SOU 1984:65

Via satellit och kabel

Till statsrådet Bengt Göransson

Regeringen bemyndigade genom beslut den 22 juli 1982 chefen för utbildningsdepartementet att tillkalla en kommitté med högst sex ledamöter med uppdrag att utreda vissa massmediefrågor. Med stöd härav förordnade departementschefen den 20 augusti 1982 fem personer att ingå i nämnda kommitté. Genom beslut den 18 november 1982 gav regeringen bemyndi- gande att tillkalla ytterligare en ledamot i kommittén. Kommitténs sammansättning har ändrats genom beslut den 28 oktober och 23 november 1982 samt 19 oktober 1983.

Kommittén gavs genom regeringsbeslut den 23 februari 1983 tilläggsdi- rektiv som helt ersatte de tidigare givna direktiven. Tilläggsdirektiven är intagna i bilaga 1.

Kommittén har antagit namnet massmediekommittén. Förteckning över ledamöter, sakkunniga och experter finns intagen i bilaga 2. Förteckning över kommitténs sekretariat återfinns i bilaga 3.

Massmediekommittén får härmed Överlämna sitt betänkande Via satellit och kabel. Kommitténs uppdrag är därmed slutfört.

Reservationer och särskilda yttranden har avgivits av ledamöterna Björck, Levin och Nordin.

Stockholm i juli 1984

Leif Andersson Björn Andersson Georg Andersson Anders Björck Bert Levin Sven-Erik Nordin Yvonne Sandberg-

Fries

/Jan-OIof Gurinder Tor Bergman Beila Engelhardt Rolf Jaensson

r .a..— __.W ' j . 1

sw. ..

n'gi mim marit?!

_, , H J. l:. *(Jghäuw

InnehåH

Sammanfattning

1 Våra direktiv och vårt arbete 1.1 Våra direktiv 1.2 Arbetsformer 1.3 Inriktningen av vårt arbete 1.4 Behov av ytterligare utredningar

2 Den nya mediesituationen . .

2.1 Nya medier och deras användningsområden 2.1.1 Textmedier 2.1.2 Video . . . . . 2.1.3 Satelliter för TV- och radioöverföring

2.1.3.1 Kommunikationssatelliter 2.1.3.2 Rundradiosatelliter . . 2.1.4 Kabelnät för TV- och radioöverföring m.m. 2.2 Etablerade medier och ny teknik 2.2.1 Teknisk utveckling 2.2.2 Produktion 2. 2. 3 Distribution . . . . . 2.3 Utredningar om nya rundradioformer 1 Sverige 2.3.1 Tele- X 2.3.2 Nordsat 2. 3. 3 Betal- TV . . 2.4 Hushållens innehav av hemelektronik

3. Kultur- och mediepolitisk bedömning

3.1 Yttrandefriheten en självklar förutsättning

3.2 Kultur- och mediepolitiska mål och riktlinjer 3.2.1 Direktiven . . 3.2.2 Övergripande mål för kultur- och mediepolitik 3. 2. 3 Kulturpolitik 3. 2. 4 Mediepolitik . . 3.3 Medieutvecklingen 1970—1982 3.3.1 Utgångspunkter 3.3.2 Medieutbudet . 3.3.3 Medieutnyttjandet

17

27 27 28 30 32

35 35 35 35 36 36 39 41 42 42

ättåä

5 m

49 49 50 50 52 52 55 60

61 63

3.4

3.5

3.6

4.2

4.3 4.4 4.5

3.3.4 Medievanomas utveckling . . . . . . . . . 66 3. 3. 4. 1 Dagspressen . . . . . . . . . 66 3. 3. 4. 2 Ljud- och bildmedier . . . . . . . 67 3.3.5 Medieekonomin 1970—1981 . . . . . . . . 71 3.3.5.1 Totala mediekostnader . . . . . . 71 3.3.5.2 Läskostnader . . . . . . . . 72 3.3.5.3 Ljud- och bildkostnader . . . . . 73 3.3.5.4 Konsumenternas mediekostnader 1 den pri- vata konsumtionen . . . . . . . . 74 3.3.6 Kombinationer i medieutnyttjandet . . . . . 75 Utvecklingstendenser inom kulturområdet . . . . . . 78 3.4.1 Inledning . . . . . . . . . . . 78 3.4.2 Kulturvanorna och deras förändringar . . . . 78 3.4.3 Publik vid offentligt stödda kulturinstitutioner . . 81 3.4.4 Hushållens kulturutgifter . . . . . . . . . 83 3.4.5 Kulturvanor och massmedievanor . . . . . . 83 Barns och ungdomars situation i mediesamhället . . . 86 3.5.1 Individen, samhället och massmedierna . . . 86 3.5.2 Barnens situation i dagens och gårdagens samhälle 86 3.5.3 Barns massmediesituation . . . . . . . . . 88 3.5.4 Barns uppfattning av TV-utbudet . . . . . . 89 3.5.5 Positiva och negativa medieeffekter . . . . . 90 3.5.6 Utvecklingen av barns mediekonsumtion . . . 94 3.5.7 Barns och ungdomars framtida massmedieanvänd- ning . . . . . . . . . . . . . . . . 95 Kommitténs slutsatser . . . . . . . . . . . . . 97 3.6.1 Effekter av nya medier . . . . . 97 3. 6. 2 Förhållningssättet till ny teknik och nya medier . 101 Telenäten i Sverige . . . . . . . . . . . . 105 Befintliga nät och deras teknik . . . . . . . . 105 4.1. 1 Det allmänna telenätets uppbyggnåd . . . . . 105 4.1.2 Överföringssystem . . . . . . 106 4.1. 2. 1 Analog och digital överföring . . . . 106 4. 1. 2. 2 Dataöverföringssystem . . . . . . 107 4.1.3 Överföringsmedier . . . . . 108 4.1.3.1 Symmetriska kablar och blankstråk . . 108 41.32 Koaxialkabel . . . . . . . . . . 108 4.1.3.3 Glasfiber . . . . . . . . . . . 109 4.1.3.4 Radiolänkar . . . . . . . . . . 110 Nätets utbyggnad och modernisering . . . . . . . . 111 4.2.1 Allmänt . . . . . . . . . . . 111 4.2.2 Utvecklingen på kort sikt . . . . . 111 4. 2. 3 Utvecklingen på medellång sikt 1985—1990 . . . 112 4. 2. 4 Investeringar . . . . . . . . . . . . . 113 Teknisk utveckling . . . . . . . . . . . . . . 113 Bredbandsnät och ISDN . . . . . . . . . . . . 115

Etableringsregler . . . . . . . . . . . . . . 115

5

5.2 5.3

6.2 6.3

7.1

7.2

Teletjänster

Nuvarande tjänster

5 . 1 . 1 Telefontjänster 5.1.2 Datatjänster . . 5 . 1 . 3 Textkommunikationstjänster

5.1.4 Mobiltelefontjänster . . . .

5.1.5 Landsomfattande personsökningssystem (NlBS)

5.1.6 Larmöverföringstjänster . .

5.1.7 Datakommunikation i abonnentväxlar 5.1.8 Samtrafik mellan olika nät och tjänster 5.1.9 TV-möten

Trafikutveckling

Framtida tjänster . . . .

5.3.1 Kontorsautomation och telekommunikation

5.3.2 Satellitbaserade företagstjänster . .

5.3.3 Kommunikationsradiosystem MOBITEX

5.3.4 Ny personsökningstjänst (MINICALL)

5.3.5 Kombinerad teletex- och telefaxtjänst

5.3.6 Bredbandstjänster 5.3.6.1 Förutsättningar . . . 5 .3.6.2 Tjänster 1 ett nät utan tvåvägsmöjlighet 5.3.6.3 Tjänsterinät med tvåvägsförbindelse, smal-

bandig backkanal . . . . 5.3.6.4 Tjanstennat med tvåvägsförbindelse, bred- bandig backkanal

Kabelnät och centralantennanläggningar i Sverige Befintliga anläggningar

6.1.1 Allmänt .

6.1.2 Omfattning . . . 6.1.3 Tekniskt utförande . . .

6.1.4 Ägandeförhållanden och finansiering

Gällande rätt vad beträffar anläggande av kabelnät m.m. Planer för utbyggnad av kabelnät

Mottagning och spridning i kabel av program från telesatelli-

ter............

Satellitsändningar från teknisk synpunkt

7.1.1 Allmänt . . . .

7.1.2 Kommunikationssatelliter 7.1.3 Direktsändande satelliter 7.1.4 Några andra satellittyper

7. 1. 5 Sändningsmetoder

Gällande rätt . . . .

7.2.1 Den internationella radiorätten . . .

7.2.2 Något om det internationella skyddet för upphovsrät- ten 7.2.3 Radiolagen

117 117 117 117 118 119 120 120 120 120 121 121 121 121 122 122 123 123 123 123 123

124

124

127 127 127 127 128 129 130 132

135 135 135 136 137 138 138 139 139

141 145

7.3

8.1 8.2

8.3 8.4 8.5 8.6

9.2

9.3

9.4

7.2.4 Lagen (1984:115) om försöksverksamhet med särskild trådsändning . . . . . . . . . . . . . 147 7.2.5 Brytande av telehemlighet m.m. . . . . . . 147 7.2.6 Det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret . . . . . 147 7. 2. 7 Upphovsrättslagen . . . . . . . . . 149 Alternativa möjligheter att ta emot sändningar från satelli- ter . . . . . . . . 152 7.3.1 Satellitmottagares egenskaper . . . . . . . 152 7.3.2 Mottagning av sändningar från kommunikationssatel- liter . . . . . . . . . . . . . 153 7.3.3 Mottagning av sändningar från rundradiosatelliter 154 7.3.4 Kollektiv mottagning . . . . . . . . . . 156 Teknisk beskrivning av olika typer av kabelnät . . . . 159 Nätdelar . . . . . . . . . . . . . . . . . 159 Tekniska alternativ . . . . . . . . . . . . . . 159 8.2.1 Koaxialkabelsystem . . . . . . . . . . . 159 8. 2. 2 Radiolänk . . . . . . . . . . . . 162 8. 2. 3 Optiska glasfibersystem . . . . . . . . . 163 Sändningsmetoder . . . . . . . . . . . . . . 164 Nätutformning . . . . . . . . . . . . . 164 Erfarenheter från försök 1 Sverige . . . . . . . . 167 Kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . 170 8 6.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . 170 8. 6. 2 Uppskattade investeringskostnader för vissa tätorter 170 8. 6. 3 Uppskattade abonnentkostnader . . . . . . 171 Erfarenheter från lokal radio- och TV-verksamhet . . . 173 Några erfarenheter från svensk kabel-TV-verksamhet . . 173 9.1.1 Närradiokommitténs försök . . . . . . . . 174 9.111 Grantorp . . . . . . . . . . . 174 9.1.1. 2 Annedal . . . . . . . . . . 175 9.113 Kommentar från närradiokommittén . . 176 9.1.2 Kronprinsen . . . . . . . . . . . . . 177 9.1.3 Kabelvision Kiruna . . . . . . . . . . . 177 9.1.4 Skönstaholm . . . . . . . . . . . . . 179 9.1.5 Mörbylund . . . . . . . . . 179 Erfarenheter från lokala försöksverksamheter med radio . 179 9.2.1 Allemansradio . . . . . . . . . . . . . 179 9.2.2 Närradio . . . . . . . . . . . . . . . 180 9.221 Bakgrund . . . . . . . . . . . 180 9. 2. 2. 2 Närradioverksamheten . . . . . . 181 Lokal radio och TV . . . . . . . . 182 9.3.1 Decentralisering och effekter i form av fördjupad demokrati . . . . . . . . . . . . . . 182 9.3.2 Producenternas kompetens . . . . . . . . 185 Kostnader för lokal programverksamhet . . . . . . 187 9.4.1 Olika produktionsmodeller . . . . . . . . 187 9.4.2 Medieverkstäder . . . . . . . . . . . . 188

9.4.3 Uppskattningar av kostnader 9.4.3. 1 Investeringskostnader 9.4.3.2 Personalkostnader 9.433 Driftkostnader 9.4.3.4 Totala kostnader 9.5 Lokal verksamhet i andra länder

10 10.1

10.2

10.3 10.4

9.5.1 9.5.2 9.5.3 9.5.4 9.5.5 9.5.6 9.5.7 9.5.8 9.5.9 9.5.10 9.5.11 9.5.12 9.5.13

Allmänt Norge Danmark Finland Nederländerna Storbritannien Västtyskland Frankrike Schweiz Belgien Österrike Italien

USA

Pågående lokala försök och planer Försöket i Lund 10.1.1 10.1.2 10.1.3 10.1.4 10.1.5 10.1.6 10.1.7 10. 1. 8 10. 1. 9

10.2.1

10. 2. 2 Organisation, tidsplan och omfattning

10.2.3 10.2.4 10. 2. 5 Forskningsprojekt på försöksorterna Sammanfattande slutsater från försöken . . Planer och beredskap inom organisationer, företag m.m. Beredskap inför en ny mediesituation 10.4.1 10.4.2 10.4.3 10.4.4 10.4.5 10.4.6 10.4.7 10.4.8 10.4.9

Bakgrund

Organisation av försöket Försökets omfattning Innehåll i sändningarna Sändningsrättigheter Upphovsrätt

Kostnader för hushållen och fastighetsägarna Utvärdering

Erfarenheter från Lundaförsöket . Övriga kabel- TV- försök mom SVT:s sändningsrått

Bakgrund

Innehållet 1 kabelnäten Kabeltext

Sveriges Radio Filmbranschen Beställningsproducenter Videoföretag Idrottsrörelsen Kommuner och landsting Religiösa organisationer Handikapprörelsen

10.4.10 Tidningsutgivama

189 189 190 190 191 191 191 192 193 194 195 196 198 200 201 201 202 202 202

205 205 205 206 206 207 209 210 210 210 211 212 212 213 215 217 217 218 219 219 219 219 220 220 221 221 222 223 224

10.4.11 Studieförbund, utbildningsväsendet, föreningar, bo- stadsföretag m.fl.

11 Utbyggnad av kabelnät . . 11.1 Vårt uppdrag enligt direktiven . . . . 11.2 Förutsättningar för planmässig utbyggnad av kabelnät för 1 första hand massmedieändamål 11.2.1 Några olika former av planer 11.2.2 Metoder att göra planer bindande 11.2.3 Slutsatser . . 11.2.4 Begreppet kabelnät 11.2.5 Tjänster 1 kabelnät 11.2.6 Marknadssituationen 11.2.7 Tekniska lösningar 11.2.8 Kostnadsbilden 11.2.9 Kommunernas beredskap 11.2.10 Televerkets planer och bedömningar 11.2.11 Sammanfattande bedömningar 11.3 Alternativ för utveckling av kabelnät 11.3. 1 Små fastighets- eller områdesnät 11. 3. 2 Ortsnät . . . . 11. 3. 3 Fastighetsnät och ortsnät kompletterar varandra 11. 3. 4 Finansiering av ombyggnad av fastighetsnät 11.4 Etablering av kabelnät 11. 4.1 Inledning . . . . . . 11.4.2 Kabelnätsutbyggnad 1 ett större telekommunikations- perspektiv . . . . . . . . . 11.4.3 Tänkbara former för tillståndsgivning för nätanlägg- ning om fri etablering ej gäller 11.4.4 Televerkets roll . . . . . . . 11.4.5 Mottagning av sändningar från kommunikationssatel- liter och radiolänktrafik 11.5 Geografisk rättvisa och kostnadsutjämning 11.6 Taxor för anslutning till resp. användning av näten 11.7 Tekniska standardkrav . . 11.8 Etersändningar som komplement till kabelnät 11.8. 1 Radiolänköverföring' 1 kabelnät . . 11. 8. 2 Etersändningar för direktmottagning av allmänhe- ten

12 Användning av kabelnät för massmediala ändamål

12.1 Gällande rätt . . . 12.1.1 Radiolagen m.m. 12. 1. 2 Närradion . .

12.2 Yttrandefrihetsutredningens förslag till yttrandefrihetsgrund- lag . .

12.2.1 Inledning

12.2. 2 Sändningsfrihet i fråga om kabelsändningar till all-

mänheten

224

225 225

226 226 227 228 229 229 231 231 232 232 232 233 234 234 236 237 238 238 238

239

239 241

243 244 246 247 249 249

250 253 253 253 256

257 257

257

12.3 12.4

12.5

12.6

12.7

12.2.3 Begränsningar i sändningsfriheten 12. 2. 4 Kriminalisering av vissa våldsskildringar 12.2. 5 Möjlighet att förbjuda reklam 12.2. 6 Särskilda regler om yttrandefrihetsrättsligt ansvar Massmediala tjänster som kabelnät kan användas till Vilka roller kan urskiljas i verksamheten i ett kabelnät?

12. 4.1 Aktörerna . . . . . 12. 4. 2 Samspelet mellan olika funktioner eller roller 12. 4. 3 Operatörsrollen

Fri sändningsrätt gentemot det allmänna eller tillstånd för

sändning . . . . . . .

Fri resp. tillståndspliktig sändningsverksamhet 12.6.1 Utgångspunkter

12. 6. 2 Fri sändningsverksamhet . .

12. 6. 3 Tillståndspliktig sändningsverksamhet

Regler och villkor för sändningar' 1 kabelnät av radio- och TV- -program till allmänheten' 1 bostäder

12. 7.1 Utgångspunkter . .

12. 7. 2 Sändningsrätt till två parter . .

12. 7. 3 Former för tillstånd till kabelsändning 12 7. 3. 1 Tre former av tillstånd 12.7.3.2 SR- koncernen och rundradiosändningar i

kabelnät

12.7.4 Villkor för att få tillstånd till samtidig och oförändrad vidarespridning av programkanaler från satelhter 1 fast trafik samt upplåtelse av utrymme i kabelnät till

annan . . .

12. 7. 4.1 Inledning . . . . 12.7. 4. 2 Samråd med de boende 12.7.4.3 Remiss till berörd kommun

12.7.4.4 Gratis tillhandahållande av särskild kanal

för lokala egensändningar

12.7.4.5 Skyldighet att tillhandahålla SR- -företagens

program

12.7.4.6 Bedömning av operatörens ekonomiska för- utsättningar att svara för verksamheten . 12.7.4.7 Särskilda regler vid beslut om tillstånd till lokalt operatörsföretag 12.7.5 Övriga regler 12.7.6 Programregler avseende samtidig och oförändrad vidarespridning av programkanaler från satelliteri fast

trafik . . . . . . 12.7.7 Lokala egensändningar 12. 7. 7.1 Utgångspunkter

12. 7. 7. 2 Organisatoriska lösningar samt villkor för

tillstånd till lokala egensändningar

12.7.7.3 Programregler för lokala egensändningar 12.7.8 Abonnentavgifter i kabelnät 12.7.9 Övriga bestämmelser

258 259 260 260 261 263 263 264 266

269 274 274 274 278

281 281 281 283 283

285

286 286 286 287

288 289 291 291 292

295 304 304

304 309 314 316

12.8 12.9 13 13.1 13.2

13.3

13.4 13.5

14 14.1

14.2

14.3

14.4

14.5

14.6

14.7

12.7.10 Användning av radiolänköverföring vid sändningar i kabelnät Försök med medieverkstäder 12.8.1 Visningsnämnden . . . 12.8.2 Överväganden och förslag Kabelnämnden

Svensk industri och kabelnät

Allmänt .

Svensk tillverkning .

13. 2. 1 Utrustning för mottagning från satelliter 13. 2. 2 Utrustning för konventionella koaxialkabelnät 13.2.3 Utrustning för fiberoptiska kabelnät 13.2.4 Speciell utrustning Industripolitiska frågor 13. 3. 1 Allmänt

13. 3 2 Tele- X . . .

13. 3. 3 Nationellt mikroelektronikprogram Utvecklingsscenarier

Överväganden

Datakommunikation till allmänheten, teledata Vad är teledata? . .

