SOU 2004:39

Nytt regelverk för marksänd digital-TV

Till statsrådet Marita Ulvskog

Genom regeringsbeslut den 8 juni 2000 bemyndigades chefen för Kulturdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att analysera och överväga behovet av ändringar i framför allt radio-_och_TV-lagen (1996:844) och lagen (1989:41) om TVavgift samt föreslå de lagändringar som föranleds av övervägandena (Dir. 2000:43).

Utredningen, som antog namnet Radio- och TV-lagsutredningen, överlämnade i oktober 2001 delbetänkandet Skydd av barn mot olämpligt programinnehåll i TV, SOU 2001:84. Därefter entledigades på egen begäran den särskilde utredaren liksom experter och sekreterare.

Från och med den 1 februari 2003 förordnades hovrättsrådet, vice ordförande, Roberth Nordh att vara särskild utredare.

I arbetet med detta delbetänkande har som experter deltagit departementssekreteraren Ingolf Berg, kanslirådet Magnus Larsson, kanslirådet Eva Lisskar-Dahlgren, ämnesrådet Lars Marén, direktören Cecilia Renfors, chefsjuristen Peter Schierbeck, rättssakkunnige Helen Svensson, kanslirådet Karin Wistrand och bolagsjuristen Eva Selin, som dock på egen begäran entledigades den 15 februari 2004.

Utredningens sekreterare är sedan den 1 februari 2003 hovrättsassessorn Katarina Kölfors och sedan den 11 augusti 2003 hovrättsfiskalen Catharina Månsson.

Enligt tilläggsdirektiv (Dir. 2001:11) skulle utredningen redovisat sitt arbete senast den 31 maj 2002. Regeringen beslutade den 13 mars 2003 om ytterligare tilläggsdirektiv (Dir. 2003:30) varigenom utredningens uppdrag utökades till att omfatta fler frågor. Tiden för redovisning av utredningens överväganden förlängdes till utgången av år 2004. Frågan om tillåten annonstid skulle dock redovisas före utgången av juni 2003 och frågan om vidaresändningsplikten efter det att de analoga marksändningarna

har upphört redovisas före utgången av november 2003. Genom ett nytt tilläggsdirektiv (Dir. 2003:100) den 21 augusti 2003 fick utredningen vidare i uppdrag att behandla de frågor som rör Digital-TV-kommitténs förslag i vissa avseenden i ett delbetänkande före utgången av februari 2004. Genom tilläggsdirektiv den 9 oktober 2003 (Dir. 2003:121) avfördes frågan om vilka TV-mottagare som skall grunda avgiftsskyldighet från utredningens uppdrag.

Utredningen överlämnade den 30 juni 2003 delbetänkandet Reklamtid i TV, SOU 2003:62, och den 28 november 2003 delbetänkandet Must carry, SOU 2003:109.

Utredningen får härmed överlämna delbetänkandet Nytt regelverk för marksänd digital-TV, SOU 2004:39. Experterna har ställt sig bakom de redovisade förslagen och övervägandena. Detta har markerats genom att betänkandet har avfattats med användning av vi-form.

Återstående frågor som omfattas av uppdraget kommer att behandlas i utredningens slutbetänkande senast vid utgången av år 2004.

Malmö den 31 mars 2004

Roberth Nordh Catharina Månsson Katarina Kölfors

Förkortningar

a. API

bet. CA

CAS

Dir. Ds

DVB

anförd, anförda Application Program Interface, tillämpningsprogram, dvs. den del av mjukvaran i en digital-TV-box som hanterar bl.a. interaktiva tilläggstjänster

betänkande Conditional Access, villkorad tillgång, dvs. kryptering av ett program eller en tjänst så att leverantören kan kontrollera tillgången till programmet eller tjänsten Conditional Access System, system för villkorad tillgång, dvs. åtkomstkontrollsystem som medger att sändningar av t.ex. betal-TV-program kodas och öppnas endast för viss grupp av tittare (abonnenter)

direktiv departementsserien

Digital Video Broadcasting, multinationellt utvecklings- och standardiseringsprojekt för digital-TV. Även beteckning på TV-system för digitala TVsändningar som i stort är gemensamt för alla distributionsplattformarna med undantag för vissa skillnader som är nödvändiga med hänsyn till de fysikaliska skillnaderna mellan dem. DVB-C betecknar standarden för digitala sändningar i kabelnät, DVB-S standarden för digitala sändningar via satellit och DVB-T standarden för det digitala marknätet

DVB-MHP

EES

EG EPG

ETSI

EU Europakonventionen

IP

IP-TV

HD-TV

LEK Mbit/s

NORDIG

prop.

PTS PUL

RF RTVFS

RTVL rskr.

Multimedia Home Platform, ett API baserat på programspråket Java. Sedan juni 2000 av ETSI erkänd europeisk standard (ETSI TS 101 812) Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

Europeiska gemenskapen Elektronisk programguide

European Telecommunications Standards Institute, vilket är ett europeiskt standardiseringsorgan

Europeiska unionen Europeiska konventionen d. 4 nov. 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna

Internet Protocol, kommunikationsprotokoll som handhar adressering och vägval för datapaket i Internet och andra IP-baserade nät TV-sändningar via Internet Protocol

High Definition Television, högupplösnings-TV, dvs. TV-sändning med bättre bildkvalitet

lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation megabit per sekund

samarbetsorgan för nordiska programbolag och nätoperatörer som bl.a. fastställer tekniska krav på digital-TV-boxar proposition

Post- och telestyrelsen personuppgiftslagen (1998:204)

regeringsformen (1974:152) Radio- och TV-verkets författningssamling

radio-_och_TV-lagen (1996:844) riksdagens skrivelser

SAS

SMS

SOU

SR SVT

TF TSL

UR

URL

YGL

Subscriber Authorization System, system för hantering av auktorisationen av kunder och av all annan signalering förknippad med systemet för villkorad tillgång. SAS kontrollerar betal-TV-kundernas tillgång till olika kanaler genom signaler skickade tillsammans med övriga programsignaler till programkorten i kundens digital-TV-mottagare Subscriber Management System, system för hantering av betal-TV-abonnemang. Systemet hanterar en databas med kund- och abonnemangsinformation och kommunicerar med SAS för att kunden skall få tillgång till det TV-utbud som denne tecknat abonnemang för statens offentliga utredningar

Sveriges Radio Aktiebolag Sveriges Television Aktiebolag

tryckfrihetsförordningen (1949:105) lagen (1998:31) om standarder för sändning av radio- och TV-signaler Sveriges Utbildningsradio Aktiebolag

lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469)

Sammanfattning

Inledning

Radio- och TV-lagsutredningen har fått i uppdrag att på en rad punkter analysera och överväga behovet av ändringar i framför allt radio-_och_TV-lagen (1996:844) och lagen (1989:41) om TV-avgift samt föreslå de lagändringar som föranleds av övervägandena.

I detta delbetänkande redovisar utredningen sina överväganden i dels de frågor som rör Digital-TV-kommitténs förslag om ett fristående operatörsföretag, tillståndsgivning genom myndighet och tillståndstidens längd, dels de delar av uppdraget som rör jurisdiktion över TV-sändningar i marknätet och åtgärder vid programföretags underlåtelse att lämna vissa uppgifter till Granskningsnämnden för radio och TV.

Uppdraget

Under föregående år beslutade riksdagen att de analoga marksändningarna efter en etappvis nedläggning skall vara helt avvecklade senast den 1 februari 2008. Redan i dag bedrivs sändningar med digital sändningsteknik i marknätet. Den nya tekniken förändrar emellertid förutsättningarna för sändningsverksamheten. Det behövs därför en reglering av frågor om exempelvis hur det tillgängliga sändningsutrymmet skall utnyttjas, efter vilka principer tillståndsgivningen skall ske, tillståndspliktens omfattning och vem som skall meddela tillstånd. Digital-TV-kommittén föreslog i sitt slutbetänkande Digital TV – modernisering av marknätet (SOU 2001:90) bl.a. att en extern aktör, ett ”operatörsföretag”, skulle få tillstånd att förfoga över en del av den totala överföringskapaciteten i det digitala marknätet, att de programföretag som skulle ingå i operatörens utbud borde godkännas och få sändningstillstånd av en myndighet och att tillståndsgivningen borde delegeras till en myndighet. Vårt

uppdrag har varit att överväga Digital-TV-kommitténs förslag i bl.a. dessa delar och vilka författningsändringar som behövs för att genomföra dem.

Utredningen har även haft i uppdrag att överväga behovet av lagstiftning som gör att TV-sändningar i det svenska marknätet med säkerhet kommer under svensk jurisdiktion. I sammanhanget skall analyseras vilket utrymme för nationell lagstiftning som finns inom ramen för EG-rätten. Utredningen har haft att lägga fram de förslag som föranleds av övervägandena.

Därutöver har utredningen haft i uppdrag att lägga fram förslag som ger Granskningsnämnden för radio och TV en möjlighet att på ett effektivt sätt få fram uppgifter som är nödvändiga för att utöva den tillsyn som åligger nämnden, t.ex. genom att använda föreläggande som kan förenas med vite.

Överväganden och förslag

Ett fristående operatörsföretag

Utgångspunkten för utredningens val av operatörsmodell har varit att den modell skall väljas som bäst värnar om största möjliga yttrandefrihet, informationsfrihet och mångfald, som innebär ett effektivt utnyttjande av det begränsade sändningsutrymmet och som bäst kan bidra till att det digitala marknätet blir ett konsumentvänligt, konkurrenskraftigt och kostnadseffektivt alternativ på TV-marknaden. Vid en sammanvägning av de olika hänsyn och intressen som gör sig gällande vid valet av operatörskap finner utredningen att den modell bör väljas där operatörsföretaget ges rätt att förfoga över den del av sändningsutrymmet i det digitala marknätet som inte tilldelas public service-programtjänster och andra programtjänster som det allmänna vill garantera sändningsutrymme. Operatörsföretaget tilldelas sålunda ett eget sändningsutrymme i marknätet och får upplåta detta till programföretag samt tillhandahålla TV-program och andra tjänster till allmänheten mot betalning. Under nuvarande förhållanden bedöms det finnas kommersiell bärkraft endast för ett operatörsföretag i marknätet. I framtiden kan det dock finnas utrymme för flera.

Då sändningsutrymmet i det digitala marknätet är en begränsad resurs och frågan om vilka områden och vilket sändningsutrymme som bör upplåtas för digitala TV-sändningar innebär övergripande

massmediepolitiska bedömningar föreslår vi att regeringen skall besluta om vilka områden och vilket sändningsutrymme som skall upplåtas för digitala TV-sändningar. Regeringen skall även besluta om hur detta utrymme skall fördelas mellan sändningar som skall kunna tas emot utan krav på särskild betalning utöver allmän TVavgift (fri-TV) och sändningar för vilka sådan särskild betalning får tas ut (betal-TV). I princip skall samtliga betal-TV-tjänster vara hänvisade till det sändningsutrymme som upplåtits åt ett operatörsföretag.

Vi föreslår att det skall krävas tillstånd enligt radio- och TVlagen att bedriva verksamhet som operatörsföretag. Den som kan antas sakna finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva verksamhet som operatörsföretag varaktigt och med god kapacitet och kvalitet kan inte komma i fråga för ett tillstånd. Tillstånd får inte heller meddelas den som genom ägande eller på annat sätt ensam eller tillsammans med annan som bedriver verksamhet rörande produktion eller distribution av TV-program kan utöva ett bestämmande inflytande över annan som bedriver sådan verksamhet, eller som på motsvarande sätt står under inflytande av annan som bedriver sådan verksamhet.

Bedömningsgrunderna för hur ett operatörsföretag utses skall anges i radio-_och_TV-lagen. Störst betydelse skall fästas vid sakliga grunder såsom vilka programtjänster sökanden har för avsikt att distribuera till TV-konsumenterna, vilken täckningsgraden skall vara, den tekniska kapacitet och kvalitet som sökanden har för avsikt att bedriva verksamheten med samt sökandens oberoende i förhållande till andra aktörer på medieområdet.

Ett anbudsförfarande föreslås ingå som ett led i tillståndsprövningen. Det pris en sökande är villig att betala för tillståndet skall ges utslagsgivande betydelse vid valet mellan sökande som är likvärdiga utifrån sakliga grunder. Den som erhåller tillståndet skall erlägga betalning för tillståndet i enlighet med det bud som denne lämnat. Detta gäller oavsett om anbudet fått betydelse för tillståndsprövningen eller inte.

Operatörsföretaget skall ha rätt att självständigt sätta samman utbudet av TV-program och andra tjänster samt rätt att inom ett angivet sändningsutrymme sända så många samtidiga programtjänster som överföringskapaciteten medger. Operatörsföretaget får dock endast upplåta sändningsutrymme till TV-program som omfattas av tillstånd att sända betal-TV. Radio- och TV-verket skall fastställa det högsta antal tillstånd att sända betal-TV som kan meddelas. Det

bör beviljas tillstånd till något fler programtjänster än som ryms inom det tillgängliga utrymmet för betal-TV.

Ett operatörsföretags tillstånd skall kunna förenas med särskilda villkor. Operatörsföretaget skall vara skyldigt att tillämpa icke diskriminerande villkor i sin verksamhet.

Tillståndstidens längd för operatörsföretaget skall vara sex år. Giltighetstiden för tillståndsvillkor får vara kortare än tillståndstiden.

Ett byte av operatörsföretag kan komma att aktualiseras vid tillståndsperiodens slut. Detsamma kan bli fallet om tillståndet återkallas eller operatören av någon annan anledning upphör med verksamheten. För att ett byte skall kunna genomföras på ett, inte minst för konsumenterna, så friktionsfritt sätt som möjligt skall det operatörsföretag vars verksamhet upphör utan dröjsmål föra över registerdata om abonnenter och programkort till den nye tillståndshavaren. Äger den tidigare tillståndshavaren de programkort som abonnenterna innehar skall även på begäran äganderätten till korten föras över. Den vars registerdata och rättigheter förs över har rätt till skälig ersättning från den nye operatören.

Utredningen föreslår att ett operatörsföretag skall tillhandahålla Radio- och TV-verket en säkerhetskopia av registerdata om abonnenter och programkort.

För att säkerställa tillgängligheten, kvaliteten, konkurrenskraften och kostnadseffektiviteten i marknätet finns behov av en samordning av vissa för fri-TV och betal-TV gemensamma funktioner och tjänster. Utredningen anser att denna samordning bör lösas genom överenskommelser mellan parterna i marknätet samt genom tillståndsvillkor.

Tillståndsgivningen till programföretag

Vi anser att alla programföretag, oavsett om de erbjuder fri-TV- eller betal-TV-tjänster, skall ha tillstånd för att kunna komma i fråga för att sända. Tillstånd för public service-sändningar skall meddelas av regeringen. I övrigt skall tillstånd meddelas av Radio- och TV-verket. Vid tillståndsgivningen skall särskilt beaktas att sändningsutrymme kan tas i anspråk för olika programtjänster som kompletterar varandra så att sändningarna som helhet kommer att tilltala olika intressen och smakriktningar, för lokala och regionala program och av så många oberoende programföretag som möjligt.

De kriterier som skall styra urvalet av programföretag skall anges i radio-_och_TV-lagen.

Ett tillstånd att sända TV-program skall avse fri-TV eller betal-TV. Tillstånd att sända fri-TV innebär rätt att samtidigt sända det antal program i varje område under den del av dygnet som anges i tillståndet. Ett tillstånd att sända betal-TV innebär rätt att sända de program som anges i tillståndet. Om inte annat anges i tillståndet får sändningsrätten dock utövas endast om avtal träffas med ett operatörsföretag om att ingå i företagets utbud.

Till skillnad från vad som gäller i dag föreslår vi att tillståndstidens längd skall anges i lagen. Tillstånd som beviljas av regeringen skall gälla i sex år. Övriga tillstånd till programföretag skall gälla i två år med rätt till förlängning med två år i två omgångar om inte särskilda skäl talar emot det.

Särskilt om programtjänster som omfattas av vidaresändningsplikt enligt 8 kap. 1 § RTVL

En programtjänst skall omfattas av vidaresändningsplikt enligt 8 kap. 1 § RTVL bara om det i tillståndet intagits en förklaring härom. En sådan förklaring får införas endast om sändningsrätten utövas opartiskt och sakligt samt sändningarna innehåller ett mångsidigt utbud där det skall ingå nyheter. Förklaringen skall innehålla uppgifter om dessa krav. En s.k. must carry-förklaring får återtagas bl.a. om tillståndshavaren på ett väsentligt sätt underlåtit att iaktta de förutsättningar på vilka förklaringen grundats.

Vi föreslår att det införs en leveransplikt för programföretag innebärande att tillståndshavare vars sändningar omfattas av vidaresändningsplikt enligt 8 kap. 1 § RTVL, på begäran skall tillhandahålla den programbärande signalen för en programtjänst till den som enligt 8 kap. 1 § RTVL är skyldig att vidaresända denna eller som sannolikt inom rimlig tid skulle omfattas av en sådan skyldighet, om programtjänsten distribuerades i nätet utan kostnad för själva mottagningen.

Tillståndsgivning genom myndighet

Utredningen föreslår att all tillståndsgivning beträffande digital marksänd TV, utom tillståndsgivningen för public service-företagens verksamhet, delegeras från regeringen till Radio- och TV-

verket. Verkets beslut i fråga om tillstånd att sända TV-program, förklaring om s.k. must carry-status, tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag samt ändring av tillstånd får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Jurisdiktion

Enligt utredningens uppfattning talar såväl intresset av att upprätthålla i demokratisk ordning beslutade regler om bl.a. reklam på sändningar avsedda för en svensk TV-publik som intresset av en likartad konkurrenssituation för dem som sänder i marknätet för att sändningar riktade till Sverige skall följa radio- och TV-lagens bestämmelser. Utredningen anser emellertid att såväl EG-rättsliga aspekter som marknadsmässiga bedömningar talar mot att ställa upp som krav för programföretag att de måste vara etablerade här i landet för att kunna erhålla tillstånd att sända i marknätet. Inte heller anser vi att det finns några andra möjligheter att genom lagstiftning säkerställa att TV-sändningar i det svenska marknätet med säkerhet kommer under svensk jurisdiktion. I 1 kap. 2 § andra stycket RTVL föreslår vi dock en ändring som innebär att bestämmelsens tillämpningsområde inte begränsas till situationer där det programföretag som etablerat sig i ett annat EES-land i syfte att kringgå svensk lagstiftning först måste ha varit etablerat här i landet. För att åstadkomma en ändring i övrigt när det gäller sändningar i marknätet från programföretag som är etablerade i en annan stat inom EES men som enbart eller huvudsakligen riktar sina sändningar till Sverige krävs enligt utredningens bedömning att TV-direktivet ändras.

Tillsyn m.m. inom området för radio och TV

I syfte att främja en effektiv och ändamålsenlig tillsynsverksamhet föreslår utredningen att bestämmelser i lagen om tillsynsmyndigheternas rätt till information i vissa särskilda fall ersätts av en bestämmelse av allmän utformning. Enligt den nya bestämmelsen ges Granskningsnämnden för radio och TV, Radio- och TV-verket och Konsumentombudsmannen rätt att förelägga den som bedriver verksamhet som omfattas av lagen att tillhandahålla myndigheterna upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av att verk-

samheten bedrivs i enlighet med lagen samt de villkor och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Myndigheterna föreslås få en rätt till verkställighet hos kronofogdemyndigheten av beslut som avser åtgärder enligt radio-_och_TV-lagen.

Granskningsnämnden skall även ha tillsyn över att operatörsföretags verksamhet överensstämmer med radio-_och_TV-lagen och de tillståndsvillkor som meddelats för verksamheten. Granskningsnämnden ges en rätt att förelägga operatörsföretag, vid vite, att följa bestämmelser som åsidosatts.

Ett tillstånd att sända TV-program, bedriva verksamhet som operatörsföretag eller ett tillstånd som meddelats av regeringen att sända ljudradioprogram skall, utöver de möjligheter som finns för återkallelse i dag, även kunna återkallas om den som ansökt om tillståndet har lämnat oriktiga uppgifter eller inte lämnat uppgifter som är av betydelse för tillståndet. Dessutom föreslår vi att ett tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag skall kunna återkallas om tillståndshavaren väsentligt brutit mot bestämmelsen om skyldighet att tillämpa icke diskriminerande villkor eller inte erlagt betalning för tillståndet. Vidare föreslår utredningen att det beträffande nämnda tillståndstyper skall vara möjligt att under löpande tillståndstid ändra tillståndet.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Utredningen bedömer att de nya reglerna bör träda i kraft senast den 1 juli 2005. Äldre föreskrifter i radio-_och_TV-lagen skall fortfarande gälla i fråga om dels sändningar av TV-program som sker med analog utsändningsteknik, dels övriga sändningar som har skett före ikraftträdandet.

Ekonomiska konsekvenser

De föreslagna ändringarna i radio-_och_TV-lagen innebär både nya arbetsuppgifter och utökning av befintliga arbetsuppgifter för Radio- och TV-verket samt Granskningsnämnden för radio och TV. Uppskattningsvis leder detta till ett ökat resursbehov för verket motsvarande två årsarbetskrafter och för nämnden motsvarande tre

årsarbetskrafter. Radio- och TV-verkets kostnader för handläggning av tillståndsansökningar avgiftsfinansieras.

Staten kommer att ges intäkter genom att den som erhåller tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag skall erlägga betalning för tillståndet. Då intäkterna är avhängiga det anbud sökanden lämnar går de inte att uppskatta på förhand. Kostnaden för ett operatörsföretag för tillståndet är inte sådan att den bedöms ha någon negativ effekt på möjligheterna att bedriva verksamhet som operatörsföretag.

Programföretag som vill sända betal-TV kommer enligt utredningens förslag att vara hänvisade till att träffa avtal med ett operatörsföretag för att få sända. Vilka kostnadskonsekvenserna blir är förbundet med kommersiella överväganden hos operatörsföretag och programföretag.

Summary

Introduction

The Committee of Inquiry into Legislation governing Radio and Television has been instructed to analyse and consider the need for various alterations principally to the Radio and Television Act (1996:844) and the Television License Fees Act (1989:41) and then to propose the amendments to laws that are occasioned by its deliberations.

In this interim report the Inquiry presents its deliberations on questions related to the proposals of the Digital TV Committee on a free-standing commercial operator, licensing by a government authority and the duration of the license period as well as on the parts of the Committee’s remit that deal with jurisdiction over television broadcasts in the terrestrial network and action when broadcasters fail to provide certain information to the Broadcasting Commission.

The remit of the Committee

Last year the Riksdag (the Swedish Parliament) decided that analogue terrestrial broadcasts will end completely by 1 February 2008, after being phased out gradually. Digital broadcasting technology is already being used for broadcasts in the terrestrial network. However, the new technology is changing the conditions for broadcasting. Issues such as how to use the available broadcasting capacity, what principles will apply to licensing, the extent of the licensing requirement and who will issue licences therefore need to be regulated. In its final report Digital TV –modernisation of the terrestrial network (Swedish Government Reports 2001:90) the Digital TV Committee proposed that an external actor, a “commercial operator”, would be licensed to use part of the total trans-

mission capacity in the digital terrestrial network, that broadcasters to be included in the range of services offered by the commercial operator should be approved and be granted broadcasting licenses by a public authority and that licensing should be delegated from the Government to a public authority. We have had the task of considering these and other parts of the proposals of the Digital TV Committee and of assessing what statutory amendments are needed to implement them.

The Inquiry has also had the task of considering the need for legislation to ensure that television broadcasts in the Swedish terrestrial network fall under Swedish jurisdiction. In this context, the Inquiry is to analyse the scope available for national legislation within the framework of European Community law. The Inquiry is to present the proposals occasioned by its deliberations.

In addition, the Inquiry has had the task of presenting proposals that give the Broadcasting Commission an effective means of obtaining the information needed to carry out its supervisory duties, such as the use of orders that can be combined with a conditional penalty.

Deliberations and proposals

A free-standing commercial operator

The starting point for the Inquiry’s choice of operator model has been to select the model that best promotes the maximum possible freedom of expression, freedom of information and diversity, that makes effective use of the limited broadcasting capacity available and that can best contribute to making the digital terrestrial network a consumer-friendly, competitive and cost-effective alternative in the television market. Following a concerted assessment of the various considerations and interests that are relevant for operator choice the Inquiry concludes that the model chosen should give the commercial operator the right to use the part of the broadcasting capacity in the digital terrestrial network that is not allocated to public service programme services and other programme services to which the authorities wish to guarantee broadcasting capacity. This means that the commercial operator would be granted its own broadcasting capacity in the terrestrial network and would be able to make this capacity available to broadcasters and to supply television

programmes and other services to the public in return for payment. Under present conditions, the Inquiry considers that the market will only bear one commercial operator in the terrestrial network. In the future, however, there may be room for more.

As the broadcasting capacity in the digital terrestrial network is a limited resource and the question of what areas and what broadcasting capacity should be made available to digital television broadcasts involves strategic media policy considerations, we propose that the Government should decide what areas and what capacity will be made available for digital television transmissions. The Government should also decide how this capacity is to be distributed between broadcasts that can be received without the need for any separate payment (free-to-view TV) and broadcasts for which such a separate payment may be charged (pay TV). In principle all pay TV services should be restricted to the broadcasting capacity made available to a commercial operator.

We propose that a permit under the Radio and Television Act should be required to operate as a commercial operator. No entity that lacks the financial and technical capability to operate as a commercial operator with good capacity and quality over the long term can be considered for a licence. A licence may not be issued to any entity that can exercise a deciding influence, through ownership or in some other way, on another entity that has operations relating to the production and distribution of television programmes or that is under corresponding influence of an entity that has operations of this kind.

The assessment criteria for the selection of a commercial operator should be set out in the Radio and Television Act. Most weight should be attached to objective criteria such as what programme services the operator intends to distribute to television consumers, what coverage will be provided, the technical capacity and quality at which the operator intends to run its operations and, finally, the applicant’s independence in relation to other actors in the media market.

It is proposed that one stage of the licensing process should be a tender procedure. The price that an applicant is willing to pay for the licence should be given decisive importance in the choice between applicants rated equally highly on the objective criteria. The entity that receives the licence should make a payment for the licence in line with the bid submitted by that entity. This should

apply irrespective of whether or not the tender was of importance for the licensing decision.

The commercial operator should have an independent right to put together a range of television programmes and other services as well as a right to send as many simultaneous programme services in its specified broadcasting capacity as its transmission capacity permits. The commercial operator should, however, only be allowed to make broadcasting capacity available to television programmes covered by a permit to transmit pay TV. The Swedish Radio and TV Authority should determine the maximum number of licenses that may be issued to broadcast pay TV. Licences should be issued to slightly more programme services than can be accommodated in the capacity available for pay TV.

It should be possible to attach special conditions to a commercial operator’s licence. The commercial operator should be obliged to apply non-discriminatory terms in its operations.

The licence period for the commercial operator should be six years. Licence conditions may be applicable for a shorter period than the licence period.

A change of commercial operator may be considered at the end of the licence period. This may also happen if the licence is revoked or the operator terminates its operations for some other reason. In order to make a change possible with minimum disruption, not least for consumers, the commercial operator whose operations are ending should be required to transfer register data about subscribers and programme cards to the new license holder without delay. If the former licence holder owns the programme cards held by subscribers then the ownership rights to these cards should also be transferred on request. The entity whose register data and rights are transferred should be entitled to reasonable compensation from the new operator.

The Inquiry proposes that a commercial operator should supply the Swedish Radio and TV Authority with a backup copy of its register data on subscribers and programme cards.

Coordination of the common services and functions of free-toview TV and pay TV is needed in order to secure accessibility, quality, competitiveness and cost-effectiveness in the terrestrial network. The Inquiry considers that this coordination should be arranged through agreements between the parties in the terrestrial network and through licence conditions.

Licensing of broadcasters

We take the view that all broadcasters – irrespective of whether they offer free-to-view TV or pay TV – should have licences in order to be considered for broadcasts. Licences for public service broadcasts should be issued by the Government. Other licences should be issued by Swedish Radio and TV Authority. Licensing should take particular account of whether broadcasting capacity can be used for different complementary programme services so that, as a whole, the broadcasts will appeal to different interests and tastes and whether it can be used for local and regional programmes and by as many independent broadcasters as possible. The criteria that will steer the selection of broadcasters should be stated in the Radio and Television Act.

A licence to broadcast television programmes should be for either free-to-view TV or pay TV. Licences to broadcast free-to-view TV entitle the holder to simultaneously broadcast the number of programmes in each area during the part of the day that is specified in the licence. A licence to broadcast pay TV entitles the holder to broadcast the programmes specified in the licence. Unless the licence states otherwise, however, this broadcasting right may only be exercised if an agreement is reached with a commercial operator to form part of that operator’s range of services.

In contrast to the regulations currently applicable, we propose that the length of the licence period should be stated in the Act. Licences issued by the Government should be valid for six years. Other licences to broadcasters should be valid for two years with a right to two extensions of two years each, unless special reasons indicate otherwise.

Special considerations concerning programme services covered by the must carry obligation under Chapter 8 Section 1 of the Radio and Television Act

A programme service should only be covered by the must carry obligation under Chapter 8 Section 1 of the Radio and Television Act if a declaration to that effect has been included in its licence. Such a declaration may only be introduced if the broadcasting right is exercised in an impartial and objective way and broadcasts contain a diverse range of programmes that must include news coverage.

The declaration must contain information about these requirements. A must carry declaration of this kind can be withdrawn in certain cases, including significant failure by the licence holder to observe the circumstances on which the declaration was based.

We propose that a delivery obligation be introduced for broadcasters; this obligation would mean that a licence holder whose broadcasts are covered by the must carry obligation under Chapter 8 Section 1 of the Radio and Television Act shall provide on request the programme-bearing signal for a programme service to an entity that is obliged under Chapter 8 Section 1 of the Radio and Television Act to carry this service or would probably be covered by such an obligation within a reasonable amount of time, if the programme service was distributed in the network without any charge for the actual reception.

Licensing by a public authority

The Inquiry proposes that all licensing for digital terrestrial television, except for licensing of the operations of public service broadcasters, be delegated from the Government to the Swedish Radio and TV Authority. Appeals against decisions of the Authority concerning a licence to broadcast television programmes, a declaration of “must carry” status, licences to operate as a commercial operator and amendments of licences should be to an administrative court.

Jurisdiction

In the view of the Inquiry both the interest of maintaining democratically decided rules on, for instance, advertising in broadcasts intended for Swedish viewers and the interest of a similar competitive situation for broadcasters in the terrestrial network provide arguments for requiring that broadcasts directed towards Sweden follow the provisions of the Radio and Television Act. The Inquiry considers, however, that both Community law aspects and market assessments provide arguments against placing requirements on broadcasters to the effect that they must be established in Sweden in order to be able to obtain a licence to broadcast in the terrestrial network. Nor do we consider that there are any other possibilities

of using legislation to secure that TV broadcasts in the Swedish terrestrial network are sure to fall under Swedish jurisdiction. However, we propose an amendment to Chapter 1 Section 2, paragraph 2 of the Radio and Television Act so that the scope of the regulation is not limited to situations in which a broadcaster that has established itself in another EEA country in order to avoid Swedish legislation must first have had been established in this country. However, in the view of the Inquiry, the Television Without Frontiers Directive would have to be amended to bring about other changes concerning broadcasts in the terrestrial network from broadcasters that are established in another state in the EEA area but that only or mainly direct their broadcasts at Sweden.

Supervision, etc. in the radio and television area

In order to promote effective and appropriate supervision the Inquiry proposes that the provisions in the Act on the right for supervisory authorities to obtain information in certain, special cases is replaced by a more generally worded provision. The new provision gives the Broadcasting Commission, the Swedish Radio and TV Authority and the Consumer Ombudsman the right to order an entity that has operations that are covered by the Act to supply the authorities with information and documents that are needed to control that its operations are being conducted in accordance with the Act and the conditions and regulations issued under the Act. An order of this kind may be combined with a conditional penalty.

It is proposed that the authorities are given a right to enforcement by the Enforcement Service of decisions that refer to action under the Radio and Television Act.

The Broadcasting Commission should also exercise supervision that the operations of commercial operators are in line with the Radio and Television Act and the licence conditions issued for their operations. The Broadcasting Commission is given the right to order commercial operators, under a conditional penalty, to follow regulations that they have not complied with.

In addition to current revocation possibilities, it should also be possible to revoke a licence to broadcast television programmes or to conduct operations as a commercial operator or a licence issued by the Government to broadcast radio programmes if the licence

applicant has provided incorrect information of importance for the licence. In addition, the Inquiry proposes that it should be possible to revoke a licence to conduct operations as a commercial operator if the licence holder has committed a significant breach of the statutory obligation to apply non-discriminatory terms or has not paid for the licence. As regards the licence types mentioned above, the Inquiry also proposes that it should be possible to amend the licence during the licence period.

Entry into force and transitional provisions

The Inquiry considers that the new regulations should enter into force no later than 1 July 2005. Older provisions in the Radio and Television Act should remain in force both for broadcasts of television programmes using analogue broadcast technology and for other radio and television broadcasts that have taken place before the new regulations enter into force.

Financial implications

For both the Swedish Radio and TV Authority and the Broadcasting Commission the proposed amendments to the Radio and Television Act entail new tasks and the expansion of existing tasks. This is expected to lead to increased resource needs corresponding to two full-year equivalents for the Authority and to three full-year equivalents for the Commission. The Swedish Radio and TV Authority’s costs for processing licence applications will be financed by charges.

The State will receive income because the entity that obtains a licence to operate as a commercial operator will have to pay for the licence. As this income is dependent on the tender submitted by the applicant it cannot be estimated in advance. The commercial operator’s cost for the licence is not so large that it is expected to have any negative effect on that entity’s possibilities of operating as a commercial operator.

Under the Inquiry’s proposals, broadcasters that want to broadcast pay TV will only be able to broadcast if they reach an agreement with a commercial operator. The actual costs implications are

related to commercial considerations taken into account by the commercial operator and the broadcaster.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen (1996:844)

Härigenom föreskrivs i fråga om radio-_och_TV-lagen (1996:844) dels att 9 kap. 7, 9 och 10 §§ skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 9 kap. 11 och 12 §§ skall betecknas 9 kap. 10 och 11 §§,

dels att nuvarande 3 kap. 1-4, 7 och 8 §§ skall betecknas 3 kap. 7– 10, 20 och 21 §§,

dels att de nya 3 kap. 7–10, 20 och 21 §§ skall ha följande lydelse, dels att 1 kap. 1, 2 och 5 §§, 2 kap. 1 och 2 §§, 3 kap. 5 och 6 §§, 6 kap. 8 §, 7 kap. 1 §, 8 kap. 1 §, 9 kap. 2, 4 och 5 §§, 10 kap. 5, 8 och 9 §§, 11 kap. 1 och 2 §§, 12 kap. 1 och 2 §§, 13 kap. 1 och 3 §§ samt rubrikerna till 3, 11 och 12 kap. skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas 22 nya paragrafer, 1 kap. 1 a §, 3 kap. 1–4, 11–19, 22 och 23 §§, 9 kap. 7, 9 och 12 §§, 10 kap. 13 §, 11 kap. 7 och 8 §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

I denna lag finns föreskrifter om sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel.

Denna lag gäller sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel.

En sändning anses riktad till allmänheten endast om den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den.

1 a §

I lagen avses med fri-TV: sändning av TV-program, som skall kunna tas emot utan krav på särskild betalning utöver allmän TV-avgift,

betal-TV: sändning av TVprogram, för vilka särskild betalning får tas ut,

programföretag: den som har det redaktionella ansvaret för sammansättningen av TV-program och som sänder dem eller låter sända dem genom annan, och

operatörsföretag: den som på annat sätt än såsom programföretag bedriver verksamhet avseende betal-TV, innefattande upplåtelse av sändningsutrymme till programföretag samt tillhandahållande av TV-program och andra tjänster till allmänheten mot betalning.

2 §

Lagen gäller för sändningar av TV-program, om sändningen kan tas emot i någon stat som är bunden av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat) och den som bedriver sändningsverksamheten

Såvitt avser frågor som regleras i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för televis ion

1

, ändrat genom

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG

2

, gäller lagen

endast för sändningar av TVprogram, om sändningen kan tas emot i någon stat som är bun-

1

EGT L 298, 17.10.1989, s. 23 (Celex 31989L0552)

2

EGT L 202, 30.7.1997, s.60 (Celex 31997L0036)

den av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat) och den som bedriver sändningsverksamheten

1. är etablerad i Sverige enligt definitionen i artikel 2.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television,

1. är etablerad i Sverige enligt definitionen i artikel 2.3 i direktiv 89/552/EEG,

2. varken uppfyller kriteriet under 1 eller är etablerad i någon annan EES-stat, men använder sig av en frekvens som har upplåtits här i landet,

3. varken uppfyller något av kriterierna under 1 och 2 eller använder sig av en frekvens som har upplåtits av någon annan EESstat, men använder sig av en satellitkapacitet som tillhör Sverige,

4. varken uppfyller något av kriterierna under 1, 2 och 3 eller använder sig av en satellitkapacitet som tillhör någon annan EESstat, men använder sig av en satellitupplänk belägen i Sverige, eller

5. varken uppfyller något av kriterierna under 1, 2, 3 och 4 eller använder sig av en satellitupplänk belägen i någon annan EES-stat, men är etablerad i Sverige enligt artikel 52 och följande i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

Den som, efter att ha varit etablerad i Sverige, etablerar sig i en annan EES-stat i syfte att kringgå svensk lagstiftning när verksamheten huvudsakligen riktar sig till Sverige skall vid tillämpningen av denna lag anses etablerad i Sverige.

Oberoende av vad som föreskrivs i första stycket gäller lagen den som är etablerad i en annan EES-stat om syftet med etableringen är att kringgå svensk lagstiftning när verksamheten huvudsakligen riktar sig till Sverige.

5 §

Andra föreskrifter än 3 kap. 3 § första stycket 1 avseende villkor om förbud att sända reklam

Andra föreskrifter än 3 kap. 9 § första stycket 1 avseende villkor om förbud att sända reklam

och 7 kap. 11 § om förbud att sända reklam gäller inte för ljud i TV-sändning, om ljudet helt stämmer överens med en ljudradiosändning som sker med stöd av tillstånd enligt denna lag eller för vilken den sändande låtit registrera sig.

och 7 kap. 11 § om förbud att sända reklam gäller inte för ljud i TV-sändning, om ljudet helt stämmer överens med en ljudradiosändning som sker med stöd av tillstånd enligt denna lag eller för vilken den sändande låtit registrera sig.

2 kap.

1 §

För att sända ljudradio- eller TV-program med hjälp av radiovågor på frekvens under 3 gigahertz krävs tillstånd enligt denna lag.

För att sända ljudradio- eller TV-program själv eller genom annan med hjälp av radiovågor på frekvens under 3 gigahertz eller bedriva verksamhet som operatörsföretag avseende sådana sändningar krävs tillstånd enligt denna lag.

Tillstånd krävs inte för sändningar av sökbar text-TV som sker från radiosändare som används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt denna lag. Tillstånd krävs inte heller för sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade och som äger rum under högst fyra timmar om dygnet från en sådan radiosändare.

Föreskrifter om tillstånd att inneha eller använda radiosändare finns i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

2 §

Tillstånd att sända TV-program meddelas av regeringen, om sändningsverksamheten finansieras genom medel från TV-avgiften enligt lagen (1989:41) om TVavgift, och i annat fall av Radio- och TV-verket.

Tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag meddelas av Radio- och TV-verket.

Tillstånd att sända TV-program och tillstånd att till hela landet eller till utlandet sända ljudradioprogram meddelas av regeringen. Regeringen meddelar också tillstånd att bedriva lokala digitala ljudradiosändningar.

Tillstånd att till hela landet eller till utlandet sända ljudradioprogram meddelas av regeringen. Regeringen meddelar också tillstånd att bedriva lokala digitala ljudradiosändningar.

Tillstånd att sända närradio enligt 4 kap. meddelas av Radio- och TV-verket.

Tillstånd att sända lokalradio enligt 5 kap. meddelas av Radio- och TV-verket.

Radio- och TV-verket får vidare meddela tillstånd att under en begränsad tid om högst två veckor sända TV-program eller ljudradioprogram som inte är närradio eller lokalradio. Verket får förena ett sådant tillstånd med villkor enligt 3 kap. 1–3 §§ samt besluta att föreskrifterna i 6 och 7 kap. inte skall tillämpas på sändningar som sker med stöd av ett sådant tillstånd.

Radio- och TV-verket får vidare meddela tillstånd att under en begränsad tid om högst två veckor sända ljudradioprogram som inte är närradio eller lokalradio. Verket får förena ett sådant tillstånd med villkor enligt 3 kap. 7–9 §§ samt besluta att föreskrifterna i 6 och 7 kap. inte skall tillämpas på sändningar som sker med stöd av ett sådant tillstånd.

Om det finns särskilda skäl får regeringen meddela tillstånd att sända ljudradioprogram i lokala sändningar som inte uppfyller kraven för närradio eller lokalradio.

3 kap. Sändningar med tillstånd av regeringen

3 kap. Sändningar av TVprogram och andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio

1 §

Regeringen beslutar vilket sändningsutrymme och vilka sändningsområden som får upplåtas för TV-sändningar. I beslutet skall anges hur utrymmet skall fördelas mellan fri-TV och betal-TV samt inom fri-TV.

2 §

Ett tillstånd att sända TV-program skall avse fri-TV eller betal-TV.

Ett tillstånd att sända fri-TV innebär rätt att samtidigt sända det antal program i varje område under den del av dygnet som anges i tillståndet.

Ett tillstånd att sända betal-TV innebär rätt att sända det antal program som anges i tillståndet. Om inte annat anges i tillståndet får sändningsrätten utövas endast om avtal om upplåtelse av sändningsutrymme ingås med ett operatörsföretag.

3 §

Antalet tillstånd att sända fri-TV får begränsas, om det är nödvändigt för att garantera en ändamålsenlig användning av sändningsutrymmet.

Tillstånd att sända fri-TV får endast beviljas programföretag som bedöms ha finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under tillståndstiden.

Vid beviljande av tillstånd skall därutöver särskilt beaktas att sändningsutrymme kan tas i anspråk

1. för olika programtjänster som kompletterar varandra så att sändningarna som helhet kommer att tilltala olika intressen och smakriktningar,

2. för lokala och regionala program, och

3. av så många oberoende programföretag som möjligt.

4 §

När regeringen meddelat beslut om sändningsutrymme enligt 1 § skall Radio- och TV-verket för att garantera en ändamålsenlig användning av sändningsutrymmet fastställa det högsta antal tillstånd att sända betal-TV som kan meddelas. Verkets beslut skall omprövas när det finns anledning till det.

Vid beviljande av tillstånd att sända betal-TV skall 3 § tredje stycket tillämpas.

5 §

Ett tillstånd som meddelas av regeringen får innebära rätt att endast vidaresända program som samtidigt sänds eller kort tid dessförinnan sänts av någon annan. I ett sådant beslut får föreskrivas att bestämmelserna i 6 och 7 kap. inte skall tillämpas på sändningar som sker med stöd av tillståndet.

Ett tillstånd som meddelas av Radio- och TV-verket får innebära rätt att endast vidaresända program som samtidigt sänds eller kort tid dessförinnan sänts av någon annan. I ett sådant beslut får föreskrivas att bestämmelserna i 6 och 7 kap. inte skall tillämpas på sändningar som sker med stöd av tillståndet.

6 §

Ett tillstånd som meddelats av regeringen innebär rätt att samtidigt sända det antal program i varje område under den del av dygnet som anges i tillståndet.

Ett tillstånd som meddelats av regeringen att sända ljudradioprogram innebär rätt att samtidigt sända det antal program i varje område under den del av dygnet som anges i tillståndet.

1 §

Sändningstillstånd som meddelas av regeringen får förenas med villkor som innebär att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen.

7 §

Ett tillstånd att sända TVprogram eller andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio får förenas med villkor som innebär att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen.

Ett sändningstillstånd får därutöver förenas med villkor som anges i 2–4 §§.

2 §

Villkor för sändningstillstånd får även avse skyldighet att

8 §

Ett tillstånd att sända TVprogram eller andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio får förenas med villkor om skyldighet att

1. sända program till hela landet eller till en viss del av landet,

2. sända under en viss minsta tid,

3. samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område,

4. bereda utrymme för sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade enligt 2 kap. 1 § andra stycket,

5. utforma sändningar på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för funktionshindrade,

6. bereda utrymme för sändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen,

7. använda en viss sändningsteknik samt samverka med andra tillståndshavare i tekniska frågor,

8. använda vissa radiosändare,

9. ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen,

10. iaktta bestämmelsen i 6 kap. 3 § första stycket om beriktigande även i fråga om ljudradion,

11. sända genmälen, 12. i programverksamheten respektera den enskildes privatliv, 13. sända ett mångsidigt programutbud,

14. regionalt sända och producera program, 15. kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten om en myndighet begär det,

16. till Granskningsnämnden för radio och TV lämna uppgifter som är nödvändiga för nämndens bedömning om sända program stämmer överens med de villkor som har meddelats enligt denna lag,

17. utforma sändningarna på ett sådant sätt att de inte endast kan tas emot av en begränsad del av allmänheten i sändningsområdet, och

18. utarbeta en beredskapsplan för verksamheten under höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred samt lämna planen till regeringen och till den myndighet som regeringen bestämmer.

16. utforma sändningarna på ett sådant sätt att de inte endast kan tas emot av en begränsad del av allmänheten i sändningsområdet, och

17. utarbeta en beredskapsplan för verksamheten under höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred samt lämna planen till regeringen och till den myndighet som regeringen bestämmer.

3 §

Villkor för sändningstillstånd får också avse förbud mot att sända

9 §

Ett tillstånd att sända TVprogram eller andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio får förenas med villkor om förbud mot att sända

1. reklam eller andra annonser, och

2. även andra sponsrade program än sådana som anges i 7 kap. 8 § andra stycket, 9 § och 10 § andra stycket.

Ett sändningstillstånd får även förenas med villkor om förbud mot att diskriminera annonsörer.

4 §

Villkor för sändningstillstånd får innebära att ägarförhållandena och inflytandet i ett företag som erhåller tillståndet inte får förändras mer än i begränsad

10 §

Ett tillstånd att sända TVprogram eller andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio får förenas med villkor som innebär att ägarförhållandena

omfattning. och inflytandet i ett företag som erhåller tillståndet inte får förändras mer än i begränsad omfattning.

11 §

Radio- och TV-verket får besluta att föreskrifterna i 6 och 7 kap. inte skall tillämpas på sändningar som sker med stöd av ett tillstånd att under en begränsad tid om högst två veckor sända TV-program.

12 §

I ett tillstånd som meddelats enligt 3 § får införas en förklaring om att sändningarna omfattas av vidaresändningsplikt enligt 8 kap. 1 §. En sådan förklaring får endast införas under förutsättning att sändningsverksamheten utövas opartiskt och sakligt samt att sändningarna innehåller ett mångsidigt utbud där det skall ingå nyheter. Förklaringen skall innehålla uppgifter om dessa krav.

Den som innehar ett tillstånd vari intagits en förklaring enligt första stycket skall på begäran tillhandahålla den programbärande signalen för en programtjänst till den som enligt 8 kap. 1 § är skyldig att vidaresända denna eller som sannolikt inom rimlig tid skulle omfattas av en sådan skyldighet, om programtjänsten distribueras i nätet utan kostnad för själva mottagningen.

13 §

Ett tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag innebär rätt att inom det sändningsutrymme som anges i tillståndet bestämma vilka TV-program som får sändas och på vilka villkor det får ske. Samtidig sändning får ske av det antal program i varje område och under den del av dygnet som anges i tillståndet.

Sändningsutrymme som tilldelats ett operatörsföretag får endast användas för sändning av TV-program som omfattas av tillstånd enligt 4 §.

Ett operatörsföretag skall upplåta sändningsutrymme åt den som erhållit tillstånd att sända betal-TV utan krav om att träffa avtal med ett operatörsföretag för att kunna utnyttja sin rätt att sända. Operatörsföretaget har därvid rätt till ersättning för sändningsutrymme som upplåtits. Ersättningen får grundas endast på de kostnader operatörsföretaget har för upplåtelsen.

14 §

Antalet tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag får begränsas om det är nödvändigt för att garantera en ändamålsenlig användning av sändningsutrymmet.

Tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag får inte meddelas den som

1. kan antas sakna finansiella och tekniska förutsättningar att

bedriva verksamheten varaktigt och med god kapacitet och kvalitet, eller

2. genom ägande eller på annat sätt ensam eller tillsammans med annan som bedriver verksamhet rörande produktion eller distribution av TV-program kan utöva ett bestämmande inflytande över annan som bedriver sådan verksamhet, eller på motsvarande sätt står under inflytande av annan som bedriver sådan verksamhet.

15 §

Ett tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag får meddelas den som kan antas nyttja sändningsutrymmet på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet, informationsfrihet och mångfald. Därvid skall särskild vikt fästas vid

1. den sammansättning av TVprogram som sökanden har för avsikt att upplåta sändningstid till,

2. vilken täckningsgrad sändningarna skall ha,

3. den tekniska kapacitet och kvalitet med vilken sökanden avser att bedriva verksamheten, och

4. sökandens oberoende i förhållande till annan som bedriver verksamhet inom press, radio och TV.

Om det vid en prövning enligt första stycket bedöms att två eller flera sökande är likvärdiga och kan inte samtliga beviljas tillstånd skall tillstånd meddelas den

eller dem som är villiga att betala det högsta priset för tillståndet.

16 §

Den som erhåller tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag skall till staten erlägga betalning för tillståndet i enlighet med det anbud som tillståndshavaren lämnat.

Radio- och TV-verket får meddela närmare föreskrifter om villkor för betalningen.

17 §

Ett tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag får förenas med villkor om skyldighet att inom det sändningsutrymme som anges i tillståndet tillse att

1. TV-program sänds till hela landet eller till en viss del av landet,

2. sändning sker under en viss minsta tid,

3. ett visst minsta antal program sänds samtidigt i varje område, och

4. sändningarna utformas på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för funktionshindrade.

Ett sådant tillstånd får vidare förenas med villkor om skyldighet att

1. använda en viss sändningsteknik och samverka med andra tillståndshavare i tekniska frågor, och

2. distribuera ett utbud av TVprogram med viss sammansättning.

Tillståndet får också förenas med villkor som innebär att ägarförhållandena och inflytandet i operatörsföretaget samt dess ägande och inflytande i annan som bedriver verksamhet inom produktion och distribution av TVprogram än de som sänder radioprogram genom tråd inte får förändras mer än i begränsad omfattning.

18 §

Den som erhållit tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag skall tillämpa icke- diskriminerande villkor i sin verksamhet.

19 §

Ett tillstånd som meddelats av regeringen att sända TV-program gäller för sex år. Tillståndet förlängs på oförändrade villkor med fyra år, om tillståndshavaren önskar det och regeringen inte senast två år före tillståndstidens utgång meddelat att tillståndet inte kommer att förlängas eller att regeringen önskar förändra villkoren.

Ett tillstånd som meddelats av Radio- och TV-verket att sända TV-program gäller för två år. Tillståndshavaren har rätt till förlängning av tillståndet på oförändrade villkor med ytterligare två år, om inte särskilda skäl talar emot det. Sådan förlängning får ske vid två tillfällen.

Om det finns särskilda skäl får

Radio- och TV-verket besluta att ett tillstånd att sända TV-program skall gälla för kortare tid än två år.

Ett tillstånd som meddelats av Radio- och TV-verket att bedriva verksamhet som operatörsföretag gäller för sex år.

Giltighetstiden för tillståndsvillkor får vara kortare än tillståndstiden.

7 §

Ett tillstånd som meddelats av regeringen gäller för viss tid.

20 §

Ett tillstånd som meddelats av regeringen att sända ljudradioprogram gäller för viss tid.

Ett tillstånd som har meddelats för en tid av minst fyra år förlängs på oförändrade villkor med ytterligare fyra år, om tillståndshavaren önskar det och regeringen inte senast två år före tillståndstidens utgång meddelat att tillståndet inte kommer att förlängas eller att regeringen önskar förändra villkoren.

8 §

Innan regeringen meddelar beslut om tillstånd skall den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som regeringen avser att förena med tillståndet. Beslut om sändningstillstånd får endast innehålla villkor som den sökande godtagit.

21 §

Innan beslut om tillstånd meddelas skall den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som regeringen eller Radio- och TV-verket avser att förena med tillståndet. Beslut om tillstånd får endast innehålla villkor avseende sändningarnas innehåll som den sökande godtagit.

22 §

Om ett tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag återkallas eller om verksamheten annars upphör, får Radio- och TV-verket meddela någon ett tillfälligt tillstånd att bedriva verk-

samheten till dess att ett nytt tillstånd har beviljats med tillämpning av 15 §.

23 §

Om ett tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag övergår från ett operatörsföretag till ett annat skall det tidigare operatörsföretaget utan dröjsmål föra över registerdata om abonnenter och programkort. Äger det tidigare operatörsföretaget de programkort som abonnenterna innehar skall även på begäran äganderätten till korten föras över.

Den som för över registerdata och rättigheter enligt första stycket har rätt till skälig ersättning av den till vilken överföring sker. Detsamma gäller om överföring sker genom Radio- och TV-verkets försorg av säkerhetskopia som verket erhållit enligt 9 kap. 9 §.

Radio- och TV-verket får meddela närmare föreskrifter om överföring av registerdata och rättigheter enligt första stycket.

6 kap

8 §

3

Den som sänder TV-program över satellit eller med stöd av tillstånd av regeringen skall, om det inte finns särskilda skäl mot det, se till

Den som sänder TV-program över satellit eller med stöd av tillstånd skall, om det inte finns särskilda skäl mot det, se till

1. att mer än hälften av den årliga sändningstiden upptas av program av europeiskt ursprung, och

3

Bestämmelsens nuvarande lydelse utgörs av förslaget till beslut i prop. 2003/04:66,

Reklamtid i TV.

2. att minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten avser program av europeiskt ursprung som har framställts av självständiga producenter; en så stor andel som möjligt bör utgöras av program som färdigställts under de närmast föregående fem åren.

Som sändningstid anses i denna paragraf tid då det sänds program med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar, annonser och programtjänster som avses i 7 kap. 5 § fjärde stycket. I sändningstiden skall inte heller räknas in sändningar av endast text.

TV-sändningar enligt första stycket och ljudradiosändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen skall, om det inte finns särskilda skäl mot det, i betydande omfattning innehålla program på svenska språket, program med svenska artister och verk av svenska upphovsmän.

7 kap.

1 §

4

Före och efter varje sändning av annonser skall det sändas en särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sändningar. Signaturen skall i televisionen bestå av både ljud och bild. I sökbar text-TV och i försäljningsprogram som avses i 5 § fjärde stycket skall signaturen alltid vara löpande, men behöver endast anges i bild.

I fråga om sändningar som regeringen lämnar tillstånd till får regeringen medge undantag från skyldigheten enligt första stycket och kravet enligt 6 §.

I fråga om sändningar som regeringen lämnar tillstånd till får regeringen medge undantag från skyldigheten enligt första stycket och kravet enligt 6 §. Undantag får även medges av Radio- och TV-verket i fråga om sändningar av TV-program som verket lämnar tillstånd till.

Med annonser avses reklam samt sändningar som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan.

4

Bestämmelsens nuvarande lydelse utgörs av förslaget till beslut i prop. 2003/04:66,

Reklamtid i TV.

8 kap.

1 §

5

Var och en som äger eller annars förfogar över en anläggning för trådsändning där TVprogram sänds vidare till allmänheten och varifrån sändningarna når fler än tio bostäder skall se till att de boende i fastigheter som är anslutna till anläggningen kan ta emot TV-sändningar som sker med tillstånd av regeringen och som är avsedda att tas emot i området utan villkor om särskild betalning. Skyldigheten gäller endast för sändningar för vilka sändningstillståndet har förenats med krav på opartiskhet och saklighet samt ett villkor om ett mångsidigt programutbud där det skall ingå nyheter.

Var och en som äger eller annars förfogar över ett elektroniskt kommunikationsnät som används för överföring av TVsändningar till allmänheten genom kabel skall, om ett betydande antal hushåll anslutna till nätet använder det som sitt huvudsakliga medel för att ta emot TVsändningar, se till att de boende i fastigheter som är anslutna till nätet kan ta emot TV-sändningar som sker med tillstånd som innehåller en förklaring enligt 3 kap. 12 §.

Sändningarna skall kunna tas emot på ett tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen. Ett program som har sänts ut enbart med digital teknik behöver sändas vidare endast om det sänds andra program i anläggningen med digital teknik. Det behöver då sändas vidare endast digitalt.

TV-sändningar enligt första stycket skall kunna tas emot av de boende på ett tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen.

Sändningsplikten gäller även sändningar som en tillståndshavare genomför för att uppfylla skyldigheten att sända till hela landet eller till delar av landet, men där sättet att sända inte

Sändningsplikten enligt första stycket gäller även sändningar som en tillståndshavare genomför för att uppfylla skyldigheten att sända till hela landet eller till delar av landet, men där sättet

5

Den föreslagna lydelsen innehåller såväl ändringar som utredningen föreslagit i sitt

delbetänkande

Must carry (SOU 2003:109) som ändringar föranledda av övervägandena i

detta delbetänkande. De ändringar som föreslås i detta betänkande är understrukna.

kräver regeringens tillstånd. att sända inte kräver tillstånd.

Sändningsplikt enligt första stycket omfattar högst tre samtidigt sända TV-program som sänds av tillståndshavare vars verksamhet finansieras genom anslag från TV-avgiften enligt lagen (1989:41) om TV-avgift och högst ett TV-program som sänds av en annan tillståndshavare.

Sändningsplikten enligt första stycket omfattar, under där angivna förutsättningar, samtliga samtidigt sända programtjänster som sänds med stöd av tillstånd av regeringen och högst tre samtidigt sända programtjänster som sänds av annan tillståndshavare.

Sändningsplikten omfattar även text-TV och tjänster som har direkt anknytning till en programtjänst som omfattas av sändningsplikt.

Skyldighet enligt första stycket gäller inte för en anläggning där ett begränsat antal TV-program förs fram till abonnenterna genom ett kopplat telenät med hjälp av digital teknik.

Sändningsplikten omfattar inte sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 3 kap. 5 §.

Om vidaresändningsplikten enligt första stycket medför kostnader avseende ersättning på grund av avtalslicens som avses i 26 f § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk som är orimligt betungande för den som ansvarar för vidaresändningen, har denne rätt till ersättning av tillståndshavare vars sändningar vidaresänds.

9 kap.

2 §

Granskningsnämnden för radio och TV övervakar genom granskning i efterhand om sända

Granskningsnämnden för radio och TV har i annat fall än som avses i 1 § tillsyn över efter-

program står i överensstämmelse med denna lag och de villkor som kan gälla för sändningarna. Granskningsnämnden övervakar även att bestämmelsen om exklusiva rättigheter i 6 kap. 10 § följs.

levnaden av lagen samt de beslut om villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Tillsyn över sändningarnas innehåll får ske endast genom granskning i efterhand.

Bestämmelserna om reklam i 7 kap. 3 och 4 §§ samt 10 § första och tredje stycket övervakas dock av Konsumentombudsmannen.

Sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 3 kap. 5 § skall inte granskas av Granskningsnämnden för radio och TV.

Finner Granskningsnämnden för radio och TV att en sändning innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 6 kap. 2 §, skall nämnden göra anmälan om förhållandet till Justitiekanslern.

4 §

Var och en som sänder TVprogram över satellit eller med stöd av tillstånd av regeringen skall årligen till Radio- och TVverket redovisa hur stor andel av verksamheten som utgjorts av sådana program som avses i 6 kap. 8 § första stycket.

Var och en som sänder TVprogram över satellit eller med stöd av tillstånd skall årligen till Radio- och TV-verket redovisa hur stor andel av verksamheten som utgjorts av sådana program som avses i 6 kap. 8 § första stycket.

5 §

På begäran av Radio- och TVverket skall den som sänder TV- program över satellit eller med stöd av tillstånd av regeringen lämna upplysningar om vem som äger företaget och på vilket sätt verksamheten finansieras.

På begäran av Radio- och TVverket skall den som sänder TV- program över satellit lämna upplysningar om vem som äger företaget och på vilket sätt verksamheten finansieras.

7 §

Granskningsnämnden för radio och TV, Radio- och TV-verket och Konsumentombudsmannen får förelägga den som bedriver verksamhet som omfattas av lagen

att tillhandahålla myndigheterna upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av att verksamheten bedrivs i enlighet med lagen samt de villkor och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Föreläggande enligt första stycket får förenas med vite.

9 §

Ett operatörsföretag skall tillhandahålla Radio- och TV-verket en kopia av registerdata om abonnenter och programkort.

Radio- och TV-verket får meddela närmare föreskrifter om tillhandahållande av säkerhetskopia enligt första stycket.

12 §

Granskningsnämnden för radio och TV, Radio- och TV-verket och Konsumentombudsmannen har rätt att få verkställighet hos kronofogdemyndigheten av beslut som avser åtgärder enligt denna lag. Därvid gäller bestämmelser i utsökningsbalken om sådan verkställighet som avses i 16 kap. 10 § den balken.

10 kap.

5 §

Den som åsidosätter de bestämmelser och villkor som anges i denna paragraf får åläggas att betala en särskild avgift. Detta gäller

1. villkor om annonser och sponsrade program som föreskrivits med stöd av 3 kap. 3 §

1. villkor om annonser och sponsrade program som föreskrivits med stöd av 3 kap. 9 §

första stycket, första stycket,

2. bestämmelsen om otillbörligt gynnande av kommersiella intressen enligt 6 kap. 4 §,

3. bestämmelserna om annonser i 7 kap. 1 och 5–7 b §§,

4. bestämmelserna om andra annonser än reklam i 6 kap. 5 § och 7 kap. 2 och 3 §§,

5. bestämmelserna om sponsring i 7 kap. 8 och 9 §§ samt 10 § andra stycket,

6. bestämmelsen om reklam i 7 kap. 11 §, eller

7. bestämmelsen om exklusiva rättigheter i 6 kap. 10 §. Vid prövning av frågan om avgift skall påföras skall rätten särskilt beakta överträdelsens art, varaktighet och omfattning.

Avgiften tillfaller staten.

8 §

Granskningsnämnden för radio och TV får besluta att den sändande på lämpligt sätt skall offentliggöra nämndens beslut, när nämnden funnit att någon har brutit mot villkor som beslutats med stöd av 3 kap. 1 §, 2 § eller 3 § andra stycket, eller bestämmelsen om beriktigande i 6 kap. 3 § första stycket.

Granskningsnämnden för radio och TV får besluta att den sändande på lämpligt sätt skall offentliggöra nämndens beslut, när nämnden funnit att någon har brutit mot villkor som beslutats med stöd av 3 kap. 7 §, 8 § eller 9 § andra stycket, eller bestämmelsen om beriktigande i 6 kap. 3 § första stycket.

Beslutet, som får innefatta ett föreläggande vid vite, får inte innebära att offentliggörande måste ske i den sändandes program.

9 §

Den som åsidosätter de bestämmelser som anges i denna paragraf får föreläggas att följa bestämmelserna. Ett föreläggande får förenas med vite. Detta gäller bestämmelser om

1. närradiosändningars och lokalradiosändningars innehåll samt skyldighet att i lokalradio sända eget material och program med lokal anknytning (5 kap. 11 § 2 och 3, 6 kap. 6, 7 och 7 a §§),

2. beteckningar (6 kap. 9 §),

3. sändningsplikt eller skyldighet att tillhandahålla kanal för lokala kabelsändarföretag (8 kap. 1, 2 och 4 §§),

4. tillståndsvillkor enligt 3 kap. 8 § 1–8 och 14–17 samt 17 § första och andra stycket,

5. skyldighet att tillämpa ickediskriminerande villkor (3 kap. 18 §),

4. skyldighet att lämna vissa upplysningar till Radio- och TVverket (9 kap. 4–7 §§),

6. skyldighet att lämna vissa upplysningar till Radio- och TVverket (9 kap. 4 §),

5. skyldighet att lämna inspelning (9 kap. 8 §),

7. skyldighet att lämna inspelning (9 kap. 8 §),

6. skyldighet att lämna upplysning om sändningstider i närradio (9 kap. 9 § första stycket),

7. skyldighet att lämna upplysningar om programinnehåll (9 kap. 9 § andra stycket),

8. varning (6 kap. 2 §),

9. skyldighet att lämna uppgifter till Granskningsnämnden för radio och TV (9 kap. 10 §), eller

9. skyldighet att tillhandahålla Radio- och TV-verket säkerhetskopia (9 kap. 9 §), eller

10. skyldighet att årligen rapportera till Granskningsnämnden för radio och TV (9 kap. 11 §).

10. skyldighet att årligen rapportera till Granskningsnämnden för radio och TV (9 kap. 10 §).

Föreläggande enligt första stycket 1, 2 och 5–10 får meddelas av Granskningsnämnden för radio och TV. Föreläggande enligt första stycket 3–6 får meddelas av Radio- och TV-verket. Föreläggande enligt första stycket 5 och 6 får även meddelas av Konsumentombudsmannen.

Föreläggande enligt första stycket 1, 2, 4, 5, 7, 8 och 10 får meddelas av Granskningsnämnden för radio och TV. Föreläggande enligt första stycket 3, 6, 7 och 9 får meddelas av Radio- och TV-verket. Föreläggande enligt första stycket 7 får även meddelas av Konsumentombudsmannen.

13 §

En handläggningsavgift får tas ut av den som ansöker om tillstånd hos Radio- och TV-verket enligt 3 kap. 3, 4 och 15 §§.

Handläggningsavgiften skall motsvara Radio- och TV-verkets årliga kostnader för handläggningen av ärendet.

11 kap. Återkallelse av tillstånd 11 kap. Återkallelse av tillstånd ,

m.m.

1 §

Ett tillstånd att sända ljudradio- eller TV-program skall återkallas på begäran av tillståndshavaren. Ett sådant beslut får också återkallas enligt vad som anges i 2–5 §§. Beslut om återkallelse enligt någon av dessa paragrafer får meddelas endast om det i betraktande av skälen för åtgärden inte framstår som alltför ingripande.

Ett tillstånd skall återkallas på begäran av tillståndshavaren. Ett tillstånd får också återkallas enligt vad som anges i 2–5 och 7 §§ eller ändras enligt vad som anges i 2 och 7 §§.

2 §

Ett tillstånd som meddelats av regeringen får återkallas om

Ett tillstånd att sända TVprogram, bedriva verksamhet som operatörsföretag eller som meddelats av regeringen att sända ljudradioprogram får återkallas eller ändras, om

1. tillståndshavaren väsentligt brutit mot föreskrifterna i 6 kap. 1–5 §§ eller 7 kap. 1–10 §§, eller

1. tillståndshavaren väsentligt brutit mot föreskrifterna i 3 kap. 18 §, 6 kap. 1–5 §§ eller 7 kap. 1–10 §§,

2. ett villkor som förenats med tillståndet med stöd av 3 kap. 1– 4 §§ har åsidosatts på ett väsentligt sätt.

2. ett villkor som förenats med tillståndet med stöd av 3 kap. 7– 10 §§ har åsidosatts på ett väsentligt sätt,

3. den som sökt tillståndet har lämnat oriktiga uppgifter eller inte lämnat uppgifter av betydelse för tillståndet, eller

4. tillståndshavaren trots påminnelse inte erlagt betalning enligt 3 kap. 16 §.

Ett tillstånd får ändras till att avse annat sändningsutrymme, om

1. förändringar inom radiotekniken eller ändringar i radio-

användningen på grund av internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen har medfört att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle kunna meddelas, eller

2. det är nödvändigt för att ge utrymme för ytterligare sändningar.

7 §

Beslut om återkallelse av tillstånd enligt 2–5 §§ får meddelas endast om det i betraktande av skälen för åtgärden inte framstår som alltför ingripande.

Beslut om ändring av tillstånd enligt 2 § andra stycket 2 får meddelas endast om tillståndshavarens rätt enligt 3 kap. 2 § andra stycket kan tillvaratas.

8 §

En förklaring enligt 3 kap. 12 § om att en sådan sändning omfattas av vidaresändningsplikt enligt 8 kap. 1 § får återtagas om tillståndshavaren

1. lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att lämna uppgifter av betydelse för förklaringen,

2. på ett väsentligt sätt underlåtit att iaktta de förutsättningar på vilka förklaringen grundats, eller

3. åsidosätter sin skyldighet att tillhandahålla programtjänst enligt 3 kap. 12 § andra stycket.

12 kap. Handläggningen av ärenden om särskilda avgifter, vite och återkallelse

12 kap. Handläggningen av ärenden om särskilda avgifter, vite och återkallelse , m.m.

1 §

Ärenden om återkallelse av tillstånd på grund av överträdelse av villkor som meddelats med stöd av 3 kap. 1 § eller 3 kap. 2 § 9–12 och om överträdelse av 6 kap. 1–3 §§ skall på talan av Justitiekanslern tas upp av allmän domstol.

Ärenden om återkallelse av tillstånd på grund av överträdelse av villkor som meddelats med stöd av 3 kap. 7 § eller 3 kap. 8 § 9–12 och om överträdelse av 6 kap. 1–3 §§ skall på talan av Justitiekanslern tas upp av allmän domstol.

I övriga fall prövas ärenden om återkallelse av tillstånd av Radio- och TV-verket.

Ärenden om ändring av tillstånd och om återtagande av förklaring enligt 3 kap. 12 § prövas av den som meddelat tillståndet.

2 §

Har tillståndet meddelats av regeringen, får en fråga om återkallelse tas upp först efter anmälan av regeringen, om inte tillståndshavaren själv begärt att tillståndet skall återkallas.

I andra fall än som avses i första stycket får en fråga om återkallelse eller en fråga om ändring av tillstånd tas upp, förutom på begäran av tillståndshavaren, på eget initiativ av den som är behörig att pröva frågan eller efter anmälan av Granskningsnämnden för radio och TV.

Är det fråga om återkallelse på grund av överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av villkor för tillstånd som skall granskas av Granskningsnämnden för radio och TV enligt 9 kap. 2 § skall Radio- och TV-verket begära in yttrande från nämnden. Tillståndet får återkallas endast

Innan regeringen eller Radiooch TV-verket meddelar beslut i ärende om återkallelse eller ändring av tillstånd på grund av överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av villkor för tillstånd som skall granskas av Granskningsnämnden för radio och TV enligt 9 kap. 2 § skall

om nämnden finner att överträdelsen är väsentlig.

yttrande inhämtas från nämnden. Tillståndet får återkallas eller ändras endast om nämnden finner att överträdelsen är väsentlig.

Det som sägs i denna bestämmelse om återkallelse av tillstånd gäller även återtagande av förklaring enligt 3 kap. 12 §.

13 kap.

1 §

Beslut enligt denna lag av Radio- och TV-verket om meddelande av tillstånd att sända närradio, fördelning av sändningstid i närradion och återkallelse av tillstånd får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Beslut enligt denna lag av Radio- och TV-verket om meddelande av tillstånd att sända TVprogram och närradio, förklaring enligt 3 kap. 12 §, fördelning av sändningstid i närradion, tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag, samt ändring och återkallelse av tillstånd får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Beslutet gäller omedelbart, även om det överklagas.

3 §

Beslut av Granskningsnämnden för radio och TV eller Radio- och TV-verket om förelägganden som har förenats med vite enligt 10 kap. 8 §, 9 § första stycket 1–3 och 8–10 samt 10 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Beslut av Granskningsnämnden för radio och TV eller Radio- och TV-verket om förelägganden som har förenats med vite enligt 9 kap. 7 §, 10 kap. 8 §, 9 § första stycket 1–5, 9 och 10 samt 10 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Förelägganden enligt 10 kap. 8 §, 9 § första stycket 1, 2, 9 och 10 samt 10 § gäller omedelbart, om inte något annat förordnas.

Förelägganden enligt 9 kap. 7 §, 10 kap. 8 §, 9 § första stycket 1, 2, 4, 5, 9 och 10 samt 10 § gäller omedelbart, om inte något annat förordnas.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om dels sändningar av TV-program som sker med analog utsändningsteknik, dels övriga sändningar som har skett före ikraftträdandet.

2. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

Härigenom föreskrivs dels att 3 kap. 3, 12 och 18 §§ samt 5 kap. 3 § skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 3 kap. 1 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden skall lyda ”Sändningar med tillstånd av regeringen samt sändningar av TV-program med tillstånd av Radio- och TVverket som meddelats för en längre tid än två veckor”,

dels att rubriken närmast före 3 kap. 3 § skall lyda ”Andra sändningar med tillstånd av Radio- och TV-verket”.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

3 §

Varje sammanslutning som avser att sända ljudradio med stöd av 4 kap. radio- och TVlagen (1996:844) skall utse en utgivare för programverksamheten. Detsamma gäller innehavare av tillstånd enligt 2 kap. 2 § fjärde stycket och 5 kap. radio-_och_TV-lagen. Sammanslutningen eller tillståndshavaren skall till Radio- och TV-verket anmäla vem som är utgivare.

Varje sammanslutning som avser att sända ljudradio med stöd av 4 kap. radio- och TVlagen (1996:844) skall utse en utgivare för programverksamheten. Detsamma gäller innehavare av tillstånd till sådana sändningar som anges i 2 kap. 2 § sjätte stycket och 3 kap. 11 § radio-_och_TV-lagen samt innehavare av tillstånd enligt 5 kap. samma lag. Sammanslutningen eller tillståndshavaren skall till Radio- och TV-verket anmäla vem som är utgivare.

Om den som är utsedd till utgivare inte längre är behörig eller hans uppdrag upphör, skall sammanslutningen eller tillståndshavaren omedelbart utse en ny utgivare. Denne skall anmälas så som föreskrivs i första stycket.

12 §

Om ett programföretag som har tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket radio- och TVlagen (1996:844) att sända radioprogram också driver verksamhet för sändning till allmänheten av ljud, bilder eller text genom tråd, tillämpas 1 och 2 §§ i fråga om verksamheten.

Om ett programföretag som har tillstånd enligt 2 kap. 2 § första eller tredje stycket radio-_och_TV-lagen (1996:844) att sända radioprogram också driver verksamhet för sändning till allmänheten av ljud, bilder eller text genom tråd, tillämpas 1 och 2 §§ i fråga om verksamheten.

18 §

Bestämmelserna i 12–15 §§ tillämpas också i fråga om sådant tillhandahållande av information som avses i 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Den som bedriver sådan verksamhet skall till Radio- och TV-verket anmäla vilket namn databasen har. Namnet skall innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift. När ett sådant programföretag som har tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket radio- och TV- lagen (1996:844) att sända radioprogram också driver verksamhet enligt 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen, skall i stället för vad som anges i 1 § första stycket gälla att

– utgivare skall utses för verksamheten,

– uppgift om vem som är utgivare, och i förekommande fall ställföreträdare, skall antecknas i register hos programföretaget.

Bestämmelserna i 12–15 §§ tillämpas också i fråga om sådant tillhandahållande av information som avses i 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Den som bedriver sådan verksamhet skall till Radio- och TV-verket anmäla vilket namn databasen har. Namnet skall innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift. När ett sådant programföretag som har tillstånd enligt 2 kap. 2 § första eller tredje stycket radio- och TV- lagen (1996:844) att sända radioprogram också driver verksamhet enligt 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen, skall i stället för vad som anges i 1 § första stycket gälla att

– utgivare skall utses för verksamheten,

– uppgift om vem som är utgivare, och i förekommande fall ställföreträdare, skall antecknas i register hos programföretaget.

5 kap.

3 §

Den som sänder radioprogram till allmänheten skall ombesörja att varje program spelas in. Denna skyldighet gäller också sådana radioprogram som avses i 1 kap. 7 § andra stycket tryckfrihetsförordningen. Inspelningen skall bevaras i minst sex månader från sändningen eller, i fråga om sådant tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen, från det att informationen inte längre tillhandahölls. Beträffande överföringar som omfattas av 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen och motsvarande överföringar enligt 1 kap. 7 § andra stycket tryckfrihetsförordningen är det tillräckligt att det dokumenteras vilken information som vid varje tidpunkt tillhandahålls.

Den som här i landet för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller som upplåter satellitkapacitet skall också ombesörja att varje program spelas in och bevaras. Detta gäller dock inte om någon annan skall göra detta enligt första stycket.

