt ansvar, dvs. ansvar i andra hand. Detta ansvar inträder om utgivaren inte var behörig när brottet förövades, om utgivaren var utsedd för skens skull eller uppenbarligen inte kunde utöva sin befogenhet, eller om uppgift om utgivaren inte har hållits tillgänglig för allmänheten på föreskrivet sätt.

Av 6 kap. 7 & yttrandefrihetsgrundlagen framgår att den som är ansvarig enligt reglerna i kapitlet behandlas som gärningsman oavsett hur han har bi- dragit till programmets tillkomst och oavsett om han känt till programmets in- nehåll eller medgett dess offentliggörande. Det fingeras alltså att programmets innehåll, och offentliggörandet därav, har skett med utgivarens vetskap och vilja. Uppsåt antas alltid föreligga hos den ansvarige och denna presumtion kan i princip inte motbevisas.

I fråga om direktsända ljudradio- och TV-program finns som förut fram- gått två modifikationer av principen om ensamansvar. Dels föreskrivs i 1 kap. 8 & om undantag i fråga om radioprogram eller delar av radioprogram som består i direktsändningar av dagshändelser eller av sådana gudstjänster eller offentliga tillställningar som anordnas av någon annan än den som bedriver programverksamheten. Dels föreskrivs också i 6 kap. l 5 andra stycket att det i fråga om andra direktsända program i lag får föreskrivas att den som fram- träder i programmet skall ansvara för sina yttranden själv.

Enligt beslut den 11 april 1991 överlämnade regeringen till riksdagen en proposition (prop. 1990/91:179) med förslag om följdlagstiftning till yttran- defrihetsgrundlagen m.m. Riksdagen har med anledning härav under hösten 1991 antagit lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Genom den nya lagen har ansvarig- hetslagama på det radiorättsliga området upphävts. Vidare ersätter den nya la- gen såväl lagen (1949: 164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryck- frihetsmål som lagen (l977:1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihets- förordningens område. Även i annan lagstiftning har ändringar vidtagits. Syftet med den nya lagstiftningen är att anpassa reglerna till yttrandefrihets- grundlagen.

I lagen med föreskrifter på tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets- grundlagens områden finns bestämmelser om ägare och utgivare av periodiska skrifter m.m. (2 kap.), om utgivare av radioprogram m.m. (3 kap.), om utgivare av filmer och ljudupptagningar (4 kap.), om bevarande av exemplar och inspelningar m.m. (5 kap.), om åtal och tvångsmedel (6 kap.), om rätt domstol i tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål (7 kap.), om förberedande behandling av tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål (8 kap.), om huvudförhandling inför jury (9 kap.), om överläggning och dom m.m. (10 kap.) samt vissa övriga bestämmelser (11 kap.). I det här sammanhanget bör nämnas att deti lagen finns bl.a. regler som syftar till att det skall bli möjligt att identifiera den ansvarige utgivaren och vissa andra. personer som

• Sida 64
•  Original

kan ha yttrandefrihetsrättsligt ansvar. Lagen innehåller också sådana föreskrifter om undantag från ensamansvaret för innehållet i radioprogram som kan meddelas med stöd av 6 kap. 1 & andra stycket yttrandefrihets- grundlagen.

4.3.5. Vissa frågor angående yttrandefrihetsgrundlagen som är av särskild betydelse

I detta sammanhang finner jag skäl att särskilt beröra vissa av de konstitutio— nella förutsättningama för den lagstiftning som jag skall föreslå. Det gäller bl.a. frågor om lagstiftarens möjligheter att uppställa krav på en sändnings programinnehåll samt vilka sanktioner som i sådana fall är tillåtna. Detta är av betydelse för mitt förslag eftersom det i de nu aktuella internationella över- enskommelsema ställs vissa krav angående bl.a. lagstiftning om beriktigande och andelen europeiskt programinnehåll i en sändning. Jag återkommer till dessa frågor senare i betänkandet.

4.3.6. Krav på innehållet i vad som skall sändas

En fråga är om lagstiftaren i förväg kan uppställa krav på innehållet i något som skall sändas.

I detta avsnitt har jag tidigare under rubriken "Vissa grundläggande regler i yttrandefrihetsgrundlagen" redogjort för bl.a. bestämmelserna i 1 kap. 1 & första och andra stycket och för 1 kap. 4 & yttrandefrihetsgrundlagen. Av re- dogörelsen har framgått bl.a. att inga inskränkningar i den yttrandefrihet som slås fast i grundlagen får förekomma utöver vad grundlagen medger. Vidare har framgått att yttrandefrihetsgrundlagen exklusivt anger vad som kan krimi- naliseras som yttrandefrihetsbrott. Bestämmelserna om yttrandefrihetsbrott är ett exempel på föreskrifter om innehållet i vad som skall sändas.

Vissa föreskrifter om programinnehållet kan enligt vad som följer av det nyss anförda meddelas i lag. Krav på innehållet i vad som skall sändas kan vidare uppställas genom sådana avtal om villkor som yttrandefrihetsgrundla- gen räknar med. I båda fallen gäller att regeringsforrnens föreskrifter om be- gränsningar av grundläggande fri- och rättigheter skall iakttas. Yttrande- frihetsgrundlagen innebär således att utrymmet för regleringar är i viss mån begränsat.

Det är också tillåtet att uppställa regler om innehållet i fråga om sådant som faller utanför yttrandefrihetsgrundlagens egentliga skyddsområde, t.ex. i fråga om rent kommersiell reklam. Jag har berört detta i det föregående under rubriken yttrandefrihetsgrundlagens förhållande till reklamen.

• Sida 65
•  Original

4.3.7. Redaktionell självständighet

I 3 kap. 4 & yttrandefrihetsgrundlagen föreskrivs att den som sänder radio- program självständigt avgör vad som skall förekomma i programmen.

Departementschefen anförde i specialmotiveringen till bestämmelsen (prop. 1990/91:64 s.117) bl.a. följande: "Föreskriften har en förebild i 5 & tredje stycket radiolagen. Enligt radiolagens regel avgör varje tillståndshavare ensam vad som skall förekomma i en sändning som tillståndshavaren anord- nar. Den föreskriften är i första hand ett skydd i förhållande till tillståndsgiva- ren, dvs. staten. ...... — Skyddet för det redaktionella oberoendet gentemot det allmänna gäller den som sänder radioprogram. Därmed avses den som ligger bakom programmet, ej den som medverkar blott genom att ställa sänd- ningskapacitet till förfogande. Den redaktionella självständigheten tillkommer med andra ord den som är skyldig att utse utgivare ........ "

Det bör påpekas att bestämmelsen även gäller för verksamhet som inte kräver tillstånd.

Innebörden av bestämmelsen kan sägas vara att det allmänna inte får med- dela föreskrifter eller villkor i fråga om programinnehållet i andra former än de som anvisasi grundlagen, dvs. genom lagstiftning eller, i förekommande fall, avtal. Föreskriften är också avsedd att lämna utrymme för normgivning i syfte att värna det redaktionella oberoendet gentemot andra, t.ex. annonsörer (a. prop. s. 117).

I 4 kap. 3 & yttrandefrihetsgrundlagen finns bestämmelsen om utgivarens ensamrådighet. Där föreskrivs att utgivaren skall ha befogenhet att utöva till- syn över framställningens offentliggörande och att bestämma över dess inne- håll så att ingenting får införas i den mot hans vilja. Varje inskränkning i den befogenheten skall vara utan verkan.

En allmängiltig begränsning som följer av yttrandefrihetsgrundlagens principer om utgivarens ensamansvar och ensamrådighet över programinne- hållet är att det i intet fall är tillåtet att, utan stöd i grundlagen, ålägga utgiva- ren att sända meddelande av visst innehåll, dvs. det är inte tillåtet för myn- digheter eller någon annan att, utan stöd i grundlagen, tvinga utgivaren att sända ett visst meddelande vid ett visst tillfälle. I likhet med tryckfrihetsför- ordningen innehåller dock yttrandefrihetsgrundlagen ett undantag från denna regel. Det avser fällande domar för ärekränkningsbrott (5 kap. 4 & tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen).

Som framgått av det nu anförda utgör inte bestämmelsemai 3 kap. 4 5 och 4 kap. 3 & något hinder för att lagstiftaren i förväg meddelar föreskrifter om programinnehållet genom lag eller avtal. Däremot får dessa bestämmelser stor betydelse när det gäller att fastställa utrymmet för sanktioner av regler om programinnehållet. Jag kommer att beröra dessa frågor i anslutning till de olika regler som jag föreslår.

• Sida 66
•  Original

4.4. Brottsbalken

De allmänna gränserna för yttrandefriheten dras på den vanliga lagnivån upp av en rad bestämmelser i brottsbalken, vilka även direkt eller indirekt får be- tydelse för programinnehållet i radiosändningar m.m. Bl.a. finns straffbe- stämmelser om ärekränkningsbrott; jag återkommer till dem i det följande. Vidare finns straffbestämmelser som har till syfte att skydda det allmänna, t.ex. bestämmelsen i 19 kap. l & om högförräderi. Härtill kan nämnas atti sextonde kapitlet brottsbalken finns bestämmelser om barnpomografibrott (10 a &) och olaga våldsskildring (10 b 5).

I 16 kap. 10 a & brottsbalken kriminaliseras barnpornografi. Där före- skrivs att den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider sådan bild döms, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för bampomografibrott till böter eller fäng- else i högst sex månader. Bestämmelsen omfattar alla typer av bilder, stillbil- der liksom rörliga bilder, tecknade bilder liksom fotografiska bilder och bilder som förmedlas med TV-teknik eller videogram. Det kriminaliserade förfaran- det består i att antingen skildra barn i en pornografisk bild eller att sprida en sådan bild.

I 16 kap. 10 b 5 första stycket brottsbalken föreskrivs att den som i still- bild eller i en film, ett videogram, ett televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring döms, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som i rörliga bilder när- gånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring. I andra stycket straff- beläggs spridning av våldsskildringar som sker av oaktsamhet, dock krävs för ansvar att spridningen sker i yrkesmässig verksamhet eller i förvärvs- syfte. I tredje och fjärde stycket har bestämmelsens tillämpningsområde be- gränsats. En begränsning är att bestämmelserna inte gäller för sådana filmer eller videogram som har godkänts av statens biografbyrå för visning.

4.5. Regler om beriktigande och genmäle m.m.

I såväl EG-direktivet som i konventionen finns bestämmelser om berik- tigande. En utförlig redogörelse för EG-direktivets och konventionens be- stämmelser kommer att lämnas i kapitel 8.

I det följande lämnas en redovisning av den svenska regleringen av frågor om genmäle och beriktigande. Vidare följer en genomgång av vissa andra bestämmelser som berör närliggande områden eller på annat sätt har betydelse för bedömningen av hur en ev. framtida svensk lagstiftning om genmäle och beriktigande skall utformas.

• Sida 67
•  Original

Radiolagen

I 7 & radiolagen sägs atti avtal mellan regeringen och programföretagen får föreskrivas skyldighet att sända beriktigande och genmäle samt skyldighet att sända redogörelse för beslut av radionämnden där nämnden förklarat att pro- gramföretaget brutit mot reglerna i radiolagen eller avtalet med staten. Bestämmelser med den nu angivna innebörden har tagits in i avtalen för Sveriges Radio-koncemen och för Nordisk Television Aktiebolag, som sän- der den tredje marksända TV—kanalen. Dessa skyldigheter skall ses mot bak- grund av dels bestämmelserna i radiolagen att varje programföretag ensamt avgör vad som skall sändas, dels kraven på de nu berörda programföretagen såvitt avser opartiskhet och saklighet. Genmäle respektive beriktigande är re- medier mot partiskhet och osaklighet.

I fråga om marksänd television uppfyller således den nuvarande svenska ordningen väl de krav som ställs i artikel 23 i direktivet, särskilt som de nu berörda reglerna kompletteras av bestämmelser om ärekränkning i 5 kap. brottsbalken.

Bestämmelser om ärekränkning

I brottsbalkens 5 kap. finns straffbestämmelser om ärekränkning.

Ärekränkningsbrotten delas upp i förtal (1-2 åå) och förolämpning (3 $). Dessutom är förtal av avliden (4 &) kriminaliserat. Förolämpning är så till vida en subsidiär brottstyp, att 3 & är tillämplig endast om gärningen ej är be- lagd med straff enligt 1 eller 2 &.

Den brottsliga gärningen vid förtal består i att någon lämnar uppgift som är ägnad att utsätta någon annan för andras missaktning. I lagtexten anges en-, dast en exemplifiering. För straffbarhet krävs dock att det är fråga om en så- dan uppgift som kan dra med sig andras missaktning. Förtal är i princip straffbart, oavsett om beskyllningen var sann eller inte. Härifrån finns ett be- tydelsefullt undantag vilket jag återkommer till i det följande.

Förtal måste rikta sig mot en människa. Bestämmelserna om ärekränkning avser enligt sin ordalydelse uttalanden som riktar sig mot viss person. Straffrättskommittén föreslog att ett liknande skydd för juridiska personer skulle införas, men det gjordes inte. Detsamma gällde kommitténs förslag om ekonomiskt förtal (Beckman m.fl. Kommentar till brottsbalken del 1 femte upplagan s. 227).

Talan om ansvar för en ärekränkning som riktats mot en juridisk person eller annan kollektiv enhet kunde enligt äldre rätt föras om någon enskild per- son inom kollektivet kunde anses utpekad genom ärekränkning; denne kunde då föra talan om ärekränkning för egen del (jfr. NJA 1950 s. 250). På grund av att en särskild bestämmelse om ärekränkning mot kollektiva enheter saknas måste huvudregeln i l & tolkas något extensivt. I anslutning till äldre rättstill-

• Sida 68
•  Original

lämpning bör sålunda huvudregeln anses tillämplig på sådana yttranden som formellt avser t. ex. en juridisk person, en kår, invånarna i ett hus eller annan grupp men som måste förstås så att en eller flera bestämda personer därige- nom utpekas. (Se a.a. s. 229231.)

Uppgiften skall lämnas till någon annan än den beskyllde. Det förutsätts inte för ansvar att uppgiftslämnaren riktat sig till tredje man, utan detär till- räckligt att tredje man är närvarande. Brottet är fullbordat så snart uppgiften har kommit till tredje mans kännedom (aa. s. 231).

Med att en uppgift lämnas avses såväl det fall att gärningsmannen själv framställer uppgiften i fråga som det fall att han fortsprider en uppgift som han på ett eller annat sätt fått kännedom om. Framställandet och fortspridan- det kan ske på olika sätt, t.ex. i ett TV-program. Vid förtal är det den ärekrän- kande uppgiftens innehåll och inte sättet för dess lämnande som är av avgö— rande betydelse. Förtal i massmedier är dock ofta att bedöma som grovt (jfr NJA 1976 s. 150).

Förtal omfattar enligt brottsbalken inte endast uppgifter om en bestämd gärning eller omständighet utan även mera allmänna ärekränkande omdömen. För straffbarhet enligt l & förutsätts dock, att fråga är om uttalanden med viss bestämdhet. Det skall vara fråga om vad som kan sägas vara en uppgift, inte ett blott värdeomdöme. Enligt Jareborg (Se Jareborg Brotten första häftet, Grundbegreppen, Brotten mot person s. 254) krävs att påståendet har en så- dan bestämdhet, att påståendets sanningshalt kan prövas.

För straffbarhet förutsätts slutligen, att uppgiften är av nedsättande beskaf- fenhet. Den skall vara ägnad att utsätta den beskyllde för andras missaktning (se Brottsbalkskommentaren del 1 s. 233).

Det nu beskrivna brottsområdet inskränks väsentligt genom en regel i 1 & andra stycket om yttrandefrihet vid intressekollisioner och andra privilegie- rade situationer. Den som lämnat en kränkande uppgift är fri från ansvar om han var skyldig att uttala sig eller om det eljest med hänsyn till omständighe- terna var försvarligt att lämna uppgift i saken. I båda fallen måste han dock visa att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den.

Enligt 5 kap. 3 & brottsbalken döms den som smädar annan genom krän- kande tillmälen eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom, om gärningen ej är belagd med straff enligt 1 eller 2 55, för föro- lämpning till böter. Är brottet grovt döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Utmärkande för förolämpningsbrottet är att uttalandet riktar sig till den be- rörda personen själv. Med förolämpning avses sådana handlingar som uteslu- tande är ägnade att såra annans ärekänsla, hans subjektiva ära.

Förtal av avliden medför ansvar enligt bestämmelserna om förtal och föro- lämpning, om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omstän—

• Sida 69
•  Original

dighetema i övrigt, kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den av- lidne.

Ärekränkningsbrotten får i norrnalfallen inte åtalas av annan än måls- ägande.

I fråga om tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott är endast justitiekanslern behörig att väcka allmänt åtal.

Marknadsföringslagstiftningen

Det bör redan nu anmärkas att EG-direktivets och TV-konventionens be- stämmelser om beriktigande inte torde avse marknadsföringsåtgärder. Härför talar den omständigheten att det inom den europeiska ekonomiska gemen- skapen finns ett annat direktiv (84/450) om vilseledande reklam. I fråga om TV-konventionen får det anses framgå av dess systematik att bestämmelserna om genmäle och beriktigande inte avser marknadsföringsåtgärder. Jag kommer att närmare beröra dessa frågor i kapitel 8.

Marknadsföringslagen har bl.a. till syfte att ge näringsidkare ett skydd mot otillbörliga marknadsföringsåtgärder (l & marknadsföringslagen, MFL). Uppgiften att skydda näringsidkare mot denna form av otillbörlig konkurrens har övertagits från lagen mot illojal konkurrens.

I 2 & marknadsföringslagen finns generalklausulen mot otillbörlig mark- nadsföring intagen. Där föreskrivs: "Företaget näringsidkare vid marknads- föring av vara, tjänst eller annan nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företaga annan liknande handling."

Bakom generalklausulens utformning ligger lagstiftarens syfte att säker- ställa att reklam och annan marknadsföring bedrivs med tillbörliga metoder (Bernitz, U, Svensk marknadsrätt, 2:a uppl. s. 143). Generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring har emellertid också som självständigt syfte att ge näringsidkare skydd mot otillbörliga marknadsföringsåtgärder. Det är här fråga om två skilda typer av skydd, nämligen

1. skydd för enskilda, konkurrerande, näringsidkare mot otillbörliga marknadsföringsåtgärder, t. ex. vilseledande om kommersiellt ursprung eller vilseledande eller misskrediterande uttalanden om en konkurrents produkt och

2. skydd för näringsidkare som kollektiv, t.ex. vilseledande reklam riktade till näringsidkare (a.a. s. 143).

Det centrala vid tillämpningen av generalklausulen är att bedöma när en marknadsföringsåtgärd är att anse som otillbörlig. Ett förbud kan meddelas så snart ett förfarande objektivt sett är att bedöma som otillbörligt i generalklau- sulens mening. Det krävs alltså inte uppsåt eller vårdslöshet från den handla- des sida (a.a. s. 144).

• Sida 70
•  Original

Vid den konkreta tillämpningen av generalklausulen mot otillbörlig mark- nadsföring framstår kravet på vederhäftighet som det centrala. Detta innebär att en marlmadsföringsåtgärd inte får vara ägnad att vilseleda. Häri ligger inte endast att åtgärden inte får verka vilseledande i sakfrågor utan också att den inte får ha en förvillande utformning (a.a. s. 147). Vanligen gäller ovederhäf- tig marknadsföring en näringsidkares egna erbjudanden men den kan även avse en annan näringsidkares vara eller tjänst, i regel en konkurrents. En all- män förutsättning för att ett ingripande skall kunna ske enligt marknadsfö- ringslagen är dock att uppgiften är ägnad att påverka efterfrågan på en viss vara, tjänst eller nyttighet.

Om en näringsidkare använder uppsåtligt vilseledande framställning i marknadsföring, kan han åtalas vid allmän domstol enligt 6 & marknadsfö- ringslagen.

Generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring ger näringsidkare ett visst skydd mot misskreditering (nedsvärtning) från andra näringsidkares sida. Det grundläggande kravet på vederhäftighet gäller också uppgifter som avser annans näringsverksamhet (a.a. s. 163).

Det är också möjligt att gripa in enligt 2 & MFL mot framställningar som innehåller sakriktiga uppgifter men som är utformade på ett sätt som onödigtvis misskrediterar ett konkurrerande företag, förutsatt att uppgifterna avser kommersiella förhållanden (se a.a. s. 163 och prop. 1970:57 s. 71).

Såsom misskrediterande har fällts en broschyr där ett konkurrerande iso- lerrnaterial framställts som brandfarligt och en annons där en konkurrerande produkt påståtts dumpats bort p.g.a. dålig passning, form och kvalitet (MD 1985121 Rockwool och MD 1985z26). Förlöjligande bilder m.m. av konkurrerande produkter har också ansetts misskrediterande (mikrodatorer MD 1983z8).

Det är endast om en näringsidkare bryter mot en av straffbestämmelsema i 6-8 åå MFL eller ett enligt generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring redan meddelat förbud eller förbudsföreläggande som en konkurrent kan få skadestånd. Detta kan avse liden förrnögenhetsskada och talan förs vid allmän domstol (se 19 & MFL och a.a. s. 200 samt SvJT 1978 rf s. 37 tidningen VI).

• Sida 71
•  Original

6.1. Inledning

Den europeiska konventionen om gränsöverskridande television kräver att den reklam som förekommer i TV skall vara hederlig och inte vara vilsele- dande eller på annat sätt strida mot konsumenternas intressen (artikel 11:1 och 2).

Vidare får reklam som riktar sig till barn eller där barn förekommer inte in- nehålla något som skadar deras intressen, och reklamen skall ta hänsyn till barns särskilda känslighet (artikel 1123).

I EG-direktivet finns bestämmelser av likartat slag. Jag kommer senare att belysa såväl konventionens som direktivets bestämmelser, bl.a. i kapitel 8.

Motsvarande krav som i konventionen återfinns i vår nationella lagstift- ning, främst marknadsföringslagen (1975: 1418, MFL).

I radiolagsutredningens delbetänkande (SOU 1990:7) Lagstiftning för re- klam i svensk TV finns en närmare redogörelse för MFL:s syfte, uppbyggnad och tillämpning. Utförliga redogörelser har i den här betänkandet lämnats be- träffande dels reklamens förhållande till yttrandefrihetsgrundlagen i avsnitt 4.3.3, dels censurförbudet i radiolagen i avsnitt 5.1.3. Därför nöjer jag mig nu med att kortfattat beskriva MFL:s regelsystem. I stället ägnar jag större uppmärksamhet åt MFL:s tillämplighet på marknadsföring med internationell anknytning. På samma sätt beskriver jag de s.k. alkohol- och tobaksreklam- lagarna som nära anknyter till MFL. Innan jag behandlar MFL:s regelsystem ur den nyss angivna synvinkeln vill jag dock i korthet erinra om MFL:s för- hållande till yttrandefrihetsgrundlagen och radiolagen.

Som har berörts i redogörelsen i avsnitt 4.3.3 är det tillåtet för en myndig- het att förbjuda ett upprepande av viss kommersiell reklam därför att denna strider mot marknadsföringslagen. Sådana åtgärder är tillåtna vid sidan av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen på grund av att dessa författningars syfte inte omfattar att värna begagnande av de skyddade medi- erna som medel i den enskilda näringsverksamhetens tjänst (jämför avsnitt 4.3.3).

I avsnitt 5.1.3 har jag redogjort för att radiolagens censurförbud ändrades i samband med att reklam tilläts i svensk marksänd TV. 1 19 & sjätte stycket radiolagen klargörs att föreskrifterna i marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkohol- drycker, lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror och produktsäkerhetslagen (1988:1604) gäller också i fråga om sådan marknadsföring som sker i radio eller TV.

• Sida 92
•  Original

6.2. Marknadsföringslagen

MFL har till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med nä- ringsidkares marknadsföring av varor, tjänster eller andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillböng mot konsumenter eller näringsid— kare (1 å).

MFL är alltså tillämplig på näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter (1, 2, 3 och 6 && MFL).

Med marknadsföring avses åtgärder som syftar till att främja avsättningen av varor o.s.v. Detta medför att inköps- eller andra anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas "bakåt" mot leverantörer, kreditgivare eller arbetssökande faller utanför lagen (prop. 1970:57 s. 64).

Naturligtvis innebär den angivna begränsningen också att MFL inte gäller åsiktsreklam och liknande. MFL:s marknadsföringsbegrepp är i nu aktuellt hänseende betydligt snävare än det reklambegrepp som används i TV-kon- ventionen. Konventionens reklambegrepp är vidsträcktare på så sätt att det avser både avsättningsfrämjande meddelanden och meddelanden som har an- nat syfte, tex. åsiktsreklam (se SOU 1990:7 s. 57 f.). Å andra sidan sträcker sig MFL i det avseendet längre än TV-konventionen, att lagen i fråga om re- klam i ett massmedium inte är begränsad till sådan reklam som sker mot be— talning eller annat vederlag. MFL är därigenom tillämplig även vid s.k. egen- reklam.

MFLzs materiella regler är framför allt tre generalklausuler som i allmänna ordalag anger vad en näringsidkare skall iaktta i sin marknadsföring. Generalklausulerna behandlar otillbörlig marknadsföring (2 5), informations- skyldighet (3 5) och produktotjänlighet (4 5).

Mest central är generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring. Den in- troducerades genom 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring. Den lyder:

Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller nä— ringsidkare, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta där- med eller att företaga annan liknande handling. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidka— res vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till hand— lingen.

Såsom generalklausulen är utformad är den tillämplig på alla slag av re- klam och andra marknadsföringsåtgärder och på alla slag av medier.

Under senare år har MFL kompletterats av ett flertal föreskrifter i andra la- gar som uttryckligen hänvisar till MFL:s generalklausuler. Som exempel kan nämnas reglerna i de två speciallagarna om marknadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror, lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsfö- ring av alkoholdrycker resp. lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om

• Sida 93
•  Original

marknadsföring av tobaksvaror. En handling som strider mot bestämmelserna i dessa lagar skall enligt en särskild föreskrift i lagarna anses vara otillbörlig marknadsföring vid tillämpning av MFL. Regler av denna typ, som konkret anger att vissa förfaranden skall anses strida mot en generalklausul i MFL, finns också i konsumentkreditlagen (1977:981) och konsumentförsäkringsla- gen (1980138). Enligt de båda sistnämnda lagarna skall MFL:s regler om un— derlåtenhet att lämna information tillämpas i fråga om underlåtenhet att lämna viss information rörande konsumentkrediter resp. konsumentförsäkringar. Samtliga regler har alltså det gemensamt att de är sammankopplade med över- vaknings- och sanktionssystemet enligt MFL.