14.1.1 Utgångspunkter . . . . 14. 1. 2 Tekniska komponenter 1 teledatasystem Användningsområden . .

14.2.1 Information till allmänheten 14.2.2 Information till speciella användare Teledataverksamheten i Sverige i dag 14.3.1 Gällande regler

14. 3. 2 Nuläge . . . .

14. 3. 3 Kostnader för användare av teledata Utvecklingstendenser . . 14.4.1 Den tekniska utvecklingen 14. 4. 2 Hushållens intresse

Teledata i andra länder . .

14.5.1 Utländska erfarenheter 14.5.2 Storbritannien 14. 5. 3 Västtyskland 14. 5. 4 Frankrike

Informationsteknologiutredningens resp. yttrandefrihetsut—

redningens förslag rörande teledata 14. 6. 1 Informationsteknologiutredningen 14. 6. 2 Yttrandefrihetsutredningen Överväganden och förslag 14. 7. 1 Definitioner och avgränsningar 14.7.2 Regler för teledataverksamhet

317 318 318 319 320

323 323 323 323 324 324 325 326 326 326 326 327 330

331 331 331 331 333 334 334 335 335 336 338 339 339 340 341 341 341 342 342

343 343 348 349 349 350

SOU 1984:65 15 Text-TV och radiotext 15.1 Vad är text-TV? . 15.2 Text- TV i Sverige i dag 15. 2.1 Riktlinjer . . 15. 2. 2 Innehållet 1 text-TV' 1 dag 15. 2. 3 Planer på utökad verksamhet 15. 2. 4 Organisation . . 15. 2. 5 Anslutning och publik . 15. 2. 6 Lokala text- TV- -sändningar 15.3 Utvecklingstendenser . . 15.3.1 Innehav av text- TV-mottagare 15.3.2 Teknisk utveckling 15.4 Radiotext . 15.5 Överväganden och förslag 15. 5. 1 Tekniska förutsättningar 15. 5. 2 Etersänd text- TV . . 15. 5. 3 Text- TV och radiotext via kabel 15.5.4 Kabeltext 16 Reklam i videogram 16.1 Vårt uppdrag . . 16.2 RIV:s förslag samt remissyttranden 16.2.1 RIV:s förslag 16.2.2 Synpunkter från remissinstanserna 16.3 Reklam i videogram i Sverige i dag 16.3.1 Inledning . . . . . . . . . . . 16.3.2 Distributionsformer, målgrupper och reklamens utformning 16.3.3 Branschorgan 16.4 Överväganden och förslag 17 Ändringar i den radiorättsliga lagstiftningen 17.1 Inledning 17.2 Radiorättsutredningen 17. 2.1 Utredningens förslag 17. 2. 2 Remissyttrandena . . . . 17.3 Ändringar av radiolagen samt förslag till lag om kabel- sändning 18 Upphovsrättsliga frågor 18.1 Inledning 18.2 Pågående utredningsarbete m.m. 18. 2. 1 Allmänt om pågående arbete . . . 18. 2. 2 Arbetet på kabelspridningsfrågorna inom FN- -syste- met . . . . . . . 18.2.3 Arbetet inom Europarådet . 18.2.4 Den nordiska kabel-TV-gruppen 18.3 Avtal m.m. rörande kabelspridning

18.3.1 Inledning

355 355 356 356 357 358 359 359 360 360 360 360 361 362 362 362 365 366

367 367 367 367 368 369 369

370 372 373

377 377 377 377 379

380

391 391 391 391

392 393 394 398 398

18.4 18.5

19 19.1

19.2

19.3

20 20.1

20.2

20.3

21 21.1

SOU 1984:65 18.3.2 1982 års modellavtal . 398 18.3.3 1983 års belgiska avtal 399 18. 3. 4 Avtal i Norden 400 18. 3. 5 Österrike . . . . . 401 De svenska rättighetshavarnas synpunkter 401 Överväganden och förslag 403 18.5. 1 Allmän bakgrund . . 403 18. 5. 2 Vår principiella inställning till hur rättighetsfrågorna- bör lösas . . 404 18. 5. 3 Vissa synpunkter på avtalslösningar . 404 18. 5. 4 Vissa synpunkter 1 övrigt på rättighetsklareringen 406 18. 5. 5 Skyldigheten att tillhandahålla SR- f-öretagens pro- gram 406 Ansvarsfrågor 409 Gällande bestämmelser 409 19.1.1 Inledning . . 409 19.1.2 Tryckta skrifter 409 19.1.3 Radio och TV 410 19.1.4 Närradion . . . 412 19. 1. 5 Övriga framställningsformer 413 Aktuella utredningar 413 19. 2 1 Yttrandefrihetsutredningen 413 19. 2. 2 Informationsteknologiutredningen 416 19.2.3 Den nordiska kabel-TV-gruppen 418 Överväganden och förslag 420 19.3. 1 Allmänna synpunkter . . 420 19. 3. 2 Kabelspridning av satellitprogram . . 420 19. 3. 3 Andra ljudradio- och TV- -program i kabel 421 19.3.4 Vissa textmedier i kabel . . . 423 19.3.5 Förslag till kabelansvarighetslag m.m. 426 Bevarande och dokumentation 435 Gällande rätt . . . . 435 20.1.1 Bevarande av granskningsexemplar 435 20.1. 2 Skyldighet att lämna pliktexemplar 435 Vissa utredningar . 436 20. 2.1 Yttrandefrihetsutredningen 436 20. 2. 2 Informationsteknologiutredningen 437 20. 2. 3 Närradiokommittén . . . . 438 20. 2. 4 Statskontorets promemoria om bevarande och doku- mentation av information 1 teledata 439 Överväganden och förslag 440 20. 3.1 Bevarande för granskningsändamål 440 20. 3. 2 Bevarande för forskningsändamål 442 Regler för reklam i sändningar i kabelnät. 445 Reklam 1 egenproducerade kabel-TV-sändningar 445

21.2

22 22. 1

22.2 22.3

22.4 22.5 22.6

23 23.1 23.2 23.3

23.4

23.5

21.1.1 Uppdraget och vår principiella inställning . . . 21.1.2 Grundlagsregleringen . . . 21 . 1 . 3 Yttrandefrihetsutredningens förslag 21.1.4 Begreppet reklam . . .

21.1.5 Befintliga förebilder för ett reklamförbud 21. 1. 6 Två utredningsförslag om reklamförbud 21. 1. 7 Överväganden och förslag . . . Reklam 1 vidaresändningar av program från satelliter 1 fast

trafik . _

21. 2.1 Uppdraget och vår principiella inställning

21.2. 2 Grundlagsreglering

21.2.3 Internationella konventioner m.m.

21.2.4 Lösningar i andra nordiska länder

21.2.5 En lösning' 1 Holland . . . . .

21.2.6 Tillämpligheten av svenska reklamregler' 1 allmänhet på satellitsändningar

21.2.7 Överväganden och förslag

Rätten att i efterhand få ta del av program

Bakgrund . . .

22.1. 1 Direktiven 22.1. 2 En kommentar till direktiven .

22. 1. 3 Ytterligare om frågans behandling 1 riksdagen Gällande bestämmelser '. . . . . . . . . Ett förslag från upphovsrättsutredningen och en dom.av högsta domstolen

Inställningen' mom SR- koncernen . . Något om förhållandena' 1 Danmark, Finland och Norge Överväganden och rekommendationer

Massmediernas rätt till nyhetsbevakning

Bakgrund .

Olika intressenters bedömning

Gällande rätt . . .

23. 3. 1 Grundlagsreglering

23. 3. 2 Olika slags evenemang

23. 3. 3 Upphovsrätt . . . . . . . .

Radiorätts-, yttrandefrihets- resp. upphovsrättsutredningens

förslag . .

Överväganden och förslag

23.5.1 Allmänt . . . . . . .

23 5. 2 Nyhetsbevakning av inhemska offentliga sammanträ- den allmänna sammankomster och offentliga tillställ- ningar . 23. 5. 3 SR— koncernens nyhetsbevakning av evenemang till vilka annan har ensamrätt samt koncernens konkur- renssituation

445 445 446 446 448 451 453

455 455 456 457 459 460

460 462

465 465

. 465

465 466 467

470 473 475 477

481 481 482 484 484 485 486

487 490 490

491

492

16 SOU 1984:65 24 Avgifter för användning av film i kabel-TV-verksamhet 495 24.1 1982 års film- och videoavtal 495 24.2 Överväganden och förslag 497 25 Medieutbildning och medieforskning 501 25.1 Medieutbildning . . 501

25.1.1 Behov av medieutbildning 501 25.1.2 Undervisning om massmedier 502 25.1.3 Utbildning av lärare 503 25.1.4 Tidigare utredningar 504 25.1. 5 Överväganden 505 25.2 Massmedieforskning . . . . . . . . 506 25. 2.1 Forskningsområdet och forskningsinstitutionerna 506 25. 2. 2 Bevakning av medieutvecklingen 507 25.2.3 Forskning om ny medieteknik i dag 508 25.2.4 Överväganden 509 Reservationer och särskilda yttranden 511 Bilagor Bilaga 1 Tilläggsdirektiv till massmediekommittén 519 Bilaga 2 Ledamöter, sakkunniga och experter 531 Bilaga 3 Sekretariat och kansli . . . . 535 Bilaga 4 Litteraturförteckning till avsnitt 3. 5 Barns och ungdo-

mars situation i mediesamhället

537

Sammanfattning

I betänkandet behandlas frågor, som aktualiseras av den nya medieutveck- lingen och den nya tekniken — framför allt satelliter och kabelnät ett antal frågor som tidigare har behandlats i andra kommittéer men inte föranlett några beslut och några frågor som aktualiserats bl.a. av riksdagen. I denna sammanfattning redovisas huvuddragen i kommitténs förslag vad gäller satelliter och kabelnät samt några andra frågor, som kommittén ägnat särskild uppmärksamhet åt. Detta är alltså inte en sammanfattning av samtliga kapitel i betänkandet, vilket dessutom innehåller utförliga redovis— ningar av gällande regler på olika områden samt tekniska beskrivningar, redogörelser för och erfarenheter från olika försöksverksamheter med kabel-TV.

En bärande tanke i massmediekommitténs förslag är att de nya medierna skall kunna utnyttjas så att en vid yttrande- och inforrnationsfrihet skapas. I dag är det tillåtet för den enskilde att ta emot radio- och TV-program också från andra länder, även om de sänds via satellit. Någon ändring föreslås inte på denna punkt. Enligt gällande radiolagstiftning får program från direkt- sändande satelliter vidaresändas utan tillstånd i kabelnät, t. ex. i en centralantennanläggning. Inte heller i detta avseende föreslås någon ändring. I framtiden skall också enligt kommitténs förslag programkanaler från kommunikationssatelliter få vidarespridas i kabelnät i samtidig och oförändrad form. En förutsättning är dock att särskilt tillstånd har givits. Sådan vidarespridning är inte tillåten i dag även om regeringen enligt en särskild tidsbegränsad lag om försöksverksamhet kan ge tillstånd. Det föreslås också att kabelnäten öppnas för lokal programverksamhet av olika slag.

Kommittén föreslår inga omfattande programregler. Dock är det nödvän- digt med vissa begränsningar av vad som bör få förekomma både när det gäller lokala kabel-TV—sändningar och vidarespridning av programkanaler från kommunikationssatelliter. Begränsningarna gäller program som inne- håller grovt våld, pornografi, hets mot folkgrupp samt reklam.

Anläggning av kabelnät

Kommitténs förslag när det gäller kabelnät rör enbart användning för massmedieändamål. Kommittén har utgått från att utbyggnaden av kabelnät för dessa ändamål inte kommer att finansieras över statsbudgeten utan genom avgifter från användarna, dvs. de anslutna abonnentema. Därför

lägger kommittén inte heller fram några förslag om nationella planer för utbyggnad av kabelnät för massmedieändamål. Om en utbyggnad av kabelnät skall ske som ett led i den allmänna telekommunikationsutveck- lingen i landet eller av industri- och sysselsättningspolitiska skäl kan en annan bedömning göras. Detta har emellertid inte varit en uppgift för massmedie- kommittén. Sett i ett vidare perspektiv är anläggning av kabelnät föri första hand TV-överföring ett viktigt steg i etableringen av ett allmänt bredbands- nät i landet.

Kommittén föreslår att etableringsfrihet skall råda också i fortsättningen när det gäller anläggning av kabelnät. Detta innebär att televerket inte föreslås få någon särställning. I vissa avseenden har dock verket bättre förutsättningar för anläggning av kabelnät än andra tänkbara nätanläggare, t. ex. genom tillgång till kanalisation i gator och vägar.

En särskild fråga är hur kabelnät skall kunna byggas ut med ett rimligt mått av geografisk rättvisa. Denna fråga är nära förknippad med möjligheterna till kostnadsutjämning mellan kabelnät i olika orter. Kommittén lägger dock inte fram några förslag om vilka taxor som får tillämpas vid anslutning till kabelnät och för att få tillgång till olika programkanaler och alltså inte heller om taxeutjämning. Televerket har förklarat sig berett att på sikt bedriva sin verksamhet på så sätt att bästa möjliga geografiska rättvisa uppnås.

Var och hur kabelnät kommer att anläggas beror på de ekonomiska bedömningar som nätanläggare gör. Kommittén har inte funnit anledning att föreskriva för nätanläggare att de skall bygga nät i områden där det bedöms ekonomiskt olönsamt.

Verksamhet i kabelnät Olika slags tjänster

De massmediala tjänster, som kan bli aktuella i ett kabelnät, är vidaresänd- ning av program från programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen samt rundradiosändningar från marksändare i grannländer och från direkt- sändande satelliter, program från kommunikationssatelliter samt lokala egensändningar. Kabelnäten kan också användas för tvåvägskommunikation av olika slag inom massmedieområdet men även för andra former av tvåvägskommunikation, t. ex. konferens-TV och alarmsystem. Dessa senare användningsområden faller emellertid utanför kommitténs uppdrag och omfattas därför inte av förslagen.

Aktörer i kabelnät

I ett kabelnät kan olika roller och aktörer urskiljas. Det är fråga om nätanläggaren/nätägaren, som bygger och svarar för driften av kabelnätet, kabeloperatören, som tillhandahåller tjänsterna i nätet och har att tillse att gällande regler följs samt programleverantören, som tillhandahåller program eller tjänster som operatören i sin tur distribuerar till abonnenterna i kabelnätet.

Fri sändningsrätt eller koncession

Kommittén har ingående prövat frågan om det skall tillämpas en fri sändningsrätt gentemot det allmänna när det gäller rundradiosändningar i kabelnät eller om sändningar skall få ske efter tillstånd (koncession) och har funnit det mest ändamålsenligt att som grund för rundradioverksamhet i kabelnät ha ett system som bygger på tillståndsgivning. Den som fått sändningstillstånd kan få tillstånd att upplåta utrymme i kabelnät till annan för sändningsverksamhet. Kravet på koncession skall endast gälla kabels- ändningar till allmänheten i bostäder och endast erfordras för sändningar som kan mottas i mer än 50 bostäder. För kabelnät, t. ex. en centralantenn- anläggning som omfattar färre bostäder, föreslås ingen reglering alls.

Motiv för ett tillståndsförfarande är bl. a. att vid tillämpning av fri sändningsrätt gentemot det allmänna avgör nätägaren vem som får sända och vad som får sändas i ett kabelnät. Vid ett tillståndsförfarande kan garantier skapas för en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet i lokala sändningar.

Kabelnämnden

Kommittén föreslår att tillståndsgivningen skall handhas av en statlig myndighet, kabelnämnden.

Kabelnämnden föreslås bli ett icke-politiskt sammansatt organ som består av personer med juridisk kompetens och personer med särskilda kunskaper inom området i fråga. Nämndens verksamhet bör på sikt finansieras med avgifter från tillståndssökande och tillståndsinnehavare.

Vem kan få tillstånd?

Tillstånd att sända i kabelnät kan ges till nätägare och särskilt tillskapade lokala operatörsföretag. Nätägare skall vara en svensk juridisk person eller fysisk person som är svensk medborgare eller har hemvist i landet. Ett lokalt operatörsföretag skall vara lokalt förankrat och ha en bred sammansättning. Delägare kan vara föreningar, institutioner, lokala företag, kommunen m.fl. Det går enligt kommitténs mening inte att i detalj föreskriva hur sammansättningen bör vara i varje ort. Det får ankomma på kabelnämnden att avgöra när kravet på lokal förankring och bred ägarsammansättning är

uppfyllt.

Tre former av tillstånd

Kommittén föreslår tre typer av tillstånd för sändningar i kabelnät:

a. tillstånd till samtidig och oförändrad vidarespridning av programkana- ler från kommunikationssatelliter,

b. tillstånd till lokala sändningar i särskild lokal kanal samt c. tillstånd att upplåta utrymme i kabelnät till annan för sändningsverk- samhet, t.ex. till tidningsföretag.

Nätägare kan ges tillstånd dels till vidarespridning av kommunikationssa- tellitkanaler, dels att upplåta utrymme i kabelnät till annan för sändnings- verksamhet. Det lokala operatörsföretaget skall kunna få samtliga tre former av tillstånd.

Villkor för att få tillstånd att vidaresända programkanaler från kommunika- tionssatelliter samt att upplåta kanaler till annan för sändningsverksamhet

EJ Samråd med de boende Den tillståndssökande skall samråda med företrädare för de boende inom det aktuella området om vilka programkanaler som skall framföras i kabelnätet. Kommittén anser det viktigt att de som är närmast berörda, dvs. de boende inom området, får möjlighet att framlägga sina synpunkter på utbudets sammansättning. Ytterst måste beslutet dock fattas av den som begår tillstånd, men kommittén utgår från att stor vikt kommer att fästas vid de synpunkter som lämnas vid samrådet. Cl Remiss till kommunen Kommunerna har en viktig roll vid anläggandet av kabelnät, bl. a. som markägare och ansvariga för planfrågor. Kommittén föreslår att berörd kommun skall ges tillfälle att yttra sig över ansökningar om tillstånd för sändningar i kabelnät. El Bedömning av operatörens ekonomiska förutsättningar Kommittén understryker att den som svarar för verksamheten i ett kabelnät har ett stort ansvar mot enskilda hushåll och även mot fastighetsägare, bostadsrättsföreningar m. fl. som ansluter sig till nätet. Operatören ikläder sig också ett ansvar gentemot programleverantörer,

_ rättighetsinnehavare m. fl. Därför skall kabelnämnden ha möjlighet att

kunna värdera de ekonomiska förutsättningarna för den sökande att svara för verksamheten. I:! Sveriges Radio-programmen Den som får tillstånd åläggs att svara för att Sveriges Radio-koncernens etersända radio- och TV-kanaler tillhandahålls alla som ansluts till kabelnätet. Denna rätt skall också tillförsäkras dem som inte abonnerar på kabelnätets tjänster men bor i en fastighet som försetts med eller anshitits till sådant nät.

El Gratis lokal kanal Nätägare som får tillstånd att svara för vidarespridning av program från kommunikationssatelliter eller får tillstånd att upplåta kanalutrymme åt annan skall ställa en kanal till förfogande för lokala egensändningar. Denna kanal skall det lokala operatörsföretaget få disponera utan kostnad. Om det lokala operatörsföretaget önskar tillgång till fler kanaler för detta ändamål får det regleras genom särskilda överenskommelser med nätägaren. Cl Programregler När det gäller vidarespridning av program från kommunikationssatelliter föreslår kommittén att vissa grundläggande bestämmelser skall gälla. Tillstånd skall endast kunna ges för sådana programkanaler som enligt den ursprunglige sändarens avsikt skall nå allmänheten via kabelnät i samtidig och oförändrad form. Det ankommer på operatören att träffa uppgörelser med upphovsmän och övriga rättighetshavare. Vidare erfordras att de aktuella programkanalerna som skall vidarespridas får tas emot i det land varifrån de sänds upp till satelliten, vilket kan vara en viss garanti mot ett icke önskvärt programutbud.