Den som bedriver verksamhet som operatörsföretag enligt radiooch TV-lagen (1996:844) samt den som här i landet för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller som upplåter satellitkapacitet skall också ombesörja att varje program spelas in och bevaras. Detta gäller dock inte om någon annan skall göra detta enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den

3. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 10 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

10 §

Ett tillstånd som avser digital utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen får förenas med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet. Detta gäller dock endast om villkor enligt 3 kap. 2 § 8 radio-_och_TV-lagen (1996:844) inte uppställts för motsvarande sändningstillstånd och det i övrigt inte inverkar menligt på konkurrensen.

Ett tillstånd som avser digital utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen får förenas med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet. Detta gäller dock endast om villkor enligt 3 kap. 8 § 8 radio-_och_TV-lagen (1996:844) inte uppställts för motsvarande sändningstillstånd och det i övrigt inte inverkar menligt på konkurrensen.

Denna lag träder i kraft den

4. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:728) med instruktion för Granskningsnämnden för radio och TV

Härigenom föreskrivs att 1 och 10 §§ förordningen (1994:728) med instruktion för Granskningsnämnden för radio och TV skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Granskningsnämnden för radio och TV har till uppgift att utöva tillsyn över efterlevnaden av regler för sändningarnas innehåll i fråga om ljudradio- och TV-sändningar till allmänheten. I granskningen ingår kontroll av att den som på grund av tillstånd enligt 2 kap. 2 § första, tredje, fjärde och femte styckena radio-_och_TV-lagen (1996:844) har rätt att sända ljudradio- och TV-program, utövar denna rätt i enlighet med det tillstånd för programverksamheten som gäller. Nämnden skall också följa innehållet i utländska ljudradio- och TV-sändningar som riktas till den svenska allmänheten.

Granskningsnämnden för radio och TV har till uppgift att utöva tillsyn över efterlevnaden av regler för sändningarnas innehåll i fråga om ljudradio- och TV-sändningar till allmänheten. I granskningen ingår kontroll av att den som på grund av tillstånd enligt 2 kap. 2 § första – tredje och femte – sjunde styckena radio-_och_TV-lagen (1996:844) har rätt att sända ljudradio- och TV-program, utövar denna rätt i enlighet med det tillstånd för programverksamheten som gäller. Nämnden skall också följa innehållet i utländska ljudradio- och TV-sändningar som riktas till den svenska allmänheten. Nämnden skall därvid årligen skriftligen rapportera till Radio- och TVverket hur de TV-sändningar som inte står under svensk jurisdiktion och vars innehåll Granskningsnämnden följt överensstämmer med tillstånd som meddelats enligt radio-_och_TV-lagen.

10 §

Granskningsärenden avgörs vid sammanträde med nämnden. Under de förutsättningar som anges i 9 kap. 3 § andra stycket radio-_och_TV-lagen ( 1996:844 ) får ärenden dock avgöras av ordföranden eller en vice ordförande. Sådana ärenden får också avgöras av direktören. Direktören får dock inte fatta beslut som innebär att den sändande brustit vid tillämpningen av radio-_och_TV-lagen eller de villkor som gäller för sändningarna. Ärenden som får avgöras av direktören får, i den utsträckning som direktören bestämmer, även avgöras av dennes ställföreträdare.

Andra förelägganden än sådana som innebär skyldighet att lämna nämnden en sådan inspelning som avses i 5 kap. 3 § lagen ( 1991:1559 ) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden beslutas alltid vid sammanträde med nämnden. Nämnden beslutar även om yttranden enligt 12 kap. 2 § andra stycket radio-_och_TV-lagen.

Andra förelägganden än sådana som innebär skyldighet att lämna nämnden upplysningar och handlingar enligt 9 kap. 7 § radio-_och_TV-lagen eller en sådan inspelning som avses i 5 kap. 3 § lagen ( 1991:1559 ) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden beslutas alltid vid sammanträde med nämnden. Nämnden beslutar även om yttranden enligt 12 kap. 2 § andra stycket radio-_och_TV-lagen.

Denna förordning träder i kraft den

5. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:729) med instruktion för Radio- och TV-verket

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (1994:729) med instruktion för Radio- och TV-verket skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Radio- och TV-verket skall särskilt

1. enligt radio-_och_TV-lagen (1996:844) pröva frågor om tillstånd att sända TV-program och bedriva verksamhet som operatörsföretag,

1. enligt radio-_och_TV-lagen (1996:844) pröva frågor om tillstånd att sända närradio, fastställa sändningstider om tillståndshavarna inte kan enas om fördelning av sändningstid eller om en tillståndshavare begär att verket skall fastställa sändningsschemat i sin helhet, besluta om det samtidigt får sändas mer än ett närradioprogram i en kommun samt besluta om större sändningsområden än en kommun,

2. enligt radio-_och_TV-lagen pröva frågor om tillstånd att sända närradio, fastställa sändningstider om tillståndshavarna inte kan enas om fördelning av sändningstid eller om en tillståndshavare begär att verket skall fastställa sändningsschemat i sin helhet, besluta om det samtidigt får sändas mer än ett närradioprogram i en kommun samt besluta om större sändningsområden än en kommun,

2. enligt radio-_och_TV-lagen pröva frågor om tillstånd att sända lokalradio, om överlåtelse av sändningstillstånd samt bestämma sändningsområden,

3. enligt radio-_och_TV-lagen pröva frågor om tillstånd att sända lokalradio, om överlåtelse av sändningstillstånd samt bestämma sändningsområden,

3. enligt radio-_och_TV-lagen pröva frågor om tillstånd att under en begränsad tid sända TV-program eller ljudradioprogram,

4. enligt radio-_och_TV-lagen pröva frågor om tillstånd att under en begränsad tid sända ljudradioprogram,

4. pröva frågor om avgift för lokalradiosändningar,

5. pröva frågor om avgift för lokalradiosändningar,

5. enligt radio-_och_TV-lagen förordna lokala kabelsändarföretag och besluta om undantag från nätinnehavares skyldigheter,

6. enligt radio-_och_TV-lagen förordna lokala kabelsändarföretag och besluta om undantag från nätinnehavares skyldigheter,

6. pröva frågor enligt lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område,

7. pröva frågor enligt lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område,

7. enligt radio-_och_TV-lagen godkänna och registrera de beteckningar för sändningar som används av den som sänder program samt handha register över tillståndshavare, satellitprogramföretag och satellitentreprenörer,

8. enligt radio-_och_TV-lagen godkänna och registrera de beteckningar för sändningar som används av den som sänder program samt handha register över tillståndshavare, satellitprogramföretag och satellitentreprenörer,

8. pröva frågor om utgivningsbevis enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen samt föra register över verksamhet enligt samma paragraf,

9. pröva frågor om utgivningsbevis enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen samt föra register över verksamhet enligt samma paragraf,

9. enligt lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden handha register över utgivare,

10. enligt lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden handha register över utgivare,

11. handha säkerhetskopia enligt 9 kap. 9 § radio-_och_TV-lagen,

12. pröva frågor om förklaring enligt 3 kap. 12 § radio- och TVlagen,

10. enligt radio-_och_TV-lagen pröva frågor om återkallelse av tillstånd,

13. enligt radio-_och_TV-lagen pröva frågor om återkallelse och ändring av tillstånd,

11. meddela föreskrifter och utöva tillsyn enligt 2 och 3 §§ förordningen (1998:32) om standarder för sändning av radio- och TV-signaler,

14. meddela föreskrifter och utöva tillsyn enligt 2 och 3 §§ förordningen (1998:32) om standarder för sändning av radio- och TV-signaler, och

12. enligt förordningen (1995:1020) om digitala ljudradiosändningar utlysa tillstånd att sända digital radio och lämna förslag till regeringen om fördelning av sändningstillstånden och

15. enligt förordningen (1995:1020) om digitala ljudradiosändningar utlysa tillstånd att sända digital radio och lämna förslag till regeringen om fördelning av sändningstillstånden.

13. enligt förordningen (1997:894) om marksänd digital TV utlysa tillstånd att sända digital TV och lämna förslag till regeringen om fördelning av sändningstillstånden.

Denna förordning träder i kraft den

6. Förslag till förordning om upphävande av förordningen (1997:894) om marksänd digital TV

Härigenom föreskrivs att förordningen (1997:894) om marksänd digital TV skall upphöra att gälla vid utgången av

1. Uppdraget och dess genomförande

1.1. Bakgrund

Under våren 1997 beslutade riksdagen att digital marksänd TV skulle införas i Sverige (prop. 1996/97:67, bet. 1996/97:KU17, rskr. 1996/97:178). Beslutet innebar att införandet skulle ske i flera steg med möjlighet för staten att successivt ta ställning till på vilket sätt verksamheten skulle fortsätta. Förutsättningarna skulle redan från början vara sådana att de tillgodosåg krav på yttrandefrihet, tillgänglighet och mångfald.

Inledningsvis skulle sändningar med digital teknik påbörjas på ett begränsat antal orter i landet. De digitala marksändningarna startade successivt under år 1999 och början av 2000. Riksdagen beslutade under hösten 2000 att digital marksänd TV får byggas ut till att omfatta hela landet (prop. 2000/01:1, utg.omr. 17, bet. 2000/01:KrU1, rskr. 2000/01:59).

För att följa och utvärdera de markbundna TV-sändningarna under den första etappen tillsattes en parlamentarisk kommitté, Digital-TV-kommittén (Ku 1997:06). Kommittén överlämnade i november 2001 slutbetänkandet Digital TV – modernisering av marknätet (SOU 2001:90).

Riksdagen fattade den 28 maj 2003 beslut om att de analoga marksändningarna skall läggas ned etappvis för att vara helt avvecklade senast den 1 februari 2008 (prop. 2002/03:72, bet. 2002/03:KU33 och rskr. 2002/03:196). Regeringen uppmanades samtidigt att återkomma till riksdagen med förslag om bl.a. tillståndsgivning.

1.2. Uppdraget

Utredningens direktiv fastställdes ursprungligen genom beslut vid regeringssammanträde den 8 juni 2000 (Dir 2000:43, se bilaga 1). Därefter har utredningen meddelats tilläggsdirektiv den 1 februari

2001 (Dir. 2001:11), den 13 mars 2003 (Dir. 2003:30, se bilaga 2), den 21 augusti 2003 (Dir. 2003:100) och den 9 oktober 2003 (Dir. 2003:121). De delar av vårt uppdrag som behandlas i detta delbetänkande är dels de frågor som rör Digital-TV-kommitténs förslag (Dir. 2003:30), dels de delar av uppdraget enligt Dir. 2000:43 som rör jurisdiktion över TV-sändningar i marknätet och åtgärder vid programföretags underlåtelse att lämna vissa uppgifter till Granskningsnämnden för radio och TV. Mer grundläggande frågor om terminologin och systematiken i lagstiftningen återkommer vi till i vårt slutbetänkande.

1.2.1. Digital-TV-kommitténs förslag

Digital-TV-kommittén föreslog i sitt slutbetänkande att en extern aktör, ett operatörsföretag, får tillstånd att förfoga över en del av den totala överföringskapaciteten i det digitala marknätet. Operatörsföretagets utbud bör i princip uppfylla samma riktlinjer och villkor som i dag gäller för urval och tillståndsgivning. De programföretag som föreslås ingå i detta utbud bör godkännas och få sändningstillstånd av en myndighet. Kommittén föreslog vidare att tillståndsgivning för marksänd digital-TV i framtiden bör delegeras till en myndighet. Myndigheten bör kunna ge tillstånd både till enskilda programföretag och till operatörer som själva sätter ihop ett programutbud. I valet av myndighet bör hänsyn tas till konvergensen mellan IT-, telekommunikations- och mediesektorerna. En myndighetsmodell kräver tydliga regler och kriterier för tillståndsgivningen, bl.a. för att kunna garantera största möjliga yttrandefrihet och mångfald. Kommittén föreslår också att de digitala sändningstillstånden i marknätet under nästa period skall gälla i tio år. Vid remissbehandlingen har från vissa håll framhållits att flera frågor med anknytning till förslagen kräver ytterligare överväganden.

Utredningen har fått i uppdrag att överväga Digital-TV-kommitténs förslag i nämnda delar och vilka författningsändringar som behövs för att genomföra dem. När det gäller förslaget om ett operatörsföretag skall utredaren studera erfarenheterna i Sverige och andra länder. Frågor om ägande samt relationen mellan operatörsföretaget och programföretagen skall behandlas.

1.2.2. Jurisdiktionsfrågan

Radio- och TV-lagens tillämpningsområde är utformat i enlighet med rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television

1

, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv

97/36/EG

2

(TV-direktivet). Lagen gäller om den som bedriver sänd-

ningsverksamheten enligt direktivets bestämmelser är etablerad i Sverige eller om Sverige enligt direktivet i annat fall har jurisdiktion. Lagen gäller inte om den som bedriver sändningsverksamheten är etablerad i någon annan EES-stat.

Den digitala sändningstekniken möjliggör att långt fler programföretag kan få tillstånd att sända TV-program jämfört med vad som gäller i fråga om analoga sändningar. En följd av detta är att även utländska programföretag har beviljats tillstånd att sända TV-program i det svenska digitala marknätet.

Utredningen skall överväga behovet av lagstiftning som gör att TVsändningar i det svenska marknätet med säkerhet kommer under svensk jurisdiktion. I det sammanhanget skall utredningen analysera vilket utrymme för nationell lagstiftning som finns inom ramen för EG-rätten. Utredningen skall lägga fram de förslag som föranleds av övervägandena.

1.2.3. Åtgärder vid underlåtelse att lämna vissa uppgifter

Enligt 3 kap. 2 § första stycket p. 16 RTVL kan regeringen i tillståndsvillkor föreskriva skyldighet att till Granskningsnämnden för radio och TV (Granskningsnämnden) lämna uppgifter som är nödvändiga för nämndens bedömning om sända program stämmer överens med de villkor som har meddelats enligt lagen. Detta kan t.ex. ha betydelse för att nämnden skall kunna bedöma om programföretaget har överträtt villkor om sponsrade program. Om ett programföretag underlåter att lämna uppgifter som Granskningsnämnden har begärt enligt denna bestämmelse är den enda sanktionen att Granskningsnämnden kan förelägga företaget att på lämpligt sätt

1

EGT L 298, 17.10.1989, s.23 (Celex 31989L0552)

2

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997 om ändring av rådets

direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television, EGT L 202, 30.7.1997, s.60 (Celex 31997L0036)

offentliggöra nämndens beslut om att underlåtelsen innebär ett brott mot tillståndsvillkoren.

Villkoren om vilka programtyper som får och inte får sponsras har till syfte att motverka att programverksamhetens integritet hotas genom att möjligheten att erhålla sponsorsbidrag blir styrande för vilka program som produceras och sänds. En överträdelse av villkor om sponsring kan leda till att programföretaget åläggs att betala en särskild avgift. När Granskningsnämnden skall bedöma om ett program är sponsrat i strid med tillståndsvillkoren behöver nämnden ha tillgång till handlingar som belyser de ekonomiska relationerna mellan programföretaget och utomstående aktörer. Det är inte tillfredsställande om nämnden saknar påtryckningsmedel för att från programföretagen få fram de uppgifter som nämnen behöver för att kunna pröva om en överträdelse har skett.

Utredaren skall lägga fram förslag som ger Granskningsnämnden en möjlighet att få fram nödvändiga uppgifter, t.ex. genom att använda föreläggande som kan förenas med vite.

1.3. Uppdragets genomförande

Utredningen har hållit en hearing för att få del av de synpunkter som olika berörda företag, organisationer och myndigheter har i de frågor som rör frågorna om operatörsskapet i det digitala marknätet, tillståndsgivning genom myndighet och tillståndstidens längd (se inbjudan och deltagarförteckning i bilaga 3).

Utredaren och sekreterarna har dessutom sammanträffat enskilt med företrädare för Sveriges Television AB, TV4 AB, Kanal 5 AB, Boxer TV-Access AB, Teracom AB, MTG Sverige AB, SMI Media Invest AB och Nordic Media Partner AB.

Utredaren och sekreterarna har vid en studieresa till London haft sammanträffanden med dels ansvariga personer på Department of Culture, Media and Sport, dels företrädare för såväl den tidigare brittiska motsvarigheten till Post- och Telestyrelsen – Oftel – som för den tidigare brittiska gransknings- och tillståndsmyndigheten ITC (Independent Television Commission), och därvid fått information om strukturerna och regelverket för det brittiska digitala marknätet.

Utredningen har under arbetet med detta delbetänkande sammanträtt vid sex tillfällen.

2. Det digitala marknätet – regelverk och ställningstaganden

2.1. Inledning

I detta kapitel ger vi inledningsvis en kortfattad redogörelse för hur sändarnätet för digitala marksändningar är uppbyggt. Därefter går vi igenom det gällande regelverket för TV-sändningar. Slutligen följer en beskrivning av standardisering av utsändningssystem för TV-sändningar samt en sammanfattning av de ställningstaganden som Digital-TV-kommittén, regeringen och riksdagen gjort i frågor som rör utbyggnaden av digital-TV.

Relevanta bestämmelser i TV-direktivet och regler som rör radio- och TV-lagens tillämpningsområde behandlas i kapitel 4. En redogörelse för gällande bestämmelser om tillsyn och sanktioner ges i avsnitt 6.5.

2.2. Marknätets uppbyggnad

Det analoga marknätet består av tre sändarnät. Två av dessa når 99,8 procent av befolkningen. I de två nät med bäst täckning sänder SVT och UR. Sammanlagt utgörs det analoga marknätet av 54 större sändarstationer och omkring 600 mindre sändare. Det tredje sändarnätet används av TV4. Nätet består förutom av de 54 större sändarstationerna endast av omkring 25 mindre sändare och sändningarna når ca 98 procent av den fast bosatta befolkningen (prop. 2002/03:72 s. 13). För att nå full befolkningstäckning sänder såväl SVT som TV4 även via satellit.

För närvarande finns det fem sändarnät för marksänd digital-TV. Ett sändarnät motsvarar en frekvenskanal eller multiplex. Vid analog sändning ryms det en programtjänst eller TV-kanal i en frekvenskanal. När sändningen sker digitalt får det med dagens teknik i

stället plats fyra till sex samtidiga programtjänster på motsvarande utrymme.

Fyra av sändarnäten omfattar 40 större sändarstationer och når omkring 90 procent av den fast bosatta befolkningen i Sverige. Det femte nätet består av tolv större sändarstationer och når ca 50 procent av befolkningen, huvudsakligen i storstadsområdena.

Regeringen har för avsikt att under mars månad 2004 lägga fram en proposition med förslag angående den fortsatta utbyggnaden av sändarnäten för digital-TV.

2.3. Regelverket

2.3.1. Yttrandefrihetsgrundlagen

Genom 2 kap. 1 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, varmed förstås frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Särskilda bestämmelser om yttrandefriheten i medierna finns i tryckfrihetsförordningen, som behandlar rätten att yttra sig och sprida information genom framför allt tryckta skrifter, och i yttrandefrihetsgrundlagen. Sistnämnda grundlag ger den enskilde rätt att offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst i ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt i filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar (1 kap. 1 § YGL). Yttrandefriheten i de medierna får inte begränsas på andra sätt eller i andra avseenden än som framgår av yttrandefrihetsgrundlagen.

I 1 kap. 3 § YGL finns ett förbud mot censur. Av första stycket framgår sålunda att det inte får förekomma att något som är avsett att framföras i ett radioprogram eller en teknisk upptagning först måste granskas av en myndighet eller något annat allmänt organ. Inte heller är det tillåtet för myndigheter och andra allmänna organ att utan stöd i yttrandefrihetsgrundlagen, på grund av det kända eller väntade innehållet i ett radioprogram eller en teknisk upptagning, förbjuda eller hindra dess offentliggörande eller spridning bland allmänheten. I bestämmelsens andra stycke finns ett undantag som medger att det genom lag meddelas föreskrifter om granskning och godkännande av rörliga bilder i filmer, videogram eller andra tekniska upptagningar som skall visas offentligt.

Yttrandefrihetsgrundlagen är enligt 1 kap. 6 § första stycket tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2003 klargjordes att med sådana sändningar av radioprogram avses även direktsända och inspelade program ur en databas. Direktsändningar via Internet liksom uppspelningar via Internet av tidigare inspelningar som startar på tider som den som sänder bestämmer (webbsändningar) omfattas således av yttrandefrihetsgrundlagen och är att betrakta som radioprogram (prop. 2001/02:74 s. 41 f. och 97). Webbsändningar som startar på tider som mottagaren bestämmer kan också omfattas av grundlagen under förutsättning att kriterierna i den s.k. databasregeln i 1 kap. 9 § YGL är uppfyllda.

I fråga om radioprogram som förmedlas genom satellitsändning som utgår från Sverige gäller enligt paragrafens andra stycke vad som i yttrandefrihetsgrundlagen föreskrivs om radioprogram i allmänhet.

Tredje stycket i bestämmelsen ger möjlighet att i lag meddela undantag från bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen i fråga bl.a. om radioprogram som sänds genom tråd men inte är avsedda att tas emot av någon större allmänhet. Undantag får dock inte avse det som sägs i 1 kap. 2 och 3 §§ YGL. Dessa bestämmelser rör meddelarfrihet och förbud mot censur. I 1 kap. 3 § andra stycket RTVL görs undantag beträffande sändningar genom tråd som når högst 100 bostäder. Reglerna om vidaresändningsplikt i 8 kap. RTVL gäller dock sändningar som når fler än 10 bostäder. Utredningen har i sitt tidigare delbetänkande Must carry (SOU 2003:109) föreslagit en ändring av 1 kap. 3 § RTVL så att för sändningar genom kabel som når 100 bostäder eller färre gäller endast 8 kap. 1 § RTVL samt i yttrandefrihetsgrundlagen endast 1 kap. 2 och 3 §§. Förslaget bearbetas för närvarande i regeringskansliet.

I 1 kap. 7 § YGL säkerställs friheten från censur och spridningshinder samt rätten till vidarespridning och tillämpningen av vissa andra tryckfrihetsrättsliga grundsatser även i fråga om sändningar av radioprogram som når Sverige från utlandet. Den gäller både markbundna programsändningar och satellitförmedlade (prop. 1990/91:64 s. 111). I paragrafen räknas de regler upp som är tillämpliga på samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram som avses i 6 § och som kommer från utlandet eller förmedlas hit genom satellitsändning men inte utgår från Sverige. I lagrummets andra stycke sägs att om riksdagen har godkänt en internationell

överenskommelse om radioprogram får sådana föreskrifter som avses i 12 § andra stycket inte i strid med överenskommelsen hindra vidaresändning av radioprogram. I 12 § andra stycket föreskrivs att bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen inte hindrar att det i lag meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam. En sådan internationell överenskommelse som avses är t.ex. den europeiska konventionen om gränsöverskridande television. Sverige har undertecknat men ännu inte ratificerat konventionen. I sammanhanget kan nämnas att utredningen har fått i uppdrag att lägga fram förslag till de ändringar i lagstiftningen som behövs för att Sverige skall kunna ratificera konventionen. Våra överväganden i frågan kommer att behandlas i vårt slutbetänkande.

Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får enligt 3 kap. 2 § YGL regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Det allmänna skall enligt andra stycket eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet. Enligt tredje stycket skall det finnas möjlighet för sammanslutningar att få tillstånd att sända ljudradioprogram i lokala radiosändningar i den utsträckning som tillgängliga radiofrekvenser medger. Närmare föreskrifter härom meddelas i lag. För trådsändningar gäller enligt 3 kap. 1 § YGL etableringsfrihet. När det gäller sändningar av radioprogram på annat sätt än genom tråd, dvs. i praktiken genom radiosändning, är det inte praktiskt möjligt att upprätthålla en etableringsfrihet. För att radiofrekvensspektrum skall kunna utnyttjas på bästa sätt och för att Sverige skall kunna följa sina åtaganden enligt internationella överenskommelser om radiotrafik är det nödvändigt att ställa upp regler för frekvensfördelningen. Av denna anledning har det föreskrivits en möjlighet att i lag ge föreskrifter om tillstånd för sändningar av radioprogram och om villkor för sådana sändningar. Vid yttrandefrihetsgrundlagens tillkomst uttalade departementschefen att i ordet villkor inbegrips ett sådant system med avtal mellan staten och tillståndshavarna som då gällde (prop. 1990/91:64 s. 116). Vidare uttalades att i sådana fall då ett programföretag som sänder på annat sätt än genom tråd är bundet av avtal rörande programverksamheten bör avtalets villkor givetvis gälla även i den mån programutsändningen till någon del samtidigt sker genom trådsändning. Numera har konstruktionen med avtal mellan regeringen och programföretagen ersatts av ett system med

tillstånd som får förenas med vissa villkor vilka framgår av radio-_och_TV-lagen (se vidare nedan i avsnitt 2.3.2).

I fråga om sådana begränsningar i sändningsrätten som avses i 3 kap. 1 och 2 §§ YGL gäller enligt 3 § vad som föreskrivs om begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. 12 § andra – femte styckena och 13 § RF. Av dessa bestämmelser följer bl.a. att begränsning får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, att begränsningen aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Yttrandefriheten och informationsfriheten får enligt 2 kap. 13 § första stycket RF begränsas med hänsyn till bl.a. rikets säkerhet och förebyggandet och beivrandet av brott. I övrigt får sådana begränsningar ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Enligt tredje stycket samma lagrum anses meddelande av föreskrifter som utan avseende på yttrandes innehåll närmare reglerar visst sätt att sprida eller mottaga yttranden inte som en begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten.

Enligt 3 kap. 4 § YGL avgör den som sänder självständigt vad som skall förekomma i programmen. Föreskriften är i första hand ett skydd i förhållande till tillståndsgivaren (dvs. staten) men är också avsedd att lämna ett utrymme även för normgivning som ålägger den som sänder radioprogram att värna sitt oberoende gentemot andra, exempelvis annonsörer (prop. 1990/91:64 s. 117). Skyddet gäller den som ligger bakom programmet, dvs. den som är skyldig att utse utgivare (a. prop. s. 117).

I 3 kap. 5 § YGL finns en föreskrift om att frågor om rätt att sända radioprogram skall kunna prövas av domstol eller av en på visst sätt sammansatt nämnd. Prövningen av beslut av regeringen skall göras av domstol och behöver endast avse beslutets laglighet. Rätten till domstolsprövning gäller alla radio- och trådsändningar, även närradio och tillståndsfria trådsändningar till allmänheten (prop. 1990/91:64 s. 89 f.).

Av 3 kap. 6 § YGL följer ett bemyndigande att i lag meddela föreskrifter om skyldighet att bevara och tillhandahålla inspelningar av sända radioprogram för granskning och överlämna dem till arkiv.

2.3.2. Radio- och TV-lagen

Regler om tillstånd att sända ljudradio- eller TV-program finns i radio-_och_TV-lagen (1996:844). Där föreskrivs i 2 kap. 1 § att det krävs tillstånd att sända ljudradio- eller TV-program med hjälp av radiovågor på frekvens under 3 gigahertz. Som tidigare sagts är tillståndsplikten motiverad av den begränsade tillgången på frekvenser. Sändningar i tråd eller över satellit är däremot tillståndsfria.

Enligt lagrummets andra stycke krävs inte tillstånd för sändningar av sökbar text-TV som sker från radiosändare som används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt radio- och TVlagen. Tillstånd krävs inte heller för sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade och som äger rum under högst fyra timmar om dygnet från en sådan radiosändare. Bestämmelsen medger t.ex. att radiotidningar sänds utan tillstånd (prop. 1995/96:160 s. 158).

I bestämmelsens sista stycke framhålls att föreskrifter om tillstånd att inneha eller använda radiosändare finns i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

Enligt 2 kap. 2 § RTVL är det regeringen som meddelar tillstånd att sända TV-program. Därutöver har Radio- och TV-verket, enligt lagrummets fjärde stycke, en möjlighet att meddela tillstånd att sända TV-program under en begränsad tid om högst två veckor. Det kan vara fråga om sändningar från evenemang eller provsändningar. Verket har en möjlighet att ställa upp sådana villkor för sändningarna som anges i 3 kap. 1–3 §§ RTVL. Eftersom det normalt saknas anledning att tillämpa bestämmelserna i 6 och 7 kap. RTVL om sändningarnas innehåll och om reklam på dessa tillfälliga sändningar föreskrivs att verket får besluta om undantag från bestämmelserna i dessa båda kapitel (prop. 1995/96:160 s. 159).

Av 2 kap. 3 § RTVL framgår att den som bedriver en sändningsverksamhet för vilken det inte behövs tillstånd och den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör) skall anmäla sig för registrering hos Radio- och TV-verket.

Lagens tredje kapitel innehåller bestämmelser om sändningar med tillstånd av regeringen. Det gäller därmed såväl tillstånd att sända TV som tillstånd att till hela landet eller utlandet sända ljudradioprogram, liksom för lokala digitala ljudradiosändningar. Före radio- och TV-lagens införande gällde ett system där endast vissa grundläggande krav för sändningsrätten föreskrevs i radiolagen.

Övriga krav och villkor för sändningsrätten framgick av ett avtal mellan regeringen och programföretaget. Vissa av de villkor som fick ställas upp i avtalet framgick av en bestämmelse i radiolagen. Eftersom denna avtalskonstruktion överensstämde dåligt med de konstitutionella reglerna förespråkade regeringen i stället den lösning som i dag finns i radio- och TV-lagen (se prop. 1995/96:160 s. 82 f.). Nu gäller att endast vissa skyldigheter som gäller för alla sändningar av en viss art framgår direkt av lagen, liksom bestämmelser om själva sändningsinnehållet och tillståndets innebörd och bestånd. Härtill hör bestämmelser om tillståndstidens längd, förutsättningar för förlängning av tillstånd, återkallelse av tillstånd samt straffbestämmelser. I övrigt sker regleringen av sändningarna genom villkor i tillstånden. Vilka villkor som får meddelas anges uttömmande i lagen.

I 3 kap. 1 § RTVL föreskrivs således att sändningstillstånd som meddelas av regeringen får förenas med villkor som innebär att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen. Kraven i 3 kap. 1 § RTVL har sitt ursprung i radiolagen (1966:755). De motiverades av att ett enda företag, Sveriges Radio, fick en ensamrätt att sända TV i marknätet. Med ett sådant system ansågs det nödvändigt att företaget skulle inta en oavhängig hållning till olika åsiktsyttringar och smakriktningar samt att allsidigt belysa de skiftande företeelserna i samhället (prop. 1966:149 s. 29). Än i dag är SVT, UR och TV4 ensamma om att sända TV i det analoga marknätet. Villkor om att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i televisionen finns därför med i deras respektive sändningstillstånd. Dessa villkor gäller även för företagens tillstånd att sända TV med digital teknik. Övriga programföretag under svensk jurisdiktion har endast ett villkor om att utöva sändningsrätten sakligt.

Enligt 3 kap. 1 § andra stycket RTVL får ett sändningstillstånd därutöver förenas med villkor som anges i 2–4 §§. Några andra villkor för rätten att sända får regeringen inte ställa. En annan sak är att regeringen kan ställa villkor för rätt till statsbidrag. Brott mot ett sådant villkor innebär dock inte annat än att regeringen kan låta bli att betala ut bidraget och företaget kan redan från början avböja utan att det påverkar dess rätt att sända (prop. 1995/96:160 s. 162).

I 3 kap. 2 § RTVL finns en katalog med villkor som kan uppställas i sändningstillstånd.

Enligt p. 1 får regeringen föreskriva att programföretaget skall sända program till hela landet eller till en viss del av landet, vilket ger stöd för regeringen att ställa krav på att sändningarna skall nå en viss andel av landets befolkning.

Med stöd av p. 2 kan regeringen ställa krav på att ett programföretag skall sända under en viss minsta tid. I tillstånden uttrycks detta vanligen som ett minsta antal timmar per vecka.

I p. 3 ges möjlighet att ställa krav på programföretaget att samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område. Av nuvarande 3 kap. 6 § framgår att en tillståndshavare har rätt att samtidigt sända det antal program i varje område under den del av dygnet som anges i tillståndet. I denna punkt anges i stället att regeringen kan ställa upp krav på att programföretaget skall sända ett visst antal samtidiga program. Sådana krav ställs för närvarande på SVT och SR.

Enligt p. 4 kan krav ställas på att programföretaget skall bereda utrymme för sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade enligt 2 kap. 1 § andra stycket. Denna punkt syftar till att ge stöd för krav på att programföretaget distribuerar program det inte självt producerat, i första hand radiotidningar och motsvarande. Med hänsyn till innehållet i 3 kap. 4 § YGL om att den sändande självständigt avgör vad som skall förekomma i programmen måste villkoret emellertid uttryckas som en allmän skyldighet (prop. 1995/96:160 s. 163).

Krav på att utforma sändningar på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för funktionshindrade kan uppställas med stöd av p. 5. Att regeringen kunde ställa ett villkor om att utforma sändningar på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för funktionshindrade ansågs först följa av kravet om att sända ett mångsidigt programutbud. I samband med radio- och TV-lagens införande fann riksdagen lämpligt att ge klart uttryck för detta i lagen. Bemyndigandet ger enligt förarbetena regeringen rätt att ställa villkor om olika åtgärder för att personer med t.ex. syn- eller hörselnedsättning skall kunna ta del av programmen, exempelvis genom textning. Det är också möjligt att ange omfattningen av åtgärderna, t.ex. att en viss lägsta andel av programmen skall vara textade (prop. 1995/96:160 s. 163). Sådana villkor kan ställas upp även i tillstånd till andra programföretag än avgiftsfinansierade.

Punkten 6 ger stöd för att föreskriva att ett programföretag skall bereda utrymme för sändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen (prop. 1995/96:160 s. 164). Ett sådant villkor har tagits

in i SVT:s sändningstillstånd innebärande att SVT måste lämna utrymme för sändningar från UR.

Villkoret i p. 7 om skyldighet att använda en viss sändningsteknik infördes genom radio-_och_TV-lagen och ansågs nödvändigt för att staten skulle kunna ha något inflytande på introduktionen av ny teknik (prop. 1995/96:160 s. 164). Möjligheten att föreskriva att programföretag skall samverka med andra tillståndshavare i tekniska frågor kom till i samband med att de digitala sändningarna påbörjades. Kravet är föranlett bl.a. av att den digitala tekniken förutsätter att olika programföretags programbärande signaler förs samman till en gemensam signal (multiplexering) innan den sänds ut gemensamt (prop. 1997/98:184 s. 68). I nu gällande sändningstillstånd har villkoret formulerats som att vissa delar i det s.k. samverkansavtalet om multiplexering, åtkomstkontrollsystem m.m. och elektronisk programguide utgör villkor för tillståndet.

I p. 8 ges möjlighet att föreskriva att programföretaget skall använda viss radiosändare. Bestämmelsens föregångare fanns i radiolagen (1966:755) och hade till syfte att möjliggöra att danska sändningar, i avsikt att förbättra mottagningsförhållandena i Danmark, får sändas ut från svensk botten (prop. 1995/96:160 s. 164). En liknande möjlighet fanns i fråga om finska sändningar. I tillstånden för analoga sändningar har villkor meddelats med stöd av bemyndigandet i punkten innebärande att programföretagen är skyldiga att köpa utsändningstjänster för analoga marksändningar från Teracom AB. I nu gällande tillstånd för sändning av TV-program med digital teknik finns inte några krav på användning av vissa radiosändare.

Villkor får vidare ges att programföretaget skall ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen (p. 9).Vid införandet av bestämmelsen anförde departementschefen att med uttrycket ”ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft” avses att medierna vänder sig till hemmen och till en stor allmän publik, där alla åldrar är företrädda, samt att programmen kan påverka lyssnare och tittare starkt. Han ansåg det därför naturligt att de ansvariga för sändningarna iakttar varsamhet med program som har sådan karaktär att man kan förstå att delar av publiken kommer att uppröras eller skrämmas (prop. 1990/91:149 s. 142). Bestämmelsen överlappas i viss mån av 6 kap. 2 § RTVL, men den sistnämnda tar huvudsakligen sikte på att skydda barn.

Villkor får enligt p. 10 meddelas att tillståndshavaren skall iaktta bestämmelsen i 6 kap. 3 § första stycket RTVL om beriktigande även i fråga om ljudradion. Som framgår av ordalydelsen gäller bestämmelsen endast ljudradion.

Möjligheten att föreskriva krav på att sända genmäle ansågs ursprungligen inrymt i radiolagens krav på opartiskhet och saklighet (prop. 1966:149 s. 39 f.). Numera finns ett bemyndigande i p. 11 att ställa upp villkor om skyldighet att sända genmälen. I prop. 1977/78:91 s. 144 förklarades att genmäle avser angrepp mot åsikter eller personer och anknyter till radiolagens krav på opartiskhet. Ett genmäle måste – i motsats till ett beriktigande – oftast utformas och framföras av den berörde själv (prop. 1995/96:160 s. 100). Av artikel 23 i TV-direktivet framgår att den vars legitima intressen, i synnerhet vederbörandes rykte och goda namn, har skadats av påståenden om felaktiga fakta i ett TV-program, har rätt till beriktigande eller motsvarande. I Sverige har statsmakterna ansett att en lagstadgad rätt till beriktigande är tillräcklig för uppfyllande av TVdirektivets krav (a. prop. s. 103). Rätten till genmäle kan således endast föreskrivas i tillståndsvillkor. I sammanhanget bör nämnas att det finns särskilda bestämmelser till skydd för den som blivit utsatt för förtal, förolämpning eller otillbörlig marknadsföring. Dessa gäller oberoende av om särskilda villkor tagits in i sändningstillståndet och oavsett om programföretaget har skyldighet att följa radio- och TV-lagens regler.

Av p. 12 följer att en skyldighet att i programverksamheten respektera den enskildes privatliv kan föreskrivas i tillståndsvillkor.

I p. 13 ges möjlighet att som villkor för tillstånd ställa upp ett krav att programföretaget skall sända ett mångsidigt programutbud. Bestämmelsen avser att hindra ett programföretag från att t.ex. ge programverksamheten en ensidig inriktning mot underhållningsprogram eller billiga inköpta program (prop. 1990/91:149 s. 140). Den kom till i samband med att den tredje marksända kanalen, dvs. TV4, startades. Dessförinnan hade motsvarande krav ställts på public service-företagen i avtal. Det generella målsättningsvillkoret ”sända ett mångsidigt programutbud” får med stöd av denna punkt förenas med tillhörande exemplifierade villkor om vad som skall gälla just för det aktuella företaget (1995/96:160 s. 85). Regeringen kan således ställa upp en rad krav på programutbudet såsom att sända viss minsta mängd nyheter, barnprogram, teater, att sända regionalt producerade program och program för språkliga och etniska minoriteter etc. Under denna punkt faller också krav på produktion utanför

programföretaget självt (a. prop. s. 164 f.). I tillstånden till SVT, UR och TV4 förekommer flera krav som är hänförliga till villkoret om ett mångsidigt programutbud. I förarbetena till radio- och TVlagen påpekades att en viss restriktivitet bör iakttas vid utformningen av specificerade villkor mot bakgrund av bestämmelsen i 3 kap. 4 § YGL om det redaktionella oberoendet. Samtidigt framhölls att specificerade bestämmelser har de fördelarna att programföretaget får en bättre uppfattning om vad det har att rätta sig efter och att de övervakande myndigheternas kontroll av att villkoret följs underlättas (a. prop. s. 85).

Punkten 14, om villkor att regionalt sända och producera program, infördes främst med avseende på TV4:s verksamhet. Att regionalt sända program innebär att programmen skall nå befolkningen i en viss region. Det kan även innefatta en skyldighet att låta utsändningen av programmen ske från regionen. Med att regionalt producera program menas att programmen i huvudsak har framställts i en region (prop. 1996/97:101 s. 20).

Villkor får vidare föreskrivas om att kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten om en myndighet begär det (p. 15). SVT har med stöd av denna punkt meddelats ett villkor att kostnadsfritt sända meddelanden av detta slag om en myndighet begär det. TV4 har i sitt tillstånd ålagts att i nödsituationer kostnadsfritt sända sådana meddelanden. I sändningstillståndet för NonStop Television 2.0 AB:s tillstånd att sända programtjänsten NonStop Film finns ett villkor om att bolaget kostnadsfritt skall sända varningsmeddelanden som är av vikt för allmänheten och som skall skydda människor, egendom eller miljö om en myndighet begär det. Här kan nämnas att utredningen enligt Dir. 2000:43 har i uppdrag att överväga om det mot bakgrund av Sveriges medlemskap i EU bör göras någon ändring av bestämmelserna om vilka skyldigheter att sända myndighetsmeddelanden som kan åläggas programföretagen.

Av p. 16 framgår att det får föreskrivas en skyldighet att till Granskningsnämnden för radio och TV lämna uppgifter som är nödvändiga för nämndens bedömning om sända program stämmer överens med de villkor som har meddelats enligt denna lag. Bestämmelsen är motiverad av att Granskningsnämnden kan ha behov av annat än inspelningsmaterial, t.ex. programtablåer och sponsorsavtal, för att kunna utöva tillsyn över efterlevnaden av tillståndsvillkoren.

Ett villkor meddelat med stöd av p. 17, att utforma sändningarna på ett sådant sätt att de inte endast kan tas emot av en begränsad del av allmänheten i sändningsområdet, innebär att det är förbjudet för programföretaget att kryptera sändningarna. Bestämmelsen infördes för första gången med radio-_och_TV-lagen och motiverades med att en sändning av ett public service-bolag inte bör krypteras i avsikt att programföretaget skall kunna ta betalt av publiken, vilket hänger samman med den begränsade tillgången på frekvensutrymme. Vill programföretaget ta betalt av lyssnare eller tittare får det använda sig av tillståndsfria sändningsformer, dvs. satellit- och trådsändningar (prop. 1995/96:160 s. 165). Krypteringsförbudet omfattar inte kryptering som sker för att t.ex. av upphovsrättsliga skäl begränsa möjligheterna att ta emot sändningarna utanför Sverige(a. prop. s. 85).

Slutligen finns i p. 18 en möjlighet att i villkor kräva att ett programföretag skall utarbeta en beredskapsplan för verksamheten under höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred samt lämna planen till regeringen och till den myndighet som regeringen bestämmer. Fram till utgången av år 1996 ställdes beredskapskrav på SVT, SR och UR i avtal mellan staten och programföretagen. Med hänsyn till att konstruktionen med avtal mellan regeringen och programföretagen övergivits i radio- och TV-lagen behövdes i stället en laglig möjlighet att ställa motsvarande krav i form av tillståndsvillkor. Villkor om beredskapsplan för verksamheten finns i sändningstillstånden för SVT och UR. Det finns dock inget hinder mot att ställa motsvarande krav på andra programföretag än public service-bolagen (prop. 1996/97:158 s. 39 f.).

I 3 kap. 3 § första stycket RTVL uttalas att villkor för sändningstillstånd också får avse förbud mot att sända reklam eller andra annonser och även andra sponsrade program än sådana som anges i vissa bestämmelser i lagen. Dessa förbud kan i princip uteslutande användas i tillstånden till public service-bolagen. Det villkor som anges i andra stycket om förbud mot att diskriminera annonsörer används däremot i tillståndet till såväl reklamfinansierad fri-TV under svensk jurisdiktion, dvs. TV4, som betal-TV-företag som är etablerade i Sverige.

Bestämmelsen i 3 kap. 4 § RTVL möjliggör att ett villkor i sändningstillstånd får innebära att ägarförhållandena och inflytandet i ett företag som erhåller tillståndet inte får förändras mer än i begränsad omfattning. Den infördes vid radio- och TV-lagens tillkomst. Ett motsvarande krav hade dock ansetts möjligt att ställa

redan tidigare, i avtalet med den tredje marksända TV-kanalen, dvs. TV4 AB. Vid valet av det programföretag som skulle få programkoncessionen eftersträvade statsmakterna att det skulle vara ett företag med en bred krets av ägare, gärna med ägare från olika sektorer av det svenska samhället. Ett ytterligare mål var att sammansättningen skulle bli sådan att maktkoncentrationen inom de svenska massmedierna inte förstärktes (prop. 1990/91:149 s. 15 f.) I syfte att säkerställa dessa mål togs i avtalet mellan staten och TV4 AB in en möjlighet för staten att säga upp detsamma om det under avtalstiden skedde mer betydelsefulla förändringar i företagets ägarkrets. I specialmotiveringen till 3 kap. 4 § RTVL anförde regeringen att ett villkor av detta slag otvivelaktigt är en yttrandefrihetsinskränkning, men att statsmakterna har ansett att ett sådant villkor bör få uppställas. Den nya bestämmelsen gav stöd åt de villkor om ägande som redan fanns i avtalet med TV4 AB. Eftersom aktier kan säljas fritt vore det helt meningslöst att ställa upp villkor om ägande om villkoret inte också gällde under tillståndstiden (prop. 1995/96:160 s. 166).

Enligt 3 kap. 6 § RTVL innebär ett tillstånd som meddelats av regeringen rätt att samtidigt sända det antal program i varje område under den del av dygnet som anges i tillståndet.

I 3 kap. 7 § RTVL anges att ett tillstånd som meddelats av regeringen gäller för viss tid. Någon viss tid har dock inte angetts i lagen. När det gäller tillstånd som har meddelats för en tid av minst fyra år förlängs detta på oförändrade villkor med ytterligare fyra år, om tillståndshavaren önskar det och regeringen inte senast två år före tillståndstidens utgång meddelat att tillståndet inte kommer att förlängas eller att regeringen önskar förändra villkoren.

Att den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som regeringen avser att förena med tillståndet innan regeringen meddelar beslut om sådant tillstånd framgår av 3 kap. 8 § RTVL. Där klargörs vidare att ett beslut om sändningstillstånd endast får innehålla villkor som den sökande har godtagit.

2.3.3. Förordningen om marksänd digital TV

Förordningen (1997:894) om marksänd digital TV trädde i kraft den 15 december 1997. Föreskrifterna i förordningen skall tillämpas vid annonsering om möjligheter att få tillstånd för digitala TVsändningar och handläggning av ansökningar om tillstånd (1 §). 2 §

innehåller vissa definitioner. Regeringen beslutar enligt 3 § vilka områden och vilket sändningsutrymme som får upplåtas för digitala TV-sändningar. Sedan regeringen fattat ett sådant beslut skall Radio- och TV-verket enligt 4 § genom annonser i dagspressen och på annat lämpligt sätt informera allmänheten om beslutet och möjligheten att få tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket RTVL för digitala TV-sändningar. 5 och 6 §§ innehåller närmare anvisningar för bl.a. ansökans innehåll. Enligt 6 § första stycket skall exempelvis den sökande i ansökan uppge det eller de områden ansökan avser samt den eller de delar av dygnet under vilka sändningarna skall äga rum.

I 7 § anges att det av ansökan särskilt skall framgå om den sökande kan godta att sändningstillståndet förenas med villkor som får ställas enligt 3 kap. 1, 2 och 4 §§ RTVL och som avser skyldighet att

1. sända TV-program med digital teknik,

2. sända över det eller de områden som regeringen har bestämt,

3. sända TV-program under i genomsnitt minst 50 timmar per

vecka under ett kalenderår eller, om tillståndet endast avser del av dygnet, under en proportionellt kortare tid,

4. utöva sändningsrätten sakligt,

5. ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft när det

gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen,

6. i programverksamheten respektera den enskildes privatliv,

7. sända ett mångsidigt programutbud,

8. kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten

om en myndighet begär det,

9. till Granskningsnämnden för radio och TV lämna uppgifter

som är nödvändiga för nämndens bedömning om sända program stämmer överens med de krav som gäller för programverksamheten, och 10. iaktta att ägarförhållandena och inflytandet i företaget inte får

förändras mer än i begränsad omfattning.

I lagrummets andra stycke sägs att avseende sådana uppgifter som avses i 7 skall sökanden bifoga en programförklaring enligt de anvisningar som framgår av ansökningsblanketten.

Av ansökan skall vidare, enligt lagrummets tredje stycke, framgå om den sökande önskar förena sändningstillståndet med villkor

enligt 3 kap. 2 § p. 14 RTVL, som avser skyldighet att regionalt sända och producera program.

Radio- och TV-verket skall enligt 9 § överlämna ansökningarna jämte ett motiverat förslag till fördelning av tillstånden till regeringen för prövning . Av förslaget skall framgå om

1. den sökande har tekniska och finansiella förutsättningar att

bedriva sändningar enligt 6 § andra stycket,

2. den sökande kan delta i samverkan om multiplexering, åt-

komstkontroll och elektroniska programguider enligt 6 § tredje stycket,

3. de villkor som anges i 7 § första stycket kan komma att godtas

av sökanden,

4. den sökande önskar förena sändningstillståndet med det villkor

som anges i 7 § tredje stycket,

5. programföretag som redan sänder med tillstånd av regeringen

enligt 2 kap. 2 § första stycket RTVL kan ges tillfälle att medverka,

6. flera av varandra oberoende företag kan delta,

7. fler än ett företag kan sända program till visst område, samt om

8. fler än ett företag kan disponera en multiplex.

I 9 § andra stycket föreskrivs vidare att det av förslaget skall framgå i vilken utsträckning programutbudet som helhet kan tilltala olika intressen och smakriktningar samt i vilken utsträckning lokala och regionala TV-program kan ges företräde, liksom TV-program som är förankrade i den svenska kulturkretsen.

2.3.4. TV-standarder

Allmänt

Med TV-standarder avses de tekniska specifikationer som anger hur de informationsbärande elektriska signalerna skall utformas i sändarled och i mottagningsutrustning. Används olika sinsemellan slutna system för digitala TV-sändningar finns det risk för att konsumenternas valfrihet begränsas och konkurrensen på marknaden hämmas. Genom standardisering inom systemen för digitala TVsändningar säkras valfriheten samt gynnas konkurrensen mellan operatörer och innehavare av immaterialrätter. Dessutom skapas förutsättningar för lägre priser på mottagningsutrustning, eftersom

större serietillverkning möjliggörs. Konsumenternas intresse av valfrihet och lägre priser och mottagartillverkarnas intresse av stora produktionsserier kan i vissa fall komma i konflikt med marknadsaktörers intresse av att knyta kunder till sig under långa perioder i egna slutna system. För att lösa olika standardiseringsfrågor inom området för digitala TV-sändningar finns det dels särskild reglering på området, dels ett samarbete mellan inblandade aktörer i syfte att träffa frivilliga överenskommelser.

EG-rättslig reglering

Frågor som rör TV-standarder bevakas inom EU. I syfte att främja utvecklingen av digital-TV antogs rådets direktiv 95/47/EG av den 24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler

1

(TV-standardsdirektivet). Detta direktiv har

upphört i och med ikraftträdandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesd irektiv)

2

, 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om

ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv)

3

och 2002/22/EG av den

7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänst er)

4

.

I det nya regelverket regleras bl.a. TV-standarder. Flertalet av bestämmelserna i TV-standardsdirektivet har förts över till det nya regelverket. I fråga om TV-standarder finns bestämmelser om t.ex. driftskompatibiliteten hos digital televisionsutrustning för konsumenter (artikel 24 i direktivet om samhällsomfattande tjänster), tillämpningsprogram (artikel 18 i ramdirektivet och artikel 5.1 i tillträdesdirektivet), att digitala TV-tjänster som sänds i bredbandsformat även skall vidarebefordras i bredbandsformat (artikel 4.2 i tillträdesdirektivet) och vissa villkor för system för villkorad tillgång (artikel 6 i tillträdesdirektivet).

Med tillämpningsprogram (API) avses den mjukvara som finns i mottagningsutrustning och som gör att bl.a. interaktiva tjänster fungerar. Villkorad tillgång (CA) innebär att ett program eller en

1

EGT L 281, 23.11.1995, s. 51 (Celex 31995L0047)

2

EGT L 108, 24.4.2002, s. 7 (Celex.32002L0019)

3

EGT L 108, 24.4.2002, s. 33 (Celex 32002L0021)

4

EGT L 108, 24.4.2002, s. 51 (Celex 32002L0022)

tjänst krypteras så att leverantören kan kontrollera tillgången till programmet eller tjänsten.

Genom artikel 17 i ramdirektivet föreskrivs en ny standardiseringsprocedur. Kommissionen skall därvid upprätta en förteckning över standarder och/eller specifikationer som skall fungera som ett stöd för främjandet av ett harmoniserat tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät, elektroniska kommunikationstjänster och tillhörande faciliteter och tjänster. Förteckningen skall offentliggöras. Medlemsstaterna skall enligt samma artikel främja användningen av sådana standarder och/eller specifikationer som kommissionen förtecknat och offentliggjort. För det fall en sådan förteckning inte offentliggjorts skall medlemsstaterna främja användningen av sådana standarder och/eller specifikationer som antagits av europeiska standardiseringsorgan. Tillämpas de standarder och/eller specifikationer som kommissionen förtecknat och offentliggjort inte på ett tillfredsställande sätt får kommissionen föreskriva att de skall vara obligatoriska i medlemsländerna.

Nationell reglering

I Sverige regleras standardfrågor genom lagen (1998:31) om standarder för sändning av radio- och TV-signaler, förordningen (1998:32) om standarder för sändning av radio- och TV-signaler och Radio- och TV-verkets föreskrifter på området (se RTVFS 1998:1–3). Verkets rätt att meddela föreskrifter om standarder gäller standarder för sändningssystem, viss utrustning för TV-mottagare samt utrustning för och teknisk funktionsförmåga hos system för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster. Genom regleringen har det EGrättsliga regelverket på området genomförts.

TV-standarder kan även regleras genom villkor för sändningstillstånd meddelade enligt 3 kap. 2 § 7 RTVL. Genom den bestämmelsen får ett villkor meddelas som avser, förutom att använda viss sändningsteknik, skyldighet att samverka med andra tillståndshavare i tekniska frågor. Härigenom kan valet av oreglerade standarder samordnas mellan tillståndshavare på frivillig väg. Sådana villkor har meddelats tillståndshavarna i det digitala marknätet. TV-standarder som på detta sätt samordnas i det digitala marknätet är system för villkorad tillgång (CA) och tillämpningsprogram (API).

Radio- och TV-verket har tillsynsansvar på området för TV-standarder. På uppdrag av regeringen har verket att följa utvecklingen

och uppmuntra den frivilliga branschanpassningen för användningen av en gemensam standard för tillämpningsprogram (regeringsbeslut 2003-09-04 nr 4).

Standardiserings- och branschorgan

I det standardiseringsarbete som sker på såväl internationell som nationell nivå har olika standardiserings- och branschorgan en viktig roll.

Europeiska standardiseringskommitten (CEN), Europeiska kommittén för standardisering inom elområdet (Cenelec) och Europeiska institutet för elstandarder (ETSI) är erkända europeiska standardiseringsorgan. Enligt artikel 17 i ramdirektivet har kommissionen rätt att begära att standarder skall utarbetas av dessa standardiseringsorgan. Kommissionen ersätter standardiseringsorganen för deras arbete med dessa s.k. mandaterade standarder.

Det viktigaste branschorganet för digital-TV-teknik är Digital Video Broadcasting (DVB). I organet samarbetar ett stort antal organisationer och företag från både europeiska och utomeuropeiska länder. Organet arbetar med att ta fram standarder för att underlätta övergången från analog till digital distribution av TV via mark, kabel och satellit. Bland annat standardiseringsorganen ETSI och Cenelec har antagit standardförslag som DVB har utarbetat.

DVB har utarbetat en standard för digitala marksändningar, DVB-T. Standarden, som har godkänts av ETSI, skall enligt Radio- och TV-verkets författning RTVFS 1998:1 tillämpas vid utsändning av digitala TV-signaler i marknätet. Motsvarande standarder har utarbetats för digitala satellitsändningar (DVB-S) och digitala kabel-TV-sändningar (DVB-C). DVB har också utarbetat ett öppet gränssnitt för tillämpningsprogram (API), kallat DVB-MHP (Multimedia Home Platform). DVB-MHP har fastställts av ETSI.

NORDIG är ett nordiskt samarbetsprojekt i vilket olika aktörer inom den svenska/nordiska marknaden ingår. NORDIG arbetar för att ena medlemmarna om den teknik som mottagningsutrustning för digital-TV skall innehålla. Arbetet sker med utgångspunkt i de standarder som DVB utarbetat. 1998 tog NORDIG fram en första kravspecifikation för digital-TV-boxar. Det långsiktiga målet är en kravspecifikation för en box som kan ta emot digital-TVsändningar oavsett distributionsform. Den 16 oktober 2002 antogs

en plan inom NORDIG för övergången till DVB-MHP som gemensamt öppet gränssnitt för tillämpningsprogram.

2.4. Digital-TV-kommitténs förslag

Digital TV-kommittén hade till uppgift att följa och utvärdera de markbundna digitala TV-sändningarna under den första etappen. Kommittén medverkade även vid urvalet av programföretag som skulle erhålla sändningstillstånd, samt lämnade fortlöpande till regeringen förslag till förändringar av de regler som gäller för verksamheten. Kommittén överlämnade i november 2001 sitt slutbetänkande Digital TV – modernisering av marknätet (SOU 2001:90) till kulturministern.

Digital-TV-kommitténs förslag innebar bl.a. att de digitala sändningarna av public service-programmen skulle byggas ut till full befolkningstäckning, dvs. 99,8 procent av den fast bosatta befolkningen. Vidare föreslog kommittén att det övriga sändningsutrymmet med ett utbud av kommersiella program byggs ut så lång som möjligt, vilket bedömdes vara viktigt för att få största möjliga mångfald av program och tjänster till största möjliga del av befolkningen. Kommittén bedömde att de analoga marksändningarna skulle kunna avvecklas år 2007 och föreslog att en beredning skulle få i uppdrag att utarbeta riktlinjer för en koncentrerad informationsinsats samt överväga andra åtgärder som kan främja och stimulera övergången till digital teknik.

Kommittén ansåg att en högre grad av flexibilitet skulle kunna uppnås med en modell för tillståndsgivning där en extern aktör tillåts förfoga över en del av den totala överföringskapaciteten. Den externa aktörens utbud bör i princip uppfylla samma riktlinjer och villkor som i dag gäller för urval och tillståndsgivning. De programföretag som föreslås ingå bör godkännas och få sändningstillstånd av en myndighet. Vissa av de programföretag som redan har tillstånd att sända i det digitala marknätet bör efter tillståndsperiodens slut erbjudas att ingå i den externa aktörens utbud.

Public service, de regionala programföretagen och programföretag med tillstånd att sända i det analoga nätet borde enligt kommitténs uppfattning även i fortsättningen tilldelas egna tillstånd. Även i ett sådant system kan enligt kommittén krav ställas som att sändningarna som helhet skall tilltala olika intressen och smakriktningar, att

lokala och regionala program ges företräde samt att flera av varandra oberoende programföretag deltar i sändningarna.

Digital-TV-kommittén ansåg vidare att tillståndsgivningen i framtiden bör delegeras till en myndighet. I valet av myndighet borde hänsyn tas till konvergensen mellan IT-, telekommunikations- och mediesektorerna. Myndigheten borde kunna ge tillstånd både till enskilda programföretag och till operatörer som själva sätter ihop ett programutbud.

I fråga om tillståndsperiodernas längd föreslog kommittén att de borde vara tio år med möjlighet till översyn vid något tillfälle under tillståndsperioden. Syftet med en sådan översyn skulle vara att kunna dela ut fler sändningstillstånd om utrymmet i de digitala frekvenskanalerna så medger. Om något programföretag skulle förverka rätten till sitt sändningstillstånd bör systemet vara så utformat att det medger att nya programföretag snabbt kan överta aktuellt tillstånd.

Kommittén föreslog vidare att sändningarna av public serviceföretagens program skall vara okrypterade och kostnadsfria utöver TV-avgiften och att det är önskvärt med en ökad tillgänglighet till nordiska public service-program.

Slutligen föreslog Digital-TV-kommittén att regeringen vid omförhandlingen av TV-direktivet verkar för att sändarlandsprincipen ses över. De programföretag som i huvudsak riktar sina TV-sändningar till ett annat land borde enligt kommitténs uppfattning omfattas av mottagarlandets regelverk.

2.5. Propositionen Digitala TV-sändningar och riksdagens behandling av denna

2.5.1. Propositionens innehåll

Regeringen överlämnade den 13 mars 2003 propositionen Digitala TV-sändningar (prop. 2002/03:72) till riksdagen. I propositionen föreslog regeringen att de digitala marksändningarna byggs ut och att de analoga TV-sändningarna upphör efter en övergångsperiod.

Regeringen föreslog att detta skulle ske genom att minst två digitala sändarnät byggs ut så att de får samma räckvidd som de nuvarande 54 huvudsändarna. Dessa nät skall också omfatta mindre sändare så att sändningarna kan tas emot med utomhusantenn i alla tätorter samt i övriga områden med permanentbebyggelse där

topografiska förhållanden hindrar satellitmottagning. Detta innebär närmare bestämt att mellan 98 och 99 procent av den fast bosatta befolkningen kommer att kunna ta emot digitala TV-sändningar från marksändare.

De sändarnät som har den största räckvidden skall i första hand användas av SVT, UR och för andra sändningar som sker med stöd av sändningstillstånd med villkor om opartiskhet, saklighet och ett mångsidigt programutbud.

Regeringen föreslog vidare att sändningar som skall kunna tas emot utan villkor om särskild betalning skall sändas okrypterat i det digitala marknätet. Teknik för åtkomstkontroll och tillämpningsprogram skall vara gemensam i de digitala marksändningarna.

Enligt propositionen skall vid tillståndsgivningen eftersträvas att programutbudet som helhet präglas av mångfald och att flera av varandra oberoende programföretag medverkar. Regeringen framhöll vidare att det är viktigt att önskemål om regionala sändningar tillgodoses. I detta sammanhang anförde regeringen att genom de digitala marksändningarna ett större antal programtjänster kommer att kunna distribueras än som har varit möjligt med analoga marksändningar. Det skapar möjlighet till ökad konkurrens på reklam-TV-marknaden genom att flera programföretag med inriktning på en svensk publik kan nå den stora allmänheten. Om programföretagen arbetar under olika förutsättningar genom att några t.ex. kan sända alkoholreklam eller reklam som är riktad till barn medan andra i enlighet med den svenska lagstiftningen inte har sådana möjligheter kommer emellertid konkurrensen att ske enligt villkor som gynnar de förstnämnda företagen på bekostnad av de sistnämnda. Regeringen förklarade sig ha för avsikt att vid tillståndsgivningen ta hänsyn till att konkurrensen bör ske på lika villkor.

Regeringen fann det lämpligast med en etappvis nedläggning av de analoga TV-sändningarna fram till ett totalt upphörande senast den 1 oktober 2007. För att förbereda skiftet från analoga till digitala marksändningar och samordna den informationsverksamhet som behövs föreslog regeringen att det skall tillsättas en särskild kommission. Kommissionens uppgifter skall bl.a. vara att utarbeta en plan för när de analoga sändningarna skall stängas av i olika geografiska områden samt planera och samordna information till allmänheten om att omläggningen skall äga rum.

2.5.2. Riksdagens ställningstaganden

Riksdagen biföll regeringens förslag om att den marksända televisionen skall övergå till digital teknik och de analoga sändningarna avvecklas. Enligt konstitutionsutskottet talade demokratiska och kultur- och mediepolitiska skäl för en fortsatt utbyggnad med släckning av de analoga sändningarna som följd (bet. 2002/03:KU33 s. 15).

I fråga om utbyggnaden av de digitala sändarnäten uttalade konstitutionsutskottet att det är av stor vikt att övergången från analog till digital sändningsteknik sker efter noggranna överväganden och där konsekvenser för TV-konsumenter, programföretag och andra aktörer är väl genomlysta. Utskottet ansåg därför att det vore önskvärt att ett ytterligare försök gjordes från regeringens sida att presentera en så säker kostnadsbild som möjligt innan riksdagen tar ställning till vilken täckningsgrad en utbyggnad av de digitala sändarnäten skall ha. Enligt utskottets mening vore det också önskvärt att olika utbyggnadsalternativs betydelse för finansieringsfrågan belyses innan riksdagen tar slutlig ställning till utbyggnadens utformning. Härvid pekade utskottet särskilt på TV4 AB:s speciella situation och hur frågan om koncessionsavgift skall lösas. Vidare efterfrågade utskottet en tidsplan för utbyggnadens olika steg innehållande även uppgifter om vilka områden som kommer att omfattas av en föreslagen utbyggnad och hur många TV-hushåll som kommer att ha tillgång till det digitala marknätet och vilka TV-hushåll som därmed i stället hänvisas till satellitsändningar. Konstitutionsutskottet ansåg sammanfattningsvis att regeringen borde återkomma med närmare förslag om utbyggnadens utformning innan riksdagen slutligt tar ställning till frågan om utbyggnaden av de digitala sändarnäten. Riksdagen avslog således hela regeringens förslag om utbyggnad av de digitala sändarnäten.

När det gällde regeringens förslag såvitt avsåg tillgängligheten till de digitala TV-sändningarna framhöll konstitutionsutskottet att dessa bör bli så lättillgängliga för TV-konsumenterna som möjligt. Utskottet pekade dock på att mervärdet i de digitala sändningarna måste vara så konstruerat att det ger bärkraft åt utbyggnaden. Problem som kan vara förenade med krav på okrypterade sändningar borde enligt utskottets mening belysas ytterligare i detta sammanhang. Innan riksdagen tar slutlig ställning till hur tillgängligheten till de digitala sändningarna kan förbättras och i vilka avseenden detta bör ske ansåg utskottet därför att mer utförliga överväganden såväl ur ett marknadsperspektiv som från konsumentsynpunkt behöver

göras och redovisas från regeringens sida, bl.a. när det gäller frågan om kryptering. Utskottet vill framhålla att de konsumenter som t.ex. bara vill se på public service-kanalerna inte skall behöva teckna abonnemang och betala för programkort (a. bet. s. 25). Riksdagen avslog mot den angivna bakgrunden regeringens förslag i denna del och begärde att regeringen skulle återkomma till riksdagen med förslag.

Riksdagen avslog även vad regeringen föreslagit om riktlinjer för tillståndsgivningen och bad regeringen återkomma till riksdagen med förslag. I denna del uttalade konstitutionsutskottet bland annat att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag som ger en god överblick och utgör ett erforderligt underlag för att på nytt bedöma frågan om utbyggnaden av det digitala marknätet och därmed sammanhängande frågor. Enligt utskottets mening vore det önskvärt att frågan om ett särskilt operatörsföretag kunde behandlas i ett sådant sammanhang.

Riksdagen godkände regeringens förslag om att en tidpunkt för övergång till digital sändningsteknik borde fastställas, utom såtillvida att tidpunkten flyttades fram till den 1 februari 2008. Konstitutionsutskottet tillstyrkte regeringens förslag i övrigt i denna del, dvs. vad gällde att de analoga TV-sändningarna läggs ned etappvis och att nedläggningen inleds tidigast när en anpassning har skett av lagstiftningen om skyldighet att vidaresända vissa TV-program i kabelnät (a. bet. s. 31).

Beträffande regeringens bedömning av i vilken form skiftet från analoga till digitala marksändningar bör beredas hade riksdagen ingen erinran. I de delar regeringen skall återkomma till riksdagen med mer utförliga förslag saknas dock förutsättningar för en kommission att inleda sitt arbete till dess att riksdagen på nytt har tagit ställning till aktuella frågor (a. bet. s. 33).

3. Aktörerna i det digitala marknätet och deras villkor

3.1. Programföretagen

3.1.1. Programföretag med tillstånd att sända marksänd digital-TV

Marksändningar med digital teknik påbörjades under 1999. Regeringen har vid olika tillfällen beslutat om sändningstillstånd med digital sändningsteknik. Första gången sådana tillstånd meddelades var den 25 juli 1998, då elva programföretag fick sändningstillstånd. Dessa var SVT, UR, TV4 AB, TV3 AB, Kanal 5 AB, Canal + Television AB, Kunskaps-TV i Sverige AB, Televisionsaktiebolaget TV8, Cell Internet Commerce Development AB (namnändrat till eTV Holding AB), TV-Linköping Länkomedia AB (namnändrat till Länkomedia AB) och Landskrona Vision AB (namnändrat till Skånekanalen AB). Den 20 januari 2000 meddelades tillstånd till Modern Times Group MTG AB, DTU Television AB samt Stockholm 1 Lokaltelevision i Stockholm AB. Den 8, 15 respektive 22 november 2001 meddelades tillstånd till Eurosport Sales Organisation (namnändrat till Eurosport Société Anonyme), MTV Europe och Discovery Communications Europe. NonStop Television AB meddelades tillstånd den 12 september 2002.

Sändningstillstånden för Stockholm 1 Lokaltelevision i Stockholm AB, TV3 AB, Televisionsaktiebolaget TV8, Modern Times Group MTG AB, Kunskaps-TV i Sverige AB och eTV Holding har därefter av olika anledningar återkallats eller upphört att gälla.

Till en början innebar tillstånden endast rätt att sända över fem områden med sammanlagt ca 50 procent av Sveriges befolkning. Regeringen har därefter, sedan riksdagen beslutat att digital marksänd TV får byggas ut till att omfatta hela landet, ändrat tillstånden så att sändningsrätten omfattar hela landet. Vissa tillstånd innebär dock endast rätt att sända till en viss del av landet. För närvarande

bedrivs sändningar i fem multiplexer, varav fyra når ca 90 procent av landets befolkning.

Tillstånden har därefter förlängts vid olika tillfällen och i ett beslut den 18 december 2003 (nr 16) ändrade regeringen sina tidigare meddelade beslut om komplettering av sändningstillstånden för SVT, UR och TV4 AB samt de tillstånd att sända television med digital sändningsteknik som meddelats Kanal 5 AB, Canal + Television AB, Länkomedia AB, Skånekanalen AB, DTU Television AB, Eurosport SA, MTV Europe, Discovery Communications Europe samt Nonstop Television AB. Vissa av sändningstillstånden formulerades härigenom om bl.a. vad avsåg rätt till överföringskapacitet samt villkor om sändningarnas räckvidd. Samtliga dessa tillstånd förlängdes till utgången av 2005.

På uppdrag av regeringen annonserade Radio- och TV-verket under sommaren 2003 om möjlighet att få tillstånd för digitala TVsändningar, bl.a. i en femte multiplex med 50 procents befolkningstäckning. Den 29 januari 2004 (nr 6) meddelade regeringen tillstånd att sända television med digital sändningsteknik till BBC World Limited (BBC World), Discovery Communications Europe (Discovery Travel & Adventure), The Walt Disney Company Limited (The Disney Channel Scandinavia), NonStop Television 2.0 AB (NonStop Film) samt Viasat Broadcasting UK Limited (TV3, TV8 och ZTV). Tillståndet till NonStop Television 2.0 AB gäller till utgången av september 2004. Under förutsättning att bolaget bedriver sändningar i enlighet med tillståndet vid utgången av september 2004 avser regeringen att förlänga tillståndets giltighetstid till utgången av 2005. De övriga tillstånden gäller till utgången av april 2004. Förutsatt att bolagen bedriver sändningar i enlighet med tillstånden vid denna tidpunkt har regeringen förklarat sig ha för avsikt att förlänga dessa till utgången av 2005. Tillståndet till Viasat Broadcasting UK Ltd kommer dock att förlängas endast till utgången av januari 2005.

I det sistnämnda regeringsbeslutet av den 29 januari 2004 har regeringen vidare uttalat att den avser att senare fatta beslut om fler sändningstillstånd.

Enligt de tillstånd som nu gäller skall SVT:s och UR:s program liksom TV4 AB:s huvudkanal ”TV4” sändas okrypterat. Övriga företag har rätt att sända okrypterat. Av dessa har Viasat Broadcasting UK Ltd aviserat att TV3, TV8 och ZTV kommer att sändas okrypterat.

3.1.2. Tillståndens innehåll

Villkor som finns i samtliga tillstånd att sända med digital teknik

I samtliga tillstånd att sända med digital sändningsteknik ställs krav på att programföretagen skall samverka med varandra om multiplexering, system för villkorad tillgång (CA) m.m. samt elektronisk programguide (EPG). Samverkan skall ske på sätt som beskrivs i det avtal som ursprungligen ingicks mellan Senda i Sverige AB, Teracom AB och ett antal programföretag som senare erhållit digitala sändningstillstånd (samverkansavtalet). Det ställs också krav på att kvaliteten på sändningarna skall vara hög och att de skall ske med så god säkerhet att eventuella sändningsavbrott blir så korta som möjligt.

Som villkor för sändningsrätten har vidare i samtliga tillstånd angetts att den plan för övergång till en gemensam digital plattform som har fastställts av NORDIG den 16 oktober 2002, vilken fogats som bilaga till beslutet, skall beaktas.

SVT:s sändningstillstånd

SVT, UR och TV4 AB är de enda programföretagen som har rätt att sända marksänd television med analog sändningsteknik. Det nu gällande analoga sändningstillståndet för SVT meddelades den 20 december 2001 (nr 27) Regeringen har i beslut den 4 december 2003 (nr 8) meddelat att tillståndet upphör att gälla per den 31 december 2005.

SVT har enligt tillståndet rätt att under hela dygnet samtidigt sända två program, vilket innefattar en rätt att dela upp sändningen i regionala sändningar. Genom en komplettering till detta sändningstillstånd (regeringsbeslut 2001-12-20 nr 30), vilket därefter i olika omgångar (senast genom beslut 2003-12-18 nr 16) förlängts till att gälla till utgången av 2005, har SVT getts rätt att sända television med digital sändningsteknik i marknätet. Tillståndet innebär bl.a. att SVT har rätt att med digital sändningsteknik sända TV-program till hela landet, att tillsammans med UR sända TV-program under hela dygnet och därvid använda all tillgänglig överföringskapacitet i en frekvenskanal (multiplex) och att sända så många samtidiga programtjänster som den tillgängliga överföringskapaciteten medger. SVT har därutöver rätt att såväl köpa överföringskapacitet av annan som att upplåta överföringskapacitet till annan tillståndshavare.

Sändningstillståndet har med SVT:s godkännande förenats med flera villkor för sändningsrätten. Dessa avser t.ex. sändningarnas räckvidd och tillgänglighet för befolkningen, sändningarnas tekniska kvalitet, skyldighet att bereda tillfälle till genmäle när det är befogat, förbud mot att sända reklam och vissa typer av sponsring och skyldighet att utarbeta beredskapsplaner om hur verksamheten skall bedrivas under höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Det föreskrivs vidare att SVT skall köpa utsändningstjänster för analoga marksändningar av Teracom AB.

Därutöver finns en rad villkor som avser sändningarnas innehåll, bl.a. om ett mångsidigt programutbud och att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i televisionen. Vidare finns villkor om att SVT bl.a. skall beakta funktionshindrades behov samt språkliga och etniska minoriteters intressen.

Enligt det digitala sändningstillståndet skall SVT sända dels SVT1 och SVT2, dels ytterligare två programtjänster om minst 50 timmar per vecka i samtliga delar av landet där det digitala marknätet är utbyggt. Dessa två programtjänster skall skilja sig såväl från varandra som från SVT1 och SVT2 med avseende på innehåll eller sändningstider.

UR:s sändningstillstånd

UR:s sändningstillstånd innebär rätt att sända rikstäckande ljudradio och television med utnyttjande av SVT:s och SR:s sändningsutrymme, enligt överenskommelse som träffas bolagen emellan. Det analoga tillståndet gäller t.o.m. den 31 december 2005. UR har liksom SVT och TV4 AB en skyldighet att köpa utsändningstjänster för analoga marksändningar från Teracom AB.

Sändningstillståndet innehåller flera villkor med anknytning till sändningarnas innehåll, bl.a. finns detaljerade krav om hur målsättningen om ett mångsidigt programutbud skall uppfyllas. Även UR är förbjudet att sända reklam och vissa sponsrade program. Likaså skall UR ge möjlighet till genmäle när det är befogat och har att utarbeta beredskapsplaner för verksamheten under höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred.

I en komplettering till det analoga tillståndet har UR getts rätt att sända television med digital sändningsteknik. Tillståndet ger UR rätt att sända TV-program i hela landet, att sända TV-program

inklusive tilläggstjänster och text-TV-sändningar under hela dygnet och att därvid använda den överföringskapacitet som SVT disponerar enligt överenskommelse som träffas bolagen emellan, samt att sända så många samtidiga program som den tillgängliga överföringskapaciteten medger.

TV4 AB:s sändningstillstånd

TV4 AB (TV4) har tillstånd att sända television i marknätet med såväl analog som digital sändningsteknik. Det analoga tillståndet trädde i kraft den 1 januari 2002 (regeringsbeslut 2001-12-20 nr 26) och gäller t.o.m. den 31 december 2005. Regeringen beslöt den 4 december 2003 (nr 8) att ingen ytterligare förlängning skall ske.