Utgångspunkten för marknadsföringslagens tillämpningsområde är givet- vis att lagen är avsedd att reglera förhållanden inom Sveriges gränser. Det står vidare klart att utländska företag, som bedriver näringsverksamhet på den svenska marknaden, är skyldiga att rätta sig efter svenska lagar och bestäm- melser likaväl som inhemska företag.

En fråga är vilket tillämpningsområde den marknadsföringsrättsliga lag- stiftningen kan anses ha när det gäller marknadsföringsåtgärder med inter- nationell anknytning. En annan fråga är i vad mån reklam i satellit-TV som härrör från något annat sändarland än Sverige faller under MFL:s bestämmel- ser. Departementschefen tog upp den förstnämnda frågan i förarbetena till 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring. Vad han konkret behandlade var reklam i utländska tidningar, inte TV-sändningar. Departementschefen an- förde följande i specialmotiveringen till 1 åMFL (prop. 1970:57 s. 92 f.) om generalklausulens tillämplighet vid marknadsföringsåtgärder med internatio- nell anknytning:

Generalklausulen ärinte formellt begränsad till vad som skeri Sverige. Vad beträffar frågan om dess tillämpning på marknadsföringsåtgärder med internationell anknytning vill jag anföra följande. Huvudsyftet med den föreslagna lagstiftningen är att sörja för att vissa normer iakttas inom reklam och marknadsföring på den svenska marknaden. Av- görande för om generalklausulen skall tillämpas på en viss åtgärd bör därför vara om åtgärden är inriktad på en svensk publik. Var åtgärden har företagits är däremot i princip utan betydelse. Generalklausulen bör sålunda kunna tillämpas exempelvis i fråga om reklarnmaterial som har producerats i utlandet och därifrån distribuerats till mottagare i Sverige. Detta bör gälla vare sig reklamen är särskilt inriktad på Sverige eller vänder sig till en internationell publik, däribland den svenska. Om däremot reklamen i och för sig avser bara en viss utländsk marknad bör generalklausulen inte anses tillämplig. Det bör sålunda inte vara möjligt att ingripa mot en annons i en utländsk tidning, vilken inte primärt är avsedd för spridning i andra länder, även om vissa exemplar av tid- ningen skulle förekomma här i landet Det nu sagda gäller även åtgärder som vidtas av svenska företag.

Det sagda innebär att generalklausulen i och för sig kan tillämpas även på handlingar som företas utanför Sveriges gränser. De praktiska

• Sida 94
•  Original

möjligheterna att i sådana fall nå den ansvarige med delgivning av ett vitesföreläggande eller att verkställa ett beslut om utdömande av vite torde emellertid vara begränsade.

Marknadsdomstolen har i ett antal fall tillämpat generalklausulen mot nä- ringsidkare som haft säte i annat land men som bedrivit verksamheti Sverige eller riktad mot Sverige. Ingripanden har emellertid endast riktat sig mot dan- ska och finska näringsidkare. Förbuden har sällan förenats med vite. (MD 1973:3, 1973:11, 1973z24, l973:28, 19753, 197824, 1982z4).

I propositionen 1990/91:149 om radio- och TV-frågor tog departements- chefen upp frågan om marknadsföringslagens tillämplighet beträffande re- klam i TV som har internationell anknytning. Departementschefen knöt an till det föregående citatet och yttrade följande i den allmänna motiveringen (s. 114 f.):

Beträffande reklam i TV kan av detta uttalande dras en alldeles bestämd slutsats: generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring är inte till- lärnplig på TV-reklam som inte kan tas emot i Sverige utan bara av TV- tittare i andra länder.

Så snart TV-reklam kan tas emot i Sverige bör man enligt min me- ning ställa frågan om reklaminslaget kan anses riktat till Sverige eller till en internationell publik, däribland den svenska. Vid en sådan bedöm- ning har man inte anledning att fästa avgörande vikt vid huruvida sändningen som sådan enligt internationella telekonventionens regelsys- tem är avsedd att tas emot i Sverige eller kan tas emot här endast på grund av tekniskt ofrånkomligt "överspill". Vid bedömningen blir där— med frågor av typ radiofrekvens, slag av satellit och sändningens styrka bara några — ofta kanske mindre väsentliga — tolkningsdata bland andra.

Beträffande reklam i utländska sändningar vill jag också betona, att det inte finns anledning att använda generalklausulen mot all reklam som skulle kunna träffas av den. I första hand finns det skäl för KO att uppmärksamma svenska annonsörers verksamhet med inriktning på den svenska marknaden. Och därnäst sådan reklam av utländska an- nonsörer av vilken det framgår att svenska TV-tittare hör till målgrup- pen.

En särskild omständighet som bör understrykas är den innebörd man bör tillägga den europeiska TV—konventionen och att detta förhållande medför att vi bör iaktta försiktighet när det gäller att använda gene- ralklausulen mot reklam i utländska TV-sändningar.

Konventionen innebär en maning till försiktighet i det nu berörda hänseendet beroende på det sätt som den har bestämt vilken stat som ansvarar för att konventionen följs. Konventionen lägger detta ansvar på den sändande staten (artikel 5).

Det bör också nämnas att professor Ulf Bemitz i sin rapport är 1988 till Nordisk Embetsmannskomité for konsumentspörsmål, "Marknadsrättslig kontroll av reklam-TV", drar den slutsatsen av lagförarbeten och praxis att

• Sida 95
•  Original

MFL är tillämplig på satellit-TV-reklam från utländska sändare som är helt eller delvis inriktade på en svensk publik.

Av det nu anförda framgår att marknadsföringslagen kan anses vara till- lämplig på satellit-TV-reklam som är helt eller delvis inriktad på en svensk publik och detta oberoende av varifrån sändningen utgår.

En annan fråga är mot vem ingripande kan ske. Generalklausulen anger tre kategorier, nämligen

l. näringsidkare som vid marknadsföring företar reklamåtgärd eller annan handling som är otillbörlig,

2. anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares väg- nar och

3. var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till handlingen.

Ingripanden mot otillbörlig marknadsföring sker i första hand mot det fö- retag som marknadsför varan eller tjänsten, dvs. annonsören. Är det fråga om en inhemsk annonsör föreligger knappast något problem. Så är inte heller fallet om annonsören är i Sverige eller har ett dotterbolag eller annan likartad företrädare i Sverige och företrädaren tar del i marknadsföringen.

Det är vidare möjligt att ingripa mot medverkande såsom annonsbyråer och medieföretag.

Möjligheterna att nå utländska företag utan närmare anknytning med svensk jurisdiktion är begränsade. Det torde förutsätta att företagen frivilligt underkastar sig svensk jurisdiktion.

6.3. Alkohol- och tobaksreklamlagarna

Det har införts särskild lagstiftning rörande marknadsföring av alkohol och tobaksvaror. Dessa bestämmelser finns i lagen (1978:763) med vissa be- stämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker (alkoholreklamlagen) och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror (tobaksreklamlagen).

Lagarna gäller näringsidkares marknadsföring som avser alkoholdrycker och tobaksvaror och som vänder sig till konsumenter (l 5 första stycket alko— holreklamlagen resp. 1 & tobaksreklamlagen).

Med alkoholdrycker avses spritdrycker, vin, starköl och öl i den betydelse dessa beteckningar har i lagen (l977z292) om tillverkning av drycker, m.m. (1 & andra stycket alkoholreklamlagen).

Öl är enligt den i alkoholreklamlagen åsyftade lagen en maltdryck, vars al- koholhalt överstiger 1,8 men ej 2,8 viktprocent. Utanför alkoholreklamlagens reglering faller därför lättöl, som får innehålla högst 1,8 viktprocent alkohol.

• Sida 96
•  Original

Det anförda betyder att begreppet alkoholdrycker i alkoholreklamlagen har en något snävare innebörd än uttrycket " alcoholic beverages" i den europeiska konventionen om gränsöverskridande television.

Med tobaksvara avses enligt vad departementschefen uttalade i specialmo- tiveringen till 1 & tobaksreklarnlagen (prop. 1977/78:178 s. 54) en vara som till någon del innehåller tobak och som är avsedd att brukas som njutnings- medel, även exempelvis tuggtobak och snus. Begreppet tobaksvara är därför identiskt med uttrycket "tobacco products" i konventionen.

Alkohol- och tobaksreklamlagarna har knutits an till MFL:s regelsystem. En handling som strider mot lagarna skall — enligt en särskild bestämmelse i vardera lagen — vid tillämpning av MFL anses vara otillbörlig mot konsumen- ter (3 5 alkoholreklamlagen resp. 4 & tobaksreklamlagen).

Grundregeln i alkohol- och tobaksreklamlagarna är att — med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av alkohol och tobak — särskild mått- fullhet skall iaktagas vid marknadsföringen av sådan varor. Därvid gäller sär- skilt att reklam— eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är på- trängande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol eller to- bak (2 5 första stycket resp. 2 5). Departementschefen uttalade i propositio- nen (prop. 1977/78:178 s. 31) med förslag till lagstiftning om marknadsfö- ring av alkoholdrycker och tobaksvaror att reklam i TV är ett exempel på en sådan reklarnforrn som är påträngande m.m. Följaktligen skall vid tillämpning av MFL reklam i TV för alkohol och tobak anses vara otillbörlig mot konsu- menter; marknadsdomstolen har därför rätt att förbjuda sådan reklam.

I avsnitt 6.2 har behandlats frågan vilken tillämplighet MFL:s generalklau- sul mot otillbörlig marknadsföring har när en marknadsföringsåtgärd har in- ternationell anknytning.

Frågan om sådana marknadsföringsåtgärder tilldrog sig intresse också vid tillkomsten av alkohol- och tobaksreklamlagarna.

Tobaks- och alkoholreklamutredningen föreslog att det uttryckligen skulle föreskrivas att lagstiftningen endast gällde näringsidkares marknadsföring till konsumenter inom landet. Enligt utredningen (SOU 1976:63 s. 197) borde lagstiftningen inte gälla svenska Säljares marknadsföring för export.

Departementschefen anförde i den allmänna motiveringen till förslaget om lagstiftning i ämnet att han delade den uppfattning som uttalats av utredningen (prop. 1977/78:178 s. 27). Särskilt behandlade han annonser i utländska tid- ningar. Han uttalade (s. 35) att annonsförbudet i princip inte skulle gälla "den annonsering som förekommer i utländska tidskrifter utan inriktning på Sverige...".

Vidare anförde departementschefen i specialmotiveringen (s. 48, jfr. s. 54) att syftet med lagstiftningen var att "sörja för att vissa normer iakttas beträf- fande marknadsföringen på den svenska marknaden". Han fortsatte:

Tillämpningsområdet är härvid detsamma som gäller för marknadsfö— ringslagen. Utanför faller således svenska näringsidkares marknadsfö-

• Sida 97
•  Original

ring på utländska marknader. Var marknadsföringsåtgärdema har sitt ursprung saknar däremot i princip betydelse. Bestämmelserna bör såle- des kunna tillämpas även exempelvis i fråga om reklammaterial som har producerats i utlandet och därifrån distribueras till konsumenter inom landet. Detta bör gälla vare sig reklamen är särskilt inriktad på svenska konsumenter eller vänder sig till en internationell publik, däribland den svenska. Om däremot reklamen i och för sig avser bara en viss utländsk marknad bör bestämmelserna inte anses tillämpliga. Det bör sålunda inte vara möjligt att ingripa mot en annons i en utländsk tidning, vilken inte primärt är avsedd för spridning i andra länder, även om vissa ex- emplar av tidningen skulle förekomma här i landet. Vad som nu har sagts bör gälla även beträffande marknadsföringsåtgärder som vidtas av svenska näringsidkare. Beträffande det nu sagda vill jag för övrigt hänvisa till vad som uttalades under förarbetena till 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring (prop. 1970:57 s. 92 f.).

Beträffande annonsering i utländska tidningar framhölls i specialmotive— ringen även (s. 53, se också 3. 54) att annonsförbudet "i princip inte kommer att träffa sådana tidningar som är avsedda för spridning huvudsakligen utom Sverige".

Marknadsdomstolen har i ett år 1989 meddelat beslut tagit ställning till hur alkohol- och tobaksreklamlagarna bör förstås i fråga om marknadsföringsåt- gärder i en tidskrift med internationell anknytning (MD 1989:6, KO mot SAS).

Fallet gällde SAS engelskspråkiga tidskrift Scanorama som sprids till flyg- resenärerna. Tidskriften kommer ut med 10 nummer per år. Upplagan är ca 140 000 exemplar per nummer. Av dessa sprids ca. 10 000 exemplar eller omkring 7 % i Sverige och resten på SAS utrikeslinjer. Tidskriften trycks i Sverige.

KO vände sig mot den alkohol- och tobaksreklam som förekom i tidskrif- ten. Han yrkade vitesförbud för SAS att fortsätta att göra sådan reklam.

SAS vitsordade att reklamen inte stämde överens med alkohol- och tobaks- reklamlagarna. SAS menade emellertid att Scanorama inte var underkastad lagarnas restriktioner.

Marknadsdomstolen gav SAS rätt. Efter att ha redovisat vad som sägs i motiven till lagstiftningen yttrade domstolen:

De uttalanden för vilka här redogjorts framstår inte som helt entydiga. Klart är emellertid att lagreglema inte avsetts bli tillämpade på viss re- klam i "utländska" tidningar, som förekommer i Sverige. Det får antas att detta undantag från reglerna gjorts främst för att tillgodose det prin- cipiella intresset av att vi i Sverige skall kunna ta del av tidningar som har spridning i andra länder och som, utan undantaget, inte skulle vara tillgängliga här. Marknadsdomstolen har att pröva ärendet mot bak- grund av den aktuella lagstiftningens ändamål och de berörda uttalan- dena i lagmotiven. Syftet med lagstiftningen är att sörja för att vissa normer iakttas på den svenska marknaden. Avgörande för om lagreg-

• Sida 98
•  Original

lerna skall tillämpas på en viss åtgärd är om åtgärden är inriktad på en svensk publik och den svenska marknaden. Motivuttalandena om "utländska" tidningar måste bedömas med denna utgångspunkt. Det kan således inte vara avsett att frågan om vad som i detta sammanhang är utländska tidningar skall avgöras efter orten för tidningens tryckning eller i övrigt på formell tryckfrihetsrättslig grund. Avgörandet måste i stället grundas på en helhetsbedömning av omständigheterna i det en- skilda fallet.

Scanorama är en tidning för passagerare på flygplan. Tidningar av samma typ förekommer allmänt inom flygtrafiken världen över och har en påtagligt intemationell karaktär. Scanorama är avsedd för spridning huvudsakligen på flygplan i internationell trafik och endast en mindre del av upplagan sprids inom Sverige. SAS har gjort gällande att även den del av upplagan som sprids i Sverige huvudsakligen är inriktad på utländska resenärer. Att så skulle vara fallet har inte bestritts av K0 och anledning saknas att ifrågasätta riktigheten härav. Tidningen är helt engelskspråkig, vilket i sig talar emot att den är riktad till en svensk publik. Tidningens innehåll måste också allmänt bedömas vara avsett väsentligen för utländska läsare. De påtalade annonserna ärinte heller utformade med särskild inriktning på svensk publik eller den svenska marknaden.

Med hänsyn till det anförda finner marknadsdomstolen att ingripande enligt reklamlagarna inte kan ske mot den reklam ärendet gäller.

6.4. Marknadsföring av läkemedel

Läkemedelsinforrnationen regleras dels genom bestämmelser i läkemedelsför— ordningen (1962z701) dels genom marknadsföringslagen. Marknadsföringen granskas därför av såväl läkemedelsverket som konsumentverket/konsument- ombudsmannen.

Läkemedelsindustrin har därtill utfärdat egna regler för marknadsföringen av läkemedel. Jag återkommer till dessa regler i det följande. Läkemedels- industrins egna etiska granskningsorgan är Nämnden för Bedömning av Läkemedelsinfonnation och Läkemedelsindustrins informationsgransknings- man.

Jag vill också erinra om att regeringen genom beslut den 20 februari 1992 beslutat om remiss till lagrådet avseende förslag till ny läkemedelslag m.m. Förslagen bygger på ett betänkande av 1983 års läkemedelsutredning SOU 1987:20 Läkemedel och hälsa samt en av socialdepartementet i juli 1991 upprättad promemoria. Förslaget innebär bl.a. att det i framtiden inte skall vara möjligt att återkalla registrering av läkemedel p.g.a. att marknads- föringen bedömts som icke godtagbar.

Enligt 15 & tredje stycket läkemedelsförordningen kan registrering av lä- kemedel återkallas bl.a. om specialiteten är föremål för reklam som innefattar

• Sida 99
•  Original

oriktig, starkt överdriven eller vilseledande uppgift om specialitetens verkan eller egenskaper i övrigt.

Av läkemedelsverkets råd och anvisningar framgår bl.a. att all läkemedels- reklam skall vara förenlig med god sed och att stötande formuleringar och smaklös utformning inte får förekomma. Läkemedelsreklam skall vidare vara vederhäftig och får ej innehålla framställningar i ord eller bild, som direkt el- ler indirekt — genom antydningar, utelämnanden eller oklart framställningssätt — är ägnad att vilseleda. Den katalogtext som gäller läkemedlet utgör grunden för reklamen. Alla uppgifter i reklamen måste kunna styrkas. I reklamen bör huvuduppgiften läggas vid förmedling av faktauppgifter. Allmänt forrnule- rade värderingar bör användas endast med återhållsamhet. Rimlig balans skall råda mellan uppgifter och påståenden om läkemedlets positiva och negativa verkningar. Läkemedelsreklam skall vara aktuell och lätt att identifiera. Läkemedelsföretaget och/eller ombudet ansvarar för sin läkemedelsreklam i dess helhet.

Marknadsföringslagens system, som alltså även är tillämpligt för läkeme- del, har beskrivits i avsnitt 6.2.

Läkemedelsbranschens egna regler, som i nuvarande utformning har till- lämpats sedan den 1 januari 1990, är uppdelade i två avdelningar. Reglerna i den första avdelningen avser direkt den läkemedelsinforrnation som riktas till läkare och annan medicinsk personal. Indirekt uttrycker dessa regler också det ansvar som läkemedelsföretagen har gentemot allmänheten som läkeme- delskonsument. I den andra avdelningen finns regler som direkt avser läke- medelsinforrnation till allmänheten. I fråga om receptbelagda läkemedel får sådan information ske endast i den utsträckning som läkemedelsverket med- ger det.

I reglerna behandlas läkemedelsinforrnationens innehåll, utformning och spridning. Krav ställs beträffande bl.a. saklighet, vederhäftighet och jämfö- rande information. Kravet på saklighet innebär bl.a. att läkemedelsinforma- tionen skall innehålla meningsfulla och balanserade sakuppgifter som i erfor- derlig mån avser både läkemedlens positiva och deras negativa egenskaper. Den katalogtext som enligt FASS och FASS VET gäller för ett läkemedel ut- gör den sakliga utgångspunkten för informationen om läkemedlet.

Informationen får endast avse läkemedel som registrerats av läkemedels- verket. Den får inte innehålla andra indikationer eller doseringar än dem som läkemedelsverket godkänt för läkemedlet. Läkemedelsinformationen skall vara förenlig med goda seder och god smak. Stötande framställningar får inte förekomma. Kravet på vederhäftighet uttrycks så, att läkemedelsinformatio- nen skall vara vederhäftig och ej får innehålla framställning i ord och bild som direkt eller indirekt — genom antydningar, utelämnanden, överdrifter eller oklart framställningssätt — är ägnad att vilseleda. Beträffande jämförande in- formation föreskrivs att läkemedelsinformation, som innehåller jämförelse mellan verkningar, beståndsdelar, behandlingskostnader etc., skall vara så ut-

• Sida 100
•  Original

formad att jämförelsen i sin helhet är rättvisande. Det eller de objekt som in- går i jämförelsen skall vara utvalda på ett rättvisande sätt och skall frarnläggas sakligt och vederhäftigt.

Den statliga granskningen av läkemedelsinforrnationen har i praktiken kommit att inriktas på olika delar av informationen. Läkemedelsverket gran- skar sålunda huvudsakligen reklam i fackpress och direktreklam till läkare samt sjukvårds- och apotekspersonal. Läkemedelsverkets råd och anvisningar säger nämligen att reklam för receptbelagda läkemedel inte får riktas till all- mänheten.

Konsumentverket/KO inriktar sin granskning företrädesvis på reklam till allmänheten i dags- och veckopress, på offentlig plats o.dyl.

Nämnden för bedömning av läkemedelsinforrnation bedömer frågor som rör läkemedelsföretagens information samt andra affärsetiska frågor i förbin- delse med företagens marknadsföring, både den marknadsföring som riktas till läkare, tandläkare, veterinärer, farmacevter eller annan personal inom svensk sjukvård, hälsovård eller läkemedelsdistribution och den som riktas till allmänheten. Om en anmäld informations- eller annan marknadsföringsåt- gärd finnes vara uppenbart stridande mot god affärssed och det måste anses vara av synnerlig vikt från allmän synpunkt att åtgärden upphör eller dess upprepande hindras, kan nämnden i avvaktan på ärendets slutliga avgörande anmoda det anmälda läkemedelsföretaget att genast upphöra med åtgärden eller eljest företa viss handling till förebyggande av att åtgärden fortsätter. Nämnden har också möjlighet att i nämnda frågor avge yttranden och vägle— dande utlåtanden.

Läkemedelsindustrins informationsgranskningsman vakar fortlöpande över läkemedelsföretagens marknadsföringsåtgärder, både sådana som riktas till läkare, tandläkare, veterinärer, farmacevter eller annan personal inom svensk sjukvård, hälsovård eller läkemedelsdistribution och sådana som rik- tas till allmänheten. Övervakningen avser framför allt annonsering och andra skriftliga marknadsföringsåtgärder som riktas till dessa målgrupper. Produktinformationen i FASS, Patient-FASS och FASS VET granskas dock i annan ordning. Finner granskningsmannen anledning ifrågasätta huruvida en viss vidtagen marknadsföringsåtgärd är förenlig med Regler för läkeme- delsinformation eller med praxis hos Nämnden för Bedömning av Läkemedelsinformation skall han påtala åtgärden hos läkemedelsföretaget. Viktigare, tidigare ej lösta frågor skall hänskjutas till nämnden. Bestrider ett företag att anledning finns till anmärkning skall ärendet hänskjutas till nämnden.

Läkemedelsutredningen konstaterar i tidigare nämnda betänkande att den volymmässigt mest omfattande granskningen sker av branschens egna organ samt att konsumentverket/KO inte på eget initiativ tagit upp granskningsären- den eftersom läkemedelsreklamen i jämförelse med annan reklam på hälsoom- rådet ansetts vara av god kvalitet (se SOU 1087220 3. 209).

• Sida 101
•  Original

7.2. Erfarenheter från tillämpningen av 1985 års kabellag

Trots det formella tillståndskravet innebar koncessionssystemet i praktiken etableringsfrihet för nätinnehavare. Tillståndsprövningen avsåg enbart dels om sökanden skulle förväntas fullgöra de ekonomiska förpliktelser som följde med den avsedda verksamheten och dels om sökanden i god tid hade berett dem som berördes av sändningarna tillfälle att framföra sina synpunkter på den avsedda verksamheten. Någon skyldighet för nätinnehavaren att rätta sig efter de framförda synpunkterna avsågs inte med bestämmelsen. Inte i nå- got fall avslogs en tillståndsansökan vid kabelnämndens behandling. Däremot föregicks nämndbehandlingen inte sällan av en ingående skriftväxling mellan nämndens kansli och sökandena om olika kompletteringar av ansöknings- handlingama, i regel avseende informationskravet. Inte heller den i lagen in- skrivna skyldigheten för nämnden att inhämta berörd kommuns yttrande ledde i något fall till att en tillståndsansökan avslogs.

Under de första åren av kabellagens tillämpning dominerades kabelnärnn- dens verksamhet i hög grad av tillståndsärenden. Utifrån kabellagens krav på tillfredsställande information till dem som berördes av den tilltänkta verksam- heten kom frågan om de boendes möjligheter att ha inflytande på införande av kabel-TV att stå i centrum för debatten även kring kabelnämndens tillstånds- prövning. Tack vare att bostadsmarknadens partsorganisationer, Hyresgäs- ternas Riksförbund (HRF) och Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO) respektive Sveriges Fastighetsägarförbund, åren 1987 och 1988 kunnat träffa avtal om riktlinjer vid installation av kabel-TV har kon- cessionsgivningen snabbt avdramatiserats och sedermera snarare uppfattats som ett rent administrativt förfarande jämförbart med en förhandsregistrering av verksamheten. Partsorganisationemas riktlinjer gåri huvudsak ut på att kostnaderna för fastighetsnät, utrustning och basutbud exklusive program- kostnadema är att anse som fastighetskostnader och får debiteras alla boende via hyran eller motsvarande kollektiva avgifter. Kostnader för program- kanaler, dekoderutrustning eller liknande får däremot endast belasta de bo- ende som individuellt har valt att abonnera på ett sådant tilläggsutbud. Skyldigheten för boende att delta i kostnaden för i laga ordning beslutad in— stallation av kabel-TV oberoende av om de vill utnyttja kabel-TV—program- men eller ej har också under år 1989 fastslagits av högsta domstolen avseende såväl boende i hyresrätt som bostadsrätt och samfälligheter (NJA 1989 s. 74).

Under de senaste åren framkom det allt fler klagomål från kabel-TV-tittare mot den bristfälliga ljud- och bildkvaliteten hos de av must carry-regeln be- rörda sändningarna från Sveriges Television, Kanal 1 och TV 2, i många ka- belnät. Problemet har uppmärksammats av Sveriges Television AB som un- der våren 1990 tog initiativ till en arbetsgrupp med flertalet stora nätägare.

• Sida 104
•  Original

Enligt uppgift pågår ett kontinuerligt arbete hos de flesta kabel-TV-bolagen med att identifiera felkällor och nedbringa antalet sändningsavbrott, stör- ningar och bristfälligheter i sändningarna.

Avsaknaden av en fastställd och mätbar standard för ljud- och bildkvalite- ten i TV-sändningama gör det svårt att beivra bristande sändningsteknik med hjälp av must-carry—regeln. Bristerna kan uppträda i begränsade områden eller rentav enskilda hushåll, vilket gör det svårt för en tillsynsmyndighet att konstatera en överträdelse av lagbestärnmelsen om must-carry.