Satellitkanaler med inriktning på våld och pornografi skall inte få vidarespridas. Kommittén utvecklar i betänkandet närmare vilka kriteri- er som därvid skall tillämpas. Det gäller här kanaler med en ensidig inriktning på våldsframställningar eller pornografiska skildringar eller kanaler där mycket grova inslag av denna typ förekommer. Kommittén anser också att om det vid upprepade tillfällen har förekommit programinslag med hets mot folkgrupp i en kanal skall sändningsrätten för kanalen i fråga kunna återkallas. Förbud mot fortsatt spridning av kanaler meddelas av kabelnämnden. Kommitténs majoritet föreslår att kanaler, som under lång tidsperiod och i betydande omfattning innehållit sådan kommersiell reklam som måste anses riktad särskilt till svenska konsumenter, inte skall få vidarespridas i kabelnät. Enstaka reklaminslag som riktar sig till svenska konsumenter i sändningar från kommunika- tionssatelliter kan inte föranleda ett förbud.

Villkor för lokala sändningar

Lokala egensändningar föreslås kunna ske dels i den särskilda kanal som det lokala operatörsföretaget kommer att disponera, dels i kanaler som upplåts av nätägaren och/eller operatörsföretaget.

Operatörsföretagets sändningsrätt i den särskilda lokala kanalen skall i första hand användas för att ge intresserade lokala institutioner, föreningar, företag, enskilda m. fl. möjlighet att medverka med program. Operatörsfö- retaget skall ha skyldighet att svara för att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfn'het råder i kanalen genom att ställa sändningsutrymme till förfogande för intresserade programleverantörer. Operatörsföretagets upp- gift blir i hög grad att fördela sändningstider och komponera programutbudet i den särskilda lokala kanalen.

Sändningsverksamheten i kanaler som upplåts behöver inte uppfylla dessa villkor. EI Programregler Kommittén föreslår inte att sammansättningen av det lokala programut- budet skall regleras av lagbestämmelser som t. ex. att en viss andel av programmen skall vara lokalt präglade. Kommittén framhåller emellertid att den för sin del anser att företräde bör ges åt program som speglar lokala förhållanden. I den särskilda kanalen bör en målsättning vara att skapa ett så brett och allsidigt sammansatt utbud som möjligt. Det lokala operatörsföretaget resp. nätägaren är ansvarig för att programmen i sändningarna är i överensstämmelse med gällande programregler. För att kunna utöva detta ansvar måste operatörsföreta- get resp. nätägaren ha möjlighet att i förväg ta del av program för att förhindra att någonting sänds som strider mot reglerna. Följande programregler skall gälla både för den särskilda lokala kanalen och i upplåtna kanaler: Hets mot folkgrupp får inte förekomma, inte heller annat yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten. Det skall inte vara tillåtet att sända program med grova våldsframställningar eller pornografiska skildringar. Prövningen av huruvida sådant programinnehåll har förekommit skall enligt kommitténs mening knytas än till brottsbalken, biografförordningen och videovålds- lagen.

Enligt majoritetens uppfattning får inte i någon form av lokala sändningar förekomma reklam eller sponsring. Som motiv för denna ståndpunkt framförs särskilt omsorgen om dagspressen. El Ingen central programavveckling Både för den särskilda lokala kanalen och för upplåtna kanaler föreslås förbud för s.k. central programavveckling. Det innebär att det inte är tillåtet att via radiolänk sända ut program till flera olika kabelsystem i landet där programmen sprids vidare till abonnenterna omedelbart och utan förändring. Cl Inga blandade kanaler Enligt kommitténs uppfattning skall lokala egensändningar inte få sändas i kanaler där det normalt vidaresänds program från satelliter eller från t. ex. Sveriges Radio-företagen.

Lag om kabelsändning

De regler som föreslås gälla för användning av kabelnät bör enligt kommittén tas in i en särskild lag om kabelsändning. Tillstånd att bedriva rundradio- verksamhet i kabelnät kan ytterst återkallas av kabelnämnden om tillstånds- innehavaren sänder program som står i strid med villkoren för verksamheten eller i övrigt bryter mot regler och bestämmelser.

Flera av de beslut som kabelnämnden har att fatta skall kunna överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Lagen om kabelsändning föreslås träda i kraft den 1 januari 1986.

Teledata

Kommittén föreslår att etableringsfrihet skall gälla på teledataområdet. Radiolagen föreslås ändrad så att det klargörs att teledataverksamhet inte kräver tillstånd.

Kommittén konstaterar att det inte är meningsfullt att avgränsa teledata från annan form av datakommunikation och databehandling, som är tillgänglig för allmänheten. Därför bör i princip samma regler gälla för hela detta område. Detta är ett skäl till att kommittén inte anser att reklam kan förbjudas i teledata. Dock bör endast s.k. uppsökt reklam få förekomma. En användare skall inte behöva överraskas av reklam på en textsida där man har anledning att förvänta sig annan information.

Kommittén föreslår dock ingen lagstiftning utan förutsätter att bransch- organisationen Videotexföreningen i Sverige utformar etiska regler för verksamheten som bl. a. innebär att endast uppsökt reklam förekommer.

Text- TV

Kommittén skiljer mellan etersänd och trådsänd text-TV. Vidare kan man skilja mellan programtextning och fristående textsidor. Den etersända programtextningen är en integrerad del av själva programverksamheten inom Sveriges Television och inom Utbildningsradion. Därför måste samma regler gälla för detta slag av text-TV-verksamhet som för programverksam- heten i övrigt.

När det gäller fristående text-TV-sidor i rikssändningar föreslår kommit-

tén att Sveriges Radio får svara för verksamheten också i fortsättningen, om ingen förändring av programföretagens ställning genomförs inför nästa avtalsperiod som kan motivera ett annat synsätt. Kommittén föreslår också att kommuner och landsting skall beredas möjligheter till lokal och regional text-TV-sändning inom ramen för SR-företagens sändningsrätt. De som vill utnyttja denna möjlighet bör själva tekniskt kunna svara för verksamheten och stå för kostnaderna.

Trådsänd text-TV har stora likheter med annan datakommunikation till allmänheten. För fristående text-TV-sidor som sänds i ett kabelnät bör samma regler gälla som för teledata och annan datakommunikation till allmänheten. För sådan text-TV som är avsedd att tas emot samtidigt som de vanliga TV-programmen i kabelsändningar, t. ex. översättningstexter, bör samma regler gälla som för lokala kabel-TV-sändningar.

Reklam i videogram

Kommittén har också haft till uppgift att pröva frågan om reklam i videogram. Med hänsyn till att det i stort sett handlar om samma slag av reklam som på biografer samt att det är fråga om kassetter som måste förhyras föreslår kommittén inga regler om förbud mot reklaminslag i videogram. Däremot är det inte tillåtet att sända sådana reklaminslag i kabelnät i lokala sändningar eftersom det skulle strida mot det reklamförbud i kabelsändningar, som majoriteten i kommittén föreslår.

Ansvarsfrågor

Kommittén lägger fram utkast till kabelansvarighetslag, dvs. bestämmelser om ansvaret för innehållet i sändningar i kabelnät. Lagen är i stort sett utformad efter mönster av radioansvarighetslagen. Ansvarighetslagen före- slås endast avse lokala egensändningar. Lagförslaget innebär att det för varje program som sänds i lokala sändningar skall finnas en ansvarig programut- givare med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott. Programutgivaren skall utses av tillståndsinnehavaren, men ingenting hindrar att den som utses är en företrädare för programleverantören.

Den senare möjligheten framstår som naturlig när det gäller programle- verantörer med regelbundna och ofta förekommande sändningar, t. ex. för dem som utnyttjar möjligheten att sända program i upplåtna kanaler.

Vad gäller ansvaret för program som vidaresänds från satellit konstaterar kommittén att operatören inte har möjlighet atti praktiken utöva kontroll av programinnehållet. Därför bör för sådana sändningar inte införas några särskilda ansvarighets- och skadeståndsregler.

Vad sedan gäller ansvaret för vissa text-medier, t. ex. teledata, föreslår kommittén att ett frivilligt ensamansvar införs för databaslagrad information som är tillgänglig för allmänheten. Kommittén lägger inte fram något lagförslag utan anser att en lagstiftning bör kunna baseras på det förslag som informationsteknologiutredningen presenterade år 1981.

Bevarandefrågor

Kommittén föreslår att alla upptagningar av lokala program skall bevaras i sex månader från sändningen som underlag för granskning av om yttrande- frihetsbrott har begåtts eller om programregler har överträtts. Sådana inspelningar skall på begäran tillställas kabelnämnden. Vad gäller program som sänds från satelliter, och för vilka tillstånd för vidarespridning har meddelats av kabelnämnden, bör dokumentationsplikten åvila kabelnämn- den.

En bevarandeskyldighet föreslås slutligen för sådan databasinformation som det finns ansvarig utgivare för. Här bör dock en bevarandetid om en månad vara tillfyllest.

Vad gäller bevarande för forskningsändamål förutsätter kommittén att arkivet för ljud och bild lägger fram förslag om principer för bevarande.

Effekter av nya medier

En av kommitténs uppgifter har varit att redovisa tänkbara effekter av det ökade medieutbudet via satellit och kabelnät. Kommitténs synpunkter grundar sig på ett material som lämnats av massmedieforskare och forskningslnstitutioner, bl. a. Publik- och programforskningsavdelningen vid Sveriges Radio (SR/PUB) samt statens kulturråd. I ett särskilt avsnitt redovisas vad massmedieforskare i landet anser om hur barn och ungdom påverkas av massmedierna, framför allt av televisionen.

Kommitténs bedömning utgår från att hushållen i Sverige kommer att skaffa sig tillgång till ett ökat radio- och TV-utbud, i första hand genom att ansluta sig till framväxande kabelsystem. I vilken omfattning detta kommer att ske är dock inte möjligt att nu förutskicka. Enligt kommitténs bedömning kommer det ökade TV-utbudet inte att leda till någon nämnvärd ökning av TV-tittandet under den tid som Sveriges Television sänder sina program. Under övriga tider, dvs. dagtid och sen kvällstid, finns det anledning att räkna med ett ökat tittande. Som en begränsande faktor när det gäller tittandet på utländska program framhålls dock att dessa sänds på utländska språk.

Kommittén gör också den bedömningen att de svenska TV-tittarna i allt väsentligt även i den nya mediesituationen kommer att välja TV-program från den svenska televisionen framför de utländska. När det gäller tittarnas val av program är det realistiskt att räkna med att en del av den tittartid som den svenska TV-publiken kommer att ägna åt satellitutbudet vilket troligen kommer att domineras av sport, underhållning och film - kommer att tas från informativa program i svensk television.

Vad sedan gäller konsekvenserna för läsmediema är kommitténs bedöm- ning att det ökade utbudet av radio- och TV-program via satellit eller kabelsystem inte kommer att förorsaka dagspressen några större problem. Det finns heller ingenting som talar för att bokläsandet skulle förändras mer påtagligt.

Kommittén lämnar en utförlig redovisning av utvecklingen inom en rad olika kulturområden: teatern, föreningslivet, studiecirkelverksamheten, museer, konserter, filmen. Men undantag av biograferna, som fått vidkännas

en kraftig nedgång av besöksantalet sedan mitten av 1950-talet när televisionen infördes i vårt land, kan en klar stabilitet och i vissa fall aktivitetsökning konstateras. I den nya situationen är det troligt att biografbranschen kommer att påverkas negativt med tanke på att satellitut- budet till stor del kommer att utgöras av film. Inom övriga av de nämna områdena bedöms inte några större förändringar komma att ske.

När det gäller barns och ungdomars TV-tittande konstaterar forskarna att tittandet inte enbart har en negativ inverkan på barn och ungdom. De lär sig också mycket av sitt TV-tittande. Forskningsresultaten är dock inte entydiga vad gäller effekterna. På en punkt är forskningsrönen däremot tämligen entydiga, nämligen att underhållningsvåld och särskilt grovt sadistiskt våld som präglar en del av videoutbudet har lett till ökad aggression hos vissa barn och ungdomar och en avtrubbning inför våldet i verkligheten.

Övriga frågor

Kommittén har haft i uppdrag att pröva några frågor, som berör Sveriges Radio. Det gäller dels massmediernas rätt till nyhetsbevakning, dels rätten att få tillgång till programutskrifter och programkopior från Sveriges Radio-företagen. Vad gäller den första frågan är kommittén inte beredd att föreslå någon lagstiftning, som garanterar SR-företagen en rätt till nyhets- bevakning. En sådan lagstiftning skulle vara alltför långtgående och inskränka arrangörers rätt till sina arrangemang. Kommittén menar dock att ett lokalt operatörsföretag inte skall ha rätt att teckna sådana avtal som utesluter andra massmedier från möjligheten till normal nyhetsbevakning. De som sänder program i övrigt skall inte heller få träffa sådana överenskommelser.

Frågan om programutskrifter från Sveriges Radio-företagen bör enligt kommitténs mening i första hand lösas inom SR-företagen. 'Efter de överläggningar som ägt rum finns det anledning att utgå från att SR- företagen redan från hösten 1984 kommer att var mer generösa än hittills när det gäller att tillmötesgå önskemål om programutskrifter och programkopi- or. Frågan bör sedan regleras i avtalen mellan staten och SR-företagen. Om det inte visar sig möjligt att få till stånd en förändring bör i lag fastställas vilka regler som skall gälla.

1. Våra direktiv och vårt arbete

1.1. Våra direktiv

Regeringen bemyndigade den 22 juli 1982 chefen för utbildningsdeparte- mentet att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda vissa massmedie- frågor. Genom beslut 20 augusti 1982 förordnade chefen för utbildningsde- partementet fem ledamöter i kommittén. Vi antog namnet massmediekom- mittén. Efter regeringsskiftet i september 1982 förordnades ytterligare två ledamöter samt fick kommittén ny ordförande.

Som en ytterligare följd av regeringskiftet erhöll vi genom beslut av regeringen den 23 februari 1983 tilläggsdirektiv. Ändringarna var så omfattande att de ursprungliga direktiven i sin helhet ersattes av tilläggsdi- rektiven. Tilläggsdirektiven återfinns i sin helhet i bil. 1.

Våra uppdrag spänner över ett stort område och aktualiserar frågor som även behandlas av andra utredningar. Det gäller frågor om upphovsrätt, den yttrandefrihetsrättsliga lagstiftningen, datalagstiftningen, information från offentliga organ till allmänheten, närradioverksamheten och konsumentpo- litiken. Uppdragen berör även industri- och sysselsättningspolitiska frågor. De överväganden och förslag vi redovisar bör därför i vissa delar ses tillsammans med förslag som andra utredningar har lagt eller kommer att lägga fram.

De frågor vi enligt våra tilläggsdirektiv har haft att behandla kan delas upp i två kategorier. Den ena kategorin består av de frågor som aktualiseras av den nya medieutvecklingen och den nya teknik som tas i anspråk, i första hand då satelliter och kabelnät.

Den andra kategorin av uppgifter består av frågor som tidigare behandlats av skilda utredningar men där förslagen av olika anledningar inte lett till några ställningstaganden från regeringens och riksdagens sida.

En avser en mer allmän översyn av den radiorättsliga lagstiftningen. Radiorättsutredningens betänkande (SOU 1981:19) Översyn av radiolagen har jämte remissyttranden överlämnats till oss. Vidare har till oss överläm- nats informationsteknologiutredningens betänkande (SOU 1981:45) Nya medier — text-TV, teledata jämte remissyttranden med uppdraget att pröva vilka regler som bör gälla dels för teledata till allmänheten, dels för text-TV efter utgången av nuvarande avtalsperiod mellan staten och programföreta- gen inom Sveriges Radio-koncernen. Ytterligare ett utredningsförslag med remissyttranden har överlämnats till oss, nämligen Videoreklamfrågan (SOU 1982:8) från utredningen om reklam i videogram.

Utöver en vidare prövning och bearbetning av dessa utredningsförslag har vi fåtti uppdrag att pröva två frågor som aktualiserats av riksdagen, nämligen rätten att i efterhand få ta del av program som sänts i radio och TV samt massmediernas rätt till nyhetsbevakning. I direktiven uttalas också att vi i vår planering av arbetet bör beakta att riksdagen begärt att vi skall överväga olika finansieringsformer för Sveriges Radios verksamhet.

Slutligen anmodas vi enligt direktiven att pröva hur 1982 års film- och videoavtal skall kunna kompletteras med regler som innebär att visning av film i kabel-TV skall generera bidrag till svensk filmproduktion.

I våra uppgifter har också ingått att följa praktiska försök inom området som genomförs i Sverige och utlandet.

Samtidigt med att vi erhöll nya direktiv skedde vissa förändringar av vårt sekretariat (jfr. bil. 3). Vårt arbete i enlighet med de nya direktiven kom därför att ta sin början först i april 1983.

Enligt direktiven bör vårt arbete vara slutfört i sådan tid att proposition på grundval av våra förslag kan föreläggas riksdagen senast våren 1985. Med beaktande av tid för remissbehandling och beredning inom regeringskansliet har vi kommit fram till att vi måste överlämna vårt betänkande senast under slutet av sommaren 1984 om detta skall kunna genomföras.

Vi har inriktat oss på att denna tidsplan skall kunna hållas och har anpassat omfattningen av arbetet avseende de olika delfrågorna till detta. Vi vill framhålla att samtliga de utredningar vilkas förslag överlämnats till oss arbetade längre med resp. fråga än den tid som i realiteten ställts till vårt förfogande för samtliga våra uppgifter. Denna extrema tidspress har försvårat vårt arbete, och förutsättningarna för en inträngande analys av varje fråga har varit begränsade. Med hänsyn till den mycket snäva tidsgränsen för vårt arbete och den snabba utveckling som nu präglar medieområdet har vi dock funnit det naturligt att prioritera en presentation av underlag för beslut om grundläggande principer och regler framför att i detalj belysa enskilda problem. I några avseenden har det inte varit möjligt att föra arbetet så långt som direktiven uttrycker önskan om.

1.2. Arbetsformer

Vid planeringen av arbetet våren 1983 beslöt vi att bilda fem olika arbetsgrupper för skilda områden med en representation från berörda intressenter med uppgift att ta fram underlag för våra ställningstaganden. Gruppemas uppgift var att presentera olika former av underlagsmaterial, däremot ej att ta ställning i några frågor eller komma med förslag. De fem arbetsgruppema fick i uppgift att behandla följande områden: kultur- och mediepolitik, utbyggnad och användning av kabelnät, reklamfrågor, frågor gällande ny teknik och industripolitik samt radiorättsliga m.fl. juridiska frågor. Arbetsgrupperna sattes samman av olika experter varvid vi lät ett antal intressenter föreslå personer. Arbetsgruppemas sammansättning redovisas i bil. 2.

Kommitténs ledamöter har inte deltagit i gruppernas arbete. Detta har i olika former redovisats för kommittén under slutet av år 1983 och början av år 1984.

Resultatet av arbetet inom arbetsgruppen för kultur- och mediepolitisk bedömning har ställts samman i en särskild rapport. Det material som där redovisas, speciellt då den omfattande redovisningen av utvecklingen inom medie- och kulturområdet under 1970- och 1980-talen, utgör ett komplement till våra överväganden och förslag. De förslag till åtgärder som redovisas i arbetsgruppens rapport står gruppen eller dess enskilda medlemmar för.

Den knappa tid som stått till vårt förfogande har gjort att övriga gruppers arbete inte kunnat fullföjas på samma sätt. De experter som enbart deltagit i de fem arbetsgrupperna har inte medverkat i arbetet med utformandet av det betänkande som vi här presenterar.

För våra uppgifter avseende teledata, eller datorkommunikation till allmänheten, begärde vi hos regeringen att få ge vissa uppdrag till statskontoret. På vårt uppdrag har statskontoret utarbetat två rapporter avseende dels en bedömning av utvecklingen av teledata i Sverige ifråga om allmänhetens anslutning, användningsformer m.m., dels möjligheterna att bevara den datorbaserade information som kan nås via teledatatillämpning— ar. Statskontorets rapporter ”Teledata — användningsområden, utveckling och avgränsning till annan databehandling” (1984-01-27) samt ”Bevarande och dokumentation av information i teledata” (1984-01-31) har använts för vår redovisning avseende situationen inom teledataområdet i dag och troliga utvecklingslinjer samt lösningar för bevarande av information.