Därutöver har TV4 getts tillstånd att sända marksänd television med digital teknik (beslut 2001-12-20 nr 34, förlängt senast genom beslut 2003-12-18 nr 16). Det tidigare tillståndet gav TV4 rätt att sända TV-program i hela landet och att därvid använda en överföringskapacitet på 16,5 Mbit/s inklusive kapacitet som behövs för gemensam programinformation. I det nu gällande tillståndet ges TV4 AB rätt att använda den överföringskapacitet som behövs för fem samtidiga programtjänster och som inte reserverats för regionala sändningar i samma regionalt uppdelbara frekvenskanal.

Som villkor för sändningsrätten gäller att TV4 skall sända dels programtjänsten TV4 (som sänds i det analoga marknätet), dels en programtjänst med nyheter och dels ytterligare två program i samtliga delar av landet där det digitala marknätet är utbyggt. Fr.o.m. juli 2004 skall TV4 utöver detta även sända en filmkanal. Samtliga program skall sändas i genomsnitt minst 50 timmar vardera per vecka under ett kalenderår.

Sändningstillståndet är förenat med villkor om att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt. Åsiktsreklam får därför inte sändas. Kravet på opartiskhet och saklighet gäller dock inte reklam och program som inte är reklam och som sänds på uppdrag av någon annan. TV4 skall, inom ramen för de kommersiella villkor företaget har att följa, erbjuda ett mångsidigt programutbud som kännetecknas av hög kvalitet. Detta krav specificeras närmare i flera villkor som närmare anger hur målsättningen skall uppnås. TV4 skall vidare regionalt sända och producera program. Tillståndet innehåller också villkor bl.a. om att sändningarna i viss utsträckning skall göras tillgängliga för funktionshindrade, att i nödsitua-

tioner kostnadsfritt sända myndighetsmeddelanden, att bereda den som har ett befogat anspråk på att bemöta ett påstående tillfälle till genmäle och att inte diskriminera annonsörer eller sända sponsrade program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år. Slutligen får ägarförhållandena och inflytandet i TV4 inte i sin helhet påtagligt förändras så att ägarkoncentrationen inom medierna ökar.

Sändningstillstånden för andra programföretag etablerade i Sverige

Tillstånden till andra programföretag etablerade i Sverige än de som också har tillstånd att sända med analog sändningsteknik innebär i allmänhet en rätt att under viss tid sända en viss programtjänst i hela landet och att i mån av tillgång använda den överföringskapacitet som behövs för utsändningen. Som villkor för sändningsrätten ställs normalt krav på att sändningarna skall kunna tas emot av en viss andel av befolkningen och pågå ett visst minsta antal timmar per vecka, att sändningsrätten skall utövas sakligt (utom vad gäller reklam), att i programverksamheten visa respekt för den enskildes privatliv om inte ett oavvisligt allmänt intresse kräver annat, att hänsyn tas till televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen, att bolaget kostnadsfritt skall sända vissa myndighetsmeddelanden, att på begäran till Granskningsnämnden lämna vissa uppgifter, att inte diskriminera annonsörer eller sända sponsrade program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år och slutligen att ägarförhållandena och inflytandet i bolaget inte i sin helhet påtagligt förändras så att ägarkoncentrationen inom medierna ökar.

Sändningstillstånden för övriga programföretag

I de fall tillståndshavaren är etablerad utanför Sverige innehåller tillstånden inte lika många villkor som annars. I de allmänna förutsättningarna anges – precis som i övriga sändningstillstånd – att tillståndet kan återkallas enligt bestämmelserna i 11 kap. 1 och 2 §§ RTVL. Det finns bestämmelser om vad tillståndet innebär, dvs. vilken rätt att sända som tillkommer programföretaget, och om dess giltighetstid. Som villkor för sändningsrätten ställs krav på att sändningarna skall kunna tas emot av en viss minsta andel av

landets befolkning och att programtjänsten i fråga skall sändas ett visst minsta antal timmar per vecka.

I tillstånden för Viasat Broadcasting UK Limited att sända TV3, TV8 och ZTV har bland de allmänna förutsättningarna intagits en förklaring att bolaget åtagit sig att se till att okrypterade sändningar som sker med stöd av tillståndet inte innehåller reklam som strider mot vad som stadgas i 7 kap. 4 § och 7 b § första och tredje stycket RTVL (dvs. förbudet mot reklam riktad till barn under tolv år och reklam i och i anslutning till barnprogram).

3.2. Nätoperatörskapet

Teracom AB (Teracom), som bildades 1992, är nätoperatör i såväl det analoga som det digitala marknätet. Samtliga aktier i företaget ägs av staten. Tidigare bedrevs det som är företagets kärnverksamhet inom ramen för dåvarande Televerket.

Det digitala marknät som används för distribution av digital-TV ägs och drivs således av Teracom. Företaget sköter den tekniska multiplexeringen, dvs. sammanföringen av de program- och tjänstebärande signalerna, och distribuerar signalerna ut till abonnenterna. Teracom säljer utsändningskapaciteten antingen direkt till programföretagen eller till operatören Boxer TV-Access AB som då hanterar kapaciteten åt programföretagen. T.ex. köper för närvarande SVT och TV4 kapacitet direkt av Teracom.

Som ovan nämnts har Teracom enligt villkor för de analoga sändningstillstånden för programföretagen ensam rätt att sköta distributionen av de TV-sändningar som sker med analog utsändningsteknik. Några motsvarande villkor finns inte i de digitala sändningstillstånden och det finns inte heller några principiella hinder mot att andra nätoperatörer etablerar sig på marknaden. Enligt de nu gällande tillstånden i det digitala marknätet är programföretag som inte erhållit egen frekvenskanal enligt tillståndsvillkor ålagda att låta Teracom sköta multiplexeringen av signalerna från programföretaget.

För att bedriva verksamhet som nätoperatör krävs tillstånd enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Tillståndet avser rätten att använda viss radiosändare.

3.3. Boxer TV-Access AB

Boxer TV-Access AB (Boxer) är i dag ensam om att som operatör i det digitala marknätet erbjuda abonnenter paket av programtjänster samt interaktiva tjänster. Boxer hanterar samtliga krypterade sändningar i marknätet. Företaget ägs för närvarande till 70 procent av Teracom och till 30 procent av SMI Media Invest AB, vilket är helägt av Livförsäkringsaktiebolaget Skandia.

Tidigare bedrevs delar av den verksamhet som Boxer nu har av Teracoms dåvarande dotterbolag Senda i Sverige AB (Senda). Under en omstrukturering 2002 sammanfördes verksamheterna i företagen. Före omstruktureringen bestod Boxers huvudsakliga verksamhet av att hyra ut digital-TV-boxar och Sendas huvudsakliga verksamhet av att erbjuda konsumenterna de digitala tjänsterna i marknätet. Enligt det ovannämnda samverkansavtalet var Senda även ansvarigt för genomförandet av samordningen mellan parterna i fråga om val och drift av system för villkorad tillgång, val av tillämpningsprogram (API) samt produktion och drift av en gemensam elektronisk programguide.

Sedan omstruktureringen hyr Boxer inte ut digital-TV-boxar längre, utan boxarna administreras av lokala återförsäljare. Återförsäljarna administrerar även abonnemangsavtal mellan Boxer och abonnenterna. De digital-TV-boxar anpassade för marknätet som finns på marknaden och som Boxer har kopplat till köp av abonnemang har genomgått en kvalitetskontroll och godkänts av Boxer.

Boxer har övertagit den samordningsroll som Senda tidigare hade i marknätet enligt det s.k. samverkansavtalet. Programföretagen är således enligt tillståndsvillkoren ålagda att låta Boxer sköta samordningen av system för villkorad tillgång, tillämpningsprogram och en gemensam elektronisk programguide. Mellan Boxer och programföretagen finns individuella avtal som närmare reglerar förhållandet mellan parterna.

4. Särskilt om jurisdiktionsfrågan

4.1. Inledning

I detta kapitel lämnar vi en beskrivning av de gemenskapsrättsliga och svenska regler som är avgörande för bestämmande av vilka sändningar Sverige har jurisdiktion över och som därmed även skall följa radio- och TV-lagens bestämmelser. Därutöver ger vi en kortfattad redogörelse för vissa EG-rättsliga principer som måste iakttas i lagstiftningsarbetet.

4.2. TV-direktivet

TV-direktivet, som också kallas ”Television Without Frontiers” (”TV utan gränser”), har gällt i Sverige sedan den 1 januari 1994 då EESavtalet trädde i kraft. Reglerna i direktivet genomfördes i svensk rätt huvudsakligen genom lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten och genom vissa mindre ändringar i den då gällande radiolagen (1966:755), se prop. 1992/93:75, bet. 1992/93:KU12, rskr. 1992/93:117.

Efter en översyn av kommissionen antogs den 30 juni 1997 ett nytt direktiv 97/36/EG om ändring av TV-direktivet (i fortsättningen benämnt ändringsdirektivet).

I ingressen till TV-direktivet uttalas att en televisionssändning normalt sett är en tjänst enligt EG-fördraget. Vidare uttalas att EGfördraget föreskriver fri rörlighet för alla tjänster som normalt tillhandahålls mot betalning, utan inskränkning på grund av kulturellt eller annat innehåll och utan begränsning för medborgare i medlemsstaterna som är etablerade i en annan medlemsstat än det för vilken tjänsterna är avsedda.

Av ingressen till TV-direktivet framgår vidare att det är nödvändigt och tillräckligt att alla sändningar följer lagen i den medlemsstat, varifrån de härrör. Det anges även att direktivet fastställer

minimikraven för att garantera frihet för sändning, varför det inte påverkar medlemsstaternas och respektive myndigheters ansvar i fråga om organisationen – inklusive systemen för tillståndsgivning, administrativ auktorisering eller beskattning – finansiering och programinnehåll. Den kulturella utvecklingens oberoende i medlemsstaterna och bevarandet av den kulturella mångfalden inom gemenskapen sägs därför förbli opåverkade.

I ingressen uttalas också att det för att säkerställa att konsumenternas intressen som TV-tittare är helt och fullt skyddade är väsentligt att TV-reklamen underkastas vissa minimiregler och standarder och att medlemsstaterna behåller rätten att fastställa mer detaljerade eller striktare regler och under vissa omständigheter kan fastställa olika villkor för programföretag inom deras jurisdiktion.

TV-direktivets syfte är, som framgått, att skapa fri rörlighet för TV-sändningar. I enlighet med vad som framgår av ingressen gäller enligt artikel 2 a i direktivet att medlemsstaterna skall säkerställa fri mottagning och inte begränsa vidaresändning inom sina territorier av TV-sändningar från andra medlemsstater av skäl som hör under områden som omfattas av direktivet. Direktivet fastställer minimikrav för att garantera frihet för sändning. Medlemsstaterna kan föreskriva att TV-programföretagen inom deras jurisdiktion skall följa mer detaljerade eller striktare regler inom de områden som omfattas av direktivet (artikel 3.1). Den medlemsstat varifrån en sändning härrör skall se till att sändningen följer lagen i det landet. Inom ramen för sin lagstiftning och på lämpligt sätt skall medlemsstaterna också säkerställa att TV-programföretagen inom deras jurisdiktion effektivt uppfyller bestämmelserna i direktivet (artikel 3.2). Det framgår exempelvis av EG-domstolens dom i målet Paul Denu it

1

att en medlemsstat inte kan motsätta sig att sändningar från ett programföretag som faller under en annan medlemsstats jurisdiktion återutsänds på det egna territoriet, trots att sändningarna inte uppfyller villkoren i artiklarna 4 och 5 i TV-direktivet. En medlemsstat kan enligt vad som uttalas i domen inte tillåta sig att ensidigt vidta tillrättaläggande åtgärder eller skyddsåtgärder som syftar till att undanröja en annan medlemsstats eventuella överträdelse av gemenskapsrättens regler.

1

Mål C-14/96, brottmål mot Paul Denuit (REG 1997, s. I-2785)

Domstolen har i de förenade målen De Agostini och TV-Shop

2

prövat vilka möjligheter en medlemsstat har att vägra återutsändning av TV-sändningar från en annan medlemsstat. Enligt domen hindrar inte TV-direktivet att en medlemsstat, med stöd av generella föreskrifter om skydd för konsumenter mot vilseledande reklam, såsom förbud och ålägganden, ingriper mot en annonsör till följd av reklam som sänts från en annan medlemsstat, under förutsättning att dessa ingrepp inte inom dess territorium hindrar återutsändning i egentlig mening av televisionssändningar som härrör från den andra medlemsstaten. Däremot utgör direktivet enligt domstolen hinder för att på sändningar som härrör från andra medlemsstater tillämpa en bestämmelse i nationell lagstiftning om radiosändning, i vilken det föreskrivs att en annons med reklam som sänds under annonstid i televisionen inte får syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år. Skälet för detta är att direktivet innehåller ett fullständigt system av bestämmelser som är särskilt ägnat skyddet av minderåriga med avseende på TV-program i allmänhet och TV-reklam i synnerhet.

Med TV-sändning avses enligt artikel 1 a i TV-direktivet den ursprungliga överföringen av TV-program avsedda för mottagning av allmänheten, per tråd eller genom luften inklusive överföring via satellit, i okodad eller kodad form. Enligt artikeln innefattar den också överföring av program mellan företag för vidaresändning till allmänheten, men däremot inte kommunikationstjänster som tillhandahåller data eller andra meddelanden som efterfrågas individuellt såsom telefax, databaser och andra liknande tjänster.

Programföretag definieras enligt artikel 1 b i direktivet som den fysiska eller juridiska person som har det redaktionella ansvaret för sammansättningen av TV-program enligt artikel 1 a och som sänder ut eller låter sända ut dem genom tredje part.

I artikel 2 finns bestämmelserna om jurisdiktion och etablering. De slår fast den s.k. sändarlandsprincipen, dvs. att det är nödvändigt och tillräckligt att alla sändningar följer lagen i den medlemsstat, varifrån de härrör. Reglerna fick sin nuvarande utformning genom det ovannämnda ändringsdirektivet 97/36/EG. Vid tillämpningen av TV-direktivet från 1989 hade det nämligen visat sig nödvändigt att klargöra begreppet jurisdiktion när det tillämpas specifikt på den audiovisuella sektorn. Tanken bakom de nya reglerna var att genom

2

Förenade målen C-34/95, C-35/95 och C-36/95, Konsumentombudsmannen mot De

Agostini (Svenska) Förlag AB och Konsumentombudsmannen mot TV-Shop i Sverige AB (REG 1997, s. I-3843)

ett uttömmande förfarande kunna avgöra att en och endast en medlemsstat har jurisdiktion i fråga om ett programföretag när det gäller tillhandahållandet av de tjänster som direktivet avser.

I ändringsdirektivets ingress, stycke 14, uttalas: ”Enligt domstolens fasta rätts praxis

3

behåller en medlemsstat rätten att vidta

åtgärder mot ett programföretag som är etablerat i en annan medlemsstat, men vars verksamhet uteslutande eller huvudsakligen riktar sig mot den första medlemsstatens territorium, om företagets etablering har gjorts i syfte att kringgå den lagstiftning som skulle ha varit tillämplig på detta företag om det hade etablerat sig inom den första medlemsstatens territorium.” Långt ifrån varje etablering i en annan stat än den där tjänsterna erbjuds är dock att betrakta som ett kringgående av mottagarstatens lagstiftning. Detta framgår bl.a. av målet VT 4

4

, där det i Storbritannien etablerade

programföretaget VT4 Ltd (VT4) genom en kungörelse utestängts från teledistributionsnätet i Belgien. Domstolen uttalade att enbart den omständigheten att alla sändningar och alla reklaminslag var riktade enbart till den flamländska allmänheten inte innebar att det framgick att VT4 inte kunde betraktas som etablerat i Förenade kungariket och fortsatte: ”Enligt fördraget är det inte förbjudet för ett företag att utöva friheten att tillhandahålla tjänster på grund av att det inte tillhandahåller några tjänster i den medlemsstat där det är etablerat.”

Av ingressen, stycke 23, i ändringsdirektivet framgår att medlemsstaterna har rätt att vidta de åtgärder som de bedömer vara lämpliga i fråga om sändningar från tredje land och som inte uppfyller villkoren i artikel 2, dock under förutsättning att gemenskapsrätten och gemenskapens internationella åtaganden respekteras.

Enligt artikel 2 p. 1 skall varje medlemsstat säkerställa att alla TVsändningar som sänds av programföretag inom dess jurisdiktion överensstämmer med bestämmelserna i det rättssystem som gäller för sändningar avsedda för allmänheten i denna medlemsstat. Av p. 2 framgår att med programföretag inom medlemsstatens jurisdiktion avses i direktivet dels programföretag som enligt p. 3 är etablerade i den medlemsstaten, dels programföretag på vilka p. 4 är tillämplig.

3

Här finns en hänvisning ”Jfr särskilt domen i mål 33/74 Van Binsbergen mot Bestuur van

de Bedrijfsvereniging (REG 1974, s. 1299) och domen i mål 23/93 TV 10 SA mot Commissariaat voor de Media (REG 1994, s. I-4795)

4

Mål C-56/96, VT4 Ltd mot Vlaamse Gemeenschap (REG 1997, s. I-3143)

Etableringskriterierna framgår av p. 3 i nämnda artikel. Ett programföretag skall således bedömas vara etablerat i en medlemsstat enligt följande.

a) Programföretaget har sitt huvudkontor i medlemsstaten och

redaktionella beslut om programsammansättningen fattas i den medlemsstaten.

b) Om ett programföretag har sitt huvudkontor i en medlemsstat

medan redaktionella beslut om programsammansättningen fattas i en annan medlemsstat skall programföretaget anses vara etablerat i den medlemsstat där en betydande del av arbetsstyrkan som arbetar med TV-sändningsverksamheten är verksam. Om en betydande del av arbetsstyrkan som arbetar med TV-sändningsverksamheten är verksam i båda medlemsstaterna, skall programföretaget bedömas som om det vore etablerat i den medlemsstat där det har sitt huvudkontor. Om en betydande del av arbetsstyrkan som arbetar med TV-sändningsverksamheten inte är verksam i någon av de medlemsstaterna, skall programföretaget bedömas vara etablerat i den medlemsstat där det först började sända i enlighet med den medlemsstatens rättssystem, under förutsättning att det upprätthåller en varaktig och verklig anknytning till ekonomin i den medlemsstaten.

c) Om ett programföretag har sitt huvudkontor i en medlemsstat

medan beslut om programsammansättningen fattas i ett tredje land, eller vice versa, skall programföretaget anses vara etablerat i den berörda medlemsstaten under förutsättning att en betydande del av arbetsstyrkan som arbetar med TV-sändningsverksamheten är verksam i den medlemsstaten.

Om ett programföretag inte är att anse som etablerat i någon medlemsstat enligt p. 3 skall enligt p. 4 programföretaget anses höra under en medlemsstats jurisdiktion i följande fall.

a) De använder sig av en frekvens som har upplåtits av den medlems-

staten.

b) Utan att använda sig av en frekvens som har upplåtits av en med-

lemsstat, använder de sig av en satellitkapacitet som hör till den medlemsstaten.

c) Utan att vare sig använda en frekvens som har upplåtits av en

medlemsstat eller en satellitkapacitet som hör till en medlemsstat använder de sig av en satellitupplänk belägen i denna medlemsstat.

Kan frågan om en medlemsstats jurisdiktion inte avgöras enligt p. 3 och 4 skall enligt p. 5 den medlemsstat vara behörig i vilken programföretaget är etablerat enligt artikel 52 och följande i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

I p. 6 anges att direktivet inte omfattar sändningar som är avsedda uteslutande för mottagning i tredje land och som inte tas emot direkt eller indirekt av allmänheten i en eller flera medlemsstater.

Utöver nu nämnda bestämmelser innehåller TV-direktivet regler som rör innehållet i sändningarna. Sålunda finns bestämmelser med syfte att undvika att en väsentlig del av allmänheten utestängs från möjligheten att i direktsändning eller tidsförskjuten sändning följa evenemang som är av särskild vikt för samhället (artikel 3a), som skall främja distribution och produktion av TV-program m.m. (kap. 3), om TV-reklam, sponsring och köp-TV (kap. 4), om skydd av underåriga och allmän ordning (kap. 5), och om rätt till genmäle (kap. 6).

Bestämmelserna om reklam behandlar dels vilken reklam som får sändas och hur mycket av den totala sändningstiden som får utgöras av reklamsändningar, dels hur avbrott för reklamsändningar får göras. Därutöver finns regler om sponsring och köp-TV m.m.

I artikel 24 finns en bestämmelse om att på de områden som inte omfattas av TV-direktivet påverkas inte medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter till följd av gällande konventioner som handlar om telekommunikation och rundradio.

Kommissionen arbetar för närvarande med en översyn av TVdirektivet för att analysera det eventuella behovet av revideringar till följd av den tekniska utvecklingen och marknadsutvecklingen inom den audiovisuella sektorn. Sverige har i sitt yttrande till kommissionen framfört åsikten att det måste ske en ändring i direktivets regler om jurisdiktion och tillämplig lag. Förändringen bör gälla TV-sändningar som är riktade, fullständigt eller huvudsakligen, till invånarna i en annan medlemsstat än den medlemsstat som upprätthåller jurisdiktion över programföretaget. Under sådana förhållanden skulle det vara möjligt att tillämpa ett undantag från nuvarande principer för att göra reglerna för TV-sändningar i den mottagande medlemsstaten tillämpliga. Vid bedömningen av om undantaget skulle vara tillämpligt skall särskild hänsyn tas till t.ex. annonsmarknader och kontrakt med kabel-TV-operatörer, ägarförhållanden och personal i programföretaget samt vilket språk som används i dess egna produktioner.

4.3. Kort om några grundläggande EG-rättsliga principer

4.3.1. Likabehandlingsprincipen

Likabehandlingsprincipen, som även kallas nondiskrimineringsprincipen, slås fast i artikel 12 första stycket EG. Den innebär att inom EG-fördragets tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördraget är all diskriminering på grund av nationalitet förbjuden. I artikel 12 andra stycket finns ett bemyndigande för rådet att besluta ytterligare regler i syfte att förbjuda sådan diskriminering. Diskrimineringsförbudet innebär i praktiken att ett land skall behandla fysiska och juridiska personer från en annan medlemsstat på samma sätt som sina egna medborgare och företag. Genom artikeln förbjuds såväl öppen som indirekt diskriminering. En medlemsstat kan därmed inte införa regler som rent faktiskt innebär att utländska rättssubjekt särbehandlas även om det i lagstiftningen inte direkt uttrycks att särbehandlingen beror på nationalitet. På grund härav är det inte möjligt att ställa upp krav på bosättning, etablering eller språk om det inte finns berättigade skäl för det. Direkt diskriminering kan normalt endast motiveras i de fall gemenskapsrätten uttryckligen ger möjlighet till undantag. När fråga är om indirekt diskriminering måste det i stället visas att de krav som ställs upp verkligen har objektivt godtagbara syften och att diskrimineringen endast är att se som en olycklig bieffekt av kravens tillämpning.

4.3.2. Proportionalitetsprincipen

I artikel 5 stycke 3 EG uttalas att gemenskapen inte skall vidta någon åtgärd som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i fördraget. Detta är ett uttryck för den s.k. proportionalitetsprincipen. Den innebär att gemenskapens institutioner inte får använda sig av mer betungande eller långtgående åtgärder än som kan anses nödvändigt för att uppnå det syfte som eftersträvas.

Principen har utvecklats av EG-domstolen och har bl.a. använts vid bedömningar av om nationella begränsningar av de fria rörligheterna är godtagbara. För att en åtgärd skall anses proportionell krävs i allmänhet att den skall kunna uppnå det syfte som eftersträvas, att den är nödvändig för att syftet skall uppnås och att åtgärden står i skälig proportion till syftet.

4.3.3. Principerna om etableringsfrihet och om fri rörlighet för tjänster

Enligt artikel 43 första stycket EG är, inom ramen för vissa bestämmelser i fördraget, inskränkningar för medborgare i en medlemsstat att fritt etablera sig på en annan medlemsstats territorium förbjudna. Förbudet omfattar även inskränkningar för medborgare i en medlemsstat som är etablerad i någon medlemsstat att upprätta kontor, filialer eller dotterbolag.

Enligt nämnda artikels andra stycke skall etableringsfriheten innefatta rätt att starta och utöva verksamhet som egenföretagare samt rätt att bilda och driva företag, särskilt bolag som de definieras i artikel 48 andra stycket EG, på de villkor som etableringslandets lagstiftning föreskriver för egna medborgare. Under närmare angivna förutsättningar får dock vissa inskränkningar göras. Exempelvis omfattar bestämmelserna enligt artikel 45 första stycket EG inte verksamhet som hos berörd medlemsstat, om än endast tillfälligt, är förenad med utövandet av offentlig makt. Bestämmelserna hindrar inte heller att det i lagstiftning föreskrivs särskild behandling av utländska medborgare om reglerna grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa.

Reglerna om fri rörlighet för tjänster återfinns i artiklarna 49–55 (kapitel 3) EG. I artikel 49 EG föreskrivs att – inom ramen för följande bestämmelser i kapitlet – inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen skall förbjudas beträffande medborgare i medlemsstater som har etablerat sig i en annan stat inom gemenskapen än mottagaren av tjänsten.

Den princip som dessa bestämmelser bygger på är att alla rättssubjekt, oavsett hemvist inom unionen, skall ha samma förutsättningar för att etablera sig eller erbjuda sina tjänster i andra medlemsstater än den där de har hemvist.

Principerna om etableringsfrihet och fri rörlighet för tjänster går i viss mån in i varandra. Frågan om en verksamhet bestående i att tillhandahålla tjänster utövas tillfälligt i värdmedlemsstaten i den mening som avses i artikel 50 tredje stycket EG skall enligt EGdomstolen inte bara bedömas i förhållande till tjänstens varaktighet, utan även i förhållande till hur ofta den ägt rum, dess regelbundenhet och dess kontinuitet. Det avgörande kriteriet för att bestämmelserna om tjänster skall bli tillämpliga är således att den berörda

personens deltagande i det ekonomiska livet i värdmedlemsstaten inte skall vara stadigvarande och kontinuerligt

5

Genom domen i van Binsbergen

6

slog domstolen fast att man

inte kan förvägra en medlemsstat rätten att anta bestämmelser som skall förhindra att den genom artikel 59 i EG-fördraget (numera artikel 43 EG) garanterade friheten utnyttjas av en person, som tillhandahåller tjänster och vars verksamhet helt eller huvudsakligen är riktad mot den ifrågavarande statens territorium, i syfte att undslippa de yrkesregler som skulle vara tillämpliga för honom om han var etablerad inom den statens territorium.

Artikel 43 EG utgör enligt domstolens fasta praxis hinder mot varje nationell åtgärd som, även om den tillämpas utan diskriminering med avseende på nationalitet, kan göra det svårare eller mindre attraktivt för gemenskapens medborgare, däribland medborgarna i den medlemsstat som vidtar åtgärden, att utöva de grundläggande friheter som garanteras genom EG-fördraget. Detta slogs fast bl.a. i Gebhard-målet

7

, som rörde en tysk advokats möjligheter att driva

verksamhet i Italien. Domstolen uttalade att villkor för etablering som kan hindra eller göra det mindre attraktivt att utöva den grundläggande frihet som etableringsfriheten innebär skall uppfylla fyra krav. De skall vara tillämpliga på ett icke-diskriminerande sätt, de skall framstå som motiverade med hänsyn till ett trängande allmänintresse, de skall vara ägnade att säkerställa förverkligandet av den målsättning som eftersträvas genom dem och de skall inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå denna målsättning.

I målet TV 10

8

var fråga om att Nederländerna ville upprätthålla

nationella regler som syftade till att säkerställa ett allsidigt och icke-kommersiellt programinnehåll. Domstolen hade redan i tidigare domar slagit fast att den tillämpliga nederländska lagstiftningen ”syftar till att införa en allsidig och icke-kommersiell radio- och TV-verksamhet och ingår därmed i en kulturpolitik som syftar till att inom den audiovisuella sektorn säkerställa yttrandefriheten för de olika åsikter, särskilt sociala, kulturella, religiösa eller filosofiska, som förekommer i Nederländerna. Det följer dessutom av dessa tre domar att dessa kulturpolitiska syften utgör sådana hänsyn till allmänintresset som en medlemsstat lagligen kan tillgodose genom att utforma lämpliga regler för sina egna programföretag”. Domstolen

5

Mål C-131/01, Europeiska kommissionen mot Italienska republiken (REG 2003, s. I-1659)

6

Mål 33/74, van Binsbergen mot Bestuur van de Bedrijfsvereniging voor de Metaalnijverheid

( REG 1974, s. 1299)

7

Mål C-55/94, Gebhard (REG 1995, s. I-4165)

8

Mål C-23/93, TV10 SA mot Commissariaat voor de Media (REG 1994, s. I-4795)

uttalade att under sådana omständigheter skall fördragets bestämmelser om frihet att tillhandahålla tjänster tolkas så att de inte utgör hinder för en medlemsstat att med ett nationellt programföretag likställa ett programföretag som har bildats enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat och som är etablerat i den staten, men vars verksamhet helt eller huvudsakligen riktar sig mot den förstnämnda medlemsstatens territorium, när denna etablering har skett för att göra det möjligt för det företaget att slippa iaktta regler som den förstnämnda medlemsstaten har antagit inom ramen för en kulturpolitik som syftar till att införa en allsidig och ickekommersiell sändningsverksamhet.

Av visst intresse är vidare t.ex. Hampamålet

9

, som gällde bl.a.

tolkningen av två förordningar om den gemensamma marknaden för lin och hampa. Frågan i målet var om det var förenligt med dessa förordningar att i Sverige förbjuda odling och annan hantering av industrihampa, vilken är godkänd enligt nämnda EG-förordningar. Domstolen erinrade om att när det föreligger en förordning om gemensam organisation av marknaden inom en viss sektor är medlemsstaterna enligt fast rättspraxis skyldiga att avhålla sig från alla åtgärder som skulle kunna avvika från förordningen eller äventyra dess verkan. Upprättandet av en gemensam organisation av marknaden hindrar dock inte medlemsstaterna från att tillämpa nationella regler som har andra allmännyttiga syften än vad den gemensamma organisationen har, även om dessa regler kan inverka på den gemensamma marknadens funktion på berörda områden. Målet visar att det är mycket svårt att sätta upp hinder för den fria rörligheten – i detta fallet för varor – på ett område som är föremål för harmonisering. Det går i ett sådant fall inte att åberopa skäl för undantag som redan har beaktats i de gemenskapsrättsliga bestämmelserna.

4.4. Radio- och TV-lagens tillämpningsområde

Vi har i kapitel 2 redogjort för de flesta av de bestämmelser i radio-_och_TV-lagen som har betydelse för de frågor som är föremål för behandling i detta betänkande. Här beskriver vi därför endast de bestämmelser i radio-_och_TV-lagen som rör lagens tillämpningsområde.

9

Mål C-462/01, Brottmålet mot Ulf Hammarsten (REG 2003, s. I-781)

Lagen gäller enligt 1 kap. 1 § för sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel.

I 1 kap. 2 § RTVL ges reglerna för vilka sändningar av TVprogram som faller under lagen. Bestämmelsen är anpassad till TVdirektivet. Genom ändringar som trädde i kraft den 1 februari 1999 har klargjorts att bestämmelserna om lagens tillämpningsområde gäller oavsett vilken sändningsteknik som använts. Som tidigare sagts är TV-direktivets syfte i nu aktuellt hänseende att en och endast en medlemsstat skall anses ansvarig för ett programföretags sändningar. Den stat som har jurisdiktion över ett visst programföretag är ansvarig för att dess sändningar uppfyller de minimikrav som ställs upp i direktivet.

Vid bestämmande av jurisdiktionen skall man utgå i första hand från ett etableringskriterium och i andra hand från vissa tekniska kriterier. Om det inte med stöd av dessa kriterier går att fastställa var ett visst företag är etablerat blir de etableringskriterier som ställs upp i artikel 52 EG utslagsgivande.

Av 1 kap. 2 § RTVL följer att lagen är tillämplig på sändningar av TV-program, om sändningen kan tas emot i någon stat som är bunden av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat) och den som bedriver sändningsverksamheten enligt p. 1 är etablerad i Sverige enligt definitionen i artikel 2.3 i ändringsdirektivet. De kriterier som ställs upp i artikel 2.3 i TV-direktivet har närmare redogjorts för ovan i avsnitt 4.2.

Är den som bedriver sändningsverksamhet varken etablerad i Sverige eller i någon annan EES-stat enligt etableringskriteriet, skall man i andra hand gå vidare till de tre tekniska kriterier som beskrivs i p. 2–4. Kriterierna är rangordnade och skall därmed prövas i en viss ordning. Om den som bedriver sändningsverksamheten använder sig av en frekvens som har upplåtits här i landet gäller radio-_och_TV-lagen för sändningarna. Använder den som bedriver sändningsverksamheten inte en frekvens som upplåtits här i landet eller i någon annan EES-stat men använder sig av en satellitkapacitet som tillhör Sverige lyder programföretaget under svensk jurisdiktion. Detta gäller också om programföretaget varken använder sig av en satellitkapacitet som tillhör Sverige eller någon annan EES-stat, men använder sig av en satellitupplänk belägen i Sverige. Med att en satellitkapacitet tillhör Sverige avses att en svensk fysisk eller juridisk person förfogar över satellitkapaciteten. Att den som bedriver sändningsverksamhet använder sig av en satellitupplänk

som är belägen i Sverige innebär att ett program förmedlas genom satellitsändning från Sverige (prop. 1997/98:184 s. 32 f. och 72).

Om vare sig etableringskriteriet eller de tekniska kriterierna ger någon möjlighet att bestämma vilket land som har jurisdiktion över sändningarna från ett visst programföretag skall enligt 1 kap. 2 § p. 5 RTVL i sista hand bestämmelserna om etablering i artikel 52 och följande i EG-fördraget avgöra frågan.

Enligt andra stycket i 1 kap. 2 § RTVL skall den som, efter att ha varit etablerad i Sverige, etablerar sig i en annan EES-stat i syfte att kringgå svensk lagstiftning när verksamheten huvudsakligen riktar sig till Sverige vid tillämpningen av radio-_och_TV-lagen anses etablerad här. Bestämmelsen infördes 1999 i samband med de övriga ändringar som gjordes med anledning av ändringsdirektivet. I det ursprungliga förslaget fanns dock inte något krav på att programföretaget skulle ha varit etablerat i Sverige innan det etablerade sig utomlands (se Genomförande av EG:s TV-direktiv, Ds 1998:21). Vid remissbehandlingen av förslaget påpekade vissa remissinstanser att lagtexten borde ändras för att bättre stämma överens med texten i direktivet. Regeringen formulerade därför om lagtexten så att den nu syftar på programföretag som har varit etablerade i Sverige och som sedan etablerar sig i en annan medlemsstat (prop. 1997/98:184 s. 33). Bestämmelsen motsvarar stycke 14 i ingressen till ändringsdirektivet (prop. 1997/98:184 s. 72), vilket återgivits ovan under avsnitt 4.2.

För kabelsändningar gäller lagen enligt 1 kap. 3 § RTVL endast om sändningen i fråga når fler än 100 bostäder, utom såvitt avser den s.k. must carry-skyldigheten enligt 8 kap. 1 § som gäller för sändningar som når fler än tio bostäder. Av bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen är det endast 1 kap. 2 och 3 §§ som gäller för trådsändningar som når högst 100 bostäder. I sammanhanget kan nämnas att utredningen i sitt tidigare delbetänkande Must carry (SOU 2003:109) har föreslagit en ändring i 1 kap. 3 § RTVL så att för sändningar genom kabel som når 100 bostäder eller färre gäller endast 8 kap. 1 § samt i yttrandefrihetsgrundlagen endast 1 kap. 2 och 3 §§.

4.5. Granskningsnämndens beslut

I två fall har fråga uppkommit om huruvida Granskningsnämnden har jurisdiktion över programföretag som sänder i det svenska digitala marknätet. Nedan redogörs för dessa två beslut. Det kan i sammanhanget nämnas att TV4 AB under januari månad i år till Granskningsnämnden har inkommit med anmälningar mot TV3 AB och Kanal 5 AB om överträdelse av de svenska reglerna om sponsringsskyltar

10

. TV4 AB har därvid hävdat att förhållandena ändrats sedan Granskningsnämnden fattade besluten nedan och att TV3 och Kanal 5 därför numera är att bedöma som etablerade i Sverige, varför svensk lag är tillämplig. Granskningsnämnden har ännu inte fattat slutligt beslut i ärendena.

Granskningsnämndens beslut 2000-06-15 (SB 203/00)

Ärendet initierades efter anmälan mot programmet TV3 Direkt som sänts dels via satellit, dels i det digitala marknätet. Nämnden konstaterade inledningsvis att Viasat Broadcasting UK Ltd innehade sändningstillstånd för satellitsändningar meddelat av the Independent Television Commission (ITC) i Storbritannien och att TV3 AB hade sändningstillstånd för digitala sändningar i det svenska marknätet meddelat av den svenska regeringen.

Granskningsnämnden anförde:

Enligt artikel 1 b) i TV-direktivet i dess nya lydelse avses med programföretag ”den fysiska eller juridiska person som har det redaktionella ansvaret för sammansättningen av TV-program enligt a [här återfinns definitionen av TV-sändning] och som sänder ut eller låter sända ut dem genom tredje part.” Någon motsvarande definition finns inte i radio-_och_TV-lagen. Viss ledning ges dock i prop. 1995/96:160 s. 155 där det bl.a. anförs: ”Liksom nuvarande lagstiftning förutsätter lagen att den som har tillstånd att bedriva sändningsverksamheten också är den som faktiskt bedriver den. Om tillståndshavaren upplåtit sändningstid åt någon annan är han ändå ansvarig för att reglerna i denna lag följs. Krävs inget tillstånd ligger ansvaret hos den som bedriver verksamheten. Vem som är den som enligt lagen skall anses bedriva sändningsverksamheten får bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter, varvid särskilt bör beaktas var den tekniska och juridiska programkontrollen är belägen och var den dagliga ledningen av verksamheten utövas (jfr prop. 1992/93:75 s. 46).” - - - Av det anförda torde ha framgått att endast den som har

10

Granskningsnämndens ärende med diarienr 76/04

redaktionellt ansvar kan betecknas som programföretag eller som den som bedriver sändningarna. Visserligen skulle det ovan återgivna uttalandet i prop. 1995/96:160 ensamt kunna läsas så att den som innehar sändningstillståndet alltid skall anses vara den som bedriver sändningarna, oavsett de faktiska förhållandena. Såsom framgått ovan skulle emellertid en sådan princip uppenbart strida mot det direktiv som radio-_och_TV-lagen söker implementera.

Nämnden ansåg i stället att radio-_och_TV-lagen bör tolkas så att en stark presumtion uppställs för att innehavaren av sändningstillståndet också är den som bedriver verksamheten, men att denna presumtion kan brytas om det är uppenbart att tillståndshavaren saknar redaktionellt ansvar för innehållet.

Nämnden konstaterade därefter att i det aktuella fallet överensstämde programinnehållet i marksändningarna i det närmaste helt med innehållet i sändningarna över satellit, varför det redaktionella ansvaret kunde ligga endast hos ett av företagen Viasat Broadcasting UK Ltd eller TV3 AB. Mot bakgrund av de upplysningar som lämnats i ärendet av ITC och av Viasat Broadcasting UK Ltd fann Granskningsnämnden det klarlagt att detta ansvar låg hos det brittiska bolaget. Eftersom ingenting framkommit som tydde på att det bolaget skulle anses etablerat i Sverige ansåg nämnden att sändningarna inte lydde under svensk jurisdiktion och avskrev därför ärendet från vidare handläggning.

Granskningsnämndens beslut 2000-06-15 (SB 202/00)

Beslutet föranleddes av en anmälan mot ett inslag i programmet Galna sanningar som sändes dels via satellit, dels i det digitala marknätet. Granskningsnämnden inledde med att konstatera att Kanal 5 Ltd innehade sändningstillstånd för satellitsändningar meddelat av ITC i Storbritannien och att Kanal 5 AB hade sändningstillstånd för digitala sändningar i det svenska marknätet meddelat av den svenska regeringen. Det antecknades vidare att sändningarna över satellit och i marknätet var i stort sett identiska förutom att vissa av de reklammeddelanden som förekom i satellitsändningarna inte förekom i marksändningarna. Kanal 5 AB hade inför nämnden anfört att bolaget i första hand ansåg att det var fråga om två olika verksamheter där Kanal 5 Ltd svarade för satellitsändningarna och Kanal 5 AB för sändningarna i det digitala marknätet. Bolaget anförde

vidare att om Granskningsnämnden skulle anse att fråga var om en enda verksamhet den skulle anses vara bedriven av Kanal 5 Ltd.

ITC uppgav till nämnden att bolagets etablering varit föremål för myndighetens granskning i samband med att bolaget etablerades i Storbritannien 1997–98, dvs. efter ändringarna i TV-direktivet. Huvudkontoret är beläget i Hounslow, Middlesex och de redaktionella besluten fattas enligt ITC:s mening där.

Granskningsnämnden uttalade även i detta beslut att den ansåg att radio-_och_TV-lagen borde tolkas så att en stark presumtion uppställts för att innehavaren av sändningstillståndet också är den som bedriver verksamheten, men att denna presumtion kan brytas om det är uppenbart att tillståndshavaren saknar redaktionellt ansvar för innehållet.

Därefter konstaterade nämnden att programinnehållet i marksändningarna i det närmaste helt överensstämde med innehållet i sändningarna över satellit. Det redaktionella ansvaret kunde således ligga endast hos ett av företagen Kanal 5 Ltd eller Kanal 5 AB. Mot bakgrund av de upplysningar som lämnats i ärendet av ITC och av Kanal 5 AB fann Granskningsnämnden det klarlagt att detta ansvar låg hos det brittiska bolaget. Eftersom ingenting framkommit som tydde på att detta bolag skulle anses etablerat i Sverige ansåg nämnden således att sändningarna inte lydde under svensk jurisdiktion. Ärendet avskrevs därför från vidare handläggning.

4.6. Sammanfattning

Huruvida radio-_och_TV-lagen är tillämplig på en sändning eller inte styrs som ovan redogjorts för av 1 kap. 2 § RTVL, vilken har sin förebild i TV-direktivet. Bestämmelsen bygger på den s.k. sändarlandsprincipen, vilken innebär att det är det land varifrån sändningen härrör som har jurisdiktion över sändningen i fråga. I första hand avgörs frågan av var programföretaget är etablerat. Detta innebär att alla sändningar från programföretag etablerade i Sverige måste följa radio-_och_TV-lagen. Programföretag etablerade i en annan EES-stat skall i stället följa lagstiftningen i etableringslandet. Denna skall i sin tur minst uppfylla de krav som ställs upp i TV-direktivet. När det gäller programföretag som är etablerade utanför EES men som använder sig av en svensk frekvens, satellitkapacitet eller en satellitupplänk belägen här i landet så är radio-_och_TV-lagen tillämplig på sändningarna.

5. Internationell utblick

5.1. Inledning

Digital-TV introducerades genom satellitsändningar 1994 i USA och 1996 i Europa. Det tog sedan inte lång tid innan digital-TV startade även i kabel- och marknätet. Storbritannien var först i Europa med digitala marksändningar och inledde dessa 1998. Som tidigare nämnts startade de digitala marksändningarna i Sverige 1999. Sverige var det andra landet i Europa att sända marksänd digital-TV. Flera andra länder i världen har påbörjat digitaliseringen av marknätet. Länderna har kommit olika långt och strategierna för utvecklingen av ett digitaliserat marknät skiljer sig åt. Enligt uppgifter i bilaga 2 till kommissionens åttonde rapport (KOM [2000] 695 slutlig) om genomförandet av EU:s lagstiftning på telekommunikationsområdet hade 20,8 procent av hushållen inom EU digital-TV i någon form 2002, varav 13,9 procent genom satellit, 5,2 procent genom kabel och 1,7 procent genom marknätet. Branschorganisationen European Broadcasting Union (EBU) bevakar digitaliseringen av marknätet i Europa och lämnar rapporter om utvecklingen. I rapporten DTT in Europe, Market overview and assessment, framtagen för en konferens i oktober 2003, anger EBU att den uppskattar att 2,1 procent av de europeiska hushållen hade tillgång till marksänd digital-TV vid halvårsskiftet 2003.

Nedan följer en beskrivning av hur långt utvecklingen av digitaliseringen av marknätet har nått i de nordiska grannländerna och i vissa andra europeiska länder. En beskrivning ges också i förekommande fall av vilken struktur och licensieringsmodell som valts för det digitala marknätet.

5.2. Finland

5.2.1. Digitaliseringen av marknätet

Digitala marksändningar inleddes i september 2000 i tre sändarnät i de befolkningstätaste regionerna. I slutet av 2000 var befolkningstäckningen omkring 50 procent. Den 27 augusti 2001 inleddes den reguljära sändningsverksamheten. Utbyggnaden har därefter fortsatt och täckningsgraden är i dag drygt 70 procent. Det är planlagt att täckningsgraden skall vara 94 procent före augusti 2004 och att 99,9 procent av befolkningen skall ha tillgång till digital-TV 2007. För att nå den täckningsgraden är det planerat att distribution av digital-TV skall ske via satellit i vissa områden i stället för via marknät. Det har beslutats att de analoga marksändningarna skall upphöra den 31 augusti 2007.

Det planeras för en fjärde frekvenskanal som skall innehålla TVtjänster som sänds via Internet Protocol och som kan tas emot med mobila enheter så som mobiltelefon.

I den första frekvenskanalen sänder Rundradion Ab (YLE), som är ett statligt programföretag som sänder public service. I övriga två frekvenskanaler har kommersiella programföretag tillstånd att sända.

För närvarande erbjuds endast okrypterad fri-TV i det digitala marknätet. Tre programföretag har dock erhållit tillstånd att sända betal-TV-tjänster. Det finns inte någon kommersiell operatör i marknätet som hanterar programtjänsterna. Hur samordningen av betal-TV-tjänster och andra för marknätet gemensamma funktioner och tjänster skall ske är föremål för beredning.

Enligt EBU:s ovan nämnda rapport har det digitala marknätet haft en kraftig tillväxt under det senaste året. Enligt mätningar från företaget Finnpanel Oy var penetrationen för digitala TV-sändningar via marknät och kabel 195 000 hushåll vid månadsskiftet november/december 2003.

5.2.2. Tillståndsfrågor

TV-verksamheten är beträffande sändningarnas innehåll, tillstånd, tillsyn m.m. reglerad i lagen (nr. 744/1998

1

) om televisions- och

radioverksamhet. Rundradion Ab har enligt 7 a § angiven lag rätt

1

Lagen har ändrats genom lag 490/2002 och lag om ändring av lagen om televisions- och

radioverksamhet av den 23 maj 2003.

att utöva (radio- och) TV-verksamhet utan sändningstillstånd på de frekvenser som har reserverats för bolaget. Rundradion Ab:s verksamhet är närmare reglerad i lagen (nr 1380/1993) om Rundradion Ab. För utövande av övrig TV-verksamhet, som inte är tillfällig, i ett sådant markbundet masskommunikationsnät som avses i 2 § kommunikationsmarknadslagen (393/2003) krävs enligt 7 § lagen om televisions- och radioverksamhet sändningstillstånd. Tillstånd söks hos statsrådet. Ett tillstånd kan enligt 11 § lagen om televisions- och radioverksamhet förenas med villkor. Urvalsförfarandet styrs av 10 § nämnda lag där det anges att tillståndsmyndigheten i tillståndsförfarandet skall sträva efter att främja yttrandefriheten och göra programutbudet mångsidigare samt tillgodose behoven hos särskilda grupper bland allmänheten med beaktande av den sammantagna televisionsverksamhet och radioverksamhet som utövas på området. Tillstånden kan beviljas för högst tio år enligt 12 § nämnda lag. Det finska regelverket innehåller inga bestämmelser om tillstånd till ett kommersiellt operatörsföretag.

5.3. Danmark

Endast provsändningar har genomförts i Danmark. Det var planerat för att reguljära sändningar skulle ske i tre frekvenskanaler, varav ett var avsett för public service och två för en kommersiell betal-TV-operatör. Nya politiska beslut har sedan tagits och under 2003 beslöts att för närvarande skrinlägga planerna på ett kommersiellt operatörskap i det digitala marknätet. Skälet angavs till att erfarenheterna från andra länder visade att det var svårt att få ekonomisk bärkraft för en betal-TV-operatör i det digitala marknätet.

Danmarks inriktning är nu att sändningar endast skall ske i en frekvenskanal. I denna skall programföretagen DR och TV2, vilka i dag sänder i det analoga marknätet, sända sina public service-programtjänster DR1, DR2 och TV2 okrypterade.

5.4. Norge

Norge har ännu inte inlett digitala marksändningar men förbereder för sådana. I ett inledande skede är det tänkt att sändningar skall ske i tre frekvenskanaler, men det har aviserats att ytterligare frekvensutrymme kan komma att reserveras för digitala marksändningar.

Utgångspunkten för det statliga engagemanget är att statsmakten inte skall bygga upp infrastrukturen eller finansiera denna.

Den 28 juni 2002 utlystes ett tillstånd till att bygga och driva ett digitalt marknät omfattande tre frekvenskanaler. Tillstånd meddelas dels för att använda frekvensutrymme enligt § 6–2 loven (2003-07-04 nr. 83) om elektronisk kommunikasjon, dels för att bygga och driva nätet enligt § 2–2 loven (1992-12-04 nr. 127) om kringkasting. Tillståndstiden blir tolv år. Tillståndshavaren, som förfogar över frekvensutrymmet, är skyldig att bereda plats åt de programtjänster som distribueras i det analoga marknätet. I övrigt får tillståndshavaren välja vilka kommersiella programtjänster som denne vill ha med i sitt utbud.

Endast en sökande – Norges televisjon AS – finns till tillståndet. Bolaget ägs av public service-företaget Norsk rikskringkasting och TV2 AS. Båda företagen sänder i det analoga marknätet. I ansökan angavs att Norges televisjon åtar sig att bygga ut en frekvenskanal till en täckningsgrad om 92 procent och att bl.a. de programtjänster som i dag sänds analogt skall distribueras i denna frekvenskanal. Genom kompletterande distribution via satellit skall en täckningsgrad om 100 procent uppnås i denna frekvenskanal. Övriga två frekvenskanaler byggs enligt företagets planer ut i den utsträckning det är ekonomiskt försvarbart. Norges televisjon vill agera som en kommersiell operatör i marknätet och paketera och distribuera tjänsterna till konsumenterna. Företaget förutsätter att avvecklingen av de analoga marksändningarna har genomförts redan i början av 2008, eftersom en snabb avveckling är en förutsättning för projektets lönsamhet och ägarnas intresse i detta.

Prövningen av Norges televisjon AS ansökan har vilat i avvaktan på Stortingets behandling av Kultur- og kirkedepartementets skrivelse Stortingsmelding nr. 44 (2002–2003) om digitalt bakkenett for fjernsyn. I skrivelsen har det lagts fram förslag på kriterier som skall vara uppfyllda innan det analoga nätet släcks ner. Det har föreslagits att dessa kriterier – som enligt förslaget bl.a. innebär att en avveckling förutsätter att hela befolkningen skall ha tillgång till digital-TV och att Norsk rikskringkastings sändningar skall vara gratis – skall bli tillståndsvillkor som en sökande måste godta. Stortinget beslöt i frågan den 26 februari 2004. Stortinget anslöt sig därvid i huvudsak till förslagen i stortingsmeldingen. Norges televisjons ansökan kommer nu att tas upp till slutlig prövning.

Tillstånd till programföretag att sända TV meddelas enligt § 2–1 loven om kringkasting. Tillstånd krävs endast om programföretaget

står under norsk jurisdiktion. Villkor kan uppställas för sändningstillstånd liksom för ett tillstånd att upprätta och driva ett marknät.

5.5. Storbritannien

5.5.1. Digitaliseringen av marknätet

Som tidigare nämnts var Storbritannien först i Europa med att sända TV i det digitala marknätet. År 1996 tillkännagav regeringen planerna på digitala marksändningar. Samma år antogs lagstiftning på området.

I Storbritannien har sex frekvenskanaler reserverats för digitala marksändningar. Frekvenskanalerna två – sex och de tjänster som distribueras där hanteras av s.k. multiplexoperatörer enligt tillstånd. Sändningarna inleddes hösten 1998. Täckningsgraden för frekvenskanalerna tre – sex är 68–73 procent av befolkningen. För de två första frekvenskanalerna är täckningsgraden något högre. Först när de analoga marksändningarna släcks ner kan täckningsgraden 95 procent uppnås.

Den första frekvenskanalen som har den bästa täckningsgraden disponeras av public service-företaget the British Broadcasting Corporation (BBC). Även övriga programföretag som sänder i det analoga marknätet har reserverats utrymme i det digitala nätet. Således sänds programtjänsterna Channel 3, Channel 4, Channel 5 och S4C Digital. Dessa tjänster har public service-åligganden och betecknas som ”kvalificerade tjänster” (”qualifying services”). Utöver dessa tjänster har den allmänna text-TV-tjänsten reserverats utrymme i det digitala marknätet. På det frekvensutrymme som inte går åt till att distribuera de kvalificerade tjänsterna och text-TV sänds s.k. digitala programtjänster och andra digitala tjänster.

Tillståndet för frekvenskanalen Digital 3 and 4 Multiplex har getts till företaget Digital 3 and 4 Limited. I denna frekvenskanal distribueras Channel 3, Channel 4 och text-TV. Frekvenskanalen Multiplex A disponeras av operatören SDN Limited. I denna frekvenskanal distribueras Channel 5 och S4C. Även andra regionala tjänster har garanterats utrymme på denna frekvenskanal. Ungefär hälften av frekvensutrymmet går åt för att distribuera nämnda tjänster. Resten av utrymmet får operatören SDN Limited använda för distribution av andra tjänster som operatören väljer ut, förutsatt att utbudet håller sig inom ramen för tillståndsvillkoren. Beträffande övriga

frekvenskanaler, Multiplex B, C och D, har inget utrymme reserverats för någon speciell tjänst utan det är den som är multiplexoperatör för respektive frekvenskanal som avgör vilka tjänster som skall distribueras inom ramen för tillståndsvillkoren.

1997 gavs multiplexoperatören British Digital Broadcasting plc, sedermera namnändrat till först ONdigital och sedan ITV Digital, tillstånd över frekvenskanalerna B, C och D. ITV Digital erbjöd betal-TV-tjänster. Sedan företaget gått i konkurs 2002 utlystes tillståndet på nytt. I augusti 2002 tilldelades BBC tillståndet för frekvenskanal B och Crown Castle Ltd tillståndet för frekvenskanalerna C och D. BBC och Crown Castle samarbetar och erbjuder tjänster under verksamhetsnamnet Freeview. Då Freeview enbart har fri-TV är numera samtliga sändningar i det digitala marknätet okrypterade.

Nedsläckningen av det analoga marknätet kommer att ske region för region. Enligt den plan som gjorts kan nedsläckningen påbörjas tidigast 2006 och bör vara avslutad 2010. Förutsättningen för att nedsläckning kan ske är att två krav har uppfyllts. Det första kravet är att alla som i dag har möjlighet att ta emot analoga TV-sändningar, vilket är 99,4 procent av befolkningen, kan ta emot de vanligaste fri-TV-kanalerna genom okrypterade digitala sändningar i någon form. Det andra kravet är att det stora flertalet av befolkningen måste ha råd att byta till digital TV-mottagning. Enligt en måttstock har det andra kravet uppfyllts när 95 procent av befolkningen har tillgång till digital mottagningsutrustning.

Storbritannien är det land i Europa där störst andel av hushållen har anslutit sig till marksänd digital-TV. Enligt uppgifter från EBU:s nämnda rapport var hushållspenetrationen vid halvårsskiftet 2003 6,1 procent.

5.5.2. Särskilt om tillståndsfrågor

TV-verksamheten är reglerad genom lagarna Broadcasting Act 1990, Broadcasting Act 1996 och Communications Act 2003.

BBC:s sändningsrätt är reglerad direkt i lag och BBC ges därför inte något särskilt sändningstillstånd. Den första frekvenskanalen har som ovan nämnts reserverats till BBC. Sändningstillstånden för övriga fem frekvenskanaler och de tjänster som distribueras där licensieras av en särskild myndighet. Undantagen från myndighetens

verksamhetsområde är dock den regionala programtjänsten S4C Digital som regleras av en annan myndighet (S4C Authority).

Tidigare var myndigheten the Independent Television Commission (ITC) tillstånds- och tillsynsmyndighet på området för TV-verksamhet. Genom en sammanslagning av flera myndigheter på radio- och telekommunikationsområdet, däribland ITC, har myndigheten the Office of Communications (Ofcom) bildats. Ofcom startade sin verksamhet i slutet av december 2003.

Tillstånd för digitala marksändningar ges dels till multiplexoperatörer, dels till enskilda programtjänster. Bland programtjänsterna har, förutom de som produceras av BBC, de kvalificerade tjänsterna och den allmänna text-TV-tjänsten en särställning genom att tjänsterna är föremål för särskild reglering i lagen. I tillstånden för multiplexoperatörerna har frågan om distribution av dessa tjänster reglerats.

För digitala programtjänster och andra tjänster, dvs. de tjänster som inte är reglerade särskilt i lagen, finns ingen rätt till distribution utan distributionen förutsätter att det finns ett avtal om detta mellan programföretaget och en multiplexoperatör. Tillstånd till programföretag för sändning av digitala programtjänster meddelas enligt section 18 (4) Broadcasting Act 1996. Ett programföretag som är etablerat i ett annat land inom EES-området och som har meddelats erforderliga tillstånd enligt det landets föreskrifter för sändning av en programtjänst (om tillstånd krävs) behöver dock inget sändningstillstånd för att sända i Storbritannien. Tillstånd meddelas var och en sökande förutsatt att denne bedöms lämplig och inte är diskvalificerad att inneha ett tillstånd enligt uppställda formella grunder.

Ett tillstånd till programföretag enligt section 18 Broadcasting Act 1996 för sändning av en digital programtjänst är inte tidsbegränsat utan gäller tills vidare (section 19 (1) Broadcasting Act 1996). Ett sådant tillstånd kan återkallas på begäran av innehavaren eller efter initiativ av tillsynsmyndigheten. Tillståndet förenas med villkor av olika slag. Allmänna villkor för programtjänsten rör bl.a. sändningarnas innehåll (se t.ex. section 309 Communications Act), licensavgift (section 4(1)(b), (3) och (4) Broadcasting Act 1996), och generell informationsskyldighet till tillsynsmyndigheten (se t.ex. section 4(1)(c) Broadcasting Act 1996). Ett tillstånd skall även förenas med villkor om informationsskyldighet för att säkerställa att programföretaget informerar tillsynsmyndigheten om avtal med

en multiplexoperatör om distribution av programtjänsten, olika villkor för distributionen m.m. (section 19(3) Broadcasting Act 1996).

Tillståndsmyndigheten utlyser multiplexoperatörstillstånden. Tillståndsmyndigheten kan tilldela en multiplexoperatör tillstånd för en eller flera frekvenskanaler. När myndigheten avgör om och i så fall till vem ett utlyst tillstånd skall meddelas görs detta i ett urvalsförfarande på grundval av flera omständigheter. Sökanden måste uppfylla de allmänna kraven på en tillståndshavare. Section 8 Broadcasting Act 1996 reglerar särskilt urvalsförfarandet när en multiplexoperatör utses. Enligt den bestämmelsen prövar och värderar myndigheten en sökandes tekniska plan på täckningsgrad och tidsplan för att uppnå täckningsgraden. Vidare görs en bedömning av dels den föreslagna sammansättningen av programtjänster, dels möjligheterna för sökanden att kunna förverkliga sitt förslag på tjänster, dels om verksamheten beräknas kunna upprätthållas under hela tillståndsperioden, dels sökandens eventuella förslag på hur hushållens tillgång till mottagningsutrustning främjas, dels om sökanden vid sin kontakt med programföretag har behandlat dessa lika. Prövningens mål är ytterst att säkra att utvecklingen av digital-TV – distribuerad på annat sätt än via satellit – gynnas.

Ett tillstånd till en multiplexoperatör får förenas med särskilda villkor (section 12 och 13 Broadcasting Act 1996 samt section 242 Communications Act 2003). Villkoren kan avse t.ex. att operatörens åtaganden gällande innehållet fullgörs, att operatören inte diskriminerar något programföretag, att den tekniska kvaliteten på sändningarna skall vara hög och att operatören skall betala en licensavgift beräknad på inkomsterna från verksamheten.

En multiplexoperatör som förfogar över ett frekvensutrymme och som har rätt att välja vilka tjänster som skall distribueras där får endast distribuera programtjänster och andra tjänster på detta utrymme som antingen tillhandahålls av BBC eller som har tillstånd att sända enligt Broadcasting Act 1996. Detta krav gäller dock inte för en tjänst som tillhandahålls av ett programföretag som är etablerat i annan EES-stat och som får sända enligt det landets lag.

Ett tillstånd till en multiplexoperatör är gällande under tolv år (section 16 (1) Broadcasting Act 1996). Efter åtta år kan operatören ansöka om förnyelse av tillståndet.

Vid vissa särskilda förhållanden kan ett multiplexoperatörstillstånd återkallas av Ofcom. Det kan t.ex. ske om ett villkor om operatörens ägarstruktur överträds. Överträder operatören villkor eller andra regler för sändningstillståndet är reaktionerna annars att

operatören kan åläggas att betala en avgift eller få tillståndstiden reducerad med högst två år.

5.6. Spanien

Spanien var det tredje europeiska landet att erbjuda marksänd digital-TV och sändningarna inleddes 2000. Elva frekvenskanaler finns avsatta, varav fyra för nationella sändningar och resten för regionala och lokala sändningar.

Av det utrymme som reserverats för nationella sändningar erbjöds tre och en halv frekvenskanal till en kommersiell operatör som skulle erbjuda betal-TV. Endast en intresserad operatör fanns; Queiro TV. Detta företag fick tillståndet att förfoga över sändningsutrymmet och hade en frihet att själv sätta ihop det programutbud som skulle erbjudas konsumenterna. Modellen påminner om den som introducerades i Storbritannien. Queiro TV inledde sändningarna i maj 2000 med 14 programtjänster. Sändningarna täckte vid starten ungefär hälften av befolkningen och i december 2000 ungefär 80 procent. Företaget misslyckades dock i att få lönsamhet i sin verksamhet och drabbades av stora ekonomiska problem. I maj 2002 avbröt Queiro TV de nationella sändningarna. De spanska myndigheterna har såvitt utredningen känner till ännu inte avgjort hur sändningsutrymmet skall användas.

I april 2002 startade sändningarna i en nationell frekvenskanal av de fem programtjänster som sänds i det analoga nätet. Täckningsgraden är ungefär 80 procent av befolkningen. I juni 2002 startade de nationella programföretagen Veo TV och Net TV sändningarna i en halv frekvenskanal.

Regionala sändningar sker i Madrid sedan 2001. I övrigt är regionala sändningar under planering.

Enligt uppgifter från EBU (ovan nämnda rapport) var 150 000 hushåll anslutna till det digitala marknätet 2001 medan penetrationen vid halvårsskiftet 2003 sjunkit till 130 000 hushåll, vilket motsvarar 1,1 procent av hushållen.

De spanska myndigheterna planerar nu för en ny start av digitala marksändningar. När de digitala marksändningarna inleddes 2000 var det planerat att de analoga sändningarna skulle vara avvecklade 2012. Beslut har nu tagits att tidigarelägga detta och avvecklingen kommer att ske under åren 2007–2009.

5.7. Frankrike

5.7.1. Digitaliseringen av marknätet

Frankrike har genomfört testsändningar sedan 1998 och står nu inför att påbörja reguljära digitala marksändningar. De reguljära sändningarna kommer att inledas tidigast i slutet av 2004. Det var först planerat att de reguljära sändningarna skulle starta i slutet av 2002 men startdatumet har flyttats fram. För närvarande har sex frekvenskanaler reserverats för digitala sändningar. Av de sex frekvenskanalerna har två reserverats för public service och regionala sändningar. Övriga fyra frekvenskanaler har fördelats mellan kommersiella programföretag. Tre kommersiella programföretag, TF1, M6 och Canal+, har i dag tillstånd att sända i det analoga marknätet. Dessa företag har enligt lag rätt till en samtidig sändning av sina analoga programtjänster digitalt. Dessutom har företagen rätt att under vissa villkor få tillstånd till vardera en annan digital programtjänst.

När sändningarna startar kommer 35–45 procent av befolkningen att nås av sändningarna. Året efter starten skall täckningsgraden vara 50 procent av befolkningen och inom fyra år skall täckningsgraden vara 80 procent.

Det är planerat för en sjunde frekvenskanal som endast kommer att täcka Parisregionen och innehålla lokala programtjänster.

Inget datum har ännu fastställts för när det analoga nätet skall släckas ner.

5.7.2. Tillståndsfrågor

År 2000 antog det franska parlamentet en lag om digitala marksändningar. Myndigheten Conseil Supérieur l’Audiovisuel (CSA) fördelar sändningstillstånden mellan programföretag.

I juli 2001 utlyste CSA tillstånden att sända i de fyra kommersiella frekvenskanalerna. Ansökningstiden gick ut i mars 2002. 66 giltiga ansökningar lämnades in och CSA höll en offentlig utfrågning av varje sökande. Vid urvalsprocessen fäste myndigheten särskilt avseende vid dels att det skulle vara en ekonomisk balans mellan fri-TV och betal-TV, dels den finansieringsplan som en sökande lämnat, dels åtaganden från den sökande angående sändningar med europeiskt och franskt ursprung, dels att tjänsterna skulle sändas över samtliga sändare. En ekonomisk analys hade gjorts av bärkraften

för reklamfinansierade sändningar och man hade då funnit att det fanns ett visst utrymme för nya fri-TV-tjänster.

Myndigheten valde i oktober 2002 ut de programtjänster som man ansåg vara bäst lämpade för digitala sändningar, utöver de som TF1, M6 och Canal+ hade. Totalt blev det 23 kommersiella programtjänster, varav 8 var okrypterade fri-TV-tjänster och 15 var betal-TV-tjänster. Två av betal-TV-tjänsterna skulle dela på ett frekvensutrymme. CSA gjorde också en preliminär fördelning av programtjänsterna på frekvenskanalerna. Fri- och betal-TV-tjänsterna blandades på de fyra kommersiella frekvenskanalerna. CSA och de utvalda programföretagen påbörjade därefter förhandlingar om villkoren för sändningarna av programtjänsterna.

Under våren 2003 slöts avtalen mellan de kommersiella programföretagen och CSA. Den 10 juni 2003 erhöll de kommersiella programföretagen sina sändningstillstånd. Även public service-företagen tilldelades sina digitala sändningstillstånd vid detta tillfälle.

De programföretag som har samlats på en frekvenskanal har att gemensamt utse sin s.k. multiplexoperatör. Denna operatör måste godkännas av CSA. En multiplexoperatörs roll i Frankrike är en annan än den som multiplexoperatören har i Storbritannien. En multiplexoperatörs uppgift i det franska marknätet är begränsad till att sköta multiplexeringen, dvs. blandningen av de program- och tjänstebärande signalerna i frekvenskanalen, och att avtala med nätoperatören om sändningen. Flera nätoperatörer finns och det är fritt för programföretagen som är organiserade i en frekvenskanal att genom sin multiplexoperatör välja den nätoperatör som skall användas.

Tillståndstiden för programföretag är fem år med rätt till två förlängningar om fem år. Samma tillståndstid gäller för multiplexoperatörer.

Programföretag som erbjuder betal-TV-tjänster är enligt fransk lag ålagda att träffa en överenskommelse om gemensamt åtkomstkontrollsystem.

Den som vill agera som kommersiell operatör och paketera och marknadsföra betal-TV-tjänsterna behöver inget särskilt tillstånd utan skall endast anmäla sig till CSA. Förutsatt att konkurrensreglerna beaktas råder det frihet att etablera sig som kommersiell operatör.

5.8. Tyskland

Övergången från analoga till digitala marksändningar skall ske regionvis i Tyskland. Målet är att analoga sändningar skall ha upphört i samtliga regioner 2010. Med hänsyn till bristen på ledigt frekvensutrymme är det endast möjligt med parallellsändningar i mindre omfattning i samband med övergången. En federal myndighet, die Regulierungsbehörde für Telekommunikation und Post (RegTP), ansvarar för den nationella frekvensplaneringen och tillståndsgivningen till nätoperatörer. Respektive delrepublik ansvarar för tillståndsgivningen till programtjänsterna.

Berlin/Brandenburg är det första området som har digitaliserats. Skälet till att digitaliseringsprocessen startade i detta område är att endast ett fåtal hushåll berördes av en nedsläckning av de analoga marksändningarna, eftersom så många som 90 procent av hushållen där är kabelanslutna. De digitala marksändningarna startade i området i november 2002. Under våren 2003 upphörde den analoga utsändningen av de kommersiella programtjänsterna. Dessa sändes i stället digitalt tillsammans med digitala parallellsändningar av public service. I augusti 2003 upphörde även den analoga utsändningen av public service. De digitala sändningarna sker på sex frekvenskanaler i området. Enbart okrypterad fri-TV sänds och det är programföretagen som förfogar över frekvensutrymmet.

RegTP har i februari 2004 ledigförklarat frekvensutrymme för digitala sändningar i flera delrepubliker. Sändningarna kommer att inledas under våren och hösten 2004 och liksom i Berlin/Brandenburg-området kommer övergångsperioden mellan analog och digital utsändning att bli förhållandevis kort.

5.9. Nederländerna

Ungefär 90 procent av hushållen i Nederländerna tar i dag emot sina TV-sändningar via kabelnätet. Marksänd digital-TV ses som ett alternativ för konsumenterna till kabeldistribution, förutsatt att sändningarna kan tas emot med en enkel inomhusantenn.

Fem frekvenskanaler har avsatts för digitala marksändningar. Regeringen beslöt att en kommersiell operatör skall administrera sändningarna i det digitala marknätet av såväl radio som TV. Därvid gjordes bedömningen att frekvensutrymmet inte var tillräckligt för att utlysa mer än ett tillstånd till en kommersiell operatör. Endast

en sökande fanns till tillståndet, Digitenne. Digitenne utgör ett konsortium av holländska programföretag, en nätoperatör och en operatör inom telekommunikationssektorn. Detta konsortium erhöll tillståndet som innebär en rätt att bedriva verksamheten i 15 år från 2003. Digitenne är skyldigt att efter 7 år betala en licensavgift beräknad på verksamhetens omsättning.

Sändningarna inleddes under våren 2003. Redan 2004 kommer släckningen av det analoga nätet att påbörjas. Det är beräknat att släckningen skall vara avslutad 2007.

Tillstånd till TV-program för sändning i det digitala marknätet föregås inte av något urvalsförfarande, utan den som ansöker om tillstånd meddelas ett sådant förutsatt att vissa villkor är uppfyllda. Ett tillstånd gäller i 15 år. Den kommersielle operatören är skyldig att distribuera de programtjänster som har tillstånd om frekvensutrymmet medger distribution. Har fler programtjänster tillstånd än det finns utrymme att distribuera har operatören en rätt att välja vilka som skall distribueras. Operatören har inte meddelats några tillståndsvillkor som rör det utbud som denne distribuerar. Vissa andra villkor gäller för operatörens verksamhet, bl.a. tekniska villkor. Det krävs att sändningarna skall kunna tas emot med en inomhusantenn.

Digitenne hanterar sålunda samtliga fem frekvenskanaler. Den första frekvenskanalen har reserverats för public service i form av tre nationella programtjänster samt regionala programtjänster. I de övriga fyra frekvenskanalerna får Digitenne distribuera kommersiella TV-program. 20 sådana tjänster distribueras. Även en gemensam elektronisk programguide (EPG) produceras och distribueras av operatören. Digitenne erbjuder betal-TV och samtliga sändningar är krypterade. Även public service ingår således för närvarande i operatörens betal-TV-utbud. När de analoga sändningarna har upphört skall public service-sändningarna dock vara tillgängliga som fri-TV.

För närvarande sker sändningar i de västra delarna av Nederländerna och endast ett fåtal hushåll har än så länge gått över till marksänd digital-TV. Under första halvåret 2004 kommer nätet att byggas ut till att omfatta samtliga större städer och det beräknas att befolkningstäckningen då skall bli 50 procent.

6. Överväganden och förslag

6.1. Inledning

Utredningen har enligt direktiven att överväga Digital-TV-kommitténs förslag att en extern aktör, ett fristående operatörsföretag, får tillstånd att förfoga över en del av den totala överföringskapaciteten i det digitala marknätet och att tillståndsgivning för marksänd digital-TV i framtiden bör delegeras till en myndighet. För att kunna ta ställning i dessa frågor krävs överväganden också angående vilken verksamhet – programföretagens och/eller operatörsföretagens – som skall underkastas tillståndsplikt, kriterier och riktlinjer för tillståndsgivningen samt hur tillstånden bör utformas i fråga om villkor och tidsbegränsning. Vilka ställningstaganden som skall göras i dessa frågor är vidare beroende av i vilken mån marksända TVsändningar kommer att omfattas av svensk jurisdiktion.

Vi behandlar i nästföljande avsnitt frågan om ett fristående operatörsföretag och till detta knutna tillståndsfrågor. I det därefter följande avsnittet redovisar vi våra överväganden angående övriga tillståndsfrågor. Avslutningsvis behandlar vi tillsynsfrågor. Förutom att vi i det avsnittet redovisar våra överväganden föranledda av förslagen beträffande operatörsföretag och tillståndsfrågor diskuterar vi även tillsynsverksamhet i allmänhet inom området för radio och TV.

6.2. Ett fristående operatörsföretag

6.2.1. Några utgångspunkter

Hur man skall se på frågan om ett fristående operatörsföretag är självklart beroende av vilken utbyggnad det digitala marknätet kommer att få och förhållandet i kapacitetsutnyttjande mellan fri-TV och betal-TV. Också den tekniska utvecklingen, särskilt kom-

primeringen av information, spelar en betydande roll, eftersom det påverkar antalet program som kan sändas samtidigt i en frekvenskanal. Det skall redan här framhållas att vi ser det som självklart att public service och vissa andra fri-TV-tjänster ges egna sändningstillstånd med rätt för programföretagen att fritt utnyttja ett visst sändningsutrymme. Med fri-TV avser vi TV-program som skall kunna tas emot utan krav på särskild betalning utöver TV-avgift. Vi återkommer till detta i avsnitt 6.3.2.4.

De kommersiella förutsättningarna för ett fristående operatörskap är direkt avhängigt att utbudet av betal-TV blir tillräckligt stort. I Storbritannien sänds, som tidigare nämnts, för närvarande endast okrypterad TV i det digitala marknätet. Vår bedömning är att det är föga troligt att det skall ske en liknande utveckling i Sverige, dvs. att skulle finnas enbart fri-TV i marknätet. De kommersiella programföretagen finansierar sin verksamhet genom intäkter från annonser, sponsring, distribution och abonnemang. Den svenska TV-marknaden består av ungefär 4,1 miljoner TV-hushåll. Även om ett hushåll kan ha fler än en TV-apparat torde befolkningsunderlaget därmed inte vara tillräckligt för att kunna finansiera ett stort antal programtjänster enbart genom annonsintäkter. Det finns därför skäl att tro att marknätet även framöver kommer att innehålla såväl fri-TV som betal-TV-tjänster.

Som har redogjorts för i det föregående har riksdagen ännu inte tagit ställning till utbyggnaden av marknätet. Inte heller går det att i dag göra några säkra uttalanden om hur stor kapacitet som kommer av avsättas för betal-TV eller hur många programtjänster som kommer att kunna sändas inom ett givet frekvensutrymme. Vi har emellertid valt att i våra överväganden utgå från att ett fullt utbyggt digitalt marknät kommer att omfatta åtminstone sex frekvenskanaler (multiplexer) och att minst fyra av dessa kommer att stå öppna för betal-TV och därmed kunna omfattas av ett fristående operatörsföretags verksamhet. Det skulle utifrån dagens teknik och krav på sändningskvalitet möjliggöra samtidig sändning av i storleksordningen 25 programtjänster, som är betal-TV.