I fråga om andra regler om sändningsvillkor enligt kabellagen har nämn- den endast behövt pröva enstaka ärenden, i regel tolkningstvister avseende i lagen använda begrepp. Exempel härpå var en tvist om tillämpningen av lagen på bostäder som under en del av året används i hotellrörelse (definition av bostäder), frågan om det var tillåtet att vidaresända satellitsändningar mellan olika tillståndsområden genom radiolänk (definition av kabelnät), frågan om samtidig sändning av egensändningar i flera tillståndsområden (definition av begreppet "vid samma tillfälle"), frågan om kanalblandning (definition av ka- nal) och frågan om tillståndsområdets storlek. I sistnämnda frågan avslog ka- belnämnden två ansökningar från lokala kabelsändarföretag om utvidgat till— ståndsområde, i båda fallen avseende storstadsregioner.

Kabelnämnden prövade i något fall frågan om en text-TV-kanal med s.k. rullande textinfonnation var att anse som enkla meddelanden i radiolagens mening. Nämnden fann att enkla meddelanden i detta fall kunde omfatta med- delanden till medlemmarna i en bostadsrättsförening, vissa evenemangstips inom föreningen samt privatannonser avseende t.ex. försäljning av cykel.

Kabelnämnden har endast vid ett fåtal tillfällen prövat om en satellitkanals sändningar inneburit en överträdelse av kabellagens reklambestämmelse.

Åren 1986 och 1987 anmäldes enstaka reklaminslag avseende svenska fö- retag i Sky Channel till kabelnämnden. Nämnden fann i båda fallen att någon överträdelse av reklambestämmelsen inte ägt rum.

Under större delen av år 1988 och i början av år 1989 granskade nämnden sändningarna i den mestadels svenskspråkiga satellitkanalen Scansat TV 3. Genom beslut den 15 februari 1989 fann nämnden att det inte förekommit kommersiell reklam, riktad särskilt till svenska konsumenter, i sådan omfatt- ning att det gav skäl till ingripande.

Under tiden oktober 1989 — april 1990 granskade nämnden sändningarna i den svenska satellitkanalen Nordic Channel. Genom beslut den 20 april 1990 fann nämnden att det under ifrågavarande tid förekommit sådan kommersiell reklam som måste anses vara riktad särskilt till svenska konsumenter. Vad gäller frågan om förbud mot vidaresändning av kanalen med anledning härav fann nämnden vid en sammantagen bedömning att överträdelsen dittills inte varit av sådan art att ett förbud mot vidaresändning av kanalen skulle vara godtagbart ur yttrande- och informationsfrihetssynpunkt. Vad som före-

• Sida 105
•  Original

kommit i ärendet föranledde därför inte någon vidare åtgärd från nämndens sida.

Nämnden behandlade under tiden januari 1986 — februari 1992 samman- lagt 29 ärenden om ifrågasatt överträdelse av kabellagens reklamförbud i egensändningar. I 20 fall rörde det sig om åtta olika lokala kabelsändar- företags sändningar, övriga var sändningar i upplåten kanal på fem orter.

I endast ett ärende fann nämnden att sändningarna ifråga inte innehöll kommersiell reklam. Av de 28 fall där överträdelse konstaterades ledde åtta till ett beslut om sanktion, dvs. återkallelse av tillståndet för lokala kabel- sändarföretag resp. förbud av fortsatta sändningar, för en tid av en månad till sex månader. I samtliga dessa fall hade nämnden i tidigare granskningsären- den konstaterat överträdelse och uppmanat resp. förening att följa kabellagens bestämmelser.

Den mest betydelsefulla förändringen i fråga om tillämpningen av 1985 års kabellagstiftning inträffade på grund av den tekniska utvecklingen på satellit- TV-området. De tidigare använda lågeffektsatellitema, i lagen definierade som satelliter i fast trafik, ersattes successivt med s.k. medeleffekt— respektive högeffektsatelliter som inte kunde klassas som satelliter i fast trafik utan var att anse som direktsändande satelliter och därmed inte längre föll under kabel— lagens tillämpningsområde.

Efter att den första s.k. medeleffektsatelliten, ASTRA 1 A, hade tagits i bruk för vidaresändning av bl.a. den svenskspråkiga programkanalen TV 3, fann kabelnämnden genom beslut den 15 februari 1989 att denna satellit var att betrakta som en direktsändande satellit och inte som en satellit i fast trafik i kabellagens mening. Sändningar från denna satellit fick således vidaresändas i svenska kabelnät utan krav på u'llstånd enligt denna lag. Antalet programka- naler som vidaresändes från ASTRA-satelliten till svenska kabelnät växte un- der åren 1989-90 till knappt tio. Nätinnehavare som begränsade sitt pro- gramutbud till ASTRA-kanaler kunde sålunda bedriva hela sin verksamhet utan att beröras av kabellagens tillståndskrav, av andra bestämmelser i kabel- lagen eller av avgiftsskyldighet enligt lagen (1985: 1061) om avgifter i ären- den om lokala kabelsändningar.

Sedan ytterligare ett antal satelliter med en minst lika stor effekt som ASTRA tagits i anspråk för vidaresändning av prograrrrkanaler till svenska kabelnät under år 1990 fann kabelnämnden genom beslut den 29 november 1990 att även satelliterna Eutelsat II, Intelsat VI, Horizont 7 (14 grader väst, programkanalen Moskva 1), Tele-X samt TV SAT 2 vid tillämpningen av ka- bellagen var att behandla som direktsändande satelliter.

Som konsekvens av denna utveckling uppstod i fråga om lagreglering av satellitsändningar ett helt nytt läge. I stort sett samtliga prograrnkanaler som vidaresändes i svenska kabelnät sändes från någon av de i nämnda beslut an- givna satelliterna. Det fordrades sålunda inte längre några tillstånd till satellit- sändningar enligt 4 5 kabellagen. Den som svarade för vidaresändning av

• Sida 106
•  Original

programkanaler från de tillståndsfria satelliterna behövde inte heller betala nå- gon avgift till kabelnämnden.

Kabelavgiftema upphörde fr.o.m. den 1 januari 1991 också helt att flyta in, medan det under hösten 1990 hade inbetalats ca 11,5 milj. kr. Det fram- tida årliga intäktsbortfallet för statsverket kunde sålunda beräknas till minst 23 milj. kr.

Nästan inga tillståndshavare begärde emellertid avregistrering av sina till- stånd i anslutning till kabelnämndens beslut. En anledning kan ha varit att det stora flertalet tillstånd till satellitsändningar var sammankopplade med tillstånd till upplåtelse av kanal till andra för egensändningar i nätet. Detta tillstånds- krav berördes inte av att satellitsändningama blev tillståndsfria. En annan för- del med ett bibehållet tillståndsbevis kan ha varit att nätinnehavaren när som helst kunde börja vidaresändning av en programkanal från en satellit i fast trafik.

För de nätinnehavare som hade tillstånd till kanalupplåtelse eller enbart ett vilande satellittillstånd kvarstod vissa skyldigheter. Ansvaret att se till att de boende i berörda fastigheter kunde ta emot radioprogram med tillstånd enligt 5 & radiolagen (Sveriges Televisions Kanal 1 och TV 2) samt skyldigheten att kostnadsfritt tillhandahålla en kanal för lokalt kabelsändarföretags sändningar kvarstod liksom skyldigheten att till kabelnämnden rapportera vilka pro- gramkanaler som vidaresändes i nätet

Sammanfattningsvis kan konstateras att en stor del av regelverket enligt 1985 års kabellagstiftning i huvudsak genom den tekniska utvecklingen på satellit—TV-området de facto sattes ur spel. I praktiken kunde sedan november 1990 endast de bestämmelser i kabellagen som avsåg egensändningar i kabel- nät tillämpas.

7.3. Den nya lagstiftningen om kabelsändningar

I den nya yttrandefrihetsgrundlagen föreskrivs att varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att sända radioprogram till allmänheten genom tråd. Den allmänna innebörden av den nya grundlagen har behandlats i kap. 4. För lagregleringen av kabelsändningar innebär grundlagens föreskrift att systemet med tillstånd för vidaresändning och egensändningar i kabelnät inte längre kunde bestå. Även andra begränsningar av sändningsrätten i den tidigare kabellagstiftnin gen måste upphöra.

Regeringen beslutade den 7 november 1991 en proposition (1991/92:53) med förslag till ny lagstiftning för kabelsändningar m.m. Riksdagen antog den 19 december 1991 med anledning av propositionen lagen om kabelsänd- ningar till allmänheten (KU 19, rskr. 110, SFS 1991:2027). Lagen trädde i kraft den 1 januari 1992. Samma dag upphörde lagen (1985:1061) om avgif- ter i ärenden om lokala kabelsändningar att gälla.

• Sida 107
•  Original

I samband med den nya yttrandefrihetsgrundlagen ersattes även de tidigare olika lagarna om ansvarighet i radio- och TV-sändningar med en sammanhål- len följdlagstiftning till yttrandefrihetsgrundlagen. Riksdagen beslutade (prop. 1990/911179, 1991/92zKU7, rskr. 37) sålunda den 5 december 1991 om lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och ytt- randefrihetsgrundlagens områden som också trädde i kraft den 1 januari 1992. Samma dag upphörde lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala ka- belsändningar att gälla.

Liksom den tidigare lagen innehåller den nya lagen om kabelsändningar till allmänheten (kabellagen) föreskrifter för trådsändningar av radioprogram till allmänheten enbart i sådana kabelnät som når fler än 100 bostäder. Vidare gäller inte kabellagen en sändning som helt överensstämmer med en rundra- diosändning enligt 5 & radiolagen om den sänds samtidigt med denna.

Kabellagen utgår som nämnts från yttrandefrihetsgrundlagens princip om etableringsfrihet när det gäller kabelsändningar. Det innebär att den som äger eller på annat sätt förfogar över ett kabelnät eller vissa kanaler i ett kabelnät utan särskilt tillstånd får bedriva vidaresändning av t.ex. satellitprogram eller sända egensändningar. Även andra begränsningar i sändningsrätten har tagits bort i den nya lagen. Sålunda finns inte något hinder för en utlänning att be- driva kabelsändningar, förutsatt att det utses en utgivare som är bosatt i Sverige. Vidare är numera sändningsområdet inte begränsat till högst en kommun. Även en sammanlänkning av olika kabelnät i landet genom radio- sändning är möjlig såväl som fast radiolänkförbindelse eller i förrn av sam- sändning av vissa program i ett flertal kabelnät. Egensändningar får numera också bedrivas i kanaler som i övrigt innehåller vidaresändning av satellitpro- gram eller rundradioprograrn från marksändare.

Någon möjlighet till ingripande mot kabelsändningar genom att förbjuda vidaresändning av vissa satellitkanaler ges inte i den nya kabellagen. Det finns inte heller några regler om innehållet i satellitsändningar.

Däremot föreskriver lagen två skyldigheter för den som äger eller annars förfogar över ett kabelnät där det bedrivs sändningar av annat slag än vidare- sändning från sändare på jordytan, dvs. där det bedrivs vidaresändning av satellitprogram eller egensändningar. N ätinnehavaren är i dessa fall skyldig att dels se till att de boende i fastigheter som är anslutna till hans kabelnät på ett tillfredsställande sätt och utan kosmad för själva mottagningen kan ta emot sådana sändningar som sänds med stöd av 5 & radiolagen och som är avsedda att tas emot i området, och dels kosmadsfritt tillhandahålla en kanal i sitt ka- belnät i varje kommun, där han har ett sådant nät, för egensändningar av te- levisionsprogram från ett eller flera av kabelnämnden utsedda företag (lokala kabelsändarföretag). Om det finns särskilda skäl, får kabelnämnden medge undantag från de nämnda skyldigheterna.

Förstnämnda skyldighet avser utöver Sveriges Radios programkanaler även den nya marksända TV-kanalen TV 4. Den andra skyldigheten avser så-

• Sida 108
•  Original

dana egensändningar i den s.k. lokalkanalen som bedrivs av lokala kabelsän- darföretag. Ett lokalt kabelsändarföretag skall vara en sådan svensk juridisk person som har bildats för att bedriva lokala kabelsändningar och som kan antas låta olika intressen och meningsriktningar komma till tals i sin verksam- het. Kabelsändarföretag förordnas av kabelnämnden för en tid av högst tre år.

Lokala kabelsändarföretag får inte sända reklam. För övriga egensänd- ningar är det enligt den nya kabellagen tillåtet med reklamfinansierade sänd- ningar. Reklam mot vederlag och program mot betalning får endast sändas under annonstid. Reglerna för annonsemas omfattning, inplacering i sänd- ningarna och innehåll är i stort sett identiska med motsvarande regler i radio- lagen, med den huvudsakliga skillnaden att det i kabelsändningar inte finns något förbud mot s.k. åsiktsannonsering. Det finns heller inget förbud mot diskriminering av annonsörer.

Reglerna för annonser i ljudradiosändningar är mindre omfattande. Det gäller inte några särskilda regler för hur annonserna skall placeras i sändning- arna. Reglerna om restriktioner för reklam riktad till barn gäller heller inte ljudradion.

För alla egensändningar gäller att det är tillåtet med sponsrade program. Reglerna om reklam m.m. gäller inte s.k. sökbar text-TV.

Utöver dessa regler innehåller kabellagen begränsande regler i fråga om innehållet i egensändningar. På talan av justitiekanslern kan domstol efter ju- ryprövning meddela sändningsförbud för en tid av högst ett år om det i sändningarna vid upprepade tillfällen förekommit skildringar av sexuellt eller annat grovt våld, pornografi eller hets mot folkgrupp, eller om utbudet varit ensidigt inriktat på våldsskildringar.

Övriga frågor enligt kabellagen prövas av kabelnämnden som får förelägga den som bryter mot bestämmelserna att följa dessa. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Enligt reglerna i lagen (1985:206) om viten skall utdö- mandet av vitet handläggas av länsrätten i Stockholms län.

Verksamheten med kabelsändningar till allmänheten är underkastad yttran- defrihetsgrundlagens ansvarighetssystem. Grundlagen är tillämplig på sänd- ningar av radioprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Med radioprogram avses i grundlagens termi- nologi ljudradio- eller televisionsprogram och vissa andra överföringar. Bestämmelserna om de yttrandefrihetsrättsliga skyldigheterna för den som bedriver egensändning i kabelnät återfinns dels i yttrandefrihetsgrundlagen dels i lagen med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihets- grundlagens områden. Genom en särskild bestämmelse i kabellagen undantas egensändningar i mindre kabelnät från tillämpningen av yttrandefrihetsgrund- lagen med undantag för reglerna om censurförbud och meddelarskydd.

Enligt de nu återgivna reglerna skall den som bedriver sändning av radio- program utse utgivare och anmäla denne till patent- och registreringsverket.

• Sida 109
•  Original

Han skall vidare ombesörja att varje program spelas in och inspelningen be- varas i sex månader.

Begreppet radioprogram i dessa bestämmelser har samma innebörd som i yttrandefrihetsgrundlagen, vilket innebär att även s.k. enkla meddelanden ut- gör radioprogram och är underkastade den nämnda regleringen i fråga om t.ex. skyldigheten att utse utgivare och att spela in programmen.

7.4. Kabel-TV i Sverige — nuläget. Kabelnät

Utbyggnaden av kabel-TV i Sverige till nuvarande nivå har i stort sett skett under den sexårsperiod då 1985 års kabellagstiftning var i kraft. I början av år 1986 — då kabelnämnden började sin verksamhet — fanns endast ca 100 000 bostäder knutna till de ca 40 kabelnät som tillkommit inom ramen för den dittills bedrivna försöksverksamheten. Vid utgången av år 1991 kan antalet bostäder anslutna till sådana nät som tidigare ansågs tillståndspliktiga beräk- nas till ca 1,7 miljoner, vilket motsvarar ca 45 % av samtliga hushåll i Sverige. Den 1 juli 1991, vilket var den sista tidpunkten då nätinnehavarnas rapporteringar kan anses vara tillförlitliga, hade kabelnämnden 462 kabelnät registrerade. Därefter har rapporteringen blivit alltför ofullständig för att kunna ligga till grund för några bedömningar av kabel-TV-utvecklin gen.

Av de nämnda 462 kabelnäten innehades 159 (34 %) av dåvarande tele- verket, numera Svenska Kabel-TV AB, 205 (44 %) av privata kabel-TV-bo- lag (varav 86 av Kabelvision KB och 48 av AB Sweden On Line), 63 (14 %) av bostadsrättsföreningar, samfälligheter m.fl., 28 (6 %) av allmän- nyttiga bostadsbolag och 7 (2 %) av privata fastighetsägare. 212 av landets då 284 kommuner var berörda av dessa kabelnät.

Marknadsandelarna den 1 juli 1991 mellan olika kategorier av nätinneha- vare beräknade efter antalet anslutna bostäder med satellitsändningar var 64 % för televerket, 27 % för privata kabel-TV-bolag (varav 16 procentenheter för Kabelvision KB och 4 procentenheter för AB Sweden On Line), 8 % för all- männyttiga bostadsbolag, drygt 1 % för bostadsrättsföreningar och samfäl- ligheter och mindre än 1 % för privata fastighetsägare. Härvid har alltså inte tagits hänsyn till kabelnät med mindre än 101 bostäder. Någon beräkning av antalet små kabelnät och hushåll med individuell satellitmottagning är inte möjlig utifrån befintlig statistik. Utifrån olika tittarundersökningar kan man dock uppskatta det totala antalet hushåll med satellit-TV till 2,2 — 2,3 miljoner vilket motsvarar knappt 60 % av alla svenska hushåll.

• Sida 110
•  Original

Satellitsändningar i kabelnät

I början av 1992 vidaresändes i svenska kabelnät ca 25 programkanaler från satellit. Sammanlagt sänder dessa kanaler över 300 timmar program under ett vanligt dygn.

I de flesta kabelhushållen kan man som mest få fem svenskspråkiga pro- gramkanaler. TV 4 som numera når ca 50 % av TV-hushållen genom mark- sändning fortsätter även sina satellitsändningar över Tele-X. Därutöver finns ytterligare två svenskspråkiga reklamfinansierade kanaler, TV 3 och TV 5 Nordic. De svenskspråkiga långfilmskanalema Filmnet och TV lOOO-Succé- kanalen finansieras uteslutande med abonnentavgifter. Av de för närvarande elva engelskspråkiga kanalerna är MTV Europe, Super Channel och Eurosport helt reklamfinansierade. MTV Europe har emellertid påbörjat förhandlingar med de svenska kabeloperatörema om abonnentav- gifter. Lifestyle inklusive shoppingkanalen Sell-a-Vision och mu- sikvideokanalen Satellite Jukebox, Screensport, The Childrens Channel, do- kumentärkanalen The Discovery Channel samt nyhetskanalema Cable News Network (CNN) och Sky News finansieras både med reklam och abon- nentavgifter medan BBC World Service TV är helt abonnentfinansierad. Worldnet finansieras av US Information Service.

Övriga kanaler är bl.a. den holländska reklamkanalen Kindemet, den spanska reklamkanalen TVE, den japanska reklamkanalen JSTV samt statsfi- nansierade ryska Horizont, franska TV 5 Europe och turkiska TRT Inter- national.

Lokal-TV

Lokala egensändningar — lokal-TV — i kabelnät bedrivs i dag på 28 orter av lokala kabelsändarföretag, dvs. sammanslutningar som har bildats för att sända lokal-TV och som förutsätts låta olika intressen och meningsriktningar komma till tals i sin verksamhet. Kabelsändarföretagen kan till formen vara ideella föreningar, stiftelser eller aktiebolag. Inom den kommun där ett kabel— sändarföretag har fått kabelnämndens förordnande (tidigare tillstånd till egen- sändningar) är innehavare av kabelnät som når fler än 100 anslutna bostäder med satellitsändningar skyldiga att kostnadsfritt tillhandahålla en kanal i ka- belnätet för kabelsändarföretagets TV-sändningar (den s.k. lokalkanalen). Ortema med av kabelnämnden förordnade kabelsändarföretag är: Järfälla, Botkyrka, Stockholms stad, Södertälje, Uppsala, Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Jönköping, Värnamo, Burlöv, Malmö, Lund, Landskrona, Helsingborg, Göteborg, Uddevalla, Trollhättan, Skövde, Karlstad, Örebro, Västerås, Gävle, Sandviken, Sundsvall/Timrå, Berg, Östersund och Umeå. Sändningsverksamheten i lokal-TV varierar kraftigt från ort till ort. Program med rörliga bilder sänds mellan 1 och 20 timmar per vecka.

• Sida 111
•  Original

Därutöver sänds ibland repriser på veckans program på andra veckodagar. På flera orter sänds kabeltext dygnet runt när inga andra program pågår.

Sammansättningen av de lokala kabelsändarföretagen varierar också starkt I regel har de allmännyttiga bostadsbolagen ett avgörande inflytande i verk— samheten, kommunala förvaltningar utnyttjar lokal-TV för information, ibland direktsänds kommunfullmäktiges sammanträden. Bland andra myn- digheter och institutioner förekommer t.ex. polisen och arbetsförmedlingen. Universiteten medverkar på flera orter aktivt i verksamheten. På några orter förekommer samverkan med skolan och barnomsorgen, vanligtvis medverkar studieförbund och folkhögskolor.

Pingstkyrkan är den religiösa sammanslutning som engagerar sig oftasti lokal-TV, bland de fackliga organisationerna medverkar i första hand olika avdelningar inom LO. Kulturlivets föreningar spelar en mer undanskymd roll, medan idrottsföreningar har stor plats i programverksamheten.

När det gäller medverkan från näringslivet är tidningsföretagen klart domi- nerande, i många fall finns också videoföretag bland intressenterna, i övrigt skilda företag av betydelse för respektive ort.

Lokal sändningsverksamhet i kabelnät pågår — enligt vad som är känt för kabelnämnden — även på ett 40-tal orter där det inte finns ett lokalt kabelsän- darföretag med förordnande från kabelnämnden. Verksamheten på dessa orter bedrivs av ideella föreningar, företag eller lokal-TV-föreningar i kanaler som nätägaren upplåtit på kontraktsbasis. På ca 20 av dessa orter sänds egenpro- ducerade program, medan övriga nöjer sig med textinformation. Verksam- heten i upplåtna kanaler utgör i många fall en startfas för lokal-TV-föreningar i avvaktan på etablering som lokalt kabelsändarföretag.

Enligt förordningen (1985:1065) om statsbidrag till lokal programverk- sarnhet får kabelnämnden lämna statsbidrag till verksamhet som kan främja ett allsidigt utbud av lokalt producerade program i kabelnät Nämnden får besluta om villkor för bidragen. Med stöd av förordningen har nämnden beslutat om bidrag till projekt bedrivna i huvudsak av etablerade lokala kabelsändarföretag eller sådana under bildande. Stödprojekten kan inrymmas under fyra huvud- sakliga ändamål för stödet: startstöd till lokalt kabelsändarföretag, utbildning, erfarenhetsspridning samt utveckling av arbetsformer, programplanering, fi- nansieringsformer m.m.

Utöver ett årligt stödbelopp av 1 milj.kr. har sedan budgetåret 1990/91 anvisats ett särskilt belopp av 250 000 kr. per år för stöd till lokal program- verksarnhet som engagerar barn och ungdom.

Sedan den nya kabellagen trädde i kraft den 1 januari 1992 råder det på många orter med tidigare etablerade lokala kabelsändarföretag osäkerhet om den framtida verksamhetsinriktningen. Frågan om verksamheten skall fort- sätta i huvudsak på ideell bas med ett förordnande som kabelsändarföretag som stöd eller om man skall gå över till reklamfinansierade sändningar på en kommersiell marknad behandlas för närvarande inorn nästan alla kabelsändar-

• Sida 112
•  Original

företag. Resultatet av dessa överväganden är för närvarande svårt att förutse och beror självfallet mycket på de villkor för lokala sändningar som anges av de olika nätinnehavama. Behovet av och inriktningen av lokal-TV i kabelnät beror också på hur det aviserade samarbetet mellan den nya markdistribuerade reklamkanalen TV 4 och lokala intressenter i fråga om lokala programblock inom TV 4:s sändningar kan förverkligas. Av stor betydelse för lokala TV- sändningar i kabelnät är slutligen etableringen av en reklamfinansierad lokal ljudradioverksamhet.

• Sida 113
•  Original

8.1. Bakgrund

Sverige har genom två europeiska överenskommelser gjort vissa åtaganden när det gäller mottagning av utländska TV-sändningar i Sverige och sänd- ningar av TV-program från Sverige till andra länder. Det är dels, genom EES- avtalet, EG-direktivet (89/552) om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om TV-sändningar och dels den europeiska konventionen om gränsöverskridande television.

Den politiska grunden för ett utvidgat samarbete mellan EFTA-länderna och EG:s medlemsländer lades genom den s.k. Luxemburgdeklarationen år 1984. Målet var enligt deklarationen att skapa ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES. I juni 1990 inleddes formella förhandlingar mellan EG och EFTA om ett närmare och fastare strukturerat samarbete byggt på gemensamt beslutsfattande och gemensamma institutioner. EES-avtalet avses träda i kraft den 1 januari 1993, dvs. samtidigt som EG:s inre marknad enligt gällande planer skall vara fullt genomförd.

Målet är att skapa ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde där varor, kapital, tjänster och personer skall kunna röra sig fritt över gränserna. Avtalet skall också bredda samarbetet på angränsande områden som miljö, forskning, utbildning och konsumentskydd. De delar av EG:s regelverk — l'acquis com- munautaire — som omfattas av EES-avtalet, skall integreras i EFTA-ländemas rättsordningar, för att skapa enhetliga regler i hela det europeiska ekonomiska samarbetsområdet. En av de rättsakter som ingår i harmoniseringsarbetet är direktivet om TV-sändningar. Sverige har undertecknat EES-avtalet och därmed förbundit sig att anpassa sin nationella lagstifming till detta direktiv.

Samtidigt som arbetet med EG-direktivet om TV-sändningar pågått har Europarådets medlemsstater utarbetat en konvention på samma område. Europarådets ministerråd antog i mars 1989 en konvention om TV över grän- serna. Den öppnades för undertecknande den 5 maj samma år. Konventionen får undertecknas av Europarådets 26 medlemsstater och de ytterligare fem sta- ter som tillträtt den europeiska kulturkonventionen. Konventionen träder i kraft när den ratificerats av sju stater, varav minst fem medlemsstater. Sverige har undertecknat konventionen och därmed deklarerat sin avsikt att följa kon- ventionens regler.