Till kommittén har stadigvarande varit knutna sakkunniga och särskilda experter (se vidare bil. 2). Dessa har också fortlöpande deltagit i våra sammanträden och medverkat i arbetet. I några fall har medverkan skett i sekretariatets arbete.

Kommittén har hållit 26 sammanträden varav ett varit ett tredagars internatsammanträde samt ett varit ett tredagars dagsammanträde. Ledamö- ter i kommittén, sakkunniga och särskilt till kommittén knutna exerter samt sekretariatet har företagit studieresor till Danmark, Finland och Norge samt till Belgien, Holland och England. Därvid besöktes bl.a. ministerier, radioföretag, teleförvaltningar, tidningsföretag, kabel-TV-företag samt, vad gäller de nordiska länderna, kommittéer som arbetar med likartade frågor som vår kommitté. Ordföranden och sekreteraren deltog i maj 1983 i den första mässan i Europa som enbart tog upp kabel-TV, Cable -83 i London.

Kommittén har även medverkat i försöket med kabel-TV i Lund i den centrala samrådsgrupp som på önskemål av Sveriges Radio och televerket bildades (se vidare 10.1.2) våren 1983. Kommitténs ordförande har varit ordförande i denna samrådsgrupp, och kommitténs sekretariat har svarat för sekreterarfunktionerna.

För att kunna följa utvecklingen i andra länder träffade vi våren 1983 överenskommelse med utrikesdepartementets press- och informationsenhet om en kontinuerlig bevakning av skeendet i ett antal länder inom i första hand kabel-TV—området. Viss information har även inhämtats via Sveriges tekniska attachéer. Därutöver har vi anlitat en expert inom ESA (European Space Agency) för att fortlöpande hålla oss informerade om satellitutveck- lingen och användningen av satelliter för TV-sändningar inom Europa.

Vi har vidare följt arbetet inom Europarådet vad gäller mediepolitiska frågor, i första hand då frågor gällande reklam i satellitsändningar, uthyrning

av satellitkanaler till tredje part samt upphovsrättsliga regler och andra rättsliga frågor. Vi har även följt arbetet inom den s.k. studiefasen i ett nordiskt radio- och TV-samarbete. Därtill har vi tagit del av information från EG-kommissionen, FN, ITU och Unesco.

Under vårt arbete har vi vidare, i första hand genom sekretariatet, haft kontakter och överläggningar med företrädare för Sveriges Radio och televerket samt med olika intressenter såsom industrin, hemelektronikbran- schen, centralantenninstallatörer, fastighetsägare, hyresgäströrelsen, dags- pressen, idrottsrörelsen, frikyrkor, filmbranschen, kommuner och landsting, teledataföretag, Videoföretag, kulturarbetarorganisationer och rättighetsha- varorganisationer, folkrörelser, masskommunikationsforskare m.fl. Kon- takterna har haft formen av såväl särskilda överläggningar som medverkan i konferenser.

I vårt arbete har vi haft kontakt med eller samrått med följande statliga utredningar: upphovsrättsutredningen (Ju 1976202), yttrandefrihetsutred- ningen (Ju 1977:10), datadelegationen (B 1980103), informationsdelegatio- nen (B 1982:01), utredningen om dataflöden över Sveriges gränser (B 1982:07), konsumentpolitiska kommittén (Fi 1983:03), närradiokommittén (U 1978:11), femte pressutredningen (U 1983:01) samt 1983 års demokrati- utredning (C 1983:03).

1.3. Inriktningen av vårt arbete

Vi skall lägga fram förslag till beslut om principer för utbyggnad och utnyttjande av ny teknik för massmedieändamål. Våra förslag skall utarbetas utifrån såväl kultur- som massmediepolitiska utgångspunkter. Den nya teknik som i första hand avses är kabelnät. Det framhålls att våra förslag till regler bör avse de användningar av kabelsystem som bör räknas till massmedierna.

Vi har sett frågorna som berör utbyggnad och användning av kabelnät som vår huvuduppgift. Inom den tid som stått till vårt förfogande har också arbetet koncentrerats på hithörande frågeställningar.

Den kultur- och mediepolitiska bedömningen av användningen av ny teknik tillmäts stor betydelse i våra direktiv, och vi har därför lagt stor vikt vid denna del i arbetet. Generellt sett är en bedömning av effekterna av den kommande medieutvecklingen mycket svår att göra. Direkt tillämpligt erfarenhetsmaterial från andra länder finns inte. Vi har därför valt att söka analysera utvecklingen i vårt land under 1970- och början av 1980-talet. Vi har bedömt att de förändringar som skedde inom massmedieområdet under denna period har haft en större omfattning och med all säkerhet betytt mer än den utveckling vi nu står inför.

Användningen av kabelnät för överföring av i första hand TV-program är ingen ny företeelse. Att frågan om kabelnätsutbyggnad nu har kommit i fokus har flera förklaringar. När det gäller användningen för massmediala ändamål har den alltmer omfattande användningen av kommunikationssa- telliter för överföring av TV-sändningar till stora områden haft stor betydelse. En annan förklaring är vår allt snabbare marsch in i informations- samhället. System med förmåga att överföra mycket stora mängder

information, bl.a. till allmänheten, är både en förutsättning för och ett resultat av denna utveckling. Ett viktigt led i denna utveckling är framväxten av optotekniken, dvs. användningen av optiska fibrer för informationsöver- föring via ljuspulser i stället för den traditionella elektromagnetiska överföringstekniken. Etablerandet av en optoteknisk industri har blivit en viktig komponent i flera länders industripolitiska satsningar för att skaffa sig och hålla en tätposition på det högteknologiska informationsområdet. Kabelnät med på sikt en rad olika användningsområden uppfattas vara ett mycket viktigt tillämpningsområde. Även sysselsättningseffekterna av en kabelnätsutbyggnad kan nämnas i sammanhanget.

Vår uppgift har alltså varit att lägga fram förslag utifrån kultur- och massmediepolitiska utgångspunkter inom detta område. Vi har därför inte sett det som vår uppgift att mer i detalj gå in i de industripolitiska, sysselsättningspolitiska eller allmänt kommunikationspolitiska aspekterna på en kabelnätsutbyggnad. Några frågor har vi dock försökt att ta upp.

Vi vill också understryka att situationen inom det aktuella området är mycket dynamisk. Det gäller inte enbart vårt eget land. Även i flera andra europeiska länder söker man att precisera politiken för såväl nätutbyggnad i sig som användningen av kabelnät för massmedieändamål och i första hand då TV. De industripolitiska aspekterna har därvid ofta fått en framträdande roll.

Det bör alltså understrykas att vårt arbete har syftat till att lägga förslag om förhållningssätt till en teknik och ett verksamhetsområde som i dag inte existerar i nämnvärd grad i vårt land och där utvecklingen är förenad med stor osäkerhet och många frågetecken. Den tidigare optimismen i fråga om utvecklingen av kabelnät i Europa har dämpats kraftigt, kanske bl.a. mot bakgrund av utvecklingen i USA där den tidigare optimismen har förbytts i en bister insikt om att kabel-TV är en bransch med stort ekonomiskt risktagande.

Förhållandena i Sverige inom medieområdet har vidare förändrats påtagligt under den tid som vi arbetat. Vi vill peka på diskussionerna om synen på reklam i radio och TV samt framförallt lagen (1984:115) om särskild försöksverksamhet med trådsändningar av kommunikationssatellitprogram och den omfattande lokala försöksverksamhet med kabel-TV-sändningar som nu dras igång inom ramen för Sveriges Televisions (SVT) sändnings- rätt.

Det område som vårt arbete avsett präglas alltså av snabba förändringar samtidigt som verksamheten i sig ännu inte är etablerad. Även om vi i det följande lägger fram ett förslag till regelsystem för förhållningssättet till olika- typer av satellitsändningar samt användningen av kabelnät för massmediala ändamål vill vi framhålla att skäl kan anföras för att ytterligare erfarenheter bör inhämtas innan ställning definitivt tas till regelsystem. Vi gör därför inte anspråk på att med våra förslag ha presenterat ett regelsystem som kan ses som slutgiltigt och som skall kunna tillämpas under lång tid. Utvecklingen under den period vi arbetat visar att behovet av att mer ingående följa utvecklingen är stor. Därigenom kan en beredskap byggas upp för olika typer av åtgärder samt översyn av gällande regler.

Vad gäller de frågor om teledata, text-TV och reklam i videogram som har överlämnats till oss har vi inte funnit det meningsfullt att göra några nya och

mer omfattande analyser eller beskrivningar av medierna som sådana utan hänvisar där till tidigare framlagda betänkanden. Vi har inriktat oss på att presentera förslag som vi uppfattar ligger i linje med vad vi i övrigt förordar och som bör ge klara besked om villkoren för utvecklingen av dessa tre medier.

Beträffande frågorna om rätten att i efterhand få ta del av program och massmediernas rätt till nyhetsbevakning gör vi inte anspråk på att anvisa några definitiva lösningar. De åtgärder vi förordari fråga om rätten att få del av program bör klargöra vilket ansvar programföretagen inom Sveriges Radio har. Våra förslag i fråga om massmediernas rätt till nyhetsbevakning är de åtgärder som vi finner vara motiverade att nu vidta.

Frågan om formerna för finansieringen av Sveriges Radio-koncemens (SR) verksamhet har vi inte tagit upp till behandling, bl.a. av tidsskäl och därför att frågor om koncernens verksamhet avses bli behandlade i en särskild parlamentarisk beredning.

Vi har inte heller funnit det ändamålsenligt att närmare analysera hur den kommande medieutvecklingen kan komma att påverka programföretagens verksamhet och förutsättningarna för den. Detta har utförligt redovisats i företagens anslagsframställningar och andra dokument de senaste åren. Effekterna av utvecklingen inom medieområdet i övrigt beror självfallet på vilka förändringar eller anpassningar som programföretagen gör i fråga om organisation, programinriktning, finansiering m.m. Ett intensivt arbete med dessa frågor pågår också inom koncernen. Vi har utgått från att de kommer att behandlas i den parlamentariska beredningen när koncernen redovisat sina förslag.

Under vårt arbete har vi avgett yttrande över yttrandefrihetsutredningens betänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten. Våra synpunkter på utredningens förslag återfinns i föreliggande betänkande. Vi har vidare yttrat oss över en skrivelse från den lokala samrådsgruppen för kabel-TV-försöket i Lund avseende möjligheterna att få vidaresprida sändningar från kommuni- kationssatelliter. Samrådsgruppens framställning resulterade i lagen om försöksverksamhet med särskild trådsändning. Slutligen har vi i en skrivelse till regeringen föreslagit att försöket med när-TV i Grantorp skall få möjlighet att fortsätta t.o.m. utgången av år 1985. Detta har möjliggjorts genom en ändring av övergångsbestämmelserna i närradiolagen.

1.4. Behov av ytterligare utredningar

Radiorättsutredningens betänkande Översyn av radiolagen har som nämnts överlämnats till oss. Som vi senare redovisar ansluter vi oss till vissa av de förslag till ändringar av radiolagen som där presenteras. Med den tid som har stått till vårt förfogande har det emellertid inte varit möjligt att göra den mera genomgripande genomgång av radiolagen som är motiverad av den tekniska utvecklingen och etablerandet av nya medier. Det lagförslag avseende sändningar i kabelnät som vi lägger fram är därför ett komplement till nu gällande radiolag.

Den radiorättsliga lagstiftningen präglas i dag av att det vid sidan av radiolagen (19661755) finns särskilda lagar avseende närradio (1982:459),

radiotidningar (198lz508) samt försöksverksamhet med särskild trådsänd- ning (19842115). Lagstiftningen har därmed blivit svåröverskådlig, vilket även gäller den åtföljande ansvarighetslagstiftningen.

Förslag om ändringar av närradiolagen har nyligen lagts fram av närradiokommittén i betänkandet (SOU 1984:53) Föreningarnas radio. Taltidningskommittén har likaledes nyligen lagt fram förslag (DsU 1984:8) avseende bl.a. radiotidningar.

Behov finns av en fortsatt översyn av den radiorättsliga lagstiftningen samt följdlagstiftningen för att få ett mer sammanhängande regelsystem. Våra författningsförslag bör därför ses som lösningar i awaktan på en sådan samlad översyn av lagstiftningen. Ett sådant arbete bör kunna påbörjas redan innan ställning tagits till nyssnämnda förslag och de som vi lägger fram. Vi föreslår därför att regeringen snarast möjligt tillsätter en utredning för lagteknisk översyn av den samlade radiorättsliga lagstiftningen med uppgift att göra de justeringar som motiveras av den tekniska utvecklingen, distributionsformer, nya förutsättningar för etablering av radio- och TV- verksamhet m.m. samt av att lagstiftningen numera täcker ett väsentligt större område än vid radiolagens tillkomst. Arbetet bör ske i en sådan takt att ställning kan tas till ny utformning av lagstiftningen i samband med att nya avtal skall tecknas mellan staten och programföretagen inom SR-koncer- nen.

2. Den nya mediesituationen

2.1. Nya medier och deras användningsområden

2.1.1. Textmedier

Det är framför allt utvecklingen inom elektronikområdet som möjliggör successiva förändringar inom massmedieområdet. Förändringarna sker såväl genom att större uttrycksmöjligheter skapas inom befintliga medier, exempelvis genom införande av stereoradio eller färg-TV, som genom mer eller mindre fristående nya medieformer.

En ny medieform som kan ses både som ett komplement till TV-mediet och som ett fristående nytt massmedium är text-TV. Text-TV kan sändas samtidigt med vanliga TV-program över de ordinarie TV-sändamäten. För mottagning av text-TV-informationen, som består av textsidor och enkla stillbilder, krävs särskilt utrustade mottagare. Text-TV sänds sedan slutet av 1970-talet över både TV1- och TV2-näten. Text-TV används även reguljärt eller på försök i många andra europeiska länder. En närmare beskrivning av text-TV ges i kap. 15.

En annan ny medieform som bl.a. kan användas för överföring av text och stillbilder för presentation på en TV-mottagare eller en annan bildskärm är teledata. Teledata kan — till skillnad mot text-TV använda det allmänna telenätet för inforrnationsöverföringen. Teledata är en form av dubbelriktad datakommunikation där en användare bl.a. kan ringa upp en central databas och med en knappsats eller ett tangentbord beställa överföring av informa- tionssidor från databasen. Flera teledatasystem finns nu i bruk i Sverige. Antalet användare är dock än så länge relativt begränsat och finns huvudsakligen inom företagssektorn. Teledatasystem finns även i flera andra europeiska länder. En närmare beskrivning av teledata ges i kap. 14.

2.1.2. Video

Videoapparater för hemmabruk har funnits på marknaden sedan början av 1970-talet. Det var dock först i slutet av 1970-talet som hushållen i någon nämnvärd omfattning började köpa Videoapparater. Som framgår av avsnitt 2.4 har nu mer än 16 % av hushållen videobandspelare. Videobandspelare används dels för att spela upp hyrda videofilmer, dels för att spela in vanliga etersända TV-program för att sedan kunna titta på dem vid en lämplig tidpunkt. Tillsammans med en enkel videokamera kan

den också användas för att spela in egna filmer.

I flera länder diskuteras även speciella TV-tjänster som bygger på utsändning av TV-program nattetid, när TV-näten är lediga, för automatisk inspelning och senare uppspelning.

Flera olika typer av bildskivspelare har utvecklats. Dessa ger betydligt bättre bildkvalitet än videobandspelare. Vidare är bildskivor betydligt billigare att masstillverka än videoband. Man kan dock inte själv spela in något med en bildskivspelare. Med hänsyn till den starka ställning som videobandspelare har på marknaden är det osäkert om bildskivspelare inom de närmaste åren kan få någon större utbredning.

2.1.3. Satelliter för TV- och radioöverföring

2.1.3.1 Kommunikationssatelliter

Satelliter har sedan lång tid använts för överföring av TV- och radioprogram mellan kontinenterna. Det har dock blivit allt vanligare att satellit används även för kortare överföringar. Flera länder har skaffat egna satelliter eller hyr på långtidsbasis kapacitet i internationella satellitsystem för regionala eller nationella TV- och radioöverföringar från TV- och radioföretag till TV- och radiostationer samt till kabelnät för vidarespridning till allmänheten. Satelliterna är avsedda för s.k. fast trafik mellan bestämda punkter och har i allmänhet relativt låg sändningseffekt. Med en stor parabolantenn kan de ofta tas emot inom ett relativt stort område. Satellitsändningar behandlas även i kap. 7.

Den mest omfattande användningen av sådana s.k. kommunikationssatel- liter för TV-överföring sker i USA. Enligt uppgift från den federala tillståndsmyndigheten, Federal Communications Commission (FCC), användes 79 satellitkanaler för TV-överföringar i USA i januari 1984. Även i Europa har en snabb utveckling mot många satellitöverförda TV-kanaler börjat. F.n. sänds TV-program som är avsedda att vidarespridas till en allmänhet via kabelnät i Europa dels över en europeisk satellit, ECS-F 1 , dels över en internationell satellit, INTELSAT V-F4.

ECS-Fl som sändes upp år 1983, avses ingå i ett europeiskt kommunika- tionssatellitsystem som håller på att etableras av de europeiska teleförvalt- ningamas organ, EUTELSAT, i första hand för telefoni- och datatjänster samt för TV-överföringar mellan de europeiska TV- och radioföretagen i det s.k. Eurovisionsnätet. Satellitsystemets grundkoncept är en ordinarie satellit och en reservsatellit. Den ordinarie satelliten, ECS-F2, planeras sändas upp sommaren 1984. I denna satellit skall förutom s.k. transpondrar för grundtjänsterna finnas en transponder som hyrts av Norge på oprioriterad basis bl.a. för TV-överföring. Hela reservsatellitens (ECS-Fl) kapacitet, nio transpondrar har hyrts ut till Storbritannien (2), Västtyskland (2), Belgien, Frankrike, Holland, Italien och Schweiz på oprioriterad basis för huvudsak- ligen TV-överföring. Satellitens ungefärliga täckningsområde framgår av fig. 2.1. Oprioriterad basis innebär i princip att tjänsterna måste upphöra om fel uppstår på den använda transpondern eller om denna behövs för prioriterade tjänster på grund av att fel uppstått på dessas transpondrar.

I samband med att EUTELSAT beslutade hyra ut nämnda tio transpond-

-15 -10 -5 0 5 1.0 15 20

Västra täckningsområdet (Spotbeam West)

— Östra täckningsområdet (Spotbeam East)

rar anmälde medlemsländerna ett totalt behov av 27 transpondrar. EUTEL- SAT överväger därför att sända upp ytterligare satelliter. En tredje satellit (ECS-F3) med samma kapacitet som de två första kan sändas upp hösten 1985.

EUTELSAT har i princip beslutat att alla TV-överföringar via ECS skall vara förvrängda så att de endast kan tas emot i kabelnät med tillstånd från sändarföretag och enligt resp. nationella lagar. Förvrängning krävs dock inte under år 1984.