6.2.2. Tre typer av operatörsföretag

Med flera sändande programföretag i det digitala marknätet har såväl programföretagen som hushållen intresse av att det sker en samordning av tillämpningsprogram (API), system för villkorad tillgång

(CAS), hantering av programkort inbegripet auktorisation m.m. av dessa, paketering av program och andra tjänster, fakturering av avgiftsbelagda program och andra tjänster, tillgången till en gemensam elektronisk programguide (EPG) och liknande. Samordningen av dessa gemensamma frågor kan vara en uppgift för ett kommersiellt operatörsföretag. Ett sådant operatörsföretag skulle ha ungefär samma funktion och roll som Boxer TV-Access AB (Boxer) har i dag. Verksamheten kan finansieras genom försäljning av programpaket och avgifter från konsumenterna för programkort och administration. Vi har valt att kalla en sådan aktör för SMS-operatör. Med SMS (Subscriber Management System) avses ett system för hantering av betal-TV-abonnemang. I sammanhanget bör klargöras att om SMS-operatören ansvarar för auktorisationen och all annan signalering förknippad med systemet för villkorad tillgång bedriver den även verksamhet som operatör för SAS (Subscriber Authorization System). Boxer är i dag såväl SMS-operatör som SAS-operatör. Skälet till att vi valt beteckningen SMS-operatör är att verksamhetens kärna i denna vår första typ av operatörsföretag är att tillhandahålla programkort och betal-TV-abonnemang till konsumenterna. Att SMS-operatören även bedriver verksamhet som SAS-operatör är fullt möjligt men inte nödvändigt.

Ett operatörsföretags uppgifter kan i och för sig stanna vid en samordningsfunktion. Digital-TV-kommitténs förslag om ett fristående operatörsföretag går emellertid längre och innebär att en extern aktör får tillstånd att förfoga över en del av den totala överföringskapaciteten i det digitala marknätet. Denna typ av aktör benämns fortsättningsvis multiplexoperatör.

Det är också möjligt att kombinera dessa två typer av operatörskap, på så sätt att en multiplexoperatör även är SMS-operatör (och SAS-operatör). Både denna och andra frågor sammanhänger i viss mån med om det bör finnas endast en operatör eller flera konkurrerande verksamheter i marknätet. Vi har också funnit anledning att särskilt ta upp frågan om det utöver nu nämnda operatörsföretag bör finnas ett självständigt subjekt som ansvarar för det samordningsbehov av mer teknisk natur som föreligger mellan dels fri-TVsändningar och operatörens betal-TV-sändningar, dels, i förekommande fall, mellan flera fristående operatörsföretags sändningar. Vi har valt att kalla ett sådant organ för tekniskt operatörsföretag. Ett sådant företag skulle i sistnämnda fall fungera som SAS-operatör.

Vilken roll och funktion ett operatörsföretag skall ges för att åstadkomma det för hushållen och programföretagen bästa utnyttjan-

det av marknätets sändningsutrymme och för att tillgodose intresset av största möjliga yttrandefrihet, informationsfrihet och mångfald är inte utan vidare givet. Det finns ett antal faktorer som måste beaktas vid valet av modell. Det gäller såväl förhållandet mellan å ena sidan ett operatörsföretag och å andra sidan programföretag och hushåll som fördelning av sändningsutrymme samt tillstånds- och tillsynsverksamhet. I det följande redovisas våra överväganden i dessa och därmed sammanhängande frågor. Utredningens slutsatser och ställningstaganden presenteras i nästa avsnitt.

SMS-operatör

Enligt denna modell inskränks operatörsföretagets uppgifter till att i huvudsak erbjuda konsumenterna programpaket av krypterade programtjänster i marknätet och samordna de gemensamma funktionerna och tjänsterna för de programföretag vars sändningar ingår i operatörens utbud. Eventuellt kan en del av sistnämnda funktioner i stället handhas av ett särskilt tekniskt operatörsföretag (se nedan). Det är de enskilda programföretagen som erhåller tillstånd att sända i det digitala marknätet. Programföretaget förfogar över ett visst sändningsutrymme i enlighet med vad som anges i tillståndet och avgör självständigt hur programmen skall fördelas över sändningstiden. Det är dock även möjligt att låta programföretagens tillstånd endast ange en rätt att sända inom ett visst frekvensutrymme och låta den närmare fördelningen av sändningstid bero på avtal med operatören. Programföretagen får avtala med nätoperatören om rätt att utnyttja nätkapacitet, men det är också tänkbart att programföretagen uppdrar åt operatörsföretaget att sluta sådana avtal. Ansvaret för multiplexeringen kan läggas på nätoperatören eller SMS-operatören. I tillstånden för programföretagen kan införas bl.a. villkor beträffande teknisk kvalitet på sändningarna.

Det är möjligt att välja mellan att låta operatörsföretagets verksamhet vara tillståndspliktig eller tillståndsfri.

Om verksamheten görs tillståndspliktig, kan det i villkoren för tillståndet anges bl.a. vad abonnentavgifterna får avse och föreskrivas en skyldighet för företaget att på skäliga och icke-diskriminerande villkor paketera krypterade programtjänster och administrera de gemensamma funktionerna åt programföretag som erhållit sändningstillstånd. Ett samverkansavtal mellan nätoperatören, operatörsföretaget och programföretagen kan göras till tillståndsvillkor.

I en tillståndsfri situation kommer marknaden att vara helt öppen för företag som vill agera som operatörsföretag. Det kommer att råda full frihet för ett operatörsföretag att knyta programföretag till sig. I sådant fall kan statlig insyn i verksamheten ordnas genom en särskild tillsynsverksamhet.

Multiplexoperatör

Detta alternativ – som i stort motsvarar den modell som tillämpas i Storbritannien – innebär att operatörsföretaget ges rätt att förfoga över sändningsutrymme som inte har tilldelats public service och andra programtjänster med garanterat sändningsutrymme. Tillståndet kan innehålla bl.a. villkor beträffande teknisk kvalitet på sändningarna och likabehandling av programföretag. Även operatörsföretagets utbud kan regleras genom tillståndsvillkoren. Det vilar på operatörsföretaget att avtala med en nätoperatör om rätt att utnyttja nätkapacitet. Operatörsföretaget eller nätoperatören kan ansvara för multiplexeringen.

Med ett system där operatören tilldelas sändningsutrymme – sändningstillstånd i marknätet – är det inte självklart att det måste ställas krav på sändningstillstånd även för de programtjänster som ingår i operatörens utbud. Det kan i stället överlämnas åt operatörsföretaget att helt på egen hand avgöra vilka program och med dessa sammanhängande tjänster som skall ingå i utbudet. Härigenom blir det lättare för operatörsföretaget att utnyttja hela sändningsutrymmet eftersom det inte är beroende av ett särskilt tillståndsförfarande när nya programföretag tas med. Tillståndet till operatörsföretaget kan dock, som nämnts, innehålla villkor om t.ex. mångfald i utbudet, teknisk kvalitet på sändningarna och likabehandling av programföretag. Det kan också övervägas att genom tillståndsvillkor föreskriva skyldighet för operatörsföretaget att i avtal med programföretagen reglera vissa rättigheter och skyldigheter för programföretagen.

Väljer man å andra sidan att behålla en tillståndsplikt även för programföretagen kan denna utformas på olika sätt. Ett är att tillstånden för programföretagen görs beroende av att de har ett avtal med operatörsföretaget. Sändningstillstånden bör dock inte ge programföretaget rätt att fritt förfoga över ett visst begränsat frekvensutrymme. Tvärtom är det operatörsföretaget som skall ansvara för fördelningen av den totala sändningstiden inom en eller flera

frekvenskanaler (multiplexer). Ett sändningstillstånd till programföretaget behöver därför inte föregås av samma prövning som av programtjänster med garanterat sändningsutrymme och sändningstillståndet kan ges en enklare utformning.

En annan variant är att programföretagen inte behöver ha ingått något avtal med den kommersielle operatören innan programföretaget ansöker om sändningstillstånd. Ett tillstånd till ett programföretag att sända i marknätet innebär då inte att det finns en ovillkorlig rättighet för programföretaget att sända, utan detta är beroende av att programföretaget träffar ett avtal med ett operatörsföretag. Sändningstillstånd kan då utfärdas för fler programtjänster än som ryms inom den del av marknätet som upplåts för betal-TV. Operatörsföretaget kan mer eller mindre fritt avgöra vilka programtjänster, bland alla dem som har tillstånd, som företaget vill ta med i sitt utbud.

Ytterligare ett alternativ är att operatörsföretaget fritt kan bestämma vilka program som man önskar erbjuda kunderna, men att sändning kräver att berörda programtjänster får ett godkännande från behörig myndighet utifrån vissa i lag angivna kriterier.

På samma sätt som gäller för en SMS-operatör kan en multiplexoperatör ansvara för gemensamma funktioner och tjänster så som teknisk standard, elektronisk programguide, SAS, kundhantering och liknande, såvitt gäller i dennes utbud ingående programtjänster. Genom samverkan med programföretag med egna sändningstillstånd kan operatörsföretaget även ansvara för vissa gemensamma funktioner hos dessa programtjänster, t.ex. genom att handha en för hela marknätet gemensam elektronisk programguide. Finns det flera multiplexoperatörer krävs någon form av teknisk samordning även av deras sändningar.

Ett särskilt tekniskt operatörsföretag

Av de för programföretagen gemensamma funktionerna och tjänsterna i det digitala marknätet är en del gemensamma för såväl de programföretag som sänder okrypterat som de som sänder krypterat medan andra endast berör programföretag som sänder krypterat. Frågor som berör samtliga sändningar är sammanföringen av de programbärande signalerna i en frekvenskanal (multiplexering), den gemensamma elektroniska programguiden och sådana som rör tekniska standarder som inte har avgjorts genom särskild reglering.

De ovan beskrivna modellerna kan varieras på det sättet att det utses en särskild operatör, en s.k. teknisk operatör, som hanterar dessa gemensamma funktioner och tjänster i stället för det kommersiella operatörsföretaget. Denne tekniske operatör kan vara t.ex. en myndighet, ett statligt helägt bolag eller en kooperation av de sändande programföretagen/multiplexoperatörerna, som drivs utan vinstintresse.

Väljs en modell där det är möjligt med flera kommersiella operatörsföretag liksom om det förekommer krypterade fri-TV-sändningar kan det även finnas skäl att utöka den tekniske operatörens uppgifter till att omfatta vissa frågor som endast berör de programföretag som sänder krypterat. Samordningen kan gälla system för villkorad tillgång, driften av detta och hantering av kort och kunder i övrigt. Ur ett konsumentperspektiv framstår det nämligen som angeläget att frågan om system för villkorad tillgång samordnas i marknätet och att inlåsningseffekter undviks. Det är från användarsynpunkt också en fördel om de krypterade tjänsterna från samtliga aktörer kan läggas på ett kort. Ett alternativ till detta är att konsumentutrustningen kan hantera olika system för villkorad tillgång, s.k. simulcrypt. Vi återkommer längre fram till dessa frågor.

6.2.3. Utredningens ställningstaganden och förslag

Val av operatörsmodell

Vårt förslag: Vi föreslår att ett operatörsföretag ges rätt att förfoga över den del av sändningsutrymmet i det digitala marknätet som inte tilldelas public service-programtjänster och andra programtjänster som det allmänna vill garantera sändningsutrymme. Operatörsföretaget får upplåta sändningsutrymme till programföretag samt tillhandahålla TV-program och andra tjänster till allmänheten mot betalning.

De ovan beskrivna olika modellerna för ett operatörsföretags roll och funktion i det digitala marknätet innebär olika följdverkningar, beroende på om man ser saken från hushållens, programföretagens eller statens sida. Utgångspunkten bör emellertid vara att det system skall väljas som bäst värnar om största möjliga yttrandefrihet, informationsfrihet och mångfald, som innebär ett effektivt och ändamålsenligt utnyttjande av det begränsade frekvensutrymmet

och som bäst kan bidra till att det digitala marknätet blir ett konsumentvänligt, konkurrenskraftigt och kostnadseffektivt alternativ på TV-marknaden.

Det digitala marknätet konkurrerar med satellit- och kabelplattformarna. För marknätets utveckling är det viktigt att en kommersiell operatör kan framstå som ett för konsumenterna attraktivt alternativ till de operatörer som verkar inom de andra plattformarna. Marknätet har därvid en särställning i negativ mening genom att sändningsutrymmet är betydligt mer begränsat än vid överföring via satellit eller kabel. Marknätet kommer aldrig att kunna erbjuda TV-konsumenterna ett så stort antal programtjänster som kan erbjudas av en kabel- eller satellit-TV-operatör. Det är i det sammanhanget viktigt att framhålla att marknätet också måste rymma fri-TV-sändningar och att ju fler programtjänster som sänds gratis, desto snävare blir operatörsföretagets utbud och kommersiella verksamhetsbas.

Oberoende av såväl val av huvudmodell för en kommersiell operatör som huruvida det även skall finnas en särskild teknisk operatör är det tänkbart med mer än en operatör i det digitala marknätet. Med flera aktörer ökar konkurrensen. Detta är i allmänhet till fördel för prissättningen och konsumenternas valmöjligheter. Om konkurrens mellan kommersiella operatörsföretag kan bidra till att fler TV-konsumenter ansluter sig och till att det digitala marknätet således ökar sin andel av den totala TV-marknaden påverkar detta dessutom programföretagen positivt. De programföretag som erbjuder krypterade tjänster får fler abonnenter och därmed bättre förutsättningar till ökade intäkter genom t.ex. reklam. Detsamma gäller kommersiella fri-TV-kanaler.

För att konkurrens skall kunna leda till fördelar krävs emellertid att marknätet bedöms ha kommersiell bärkraft för mer än en aktör. Det bör också anmärkas att konkurrens på en och samma plattform kan ge oönskade konsekvenser i form av överlappningar i programutbudet, vilket kan leda till att konsumenter för att erhålla vissa programtjänster måste betala två eller flera gånger för andra program som ingår i olika operatörers basutbud. Så är t.ex. situationen när det gäller satellitmottagning, där det finns två huvudsakliga konkurrenter, som utöver egna unika programtjänster erbjuder konsumenterna ett i stort sett likartat basutbud. Är alla operatörer i marknätet skyldiga att tillhandahålla samtliga programtjänster kan visserligen risken för överlappningar synas elimineras. I praktiken

kan dock effekten bli densamma genom det sätt på vilket programtjänster paketeras.

Erfarenheten visar att det med hänsyn till konkurrensen mellan olika plattformar, särskilt mellan marknät och satellitmottagning, kan antas bli nödvändigt för en kommersiell operatör att inledningsvis subventionera konsumenternas investeringar i nödvändig teknisk utrustning och att betala provision till detaljhandeln för förmedling av abonnemang. Det medför att konsumenten sällan är lönsam i inledningsskedet av avtalsrelationen. Med endast en kommersiell operatör i marknätet kan denne se en långsiktighet i avtalet med konsumenten och vara beredd att stå för den initiala kostnaden. Risken finns visserligen att konsumenterna byter mellan plattformarna, men ett sådant byte är – förutsatt att konsumenten inte redan har tillgång till annan utrustning – än så länge förknippat med investering i helt annan mottagarutrustning. Detta har en avhållande effekt på benägenheten att byta mellan plattformarna.

Vid konkurrens mellan kommersiella operatörsföretag inom marknätet öppnas möjlighet för en helt annan rörlighet för konsumenterna, i vart fall om man har som utgångspunkt att samtliga sändningar i marknätet skall ske med samma tekniska standard. Varje operatör måste då hitta ett sätt att säkra kostnaderna för investeringen i sina abonnenter. En tänkbar effekt av konkurrens mellan kommersiella operatörsföretag kan då bli förhållandevis långa bindningstider i avtalen med hushållen. Ett annat alternativ kan vara en högre inledande kostnad för konsumenten. I sammanhanget skall dock framhållas att möjligheten att byta mellan och inom plattformar i och för sig är eftersträvansvärt eftersom konsumenterna då på ett enkelt sätt kan välja mellan olika leverantörer.

En annan fråga av stor ekonomisk betydelse är utbyggnaden av det digitala marknätet till så hög täckningsgrad som möjligt. Det faller sig naturligt att intresset av att medverka vid investeringar i infrastrukturen minskar om det inte är förenligt med någon fördel vid utnyttjandet av nätet. Risken att andra åker ”snålskjuts” har en hämmande effekt på investeringsviljan.

Det finns mot bakgrund av det nu sagda anledning att närmare belysa villkoren för och konsekvenserna av konkurrens i marknätet, beroende på vilken typ av operatörskap som kan komma i fråga.

En operatör som har möjlighet att paketera samtliga krypterade betal-TV-tjänster i det digitala marknätet bör ha goda förutsättningar att erbjuda ett i förhållande till operatörer på andra plattformar konkurrensdugligt programutbud. Att flera kommersiella

operatörsföretag paketerar, marknadsför och säljer samma krypterade programtjänster behöver inte innebära några nackdelar, så länge ett dubbelt ianspråktagande av sändningsutrymme undviks. Tvärtom kan det leda till fördelar för konsumenterna att flera operatörer tvingas konkurrera om kunderna genom paketering av utbud, pris och servicenivå. Risken att ett operatörsföretag skaffar sig ensamrätt till hanteringen av vissa programföretag kan undvikas genom särskilda tillståndsvillkor för såväl programföretagen som operatörsföretagen. Med flera kommersiella operatörsföretag uppnås konkurrens såväl inom plattformen som i förhållande till övriga plattformar.

En annan effekt av att mer än en kommersiell aktör tillåts operera i marknätet är emellertid att kundstocken späds ut på flera. Därmed kan det finnas en risk för att operatörerna var för sig inte får den styrka som krävs för att marknätet skall kunna utvecklas och hävda sig mot övriga plattformar. I dag har Boxer ungefär 200 000 abonnenter. Den grupp av TV-hushåll som är kommersiellt mest intressant för samtliga plattformar när det gäller att knyta nya kunder till sig är sannolikt den som i dag endast har tillgång till de analoga marksändningarna. Vid marknätets digitalisering har dessa – i den mån de inte är kabelanslutna – att välja ett annat mottagningssätt. Enligt en mätning som företaget Mediamätning i Skandinavien MMS AB har genomfört hade 26,5 procent av befolkningen endast tillgång till SVT1, SVT2 och TV4 under hösten 2003 (MMS Basundersökning 2003:2). En del av hushållen som i dag endast tar emot de analoga marksändningarna kan förväntas nöja sig med de okrypterade sändningar de får tillgång till genom att skaffa en avkodare. Andra kan däremot komma att vilja ha ett större utbud. Hur många potentiella nya betal-TV-konsumenter som finns är dock svårt att uppskatta. Intresset beror givetvis på vilket utbud som kommer att finnas och hur stort utrymme fri-TV ges.

Modellen med den externa aktören som SMS-operatör bygger på att samtliga programföretag får egna sändningstillstånd där de i huvudsak själva förfogar över tilldelat sändningsutrymme, angivet i form av viss överföringskapacitet i en bestämd frekvenskanal. Det finns enligt utredningens bedömning i sådant fall kommersiellt utrymme för flera konkurrerande operatörer att bedriva verksamhet, förutsatt att varje operatör har möjlighet att erbjuda konsumenterna samtliga programtjänster som har tillstånd att sända betal-TV. En sådan konkurrens mellan flera operatörer kan leda till bl.a. prismässiga fördelar för konsumenterna. Varierande alternativa

utbud av programpaket beträffande såväl innehåll som antal programtjänster kan antas locka fler potentiella kunder än om det finns endast en operatör.

Valfriheten för konsumenterna kommer följaktligen att öka med mer än en kommersiell operatör i marknätet. I ett attraktivt marknät bör en operatör kunna se en betydande andel av de konsumenter som i dag endast har analog mottagning som möjliga kunder. Vidare har marknätet i konkurrensen med kabel- och satellitplattformarna goda förutsättningar att attrahera en del av de betal-TVkonsumenter som i dag har annat mottagningssätt. En särskilt intressant grupp bör de konsumenter vara som är satellit- eller kabelanslutna, men som vill ha visst betal-TV-utbud i mottagare som inte är hushållets primära. Vi har utifrån dessa överväganden svårt att se att det digitala marknätet skulle sakna bärkraft för mer än en kommersiell operatör eller att konkurrens annars skulle vara olämpligt, om modellen med SMS-operatör väljs.

Det skall emellertid också anmärkas att ett system med flera operatörer som erbjuder delvis olika programtjänster i sitt utbud inte bara kan leda till vinster för konsumenterna. Det finns också nackdelar förbundna med en sådan modell. En olägenhet är att hushållen måste teckna avtal med flera operatörer, om man inte är fullt ut tillfredsställd med en operatörs utbud. Konsumenten kan då tvingas få betala dubbelt för programtjänster som förekommer i mer än ett paket. Det finns också en risk för att den enskilde får svårt att överblicka utbudet och göra ett kvalitets- och prismässigt riktigt val.

För att ett system med flera konkurrerande operatörer i marknätet skall ge de effekter som nu beskrivits krävs, som nämnts, att operatörerna har möjlighet att erbjuda ett brett utbud av programtjänster. Modellen med en multiplexoperatör bygger på att det är operatören, inte programföretagen, som tilldelas ett bestämt sändningsutrymme att distribuera TV-sändningar inom. Med flera multiplexoperatörer måste utrymmet för krypterade sändningar delas upp mellan dem.

Utredningen har tidigare antagit att det sändningsutrymme som kommer att upplåtas för betal-TV, utifrån dagens tekniska förutsättningar, kan beräknas ge plats för samtidig sändning av i storleksordningen 25 programtjänster. Sannolikt måste en operatör för att locka kunder till sig i den utsträckning som krävs för att få en vinstgivande verksamhet kunna erbjuda ett visst antal programtjänster som attraherar den breda publiken. Att låta flera operatörer använda sändningsutrymme för distribution av samma programtjänst

står i direkt strid med intresset om ett effektivt utnyttjande av frekvensutrymmet. En modell med konkurrerande multiplexoperatör måste därför utgå från att varje operatör erbjuder ett för denne i förhållande till andra operatörer i marknätet unikt utbud. Man kan under sådana förhållanden inte bortse från ett scenario som innebär att en operatör lyckas träffa avtal med programtjänster som attraherar en större publik, medan andra operatörer tvingas nöja sig med ett smalare utbud. En sådan utveckling skulle kunna innebära risker för en ekonomisk utslagning av operatörer, med åtföljande behov av omprövning av tillståndsfrågor under löpande tillståndstid. Erfarenheterna från Storbritannien visar att denna risk är i högsta grad realistisk. Om å andra sidan attraktiva programtjänster fördelas på flera operatörer kommer många konsumenter att behöva träffa avtal med mer än en operatör. Detta försämrar konsumenternas ställning och därigenom också konkurrensläget för operatörer i marknätet i förhållande till utbudet på andra plattformar, där konsumenterna kan få motsvarande utbud från en operatör.

Utredningen gör mot denna bakgrund bedömningen att det, om modellen med den externa aktören som multiplexoperatör väljs, blir svårt att få ekonomisk bärkraft för mer än en operatör. Den kommersiella basen för verksamheten blir för snäv. Om det emellertid skulle visa sig finnas marknadsmässiga förutsättningar för operatörsverksamhet som begränsas till s.k. nischkanaler och det i framtiden blir möjligt med samtidig sändning av ett väsentligt större antal programtjänster som betal-TV i marknätet än vad vi har utgått ifrån, kan det finnas skäl att omvärdera ställningstagandet.

De skäl som här har tagits upp mot ett system med flera multiplexoperatörer talar också med avsevärd styrka mot en modell med såväl en multiplexoperatör som flera SMS-operatörer. Enligt utredningens mening skulle det i ett sådant system saknas kommersiella förutsättningar att bedriva verksamhet som multiplexoperatör. Tvärtom framstår det enligt utredningen som helt nödvändigt att en multiplexoperatör ensam skall svara för hanteringen av betal-TV-abonnemang för de tjänster som distribueras inom operatörens sändningsutrymme.

Konkurrenshänsyn är endast en av flera faktorer att beakta vid valet mellan de två olika formerna av operatörskap. Hänsyn måste också tas till följande.

Det är från konsumentsynpunkt av väsentlig betydelse att det i det digitala marknätet finns endast ett system för villkorad tillgång. Tillåts mer än ett system kommer den redan begränsade marknaden

att delas upp i flera mindre delmarknader där konsumenterna riskerar att låsas in i de olika systemen. För konsumenterna är det därför bäst om samtliga programtjänster som utgör betal-TV finns placerade på samma kort. Även andra standardfrågor måste lösas gemensamt så att inlåsningseffekter undviks. En lösning av standardfrågorna är en förutsättning för ett attraktivt och väl fungerande digitalt marknät. Det faller sig naturligt att det är lättare att nå överenskommelser om en teknisk samordning om antalet parter är få. Utredningen ser dock inte att det bör möta några större hinder att åstadkomma en nödvändig teknisk enhetlighet även med flera operatörer verksamma i marknätet.

Genom att överlåta åt en multiplexoperatör att mer eller mindre fritt disponera över en eller flera frekvenskanaler ges bättre förutsättningar för ett mer effektivt utnyttjande av sändningsutrymmet än enligt modellen med en SMS-operatör. Särskilt flexibelt blir systemet om multiplexoperatören inte är beroende av ett tillståndsförfarande eller myndighetsgodkännande när programtjänster skall tas ur eller tillföras utbudet. Är den externa aktören enbart SMSoperatör, måste frågan om hur ett ökat respektive minskat behov av sändningsutrymme skall hanteras regleras i tillståndsvillkoren för programföretagen för att det totala sändningsutrymmet skall kunna hanteras på ett effektivt sätt.

För programföretag som inte har självständiga sändningstillstånd innebär systemet med en multiplexoperatör en svagare ställning i förhållande till operatörsföretaget än om denne endast är SMSoperatör. I det förra fallet är programföretagen för att nå ut med sina sändningar beroende av att få teckna avtal med operatörsföretaget och har programföretagen inte möjlighet att fritt välja sina sändningstider. Det är emellertid fullt möjligt att de avtal som träffas mellan operatören och programföretagen kommer att ge programföretagen en lika trygg ställning som ett tidsbegränsat eget sändningstillstånd. Det skall också framhållas att ett eget sändningstillstånd för programföretaget inte i sig innebär att programföretaget är garanterad en viss plats eller prissättning i SMS-operatörens utbud.

En annan viktig fråga är i vilken mån staten skall ha en bestämmanderätt motsvarande den som finns i dag över vilka programföretag som skall få sända i det digitala marknätet.

Modellen med en extern aktör som SMS-operatör öppnar för en detaljstyrning av programutbudet genom att staten har att avgöra hur stor del av överföringskapaciteten i en frekvenskanal som varje

programföretag skall ha. Också systemet med en multiplexoperatör kan dock innehålla krav på tillstånd för programtjänster som ingår i operatörens utbud. Staten kan därmed behålla sitt inflytande över vilka programföretag som får sända i det digitala marknätet och ange villkor för sändningsrätten. Den faktiska beslutanderätten över programutbudet är dock överflyttad till multiplexoperatören. I praktiken behöver dock skillnaderna mellan systemen inte bli speciellt stora, särskilt om staten väljer att begränsa tillstånden till ungefär det antalet programtjänster som rent faktiskt ryms inom det givna sändningsutrymmet.

Som framgått tidigare kan emellertid modellen med en multiplexoperatör även utformas enligt det alternativet att statens inflytande över vilken typ av program som skall få sändas i marknätet inskränks på så sätt att det genom villkor vid tillståndsgivningen till operatörsföretaget fastställs ramar för vilket innehåll av program och med dem sammanhängande tjänster operatörens sändningsutrymme får rymma.

Oberoende av om den externa aktören är SMS-operatör eller multiplexoperatör kan staten ges insyn i och utöva tillsyn över den kommersielle operatörens verksamhet. Är verksamheten tillståndspliktig ges utrymme för detaljstyrning genom särskilda tillståndsvillkor angående t.ex. vilka principer operatörsföretaget skall tillämpa i förhållande till såväl hushåll som programföretag. Men också om verksamheten är tillståndsfri kan staten genom särskild reglering utöva tillsyn och få insyn i verksamheten, om än inte av lika långtgående slag.

Sammanfattningsvis kan sägas att det finns flera för- och nackdelar förbundna med såväl ett system där den externa aktören är SMS-operatör som en modell där denne själv förfogar över en multiplex.

Ur konkurrenshänsyn är SMS-operatörskapet att föredra, eftersom det är endast i denna modell som det i nuläget bedöms finnas utrymme för flera operatörer. Konkurrens leder i allmänhet till större mångfald och lägre priser. Emellertid kan förekomsten av flera operatörer också, som beskrivits ovan, försvåra för hushållen att välja utbud och medföra fördyringar genom att man måste betala mer än en gång för samma programtjänster. Risken finns även att s.k. nischkanaler marginaliseras i operatörernas paketerbjudanden och får svårt att nå tillräckligt kundunderlag. Det bör också framhållas att även en ensam multiplexoperatörs verksamhet kommer

att vara konkurrensutsatt, nämligen från operatörer med satellit- och kabelöverföring.

Ser man till behovet av statlig kontroll över programutbudet samt tillsyn över och insyn i operatörens verksamhet framstår skillnaderna mellan de båda modellerna inte som särskilt framträdande. Med en SMS-operatör får dock staten en mer direkt styrning över det totala programutbudet i marknätet genom att sändningstillstånden meddelas programföretagen. Systemet med en multiplexoperatör kan dock utformas på ett sätt som gör skillnaderna tämligen små i praktiken.

Att programföretagen tilldelas egna bestämda sändningsutrymmen kan sägas stå i strid med själva syftet bakom Digital-TVkommitténs förslag om ett fristående operatörsföretag. Tanken med ett sådant system är att effektivisera kapacitetsutnyttjandet i marknätet genom att en extern operatör ges möjlighet att anpassa sändningarna efter tillgängligt utrymme från tid till annan. Det förutsätter att det är operatören som tilldelas sändningsutrymme och ges betydande frihet att bestämma programutbudet utifrån ledig sändningskapacitet.

När det gäller standardiseringsfrågor, och då närmast frågan att säkra konsumenternas valfrihet och tillgänglighet till TV-tjänsterna, finns det klara fördelar med ett begränsat antal operatörer och i än större utsträckning om denne är ensam. Nackdelarna med flera konkurrerande operatörer skall dock inte överdrivas. Även med en ensam multiplexoperatör finns dessutom ett behov av att lösa vissa standardiseringsfrågor, gemensamma för operatörens utbud och fri-TV-sändningarna. Oberoende av operatörskapets utformning kan tekniska samordningsproblem lösas eller minimeras genom att ansvaret för dessa frågor överlåts på en särskild teknisk operatör, på sätt som skisserats ovan.

Valet av operatörskap kan även ha inverkan på utbyggnaden av det digitala marknätet. Sålunda kan det för en multiplexoperatör finnas kommersiella intressen av att medverka till finansieringen av investeringar som krävs för att åstadkomma en högre täckningsgrad beträffande frekvenskanaler som används för betal-TV. Någon motsvarande investeringsvilja kan inte påräknas om modellen med flera SMS-operatörer väljs.

Vid en sammanvägning av de olika hänsyn och intressen som sålunda gör sig gällande anser utredningen att de fördelar som är förbundna med en extern aktör som multiplexoperatör väger tyngst. Vi anser att modellen med en multiplexoperatör kommer att leda

till det mest effektiva och ändamålsenliga utnyttjandet av marknätet till fördel för konsumenterna. Det ger utrymme för största möjliga flexibilitet i programutbudet. Konsumenterna riskerar inte att behöva hamna i en valsituation där man tvingas betala flera gånger för samma tjänster. Erfarenheterna hittills inom det digitala marknätet har inte påvisat några påtagliga nackdelar för konsumenterna med en ensam operatör. Till frågan hur konsumenternas intresse av ett varierande alternativt utbud av programpaket kan tillgodoses återkommer vi i avsnittet om tillståndsfrågor. Enligt utredningens bedömning kan de konkurrensfördelar som utgör det främsta argumentet för att välja ett system med flera SMS-operatörer i stora delar förväntas vinnas redan genom konkurrensen mellan å ena sidan marknätet och å andra sidan kabel- och satellitnäten.

Väljs alternativet med multiplexoperatör ges också bättre förutsättningar för nätoperatören och den kommersielle operatören att ta ett gemensamt ansvar för nödvändiga investeringar i nätet (vi återkommer längre fram till frågan om lämpligheten av gemensamma ägarintressen mellan olika aktörer i marknätet). Att det – i vart fall inledningsvis – endast kommer att finnas en operatör i marknätet gör det dessutom lättare att samordna tekniska frågor inom marknätet i dess helhet.

Utredningen förordar alltså att systemet med en multiplexoperatör väljs. Även om detta alternativ åtminstone till en början ger en multiplexoperatör monopolställning i marknätet är systemet enligt utredningen förenligt med yttrandefrihetsgrundlagen. Grundlagen föreskriver inte någon etableringsfrihet gällande rätten att sända TVprogram på annat sätt än genom tråd (se 3 kap. 2 § första stycket YGL). Detsamma anser vi måste gälla tillstånd att bedriva verksamhet som multiplexoperatör. Inte heller anser vi att denna modell strider mot EG-rätten. Skälen för detta redovisas i avsnitt 6.2.4.

Vi återkommer längre fram till frågan om det vid sidan av en multiplexoperatör bör finnas en särskild teknisk operatör. Innan dess skall vi något närmare utveckla vår syn på en multiplexoperatörs funktion och roll, hur denne bör utses samt hur tillståndet till denne bör utformas. Också frågor rörande operatörens ägarstruktur, operatörens förhållanden till andra aktörer på TV-marknaden och byte av operatör kommer att beröras.

Närmare om operatörsföretaget och dess verksamhet

Vårt förslag: I princip samtliga betal-TV-tjänster skall vara hänvisade till det sändningsutrymme som upplåtits åt ett operatörsföretag. Det skall krävas tillstånd enligt radio-_och_TV-lagen att bedriva verksamhet som operatörsföretag. Antalet tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag får begränsas för att garantera en ändamålsenlig användning av sändningsutrymmet. Operatörsföretaget skall vara skyldigt att tillämpa icke-diskriminerande villkor i sin verksamhet.

Enligt vårt förslag skall multiplexoperatören, dvs. operatörsföretaget, förfoga över ett visst sändningsutrymme och bestämma vilka programtjänster som skall distribueras inom detta utrymme. Operatörsföretaget kommer att fungera som en länk mellan programföretag och TV-konsumenterna. Operatören kommer att sammanföra programtjänster i olika paket samt marknadsföra och sälja utbudet till konsumenterna. Eftersom utredningen, som vi återkommer till längre fram, anser att sändningsverksamheten skall särskiljas från den infrastrukturella överföringen måste operatören upphandla nödvändig nätkapacitet externt.

Det finns i detta sammanhang anledning att ta upp frågan om samtliga betal-TV-tjänster skall omfattas av operatörsföretagets verksamhet eller om det bör vara möjligt för ett programföretag med eget sändningsutrymme att sända betal-TV. Det senare kan aktualiseras antingen på så sätt att ett programföretag som sänder fri-TV även vill sända en programtjänst – t.ex. en film- eller sportkanal – som betal-TV eller genom att ett programföretag vill sända enbart betal-TV utanför operatörsföretagets utbud.

Enligt utredningen talar flera skäl för att betal-TV skall vara förbehållen operatörsföretagets verksamhet. Ett sådant är effektivitetshänsyn. Som utvecklats ovan är ett av de viktigaste ändamålen med att tilldela ett operatörsföretag och inte programföretag eget sändningsutrymme att optimera frekvensanvändningen. Det åstadkoms genom att operatörsföretaget på ett öppet och flexibelt sätt kan fördela det tilldelade sändningsutrymmet mellan programtjänster som ingår i dennes utbud. Att tilldela programföretag egna sändningsutrymmen för betal-TV skulle stå i strid med själva tanken bakom att införa ett operatörsföretag i marknätet av modellen multiplexoperatör.

Ett annat argument som talar i samma riktning är att det med flera självständiga betal-TV-sändande tillståndshavare uppkommer behov av samordning av såväl system för villkorad tillgång som administration av kundtjänster osv. Vi har tidigare framhållit vikten av att sändningar i marknätet får en i tekniskt hänseende kundvänlig utformning. Det är för marknätets konkurrenskraft i förhållande till satellit- och kabelsändningar, som kan erbjuda ett större programutbud, av stor betydelse att konsumenterna endast behöver nyttja ett programkort, faktureras på ett enkelt och överskådligt sätt, har en leverantör/operatör att vända sig till i kundfrågor osv. Att låta ett större antal programföretag på egen hand erbjuda betal-TV skulle närmast kräva att det inrättas även en gemensam SMSoperatör för samtliga betal-TV-tjänster. Vi har tidigare avfärdat en sådan lösning.

Ytterligare ett skäl är rättvisehänsyn. Programföretagen bör behandlas så lika som möjligt. Utredningen har svårt att finna godtagbara skäl för att generellt särbehandla en betal-TV-tjänst framför en annan. Med en sådan ordning skulle svåra urvalsförfaranden och gränsdragningsproblem kunna uppstå.

En situation där det, trots vad som nu anförts mot att låta ett programföretag sända betal-TV utanför operatörsföretagets utbud, skulle kunna finnas särskilda skäl att särbehandla en betal-TV-tjänst är dock när regionala programtjänsters intressen av distribution inte i tillräcklig mån kan tillgodoses inom ramen för operatörsföretagets verksamhet. Det finns ett allmänintresse av att regionala programtjänster får utrymme i marknätet. Dessa programtjänster är sådana att de typiskt sett av mediepolitiska skäl kan ges ett fri-TV-utrymme och därmed säkras en distributionsmöjlighet. Kan verksamheten inte finansieras utan distributionsintäkter hänvisas de dock enligt vad ovan sagts till betal-TV-utrymmet och operatörsföretagets verksamhet. Det kan därvid föreligga en risk att operatören efter kommersiella överväganden väljer att inte ta med en sådan tjänst i utbudet eller paketera den på ett oförmånligt sätt. Situationen bör visserligen först och främst kunna lösas i urvalsförfarandet av ett operatörsföretag där hänsyn tas till åtaganden att distribuera regionala tjänster samt genom att operatören föreskrivs villkor om att distribuera ett visst utbud. För det fall tillståndsmyndigheten bedömer att detta i det enskilda fallet inte är en tillräcklig garanti för en regional programtjänsts verksamhet bör det dock finnas ett visst utrymme för att en programtjänst skall kunna ges tillstånd att sända betal-TV utan att omfattas av operatörs-

företagets utbud. Vi återkommer till detta i avsnittet om tillstånd till programföretag (avsnitt 6.3.2.4).

Sammanfattningsvis anser alltså utredningen att i princip samtliga betal-TV-tjänster för att nå ut med sina sändningar skall vara hänvisade till att träffa avtal med ett operatörsföretag. En möjlighet bör dock finnas att under särskilda förhållanden göra avsteg från denna regel.

Förhållandet mellan operatörsföretaget och de programföretag som skall ingå i dennes utbud kommer, som framgått, att grundas på avtal om villkoren för samarbetet. Vår utgångspunkt är att det bör stå parterna fritt att avtala om de villkor man önskar ha i avtalet, och att detta alltså inte bör bli föremål för reglering i lag. Med endast en kommersiell operatör i det digitala marknätet kan det visserligen finnas en risk för att monopolställningen utnyttjas för att gynna vissa programföretag till nackdel för andra. Den konkurrens om TV-konsumenterna som finns mellan mark-, kabel- och satellitnäten gör dock att det enligt vår bedömning i realiteten kommer att finnas endast ett litet, om något, utrymme för ett operatörsföretag att missbruka sin ställning på detta sätt, om denne vill vara konkurrenskraftig och kunna växa. Trots det anser vi att en särskild bestämmelse bör införas i radio-_och_TV-lagen om att ett operatörsföretag skall tillämpa icke-diskriminerande villkor i sin verksamhet. Skyldigheten bör avse såväl den situationen att det finns ett avtal om distribution mellan operatörsföretaget och programföretaget som den att det förhandlas om en sådan distribution.

Operatörsföretaget skall ha friheten att, med de begränsningar som föreskrivs genom radio-_och_TV-lagen och tillståndsvillkor, utifrån kommersiella överväganden ensam bestämma över sitt utbud. En skyldighet för operatörsföretaget att behandla programföretagen på ett icke-diskriminerande sätt och att verka för en fri och sund konkurrens mellan dem innebär därvid inte att programföretagen behöver erbjudas likadana avtalsvillkor. Olika programtjänsters popularitet och attraktionskraft hos TV-konsumenterna kan variera. Detta kan leda till att regleringen av ersättning mellan operatörsföretag och programföretag för distributionen kan variera, liksom avtalsvillkoren i övrigt, utan att operatörsföretaget för den skull behöver ha missbrukat sin ställning. Givetvis måste operatören vara beredd att redogöra för sina skäl till en olikbehandling av programföretag. Att avgöra om ett programföretag gynnas eller missgynnas av operatörsföretaget i förhållande till andra programföretag utan att det finns en godtagbar grund för det blir ytterst en uppgift för

tillsynsverksamheten på området. Grundläggande för bedömningen är att operatören inte får behandla likartade fall olika, om detta inte är objektivt sett försvarbart. Vi återkommer till frågan i författningskommentaren. Vi återkommer i nästa avsnitt till frågan om vertikal integration mellan operatörsföretag och programföretag.

Vilken längd samarbetet mellan operatörsföretaget och programföretagen bör ha är inte givet. Inget bör hindra att det mellan operatörsföretaget och ett programföretag kan gälla en avtalstid som är kortare än operatörsföretagets tillståndstid och att operatörsföretaget under operatörskapets tillståndslängd kan byta ut programtjänster. Tvärtom kan det finnas starka skäl för en operatör att på sådant sätt tidsbegränsa t.ex. introduktionen av nya kanaler i utbudet, för att bedöma de kommersiella förutsättningarna för ett längre avtalsförhållande. Ytterst blir detta en förhandlingsfråga för parterna. Som vi återkommer till i avsnitt 6.3.2.4 kan det även förekomma att avtalstiden bestäms längre än motsvarande tiden för ett programföretags tillstånd att sända i marknätet.

Också mellan operatörsföretaget och TV-konsumenterna kommer det att råda ett avtalsförhållande. Operatörsföretaget kommer att marknadsföra och erbjuda hushållen olika programpaket. Liksom i dag kommer abonnemangen, tillsammans med lämplig teknisk utrustning, med största sannolikhet att förmedlas av detaljhandeln på uppdrag av operatörsföretaget. Operatören kommer att ansvara för kryptering, teknisk support och ha ett administrativt system för kundhanteringen. Faktureringen av kunderna kommer att göras av operatörsföretaget. Det bör framhållas att den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för operatörsföretaget att tillämpa icke-diskriminerande villkor i sin verksamhet är tillämplig även på operatörsföretagets relation med konsumenterna.

Här bör vidare nämnas att i promemorian Abonnentinflytande i kabel-TV-nät (Ds 2001:52) diskuteras frågan om ett stärkt abonnentinflytande för kabelanslutna hushåll. Promemorian har hittills inte lett till lagstiftning. Utredningen anser det befogat att ifrågasätta om inte konsumenternas ställning gentemot operatören bör stärkas när det gäller den paketering operatören gör av programtjänster. Enligt utredningens mening bör dock frågan om ett ökat abonnentinflytande behandlas i ett sammanhang för samtliga plattformar. Mot bakgrund härav ser vi inte anledning att nu överväga att införa regler om detta enbart för ett operatörsföretag i marknätet. Vid prövning av tillstånd till operatörsföretag kan dock beaktas på vilket sätt som en sökande tänker paketera utbudet, t.ex. om sökanden

åtager sig att erbjuda ett basutbud som konsumenterna helt eller delvis själva kan sätta samman.

Enligt nu gällande regler krävs det för sändning av TV-verksamhet tillstånd dels enligt radio-_och_TV-lagen, dels enligt lagen om elektronisk kommunikation. Tillstånd enligt radio-_och_TV-lagen avser rätten att sända TV-program och meddelas i dag till programföretag. Tillstånd enligt lagen om elektronisk kommunikation avser rätten att använda viss radiosändare och meddelas nätoperatören. Enligt 3 kap. 10 § LEK får ett tillstånd att använda sändare för digital utsändning av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL förenas med rätt att använda radiosändaren för sändning av tjänster som inte utgör program enligt radio- och TVlagen motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet, förutsatt att villkor enligt 3 kap. 2 § 8 RTVL inte uppställts för motsvarande sändningstillstånd och det inte inverkar menligt på konkurrensen. Det kan vara fråga om t.ex. sådana interaktiva tillämpningar som ligger utanför radio- och TV-lagens tillämpningsområde. I sådant fall berörs ett tillstånd till ett operatörsföretag inte av dessa. Det bör dock anmärkas att utredningen i kommande betänkande har att överväga behovet av särskilda regler för interaktiva tjänster som ingår i digitala radio- och TV-sändningar (se Dir. 2003:30).

Vårt förslag till kommersiellt operatörskap i marknätet innebär att operatörsföretaget skall vara föremål för ett tillståndsförfarande enligt radio-_och_TV-lagen när det gäller rätten att bedriva sändningsverksamhet på ett visst frekvensutrymme. Detta är en helt ny ordning jämfört med den som gäller i dag. Utredningen föreslår att det i lagen tas in en bestämmelse om att antalet tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag får begränsas om det är nödvändigt för att garantera en ändamålsenlig användning av sändningsutrymmet.

Radio-_och_TV-lagen saknar bestämmelser angående grunderna för regeringens prövning av tillstånd till programföretag. Av 3 kap. 2 § andra stycket YGL följer emellertid att det allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet. Det anges i motiven till radio-_och_TV-lagen att de bedömningar som regeringen gör är av sådan natur att de knappast kan exakt beskrivas i lagtext, utan sådana som regeringen i politisk ordning ansvarar för inför riksdagen (se prop. 1995/96:160 s. 90). Prövningen är vidare nära

förbunden med frågan om vilka villkor som kan uppställas för ett tillstånd.

I utredningens uppdrag ingår att bedöma om tillståndsgivningen för marksänd digital-TV bör delegeras till en myndighet. Som vi närmare kommer att utveckla längre fram (avsnitt 6.3.3) anser vi att så skall ske beträffande tillstånden till operatörsföretag och andra programföretag än de allmänna public service-företagen. Vi föreslår att tillståndsgivningen delegeras till Radio- och TV-verket. Med en sådan ordning finns det enligt vår bedömning ett behov av att i lag närmare specificera de sakliga grunderna för hur sändningstillstånden skall fördelas jämfört med om regeringen är tillståndsmyndighet.

Våra överväganden beträffande grunderna för tillståndsgivning till programföretag – såväl de som kan ingå i operatörsföretagets utbud som de som skall sända enbart med egna sändningstillstånd – redovisas närmare längre fram liksom de villkor som vi anser att ett sändningstillstånd bör få förenas med. I det följande begränsar vi oss därför till utformningen av regleringen för hur ett operatörsföretag skall utses. Innan dess skall vi dock först särskilt belysa frågan om det finns behov av att ställa särskilda krav på operatörsföretagets ägarförhållanden.

Krav på ägarstruktur m.m.

Utredningens bedömning: Det är inte lämpligt med en ägargemenskap mellan å ena sidan ett operatörsföretag och å andra sidan ett programföretag, en nätoperatör eller en SMS-operatör på annan distributionsplattform. Vid tillståndsgivning bör vidare beaktas det allmänna mediepolitiska målet att stödja mångfald i ägande på massmediemarknaden.

TV-verksamhet i det digitala marknätet förutsätter en samverkan mellan olika aktörer. Operatörsföretag, programföretag och nätoperatör har olika funktioner och roller i den distribution av program och andra tjänster som sker till TV-konsumenterna.

Tendensen på massmediemarknaden är att ägar- och maktkoncentrationerna ökar. Riksdagen har som mål för mediepolitiken angett att politiken skall stödja yttrandefrihet, mångfald och massmediernas oberoende och tillgänglighet samt att den skall motverka skadliga inslag i massmedierna (prop. 2000/01:1, utg.omr. 17, bet. 2000/01:KrU1, rskr. 2000/01:59). I detta sammanhang är uppgiften

att stödja yttrandefriheten och mångfalden av särskilt intresse. Yttrandefriheten säkerställs genom grundlagarna. Uppgiften att värna mångfalden avser såväl utbud som ägande. En mångfald i ägandet gynnar opinionsbildningen, kunskapsspridningen och debatten i samhället.

Det är utredningens mening att en prövning av en ansökan om tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag bör ske utifrån en helhetsbedömning där det bör läggas vikt vid bl.a. det mediepolitiska målet att främja mångfald i ägandet på massmediemarknaden. Ett urvalskriterium bör därför vara sökandens oberoende i förhållande till annan som bedriver verksamhet inom press, radio och TV. Sökandens koppling till andra aktörer på TV-marknaden kan ge upphov till speciella konkurrensproblem. Det är därvid främst förhållandet mellan operatörsföretaget och andra aktörer i det digitala marknätet som påkallar uppmärksamhet. Också ägargemenskap mellan ett operatörsföretag och konkurrerande operatörer på andra plattformar är emellertid av intresse.

På den svenska TV-marknaden finns det ett antal större aktörer/affärsintressen. En del av dessa har koncentrerat sig på ett produktionsled medan andra har intressen i flera led, s.k. vertikal integration. Sådan integration kan även uppstå mellan olika aktörer, som genom samarbetsavtal begränsar konkurrensen.

På uppdrag av regeringen har Konkurrensverket studerat konkurrensen och samarbetet inom TV-området. I rapporten Konkurrens och samarbete inom media, från november 2003, konstaterar verket att med undantag av framförallt staten och Modern Times Group AB:s (MTG) sfär är vertikal integration inom TV-verksamheten generellt sett begränsad (s. 162).

I det digitala marknätet finns i dag en vertikal integration mellan den statligt ägda nätoperatören Teracom AB (Teracom) och den kommersielle operatören Boxer. Sålunda ägs Boxer till 70 procent av Teracom och till 30 procent av SMI Media Invest AB. Tidigare bedrevs verksamheten i Boxer i Teracoms två dotterbolag Boxer och Senda i Sverige AB (Senda). Under en fas när det digitala marknätet startades upp gick TV4 AB (TV4) in som delägare i Senda. Efter starka protester från andra aktörer sålde emellertid TV4 sina aktier i Senda. Därefter har det inte förekommit någon integration mellan den kommersielle operatören i det digitala marknätet och programföretag som sänder i marknätet.

Ser man på satellitsidan är en av de två stora kommersiella operatörerna, Viasat AB (Viasat), som fungerar som marknadsbolag och

distribuerar abonnemang, vertikalt integrerad genom sitt moderbolag MTG med programföretag som finns representerade i Viasats utbud. MTG har för övrigt även intressen i kabelplattformen genom att företaget ingår i samma intressesfär som telekommunikationsföretaget Tele2 AB, som är ägare i Kabelvision AB. Den andra dominerande operatören på den svenska satellitmarknaden är Canal Digital Sverige AB (Canal Digital). Företagets moderbolag Telenor AS äger de satelliter som distribuerar en del av Canal Digitals programtjänster. Både Viasat och Canal Digital erbjuder hushållen ett brett utbud av programtjänster. Det finns dock vissa programtjänster som respektive operatör av strategiska skäl är ensam om att erbjuda. Således ingår endast i Viasats utbud vissa programtjänster som produceras av företag som ingår i MTG:s egna sfär, t.ex. tjänsten TV3. På motsvarande sätt är Canal Digital ensam om att i satellitnätet sända programtjänster från Canal+ Television AB, som tidigare ingick i samma affärsintresse som Canal Digital.

Frågan om det finns behov av att ställa särskilda krav på operatörsföretagets ägarförhållanden och vilka dessa krav i sådant fall skall vara bör bedömas utifrån hur en ägarstrukturell integration kan tänkas påverka konkurrensen och konsumenternas valfrihet.

Erfarenheterna från satellitområdet visar att ägargemenskap mellan en operatör och ett programföretag kan leda till begränsad valfrihet för konsumenterna. Även om detta kan mötas med bestämmelser om att ett operatörsföretag skall behandla programföretag på lika villkor är det svårt att genom sådan reglering helt undanröja de negativa verkningar som gemensamma ägarintressen kan föra med sig. Det finns alltid en beaktansvärd risk för att programtjänster inom den egna ägarsfären gynnas i fråga om paketering, prissättning osv. Enligt utredningen finns det därför skäl att vara försiktig med att acceptera att operatörsföretaget och programföretagen är vertikalt integrerade genom samma aktör/affärsintresse.

Det är enligt vår bedömning inte heller lämpligt med en vertikal integration mellan operatörsföretaget och en nätoperatör. Ett skäl till det är att det vid en sådan integration är svårt att skapa garantier för en rättvis prissättning av nätkapaciteten. Priset för överföringen kommer ytterst att få betalas av programföretagen och hushållen. Vid starka gemensamma ägarintressen mellan operatören och nätoperatören kan man inte bortse från risken att ”koncernens” vinstintresse gynnas genom att priset hålls uppe på en hög nivå. Än tydligare blir risken för negativa verkningar av en sådan ägargemenskap om, vilket vi återkommer till, man bör eftersträva konkurrens

på överföringssidan, på så sätt att operatörsföretaget fritt skall kunna välja nätoperatör.

Också en horisontell ägarintegration mellan ett operatörsföretag i det digitala marknätet och en SMS-operatör på en annan plattform förefaller olämplig, med hänsyn till den ställning som operatörsföretaget får i marknätet. Det skulle motverka en fri och oberoende konkurrens mellan plattformarna, vilket är av stor vikt för att stärka yttrandefriheten och mångfalden i utbudet till nytta för konsumenterna och samhället i stort.

De oönskade konsekvenser som maktkoncentration för med sig motverkas i allmänhet genom den konkurrensrättsliga lagstiftningen. Emellertid råder det delade meningar om huruvida den generella konkurrensrättsliga regleringen, om bl.a. företagsförvärv samt förbud mot konkurrensbegränsande samarbete och missbruk av dominerande ställning, är tillämplig på det grundlagsskyddade massmedieområdet. Det saknas klarläggande rättspraxis på området.

Mediekoncentrationskommittén ger i sitt betänkande Yttrandefriheten och konkurrensen (SOU 1999:30) en beskrivning av motivuttalanden, olika uppfattningar och tidigare ställningstaganden i frågan (s. 203 ff). Kommittén uttalar att det inte kan uteslutas att konkurrenslagstiftningen saknar tillämplighet på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden men att frågan är svårbedömd och lämnar utrymme för olika tolkningar (a. bet. s. 216). Kommittén lade fram förslag på lagstiftningsåtgärder på området. Förslagen har ännu inte lett till några lagstiftningsåtgärder.

Konkurrensverket representerar uppfattningen att den konkurrensrättsliga lagstiftningen är generellt tillämplig på medieområdet och har uttalat att grundlagarna inte utgör hinder mot en tillämpning av den konkurrensrättsliga lagstiftningen när en sådan tillämpning står i överensstämmelse med grundlagarnas syfte och ändamål och de rättigheter som tillförsäkras genom rättigheterna inte blir illusoriska (se bl.a. ovan nämnda rapport Konkurrens och samarbete inom media s. 204 ff.).

Enligt 3 kap. 2 § YGL får rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor att sända. Vid regleringen skall enligt 3 kap. 3 § YGL vad som föreskrivs om begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. 12 § andra – femte styckena och 13 § RF beaktas. Regleringen kan gälla dels urvalsförfarandet vid tillståndsprövningen, dels villkor för sändningsrätten. Med stöd av detta föreskrivs i 3 kap. 4 § RTVL att villkor för sändningstillstånd

får innebära att ägarförhållandena och inflytandet i ett företag som erhåller tillstånd inte får förändras mer än i begränsad omfattning. Oberoende av om det, när frågan ställs på sin spets, konstateras att den generella konkurrensrättsliga regleringen är eller inte är tillämplig på medieområdet, finns det enligt utredningen ett klart behov av motsvarande reglering av operatörsföretagets ägarstruktur. Vi återkommer till detta längre fram.

Hur operatörsföretaget skall utses m.m.

Vårt förslag: Regeringen skall besluta om vilka områden och vilket sändningsutrymme som skall upplåtas för digitala TV-sändningar och hur detta utrymme skall fördelas mellan fri-TV- och betal-TV.

Den som kan antas sakna finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva verksamheten varaktigt och med god kapacitet och kvalitet skall inte kunna komma i fråga för ett tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag. Tillstånd skall inte heller meddelas den som genom ägande eller på annat sätt ensam eller tillsammans med annan som bedriver verksamhet rörande produktion eller distribution av TV-program kan utöva ett bestämmande inflytande över annan som bedriver sådan verksamhet, eller som på motsvarande sätt står under inflytande av annan som bedriver sådan verksamhet.

Bedömningsgrunderna för hur ett operatörsföretag utses skall anges i radio-_och_TV-lagen. Störst betydelse skall fästas vid sakliga grunder såsom vilka programtjänster sökanden har för avsikt att distribuera till TV-konsumenterna, vilken täckningsgraden skall vara, den tekniska kapacitet och kvalitet med vilken sökanden avser att bedriva verksamheten och sökandens oberoende i förhållande till andra aktörer på medieområdet.

Ett anbudsförfarande föreslås ingå som ett led i tillståndprövningen. Det pris en sökande är villig att betala för tillståndet skall ges utslagsgivande betydelse vid valet mellan sökande som är likvärdiga utifrån sakliga grunder. Den som erhåller tillståndet skall erlägga betalning för tillståndet i enlighet med det bud som denne lämnat.

Radio- och TV-verket skall få ta ut en handläggningsavgift av den som ansöker om tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag.

Då frekvensutrymmet är en begränsad resurs och frågan om vilka områden och vilket sändningsutrymme som bör upplåtas för digitala TV-sändningar innebär övergripande massmediepolitiska bedömningar anser vi att regeringen bör besluta om detta och hur utrymmet skall fördelas mellan fri-TV och betal-TV. Vi föreslår att en bestämmelse om detta införs i radio-_och_TV-lagen. Som framhållits ovan är det viktigt att fördelningen av sändningsutrymme mellan fri-TV och betal-TV bestäms med hänsyn till de kommersiella förutsättningarna att bedriva verksamhet som operatör i marknätet.

Prövningen av om och till vem ett tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag skall meddelas rör ytterst intresset att säkra att det begränsade frekvensutrymmet i marknätet används på ett sätt som leder till största möjliga yttrandefrihet, informationsfrihet och mångfald. Ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet ges avgörande betydelse för tillståndsprövningen är mot den bakgrunden inte lämpligt. I stället bör det vid tillståndsprövningen fästas störst vikt vid sakliga grunder, såsom vilka programtjänster sökanden har för avsikt att distribuera till TV-konsumenterna, sändningarnas tillgänglighet för funktionshindrade, vilken täckningsgraden skall vara, den tekniska kapacitet och kvalitet med vilken sökanden avser att bedriva verksamheten och sökandens oberoende i förhållande till andra aktörer på medieområdet. Vi återkommer till detta i författningskommentaren.

Enligt utredningens mening bör en sökande som inte uppfyller vissa grundläggande krav på ett operatörsföretag inte kunna komma i fråga för ett tillstånd. Tillstånd bör sålunda inte få meddelas den som kan antas sakna finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva verksamheten varaktigt och med god kapacitet och kvalitet. Inte heller bör tillstånd få meddelas den som genom ägande eller på annat sätt ensam eller tillsammans med annan som bedriver verksamhet rörande produktion eller distribution av TV-program kan utöva ett bestämmande inflytande över annan som bedriver sådan verksamhet, eller som på motsvarande sätt står under inflytande av annan som bedriver sådan verksamhet.

Även om det sålunda är andra faktorer än det pris som sökanden kan vara villig att betala för ett tillstånd som skall tillmätas störst betydelse vid valet av operatörsföretag finns det enligt utredningen skäl att diskutera frågan om ett anbudsförfarande ändå bör ingå som ett led i bedömningen. Att operatörsföretaget får en ensamrätt att inom ett visst utrymme distribuera betal-TV i det digitala marknätet talar för att tillståndsprövningen tillåts att innefatta ett

anbudsförfarande. Ensamrätten får antas ge goda intäktsmöjligheter och kan därför sägas ha ett ekonomiskt värde. Det framstår som rimligt att en del av detta värde återförs till staten. Ett anbudsförfarande ger en marknadsmässig information om hur ensamrätten värderas.

Mot ett anbudsförfarande talar att någon motsvarande kostnad inte finns på kabel- och satellitområdena. En sådan kostnad för en operatör i marknätet skulle således kunna försätta denne i ett konkurrensmässigt sämre läge. Marknätet har genom det begränsade frekvensutrymmet och högre distributionskostnader redan en särställning i förhållande till andra plattformar. Å andra sidan bör sökanden genom noggranna affärsmässiga överväganden kunna undvika att priset sätts högre än vad verksamheten kan bära för att upprätthålla konkurrenskraft i förhållande till andra distributionsplattformar.

Enligt utredningen är skälen för att tillåta ett inslag av anbudsförfarande i tillståndsprövningen starkare än motargumenten. Vi föreslår att det skall ske i den ordningen att det pris som en sökande är villig att betala för tillståndet skall ges utslagsgivande betydelse vid valet mellan två eller flera i övrigt likvärdiga sökande. Den utifrån sakliga grunder gjorda bedömningen skall alltså i första hand styra valet. Därigenom sker bedömningen av hur målet om största möjliga yttrandefrihet, informationsfrihet och mångfald skall uppfyllas. Endast om flera sökande bedöms som likvärdiga i dessa hänseenden skall det pris som en sökande förklarat sig villig att betala för tillståndet vara utslagsgivande.

Ett anbudsförfarande kan ske på olika sätt. Enligt utredningens mening bör sluten budgivning tillämpas och budet lämnas i samband med att tillståndsansökan lämnas in. Sökanden skall erlägga betalning för tillståndet i enlighet med det bud som lämnats, oberoende av vad andra sökande bjudit och utan hänsyn till om priset tillmätts någon verkan vid tillståndsprövningen. Det skall vara fråga om ett engångsbelopp. Tillståndsmyndigheten bör ges rätt att meddela föreskrifter om betalningsvillkor, säkerhet och dylikt. De medel som flyter in genom anbudsförfarandet skall tillfalla staten, jfr. lagen (1996:1059) om statsbudgeten. Administrativa kostnader i samband med att ett operatörsföretag utses bör kunna tas ut genom en handläggningsavgift.

Behörighetskrav för ett operatörsföretag samt bedömningsgrunderna för hur ett operatörsföretag utses bör anges i nya bestämmelser i radio-_och_TV-lagen. Vidare föreslår vi att en bestämmelse

om betalning för operatörstillståndet förs in i lagen liksom en bestämmelse om att Radio- och TV-verket har rätt att ta ut en handläggningsavgift vid ansökningsförfarandet.

Tillståndets innebörd, villkor m.m.

Vårt förslag: Operatörsföretaget skall ha rätt att inom ett angivet sändningsutrymme låta programföretag sända så många samtidiga programtjänster som överföringskapaciteten medger. Det skall vila på operatörsföretaget att självständigt sätta samman utbudet av TVprogram och andra tjänster. Operatörsföretaget skall dock endast få upplåta sändningsutrymme till TV-program som erhållit tillstånd att sända betal-TV.

Ett operatörsföretags tillstånd skall kunna förenas med särskilda villkor. Villkoren får avse täckningsgrad, sändningstid, samtidig sändning av visst minsta antal program, sändningarnas tillgänglighet för funktionshindrade, sändningsteknik, samverkan i tekniska frågor med andra tillståndshavare samt att operatörens utbud av TV-program skall ha viss sammansättning. Likaså skall villkor som avser ägarförhållandena och inflytandet i operatörsföretaget samt dess ägande och inflytande i andra aktörer på TV-marknaden kunna meddelas operatörsföretaget.

Av 3 kap. 2 § YGL följer att rätten att sända bl.a. TV-program på annat sätt än genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Radio- och TVlagen innehåller sådana föreskrifter. Vissa bestämmelser gäller för innehållet i alla slags TV-sändningar oavsett distributionssätt medan andra regler gäller endast för sändningar med visst distributionssätt

Sändningar som regeringen meddelar tillstånd till kan förenas med villkor enligt 3 kap. 1–4 §§ RTVL. Uppräkningen är uttömmande. Att meddela villkor för sändningsrätten utöver vad som anges i dessa bestämmelser kan ses som en otillåten yttrandefrihetsinskränkning. Villkoren avser särskilda skyldigheter avseende bl.a. sändningarnas innehåll, sändningarnas omfattning, infrastruktur, sändningsteknik och ägarförhållanden. Beslut om sändningstillstånd får enligt 3 kap. 8 § RTVL endast innehålla villkor som den sökande godtagit. Följs inte villkoren kan sändningstillståndet ytterst återkallas.

Varken i 3 kap. YGL eller i radio-_och_TV-lagen anges uttryckligen vem som är mottagare av ett sändningstillstånd eller vem som

avses när det i författningstexten används begrepp som ”den som sänder” eller liknande.

Frågan vem som skall anses vara den som sänder ställs på sin spets när det skall avgöras vem som är ansvarig för sändningarna.

En grundläggande princip i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är den om ensamansvar. Ansvar enligt yttrandefrihetsgrundlagen för att bedriva television bärs i stort sett alltid av en utgivare. Enligt 4 kap. 1 § andra stycket YGL skall en utgivare utses av den som bedriver sändningsverksamheten. Enligt motiven till bestämmelsen avses med ”den som bedriver sändningsverksamheten” den som ligger bakom programmet (se prop. 1990/91:64 s. 122). Beträffande TV-sändningar är det följaktligen programföretaget som ytterst bär det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret såsom ansvarig för att utgivare utses.

I sammanhanget bör nämnas att till programföretagens sändningsverksamhet är även knuten en grundlagsfäst rätt till redaktionellt oberoende. I 3 kap. 4 § YGL anges att det är den som sänder radioprogram som självständigt avgör vad som skall förekomma i programmen. Den redaktionella självständigheten tillkommer således den som är ansvarig för att utgivare utses och avser inte den som medverkar enbart genom att ställa sändningskapacitet till förfogande (se a. prop. s. 117). Rätten enligt bestämmelsen är inte knuten till att det har meddelats sändningstillstånd för verksamheten.

Vem som bär ansvaret enligt radio-_och_TV-lagen för sändningar anges inte uttryckligen i lagen. Enligt den princip som allmänt anses gälla vilar ansvaret på den tillståndspliktige, när det krävs tillstånd att sända program, och beträffande icke tillståndspliktig verksamhet, på den som faktiskt bedriver verksamheten (se bl.a. prop. 1995/96:160 s. 155 och SOU 1994:105 s. 253). Även enligt denna lag får således enligt nuvarande ordning med begreppet ”den som sänder” förstås ett programföretag. Denna ordning har vi också valt i författningsförslagen i vårt tidigare betänkande Reklamtid i TV SOU 2003:62 (jfr. prop. 2003/04:66). Det är även programföretagen som är föremål för tillsynsverksamheten. Ett undantag från detta är de åtgärder som en satellitentreprenör kan bli föremål för med stöd av 10 kap. 12 § RTVL när det sändande programföretaget inte är etablerat i Sverige.

Sammanfattningsvis kan sägas att enligt nuvarande ordning är det programföretaget som vid tillämpningen av yttrandefrihetsgrundlagen och radio-_och_TV-lagen normalt anses vara den som sänder. I TV-direktivet används också genomgående begreppet

programföretag som benämning på den fysiska eller juridiska person som sänder TV (se bl.a. artikel 2). Enligt direktivets artikel 1 definieras programföretag som den fysiska eller juridiska person som har det redaktionella ansvaret för sammansättningen av TVprogram och som sänder ut eller låter sända ut dem genom tredje part.

Att vid fördelning av sändningsfrekvenser tilldela ett operatörsföretag ett visst sändningsutrymme är närmast att se som en ny typ av tillstånd för sändningsverksamhet. Operatören bedriver verksamhet på annat sätt än genom att själv sända TV-program. Verksamheten innefattar upplåtelse av sändningsutrymme till programbolag samt tillhandahållande av TV-program och andra tjänster till allmänheten mot betalning. Införandet av denna form av tillstånd för sändningsverksamhet låter sig enligt vår bedömning göras inom ramen för såväl yttrandefrihetsgrundlagen som TV-direktivet och EG-rätten i övrigt. Med begreppet ”den som sänder” skall i radio- och TV-rättslig mening alltjämt avses ett programföretag. Detsamma gäller lokutionen ”den som bedriver sändningsverksamhet” i 1 kap. 2 § RTVL. Som utredningen konstaterar i samband med diskussionen angående EG-rättsliga aspekter på vårt förslag till operatörsmodell (avsnitt 6.2.4) kommer operatörsföretaget att vara skyldigt att följa svensk lagstiftning oavsett om företaget är etablerat i Sverige eller i något annat land.

Med hänsyn till det ansvar operatören ges att förfoga över en betydande del av ett begränsat frekvensutrymme i marknätet är det enligt vår mening befogat att ställa speciella krav på operatören och dennes verksamhet. Vi föreslår därför att ett tillstånd till ett operatörsföretag skall kunna förenas med särskilda villkor.

Även om operatörsföretaget sätter samman programutbudet är dennes förhållande till innehållet i utbudet snarare av administrativ och teknisk karaktär än redaktionell. Operatören kommer att vara den som i administrativa och tekniska hänseenden bedriver verksamhet avseende betal-TV. Det kommer alltjämt att vara det enskilda programföretaget som ligger bakom produktionen av TV-programmen och därmed vara skyddad av rätten till redaktionellt oberoende. Programföretaget kommer också att ha det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret för att utgivare utses. Mot denna bakgrund kan operatören inte anses vara den som i förhållande till innehållet i sändningarna – i yttrandefrihetsgrundlagens och radio- och TV-lagens mening – bedriver TV-verksamhet. Operatören varken kan eller bör ha något

redaktionellt inflytande över innehållet i en sändning inom det sändningsutrymme som operatören förfogar över.

Till följd av detta bör operatören i princip inte heller kunna hållas ansvarig för innehållet. I stället bör ansvaret för innehållet även fortsättningsvis bäras av programföretagen. Förutsatt att deras sändningsverksamhet faller under svensk jurisdiktion har de att följa radio- och TV-lagens generella bestämmelser. Detta utesluter emellertid inte att sanktioner kan aktualiseras även mot ett operatörsföretag, om de program som sänds strider mot operatörens tillståndsvillkor. Vi återkommer till detta i avsnitt 6.5.

Det framstår som oförenligt med nu nämnda princip för ansvarsfördelningen mellan operatör och programföretag att förena ett tillstånd till ett operatörsföretag med särskilda villkor om sändningarnas innehåll. Bestämmelserna i 3 kap. 1 och 3 §§ samt vissa punkter i 3 kap. 2 § RTVL som rör själva innehållet i sändningarna skall därför inte vara tillämpliga på ett operatörsföretag.

Däremot bör, som vi redogjort för tidigare, det vid tillståndsförfarandet angående utseende av operatörsföretag läggas stor vikt vid det utbud som operatören förklarar sig vilja distribuera. Valet av operatör skall ske utifrån en värdering av bl.a. det tilltänkta utbudet samt sökandens tekniska och finansiella möjligheter att klara distributionen. Ett meddelat sändningstillstånd innebär en rätt att använda ett visst sändningsutrymme för att distribuera utbudet. Det framstår därvid som angeläget, för att säkerställa ett effektivt och ändamålsenligt utnyttjande av sändningsutrymmet, att tillståndet förenas med en motsvarande skyldighet för operatörsföretaget att distribuera ett utbud, som motsvarar vad denne angett under ansökningsförfarandet. Villkoret kan anges som en skyldighet att distribuera programtjänster som – på i villkoren närmare angett sätt – skall vara rikstäckande, regionala eller lokala och som kan tilltala olika åldersgrupper, intressen och smakriktningar.

Då olika programtjänster kräver olika mycket utrymme och den tekniska utvecklingen av sammanföring av programsignalerna kan påverka det antal programtjänster som kan sändas samtidigt i en frekvenskanal är det förenat med stora svårigheter att i ett tillstånd till ett operatörsföretag försöka precisera det exakta antal programtjänster som denne får distribuera. Tillståndet till ett operatörsföretag bör därför inte vara utformat på så sätt att det avser vissa specificerade programtjänster. Det bör i stället utformas som en rätt att inom ett angivet frekvensutrymme sända så många samtidiga programtjänster som överföringskapaciteten medger. En bestämmelse

om vilken rätt tillståndet ger operatören att bedriva verksamhet bör införas i radio-_och_TV-lagen.

Syftet med den av oss föreslagna tillståndsmodellen är att operatörsföretaget med de förbehåll som nyss nämnts skall ges frihet att självständigt sätta samman utbudet av programtjänster. Som utredningen närmare utvecklar i avsnitt 6.3.2.2 anser vi dock att de programföretag som vill sända betal-TV skall vara föremål för ett särskilt tillståndsförfarande. Mot bakgrund härav bör det uppställas ett krav på att operatörsföretaget endast får upplåta sändningsutrymme åt betal-TV-program som erhållit tillstånd. En bestämmelse om detta bör tas in i lagen.

I likhet med nu gällande regler för programföretagen bör ett tillstånd till ett operatörsföretag vidare kunna förenas med villkor avseende täckningsgrad, sändningstid, samtidig sändning av visst minsta antal program, sändningarnas tillgänglighet för funktionshindrade, sändningsteknik och samverkan i tekniska frågor med andra tillståndshavare.

I samband med våra överväganden kring ägarstruktur och relationen mellan operatörsföretaget och andra aktörer på TV-marknaden konstaterade vi att prövningen av en ansökan om tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag bör innefatta en bedömning av sökandens koppling till andra aktörer på mediemarknaden. För att säkerställa att ägarförhållandena och inflytandet i ett företag som tilldelas ett operatörstillstånd inte förändras mer än i begränsad omfattning under tillståndstiden bör ett villkor om detta kunna meddelas operatören. Likaså bör det införas möjlighet att meddela operatören villkor som begränsar dennes ägande och inflytande i andra aktörer på TV-marknaden, som leder till att en vertikal integration etableras. Med hänsyn till den grundlagsskyddade rättigheten att sända TV-program genom tråd (3 kap. 1 § första stycket YGL) får begränsningen dock inte avse operatörsföretagets ägande och inflytande i aktörer som bedriver sådan verksamhet. Det bör här framhållas att utredningen finner skäl att ifrågasätta det berättigade i att inte kunna begränsa operatörsföretagets ägande och inflytande i aktörer som bedriver trådsändningar. Utredningen ser sålunda ett behov av att det i annat sammanhang övervägs en ändring av yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelse om etableringsfrihet för trådsändningar i nu berört hänseende.

Ägar- och maktkoncentration kommer således att beaktas dels vid valet av operatörsföretag, dels när villkor för tillståndet meddelas, dels under löpande tillståndsperiod vid tillsynen av villkoren.

De överväganden som görs i dessa sammanhang kring när det föreligger en olämplig koppling mellan olika aktörer kan vara svåra att göra och det finns en skiljelinje mellan överväganden i urvalsförfarandet och överväganden kring tillståndsvillkor.

Prövningen som sker i urvalsförfarandet bör präglas av ett vidare mediepolitiskt perspektiv än prövningen kring tillståndsvillkor. I det senare hänseendet skall bedömningsgrunderna begränsas till att avse TV-marknaden och aktörerna på denna. Syftet med prövningen är att säkra att det mellan ett operatörsföretag och andra aktörer inte uppstår en sådan koppling att det finns en risk för att operatören särbehandlar programföretag eller nätoperatör på osakliga grunder. Det är inte aktieägandet i sig som är förbjudet utan ett sådant på ägande grundat inflytande som kan bedömas leda till skadliga effekter i operatörsföretagets verksamhet. Ett sådant inflytande kan – beroende på ägarförhållanden i övrigt – finnas redan vid ett mindre aktieinnehav. Inflytandet kan också utövas gemensamt med andra ägare. Utredningen ser det därför inte som lämpligt att ange procentuella nivåer för vilket ägande som är otillåtet. Ett villkor gällande ägarstruktur kan i stället ges en allmän formulering utifrån målet att förhindra en ägar- och maktkoncentration med risk för oönskade effekter på operatörsföretagets verksamhet till skada för programföretag, nätoperatör eller konsumenter. Granskningsnämnden och Radio- och TV-verket har att inom ramen för sin respektive verksamhet bedöma när det föreligger en ägarförändring som medför en sådan risk. Ytterst ankommer det på domstol att göra bedömningen vid överprövning av beslut av verket om ingripande på grund av överträdelse av villkor.

Tidigare har vi berört relationen mellan operatörsföretaget och TV-konsumenterna. Vår uppfattning är att det för närvarande inte är påkallat att föreslå någon särskild reglering i radio-_och_TV-lagen beträffande avtalsrelationen mellan operatörsföretaget och TVkonsumenterna. Däremot kan det bli aktuellt att i ett tillstånd föra in villkor rörande t.ex. prissättning och paketering, speciellt om operatörsföretaget gjort åtaganden i dessa hänseenden under ansökningsförfarandet.