De två dokumenten har tillkommit med olika utgångspunkter. Konven- tionsarbetet inom Europarådet startade främst för att skapa ett regelverk för gränsöverskridande TV-sändningar i Europa och undvika oklarheter i an-

• Sida 114
•  Original

svarsfrågor. Syftet var att underlätta utbytet av TV-program mellan länder och att åstadkomma garantier för att varje TV-sändning lyder under någon lag- stifming.

I EG-direktivets inledning anges att dess uppgift är att medge och säker- ställa övergången från nationella marknader till en gemensam produktions- och distributionsmarknad för TV. Enligt den grönbok (Com (84) 300) som föregick direktivet var det förutom att "skapa en gemensam marknad för denna viktiga gren av ekonomin" också viktigt att "underlätta TV-sändningar över gränserna för att utnyttja deras integrerande effekter". Detta skall uppnås genom en harmonisering av lagstiftningen i medlemsländerna på TV-området.

Ett ytterligare syfte med såväl direktivet som konventionen är att öka pro— duktionen av europeiska verk och deras andel av sändningstiden i med- lemsländernas TV-kanaler.

Arbetet med konventionen och direktivet har pågått under större delen av 1980-ta1et. EG:s tolv medlemsländer har samtidigt varit engagerade i Europa- rådets konventionsarbete vilket inneburit en ömsesidig påverkan i utform— ningen av de två dokumenten.

Resultatet har blivit att konventionen och direktivet har likartad uppbygg- nad och i stort sett samma innehåll.

8.2. Giltighet, ikraftträdande och räckvidd

Både Europarådskonventionen och EG-direktivet reglerar TV-sändningar av- sedda för allmänheten. Även kodade sändningar, som betal-TV-kanaler, om- fattas av dessa regelverk. Ljudradiosändningar berörs inte.

Den europeiska konventionen om gränsöverskridande television antogs av ministerkommittén den 15 mars 1989 och öppnades för undertecknande den 5 maj samma år. Den får undertecknas av Europarådets 26 medlemsstater och av de ytterligare fem som tillträtt den europeiska kulturkonventionen.

Konventionen träder i kraft tre månader efter det att den ratificerats av sju stater, varav fem måste vara medlemmar i Europarådet. Hittills har 20 stater undertecknat konventionen, däribland Sverige. Sex länder har ratificerat den (Cypem, Italien, Polen, San Marino, Schweiz och Storbritannien).

Konventionens artikel 27:1 innebär att EG-medlemmar lyder under EG:s regelverk utom i de fall då det inte finns någon EG-regel som är tillämplig. EG-reglering saknades på detta område när konventionen antogs, men bara ett halvår senare antog EG direktivet om TV över gränserna. Detta innebär att direktivets regler skall tillämpas EG-länder emellan.

I EES-förhandlingarna fördes diskussioner om vilket dokument som skulle reglera TV-verksamheten i förhållande till EFTA och mellan EFTA- länder, konventionen eller direktivet. Förhandlingsresultatet blev att direktivet

• Sida 115
•  Original

skall tillämpas i hela EES-området. Direktivet reglerar alltså Sveriges förhål- lande till såväl EG- som EFTA-länder.

Om den europeiska konventionen om gränsöverskridande television träder i kraft kommer den för Sveriges del endast att gälla i förhållande till de länder utanför EG-EFTA-kretsen som tillträtt konventionen.

Varken direktivet eller konventionen ålägger länderna några förpliktelser i fråga om sådana sändningar som är avsedda att tas emot enbart i länder utan- för EG, EF'I'A eller övriga konventionsstater.

EG-direktivet antogs av EG:s ministerråd den 3 oktober 1989. Medlems- länderna fick enligt beslutet två år på sig, dvs. till 3 oktober 1991, att vidta de åtgärder som krävs för att leva upp till direktivets krav och rapportera dessa till EG-kommissionen. Vid den tidpunkten hade endast Storbritannien och Luxemburg lämnat sina rapporter.

Övriga länder kommer, enligt vad utredningen erfarit, under 1992 att ha rapporterat att de genomfört eller påbörjat lagstiftning med anledning av EG- direktivet.

Fem år efter det att direktivet antagits av EG, dvs. i oktober 1994, skall EG-kommissionen rapportera medlemsländernas åtgärder till EG-parlamentet, ministerrådet och till det ekonomiska och sociala utskottet.

Genom EES-avtalet har Sverige förbundit sig att anpassa sin nationella lagstiftning till EG-direktivet och att den 1 januari 1993 redovisa de åtgärder som vidtagits till kommissionen.

Den europeiska konventionen om gränsöverskridande television gäller programtjänster som når utanför nationsgränserna, dvs. som på något sätt kan tas emot i ett annat medlemsland. Den syftar inte till samordning av den nationella lagstiftningen på TV-området i de olika länderna.

EG-direktivet däremot ingår i en rättsordning — EG-rätten — som innebär en ny form av överstatlighet, mer långtgående än vad som är brukligt när det gäller folkrättsliga överenskommelser.

EG-regleringen syftar till harmonisering av lagstiftningen i medlemslän- derna. Detta sker genom direkt verkande beslut eller indirekt genom att med- lemsländernas lagstifming anpassas för att uppnå ett angivet syfte. Direktivet om gränslös TV ingår i denna senare kategori.

I samband med EES-förhandlingama har omfattande diskussioner förts om det för EFTA-ländema är möjligt att överlåta norrngivningsmakten till överstatliga organ på det sätt som skett inom EG.

Dessa frågor hör hemma i det vidare sammanhang som handlar om den konstitutionella innebörden av EES-avtalet och av ett senare eventuellt med- lemsskap i EG.

Innan EES-avtalet är slutligt granskat av EG-domstolen och sedan parafe- rat kvarstår en viss osäkerhet om eller när avtalet kommer att träda i kraft.

En liknande osäkerhet gäller på längre sikt även de bestämmelser som på- verkar EES-ländemas förhållande till länder utanför EG och EFTA. Både

• Sida 116
•  Original

konventionen och direktivet innehåller bestämmelser om att viss andel av programutbudet i TV skall vara av europeiskt ursprung. Dessa kvotregler har tillkommit för att främja den europeiska programproduktionen och innebär därför att importen av program från icke-europeiska länder kan hotas.

I samband med pågående GA'IT—förhandlingar om bl.a. tjänstehandel — den s.k. Uruguay-rundan — har reglerna om europeiska kvoter kritiserats. Svårigheter i GATT-sammanhang och det faktum att kvotreglerna även i övrigt varit kontroversiella, kan leda till att frågan i ett senare skede tas upp till förnyad prövning.

8.3. Sammanfattning av innehållet i Europarådskonventionen och EG-direktivet

8.3.1. Huvuddragen i konventionen och direktivet

I såväl konventionen som direktivet framhålls 1950 års Europaråds- konvention om mänskliga rättigheter som central och särskilt dess artikel 10 om yttrande- och inforrnationsfrihet. I båda dokumenten nämns samtidigt de regler som medger att stater får besluta om vissa inskränkningar i yttrande- friheten, främst enligt artikel 10.2 i Europarådets konvention om mänskliga rättigheter.

I direktivets inledning konstateras att TV-sändningar är att betrakta som en tjänst i enlighet med Romfördragets definitioner.

I konventionens artikel 4 slås fast en förbehållslös rätt till mottagning. Rätt till vidaresändning skall råda för alla sändningar som uppfyller konventionens krav. I direktivets inledning anges att direktivet gäller för alla medlemsstater och att en TV-sändning därför är laglig och får tas emot i alla medlemsländer om den är laglig i det land den utgår från.

Dessa hänvisningar understryker ett gemensamt syfte för konventionen och direktivet: TV-program skall inte stoppas av nationsgränser. Både kon- ventionen och direktivet medger dock undantagsvis under vissa förutsätt- ningar att ett mottagarland tillfälligt hindrar vidaresändning av en TV-sänd- ning om den innebär ett allvarligt och upprepat brott mot vissa delar av regel- verket

Bestärnmelser i de båda dokumenten kan när det gäller sändningamas innehåll indelas i tre grupper, med sinsemellan olika karaktär, som syftar till att främja, reglera, respektive förbjuda vissa typer av program.

Den första gruppen avspeglar ett av direktivets och konventionens huvud- syften, nämligen att främja distribution och produktion av europeiska pro- gram. Dessa regler har utformats som bestämmelser om programandelar för europeiska program. Direktivet har också, till skillnad från konventionen,

• Sida 117
•  Original

regler om att en viss andel av programutbudet skall vara framställt av fristå- ende producenter.

Den andra är regleringen av reklamens utformning, omfattning och inpla- cering, där reglerna är i stort sett likalydande i de två dokumenten. Kon- ventionen har också en regel om att reklam som är särskilt riktad till ett visst land inte får kringgå det landets reklamregler.

Den tredje är förbud mot vissa typer av program. Det gäller pornografi, våld och sändningar som kan frarrrkalla hat på grundval av ras, kön, religion och nationalitet. I direktivet kopplas restriktioner mot pornografi och vålds- skildringar till behovet att skydda barn och unga. Enligt konventionen är dessa restriktioner kopplade till en allmän respekt för den mänskliga värdig- heten.

Dessutom finns vissa ordningsregler och bestämmelser om rapporte- ring och uppföljning.

För reglerna om andel europeiska program och program från fristående producenter finns för direktivets efterlevnad rapporteringsplikt till EG. Kon- ventionen ålägger staterna att inrätta eller utpeka en särskild myndighet med skyldighet att ansvara för den information och det samarbete som krävs för att konventionens regler skall kunna fungera.

Både konventionen och direktivet föreskriver också att programbolag skall vara lätta att identifiera och att det måste framgå klart vad som är re- klamprogram och sponsrade program.

För att göra det möjligt för individer och juridiska personer att få rättelse om deras namn och goda rykte skadats genom felaktiga påståenden, finns också regler om beriktigande. Konventionen förutsätter att de enskilda länderna löser detta på lämpligt sätt, medan direktivet har mer detaljerade föreskrifter för hur det skall ske.

8.3.2. Huvudsakliga skillnader mellan Europarådskonventionen och EG-direktivet

Även om Europarådskonventionen och EG-direktivet har många gemen- samma drag, finns också skillnader som gör att båda måste beaktas vid ut- formningen av den lagstifming som skall reglera TV-verksamheten eftersom lagstiftningen skall gälla både i förhållande till EG-EFTA-kretsen och till de länder som tillträtt konventionen, men inte omfattas av EES-avtalet.

En grundläggande skillnad mellan direktivet och konventionen är deras olika folkrättsliga status. Detta får framför allt konsekvenser när det gäller uppföljningsmaskineriet. En annan viktig skillnad är synen på vilket land som har ansvaret för en sändning.

Konventionen förutsätter när det gäller uppföljningen en permanent kommitté med uppgift att tolka konventionen, verka för att lösa konflikter och behandla förslag om ändringar i konventionen. När tvister inte går att lösa

• Sida 118
•  Original

tillgrips ett skiljedomsförfarande där de tvistande parterna utser var sin skilje- domare. Dessa utser sedan gemensamt en tredje ledamot som skall vara ord- förande.

I övrigt förutsätts att varje land inrättar eller utpekar en myndighet för den inforrnationsskyldighet och det samarbetsansvar som länderna har.

Direktivet innebär en rapporteringsskyldighet till EG-kommissionen om de åtgärder som vidtagits för att implementera direktivets regelverk i den natio- nella lagstiftningen och om utvecklingen när det gäller t.ex. kvotbestärnmel- serna.

Hur tolkningstvister skall lösas enligt EES-avtalet är när detta skrivs ännu inte fastställt. För EG gäller att EG-domstolen fastställer tolkningen av EG- rätten.

På en viktig punkt skiljer sig direktivet och konventionen åt, nämligen när det gäller att fastställa ansvarigt land för sändningarna.

Konventionens regler innebär när det gäller marksändningar att det land där den ursprungliga sändningen har ägt rum ansvarar för att sändningen föl- jer konventionens regler. För satellitsändningar är det i första hand det land som svarar för upplänk till satellit som bär ansvaret . I andra hand ansvarar det land som tillhandahållit frekvens eller sändningskapacitet från en satellit och därefter det land där programföretaget har sitt säte. Konventionen medger att länder sinsemellan genom avtal kommer överens om vilket land som skall ansvara för en sändning, förutsatt att detta inte påverkar andra konventions- staters skyldigheter och rättigheter.

Direktivets ansvarsregler utgår i stället i första hand från att det land som har jurisdiktion över programbolaget skall se till att sändningarna är i enlighet med direktivets bestämmelser. I andra hand, om programbolaget inte är base- rat i ett EG-land, ansvarar det EG-land (genom EES-avtalet även EFTA-land) som upplåtit frekvens, upplänk eller satellitkapacitet.

Till följd av EES-avtalet gäller alltså direktivets regler för Sverige i förhål- lande till EG— och EFTA-ländema. Konventionens regler är endast tillämpliga i förhållande till de länder som inte är medlemmar av EG eller EFTA och som tillträtt konventionen, förutsatt naturligtvis att Sverige ratificerar konventio- nen.

Det finns också ett antal mindre skillnader mellan EG-direktivet och euro- parådskonventionen när det gäller regelverkens utformning. Följande redo— visning är en genomgång av de båda regelverken och de punkter där de skiljer sig åt.

Överväganden om den lagstiftning som behövs för att kraven i de två do- kumenten skall kunna tillgodoses redovisas i kapitel 9.

• Sida 119
•  Original

8.3.3. Definitioner

Konventionen definierar i artikel 2 begreppen sändning, vidaresändning, programföretag, programkanal, reklam och sponsring. I direktivets första pa- ragraf definieras begreppen TV-sändning, TV-reklam, smygreklam och Sponsorskap.

TV-sändning ("transmission" i konventionen och "television broadcas- ting" i direktivet) definieras som den första sändningen — kodad eller okodad — av ett program oavsett sändningsteknik (tråd, eter eller satellit), som är avsett för allmänheten, direkt eller indirekt, dvs. efter återutsändning. Även betal-TV omfattas alltså av definitionen. Undantag görs för individuellt efterfrågade kommunikationstjänster, som videokonferenser och informa- tionssökning.

I direktivet anges att även programtransporter mellan företag omfattas av definitionen, vilket har orsakat diskussioner. De europeiska programbolagens samarbetsorganisation, EBU, har hävdat att detta knappast kan avse överfö- ring av enstaka program, t.ex. i EBU:s regi, som sedan skall ingå i ett pro- grambolags utbud. I sådana fall bör det bli programbolagets sändning som räknas som första sändning. Detta kan naturligtvis medföra gränsdragnings- problem när ett programföretag sänder ett utbud som är sammansatt av pro- gram som samlas in från olika länder.

I konventionen definieras också begreppen återutsändning, program- företag och programutbud.

Med återutsändrring avses samtidig mottagning och oförändrad utsändning av ett programutbud, oavsett vilken telmik som tillämpas.

Programföretag är ett nyckelbegrepp i såväl konventionen som i direktivet, men det definieras inte i direktivet. I konventionen definieras det som den fy- siska eller juridiska person som sammanställer ett programutbud avsett för mottagning av allmänheten och som sänder eller låter sända dessa i sin helhet utan ändringar.

Programutbud avser i detta sammanhang alla inslag i en programservice som tillhandahålls av ett programföretag.

TV-reklam innebär varje form av tillkännagivande som gäller yrkesmäs- sig verksamhet, har avsättningsfrämjande syfte och sänds mot betalning. I konventionen inkluderas även åsiktsreklam i defrnitionen av reklam.

Sådana program som erbjuder varor eller tjänster till försäljning eller ut- hyrning — s.k. tele-shopping - undantas i direktivet från reklamdefmitionen utom när det gäller artikel 18 som reglerar reklamens omfattning.

Detta innebär att övriga reklamregler, t.ex. om reklamens utformning i arti- kel 12, inte behöver tillämpas för sådana säljerbjudanden.

Med smygreklam avses framställning i ord eller bild av varor, tjänster, firmanamn, varumärke eller verksamhet som är knuten till en producent när detta är avsett att fungera som marknadsföring och kan vilseleda publiken när

• Sida 120
•  Original

det gäller sändningens karaktär. Detta förfarande anses vara uppsåtligt särskilt om det sker i utbyte mot betalning eller annan motprestation.

Sponsring definieras som direkt eller indirekt medverkan i ett programs finansiering av en fysisk eller juridisk person, som inte är engagerad i sänd- ningsverksamheten eller produktionen av audiovisuella verk, i syfte att främja sitt namn, varumärke eller sina produkter.

Enligt direktivets artikel 6 skall begreppet europeiska verk förstås på följande sätt:

l.a. verk från medlemsstater

verk från länder som tillträtt Europarådskonventionen om gränsöver- skridande television om de uppfyller villkoren i punkt 2. verk från andra europeiska länder om de uppfyller villkoren i punkt 3.

2. Verk som avses i La och b. skall vara huvudsakligen gjorda med för- fattare och arbetare som bor i en eller flera av de stater som nämns i 1 a. och b. under förutsättning att a. de har gjorts av en eller flera producenter som är etablerade i en eller flera av dessa stater eller b. produktionen har övervakats och i reell mening styrts av en eller flera producenter som är etablerade i en eller flera av dessa stater eller c. om bidragen från samproducenter i dessa stater till de totala samproduktionskostnadema dominerar och samproduktionen inte styrs av en eller fler producenter från någon annan stat.

3. Verk enligt 1 c. är sådana som gjorts uteslutande eller i samproduktion med producenter som är etablerade i en eller flera medlemsstater av producenter etablerade i ett eller flera europeiska tredjeländer som EG kommer att sluta avtal med, om dessa verk huvudsakligen har gjorts med författare och arbetare som bor i en eller flera europeiska stater.

4. Verk som inte är europeiska enligt 1 , men som gjorts huvudsakligen med författare och arbetare som bor i en eller flera medlemsstater skall betraktas som europeiska verk i en utsträckning som motsvarar an- delen bidrag till de totala produktionskostnadema från samproducenter inom EG. 0

I inledningen till direktivet påpekas att det står enskilda länder fritt att fastställa en mer detaljerad definition av begreppet europeiska program.

Konventionen avstår från att försöka definiera detta begrepp och hänvisar i stället eventuella tolkningstvister till den permanenta kommittén. Sådana tvis- ter kan inte hänskjutas till skiljedomsförfarande.

8.3.4. Nationsgränser får inte stoppa TV-program

Både konventionen och direktivet har tillkommit för att underlätta spridning av program mellan medlemsländerna i Europarådet och EG. Medlemslän—

• Sida 121
•  Original

dema förbinder sig att inte hindra vidarespridning av TV-sändningar som följer konventionens och direktivets bestämmelser.

Detta innebär inte någon skyldighet att sörja för vidarespridning i form av åtaganden när det gäller utbyggnad av kabelnät eller liknande, utan är ett för- bud mot att hindra mottagning där den annars vore möjlig. En sändning får dock under vissa omständigheter stoppas tillfälligt.

Konventionen går betydligt längre än direktivet när det gäller att medge till- fällig avstängning som sanktion för brott mot regelverket.

Enligt direktivet får avstängning ske endast vid uppenbara, allvarliga kränkningar av artikel 22 om skydd för barn och ungdom, och de restriktio- ner mot pornografi, våld och rashets som återfinns under samma rubrik. Medlemsstaterna får tillfälligt stoppa vidaresändning av televisionssändningar om satellitprogramföretaget under de senaste tolv månaderna Överträtt samma bestämmelse vid minst två tillfällen och den berörda staten skriftligen underrättat programföretaget och kommissionen om överträdelsema och avsikten att hindra vidaresändning om överträdelsen upprepas.

I en protokollsanteckning till EES-avtalet medges också för EFl'Azs med- lemsländer att ett land får ålägga kabeloperatörer inom landets gränser att stoppa alkoholreklam. Detta måste dock ske på sådant sätt att sändningen i övrigt inte hindras.

Avstängning får ske om överläggningar med den sändande staten och kommissionen inte har resulterat i en uppgörelse i godo inom 15 dagar efter den skriftliga underrättelsen och om överträdelsen fortsätter.

Kommissionen skall övervaka att en inskränkning i rätten att vidaresända en programtjänst sker i enlighet med EG:s regler och kan uppmana en med— lemsstat att upphöra med en åtgärd som strider mot EG:s regelverk.

Enligt konventionen är de överträdelser som ger mottagarlandet rätt att till- fälligt stoppa vidarespridning indelade i två kategorier. Den ena är de allvarli- gare fall som, om överträdelsen fortsätter trots varning, medför att avstäng- ning får ske efter två veckor. Den andra är fall som medför att en program— tjänst får stängas av efter åtta månader om sändningarna fortsätter trots tillsä— gelse.

I den första kategorin återfinns bestämmelserna i artikel 7 om respekten för den enskilda människans värdighet och förbud mot pornografi, våld och ras- hat och om skydd för barn, samt bestämmelserna i artikel 13 om identifiering av reklamsändningar, i artikel 14 om reklaminslagens inplacering och i arti- kel 15 om förbud mot tobaksreklam och reklam för receptbelagda mediciner.

I den andra kategorin ingår brott mot övriga regler i konventionen med un- dantag för bestämmelser om nyhetspresentation i artikel 7.3, rätt till berikt- ande i artikel 8, regler om sändningar från större evenemang i artikel 9 och och regler om viss andel europeiska program i artikel 10.

• Sida 122
•  Original

Direktivet medger alltså inte, till skillnad från konventionen, att mottagning av en sändning hindras vid brott mot de regler som gäller för reklam och sponsring.

8.3.5. Främjande av europeisk produktion

Såväl konventionen som direktivet behandlar frågan om ökad europeisk pro- gramproduktion och ökat programutbyte. I de arbeten som föregick konven— tionen har detta huvudsakligen framstått som ett sätt att öka marknadsande- lama för den europeiska programproduktionen i TV-sändningarna.

Inom EG har motsvarande diskussion förts under hela 1980-talet med olika betoning. Ett huvudsyfte har varit att upprätta en gemensam produk- tions- och distributionsmarknad på TV-området.

Ett annat syfte som åberopats har varit att öka den integrationskraft som gemensamma TV—program skulle innebära. Efter en kritisk debatt om behovet av mångfald (under mottot unity through diversity) kom betoningen att läggas på ett ökat TV-utbyte mellan länderna i stället för en strävan att skapa gemen— samma europeiska program. I konventionen uttrycks motsvarande ambition som en kulturell målsättning.

Metoden att främja produktion och distribution av europeiska program är främst bestämmelser om särskilda kvoter för europeisk produktion i pro- grambolagens sändningar och i direktivet också bestämmelser om andel pro- gram från fristående producenter. I både direktivet och konventionen finns också en regel om karantänsbetärnmelser för biograffilm.

8.3.6. Bestämmelser om andel europeiska program

Följande bestämmelser återfinns i direktivets artikel 4—7 och i konventionens artikel 10.

Medlemsländema skall där så är möjligt och på lämpligt sätt tillse att pro— gramföretagen sänder minst 50 % europeiska program, sedan nyheter, sport, tävlingar, reklam och teletext-service frånräknats. Regeln medger viss flexi— bilitet. Att andelen europeiska program skall uppnås "där så är möjligt" inne— bär att den inte behöver tillämpas på specialiserade kanaler där kravet kan vara svårt att förena med kanalens karaktär. I sådana fall kan i stället en komplette- rande regel tillämpas, som säger att andelen europeiska program inte får un- derstiga nivån 1988.

Denna regel överensstämmer med konventionens (10.1). Medlemsländema skall rapportera programstatistik för varje programbolag separat och, i den mån en kanal inte uppnått föreskrivna andelar, redovisa skälen för detta och vilka åtgärder som planeras.

EG—kommissionen skall bedöma medlemsländernas redovisningar och rapportera till EG-parlamentet Kommissionen kan vid sin bedömning ta hän-

• Sida 123
•  Original

syn till förändringar i förhållande till tidigare är, andelen originalverk, nya kanalers situation och de speciella förhållandena i länder med liten produk- tionsvolym och i små språkområden. EG:s ministerråd skall senast fem år efter ikraftträdandet ta ställning till om denna regel behöver revideras. Kom- missionens rapport till rådet skall därför särskilt uppmärksamma utvecklingen inom EG-marknaden och relationen till den övriga världen.

Konventionens bestämmelser om andelar europeisk produktion följs upp i den permanenta kommittén. (Artikel 10.2.)

8.3.7. Andel program från fristående producenter

Medlemsländema skall också enligt direktivets artikel 5 på lämpligt sätt se till att programbolagen, där så är möjligt, reserverar 10 % av sändningstiden för europeiska program av fristående producenter, undantaget samma program- kategorier som för europeiska program. För att möjliggöra satsningar på dyrare produktioner, som ger få sändningstimmar, finns också en möjlighet att i stället för 10 % av programtiden avsätta 10 % av programbudgeten för europeiska program från fristående producenter. Av dessa program skall en rimlig andel vara nyare produktion, vilket innebär att de inte bör vara med än fem år gamla.

I konventionen finns inte någon motsvarande regel om fristående produk- tion.

Direktivets artikel 8 säger att länder som av språkpolitiska skäl finner det nödvändigt kan fastställa striktare och mer detaljerade regler för vissa eller alla programföretag under sin jurisdiktion. Denna paragraf har främst till- kommit för att förtydliga att små länder och små språkområden inte skall be- höva oroa sig för att kvotreglerna skulle innebära ett hinder för en aktiv språk- och kulturpolitik.

I såväl regeln om andel europeisk produktion som regeln om andel frilans- produktion finns också en formulering om att hänsyn får tas till ett program— bolags särskilda ansvar att förse publiken med information, utbildning, kultur och underhållning. Ett programföretag kan alltså hävda att det måste upprätt- hålla egen produktionskapacitet för att kunna leva upp till åtaganden om t.ex. kulturprogram om sådana bedöms som svåra att köpa av fristående producen- ter, antingen på grund av bristande kvalitet eller på grund av att de inte finns tillgängliga överhuvudtaget.

På samma sätt kan t.ex. ett portugisiskt eller spanskt programbolag hävda att det måste behålla en viss andel latinamerikansk produktion i sina sänd- ningar för att fullgöra dessa funktioner. Formuleringarna innebär en marke- ring av prograrnföretagens rätt att själva bestämma om sitt programutbud.

I den kommenterande promemoria som hör till konventionen, nämns med anledning av dessa formuleringar särskilt vikten av att även beakta nord-syd- aspekter i utformningen av TV-utbudets sammansättning.