Hur de uthyrda transpondrarna kommer att användas avgörs av resp. land. Slutliga beslut har ännu inte fattats för—alla kanaler. En sammanställning av nu föreliggande uppgifter har gjorts i tabell 2.1. INTELSAT är en organisation med mer än etthundra medlemsländer för drift av framför allt interkontinentala kommunikationssatellitsystem. F.n. håller den femte generationen satelliter, INTELSAT V, på att tas i bruk. Denna generation planeras omfatta totalt 15 satelliter, varav åtminstone två satelliter, har kapacitet som kan hyras ut för TV-överföring till kabelnät i Europa. Exempel på dessa satelliters ungefärliga täckningsområden framgår

åaäåiäg. Hz.-3515. . lm-

25 30

25 30

Figur 2.1 Täckning från ECS vid mottagning med

ca 5 m antenndiameter

Tabell 2.1 Planerad användning av ECS-FI

Land Kanal Täcknings- Planerad användning

område Belgien 9 Västra Hyrs ut till ESSELTE Video för betal-TV Frankrike 4 Västra Franskspråkiga program, TV5, från belgis-

ka, franska och schweiziska TV-bolagen (RTBF, TF-l och SSR)

Holland 3 Västra Ev. europeiska program

Italien 1 Västra Program från det italienska TV-bolaget (RAI)

Schweiz 7 Västra Tyskspråkiga betal-TV-program från det schweiziska bolaget Pay-Sat AG

Storbritannien 6 Västra Engelskspråkiga program, Sky Channel, från bolaget Satellite Television

Storbritannien 12 Västra Flera TV-företag aspirerar på att hyra kana- len

Västtyskland 10 Västra Troligen tyskspråkiga program från TV—

bolagen i Schweiz, Västtyskland och Österri- ke (SSR, ARD och ORP)

Västtyskland 5 Östra Program från det västtyska TV-bolaget ZDF till Berlin och kabelnät

av fig. 2.2. Kapacitet i dessa satelliter har hyrts av Storbritannien. En sjätte

generation INTELSAT-satelliter planeras tas i bruk med början år 1986. Enligt planerna kommer under åren 1986 och 1987 bl.a. att sändas upp fyra INTELSAT VI-satelliter som innehåller transpondrar som lämpar sig för TV-överföring i Europa (tillsammans 40 stycken).

Flera länder i Europa planerar också att ta i bruk egna satellitsystem som bl.a. kan användas för TV-överföring till kabelnät. Frankrike planerar att sända upp dels två satelliter (TELECOM 1) under år 1984 eller är 1985 med tillsammans fem transpondrar tillgängliga för TV-överföring, dels två satelliter (VIDEOSAT) , som vardera får tolv transpondrars kapacitet, under slutet av 1980-talet. Västtyskland planerar ett satellitsystem (COPERNI- CUS) med minst fem transpondrar för TV-överföring under år 1987. Storbritannien planerar ett satellitsystem (UNISAT) som skall innehålla såväl transpondrar för TV-och radiosändning direkt till hushåll som för TV-överföring till kabelnät. Luxemburg har offentliggjort planer på uppsändning av två satelliter (GDL) år 1985 som var och en har 16 transpondrar för TV-överföring till kabelnät. Många bedömare anser det dock osannolikt att dessa sistnämnda satelliter kan sändas upp före år 1987. I Sverige har ett bolag, Management Venture Capital AB, planer på att skicka upp två satelliter, varav den ena som reserv, med början år 1988. Värdera satelliten skall kunna användas i hela Europa och ha 14 transpondrar som i första hand avses hyras ut för enskild affärskommuniktation. I andra hand kan transpondrarna användas för bl.a. TV -möten, fjärrtryckning av tidning- ar och överföring av TV- och ljudradioprogram till kabelnät. Kapacitet för

-15 -10 -6 0 5 10 15 20 25 30

ä . '!

tea- Wii.-a

S= 11.-r

Västra täckningsområdet* (Spotbeam West)

- - — Ö t a täckni om ådet* S otbeam East Figur 2'2 TäCkning f'd" s ' "QS ' ( p ) INTELSAT V (27, 5aW)

vid mottagning med ca *Sate/litens sändarantenner kan dock riktas om 5 m antenndiameter

TV-överföring planeras även att erhållas via Tele-X. Även amerikanska bolag har offentliggjort planer på uppsändning av satelliter för TV-överföring från USA till kabelnät i Europa. Sammanfattningsvis kan konstateras att deti slutet av 1980-talet kan finnas mellan etthundra och tvåhundra kommunikationssatellittranspondrar till- gängliga för TV-överföring till kabelnät i Europa (tab. 2.2).

2.1.3.2 Rundradiosatelliter

Rundradiosatelliter eller direktsändande satelliter (BBS-satelliter) kallas de satelliter som sänder med så hög effekt att de kan tas emot direkt av enskilda hushåll med relativt billig utrustning (se vidare kap. 7). Rundradiosatellits- ändningar skall enligt gällande frekvensplan i huvudsak vara riktade mot den stats territorium som svarar för sändningen. Man kan dock räkna med ett betydande s.k. överspill till andra länder. Överspill till Sverige kan påräknas

Tabell 2.2 Planerade kommunikationssatelliter med kapacitet för TV-överföring

Uppsändningsår Satellit Planerade och beslutade Beslutade kanaler kanaler Kapacitet Sammanlagd Kapacitet Sammanlagd per kapacitet per kapacitet satellit- ' satellit- system system 1982 INTELSAT-V 6 — 6 - 1983 ECS 9 15 9 15 1984 INTELSAT-V 6 21 6 21 TELECOM 5 2,6 5 26 1985 ECS 9 35 9 35 1986 INTELSAT-VI 20 55 20 55 1987 COPERNICUS 7 62 7 62 INTELSAT-VI 20 82 20 82 GDL 16 98 — ORION 16 114 — 1988 COPERNICUS 7 121 7 89 VIDEOSAT 12 * 134 — — UNISAT 4 138 — ISI 16 154 ' — 1989 GDL 16 170 — VIDEOSAT 12 182 — — UNISAT 4 186

bl.a. från de satellitsystem som planeras i Frankrike, Storbritannien, Västtyskland och från den satellit som utvecklas inom ramen för samarbetet mellan ett antal länder i den europeiska rymdorganisationen ESA (fig. 2.3).

Frankrike och Västtyskland samarbetar tekniskt med sikte mot att år 1985/86 kunna sända upp var sin rundradiosatellit. Den tyska satelliten kallas TV-SAT och den franska TDF-l. Kapaciteten i TV-SAT blir två TV-kanaler (sannolikt ARD 1 och ZDF) och 16 ljudradiokanaler (för de olika regionala programmen). I TDF-l blir kapaciteten tre eller fyra rundradiokanaler (en del av kapaciteten avses hyras ut till Luxemburg).

I Storbritannien planerade man länge att BBC skulle kunna starta reguljära sändningar över två rundradiotranspondrar i satellitsystemet UNISAT under år 1986. BBC har dock beslutat att lägga dessa planer på hyllan. Man förhandlar nu istället med IBA och ytterligare intressenter om ett gemensamt projekt med start något eller några år senare. Dessa sändningar blir sannolikt av s.k. betal-TV-typ, dvs. förvrängda så att endast de som betalar en särskild avgift skall kunna ta del av dem.

Inom ramen för rymdsamarbetet i ESA utvecklar sju europeiska länder och Kanada en experimentsatelht som kallas OLYMPUS (tidigare L-SAT). Denna kommer att ha två rundradiokanaler, en riktad mot Italien och en som kan riktas mot olika områden i Europa. Den senare kanalen planeras användas av ett flertal TV— och radiobolag inom Europeiska radiounionen (EBU).

De nordiska rundradiosatellitplanema återkommer vi till i avsnitt 2.3.

inga

& "zu! ..

"|"

.? in

i). fi.-'i

'! 111

l! .;

5.5”! V'

I

_ UNISAT (Storbritannien) Figur 2.3 Överspill från vissa planerade rundra-

0 0 o . TDF-1 (Frankrike) diosatelliter vid mottag- ning med ca 2 m antenn-

—.—.— Olympus (Italiens kanal) diameter

— — TV-SAT (Västtyskland)

2.1.4. Kabelnät för TV- och radioöverföring m.m.

Ungefär 50 % av TV-hushållen i Sverige är redan anslutna till en form av kabelnät för TV- och radioöverföring nämligen centralantennanläggningar. Dessa anläggningar har i allmänhet relativt få anslutna. Detta beror bl.a. på att man i större delen av landet inte har möjlighet att ta emot grannlands- sändningar. Stora kabelnät finns framför allt i små länder med möjlighet till grannlandsmottagning. Exempelvis är ca 85 % av hushållen i Belgien anslutna till sådana kabelnät.

En centralantennanläggning kan med vissa kompletteringar även använ- das för överföring av program som produceras i anslutning till anläggningen eller av videogram.

Med hänsyn till de ökade programmöjligheter som nu erhålls i Sverige

genom satellitsändningar kan det dock bli aktuellt även i Sverige att bygga större kabelnät som omfattar hela orter. Nya kabelnät kan ges betydligt större överföringskapacitet än dagens centralantennanläggningar.

Konventionella kabelnät för TV- och radioöverföring är utformade för distribution av samma information från en central punkt till samtliga anslutna abonnenter. Eventuella tjänster med individuella val t.ex. betal-TV måste därvid förvrängas så att bara de som abonnerar på tjänsten kan få del av den. Abonnenten måste då förses med en särskild utrustning. Moderna kabelnät kan utformas med individuella anslutningskablar, möjlighet till tvåvägskom- munikation m.m. Härigenom öppnas stora möjligheter att använda näten för även andra tjänster från enkla larmöverföringstjänster till avancerad datakommunikation eller TV-möten.

Det råder stor osäkerhet om publiken är villig att betala kostnaderna för såväl avancerad teknik som ny programvara. I dag beräknas ca 8 % av hushållen i Västeuropa vara anslutna till kabelnät. Dessutom uppskattas storleksordningen 15 % av hushållen vara anslutna till centralantennanlägg- ningar. Enligt en under våren 1984 publicerad marknadsundersökning som gjorts i Västeuropa av det engelska företaget CIT Research kan mellan 15 % och 24 % av de ca 130 miljoner hushållen i Västeuropa uppskattas vara anslutna till kabelnät år 1994. Mellan 6 % och 12 % antas då abonnera på interaktiva (tvåvägs) tjänster. Dessa prognoser är betydligt lägre än de som samma företag publicerade 1982.

2.2. Etablerade medier och ny teknik

2.2.1. Teknisk utveckling

Speciellt inom mikroelektronikområdet sker en mycket snabb utveckling mot mindre kretsar med allt fler funktioner och större minnen till allt lägre kostnad. Härigenom kan exempelvis hemelektronik- och telekommunika- tionsutrustning till rimliga kostnader förses med mer och mer avancerade logiska kretsar och programmerbara funktioner. Signalprocessteknologin utvecklas ständigt med ökade möjligheter att koda signaler i digital form. Signalen beskrivs därvid med en serie binära tal, dvs. grupper av ”ettor” och "nollor” , s.k. bitar. En fördel med digitala system är att så länge utrustningen kan skilja på ”ettor” och ”nollor” får man ingen försämring av signalen i form av brus eller störningar, dvs. kvaliteten blir oberoende av överförings- avstånd, antal kopieringar på band m.m. En annan fördel är att digitala signaler kan hanteras och överföras på samma sätt oberoende av om den ursprungliga informationen är data, text, ljud, stillbild eller rörlig bild. Det finns därvid stora möjligheter att integrera olika tjänster i ett och samma telekommunikationsnät.

Signalprocess- och datorutvecklingen innebär också att man kan integrera t.ex. textbehandlingssystem med utrustning för syntetiskt tal. Man kommer därigenom att kunna utveckla utrustningar där man dikterar texter direkt in i systemen och information valfritt kan erhållas som text eller syntetiskt tal. En tillämpning av denna typ av utrustning är taltidningar där den skrivna texten direkt kan fås som syntetiskt tal. En annan är ett teledataliknande system

som skulle kunna kallas ”hördata", där information presenterasi talad form i stället för på bildskärm.

En sådan utveckling mot integrerade telekommunikationssystem och en ökad användning av datoriserade terminaler kan ge upphov till många nya massmediala tjänster. Stora svårigheter kan också uppstå när det gäller att skilja massmedial användning från enskild kommunikation och kommunika- tion i slutna kretsar. Det kommer också att bli allt svårare att skilja olika tjänster från varandra. Ett exempel på en sådan utvecklingstendens utgör att ljudradio kan kompletteras med textad information och därvid bli mer , TV-lik samtidigt som TV börjar användas för kabeltext.

Den tekniska utvecklingen på det fiberoptiska området väntas leda till att fiberoptiska transmissionssystem successivt kommer att bli fördelaktiga ur teknisk/ekonomisk synvinkel i allt större del av telenäten.

För etablerade medier kan ny teknik innebära förbättrad kvalitet och tillförlitlighet, enklare hantering samt nya kompletterande funktioner. Olika verksamheter kan exempelvis förbilligas, kombineras och/eller decentralise- ras. Etablerade medier och ny teknik kan samverka eller kombineras på flera olika sätt.

2.2.2. Produktion

För flera medier t.ex. film, video, TV har det sedan lång tid varit naturligt med samproduktion av program. Ny teknik kommer i många fall ytterligare att medverka till sådan samverkan. Ett exempel utgör filmindustrins stora intresse för s.k. högupplösnings-TV-system (HDTV) som är under utveck- ling. Med detta begrepp avses TV-system som ger bättre bildkvalitet än nuvarande genom E! att bilden blir bredare i förhållande till höjden (minst 5:3 i stället för nuvarande 43), D förbättrad skärpa (antalet avsökningslinjer per bild, som f.n. är 625, bör vara minst det dubbla) samt El förbättrad kvalitet på övriga kvalitetsfaktorer t.ex. ljusstyrka och störkänslighet.

HDTV ger en kvalitet som motsvarar 35 mm Vidfilm, och filmindustrin förväntar sig att kunna använda HDTV-tekniken vid filminspelning.

Genom att använda elektronik vid filmproduktion kan denna förbilligas bl.a. genom att man omgående kan kontrollera resultatet och att vidobanden kan återanvändas. Filmindustrin är även intresserad av tekniken för uppspelning i mindre biografer. Intresse för HDTV finns även för rundradioändamål. Ett problem är dock att varje sändning tar i anspråk ett betydligt större frekvensutrymme i etern eller i en kabel än nuvarande TV-system.

Ett annat exempel på när ny teknik skulle kunna ge samverkansformer är mellan text-TV, teledata och pressen, eftersom informationshanteringen inom pressen i allt större utsträckning sker med datateknik av samma slag som i text-TV och teledata.

2.2.3. Distribution

Den utveckling som sker för nya medier kan i viss utsträckning även ge utökade möjligheter för etablerade medier. För TV-mediet kan t.ex. aktualiseras behov av fler ljudkanaler för stereoljud, för flerspråkiga sändningar eller liknande, komplettering med styrsignaler för automatiska kanalval m.m. TV kan också sändas som s.k. betal-TV. Ett prov med betal-TV över ett antal etersändare har föreslagits av Sveriges Television. Därvid skulle TV-signalen förvrängas så att endast de som skaffat en dekoder och betalat en särskild avgift kunde ta del av programmen. Man kan i en och samma kanal ha olika programkategorier. Abonnenterna får då bara ta del av programmen i den eller de kategorier de abonnerar på.

Även på ljudradiosidan kan ny teknik ge ökade möjligheter för det befintliga mediet exempelvis genom att komplettera stereosändningarna med en extra datakanal för automatisk programnätsinställning eller påkopp- ling vid visst program, överföring av text till små teckenrutor för att t.ex. i klartext visa inställt programnät eller komplettera sändningarna med textad information.

De nya medierna kan inte helt ersätta de nuvarande etersändningarna bl . a. eftersom en stor del av mottagningen sker med flyttbara mottagare i bilar, båtar, husvagnar eller liknande mottagningssituationer när varken kabelnät eller direktsändande satelliter är lämpliga.

Nya telekommunikationsmöjligheter och utveckling av tryckteknik gör att tidningari allt större utsträckning kan fjärrtryckas närmare läsarna. Först på mycket lång sikt kan man tänka sig att de enskilda hushållen kommer att skaffa utrustning som kan användas för tryck av tidningar i hemmet, elektronisk post, pappersutskrifter av teledata, text-TV etc. TV-apparater med möjlighet att få papperskopior av bildskärmsinformation säljs dock redan nu. Utskriftsutrustning behövs sannolikt också som komplement till hemdatorutrustningar, för dokumentation av dataprogram etc.

2.3. Utredningar om nya rundradioformer i Sverige

2.3.1. Tele-X

Våren 1983 beslöt riksdagen om genomförande av ett telesatellitprojekt, Tele-X, i samarbete med Norge. Senare har också samarbetsavtal rörande projektet träffats med Finland. Ett viktigt syfte med projektet är att ge de deltagande ländernas industriföretag möjlighet att utveckla och leverera utrustning-för projektet. Satelliten, som planeras sändas upp år 1987, avses utrustas för prov med TV- och ljudradiosändningar direkt till enskilda hushåll, olika former av datatrafik, videoöverföring av olika slag till speciella grupper samt överföringar av TV- och ljudradioprogram från tillfälliga sändningsplatser för TV— och radioföretagens räkning. :. Satelliten utnyttjar den grundkonstruktion som används för TV-SAT och TDF 1. Den förses med två transpondrar samt en reservtransponder för data- och videoexperimenten och två transpondrar och en reservtransponder för sändning direkt till hushållen. Alla tre rundradiotranspondrarna skulle

kunna sända samtidigt om endast en data/video-transponder användes. I ett sådant driftsläge saknas dock helt reservsändare för rundradiotjänsterna. Satelliten avses förses med bränsle så att den skall kunna hålla sin banposition i fem till sju år.

På uppdrag av Nordiska Ministerrådet har en nordisk arbetsgrupp under våren 1984 lämnat en rapport med förslag till användning av Tele- X-satelliten som ett inledande skede av ett nordiskt radio- och TV- samt telesamarbete via satellit. Gruppens huvudförslag är vad gäller television att det nordiska samarbetet i ett inledningsskede sker via tre kanaler i Tele-X-satelliten. Enligt förslaget skall Finland, Norge och Sverige dispone- ra vardera en kanal. Island får möjlighet att sända sina program i den av Norge disponerade kanalen. Programmen skall som regel sändas samtidigt som de distribueras över de olika ländernas marknät. De skall i princip bestå av de kvalitativt bästa i de deltagande ländernas egenproduktion. Gruppen diskuterar också användning av sex ljudradiokanaler, bl.a. berörs frågan om en särskild nordisk musikkanal.

Om endast två televisionskanaler disponeras föreslår gruppen att samman- satta nordiska program sänds med bidrag från de deltagande länderna.

Sändningarna avses ske med ett nytt överföringssystem, det s.k. C- MAC/packet-systemet (avsnitt 7.1.5), som bl.a. ger utrymme för TV-ljud med högkvalitativt stereoljud och ett antal kommentatorskanaler för översättningar m.m. Vidare kan i varje satellitkanal samtidigt med en TV-sändning sändas två stereoljudradiokanaler.

2.3.2. Nordsat

Frågan om ett nordiskt radio- och TV- samt telesamarbete via satellit har varit föremål för flera utredningar. Under sommaren 1984 sker avrapporte- ring av en studiefas som genomförts av Finland, Island, Norge och Sverige efter beslut vid Nordiska Ministerrådet 1982-03-27. Länderna har därefter för avsikt att under hösten 1984 förhandla om detaljerna i ett eventuellt sådant samarbete.

Det föreligger således ännu inte beslut om användningen av rundradioka- nalerna i Tele-X eller om ett eventuellt reguljärt nordiskt satellitsystem.

2.3.3. Betal-TV

Som tidigare nämnts har Sveriges Television föreslagit att företaget får påbörja en provverksamhet med betal-TV över särskilda etersändare med början i Stockholm och Malmö. Efter ca ett år avses verksamheten utvidgas till sändare i Göteborg, Älvsbyn och Sundsvall. Verksamheten skall kunna avbrytas efter två år om den ekonomiska utvecklingen blir dålig. Det långsiktiga målet är att hela befolkningen skall ha möjlighet att ansluta sig. Utbyggnaden bör enligt förslaget ske etappvis och den första etappen omfatta 10—15 sändare i de områden där täckningen är störst. En sådan utbyggnad beräknas kunna påbörjas ett år efter beslut och avslutas ett halvt till ett år senare. För en vidare utbyggnad står valet mellan en komplettering av eternätet, kabel-TV, satelliter eller en kombination av de sistnämnda. Betal-TV-programmen förvrängs vid utsändningen så att enbart mottaga-

re med betal-TV-dekoder kan ta del av programmen. Abonnenterna kan välja mellan olika programkategorier. Sveriges Television räknar med att 40 % av landets hushåll på sikt ansluter sig till systemet. Den genomsnittliga kostnaden uppskattas till 80 kr./månad. Härtill kommer inköpskostnaden för dekoder som SVT beräknar kosta ca 1 500 kr.