En del av de tillståndsvillkor som vi föreslår att ett tillstånd till ett operatörsföretag skall kunna förenas med har en motsvarighet i dagens lagstiftning medan andra är nya till sin innebörd. Vissa villkorstyper kommer att vara gemensamma för operatörsföretag och programföretag, andra att vara specifika för operatörsföretag. Lagtekniskt bör enligt utredningens mening den lösningen väljas

att bestämmelserna i radio-_och_TV-lagen rörande tillståndsvillkor för programföretag och operatörsföretag åtskiljs från varandra. Sålunda bör det i en ny paragraf anges villkor som ett operatörstillstånd får förenas med. Därigenom tydliggörs programföretagens och operatörsföretagets olika ansvars- och verksamhetsområden. I sammanhanget bör nämnas att utredningen i senare sammanhang kommer att överväga behovet av en allmän översyn av radio-_och_TV-lagen, med avseende på bl.a. terminologi och systematik.

Särskilt om tillståndstidens längd

Vårt förslag: Tillståndstidens längd för operatörsföretaget skall vara sex år. Giltighetstiden för tillståndsvillkor får vara kortare än tillståndstiden.

Enligt nuvarande bestämmelser i radio-_och_TV-lagen meddelas tillstånd att sända radio och TV-program för viss tid. Någon exakt tillståndstid anges inte i lagen (3 kap. 7 § första stycket RTVL).

Motsvarande bestämmelser om tillståndstidens längd gällde enligt den tidigare radiolagen (1966:755). I Radiolagsutredningens betänkande Ny lagstiftning om radio och TV (SOU 1994:105) föreslogs att en tillståndstid om sex år med rätt till förlängning på visst sätt skulle framgå av lag. Skälet härför angavs av utredningen vara att tillståndstidens längd är en bestämmelse av yttrandefrihetsbegränsande natur och därför bör anges i lag (s. 263). Regeringen förklarade att den delade uppfattningen och i princip anslöt sig till utredningens förslag, men fann mot bakgrund av praktiska synpunkter att det inte var lämpligt att binda upp tillståndstiden enligt radio-_och_TV-lagen till en viss angiven längd (prop. 1995/96:160 s. 87). De praktiska synpunkter som lyftes fram var bl.a. att det kunde behövas tas en rad politiska beslut under de närmaste åren p.g.a. den tekniska utvecklingen och andra strukturförändringar på radio- och TV-området. Vidare angavs som motiv en eventuellt skiftande utvecklingstakt mellan olika medier liksom mellan nya respektive gamla medieformer.

Utredningen har att ta ställning till tillståndstidens längd för dels operatörsföretag, dels programföretag som sänder TV i det digitala marknätet. Utanför utredningsuppdraget faller frågan om radiosändningar.

Med hänsyn till det uppbyggnadsskede som marknätet befunnit sig i samt i avvaktan på nya regler på området har de tillstånd som hittills meddelats programföretag för digitala TV-sändningar gällt under förhållandevis korta perioder. Tillstånden har gällt perioder om ett till fyra år.

Digital-TV-kommittén har föreslagit att tillståndstiden för de digitala sändningstillstånden i marknätet skall vara tio år (SOU 2001:90 s. 169 f.). Huruvida detta skall framgå direkt av lagen eller tillämpas inom ramen för den nuvarande bestämmelsen framgår inte av kommitténs betänkande. Inte heller har kommittén gjort någon skillnad mellan tillståndstiden för programföretag och en fristående operatör.

Utredningen konstaterar att de skäl som var avgörande för regeringens bedömning i fråga om reglering av tillståndstiden när radio-_och_TV-lagen infördes inte gör sig lika starkt gällande längre. De då förutsedda teknikförändringarna har blivit en realitet. Ett digitalt marknät har byggts upp och sändningarna har pågått under ett antal år. Regeringen lägger i mars 2004 fram ett förslag inför riksdagen om marknätets utbyggnadsgrad. Framtida politiska ställningstaganden kring en ytterligare utbyggnad liksom en utvecklad teknik för multiplexering kan dock medföra nya förändringar på området. Vidare fortgår konvergensen inom området för elektronisk kommunikation.

Utgångspunkten för utredningens bedömning är att en bestämmelse om tillståndstidens längd är av yttrandefrihetsbegränsande natur och att tillståndstiden därför av rättssäkerhetsskäl bör anges direkt i lagen, om det inte finns starka skäl mot en sådan reglering. Även med beaktande av möjliga framtida förändringar inom området för television ser utredningen inte att det föreligger några sådana starka skäl mot att tillståndstiden nu regleras i lag. Tvärtom framstår det som angeläget att en sådan reglering sker. Utredningens uppfattning är således att bestämmelser om tillståndstid och eventuella möjligheter till förlängning bör framgå direkt av radio-_och_TV-lagen.

Flera remissinstanser tillstyrkte Digital-TV-kommitténs förslag om tioåriga tillstånd. Teracom, Boxer och Senda angav särskilt att tillståndet för ett operatörsföretag bör gälla under tio års tid. Till frågan om tillståndstidens längd för programföretagen återkommer vi i avsnitt 6.3.2.4. Beträffande tillståndstidens längd för ett operatörsföretag gör utredningen följande överväganden.

Det kommer att vara förenat med betydande investeringar att bedriva verksamhet som operatörsföretag. För att operatören skall få in nödvändigt kapital i verksamheten och kunna generera avkastning framstår det som önskvärt att tillståndstidens längd är lång. En förhållandevis lång tillståndsperiod leder också rent allmänt till stabila förhållanden på marknaden. Sålunda kan operatören då göra en långsiktig planering av verksamheten och vet konsumenterna för en längre period vilket typ av utbud som de kan förvänta sig och vem som är distributör av detta. Även mot bakgrund av att en tillståndsprocess är tids- och arbetskrävande för samtliga inblandade parter bör kortare tillståndsperioder undvikas.

Mot mycket långa tillståndstider talar dock att det från statens sida finns ett intresse av att en omprövning sker med regelbundna intervall för att utröna vem som är mest lämplig som tillståndshavare. En tillståndshavare som missköter sig men misskötsamheten inte är av den dignitet att återkallelse kan komma i fråga, riskerar då att inte få sitt tillstånd förlängt.

Vid en inte allt för lång tillståndstid finns det vidare bättre möjlighet att anpassa operatörens verksamhet till den utveckling som sker på området. Som exempel på det kan nämnas att det genom utbyggnad av nätet eller annars finns möjlighet att fördela frekvensutrymme till ytterligare ett operatörsföretag, vilket kan motivera omflyttningar av programföretags sändningar mellan olika frekvenskanaler.

Enligt utredningens bedömning leder det anförda till att tillståndstidens längd för operatörsföretaget bör bestämmas till sex år. Med den längden på tillståndet anser utredningen att det är påkallat att det införs en bestämmelse om att tillståndsvillkoren skall kunna meddelas för kortare tid. Någon automatisk rätt till förlängning av tillståndet under vissa förutsättningar bör enligt vår mening inte finnas. I stället bör tillståndet förutsättningslöst omprövas inför en ny tillståndsperiod.

Byte av operatörsföretag

Vårt förslag: Ett operatörsföretag vars verksamhet upphör skall utan dröjsmål föra över registerdata om abonnenter och programkort till den nye tillståndshavaren. Äger den tidigare tillståndshavaren de programkort som abonnenterna innehar skall även på begäran äganderätten till korten föras över. Det operatörsföretag som för

över rättigheterna har rätt till skälig ersättning från den nye operatören.

Ett operatörsföretag skall tillhandahålla Radio- och TV-verket en säkerhetskopia av registerdata om abonnenter och programkort. Verket får utfärda närmare föreskrifter om tillhandahållandet av en sådan säkerhetskopia.

Radio- och TV-verket skall ha rätt att meddela någon ett tillfälligt tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag i avvaktan på att en ny operatör utsetts enligt det normala urvalsförfarandet.

Ett byte av operatörsföretag kan komma att aktualiseras vid tillståndsperiodens slut. Detsamma kan bli fallet om tillståndet återkallas eller operatören av någon annan anledning upphör med verksamheten.

En väsentlig bas för operatörsföretagets verksamhet är de registerdata om abonnenter och kort som operatören låtit upprätta. För att ett byte skall kunna genomföras på ett, inte minst för konsumenterna, så friktionsfritt sätt som möjligt framstår det som angeläget att en ny operatör får tillgång till den förre operatörens register över dessa uppgifter samt möjlighet att använda de programkort som abonnenterna innehar. Den nye operatören sätts givetvis inte i den förre operatörens ställe i den avtalsrelation denne haft med konsumenterna, utan får bygga upp en egen kundrelation. Genom att i rimlig tid inför ett operatörsbyte få kunskap om vilka som haft abonnemang kan övergången dock underlättas genom att de konsumenter som haft ett abonnemang kan erbjudas att övergå till ett nytt. Härigenom bör luckor i distributionen kunna undvikas i största möjliga mån. Huruvida en operatör sedan väljer att använda samma system för villkorad tillgång som den tidigare operatören och de kort som abonnenter redan har tillgång till är en annan fråga, som ytterst kan antas vara beroende av kommersiella överväganden.

Att införa en bestämmelse om en skyldighet att överföra ett register har upphovsrättsliga implikationer. En databas innehållande ett sådant register eller sammanställningen av uppgifterna i den kan ha ett upphovsrättsligt skydd.

För att en databas skall kunna få upphovsrättsligt skydd krävs enligt 1 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (URL) att databasen, i likhet med andra verk som skyddas enligt lagen, har viss verkshöjd. I motiven till lagen anges att verkshöjd förutsätter viss självständighet respektive originalitet (prop. 1996/97:111 s. 17). I vilken utsträckning ett verk kan anses vara så självständigt och originellt som krävs för skydd enligt lagen

varierar beroende på verkets karaktär. Utanför skyddet faller mera mekaniskt eller rutinmässigt gjorda sammanställningar. I praxis, se bl.a. NJA 1995 s. 256, har behandlats i vilka fall en databas kan anses vara strukturerad på ett sätt som innebär att den uppnår verkshöjd. Av avgörandet framgår att kravet inte ställs särskilt högt.

I 49 § URL stadgas att en katalog eller liknande arbete i vilket ett stort antal uppgifter sammanställts inte får eftergöras utan framställarens samtycke. Bestämmelsen ger upphovsrättsligt skydd utan krav på att sammanställningen uppnår verkshöjd. Det är inte uppgifterna i en sammanställning, t.ex. information om abonnenter, utan sammanställningen som sådan som skyddas.

Huruvida en databas som operatörsföretaget upprättar för att hantera abonnemang och kort kommer att uppnå verkshöjd och därmed upphovsrättsligt skydd enligt 1 § URL är inte givet. Som ovan angetts förutsätter ett sådant skydd att databasen kan uppvisa ett visst mått av självständighet och originalitet. Klart är däremot att i vart fall operatörens sammanställning av abonnemang och kort får antas omfattas av det s.k. katalogskyddet i 49 § URL. Vid dessa förhållanden måste det diskuteras hur en bestämmelse om skyldighet att överföra ett register över abonnemang till en ny operatör förhåller sig till de grundlagsfästa reglerna om skydd för egendom som finns i 2 kap. 18 § RF.

I 2 kap. 18 § första stycket RF stadgas att varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Bestämmelsen är inte begränsad till att avse någon viss typ av egendom (se bl.a. Gustaf Petrén/Hans Ragnemalm, Sveriges grundlagar, 12:e upplaga, Lund, Liber, 2002, s. 85). Sålunda omfattas även immaterialrättsliga rättigheter av bestämmelsen. Det skydd som följer av bestämmelsen gäller för såväl fysiska som juridiska personer (se prop. 1993/94:117 s. 48). Genom regleringen i 2 kap. 22 § första stycket nionde punkten RF likställs utlänning med svensk medborgare.

Vad som kan anses utgöra angelägna allmänna intressen som motiverar ingrepp i egendomsskyddet får avgöras från fall till fall. Innebörden av begreppet ”angeläget allmänt intresse” anknyter till vad som gäller om egendomsskyddet i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Enligt lagen (1994:1219) om den europeiska

konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna gäller konventionen som svensk rätt sedan den 1 januari 1995. Enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen har varje fysisk eller juridisk person rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser. Bestämmelsen inskränker inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att bl.a. reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse.

Enligt 2 kap. 18 § andra stycket RF är den som tvingas avstå sin egendom genom expropriation eller annat sådant förfogande berättigad till ersättning för förlusten. Ersättningen skall bestämmas enligt grunder som anges i lag.

Oavsett om ett operatörsföretags databas med register över abonnenter har sådan verkshöjd som krävs för upphovsrätt eller om det föreligger ett katalogskydd för sammanställningen av uppgifterna omfattas rättigheten av 2 kap. 18 § RF. Operatörsföretaget är följaktligen skyddad mot de ingrepp, dvs. expropriation eller annat liknande förfogande, som avses i bestämmelsen. Samma skydd åtnjuter ett operatörsföretag som har förbehållit sig äganderätten till de kort som abonnenterna använder.

Att införa en skyldighet för ett operatörsföretag att föra över sitt register över abonnenter och kort till en ny operatör innebär således ett ingrepp i egendomsskyddet. Likaså innebär en skyldighet för operatören att på begäran av den nye tillståndshavaren föra över sin äganderätten till korten till denne ett sådant ingrepp. Är det abonnenterna som äger korten saknar en sådan skyldighet angående korten dock betydelse i sammanhanget. Frågan vem – operatör eller abonnent – som äger ett kort är beroende av hur avtalsvillkoren mellan parterna har utformats.

Ett tvångsövertagande av register och kort får endast ske om det kan sägas tjäna ett så angeläget intresse att det står i proportion till följden av ingreppet. I den frågan gör utredningen följande överväganden.

Situationer där ett tvångsövertagande kan bli aktuellt är dels om det inför en ny tillståndsperiod konstateras att en annan aktör än tillståndshavaren på ett bättre sätt kan uppfylla de krav som det allmänna ställer på ett effektivt utnyttjande av frekvensutrymmet för att åstadkomma största möjliga yttrandefrihet, informationsfrihet och mångfald, dels om operatörsföretaget under gällande

tillståndsperiod på grund av misskötsamhet eller annan anledning måste överge tillståndet.

Det allmänna intresset av att vid ett byte av operatörsföretag kunna göra bytet så konsumentvänligt som möjligt är enligt utredningens mening påtagligt. En bestämmelse om tvångsövertagande gör det lättare för den nye operatören att komma i gång med sin verksamhet, vilket är av stor betydelse för de hushåll som innehar abonnemang på betal-TV-sändningar i marknätet.

Samtidigt framstår de ekonomiska verkningarna för den operatör som förlorar sitt tillstånd inte alltför stora. Genom att tillståndet för ett operatörsföretags verksamhet upphör kommer denne inte längre att kunna använda databasen med sammanställning av abonnenter och kort för det syfte som den ursprungligen upprättats. Rättighetens värde får därmed anses reducerad när verksamheten upphör och beträffande korten representerar de i sig inte något direkt värde för ett operatörsföretag som upphör med verksamheten.

Mot bakgrund av det anförda gör utredningen bedömningen att det allmänna intresset av att ett operatörsbyte kan göras på ett så friktionsfritt sätt som möjligt måste anses stå i proportion till det ingrepp som sker i det egendomsskydd som tillkommer den operatör som skall föra över register och kort. Detta gäller särskilt om man förenar skyldigheten med rätt till skälig ersättning för de investeringar operatören gjort i den egendom som skall föras över.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen att det i en ny bestämmelse i radio-_och_TV-lagen föreskrivs att ett operatörsföretag vars verksamhet upphör skall utan dröjsmål, mot skälig ersättning för investeringar, föra över registerdata om abonnenter och kort samt – på begäran – eventuell äganderätt till korten till den nye operatören. Radio- och TV-verket bör få i uppgift att meddela närmare föreskrifter om överföring av registerdata och rättigheter.

Den nye operatören skall betala ersättning för registerdata och rättigheter till den som för över dessa. Kan parterna inte träffa en överenskommelse om ersättningens storlek får frågan avgöras av domstol. Överföringen av registerdata och rättigheter skall ske även om ersättningsfrågan inte har fått en lösning.

Ur ett allmänt säkerhets- och beredskapsperspektiv är det vidare önskvärt att en säkerhetskopia av registerdata finns hos Radio- och TV-verket under löpande tillståndsperiod. Det kan inte bortses ifrån att ett operatörsföretags verksamhet kan utsättas för sabotage eller annars drabbas av driftfel. Motivet till ett angrepp kan vara ekonomiskt, politiskt eller militärt. Ett angrepp kan även vara slump-

mässigt och utan egentligt motiv. Oavsett anledningen till det kan en oönskad förändring av mjukvara eller information i operatörsföretagets kunddatabas leda till stora olägenheter. Finns en kopia av registerdata hos verket kan risken för längre distributionsavbrott minskas. Över huvud taget måste det inom samtliga led för produktion och distribution av digital-TV finnas en beredskap för hot av olika slag.

Finns en kopia av registret hos Radio- och TV-verket kan det också säkerställas att den nye operatören får tillgång till registret med information om abonnenter och deras kort även om den som är skyldig att överlämna detta av någon anledning inte medverkar till ett överlämnande. Härigenom kan en smidig övergång mellan operatörerna underlättas.

Utredningen föreslår mot bakgrund av det anförda att en bestämmelse förs in i radio-_och_TV-lagen om att ett operatörsföretag skall vara skyldigt att tillhandahålla Radio- och TV-verket en kopia av registerdata om abonnenter och programkort. Det bör ankomma på verket att meddela närmare föreskrifter om bl.a. hur ofta en säkerhetskopia skall lämnas till verket. Uppgifterna i en sådan kopia rör affärshemligheter och kan sekretessbeläggas av verket med stöd av 8 kap. 6 § sekretesslagen (1980:100).

Förpliktelsen att lämna en kopia av registerdata till Radio- och TV-verket bör i sig inte ses som ett ingrepp i egendomsskyddet. Ett sådant ingrepp aktualiseras först om operatören inte fullgör sin skyldighet att föra över registerdata när verksamheten övergår till en ny operatör. Genom verkets försorg kan då en säkerhetskopia i stället föras över till den nye operatören. Utredningen gör liksom ovan bedömningen att allmänintresset av en sådan överföring måste anses stå i proportion till det ingrepp det innebär i egendomsskyddet. Även om det är verket som verkställer överföringen av registerdata till en ny operatör bör den som upprättat registret ha rätt till skälig ersättning för överföringen av den nye operatören.

Ett register med information om abonnenter och deras kort som operatörsföretaget upprättar och hanterar innebär en behandling av personuppgifter. Verksamheten i denna del omfattas därför av personuppgiftslagen (1998:204), PUL. Enligt 1 § PUL har lagen till syfte att skydda människor mot att deras personliga integritet kränks genom behandling av personuppgifter. Lagen är subsidiär i förhållande till annan lag eller förordning som innehåller bestämmelser som avviker från personuppgiftslagen (2 § PUL). Även en överföring av register till en ny operatör innebär en sådan behandling

av personuppgifter som regleras enligt personuppgiftslagen (se 3 § PUL angående definition av behandling av personuppgifter). Genom att operatören i avtalet med abonnenterna skriver in ett villkor om att abonnenten samtycker till en överföring av registret är behandlingen av uppgifterna tillåten enligt personuppgiftslagen. Även utan sådant avtalsvillkor torde denna behandling, varigenom den operatör som överlämnar registret fullgör en i radio-_och_TV-lagen angiven skyldighet, vara tillåten enligt 10 § b) PUL.

En operatörs verksamhet kan upphöra mer eller mindre abrupt och innan en ny operatör har utsetts. I syfte att skydda konsumenternas och programföretagens intressen bör en bestämmelse införas som möjliggör att verksamheten kan upprätthållas innan ett nytt operatörsföretag har utsetts. Vi föreslår därför en bestämmelse om att Radio- och TV-verket får meddela någon ett tillfälligt tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag i avvaktan på att en ny operatör utsetts enligt det normala urvalsförfarandet.

Tekniska samordningsfrågor

Vår bedömning: Vi bedömer att det inte behövs någon särskild teknisk operatör med uppgift att ansvara för teknisk samordning i marknätet. I stället anser vi att samordningen av de för fri-TV- och betal-TV-sändningarna gemensamma funktionerna och tjänsterna bör lösas genom överenskommelser mellan parterna i marknätet samt genom tillståndsvillkor.

Inledning För att säkerställa tillgängligheten, kvaliteten, konkurrenskraften och kostnadseffektiviteten i marknätet finns behov av en samordning av vissa tekniska funktioner och tjänster. I samband med vår beskrivning av olika typer av operatörsföretag (avsnitt 6.2.2) tog vi upp möjligheten att låta en s.k. teknisk operatör verka i marknätet. Den tekniske operatören skulle kunna ansvara för vissa funktioner och tjänster som är gemensamma för det kommersiella operatörsföretaget och fri-TV-sändningarna. Innan vi lämnar vår syn på behovet av en sådan operatör skall vi något närmare belysa de olika gemensamma funktionerna och tjänsterna samt behovet av samordning.

Funktioner och tjänster som är gemensamma för samtliga programföretag, oberoende av om de sänder fri-TV eller betal-TV, är sammanföringen av de programbärande signalerna i en multiplex (multiplexering), en för marknätet gemensam elektronisk programguide (EPG) samt vissa tekniska standarder som inte har avgjorts genom särskild reglering. Exempel på det senare är standarder för den mjukvara (API) som styr interaktiva och andra tillämpningar i sändningarna.

Funktioner och tjänster som endast berör de programföretag som sänder krypterade tjänster är de som gäller ett gemensamt system för villkorad tillgång (CAS) samt hantering av programkort och kunder.

Multiplexering Multiplexeringen har en central roll inom den digitala tekniken. Hur mycket frekvensutrymme som skall ges åt varje tjänst avgörs vid multiplexeringen då program- och andra tjänstebärande signaler komprimeras till en gemensam signal. Program och andra tjänster kräver olika mycket utrymme beroende på faktorer som rörelsemängd i bilden och bildkvalitet. Ju större rörelsemängd och högre bildkvalitet desto mer utrymme tas i anspråk. Antalet programtjänster som sänds i en frekvenskanal med digital teknik kan därmed variera över tid t.ex. på sätt att det under en timme sänds fyra programtjänster och under den följande timmen sex programtjänster. I multiplexeringen ligger även uppgiften att distribuera sändningarna till TV-konsumenterna. Denna uppgift sköts lämpligast av nätoperatören. När vi använder begreppet multiplexering i det följande är det uppgiften att fördela sändningsutrymmet inom en frekvenskanal mellan olika tjänster – program och andra – som avses.

Man kan tänka sig olika modeller för hur ansvaret för multiplexeringen skall fördelas. Sålunda kan det lämnas åt ett speciellt organ, t.ex. en teknisk operatör, att ansvara för multiplexeringen i samtliga frekvenskanaler i marknätet. Det är också tänkbart att uppgiften ges till flera aktörer. Om public service-företagen även i framtiden tilldelas en hel frekvenskanal kan de i likhet med i dag själva ansvara för multiplexeringen för denna kanal. På motsvarande sätt kan ett operatörsföretag ges ansvaret för multiplexeringen för de frekvenskanaler som denne disponerar. I Storbritannien, som har ett system med operatörsföretag som har stora likheter med det system vi föreslår, har ansvaret för multiplexeringen i olika frekvenskanaler delats upp på det sättet.

För det fall att inte hela frekvenskanaler i det svenska marknätet reserveras för en operatör eller ett programföretag, t.ex. att operatörsföretaget ges frekvensutrymme som omfattar bl.a. en del av en frekvenskanal eller att flera från varandra oberoende programföretag delar på utrymmet för en frekvenskanal för fri-TV, krävs särskilda åtgärder för samordning av multiplexeringen inom den frekvenskanalen. En sådan situation kan motivera att en aktör får i uppgift att ansvara för multiplexeringen i dessa delar av marknätet. Ett annat alternativ är att berörda aktörer, i likhet med i dag, genom särskilda tillståndsvillkor förpliktas att samarbeta i frågor kring multiplexeringen och själva utse någon att ansvara för samordningen.

Tillämpningsprogram En viktig TV-standard för såväl de sändningar som operatörsföretaget kommer att distribuera som fri-TV-sändningarna är den för tillämpningsprogram (API). Med tillämpningsprogram avses den mjukvara för mottagarutrustningen som möjliggör interaktivitet, inbegripet sådan kommunikation som kräver en returkanal. Det är ur konsumenternas tillgänglighetsperspektiv viktigt att ett gemensamt tillämpningsprogram används. Brukas olika system mellan betal-TV och fri-TV, och kanske t.o.m. även inom fri-TV, sker en oacceptabel begränsning av konsumenternas valfrihet att kunna ta del av det mervärde som de interaktiva tjänsterna kan ge.

På de europeiska TV-marknaderna finns ett flertal tillämpningsprogram och försök till samordning har gjorts genom branschorganisationer. Situationen med en splittring rörande val av program mellan såväl olika distributionsplattformar som olika länder håller tillbaka utvecklingen av de interaktiva tjänsterna eftersom ett programföretag som sänder på olika plattformar och marknader måste producera samma interaktiva tjänster i flera tekniska utformningar, anpassade för de olika systemen.

Inom NORDIG, det nordiska samarbetsprojektet rörande digital-TV, har medlemmarna träffat en överenskommelse om att det av branschorganet Digital Video Broadcasting (DVB) antagna öppna gränssnittet för tillämpningsprogram, Multimedia Home Platform (MHP), skall bli den framtida gemensamma standarden. Medlemmarna har också antagit en plan för hur övergången skall ske. Övergången kompliceras dock av att det i dag finns ett stort antal digital-TV-boxar i hushållen som bygger på ett annat tillämpningsprogram.

Användandet av tillämpningsprogram är reglerat inom gemenskapsrätten både genom ramdirektivet och tillträdesdirektivet. Genom artikel 18 i ramdirektivet förpliktas medlemsstaterna att uppmuntra användandet av öppna gränssnitt för sådana tillämpningsprogram för att främja ett fritt informationsflöde, mediemångfald och kulturell mångfald. Direktiven föreskriver inte att något visst tillämpningsprogram obligatoriskt skall tillämpas i medlemsstaterna. Målsättningen är i stället att branschen genom frivilliga samförståndsavtal skall enas kring öppna gränssnitt för tillämpningsprogram. Genom regelverket ges emellertid kommissionen en framträdande roll i utvecklingen mot en standardisering av tillämpningsprogram. Kommissionen skall senast den 24 juli 2004 ha undersökt utvecklingen på området. Har samverkan och valfrihet för användarna inte uppnåtts på ett tillfredsställande sätt, kan kommissionen komma att ange en viss standard som obligatorisk.

Frågan om tillämpningsprogram är inte uttryckligen reglerad i svensk lagstiftning. Frågan har dock beaktats i samband med tillståndsgivningen i det digitala marknätet genom att samverkan i denna fråga har gjorts till ett särskilt tillståndsvillkor. I tillstånden anges att den plan för övergång till en gemensam digital plattform som har fastställts av NORDIG den 16 oktober 2002 skall beaktas. Vidare har regeringen gett Radio- och TV-verket i uppdrag att följa utvecklingen på området och att uppmuntra den frivilliga branschanpassningen för användning av en gemensam standard för tillämpningsprogram.

Mot bakgrund av den bevakning kommissionen har över frågan om en gemensam standard för tillämpningsprogram är det inte osannolikt att en gemensam standard kan komma att föreskrivas inom en inte alltför avlägsen framtid, om detta inte kan åstadkommas genom frivilliga överenskommelser. Antas ingen reglering på gemenskapsnivå, är det beträffande marknätet påkallat att säkerställa en samordning på annat sätt.

Elektronisk programguide En elektronisk programguide (EPG) är till sin karaktär mer innehåll än teknik. I sin enklaste form är den en lokal interaktivitet där det ges allmän information kring pågående och kommande program. Tjänsten fungerar tekniskt sett som sökbar text-TV. Informationen sänds hela tiden ut över nätet och sparas i mottagningsutrustningens minne. Den lokala interaktiviteten är till skillnad från den centrala

inte beroende av någon returkanal. Även central interaktivitet kan erbjudas genom en elektronisk programguide.

I artikel 5 i tillträdesdirektivet föreskrivs att nationella regler kan införas beträffande tillträde till elektroniska programguider. Någon nationell reglering har inte införts på området. Genom det samverkansavtal som tillämpas av parterna i det digitala marknätet har samverkan kring en gemensam elektronisk programguide uppnåtts mellan aktörerna i marknätet. Denna samverkan har gjorts till tillståndsvillkor. Det är Boxer som ansvarar för den gemensamma programguiden i dag. Det bör dessutom nämnas att regeringen har gett Radio- och TV-verket i uppgift att följa utvecklingen beträffande elektroniska programguider.

Ett operatörsföretag kommer med all säkerhet att avsätta en del av sändningsutrymmet för att distribuera en samlad presentation av sitt utbud av program och till dem relaterade tjänster i en elektronisk programguide. Vidare kommer det säkerligen att finnas individuella elektroniska programguider från enskilda programföretag. Ur konsumentperspektiv är det emellertid i hög grad önskvärt att det finns en gemensam elektronisk programguide varigenom det samlade utbudet för såväl operatörsföretagets utbud som fri-TVsändningarna presenteras.

Krypterade sändningar Enligt den av utredningen föreslagna strukturen skall i princip samtliga betal-TV-tjänster i marknätet hanteras av operatörsföretaget medan public service och vissa andra fri-TV-sändningar, med eget specificerat sändningsutrymme att sända inom, kommer att ligga utanför operatörsföretagets egentliga verksamhetsområde. Betal-TV-tjänsterna kommer att sändas krypterade. Huruvida fri-TV-tjänsterna kommer att sändas okrypterade är inte på förhand givet. Utredningen förespråkar dock att fri-TV-sändningarna skall sändas okrypterat i det digitala marknätet (jfr. prop. 2002/2003:72 s. 14 ff.).

Frågan om vilket system för villkorad tillgång som skall användas i marknätet är inte föremål för reglering. Följaktligen har operatörsföretaget frihet att välja vilket system som skall användas. I sammanhanget bör understrykas att mottagningsutrustning för dekryptering av betal-TV-sändningarna även måste kunna återge signalerna från fri-TV-sändningarna. Detta följer av 5 § första stycket lagen (1998:31) om standarder för sändning av radio- och TV-signaler.

Hur skall samordningen ske? Som framgått finns det ett flertal tekniska samordningsfrågor att lösa i det digitala marknätet. Samordningen mellan fri-TV och betal-TV är av särskilt intresse i det sammanhanget. Operatörsföretaget har i sin egenskap av tillståndshavare och ensam operatör i den del av frekvensutrymmet i marknätet som avsätts för betal-TV ett självständigt ansvar för den tekniska samordningen inom det utrymmet. För samordningen mellan fri-TV och betal-TV gäller såväl beträffande multiplexering och standard för tillämpningsprogram (API) som i fråga om driften av en gemensam elektronisk programguide att parterna kan träffa ett samverkansavtal i frågorna. Avtalet kan göras till tillståndsvillkor. Operatörsföretaget kan i ett sådant avtal ges en samordnande funktion. En annan väg att lösa samordningen är att en teknisk operatör ges befogenhet att ensam fatta beslut i dessa frågor. Fördelen med en teknisk operatör är att en för parterna neutral aktör utan egna intressen i frågorna ansvarar för samordningen.

Enligt den ordning som hittills har gällt har parterna i marknätet samverkat i fråga om multiplexering och val av tillämpningsprogram (API). Detta har så vitt utredningen erfarit fungerat på ett tillfredsställande sätt. Mot bakgrund härav och den bevakning som finns inom bl.a. kommissionen av frågan om tillämpningsprogram förefaller det inte finnas några uppenbara samordningsvinster eller fördelar i övrigt förenade med att lyfta dessa frågor från de berörda parternas ansvarsområde till en teknisk operatör.

Med hänsyn till den nära kopplingen mellan en gemensam elektronisk programguide och innehållet i TV-sändningarna i övrigt kan operatörsföretaget ha ett kommersiellt intresse i att producera en egen guide över utbudet från de programföretag som det hanterar, även om en teknisk operatör presenterar hela marknätets utbud i en annan programguide. Det är inte lika klart att alla programföretag kommer att producera en egen elektronisk programguide, om det distribueras en för alla programföretag gemensam sådan guide. Varje programguide tar ett visst frekvensutrymme i anspråk. Att överlåta åt en teknisk operatör att sköta programguiden riskerar därför att leda till att onödigt mycket frekvensutrymme åtgår till denna tjänst samt i viss mån till dubbelt arbete. Då operatörsföretaget kommer att vara den aktör som i förhållande till andra aktörer i marknätet hanterar det största frekvensutrymmet ligger det i stället nära till hands att ge operatörsföretaget i uppgift att ansvara för driften av den gemensamma programguiden.

Utredningen kan alltså inte finna att det är förenat med några för marknätets funktion och utnyttjande positiva effekter att inrätta ett särskilt tekniskt operatörskap. Tvärtom kan som ytterligare argument mot det anföras att det sannolikt skulle leda till extra kostnader jämfört med att samordningsfrågor löses direkt mellan inblandade parter. Distribution av TV-program och tjänster via marknätet är i sig dyrare än distribution via andra plattformar. Risken är att en för marknätet specifik fördyring kan försämra marknätets konkurrenskraft i förhållande till andra plattformar.

Sammanfattningsvis anser utredningen att det saknas skäl att inrätta ett särskilt organ för att handha tekniska samordningsfrågor. Enligt utredningen bör det i stället läggas på operatörsföretaget som ett tillståndsvillkor att ansvara för hanteringen av systemet för villkorad tillgång och en för marknätet gemensam elektronisk programguide.

I det fall en tillståndshavare disponerar en hel frekvenskanal är det naturligt att låta denne på egen hand ansvara för multiplexeringen av signalerna inom frekvenskanalen. Delas sändningsutrymmet inom en frekvenskanal av flera tillståndshavare bör multiplexeringen lösas genom överenskommelser mellan dem. Om det är nödvändigt för att åstadkomma ett effektivt kapacitetsutnyttjande bör det vara möjligt att som ett särskilt tillståndsvillkor överlämna ansvaret för multiplexeringen på en av tillståndshavarna.

Beträffande val av tillämpningsprogram (API) ser utredningen det som önskvärt att det i marknätet tillämpas ett öppet gränssnitt i enlighet med vad som överenskommits inom NORDIG. Detta bör kunna ske genom en frivillig överenskommelse mellan samtliga företag som innehar sändningstillstånd i marknätet. Det bör dock finnas möjlighet att utfärda tillståndsvillkor i frågan.

6.2.4. EG-rättsliga aspekter

Vår bedömning: Vi bedömer att det förslag till regelverk för ett operatörsföretags verksamhet som vi presenterar är förenligt med EG-rätten.

Utredningen har ovan flera gånger påpekat att ett regelverk för operatörsföretagets verksamhet måste vara förenligt med EG-rätten. Vi gör i detta avsnitt en samlad bedömning av olika EG-rättsliga

aspekter som kan läggas på de förslag till lagstiftning som framförts i tidigare avsnitt.

Den modell som vi förespråkar skall införas innebär att åtminstone ett operatörsföretag - i framtiden kan det bli flera – beviljas en särskild rätt att dels förfoga över sändningsutrymme för betal-TV, dels paketera och sälja TV-abonnemang i marknätet till allmänheten. Det är i för sig inte oförenligt med fördraget att tillerkänna företag särskilda eller exklusiva rättigheter. En sådan rätt kan dock medföra inskränkningar eller hinder i främst etableringsfriheten och den fria rörligheten för tjänster. Redan beviljandet av en sådan rättighet kan då innebära ett fördragsbrott.

1

Principen om etableringsfrihet kommer till uttryck i främst artikel 43 EG. Etableringsfriheten innefattar i första hand en rätt att starta och utöva verksamhet som egenföretagare samt rätt att bilda och driva företag på de villkor som etableringslandet föreskriver för egna medborgare. Det finns ett nära samband mellan denna frihet och den i artikel 49 intagna principen om fri rörlighet för tjänster, som innebär att det är förbjudet att inskränka möjligheten för den som är etablerad i en medlemsstat att tillhandahålla tjänster i andra medlemsstater. En närmare beskrivning av principernas innebörd finns i avsnitt 4.3.3.

Enligt artikel 46 EG kan undantag från etableringsfriheten och den fria rörligheten för tjänster medges på grund av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Det framgår vidare av praxis att ett hinder som grundar sig på andra kriterier än nationalitet kan vara berättigat också av andra tvingade skäl av allmänintresse än de som uttryckligen räknas upp i artiklarna 45 och 46.

2

Av artikel 86.1 följer att ett företag som, utan att det kränker fördraget, beviljats en särskild eller exklusiv rättighet är skyldigt att i sin verksamhet iaktta samma konkurrensregler som företag i övrigt, dock med det undantag som framgår av artikel 86.2 EG. Artiklarna 81 och 82 som innehåller de grundläggande konkurrensbestämmelserna blir alltså som utgångspunkt tillämpliga även för operatörsföretaget. Den förra stadgar förbud mot konkurrensbegränsande avtal mellan företag och den senare förbjuder missbruk av dominerande ställning. Båda artiklarna förutsätter för sin tillämpning att den konkurrenshämmande åtgärden påverkar handeln mellan medlemsstater.

1

Mål C-202/88 Frankrike mot kommissionen

2

Se t ex mål C-44/94 Reinhard Gebhard mot Consiglio dell’Ordine degli Avvocati e

Procuratori di Milano,, REG 1995 I-4165, punkten 37.

Enligt utredningen är det främst två frågekomplex som gör sig påminda när det gäller våra förslags förenlighet med EG-rätten. Det första gäller operatörsföretagets särställning såsom ensam innehavare av dels sändningsutrymme för betal-TV, dels rätten att paketera och sälja TV-abonnemang i marknätet till allmänheten. Det andra frågekomplexet sammanhänger med det krav på ägarförhållanden, som vi föreslår skall gälla för ett operatörsföretag. I samband med det finns också skäl att diskutera frågan om det är önskvärt och möjligt att ställa som villkor att operatörsföretaget skall vara etablerat i Sverige.

När det gäller förslagets konsekvenser för programföretagens valfrihet aktualiseras även frågan om regleringens förenlighet med TV-direktivet. I den delen hänvisas till det som sägs i avsnitt 6.3.2.2 angående möjligheten att ställa upp krav på tillstånd för programföretag för vidaresändning i marknätet av sändningar som härrör från ett annat medlemsland. Däremot faller enligt utredningen operatörsföretagets verksamhet som sådan utanför ramen för TVdirektivets bestämmelser.

Operatörsföretagets monopolställning

Det av oss föreslagna systemet med särskilda eller exklusiva rättigheter för ett operatörsföretag får till följd att programföretag, som vill sända betal-TV, måste träffa en uppgörelse med operatören för att nå ut med sina sändningar till marknätets abonnenter. Modellen utestänger också andra – såväl programföretag som fristående aktörer – från möjligheten att som SMS-operatör erbjuda konsumenterna ett betal-TV-utbud i marknätet. Dessa konsekvenser kan i viss mån synas inskränka fördragets principer om etableringsfrihet och fri rörlighet för tjänster. Operatörsföretagets ställning kan också väcka vissa frågor i förhållande till EG:s konkurrensregler.

Operatörsföretagets ställning som ensam innehavare av frekvensutrymme är föranledd av starka allmänna intressen. Frekvensutrymmet i marknätet är en knapp resurs, som kräver särskild reglering för att kunna utnyttjas på det mest effektiva sättet i yttrandefrihetens, informationsfrihetens och mångfaldens intresse. Vi har utvecklat detta utförligt i avsnitt 6.2.3. Där diskuteras även frågan om det vid sidan av en eller flera operatörsföretag/multiplexoperatörer dessutom bör finnas fristående SMS-operatörer i marknätet. Enligt utredningen saknas det i nuvarande läge förutsättningar för

det. Värnandet och tillgodoseendet av de ändamål som ligger bakom valet av modell med multiplexoperatör i stället för SMS-operatör, förutsätter att samma aktör ansvarar för båda operatörskapen. Operatörsföretaget skall utses på sakliga grunder oberoende av nationalitet och i första hand genom en bedömning av vilket företag som har bäst förutsättningar att uppfylla målet om största möjliga yttrandefrihet, informationsfrihet och mångfald.

När det gäller programföretagens rätt att etablera sig här i landet och erbjuda sina programtjänster skall påpekas att utredningen i avsnitt 6.3.1 avfärdar tanken på att ställa upp krav på etablering i landet som villkor för att ett programföretag skall erhålla tillstånd att sända i marknätet. Den av utredningen föreslagna ordningen gör inte heller skillnad på inhemska och utländska programföretag. Tvärtom skall operatörsföretaget vara skyldigt att vid tilldelning av sändningsutrymme, paketering av utbud och prissättning samt i övrigt behandla samtliga programföretag på ett icke-diskriminerande sätt och med beaktande av intresset att främja en fri och sund konkurrens mellan programföretagen. Visserligen föreslår vi att operatörsföretaget vid sammansättning av programutbudet skall ta hänsyn till vissa kriterier, hänförliga till kulturpolitiska önskemål om största möjliga yttrandefrihet, informationsfrihet och mångfald. Inte heller i det hänseendet skall det emellertid göras någon skillnad beroende på från vilket land sändningarna härrör. Regleringen är enligt utredningen utformad på ett sätt som varken direkt eller indirekt leder till ett otillbörligt gynnande av ett eller flera företag.

Att sändningsutrymmet tilldelas ett operatörsföretag i stället för programföretagen påverkar vidare inte i vilken omfattning marknätet skall tas i anspråk för betal-TV. Tvärtom medger modellen med ett operatörsföretag större flexibilitet när det gäller förändringar i programutbudet än om programföretagen erhåller egna sändningsfrekvenser. Detta förbättrar förutsättningarna för programföretag att snabbt få utrymme för sina sändningar när andra programtjänster förs bort från utbudet.

Den förespråkade modellen försämrar alltså inte förutsättningarna för programföretag att kunna sända i marknätet jämfört med andra lösningar för fördelning av sändningstillstånd. Samma villkor skall gälla för inhemska och utländska programtjänster. Operatörsföretagets tillstånd kommer vidare att innefatta även en sändningsskyldighet, vilket innebär att det inte riskerar att uppstå något otillfredsställt behov från allmänheten att ta emot marksändningar, som hade kunnat tillgodoses med ett annat system.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att det system som vi föreslår innebär att det inte görs någon åtskillnad på grund av nationalitet. Bestämmelserna kommer alltså att tillämpas på ett ickediskriminerande sätt. Regleringen är vidare motiverad med hänsyn till tvingande mål av allmänintresse och ägnad att säkerställa denna målsättning och går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå densamma.

En annan fråga är om den ensamrätt som operatörsföretaget kommer att få i ovan nämnda hänseenden står i strid med konkurrensreglerna i fördraget.

Utredningen vill i det sammanhanget uppmärksamma att Post- och Telestyrelsen (PTS) inom ramen för sina uppgifter som sektorsmyndighet för området elektronisk kommunikation gjort preliminära bestämningar av grossistmarknader för programutsändningstjänster för distribution av radio- och TV-sändningsinnehåll till slutanvändare. Enligt en promemoria av den 8 maj 2003 bedömdes att TVsändningstjänster och distributionsnät som möjliggör förmedling av sändningsinnehåll till slutanvändare utgör en och samma marknad, oavsett om distributionen sker via mark, kabel eller satellit (s. 75). Sedan berörda parter och andra intressenter getts tillfälle att yttra sig över bedömningen har PTS reviderat sin preliminära bedömning. I ett beslutsutkast av den 2 mars 2004 har PTS sålunda fastställt den nationella grossistmarknaden för programutsändningstjänster, vad avser digitala TV-sändningar via marknät, för distribution av TV-sändningsinnehåll till slutanvändare, såsom en relevant marknad. Även analoga TV-sändningar via marknät, analoga och digitala TV- och radiosändningar via kabelnät, analoga och digitala TV- och radiosändningar via satellit samt radiosändningar via marknät utgör enligt PTS bedömning separata produktmarknader. Beslutsutkastet skall remissbehandlas under våren 2004.

Utredningen anser att den bedömning som PTS har gjort i sitt beslut av den 2 mars 2004 kan ifrågasättas. Enligt utredningens mening finns det skäl att i stället bedöma att distribution av TVsändningar via mark, kabel och satellit tillhör en gemensam TVmarknad, i synnerhet gäller det sändningar via satellit och digitala marksändningar. TV-sändningar via de tre överföringssystemen är i princip utbytbara såväl för slutkunderna som för de programföretag som erbjuder ett attraktivt utbud. Vidare är tillgängligheten för konsumenterna i de olika distributionssätten hög och en tillräckligt andel av slutanvändarna har möjlighet att växla mellan plattformarna för att de bör kunna anses tillhöra en gemensam

marknad. I en sådan marknadssituation är det inte sannolikt att ett operatörsföretag skulle uppnå en sådan marknadsandel som förutsätts för att någon skall inta en dominerande ställning på marknaden. Vår bedömning är under dessa förhållanden att artikel 82 EG inte kommer att bli tillämplig i fråga om operatörsföretagets verksamhet.

Skulle man emellertid göra bedömningen att marknätet är en egen marknad, kommer ett operatörsföretag tveklöst att få en dominerande ställning, åtminstone så länge frekvensutrymmet inte medger att tillstånd meddelas ett flertal konkurrerande operatörer. Att ett operatörsföretag tillåts få en sådan särställning på marknaden bärs emellertid, som framhållits flera gånger, upp av starka allmänna intressen. Den särskilda rättigheten motiveras av ett behov av att säkerställa ett effektivt utnyttjande av det begränsade frekvensutrymmet i yttrandefrihetens, informationsfrihetens och mångfaldens intresse. Regleringen av operatörsföretagets verksamhet är såväl proportionerlig som ändamålsenlig i förhållande till dessa syften och ändamål och kan därmed inte anses otillåten av den anledningen att den i och för sig ger upphov till en dominerande ställning på marknaden. Däremot åligger det självfallet operatörsföretaget att inte missbruka denna sin dominerande ställning. Enligt utredningens uppfattning ger det föreslagna systemet goda möjligheter att motverka att sådant missbruk uppkommer. Bestämmelserna som gäller för operatörsföretaget ger tydliga regler för hur verksamheten skall bedrivas. I detta sammanhang måste också undantagsbestämmelsen i artikel 86.2 uppmärksammas. Där sägs att bl.a. företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse skall vara underkastade reglerna i fördraget, särskilt konkurrensreglerna, i den mån tillämpningen av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken hindrar att de särskilda uppgifter som tilldelats dem fullgörs. Utvecklingen av handeln får inte påverkas i en omfattning som strider mot gemenskapens intresse. Till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse hör TV-sändningar.

3

Även om konkurrensreglerna

alltså som utgångspunkt är tillämpliga gäller att operatörsföretaget måste ha möjlighet att t.ex. göra ett val mellan olika programföretag på annat än rent affärsmässiga grunder i syfte att uppfylla de starka allmänna intressen som motiverar ensamrätten till förmedling av betal-TV-sändningar i marknätet, utan att operatörsföretaget för den skull anses ha missbrukat sin ställning.

3

Mål C-155/73 Sacchi

Sammanfattningsvis kan utredningen inte heller se att förslagen är oförenliga med EG-rättens konkurrensregler.

Krav på ägarstruktur och etablering

Enligt vad som framgår av våra överväganden i avsnitt 6.2.3 föreslår vi att ett operatörsföretag skall vara underkastat vissa villkor i fråga om dess ägare och ägande. Syftet med detta är att minska risken för maktkoncentration på medieområdet. Den av oss föreslagna regleringen har i dag en motsvarighet i 3 kap. 4 § RTVL, som medger att liknande villkor ställs på programföretag med tillstånd att sända i marknätet. Frågan är om denna inskränkning är förenlig med EGrättens principer om etableringsfrihet och fri rörlighet för tjänster.

Vårt förslag innebär att ett operatörsföretag inte får ha ägarintressen som helt eller till viss del sammanfaller med andra aktörer på TV-marknaden, omfattande både mark-, satellit- och kabelnät. Därvid skall hänsyn tas till såväl operatörsföretagets ägarstruktur som operatörens ägarroll i andra företag. Syftet är, som nämnts, att motverka maktkoncentration grundat på ägande. Förbudet kommer att träffa olika subjekt utifrån deras verksamhetsinriktning. Däremot skall det inte göras någon skillnad utifrån nationalitet eller etableringsland. Enligt utredningens mening kan därmed regleringen inte sägas stå i strid med etableringsfriheten och den fria rörligheten för tjänster. Med hänsyn till att syftet är att motverka koncentration av makt och ägande kan regleringen inte heller anses strida mot konkurrensrätten.

Operatörsföretagets verksamhet kommer att grundas på ett tillstånd att disponera visst sändningsutrymme för TV-sändningar. Denna verksamhet saknar EG-rättslig reglering. Eftersom verksamheten faller utanför TV-direktivets tillämpningsområde kommer svensk lag att gälla, oberoende av var operatören har sin hemvist. Som framgår längre fram (se avsnitt 6.5.3) föreslår vi att ett operatörsföretags verksamhet skall stå under tillsyn av Granskningsnämnden för radio och TV. Intresset av en effektiv tillsyn kan synas göra det önskvärt att operatörsföretaget har hemvist i Sverige. Ett krav på operatörsföretaget att vara etablerat i Sverige får emellertid anses oförenligt med fördragets principer om etableringsfrihet och fri rörlighet för tjänster. Utredningen ställer sig mycket tveksam till att det mervärde som ett uttryckligt etableringskrav kan ge är tillräckligt för att motivera ett avsteg från fördragets grundläggande

principer. De kontrollfunktioner som skall säkerställas genom att operatören har sin hemvist i Sverige kan i allt väsentligt vinnas genom en prövning i samband med tillståndsgivningen.

6.3. Övriga tillståndsfrågor

6.3.1. Jurisdiktion

Som utredningen redogjort för närmare i kap. 4 innebär gällande rätt betydande begränsningar i fråga om vilka TV-sändningar som faller under svensk jurisdiktion. Enligt våra direktiv skall utredningen överväga behovet av lagstiftning som gör att TV-sändningar i det svenska marknätet med säkerhet kommer under svensk jurisdiktion. Vi skall i det sammanhanget analysera vilket utrymme för nationell lagstiftning som finns inom ramen för EG-rätten.

Av föregående avsnitt framgår att utredningen förespråkar att det även fortsättningsvis skall krävas tillstånd för att sända TV i marknätet. Tillståndskravet skall gälla oberoende av varifrån sändningarna sker. Eftersom sändningsutrymmet i marknätet är begränsat bör urvalet av programföretag som får sända ske utifrån vissa förhållanden av allmänt intresse. Som utvecklas närmare nedan anser vi också att det skall vara möjligt att förena ett tillstånd med olika former av villkor.

Eftersom urvalet på sätt som beskrivs i avsnitt 6.3.2.3 skall styras av vissa kriterier finns det också ett intresse av att tillståndshavarna uppfyller de villkor och åtaganden som utgjort en förutsättning för beviljande av sändningstillstånd. I de fall tillståndshavare brutit mot villkor som ställts upp i tillståndet finns det behov av att kunna förmå tillståndshavaren till rättelse genom olika sanktioner, i sista hand återkallelse av tillståndet.

I frågor som regleras i TV-direktivet kan svenska myndigheter inte ingripa mot TV-sändningar som faller under en annan medlemsstats jurisdiktion. Men även då ett programföretag faller inom svensk jurisdiktion trots att det inte är etablerat här kan problem uppstå. I det sistnämnda fallet har Granskningsnämnden i och för sig full behörighet att granska sändningarna och ingripa med sanktioner och Radio- och TV-verket kan i fall förutsättningarna härför är uppfyllda återkalla sändningstillståndet. I övrigt kan det dock bli stora svårigheter att genomdriva andra sanktioner än en återkallelse av tillståndet mot ett tredskande programföretag.

Det kan alltså utifrån intresset av en effektiv tillsyn sägas finnas önskemål om att dels åstadkomma svensk jurisdiktion över fler programföretag än vad som gäller enligt nuvarande regler, dels säkerställa i praktiken verkningsfulla sanktionsmöjligheter. Nedan följer en redogörelse för olika tänkbara sätt att uppnå detta.

Ändring av 1 kap. 2 § andra stycket RTVL

Vårt förslag: Vi föreslår att 1 kap. 2 § andra stycket RTVL ändras så att dess tillämpningsområde inte begränsas till situationer där det programföretag som etablerat sig i ett annat EES-land i syfte att kringgå svensk lagstiftning först måste ha varit etablerat här i landet.

I 1 kap. 2 § andra stycket RTVL föreskrivs att den som, efter att ha varit etablerad i Sverige, etablerar sig i en annan EES-stat i syfte att kringgå svensk lagstiftning när verksamheten huvudsakligen riktar sig till Sverige, vid tillämpningen av radio-_och_TV-lagen skall anses etablerad i Sverige. Enligt bestämmelsens ordalydelse tar den endast sikte på företag som har ändrat etableringsland, således inte den som redan från starten etablerat sig utanför Sverige även om motivet för etableringen utomlands varit att undgå svensk jurisdiktion. Vi har i avsnitt 4.2 närmare redogjort för bakgrunden till bestämmelsen. Enligt utredningens bedömning är den begränsning av bestämmelsens tillämplighet som har gjorts inte nödvändig med hänsyn till innebörden av stycke 14 i ändringsdirektivets ingress (jfr EG-domstolens do mar i målen TV10

4

och van Binsbergen

5

,

vilka redogjorts för i avsnitt 4.3.3.)

Radio- och TV-lagens tillämpningsområde har alltså enligt utredningens bedömning begränsats mer än vad som följer av TVdirektivet, vilket fått till följd att den svenska jurisdiktionen också inskränkts. Vi föreslår därför att 1 kap. 2 § sista stycket RTVL ändras på så sätt att det inte ställs upp som krav för tillämpning av bestämmelsen att programföretaget tidigare varit etablerat i Sverige. Den omständigheten att ett företag tidigare varit etablerat i Sverige och därefter ändrat etableringsort kan dock naturligtvis tjäna som bevisfaktum för att motivet med etableringen utomlands varit att kringgå svensk lagstiftning.

4

Mål C-23/93, TV10 SA mot Commissariaat voor de Media (REG 1994, s. I-4795)

5

Mål C-33/74, Johannes Henricus Maria von Binsbergen mot Bestuur van de Bedrijfs-

vereniging voor de Metaalnijverheid, (REG 1974, s. 1299)

Den föreslagna ändringen kan förbättra möjligheterna att kontrollera sändningar av programföretag etablerade i andra EES-stater som riktar sina sändningar enbart eller huvudsakligen till Sverige. Om ett programföretag med stöd av bestämmelsen i stället skall anses etablerat i Sverige innebär det att såväl dess sändningar i marknätet som sändningarna per satellit kommer under svensk jurisdiktion. Huruvida en sådan ändring kommer att leda till att programföretagen Viasat Broadcasting UK Limited (TV3, TV8 och ZTV) och Kanal 5 AB, som för närvarande är de enda programföretagen som tillhör denna kategori och som också har tillstånd att sända i marknätet, kommer att falla under svensk jurisdiktion får överlämnas åt de rättstillämpande myndigheterna att avgöra.

Införa etableringskrav för att erhålla sändningstillstånd

Vår bedömning: Utredningen anser att det är oförenligt med grundläggande EG-rättsliga principer att ställa upp som krav för programföretag att de måste vara etablerade här i landet för att kunna få tillstånd att sända i marknätet.

Ett sätt att få jurisdiktion över sändningarna i marknätet är att föreskriva att ett programföretag skall vara etablerat i Sverige för att få sändningstillstånd. I samband med de ändringar i radio-_och_TV-lagen som föranleddes av ändringsdirektivet uppmärksammades problemet med att ett utländskt programföretag som beviljas tillstånd att sända i marknätet inte faller under svensk jurisdiktion. Om programföretaget i fråga inte följer tillståndsvillkoren och bestämmelserna i radio-_och_TV-lagen anfördes i promemorian att Granskningsnämnden inte har någon möjlighet att vidta åtgärder mot detta. Ett förslag om införande av ett etableringskrav för att få tillstånd att sända i svenska marknätet drogs dock tillbaka bl.a. på grund av kritik från Lagrådet om att ett sådant krav skulle kunna stå i strid med den EG-rättsliga principen om fri rörlighet för tjänster (jfr Ds 1998:21 och prop. 1997/98:184 s. 55 f. och 121 f.).

Ett krav på auktorisation för att få sända i det svenska marknätet är som vi konstaterar nedan i avsnitt 6.3.2.2 förenligt med gemenskapsrätten. En förutsättning är dock att det inte ställs upp kriterier som försätter sökande etablerade i andra medlemsstater i ett sämre läge än inhemska sökande. Genom tillståndskravet ges möjlighet att fördela tillstånden på ett sätt så att största möjliga yttrande-

frihet, informationsfrihet, mångfald och konkurrens uppnås. Detta är allmänna intressen som motiverar en tillståndsplikt.

Att ställa upp ett krav på att den sökande skall vara etablerad i Sverige för att erhålla tillstånd att sända i marknätet innebär ett väsentligt avsteg från grundläggande gemenskapsrättsliga principer och står i direkt strid med ändamålen bakom TV-direktivet. Ett etableringskrav måste därför motiveras med mycket starka allmänna intressen som inte kan tillgodoses på annat sätt.

Sverige har i flera avseenden mer restriktiva regler för TV-reklam än andra länder inom EES. Exempelvis finns det i Sverige, till skillnad från vad som gäller enligt TV-direktivet, förbud mot såväl reklam för alkohol som för reklam som riktar sig till barn under tolv år. Även när det gäller mängden tillåten reklam i förhållande till sändningstiden speglar Sveriges bestämmelser en mer återhållsam hållning. Emellertid har hänsyn till konsumentintresset redan beaktats inom ramen för TV-direktivet. Sverige kan därför enligt utredningens bedömning inte med framgång hävda att ett etableringskrav är motiverat av hänsyn till det allmänna intresset att skydda TV-tittarna (jfr. t.ex. EG-domstolens dom i förenade målen KO mot De Agostini och TV-shop). Det kan även hävdas att likvärdiga regler för alla tillståndshavare skulle skapa en mer rättvis konkurrenssituation i marknätet. Detta intresse kan emellertid enligt utredningen inte anses ha sådan tyngd att det ensamt motiverar införandet av ett etableringskrav.

Sammanfattningsvis anser utredningen att det är oförenligt med grundläggande EG-rättsliga principer att ställa upp som krav för programföretag att de måste vara etablerade här i landet för att kunna få tillstånd att sända i marknätet.

Beträffande programföretag som är etablerade utanför EES utgör inte TV-direktivet eller reglerna om fri rörlighet för tjänster något hinder mot att införa ett krav på etablering i Sverige för att få sändningstillstånd. Det kan dock inte uteslutas att Sverige med hänsyn till egna internationella åtaganden eller EU:s åtaganden gentemot tredje land är förhindrat att uppställa ett sådant krav. Utredningen anser också att det finns skäl att ifrågasätta om den svenska TV-marknaden internationellt sett är så betydande, att man kan räkna med att programföretag skulle etablera sig här i landet enbart för att få möjlighet att distribuera sina sändningar i marknätet. Risken är därför att ett etableringskrav skulle leda till att utbudet av programtjänster i marknätet skulle minska och att mark-

nätet skulle få svårare att konkurrera om konsumenterna i förhållande till satellit- och kabelplattformarna.

Villkor i tillståndet att använda radiosändare

Vår bedömning: I auktorisationsdirektivet ges en möjlighet att ställa villkor för frekvensutnyttjandet med avseende på innehållet. Utredningen anser dock inte att detta innebär att det är tillåtet att ställa upp som villkor i ett tillstånd att använda radiosändare att denna exempelvis endast får användas för utsändning av TV-tjänster som överensstämmer med bestämmelserna i radio-_och_TV-lagen.

Enligt lagen om elektronisk kommunikation krävs tillstånd för att få använda radiosändare. Ett sådant tillstånd skall avse en viss radioanvändning (9 § LEK). Ett av skälen till detta är att man vill undvika störningar på tjänster i närliggande frekvenser (prop. 2002/03:110 s. 144). PTS är tillståndsmyndighet (10 § förordningen [2003:396] om elektronisk kommunikation). I 6 § andra stycket LEK föreskrivs att tillstånd att använda radiosändare för utsändningar som kräver tillstånd enligt annan lag eller enligt bestämmelser meddelade med stöd av annan lag, endast får meddelas om sådant tillstånd föreligger. Teracom AB har beviljats tillstånd av PTS att använda radiosändare för distribution av rundradio, TV. Det krävs ett tillstånd per radiosändare som skall användas. Tillstånden kan avse antingen analog eller digital överföring. I tillstånden finns ett villkor om att sändaren endast får användas av den som har tillstånd meddelat med stöd av bestämmelserna i radio-_och_TV-lagen. Således är det endast möjligt att använda sändaren för utsändning av TVsignaler från programföretag som beviljats sändningstillstånd enligt radio-_och_TV-lagen.

Lagen om elektronisk kommunikation är en implementering av det nya regelverk för elektroniska kommunikationer som beslutades inom EU år 2002. Ett av de direktiv som ingår i regelverket är Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv)

6

. I arti kel 6 i direktivet finns bestämmelser om villkor som är fogade till den allmänna auktorisationen och till nyttjanderätter till radiofrekvenser och

6

EGT L 108, 24.4.2002, s. 21 (Celex 32002L0020)

nummer samt särskilda skyldigheter. Av artikelns första punkt framgår att den allmänna auktorisationen för bl.a. nyttjanderätter till radiofrekvenser endast får omfattas av de villkor som är upptagna i, såvitt nu är av intresse, del B i bilagan. Där föreskrivs i första punkten att till nyttjanderätt till radiofrekvenser får knytas villkor om angivande av den tjänst eller typ av nät eller teknik för vilken nyttjanderätt till frekvensen har beviljats, i förekommande fall inbegripet exklusivt nyttjande av en frekvens för överföring av särskilt innehåll eller särskilda audiovisuella tjänster. Här ges således en möjlighet att ställa villkor för frekvensutnyttjandet med avseende på innehållet. Utredningen anser dock inte att detta innebär att det är tillåtet att ställa upp som villkor i tillståndet att radiosändaren exempelvis endast får användas för utsändning av TV-tjänster som överensstämmer med bestämmelserna i radio-_och_TV-lagen. Att på detta sätt få samtliga programföretag som sänder i det digitala marknätet att följa radio- och TV-lagens bestämmelser, eller ens vissa av dem, skulle enligt vår bedömning stå i strid med TV-direktivet och den underliggande EG-rättsliga principen om fri rörlighet för tjänster. Det skulle för övrigt även strida mot andemeningen i det EG-rättsliga regelverket för elektronisk kommunikation. Utredningen avstyrker därför att tillstånd att använda radiosändare villkoras på här antytt sätt.

Operatörsföretaget juridiskt ansvarig för programföretagens åtaganden

Vår bedömning: Enligt utredningens mening är en ordning där operatörsföretaget görs ansvarigt för innehållet i programföretagens sändningar inte försvarlig. Anledningen till detta är bl.a. att operatörsföretaget inte har något redaktionellt ansvar för vad som sänds ut och därmed helt saknar möjlighet att påverka innehållet i sändningarna.

I 10 kap. 12 § RTVL finns en bestämmelse som innebär att om den som sänder över satellit inte har hemvist i Sverige, Granskningsnämnden för radio och TV får förelägga – även vid vite – satellitentreprenören att följa vissa bestämmelser i lagen. Denna bestämmelse kan användas endast när den sändande är etablerad utanför EES och svensk lag således är tillämplig (jfr prop. 1992/93:75 s. 56 och 1995/96:160 s. 192 f.). Tanken är att satellitentreprenören genom

avtal med den sändande skall försäkra sig om att reglerna följs (a. prop. s. 56 resp. s. 193).

Ett alternativ för att få programföretagen att följa svenska regler skulle kunna vara att med bestämmelsen i 10 kap. 12 § RTVL som förebild göra operatörsföretaget ansvarigt för sändningarnas förenlighet med radio-_och_TV-lagen. Som ovan nämnts gäller satellitentreprenörens ansvar enbart sändningar som radio-_och_TV-lagen är tillämplig på. I de fall den sändande är etablerad inom EES är flertalet av bestämmelserna i lagen över huvud taget inte tillämpliga. En bestämmelse om ansvar för operatörsföretaget konstruerad på motsvarande sätt skulle därför inte träffa sändningar av ett programföretag etablerat inom EES. För att omfatta även de företagen skulle man behöva föreskriva att i de fall ett programföretag inte har hemvist i Sverige, Granskningsnämnden får förelägga operatörsföretaget att tillse att ett programföretags sändningar överensstämmer med villkoren i sändningstillståndet.

I förarbetena till yttrandefrihetsgrundlagen diskuterades huruvida den tryckfrihetsrättsliga principen om ensamansvar skulle kunna överföras på vidaresändningar av TV-program. Vid en omedelbar vidareförmedling av en satellitsändning har den som står för vidaresändningen ingen möjlighet att påverka innehållet i det som sänds. Den enda möjligheten att ingripa i sändningen är att avbryta vidaresändningen. Regeringen ansåg att en väsentlig del av syftet med ett ansvarssystem efter TF:s mönster under sådana förhållanden inte skulle uppnås genom att den som genomför vidaresändningen insattes i en utgivares ansvariga ställning. Regeringen anförde vidare att eftersom den som ombesörjer vidaresändningen inte kan publicera något själv skulle ett ensamansvar för honom inte innebära någon ökning av möjligheterna att bringa känsliga eller obekväma upplysningar från andra till offentligheten, varför ett viktigt syfte med ett ensamansvar bortföll. Därtill ansåg regeringen att ingen bör kunna hållas ansvarig för innehållet i en sändning som han inte kan kontrollera i förväg (prop. 1990/91:64 s. 54).

Enligt utredningens mening är en ordning där operatörsföretaget görs ansvarigt för innehållet i programföretagens sändningar inte försvarlig. Anledningen till detta är att företaget inte har något redaktionellt ansvar för vad som sänds ut och därmed helt saknar möjlighet att påverka innehållet i sändningarna. Inte heller anser utredningen det förenligt med den grundläggande synen om censurförbud i svensk rätt att införa ett regelsystem som baseras på att operatören

skall förhandsgranska TV-sändningar till vilka företaget upplåtit sändningsutrymme.

Ändring av TV-direktivet

Vår bedömning: En ändring av TV-direktivet på sätt som Sverige föreslagit i yttrande till kommissionen framstår som önskvärd utifrån ett allmänt medborgarperspektiv och skulle dessutom tjäna som ett steg på vägen mot en för programföretagen mer jämnbördig konkurrenssituation i det svenska marknätet.

Som angetts i kapitel 4, avsnitt 4.2, pågår för närvarande en översyn av TV-direktivet med inriktning på att analysera behovet av eventuella revideringar till följd av den tekniska utvecklingen och marknadsutvecklingen inom den audiovisuella sektorn. Sverige har i ett yttrande till kommissionen framhållit, såvitt nu är av intresse, behovet av att ändra direktivets regler om jurisdiktion och tillämplig lag. Även Irland, Belgien, Nederländerna och Österrike har framställt liknande synpunkter. De förändringar som eftersträvas av dessa länder tar sikte på TV-sändningar som är riktade, enbart eller huvudsakligen, till invånarna i en annan medlemsstat än den medlemsstat som upprätthåller jurisdiktion över programföretaget. Sverige har i sitt yttrande föreslagit att det under nämnda förhållanden skulle vara möjligt att tillämpa ett undantag från nuvarande regler för att göra bestämmelserna för TV-sändningar i den mottagande medlemsstaten tillämpliga. Vid bedömningen av om undantaget är tillämpligt skall särskild hänsyn tas till t.ex. annonsmarknader och kontrakt med kabel-TV-operatörer, ägarförhållanden och personal i programföretaget samt vilket språk som används i dess egna produktioner.

En ändring av TV-direktivet på sätt som bl.a. Sverige föreslagit skulle leda till att programföretag som enbart eller huvudsakligen riktar sina sändningar till den svenska marknaden och som i dag faller utanför svensk jurisdiktion blev tvingade att följa svensk lag. En sådan ordning är eftersträvansvärd av flera skäl.

Ett skäl är att Sverige, som framhållits ovan, har en mer återhållsam hållning till förekomsten av reklam i TV-sändningar. Detta gäller speciellt reklam som riktar sig mot barn under tolv år och reklam för alkohol. Det är självklart av stort allmänt intresse att så långt möjligt kunna upprätthålla i demokratisk ordning beslutade

regler på sändningar avsedda för en svensk TV-publik. Ur ett medborgarperspektiv framstår det som i högsta grad önskvärt att kunna låta i vart fall marknätet vara en plattform för TV-tittare som vill vara försäkrade om att svenska regler gäller för sändningar som riktar sig främst till svenska hushåll och där man således kan vara säker på att slippa reklam för alkohol och reklam riktad till barn.

Ytterligare skäl för en ändring av TV-direktivet på föreslaget sätt är att en ordning där vissa programföretag har att följa utländsk lag medan andra har att följa den i vissa avseenden mer restriktiva svenska lagen innebär att programföretagen inte kommer att konkurrera på lika villkor. Att samma regler gäller för alla programföretag som agerar i marknätet är därför av tämligen stor vikt för att skapa en mer konkurrensneutral marknad för marksänd TV.

Utredningens slutsats i jurisdiktionsfrågan är som framgått tidigare i detta avsnitt att det främst med hänsyn till innehållet i TVdirektivet och den grundläggande principen om fri rörlighet för tjänster – som TV-direktivet är till för att förverkliga – inte är möjligt att skapa svensk jurisdiktion över TV-sändningar i marknätet i vidare omfattning än vad som nu gäller, med undantag för den mindre ändring vi föreslår i 1 kap. 2 § sista stycket RTVL. En ändring av TV-direktivet i detta hänseende på sätt som Sverige föreslagit för kommissionen skulle dock kunna innebära en klar förbättring av rådande situation och tillgodose ett starkt medborgarintresse.

6.3.2. Tillstånd till programföretag

6.3.2.1 Inledning

I de föregående avsnitten har bland annat tillståndsfrågorna som rör operatörsföretaget behandlats. Detta avsnitt innehåller överväganden i fråga om tillståndsgivning, tillståndsvillkor och tillståndstidens längd för programföretag, såväl de som sänder fri-TV som de som sänder betal-TV.

6.3.2.2 Skälen för en tillståndsplikt

Vår bedömning: Vi anser att det finns goda skäl för att alla programföretag, oavsett om de erbjuder fri-TV- eller betal-TV-tjänster, skall erhålla tillstånd av regeringen eller en myndighet för att kunna sända i det digitala marknätet.

Genom 2 kap. 1 § p. 1 RF är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet. I yttrandefrihetsgrundlagen regleras närmare vad yttrandefriheten i bl.a. radio- och TV-program innebär och anges även uttömmande vilka begränsningar i denna som får göras. Såvitt gäller friheten att sända TV-program på annat sätt än genom tråd får denna enligt 3 kap. 2 § YGL regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Anledningen till att det inte råder fullständig etableringsfrihet för radiosändningar är att det av tekniska skäl är nödvändigt att reglera användningen av radiospektrum (prop. 1990/91:64 s. 116). Frekvensutrymme är en begränsad naturresurs och för att denna skall kunna utnyttjas på ett så effektivt sätt som möjligt krävs en noggrann planering och reglering på internationell nivå. Sålunda finns det mellanstatliga överenskommelser i syfte att ordna och fördela möjligheterna till radiotrafik av skilda slag (prop. 1990/91:64 s. 79). Sverige har att rätta sig efter de internationella överenskommelser som ingåtts. För att säkerställa att internationella åtaganden följs och att frekvensutrymmet även i övrigt används på ett så effektivt sätt som möjligt krävs kontroll över dess användning. Av denna anledning finns och måste även fortsättningsvis finnas ett krav på tillstånd för att använda radiospektrum för exempelvis radio- och TV-sändningar.

I ingressen till TV-direktivet anges att principen om fri rörlighet för tjänster som den tillämpas på sändning och distribution av televisionstjänster också är ett klart uttalande i gemenskapsrätten av en mer allmän princip, nämligen yttrandefriheten enligt artikel 10 i Europakonventionen. Det sägs vidare att ett direktiv om sändning och distribution av TV-program måste säkerställa programmens fria rörlighet mot bakgrund av denna artikel och med förbehåll endast för de begränsningar som anges i artikel 10.2 i konventionen och av artikel 56.1 i fördraget. I artikel 10.1 Europakonventionen stadgas att rätten till yttrandefrihet enligt artikeln inte hindrar en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag. I artikel 10.2 i konventionen uttalas vidare att eftersom utövandet av de

nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till vissa i artikeln angivna starka allmänna intressen. I TV-direktivets ingress uttalas vidare att direktivet fastställer minimikraven för att garantera frihet för sändning, varför det inte påverkar medlemsstaternas och respektive myndigheters ansvar i fråga om organisationen – inklusive systemen för tillståndsgivning, administrativ auktorisering eller beskattning – finansiering och programinnehåll. Med hänsyn till det nyss anförda anser vi att det inte är oförenligt med EG-rätten att behålla en ordning där sändningsrätt är beroende av tillstånd.

Enligt vårt förslag skall de programföretag som erbjuder fri-TVtjänster, dvs. programtjänster som är tillgängliga utan krav på särskild betalning, ges rätt att sända inom ett visst närmare angivet sändningsutrymme. En sådan rätt skall liksom i dag föregås av ett tillståndsförfarande.

När det gäller betal-TV-tjänster föreslår utredningen att ett operatörsföretag skall disponera hela det sändningsutrymme som regeringen beslutar att avsätta för sådana programtjänster. Eftersom det är fråga om en fördelning av sändningsutrymme måste även operatörsföretagets verksamhet vara beroende av tillstånd.

Den modell vi föreslår innebär att operatörsföretaget, inom det sändningsutrymme för betal-TV som denne förfogar över, själv skall kunna välja vilka programtjänster som skall sändas. Det kan därför ifrågasättas om det finns skäl att upprätthålla någon form av statlig kontroll över de programföretag som skall konkurrera om att ingå i operatörsföretagets utbud.

Radiospektrum är som nyss sagts en begränsad naturresurs. Även om den digitala tekniken möjliggör ett effektivare resursutnyttjande med möjlighet att ge sändningstillstånd till flera än vad som i dag är fallet är marknätet fortfarande att betrakta som en knapp resurs. Det är av betydande allmänt intresse att tillse att det tillgängliga frekvensutrymmet utnyttjas på ett sätt som är så effektivt som möjligt utifrån ett yttrandefrihets- och informationsperspektiv och som uppfyller de mediepolitiska målen om bl.a. mångfald, tillgänglighet och massmediernas oberoende (se prop. 2000/01:1 utg.omr. 17 s. 98). För att säkerställa att dessa viktiga ändamål uppfylls bedömer utredningen att även de programföretag som erbjuder betal-TV-tjänster skall genomgå ett tillståndsförfarande. Ett första urval utifrån en strävan att uppnå bl.a. mångfald och yttrandefrihet

bör enligt utredningens mening göras av en företrädare för staten (utredningens överväganden i fråga om tillståndsmyndighet redovisas i avsnitt 6.3.3). På detta sätt ökar insynen och oberoendet i urvalsprocessen.

Utgångspunkten för våra fortsatta bedömningar är alltså att alla programföretag, oavsett om de erbjuder fri-TV- eller betal-TVtjänster, skall erhålla tillstånd av regeringen eller en myndighet för att kunna sända.

6.3.2.3 Urvalskriterier vid tillståndsgivningen

Vårt förslag: Det skall införas en bestämmelse om att Radio- och TV-verket för att garantera en ändamålsenlig användning av sändningsutrymmet får begränsa antalet tillstånd att sända fri-TV. Av samma skäl skall Radio- och TV-verket fastställa det högsta antal tillstånd att sända betal-TV som kan meddelas. Beslutet skall omprövas när det finns anledning till det. Det bör beviljas tillstånd till något fler programtjänster än som ryms inom det tillgängliga utrymmet för betal-TV.

Tillstånd att sända fri-TV får endast beviljas programföretag som bedöms ha finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under tillståndstiden.

När tillstånd beviljas att sända fri-TV och betal-TV skall särskilt beaktas att sändningsutrymme kan tas i anspråk dels för olika programtjänster som kompletterar varandra så att sändningarna som helhet kommer att tilltala olika intressen och smakriktningar, dels för lokala och regionala program, dels av så många oberoende programföretag som möjligt.