• Sida 124
•  Original

I direktivets artikel 9 sägs att reglerna om kvoter för europeiska program och för frilansproduktion inte gäller för lokala programföretag som inte ingår i nationella nätverk.

Både direktivet (artikel 7) och konventionen (artikel 10:4) har en bestäm- melse om att programbolagen inte får sända film tidigare än två år efter biografpremiären om inte annat överenskommits mellan rättighetshavarna och programbolaget. Eftersom detta vanligtvis är en fråga för de avtalsslutande parterna torde denna regel sakna betydelse i detta sammanhang.

I konventionen finns också en uppmaning (artikel 9) till signatärema att pröva vilka åtgärder som kan vidtas för att undvika att allmänhetens rätt till in- formation urholkas genom ett TV-företags exklusiva rättighet till sändning eller vidaresändning av en händelse av stort allmänt intresse.

8.4. Regler för reklam och sponsring

8.4.1. Reklamens utformning och placering

Direktivets artikel 10—21 och konventionens artikel 11—18 innehåller regler om reklamens utformning och inplacering. Där sägs att reklamen skall vara lätt att identifiera som reklam och skiljas från andra program med bild- eller ljudsignal.

Korta, isolerade reklaminslag får bara förekomma undantagsvis. Dold, s.k. subliminal reklam och smygreklam får inte förekomma.

Reklaminslagen skall placeras mellan program. Program som består av självständiga delar eller har naturliga pauser som sportprogram eller liknande evenemang, får ha reklam mellan programdelama och i pauserna. Övriga program, bortsett från spelfilm, får avbrytas var tjugonde minut.

Spelfilm och liknande produktioner får om de är längre än 45 minuter brytas av reklam en gång per 45—minuteravsnitt och ytterligare en gång om det är minst 20 minuter längre än två eller flera kompletta 45-minutersperioder.

Reklam får inte placeras i utsändningar av religiösa ceremonier. Nyheter och aktualitetsprogram, dokumentärer, religiösa program och barnprogram får inte brytas med reklam när de är kortare än 30 minuter.

Dessa regler har samma innebörd i konventionen och direktivet. I kon- ventionen finns dessutom en bestämmelse om att nyhetsuppläsare och pro- gramledare i nyhetsprogram inte får uppträda i reklaminslag.

8.4.2. Reklamens innehåll

Reklamen får enligt direktivet inte vara kränkande för den mänskliga värdig- heten, diskriminera på grund av ras, kön eller nationalitet, såra religiösa eller

• Sida 125
•  Original

politiska övertygelser, uppmuntra till handlingar som kan äventyra hälsa eller säkerhet eller uppmuntra handlingar som skadar miljön.

Motsvarande regler återfinns i konventionens artikel 7:1 som gäller alla inslag i ett programutbud och därmed också reklamsändningama. I konven- tionen finns dock inte någon särskild referens till handlingar som kan även- tyra hälsa och säkerhet eller skada miljön.

Reklam för tobak och mediciner som är receptbelagda i programbolagets hemland får inte förekomma.

Reklam för alkohol skall inte rikta sig till minderåriga, inte kopplas till fö- reställningar om förbättrad fysisk prestation, till bilkörning, till föreställningar om samband mellan alkohol och social eller sexuell framgång eller att alkohol har terapeutisk eller lugnande verkan eller kan lösa personliga konflikter. Alkoholreklamen skall inte uppmuntra till omåttlig konsumtion eller framställa nykterhet och måttlighet i negativ dager. Hög alkoholhalt får inte framställas som en positiv kvalitet i drycker.

Konventionens regler om alkoholreklam har samma innebörd, bortsett från vad som sägs om sexuell framgång.

Frågan om alkoholreklam har varit kontroversiell. I konventionen finns därför en möjlighet att, i samband med att ett land ratificerar konventionen, göra en reservation som innebär att landet förbehåller sig rätten att stoppa sändningar med alkoholreklam. Någon motsvarande möjlighet finns inte för EG-ländema i förhållande till direktivet. För EFTAzs medlemsländer gjordes dock i samband med EES-förhandlingama ett tillägg till direktivet som inne- bär att ett EFTA-land får ålägga kabelbolag inom landets gränser att förvränga eller på annat sätt släcka ut alkoholreklam. Detta får dock inte innebära att ett program stoppas i någon annan del än den som innehåller alkoholreklamen.

TV-reklam får inte orsaka fysisk eller psykisk skada för minderåriga och skall inte förleda barn att köpa en vara eller tjänst genom att utnyttja deras godtrogenhet eller brist på erfarenhet. Reklamen får inte heller uppmana min- deråriga att övertala vuxna att köpa annonserade varor eller tjänster. Den skall inte heller utnyttja den tillit minderåriga har till föräldrar, lärare eller andra personer, eller på ett omotiverat sätt skildra minderåriga i farliga situationer.

Konventionen har också en regel om att reklam som riktas särskilt till ett land inte får kringgå landets lagstiftning på reklamområdet. Regeln syftar till att hindra att en situation uppstår där ett enskilt lands TV-system riskerar att äventyras.

Teleshopping undantas i direktivets reklamdefinition, utom när det gäller sändningstidens omfattning. Det innebär att direktivets övriga artiklar om re- klamens utformning och innehåll inte är tillämpliga på teleshopping. Skälet till att teleshopping undantagits i reklamdefinitionen i direktivet torde vara att denna typ av marknadsföring i stället avses regleras på annat sätt. Inom EG- kommissariatet pågår för närvarande ett arbete med en konsumentskydds- reglering för distansförsäljning, som också omfattar försäljning via TV.

• Sida 126
•  Original

Konventionen inkluderar teleshopping i sin reklamdefmition.

8.4.3. Sponsring

Reglerna för sponsring är likalydande i direktivet och konventionen. De inne- bär i korthet följande.

Om ett program är sponsrat måste programbolagets redaktionella integritet säkras. Sponsom får inte utöva inflytande över programmets innehåll eller inplacering i programtablån på ett sådant sätt att programföretagets redaktio- nella självständighet äventyras.

Det måste framgå om ett program är sponsrat och programmet måste re— dovisa sponsoms identitet. Detta bör ske genom att sponsoms namn eller 10- gotyp redovisas i början eller slutet av programmet. I ett sponsrat program får inte göras säljfrämjande hänvisningar till produkter eller varor som är för- knippade med sponsom eller tredje part.

TV-program får inte sponsras av någon som framställer eller säljer varor som inte får marknadsföras i TV-reklam enligt direktivets artikel 13 och 14 och konventionens artikel 15, dvs. tobak och receptbelagd medicin.

Nyhets- och aktualitetsprogram får inte sponsras.

8.4.4. Reklamens omfattning

Direktivets artikel 18 och konventionens artikel 12 anger hur mycket reklam som får sändas.

Den sammanlagda dagliga reklammängden får inte överstiga 15 % av sändningstiden.

Denna andel får ökas till 20 % för att inkludera säljerbjudanden direkt till publiken, s.k. teleshopping. Den totala sändningstiden för teleshopping får inte överstiga en timme om dagen.

Andelen reklaminslag under en timme får inte överstiga 20 % av sänd— ningstiden.

Reglerna för reklamens omfattning är utformade på samma sätt i konven- tionen och direktivet. Trots det finns en viktig skillnad eftersom reklamdefr- nitionen i direktivet inte inbegriper åsiktsreklam.

De enskilda länderna kan för sina nationella programbolag besluta om striktare regler för reklamens omfattning eller helt förbjuda reklam.

Direktivet har dessutom en regel som innebär att ett land för sändningar avsedda enbart för det egna landet, som inte kan tas emot direkt eller indirekt i annat land, får tillämpa andra, dvs. även mer liberala regler när det gäller re- klamens inplacering och omfattning.

Konventionens regler begränsas till sådana sändningar som når över na- tionsgränsema.

• Sida 127
•  Original

Syftet med harmoniseringen av reklamreglerna är att skapa garantier för att vidaresändning av program som följer konventionens och direktivets regler inte skall hindras i något land.

8.5. Regler om programutbudet. Skydd för minderåriga

I konventionen är reglerna om programutbudet (artikel 7) knutna till respekten för den enskilda människans värdighet och andra grundläggande rättigheter. Programmen skall inte vara sedlighetssårande och särskilt inte innehålla por- nografi, ge otillbörligt framträdande plats åt våld eller vara ägnade att fram- kalla rashat.

Program som kan antas skada barns eller ungdomars fysiska, andliga eller moraliska utveckling skall inte sändas på tider då dessa kan väntas se dem, enligt konventionens artikel 7:2. I kommentaren till konventionen sägs att hänsyn också måste tas till tidsskillnaden mellan olika länder där programmen kan tas emot.

Reglerna i konventionens artikel 7 omfattar alla inslag i ett programutbud, dvs. även reklaminslag.

Direktivets regler är något annorlunda utformade. Under rubriken Skydd för minderåriga finns regler om program som kan skada minderårigas psy- kiska eller fysiska utveckling, särskilt sådana som innehåller pornografi och våld. Försiktighet med att sända sådana program skall framför allt iakttas på tider då barn kan antas se på TV.

Under samma rubrik anges också att medlemsstaterna skall se till att TV- sändningar inte väcker hat på grund av ras, kön, religion eller nationalitet. Dessa regler är inte annat än genom kapitelrubriken knutna till skydd av min- deråriga.

8.6. Rätt till beriktigande

Både konventionen (artikel 8) och direktivet (artikel 23) har regler om rätt till beriktigande. En fysisk eller juridisk person vars legitima intresse, och sär- skilt rykte och goda namn, har lidit skada till följd av felaktiga påståenden i ett TV-program, skall ha rätt till beriktigande eller annan motsvarande åtgärd.

Rätt till beriktigande eller motsvarande arrangemang skall finnas i förhål- lande till alla programbolag under ett medlemslands jurisdiktion. Medlems- staterna skall se till att procedurer upprättas för att möjliggöra detta. I direk- tivet anges också särskilt att medlemsstaterna skall säkerställa att en tillräcklig tidsrymd medges och att möjligheterna till rättelse i praktiken är lika goda även för personer som bor eller är etablerade i andra medlemsstater.

En begäran om beriktigande eller motsvarande kan avvisas om det inte be- döms som berättigat, om det skulle innebära en straffbar handling, orsaka

• Sida 128
•  Original

civilprocess mot programbolaget eller skulle kränka allmän anständighets- känsla.

Enligt direktivet krävs också att tvister om rätten till beriktigande skall kunna underkastas rättslig prövning. Genom de regler om skyldighet att in- hämta tolkningsbesked som gäller inom EG, blir det ytterst EG-domstolen som uttolkar dessa bestämmelser, när det gäller EG:s medlemsländer.

För EFTA-ländema finns enligt EES-avtalet inte motsvarande skyldighet. I stället kan de enskilda länderna välja att rådfråga den särskilda EES-domstol som inrättas till följd av avtalet, för att uppnå en fördragsenlig tillämpning av de nationella bestämmelserna.

Konventionen överlåter åt signatärema att på lämpligt sätt se till att det finns ett fungerande maskineri som gör det möjligt för personer att begagna sin rätt till beriktigande eller utnyttja andra jämförbara rättsliga eller adminis- trativa besvärsmöjligheter.

8.7. Ändringar och uppsägning

Förslag om ändringar i direktivet utformas i ett samspel mellan EG:s minister- råd och EG-kommissionen, som har exklusiv initiativrätt. I direktivets artikel 26 anges att kommissionen på grundval av medlemsländernas redovisningar måste rapportera om tillämpningen av direktivet och vid behov föreslå föränd- ringar. Sådan rapport skall avges första gången fem år efter antagandet och sedan vartannat år. Det finns inte någon procedur för medlemsländerna att frånträda en överenskommelse, eller att utträda ur gemenskapen.

Enligt konventionen kan en part när som helst säga upp konventionen ge- nom en underrättelse till generalsekreteraren i Europarådet. Uppsägningstiden är sex månader efter det att generalsekreteraren mottar underrättelsen.

• Sida 129
•  Original

9.1. Allmänna utgångspunkter

Som jag nämnt i inledningen skall jag enligt mina direktiv i de delar som nu är ifråga belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde till den europeiska kon- ventionen om gränsöverskridande television, samt lägga fram förslag till den lagstiftning som behövs. Eftersom Sverige i dag saknar regler för sändningar av TV-program till satellit har min uppgift varit att utforma en sådan lag.

Under den tid utredningsarbetet pågått har det inträffat två viktiga händel- ser som påverkar förutsättningarna för utredningen.

Den ena betydelsefulla händelsen är att Sverige närmat sig den europeiska gemenskapen (EG). Det har skett dels genom ansökan om svenskt medlems- skap i EG, dels genom överenskommelsen mellan EG och EFTA-länderna om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES). En innebörd av EES- avtalet är att EG:s direktiv om TV-sändningar även skall gälla för EFTA-län- derna. I kapitel 8 finns en genomgång av såväl EG-direktivet som den europeiska konventionen om gränsöverskridande television.

Den andra viktiga händelsen är att Sverige sedan den 1 januari 1992 har en ny yttrandefrihetsgrundlag.

Även om det när detta skrivs återstår vissa oklarheter i fråga om EES-av- talet finns det en ambition från svensk sida att bli medlem i EG. Jag har där- för utformat mina förslag så att de utgår från behovet av lagstifming både med hänsyn till EG-direktivet om TV och den europeiska konventionen om gräns- överskridande television.

EG-direktivet är ett instrument för lagharrnonisering medan Europarådets konvention är en överenskommelse om utformningen av de TV-program som passerar nationsgränser. Med andra ord syftar EG-direktivet till att de olika ländernas lagstiftning på området skall vara så likartad att en sändning är laglig i alla medlemsländer om den är det i ett land. Konventionens synsätt är i stället att de sändningar som följer konventionens regler kan anses vara ut- rustade med ett pass som garanterar att de inte stoppas vid gränsen till de län- der som ingått överenskommelsen.

Konventionen innebär formellt sett ett större mått av frihet för de enskilda länderna att själva utforma sin nationella lagstiftning på TV-området. I den mån de nationella programmen distribueras till andra länder skall dock kon- ventionens regler gälla. Direktivet medger å sin sida att undantag görs från dess regelverk för att medlemsländerna skall kunna utforma en nationell me- diepolitik. Genom att utformningen av bestämmelserna i direktivet skett pa-

• Sida 130
•  Original

rallellt med Europarådets arbete med konventionen är skillnaden mellan de båda dokumenten i praktiken liten.

När det gäller tillämpningen kan skillnader dock uppstå till följd av de båda dokumentens olika folkrättsliga status. Direktivet syftar till en mer långtgå- ende reglering av den nationella TV-lagstifmingen. Hur stora skillnaderna blir kan bara bedömas när systemet prövats i verkligheten och de enskilda länder- nas nationellt utformade mediepolitik vägts mot gemenskapens ambition att skapa en integrerad produktions— och distributionsmarknad inom gemenska- pen.

Skillnaden är alltså huvudsakligen en fråga om folkrättslig status och den betydelse det får för tillämpningen av dokumenten, och inte en fråga om olika innehåll. I ett viktigt avseende skiljer de båda regelverken sig dock åt, närnli- gen i fråga om vilket land som har ansvaret för en sändning. Enligt konven- tionen ansvarar i första hand det sändande landet för en sändning medan di- rektivet lägger ansvaret på det land där programföretaget har sitt säte. I nor- malfallet bör detta inte innebära något problem, men i de fall en sändning länkas upp till satellit från ett annat land än programbolagets hemland, uppstår svårigheter att fastställa vilket land som har ansvaret för sändningamas inne- håll. Jag redovisar dessa förhållanden mer utförligt i avsnitt 9.4 och i special- motiveringen till mitt lagförslag. Mitt förslag till satellitlag bygger i detta av- seende på EG—direktivet. I bilaga 4 redovisar jag hur satellitlagen måste ut- formas för att också tillgodose behovet av reglering i förhållande till konven- tionsstater som inte ingår i EES.

I kapitel 8 har jag kortfattat redovisat bakgrund och syfte med direktivet och konventionen. Där framgår att ett huvudsyfte med de båda överenskom- melsema är att säkerställa att de TV-sändningar som följer överenskomna reg- ler inte skall hindras från att distribueras i de länder som omfattas av kon- ventionen eller direktivet.

Utöver det regelverk som direktivet och konventionen föreskriver kan de enskilda länderna som sändande land tillämpa mer restriktiva bestämmel- ser för sändningar som de ansvarar för, förutsatt att detta inte sker på ett sätt som bryter mot Romfördraget.

Huvudregeln är att nationsgränser inte skall stoppa TV-sändningar. Både konventionen och direktivet medger dock vissa undantag från denna huvud— regel. Det finns för de enskilda länderna som mottagande land möjlighe- ter att införa en lagstiftning för att hindra vidaresändning av ett program som bryter mot vissa angivna regler i konventionen och direktivet. Det står natur— ligtvis varje land fritt att utnyttja denna möjlighet eller att avstå.

Valfriheten för de enskilda länderna gäller alltså två olika saker. Den ena är i vilken mån ett land vill införa mer långtgående reglering än konventionen och direktivet för de sändningar som landet ansvarar för. Den andra är i vil- ken mån ett land önskar utnyttja möjligheten att stoppa utländska sändningar som bryter mot vissa av reglerna i de två dokumenten.

• Sida 131
•  Original

Innan jag går in på de avvägningar jag gjort i dessa båda avseenden vill jag också redovisa den andra viktiga förändringen av förutsättningarna för mitt arbete. Det är att Sverige sedan den 1 januari i år har en ny yttrandefrihets- grundlag, som reglerar skyddet för yttrandefriheten i ljudradio. TV, filmer, videogram och ljudupptagningar. Jag har utförligt redovisat denna i kapitel 4. En viktig skillnad i förhållande till vad som gällde tidigare är att den nya grundlagen ger varje svensk medborgare och svensk juridisk person rätt att sända radioprogram genom tråd, dvs. vad som i dagligt tal kallas kabelsänd- ningar, i såväl TV som ljudradio.

I kapitel 4 redovisas också den kompletterande lagstiftning som trätt i kraft med anledning av yttrandefrihetsgrundlagen. Det är lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens om- råden som innehåller bl.a. detaljerade föreskrifter om utgivare av radio- program, om bevarande av inspelningar samt om rättegången i yttrandefri- hetsmål.

Ändringarna på kabelsändningsområdet har redovisats i kapitel 7. De in- nebär i korthet att den tekniska utvecklingen under 1980-talet ledde till att så gott som alla satellitsändningar med TV-program avsedda för allmänheten kom att i radiolagens mening vara rundradiosändningar. Detta innebar att de kunde vidaresändas i svenska kabelnät utan krav på tillstånd enligt den tidi- gare lagen om lokala kabelsändningar från år 1985.

Den nya lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten bygger på yttrandefrihetsgrundlagens princip om etableringsfrihet, dvs. att var och en har rätt att sända radio och TV-program i kabelnät. Den reglering som tidigare var anknuten till tillståndsgivningen sker nu i stället direkt genom reglerna i kabellagen.

Som jag nyss redovisat ställs de enskilda länderna inför vissa val vid ut- forrnnin gen av den nationella lagstiftningen i förhållande till de europeiska överenskommelsema. Innehållet i en sådan lagstiftning på TV-området kan utformas på olika sätt, utifrån skilda politiska uppfattningar. Jag har tolkat mitt uppdrag så att det gäller att anpassa lagstiftningen till vad som följer av den nya mediesituationen, med utgångspunkt från det lagstiftningskomplex på yttrandefrihetsområdet som just trätt i kraft. Mot denna bakgrund har jag utformat mina förslag på följande sätt.

När det gäller Sverige som sändande land har jag i den satellitlag som jag nu föreslår i väsentliga delar följt de nu gällande reglerna för reklam i den marksända televisionen och för sändningar i kabel. Det innebär att dessa reg- ler är mer restriktiva än de minimiregler som anges i direktivet och konven- tionen.

När det gäller Sverige som mottagande land förordar jag att Sverige skall avstå från den möjlighet som direktivet och konventionen ger att hindra vida- resändning av program som bryter mot vissa delar av regelverket. Jag har dock i detta fall fört resonemang kring alternativ till mina förslag.

• Sida 132
•  Original

En annan fråga som jag haft att ta ställning till är behovet av tillstånds- givning för sändningar som Sverige ansvarar för enligt EG-direktivet och Europarådskonventionen. Mitt förslag är att bestämmelserna för sådana sänd- ningar inte skall knytas till ett tillstånd att sända utan att de skall ges formen av lagregler som blir tillämpliga på alla som bedriver en viss i lagen angiven verksamhet. För att efterlevnaden av dessa regler skall kunna kontrolleras och överträdelser vid behov beivras föreslår jag en registreringsplikt för dem som bedriver verksamheten.

Enligt mina direktiv är jag också oförhindrad att föreslå andra ändringar av lagstiftningen som är befogade med hänsyn till erfarenheterna av tillämp- ningen av kabellagen. Eftersom den nu gällande lagstiftningen nyligen trätt i kraft är erfarenheterna av tillämpningen mycket begränsade. Jag anser därför inte att det är befogat att i detta betänkande behandla kabelsändningslagstift- ningen i andra avseenden än de som har anknytning till Europarådets TV- konvention och EG:s TV-direktiv. Ytterligare förslag på detta område får därför anstå till utredningens slutbetänkande.

9.2. Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet och Europaråds-konventionen

Det kommer att krävas förändringar i den svenska lagstiftningen om Sverige skall kunna fullgöra de förpliktelser som följer av EES-avtalet och Europa- rådskonventionen. EES-avtalet innebär att reglerna i EG-direktivet för TV- sändningar skall inarbetas i svensk lagstiftning. Om Sverige därutöver väljer att ratificera konventionen krävs viss ytterligare anpassning av vår lagstift- ning. Mitt förslag till satellitlag bygger på antagandet att Sverige skall kunna uppfylla kraven i såväl direktivet som konventionen.

I konventionen finns en bestämmelse (artikel 27.1) som innebär att med- lemsländerna i EG skall tillämpa EG:s regelverk sinsemellan. Genom EES- avtalet utsträcks denna princip också till EFTA-länderna. För Sveriges del handlar det alltså i första hand om att anpassa den nationella lagstiftningen till direktivets bestämmelser, för att reglera förhållandet till EG:s och EFTAzs medlemsländer på de områden som omfattas av direktivet.

För att Sverige också skall kunna ratificera konventionen har dess be- stämmelser tagits in i satellitlagen för att reglera förhållandet mellan Sverige och de länder som har tillträtt Europarådskonventionen men står utanför EES— avtalet. I regel har detta kunnat ske genom att de olika paragraferna utformas så att de täcker innehållet i såväl direktivet som konventionen. En av konven- tionens bestämmelser återfinns inte i direktivet, nämligen konventionens pa- ragraf 16 om reklam från ett land som riktar sig särskilt till ett annat land. Denna bestämmelse har förts in i förslaget till satellitlag men föreslås gälla enbart i förhållande till konventionsstater utanför EES.

• Sida 133
•  Original

I ett avseende har det visat sig svårt att förena direktivets och konventio— nens innehåll. Det gäller reglerna om vilket land som skall ansvara för en sändning.

EES-avtalet utgår, för att fastställa ansvarigt land för en sändning, i första hand från vilket land som har jurisdiktionen över programbolaget. Konven- tionen tar i stället fasta på varifrån sändningen utgår. Om ett satellitprograrn- företag som har sitt säte i ett EG-land sänder från Sverige är EG-landet i förhållande till Sverige ansvarigt land. I förhållande till länder som står utan- för EES-avtalet men som tillträtt konventionen blir däremot Sverige ansvarigt land.

Jag har utformat lagförslaget så att det utgår från reglerna i direktivet. I bi- laga 4 redovisar jag ett förslag till en utformning av reglerna för ansvarigt land som också tar hänsyn till konventionens bestämmelser.

När det gäller länder som står utanför såväl EES-avtalet som Europaråds- konventionen finns inte några motsvarande överenskommelser. Det folk- rättsliga ansvar för sändningarna som Sverige ikläder sig gäller alltså bara i förhållande till de länder som ingår i överenskommelserna enligt EG-direk- tivet och Europarådskonventionen.

De åtaganden som Sverige gjort handlar både om mottagning av TV-pro- gram från andra länder och sändning av program från Sverige. De kan sam- manfattas som två huvudsakliga förpliktelser.

För det första åtar sig Sverige som mottagande land att inte hindra mot- tagning av gränsöverskridande televisionssändningar eller vidaresändning av sådana sändningar om de uppfyller direktivets och konventionens regler.

För det andra åtar sig Sverige som sändande land att se till att sändningar, som Sveriges ansvarar för enligt definitionerna i direktivet och konventionen, uppfyller de krav som uppställs i de båda dokumenten.

Såväl i direktivet som i konventionen lämnas förhållandevis stor frihet åt varje stat att finna lämpliga sätt att uppfylla sina förpliktelser.

Sverige kan emellertid inte ställa upp regler som medger ingripanden mot vidaresändningar av utifrån kommande sändningar i större omfattning än vad direktivet och konventionen anger. Däremot kan Sverige avstå från att utnyttja möjligheten att införa regler om ingripanden. Sverige kan också, som jag ti- digare nämnt, tillämpa mer restriktiva regler i fråga om de sändningar för vilka Sverige är ansvarig stat.

• Sida 134
•  Original

9.3. Skyldigheten att inte hindra vidaresändning av programtjänster som uppfyller direktivets och konventionens krav

9.3.1. Huvudregeln är att nationsgränser inte får stoppa sändningar

Ett av direktivets huvudsyften är att harmonisera lagstiftningen i de olika medlemsländerna så att TV-sändningar fritt kan passera nationsgränser. En sändning som är tillåten i ett EG-land skall också vara det i övriga med- lemsländer. Genom EES-avtalet utsträcks denna princip även till EFTA-län- dema.

Detta innebär en förpliktelse att inte hindra mottagning eller vidaresändning av program från andra EES-länder. Det innebär dock inte någon skyldighet att praktiskt sörja för att sådan mottagning eller vidarespridning äger rum.

Europarådskonventionen bygger på samma principer som direktivet och föreskriver förbehållslös rätt till mottagning. Rätt till vidaresändning skall råda för alla sändningar som uppfyller konventionens krav.

Direktivet medger i strikt reglerade undantagsfall att en vidaresändning får hindras tillfälligt. Det gäller vid brott mot artikel 22 om skydd för barn och ungdom och de restriktioner mot pornografi, våld och rashets som finns i samma artikel.