Sveriges Radios styrelse beslöt i juni 1984 att för regeringen redovisa de förutsättningar som antagits för det fortsatta beredningsarbetet samt hemställa att regeringen ger sin mening till känna beträffande förutsättning- arna för en försöksverksamhet med betal-TV.

2.4. Hushållens innehav av hemelektronik

Idet följande redovisas hushållens innehav av hemelektronik i januari 1984 om inte annat anges. Uppgifterna har hämtats från Sveriges Radio och Sveriges radio- och hemelektronikleverantörers förening. I ett senare avsnitt (3.3) redovisas hur utbud och utnyttjande av medier har utvecklats och förändrats under perioden 1970—82.

De svenska hushållen befinner sig bland de främsta i världen beträffande innehav av hemelektroniska apparater. Ungefär 95 % av hushållen har TV-mottagare och nästan var tredje hushåll har mer än en mottagare. Nio hem av tio har färg-TV-apparat, vilket innebär att Sverige har den största tätheten färg-TV-mottagare av alla länder.

År 1974 såldes 350 000 färg-TV-mottagare och 100 000 svartvita mottaga- re. De följande tre åren var försäljningen på samma nivå eller högre. Livslängden för TV-apparater kan uppskattas till ca tio är, varför branschen räknar med att de närmaste åren kommer att präglas av ett stort antal ersättningsköp. Försäljningen beräknas under år 1984 bli ca 335 000 enheter. År 1983 såldes 320 000 enheter. Hushållens innehav av TV-apparater kan också förutses öka i takt med ökat innehav av Videoapparater, hemdatorer, teledata etc. Fler TV-kanaler leder också enligt utländska erfarenheter till att allt fler hushåll skaffar sig mer än en TV-mottagare.

År 1983 såldes 75 000 text-TV-apparater av vilka 50 000 enheter levere- rades fabriksklara, medan 25 000 kompletterades med text-TV-modul i samband med leveransen eller senare. Branschen uppskattar att försäljning- en av text-TV-apparater kommer att öka. Vissa företrädare för branschen tror att text-TV på sikt kommer att ingå i alla nyproducerade TV-apparater, medan andra ser text-TV som en tillvalskomponent till TV-apparaten bland många andra som i framtiden kommer att erbjudas. Prognosen för år 1984 pekar på 90 000 enheter och för år 1985 på 120 000 enheter. I förhållande till antalet uppskattade sålda färg-TV-mottagare innebär detta en ökning från 23 % åren 1982 och 1983 till 27 % år 1984.

Fram till mitten av 1970-talet ökade försäljningen kraftigt av radioappa- rater, bil— och klockradio samt kassettradioapparater. I genomsnitt finns ca tre apparater i varje hushåll. Ett fåtal hushåll saknar i dag radio. Antalet kassettspelare ökade snabbt under 1970-talet, och nära 90 % av hushållen har i dag en sådan. Hörtelefonstereo eller ”freestyle" har haft stora försäljningsframgångar de senaste åren — liksom bilradioförsäljningen. År 1983 såldes nästan 400 000 bilradioanläggningar, och branschen tror att fler

kommer att säljas under år 1984. '

Skivspelare och stereoanläggningar finns i ca 70 % av hushållen. I hushåll med tonåringar finns ofta två stereoanläggningar. Under år 1983 introduce- rades en digital skivspelare med högre ljudkvalitet, den s.k. Compact Disc-skivspelaren. Antalet sålda enheter var år 1983 ca 2 000. Under år 1984 räknar branschen med att sälja 5 000 enheter.

År 1983 innehade 16 % av hushållen videobandspelare. Flerpersonhushåll har i större utsträckning än andra video. Antalet sålda apparater år 1983 uppgick till 90 000 vilket var endast hälften av vad som såldes år 1982, då försäljningen uppgick till 180 000 apparater. Branschen räknar för år 1984 med en uppgång till ca 100 000 försålda apparater. Jämförelser med försäljningen år 1982 är inte helt relevant på grund av den köprusch som inträffade detta är bl.a. med anledning av att video- och kassettskatten infördes och devalveringen av den svenska kronan. En tioprocentig årlig tillväxttakt av hushållens videoanskaffning med en mättnadsgrad på 30—35 % bedömer branschen som trolig. Osäkerheten är dock stor beroende på

hushållens intresse av nya medier och distributionsformer. Innehavet av hemdatorer har ännu inte fått den omfattning som branschen

tidigare antagit. Någon exakt siffra om hushållens innehav går inte att få fram. Beräkningar försvåras av gränsdragningsproblem mellan hemdatorer (för hobby och nöjesbruk) och persondatorer (för arbete på kontoret eller i hemmet). Uppskattningsvis finns totalt 100 000 hemdatorer i Sverige, vilket motsvarar en hushållsspridning på tre procent. I likhet med videospelen, som bedöms ha sålts i 40—50 000 exemplar, är innehavet störst bland familjer med ungdomar. Tillsatser till telefon- och TV-apparater för teledatatillämpningar har inte sålts i nämnvärd utsträckning till hushållen.

Tabell 2.3 visar hushållens innehav av hemelektronik i januari 1984 samt antalet sålda apparater de senaste åren. Branschens prognoser för år 1984 redovisas också i tabellen.

Tabell 2.3 Hemelektronik i svenska hushåll

Typ av apparat Procent av Antal sålda apparater i Prognos för hushållen tusental år 1984 år 1984 ___—___.

1981 1982 1983 Lätt audio" 97 980 965 1 045 1 010 TV 94 355 390 340 355 därav färg-TV 88 _ 300 350 320 335 därav text-TV 7 50 80 75 90 Kasettdäckb 80 190 230 180 185 Stereoanläggningar 76 160 200 150 150 Skivspelare 65 110 140 110 115 Videospelare 16 150 180 95 100

I denna produktgrupp ingår kassettradioapparater, portabel radio, klockradio, kassettbandspelare, hörtelefonstereo (freestyle) och liknande.

b Här avses kassettenhet som ingår som fristående del av hemstereoanläggning. En kombinerad stereokassettradio ingår inte här.

% av hush.

Figur 2.4 Tillväxttakt för innehav av TV-mot- tagare, Videobandspelare och text-TV 1 2 3 4 5 6 7 8 ÅR

År 0 innebär i denna figur för TV-mottagare år 1956, för färg-TV—mottagare år 1969, för videobandspelare år 1978 och för text-TV år 1979. Heldragna linjer visar den verkliga utvecklingen. Streckade linjer är branschens prognos.

I rapporten Video i Sverige av Olof Hultén (SR/PUB 198423) redovisas spridningen av videobandspelare och TV-mottagare. Figur 2.4 har hämtats från denna rapport. Vi har i figuren lagt in text-TV-utvecklingen.

3 Kultur- och mediepolitisk bedömning

3.1. Yttrandefriheten — en självklar förutsättning

Yttrandefriheten är en grundläggande förutsättning för ett demokratiskt samhällsskick. Demokrati är inte möjlig utan yttrandefrihet. I många länder stadsfästes yttrande- och tryckfriheten långt före demokratins genombrott. Den svenska tryckfriheten leder sitt ursprung till 1766 års tryckfrihetsförord- ning. I denna infördes en nära nog oinskränkt pressfrihet samtidigt som offentlighetsprincipen knäsattes. Visserligen upphävdes tryckfrihetsförord- ningen genom Gustaf III:s regeringsform år 1772, men tryckfriheten återinfördes efter 1809 års statsvälvning genom 1810 års och än mer genom 1812 års tryckfrihetsförordning. Sedan dess har tryckfriheten varit grund— lagsfäst i Sverige. Enligt den gällande regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, som definieras som frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. I tryckfrihetsförordningen finns stadgat förbud för förhandsgranskning av tryckt skrift och mot att myndighet på grund av en skrifts innehåll hindrar dess tryckning, utgivning eller spridning.

Regeringsformen garanterar också informationsfriheten, som kan beskri- vas som spegelbilden av yttrande- och tryckfriheten, alltså en rätt för var och en att inhämta och mottaga uppgifter och upplysningar.

Runt om i världen fick rundradion, först ljudradion och senare televisio- nen, en annorlunda reglering än den som gällde för pressen. Radion uppfattades från början som en allmän nyttighet med speciellt ansvar mot samhället och publiken. Denna grundsyn motiverades av mediets stora genomslagskraft och bristen på frekvensutrymme. Den för pressen centrala idén om etableringsfrihet kunde inte överföras på etermedierna.

I England utvecklade BBC den s.k. public service-ideologin, en rundradio i allmänhetens tjänst. Denna ideologi har alltsedan starten i mitten på 1920—talet också präglat den svenska rundradioverksamheten. Denna syn utgår från etermediernas betydelse och ansvar för den fria opinionsbildning- en i samhället, skyldigheten att informera och orientera, granska och kontrollera. Vägledande principer för den svenska radio- och TV-verksam- heten är kraven på opartiskhet och saklighet samt balans i programutbudet. Inom denna ram skall en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet tillämpas. Informationsfriheten för den enskilde har på etermedieområdet fått formen av en lagstadgad rätt för var och en att inneha mottagare, en

bestämmelse som i Sverige till skillnad mot flertalet andra länder getts en oinskränkt innebörd. Public service-begreppet antas också innebära att sändningarna skall kunna tas emot med god teknisk kvalitet över hela landet och att program som riktar sig till små målgrupper också skall sändas på bra tittartider.

Den viktigaste skillnaden för etermedierna i förhållande till pressen är att principen om fri etablering inte tillämpas, vilket har motiverats och motiveras av bristen på frekvenser för etersändningar. Yttrandefrihetsut- redningen framhåller också i sitt betänkande (SOU 1983:7()) Värna yttrandefriheten att en oinskränkt etableringsfrihet för etersändningar än en omöjlighet på grund av att utrymmet i etern är begränsat. En annan principiell skillnad gentemot pressen är att programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen bortsett från försöksverksamheten med närradio och när-TV har fått ensamrätt till radio- och TV-sändningar till allmänheten. På programverksamheten har som nämnts ställts krav på opartiskhet och saklighet.

Denna skillnad skall dock inte överdrivas. Också pressen strävar efter opartiskhet och saklighet i presentationen av nyheter och informationsmate- rial även om det inte är ett åläggande från staten. Någon motsvarighet till tidningarnas ledarsidor finns inte för radio och TV, men olika politiska åsikter speglas ständigt i etermedierna.

Den grundlagsfästa yttrandefriheten gäller gentemot det allmänna. Ett tryckeri kan inte åläggas att utge en skrift. Yttrande- och tryckfriheten kan inte heller åberopas som stöd för ett krav att t.ex. få en artikel publicerad i en tidning eller för att få ett program sånt i radio eller television. Både inom tidningarna och etermedierna finns utsedda personer, som avgör vad som skall tryckas eller sändas. I det avseendet finns ingen principiell skillnad mellan medierna, även om möjligheterna att få utrymme i pressen är betydligt större än i etermedierna. All mediepolitik måste ta sin utgångs- punkt i yttrande- och informationsfriheten. I sitt debattbetänkande (SOU 1979:49) Grundlagsskyddad yttrandefrihet skriver yttrandefrihetsutredning- en att "det som kräver motiveringar blir då inte yttrandefriheten utan ingrepp i den”.

Massmediekommittén har att lämna förslag, som rör andra medier än tidningar och etersänd radio och television. Även för oss är yttrandefriheten och informationsfriheten en självklar utgångspunkt. Det är emellertid inte givet att vare sig pressmodellen eller rundradiomodellen skall läggas till grund för våra förslag om sändningar i kabelnät. Det viktiga är inte att kopiera förebilder från andra sektorer inom massmedieområdet utan att finna sådana lösningar att yttrandefriheten blir så stor som möjligt och att yttrandemöjligheter ges åt så många som möjligt.

3.2. Kultur- och mediepolitiska mål och riktlinjer

3.2.1. Direktiven

Enligt våra direktiv skall vi utarbeta förslag till beslut om principer för utbyggnad och utnyttjande av ny teknik för massmedieändamål. Detta skall

ske utifrån såväl massmediepolitiska som kulturpolitiska utgångspunkter. I direktiven anges att den mediepolitiska bedömningen bör ta sikte på hur den nya teknologin kan användas för att bibehålla en mediestruktur och ett medieutnyttj ande som är önskvärt med hänsyn till att variation och mångfald skall kunna upprätthållas. Olika användningar av ny teknik bör i den kulturpolitiska prövningen relateras till målen för kulturpolitiken. Den nya teknikens effekter på barnens villkor bör särskilt uppmärksammas.

Vissa viktiga preciseringar görs i direktiven beträffande massmediepoli- tiska och kulturpolitiska mål. Mångfalden inom pressen och förekomsten av en radio och TV som verkar i allmänhetens tjänst anges vara strukturella förutsättningar för att dessa mål skall uppfyllas. Mångfald inom pressen måste eftersträvas även i framtiden. Företag som verkar i allmänhetens tjänst bör också i fortsättningen ha en ledande roll i radio— och "IV-verksamheten i landet. De regler som skapas för användningen av ny teknik bör främst syfta till att det kompletterande utbud som ny teknik kan ge tillgång till fyller rimliga krav på kvalitet och tillgänglighet.

Ytterligare en generell precisering av mediepolitisk art görs. Kommersiell reklam till allmänheten skall inte förekomma när program av det slag som ingår i radio och TV i dag förmedlas via nya distributionsformer.

Utöver redovisade uttalanden görs inga preciseringar av vad som skall anses vara massmediepolitiska och kulturpolitiska utgångspunkter.

Begreppen kulturpolitik och mediepolitik är svåra att avgränsa. Det rör sig om åtgärder med delvis gemensam värderingsgrund, och vissa åtgärder kan sägas vara såväl kultur- som mediepolitiska. Den följande framställningen är ett försök att belysa innehållet i de två värdesystemen och hur de förhåller sig till varandra.

Kultur- resp. mediepolitik kan beskrivas som dels ett antal mer eller mindre klart formulerade mål och riktlinjer, dels ett antal medel i form av regler, bidrag, avgifter, organisatoriska åtgärder m.m. i syfte att främja ett realiserande av målen. Båda aspekterna är av intresse när man diskuterar förhållningssättet till ny teknik inom medieområdet.

En grundläggande fråga är i vad mån existerande riktlinjer har relevans för den utveckling som förestår och om hittillsvarande medel eller åtgärder kan användas.

Åtgärderna inom medieområdet, mediepolitiken, och åtgärderna inom kulturområdet, kulturpolitiken, har växt fram utifrån sinsemellan skilda förhållanden. Till viss del kan riktlinjerna eller målen sägas vara statiska och relaterade till situationen inom kultur- resp. medieområdena under en viss period. Detta är ett generellt problem när det gäller det samhälleliga agerandet inom ett område. En slutsats blir att man måste pröva i vad mån tidigare fastlagda riktlinjer kan läggas till grund för förhållningssättet till ny teknik och nya medier. En annan slutsats är att mål behöver omprövas när förutsättningarna i olika avseenden har förändrats.

Målen och riktlinjerna för kulturpolitiken och mediepolitiken har utveck- lats och formulerats i ett växelspel mellan rent principiella överväganden och motiveringar för de konkreta åtgärder som vidtagits. Detta är väsentligt att hålla i minnet när man diskuterar vilka riktlinjer som skall styra förhållnings- sättet till ny teknik och nya medier.

3.2.2. Övergripande mål för kultur- och mediepolitik

Kultur- och mediepolitik avser åtgärder inom områden som inte är helt entydigt avgränsade. Riktlinjerna måste självfallet stå i samklang med andra mer grundläggande principer för förhållandena i samhället. Vad som därvid är av särskilt intresse är yttrande- och informationsfriheten.

Grundlagsregleringen i regeringsformen (RF) av yttrandefriheten innebär att varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkras bl.a. yttrandefrihet och informationsfrihet. Det är fråga om den enskildes frihet gentemot det allmänna. RF tillförsäkrar däremot inte den enskilde dessa friheter gentemot andra enskilda om dessa t.ex. förfogar över distributionsvägarna för att ge uttryck för en uppfattning eller inhämta information.

De friheter som tillförsäkras den enskilde enligt 2 kap. l & RF får enligt 12 och 13 55 samma kapitel begränsas genom lag men endast för att tillgodose vissa särskilda ändamål eller om särskilt viktiga skäl föranleder det. Reglerna i radiolagen om tillstånd att sända radioprogrami rundradiosändning vilar på sistnämnda förutsättning.

Enligt 13 5 skall icke föreskrifter som utan avseende på yttrandets innehåll närmare reglerar visst sätt att sprida eller mottaga yttranden anses vara begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten. Denna paragraf öppnar dock endast möjlighet för reglering av ordningsfrågor m.m.

IRF finns vidare vad som kan sägas vara ett kulturellt välfärdsmål och som avser statens uppgifter. I 1 kap. 2 5 står att ”den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten”.

I analogi med RF:s stadganden om yttrandefrihet och informationsfrihet kan konstateras att den tryckfrihet som enligt tryckfrihetsförordningen (TF) garanteras varje svensk medborgare är en frihet gentemot det allmänna, nämligen att utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder ge ut skrifter.

De här angivna principerna måste som vi tidigare understrukit utgöra de grundläggande utgångspunkterna för förhållningssättet till ny teknik och nya medier. På samma sätt som beträffande de etablerade kultur- och mediepo- litiska riktlinjerna är det sedan naturligt att utifrån dessa ramar formulera mer preciserade riktlinjer som bl.a. betraktar nya mediers specifika egenskaper.

Den grundlagsmässiga regleringen av yttrandefriheten har behandlats av yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977: 10). Utredningen presenterade i början av år 1984 sina förslag där bl.a. grundlagsregleringen av etableringsrätten för trådsändningar, bl.a. kabel-TV, behandlas. Enligt våra direktiv är det inte ändamålsenligt att bestämma den konkreta innebörden av en sådan reglering förrän förslag i de avseenden som har betydelse i sammanhanget har lagts fram av massmediekommittén.

3.2.3. Kulturpolitik

Riktlinjerna för den statliga kulturpolitiken presenterades i prop. 197428 Den statliga kulturpolitiken och var präglade av den aktuella kulturdebatten. Tidigare hade kulturpolitiken i hög grad varit inriktad på de konstnärliga

yrkesutövarnas situation och institutionell verksamhet. Nu betonades mer den enskilde individens och gruppens roll. Den icke-institutionella kultur- verksamheten i form av professionella fria grupper och bred amatörverk- samhet lyftes fram. Folkrörelsernas betydelse underströks.

Däremot diskuterades inte närmare den del av kulturområdet där verksamheten i allt väsentligt drivs på kommersiella grunder. Inte heller analyserades radions och TV:ns roll i kulturpolitiken närmare. Kulturpoli- tikens roll visavi nya kommunikationsmedier berördes inte närmare. Orsaken var att dess områden inte hade behandlats i det bakomliggande utredningsarbetet.

Åtta mål formulerades för kulturpolitiken vilka sammanfattades på följande sätt, dock utan någon rangordning. Kulturpolitiken skall El medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar

för att denna frihet skall kunna utnyttjas, D ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor, motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet, främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet, C] i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och" behov, Cl möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse, garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs samt 3 främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränserna. Det framhölls att de olika målen har olika betydelse för skilda sektorer och att de kan komma i konflikt med varandra. Något övergripande mål för kulturpolitiken formulerades inte. I stället underströks att den är ett av instrumenten för det övergripande målet för samhällsförändringen, nämli- gen att skapa ett samhälle som präglas av jämlikhet och som ger människor möjligheter till ett rikare liv. Kulturpolitiken förutsätts alltså vara ett medel för att förverkliga ett kulturellt välfärdsmål såsom det senare kom att formuleras i RF.

Kvalitetsfrågor diskuterades inte uttryckligen i målresonemangen. Bakom principerna för de samhälleliga insatserna ligger emellertid en klar strävan att främja kvalitet i dess olika former inom kulturområdet.