Utgångspunkten för fördelningen av frekvensutrymme ges i 3 kap. 2 § andra stycket YGL, där det föreskrivs att det allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet. Som vi redogjort för i avsnitt 6.2.3 ankommer det på regeringen att bestämma hur mycket frekvensutrymme som skall avsättas för sändningar av respektive fri-TV och betal-TV.

I fråga om tillstånd till sändning av fri-TV innebär vårt förslag att förfarandet kommer att fungera ungefär på motsvarande sätt som i dag. Sedan regeringen fattat beslut om hur stort utrymme som skall avsättas till fri-TV kommer tillstånd att utlysas. Om sändnings-

utrymmet fylls vid denna inledande tillståndsgivning finns det naturligtvis inte någon möjlighet att bevilja ytterligare tillstånd. Under sådana förhållanden är det möjligt att meddela nya tillstånd först när tillståndsperioden löpt ut för de tidigare tillståndshavarna eller när ett sändningstillstånd av någon anledning återkallats eller inte förlängts. Så länge det finns ledig kapacitet bör det dock vara möjligt att när som helst ansöka om sändningstillstånd.

När det gäller betal-TV skall Radio- och TV-verket utlysa tillståndet för ett operatörsföretag att disponera sändningsutrymmet för betal-TV. Vi föreslår att Radio- och TV-verket i samband därmed också skall fastställa det högsta antal tillstånd till programföretag att sända betal-TV som kan beviljas. Därvid skall Radio- och TV-verket sträva efter att tillgodose de allmänna hänsyn och intressen som motiverar att det finns en tillståndsplikt (se avsnitt 6.3.2.2).

Radio- och TV-verket bör eftersträva att det utlyses och beviljas något fler tillstånd än det finns plats för i det för betal-TV avsatta sändningsutrymmet. Om tekniken efter en tid medger att det finns möjlighet att sända fler programtjänster inom utrymmet för betal-TV skall Radio- och TV-verket fatta ett nytt beslut om det antal tillstånd som bedöms lämpligt. Det är en förhoppning att det kommer att finnas fler tillståndshavare än det finns tillgänglig sändningskapacitet. Detta skapar större möjligheter till flexibilitet för operatörsföretaget och gör att sändningsutrymmet kan utnyttjas bättre. Konkurrens mellan programföretagen bör dessutom förbättra för konsumenterna genom bättre innehållskvalitet och lägre priser. I praktiken kommer det att innebära att för det fall ledig kapacitet på ett eller annat sätt frigörs, det skall finnas ett antal programtjänster som är godkända och som operatörsföretaget snabbt kan ta in i sitt utbud.

Gällande tillståndsförfarande bygger på vissa av riksdagen fastlagda riktlinjer för tillståndsgivningen (jfr. prop. 1996/97:67 s. 30). Enligt dessa bör eftersträvas att mer än ett programföretag deltar i sändningsverksamheten på varje ort, att inte ett företag ensamt bör kunna disponera en hel multiplex, att programutbudet som helhet kan tilltala olika intressen och smakriktningar och att lokala och regionala TV-program liksom TV-program som är förankrade i den svenska kulturkretsen ges företräde. Dessa riktlinjer är inte positivt angivna i lag. Däremot framgår de indirekt av 9 § förordningen (1997:894) om marksänd digital TV. Där föreskrivs att det av Radio- och TV-verkets motiverade förslag till fördelning av tillstånd skall

framgå i fall vissa kriterier med anknytning till riksdagens riktlinjer är för handen.

Som tidigare nämnts kommer vi i avsnitt 6.3.3 att föreslå att tillståndsgivningen till bl.a. andra programföretag än de allmänna public service-företagen skall delegeras till Radio- och TV-verket. En sådan delegation medför enligt utredningens uppfattning att det finns behov av att i lag närmare specificera de sakliga grunderna för hur sändningstillstånden skall fördelas. Då fråga är om grundlagsskyddade rättigheter skall bestämmelserna ges i lag. Eftersom regeringen fortsättningsvis endast skall bevilja tillstånd för TV-sändningar som finansieras genom medel från den allmänna TV-avgiften får bestämmelsen mindre betydelse för regeringens tillståndsgivning.

Tillstånd att sända fri-TV innebär upplåtelse av ett visst sändningsutrymme att disponera för TV-sändningar. Ett sådant tillstånd bör endast beviljas programföretag som bedöms ha finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under tillståndstiden.

I övrigt bör urvalet av programföretag ske utifrån ett jämförande urvalsförfarande, där avgörande betydelse skall fästas vid vissa i lagen angivna kriterier. Utredningen anser av principiella skäl att det inte är lämpligt att använda sig av anbudsförfarande i någon form, inte ens då valet står mellan två eller flera företag som utifrån de sakliga kriterierna kan anses som likvärdiga.

De riktlinjer som statsmakterna angav inför starten av de digitala sändningarna bör i vissa delar gälla även fortsättningsvis. Sålunda bör tillståndsgivaren vid beviljande av tillstånd beakta att sändningsutrymme kan tas i anspråk för olika programtjänster som kompletterar varandra så att sändningarna som helhet kommer att tilltala olika intressen och smakriktningar, för lokala och regionala program och av så många oberoende programföretag som möjligt i syfte att främja yttrandefriheten och informationsfriheten och undvika maktkoncentration. Samma kriterier bör styra urvalet oavsett om det är fråga om tillstånd att sända fri-TV eller betal-TV.

Tillståndsgivarens bedömningsunderlag vid urvalet kommer att bestå bl.a. i de uppgifter om sändningsverksamheten som programföretagen anger i sina ansökningar. Med hänsyn till det allmänna intresset av att förhindra illojala beteenden skall tillståndsgivaren vid urvalet även beakta de reella möjligheterna att ingripa med sanktioner mot tillståndshavare. Detta behöver inte uttryckas i lagtext.

Med hänsyn till att utrymmet för fri-TV kommer att vara en mycket knapp resurs bör det vara möjligt för Radio- och TV-verket

att begränsa antalet tillstånd, om det är nödvändigt för att garantera en ändamålsenlig användning av sändningsutrymmet. Så kan vara fallet om verket t.ex. anser att ett visst utrymme bör avsättas åt regionala program, men det saknas sökande som uppfyller kraven för att beviljas tillstånd (se vidare i författningskommentaren).

6.3.2.4 Tillståndens giltighetstid och närmare innebörd

Vårt förslag: Ett tillstånd att sända TV-program skall avse antingen fri-TV eller betal-TV. Tillstånd att sända fri-TV skall innebära rätt att samtidigt sända det antal program i varje område under den del av dygnet som anges i tillståndet. Ett tillstånd att sända betal-TV skall innebära rätt att sända program som anges i tillståndet. Om inte annat anges i tillståndet får sändningsrätten dock utövas endast om avtal om upplåtelse av sändningsutrymme ingås med ett operatörsföretag.

Tillståndstidens längd skall anges i lagen. Tillstånd som beviljas av regeringen skall gälla i sex år. Övriga tillstånd till programföretag skall gälla i två år med rätt till förlängning med två år i två omgångar om inte särskilda skäl talar emot det.

Med hänsyn till den modell med operatörsföretag vi förespråkar skall införas bör det finnas olika slags tillstånd för programföretag beroende på om de sänder fri-TV eller betal-TV. Dessutom anser vi att det i fråga om fri-TV-tillstånden vid bestämmande av tillståndstidens längd bör göras skillnad beroende på om det är public servicesändningar eller andra typer av sändningar.

Ett tillstånd att sända fri-TV skall innebära en rätt att använda ett visst närmare angivet sändningsutrymme för att sända en eller flera programtjänster och tilläggstjänster som har anknytning till programmen. Däremot bör ett tillstånd att sända betal-TV inte innebära att företaget tilldelas ett sändningsutrymme eller får en ovillkorlig rätt att sända sina program. Tillståndet skall innebära en rätt att sända det eller de program som anges i tillståndet. För att få utöva sändningsrätten skall emellertid krävas att avtal slutits med ett operatörsföretag om att sända inom dess sändningsutrymme och därmed ingå i dess utbud. Radio- och TV-verket bör dock i särskilda fall kunna medge undantag från kravet på att ingå avtal med operatörsföretaget (se vidare i författningskommentaren).

Till skillnad från vad som nu gäller anser utredningen att tillståndstidens längd bör anges i lagen. De skäl för en lagreglering som redovisats i avsnitt 6.2.3 såvitt gäller operatörsföretagets tillstånd har bärkraft även i fråga om programföretagens tillstånd. Vi anser att det bör finnas dels tillstånd med längre giltighetstid, dels tillstånd som löper på kortare tid men som är förenade med en rätt till förlängning om det inte finns särskilda skäl emot det. De längre tillstånden är tänkta för TV-företagen i allmänhetens tjänst. Vi anser att sex år är en väl avvägd giltighetstid för dessa tillstånd. Det bör dock tas in en bestämmelse i lagen om att giltighetstiden för tillståndsvillkor får vara kortare än tillståndstiden.

Ett sexårigt tillstånd bör enligt vår uppfattning vara förenat med en rätt till förlängning om ytterligare fyra år om inte regeringen har sagt upp tillståndet senast två år före tillståndstidens utgång. Detta motsvarar vad som i dag gäller för tillstånd med en giltighetstid om minst fyra år.

Det som talar för att vid sidan av de längre tillstånden ha ett system med korta tillstånd är främst att det ger en möjlighet att vid behov ingripa mot ett programföretag som inte sänder i enlighet med de uppgifter som lämnats under ansökningsförfarandet och som varit bestämmande vid urvalsprocessen eller åsidosätter tillståndsvillkor utan att det finns grund för att återkalla tillståndet. Det gäller både programföretag som vill sända fri-TV och sådana som valt att sända betal-TV.

En annan fördel med korta tillstånd är att det skapar större flexibilitet. När det gäller betal-TV-företagen kommer dock den tid som avtalas med operatörsföretaget att vara av avgörande betydelse för sändningsrättens utövande i praktiken. Det finns ingenting som hindrar att denna tid sätts längre eller kortare än tillståndets giltighetstid. Avtalet kan sålunda gälla för längre tid än tillståndet om det tas in ett villkor om att avtalet gäller under förutsättning att programföretaget har ett giltigt sändningstillstånd.

Utredningen anser att en tid om två år är lämplig för de kortare tillstånden med en rätt till förlängning om ytterligare två år i två omgångar om inte särskilda skäl talar emot det. I praktiken blir därmed tillståndstidens längd även i dessa fall sex år, under förutsättning att bl.a. tillståndshavaren sköter sina åtaganden enligt tillståndet. Till frågan om vad som är att betrakta som särskilda skäl återkommer vi i författningskommentaren.

6.3.2.5 Tillståndsvillkor

Regleringen av innehållet i sändningarna sker dels genom bestämmelser i radio-_och_TV-lagen, dels genom att det ges möjlighet för regeringen att meddela villkor för sändningstillstånden. Vi har redogjort närmare för detta i kapitel 2. Kortfattat innebär den nuvarande ordningen att endast regler som gäller för innehållet i alla slags sändningar regleras i radio-_och_TV-lagen. Övrig reglering i fråga om sändningarnas innehåll sker genom att det i sändningstillstånden tas in villkor som skall uppfyllas för att programföretaget skall ha rätt att sända. Detsamma gäller vissa tekniska och andra frågor. Vilka villkor som får ställas anges uttömmande i 3 kap. 1–4 §§ RTVL. Utredningen anser att denna ordning bör bestå. Övergången till digital sändningsteknik gör dock att det finns anledning att reformera vissa delar av villkorskatalogen.

Samtyckeskravet (3 kap. 8 § RTVL)

Vårt förslag: Kravet att ett tillstånd endast får förenas med villkor som den sökande har samtyckt till skall endast gälla för villkor som rör innehållet i sändningarna.

I dagsläget får ett beslut om sändningstillstånd endast innehålla villkor som den sökande godtagit. Denna ordning infördes när den tidigare gällande avtalsmodellen avskaffades. På detta sätt upprätthölls en avtalsliknande situation. Vi anser att det bara finns anledning att ställa upp godkännande som en förutsättning när det är fråga om villkor som har med innehållet att göra. Samtyckeskravet sammanhänger med dels att programföretagens redaktionella självständighet måste värnas, dels att programföretagen har bäst möjligheter att bedöma vad som är praktiskt genomförbart i dessa avseenden. I fråga om vissa villkor av mer teknisk natur saknas däremot anledning att låta programföretagen ha inflytande över dessa. Den sökande skall dock även beträffande sådana villkor fortsättningsvis ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som tillståndsgivaren avser att förena med tillståndet innan beslut om tillstånd meddelas.

Skyldigheten att använda viss radiosändare (3 kap. 2 § 8 RTVL)

Vår bedömning: Möjligheten att i ett sändningstillstånd föreskriva skyldighet att använda viss radiosändare bör behållas men bör inte användas i tillstånd att sända TV-program med digital sändningsteknik.

Bestämmelsens föregångare fanns i radiolagen (1966:755) och hade till syfte att möjliggöra att danska sändningar, i avsikt att förbättra mottagningsförhållandena i Danmark, kunde sändas ut från svensk botten. I det tillstånd som gäller för de finska sändningarna finns krav på att Nackasändaren används (prop. 1995/96:160 s. 164). I propositionen till radio-_och_TV-lagen påpekades även att krav på användning av viss sändare kan behöva ställas också med anledning av införandet av ny teknik (a. prop. s. 164).

Utredningen om elektronisk kommunikation anförde i sitt delbetänkande Lag om elektronisk kommunikation (SOU 2002:60) att bestämmelsen i fråga bör anses falla inom ramen för infrastrukturregleringen och att den, om den skall behållas, hör hemma i lagen om elektronisk kommunikation. Utredningen framhöll vidare att artikel 8.3 i ramdirektivet anger att de nationella regleringsmyndigheterna skall bidra till utvecklingen av den inre marknaden bl.a. genom att avlägsna kvarvarande hinder för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät, tillhörande faciliteter och elektroniska kommunikationstjänster på det europeiska planet och säkerställa att företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster inte behandlas olika under lika omständigheter. Reglerna i 1.3 i ramdirektivet och 5.2 i auktorisationsdirektivet anger emellertid att det nya regelverket inte påverkar de åtgärder som i enlighet med gemenskapslagstiftningen vidtagits på gemenskapsnivå eller nationell nivå för att arbeta för mål som avser allmänintresset, särskilt när det gäller reglering av innehåll och audiovisuell politik. Utredningen om elektronisk kommunikation betonade särskilt att dess förslag till bestämmelser om tillstånd att använda radiosändare innebar en möjlighet att uppställa villkor om täckning inom landet och att de syften som ligger till grund för 3 kap. 2 § 8 RTVL bör kunna uppfyllas genom ett sådant villkor.

Ett annat förhållande som utredningen om elektronisk kommunikation pekade på var att om den aktuella villkorspunkten skulle tas bort det troligen inte längre finns någon grund för att meddela tillståndsvillkor som – på sätt som nu sker i tillstånden för analog

utsändning för SR, SVT, UR och TV4 – ålägger programföretagen att köpa utsändningstjänster av Teracom. Såvitt gäller de analoga utsändningarna ansåg utredningen att det inte kunde bortses från risken att en reform skulle medföra fördyringar. Sammantaget bedömde utredningen om elektronisk kommunikation att det fanns skäl som talar för att den nuvarande regleringen i punkten 8 bör upphävas. Med hänsyn till de ställningstaganden och uttalanden som riksdagen gjort i frågan och då det inte utan vidare är klart att regleringen strider mot direktiven avstod utredningen dock från att lägga fram ett konkret lagförslag.

I nu gällande tillstånd för sändning av TV-program med digital teknik finns inte några krav på användning av vissa radiosändare. När de analoga sändningarna har upphört finns det ingen anledning att ha kvar detta villkor. Det finns således skäl för att upphäva punkt 8. När det gäller sändning av ljudradio är dock en digitalisering inte nära förestående. Det finns därför behov av att behålla möjligheten att föreskriva sådan skyldighet i tillstånd att sända ljudradio. Utredningen vill framhålla, bl.a. mot bakgrund av vad utredningen om elektronisk kommunikation anförde, att det finns ett särskilt intresse av att skapa konkurrens i fråga om själva överföringen, dvs. den verksamhet som Teracom i dag bedriver. Frågan har beröringspunkter med den delen av vårt uppdrag som rör möjligheterna att skapa ökad konkurrens i kabel-TV-näten. Vi återkommer till dessa frågor i vårt slutbetänkande. Tills vidare anser vi således att punkt 8 bör vara kvar men att den inte bör komma till användning vid tillstånd att sända digital-TV.

Till Granskningsnämnden för radio och TV lämna uppgifter som är nödvändiga för nämndens bedömning om sända program stämmer överens med de villkor som har meddelats enligt denna lag (3 kap. 2 § 16 RTVL)

Vårt förslag: Vi föreslår att 3 kap. 2 § 16 upphävs.

Bestämmelsen är motiverad av att Granskningsnämnden kan ha behov av annat än inspelningsmaterial, t.ex. programtablåer och sponsorsavtal, för att kunna utöva tillsyn över efterlevnaden av tillståndsvillkoren. Som redogörs för närmare i avsnitt 6.5.2 föreslår vi att det införs en allmän skyldighet för den som har fått tillstånd att sända att på begäran ge bl.a. Granskningsnämnden tillgång till upp-

lysningar och handlingar som myndigheten anser är nödvändiga för dess bedömning om sändningsverksamheten stämmer överens med radio-_och_TV-lagen och de villkor som meddelats med stöd av lagen. Det blir därmed överflödigt att dessutom föreskriva en skyldighet att lämna uppgifter till Granskningsnämnden i tillståndsvillkor. Vi föreslår därför att punkt 16 upphävs.

Villkor om att ägarförhållandena och inflytandet i ett företag som erhåller tillstånd inte får förändras mer än i begränsad omfattning (3 kap. 4 § RTVL)

Vår bedömning: Vi ser inte att det mot bakgrund av gemenskapsrätten finns något hinder mot att behålla 3 kap. 4 § RTVL i sin nuvarande lydelse.

Syftet med detta villkor är att undvika maktkoncentration på mediemarknaden. Vi har i avsnitt 6.2.4 föreslagit att det införs en möjlighet att ställa upp ett motsvarande villkor i tillståndet till operatörsföretag. Eftersom syftet med ett sådant villkor är att motverka koncentration av makt och ägande och det inte skall göras någon skillnad mellan olika subjekt utifrån nationalitet eller etableringsland har utredningen ansett att ett sådant krav inte strider mot etableringsfriheten, den fria rörligheten för tjänster eller konkurrensrätten. Vi gör samma bedömning i fråga om det nu aktuella villkoret för programföretag. Det innebär att vi inte ser något hinder mot att behålla 3 kap. 4 § RTVL i sin nuvarande lydelse.

Villkoren i de olika tillstånden för fri-TV respektive betal-TV

Vår bedömning: Vi anser att alla tillståndsvillkor som kan ställas på programföretag bör framgå av bestämmelser som är tillämpliga på både fri-TV och betal-TV även om samtliga villkor inte kommer att bli aktuella i båda formerna av tillstånd.

Vi anser att samtliga tillståndsvillkor som kan ställas på programföretag bör framgå av bestämmelser som är tillämpliga på både fri-TV och betal-TV. Det innebär emellertid inte att alla villkoren kommer att aktualiseras i tillstånd till såväl fri-TV- som betal-TV-

sändningar. Vissa villkor kommer naturligtvis att gälla i båda typerna av tillstånd medan andra enbart bör ställas i endera fallet. Vi går här igenom vissa av i nuvarande 3 kap. 2 § RTVL angivna villkor som inte nämnts ovan men som kan förtjäna en kommentar.

Villkoren i punkterna 1–3 om att sända program till hela landet eller till en viss del av landet, att sända under en viss minsta tid och att samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område kan endast bli aktuella att tillämpa i fri-TV-tillstånd. För betal-TVföretagen rör detta nämligen frågor som bör regleras i avtalet mellan programföretaget och operatörsföretaget. Punkterna 4 och 6, som gäller skyldighet att bereda utrymme för sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade enligt 2 kap. 1 § andra stycket respektive att bereda utrymme för sändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen, kommer också sannolikt endast att meddelas i fri-TV-tillstånden och då framförallt i tillstånden till public service-bolagen.

När det gäller punkten 5, att anpassa sändningar så att de blir tillgängliga för funktionshindrade, har detta krav hittills ställts på SVT och TV4. Det finns dock inget som hindrar att sådana villkor ställs även på övriga programföretag. Det kan i detta sammanhang nämnas att utredningen enligt sina direktiv (Dir. 2003:30) har att överväga behovet av lagändringar för att förbättra tillgängligheten till TV-program för personer med funktionshinder. Vi kommer att behandla den delen av uppdraget i vårt slutbetänkande.

Punkten 7 om att använda en viss sändningsteknik samt samverka med andra tillståndshavare i tekniska frågor kommer i princip endast att bli aktuell för fri-TV-tillstånden eftersom operatörsföretaget handhar alla tekniska samordningsfrågor för sändningarna av betal-TV. Företaget kommer i sin tur att ha villkor om teknisk samverkan i sitt tillstånd. Villkor med stöd av punkten 7 bör dock meddelas i sådana tillstånd där ett programföretag getts rätt att utöva sändningsrätten enligt tillståndet utan att först träffa avtal med operatörsföretaget om att ingå i dess utbud.

Det kan bli aktuellt att ställa krav på att programföretaget kostnadsfritt skall sända meddelanden som är av vikt för allmänheten om en myndighet begär det (p. 15) i tillstånd för såväl fri-TV- som betal-TV-tjänster. I sitt remissyttrande över Digital-TV-kommitténs slutbetänkande (SOU 2001:90) föreslog Styrelsen för psykologiskt försvar bl.a. att regeringen till de digitala sändningstillstånden fogar ett villkor att sända VMA, som är ett varnings- och informationssystem. Vi har anledning att överväga frågan i vårt slutbetänkande i

samband med den del av vårt uppdrag som innebär att vi, mot bakgrund av Sveriges medlemskap i EU, skall överväga om det bör göras någon ändring av bestämmelserna om vilka skyldigheter att sända myndighetsmeddelanden som kan åläggas programföretagen (Dir. 2000:43).

Villkoret att utforma sändningarna på ett sådant sätt att de inte endast kan tas emot av en begränsad del av allmänheten i sändningsområdet (p. 17) innebär i klartext ett förbud mot att kryptera sändningarna. Syftet med kryptering kan, men måste inte nödvändigtvis, vara ett sätt att kunna ta betalt för programtjänsten i fråga. Det kan naturligtvis inte bli aktuellt att meddela ett sådant villkor i tillstånd att sända betal-TV. Däremot är det angeläget att kunna ställa villkor om att sändningarna från public service-företagen skall ske okodat. Även för de sändningar som utan att vara public service är fritt tillgängliga för alla kan det finnas ett intresse från statens sida att ta med ett villkor om krypteringsförbud. Detta gäller inte minst sändningar som omfattas av vidaresändningsplikten enligt 8 kap. 1 § RTVL.

6.3.2.6 Särskilt om programtjänster som omfattas av vidaresändningsplikt enligt 8 kap. 1 § RTVL

Villkor för att omfattas av vidaresändningsplikt enligt 8 kap. 1 § RTVL

Vårt förslag: Vi föreslår att det i 3 kap. RTVL införs en bestämmelse som innebär att det i ett tillstånd att sända fri-TV får införas en förklaring om att sändningarna skall omfattas av vidaresändningsplikt enligt 8 kap. 1 § RTVL. En sådan förklaring får införas endast om sändningsverksamheten utövas opartiskt och sakligt samt sändningarna innehåller ett mångsidigt utbud där det skall ingå nyheter. Förklaringen skall innehålla uppgifter om dessa krav.

För att omfattas av vidaresändningsplikt enligt 8 kap. 1 § RTVL skall en sändning dels vara avsedd att tas emot i området utan villkor om särskild betalning, dels ske med stöd av ett sändningstillstånd förenat med krav på opartiskhet och saklighet samt ett villkor om ett mångsidigt programutbud där det skall ingå nyheter.

Kravet på att sändningen skall vara avsedd att tas emot i området utan villkor om särskild betalning innebär att sändningen måste

vara okrypterad eller, om så inte är fallet, att programföretaget kostnadsfritt måste tillhandahålla konsumenten ett programkort som avkodar sändningen i fråga.

I övrigt måste sändningstillståndet alltså innehålla krav på opartiskhet och saklighet samt ett villkor om ett mångsidigt programutbud där det skall ingå nyheter. Hittills har endast de programtjänster som sänts analogt i marknätet – och därutöver en digital programtjänst från public service-bolagen – omfattats av sändningsplikten. Utredningen har i delbetänkandet Must carry (SOU 2003:109) föreslagit att sändningsplikten skall omfatta samtliga samtidigt sända programtjänster som sänds av avgiftsfinansierade programföretag och högst tre samtidigt sända programtjänster som sänds av annan tillståndshavare. När det gäller de avgiftsfinansierade programföretagen har vi i nämnda betänkande framhållit att, så länge SVT organiserar sitt programutbud i enlighet med sitt uppdrag att utöva sändningsverksamhet i allmänhetens tjänst, hela SVT:s (och UR:s) utbud bör betraktas som en helhet vid prövning av förutsättningarna för att omfattas av vidaresändningsplikten (a. bet. s. 74 f).

Utredningen har vidare framhållit att en förutsättning för att sändningsplikten skall omfatta en viss – icke avgiftsfinansierad – programtjänst är att den sänds under krav som i stora delar överensstämmer med dem som gäller för public service-företagen. Därför kan exempelvis inte enbart förekomsten av nyheter i en programtjänst innebära att kravet att programutbudet skall innehålla nyheter är uppfyllt. De nyheter som sänds måste dessutom vara av viss kvalitet och kvantitet. Liksom i dag kommer därför i praktiken de krav som ställs på programtjänsterna med must carry-status att vara mer långtgående än vad som framgår av lagtexten i 8 kap. 1 § RTVL.

Nuvarande tillstånd med villkor om ett mångsidigt programutbud är relativt detaljerade i fråga om kravets närmare innebörd. Att i lagtexten närmare ange sådana detaljkrav är enligt vår mening inte ändamålsenligt. I stället förordar utredningen en ordning där tillståndsgivaren i varje enskilt fall skall avgöra om en programtjänst sänds under sådana högt ställda krav att den skall omfattas av nätinnehavarnas must carry-skyldighet. Vi föreslår därför att tillståndsgivaren i ett tillstånd skall kunna införa en förklaring om att sändningarna omfattas av vidaresändningsplikten. En sådan förklaring skall lämnas endast under förutsättning att sändningsverksamheten kommer att utövas opartiskt och sakligt samt att det ställs upp relativt detaljerade krav i fråga om ett mångsidigt programutbud där det skall ingå nyhetssändningar. Kraven bör i stort sett likna

dem som gäller för public service-sändningarna. I förklaringen skall kraven närmare preciseras, särskilt gäller det kravet att sända ett mångsidigt utbud. Det ankommer på Granskningsnämnden att utöva tillsyn över att kraven uppfylls. Vid bristande uppfyllelse skall förklaringen kunna återtas. Vi återkommer till frågan i författningskommentaren.

Genom att villkora vidaresändningsplikten till sändningar som sker med stöd av tillstånd som innehåller en förklaring som nu nämnts blir vidaresändningsplikten klarare, tydligare och mer förutsägbar för kabeloperatörer.

Möjligheten att omfattas av en vidaresändningsplikt kan betraktas som en förmån för ett programföretag. Enligt EG-rätten får en sådan förmån inte begränsas på så sätt att enbart inhemska företag kan komma i åtnjutande av den. Av intresse är därmed om det är möjligt att ställa krav på en sändning från en annan EES-stat som rör innehållet i sändningarna.

Bestämmelsen om vidaresändningsplikt riktar sig mot kabeloperatörer och behandlar inte programföretagens rätt att sända i Sverige. Regleringen grundas på artikel 31 i direktivet om samhällsomfattande tjänster (USO-direktivet) och ligger enligt utredningen utanför TVdirektivets räckvidd. Vidaresändningsplikt får enligt USO-direktivet endast införas när det är nödvändigt för att uppfylla klart fastställda mål som avser allmänintresset. Regleringen skall vara proportionerlig och öppen för insyn. Skyldigheten skall ses över regelbundet.

Enligt utredningens bedömning skulle det strida mot regleringen i USO-direktivet att låta vidaresändningsplikten omfatta sändningar som inte uppfyller tämligen långtgående krav förankrade i allmänna intressen av betydande vikt. Dessa krav måste ställas upp oberoende av sändningarnas ursprung. Av samma skäl är det nödvändigt att kunna sanktionera ett bristande uppfyllande av de krav som utgör en förutsättning för must carry-status.

Om sålunda en programtjänst som förklarats omfattas av sändningsplikt inte uppfyller de krav som ställts upp för must carryskyldigheten måste tillståndsgivaren kunna återkalla förklaringen. Vi återkommer till förutsättningarna för att ett återtagande skall få ske i avsnitt 6.5.2. Om en förklaring återtas förlorar programtjänsten sin must carry-status och kabeloperatörer är därefter inte skyldiga att förmedla den gratis i sina kabelnät.

Som framgår av avsnitt 6.3.2.4 har en tillståndshavare vid tillståndsperiodens slut normalt rätt till förlängning med ytterligare två år i

två omgångar om det inte finns särskilda skäl emot det. En sådan förlängning bör omfatta också en förklaring om vidaresändningsplikt.

Den föreslagna ordningen kräver dels att en ny paragraf införs i kapitel 3, dels att en ändring görs i 8 kap. 1 § RTVL. Dessutom blir vissa tillägg i tillsyns- och påföljdsbestämmelserna nödvändiga.

Skyldighet att tillhandahålla programsignal

Vårt förslag: Vi föreslår att det i radio-_och_TV-lagen införs en bestämmelse som innebär att den som innehar ett tillstånd där det intagits en förklaring om att sändningarna omfattas av vidaresändningsplikt, på begäran skall tillhandahålla den programbärande signalen för en programtjänst till den som enligt 8 kap. 1 § är skyldig att vidaresända denna eller som sannolikt inom rimlig tid skulle omfattas av en sådan skyldighet, om programtjänsten distribuerades i nätet utan kostnad för själva mottagningen.

I delbetänkandet Must carry (SOU 2003:109) föreslog utredningen att vidaresändningsplikt enligt 8 kap. 1 § RTVL skall gälla för var och en som äger eller annars förfogar över ett elektroniskt kommunikationsnät som används för överföring av TV-sändningar till allmänheten genom kabel om ett betydande antal hushåll anslutna till nätet använder det som sitt huvudsakliga medel för att ta emot TV-sändningar. Detta betyder att även andra trådnät än traditionella kabel-TV-nät, t.ex. bredbandsnät och kopplade telenät, har en vidaresändningsskyldighet om övriga förutsättningar är uppfyllda. Programföretagen förfogar enligt 48 § URL över rätten till återutsändning av sända program, den s.k. signalrätten. Vidaresändningsplikten får anses förutsätta att programföretagen ger erforderligt samtycke till vidaresändningen. Det finns inte någon lagreglerad skyldighet för ett programföretag att tillhandahålla en nätoperatör programsignalen för vidaresändning.

Som anfördes i delbetänkandet Must carry anser vi att det finns en risk för att avsaknaden av en leveransplikt kan innebära en hämsko på teknik- och marknadsutvecklingen för alternativa sätt att distribuera TV-program. Ett företag som vill erbjuda abonnenter ett brett utbud av TV-program via ett annat kabelnät än det traditionella kabel-TV-nätet måste för att få kunder sannolikt kunna distribuera must carry-kanalerna. I avsaknad av en leveransplikt har programföretagen möjlighet att antingen helt vägra vidaresändning

av TV-signalen eller ta orimligt mycket betalt för rätten att vidaresända. Detta talar enligt utredningens mening för att en leveransskyldighet bör införas.

Införandet av en sådan plikt innebär visserligen en inskränkning i programföretagets signalrätt. Eftersom det med vårt förslag kommer att vara upp till programföretaget att på egen hand bestämma om man vill komma i fråga för must carry-status eller inte har vi svårt att se att denna inskränkning kan anses stå i strid med någon grundlagsskyddad rättighet. Ett programföretag som vill sända inom ramen för vidaresändningsplikten får således acceptera en skyldighet att samtycka till vidaresändning i sådana kabelnät som har vidaresändningsskyldighet enligt 8 kap. 1 § RTVL. För att en leveransplikt skall uppnå sitt syfte måste den emellertid gälla även om villkoren i 8 kap. 1 § RTVL inte är uppfyllda, men det är sannolikt att de skulle uppfyllas inom rimlig tid, om nätinnehavaren fick tillgång till must carry-kanalerna och dessa därmed kunde vidaresändas i nätet utan kostnad för de anslutna hushållen. Det bör enligt utredningen finnas möjlighet att inom ramen för den ersättningsmodell som vi föreslagit i delbetänkandet Must carry beakta att signalrätten kan representera ett värde för programföretagen (se SOU 2003:109 s. 103 f. och 121 f.).

Vi föreslår mot bakgrund av vad som ovan anförts att det i radio-_och_TV-lagen införs en bestämmelse som innebär att den som innehar ett tillstånd där det intagits en förklaring om att sändningarna omfattas av vidaresändningsplikt på begäran skall tillhandahålla den programbärande signalen för en programtjänst till den som enligt 8 kap. 1 § RTVL är skyldig att vidaresända denna eller som sannolikt inom rimlig tid skulle omfattas av en sådan skyldighet, om programtjänsten distribuerades i nätet utan kostnad för själva mottagningen.

I avsnitt 6.5.2 föreslår vi att det införs en bestämmelse om att must carry-förklaringen kan återtagas om leveransskyldigheten åsidosätts.

6.3.3. Tillståndsgivning genom myndighet

Vårt förslag: Vi föreslår att all tillståndsgivning beträffande digital marksänd TV, utom tillståndsgivningen för public service-företagens verksamhet, delegeras från regeringen till Radio- och TV-verket. Verkets beslut i fråga om tillstånd till programföretag att sända TVprogram, förklaring om s.k. must carry-status, tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag samt ändring av tillståndsvillkor får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Verkets beslut gäller omedelbart även om det överklagas. Vid överklagande till kammarrätt skall reglerna om prövningstillstånd gälla.

Enligt nuvarande bestämmelser i radio-_och_TV-lagen är det regeringen som ger tillstånd till reguljära TV-sändningar i marknätet. Regeringen ger även tillstånd till att till hela landet eller till utlandet sända ljudradioprogram samt att bedriva lokala digitala ljudradiosändningar. Radio- och TV-verket är tillståndsmyndighet beträffande vissa radio- och TV-sändningar. Således meddelar verket tillstånd för närradio och lokalradio samt tillstånd för att under en tid av högst två veckor sända TV- och radioprogram som inte är närradio eller lokalradio. Enligt förordningarna (1995:1020) om digitala ljudradiosändningar och (1997:894) om marksänd digital TV utlyser verket tillstånd att sända digital radio respektive TV och lämnar förslag till regeringen om fördelning av sändningstillstånden.

Att regeringen är tillståndsmyndighet för TV-sändningar i marknätet har sin bakgrund i att frekvenstillgången är begränsad och att analoga sändningar kräver så mycket frekvensutrymme att endast ett fåtal tillståndsbeslut har kunnat meddelas. Med hänsyn till mediets genomslagskraft har varje enskilt beslut om sändningstillstånd i det analoga marknätet varit av stor betydelse för allmänheten. Sändningsverksamheten har av den anledningen reglerats genom ett antal mer eller mindre individuella villkor. De överväganden som har gjorts i frågor om tillstånd och villkor har skett utifrån hur verksamheten bäst kan tjäna allmänheten och ingått som ett led i massmediepolitiska överväganden där regeringen har svarat inför riksdagen. Att regeringen skall vara tillståndsmyndighet har mot bakgrund av detta setts som naturligt.

Genom den tekniska utvecklingen och övergången till digital teknik finns det nu förutsättningar för samtidig sändning av ett väsentligt större antal programtjänster än tidigare. Dessa förutsättningar ökar än mer när de analoga sändningarna upphör. Redan

Radiolagsutredningen angav i sitt slutbetänkande Ny lagstiftning om radio och TV (SOU 1994:105) att det berättigade i att anse regeringen som enda tänkbara myndighet kan ifrågasättas vid en sådan teknisk utveckling och att man i stället skulle kunna tänka sig att regeringen ges möjlighet att delegera sin beslutanderätt till annan myndighet (s. 256 f.).

Digital-TV-kommittén föreslog att tillståndsgivningen för marksänd digital-TV i framtiden skall delegeras till myndighet (SOU 2001:90 s. 169). I vårt utredningsuppdrag ingår att överväga detta förslag och vilka författningsändringar som behövs för att genomföra det.

Digital-TV-kommittén, som inte närmare motiverar sitt förslag om tillståndsgivning, gör inte någon skillnad mellan tillstånd till public service-företag och tillstånd till andra aktörer, som ett kommersiellt operatörsföretag, utan anger allmänt att tillståndsgivningen bör delegeras. Vid remissbehandlingen av betänkandet var de flesta remissinstanser som berörde frågan om tillståndsmyndighet positiva till kommitténs förslag. Bland annat Radio- och TV-verket tog dock upp frågan om det bör finnas en tillståndsmyndighet för public service-verksamhet och en annan för övrig TV-verksamhet. Verket ansåg därvid att när det gäller tillståndsgivningen till public serviceverksamhet kan det finnas skäl att ordningen för denna inte ändras.

En utgångspunkt vid överväganden av om en viss typ av förvaltningsärenden bör delegeras till myndighetsnivå är att regeringen så långt det är möjligt bör befrias från ärenden av löpande art. Reglerna i regeringsformen om formerna för regeringens arbete vilar på förutsättningen att detta skall begränsas till sådana angelägenheter som typiskt kräver ett ställningstagande från regeringen eller någon i regeringskretsen (prop. 1973:90 s. 184).

De överväganden som måste göras under tillståndsförfarandet rörande digitala marksändningar är i viss mån av klar politisk karaktär, såsom på vilka grunder urvalet av tillståndshavare skall göras och om det skall ställas upp vissa villkor för ett sändningstillstånd. Detta talar för att regeringen alltjämt skall vara tillståndsmyndighet. Utrymmet för delegering till myndighetsnivå påverkas dock av hur de materiella reglerna på området utformas.

I dag är regleringen beträffande urvalsförfarandet vid tillståndsprövningen begränsat till bestämmelsen i 3 kap. 2 § andra stycket YGL, som anger att det allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet. Inom dessa ramar har regeringen

sedan gjort en friare prövning av tillståndsansökningar och angett villkor för sändningstillstånd. I den senare frågan har regeringen dock varit bunden till sådana villkor som anges i radio- och TVlagen.

Att överlåta åt en myndighet som inte lyder under riksdagen att göra en motsvarande fri prövning av tillståndsfrågan är enligt utredningen olämpligt. Finns det däremot i särskild reglering angett tydliga regler och kriterier för urvalsförfarandet är de politiska hänsynen redan därmed i huvudsak tagna och preciserade. Under sådana förhållanden är det inte nödvändigt att regeringen är tillståndsmyndighet, utan tillståndsprövningen kan med fördel överlämnas till en statlig förvaltningsmyndighet som lyder under regeringen.

Vidare skall beaktas att förutsättningarna för tillståndsgivningen har förändrats väsentligt genom främst marknätets digitalisering, men även utvecklingen av andra distributionsformer av TV-verksamhet. Kommer ett utbyggt digitalt marknät att omfatta sex eller flera frekvenskanaler finns det med dagens teknik för multiplexering utrymme för samtidig sändning av närmare fyrtio eller fler programtjänster. Detta skall jämföras med de tre kanaler som det analoga marknätet ger utrymme för. Kabel- och satellitplattformarna kan erbjuda ett ännu större utbud av programtjänster. Allmänheten har i dag tillgång till ett helt annat utbud än som var möjligt för tio år sedan. Varje enstaka programtjänst har därmed inte samma betydelsefulla ställning i förhållande till det samlade utbudet, även om vissa programtjänster naturligen har större genomslagskraft än andra.

Skälen för att regeringen skall vara tillståndsmyndighet gör sig med hänsyn till det ökade frekvensutrymmet och mångfalden i utbudet inte lika starkt gällande som tidigare. Allmänt sett framstår det inte längre som nödvändigt med regeringens ställningstagande i den löpande tillståndsgivningen. De tillståndsprocesser som förevarit i det digitala marknätet har involverat många parter. Som ett led i processen har ingått att dessa skall komma överens om en samordning i bl.a. tekniska frågor. Erfarenheterna visar att tillståndsprocessen varit tids- och arbetskrävande. Enligt utredningens mening finns det effektivitetsvinster att hämta om regeringen så långt det är möjligt befrias från tillståndsgivningen. Med hänsyn till att det sedan 1997 har arbetas fram en rutin för tillståndsgivning till programföretag för digitala sändningar framstår det också som tidsmässigt lämpligt att nu föreslå en delegation av tillståndsgivningen.

I enlighet med vad vi tidigare redogjort för (avsnitt 6.2.3) anser utredningen att frågan om vilket sändningsutrymme som bör upplåtas för digitala TV-sändningar är av övergripande massmediepolitisk natur och att regeringen därför bör besluta om detta. Detsamma gäller den huvudsakliga fördelningen av sändningsutrymme mellan fri-TV och betal-TV. I sammanhanget vill vi erinra om att vi tidigare fört ett resonemang kring huruvida samtliga betal-TVtjänster skall vara förbehållna operatörsföretagets verksamhet och att vi funnit att så i princip bör vara fallet (avsnitt 6.2.3).

När väl ramen för ett operatörsföretags verksamhet på detta sätt har slagits fast framstår det inte som påkallat att ett politiskt organ skall avgöra vem som skall tilldelas tillstånd att bedriva verksamheten eller villkoren för denna. Inriktningen på tillståndsgivningen beträffande operatörskapet bör i stället klargöras genom bestämmelser i radio-_och_TV-lagen, som beskriver grunderna för hur ett operatörsföretag utses.

Som vi redogjort för tidigare (avsnitt 6.3.2.2) anser vi att det skall krävas särskilt tillstånd för programföretag som vill sända inom operatörsföretagets utbud. Det är dock operatörsföretaget som slutligt avgör vilka av de tjänster som erhållit tillstånd att sända som skall finnas med i utbudet. Ett tillstånd till ett programföretag att få sända en betal-TV-tjänst innebär således inte en rätt att få ingå i operatörens utbud. Enligt utredningens mening framstår det inte som påkallat att ett politiskt organ avgör vilka programföretag som skall få tillstånd att kunna ingå i operatörens utbud. Även beträffande dessa programföretag är det tillfyllest att det i lagen anges grunderna för tillståndsgivningen.

Fri-TV-sändningar kommer att utgöras av dels sändningar från public service-företag, dels sändningar från programföretag som sänder under krav som i stora delar överensstämmer med dem som gäller för public service-företagen (program med s.k. must carrystatus), dels andra sändningar som skall kunna mottas utan krav på särskild betalning och som det allmänna finner angeläget att garantera eget sändningsutrymme. Det senare kan gälla t.ex. regionala och lokala program.

I dag går det en skiljelinje mellan tillstånden för å ena sidan SVT, UR och TV4 och å andra sidan övriga programföretag. För de tre första gäller ett krav på att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt. Som en följd av detta tillståndsvillkor har även ett flertal andra villkor för sändningsrätten uppställts. För övriga programföretag har villkor meddelats i mindre omfattning.

Att avgöra villkoren för public service-företagens tjänster och därmed likställda sändningar samt vilka ytterligare fri-TV-sändningar som skall förekomma, inbegripet vilka villkor som skall uppställas för dessa sändningar, kan vara en grannlaga uppgift. Särskilt public service och med den jämförlig verksamhet är av stort allmänt intresse, vilket enligt utredningens tidigare förslag motiverar att de ges must carry-status (se SOU 2003:109). Vad gäller fri-TVsändningarna kan därför den synpunkten anföras att det föreligger starkare skäl än beträffande betal-TV-sändningarna att tillståndsgivningen ligger kvar hos regeringen.

Public service-företagen har en särställning genom att deras verksamhet finansieras med en offentligrättslig avgift. Genom sändningstillstånd med tillhörande villkor definieras uppdraget att bedriva verksamhet i allmänhetens tjänst. Förutom att verksamheten regleras genom allmänna bestämmelser i radio- och TV-lagen och i sändningstillstånd med tillhörande villkor sker det en reglering av public service-företagen genom anslagsvillkor och bolagsordning. Genom anslagsvillkoren kan vissa ekonomiska och organisatoriska frågor regleras och företagen ges vägledning för hur redovisning skall ske till statsmakterna av hur uppdraget uppfylls. Bolagsordningen kan användas som ett styrinstrument för verksamheten. Ändringar i public service-företagens bolagsordningar skall godkännas av regeringen.

Således utövas det av riksdag och regering i flera olika sammanhang en politisk styrning över de svenska public service-företagens verksamhet. Gemensamt för de olika styrinstrumenten är att de används för att klargöra ramarna för uppdraget att bedriva verksamhet i allmänhetens tjänst.

Att public service-verksamhet har en särställning är inte unikt för Sverige. I flera länder, bl.a. Danmark, Norge, Finland och Storbritannien, är public service-verksamheten direkt reglerad i lagen.

Materiella regler som konkretiserar och preciserar grunderna för urvalet av programföretag kan utformas närmast som en kodifiering av de principer som regeringen tillämpat vid sin tillståndsgivning. Sådana regler i förening med en uttömmande katalog av de villkor som ett tillstånd kan förenas med samt att regeringen alltjämt har ansvaret för den övergripande frågan om fördelning av det totala frekvensutrymmet och vilken täckningsgrad olika frekvenskanaler skall ha kan utgöra en stabil grund för en delegering av även tillståndsgivningen inom fri-TV-utrymmet till myndighet.

Även med beaktande av detta ställer sig dock utredningen tveksam till att delegera beslutsfattandet avseende sändningstillstånden till public service-företagen. Även om tillståndsmyndigheten har att tillämpa regler som närmast är en kodifiering av vad som gäller i dag framstår det inte som en god ordning att överlämna åt ett ickepolitiskt organ att utöva en så viktig styrning över tillståndsgivningen. Uppdraget att bedriva verksamhet i allmänhetens tjänst varierar över tid. Hur uppdraget skall definieras inför varje tillståndsperiod och hur villkoren för verksamheten skall anges är ett ställningstagande som typiskt sett bör tas av ett politiskt organ. Ett mycket starkt skäl mot delegering är vidare att tilldelningen av sändningstillstånd med tillhörande villkor ingår som en del av ett större system för styrning av public service-verksamheten som det åligger riksdag och regering att besluta om. Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen att tillståndsgivningen för public service-företagens verksamhet alltjämt skall utövas av regeringen.

Däremot finner utredningen att tillståndsgivningen för fri-TVsändningar med must carry-status bör delegeras till myndighet. Dessa sändningar från kommersiella programföretag har inte den särställning som public service har och det är inte heller av andra skäl motiverat att låta tillståndsgivningen för dessa sändningar ligga kvar på politisk nivå. Att ställa upp mer långtgående villkor i de hänseenden som är av betydelse för must carry-frågan än som gäller för public service-företagen kan inte komma i fråga. Tvärtom kommer tillståndsmyndigheten att kunna söka vägledning i regeringens sändningstillstånd till public service-programföretagen angående vilka krav som skall gälla för det kommersiella programföretag som vill sända en tjänst med must carry-status.

Än mindre skäl finns att låta övrig fri-TV tillståndsprövas av regeringen.

Sammanfattningsvis föreslår vi att all tillståndsgivning beträffande de digitala marksändningarna utom tillståndsgivningen för public service-företagens verksamhet bör delegeras till myndighet. En bestämmelse om detta bör införas i radio-_och_TV-lagen.

Digital-TV-kommittén pekar inte ut en viss tillståndsmyndighet, men anför att vid valet av myndighet bör hänsyn tas till konvergensen mellan IT-, telekommunikations- och mediesektorerna (SOU 2001:90 s. 169).

Radio- och TV-verket är i dag i viss mån tillståndsmyndighet på medieområdet. Därutöver har verket visst tillsynsansvar enligt radio-_och_TV-lagen. Verket handlägger ärenden om mark-, satellit- och

kabel-TV-sändningar. Vidare utfärdar verket föreskrifter och utövar tillsyn beträffande TV-standarder samt ansvarar för indrivning av särskilda avgifter för radio- och TV-sändningar. Verket har även i uppgift att följa och informera om utvecklingen på medieområdet. Granskningsnämnden för radio och TV är en statlig myndighet som i efterhand granskar innehållet i radio- och TV-program som riktar sig till den svenska allmänheten. I vissa fall sker granskningen av Justitiekanslern eller Konsumentombudsmannen. Post- och telestyrelsen är sektorsmyndighet för området elektronisk kommunikation och har myndighetsansvaret enligt lagen om elektronisk kommunikation. PTS följer och bevakar utvecklingen inom IT-, tele-, radio- och postområdena, meddelar föreskrifter och fördelar tillstånd, kontrollerar att lagarna efterlevs samt informerar användare och allmänhet.

Frågan om en allmän översyn av myndighetsstrukturen inom IT-, telekommunikations- och mediesektorerna behandlades av Utredningen om elektronisk kommunikation i dess betänkande Myndighetsfrågor m.m. (SOU 2002:109). Där konstaterades att det mot bakgrund av konvergensutvecklingen kan ifrågasättas om det är ändamålsenligt eller ens möjligt att i ett längre perspektiv upprätthålla de gränser som gäller för närvarande för myndigheterna inom området för elektronisk kommunikation, men att vi ännu inte sett de fulla konsekvenserna av konvergensen (s. 160). Utredningen om elektronisk kommunikation, som vidare konstaterade att den nuvarande ansvarsfördelningen mellan myndigheterna inom området och sektorsansvar fungerar bra, fann mot den bakgrunden inte skäl att annat än i vissa detaljfrågor föreslå förändringar av myndighetsorganisationen. Dock poängterades att när utvecklingen inom området för elektronisk kommunikation kommit in i ett mer normalt förvaltningsskede och erfarenheter vunnits vid tillämpningen av lagen om elektronisk kommunikation bör man tydligare kunna se om det finns behov av modifieringar i myndighetsstrukturen (s. 169). Regeringen har i prop. 2002/03:110 uttalat att den gör samma bedömning som utredningen, att den nuvarande myndighetsstrukturen och ordningen med sektorsansvar visat sig effektiv (s. 324). Regeringen anförde vidare att den två år efter det att lagen om elektronisk kommunikation trätt i kraft kommer att ta initiativ till en avstämning med analys av hur myndighetsstrukturen har fungerat (s. 333).

Enligt utredningen är det naturligt att inom rådande myndighetsstruktur delegera tillståndsgivningen till Radio- och TV-verket. Verket beslutar redan i dag beträffande vissa tillstånd för radio- och

TV-sändningar. Vidare har Radio- och TV-verket enligt nuvarande ordning i uppgift att bereda ärenden rörande de digitala tillstånden åt regeringen enligt föreskrifter i förordningen (1997:894) om marksänd digital TV. Enligt förordningen gäller att Radio- och TVverket utlyser tillstånden, handlägger ansökningarna och överlämnar dem till regeringen tillsammans med ett motiverat förslag till fördelning av tillstånden. Genom att sedan 1997 ha medverkat i tillståndsprocessen finns det inom verket nödvändig erfarenhet och kompetens på området.

Enligt 13 kap. 1 § RTVL gäller att radiorättsliga beslut meddelade av Radio- och TV-verket, bl.a. återkallelse av tillstånd, får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Denna bestämmelse bör omfatta även verkets beslut i fråga om tillstånd för digitala TV-sändningar, dvs. tillstånd till programföretag att sända TV-program, förklaring om s.k. must carry-status, tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag samt ändring av tillstånd. Frågan om ändring av tillstånd behandlas närmare i avsnitt 6.5. Verkets beslut gäller omedelbart även om det överklagas. Vid överklagande till kammarrätt bör reglerna om prövningstillstånd gälla.

6.4. Sammanfattning av förslag till ny reglering

Utredningen har ovan presenterat ett förslag till ny reglering när det gäller sändning av digital-TV i det svenska marknätet. Förslaget innebär dels en ny ordning för tillståndsgivning, dels att det införs bestämmelser om ett kommersiellt operatörsföretag. Förslaget innebär vidare i fråga om den s.k. vidaresändningsplikten en i lagtekniskt hänseende annan konstruktion än den utredningen föreslagit i betänkandet Must carry (SOU 2003:109). Sammanfattningsvis kan regleringen i korthet beskrivas enligt följande.

Tillstånd till programföretag

TV-sändningar delas in i två kategorier: fri-TV och betal-TV. Med fri-TV avses sändning av TV-program som skall kunna tas emot utan krav på särskild betalning utöver den allmänna TV-avgiften. Betal-TV betecknar sändningar för vilka särskild betalning får tas ut. Medan det är ovillkorligen förbjudet att ta särskilt betalt för fri-TV sändningar, kan betal-TV innehålla sändningar som är gratis.

Regeringen skall fördela det sändningsutrymme som avsatts för TV-sändningar mellan fri-TV och betal-TV. Dessutom skall regeringen besluta hur utrymmet för fri-TV skall fördelas mellan sändningar som finansieras genom medel från den allmänna TV-avgiften (public service-programtjänster) och övrig fri-TV. Det sammanhänger med att tillståndsgivningen i fråga om rätten att sända TVprogram utöver public service-programtjänster har delegerats från regeringen till Radio- och TV-verket. Också beträffande betal-TV skall alltså rätten att sända tillståndsprövas av Radio- och TVverket.

Ett tillstånd att sända fri-TV innebär rätt att samtidigt sända det antal program i varje område under den del av dygnet som anges i tillståndet. Tillståndshavaren kan sägas få dispositionsrätt till ett visst sändningsutrymme. Att antalet tillstånd inte kan omfatta programtjänster som kräver mer sändningsutrymme än det för fri-TV avsatta utrymmet är självklart. Däremot kan Radio- och TV-verket därutöver begränsa antalet meddelade tillstånd, om det är nödvändigt för att garantera en ändamålsenlig användning av sändningsutrymmet. Till grund för verkets ställningstagande skall ligga intresset att främja största möjliga yttrandefrihet, informationsfrihet och mångfald.

Den som vill få tillstånd att sända fri-TV måste uppfylla vissa grundläggande krav i fråga om finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under tillståndstiden. I övrigt skall tillståndsprövningen ske med särskilt beaktande av att sändningsutrymmet kan tas i anspråk för olika programtjänster som kompletterar varandra, för lokala och regionala program samt av så många oberoende programföretag som möjligt. Kriterierna motsvarar i allt väsentligt dem som i dag styr regeringens tillståndsprövning.

Som anges nedan skall det sändningsutrymme som regeringen avsatt för betal-TV disponeras av ett eller flera operatörsföretag. Ett tillstånd till ett programföretag att sända betal-TV innebär därför, frånsett vissa undantagsfall, endast rätt för programföretaget att sända i tillståndet angivna program under förutsättning av att man träffar avtal om upplåtelse av sändningsutrymme med ett operatörsföretag.

För att garantera en ändamålsenlig användning av marknätets knappa tillgång på sändningsutrymme skall Radio- och TV-verket, när regeringen bestämt det totala sändningsutrymmet för betal-TV, fastställa det högsta antal tillstånd att sända betal-TV som får meddelas. Antalet skall fastställas utifrån intresset att främja största

möjliga yttrandefrihet, informationsfrihet och mångfald. Tillståndsprövningen skall i de enskilda fallen ske utifrån samma bedömningsgrunder som för fri-TV.

Ett tillstånd att sända TV-program – såväl fri-TV som betal-TV – kan förenas med olika tillståndsvillkor. Förslaget innebär därvid endast smärre förändringar i förhållande till gällande rätt. En nyhet är att kravet på samtycke från tillståndshavaren inskränkts till att gälla villkor som rör sändningarnas innehåll.

I fråga om tillståndstidens längd görs skillnad mellan tillstånd för public service-programtjänster och övriga tillstånd. I fråga om public service-programtjänster gäller tillståndet i sex år, med viss rätt till förlängning. Övriga tillstånd gäller i två år. Om inte särskilda skäl talar mot det skall dock ett sådant tillstånd förlängas med ytterligare två år i två omgångar, om tillståndshavaren begär det. Ett särskilt skäl mot förlängning kan vara att tillståndshavaren inte infriat gjorda åtaganden, utan att det funnits grund för återkallelse av tillståndet. Giltighetstiden för tillståndsvillkor får vara kortare än tillståndstiden.

När förlängning inte längre kan ske skall en ny förutsättningslös prövning av tillståndsfrågan göras. Radio- och TV-verket kan därvid antingen utlysa tillstånd för ansökan eller besluta utifrån inneliggande ansökningar.

Operatörsföretag

Med operatörsföretag menas den som på annat sätt än såsom programföretag bedriver verksamhet avseende betal-TV. För att bedriva verksamhet som operatörsföretag krävs tillstånd av Radio- och TVverket. Detta gäller även om verksamheten inskränks till att gälla endast SMS-operatörskap.

Det sändningsutrymme som regeringen fastställt för sändning av betal-TV skall disponeras av ett eller flera operatörsföretag. Ett tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag innebär rätt att inom det sändningsutrymme för betal-TV som anges i tillståndet bestämma vilka programtjänster som får sändas och på vilka villkor det får ske. Ett operatörsföretag får upplåta sändningsutrymme endast åt den som har tillstånd att sända betal-TV i marknätet.

Radio- och TV-verket bestämmer hur många tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag som skall beviljas. Antalet skall grundas på en bedömning utifrån intresset att främja största möjliga

yttrandefrihet, informationsfrihet och mångfald samt de kommersiella förutsättningarna att bedriva verksamheten.

För att kunna beviljas tillstånd som operatörsföretag måste vissa grundläggande krav vara uppfyllda. Sökanden får sålunda inte antas sakna finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva verksamhet som operatörsföretag varaktigt och med god kapacitet. Tillstånd får inte heller meddelas den som genom ägande eller på annat sätt ensam eller tillsammans med annan som bedriver verksamhet rörande produktion eller distribution av TV-program kan utöva ett bestämmande inflytande över annan som bedriver sådan verksamhet, eller som på motsvarande sätt står under inflytande av annan som bedriver sådan verksamhet.

Vid tillståndsprövningen skall vidare störst betydelse fästas vid sakliga grunder såsom vilka programtjänster sökanden har för avsikt att distribuera till TV-konsumenterna, vilken täckningsgraden skall vara, den tekniska kapacitet och kvalitet med vilken sökanden avser att bedriva verksamheten samt sökandens oberoende i förhållande till andra aktörer på TV-marknaden. Vid valet mellan sökande som är likvärdiga utifrån sakliga grunder skall det pris en sökande är villig att betala för tillståndet ges utslagsgivande betydelse. Den som erhåller tillståndet skall erlägga betalning för tillståndet i enlighet med det bud som denne lämnat, oavsett om anbudet fått betydelse för tillståndsprövningen eller inte.

Ett operatörsföretags tillstånd kan förenas med särskilda villkor. Dessa motsvarar huvudsakligen dem som kan ställas upp i tillstånd till programföretag, med undantag för vissa villkor rörande sändningarnas innehåll. Operatörsföretaget är vidare skyldigt att tillämpa icke-diskriminerande villkor i sin verksamhet.

Ett tillstånd för ett operatörsföretag gäller i sex år. Giltighetstiden för tillståndsvillkor får vara kortare än tillståndstiden.

Vid byte av tillståndshavare skall det operatörsföretag vars verksamhet upphör utan dröjsmål föra över registerdata om abonnenter och programkort till en ny tillståndshavare. Äger den tidigare tillståndshavaren de programkort som abonnenterna innehar skall även på begäran äganderätten till korten föras över. Den vars registerdata och rättigheter förs över har rätt till skälig ersättning från den nye operatören. Ett operatörsföretag skall vidare fortlöpande tillhandahålla Radio- och TV-verket en säkerhetskopia av registerdata om abonnenter och programkort.

Vidaresändningsplikten

I fråga om vidaresändningsplikt enligt 8 kap. 1 § RTVL innebär vårt nya förslag att det i varje enskilt fall skall prövas om ett tillstånd omfattar sändning som har must carry-status. Sålunda skall en programtjänst omfattas av vidaresändningsplikten bara om det i tillstånd införts en förklaring härom. En sådan förklaring får endast införas om sändningsverksamheten utövas opartiskt och sakligt samt sändningarna innehåller ett mångsidigt programutbud där det ingår nyheter. Det skall vara fråga om sändningar som sänds under villkor som i allt väsentligt motsvarar dem som i dag gäller för public service-programtjänster och TV4:s huvudkanal. Också sändningar från utlandet kan under dessa förutsättningar erhålla must carrystatus. En förklaring kan i vissa särskilt angivna fall återtas.

Tillståndshavare vars sändningar omfattas av vidaresändningsplikt skall på begäran tillhandahålla den programbärande signalen för en programtjänst till den som är skyldig att vidaresända denna eller som sannolikt inom rimlig tid skulle omfattas av en sådan skyldighet, om programtjänsten distribuerades i nätet utan kostnad för själva mottagningen.

6.5. Tillsyn m.m. inom området för radio och TV

6.5.1. Bakgrund och allmänna utgångspunkter

Frågor om granskning och tillsyn över radio- och TV-verksamhet samt vilka reaktioner som kan bli aktuella vid överträdelse av bestämmelser i radio-_och_TV-lagen eller villkor för sändningsrätten är i dag reglerade i 9–11 kap. RTVL. Genom marknadsföringslagen (1995:450) sanktioneras de bestämmelser i radio-_och_TV-lagen som är av marknadsrättslig karaktär särskilt. I 12 kap. RTVL regleras vissa handläggningsfrågor.

Gransknings- och tillsynsmyndigheter är i dag Justitiekanslern, Granskningsnämnden för radio och TV, Konsumentombudsmannen och Radio- och TV-verket. Viss tillsyn utövas även indirekt av regeringen eftersom en fråga om återkallelse av ett sändningstillstånd som har meddelats av regeringen endast kan tas upp på anmälan av regeringen (12 kap. 2 § RTVL).

Utredningens förslag beträffande ett fristående operatörsföretag samt övriga tillståndsfrågor föranleder överväganden beträffande tillsynen av TV-verksamhet och därmed sammanhängande frågor.

Särskilt tillsynen av de sändningar som kommer att äga rum inom det sändningsutrymme som reserveras åt betal-TV-sändningar och som kommer att hanteras av den kommersielle operatören är av intresse i detta sammanhang. Vidare har utredningen enligt direktiven i uppdrag att lägga fram förslag som ger Granskningsnämnden möjlighet att få fram nödvändiga uppgifter, t.ex. genom att använda föreläggande som kan förenas med vite. Uppdraget har sin bakgrund i ett granskningsärende som bl.a. gällde ifrågasatt otillåten sponsring. I ärendet konstaterade Granskningsnämnden för radio och TV att det programföretag som ärendet gällde undandragit sig granskning genom att inte lämna nämnden nödvändiga upplysningar (beslut nr. SB 413/97). Den enda sanktion mot ett sådant förfarande som finns är skyldighet att offentliggöra nämndens beslut om att underlåtelsen innebär ett brott mot tillståndsvillkoren.

Direktiven ger utredningen rätt att föreslå andra lagändringar än sådana som föranleds av de överväganden som utredningen enligt direktiven skall göra. Sådana förslag får dock inte avse grundlagsändringar. I enlighet med detta har utredningen i samband med allmänna överväganden av tillsynsfrågor enligt radio-_och_TV-lagen funnit skäl att lämna förslag till ändringar utöver sådana som är direkt föranledda av våra förslag beträffande ett fristående operatörsföretag samt övriga tillstånds- och tillsynsfrågor. Utgångspunkten för dessa ändringsförslag är intresset av en tydlig, effektiv och ändamålsenlig tillsynsverksamhet på radio- och TV-området. Vi presenterar dessa förslag i det följande avsnittet i samband med att vi redogör för tillsynsmyndigheternas uppgifter och befogenheter. Därefter behandlar vi frågan om tillsyn över operatörsföretagets verksamhet.

Redan här kan nämnas att utredningens förslag inte innebär några mer genomgripande förändringar av principerna för tillsynen, vilka förvaltningsmyndigheter som skall ansvara för tillsynen eller vilka reaktioner som kan följa av en överträdelse.

6.5.2. Tillsynsmyndigheternas uppgifter och befogenheter

Tillsynsverksamheten

Vårt förslag: Granskningsnämnden skall ha tillsyn över efterlevnaden av bestämmelser i radio-_och_TV-lagen samt de beslut om villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen som inte Justitiekanslern och Konsumentombudsmannen har tillsyn över.

Utredningen föreslår att bestämmelserna om myndigheternas rätt till information i vissa särskilda fall enligt 3 kap. 2 § 16 samt 9 kap. 7, 9 och 10 §§ RTVL ersätts av en allmän bestämmelse om myndigheternas rätt till information. Enligt den nya bestämmelsen ges Granskningsnämnden för radio och TV, Radio- och TV-verket och Konsumentombudsmannen rätt att förelägga den som bedriver verksamhet som omfattas av lagen att tillhandahålla myndigheterna upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av att verksamheten bedrivs i enlighet med lagen samt de villkor och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Ett sådant föreläggandet får förenas med vite.

Granskningsnämnden, Radio- och TV-verket och Konsumentombudsmannen skall ges rätt att få verkställighet hos kronofogdemyndigheten av beslut som avser åtgärder enligt radio- och TVlagen. Bestämmelser i utsökningsbalken om sådan verkställighet som avses i 16 kap. 10 § den balken skall därvid gälla.

Med hänsyn till att radio- och TV-sändningar rör utövandet av grundlagsfästa rättigheter är tillsynen av verksamheten förankrad i grundlagen. Att det får ske en granskning av innehållet i ett program som sänts framgår sålunda av 7 kap. 4 § YGL. Möjligheterna till granskning av program begränsas emellertid av censurförbudet i 1 kap. 3 § första stycket YGL. Enligt den bestämmelsen gäller att en myndighet eller annat allmänt organ inte får ställa upp krav på förhandsgranskning av ett program eller meddela föreskrifter om åtgärder som hindrar offentliggörandet av ett program på grund av dess innehåll. Endast granskning i efterhand är således tillåten.

Enligt 9 kap. 1 § RTVL övervakar Justitiekanslern genom granskning i efterhand om sända program innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 6 kap. 2 § RTVL. Granskningsnämnden över radio och TV övervakar enligt 9 kap. 2 § RTVL genom granskning i efterhand om sända program står i överensstämmelse med lagen och de villkor som kan gälla för sändningarna. I

stället för Granskningsnämnden övervakar dock Konsumentombudsmannen bestämmelser om reklam. Beträffande Radio- och TVverkets ansvar på tillsynsområdet föreskrivs i 9 kap. 4–9 §§ RTVL att den som sänder är skyldig att lämna information m.m. till verket. Bestämmelserna är sanktionerade i 10 kap. 9 § RTVL.

Ansvarsfördelningen mellan Granskningsnämnden för radio och TV och Radio- och TV-verket har gällt sedan myndighetsorganisationen trädde i kraft 1994 (se bl.a. prop. 1993/94:160 s. 37 och 40 samt prop. 1995/96:160 s. 128). I prop. 1993/94:160 s. 35 anges som ett motiv till att tillsynen över efterlevnaden av programregler anförtros en fristående myndighet att tillsynsverksamhetens oberoende ställning tydliggörs. Myndigheternas olika uppgifter framgår närmare av förordningen (1994:728) med instruktion för Granskningsnämnden för radio och TV samt förordningen (1994:729) med instruktion för Radio- och TV-verket. I 1 § förordningen med instruktion för nämnden anges nämndens uppgifter enligt följande.

1 § Granskningsnämnden för radio och TV har till uppgift att utöva tillsyn över efterlevnaden av regler för sändningarnas innehåll i fråga om ljudradio- och TV-sändningar till allmänheten. I granskningen ingår kontroll av att den som på grund av tillstånd enligt 2 kap. 2 § första, tredje, fjärde och femte styckena radio-_och_TV-lagen (1996:844) har rätt att sända ljudradio- och TV-program, utövar denna rätt i enlighet med det tillstånd för programverksamheten som gäller. Nämnden skall också följa innehållet i utländska ljudradio- och TV- sändningar som riktas till den svenska allmänheten.

Radio- och TV-verkets uppgifter anges i 1 § förordningen med instruktion för verket enligt följande.

1 § Radio- och TV-verket har till uppgift att besluta i frågor om tillstånd, avgifter och registrering som rör ljudradio- och TV-sändningar riktade till allmänheten i de fall uppgifterna inte ligger på regeringen eller någon annan särskilt angiven myndighet. Myndigheten skall följa utvecklingen inom medieområdet.

Radio- och TV-verket har också till uppgift att besluta i frågor om utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen.

Enligt utredningens mening finns det en oklarhet i huruvida det är Granskningsnämnden eller Radio- och TV-verket som skall utöva tillsyn över tillståndsvillkor som inte är direkt programrelaterade. Villkoren kan gälla t.ex. skyldighet att sända under viss minsta tid

eller att samverka med andra tillståndshavare i tekniska frågor. Det sätt som 9 kap. 2 § RTVL utformats på ger stöd för uppfattningen att nämnden även skall utöva tillsyn över sådana villkor. I samma riktning talar att Radio- och TV-verket inte har getts någon allmän tillsynsfunktion i radio-_och_TV-lagen som de andra tillsynsmyndigheterna har enligt 9 kap. 1 och 2 §§ RTVL. Å andra sidan talar vissa motivuttalanden i annan riktning (se ovan angivna propositioner). Skulle Radio- och TV-verket ha att utöva tillsyn över villkor bör dock anmärkas att verket saknar rätt att meddela någon sanktion vid överträdelse av ett sådant villkor.

Enligt utredningen bör tillsynsansvaret komma till tydligare uttryck i lagen än som i dag är fallet. Därvid bör Granskningsnämnden uttryckligen ges uppgiften att även övervaka villkor som inte är direkt programrelaterade. Det finns ett värde i att även denna granskning utförs av ett organ som är fristående från den myndighet som meddelar, ändrar samt återkallar tillstånd (jfr. prop. 1993/94:160 s. 35). Tekniska villkor kan i viss mån vara innehållsrelaterade och vice versa. Genom att klarlägga att nämnden utövar tillsyn över samtliga tillståndsvillkor kan svåra gränsdragningsproblem mellan myndigheternas kompetensområden undvikas. Sålunda föreslår utredningen en ändring av 9 kap. 2 § RTVL varigenom det klargörs att Granskningsnämnden har tillsyn över efterlevnaden av bestämmelser i lagen samt de beslut om villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen som Justitiekanslern samt Konsumentombudsmannen inte specifikt har tillsyn över.

För att en tillsyn skall fungera är det av vikt att tillsynsmyndigheten kan begära in de upplysningar och de handlingar som är av intresse för tillsynen. Radio-_och_TV-lagen innehåller föreskrifter om detta. Enligt 9 kap. 8 § RTVL är sålunda den som spelat in ett referensband skyldig att på begäran lämna detta till Granskningsnämnden, Radio- och TV-verket eller Konsumentombudsmannen. Som ett särskilt villkor för de sändningstillstånd som i dag meddelas av regeringen kan enligt 3 kap. 2 § 16 RTVL föreskrivas skyldighet att till Granskningsnämnden lämna uppgifter som är nödvändiga för nämndens bedömning om sända program stämmer överens med de villkor som har meddelats enligt radio- och TVlagen. Någon möjlighet att genom tillståndsvillkor ge Radio- och TV-verket motsvarande allmänna rätt att begära in information finns inte i dag. Genom 9 kap. 5, 7 och 9 §§ RTVL kan dock tillståndshavare vara skyldiga att lämna annan information än inspelningar till verket.

Enligt utredningens mening bör tillsynsmyndigheterna ha en allmän befogenhet enligt radio-_och_TV-lagen att få begära in de upplysningar och de handlingar som är av intresse för tillsynen. Vidare bör underlåtenhet att följa en begäran från tillsynsmyndigheterna vara förenad med en reaktion. Härigenom främjas en effektiv och ändamålsenlig tillsynsverksamhet. Vad nu sagts bör även gälla i Radio- och TV-verkets verksamhet att pröva frågor om återkallelse och ändring av tillstånd (se under nästa rubrik).

Vi föreslår därför att 9 kap. RTVL kompletteras med en bestämmelse innebärande att utöver den möjlighet som i dag finns att begära in referensband skall berörda myndigheter ha en rätt att förelägga den som bedriver verksamhet som omfattas av lagen att tillhandahålla myndigheterna upplysningar och handlingar som är nödvändiga för kontroll av att verksamheten bedrivs i enlighet med radio-_och_TV-lagen samt de villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Till följd av ändringen blir bestämmelsen i 3 kap. 2 § 16 liksom bestämmelserna i 9 kap. 7, 9 och 10 §§ RTVL överflödiga och kan upphävas. För att säkerställa denna generella rätt till information föreslår vi att föreläggandet får förenas med vite.

Genom detta förslag åstadkommer vi också en ändamålsenlig lösning i den del av utredningsuppdraget som gäller frågan hur Granskningsnämnden skall få möjlighet att få fram nödvändiga uppgifter för bedömningen av om sända program stämmer överens med de villkor som meddelats med stöd av radio-_och_TV-lagen. Beslut om föreläggande av detta slag bör enligt utredningens mening kunna fattas av nämndens direktör eller direktörens ställföreträdare. För att möjliggöra detta föreslår vi att 10 § förordningen med instruktion för Granskningsnämnden för radio och TV ändras.

I syfte att stärka möjligheterna för en effektiv och ändamålsenlig verksamhet bör Granskningsnämnden, Radio- och TV-verket och Konsumentombudsmannen också ges en rätt att få verkställighet hos kronofogdemyndigheten av beslut som avser åtgärder enligt radio-_och_TV-lagen. Vi föreslår att en bestämmelse om detta tas i lagen. Verkställighet kan t.ex. komma att avse beslut att lämna ut handlingar inom ramen för tillsynsverksamheten eller skyldigheten för operatörsföretag att lämna en säkerhetskopia över registerdata om abonnenter och programkort. I detta sammanhang skall dock understrykas att försiktighet måste iakttas vid verkställighet som innebär att kronofogdemyndigheten går in i lokaler där verksamhet bedrivs kring sändning av TV- eller radioprogram. Detta eftersom

verksamheten är grundlagsskyddad och det kan finnas risk att bl.a. rätten till anonymitet sätts ur spel.

Reaktioner vid överträdelser m.m.

Vårt förslag: Ett tillstånd att sända TV-program, bedriva verksamhet som operatörsföretag eller ett tillstånd som meddelats av regeringen att sända ljudradioprogram skall, utöver de möjligheter som finns för återkallelse enligt 11 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen, även kunna återkallas om den som ansökt om tillståndet har lämnat oriktiga uppgifter eller inte lämnat uppgifter som är av betydelse för tillståndet. Vidare föreslår vi att det beträffande dessa tillståndstyper skall vara möjligt under löpande tillståndstid ändra tillståndet, bl.a. i fråga om därtill knutna villkor. En förklaring om att ett TVprogram har s.k. must carry-status skall kunna återtas i vissa särskilda situationer.

Granskningsnämnden för radio och TV föreslås att med stöd av en ny bestämmelse i 10 kap. 9 § radio-_och_TV-lagen få förelägga, vid vite, den tillståndshavare som åsidosätter tillståndsvillkor som inte är direkt relaterade till sändningarnas innehåll att följa villkoren.

Av 10 kap. RTVL följer att reaktionerna för den som överträder regler för sändning av radio och TV kan vara straff, förverkande, särskild avgift, beslut om offentliggörande av fällande beslut av Granskningsnämnden för radio och TV och föreläggande. Beslut om offentliggörande av fällande beslut respektive föreläggande får förenas med vite. I 22–28 §§marknadsföringslagen finns bestämmelser om marknadsstörningsavgift för överträdelse av bestämmelser i radio-_och_TV-lagen som är av marknadsrättslig karaktär.

Den reaktion som ytterst kan bli aktuell för den som har ett sändningstillstånd är återkallelse av tillståndet. Enligt 11 kap. 1 och 2 §§ RTVL gäller att ett tillstånd kan återkallas om tillståndshavaren väsentligen har brutit mot vissa föreskrifter i radio-_och_TV-lagen eller mot villkor för tillstånd och om beslutet om återkallelse med beaktande av skälen för åtgärden inte framstår som alltför ingripande. En tillståndshavare kan vidare få tillståndet återkallat på egen begäran.