En sådan avstängning får endast ske om sändningarna har inneburit ett brott mot artikel 22 minst två gånger under en tolvmånadersperiod och om staten i fråga skriftligen meddelat programbolaget och kommissionen att den har för avsikt att stoppa vidaresändningen om överträdelsen upprepas.

Kommissionen övervakar att avstängningen står i överensstämmelse med de regler som gäller och kan uppmana en medlemsstat att upphöra med åtgär- den om den strider mot EG:s regelverk.

Även konventionen medger att vidaresändning av programtjänster hindras temporärt om de bryter mot bestämmelser i regelverket. I detta avseende går konventionen betydligt längre än direktivet. Avstängning får ske i vissa fall efter två veckor, i andra fall efter åtta månader om överträdelsen fortsätter trots varning.

Avstängning får ske vid brott mot samtliga regler i konventionen utom bestämmelserna om nyhetspresentation i artikel 7.3, rätt till beriktigande i artikel 8, regler om sändningar från större evenemang i artikel 9 och om andel europeiska program i artikel 10. _

Enligt konventionen skall den mottagande staten dock i första hand söka lösa frågan genom kontakter mellan ansvariga myndigheter i det mottagande och det sändande landet. Om överträdelsen trots sådan kontakt fortgår sedan två veckor respektive åtta månader förflutit, får det mottagande landet utfärda förbud mot fortsatt vidaresändning. I kapitel 8 redovisas grunderna för av- stängning enligt konventionen.

• Sida 135
•  Original

Både direktivet och konventionen tillåter alkoholreklam. När det gäller mottagning och vidarespridning i Sverige av program som innehåller alkohol- reklam finns alltså i direktivet inget stöd för det alkoholreklamförbud som i övrigt råder i landet. I ett tillägg till EES-avtalet gjordes dock ett särskilt medgivande för EFI'A-ländema att införa regler om att hindra vidaresändning av alkoholreklam.

I detta tillägg sägs att de länder som så önskar kan ålägga kabelopera- törema att ta bort alkoholannonsema ur sändningarna. Mottagande land tillåts dock hindra vidarespridning av alkoholreklam endast om det sker på ett så- dant sätt att inte övriga program i sändningen stoppas. Detta ställer stora krav på teknisk utrustning och förutsätter att det sändande programbolaget accep- terar att samarbeta genom att införa särskild elektronisk programmärkning av alkoholannonser.

Enligt konventionen finns en möjlighet för mottagande land att hindra vi- darespridning av program som innehåller alkoholreklam om en stat senast vid ratificeringen av konventionen reserverar sig för rätten att besluta om sträng- are regler för alkoholreklam.

Sammanfattingsvis kan man konstatera att direktivet är ytterst restriktivt när det gäller medgivande att hindra vidarespridning av program. Konven- tionen går i det avseendet mycket längre. Den viktigaste skillnaden är att konventionen tillåter ett mottagande land att avbryta en vidaresändning vid brott mot reglerna om reklam och sponsring, något som inte är tillåtet enligt direktivet.

9.3.2. Skall Sverige utnyttja möjligheten att hindra vidarespridning av vissa program?

Att konventionen och direktivet medger vissa möjligheter att hindra vidare- spridning av programtjänster innebär, som jag tidigare betonat,ingen skyl- dighet att utnyttja dessa möjligheter. Det enskilda landet får välja i vilken mån det önskar införa bestämmelser som gör det möjligt att hindra en vidaresänd- ning av program som bryter mot överenskomna regler.

Jag vill innan jag går in på dessa frågor göra det allmänna konstaterandet att både direktivets och konventionens syfte är att göra TV-program tillgäng- liga över nationsgränser. Detta stämmer väl med svensk tradition och lag- stiftning när det gäller yttrandefrihet och infonnationsfrihet. Grundtanken att sändarlandet tar på sig ansvaret för sändningarna motsvaras av en förväntan på att mottagarlandet skall lita på att sändarlandet fullgör sina förpliktelser. Det kan således aldrig bli frågan om att stoppa inkommande sändningar annat än i undantagsfall och endast vid upprepade allvarliga brott mot överens- komna regler.

Som jag redovisat i kapitel 7, har vi i dag i Sverige inte någon lagstiftning som gör det möjligt att stoppa vidaresändning i kabelnät av sändningar från

• Sida 136
•  Original

annat land. Den tidigare möjlighet som fanns i kabellagstiftningen att ingripa mot olagliga sändningar var knuten till tillståndsgivningen för sändningar i kabelnät och upphörde i och med den nya kabellagen.

Den fråga som jag nu har haft att ta ställning till är om det kan anses befo- gat att införa en regel som under vissa omständigheter möjliggör ett ingri- pande mot vidarespridning av satellitsändningar i kabelnäten.

Jag tar först upp frågan om vad som skall gälla beträffande möjligheterna att stoppa alkoholreklam. Därefter behandlar jag övriga regler om vilka sänd- ningar som får stoppas enligt konventionen och direktivet.

I fråga om alkoholreklam är reglerna för hur en avstängning får ske annor- lunda utformade än i övriga fall. Det är bara vidaresändning av själva alkohol- annonsen som får stoppas, inte övriga annonser i samma block eller pro- grammet i övrigt. Detta medför vissa praktiska problem. För att en sådan av- stängning skall kunna äga rum krävs att den som sänder alkoholannonsen är villig att införa en programmärkning som gör det möjligt att identifiera alkoholannonser. Det skulle också vara nödvändigt att i kabelnäten installera utrustning som automatiskt släckte ut sådana programinslag.

En sådan åtgärd skulle vara kostsam, och skulle därför rimligtvis inte kunna föreskrivas annat än för kabelnät över en viss storlek. TV-tittare som är anslutna till mindre nät, eller som har individuella parabolantenner, skulle därmed även i fortsättningen kunna ta del av eventuella alkoholannonser.

Denna fråga har också behandlats i Norge. I stortingsmelding nr. 26 1991- 92 konstateras att ett förbud mot vidarespridning av alkoholreklam i kabelnät endast skulle gälla de hushåll som är anslutna till kabelnät, men inte det ökande antal hushåll som har egna parabolantenner. Vidare påpekas att ten— densen i Europa går mot en mer restriktiv hållning när det gäller alkoholre- klam i de nationella sändningarna.

I den norska stortingsmeldingen är slutsatsen att ett ingripande mot de ut- ländska sändningarna med alkoholreklam är verkningslöst. En bättre metod vore att verka för att en restriktion på detta område införs i det gemensamma regelverket, när EG-direktivets regler skall ses över 1995. Förslaget i stor- tingsmeldin gen blir därför att alkoholreklam skall förbjudas i sändningar som har Norge som ursprungsland, men inte i vidaresändningar av utländska sa— tellitsändningar.

Alkoholreklam förekommer i dag i mycket begränsad omfattning och si- tuationen kan jämföras med vad som gäller för tidningar och tidskrifter i Sverige. I svenska publikationer är alkoholreklam inte tillåten. I de utländska tidskrifter som finns till försäljning i landet förekommer alkoholreklam. Detta har dock inte ansetts vara ett tillräckligt skäl för att hindra import eller prenu- meration på sådana tidningar eller tidskrifter.

Jag anser att den bedömning som görs i den norska stortingsmeldingen är realistisk. Eftersom direktivet inte medger att en sändning stoppas i sin helhet för att den innehåller alkoholreklam, blir efterlevnaden av ett eventuellt alko-

• Sida 137
•  Original

holreklamförbud en fråga om det sändande bolagets samarbetsvilja. Skulle det sändande bolaget vägra att samarbeta, finns enligt direktivet ingen möjlig- het att stänga av sändningen i sin helhet och en regel om att stoppa alkohol- reklamen blir därför utan verkan. Jag anser därför att det inte är lämpligt att införa en regel om förbud mot vidarespridning av alkoholreklam i sändningar från utlandet.

Däremot kan alkoholreklamförbudet även i fortsättningen upprätthållas i de sändningar som Sverige ansvarar för, oavsett om de sker via marknätet, i kabelnät eller via satellit. Jag återkommer till denna fråga i det avsnitt som be- handlar regler för satellitsändningar.

Jag övergår nu till att behandla de regler som anges i konventionen re- spektive direktivet om när en vidaresändning av program får hindras.

Konventionen lämnar i förhållande till direktivet fler möjligheter att införa regler som möjliggör att vidarespridning av sändningar från annat land hind- ras. Det gäller framförallt överträdelser mot reglerna om reklam och spons- ring. Jag har redovisat dessa översiktligt i avsnitt 9.3.1 och utförligare i av- snitt 8.3.4.

En sådan regel som finns i konventionen men inte i direktivet är artikel 16, som tillkommit för skydda enskilda länder mot att sändningar från ett land till ett annat utnyttjas för att kringgå mottagarlandets reklamregler. För att hindra att detta sker finns i konventionens artikel 16 en bestämmelse om att reklam som regelmässigt riktas mot ett annat lands TV-publik inte får bryta mot detta lands regler för annonsering. Syftet med artikeln är att skapa en möjlighet att ingripa i sådana fall då det kan finnas anledning att befara att sändningar från annat land på grund av konkurrensfördelar till följd av skillnader i reklam- regleringen hotar ett lands nationella TV-system.

I övrigt är reklamreglerna lika i konventionen och direktivet, men konven- tionen öppnar för möjligheten att stoppa sändningar som bryter mot dessa, vilket inte direktivet gör.

Om Sverige kommer att vara bundet av EG-direktivet gäller detta även i förhållande till övriga EES-stater. Därför skulle en möjlighet att förhindra vi- daresändning i den större utsträckning som konventionen medger endast kunna utnyttjas i fråga om sändningar från konventionsstater utanför EES. Detta skulle väsentligt inskränka betydelsen av en regel med sådan innebörd.

Jag anser att det vore olyckligt att inte ha en enhetlig lagstiftning för sänd- ningar från annat land och föreslår därför att denna möjlighet enligt konven- tionen att hindra vidarespridning av sändningar inte skall utnyttjas. Detta stämmer också väl överens med konventionens grundläggande princip om sändarlandsansvar, vilket innebär att ett sändande land kan uppmanas att vidta åtgärder om det skulle uppstå en situation där det anses befogat med ett ingripande.

När det gäller konventionen skulle det enligt min mening endast i ett avse- ende kunna övervägas om en möjlighet att stoppa vidaresändning vore befo-

• Sida 138
•  Original

gad, nämligen vid brott mot konventionens artikel 7. Denna artikel motsvaras av direktivets artikel 22.

Direktivet intar en mycket restriktiv hållning när det gäller att hindra vida— respridningen av program. Den grundhållning som direktivet avspeglar inne- bär att överträdelser som gäller regler om reklamens omfattning och inplace- ring uteslutande skall beivras av det sändande landet.

Direktivet medger att ett program tillfälligt stoppas endast vid överträdelse av direktivets artikel 22. Det är den artikel som bär rubriken skydd av min- deråriga. Enligt denna artikel skall sändningarna inte skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos dem. Särskilt gäller detta program som innehåller pornografi eller meningslöst våld. Hänsyn till minderåriga skall även tas i fråga om andra program om de kan antas vara skadliga på samma sätt, såvida de inte sänds på tider då minderåriga inom sändnings- området normalt inte ser sådana sändningar. Under samma rubrik finns också ett förbud mot sändningar som kan framkalla hat på grundval av ras, kön, religion och nationalitet.

Jag har övervägt om det finns anledning att införa en möjlighet i kabella- gen att stoppa sådana sändningar. Jag har emellertid kommit fram till att det för Sveriges del inte bör införas bestämmelser som gör det möjligt att stoppa programtjänster från annat land.

Denna slutsats grundar sig såväl på vår egen lagstifming på området, som på utgångspunkterna för direktivet och konventionen.

Som jag tidigare framhållit har direktivet och konventionen tillkommit för att möjliggöra fritt utbyte av TV-sändningar mellan de länder som ingått över- enskommelserna. De stater som undertecknar Europarådets konvention och EES-avtalet lägger genom dessa internationella överenskommelser ansvaret för sändningarna på ursprungslandet.

Det innebär alltså att sändningar med ett innehåll som bryter mot någon av de bestämmelser som finns i direktivet eller konventionen skall beivras i ur- sprungslandet. Om sändningarna ändå fortsätter skall frågan föras till EG- kommissionen när det gäller direktivet och till en särskild permanent kom- mitté för dessa frågor när det gäller konventionen. Vid konstaterade överträ- delser mot reglerna skall sändarlandet ingripa, inte mottagarlandet.

Mot bakgrund av bestämmelserna i regeringsformen och yttrandefri- hetslagstiftningen finner jag att följande skäl talar emot att vi på detta område inför regler som möjliggör att vidarespridning av TV-sändningar i kabelnät kan stoppas.

Regeringsforrnens regler om inskränkning av yttrandefriheten och infor- rnationsfriheten gör klart att ett ingripande endast får ske på så sätt att åtgär- den står i rimlig proportion till den gärning som skall hindras. Att stoppa en TV-sändning är en mycket drastisk åtgärd. Det är en åtgärd som man i övrigt i huvudsak har avstått från att begagna sig av när det gäller den lagstifming som reglerar TV-sändningar.

• Sida 139
•  Original

Endast i fråga om egensändningar i kabel finns såvitt gäller TV-sändningar en regel som medger att en domstol på talan av justitiekanslern får meddela förbud mot sändning under högst ett år om dessa bryter mot vissa bestäm- melser i kabellagen. Denna regel möjliggör ingripande mot sändningar som bryter mot kabellagens 16 &.

Eftersom det handlar om en lokal sändning med en ansvarig utgivare är det i sådana fall möjligt att rikta ingripandet mot det programföretag som begått överträdelsen och som också kan ändra innehållet i sändningarna. Med hän- syn till att vidarespridning av satellitprogram sker samtidigt och oförändrat är det inte möjligt för kabeloperatören att ingripa i sändningens innehåll eller påverka programutbudet.

Mot en regel om förbud mot vidaresändning av vissa satellitsändningar ta- lar också att den rimligen endast skulle kunna tillämpas i kabelnät av viss storlek. Den nuvarande lagen om kabelsändningar gäller enbart i sådana kabelnät som når fler än hundra bostäder. Den gäller inte för direktrnottagning med parabolantenn.

Frågan om kabellagstiftningens utformning skall behandlas i ett senare betänkande. Även om det kan bli aktuellt med justeringar av bestämmelsema när det gäller t.ex. storleken på det kabelnät som omfattas av lagen, kommer den knappast att omfatta mycket små kabelnät och givetvis inte heller den in- dividuella mottagningen med egen antenn.

Enligt min mening skulle en regel om att hindra vidaresändning av satellit- sändningar som bryter mot direktivets artikel 22 eller konventionens artikel 7 därför vara en med hänsyn till yttrande- och inforrnationsfrihetema drastisk åtgärd, som till sin praktiska verkan skulle medföra orimliga skillnader mellan olika boendeformer när det gäller mottagning av satellitprogram.

Det bör tilläggas att det i dag inte finns några sändningar av sådant slag att det kan antas att man från svensk sida skulle kräva förbud mot vidaresänd- ning eller förändring av innehållet på de grunder som anges i direktivets arti— kel 22 eller konventionens artikel 7.

Min slutsats när det gäller möjligheten att stoppa sändningar som bryter mot direktivets artikel 22 och konventionens artikel 7 är att avstängning vid brott mot dessa regler inte är någon tillfredsställande lösning. Jag anser därför att Sverige inte skall göra bruk av de möjligheter som direktivet och konven- tionen ger att tillfälligt hindra vidarespridning av utländska program. Jag an- ser inte helleri övrigt, som jag tidigare redovisat i detta avsnitt, att det finns tillräckligt starka skäl för att införa en möjlighet att stänga av program från annat land på de grunder som medges i direktivet och konventionen.

Min slutsats i dessa avseenden är alltså att kabellagstiftningen inte behöver ändras på denna punkt.

Jag är medveten om att invändningar kan resas mot detta resonemang. Det går naturligtvis att hävda att möjligheten att kunna stoppa vidaresändning i kabelnät bör införas för satellitsändningar, även om det i dag knappast finns

• Sida 140
•  Original

några sändningar av den art som skulle bli föremål för ingripande och även om ett sådant ingripande bara skulle lösa ett eventuellt framtida problem par— tiellt.

Jag redovisar därför också nedan hur en lagstiftning som ger en möjlighet att stänga av vidaresändning av satellitsändningar som bryter mot konventio- nens artikel 7 och direktivets artikel 22 skulle kunna utformas.

Om det skulle bli aktuellt att införa regler som gör det möjligt att stoppa vi- daresändning av program bör dessa grunda sig på direktivets regelverk. Kon- ventionens mer långtgående bestämmelser på detta område strider mot direk- tivet. Om sådana avstängningsregler skulle införas skulle de endast kunna till- lämpas i förhållande till de länder utanför EES-avtalet, som skrivit på kon- ventionen.

De regler som om det skulle anses önskvärt skulle kunna bli aktuella för en lagstiftning som medger att en vidaresändning hindras är enligt direktivet be- stämmelserna i artikel 22. Dessa har sin motsvarighet i konventionens arti- kel 7. De gäller skydd för barn och förbud mot omfattande våldsskildringar, pornografi och program som kan framkalla hat på grund av ras, kön, religion och nationalitet.

Dessa bestämmelser liknar till sitt innehåll kabellagens 16 å . Den innebär att domstol på talan av justitiekanslern får meddela den som bedriver sändningsverksamhet förbud mot egensändnin g om det i sådan sändning

1. vid upprepade tillfällen har visats rörliga bilder med skildringar av sexuellt våld eller tvång eller med närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur, samt sändningarna inte har varit försvarliga med hänsyn till syftet och sammanhanget samt omständigheterna i övrigt,

2. vid upprepade tillfällen annars förekommit sändningar av pornografiska bilder eller om utbudet varit ensidigt inriktat på våldsskildringar, eller

3. vid upprepade tillfällen har sänts program varigenom någon har uttryckt hot mot eller missaktning för en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Sändningsförbud får enligt kabellagen meddelas endast om det med hän- syn till gärningamas art och sändningamas karaktär och inriktning är godtag- bart från yttrande- och informationsfrihetssynpunkt.

Yttrandefrihetsgrundlagen hindrar inte att den som gör sig skyldig till missbruk av yttrandefriheten i vissa fall tillfälligt kan mista rätten att fortsätta sin sändningsverksamhet Det gäller även i fråga om trådsändningar.

Enligt yttrandefrihetsgrundlagen kan ingripanden ske (3 kap 1 & andra stycket) mot fortsatt sändning med anledning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp enligt fö-

• Sida 141
•  Original

reskrifter som får meddelas i lag. Denna bestämmelse lämnar konstitutionellt utrymme för föreskrifter av sådan innebörd som 16 & kabellagen.

Enligt EG-direktivet får ett sändningsförbud endast meddelas om sänd- ningar uppenbart, grovt och allvarligt bryter mot artikel 22 och om det skett minst två gånger under den föregående tolvmånadersperioden. I stället för avstängning skall de berörda parterna i första hand försöka lösa problemet i överläggningar med varandra och kommissionen. Om det misslyckas får en stat tillgripa avstängning när 15 dagar gått efter det att en varning utfärdats.

Jag har redovisat reglerna i kabellagens 16 & för att peka på en möjlig ut- formning av ett regelverk om ett sådant bedöms vara nödvändigt för att möj- liggöra tillfäng avstängning av vissa program.

För egen del anser jag dock att den nuvarande ordningen, som innebär att vidarespridning av satellitprogram inte får hindras, svarar mot huvudsyftet med konventionen och direktivet. Det finns alltså enligt min mening inte något behov av ytterligare lagstiftning i detta avseende när det gäller frågor som rör Sverige som mottagarland av satellitsändningar från länder inom EES-området eller länder som tillträtt den europeiska konventionen om gräns- överskridande television.

Genom dessa överenskommelser och det uppföljningsmaskineri som är knutet till dem, finns goda förutsättningar för att säkerställa att sändningar som när Sverige från dessa länder skall följa de regelverk som länderna kommit överens om.

9.4. Sveriges ansvar för sändningar till andra länder 9.4.1 Åtaganden enligt direktivet och konventionen

Genom EES-avtalet har Sverige åtagit sig att införa en lagstiftning som gör det möjligt att effektivt uppfylla EG-direktivets krav när det gäller Sveriges ansvar som sändande land. För att Sverige skall kunna ratificera den euro- peiska konventionen om gränsöverskridande television måste också konven- tionens krav tillgodoses.

Varje stat skall alltså se till att det för sändningar som faller inom dess ju- risdiktion finns ett system för att möjliggöra att direktivets och konventionens regler upprätthålls.

Som jag tidigare nämnt är konventionens och direktivets regler i väsentliga avseenden likalydande. Det bereder därför inte några större svårigheter att ut- forma en lag som tar hänsyn till båda dokumenten, utom i ett avseende.

Det som gör det komplicerat att inarbeta båda dokumentens regelverk i svensk lagstiftning är reglerna för sändningsansvar. Direktivet och konven- tionen tillämpar olika principer för att fastställa vilket land som ansvarar för en sändning. Om EES-avtalet träder i kraft och om Sverige tillträder konven-

• Sida 142
•  Original

tionen kan samma sändning komma att lyda under två olika staters juris- diktion.

Enligt direktivets artikel 2.1. är det i första hand den stat som har jurisdik- tion över programföretaget som ansvarar för att sändningarna följer direkti- vets regler. I andra hand, om ingen EES-stat har jurisdiktion över program- företaget, är det den stat som tillhandahåller sändningsfrekvens eller satellit- kapacitet eller där upplänken är belägen, som ansvarar.

Konventionens artikel 5:2 reglerar vilket land som skall ansvara för att sändningar är konventionsenliga. Enligt punkten 5:2 a. gäller i fråga om markbundna sändningar, dvs. sändningar som härrör från en sändare som befinner sig på jordytan, att den stat, varifrån utsändningen utgår, eller i fråga om kabelsändningar där den s.k. huvudcentralen finns, skall betraktas som sändande stat.

I punkten 5:2.b. uppställs tre regler för att fastställa vilken stat som skall anses vara sändande när det gäller satellitsändningar, nämligen

— i första hand den stat i vilken upplänken sker, — i andra hand den stat som upplåter en frekvens eller ställer satellitkapacitet till förfogande till icke konventionsbunden stat och

— därefter den stat i vilken programföretaget har sitt säte.

Konventionens artikel 27 anger att EG-länder sinsemellan skall tillämpa EG-regler på detta område om sådana finns. I och med att EG-direktivet an- togs, vilket skedde ett halvår efter det att konventionen öppnades för under- tecknande, gäller det mellan EG-länderna. Genom EES-avtalet utsträcktes EG-direktivets giltighet till EFTA-ländema.

Konventionens tillämpningsområde har därmed begränsats till att reglera dels förhållandet sinsemellan för länder utanför EES-avtalet som ratificerat konventionen och dels mellan dessa och de EES-länder som samtidigt är konventionsländer.

Konventionen ger de konventionsanslutna staterna möjlighet att träffa avtal om vem som skall anses vara ansvarig stat för sändningar. Med hjälp av denna bestämmelse kan svårigheter till följd av de olika ansvarsreglema i viss utsträckning bemästras.

För att Sverige skall kunna uppfylla sina åtaganden som sändande land gentemot såväl EES-staterna som övriga konventionsländer måste lagstift- ningen vara utformad på sådant sätt att regler för programinnehåll kan göras gällande i fråga om såväl program som utgår från satellitprogramföretag häri landet men sänds upp till satelliten från utlandet, som i fråga om program från satellitprogramföretag i utlandet som sänds upp från Sverige. Detta innebäri vissa fall att två staters lagstifming kan komma att tillämpas på samma sänd— ning.

Om exempelvis ett satellitprogramföretag i Danmark låter sända upp ett program från Sverige är det enligt EES-avtalet Danmark som är ansvarig stat.

• Sida 143
•  Original

Danmark måste därför kunna ingripa om innehållet i sändningarna strider mot EG-direktivet. I förhållande till konventionsstater som inte tillhör EES-kret- sen är det emellertid Sverige som är ansvarig stat. Även Sverige måste därför ha regler som gör det möjligt att ingripa. Eftersom konventionen tillåter att konventionsstaterna genom bilaterala avtal ändrar ansvarsfördelningen finns deti detta fall en väg att undvika en situation där två länder ansvarar för inne- hållet i en och samma sändning. Mitt alternativa förslag till lagstiftning (se bilaga 4) innebär att ansvarsfördelnin gen skall kunna förändras genom sådana avtal.

Ett avtal som innebär att ansvaret flyttas från en EES-stat till en konven- tionsstat utanför EES-kretsen får emellertid inte någon verkan i förhållande till EES-staterna. Antag att ett satellitprogramföretag i Polen, som är en av de stater som har ratificerat konventionen, skulle låta sända upp programmen till satellit från en sändare i Sverige, och att Sverige och Polen skulle komma överens om att Polen skall bära ansvaret. I detta fall skulle Sverige i förhål- lande till konventionsstater utanför EES-området inte ha några folkrättsliga förpliktelser att se till att sändningarna uppfyllde överenskomna regler. Enligt 13st TV-direktiv skulle ansvaret emellertid fortfarande ligga kvar hos Sverige. Svenska myndigheter skulle därför även i fortsättningen behöva ha befogenhet att ingripa vid överträdelser av direktivets regler.

Om Sverige skall ratificera konventionen är det därför ofrånkomligt att svenska regler i vissa fall kommer att gälla för sändningar som också omfat- tas av andra staters lagstiftning.

Detta problem är naturligtvis inte unikt för Sverige. Lagstiftningen är ännu inte utformad på detta område i alla berörda stater. De länder som redan har utarbetat lagförslag eller infört regler på detta område har valt olika lösningar. De olika regler som ställs upp för satellitsändningar till annat land ges van- ligvis i form av tillstånd med villkor för att sända.

Danmark har i ett lagförslag i december 1991 (L 164) valt direktivets regler för att avgöra vilket land som ansvarar för en sändning. Danmark påtar sig därmed ansvar för sändningar från satellitprogramföretag som lyder under dansk jurisdiktion. I andra hand, om satellitprogramföretaget inte finns i nå- got EG-land, ansvarar Danmark för sändningarna om de sker med hjälp av dansk satellitkapacitet eller om de länkas upp till satellit från Danmark. I lag- förslagets 34 5 finns i tredje stycket en bestämmelse att kommunikationsmi- nistem med hänsyn till Danmarks internationella förpliktelser kan fastställa ytterligare regler om programverksamheten för programbolag som har an- knytning till Danmark. Sändningar får bara ske med tillåtelse från en satellit- och kabelnämnd. Denna lösning innebär inget ställningstagande i frågan om hur förhållandet till konventionsstater utanför EES-kretsen ska lösas. I det bemyndigande som kommunikationsministem föreslås få ligger en möjlighet att fatta beslut om sändningar som omfattas av konventionens ansvarsregler.