I propositionen angavs kulturpolitiken avse åtgärder inom ordets, scenens, bildens och tonens områden samt i fråga om medier för kommunikation såsom radio och television. Vidare angavs den avse vissa insatser inom folkbildning och organisationsliv samt åtgärder för att bevara och levande- göra kulturarv.

Att radio och TV fördes till det kulturpolitiska området var i första hand en principiell markering. Radio- och TV-verksamheten hade, som tidigare redovisats, endast översiktligt berörts i det bakomliggande utredningsarbe- tet. De kulturpolitiska målen hade alltså inte formulerats med ett uttryckligt beaktande av dessa mediers förutsättningar och egenart utan avsåg i första hand de traditionella konstformema. För att konkret kunna applicera de kulturpolitiska riktlinjerna på radio- och TV-verksamheten var det vidare nödvändigt att avvakta ett nytt radioavtal. Den vikt som lades vid de

DD

|_l

kulturpolitiska riktlinjerna kom till uttryck i direktiven för 1974 års radioutredning.

I den statliga kulturpolitiken efter 1974 har målformuleringama inte använts på så sätt att nya insatser uttryckligen har härletts ur olika mål. I stället har de fungerat som riktmärken, vilka anger de aspekter som bör uppmärksammas och därmed hur en prioritering kan göras mellan olika områden och åtgärder. Det är också viktigt att understryka att målen avser de kulturpolitiska åtgärderna, inte verksamheten eller kulturyttringarna som sådana.

De kulturpolitiska målen gäller emellertid inte enbart de statliga insatserna utan antas vara vägledande även för kommuners och landstings åtaganden inom kulturområdet. De har också antagits och lagts till grund för ett antal kommuners och landstings arbete.

Det bör vidare påpekas att de kulturpolitiska målen inte uttryckligen säger något om vilken typ av kulturaktiviteter hos enskilda individer som ses som eftersträvansvärda. Tvärtom bör riktlinjerna tolkas på så sätt att de statliga insatserna skall skapa möjligheter för den enskilde att välja bland största möjliga utbud och aktiviteter. Målen kan därför inte läggas till grund för en värdering av människors förmodade användning av nya medier. Kulturpo- litiken skall förhålla sig neutral till vad människor väljer.

Samtidigt kan man konstatera att kulturpolitiken tar sikte på såväl utbudet som konsumtionen. Institutioner, enskilda konstnärer, föreningar och företag måste få arbeta med största möjliga frihet och ej vara bundna av långtgående riktlinjer avseende utbudets art och inriktning. Många stödfor- mer tar sikte på att möjliggöra verksamhet som inte är lönsam enligt kommersiella kriterier. Verksamheten bör därvid ta hänsyn till skilda gruppers erfarenheter och behov. En strävan bör vara att nå människor som tidigare inte kommiti kontakt med olika kulturyttringar. Det egna skapandet utan professionella strävanden ses som angeläget. De enskilda individernas situation lyfts genom dessa principer fram. Existensen av ett brett utbud är således endast en del av de kulturpolitiska strävanden.

Vid en diskussion av kulturpolitiska riktlinjer som en grundval för förhållningssättet till nya medier finns det anledning att utöver själva målformuleringama även söka identifiera andra ledande principer.

Ett genomgående drag i kulturpolitiken är värnandet om och främjandet av den nationella kulturen. Ett centralt inslagi kulturpolitiken är att se till att nationellt skapande och utbud som ej kan åstadkommas på marknadsmässiga villkor kommer till stånd. Konkreta uttryck är anslagen till kulturinstitutio- ner, bidrag till konstnärer, stödet till svensk litteraturutgivning och svensk filmproduktion.

Ett av målen för kulturpolitiken är att den skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas. Detta ger uttryck för en strävan att skapa förutsättningar för många människor att använda sin yttrandefrihet, alltså ett yttrandemöjlig- hetsmål. I 1974 års proposition sägs bl.a. att möjligheterna att framföra uppfattningar och värderingar inte får begränsas till professionella och andra enskilda som regelbundet har tillgång till kanaler för opinionsbildning. Vidare framhålls att grupper bland allmänheten som inte genom yrke eller utbildning har tillgång till massmedier eller andra slagkraftiga uttrycksmedel

ändå bör beredas reella möjligheter att föra fram åsikter och erfarenhe- ter.

En annan viktig princip är att samhället inte enbart kan lita till marknadskrafterna när det gäller att få till stånd en kulturverksamhet som präglas av mångfald, geografisk spridning, förnyelse m.m. En väsentlig uppgift för kulturpolitiken är att garantera ett utbud präglat av kvalitet som marknaden ej kan tillhandahålla.

Kulturpolitiken i vårt land präglas av ett samspel mellan olika nivåer. Såväl staten som kommuner och landsting svarar för de offentliga insatserna. Betoningen av ansvaret på lokalt plan och den lokalt förankrade verksam- heten är ett mycket viktigt inslag i dagens kulturpolitik. Inte minst kommunerna tar ett organisatoriskt och ekonomiskt ansvar för en rad verksamhetsformer och institutioner. Varje kommun utformar därvid sina insatser efter egna principer då det inte finns någon lagstiftning som reglerar området.

Ny teknik inom medieområdet kommer i hög grad att medföra en ökning av rörliga bilder. Det finns därför skäl att särskilt uppmärksamma vad som styr statens insatser inom filmområdet.

Filmpolitiken har sedan 1963 års filmreform i hög grad varit inriktad på produktionsstöd till förmån för produktion av svensk film, främst biograf- film. Resurserna för detta har skapats genom en överföring av en del av _ biografernas intäkter till detta ändamål, den s.k. biografavgiften. Systemet har med tiden förstärkts genom medel över statsbudgeten och från Sveriges Radio. Åtgärderna kanaliseras genom Stiftelsen Svenska filminstitutet. Produktionsstödet hade redan från början kvalitetsbefrämjande inslag, och f.n. fördelas huvuddelen av medlen i former som avser att gynna kvalitetsproduktion. Åtgärder för att påverka visningsmöjligheterna för film har varit ett mindre markant inslag i den förda politiken. I första hand har stöd lämnats till olika former av alternativ visningsverksamhet som kompletterar den traditionella biografverksamheten. Men även denna har fått ett visst stöd i form av det s.k. fraktstödet. Ett fåtal kommuner har engagerat sig med stöd till biografverksamhet.

Riktlinjerna för den nuvarande svenska filmpolitiken redovisas i prop. 1981/82:111 Om vissa filmfrågor m.m. Ett väsentligt inslag är att videon jämställs med spelfilmer och ses som en del av filmpolitiken. Ett uttryck för detta är att en avgift på inspelade videogram infördes. Medlen tillförs Filminstitutet. Viktiga principer i filmpolitiken är att upprätthålla en filmkulturell identitet med nationell produktion som i sin helhet präglas av en kvalitetsambition. Möjligheterna att visa kvalitetsfilm utanför storstadsom- rådena måste öka varvid stöd och stimulans vid lokala aktiviteter är viktigt. Biograferna har en central roll i filmpolitiken. Med dagens teknik är det endast de som kan ge en fullödig filmupplevelse.

3.2.4. Mediepolitik

Begreppet mediepolitik används ofta utan att det definieras. Någon samlad politik med generellt giltiga principer för alla medier finns inte. I stället handlar det om skilda principer som knutits till olika medier. Det är vidare svårt att dra en klar gräns mellan kulturpolitik och olika former av

mediepolitik. Därutöver är det svårt att entydigt föra en verksamhetsform till det ena eller andra området.

Filmen har i det föregående förts till det kulturpolitiska området, men älmen kan även ses som ett massmedium. Strävandena i filmpolitiken kan i flera avseenden föras tillbaka på de kulturpolitiska målen, men ett inslag i filmpolitiken saknar motsvarighet inom kulturpolitiken nämligen förhands- granskningen av film som skall förevisas offentligt. Någon etableringskon- troll i form av tillståndsgivning för att få bedriva biografverksamhet finns inte. I det ledet gäller etableringsfrihet.

Radio och TV hänförs till det kulturpolitiska området men ses som två av de dominerande massmedierna, varför radio- och TV-politiken måste betecknas som en form av mediepolitik. Reglerna för radio- och TV- verksamhet återfinns i radiolagen. I dagens läge är de centrala principerna kravet på tillstånd för att få rätt att sända rundradioprogram i rundradio- sändning, riktlinjer för hur denna rätt skall utövas samt bestämmelserna om programgranskning i efterhand. Koncessionssystemet har kombinerats med en bestämmelse om förbud för myndighet eller annat allmänt organ dels att i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av radioprogram, dels att förbjuda sändning på grund av dess innehåll. Dessa bestämmelser kan jämföras med RF:s regler om yttrandefriheten samt TF:s bestämmelser om förbud mot förhandsgranskning.

De grundläggande reglerna för pressen återfinns i TF, bl. a. etablerings- _ friheten och frånvaron av förhandsgranskning.

Denna fragmentariska översikt visar att de grundläggande principerna för fyra skilda massmedier visar upp stora olikheter. Samtidigt kan hävdas att användningen av ny teknik i form av radio- och TV-sändningar i kabelnät kan diskuteras utifrån samtliga principsystem. I dagens läge gäller radiolagen.

Diskussionerna kring och formulerandet av en press- eller mediepolitik hänger nära samman med behovet i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet av att med direkta ekonomiska insatser söka förändra de strukturella förhållandena inom pressområdet.

I slutbetänkandet (SOU 1975:79) från 1972 års pressutredning gavs den hittills rådande frihetliga eller liberalistiska pressideologin en ny mera samhällsinriktrad framtoning, samhällsansvarsideologin. I den betonades statens ansvar för den fria åsiktsbildningen. Vad som i första hand ansågs motivera ett statligt stöd till pressen var dess betydelse för vidmakthållandet av demokratin. Detta formulerades i fyra funktionskriterier, nämligen informationsfunktionen, kommentarfunktionen, granskningsfunktionen och gruppkommunikationsfunktionen. Det framhålls att dessa funktioner inte är de enda uppgifter som dagspressen eller andra medier har, men de är de grundläggande motiven för statliga insatser.

Utifrån denna beskrivning av pressystemets funktion formulerades vissa riktlinjer för de statliga stödinsatserna inorn pressområdet. En mångfald bör skapas inom dagspressområdet där skilda grupper och åsiktsriktningar kan komma till tals och plats finns för fri debatt. Existerande tidningsföretag skall kunna stödjas så att konkurrens kan vidmakthållas. Stöd skall också ges åt nya pressorgan för att bryta existerande monopol.

Riktlinjerna avser åtgärder som berör dagspressens struktur. Däremot får inte stödåtgärderna användas för att direkt eller indirekt påverka innehållet i

de enskilda tidningarna. Åsiktsmässig mångfald eftersträvas, och presstödet kan därför inte ses som ett renodlat branschstöd.

Den presspolitik som lades fast i prop. 1975/76:131, KU 1975/76z46, rskr 1975/76z260, och som fortfarande gäller grundas i allt väsentligt på refererade principer.

I pressutredningen och nyssnämnda proposition talas om såväl presstöds- politik som mediepolitik. De konkreta åtgärder som behandlas avser dagspressen, men de principiella utgångspunkterna för stödinsatser som diskuteras ges en mer generell giltighet, nämligen massmedier över huvud taget. Någon definition av vad som läggs in i begreppet massmedier görs dock inte. I propositionen uttalas att det övergripande målet för mediepolitiken inte bör sökas inom massmediebranschen utan i samhället i övrigt, och i centrum står då de demokratiska värdena. Principen forrrruleras på så sätt att massmedierna skall medverka till att förstärka och fördjupa den svenska demokratin. De tidigare nämnda fyra funktionerna bör särskilt åvila massmedierna.

Termen mediepolitik har alltså använts på ett mer generellt sätt även om insatserna i realiteten varit en presstödspolitik. Även nya medier, vilkas omfattning och användningsformer var oklara när principerna formulerades, avsågs kunna omfattas av resonemangen. Exempel är videogram, text-TV, teledata, kabel-TV och närradio. De formulerade principerna kan tolkas som så att statliga insatser i form av stöd kan komma ifråga i den mån de nya medierna svarar mot de fyra funktionerna och strukturella förhållanden motiverar det. Däremot kan inte hävdas att alla medier måste fylla alla funktioner. Radio och TV intar en särställning i sammanhanget.

Vämandet om dagspressens ställning, en strävan att vidmakthålla konkurrens och bryta monopol, har varit tydliga inslag i mediepolitiken eller presstödspolitiken under hela 1970—talet. Omsorgen om dagspressen har varit ett av de viktigaste skälen för att inte vilja tillåta reklam i radio och TV eller i nya medier som videogram, text-TV och teledata. Förhållningssättet kom tydligt fram i direktiven till informationsteknologiutredningen. Där uttrycktes farhågor för att introduktionen av nya medier skulle kunna påverka dagspressens möjlighet att fylla sin samhällsfunktion. På liknande sätt betonas i våra direktiv vikten av en fortsatt mångfald inom pressen.

Presstödspolitiken kan något förenklat sammanfattas i begreppen mång- fald och fri åsiktsbildning. Genom mångfalden i utbudet skapas en valfrihet för läsarna. Att tidningarna tar ställning, ger uttryck för en åsikt, är ett värde i sig. De statliga insatserna tar helt sikte på att skapa förutsättningar för detta i utbudet. Åtgärder som utgår från mottagarnas, läsarnas, situation förekom- mer med enstaka undantag inte. Detta är en klar skillnad mot kulturpoliti- kens inriktning.

Som redovisats tidigare bygger radio- och TV-verksamheten på andra principer än de som gäller för pressen. Den grundläggande skillnaden är att verksamheten vilar på ett av riksdag och regering beviljat tillstånd att sända radioprogram i rundradiosändning. Denna verksamhet regleras av riktlinjer som återfinns dels i radiolagen, dels i avtalen mellan staten och de fem företagen inom Sveriges Radio-koncemen. Det har framstått naturligt att en sändningsrätt som fortfarande har karaktären av ensamrätt förknippas med särskilda krav. Opartiskheten och sakligheten i programutbudet är några

viktiga inslag i public service-ideologien.

Public service-ideologien, som präglat rundradioverksamheten sedan ljudradions tillkomst vid 1920-talets mitt, formulerades mer uttryckligt först i mitten av 1960-talet i 1960 års radioutrednings betänkande (SOU 1965:21) om radions och televisionens framtid. Där uttalades att en radio och TV i allmänhetens tjänst både skall stå i samhällets tjänst och tjäna publikens intresse. Den förra uppgiften bedömdes som främst informativ. En väl fungerande demokrati kräver kunniga medborgare, vilket förutsätter massmediernas och i första hand etermediernas medverkan. Publikens intresse uttolkades huvudsakligen med utgångspunkt i den större mångfald och valfrihet som skapats i och med radions då förverkligade trekanalsystem och som för televisionen skulle komma att förverkligas med den andra kanalen. I prop. 1966: 136 angavs den nya organisationens uppgift vara att så starkt som möjligt låta mångsidighet och mångfald komma till uttryck i de program som bjuds till allmänheten, dock inom de ramar för programverk- samheten som avtalet med staten angav.

I sitt betänkande (SOU 1977:19) Radio och TV 1978-85 diskuterade 1974 års radioutredning såväl radions och TV:ns roll i massmediesystemet som de kulturpolitiska uppgifterna. Utredningen anslöt sig till 1972 års pressutred- nings resonemang om massmediernas uppgifter i samhället preciserade i de fyra funktionerna. Radioutredningen framhöll att en radio och TV i allmänhetens tjänst har unika möjligheter att uppfylla flera av de uppgifter som bör läggas på massmedierna i ett demokratiskt samhälle. Detta formulerades på så sätt att radio och TV har ett ansvar för de olika funktionerna dock med de begränsningar som föranleds av främst kraven på opartiskhet och saklighet. Jämfört med pressutredningen innebär detta en glidning i synsättet. Pressutredningen talade om massmediesystemets funktioner medan radioutredningen applicerar dessa som funktionskrav på radio- och TV-verksamheten som sådan. Diskussionen kring funktionskra- ven fördes i hög grad utifrån lyssnarnas och tittarnas perspektiv. I än högre grad gäller detta de kulturpolitiska uppgifterna och kulturansvaret. Utred- ningen ansåg att radio och TV skall åläggas ett direkt kulturansvar och att målen för samhällets kulturpolitik i väsentliga delar borde tillämpas på rundradions verksamhet.

I prop. 1977/78:91 underströks att radio och TV är omistliga när det gäller att förmedla information om de dagsaktuella händelserna samt att intitiera och stimulera debatt och därigenom spela en central roll för opinionsbild- ningen i samhället. Samtidigt framhölls att programmen också ger under- hållning och förströelse, skapar nya intressen och ger kunskaper och kulturupplevelser. I fråga om den kulturpolitiska rollen framhävdes radions och TV:ns möjligheter att nå ut till olika delar av landet och till grupper som tidigare inte deltagit i kulturlivet. De båda mediernas roll när det gäller att finna nya vägar för konstnärlig och kulturell förnyelse betonades. Vidare konstaterades i propositionen att radio och TV på ett aktivt sätt kan spegla vad som sker inom teater- och musikområdena och i den breda kulturverk- samheten runt om i landet. Värt att notera är att det i propositionen också uttalades att det knappast är önskvärt att TV-konsumtionen ökar totalt sett med tanke på att andra fritidsaktiviteter då får stå tillbaka.

När det gäller programpolitiska riktlinjer poängterades bl.a. vikten av en

omfattande frilansmedverkan i programverksamheten, en breddning av inköp av utländska TV-program vad avser såväl ursprungsländer som ämnen, en ökad bearbetning och gestaltning i olika programformer, en stor försiktighet när det gäller våldsskildringar och våldsinslag i TV-program samt värdet av scenföreställningar från teatrarna, s.k. transmissioner.

Fyra nyckelord formulerades som riktlinjer för verksamheten nämligen integritet, kvalitet, mångfald och decentralisering. En tidigare formulerad och kvarstående riktlinje är också tillgängligheten, att programmen skall vara tillgängliga i alla delar av landet samt, med en förskjutningi innebörden, att programmen även skall vara innehållsligt tillgängliga. Strävan efter en decentralisering har kommit till uttryck med en utbyggnad av lokalradion och distriktsverksamheten inom ljudradion och televisionen.

Parallellt med betoningen av radio/TV:s informerande och underhållande funktioner har också dessa mediers roll i utbildningsväsendet lyfts fram. Den särskilda programverksamheten inom utbildningsradion, ofta kompletterad med annat material, omfattar hela utbildningsområdet från förskola till högskola och såväl obligatorisk undervisning som skilda former av frivillig utbildning. Inte minst har verksamheten inriktats på folkbildningsverksam- heten. Ett viktigt särdrag i utbildningsradions verksamhet är det nära samarbetet med bl.a. olika avnämare och AV-centraler.

Det är naturligt att en radio- och TV-verksamhet med ensamställning förknippas med långtgående riktlinjer för programverksamheten, verksam- hetens organisation, den geografiska tillgängligheten m.m. Några grundläg- gande principer kommer till uttryck i radiolagen som alltså indirekt förutsätter programföretag i allmänhetens tjänst. Till dessa principer kommer så de riktlinjer som tagits in i programföretagens avtal med staten. Avtalens innehåll har under de senare avtalsperiodema blivit allt utförligare med nya uppgifter och preciseringar av redan existerande. Bakom detta ligger en strävan att tydligare markera inriktningen av en radio och TV i allmänhetens tjänst när mediebilden blir allt mer komplex och ambitionerna att driva kulturpolitik genom radio och TV ökar. Exempel på hur framför allt TV-verksamheten används för kulturpolitiska strävanden är betoningen av frilansmedverkan och samarbetet med filmbranschen i den nationella filmproduktionen. I avtalen mellan staten och programföretagen har de tidigare nämnda funktionskraven skrivits in som skyldigheter i programverk- samheten. Vidare har det kulturpolitiska ansvaret preciserats med utgångs- punkt i målen för kulturpolitiken. Riktlinjerna för verksamheten är med dessa avtal mer preciserade än för t.ex. centrala kulturinstitutioner.