Enligt radio- och TV-lagens nuvarande utformning finns det inte någon möjlighet att återkalla ett tillstånd om den som ansökt om tillståndet har lämnat oriktiga uppgifter eller inte lämnat uppgifter

som är av betydelse för tillståndet. Enligt utredningens mening är detta en brist och utredningen föreslår därför att en bestämmelse om detta tas i lagen. Bestämmelsen skall omfatta tillstånd att sända TV-program, bedriva verksamhet som operatörsföretag och tillstånd som meddelats av regeringen att sända ljudradioprogram.

Genom att i andra fall än på begäran av tillståndshavaren återkalla ett tillstånd inskränks yttrandefriheten och reaktionen bör därför användas med stor försiktighet. Utgångspunkten är och bör även i fortsättningen vara att den som har fått ett tillstånd skall få bedriva sin verksamhet under hela tillståndsperioden. Missköter tillståndshavaren sig bör andra mindre ingripande åtgärder vidtas i första hand om inte förutsättningarna är sådana att omedelbar återkallelse bör ske. De mindre ingripande åtgärder som i dag kan komma ifråga vid överträdelse är de nämnda sanktionerna avgift, offentliggörande av Granskningsnämndens beslut vid vite och föreläggande vid vite. Därutöver föreslår utredningen att det skall införas en bestämmelse i radio-_och_TV-lagen som möjliggör att tillstånd avseende TV-verksamhet samt ljudradiosändningar som regeringen meddelat tillstånd till kan ändras under löpande tillståndstid. Därvid bör gälla samma grunder som kan utgöra skäl för återkallelse av ett tillstånd. Fortsätter misskötsamheten kan frågan om återkallelse aktualiseras. Vidare kan förlängning av tillståndet vägras vid misskötsamhet.

I särskilda situationer kan det finnas behov av att ändra ett tillstånd i fråga om rätten att använda visst sändningsutrymme. Detta kan vara fallet vid radiotekniska förändringar eller ändringar i radioanvändningen på grund av internationella överenskommelser som har medfört att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle kunna meddelas. Vidare kan det vara nödvändigt att ändra sändningsutrymmet för ett fri-TV-tillstånd för att nya användare skall få möjlighet att bedriva sändningsverksamhet. Vi föreslår därför att en bestämmelse om ändring av tillstånd i dessa situationer förs in i radio-_och_TV-lagen. Som förutsättning för att ändring av ett fri-TV-tillstånd skall kunna ske för att nya användare skall få möjlighet att bedriva sändningsverksamhet gäller dock att tillståndshavarens rätt enligt tillståndet kan tillvaratas.

Enligt gällande regelverk kan Granskningsnämnden initiera frågan om särskild avgift enligt 10 kap. 5 § RTVL, besluta att den sändande skall offentliggöra nämndens beslut enligt 10 kap. 8 § RTVL eller meddela föreläggande som får förenas med vite enligt 10 kap. 9 och 12 §§ RTVL. Justitiekanslern kan enligt 10 kap. 11 § RTVL meddela

föreläggande som får förenas med vite. Konsumentombudsmannen kan initiera frågan om marknadstörningsavgift enligt 22 § marknadsföringslagen och meddela föreläggande som får förenas med vite enligt 10 kap. 9 § RTVL. Radio- och TV-verket kan i sin tillsynsverksamhet vid vite förelägga den som åsidosätter bestämmelser att lämna information m.m. till verket att fullgöra sin skyldighet, 10 kap. 9 § RTVL.

I syfte att ge Granskningsnämnden möjlighet att upprätthålla en effektiv tillsynsverksamhet även över villkor som inte är direkt relaterade till sändningarnas innehåll föreslår utredningen att 10 kap. 9 § RTVL kompletteras med en bestämmelse om att Granskningsnämnden får förelägga tillståndshavare att följa sådana tillståndsvillkor. Föreläggandet bör få förenas med vite.

Som utredningen tidigare redogjort för i avsnitt 6.3.2.6 föreslår utredningen att det i radio-_och_TV-lagen tas in en bestämmelse om att en förklaring att ett TV-program har s.k. must carry-status kan återtas i vissa särskilda situationer. Sålunda bör förklaringen kunna återtas om tillståndshavaren lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att lämna uppgifter som är av betydelse för förklaringen. Vidare föreslår vi att en sådan förklaring får återtas om tillståndshavaren på ett väsentligt sätt underlåtit att iaktta de förutsättningar på vilka förklaringen grundats. Återtagande får även ske om tillståndshavaren åsidosatt sin skyldighet att tillhandahålla den programbärande signalen för en programtjänst till en kabeloperatör som är skyldig att vidaresända denna enligt 8 kap. 1 § RTVL eller som sannolikt inom rimlig tid skulle omfattas av en sådan skyldighet om programtjänsten distribuerades i nätet utan kostnad för själva mottagningen.

Särskilt om hur ärenden om återkallelse, ändring av tillståndsvillkor m.m. tas upp

Vårt förslag: Ärenden om ändring av tillstånd skall prövas av den som utfärdat tillståndet, dvs. regeringen eller Radio- och TV-verket. Detsamma skall gälla ärenden om återtagande av s.k. must carryförklaring.

En fråga om återkallelse av tillstånd som Radio- och TV-verket meddelat samt fråga om ändring av tillstånd tas upp, förutom på begäran av tillståndshavaren, på eget initiativ av den som är behörig att pröva frågan eller efter anmälan av Granskningsnämnden för radio och TV.

Regeringen och Radio- och TV-verket skall inhämta Granskningsnämndens yttrande i ärenden om ändring av tillstånd på grund av överträdelser av bestämmelser i radio-_och_TV-lagen eller tillståndsvillkor som granskas av nämnden. Regeringen och verket skall även inhämta nämndens yttrande i ärende om återtagande av förklaring. Ändring av tillstånd eller återtagande av förklaring får i sådana fall endast ske om nämnden finner att överträdelsen är väsentlig.

Regler för handläggningen av ärenden som rör särskilda avgifter, vite och återkallelse enligt radio-_och_TV-lagen framgår av 12 kap. samma lag. Ärenden om återkallelse av tillstånd prövas i allmän domstol på talan av Justitiekanslern om talan sker på grund av överträdelse av villkor som meddelats med stöd av 3 kap. 1 § eller 3 kap. 2 § 9–12 RTVL eller på grund av överträdelse av 6 kap. 1– 3 §§ RTVL. I övriga fall prövas återkallelseärendena av Radio- och TV-verket.

Utredningen har ovan förslagit att tillstånd skall kunna ändras samt att en s.k. must carry-förklaring skall kunna återtas under vissa förutsättningar. Vi föreslår att 12 kap. 1 § kompletteras så att bestämmelsen även omfattar ärenden om detta. Ärenden om ändring av tillstånd bör prövas av den som utfärdat tillståndet. Sålunda prövar regeringen ärenden om ändring av public service-tillstånden och Radio- och TV-verket prövar övriga ändringsärenden. Detsamma bör gälla ärenden om återtagande av s.k. must carry-förklaring.

I dag gäller enligt 12 kap. 2 § första stycket RTVL att för de tillstånd som regeringen har meddelat får frågan om återkallelse tas upp först efter anmälan av regeringen, om inte tillståndshavaren själv begärt att tillståndet återkallas. I motiven till bestämmelsen anges att eftersom det är regeringen som meddelar tillstånd bör det också ankomma på regeringen att ta initiativet till en eventuell återkallelse av tillståndet (prop. 1996/97:160 s. 147). Samma regel bör alltjämt gälla. Till följd av att utredningen föreslår att tillståndsgivningen för sändningsverksamhet i det digitala marknätet med undantag av tillstånd till public service-företagen skall delegeras till Radio- och TV-verket förlorar bestämmelsen sin betydelse för sändningsverksamhet som verket lämnar tillstånd till. Vi föreslår att en bestämmelse förs in i 12 kap. 2 § RTVL om att en fråga om återkallelse i övriga fall eller ändring av tillstånd tas upp på eget

initiativ av den som är behörig att pröva frågan eller efter anmälan av Granskningsnämnden.

Granskningsnämnden kan således inom ramen för sin tillsynsverksamhet initiera ärenden om återkallelse av andra tillstånd än tillstånd till public service-programföretagen samt samtliga ärenden om ändring av tillstånd. Vidare kan Justitiekanslern och Radio- och TV-verket på eget initiativ – enligt den ansvarsfördelning som följer av 12 kap. 1 § – ta upp frågan om återkallelse av tillstånd som verket meddelat. Verket kan dessutom på eget initiativ ta upp frågan om ändring av tillstånd som verket meddelat. Utredningen föreslår att ärenden om återtagande av must carry-förklaring bör initieras på samma sätt som ärenden om återkallelse.

Vi föreslår även att bestämmelsen i 12 kap. 2 § RTVL kompletteras på så sätt att det anges att regeringen och Radio- och TV-verket skall vara skyldiga att inhämta Granskningsnämndens yttrande även i situationer som avser ändring av tillstånd på grund av överträdelse av bestämmelser i radio-_och_TV-lagen eller tillståndsvillkor som granskas av nämnden. Regeringen eller verket skall även i sådana situationer åläggas att inhämta yttrande från nämnden i ärenden om återtagande av must carry-förklaring. Vidare bör det i lagen anges att ändring av tillstånd eller återtagande av förklaring endast får ske om Granskningsnämnden finner att överträdelsen är väsentlig.

6.5.3. Tillsyn över TV-verksamhet inom det sändningsutrymme som reserveras åt operatörsföretaget

Varken förslaget om ett fristående operatörsföretag eller övriga förändringar beträffande tillståndsgivning påkallar särskilda överväganden i frågor om granskning och tillsyn av den TV-verksamhet som kommer att sändas inom sändningsutrymmet för fri-TV. Samma principer som gäller i dag för övervakning av bestämmelser och villkor – med de av oss ovan föreslagna förändringarna på tillsynsområdet – kommer således att gälla för dessa TV-sändningar. Likaså kommer de programföretag som sänder fri-TV att kunna bli föremål för de sanktioner som finns på området. Granskningen och tillsynen av operatörsföretaget och de programtjänster som detta distribuerar samt vem som kan bli föremål för sanktioner i denna verksamhet är däremot inte lika självklar och behöver belysas något närmare.

Tillsynsverksamheten

Vårt förslag: Vi föreslår att det i 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden förs in en bestämmelse om att ett operatörsföretag skall ombesörja att ett program, som sänds inom det sändningsutrymme som operatörsföretaget disponerar, spelas in och bevaras om ett programföretag inte bär ansvaret för att så sker.

Vidare föreslår vi att det i 1 § i förordningen (1994:728) med instruktion för Granskningsnämnden för radio och TV förs in en bestämmelse om att nämnden skall rapportera till Radio- och TVverket hur de TV-sändningar som inte står under svensk jurisdiktion och vars innehåll Granskningsnämnden följt överensstämmer med utfärdade tillstånd.

Enligt nuvarande ordning med enbart sändningstillstånd till programföretag är det i princip den som erhåller tillstånd för sändning som bedriver verksamheten och bär ansvaret för att utse utgivare för sändningarna enligt yttrandefrihetsgrundlagen och radio-_och_TV-lagen. Ges ett operatörsföretag ett eget tillstånd att bedriva verksamhet avseende betal-TV kommer detta att i vissa sammanhang vara den som i rättslig mening bär ansvaret för sändningarna. Som redovisats i avsnitt 6.2.3 anser dock utredningen att även med en modell med tillstånd till ett operatörsföretag bör ansvaret för innehållet i TV-sändningarna alltjämt bäras av programföretagen, då det är de som i förhållande till innehållet i sändningarna bedriver sändningsverksamhet. Operatören, som bedriver verksamhet på annat sätt än genom att själv sända TV-program, har främst ett ansvar på det tekniska och administrativa planet och kan inte ges ett redaktionellt ansvar för programinnehållet.

Även den framtida granskningen och tillsynen av innehållet i sändningar kommer till följd av det anförda att riktas mot programföretagen och deras verksamhet. Förutsättningen är naturligtvis att de står under svensk jurisdiktion. Vårt förslag om ett fristående operatörsföretag innebär således ingen förändring mot vad som gäller i dag beträffande granskning och tillsyn i efterhand av program såvitt gäller frågor som faller inom TV-direktivets tillämpningsområde och därmed utanför radio-_och_TV-lagen.

Enligt 9 kap. 8 § RTVL skall den som enligt 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden har spelat in ett program, på

begäran av Granskningsnämnden, Radio- och TV-verket eller Konsumentombudsmannen utan kostnad lämna en sådan inspelning till myndigheten. Det primära ansvaret att spela in ett program ligger enligt 5 kap. 3 § första stycket nyss nämnda lag på den som sänder. Normalt är det således ett programföretag som är ansvarigt för inspelningen. Enligt andra stycket i sagda lagrum kan dock en satellitentreprenör bära ansvaret för att inspelning sker, om någon annan inte är ansvarig för det enligt första stycket.

Beträffande TV-sändningar i det svenska marknätet går det enligt vad som utvecklats närmare i avsnitt 6.3.1 inte att säkerställa att samtliga sändningar kommer under svensk jurisdiktion. För att garantera att referensband finns tillgängliga även om ett programföretag som distribueras av operatörsföretaget inte enligt svensk lag kan åläggas att spela in sådana föreslår vi en ändring av andra stycket i ovan nämnda lagrum, innebärande att bestämmelsen om sekundärt ansvar utökas till att omfatta även den kommersielle operatören i marknätet.

Enligt vårt förslag bör operatörsföretagets tillstånd kunna förenas med villkor av olika slag. För att säkerställa att operatören uppfyller sina villkor och de krav som i övrigt följer enligt radio-_och_TV-lagen är det nödvändigt att tillsynsåtgärder kan vidtas. Här kan framhållas att operatörsföretaget kommer att vara skyldigt att följa svensk lagstiftning oavsett om detta är etablerat i Sverige eller i något annat land (se avsnitt 6.2.4). Granskningsnämnden skall ha tillsyn över att operatörsföretags verksamhet överensstämmer med radio-_och_TV-lagen och de tillståndsvillkor som meddelats för verksamheten. Denna tillsyn kan äga rum inom ramen för den i avsnitt 6.5.2 förslagna lydelsen av 9 kap. 2 § RTVL. Granskningsnämndens rätt att av operatören få tillgång till information som är av intresse för granskningen följer av den allmänna rätt för tillsynsmyndigheten att inhämta information som vi föreslagit nämnda avsnitt.

Som angetts i avsnitt 6.2.3 skall tillståndet till operatörsföretaget kunna förenas med ett villkor rörande sammansättningen av det utbud som operatören skall erbjuda TV-konsumenterna. Villkoret anknyter till sändningarnas innehåll och kan därför sägas beröra programföretagens ansvarsområde som vi just redogjort för. Operatörsföretagets ansvar gäller dock inte en enskild programtjänst och dess överensstämmelse med t.ex. yttrandefrihetsgrundlagen eller reklamreglerna i radio-_och_TV-lagen, utan huruvida helheten av programutbudet uppfyller vissa kvantitativa och kvalitativa krav.

Vid tillsyn över ett sådant villkor är det inte tillräckligt att en rapportering sker av operatören till Granskningsnämnden om vilket utbud som sänts. Nämnden bör även i erforderlig utsträckning kontrollera att de rapporterade uppgifterna stämmer. Det kan då bli aktuellt att granska t.ex. programtablåer och referensband. Övervakningen över villkoret är inte jämförbar med den situation som tas upp i 9 kap. 4 § RTVL. Enligt den bestämmelsen skall en rapportering ske till Radio- och TV-verket av den som sänder program av hur stor andel av sändningsverksamheten som har utgjorts av TVprogram av europeiskt ursprung m.m. Någon kontroll sker inte av uppgifterna. Uppgifterna ligger till grund för den rapportering som skall ske till kommissionen enligt artikel 4.3 i TV-direktivet. Ett skäl till att rapporteringen skall ske till verket och inte till Granskningsnämnden angavs i motiven till radio-_och_TV-lagen vara att det inte åligger verket att kontrollera att de lämnande uppgifterna verkligen stämmer (prop. 1995/96:160 s. 128 f.).

Som redogjorts för i avsnitt 6.2.3 föreslår utredningen att det i radio-_och_TV-lagen förs in en bestämmelse om att operatörsföretaget skall tillhandahålla Radio- och TV-verket en säkerhetskopia av registerdata om abonnenter och programkort. Verket får utfärda närmare föreskrifter om hur en sådan kopia skall tillhandahållas. Genom bestämmelsen säkerställs att en smidig övergång kan ske mellan operatörer när byte av operatör aktualiseras.

För de programföretag som sänder inom utrymmet för betal-TV och således distribueras av operatörsföretaget har utredningen föreslagit att de skall ges tvååriga tillstånd med en rätt till förlängning två gånger med två år i taget, om det inte finns särskilda skäl som talar mot förlängning (avsnitt 6.3.2.4). För att Radio- och TVverkets beslut om förlängning skall vara väl underbyggda krävs att det sker en uppföljning av huruvida programföretag följer t.ex. åtaganden avseende mångsidighet i programutbudet. Det är i och för sig tänkbart att verket på egen hand gör uppföljningen. För sändningar som ligger under svensk jurisdiktion sker emellertid granskning av innehållet genom Granskningsnämndens verksamhet. Motsvarande bör gälla övriga programföretags sändningar. En lämplig ordning synes därvid vara att Granskningsnämnden svarar för uppföljningen och rapporterar årligen till Radio- och TVverket. Härigenom upprätthålls gränsdragningen mellan verkets och nämndens ansvarsområden. I sammanhanget bör understrykas att om det vid uppföljningen konstateras att exempelvis de svenska reklamreglerna har överträtts, trots att operatören och program-

företaget utfäst att följa svensk lag, kan detta inte leda till någon omedelbar sanktion för en sändning som inte lyder under svensk jurisdiktion.

Granskningsnämnden har i dag till uppgift enligt 1 § i förordningen med instruktion för nämnden att följa innehållet i utländska ljudradio- och TV-sändningar som riktas till den svenska allmänheten. Denna bestämmelse kan enligt utredningen kompletteras med föreskriften att nämnden skall rapportera till verket om hur de sändningar som ingår i ett operatörsföretags utbud överensstämmer med utfärdade tillstånd.

Reaktioner mot operatörsföretaget och programföretagen

Vårt förslag: Granskningsnämnden för radio och TV skall ha rätt att förelägga ett operatörsföretag, vid vite, att följa tillståndsvillkor samt bestämmelsen om skyldighet för operatörsföretaget att tillämpa ickediskriminerande villkor i sin verksamhet.

Radio- och TV-verket skall ha rätt att förelägga ett operatörsföretag, vid vite, att fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla verket en kopia av registerdata om abonnenter och programkort.

Om ett operatörsföretag väsentligt bryter mot bestämmelsen att tillämpa icke-diskriminerande villkor i sin verksamhet eller om företaget inte erlägger betalning för tillståndet kan detta utgöra grund för återkallelse av tillståndet.

Allmänt bör den principen gälla att den – operatörsföretag eller programföretag – som ansvarar för att en bestämmelse eller ett villkor följs också kan bli föremål för en reaktion om bestämmelsen eller villkoret åsidosätts. För de programföretag som operatörsföretaget distribuerar måste dock undantag göras för sådana sändningsfrågor som på grund av TV-direktivets reglering faller utanför radio- och TV-lagens tillämpningsområde. Som tidigare sagts kan dock följden av att ett programföretag inte håller fast vid en egen utfästelse avseende t.ex. mångsidighet i programutbudet bli att tillståndet i det digitala marknätet inte förnyas. Övervägandena i det följande utgår från att svensk lag är tillämplig.

Då operatörsföretaget utövar verksamhet med stöd av tillstånd kan tillståndet återkallas vid brott mot regler för verksamheten. Som sagts ovan i avsnitt 6.5.2 bör dock en sådan reaktion användas med stor försiktighet. Normalt skall mindre ingripande åtgärder

användas i första hand. Det bör dock framhållas att det kan finnas situationer när en omedelbar återkallelse kan vara befogad för att undvika svåra negativa konsekvenser för marknätet. Detta kan vara fallet om ett operatörsföretag skulle uppvisa ett direkt illojalt beteende på TV-marknaden och bedriva en verksamhet vars syfte är att minska marknätets attraktionskraft i förhållande till någon annan distributionsform. Vidare kan det vara befogat när förhållandena är sådana att det finns tydliga svårigheter att verkställa ekonomiska sanktioner mot operatören, t.ex. på grund av att denne är etablerad utomlands.

Till följd av vårt tidigare resonemang om ansvarsfördelningen mellan programföretag och operatörsföretag i fråga om sändningarnas innehåll kan operatörsföretaget inte bli föremål för en talan om avgift enligt 10 kap. 5 § RTVL eller 22 § marknadsföringslagen. Dessa bestämmelser rör regler om reklam m.m. vilka är direkt relaterade till sändningarnas innehåll. Avgiftstalan kan således uteslutande riktas mot ett programföretag.

Även ett föreläggande av Justitiekanslern, eventuellt vid vite, kan enbart riktas mot ett programföretag eftersom Justitiekanslerns granskning är direkt relaterad till sändningarnas innehåll. Övriga myndigheters rätt att använda föreläggande, eventuellt vid vite, som en reaktion vid överträdelse av regler är för TV-verksamhetens del reglerat i 10 kap. 9 § RTVL. I lagrummet hänvisas till bestämmelser av såväl innehållsrelaterad som administrativ karaktär. Enligt utredningens förslag bör bestämmelsen kompletteras med att Granskningsnämnden för radio och TV får förelägga tillståndshavare att följa vissa villkor för sändningarna. Det gäller villkor som inte är direkt relaterade till sändningarnas innehåll. Detta kan t.ex. gälla ett villkor om teknisk samverkan. Vid tillämpningen av bestämmelsen kommer ett föreläggande att kunna riktas mot operatörsföretaget. Ett föreläggande kommer även att kunna riktas mot ett programföretag, om det är programföretaget som åsidosatt sina skyldigheter.

Utredningen föreslår att Granskningsnämnden rätt att meddela föreläggande, vid vite, att följa en bestämmelse även bör avse ett villkor som meddelas operatörsföretag om skyldighet att distribuera ett utbud av TV-program med viss sammansättning. Då ett sådant villkor inte är omedelbart relaterat till sändningarnas innehåll framstår en sådan sanktion som lämplig. Granskningsnämnden bör även ges en rätt att meddela vitesföreläggande mot operatörsföretag som inte följer den föreslagna bestämmelsen att tillämpa icke-diskriminerande villkor i verksamheten.

Utöver de grunder för återkallelse av tillstånd som redogjorts för i avsnitt 6.5.2 föreslår vi att operatörsföretagets tillstånd även skall kunna återkallas om detta väsentligt brutit mot bestämmelsen att tillämpa icke-diskriminerande villkor i verksamheten samt om företaget, trots påminnelse, inte har erlagt betalning för tillståndet.

Vi föreslår även att 10 kap. 9 § RTVL kompletteras på så sätt att Radio- och TV-verket får förelägga operatörsföretag vid vite att fullgöra sin skyldighet att lämna in en säkerhetskopia av registerdata om abonnenter och programkort till verket.

7. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

7.1. Ikraftträdande

Vår bedömning: Ikraftträdande av de nya reglerna bedöms kunna ske senast den 1 juli 2005.

De tillstånd som har meddelats att sända TV-program med digital utsändningsteknik gäller, med undantag av något tillstånd som meddelats för kortare tid, till utgången av år 2005 (se avsnitt 3.1.1). Utredningen finner det angeläget att de nya reglerna kan tillämpas i samband med att tillstånden för en ny tillståndsperiod ges. Då tillståndsförfarandet, särskilt det beträffande utseendet av operatörsföretag, kan förväntas ta viss tid i anspråk bedömer vi att de nya reglerna bör träda i kraft senast den 1 juli 2005 för att Radio- och TV-verket skall ges nödvändig tid för att utlysa och meddela tillstånd som skall gälla från och med den 1 januari 2006.

7.2. Övergångsbestämmelser

Vårt förslag: Vi föreslår att äldre föreskrifter i radio-_och_TV-lagen fortfarande skall gälla i fråga om dels sändningar av TV-program som sker med analog utsändningsteknik, dels övriga sändningar som har skett före ikraftträdandet.

Utredningens uppdrag rörande struktur för marknätet gäller digitala TV-sändningar. De nuvarande bestämmelserna i radio- och TVlagen är visserligen tekniskt neutrala, men har sitt ursprung i den tid när enbart analoga sändningar förekom. Det förslag till struktur för bl.a. tillståndsgivning i marknätet som utredningen har lagt fram är inte tillämplig på de analoga sändningarna. Med hänsyn till att en nedsläckning av det analoga marknätet är nära förestående har vi

inte föreslagit någon särreglering i lagen för de analoga sändningarna. I stället föreslår vi att det i en övergångsbestämmelse till lagen om ändring av radio-_och_TV-lagen anges att äldre föreskrifter fortfarande skall gälla i fråga om sändningar av TV-program som sker med analog teknik.

Utredningen har även lagt fram förslag till bestämmelser inom tillsynsområdet för radio och TV. Vissa av dessa bestämmelser är av generell art och kan tillämpas oavsett med vilken teknik som sändningen skett. Till följd av vårt förslag till övergångsbestämmelse beträffande analoga TV-sändningar får dessa nya bestämmelser inom tillsynsområdet inte tillämplighet för de analoga sändningarna. Beträffande övriga sändningar, dvs. digitala TV-sändningar och samtliga radiosändningar, föreslår vi att de äldre föreskrifterna i radio-_och_TV-lagen skall gälla i fråga om sändningar som skett före de nya föreskrifterna träder i kraft.

8. Ekonomiska konsekvenser

8.1. Konsekvenser för staten

Radio- och TV-verket

De förslag som lämnas i detta betänkande kommer bl.a. att innebära att tillståndsgivningen på TV-området i stor utsträckning flyttas från regeringen till Radio- och TV-verket. En helt ny arbetsuppgift för verket blir att hantera en säkerhetskopia av ett operatörsföretags registerdata om abonnenter och programkort.

Radio- och TV-verket kommer enligt utredningens förslag att pröva tillståndsfrågor om dels tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag, dels sändningstillstånd till programföretag. Innan tillståndsbeslut kan fattas skall verket fatta beslut om det högsta antal tillstånd att sända betal-TV som kan meddelas.

Radio- och TV-verket har vid ett flertal tillfällen tidigare handlagt utlysningsprocesser för tillstånd att sända digital-TV i marknätet. Dock har verkets uppdrag vid dessa tillfällen endast varit att utlysa, handlägga och bedöma ansökningarna för att sedan överlämna fördelningsförslag till regeringen. Såvitt upplysts från verket var resursåtgången för denna verksamhet under 2003 – då en tillståndsprocess genomfördes – ca 2 miljoner kr. Detta belopp kan jämföras med att ca 900 tkr åtgick till verksamhetsområdet digital-TV under 2002, då verket endast genomförde en förnyad bedömning av en sökande. Vissa kostnader, såsom annonskostnader och kostnader för anlitande av konsulter för finansiella bedömningar av de sökande, uppkommer endast när det är aktuellt att fördela tillstånd. Andra kostnader, främst personalkostnader, är däremot fasta oberoende av om någon tillståndsprocess skall genomföras eller inte.

Utredningen föreslår att kostnaderna för handläggningen av ansökningar om tillstånd att sända fri-TV, betal-TV och att bedriva verksamhet som operatörsföretag får tas ut av de sökande som en

handläggningsavgift. Avgiften skall motsvara verkets årliga kostnader för handläggningen av ärenden om sändningstillstånd.

De föreslagna reglerna kommer således att leda till både nya arbetsuppgifter och utökning av befintliga arbetsuppgifter för Radio- och TV-verket. Man kan anta att processen att fördela tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag kommer att röna stort intresse och ställa stora krav på handläggningen. Som ovan nämnts skall verkets direkta handläggningskostnader avgiftsfinansieras. I tillståndsverksamheten uppkommer det dock även kostnader som inte direkt kan hänföras till ärendehandläggningen, exempelvis att fatta beslut om högsta antal betal-TV-tillstånd, samt eventuella domstolsprocesser efter överklaganden. Härtill kommer att de utökade arbetsuppgifterna leder till ett behov av informationsinsatser.

Sammantaget bedömer vi att de föreslagna reglerna medför nya och utökade arbetsuppgifter för verket som leder till ett genomsnittligt ökat resursbehov för Radio- och TV-verket motsvarande två årsarbetskrafter.

Granskningsnämnden för radio- och TV

Utredningens förslag kommer även att innebära vissa finansiella konsekvenser för Granskningsnämnden för radio- och TV. Genom förslagen utökas Granskningsnämndens tillsynsansvar till att omfatta även operatörsföretagets utbud. Dessutom skall nämnden årligen rapportera till Radio- och TV-verket hur de TV-sändningar som inte står under svensk jurisdiktion och vars innehåll nämnden följt överensstämmer med tillstånd som meddelats enligt radio- och TV-lagen. Vidare skall nämnden vara skyldig att yttra sig i vissa ärenden om ändring av tillstånd.

Utredningens förslag kommer således även för Granskningsnämndens del att leda till både nya arbetsuppgifter och en utökning av befintliga arbetsuppgifter. Informationsinsatser gentemot operatörsföretag, programföretag och allmänheten kommer också att behöva genomföras.

Utbyggnad av det digitala marknätet och förbättrad komprimeringsteknik är även faktorer som påverkar Granskningsnämndens arbetsmängd, eftersom det antal program som skall granskas ökar. Detta är dock inte en konsekvens av utredningens förslag.

Granskningsnämnden saknar möjlighet att finansiera de ökade kostnaderna genom avgifter. Sammantaget bedömer vi att de föreslagna reglerna medför ett ökat resursbehov för Granskningsnämnden motsvarande minst tre årsarbetskrafter.

Konsekvenser för staten i övrigt

Genom förslagen skall den som erhåller tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag erlägga betalning för tillståndet. Denna betalning tillfaller staten. Beloppets storlek skall motsvara det anbud som operatörsföretaget lämnat vid tillståndsförfarandet. Statens intäkter i denna del går sålunda inte att uppskatta utan de är direkt avhängiga det värde en sökande tillmäter ett tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag i marknätet.

De förslag som lämnas i betänkandet innebär också nya arbetsuppgifter för förvaltningsdomstolarna, eftersom det införs en möjlighet att överklaga Radio- och TV-verkets beslut om tillstånd att sända TV-program, förklaring om vidaresändningsplikt, tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag samt ändring av tillstånd. Enligt utredningen bör dock kostnaden för den ökade arbetsbördan rymmas inom domstolsväsendets befintliga resurser.

8.2. Konsekvenser för företag

De förslag som lämnas i detta betänkande kommer i vissa avseenden att innebära ekonomiska konsekvenser för företag.

Den som ges tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag skall enligt utredningens förslag vara skyldig att erlägga betalning för tillståndet. Denna kostnad för ett operatörsföretag är dock inte sådan att den bedöms ha någon negativ effekt på möjligheterna att bedriva verksamhet som operatörsföretag. Utgångspunkten är att verksamheten som sådan har en vinstpotential. Beloppet som ett operatörsföretag skall betala för tillståndet motsvarar bolagets eget anbud och därmed ett belopp som verksamheten enligt bolagets egna beräkningar kan bära.

Programföretag som vill sända betal-TV kommer enligt utredningens förslag att vara hänvisade till att träffa avtal med ett operatörsföretag för att få möjlighet att sända. Även om programföretagen redan i dag måste träffa avtal med en kommersiell operatör angående

närmare villkor för sändningarna får programföretagen beträffande betal-TV-tjänsterna således en något svagare ställning än jämfört med i dag. Vilka kostnadskonsekvenser avtalen kommer att få för programföretagen är förbundet med kommersiella överväganden hos parterna. Ett programföretag kan få betalt av operatörsföretaget för att sända eller vara tvungen att betala för detta. Det är även tänkbart att det inte utgår någon ersättning i någondera riktningen. Även om förslaget sålunda kan innebära ett viss fördyring för programföretag att sända i marknätet skall framhållas att förslaget samtidigt innebär att villkoren för sändning i det hänseendet kommer att bli detsamma som beträffande sändning via satellit eller kabel.

Utredningen föreslår att en handläggningsavgift skall kunna tas ut av den som ansöker om tillstånd att sända TV-program eller bedriva verksamhet som operatörsföretag. En sådan avgift kommer inte att uppgå till sådan storlek att den kan beräknas få märkbar inverkan på företagens ekonomiska villkor.

I övrigt saknas anledning att tro att våra förslag får konsekvenser som särskilt berör små företags villkor.

9. Författningskommentar

9.1. Förslaget till lag om ändring i Radio- och TV-lagen (1996:844)

1 kap. 1 §

Den föreslagna ändringen i första stycket innebär att lagen gäller för alla sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Bestämmelsen skall läsas i förening med 1 kap. 2 §, där en inskränkning görs såvitt gäller frågor som regleras i TV-direktivet. Ändringen innebär att det av lagen uttryckligen framgår att lagens bestämmelser om tillståndskrav, tillståndsgivning, vidaresändningsplikt och i vissa delar återkallelse av tillstånd gäller för samtliga programföretag, oavsett var de är etablerade.

1 kap. 1 a §

Bestämmelsen, som är ny, innehåller definitioner och är föranledd av lagens nya bestämmelser om marksänd digital-TV.

Regeringen beslutar enligt 3 kap. 1 § vilket sändningsutrymme och vilka sändningsområden som får upplåtas för TV-sändningar. Regeringen skall i beslutet bl.a. ange hur utrymmet skall fördelas mellan fri-TV och betal-TV. Genom definitionen av fri-TV framgår att samtliga sådana sändningar skall kunna tas emot utan krav på särskild betalning utöver allmän TV-avgift. Beträffande betal-TV innebär definitionen att sådan särskild betalning får tas ut för sådana sändningar. Det finns inte något krav på att betalning måste tas ut för dessa sändningar. Att betalning tas ut av abonnenterna framstår dock som det normala.

Definitionen av programföretag ansluter till den som finns i artikel 1.1 b) i ändringsdirektivet till TV-direktivet. Begreppet programföretag har begränsats till att avse TV-program, eftersom

begreppet inte förekommer i bestämmelser i lagen som gäller radioprogram. Med den som har det redaktionella ansvaret avses här den som enligt hittillsvarande praxis har ansetts vara den som sänder TV-program, se allmänmotiveringen, avsnitt 6.2.3 under rubriken Tillsynsfrågor.

Operatörsföretag är beteckningen på en sådan kommersiell aktör som enligt ett särskilt tillståndsförfarande ges rätt att förfoga över ett särskilt sändningsutrymme i marknätet och där bedriva verksamhet avseende betal-TV. I definitionen av operatörsföretag innefattas samtliga de i allmänmotiveringen, se avsnitt 6.2.2, för olika slags operatörskap använda beteckningarna multiplexoperatör, SMS-operatör och SAS-operatör. Det räcker med att operatörsföretaget bedriver någon av verksamheterna som anges i bestämmelsen. Sålunda går det inte att bedriva en verksamhet som begränsas till ett SMS-operatörskap i marknätet utan tillstånd (se 2 kap. 1 §).

1 kap. 2 §

Ändringen i första stycket är kopplad till den föreslagna ändringen i 1 kap. 1 § och innebär att lagens bestämmelser i frågor som regleras i TV-direktivet endast gäller i de fall etableringskravet eller något av de tekniska kriterierna är uppfyllda.

TV-direktivet reglerar frågor som rör sändning av evenemang som är av särskild vikt för samhället, främjande av distribution och produktion av TV-program, TV-reklam, sponsring och köp-TV, skydd av underåriga och allmän ordning samt rätten till genmäle. När det gäller programföretag som är etablerade i andra EES-stater saknar Sverige möjlighet att kräva att sändningarna skall överensstämma med svensk lag på nu angivna områden. Svenska myndigheter har inte heller någon behörighet att ingripa vid bristande uppfyllande av reglerna i dessa avseenden. Beträffande frågor som inte regleras i TV-direktivet gäller emellertid radio-_och_TV-lagen även i förhållande till programföretag etablerade i andra medlemsstater. Så är fallet med t.ex. kravet på tillstånd för att få sända liksom möjligheten att återkalla tillstånd under vissa närmare angivna förutsättningar. Också beträffande de krav som uppställs för att i ett tillstånd införa en s.k. must carry-förklaring kommer lagen att gälla även om sändningen härrör från en annan EES-stat. Detta eftersom reglerna om vidaresändningsplikt grundas på det s.k. USO-direktivet och inte TV-direktivet. Frågan behandlas mer utförligt i avsnitt 6.3.2.6.

Den ändring som föreslås i andra stycket medför att det för bestämmelsens tillämpning inte längre ställs upp något krav på att ett programföretag skall ha varit etablerat i Sverige. Ändringen innebär endast att bestämmelsen helt överensstämmer med TVdirektivet och EG-domstolens praxis. Bestämmelsen i dess nya lydelse är tillämplig även på programföretag som redan före dess ikraftträdande etablerat sig utanför landet. Den kan dock enbart tillämpas på sändningar som ägt rum efter ikraftträdandet.

1 kap. 5 §

Ändringen är endast av redaktionell karaktär.

2 kap. 1 §

Genom en ändring i första stycket klargörs det att det finns en tillståndsplikt för programföretag oavsett om sändning sker på egen hand eller genom nätoperatör. Tillståndsplikten enligt första stycket för programföretag gäller oavsett om sändningen sker på eget sändningsutrymme eller på utrymme som upplåtits av ett operatörsföretag. Vidare införs genom en ändring av stycket en tillståndsplikt för att bedriva verksamhet som operatörsföretag avseende sändningar som sker med hjälp av radiovågor på frekvens under tre gigahertz.

2 kap. 2 §

I det nya första stycket anges att regeringen meddelar tillstånd att sända TV-program, om sändningsverksamheten finansieras genom medel från den allmänna TV-avgiften, och att Radio- och TVverket meddelar tillstånd att sända TV-program i andra fall. Bestämmelsen är föranledd av förslaget att all tillståndsgivning för TV-program, utom för public service, delegeras från regeringen till myndighet. Skälen för detta motiveras utförligt i avsnitt 6.3.3.

I det nya andra stycket anges att det är Radio- och TV-verket som skall vara tillståndsmyndighet när det gäller tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag (se avsnitt 6.3.3).

Det nya tredje stycket motsvarar delvis det som tidigare var första stycket. Ändringen i stycket är föranledd av att tillståndsgivningen beträffande TV-program har brutits ut och placerats i det nya första

stycket. Tredje stycket reglerar efter ändringen endast tillståndsgivningen för ljudradiosändningar.

Det nya sjätte stycket motsvarar det som tidigare var fjärde stycket. Ändringarna är endast av redaktionell art. Radio- och TV-verkets rätt att meddela tillstånd under en begränsad tid om högst två veckor, ingår sålunda i den generella rätten att meddela tillstånd enligt första stycket (se även 3 kap. 19 §). Verket har enligt 3 kap. 11 § rätt att föreskriva att bestämmelserna i 6 och 7 kap. inte skall tillämpas på ett sådant tillstånd. Att Radio- och TV-verket får förena ett sådant tillfälligt tillstånd med villkor enligt 3 kap. 7–9 §§ framgår numera direkt av dessa bestämmelser.

3 kap. 1 §

Bestämmelsen är ny. Regeringen skall besluta vilket sändningsutrymme och vilka sändningsområden som får upplåtas för TVsändningar. I beslutet skall regeringen ange hur sändningsutrymmet skall fördelas mellan fri-TV och betal-TV samt inom betal-TV. Som framgår av 2 kap. 2 § är tillståndsgivningen i fråga om fri-TV uppdelad mellan regeringen och Radio- och TV-verket.

Beträffande fördelningen av sändningsutrymme mellan fri-TV och betal-TV bör framhållas att fördelningen måste ske med hänsyn till de kommersiella förutsättningarna att bedriva verksamhet som operatörsföretag. Ju fler programtjänster som sänds gratis, desto snävare blir utrymmet för betal-TV-tjänster och därmed basen för ett operatörsföretags verksamhet.

3 kap. 2 §

Bestämmelsen är ny. I första stycket anges att ett tillstånd att sända TV-program skall avse fri-TV eller betal-TV. Den närmare innebörden av de två typerna av tillstånd framgår av styckena två och tre. För programföretag kan det bli aktuellt att sända vissa programtjänster som fri-TV och andra som betal-TV. I dessa fall bör man, på samma sätt som i dag, kunna använda ett tillstånd där det anges vilken eller vilka programtjänster som skall sändas som fri-TV respektive betal-TV och i övrigt vilka villkor som skall gälla för sändningsverksamheten.

I andra stycket sägs att ett tillstånd att sända fri-TV innebär rätt att samtidigt sända det antal program i varje område under den del

av dygnet som anges i tillståndet. Förutom begränsningarna till fri-TV överensstämmer bestämmelsen i sak med nuvarande 3 kap. 6 §.

Enligt tredje stycket innebär ett tillstånd att sända betal-TV rätt att sända det antal program som anges i tillståndet. Om inte annat anges i tillståndet får sändningsrätten dock endast utövas om avtal om upplåtelse av sändningsutrymme ingås med ett operatörsföretag. Huvudregeln är således att ett programföretag i praktiken måste sluta avtal med ett operatörsföretag om att ingå i dess utbud av programtjänster för att få rätt att sända. De närmare skälen för varför samtliga betal-TV-tjänster skall vara hänvisade till frekvensutrymme som upplåtits åt ett operatörsföretag framgår av allmänmotiveringen avsnitt 6.2.3.

Endast i undantagsfall kan det bli aktuellt att tillåta en programtjänst som har tillstånd att ta betalt att sända utan att denne ingår i operatörsföretagets utbud. Ett sådant fall är att det kan antas att en regional programtjänst av kommersiella skäl inte kommer att distribueras inom operatörsföretagets utbud samtidigt som det finns ett starkt allmänintresse av att tjänsten distribueras. I första hand bör distributionen av sådana tjänster dock säkras genom urvalsförfarandet när operatörsföretaget utses samt genom tillståndsvillkor för operatörsföretaget. Enligt 13 § är ett operatörsföretag skyldigt att upplåta sändningsutrymme åt den som erhållit tillstånd med tillämpning av undantagsbestämmelsen.

3 kap. 3 §

Bestämmelsen är ny. I första stycket anges att antalet tillstånd att sända fri-TV får begränsas om det är nödvändigt för att garantera en ändamålsenlig användning av sändningsutrymmet. Bestämmelsen har i praktiken betydelse endast för Radio- och TV-verkets tillståndsgivning. Genom bestämmelsen klargörs att verket inte behöver bevilja tillstånd som omfattar hela det sändningsutrymme som avsatts för fri-TV, exklusive public service, även om det finns ett tillräckligt antal sökande som uppfyller kraven för tillstånd. Förhållandena kan t.ex. vara sådana att ett visst sändningsutrymme bör avsättas för must carry-kanaler eller regionala program, men att det för stunden inte finns något programföretag som ansökt om tillstånd till sådana sändningar. Sändningsutrymme bör dock endast om alldeles särskilda skäl föreligger tillåtas vara outnyttjat under en längre tidsperiod.

I andra stycket ställs upp krav på att ett programföretag skall ha finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under tillståndstiden. Om sådana förutsättningar inte bedöms föreligga skall tillstånd att sända fri-TV inte beviljas. Kravet motsvarar 9 § p. 1 i förordningen (1997:894) om marksänd digital TV. Där föreskrivs att Radio- och TV-verket i sitt motiverade förslag till tillståndsfördelning bl.a. skall beakta om den sökande i dessa avseenden har förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet. För att ha möjlighet att göra denna bedömning krävs att Radio- och TV-verket får tillgång till sökandens budget för ett par år framåt jämte uppgifter om sändaroperatör o.d. Dessa uppgifter bör därför fogas till en ansökan om tillstånd. Det är en fråga för Radio- och TV-verket att utfärda verkställighetsföreskrifter om en ansökans innehåll.

Kravet i andra stycket gäller endast fri-TV. I fråga om betal-TVföretagen ankommer det på operatörsföretaget att göra bedömningen om programföretaget har tekniska och ekonomiska förutsättningar att genomföra sändningarna.

I tredje stycket anges de kriterier som tillståndsmyndigheten skall beakta vid tillståndsgivningen. Eftersom regeringens tillståndsgivning är begränsad till sändningar som finansieras genom medel från TV-avgiften får bestämmelsen i praktiken betydelse endast för Radio- och TV-verket. Kriterierna överensstämmer i huvudsak med de riktlinjer som riksdagen fastställde i samband med att de första digitala TV-sändningarna skulle påbörjas (jfr. prop. 1996/97:67 s. 30). Kravet i p. 3 knyter an till 3 kap. 2 § andra stycket YGL, som anger utgångspunkterna för ianspråktagandet av radiofrekvenser, och har till syfte att främja yttrandefriheten och informationsfriheten samt att undvika maktkoncentration. Motiven för att ange kriterierna i lag har beskrivits i avsnitt 6.3.2.3.

3 kap. 4 §

Bestämmelsen, som är ny, klargör att det är Radio- och TV-verkets uppgift att fastställa hur många tillstånd till betal-TV-sändningar som kan meddelas. Detta framgår av första stycket. Hur många tillstånd som kan meddelas har att göra med hur många samtidiga programtjänster som ryms inom det sändningsutrymme som avsatts för betal-TV, vilket i sin tur beror på hur utrymmeskrävande programtjänsterna är och vilken teknisk kvalitet på sändningarna som önskas. Dessutom har det att göra med vilken komprimerings-

teknik som används. Det är därför sannolikt att antalet programtjänster inom ett givet utrymme kan öka något i takt med att utvecklingen av komprimeringstekniken framskrider. Om t.ex. förbättrad teknik gör att sändningsutrymme frigörs skall Radio- och TV-verket enligt andra meningen i stycket ompröva sitt beslut om högsta antal tillstånd som kan meddelas. Omprövning kan även bli aktuell av andra skäl, exempelvis p.g.a. att det finns behov av att generellt öka sändningarnas tekniska kvalitet eller att det finns önskemål om att sända högupplösnings-TV (HDTV), vilket leder till att färre programtjänster ryms.

Genom att antalet tillstånd som kan beviljas begränsas säkerställs att frekvensutrymmet används på ett sätt som är så ändamålsenligt som möjligt utifrån ett yttrandefrihets- och informationsperspektiv och som uppfyller de mediepolitiska målen om bl.a. mångfald och tillgänglighet. Som anges i avsnitt 6.3.2.3 bör Radio- och TV-verket besluta om möjlighet att bevilja något fler tillstånd än som får plats att sändas inom betal-TV-utrymmet. Verkets beslut går inte att överklaga.

Av andra stycket framgår att de kriterier som i 3 § tredje stycket ställts upp för fördelningen av tillstånd att sända fri-TV skall tilllämpas även vid beviljande av tillstånd till betal-TV-tjänster.

3 kap. 5 §

Ändringen i bestämmelsen är föranledd av att det i stället för regeringen numera skall vara Radio- och TV-verket som får meddela tillstånd till den typ av vidaresändning som avses.

3 kap. 6 §

Bestämmelsen har ändrats så att den numera endast gäller tillstånd av regeringen att sända ljudradioprogram. Motsvarande bestämmelse för tillstånd att sända TV-program finns i 3 kap. 2 § andra stycket, som gäller fri-TV. Innebörden av ett tillstånd att sända betal-TV framgår av 3 kap. 2 § tredje stycket.

3 kap. 7 §

Ändringen är föranledd av att tillstånd att sända TV-program enligt vårt förslag skall meddelas, förutom av regeringen, även av Radio- och TV-verket. Den nya lydelsen innebär inte någon ändring i sak.

De tillstånd som får förenas med villkor enligt denna paragraf är således samtliga tillstånd att sända TV-program samt, såvitt avser ljudradioprogram, tillstånd att sända till hela landet eller till utlandet eller att bedriva lokala digitala sändningar.

Därutöver har det tidigare andra stycket utgått till följd av att 8–10 §§ (tidigare 2–4 §§) har formulerats om.

3 kap. 8 §

Skälen för ändringen i inledningen till första stycket är desamma som beträffande 3 kap. 7 §, se ovan. I villkorskatalogen har endast vissa mindre ändringar gjorts. En villkorspunkt har utgått och ersatts av en annan.

Som framgår av allmänmotiveringen bör möjligheten i p. 8 att föreskriva skyldighet att använda viss radiosändare sedan de analoga TV-sändningarna upphört endast tillämpas när det gäller tillstånd att sända ljudradio.

Den möjlighet som finns i nuvarande p. 16 att i tillståndsvillkor föreskriva en skyldighet att till Granskningsnämnden lämna uppgifter som är nödvändiga för nämndens bedömning om sända program stämmer överens med de villkor som meddelats enligt lagen har utgått. Som närmare utvecklats i allmänmotiveringen sammanhänger det med att det i lagen i stället införs en allmän uppgiftsskyldighet för programföretagen, se avsnitt 6.3.1.4 respektive 6.5.2.

3 kap. 9 §

Den ändring som föreslås i första stycket är föranledd dels av att även Radio- och TV-verket skall meddela tillstånd att sända TVprogram, dels av att andra stycket i den tidigare 3 kap. 1 § föreslås utgå. Innebörden av dessa ändringar har kommenterats ovan under 3 kap. 7 §.

3 kap. 10 §

Ändringen är endast av redaktionell karaktär.

3 kap. 11 §

Bestämmelsen är ny. I lagens nuvarande lydelse framgår det av 2 kap. 2 § fjärde stycket att Radio- och TV-verket har rätt att meddela tillfälligt tillstånd att sända TV-program och att verket därvid

får besluta att föreskrifterna i 6 och 7 kap. inte skall tillämpas på sändningar med stöd av sådant tillstånd. Verket har en rätt att även fortsättningsvis meddela tillfälligt tillstånd enligt den generella rätten att meddela tillstånd för att sända TV-program (se 2 kap. 2 § första stycket). Rätten för verket att medge undantag från föreskrifterna i 6 och 7 kap. har av redaktionella skäl placerats i en egen bestämmelse, 3 kap. 11 §.

3 kap. 12 §

Paragrafen är ny. I dag anges i 8 kap. 1 § att vissa krav skall vara uppfyllda för att en sändning skall kunna omfattas av vidaresändningplikt. De programtjänster som i dag omfattas av must carryskyldigheten sänds under betydligt mer detaljerade villkor än som framgår av lagtexten. Avsikten är att samma principer skall gälla även fortsättningsvis. För att en programtjänst skall få must carrystatus måste den sålunda uppfylla relativt omfattande krav i fråga om mångsidigt programutbud och ha en nyhetsrapportering av hög kvalitet (jfr. våra överväganden i SOU 2003:109).

Public service-företagens sändningar kan antas bli villkorade på ett sådant sätt att de utifrån kraven på saklighet, opartiskhet, mångsidigt programutbud och nyhetssändningar kommer att omfattas av vidaresändningsplikten. En förklaring enligt denna bestämmelse kan alltså regelmässigt antas bli införd i tillstånd att sända fri-TV som meddelats av regeringen.

Beträffande andra programföretags sändningar bör som en förutsättning för att en förklaring enligt bestämmelsen skall införas i tillståndet krävas att sändningarna i nu nämnda hänseenden i allt väsentligt kommer att motsvara det som gäller för public serviceföretagen. Det ankommer på Radio- och TV-verket att göra denna bedömning. Ibland kan det redan av tillståndsvillkoren framgå att sändningarna skall uppfylla dessa krav. I andra fall får verkets bedömning grundas på de uppgifter om sändningarnas innehåll som sökanden uppger. Under alla förhållanden skall Radio- och TVverket i förklaringen närmare ange vad som innefattas i kravet på att sända ett mångsidigt programutbud där det ingår nyheter. Normalt bör i det senare hänseendet krävas att programföretaget har en nyhetsredaktion som på egen hand producerar nyhetsprogram om minst 30 minuter per dag, varav minst en sändning skall vara sammanhängande om lägst 20 minuter.

Som utvecklas närmare i allmänmotiveringen avsnitt 6.3.2.6 är vidaresändningsplikten oavhängig sändningens ursprung. Sålunda kan t.ex. andra nordiska länders public service-sändningar omfattas av vidaresändningsplikt.

Enligt andra stycket är den som innehar ett tillstånd vari intagits en förklaring enligt första stycket skyldig att på begäran tillhandahålla den programbärande signalen för en programtjänst till den som är skyldig att vidaresända denna eller som sannolikt inom en rimlig tid skulle omfattas av en sådan skyldighet, om programtjänsten distribueras i nätet utan kostnad för själva mottagningen. Bestämmelsen har kommenterats närmare i avsnitt 6.3.2.6 i allmänmotiveringen. Som regel skall programföretaget inte kunna kräva ersättning för signalrätten från kabeloperatören. Att programföretaget avstått från det ekonomiska värde som signalrätten representerar bör dock beaktas vid en tillämpning av den särskilda reglering angående upphovsrättslig ersättning som återfinns i 8 kap. 1 §.

Med rimlig tid menas tre till sex månader. Om kabeloperatören inte inom denna tid uppfyller kraven för vidaresändningsplikt gäller inte ersättningsreglerna i 8 kap. 1 § och ersättning för signalrätten får bestämmas som om någon skyldighet enligt denna bestämmelse aldrig gällt.

3 kap. 13 §

Bestämmelsen är ny. I första stycket anges vilken rätt ett meddelat tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag innebär. Operatörsföretag får inom det sändningsutrymme som anges i tillståndet bestämma vilka TV-program som får sändas och på vilka villkor det får ske. Operatörsföretagets handlingsfrihet begränsas emellertid genom bestämmelser i lagen (se andra stycket och 3 kap. 18 §) och tillståndsvillkoren. Samtidig sändning får ske av det antal program i varje område och under den del av dygnet som anges i tillståndet. Detta kan i tillståndet uttryckas så att operatörsföretaget ges rätt att inom ett visst preciserat sändningsutrymme sända så många samtidiga programtjänster som överföringskapaciteten medger. Kapacitetsutnyttjandet i marknätet kan därmed effektiviseras.

Av andra stycket framgår att det sändningsutrymme som tilldelats ett operatörsföretag endast får användas för sändning av TVprogram som omfattas av tillstånd enligt 4 §, dvs. tillstånd att sända betal-TV. Operatörsföretaget får sålunda inte ta med något betal-TVprogram i sitt utbud som inte har ett sådant tillstånd.

Enligt tredje stycket är ett operatörsföretag skyldigt att upplåta sändningsutrymme åt den som erhållit tillstånd att sända betal-TV med stöd av undantaget i 3 kap. 2 §. Beträffande vissa frågor av teknisk art kan programföretaget och operatörsföretaget tvingas samverka genom tillståndsvillkor. I andra frågor, som fakturering och kundtjänst, får parterna avtala om eventuell samverkan. Operatörsföretaget har rätt till ersättning för det sändningsutrymme som upplåts. Ersättningen skall grundas på självkostnadsprincipen.

3 kap. 14 §

Bestämmelsen är ny. I första stycket anges att antalet tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag som beviljas får begränsas om det är nödvändigt för att garantera en ändamålsenlig användning av sändningsutrymmet. En motsvarande begränsningsregel finns för fri-TV-tillstånd enligt 3 kap. 3 § första stycket och för betal-TV-tillstånd i 3 kap. 4 §. Radio- och TV-verket skall inför varje ny tillståndsperiod eller när det i övrigt uppkommer behov av det göra en bedömning av huruvida det finns kommersiell bärkraft endast för ett operatörsföretag i marknätet eller om det finns utrymme för flera att bedriva verksamhet. Om det sålunda under löpande tillståndstid uppkommer fråga att avsätta ytterligare sändningsutrymme för betal-TV kan verket välja mellan att utlysa ett nytt tillstånd avseende det nya utrymmet eller ändra ett gällande tillstånd med stöd av 11 kap. 2 §.

I andra stycket anges grunder som diskvalificerar en sökande från att kunna komma ifråga för ett tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag. Dessa utvecklas närmare i allmänmotiveringen, avsnitt 6.2.3 Hur operatörsföretaget skall utses m.m. Regleringen avseende ägarförhållanden som diskvalificeringsgrund är utformad på ett sätt som medför att det inte är möjligt för t.ex. flera programföretag att bilda ett gemensamt ägt bolag för att driva operatörsverksamhet.

Av bestämmelsen, som är ny, framgår förfarandet när tillstånd skall meddelas operatörsföretag. Förfarandet har behandlats i allmänmotiveringen, avsnitt 6.2.3 Hur operatörsföretaget skall utses m.m.

3 kap. 15 §

I första stycket anges bedömningsgrunderna för hur ett operatörsföretag utses. Tillstånd får meddelas den som kan antas nyttja

sändningsutrymmet på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet, informationsfrihet och mångfald. Vid prövningen skall därvid särskild vikt fästas vid de sakliga grunder som räknas upp i stycket, t.ex. operatörsföretagets presenterade utbud. Beträffande utbudet krävs inte att sökanden anger exakt vilka programtjänster som skall ingå i utbudet. I stället är det typerna av programtjänster som skall anges. Bedömningen av sökandens lämplighet i fråga om utbudet skall ta sikte på om operatörsföretaget har för avsikt att tillhandahålla programtjänster som kan tilltala olika åldersgrupper, intressen och smakriktningar. Vid bedömningen bör vikt inte minst fästas vid huruvida det kommer att ges utrymme för lokala och regionala program samt företräde för program som gjorts tillgängliga för funktionshindrade. Även det sätt på vilket operatörsföretaget tänker paketera utbudet skall ingå i bedömningen.

Vilken täckningsgrad sändningarna skall ha och den tekniska kapacitet och kvalitet med vilken sökanden avser att bedriva verksamheten med skall ses och bedömas i ett sammanhang tillsammans med det presenterade utbudet när prövningen sker av hur vidaste möjliga yttrandefrihet, informationsfrihet och mångfald skall uppnås. Att sökanden måste uppfylla vissa grundläggande krav i fråga om verksamhetens varaktighet, kapacitet och kvalitet följer av 14 §.

Även sökandens oberoende i förhållande till andra aktörer inom medieområdet skall beaktas vid det jämförande urvalsförfarandet enligt första stycket. Att en sökande som genom ägande eller på annat sätt ensam eller tillsammans med annan som bedriver verksamhet rörande produktion eller distribution av TV-program kan utöva ett bestämmande inflytande över annan som bedriver sådan verksamhet eller som på motsvarande sätt står under inflytande av annan som bedriver sådan verksamhet över huvud taget inte kan komma i fråga för ett tillstånd framgår av 14 §. Bestämmelsen i 15 § första stycket 4 träffar, förutom förhållanden där en vertikal integration föreligger inom TV-marknaden men där denna inte är av den omfattning att den diskvalificerar sökanden enligt 14 §, även situationer där en ägar- och intressegemenskap föreligger mellan sökanden och andra aktörer på massmediemarknaden i stort. Det kan vara fråga om en integration mellan sökanden och t.ex. ett företag inom tidningsbranschen. Prövningen av sökandens oberoende skall ske i ett brett perspektiv utifrån det mediepolitiska målet att värna en mångfald i ägande inom massmediemarknaden.

Av andra stycket följer att om det vid en prövning enligt första stycket bedöms att två eller flera sökande är likvärdiga och samtliga

inte kan beviljas tillstånd, skall tillstånd meddelas den eller dem som är villiga att betala det högsta priset för tillståndet. Det anbud en sökande lämnar får således endast betydelse för urvalet om det inte utifrån de sakliga kriterierna går att välja vem som är mest lämplig att inneha tillståndet.

När Radio- och TV-verket lyser ut tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag skall det av inbjudan till ansökan framgå det antal tillstånd som lyses ut samt vilka uppgifter som en sökande skall lämna i sin ansökan. Verket får meddela verkställighetsföreskrifter i dessa hänseenden. Att verket har rätt att ta ut en handläggningsavgift av en sökande framgår av 9 kap. 13 §.

3 kap. 16 §

Bestämmelsen är ny. Av första stycket följer att den som erhåller ett tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag skall till staten erlägga betalning för tillståndet. Det belopp som skall betalas skall motsvara det anbud som den som får tillståndet lämnat i ansökningsförfarandet.

Enligt andra stycket får Radio- och TV-verket meddela närmare föreskrifter om villkor för betalningen.

I bestämmelsen, som är ny, anges vilka villkor som ett tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag får förenas med. Villkorskatalogen har behandlats i allmänmotiveringen, avsnitt 6.2.3 Tillståndets innebörd, villkor m.m.

3 kap. 17 §

De villkor som anges i första stycket finns även i villkorskatalogen för programföretag i 3 kap. 8 §.

Av de villkor som anges i andra stycket återfinns även villkoret i p. 1 om skyldighet att använda viss sändningsteknik och samverka med andra tillståndshavare i tekniska frågor i villkorskatalogen för programföretag i 3 kap. 8 §. Genom tillståndsvillkor kan sålunda samordningen av vissa för fri-TV och betal-TV gemensamma funktioner och tjänster samordnas mellan programföretag med tillstånd att sända fri-TV och operatörsföretaget. Ett operatörsföretag kan även med stöd av bestämmelsen tvingas att samverka med den som erhållit tillstånd att sända betal-TV med stöd av undantaget i 3 kap. 2 §. Enligt p.2 kan operatörstillståndet förenas med villkor om skyldighet att distribuera ett utbud av TV-program av viss sam-

mansättning. Vid utseendet av operatörsföretag skall stor vikt läggas vid det utbud som denne förklarar sig vilja distribuera. För att kunna säkerställa ett effektivt och ändamålsenligt utnyttjande av sändningsutrymmet för betal-TV ges det möjlighet att genom tillståndsvillkor ålägga operatörsföretaget en skyldighet att distribuera vad denne utfäst. Villkoret kan anges som en skyldighet att distribuera programtjänster som på visst angivet sätt skall vara rikstäckande, regionala eller lokala och som kan tilltala olika åldersgrupper, intressen och smakriktningar. I villkoret kan även anges det sätt på vilket operatörsföretaget skall paketera utbudet. Operatörsföretag kan således åläggas att erbjuda konsumenterna ett varierande alternativt utbud av programpaket till differentierat pris. Detta kan t.ex. ske genom att det i villkoret anges att operatörsföretaget skall erbjuda konsumenterna ett visst minsta antal paket. Vidare kan det i villkoret anges principer för prissättningen beträffande dels olika prisnivåer, dels huruvida det skall krävas abonnemang på vissa tjänster för att kunna erhålla andra särskilt attraktiva tjänster. Den närmare utformningen av ett villkor enligt p. 2 liksom övriga villkor skall ske i samförstånd mellan Radio- och TV-verket och den som ansöker om tillstånd. Eftersom ett villkor beträffande operatörsföretagets utbud anknyter till sändningarnas innehåll följer det av bestämmelsen i 3 kap. 21 § att ett sådant villkor måste godtas av operatörsföretaget innan det förenas med tillståndet.

I tredje stycket anges att ett tillstånd till ett operatörsföretag också får förenas med villkor som innebär att ägarförhållandena och inflytandet i operatörsföretaget samt dess ägande och inflytande i annan som bedriver verksamhet inom produktion och distribution av TV-program, än de som sänder radioprogram genom tråd, inte får förändras mer än i begränsad omfattning. Sökandens koppling till andra aktörer inom massmediemarknaden i stort är av betydelse när operatörsföretaget utses. Genom bestämmelsen i tredje stycket kan det säkerställas att ägarförhållandet och inflytandet i ett företag som ges ett tillstånd inte förändras mer än i begränsad omfattning under tillståndstiden. Likaså kan operatörsföretagets ägande och inflytande i andra aktörer på TV-marknaden begränsas under tillståndstiden. Begränsningen får dock inte avse operatörsföretagets ägande och inflytande i aktörer som sänder TV-program genom tråd eftersom denna verksamhet är grundlagsskyddad enligt 3 kap. 1 § första stycket YGL. Inte heller kan ett villkor enligt detta stycke avse ägargemenskap med företag inom press eller radio.

Däremot kan sådana ägarförändringar inverka på bedömningen vid ansökan om nytt tillstånd.

Ett villkor gällande ägarstruktur kan ges en allmän formulering utifrån målet att förhindra en ägar- och maktkoncentration med risk för oönskade effekter på operatörsföretagets verksamhet till skada för programföretag, nätoperatör eller konsumenter. Granskningsnämnden och Radio- och TV-verket har att inom ramen för sin respektive verksamhet pröva när det föreligger en ägarförändring som medför en sådan risk. Överträdelse av villkor som meddelats med stöd av tredje stycket kan utgöra grund för återkallelse av tillståndet.

3 kap. 18 §

Bestämmelsen, som är ny, har behandlats i allmänmotiveringen, avsnitt 6.2.3. Utgångspunkten är att det råder avtalsfrihet i förhållandet mellan å ena sidan operatörsföretaget och å andra sidan programföretag, nätoperatör och konsumenter samt att avtalen skall träffas på marknadsmässiga villkor. Genom bestämmelsen åläggs operatörsföretaget att behandla likartade fall lika och inte särbehandla någon om detta inte är godtagbart av objektiva skäl.

När det gäller avtal mellan operatörsföretaget och olika programföretag kan de marknadsmässiga förutsättningarna för avtal skifta. T.ex. kan en etablerad och hos den breda publiken populär programtjänst ha ett bättre förhandlingsläge och erbjudas bättre distributionsvillkor än en ny programtjänst, utan att det föreligger ett brott mot bestämmelsen. Operatörsföretagets skyldighet att behandla programföretagen på ett icke-diskriminerande sätt och inte motverka en fri och sund konkurrens mellan dem gäller oavsett om det finns ett avtal mellan operatörsföretaget och ett programföretag eller inte. Skulle ett operatörsföretag förvägra ett programföretag ett avtal om distribution utan godtagbart skäl föreligger sålunda ett brott mot bestämmelsen. Det är inte heller tillåtet att ge programföretagen olika villkor om inte en särbehandling är motiverad av objektivt godtagbara skäl.

Granskningsnämnden för radio- och TV har att utöva tillsyn över att bestämmelsen följs. Tillståndshavaren är därvid skyldig att redovisa sina skäl för hur denne agerar gentemot programföretag, nätoperatör och konsumenter och i övrigt tillhandahålla Granskningsnämnden den information som är nödvändig för tillsynen.

3 kap. 19 §

Bestämmelsen är ny. Den behandlar enbart tillstånd att sända TVprogram och tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag. Tillstånd att sända ljudradioprogram finns numera i en egen paragraf, 3 kap. 20 §.

I första stycket sägs att ett tillstånd att sända TV-program som meddelats av regeringen gäller för sex år. Den typ av tillstånd som avses är tillstånd till programföretag vars verksamhet finansieras genom medel från TV-avgiften enligt lagen (1989:41) om TVavgift, dvs. public service-företagen. Ett sådant tillstånd förlängs på oförändrade villkor med fyra år under samma förutsättningar som i dag gäller tillstånd med en giltighetstid om minst fyra år.

Enligt andra stycket gäller ett tillstånd som meddelats av Radio- och TV-verket under två år. Det är fråga om samtliga tillstånd att sända betal-TV och andra tillstånd att sända fri-TV än sådana som meddelats av regeringen. Tillståndshavaren har rätt att få tillståndet förlängt på oförändrade villkor med ytterligare två år i två omgångar om det inte finns särskilda skäl mot det. Särskilda skäl mot att inte förlänga ett tillstånd kan vara att sändningar inte bedrivits i enlighet med villkoren i tillståndet eller att företaget i väsentlig mån har frångått de uppgifter om sändningarnas inriktning och innehåll som angetts vid ansökningstillfället utan att överträdelsen varit så allvarlig att det funnits grund för återkallelse av tillståndet. Ett sådant särskilt skäl mot att förlänga tillståndet kan sålunda vara att ett programföretag i sin tillståndsansökan har förklarat sig vilja sända fri-TV under krav som lett till att programtjänsten i fråga enligt förklaring i tillståndet omfattas av vidaresändningsplikt. Om kraven inte efterlevs skall Radio- och TV-verket med omedelbar verkan återta förklaringen enligt 3 kap. 12 §. Däremot finns normalt inte anledning att återkalla tillståndet. Eftersom flera andra programföretag kan ha varit villiga att sända fri-TV och urvalet av programföretag därmed skulle kunnat utfalla på ett annat sätt om inte programföretaget utställt löftet att sända under de förutsättningar som anges i 3 kap. 12 §, bör tillståndet inte förlängas vid tvåårsperiodens utgång. I stället bör tillståndet utlysas på nytt, varvid ett nytt urval får ske.

I de fall förlängning skett vid två tillfällen skall vid tillståndsperiodens utgång ett nytt urvalsförfarande ske. Bestämmelsen har behandlats ytterligare i våra överväganden, avsnitt 6.3.2.3 under rubriken Tillståndens giltighetstid och närmare innebörd.

Bestämmelsen i tredje stycket innebär att Radio- och TV-verket får besluta att ett tillstånd att sända TV-program skall gälla för kortare tid än två år om det finns särskilda skäl. Särskilda skäl föreligger regelmässigt i fråga om sådana tillstånd att sända TVprogram under en begränsad tid om högst två veckor som avses i 3 kap. 11 §. I enstaka undantagsfall kan det föreligga särskilda skäl att besluta om kortare tillståndstid än två år även i fråga om andra tillstånd än som där avses. Med ett tillstånd som gäller för kortare tid än två år följer inte någon sådan rätt till förlängning som anges i andra stycket.

Fjärde stycket behandlar tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag. Giltighetstiden för ett tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag är sex år. Någon rätt till förlängning föreligger inte, utan när tillståndstidens slut närmar sig har Radio- och TV-verket att göra en ny förutsättningslös prövning enligt 15 §. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.2.3.

I femte stycket ges en möjlighet att föreskriva kortare giltighetstid för tillståndsvillkor än för tillståndet som sådant. I fråga om villkor som har med sändningarnas innehåll att göra krävs, precis som vid beviljande av tillstånd, att tillståndshavaren samtycker till de villkor som ställs, se vidare 3 kap. 21 §.

3 kap. 20 §

Bestämmelsen gällde tidigare samtliga sändningar, dvs. både ljudradio- och TV-sändningar, med tillstånd av regeringen. TV-tillstånden behandlas nu i 19 §. Denna bestämmelse gäller därför enbart tillstånd meddelade av regeringen att sända ljudradioprogram. Den innebär inte någon ändring i sak.

3 kap. 21 §

De ändringar som föreslås i första meningen har att göra med att även Radio- och TV-verket skall meddela tillstånd att sända TVprogram. I andra meningen föreslås en ändring som innebär att det endast är villkor avseende sändningarnas innehåll som behöver godtas av sökanden. Övriga villkor, exempelvis om tekniska frågor, kan föreskrivas utan att tillståndshavaren godkänt dem på förhand. Med villkor som avser sändningarnas innehåll menas sådana tillståndsvillkor som meddelats med stöd av 7 § , 8 § 9–13 och 15, 9 § samt 17 § andra stycket 2. Även 8 § 3 och 14 kan utformas på ett

sådant sätt att de kan anses röra sändningarnas innehåll på ett sådant sätt att samtyckeskravet gäller.

3 kap. 22 §

Bestämmelsen, som är ny, behandlas i allmänmotiveringen, avsnitt 6.2.3 under rubriken Byte av operatörsföretag.

3 kap. 23 §

Bestämmelsen är ny. Den behandlas i allmänmotiveringen, avsnitt 6.2.3 under rubriken Byte av operatörsföretag. För att säkerställa att ett byte av operatörsföretag skall kunna genomföras på ett, inte minst för konsumenterna, så friktionsfritt sätt som möjligt har en ny tillståndshavare enligt första stycket rätt att från den tidigare tillståndshavaren få tillgång till dennes registerdata om abonnenter och programkort. Äger den operatör vars verksamhet upphör de programkort som abonnenterna innehar skall även äganderätten till korten på begäran av den nye operatören föras över till denne. Den operatör vars verksamhet upphör skall utan dröjsmål föra över registerdata och äganderätt till den nye operatören. Normalt sett skall ett tillstånd för en ny tillståndsperiod meddelas i så god tid inför den nya perioden att tillståndshavaren har tillräcklig tid för förberedelse. Skyldigheten för den vars tillstånd upphör att föra över data och rättigheter inträder när den nye operatören har fått sitt tillstånd och skall ske utan dröjsmål. Beträffande registerdata kan det vara befogat att överföring sker såväl när den nye operatören utsetts som när den egna verksamheten vid ett senare tillfälle upphör.

Det föreligger även en skyldighet enligt bestämmelsen att föra över nämnda data och rättigheter till en operatör som getts ett tillfälligt tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag enligt 3 kap. 22 §. Likaså har denne tillfällige operatör en motsvarande skyldighet när en ny operatör utses.

Den som för över registerdata och rättigheter enligt första stycket har enligt andra stycket rätt till skälig ersättning av den till vilken överföringen sker.

Av 9 kap. 9 § följer att ett operatörsföretag är skyldigt att tillhandahålla Radio- och TV-verket en säkerhetskopia av registerdata om abonnenter och programkort under tillståndstiden. Skulle ett operatörsföretag, vars verksamhet upphör, av någon anledning inte medverka till att en överföring sker av registerdata utan dröjsmål

enligt 3 kap. 23 § första stycket, kan en överföring ske av en säkerhetskopia genom Radio- och TV-verkets försorg. Sker en sådan överföring, varigenom säkerhetskopian tas i anspråk, är överföringen att jämställa med en överföring direkt från den som är skyldig att göra det enligt bestämmelsens första stycke. Av andra stycket följer att den operatör vars registerdata förs över har rätt till ersättning av den nye operatören även när överföringen sker genom verkets försorg.

Ersättningen bör normalt avse skälig ersättning för investeringar. Kan parterna inte lösa ersättningsfrågan får denna avgöras av domstol. Skyldigheten att föra över data och rättigheter gäller oavsett om ersättningsfrågan är löst eller inte.

Enligt tredje stycket får Radio- och TV-verket meddela närmare föreskrifter om överföring av registerdata och rättigheter enligt första stycket.

6 kap. 8 §

Ändringen i första stycket är föranledd av att tillstånd att sända TVprogram även skall meddelas av Radio- och TV-verket.

7 kap. 1 §

Ändringen i andra stycket är föranledd av att tillstånd att sända TVprogram även skall meddelas av Radio- och TV-verket.

8 kap. 1 §

I första stycket föreslås en ändring som innebär att de kriterier som anges för att en sändning skall omfattas av vidaresändningsplikt flyttas till en egen paragraf, nämligen 3 kap. 12 §. I stället för den tidigare uppräkningen av kriterierna uttalas i stället att sändningarna skall ske med stöd av ett tillstånd som innehåller en förklaring enligt 3 kap. 12 §. Se vidare kommentaren till denna paragraf och allmänmotiveringen, avsnitt 6.3.2.6.

Ändringen i fjärde stycket är föranledd av att regeringen endast skall meddela tillstånd till TV-program som sänds av public serviceföretag.

9 kap. 2 §

Genom ändringen i första stycket klarläggs att Granskningsnämnden, i de fall där Justitiekanslern eller Konsumentombudsmannen inte har tillsynsansvaret, utövar tillsyn över efterlevnaden av radio-_och_TV-lagen samt de beslut om villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Således har Granskningsnämnden tillsynsansvaret även över samtliga tillståndsvillkor och inte enbart sådana som är relaterade till sändningarnas innehåll. Se vidare i allmänmotiveringen, avsnitt 6.5.2 och 6.5.3.

9 kap. 4 §

Ändringen är föranledd av att även Radio- och TV-verket lämnar tillstånd att sända TV-program.

9 kap. 5 §

Ändringen är föranledd av att det föreslås en ny bestämmelse om en generell rätt till information för Granskningsnämnden för radio och TV, Radio- och TV-verket och Konsumentombudsmannen i 9 kap. 7 §.

9 kap. 7 §

Bestämmelsen är ny. I första stycket förskrivs att Granskningsnämnden för radio och TV, Radio- och TV-verket och Konsumentombudsmannen får förelägga den som bedriver verksamhet som omfattas av lagen att tillhandahålla myndigheterna upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av att verksamheten bedrivs i enlighet med lagen samt de villkor och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Genom bestämmelsen införs en generell rätt till information för myndigheterna från den som bedriver verksamhet enligt radio-_och_TV-lagen, se allmänmotiveringen avsnitt 6.5.2. En sådan generell rätt har inte någon av myndigheterna haft tidigare. Samtidigt som rätten till information tydliggörs i lagen utökas således informationsplikten gentemot myndigheterna till att omfatta fler situationer än tidigare. Till följd av att bestämmelsen införs ändras 9 kap. 5 § samt upphävs de bestämmelser i lagen som föreskriver en skyldighet att i vissa särskilda fall på begäran av

myndigheten lämna information (3 kap. 2 § 16 samt 9 kap. 7, 9 och 10 §§).