• Sida 144
•  Original

I Norge föreläggs, enligt vad utredningen erfarit, stortinget under våren 1992 en melding om kringkastning. Enligt den införs ett koncessionsförfa— rande med tidsbegränsade tillstånd för alla sändningar i Norge och för an- vändning av norsk frekvens eller satellitkapacitet. Vidare föreslås att "kongen kan i forskrift fastsette naermere vilkår for konsesjon og gi utfyllende be— stemmelser for å oppfylle Norges internationale forpliktelser."

Storbritannien har valt att följa konventionens regler för att fastställa an- svaret för en sändning och utgår alltså i första hand från var sändningen har sitt ursprung, dvs. normalt var upplänken till satellit sker. England tar alltså på sig ansvaret för alla sändningar som utgår från landet, även om satellitpro- gramföretaget ligger i ett annat land. Denna lösning har kritiserats av EG- kommissionen som anser att det är oacceptabelt att ett program därmed kan lyda under olika länders lagstiftning samtidigt. Enligt kommissionen anger begreppet " broadcaster under its jurisdiction" var programbolaget har sitt säte. England hävdar i stället att de genom sin lagstiftning placerat alla satel- litprogramföretag med upplänk i England under sin jurisdiktion och att den engelska lagstiftningen därmed följer såväl EG-direktivet som konventionen. Det medför dock att ett satellitprogramföretag utanför England med upplänk i England samtidigt kan lyda under både sitt hemlands lagar och den engelska lagstiftningen.

I mitt förslag till satellitlag har jag för att definiera ansvarigt land utgått från direktivets bestämmelser. I bilaga 4 har jag redovisat hur lagen skall utformas om även konventionens regler skall gälla.

Jag gör en utförligare genomgång av dessa förhållanden i specialmotive- ringen till mitt lagförslag. Jag vill i detta sammanhang peka på möjligheten att avtala om ansvaret för en sändning. Konventionen ger de konventionsanslutna staterna möjlighet att sinsemellan sluta avtal i frågor som regleras av konventionen. Det öpp- nar åtminstone teoretiskt möjligheten att länderna avtalar om ansvarsfrågor för de sändningar som berör dem. Om denna möjlighet utnyttjas av alla be— rörda länder så att direktivets och konventionens regler harmoniseras på denna punkt skulle det kunna minska de olägenheter som det innebär med de olika lösningarna i konventionen och direktivet

En situation som dock inte kan regleras så att ansvaret genom avtal för- läggs till programbolagets hemland, är när ett satellitprogramföretag utanför EES och konventionsanslutna stater sänder från en svensk satellittransponder eller med upplänk från Sverige. I sådana fall finns ingen annan stat bland EES- eller konventionsstatema som kan bli ansvarig. Det är för denna situa- tion som reglerna om att även den som svarar för transponder eller upplänk ' skall ta ansvar för sändningen har tillkommit i direktivet. Det är med andra ord rimligt i just dessa fall att Sverige ansvarar för sändningen.

När det gäller ansvarsfrågan vill jag betona att den mest ändamålsenliga lösningen är den som fastställs i direktivet, dvs att programbolagets hemland i

• Sida 145
•  Original

första hand tar ansvaret för en sändning. Endast då programbolaget har sin hemvist utanför kretsen av fördragsslutande stater bör det sändande landet vara ansvarigt för sändningarna.

Oavsett hur förhandlingarna om EES-avtalet och EG-medlemsskap avlö- per, bör Sverige sträva efter att uppnå direktivets lösning i detta avseende. Skulle EES-avtalet träda i kraft blir detta huvudregeln. Skulle EES-avtalet och ett EG-medlemsskap försenas eller inte fullföljas finns det anledning att över- väga samma lösning inom konventionens ram, genom att avtala med övriga länder om en sådan ordning. Dessutom finns givetvis också möjligheten att på längre sikt påverka utformningen av konventionen så att dess regler ändras i detta avseende.

Sverige saknar i dag regler för programinnehållet i sändningar till satellit. För att Sverige skall kunna uppfylla de åtaganden vi gjort eller avser att göra måste direktivets och konventionens regelverk överföras till svensk lagstift- ning i forrn av en lag som reglerar innehållet i sådana sändningar. I detta sammanhang måste också frågor om beriktigande behandlas, liksom mark- nadsförin gslagstiftnin gens räckvidd när det gäller TV-reklam. I följande av— snitt går jag igenom mina förslag i dessa avseenden mot bakgrund av den nya yttrandefrihetslagstiftningen.

9.4.2. Yttrandefrihetsgrundlagen och de europeiska regelverken

Innan jag går in på utformningen av satellitlagen vill jag först kortfattat ta upp de yttrandefrihetsaspekter som är av särskild betydelse för mina förslag. En utförlig redovisning av dessa frågor finns i kapitel 4.

Den nya yttrandefrihetsgrundlagen trädde i kraft den 1 januari 1992 och gäller till skydd för yttrandefriheten i bl.a. ljudradio och television. Dess än- damål är att bereda friheten att yttra sig i nyare medier ett konstitutionellt skydd som är likvärdigt med det som sedan länge finns för det tryckta ordet.

Den nya grundlagen bygger på samma grundsatser som tryckfrihetsför- ordningen. Det innebär bl.a . att var och en har rätt att sända radioprogram genom tråd. Vidare innebär den nya grundlagen ett skydd för anläggande av trådnät för ljudradio- och televisionsverksamhet m.m. I fråga om trådsänd— ningama genomförs sålunda den tryckfrihetsrättsliga principen om etable- ringsfrihet. På grund av att tillgången på radiofrekvenser är begränsad gäller inte denna princip för sändningar av radioprogram till allmänheten på annat sätt än genom tråd.

Den nya grundlagen innebär i övrigt att samma tryckfrihetsrättsliga princi- per, som hittills har gällt för rundradion genom bl.a. radiolagen och den nu upphävda radioansvarighetslagen, nu omfattar hela massmedieområdet. Det gäller de grundläggande principerna om censurförbud, ensamansvar och käll- skydd, begränsning av möjligheterna till kriminalisering och andra inskränk- ningar samt en särskild rättegångsordning med tillgång till jury.

• Sida 146
•  Original

Även satellitförmedlade sändningar av radioprogram som utgår från Sverige faller under grundlagens skydd (1 kap. 6 & andra stycket). Detta gäl- ler oavsett om de är avsedda för den svenska allmänheten eller skall tas emot på annat håll. Som framgår av kapitel 4 avses i yttrandefrihetsgrundlagen med termen radioprogram såväl televisions- som ljudradioprogram. Termen an— vänds här på samma sätt som i grundlagstexten.

Yttrandefrihetsgrundlagen är i vissa delar tillämplig även i fråga om

— samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram som kommer från utlandet och

— radioprogram som förmedlas hit genom satellitsändning men inte utgår från Sverige.

Grundlagens skydd innebär i fråga om vidaresändningar bl.a. att censur- förbud och förbud mot hinder mot spridning av programmen gäller, att ingri- panden inte får ske annat än då grundlagen tillåter det samt att lagstiftning och rättslig prövning skall ske i vissa former. Vid tillämpningen av det skydd som gäller för dessa radioprogram skall 1 kap. 5 & yttrandefrihetsgrundlagen iakt— tas, dvs. den nya grundlagens motsvarighet till tryckfrihetsförordningens s.k. instruktion.

Har riksdagen godkänt en internationell överenskommelse om radiopro- gram får föreskrifter i svensk lag om reklam inte i strid med överenskommel- sen hindra vidaresändning av radioprogram.

Det kan vidare påpekas att meddelarskyddet och rätten till anonymitet en- ligt 10 kap. 2 & yttrandefrihetsgrundlagen även gäller i fråga om radio- program som sänds från sändare utanför Sverige.

I 3 kap. 5 & första meningen yttrandefrihetsgrundlagen fastslås att rätten att sända radioprogram skall kunna prövas av domstol eller av en nämnd vars sammansätming är bestämd i lag och vars ordförande skall vara eller ha varit ordinarie domare. Gäller saken fråga om ingripande på grund av missbruk av yttrandefriheten, skall frågan enligt andra meningen samma paragraf prövas av domstol under medverkan av jury enligt de närmare bestämmelser som meddelas i lag. Bestämmelsen rör emellertid inte frågor om överträdelser av föreskrifter eller villkor i fråga om kommersiell reklam eller annan annonse— ring eller sändning, som helt eller delvis bekostas av annan än den som be- driver programverksamheten.

Vad som avses med ingripande är t.ex. förbud mot fortsatt vidaresändning av radioprogram från satellit i trådsändningar. Bestämmelsen innebär att alla sådana ingripanden skall prövas av domstol i yttrandefrihetsrättsliga process- fonner om de grundas på missbruk av yttrandefriheten.

Denna regel gäller som nämnts inte bara de radioprogram som faller under yttrandefrihetsgrundlagens fullständiga system utan även dem som har tillför- säkrats ett mera begränsat skydd. Det innebär att varje ingripande som görs i Sverige mot något radioprogram på grund av missbruk av yttrandefriheten,

• Sida 147
•  Original

oavsett distributionsform och distributionsort, skall beslutas av domstol i ytt- randefrihetsrättsliga processfonner.

Vidare medger grundlagen att det i lag föreskrivs om efterhandsgranskning av att radioprogram som sänts på annat sätt än genom tråd står i överens- stämmelse med de föreskrifter eller andra villkor som gällt för sändningarna. En sådan granskning får göras av en nämnd vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande skall vara eller ha varit ordinarie domare. Nämnden får endast uttala sin mening och förelägga den sändande att följa föreskrif- terna eller villkoren. I lag får föreskrivas att ett föreläggande får förenas med vite. Frågor om utdömande av vite prövas alltid av domstol enligt vad som föreskrivs i 3 kap. 5 5.

Dessa bestämmelser är av betydelse för de förslag till lagstiftning som jag nu lägger fram, både när det gäller lagstiftarens möjlighet att i förväg upp- ställa krav på en sändnings programinnehåll och vilka sanktioner som är till- låtna.

Som framgår av redovisningen kan föreskrifter om programinnehåll med- delas i lag. Villkor som gäller innehållet i vad som sänds kan även före- komma i avtal om de har stöd i lag. Detta gäller även för upplänkssändningar till satellit .

Yttrandefrihetsgrundlagen är i princip tillämplig även på kommersiell re- klam och annan annonsering i radioprogram. Som framgår av kapitel 4 läm- nar dock grundlagen i skilda hänseenden öppet för lagstifming i fråga om re- klam.

9.5. Innehållet i satellitlagen

I kapitel 8 finns en genomgång av direktivet och konventionen och de regler som man kommit överens om i EES-förhandlingarna och inom Europarådet när det gäller TV-sändningar.

Jag har i avsnitt 9.4. redovisat vilka sändningar Sverige ansvarar för och vilka krav regeringsformen samt yttrandefrihetsgrundlagen och dess följd- lagstiftning ställer på regleringen av TV-sändningar.

I föreliggande avsnitt gör jag en genomgång av de bestämmelser som jag föreslår skall gälla för innehållet i sändningar som ligger inom Sveriges an- svarsområde. Som jag redan nämnt i inledningen till detta kapitel kan ansva- rigt land välja att besluta om striktare regler för sändningar inom sin jurisdik- tion än de minimiregler som konventionen och direktivet medger.

Eftersom jag har tagit de föreskrifter som nu gäller i fråga om inhemska sändningar till utgångspunkt för mina förslag om regleringen av reklam i upplänkssändningar blir resultatet att de föreslagna reklamreglerna är mer re- striktiva än de i konventionen och direktivet angivna minimireglema. Det gäller både reklamens omfattning och inplacering.

• Sida 148
•  Original

I övrigt föreslår jag beträffande reklamens utformning och innehåll i satellitsändningama att marknadsföringslagen (1975:1418) skall utsträckas till att omfatta även vissa sändningar till annat land. Samma sak gäller för lagarna om marknadsföring av alkoholdrycker (1978:763) och tobaksvaror (1978:764).

9.5.1. Inget krav på tillstånd

Av genomgången av yttrandefrihetslagstiftningen och förändringarna på kabelområdet framgår att den tidigare regleringen av kabelsändningar som var knuten till tillståndsgivningen nu ersatts av en lagreglering. I mitt uppdrag in- går att pröva om detär nödvändigt med en till tillstånd knuten reglering för att Sverige skall kunna fullgöra sina åtaganden i enlighet med EG-direktivet och Europarådskonventionen när det gäller sändningar till satellit.

Som framgått av min redovisning tillåter yttrandefrihetsgrundlagen att det ställs upp krav på tillstånd för denna typ av sändningar. Jag anser dock inte att det finns anledning att införa en ordning där de regler som skall gälla ut- formas som villkor för tillstånd att sända. Skälet för detta är att tillgången på sändningskapacitet är så god att det inte förefaller finnas något behov att in- föra ett urvalsförfarande, där sändningstillstånd delas ut på grundval av fast- ställda kriterier. Ett tillstånd skulle därmed främst tjäna syftet att fastställa villkor för sändningarna. Detta kan enligt min mening i stället ske genom lagstiftning. Därmed undviks också att en verksamhet som i alla avseenden följer reglerna för sändningsverksamhet blir olaglig enbart på grund av att den saknar tillstånd.

Jag föreslår alltså att de regler som skall gälla för sändningar till satellit skall ges formen av lagregler som blir tillämpliga på alla som bedriver en viss i lagen angiven verksamhet. Den anmälningsplikt som jag föreslår i nästa av- snitt är en förutsättning för att efterlevnaden av dessa lagregler skall kunna bevakas.

För tydlighetens skull vill jag understryka att min slutsats att det inte be- hövs några till ett tillstånd knutna regler för satellitsändningama naturligtvis inte gäller det tekniska sändningstillstånd som krävs enligt radiolagens 2 &. Sådana tillstånd meddelas i dag av televerkets frekvensförvaltning. Jag har redovisat dessa frågor utförligare i kapitel 3.

9.5.2. Registrering och information

Direktivet och konventionen bygger på att det sändande landet tar ansvar för att sändningar som faller inom landets jurisdiktion inte bryter mot de regler man kommit överens om.

• Sida 149
•  Original

Direktivet fastslår i artikel 2.1. en skyldighet för medlemsstaterna att se till att satellitprogramföretag som de ansvarar för, följer reglerna. Direktivet överlåter åt de enskilda länderna att lösa de administrativa frågorna, men har specificerade krav på vilken information som skall göras tillgänglig.

Konventionens artikel 6 säger att programbolagens skyldigheter skall vara tydligt angivna i den auktorisation eller det kontrakt som reglerar verksamhe- ten, eller på annat sätt lagfästa. I konventionen anges också särskilt att varje land utpekar en eller flera ansvariga myndigheter som skall kunna lämna in- formation om programbolagen i landet och upplysa om den nationella lag- stiftningen.

Såväl konventionen som direktivet ställer alltså stora krav på information, både om programbolagen och om sändningamas karaktär. Det gäller uppgif- ter om programbolagets ägare och finansiering och vem som har rätt att före- träda programbolaget. För att kunna redovisa hur olika programbolag lever upp till bestämmelser om viss andel europeiska program i sändningsinnehållet och viss andel program från fristående producenter, krävs också uppgifter om programstatistik.

För närvarande finns för sändning till satellit en bestämmelse i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefri- hetsgrundlagens områden som ålägger programbolaget att föra register över vem som är ansvarig utgivare för ett program. Sådana uppgifter skall vara in- förda innan programmet sänds och vara tillgängliga för allmänheten. Däremot finns inte någon särskild regel om registreringsplikt. I propositionen 1990/91:64 om yttrandefrihetsgrundlag m.m. uttalas emellertid (s. 123) att en registreringsskyldighet för satellitsändningar kan föreskrivas med stöd av 3 kap. 2 5 i yttrandefrihetsgrundlagen och torde vara erforderlig för att Sverige skall kunna åta sig de förpliktelser som följer med en anslutning till den europeiska konventionen om gränsöverskridande television. Samma sak måste då enligt min mening gälla också i förhållande till EG-direktivet.

Jag föreslår därför i satellitlagen en bestämmelse som innebär att satellit- programföretag som bedriver sändningar enligt satellitlagens definition skall anmäla sin verksamhet för registrering innan den påbörjas. De skall också år- ligen redovisa viss programstatistik. Regeringen beslutar till vilken myndig- het sådan rapportering skall ske. Denna anmälningsplikt är av central bety- delse för att efterlevnaden av dei lag angivna reglerna skall kunna övervakas. Den svarar också mot de krav som direktivet och konventionen ställer. Även satellitentreprenörer föreslås bli registreringspliktiga

Information om det ansvariga programföretaget eller uppgift om program- tjänstens beteckning skall lämnas i sändning i början och slutet av varje pro— gramblock. I övrigt skall sådan information lämnas en gång per timme, om inte programmets karaktär gör att det kan upplevas som störande.

Den ansvariga myndigheten får vidare kräva in de upplysningar som ligger inom ramen för direktivets och konventionens bestämmelser. Om ett satellit-

• Sida 150
•  Original

programföretag inte lämnar dessa uppgifter kan myndigheten vid vite före- lägga företaget att fullgöra sina skyldigheter.

På liknande sätt får den ansvariga myndigheten förelägga satellitentrepre- nörer att lämna upplysningar om uppdragsgivarens namn och adress, namnet på den eller de programtjänster som uppdragsgivaren sänder, hur sändningen till satellit sker och om andra bidrar till att utföra denna tjänst.

Ett satellitprogramföretag har skyldighet att spela in program enligt lagen med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetslagstiftning- ens områden. I det fall satellitprogramföretaget finns i utlandet föreslår jag att en motsvarande skyldighet i stället skall åligga satellitentreprenören. Inspelningen skall bevaras minst sex månader från sändningen. Om den an- svariga myndigheten kräver det skall den som är inspelningsskyldig tillställa myndigheten en sådan inspelning. Vägrar den ansvarige kan myndigheten fö- relägga vite.

För de nationella marksända TV-kanalerna finns inte någon skyldighet att lämna uppgifter om programstatistik. För att Sverige skall kunna redovisa uppgifter om andel europeiska program och fristående produktioner krävs re- dovisningar även från dessa programbolag. Detta bör föreskrivas i radiola- gen.

9.5.3. Allmänna programregler

Direktivets artikel 22 och konventionens artikel 7 innehåller allmänna före- skrifter om programmens karaktär. Där sägs att den mänskliga värdigheten och andras rättigheter skall respekteras, att programmen inte skall vara oan- ständiga eller innehålla pornografi, ge obefogat utrymme för våld eller fram- kalla rashat samt att program som kan vara skadliga för barn och ungdom inte skall sändas på tider då barn och ungdomar kan förväntas titta. Konventionen har också bestämmelser om att nyhetsrapporteringen skall vara saklig och främja en fri opinionsbildning.

Dessa bestämmelser motsvaras när det gäller vår nationella lagstiftning av reglerna i 6 & första och tredje styckena radiolagen om opartiskhet och saklig- het, vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet samt demokratiska vär- deringar i programverksamheten. I radiolagen anges att regler får tas in i ett avtal mellan regeringen och ett sändande företag om respekt för den enskildes privatliv och om att programverksamheten skall bedrivas med beaktande av televisionens och ljudradions särskilda genomslagskraft. Den sistnämnda föreskriften tolkas bl.a. som att programföretagen skall vara varsamma med skildringar som kan verka upprörande eller skrämmande på publiken och ta särskild hänsyn till minderårigas tittarvanor vid programläggningen.

I satellitlagen förs motsvarande bestämmelser in som en allmän föreskrift för programverksamheten om att programverksamheten skall präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika

• Sida 151
•  Original

värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Vid utformningen av en programtjänsts innehåll skall programföretaget när det gäller programmens ämnen och tiden för sändning ta hänsyn till televisionens särskilda ge- nomslagskraft samt dess betydelse för den fria åsiktsbildningen och kulturens utveckling.

För de nationella sändningarna är radiolagens bestämmelse om att pro- gramföretags sändningsrätt skall utövas opartiskt och sakligt av central bety- delse. Bakgrunden till denna bestämmelse är, som jag utförligare redovisat i kapitel 5, att det på grund av det begränsade antalet markfrekvenser för rund- radiosändning har ansetts vara angeläget att dessa utnyttjas på bästa sätt i allmänhetens tjänst. För den nyligen inrättade tredje marksända nationella TV- kanalen, TV 4, gäller dessa bestämmelser på samma sätt som för Sveriges Radios programbolag. Detta motiverades i i propositionen (1990/91:149) om radio- och TV-frågor med att begränsningar i fråga om sändningsmöjligheter gör det angeläget att olika meningsrikmingar kan komma till tals i en ny TV- kanal lika väl som i de kanaler som sänds i dag. I samma sammanhang konstateras att de tekniska begränsningarna är mindre framträdande vid sa- tellitsändningar än vid marksändningar.

Jag har utgått från detta resonemang. Antalet sändningsmöjligheter till och från satellit är stort och i praktiken kan nära nog etableringsfrihet anses råda. Situationen för satellitkanalema liknar i detta avseende mer tidningarna än den marksända nationella televisionen. Det förefaller därför inte motiverat att in- föra en bestämmelse i satellitlagen om saklighet och opartiskhet. Dessutom kan det med tanke på de olika programtjänstemas karaktär — filmkanaler, underhållningskanaler och olika specialiserade kanaler - många gånger te sig främmande att ha en sådan bestämmelse.

9.5.4. Beriktigande

Artikel 23 i direktivet och artikel 8 i konventionen behandlar rätten till berik- tigande. Jag har redovisat dessa bestämmelser i kapitel 8. Innebörden är att varje land skall se till att alla fysiska eller juridiska personer, oberoende av nationalitet eller vistelseort ska ha rätt till beriktigande eller liknande åtgärd. De tidsmässiga och andra villkoren skall vara sådana att denna rätt kan utövas effektivt. Direktivet kräver också att det skall vara möjligt att underkasta tvister i dessa frågor rättslig prövning.

I 7 & radiolagen sägs att det i avtal mellan regeringen och programföretag får föreskrivas skyldighet att sända beriktigande samt skyldighet att sända re- dogörelse för beslut av radionämnden. De närmare reglerna om beriktiganden finns i avtalen mellan staten och programföretagen. Dessa regler redovisas mer utförligt i kapitel 4.

För de sändningar som omfattas av den lag som jag nu föreslår skall det enligt mitt förslag inte finnas motsvarande möjlighet att i avtal reglera skyl-

• Sida 152
•  Original

digheten att sända beriktigande. Därför föreslår jag att en bestämmelse om detta i stället tas in i satellitlagen. För att inte inkräkta på den ansvarige utgivarens ensamrådighet när det gäller programmens innehåll har jag utformat bestämmelsen så att det står programföretaget fritt att välja i vilken form det vill ge en rättelse offentlighet. Av reglerna om god publicistisk sed följer att ett tillrättaläggande skall publiceras så att det har den åsyftade effekten. I normalfallet torde det komma att innebära publicering i det egna mediet.

Möjligheten att begära beriktigande ärinte begränsad till svenska medbor- gare eller personer som vistas i Sverige.

Reglerna i konventionen och direktivet är utformade så att de även omfattar ärekränkning. Brottsbalkens regler för ärekränkningsbrott återges i kapitel 4.

Dessa regler torde i praktiken vanligtvis kunna tillämpas i fråga om sänd- ningar för vilka Sverige ansvarar enligt direktivet eller konventionen även om det någon gång kan uppkomma frågor om räckvidden av den svenska straff- rättsliga regleringen. Frågor av sådant slag torde i detta sammanhang lämp— ligen få överlämnas till avgörande i rättstillämpningen. Jag vill nu endast fästa uppmärksamheten på att det yttrandefrihetsrättsliga skydd som följer av 1 kap. 6 5 andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen inte utan vidare samman- faller med området för Sveriges ansvar enligt direktivet och konventionen, men inte heller hindrar att allmänna straffrättsliga regler tillämpas utanför det av grundlagen skyddade området.

Min slutsats är att den föreslagna regeln i satellitlagen och de regler som finns i brottsbalken tillgodoser konventionens och direktivets krav på rätt till beriktigande samt möjligheten att få sin sak prövad vid misstänkt ärekränk- ning.

För juridiska personer finns inte samma möjligheter till prövning när det gäller ärekränkning. Där finns i stället regler om otillbörlig marknadsföring vid misskreditering från andra näringsidkares sida. Reglerna om beriktigande omfattar givetvis också juridiska personer.

9.5.5. Andel europeiska program och fristående produktioner

En viktig principfråga för såväl EG:s som Europarådets medlemsländer har varit att stimulera produktion och distribution av europeiska program. Denna ambition har tagit sig uttryck i regler om att det skall finnas minst 50 % euro- peiska program i sändningarna.

En annan strävan har varit att uppmuntra etablering av fristående produk- tionsbolag. I direktivet har denna utformats som en regel att tio procent av sändningstiden eller tio procent av programbudgeten skall avsättas för pro- gram från fristående producenter.

Vid beräkningen av andelen europeiska program och andelen program från fristående producenter skall tiden för nyheter, sport, tävlingar och annonser

• Sida 153
•  Original

räknas bort. Denna bestämmelse bör inte tolkas alltför snävt. Den typ av täv- lingar som avses är enklare arrangemang som lyckohjul och liknande. Mer genomarbetade produktioner som frågesporter och underhållningsprogram med visst tävlingsinslag skall givetvis räknas in i underlaget för beräkning av andelen europeiska program. För tydligheten skull bör det påpekas att den nationella produktionen räknas in i andelen europeiska program.

Regeln är utformad så att den medger vissa undantag. Andelen 50% euro- peisk produktion skall eftersträvas där så är praktiskt genomförbart. För pro- gramtjänster som inte kan uppnå detta skall andelen europeisk produktion inte understiga 1988 års nivå i samma programtjänst

I EG:s medlemsländer har direktivet varit i kraft sedan oktober 1989. Två år efter ikraftträdandet skall länderna rapportera till kommissionen om vilka åtgärder som vidtagits och hur de levt upp till olika bestämmelser. Denna rapportering har försenats men några länder har lämnat sina rapporter. Den engelska rapporten är relativt utförlig i det avsnitt som rör andelen europeiska program.