I andra stycket anges att föreläggande enligt första stycket får förenas med vite.

9 kap. 9 §

Bestämmelsen är ny. I första stycket anges att ett operatörsföretag skall tillhandahålla Radio- och TV-verket en kopia av registerdata om abonnenter och programkort. Bestämmelsen har behandlats i allmänmotiveringen avsnitt 6.2.3 Byte av operatörsföretag.

Radio- och TV-verkets hantering av en säkerhetskopia, som lämnas bl.a. för att säkerställa övergången till en ny tillståndshavare, sker inom ramen för verkets ansvar för tillståndsgivningen. Med hänsyn till att uppgifterna i en säkerhetskopia rör affärshemligheter kan Radio- och TV-verket sekretessbelägga dessa med stöd av 8 kap. 6 § sekretesslagen (1980:100) (jfr. 2 § sekretessförordningen [1980:657]).

Enligt andra stycket får Radio- och TV-verket meddela närmare föreskrifter om tillhandahållande av en säkerhetskopia. Operatörsföretagets databas med registerdata förändras allt eftersom förändringar sker i kundstocken. När verkets föreskrifter utformas skall det göras en avvägning mellan dels det allmänna intresset av att den säkerhetskopia som finns hos verket är så aktuell som möjligt, dels det arbete det medför för programföretaget att tillhandahålla verket en kopia och för verket att administrera ett mottagande av en kopia.

9 kap. 12 §

Bestämmelsen, som är ny, har behandlats i allmänmotiveringen avsnitt 6.5.2.

10 kap. 5 §

Första stycket 1 innehåller endast en redaktionell ändring.

10 kap. 8 §

Ändringen är endast av redaktionell karaktär.

10 kap. 9 §

Ändringarna i bestämmelsens första och andra stycke är i huvudsak föranledda av dels att en generell rätt för myndigheterna till information förs in i 9 kap. 7 §, dels att det klarläggs att Granskningsnämnden utövar tillsyn över tillståndsvillkor som inte är direkt relaterade till sändningarnas innehåll, dels att bestämmelser rörande operatörsföretag förs in i radio-_och_TV-lagen. Se allmänmotiveringen, avsnitt 6.5.2 och 6.5.3.

Sålunda har de bestämmelser som avsåg en möjlighet för Radio- och TV-verket, Granskningsnämnden för radio och TV och Konsumentombudsmannen att meddela vitesföreläggande, när bestämmelser om skyldighet att lämna vissa uppgifter åsidosatts, tagits bort. Att myndigheterna har en sådan rätt att meddela föreläggande, eventuellt vid vite, följer nu i stället av den generella bestämmelsen i 9 kap. 7 §.

Av en ändrad p. 4 i första stycket följer att ett vitesföreläggande får meddelas av Granskningsnämnden om vissa tillståndsvillkor har åsidosatts. Sålunda kan Granskningsnämnden förelägga ett programföretag som åsidosatt tillståndsvillkor som inte är direkt relaterade till sändningarnas innehåll att följa villkoren. Beträffande i bestämmelsen angivna villkor gäller att Granskningsnämnden har valmöjlighet att ingripa mot en överträdelse med en sanktion enligt 10 kap. 8 § eller 10 kap. 9 §. Granskningsnämnden, som även utövar tillsyn över samtliga tillståndsvillkor som meddelats ett operatörsföretag, kan med stöd av 10 kap. 9 § första stycket 4 ingripa mot ett operatörsföretag om detta åsidosätter villkor som meddelats med stöd av 17 § första och andra stycket. Ett villkor om operatörsföretagets utbud gäller inte direkt sändningarnas innehåll, vilket är programföretagens ansvarsområde, men anknyter till sändningarnas innehåll. Nämndens granskning över efterlevnaden av villkoret kan ske bl.a. genom att programtablåer följs. Nämnden skall därvid när en granskning i efterhand sker av vilka program som sänts ta i beaktande vilken reell möjlighet operatörsföretaget kan ha att uppfylla ett utbudsvillkor. Företaget kan endast göras ansvarigt för sådant som ligger under företagets kontroll. Det kan sålunda inte bli aktuellt att döma ut ett vite om de brister som kan finnas i ett utbud beror på att det inte finns någon programtjänst av det slag som villkoren föreskriver som omfattas av ett betal-TV-tillstånd.

Granskningsnämnden har inom ramen för sitt tillsynsansvar enligt 9 kap. 2 § även tillsyn över hur ett operatörsföretag följer be-

stämmelsen i 3 kap. 18 § att tillämpa icke-diskriminerande villkor i sin verksamhet. Med stöd av p. 5 kan nämnden efter en överträdelse av bestämmelsen vitesförelägga operatörsföretaget att följa denna.

Radio- och TV-verket, som enligt lagen skall hantera en säkerhetskopia över ett operatörsföretags registerdata om abonnenter och programkort, kan med stöd av p. 9 vitesförelägga ett operatörsföretag om detta inte tillhandahåller verket säkerhetskopian på sätt som föreskrivits av verket.

Övriga ändringar i bestämmelsen är av redaktionellt slag.

10 kap. 13 §

Bestämmelsen är ny. I första stycket föreskrivs att Radio- och TVverket har en rätt att ta ut handläggningsavgift av ett programföretag eller ett operatörsföretag som ansöker om tillstånd enligt radio-_och_TV-lagen. En ansökan av ett programföretag om förlängning av ett tillstånd är att anse som en ny tillståndsansökan.

I andra stycket anges att handläggningsavgiften skall motsvara verkets årliga kostnader för handläggningen av ärendet.

11 kap. 1 §

Ändringen av första meningen är föranledd av att även tillstånd enligt lagen att bedriva verksamhet som operatörsföretag skall kunna återkallas på begäran av tillståndshavaren.

I bestämmelsen angavs tidigare en princip av innebörden att återkallelse skall ske med försiktighet. Denna har flyttats till 7 §.

Ändringen av andra meningen är dels av redaktionellt slag, dels föranledd av att föreskrifter för under vilka förutsättningar som ett tillstånd kan ändras införs i 2 och 7 §§.

11 kap. 2 §

Enligt den ändrade bestämmelsen får tillstånd att sända TV-program, bedriva verksamhet som operatörsföretag eller tillstånd som meddelats av regeringen att sända ljudradioprogram återkallas. Vidare införs en möjlighet att ändra dessa tillstånd under löpande tillståndstid. Se allmänmotiveringen avsnitt 6.5.2 och 6.5.3.

Enligt 3 kap. 19 § fjärde stycket kan giltighetstiden för tillståndsvillkoren vara bestämd till kortare tid än tillståndstiden. Tillståndsvillkor kan därmed även komma att ändras genom förfarandet där

tillståndsvillkoren omprövas inför en ny villkorsperiod. Det förfarandet ligger utanför det som föreskrivs i 11 kap. 2 §.

Liksom i dag skall återkallelse av tillstånd kunna ske om tillståndshavaren väsenligt brutit mot föreskrifter i 6 kap. 1–5 §§ eller 7 kap. 1–10 §§ eller på ett väsenligt sätt åsidosatt villkor som förenats med tillståndet. Dessutom kan ett operatörsföretags åsidosättande av skyldigheten att tillämpa icke diskriminerande villkor i sin verksamhet utgöra grund för återkallelse. Dessa grunder skall även kunna utgöra skäl för ändring av tillstånd. Detta kan t.ex. bli aktuellt om tillståndshavaren inte har en reell möjlighet att uppfylla villkor för tillståndet. Vidare skall tillstånd kunna återkallas eller ändras om den som sökt tillståndet har lämnat oriktiga uppgifter eller inte lämnat uppgifter av betydelse för tillståndet. Likaså kan återkallelse eller ändring bli aktuellt om operatörsföretaget inte betalar för tillståndet enligt 3 kap. 16 § och Radio- och TV-verkets föreskrifter.

Vidare föreskrivs genom ett nytt andra stycke i 11 kap. 2 § möjligheten att ändra ett tillstånd till att avse ett annat sändningsutrymme. Detta kan bli fallet vid radiotekniska förändringar eller ändringar i radioanvändningen på grund av internationella överenskommelser som medfört att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle kunna meddelas. Vidare kan det ske om det är nödvändigt för att ge utrymme för ytterligare sändningar. Exempel på det senare är att bättre komprimeringsteknik gör det möjligt att rymma fler programtjänster inom samma frekvensutrymme. Ett annat exempel är att ytterligare frekvensutrymme avsätts för betal-TV. I sådant fall kan Radio- och TV-verket välja mellan att utlysa ett nytt tillstånd att bedriva verksamhet som operatörsföretag avseende det nya utrymmet eller ändra sändningsutrymmet för ett befintligt tillstånd så att ytterligare programtjänster kan sändas som betal-TV.

En ändring kan beträffande TV-verksamhet endast bli aktuellt beträffande tillstånd att sända fri-TV eller bedriva verksamhet som operatörsföretag, eftersom ett betal-TV-tillstånd inte innebär en rätt att använda visst sändningsutrymme. Frågan gäller den rätt som tillståndshavare inom radio och TV har att bedriva grundlagsskyddad verksamhet. Rätten är beträffande dessa tillståndshavare angiven i 3 kap. 2 § andra stycket, 6 § och 13 § första stycket.

Ändring av fri-TV-tillstånd enligt 11 kap. 2 § andra stycket 2 får enligt 7 § andra stycket endast ske om tillståndshavarens rätt enligt 3 kap. 2 § andra stycket att samtidigt sända det antal program i

varje område och den del av dygnet som anges i tillståndet kan tillvaratas.

11 kap. 7 §

Bestämmelsen är ny. I dess första stycke anges att återkallelse av tillstånd enligt 2–5 §§ får meddelas endast om det i beaktande av skälen för åtgärden inte framstår som alltför ingripande. Denna princip fanns tidigare uttryckt i 1 §.

I andra stycket föreskrivs en ny proportionalitetsprincip som skall tillämpas på ändring av tillstånd enligt 2 § andra stycket 2. Bestämmelsen har kommenterats ovan under 2 §.

11 kap. 8 §

Bestämmelsen är ny och anknyter till den förklaring som kan ges enligt 3 kap. 12 § om att en viss sändning omfattas av vidaresändningsplikt enligt 8 kap. 1 §.

I bestämmelsen anges att om ett programföretag med en sådan förklaring i sitt tillstånd har lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att lämna uppgifter av betydelse för förklaringen eller på ett väsentligt sätt underlåtit att iaktta de förutsättningar på vilka förklaringen grundats får förklaringen återtas. Med uttrycket väsentligt sätt menas att det skall vara fråga om underlåtelse vid upprepade tillfällen och att det inte får vara fråga om överträdelser av mindre betydelse. De fall som avses är att programföretaget på ett uppenbart sätt ignorerar sina skyldigheter enligt förklaringen. Så kan exempelvis vara fallet om programföretaget underlåter att sända nyheter i den omfattning som varit en förutsättning för införandet av must carry-förklaringen. Bestämmelsen har behandlats i allmänmotiveringen avsnitt 6.3.2.6.

Enligt 3 kap. 12 § andra stycket är den som innehar ett tillstånd med must carry-förklaring skyldig att på begäran tillhandahålla den programbärande signalen för den som enligt 8 kap. 1 § är skyldig att vidaresända den. En överträdelse av denna bestämmelse är sanktionerad på så sätt att det kan föranleda att förklaringen återtas. Brister programföretag i sin skyldighet enligt 3 kap. 12 § andra stycket innebär detta i sin tur att den som enligt 8 kap. 1 § är skyldig att vidaresända signalen inte kan göra detta. Under sådana förhållanden skall kabeloperatören inte drabbas av någon sanktion.

12 kap. 1 §

Ändringen i första stycket är av redaktionell karaktär.

Genom det nya tredje stycket föreskrivs att ärenden om ändring av tillstånd och om återtagande av en förklaring enligt 3 kap. 12 § prövas av den som utfärdat tillståndet. Sålunda prövar regeringen sådana ärenden rörande tillstånd till public service-programföretag och Radio- och TV-verket beträffande övriga programföretag samt operatörsföretag.

12 kap. 2 §

Genom det nya andra stycket föreskrivs hur en fråga om återkallelse av tillståndet i andra fall än när regeringen meddelat detta tas upp samt hur en fråga om ändring av tillstånd tas upp. Även dessa ärenden får givetvis tas upp på begäran av tillståndshavaren. Därutöver tas frågan upp på eget initiativ av den som är behörig att pröva frågan – dvs. av Justitiekanslern beträffande återkallelse av tillstånd till programföretag som Radio- och TV-verket meddelat, av regeringen beträffande ändring av tillstånd som regeringen meddelat eller av Radio- och TV-verket beträffande återkallelse och ändring av tillstånd till andra programföretag än public service-programföretag samt återkallelse och ändring av tillstånd till operatörsföretag – eller efter anmälan av Granskningsnämnden för radio och TV. Att Granskningsnämnden skall kunna initiera ett sådant ärende är naturligt mot bakgrund av det tillsynsansvar som nämnden har enligt lagen.

Tredje stycket motsvarar delvis det som tidigare var andra stycket. Skyldigheten för Radio- och TV-verket att inhämta yttrande från Granskningsnämnden skall omfatta även ärenden om ändring av tillstånd på grund av överträdelse av bestämmelser och villkor som nämnden granskar. Vidare skall regeringen vara skyldig att inhämta nämndens yttrande i ärenden om ändring av tillstånd på grund av överträdelse av bestämmelser och villkor som nämnden granskar. Tillstånd får ändras endast om nämnden finner att överträdelsen är väsentlig.

Av fjärde stycket framgår att ärenden om återtagande av s.k. must carry-förklaring initieras på samma sätt som ärenden om återkallelse av tillstånd. Av bestämmelsen framgår vidare att dessa ärenden handläggs på sätt motsvarande ärende om återkallelse så till vida att Granskningsnämndens yttrande skall inhämtas i vissa fall och att

nämnden därvid måste finna att förutsättningar föreligger för ett återtagande för att ett återtagande skall få ske.

13 kap. 1 §

Genom det ändrade första stycket föreskrivs att även Radio- och TV-verkets beslut om meddelande av tillstånd att sända TV-program och bedriva verksamhet som operatörsföretag samt ändring av tillstånd får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Möjligheten att överklaga gäller inte verkets beslut enligt 3 kap. 4 § om antalet tillstånd som får beviljas för sändning av betal-TV.

13 kap. 3 §

Ändringen i första stycket är föranledd av dels att en generell bestämmelse om informationsplikt förts in i 9 kap. 7 § för den som bedriver verksamhet enligt lagen, dels de ändringar som gjorts i 10 kap. 9 §.

De bestämmelser i nuvarande 9 kap. 7, 9 och 10 §§, vilka avser skyldighet att lämna information, ersätts med den generella bestämmelsen i 9 kap. 7 §. Av de nämnda bestämmelserna i den nuvarande lagen är det endast föreläggande med anledning av 9 kap. 10 § som går att överklaga. I motiven till nuvarande lagen anges att uppdelningen mellan vilka förelägganden som går att överklaga eller inte följer den princip som föreslagits i prop. 1993/94:160 s. 43 f. (se prop. 1995/96 :160 s. 198). Principen kan formuleras på det sättet att beslut om föreläggande som har förenats med vite enligt huvudregeln skall gå att överklaga, även om skyldigheten endast avser att en bestämmelse skall följas, men att undantag kan göras för det fall att skyldigheten som föreläggandet kan avse rimligen är av begränsad betydelse för den som föreläggs (jfr. prop. 1993/94:160 s. 44).

Även förslaget till ändring av 13 kap. 3 § följer i huvudsak den princip som slagits fast i den nuvarande lydelsen av lagen. Sålunda skall förelägganden vid vite rörande tillståndsvillkor som inte direkt är relaterade till sändningarnas innehåll, vari villkor om operatörsföretagets utbud innefattas, kunna överklagas. Vidare skall förelägganden vid vite rörande operatörsföretagets skyldighet att tillämpa icke-diskriminerande villkor i sin verksamhet och tillhandahållande av säkerhetskopia kunna överklagas. Likaså skall föreläggande vid vite att tillhandahålla information enligt 9 kap. 7 § kunna överklagas. Det skall dock anmärkas att genom att någon uppdelning inte görs mellan

föreläggande rörande olika slags information som skall tillhandahållas enligt 9 kap. 7 § utökas området för vilka förelägganden som går att överklaga jämfört med tidigare.

Förändringen i andra stycket i 13 kap. 3 § innebär att även förelägganden enligt 9 kap. 7 § gäller omedelbart om inte något annat förordnas. Även förelägganden rörande tillståndsvillkor samt operatörsföretagets skyldighet att tillämpa icke-diskriminerande villkor och att tillhandahålla en säkerhetskopia skall gälla omedelbart om inte något annat förordnas.

9.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

3 kap. 3 §

Ändringen är föranledd av förslaget att all tillståndsgivning för TVsändningar, utom tillståndsgivningen för public service-företagens verksamhet, delegeras från regeringen till Radio- och TV-verket. Ändringen berör tillstånden som avser rätt att sända TV- och ljudradioprogram under en begränsad tid om högst två veckor. Dessa sändningar skall alltjämt hanteras enligt den ordning som föreskrivs i bestämmelsen (jfr. 3 kap. 1 §). Ändringen innebär sålunda inte någon ändring i sak.

3 kap. 12 §

Ändringen är av redaktionell karaktär.

3 kap. 18 §

Ändringen är av redaktionell karaktär.

5 kap. 3 §

Genom ändringen i andra stycket föreskrivs ett sekundärt ansvar för operatörsföretaget att ombesörja att en säkerhetskopia spelas in och bevaras, se allmänmotiveringen avsnitt 6.5.3.

9.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation

9.4. Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1994:728) med instruktion för Granskningsnämnden för radio och TV

1 §

Ändringen har beträffande skyldigheten för Granskningsnämnden för radio och TV att årligen rapportera till Radio- och TV-verket behandlats i allmänmotiveringen avsnitt 6.5.3. Övriga ändringar är förutom skyldigheten för nämnden att även granska operatörsföretags verksamhet av redaktionell karaktär.

10 §

Genom ändringen ges Granskningsnämndens direktör, eller direktörens ställföreträdare i den utsträckning som direktören bestämmer, rätt att besluta om föreläggande enligt 9 kap. 7 § radio-_och_TV-lagen.

9.5. Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1994:729) med instruktion för Radio- och TVverket

2 §

Genom de nya p. 1, 11 och 12 samt den ändrade nuvarande p. 10, som betecknas p.13, utpekas de särskilda nya uppgifter som Radio- och TV-verket ges. Vidare upphävs nuvarande p. 13 eftersom den i punkten nämnda förordningen skall upphöra att gälla.

Kommittédirektiv

Översyn av radio-_och_TV-lagen Dir. 2000:43

Beslut vid regeringssammanträde den 8 juni 2000.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall analysera och överväga behovet av ändringar i framförallt radio-_och_TV-lagen (1996:844) och lagen (1989:41) om TV-avgift. Utredaren skall föreslå de lagändringar som föranleds av övervägandena. Uppdraget omfattar inte förslag till grundlagsändringar.

Uppdraget omfattar följande frågor: jurisdiktion: överväga behovet av lagstiftning som gör att TVsändningar i det svenska marknätet med säkerhet kommer under svensk jurisdiktion,

tillämplighet av tillståndsvillkor på vissa sändningar: lägga fram förslag som gör att samma regler kan tillämpas på samtliga TV-sändningar från ett företag, oberoende av om sändningarna sker på ett sätt som kräver tillstånd eller på något annat sätt,

skydd av barn: överväga olika sätt att förbättra möjligheten att skydda barn mot olämpligt programinnehåll, t.ex. genom att det ställs upp krav på att visst innehåll skall kunna blockeras eller att det skall vara möjligt att utesluta program med visst innehåll från abonnemanget,

avgiftspliktiga TV-mottagare: se över reglerna för avgiftsskyldighet i syfte att anpassa dem till den utveckling som har skett när det gäller TV-distribution och mottagare, dock utan att grunderna för TV-avgiftssystemet rubbas,

program som sänds på uppdrag av andra: överväga hur lagstiftningen kan ändras så att det blir möjligt att sända program på uppdrag av någon annan utan att de räknas in i den högsta tillåtna sändningstiden för annonser,

myndighetsmeddelanden: överväga om det mot bakgrund av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen bör göras någon ändring av

bestämmelserna om vilka skyldigheter att sända myndighetsmeddelanden som kan åläggas programföretagen,

placering av sponsringsmeddelanden: överväga ändring i radio-_och_TV-lagen så att det bl.a. klarläggs vad som skall gälla i fråga om sponsringsmeddelanden i samband med längre pauser i program.

åtgärder vid underlåtelse att lämna vissa uppgifter: lägga fram förslag som ger Granskningsnämnden för radio och TV möjlighet att få fram nödvändiga uppgifter från programföretagen, t.ex. genom att använda föreläggande som kan förenas med vite,

regler om annonser och reklam: föreslå ändrade regler som leder till att konkurrensvillkoren, så långt det kan ske utan att möjligheterna att uppfylla syftena med den svenska lagstiftningen eftersätts, blir mer likvärdiga för de TV-företag som är verksamma på den svenska reklam-TV-marknaden. Reglerna om TV-reklam till barn eller om alkoholreklam skall dock inte ändras. Utredaren skall även överväga om erfarenheterna av hur nuvarande regler tillämpas eller av användningen av ny teknik bör föranleda ändrade regler.

den europeiska konventionen om gränsöverskridande television: lägga fram förslag till de ändringar i lagstiftningen som behövs för att Sverige skall kunna ratificera konventionen.

Uppdraget skall vara slutfört före utgången av maj 2001.

Bakgrund

Radio-_och_TV-lagen (1996:844) trädde i kraft den 1 december 1996 (prop. 1995/96:160, bet. 1995/96:KU29, rskr. 1995/96:296). Sedan dess tillkomst har lagen ändrats vid några tillfällen.

De materiella bestämmelserna om lokalradion infördes inte i radio-_och_TV-lagen utan behölls i en särskild lag. Regeringen har emellertid föreslagit (prop. 1999/2000:55) att samtliga bestämmelser om lokalradion skall föras in i radio-_och_TV-lagen.

Lagen (1989:41) om TV-avgift trädde i kraft den 1 mars 1989 (prop. 1988/89:18, bet. 1988/89:KrU9, rskr. 1988/98:97). Med undantag för att TV-avgiftens storlek har ändrats har lagen endast undergått mindre ändringar sedan den infördes.

Andra lagar som har betydelse i radio- och TV-sammanhang är lagen om radiokommunikation (1993:599) och telelagen (1993:597).

Bestämmelserna i nu nämnda lagar har stöd i den särskilda grundlagsregleringen av yttrandefriheten i bl.a. radio och TV genom yttrandefrihetsgrundlagen.

Allmänt om uppdraget

Under den tid då radio-_och_TV-lagen har varit i kraft har det kommit fram att vissa av lagens bestämmelser fungerar mindre väl. Lagen behöver därför ses över i vissa delar. Tekniska förändringar i fråga om TV-distribution och TV-mottagare innebär att även lagen om TV-avgift behöver ses över.

En särskild utredare skall därför analysera och överväga behovet av ändringar i framför allt radio-_och_TV-lagen och lagen om TVavgift. Utredaren skall i det sammanhanget analysera vilka lagändringar som är möjliga inom ramen för gällande lydelse av yttrandefrihetsgrundlagen. Utredaren skall föreslå de lagändringar som är motiverade av övervägandena. Utredaren skall inte lägga fram förslag som innebär mer omfattande ändringar i lagarnas tillämpningsområde, terminologi eller systematik.

Frågor om jurisdiktion

Bakgrund

EG:s TV-direktiv

1

bygger på den s.k. sändarlandsprincipen. Den

medlemsstat som har jurisdiktion över programföretaget svarar för att sändningarna överensstämmer med de bestämmelser som gäller för sändningar avsedda för allmänheten i medlemsstaten. De andra medlemsstaterna kan som huvudregel inte ingripa mot en sändning även om de skulle strida mot bestämmelserna i direktivet. Den frihet som medlemsstaterna enligt direktivet har att sätta upp striktare eller mer detaljerade regler gäller endast i fråga om programföretag inom deras jurisdiktion.

I samband med att TV-direktivet reviderades infördes en detaljerad beskrivning av vilka kriterier som skulle tillämpas för att fastställa jurisdiktionen. Avsikten

2

var att öka klarheten och att undvika situa-

tioner där ett programföretag kan vara under jurisdiktion av flera medlemsstater eller, omvänt, inte under jurisdiktion av någon medlemsstat. Sådana situationer har uppstått framför allt när det har gällt satellitsändningar där programföretagen har placerat olika delar av verksamheten i olika länder.

1

Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser

som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG.

2

Rapport om tillämpningen av direktiv 89/552/EG och förslag till Europaparlamentets och

rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG ----. KOM (95) 86

Jurisdiktionen skall enligt direktivet i första hand bedömas utifrån var programföretagen är etablerade. Etableringen fastställs med hänsyn till var de viktigaste ledningsfunktionerna finns eller var en betydande del av personalen är verksam. Radio- och TV-lagens tillämpningsområde är utformat i enlighet med direktivet. Lagen gäller om den som bedriver sändningsverksamheten enligt direktivets bestämmelser är etablerad i Sverige eller om Sverige enligt direktivet i annat fall har jurisdiktion. Lagen gäller inte om den som bedriver sändningsverksamheten är etablerad i någon annan EES-stat. Detta innebär att om programföretaget t.ex. väljer att ändra lokaliseringen av vissa ledningsfunktioner skulle jurisdiktionen kunna övergå från en medlemsstat till en annan. En sådan effekt skulle vara olycklig eftersom den skulle göra det svårare att tillgodose viktiga allmänintressen. Den skulle också vara mindre lämplig i ett EG-perspektiv, eftersom den ansvarsfördelning som TV-direktivets regler för jurisdiktion syftar till skulle bli mindre tydlig.

Enligt 2 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen krävs tillstånd för att sända ljudradio- och TV-program med hjälp av radiovågor på frekvens under 3 gigahertz. Tillstånd att sända TV-program meddelas av regeringen. Skälet för tillståndsplikten (se prop. 1995/96:160 s. 70 ff) är att det inte finns utrymme för mer än ett begränsat antal yttäckande sändarnät. Det är ett viktigt demokratiskt krav att alla som bor i Sverige har tillgång till radio- och TV-program. Till tillståndet kan knytas villkor av olika slag. Även om den digitala sändningstekniken gör det möjligt att utnyttja radiofrekvenserna mer effektivt än med analog teknik måste man räkna med att tillgången på frekvensutrymme kommer att vara begränsad även i framtiden. Det är viktigt att möjligheten att sända TV i marknätet utnyttjas på ett sätt som tillgodoser krav på yttrandefrihet, tillgänglighet och mångfald.

Uppdraget

Utredaren skall överväga behovet av lagstiftning som gör att TVsändningar i det svenska marknätet med säkerhet kommer under svensk jurisdiktion. Utredaren skall i det sammanhanget analysera vilket utrymme för nationell lagstiftning som finns inom ramen för EG-rätten. Utredaren skall lägga fram de förslag som föranleds av övervägandena.

Tillämplighet av tillståndsvillkor på vissa sändningar

Bakgrund

Enligt radio-_och_TV-lagen krävs tillstånd av regeringen för att sända TV-program med hjälp av radiovågor på frekvenser under 3 gigahertz. Ett sändningstillstånd får förenas med villkor av olika slag. Vid sidan av tillståndsvillkoren har regeringen även ställt upp anslagsvillkor för de avgiftsfinansierade programföretagen Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB och Sveriges Utbildningsradio AB.

När radio-_och_TV-lagen infördes begränsades tillståndsplikten till de situationer där det är viktigt att styra frekvensanvändningen. Eftersom satellitsändningar sker på högre frekvenser än 3 gigahertz behövs inte något tillstånd och därför kan enligt nuvarande bestämmelser inte några tillståndsvillkor ställas upp.

Det behövs inte heller tillstånd för sändningar av sökbar text-TV som sker från radiosändare som används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt radio-_och_TV-lagen eller lokalradiolagen (1993:120). Det innebär att villkor i sändningstillstånd som gäller för ett programföretags övriga verksamhet inte är tillämpliga på företagets sändningar av sökbar text-TV.

Efterlevnaden av radio- och TV-lagens bestämmelser och tillståndsvillkoren övervakas av Granskningsnämnden för radio och TV genom efterhandsgranskning av programmen. Någon motsvarande rätt för Granskningsnämnden för radio och TV att kontrollera anslagsvillkorens efterlevnad finns inte.

Uppdraget

Konsekvenserna av att vissa regler om sändningars innehåll har konstruerats som tillståndsvillkor är att reglerna inte kan tillämpas när programmen sänds ut på ett sätt som inte kräver tillstånd, även om det programföretag som bedriver sändningarna har sändningstillstånd med tillståndsvillkor för det som är den huvudsakliga verksamheten. Sådana regler kan visserligen utformas som anslagsvillkor när det är frågan om företag som finansieras med TV-avgiftsmedel, men denna möjlighet föreligger inte för andra företag. Denna ordning är inte lämplig. Utredaren skall därför lägga fram förslag som gör att samma regler, där det är befogat, kan tillämpas på samtliga TV-sändningar från ett företag, oberoende av om sändningarna sker på ett sätt som kräver tillstånd eller på något annat sätt.

Skydd av barn

Bakgrund

Radio- och TV-sändningar når en stor allmän publik där det bl.a. ingår barn. Därför finns särskilda regler för att motverka att barn får del av innehåll som är tillåtet för vuxna, men som kan vara skadligt eller av andra skäl olämpligt för barn.

Enligt 6 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen får program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder inte sändas i TV under sådan tid eller på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt. Enligt förarbetena (prop. 1995/96:160, s. 93 ff) skall det vid tillämpningen göras en samlad bedömning av det skadliga innehåll sändningen har, vid vilken tidpunkt sändningen skett samt den allmänna tillgängligheten av sändningen, dvs. om den är krypterad.

För radio- och TV-sändningar med tillstånd av regeringen finns vidare möjlighet att föreskriva tillståndsvillkor som avser skyldighet att ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen. En sådan skyldighet gäller för Sveriges Television, Sveriges Utbildningsradio och TV4 samt för övriga företag med tillstånd att sända TV med digital sändningsteknik.

EG-kommissionen har låtit utföra en studie av tekniska möjligheter att underlätta ”föräldrakontroll” av TV-program. Enligt rapporten

3

finns det inte några effektiva tekniska medel för att blockera

visst innehåll i analoga sändningar i Europa. Däremot kommer den digitala sändningstekniken att erbjuda större möjligheter i detta hänseende. Rapportens författare anser emellertid inte att något tekniskt system kommer att kunna ersätta TV-företagens ansvar för programinnehållet.

I samband med den senaste tidens diskussion om pornografiska filmer i televisionen har programföretag och sändarföretag framhållit att det finns tekniska möjligheter för tittaren att aktivera ett s.k. barnlås. Det är en anordning som gör det möjligt att automatiskt blockera mottagningen av vissa program. För att systemet skall fungera krävs att särskild information om programmens karaktär sänds ut tillsammans programmen.

3

Parental Control of Television Broadcasting. Study by the University of Oxford, PCMLP,

1999

Innebörden av nuvarande regler är att det är tillåtet att sända pornografiska filmer i televisionen om sändningarna är krypterade och sändningen sker på mycket sen kvällstid, normalt efter midnatt. Med hänsyn till att krypterade programkanaler kan förväntas bli vanligare kan det ifrågasättas om kryptering utgör tillräckligt skydd för barn, i varje fall på längre sikt.

Uppdraget

Utredaren skall överväga olika sätt att förbättra möjligheten att skydda barn mot olämpligt programinnehåll, t.ex. genom att det ställs upp krav på att visst innehåll skall kunna blockeras eller att det skall vara möjligt att utesluta program med visst innehåll från abonnemanget. Utredaren skall lägga fram de förslag till lagändringar som föranleds av övervägandena.

Avgiftspliktiga TV-mottagare

Bakgrund

Enligt lagen om TV-avgift skall den som innehar en TV-mottagare betala TV-avgift för mottagaren.

I lagens förarbeten (prop. 1988/89:18 s. 43 ff) anges vad som avses med begreppet TV-mottagare. Den kritiska delen i en TV-mottagare är enligt propositionen kanalväljaren, dvs. den del som gör det möjligt att avgöra vilken av de tillgängliga programkanalerna som mottagningen skall avse. I propositionen konstateras att även andra apparater än de som i dagligt tal benämns TV-mottagare kan vara avgiftspliktiga mottagare. Det gäller t.ex. vissa videobandspelare och vissa mottagare för satellitsändningar.

Enligt 4 och 5 §§ lagen om TV-avgift omfattar skyldigheten att betala TV-avgift inte sådana TV-mottagare som på grund av sin konstruktion inte kan användas för att ta emot markbundna sändningar, och inte heller för TV-mottagare i anläggningar eller lokaler för annat än bostadsanläggningar eller i fortskaffningsmedel, om mottagaren på grund av en särskilt vidtagen åtgärd inte kan användas för att ta emot TV-program.

Motivet för att TV-mottagare som genom sin konstruktion inte kan användas för att ta emot markbundna sändningar skall vara undantagna från avgift är att de avgiftsfinansierade sändningarna

uteslutande sker från marksändare. Om Sveriges Television skulle börja sända från satellit skulle man enligt propositionen få överväga att ta upp frågan till förnyad prövning.

Sedan lagen om TV-avgift trädde i kraft har det skett några viktiga förändringar både när det gäller det sätt på vilket TV-program sänds ut och i fråga om apparater som kan ta emot TV-sändningar.

Regeringen medgav den 13 november 1997 att Sveriges Television får inleda sändningar över satellit för mottagning i Sverige. Det motiv som ursprungligen anfördes för undantaget för TV-mottagare som inte kan ta emot markbundna sändningar är därför inte längre för handen.

Det är vidare möjligt att på olika sätt använda persondatorer för att ta emot TV-sändningar. Med ett s.k. TV-kort kan datorn redan nu användas för att ta emot vanliga TV-sändningar. I en skrivelse till Kulturdepartementet har Radiotjänst i Kiruna AB (RIKAB) hemställt om en översyn av reglerna om undantag från avgiftsskyldighet. Behovet av en översyn beror enligt bolaget dels på att Sveriges Television sedan den 1 april 1999 sänder SVT1, SVT2 och SVT24 digitalt över satellit, dels på att möjligheten att ta emot rörliga bilder över telenäten genom s.k. bredbandstjänster gör att en dator uppkopplad till Internet kan betraktas som en TV-mottagare.

Uppdraget

Utredaren skall se över reglerna för avgiftsskyldighet i syfte att anpassa dem till den utveckling som har skett, dock utan att grunderna för TV-avgiftssystemet rubbas.

Program som sänds på uppdrag av andra

Bakgrund

Länkomedia AB, som har tillstånd för digitala TV-sändningar i norra Östergötland, avser enligt sin tillståndsansökan att bl.a. sända informationsprogram på uppdrag av kommun, landsting, bostadsbolag, fackförbund m.m. samt utbildningsprogram kopplade till gymnasieskola och universitet.

Granskningsnämnden för radio och TV har granskat sändningarna och funnit att informationsprogram från Hyresgästföreningen och LO- facken i Linköping utgör sändningar som sänds på uppdrag av

någon annan och som är annonser (beslut nr SB 125/99). De skall därför omges av särskilda signaturer och inräknas i den tillåtna annonsvolymen.

I en skrivelse till regeringen anför Länkomedia AB att följden av denna tolkning blir att den reklamtid som finns för att finansiera sändningarna upptas av informationsprogram. Inte heller utbildningsprogram som sänds på uppdrag av något utbildningsorgan skulle kunna sändas utan att betraktas som annons. Bolaget anser att lagstiftningen bör ändras så att denna typ av program kan sändas i regionala eller lokala TV-sändningar utan att betraktas som reklam.

Digital-TV-kommittén har i en skrivelse till regeringen den 22 september 1999 föreslagit att regeringen tar initiativ till sådana ändringar av radio-_och_TV-lagen att samhällsinformation och utbildningsprogram, som sänds på uppdrag av någon annan, inte behandlas på samma sätt som reklaminslag eller andra annonser. Enligt kommittén är det framför allt angeläget att programmen inte räknas in i den högsta tillåtna sändningstiden för annonser.

Uppdraget

Utredaren skall överväga hur den nuvarande lagstiftningen kan ändras så att det blir möjligt att sända program på uppdrag av någon annan utan att de räknas in i den högsta tillåtna sändningstiden för annonser. Utredaren skall lägga fram de förslag som föranleds av övervägandena.

Myndighetsmeddelanden

Bakgrund

Enligt 3 kap. 2 § första stycket 15 radio-_och_TV-lagen får ett villkor för ett sändningstillstånd avse skyldighet att kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten om en myndighet begär det.

En sådan skyldighet gäller för Sveriges Television och Sveriges Radio. Enligt sändningstillståndet skall programföretaget se till att meddelandet ges en lämplig utformning och att det inte genom sin omfattning eller på annat sätt inverkar menligt på programverksamheten.

För kommersiella programföretag med sändningstillstånd, dvs. TV4 och övriga kommersiella företag med tillstånd att sända marksänd digita-TV, är skyldigheten att sända meddelanden begränsad till vissa varningsmeddelanden.

I samband med valet till Europaparlamentet i juni 1999 ansökte Europaparlamentets kontor i Sverige om att få sända meddelanden av vikt för allmänheten i Sveriges Television. Ansökan avslogs av Sveriges Television, huvudsakligen med hänvisning till att den aktuella bestämmelsen i företagets sändningstillstånd endast avser en begäran från svenska statens myndigheter. Saken anmäldes till Granskningsnämnden för radio och TV av Europaparlamentets kontor i Sverige. Enligt anmälaren var programföretagets tolkning av begreppet ”svensk myndighet” felaktig eftersom Sveriges EU-medlemskap innebär att Sverige har överlämnat en stor del av tidigare nationell lagstiftning och nationella regelbeslut till de överstatliga EU-institutionerna.

Granskningsnämnden ansåg inte att Sveriges Television hade handlat i strid med sändningstillståndet (beslut nr SB 103/99). Enligt nämndens mening är Europaparlamentet inte att betrakta som myndighet.

Uppdraget

Mot bakgrund av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen skall utredaren överväga om det bör göras någon ändring av bestämmelserna om vilka skyldigheter att sända myndighetsmeddelanden som kan åläggas programföretagen.

Placering av sponsringsmeddelanden

Bakgrund

7 kap. 8 § radio-_och_TV-lagen innehåller regler om sponsrade program, dvs. program som inte är annonser men som helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten. Där anges bl.a. att de som har gett bidrag till ett sponsrat program skall anges på lämpligt sätt i början och slutet av programmet eller vid ettdera tillfället.

Det har rått en viss osäkerhet om huruvida meddelanden om att ett program är sponsrat får förekomma i samband med att en sändning övergår från en kanal till en annan i Sveriges Televisions

sändningar. Kammarrätten i Stockholm (mål nr. 3144-1998) har emellertid gjort bedömningen att Sveriges Television inte har brutit mot bestämmelserna genom att sända sponsringsmeddelanden vid kanalbyten.

Granskningsnämnden för radio och TV har uttalat att sponsringsmeddelanden som lämnas vid andra tillfällen än i början eller slutet av ett program, t.ex. i pauser i föreställningar eller evenemang, skall följa bestämmelserna om reklam och annan annonsering och därmed bl.a. omges av annonssignatur (beslut nr SB 330/97). Med anledning av nämndens uttalande har Sveriges Television och TV4 hemställt om en lagändring med innebörd att undantaget från kravet på annonssignatur skall omfatta samtliga sponsringsmeddelanden samt att sponsringsmeddelanden inte skall räknas in i den tillåtna tiden för annonser.

Uppdraget

Även om rättsläget vad gäller sponsringsmeddelanden vid kanalbyten har klarlagts genom Kammarrättens avgörande är det angeläget att det i lagen tydligt anges vad som gäller. Det är också viktigt att det klarläggs vad som skall gälla i fråga om sponsringsmeddelanden i samband med längre pauser i program. Därvid bör beaktas att ett syfte med sponsringsmeddelanden är att det för publiken skall stå klart att programmet är sponsrat. Utredaren skall från dessa utgångspunkter överväga ändring i radio-_och_TV-lagen.

Åtgärder vid underlåtelse att lämna vissa uppgifter

Bakgrund

Enligt 3 kap. 2 § första stycket 16 radio-_och_TV-lagen kan regeringen i tillståndsvillkor föreskriva skyldighet att till Granskningsnämnden för radio och TV lämna uppgifter som är nödvändiga för nämndens bedömning om sända program stämmer överens med de villkor som har meddelats enligt lagen. Detta kan t.ex. ha betydelse för att nämnden skall kunna bedöma om programföretaget har överträtt villkor om sponsrade program.

När det gäller vissa andra uppgiftsskyldigheter enligt radio-_och_TV-lagen kan Granskningsnämnden enligt 10 kap. 9 § förelägga den uppgiftsskyldige att lämna uppgifter. Ett sådant föreläggande får

förenas med vite. Om ett programföretag underlåter att lämna begärda uppgifter enligt 3 kap. 2 § första stycket 16 är emellertid den enda sanktionen att Granskningsnämnden kan förelägga företaget att på lämpligt sätt offentliggöra nämndens beslut om att underlåtelsen innebär ett brott mot tillståndsvillkoren.

I ett granskningsärende som bl.a. gällde ifrågasatt otillåten sponsring har Granskningsnämnden konstaterat att det aktuella programföretaget genom att inte lämna nämnden nödvändiga upplysningar har undandragit sig den granskning som ankommer på nämnden (beslut nr SB 413/97). Nämnden har i en skrivelse underrättat regeringen om att det inte finns någon annan sanktion mot ett sådant förfarande i radio-_och_TV-lagen eller sändningstillståndet än skyldighet att offentliggöra nämndens beslut.

Villkor om vilka programtyper som får och inte får sponsras har till syfte att motverka att programverksamhetens integritet hotas genom att möjligheten att erhålla sponsorsbidrag blir styrande för vilka program som produceras och sänds. En överträdelse av villkor om sponsring kan leda till att programföretaget åläggs att betala en särskild avgift. När Granskningsnämnden skall bedöma om ett program är sponsrat i strid med tillståndsvillkoren behöver nämnden ha tillgång till handlingar som belyser de ekonomiska relationerna mellan programföretaget och utomstående aktörer. Det är inte tillfredsställande om nämnden saknar påtryckningsmedel för att från programföretagen få fram de uppgifter som nämnden behöver för att kunna pröva om en överträdelse har skett.

Uppdraget

Utredaren skall lägga fram förslag som ger Granskningsnämnden möjlighet att få fram nödvändiga uppgifter, t.ex. genom att använda föreläggande som kan förenas med vite.

Regler om annonser och reklam

Bakgrund

I Sverige har det funnits lagstiftning om reklamsändningar i TV sedan år 1991, när TV4 inledde reklamfinansierade marksändningar. Den svenska lagstiftningen gavs från början medvetet en mer restriktiv utformning än de regler som framgår av EG:s TV-direktiv

eller den europeiska konventionen om gränsöverskridande television

4

.

Skälen för denna restriktiva hållning var en omsorg om publikens möjlighet att följa TV-programmen så ostört som möjligt.

De svenska reglerna är mer restriktiva än TV-direktivets regler framför allt när det gäller sändningstid för annonser, möjligheterna att avbryta program med annonser samt möjligheterna att rikta reklam till barn. Även reglerna för alkoholreklam är mer restriktiva.

I samband med det första förslaget om svenska regler om reklam i TV (prop. 1990/91:149 s. 100) uttalade föredragande statsrådet:

Så länge vi inte har någon reklamfinansierad television i marknätet vilar i viss mån alla antaganden om effekterna av olika regler på gissningar. Jag kan därför tänka mig att det efter en tid, då vi har fått mer erfarenhet, är lämpligt att se över vissa regler.

Under den tid som lagstiftningen har varit i kraft har det kommit fram erfarenheter av hur reglerna har fungerat. Det gäller t.ex. hur lagstiftningen påverkar programföretagens val av lokalisering, hur de syften som ligger bakom lagstiftningen uppfylls och hur de enskilda reglerna kan tillämpas.

Granskningsnämnden för radio och TV har i en skrivelse till regeringen anfört att den nuvarande regleringen motverkar syftet med förbudet mot reklamavbrott. Enligt nämnden kan en möjlig lösning vara att för sådana program där syftet att ta hänsyn till upphovsmännen och publikens upplevelse av programmen är särskilt framträdande föreskriva att programmen inte får avbrytas ens av andra program. I övriga fall skulle avbrott kunna tillåtas i ungefär den utsträckning som anges i EG:s TV- direktiv.

I sitt yttrande till Radio- och TV-verket över ansökningar om tillstånd att sända digital TV uttalade Digital-TV-kommittén att det kan finnas skäl att se över reklamreglerna, t.ex. när det gäller möjligheterna att låta reklaminslag avbryta program. Ett mål för en översyn bör enligt kommittén vara att konkurrensvillkoren på den svenska reklam-TV-marknaden, så långt det är möjligt utan att syftena med den svenska lagstiftningen åsidosätts, bör vara likvärdiga för företag som är etablerade inom och utom Sverige.

I sin skrivelse den 20 december 1999 till regeringen med förslag till fördelning av tillstånd för digitala TV-sändningar anser Radio- och TV- verket, mot bakgrund bl.a. av att flera programföretag har framfört önskemål om en översyn av reklamregler m.m. i radio-

4

Öppnad för undertecknande den 5 maj 1989.

och TV-lagen, att det är angeläget att en utredning snarast möjligt tillsätts med uppdrag att förutsättningslöst och i samråd med berörda myndigheter och programföretag göra en översyn av radio-_och_TV-lagen.

Utgångspunkter

De svenska reglerna om sändningstid avser såväl reklam (inkl. försäljningsprogram) som andra annonser medan TV-direktivets regler endast avser reklam och köp-TV. Vidare är den tillåtna sändningstiden kortare än den som tillåts enligt direktivet. Enligt den svenska lagstiftningen tillåts rena försäljningskanaler, men det finns inte några särskilda regler för försäljningsprogram i vanliga TV-kanaler. Skillnaderna mellan TV-direktivets regler och de svenska reglerna har emellertid minskat efter en lagändring år 1997 (prop. 1996/97:101, bet. 1996/97:KU19, rskr. 1996/97:208, SFS 1997:335) som innebär att annonser under sändningstiden mellan kl. 19.00 och 24.00 får sändas under tio minuter under en timme mellan hela klockslag.

Det finns därför anledning att pröva om det är motiverat att öka samstämmigheten mellan de två regelverken. Under vissa delar av dygnet utgör barn en stor del av TV-publiken. Detta bör beaktas om bestämmelserna om sändningstid föreslås ändras.

Enligt de svenska reglerna tillåts reklamavbrott endast i föreställningar och evenemang med pauser samt i program som består av avslutade delar, medan TV-direktivet medger avbrott i de flesta slags program. Ett syfte med den svenska lagstiftningen är att den skall skydda publikens möjligheter att uppleva TV-programmen utan att störas av avbrott.

De svenska reglerna medger emellertid att program, filmer etc. ofta avbryts av ett eller t.o.m. två andra program, vilka omges av annonssändningar. Avbrotten blir härigenom betydligt längre än om avbrott för annonser skulle tillåtas. Dessutom har många TVföretag som sänder via satellit till publiken i Sverige etablerat sig i Storbritannien där lagstiftningen är mindre restriktiv än den svenska när det gäller reklamavbrott i programmen.

Radio- och TV-lagens regler om hur annonser får placeras tillgodoser inte det som är deras syfte, att skydda publikens möjlighet att uppleva programmen utan att störas av annonser. Det finns därför skäl att se över reglerna.

Reklam som direkt vänder sig till barn är förbjuden enligt de svenska reglerna. Även andra restriktioner syftar till att motverka att TV- reklam riktas till barn. Enligt TV-direktivet är det tillåtet att sända reklam och köp-TV med inriktning på minderåriga om vissa varsamhetskrav är uppfyllda. Konsumentombudsmannen och Näringslivets delegation för marknadsrätt har enats om råd om hur barnreklamförbudet skall tolkas. Några allvarligare tillämpningsproblem har inte förekommit. Det finns ett ökat intresse i andra europeiska länder för skyddet av barn i det nya mediesamhället. Dessa regler bör därför inte ändras.

Reklam för alkoholdrycker är förbjuden i svensk TV. Enligt TVdirektivet är sådan reklam tillåten om vissa varsamhetskrav är uppfyllda. Det finns inte någon anledning att ändra reglerna om reklam för alkoholdrycker i svensk TV.

Uppdraget

Utredaren skall, med beaktande av de angivna utgångspunkterna, lägga fram förslag till ändrade regler som leder till att konkurrensvillkoren, så långt det kan ske utan att möjligheterna att uppfylla syftena med den svenska lagstiftningen eftersätts, blir mer likvärdiga för de TV-företag som är verksamma på den svenska reklam-TVmarknaden.

Utredaren skall även överväga om erfarenheterna av hur nuvarande regler tillämpas eller av användningen av ny teknik bör föranleda ändrade regler. Utredaren skall lägga fram de förslag som föranleds av övervägandena.

Den europeiska konventionen om gränsöverskridande television

Bakgrund

Inom Europarådet beslutades år 1989 Konventionen om gränsöverskridande television (TV-konventionen). Sverige har undertecknat konventionen, men har inte ratificerat den. Genom konventionen har ett för Europarådets medlemsstater gemensamt regelverk skapats. Konventionen innehåller regler för programinnehållet i allmänhet, för reklamsändningar och för s.k. sponsrade program. Samtidigt med arbetet med TV-konventionen utarbetades TV-direktivet. Konven-

tionen innehåller bl.a. andra bestämmelser om vem som är ansvarig för satellitsändningar än TV-direktivet.

I propositionen Satellitsändningar av TV-program (prop. 1992/93:75) föreslogs att de svenska reglerna i första hand skulle anpassas efter TV-direktivet. Beslut om ratifikation av TV-konventionen borde enligt regeringen anstå tills klarhet nåtts om ansvarsbestämmelserna.

För att anpassa TV-konventionen till TV-direktivet har ett tillläggsprotokoll till TV-konventionen utarbetats inom Europarådet. Tilläggsprotokollet öppnades för godkännande den 1 oktober 1998. Det träder i kraft när samtliga parter i TV-konventionen har godkänt det. Även om parterna inte uttryckligen godkänner tilläggsprotokollet träder det emellertid i kraft den 1 oktober år 2000, förutsatt att ingen av parterna dessförinnan har lämnat in en protest mot detta.

Uppdraget

Mot bakgrund av det ändringsprotokoll till TV-konvention som utarbetats inom Europarådet skall konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen analyseras. Utredaren skall även lägga fram förslag till de ändringar i lagstiftningen som behövs för att konventionen skall kunna ratificeras.

Utredningsarbetet

Vid utförandet av uppdraget skall utredaren samverka med berörda företag och myndigheter. Samråd skall ske med Mediegrundlagsutredningen (Ju 1999:01) och Digital-TV-kommittén (Ku 1997:06).

Uppdraget skall redovisas före utgången av maj 2001.

(Kulturdepartementet)

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Radio- och TV-lagsutredningen (Ku 2000:01)

Dir. 2003:30

Beslut vid regeringssammanträde den 13 mars 2003

Sammanfattning av uppdraget

Radio- och TV-lagsutredningen skall överväga vissa ytterligare frågor och föreslå de lagändringar som föranleds av övervägandena.

De nya frågor som skall utredas är – Digital-TV-kommitténs förslag om ett fristående operatörs-

företag, tillståndsgivning genom myndighet och tillståndstidens längd, – TV-programmens tillgänglighet för funktionshindrade, – skyldighet att vidarebefordra vissa TV-program, – vissa interaktiva rundradiotjänster, – elektroniska företagsskyltar i sportsändningar i TV – den tillåtna annonstiden under en timme, – upprepade överträdelser av innehållsvillkor samt – vissa ytterligare TV-avgiftsfrågor.

Uppdraget omfattar inte förslag till grundlagsändringar.

Utredarens överväganden om den tillåtna annonstiden under en timme skall redovisas före utgången av juni 2003. Den del av uppdraget som avser tillgång till TV-program för dem som bor i fastigheter som är anslutna till kabel-TV-nät efter det att de analoga marksändningarna har upphört skall redovisas före utgången av november 2003. Övriga delar av uppdraget skall redovisas före utgången av 2004.

Bakgrund

Regeringen beslutade den 8 juni 2000 att bemyndiga chefen för Kulturdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att analysera och överväga behovet av ändringar i framför allt radio-

och TV-lagen (1996:844) och lagen (1989:41) om TV-avgift samt föreslå de lagändringar som föranleds av övervägandena (dir. 2000:43).

Den 1 februari 2001 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv till utredaren (dir. 2001:11).

Utredningen, som har antagit namnet Radio- och TV-lagsutredningen, lämnade i oktober 2001 delbetänkandet Skydd av barn mot olämpligt programinnehåll i TV (SOU 2001:84).

Sedan utredarens arbete påbörjades har vissa nya frågor aktualiserats. Utredarens uppdrag utvidgas därför.

Digital-TV-kommitténs förslag

Utgångspunkter

Digital-TV-kommittén (Ku 1997:06) avgav i november 2001 sitt slutbetänkande Digital TV – modernisering av marknätet (SOU 2001:90).

I betänkandet föreslår kommittén att en extern aktör, ett ”operatörsföretag”, får tillstånd att förfoga över en del av den totala överföringskapaciteten i det digitala marknätet. Operatörsföretagets utbud bör i princip uppfylla samma riktlinjer och villkor som i dag gäller för urval och tillståndsgivning. De programföretag som föreslås ingå i detta utbud bör godkännas och få sändningstillstånd av en myndighet.

Digital-TV-kommittén föreslår vidare att tillståndsgivning för marksänd digital-TV i framtiden bör delegeras till en myndighet. Myndigheten bör kunna ge tillstånd både till enskilda programföretag och till operatörer som själva sätter ihop ett programutbud. I valet av myndighet bör hänsyn tas till konvergensen mellan IT-, telekommunikations- och mediesektorerna. En myndighetsmodell kräver tydliga regler och kriterier för tillståndsgivningen, bl.a. för att kunna garantera största möjliga yttrandefrihet och mångfald.

Kommittén föreslår också att de digitala sändningstillstånden i marknätet under nästa period skall gälla i tio år.

Vissa remissinstanser tillstyrker förslaget att en extern aktör skall förfoga över en del av den totala överföringskapaciteten medan andra anser att frågan behöver utredas ytterligare. Radio- och TV-verket avstyrker dock förslaget med hänsyn till att ett antal komplicerade frågor inte hade behandlats i betänkandet.

De flesta remissinstanser som berör frågan instämmer i att tillståndsgivningen bör delegeras till en myndighet. Radio- och TVverket betonar vikten av att urvalsprocessen styrs av klara, tydliga och förutsägbara regler.

Flera remissinstanser tillstyrker att tillståndstiden skall vara tio år. Post- och telestyrelsen pekar på att tillståndsvillkoren kan gälla under en kortare tid än sändningstillståndet.

Uppdraget

Utredaren skall överväga Digital-TV-kommitténs förslag i nämnda delar och vilka författningsändringar som behövs för att genomföra dem. När det gäller förslaget om ett operatörsföretag skall utredaren studera erfarenheterna i Sverige och andra länder. Frågor om ägande samt relationen mellan operatörsföretaget och programföretagen skall behandlas.

TV-programmens tillgänglighet för funktionshindrade

Utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 5 radio-_och_TV-lagen får villkor för sändningstillstånd som meddelas av regeringen avse skyldighet att utforma sändningarna på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för funktionshindrade. För TV-sändningar som inte kräver tillstånd av regeringen, dvs. sändningar via satellit eller kabel, finns ingen motsvarande bestämmelse.

Tillståndsvillkor med innebörden att TV-program skall göras tillgängliga för funktionshindrade gäller för Sveriges Television AB (SVT), Sveriges Utbildningsradio AB (UR) och TV 4 AB. För övriga programföretag med tillstånd att sända marksänd TV med digital teknik finns inga sådana villkor.

Handikappombudsmannen har i en skrivelse till Kulturdepartementet uttryckt uppfattningen att de förbättringar som har skett inte har varit tillräckliga för att göra TV-programmen tillgängliga för personer med funktionshinder. Han anser att en översyn av radio-_och_TV-lagen bör inbegripa frågan om TV-programs tillgänglighet för funktionshindrade.

Uppdraget

Utredaren skall överväga behovet av lagändringar för att förbättra tillgängligheten till TV-program för personer med funktionshinder.

Skyldighet att vidarebefordra vissa TV-program

Utgångspunkter

I 8 kap. radio-_och_TV-lagen finns bestämmelser om skyldighet för innehavare av kabel-TV-nät att vidarebefordra vissa TV-program till de boende. De aktuella nätinnehavarna är skyldiga dels att sända ut vissa program som sänds med tillstånd av regeringen och som är avsedda att tas emot i området utan villkor om särskild betalning, dels att i varje kommun kostnadsfritt tillhandahålla ett särskilt bestämt utrymme för sändningar av TV-program från ett eller flera lokala kabelsändarföretag. Med lokalt kabelsändarföretag avses en juridisk person som har bildats för att bedriva lokala kabelsändningar och som kan väntas låta olika intressen och meningsriktningar komma till tals i sin verksamhet. Lokala kabelsändarföretag får inte sända reklam. På vissa orter används beteckningen Öppna kanalen för sändningarna.

Till grund för de angivna föreskrifterna ligger 3 kap. 1 § 2 stycket yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), enligt vilken det får föreskrivas skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning. Sedan den 1 januari 2003 är det också tillåtet att föreskriva skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i den utsträckning det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens beträffande sådana överföringar i nätet eller allmänhetens intresse av tillgång till sådana överföringar. Det kan också föreskrivas skyldighet för nätinnehavare att vidta åtgärder för att tillförsäkra mottagarkretsen inflytande över programvalet.

Digital-TV-kommittén bedömer i sitt slutbetänkande att de analoga marksändningarna kan avvecklas år 2007. Kommittén behandlar inte frågan om vidaresändningsplikt.

I sitt delbetänkande Lag om elektronisk kommunikation (SOU 2002:60) konstaterar Utredningen om elektronisk kommunikation att konvergensutvecklingen och digitaliseringen av TV-sändningarna i marknätet aktualiserar en rad frågeställningar som rör vidaresändningsskyldigheten. En sådan frågeställning är vilket eller vilka

nät som skyldigheten skall gälla för om en bostad är ansluten till flera olika trådnät där TV-program kan sändas vidare till allmänheten, t.ex. ett vanligt kabel-TV-nät och ett fiberbaserat ”bredbandsnät”. Utredningen föreslår att frågor som rör skyldighet att vidarebefordra TV-program utreds vidare i annat sammanhang där ansvarsfrågor, omfattningen av skyldigheten m.m. analyseras.

I promemorian Abonnentinflytande i kabel-TV-nät (Ds 2001:52) analyseras behovet av lagregler för att stärka abonnenternas inflytande över programutbudet i kabel-TV-nät. Enligt promemorian bör det utredas om kabelnäten skulle kunna öppnas för konkurrens mellan olika innehållsleverantörer genom någon form av samtrafikskyldighet.

Vid ett seminarium om lokal icke-kommersiell TV som genomfördes på regeringens initiativ i maj 2002 anfördes att nätägarens ansvar för att de lokala kabelsändarföretagens program förs fram till kabelnätet borde ökas. Vidare framkom att det finns ett missnöje med den nuvarande beteckningen ”lokalt kabelsändarföretag”. Bl.a. ansågs denna inte avspegla att verksamheten drivs av föreningar och att det handlar om en verksamhet som är öppen för alla som är intresserade.

Uppdraget

Utredaren skall överväga vilka författningsändringar som behövs för att säkerställa att de som bor i kabelanslutna fastigheter har tillgång till ett grundläggande utbud av TV-program även efter det att de analoga marksändningarna har upphört.

Utredaren skall vidare överväga om det är lämpligt och möjligt att genom lagstiftning skapa förutsättningar för konkurrens mellan olika innehållsleverantörer i kabel-TV-näten. Hänsyn skall tas till det regelverk om elektronisk kommunikation som beslutats inom EG och som bl.a. ligger till grund för delbetänkandet från Utredningen om elektronisk kommunikation.

Slutligen skall utredaren analysera hur de lokala icke-kommersiella TV-sändningarna påverkas av digitaliseringen och om förutsättningarna för sådana sändningar kan förbättras genom lagstiftning. I det sammanhanget bör frågan om verksamhetens benämning övervägas.

Vissa interaktiva rundradiotjänster

Utgångspunkter

Förutom för vanlig television gäller radio-_och_TV-lagen också för sökbar text-TV. Med sökbar text-TV menas text som sänds ut fortlöpande tillsammans med en TV-sändning och som den mottagande kan ta del av efter eget val. I analoga sändningar omfattar sökbar text-TV ett begränsat antal uttrycksmedel i form av text och enkla figurer med ett fåtal färger. I digitala sändningar finns däremot stora möjligheter att med liknande teknik som sökbar text-TV sända interaktiva tjänster av många olika slag. TV-tittarens samverkan med dessa tjänster kallas ibland för skenbar eller lokal interaktivitet.

Radio- och TV-lagens regler för sökbar text-TV skiljer sig i vissa avseenden från de regler som gäller för övriga sändningar. Bl.a. gäller inte bestämmelserna om sändningstid för och placering av annonser för sökbar text-TV. För sändningar av sökbar text-TV krävs inte tillstånd om det sänds andra tillståndspliktiga sändningar från sändaren.

Granskningsnämnden för radio och TV har granskat sändningarna i programtjänsten e-TV, som vid sidan av vanliga televisionssändningar innehöll navigerbara informations- eller försäljningssystem för bl.a. väder, resor och musik, vilka sändes på i princip samma sätt som sökbar text-TV (beslut 2001-10-17, SB 398/01). I beslutet uttryckte Granskningsnämnden uppfattningen att de svårigheter som uppkommer för att tillämpa de vanliga reglerna för annonser m.m. på sökbar text-TV också gäller i fråga om de interaktiva tjänster som var aktuella i granskningsärendet.

Granskningsnämnden har vidare i sitt remissyttrande över delbetänkandet Lag om elektronisk kommunikation (SOU 2002:60) anfört att elektroniska programguider i vissa fall kan vara att bedöma som sökbar text-TV men att i andra fall frågan om tillståndsplikt etc. skall bedömas enligt andra regler. En särskild fråga är vad som skall gälla när TV-tittaren kan få tillgång till en interaktiv tjänst genom att klicka på en ikon i det vanliga TV-programmet. I det fall då ett program som inte utgör reklam innehåller länkar till reklam tillämpas i Storbritannien en ”tvåklicksregel” som innebär att det inte är tillåtet att direkt länka interaktiva reklamtjänster till vanliga program. Motivet är att tittaren i sådana fall inte anses vänta sig att direkt få del av ett reklammeddelande.

Uppdraget

Utredaren skall överväga behovet av särskilda regler för elektroniska programguider och andra interaktiva tjänster som ingår i digitala radio- och TV-sändningar. Uppdraget omfattar såväl frågan om i vilka avseenden reglerna för interaktiva tjänster skall skilja sig från de allmänna reglerna som gränsdragningen mellan interaktiva tjänster och de sändningar för vilka allmänna regler skall gälla. Med hänsyn till den utveckling mot konvergens mellan olika slag av nät och tjänster som pågår inom området för elektronisk kommunikation bör utredaren göra jämförelser med vad som gäller för likartade interaktiva tjänster inom andra områden.

Elektroniska företagsskyltar i sportsändningar i TV

Utgångspunkter

I 7 kap. radio-_och_TV-lagen finns regler om reklam och annan annonsering. Huvudregeln är att annonser skall vara tydligt åtskilda från övriga sändningar genom en särskild signatur som sänds före och efter varje sändning av annonser. Denna regel går tillbaka på artikel 10.1 i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (TV-direktivet). TV-direktivet har ändrats genom direktiv 97/36/EG. I direktivet anges att TV-reklam och köp-TV skall vara lätta att känna igen som sådana och hållas klart åtskilda från andra delar av programtjänsten med optiska och/eller akustiska medel.

Bestämmelserna om sändning av TV-reklam avser normalt inte reklamskyltar och liknande som finns i den verklighet som avbildas i ett TV-program. Genom modern teknik är det emellertid möjligt att lägga in reklamskyltar och annat innehåll som inte finns i verkligheten, exempelvis företagsskyltar i samband med elektronisk resultatrapportering vid idrottsevenemang.

I flera beslut har Granskningsnämnden för radio och TV funnit att sändning av elektroniska företagsskyltar i samband med idrottsevenemang har stått i strid med lagbestämmelser eller tillståndsvillkor om TV-reklam.

I ett ärende som avsåg sändning av elektroniska företagsskyltar i anslutning till matchuret i en sportsändning (beslut 2000-02-02,

SB 37/00) anförde nämnden följande i fråga om gränsdragningen mellan TV-reklam och reklambudskap som finns avbildade i verkligheten.

Att programföretaget flyktigt avbildar ett reklambudskap ditsatt av någon annan, såsom en reklamskylt placerad av en annonsör eller arenaägaren i anslutning till en fotbollsmatch eller en affärsskylt i bakgrunden till en gatubild bör t.ex. inte betraktas som TV-reklam. Ett reklammeddelande anpassat för TV-sändningen och särskilt infogat i programmet måste dock normalt anses utgöra reklam i televisionen.

Nämnden fann att sändningen stred mot det reklamförbud som gäller för programföretaget.

Granskningsnämnden för radio och TV har också granskat sändning av elektroniska företagsskyltar i en textremsa med löpande resultatrapportering vid idrottsevenemang (beslut 2002-11-27, SB 745/02). Även i detta fall fann nämnden att sändningarna stred mot bestämmelserna om annonsmarkering och annonsplacering.

Nämnden har funnit att det saknar betydelse om reklammeddelandena har infogats i programmet av programföretaget, av ett annat programföretag eller av ett produktionsbolag.

Europeiska radiounionen (EBU) har utfärdat en rekommendation av hur namnen på företag som handhar tidmätning och databehandling vid idrottsevenemang som sänds ut genom Eurovisionen skall få visas i sändningen.

TV 4 AB har i skrivelse till Kulturdepartementet anfört att de svenska TV-företagen saknar möjlighet att påverka innehållet i sändningar av internationella idrottsevenemang.

Uppdraget

Utredaren skall överväga om reglerna om annonser i televisionen är lämpligt utformade i förhållande till elektroniska företagsskyltar i TV-sändningar av internationella idrottsevenemang.

Den tillåtna annonstiden under en timme

Utgångspunkter

Enligt 7 kap. 5 § första stycket radio-_och_TV-lagen får annonser sändas högst åtta minuter under en timme mellan hela klockslag. I TV-sändning får denna tid dels under sändningstiden mellan

klockan 19.00 och 24.00, dels i rena undantagsfall, utsträckas till högst tio minuter.

I samband med sin behandling av förslagen i proposition 2001/02:82 Ändrade regler om annonser i TV-sändningar har riksdagen som sin mening gett till känna för regeringen vad konstitutionsutskottet anfört om en skyndsam översyn av den aktuella bestämmelsen (bet. 2001/02:KU16, rskr. 2001/02:187).

Utskottet anser att bestämmelsen kan få verkningar som inte ter sig rimliga när en sändning av dagshändelser, t.ex. en idrottstävling, drar ut på tiden så att ett klockslag mellan två timmar överskrids. Den reklam som skulle ha sänts om programmet slutat innan den nya timmen inträtt kan i sådana fall behöva uteslutas och placeras senare i en programtablå, något som kan medföra nackdelar för den som bedriver sändningsverksamheten. Enligt utskottets mening bör regleringen därför skyndsamt ses över i syfte att kortare överträdelser skall kunna godtas om de varit oförutsedda eller tillfälliga.

Uppdraget

Utredaren skall lägga fram förslag till lagändringar som innebär att kortare överskridanden av den tillåtna annonstiden per timme kan godtas om de har varit oförutsedda eller tillfälliga.

Upprepade överträdelser av innehållsvillkor

Utgångspunkter

Radio-_och_TV-lagen ger möjlighet till olika slag av sanktioner om ett programföretag åsidosätter bestämmelserna i lagen eller villkor som har beslutats med stöd av lagen. I vissa fall kan programföretaget bli skyldigt att betala en särskild avgift. I andra fall kan företaget föreläggas att följa bestämmelserna.

Föreläggandet får förenas med vite. I fråga om de flesta av de villkor som kan beslutas med stöd av lagen finns emellertid ingen annan reaktion vid överträdelser än att Granskningsnämnden för radio och TV beslutar att företaget på lämpligt sätt skall offentliggöra nämndens beslut (10 kap. 8 § radio-_och_TV-lagen). Detta gäller t.ex. för ett villkor som avser skyldighet att ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen

(3 kap. 2 § 9 radio-_och_TV-lagen). Bestämmelsen tillämpas bl.a. vid bedömning av program som behandlar eller innehåller våld. När det gäller våldsskildringar tillämpar Granskningsnämnden för radio och TV en strängare bedömningsnorm för program eller inslag som sänds före kl. 21.00 än för sändningar efter detta klockslag.

Granskningsnämnden har underrättat regeringen om att nämnden under de två senaste åren har fällt samma programföretag vid åtta olika tillfällen för att ha sänt program med våldsskildringar under eftermiddagstid eller tidig kvällstid. Bl.a. har nämnden vid fyra tillfällen funnit att program i samma serie som innehöll våldsinslag, har sänts i strid mot bestämmelsen.

Uppdraget

Utredaren skall föreslå mer kraftfulla åtgärder om ett programföretag vid upprepade tillfällen och på liknande sätt bryter mot villkor för innehållet i sändningarna.

Vissa ytterligare TV-avgiftsfrågor

Utgångspunkter

Enligt tidigare direktiv skall utredaren se över reglerna för avgiftspliktiga TV-mottagare i syfte att anpassa dem till den utveckling som har skett när det gäller TV-distribution och mottagare. Utredaren skall vidare överväga frågan om skyldighet att betala TV-avgift vid dödsfall.

SVT, Sveriges Radio AB (SR) och UR samt Radiotjänst i Kiruna AB (RIKAB) har i en skrivelse till regeringen anfört att det kan finnas behov av ytterligare lagändringar för att stärka TV-avgiftssystemet och minska avgiftsskolket. I skrivelsen hänvisas till att Boende- och avgiftsutredningen i betänkandet Bo tryggt – Betala rätt (SOU 1999:33) föreslog att enskilt TV-innehav skall behandlas lika oavsett om man bor i ordinärt boende eller i särskild boendeform samt att Utredningen om radio och TV i allmänhetens tjänst i betänkandet Radio och TV i allmänhetens tjänst, ett beredningsunderlag (SOU 2000:55) föreslagit ett förenklat påföljdsförfarande för den som har en avgiftspliktig TV-mottagare utan att betala TV-avgift samt att reglerna för juridiska personers avgiftsskyldighet ändras så att de betalar en TV-avgift för var femte TV-mottagare.

I skrivelsen föreslås även ett antal åtgärder som skall underlätta för RIKAB att få kännedom om TV-innehav och tillgång till andra uppgifter som har betydelse för bedömning av om någon är skyldig att betala TV-avgift.

Uppdraget

Utredaren skall överväga de förslag som har lagts fram i den ovannämnda skrivelsen och särskilt beakta integritetsfrågor. Ingen ändring skall föreslås när det gäller avgiftsskyldigheten för TV-mottagare som är avsedda att användas av personer som får vård på sjukhus, vårdanstalter eller inrättningar av liknande slag.

Utredningsuppdraget

Utredaren skall överväga de frågor som anges i tidigare direktiv till utredaren och de nya frågor som anges i detta tilläggsdirektiv. Utredaren skall föreslå de lagändringar som föranleds av övervägandena. Utredaren kan även föreslå andra ändringar med hänsyn till utvecklingen i Sverige eller internationellt, särskilt inom Europeiska unionen. Med hänsyn till det stora antalet olika frågor skall utredaren, med ändring av de tidigare direktiven, kunna lämna förslag som innebär mer omfattande ändringar i lagarnas tillämpningsområde, terminologi eller systematik. Uppdraget omfattar dock inte förslag till grundlagsändringar.

Arbetsformer och redovisning

Utredaren skall följa det fortsatta arbetet med ny lagstiftning och myndighetsorganisation inom området elektronisk kommunikation och elektroniska kommunikationstjänster och beakta de beslut som kommer att fattas. Utredaren skall också följa det fortsatta arbetet i Digitalradiokommittén (Ku 2001:03).

Utredarens överväganden avseende den tillåtna annonstiden under en timme skall redovisas före utgången av juni 2003. Den del av uppdraget som avser tillgång till TV-program för dem som bor i fastigheter som är anslutna till kabel-TV-nät efter det att de analoga marksändningarna har upphört skall redovisas före utgången av

november 2003. Övriga delar av uppdraget skall redovisas före utgången av 2004.

Inbjudan till hearing

Inbjudan till hearing

2003-09-04

Radio- och TV-lagsutredningen

Ku 2000:01

Sekreterare Katarina Kölfors Telefon 040-661 67 40 Mobil 070-651 17 59 Telefax 040-611 85 39 E-post katarina.kolfors@culture.ministry.se Catharina Månsson Telefon 0451-487 33 E-post catharina.mansson@thh.dom.se

Radio- och TV-lagsutredningen har fått i uppdrag att analysera och överväga behovet av ändringar i framför allt radio-_och_TV-lagen (1996:844) och lagen (1989:41) om TV-avgift samt föreslå de lagändringar som föranleds av övervägandena. Utredningen har överlämnat två delbetänkanden.

I vårt uppdrag ingår att överväga Digital-TV-kommitténs förslag i vissa delar och vilka författningsändringar som behövs för att genomföra dem. Digital-TV-kommittén föreslår i sitt slutbetänkande Digital-TV – modernisering av marknätet (SOU 2001:90) att en extern aktör, ett ”operatörsföretag”, får tillstånd att förfoga över en del av den totala överföringskapaciteten i det digitala marknätet. Vidare föreslår kommittén att tillståndsgivning för marksänd digital-TV i framtiden bör delegeras till en myndighet och att de digitala sändningstillstånden i marknätet under nästa period skall gälla i tio år. Radio- och TV-lagsutredningen skall när det gäller förslaget om ett operatörsföretag studera erfarenheterna i Sverige och andra

länder. Likaså skall frågor om ägande samt relationen mellan operatörsföretaget och programföretagen behandlas.

Utredningens direktiv (dir. 2000:43, 2001:11, 2003:30 och 2003:100) finns tillgängliga via vår hemsida www.sou.gov.se/teve.

För att inhämta synpunkter i ovan nämnda frågor inbjudes härmed till en hearing

Tid: Måndagen den 29 september 2003 kl. 13.00 – 16.30 Plats: Rotundan, Rosenbad, Stockholm

Anmälan om deltagande görs till Katarina Kölfors senast den 23 september 2003. Antalet platser är begränsat.

Vi är särskilt intresserade av att höra era synpunkter i följande frågor:

1. Synpunkter på hur sändningsutrymmet i det digitala marknätet skall fördelas, särskilt om reservation av sändningsutrymme till public service-företagen och regionala programföretag

2. Synpunkter på Digital-TV-kommitténs förslag om ett fristående operatörsföretag

a) Förfogande över sändningsutrymme

b) Ansvar för administration, teknisk standard, EPG och lik-

nande funktioner och tjänster för sändande programföretag

c) Operatörsföretagets ägandestruktur

3. Principer för tillståndsgivning

a) Skall tillstånd ges till operatörsföretaget och/eller program-

företagen?

b) Vem skall vara tillståndsgivare?

c) Vilka principer bör gälla vid fördelning av tillstånd?

d) Tillståndstidens längd

Välkomna!

Roberth Nordh Särskild utredare / Catharina Månsson

Katarina Kölfors

Deltagarförteckning

Annonsörföreningen AB

Bonnier Entertainment AB

Boxer TV-Access AB

Canal Digital Sverige AB (Telenor Vision/Sweden on Line)

Canal+ Television AB

com hem ab

DTU Television AB

Eurosport Television AB

Kanal 5 AB

Konsumentverket

MTV Networks AB

NollEttan Television – Länkomedia AB

NonStop Television AB

Nordiska Satellitaktiebolaget (NSAB)

Modern Times Group MTG AB

Post- och Telestyrelsen

Radio- och TV-verket

Skånekanalen AB

Sveriges Television AB

Sveriges Utbildningsradio AB

TeliaSonera AB

Teracom AB

TV4 AB

UPC Sverige AB