I rapporten behandlas tre kategorier av sändningar: — nationella programbolag som har avtal med staten,

— nationella programbolag som tilldelas koncession av Independent Tele- vision Commission och

— satellitsändningar avsedda för mottagning i annat land.

Den brittiska regeringen anser att direktivets krav redan är tillgodosedda för de nationella kanalerna genom regler eller koncessionsvillkor om en viss andel inhemska program. Denna ärinte närmare angiven, utan uttrycks som en rimlig eller lämplig andel ("an appropriate proportion") av sändningstiden. Den prograrnstatistik som redovisas ger vid handen att de inhemska kanalerna gott och väl uppfyller kraven i EG-direktivet på minst 50 % europeisk pro- duktion. Denna är dock så gott som uteslutande brittisk.

För satellitsändningar från England nöjer man sig med att konstatera att de ofta är specialkanaler. De skall dock åläggas att rapportera hur de, "när så är möjligt", lever upp till direktivets krav.

I Frankrike har man valt en annan modell för att reglera andelen europeisk produktion. I ett förslag till reglering angavs den till 60 % av sändningstiden under bästa sändningstid. Därav skulle minst 50 % vara fransk produktion. Denna konstruktion underkändes av EG-kommissionen som ansåg att regeln skulle kunna innebära att endast 10 % av sändningstiden blev över för annan europeisk produktion än fransk. Efter förhandlingar mellan EG-kom- missionen och Frankrikes regering fastställdes i stället den franska andelen till 40 % och den europeiska andelen till 60 %.

För Sveriges del finns för programbolagen inom Sveriges Radio-koncer- nen och för den tredje marksända TV-kanalen bestämmelser i avtal om att ett mångsidigt utbud av program på svenska språket skall tillhandahållas och att

• Sida 154
•  Original

svenska artister och verk av svenska upphovsmän skall förekomma i bety- dande omfattning.

Den programstatistik som redovisats av Sveriges Television visar att före- taget uppfyller direktivets krav i dessa avseenden. Den nya marksända TV- kanalen har i sitt avtal krav som motsvarar dem som ställs på Sveriges Television. Någon ytterligare reglering om de marksända programföretagens programutbud behövs enligt min bedömning inte.

I satellitlagen föreslår jag en bestämmelse som motsvarar direktivets och konventionens krav på andel europeiska program och fristående produktio- ner. Vidare finns ett tillägg till regeln om europeiska program att det i pro- gram som är avsedda att tas emot i Sverige bör finnas en betydande andel program på svenska språket och med svenska artister och verk av svenska upphovsmän.

9.5.6. Regler för sponsring och reklam

Direktivets och konventionens reklamregler innehåller i huvudsak samma re— striktioner som den svenska lagstiftningen på detta område. De medger dock en större total reklamvolym än de svenska reglerna och fler möjligheter att bryta program med reklam. En viktig skillnad är att spelfilmer inte får brytas med reklam enligt de svenska reglerna, medan detta i begränsad omfattning är tillåtet enligt direktivet och konventionen.

Den princip som jag följt vid utformningen av satellitlagen är att den så långt möjligt skall följa svensk reglering på radio— och TV-området. Genom att de svenska reklamreglerna även tillämpas på satellitsändningama uppnås en enhetligheti regelverket för de sändningar som Sverige ansvarar för.

En invändning mot detta kan vara att satellitsändningar av annat ursprung kan komma att få en mindre restriktiv reglering än de sändningar som lyder under svensk lagstiftning. Detta skulle kunna gynna utländska sändningar och i motsvarande mån missgynna de svenskbaserade sändningama. Å andra sidan skulle ett system där de svenska satellitsändningama lyder under gene- rösare regler än de svenska marksändningarna kunna medföra motsvarande orättvisor mellan dessa kategorier.

Mina förslag grundar sig på en strävan att uppnå enhetlig reklamlagstift— ning för alla sändningar som Sverige ansvarar för.

Sponsring är tillåten enligt såväl konventionen som direktivet, men vissa restriktioner gäller. Reglerna för sponsring i konventionen och direktivet är väl förenliga med motsvarande bestämmelser i radiolagen.

Mina förslag i satellitlagen när det gäller sponsring och reklam innebär i korthet följande.

För program som bekostats av en fysisk eller juridisk person som inte själv bedriver programverksamhet eller producerar audiovisuella verk, krävs att dennes namn anges på lämpligt sätt i början och i slutet av programmet.

• Sida 155
•  Original

Skälet till detta är att publiken anses böra kunna få veta vem som finansierat en produktion.

Personer eller företag som har som huvudsaklig verksamhet att tillverka eller sälja tobak, alkohol eller läkemedel får inte sponsra program.

Program som huvudsakligen innehåller nyheter eller nyhetskommentarer får inte sponsras.

Reklam mot vederlag och program som sänds mot betalning får endast sändas under annonstid. Även andra program där ett kommersiellt intresse gynnas mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt får endast sändas under annonstid.

Av en annons skall framgå i vems intresse sändningen sker. I annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får det inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer.

En annons med reklam som sänds under annonstid får inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år. Inte heller får personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program huvudsakligen avsedda för bam under 12 år uppträda i annonser med reklam.

Ett programföretag får inte diskriminera någon som begär att företaget skall sända en annons.

Huvudregeln för inplaceringen av annonser i TV-sändningar är att de skall placeras mellan programmen. I anslutning till program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år får de dock inte förekomma. När deti sport- program eller andra evenemang ingår längre pauser för publiken får annonser sättas in under dessa pauser. I program som består av olika avslutade delar får annonser sättas in mellan delarna. I sådana fall skall det gå 20 minuter mellan annonserna.

Den totala andelen annonstid för en programtjänst under ett dygn får vara högst tio procent av sändningstiden. Denna andel beräknas särskilt för tiden mellan klockan 18.00 och 24.00. Inom en timmes sändningstid mellan hela klockslag får annonser förekomma under högst åtta minuter, eller i rena un- dantagsfall tio minuter. Om ett eller flera bolag svarar endast för en del av en programtjänsts sändningsutbud skall reglerna om andel annonstid gälla för varje programföretags sändningstid för sig.

Annonstiden vid ett tillfälle får inte understiga en minut, frånräknat sänd- ningstid för ljud- och bildsignatur.

När det gäller annonstidens omfattning är alltså de regler som jag föreslår mer restriktiva än minimireglema i konventionen och direktivet. Skälet är som jag nämnt att jag har utgått från de svenska reglerna på detta område. Det innebär att alla programbolag som lyder under svensk lagstiftning har samma regler för reklamsändningarna.

Ett satellitprogramföretag som riktar sändningar med reklam särskilt till en annan stat som är ansluten till den europeiska konventionen om gränsöver-

• Sida 156
•  Original

skridande television skall, om inte Sverige och den andra staten avtalat annat, vid anmodan från mottagarlandet se till att sändningarna inte strider mot mottagarlandets reklamregler.

För vissa av dessa regler finns också föreskrifter om sanktioner. Jag fö- reslår att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att lämna upp- gifter om sitt satellitprogramföretag till den ansvariga myndigheten skall kunna dömas till böter. Om någon uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som föreskrivs i 12 5 om skyldighet att spela in sändningar döms han till böter eller fängelse i högst ett år.

Om ett företag bryter mot reglerna om programidentifiering, om sponsring eller om reklamens utformning och omfattning skall den ansvariga myndighe— ten kunna förelägga ett satellitprogramföretag att följa bestämmelserna. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Om satellitprogramföretaget inte har hemvist i Sverige och det i stället är satellitentreprenören som är ansvarig för sändningen får myndigheten i fall av överträdelse vid vite förelägga honom att följa reglerna.

Vissa av myndighetens beslut enligt satellitlagen får överklagas hos kammarrätten.

9.5.7. Ändring av befintlig lagstiftning

Utöver reglerna i den satellitlag som jag föreslår krävs viss anpassning av befintlig lagstiftning för att Sverige skall fullgöra sina åtaganden.

För att de nationella TV-programbolagen skall kunna åläggas att tillhanda- hålla den programstatistik som krävs för att Sverige skall kunna fullgöra sin rapporteringsplikt till EG-kommissionen och Europarådet föreslår jag en änd- ring i radiolagen som innebär att satellitlagens skyldighet att redovisa hur stor andel av programtjänsten som utgjorts av program med europeiskt ursprung m.m. också skall gälla sändningar som bedrivs med tillstånd enligt 5 & radiolagen .

I direktivet och konventionen finns också regler som har sin motsvarighet i den svenska marknadsföringslagstiftningen. Det gäller reglerna i direktivets artikel 12 och 16 och konventionens artikel 7 och 11 som bland annat handlar om att respektera mänsklig värdighet och ta särskild hänsyn till barn. Dessa bestämmelser har sin motsvarighet i Internationella handelskammarens regler för reklam, till vilka det också hänvisas i den förklarande rapporten till konventionen. Dessa regler har också varit vägledande vid utformningen av den svenska marknadsföringslagstiftningen.

I ett tidigare betänkande (SOU 1990:7) Lagstiftning för reklam i svensk TV har jag utförligt behandlat relationen mellan marknadsföringslagstift- ningen och reklam-TV-lagstiftningen.

På grund av utformningen av den svenska marknadsföringslagstiftningen har det varit tillräckligt att föreskriva särskilda regler för reklam i TV enbart i

• Sida 157
•  Original

de avseenden som inte täcks av befintlig lagstifming. Det gäller främst reg- lerna om omfattning och inplacering av TV-reklamen.

Den svenska marknadsföringslagstiftningen gäller för TV—reklam och tele- shopping. Den är alltså tillämplig också för reklam i satellitsändningar som vänder sig till svenska konsumenter. Det gäller även i de fall då reklamen vänder sig till flera länder, av vilka Sverige är ett.

Däremot torde den svenska lagstiftningen inte gälla för reklamsändningar som uteslutande riktar sig till andra länder än Sverige.

Eftersom Sverige åtagit sig att svara för att sändningar inom vår jurisdik- tion följer reglerna i konventionen och direktivet bör marknadföringslagens regler utsträckas till att även omfatta sändningar som riktar sig till annat land i de fall då Sverige är ansvarigt land. Detta kan göras på två sätt. Marknads- föringslagens räckvidd kan utsträckas till att gälla alla sändningar som om- fattas av den föreslagna satellitlagen. Alternativt kan motsvarande regler in- arbetas i satellitlagen. Jag har valt det första alternativet.

Utgångspunkten för mina förslag har varit att i görligaste mån skapa ett re- gelverk som stämmer överens med och passar in i nuvarande lagstiftning. Jag har därför stannat för den lösning som innebär att marknadsföringslagstift- ningen ändras så att den gäller även för satellitsändningar som inte riktar sig helt eller delvis till en svensk publik, men som omfattas av den föreslagna la- gen om satellitsändningar.

Även för lagarna om marknadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror föreslås motsvarande ändring. I dessa finns idag ett förbud mot att använda TV-program för marknadsföring av alkohol och tobak. Bestämmelserna gäller idag för sändningar som är helt eller delvis inriktade på en svensk publik. Dessa lagar föreslås kompletteras med en bestämmelse om att för- budet mot att marknadsföra alkohol och tobak med hjälp av TV utsträcks till att gälla alla sändningar som Sverige ansvarar för enligt Europarådskonven- tionen eller EG-direktivet.

Jag har i dessa frågor samrått med utredningen (C 1991:10) för översyn av marknadsföringslagen.

Med den föreslagna satellitlagen och ändringen i radiolagen och i mark- nadsföringslagen och lagarna om marknadsföring av alkoholdrycker och to- baksvaror uppfyller Sverige, enligt min bedömning, de åtaganden eller utfäs- telser som gjorts i anslutning till EES-avtalet och Europarådskonventionen.

De övriga åtaganden som gjorts enligt konventionen och EES-avtalet handlar främst om administrativa frågor, som att utpeka en ansvarig myndig- het för de svenska satellitsändningama. Utöver frågor som gäller sändningar- nas innehåll skall en sådan myndighet också stå för kontakter med EG-kom- missionen och en kontinuerlig rapportering av framför allt prograrnstatistik och en bedömning av utvecklingen.

Dessa frågor kräver enligt min bedömning inte någon lagstiftning.

• Sida 158
•  Original

' ,, rät .;- "n'?" ",, W'WW Walz %% 'w. (råtta etui Warwick;

. . ,,,, , - m.,—rm .r'tbzg- ägarinnan tan ngrrrattmmnmar ,,'-., " www MW 11511an 'my-Tråd? gårtwmmm bkm JW,-NOG WWW-tra. might mm att. . ..., ,.',= Wissman,...” u, m..;nn , ",',','- .r'*"""" "l"' MW,? QMÅ ' ' ' ' ';,u . ""I, åttamriltl'arätttäm grnmmwjill .' " , . ' ' 'i'. is”!” , .."" "" ',- T', ,,,-1:55”; " "wu-hj WW 'mawuémamm ' . , , ' '%häjrtri, muita ilr turistigt-ram mitä, magna—(Znonma

. W,WWW ' _ , , innantill-t fråntar "E'WWW " ' w , , namnen-m.

_, ,. ,, ': .._. . .. ' ”” _,l'. '— ,,,] ., . .”, , , _ "Häll lkblquamalu .- .. ., man ' _ ' ' ' ' ' mdn'mhnmrtaltlnå','wö1$tmw mark-vina "'.", ', mtl-' " århulthziuarjak-wuflfsw tringmtärafll tjat: vi?) anmält 131131! wti - ,-"".,g', ' ' " alklfw? maaimgnmhqiarmmwm ani inlägget; arna; enbart mania '? ' _” " . undantartil m'a tilt minimi man nam ju,/likt lånar? nalllt aivlab tells ller!

1— | ' - ,".l' urgriltitrméanltm mo mag "li-ru

mm" ätt.... '.'.111'

' -' .'. ".f ' ',.; rännil lL"'i-.Jzurd

,Ellailin ah,,

"t., .t'll'r 1- ",""'.','||,,

" tt,-rita.

,'.rlt"t'llla.1m"wllådnmu'aéa , ' l" ;.1 tm ä' Migrän mngtärånu vf' 'gntnt': Vitali" ,-, minut!; mit ;! $,..th ,

', part,” tt,-t "'.t' ' ,'u',”",, 'Wgnlmrt

• Sida 159
•  Original

10.2. Förslaget till lag om ändring av radiolagen (1966:755)

1 & I denna lag förstås med

radiosändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare,

rundradiosändning: radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast för en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen,

trådsändning: ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare,

sändare: anordning för radiosändning (radiosändare) eller trådsändning (trådsändare),

mottagare: anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning, radioprogram: radiosändnings eller trådsändnings innehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt,

reklam: ett radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares av- sättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet,

annonstid i televisionen: sändningstid i televisionen som inleds och avslu- tas av en särskild ljud- och bildsignatur som markerar att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på uppdrag av andra,

programtjänst: det samlade utbud av ljudradio- eller televisionsprogram som sänds under en gemensam beteckning.

Begreppet programtjänst fördes in i 13 & radiolagen genom den ändring i radiolagen som blev följden av att riksdagen under sommaren 1991 antog re- geringens proposition (prop. 1990/91:149) om radio- och TV-frågor. Någon definition av begreppet fördes inte in i lagen (Se 1 & radiolagen och prop. 1990/91:149 s. 122 f.). Konventionens begreppsbildning i fråga om "broadcaster" och "programme service" samt relationerna mellan dessa be-

• Sida 177
•  Original

grepp har redovisats i avsnitt 10.1 under 2 å. Där har också redovisats vissa allmänna överväganden angående definitionen av programtjänst

Termen programtjänst används i förslaget i betydelsen "det samlade utbud av ljudradio- eller televisionsprogram som sänds under en gemensam be- teckning". Skälet till att definitionen införs i radiolagen är man därigenom bi- behåller den lagsystematik som finns på området och det bidrar också till att främja enhetligheten i regleringarna.

7 a å Varje programföretag skall årligen till radionämnden redovisa hur stor andel av programtjänsten som utgjorts av sådana program som avses i 15 5 första stycket lagen ( I 992.'00) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten.

Bestämmelsens ändamål är att Sverige även i fråga om de markbundna sändningarna skall kunna fullgöra sin rapporteringsskyldighet enligt artikel 5.3 i EG-direktivet. I övrigt kan beträffande denna bestämmelse hänvisas till vad som anförts i avsnitt 10.1 under 9 och 15 åå. Bestämmelsen har vites— sanktionerats.

17 a å Om programföretaget bryter mot en bestämmelse i 7 a å, 9—11 åå, 13 å första eller andra styckena, 14 eller 15 å, får radionämnden förelägga programföretaget att följa bestämmelsen. Föreläggandet får förenas med vite. Motsvarande gäller om programföretaget bryter mot en bestämmelse som ta- gits in i ett avtal med stöd av 7 å andra stycket eller 13 å tredje stycket

Ändringen i bestämmelsen innebär att radionämnden skall kunna förena föreläggandet om rapporteringsskyldighet i 7 a å med vite. En bestämmelse av motsvarande innebörd finns i 31 å lagen (1992:00) om satellitsändningar av televisionprogram till allmänheten.

10.3. Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

2 å Företaget näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god af- färssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företaga annan liknande handling. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsid- kare och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till handlingen.

Föreskrifterna i första stycket gäller för en televisionssändning som är riktad till allmänheten även om sändningen endast kan tas emot i något annat land som är bundet av avtalet om europeiskt ekonomiskt samarbete eller den europeiska konventionen om gränsöverskridande television.

Marknadsföringslagens regler har behandlats i avsnitten 4.5 och 6.2. Vidare har alkohol- och tobaksreklamlagarna behandlats i avsnitt 6.3 och den Svenska lagstifming som gäller för marknadsföring av läkemedel har behand-

• Sida 178
•  Original

lats i avsnitt 6.4. Konventionens och EG-direktivets bestämmelser har berörts i avsnitt 8.4.2. Allmänna överväganden har redovisats i avsnitten 9.1, 9.5 och 9.5.7. Begreppet televisionssändning innefattar även sådana sändningar som sker via satellit.

10.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:763)

med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker.

2 å Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av alkohol skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av alkoholdryck. Därvid gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol.

Vid marknadsföring av alkoholdryck får inte användas kommersiell an- nons i ljudradio- eller televisionsprogram. Detta gäller för sådan sändning som avses i lagen ( I 992:00) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten även om sändningen endast kan tas emot i något annat land, som är bundet av avtalet om europeiskt ekonomiskt samarbete eller den europeiska konventionen om gränsöverskridande television.

Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får ej användas kom- mersiell annons i periodisk skrift eller annan skrift på vilken tryckfrihetsför- ordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen för dess utgiv- ning är jämförbar med periodisk skrift. Detta gäller dock ej i fråga om skrift som tillhandahålls endast på försäljningsställe för sådan dryck.

Alkohol- och tobaksreklamlagarna har behandlats i avsnitt 6.3. Konven- tionens och EG-direktivets bestämmelser har berörts i avsnitt 8.4.2. All- männa överväganden har redovisats i avsnitt 9.3.2 och 9.5.7.

10.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror.

2 å Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av tobak skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring avtobaksvara. Därvid gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av tobak.

Vid marknadsföring av tobaksvara får inte användas kommersiell annons i ljudradio— eller televisionsprogram. Detta gäller för sådan sändning som avses i lagen (1992:00) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten även om sändningen endast kan tas emot i något annat land, som är bundet av avtalet om europeiskt ekonomiskt samarbete eller den europeiska konven- tionen om gränsöverskridande television.

Alkohol- och tobaksreklamlagarna har behandlats i avsnitt 6.3. Konven— tionens och EG-direktivets bestämmelser har berörts i 8.4.2. Allmänna över- väganden har redovisats i avsnitt 9.5.7.

• Sida 179
•  Original

Kommittédirektiv

Justitiedepartementet Arbetsmarknadsdepartementet Bundna aktier. [13] Kompetensutveckling - en nationell strategi. [7] EES-anpassning av kreditupplysningslagen. [22] Årsarbetstid. [27] Socialdepartementet Civildepartementet

Psykiskt stördas situation i kommunerna Ekonomi och rätt i kyrkan. [9]

—en probleminventering ur socialtjänstens perspektiv. [3] _ _ __

Psykiatrin i Norden _ ett jämförande perspektiv. [41 Mlle- och naturresu rsdepartementet Kroppen efter döden. [16] Regler för risker. Ett seminarium om varför vi tillåter Den sista undersökningen — obduktionen i ett mer föroreningar inne än ute. [2] psykologiskt perspektiv. [17] Tvångsvård i socialtjänsten — ansvar och innehåll. [18] Statens hundskola. Ombildning från myndighet till aktiebolag. [20] Bostadsstöd till pensionärer. [21] Rätten till folkpension — kvalifikationsregler i internationella förhållanden. [26] Smittskyddsinstitutet — ny organisation för Sveriges nationella smittskyddsfunktioner. [29]

Finansdepartementet

Koncession för försäkringssammanslutningar. [5] Ny mervärdesskattelag.

— Motiv. Del 1.

- Författningstext och bilagor. Del 2. [6] Fastighetstaxering m.m. — Bostadsrätter. [8] Fastighetsskatt. [] ]]

Långtidsutredningen 1992. [19] Kontrollfrågor i tulldatoriseringen m.m. [23] Avreglerad bostadsmarknad. [24]

Kartläggning av kasinospel — enligt internationella regler. [28] Kreditförsäkring — Några aktuella problem. [30]

Utbildningsdepartementet

Frihet — ansvar— kompetens. Grundutbildningens villkor i högskolan. [l]

Konstnärlig högskoleutbildning. [12]

Ledning och ledarskap i högskolan — några perspektiv och möjligheter. [15] Utvärdering av försöksverksamheten med 3-ärig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. [25]

J ordbruksdepartementet Mindre kadmium i handelsgödsel. [14]

Kulturdepartementet

Ett nytt bolag för rundradiosändningar. [10] Lagstiftning om satellitsändningar av TV-program. [31]

___—___—

• Sida 226
•  Original

Kronologisk förteckning

1. Frihet — ansvar — kompetens. Grundutbildningens villkor i högskolan. U. 2. Regler för risker. Ett seminarium om varför vi tillåter mer föroreningar inne än ute. M. 3. Psykiskt stördas situation i kommunerna —en probleminventering ur socialtjänstens perspektiv. S. 4. Psykiatrin i Norden —ett jämförande perspektiv. S. 5. Koncession för försäkringssammanslutningar. Fi. 6. Ny mervärdesskattelag. — Motiv. Del 1. — Författningstext och bilagor. Del 2. Fi. 7. Kompetensutveckling - en nationell strategi. A. 8. Fastighetstaxering m.m. — Bostadsrätter. Fi. 9. Ekonomi och rätt i kyrkan. C. 10. Ett nytt bolag för rundradiosändningar. Ku. ] 1.Fastighetsskatt. Fi. 12. Konstnärlig högskoleutbildning. U. 13. Bundna aktier. Ju. 14. Mindre kadmium i handelsgödsel. Jo. 15.Ledning och ledarskap i högskolan — nägra perspektiv och möjligheter. U. 16. Kroppen efter döden. S. 17. Den sista undersökningen — obduktionen i ett psykologiskt perspektiv. S. 18. Tvångsvård i socialtjänsten _ ansvar och innehåll. S. 19.Långtidsutredningen 1992. Fi. 20. Statens hundskola. Ombildning från myndighet till aktiebolag. S. 21. Bostadsstöd till pensionärer. S. 22. EES-anpassning av kreditupplysningslagen. Ju. 23. Kontrollfrägor i tulldatoriseringen m.m. Fi. 24. Avreglerad bostadsmarknad. Fi. 25. Utvärdering av försöksverksamheten med 3-ärig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. U. 26. Rätten till folkpension — kvalifikationsregler i internationella förhållanden. S. 27. Årsarbetstid. A. 28. Kartläggning av kasinospel — enligt internationella regler. Fi. 29. Smittskyddsinstitutet — ny organisation för Sveriges nationella smittskyddsfunktioner. S. 30. Kreditförsäkring — Några aktuella problem. Fi. 31.Lagstiftning om satellitsändningar av TV-program. Ku.

• Sida 227
•  Original

Wl'll w.- . .. 1 lt.

ll|'|)':|]

| "'#.IIM' __"L'

” ,. 13%"

"i" li' "'.1.

J"" '|'|I'l'.-| || 'n|

Lim...-1

. |. .. | , , || .— 111 __| ; '||| . .. : 'I |-| IL? .. | ;>— | H I i 't. lll-fli." | | . - *."lm."

• Sida 228
•  Original

• Sida 229
•  Original

Hk |. ||

||.

en:

• Sida 230
•  Original

• Sida 231
•  Original

" ..1' l.. ";" ..? p.]...- "'l'r, "" , . ,. .. " V..; ...i *"." '..f' '... -,' . J...... ,... ;. ..

'1' | . . | ".' "j,. , -.| _ | ' ' "ZH'V'FW".'.W'.1 & '." .. .

" .1'J"i' "f'."'h"

r...; .'. ,an .'....

...» .. . juli.-" ,|,. ”

J...-r, ., ...I .I " ' ut

"FW-".

. '.'.— ]

.. '."'" '.',." ' '. '..1'" " ' ' ' " "—"""'""' " "" " "" ' "t'. '.' '.'i'. i '

.r.- ". .. . .. ...-... . i . ' f.. ' UHF ,l... __.. _ ". H '.1' . 1... . -.-.-. . ". H., ,.. _ .. J. .. wi ' ." "' . _-" '.' 'å' "" '.. ""Här" '

. är?-%

..., ., . ..L. ,, ,'t'. . .”"FJT.

_ J.N...." '%';" E+ ,. .,, 2

. '.".l i." ,' -'. . J "—||i' q., 5 |, .."-| "gj—',.

. "' '." "'. "'. .. '" j' "' '.' ”'#'-"'

. . gif... ' ' 'Emj år... .'I r.,' -. .' l '- ,... .'j..*'..j."".' FH. ". '

• Sida 232
•  Original

• Sida 233
•  Original

• Sida 234
•  Original

ALLMÄNNA FÖRLAGET

BESTÄLLNINGAR: ALLMÄNNA FÖRLACET, KUNDTJÄNST, 106 47 STOCKHOLM, TEL103*739 9630, FAX: 08—73995 48. INFORMATIONSBOKHANDELN, MALMTORGSGATAN 5 (vu) BRUNKEBERGSTORG), STOCKHOLM.

ISBN 91—38-13020-3 ISSN 0375-250X