Vad gäller den lokala radioverksamheten formulerades vid beslutet om tillskapandet av lokalradio vissa uttalanden av mer principiell mediepolitisk karaktär (prop. 1975:13). Framför allt framhölls de informationsproblem som uppstått till följd av nedläggning av ett betydande antal tidningar så att allt färre orter komnrit att ha mer än en tidning. Lokalradion kan i den situationen spela en viktig roll. I propositionen underströks att massmedi- erna bör ge människor med angelägna budskap möjlighet att göra sin röst hörd och därvid vara särskilt lyhörda för eftersatta grupper. En mer utvecklad form för detta synsätt har kommit till uttryck i försök med allemansradio som förekommit inom lokalradioverksamheten. Allemansra- dion har dock fungerat inom de programpolitiska riktlinjerna för public

service-företagen.

Genom försöksverksamheten med närradio har möjligheter öppnats för en lokal radio som ger organisationer och föreningar möjlighet att direkt föra fram sina åsikter och värderingar. Det för övrig radio- och TV-verksamhet gällande kravet på opartiskhet och saklighet finns alltså inte här. Tvärtom ses det idémässiga budskapet som ett viktigt värde i sig.

Kommersiell reklam och sponsring av program är däremot förbjuden. Samtidigt som de sändande organisationerna och föreningarna tillförsäkrats en stor frihet bygger emellertid verksamheten på att tillstånd ges för sändning. Rätten att bedriva närradioverksamhet är också förbehållen föreningar. Någon fri etableringsrätt finns alltså inte. Avsikten är inte att öppna för rikstäckande program utan tvärtom är den lokala förankringen särprägeln. Närradion kan ses som ett konkret utflöde av kulturpolitikens yttrandemöjlighetsmål. Samtidigt är den ett konkret uttryck för det fjärde funktionskravet för massmedierna, nämligen gruppkommunikationen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att de grundläggande förutsättning- arna för verksamhet inom olika medieområden skiljer sig väsentligt åt. Skillnaderna avser frågor som etableringsregler, förhandsgranskning, den grundläggande inriktningen av utbudet eller programverksamheten samt målsättningen generellt för ett visst mediums verksamhet. Det är alltså flera olika synsätt och motiv som ligger till grund för samhällets agerande.

3.3 Medieutvecklingen 1970—1982

3.3.1 Utgångspunkter

I våra direktiv läggs särskild vikt vid att dagspressens mångfald kan bibehållas även i framtiden och att företag i allmänhetens tjänst kommer att ha en ledande roll i radio- och TV-verksamheten även i fortsättningen. Som ett underlag för antaganden om den nya kommunikationsteknologins utveckling har vi i detta avsnitt analyserat de förändringar som ägt rum sedan slutet av 1960-talet inom det svenska massmediesystemet. Kunskap om orsakerna till dessa förändringar, framför allt inom ljud- och bildsektorn, kan ge vissa indikationer om möjliga framtida förändringar.

Enligt den ideologi som är grundvalen för svensk mediepolitik gynnas yttrande- och informationsfriheten av en större mångfald uttryckt i medier, kanaler, utgåvor. Denna växande mångfald förutsätts ge utrymme för fler åsiktsriktningar, aktörer, innehållskategorier och genrer. Sedd från använ- darnas håll, dvs. läsarnas, lyssnarnas och tittarnas, blir denna ökade mångfald liktydig med större ”tillgång till”. Deras valfrihet ökar.

Varje enskilt val är i valsituationen meningsfullt för individen — det tillfredsställer ett behov som han upplever. Summan av alla individuella val — om denna kan mätas skulle kunna ange i vilken grad målen eller riktlinjerna för medie- och kulturpolitiken uppfyllts. Vissa medier och visst medieutbud kan, bedömda utifrån dessa mål och riktlinjer, anses vara mer betydelsefulla än andra medier och annat innehåll. Direktivens prioritering av dagspress och radio- och TV-företag i allmänhetens tjänst är ett uttryck för detta. De uppgifter som har formulerats för dagspressens roll i den fria opinionsbild-

ningen och som har införts också i avtalen mellan staten och programföre- tagen inom Sveriges Radio är en ytterligare markering. I dessa avtal betonas främst det informativa utbudets vikt. För etermedierna har därutöver tillagts ett kulturpolitiskt ansvar.

Det kan därför anses viktigt att studera om mängden innehåll av denna art ökar i utbudet. Det är därvid också av intresse att undersöka hur lyssnarna och tittarna har valt att ta emot detta innehåll.

I detta avsnitt har vi valt att ställa förändringar i mediestruktur och utbudsmängder mot förändringar i medievanor och utnyttjandegrad. Den underliggande frågan är denna: 'Vad händer med läs-, lyssnar- och tittarvanorna när mångfalden i mediestrukturen och medieutbudet tilltar?

De använda måtten är grova med grova resultat som följd. Beskrivningen av de inträffade förändringarna måste ändå anses ge en representativ bild och utgöra ett underlag för antaganden om den förutsebara medieutvecklingens konsekvenser.

De publiksiffror och lyssnar- och tittartider som genomgående redovisas för ljud- och bildmedierna härrör från Publik- och programforskningsavdel- ningens vid Sveriges Radio (SR/PUB) sedan länge förekommande publik- mätningar och den från 1979 etablerade och årligen publicerade Mediebaro- metern. Vissa svagheter finns i det statistiska underlaget för de jämförelser som görs mellan olika perioder. Orsakerna är i första hand av två slag. Vissa omklassificeringar har skett i fråga om programkategorier. Mätperioderna är inte alltid desamma från år till år. För ljudradion mäts i regel endast en eller två veckor- per år. Med dessa reservationer bedömer vi dock att de redovisade resultaten kan anses tillförlitliga som mått på förändringarna i radions och TVn:s utbud och utnyttjande sedan 1960-talets slut.

3.3.2 Medieutbudet

Mångfald i utbudet — definierad som ”tillgång till” redovisas dels som antal tidningar, tidskrifter, radio— och TV-kanaler, fonogram och videogram, dels som upplagor och sändningstider etc.

En svårighet i redovisningen är att för vissa medier främst böcker och fonogram tillgången och därmed valfriheten så att säga blir större med tiden för användaren, dvs. läsaren-lyssnaren, i och med att beståndet växer. En annan komplikation är att gränserna mellan olika medieinnehåll suddas ut med de nya teknikerna. Ett fonogrambestånd liksom ett videogrambestånd kan innehålla inspelade radio- eller TV-program. Samma utsuddande är visserligen redan för handen i radions och TVn:s sändningar. Skivinspel- ningar har blivit en allt större del av radions utbud, TV har blivit det mest använda mediet för att se biograffilm. Samma slags utbud görs således tillgängligt i flera medier: film i TV, på bio och videogram, musik i radio, på skivor och kassetter. Ur en mångfalds- och valfrihetsaspekt är olika medieutbuds varaktighet eller ”flyktighet” inte betydelselösa vid en analys av förändringar i läsandet, lyssnandet och tittandet under en viss period.

Tidningar

År 1983 utkom drygt 170 dagstidningar, varav 60 % utgavs med minst fyra nummer per vecka. Dessa s.k. flerdagarstidningar trycks på knappt 70 orter, och på endast en tredjedel av dessa orter utkommer mer än en tidning.

Det första halvåret 1983 hade den totala dagspressen en medelnettoupp- laga för vardagar på 4,8 miljoner. Det innebar en ökning med 6 % sedan år 1970, en betydligt lägre tillväxt än under tiden efter det andra världskriget, i synnerhet under 1960-talet. Det senare skedet hade präglats av kvällspres- sens hastiga uppgång, en process som kom att vändas efter år 1970. År 1983 var kvällstidningarnas vardagsupplaga knappt 1,1 milj. mot nära 1,3 milj. år 1970. Den totala upplageökningen svarade i första hand landsortstidningarna för. De 15 fådagarstidningar som tillkommit med det statliga presstödets bistånd bidrog till uppgången.

För veckotidningar, tidskrifter och serietidningar finns inga uppgifter om den totala upplagan. Under 1982 utgavs mer än 3 000 publikationer. Inom hela kategorin har dock betydande förskjutningar förekommit. Veckotid- ningama hade år 1983 en upplaga på 3,6 milj. mot 5,2 milj. år1970. Dam- och herrtidningarna hade förlorat mest. Betydande upplageframgångar kan noteras för ett stort antal fack- och Specialtidningar. För dessa finns dock inga tillförlitliga upplageuppgifter.

Jämsides med dessa förändringar expanderade organisationstidskriftema starkt, såväl i antal som upplagor. För den fackliga pressen har tillväxten bestämts av ett ökande medlemsantal i organisationerna. Under senare år har en betydande nedgång ägt rum för serietidningarna; den försäljning som sker genom Presam har minskat från en stabil årsupplaga fram till år 1980 på 33 milj. till 27,5 milj. år 1983.

Böcker

Av allmänlitteratur såldes år 1981 ca 40 milj. exemplar mot 30-35 milj. under åren i början av 1970-talet. I siffrorna för år 1981 ingår bokklubbsförsälj- ningen liksom de s.k. kioskböckerna. De senare har perioden igenom sålts i 6—8 milj. exemplar årligen. Bokbestånden i hemmen bör således ha vuxit med 350—400 milj. exemplar under tioårsperioden. Folkbibliotekens motsva- rande tillskott var 20 milj. exemplar, vilket betydde att beståndet fördubb- lades jämfört med år 1970.

Ljud- och bildmedier

Uppbyggnaden av TV2 och tillkomsten av lokalradion är jämte fonogram- expansionen de mest markanta dragen under perioden. Närradioförsökets start 1979 framstår som inledningen till en möjlig lokal mångfald för lyssnarna. Text-TV:s betydelse har hittills varit mest uppenbar för hörsel- skadade. Videogrammens genombrott år 1981 däremot har större allmän betydelse.

Riksradions sändningstid 1982—83 var 378 timmar per vecka fördelade med 32, 29 resp. 39 % på P1, P2 och P3. I förhållande till 1970 har dock sändningarna ökat med 28 timmar. I P3 hade lokalradion därutöver och på

gynnsamma lyssnartider beretts plats för sändningar 18 timmar per vecka i genomsnitt för de 24 lokala områdena. Utbildningsradions skattefinansie- rade utbud var 17 timmar per vecka. '

Närradion sändei oktober 1983 reguljärt 958 timmar per vecka på 36 orter, dvs. 27 timmar i genomsnitt per ort och två timmar för var och en av de 476 deltagande föreningarna.

TV:s sändningstid var 1982—83 88 timmar per vecka, ungefär en fördubbling mot de sista enkanalsåren. Fördelningen var 53 % för TV1, 47 % för TV2. Regionala nyheter i vissa delar av landet ingick med 75 minuter per vecka i 40 veckor per år i TV2:s sändningar. Utbildningsradion sände i ca 8 timmar per vecka.

År 1982 fanns 1 250 biografer i Sverige mot det dubbla antalet när de reguljära TV-sändningarna inleddes år 1956. Ur statistiken kan inte utläsas hur många orter som blivit utan biograf. Produktionen av långfilm har gått ned. Under de senaste åren har ca 20 långfilmer producerats per år. Sedan svensk TV etablerades år 1956 har antalet biografbesök minskat från 80 milj. till mindre än 20 milj. år 1983. Samtidigt samlade TV en publik för film på 230 milj. tittare år 1983.

Under åren 1970—82 såldes ca 175 milj. grammofonskivor, 110 milj. oinspelade och 30 milj. musikkassetter, som kan antas motsvara som mest 350 timmar musik.

Videogramutbudets mångfald är svårbestämd. På hyrmarknaden begrän- sas utbudet till 2 500 titlar, de mer än 1 100 pornografititlarna oräknade. Teoretiskt existerar hela TV-programmet som en tillkommande möjlig mångfald, fritt att utnyttja genom s.k. time-shifting.

Text- TV:s utbud bestod utöver den programtextning som skeri anslutning till TV-programmen av ca 150 informationssidor vid slutet av år 1983.

3.3.3 Medieutnyttjandet

I föregående avsnitt har vi redovisat att mångfalden har ökat i utbudet efter år 1970. Den totala tid som används för att läsa, lyssna och titta har emellertid ökat relativt litet. Större delen av denna ökning har skett i form av ett nytt lyssnande som följt med fonogramteknikernas utbredning. Vid en bedöm- ning av denna tillväxt i lyssnandet bör hänsyn tas till att mer än 90 % av allt lyssnande sker samtidigt med andra sysselsättningar och därför inte kräver någon ”egen” tid.

Konsumtionsstegringen i övrigt har skett i TV-tittandet. Nya sändningsti- der har tillkommit, TV-mediet har dessutom tagit allt större del av de äldres. tid.

Läsandet har däremot varit stabilt under perioden liksom dess fördelning på dagspress, veckotidningar och tidskrifter.

Mediekonsumtionen växte främst under det tidiga 1970-talet. Från år 1979 då Mediebarometern började mäta läsandet, lyssnandet och tittandet och deras fördelning har den totala mediekonsumtionen i befolkningen varit i stort sett densamma från år till år.

Förändringarna framgår närmare av fig. 3.1. och tab. 3.1. Fig. 3.1. omfattar endast tiden 1979—83 och visar användningen av olika medier en genomsnittlig dag för åldrarna 9—79 år. Tre medier intar en

Figur 3.1 Massmediean- vändning en genomsnitt- lig dag, procent av be- folkningen (Figuren är hämtad ur SR/PUB:s mediebarometer 1983, PUB informerar dec.

* 1983)

100%

90

80 MTV ___—f MORGONTIDNI

70. V RADIO

60

50

40 KASSETT KVÄLLSTIDNINI

/ x BOK 30 VECKOTIDNINC

TIDSKRIFT

20 GRAMMOFON

1979 1980 1981 1982 1983

särställning: TV, morgontidningar och radio har alla 70—80 % dagliga användare. Övriga medier, med videon som enda undantag, finns samlade i intervallet 20—40 %.

Av medieaktiviteterna framstår morgontidningsläsningen som den utan jämförelse mest stabila. Variationerna för radio och TV kan bero på att mätperioderna inte varit desamma från år till år.

Nedgången i kvällstidningarnas upplagor återspeglas i de färre dagliga läsarna. Kassettlyssnarnas dominans gentemot skivlyssnarna har blivit allt mer markerad. Veckotidnings- och tidskriftsläsarna som mätts först fr.o.m. år 1980 visar upp en viss oregelbundenhet med någon övervikt för de senare 1981-82. Den andel som läser veckotidningar en viss dag har enligt mätningarna vuxit kraftigt under perioden. Motsvarande ökning framgår dock inte av lästidsmätningarna (tab. 3.1).

Videokurvan i fig. 3.1 växer inte i samma takt som videospridningen i hushållen. År 1983 har ca 16 % av dessa tillgång till den nya tekniken mot 9 % år 1981. Den andel som en viss dag använder video har dock endast ökat från 5 till 6 %. Videotittandet uttryckt som medeltal minuter per individ och

Tabell 3.1 Genomsnittlig massmediekonsumtion åren 1970-1983 (Befolkning 9—79 år)

Minuter per individ och dag

1970 1976 1979 1980 1981 1982 1983

Läsmedier Morgontidning ( 35)( 35) 22 22 22 21 24 Aftontidning 12 11 10 9 11 Veckotidning ( 15)( 15)( 15) 9 10 7 8 Tidskrift 6 7 9 8 Böcker ( 19)( 19) 19 19 19 21 20 Summa läsning ( 69)( 69)( 68) 67 68 67 71 Ljudmedier Radio 125 110 118 115 111 107 124 Skivor ( 9) 18 16 16 15 16 14 Kassetter 15 22 24 25 24 27 Summa lyssnande (134) 143 156 155 151 147 155 Bildmedier TV 95 114 118 118 118 120 104 Film 1 1 1 1 1 1 1 Video 1 4 4 5 Summa tittande 96 115 119 120 123 125 110” Totalt (299) (327) (344) 342 342 339 336

Siffrorna inom parantes anger att de inte är helt Säkerställda utan beräknade på tillgängligt material från undersökningar vid skilda tidpunkter. " Nedgången i TV-tittandet under år 1983 förklaras av att jul- och nyårshelgerna inte varit med i mätperioden. Om dessa helger hade ingått skulle sannolikt TV-tittandet överensstämma med tidigare år.

dag visar inte heller något samband med spridningen i hushållen. Hade videoanvändningen bland innehavarna varit densamma år 1983 som år 1981 skulle genomsnittstittandet ha varit 7—8 min. i stället för de 5 som uppmätts.

3.3.4 Medievanomas utveckling

3.3.4.1 Dagspressen

Efter de många tidningsnedläggningarna under 1950— och 1960-talen har utvecklingen vänt. Antalet tidningar har ökat efter år 1970, antalet utgivnings- och konkurrensorter har blivit fler. 15 fådagarstidningar har etablerats. Men också nya flerdagarstidningar har tillkommit med den 1981 nystartade Stockholms-Tidningen som ett exempel.

Strukturellt kan dagspressen således anses ha blivit förstärkt. En bevarad stabilitet kan utläsas ur uppgiften om hur stor andel som läser tidningar en viss dag och lästider. Ett annat mått på dagspressens ställning är att antalet lästa exemplar per 1 000 invånare har uppgått till ca 560 under hela perioden efter år 1970. För morgonpressen noteras en uppgång från 399 till 430 exemplar.

Hushållstäckningen har däremot avtagit: totalt från 158 exemplar per 1 000 hushåll till 134, för morgontidningarna från 110 till 103. Den mindre hushållstäckningen har dock enligt gjorda studier kompenserats av en tilltagande läsning utanför hemmet och då i synnerhet på arbetsplatsen.

Utnyttjandegraden förhållandet mellan publicerat och läst innehåll — har beräknats till 15 % och kan uttryckas i 15-20 lästa artiklar per dag och exemplar.

Det tycks finnas viss tid avsatt för tidningsläsning som förändrar sig föga från dag till dag. I läsvaneundersökningarna framträder klart ett slags basläsning av lokala nyheter, radio- och TV-material, inrikesstoff och insändare samt olyckor och brott. Från denna utvecklas en tillvalsläsning som bestäms av intresseinriktning, lässituation etc. Ingen artikel i tidningen torde sakna läsare.

Den höga andelen som läser en morgontidning, 75 % dagligen i befolkningen i åldrarna 9-79 är, gör morgontidningarna till det mest använda nyhetsmediet. Rapports och Aktuellts sammanlagda dagliga publik uppgår till 44 % varav 12 % ser båda sändningarna. Siffrorna blir dock högre om man lägger till Aktuellts sändning kl. 18.00 och de regionala nyhetssändningar- na.

Ekonomiskt har dagspressläsarnas utgifter för prenumerationer utgjort 16—17 % av konsumenternas totala kostnader för sitt läsande, lyssnande och tittande. Denna stabilitet är svårtolkad men bör noteras. De totala läskostnaderna — inklusive veckotidningar, tidskrifter och böcker — var oförändrat 40 % 1970-76 men steg 1981 till 46 %. Denna ökning föll alltså på andra låsmedier än dagspressen, främst på böcker, och inträffade under en period då den totala privata konsumtionen stagnerade.

3.3.4.2 Ljud- och bildmedier

Utvecklingen inom ljud- och bildmediesektorn efter år 1970 har präglats av en ökande mångfald som har gett lyssnarna och tittarna allt större valfrihet — men inom denna relativt stabila användningstid. Mönstret för publikens preferenseri fråga om medier och medieinnehåll har kunnat iakttas alltsedan TV:s start i mitten av 1950—talet och den samtidiga tillkomsten av en andra radiokanal. 1970-talets förändringar har gjort mönstret än tydligare.

Radio och TV

Ett utmärkande drag har varit att TV övertagit funktioner som tidigare varit radions. Tydligast är detta i radioteaterns fall. Före år 1955 kunde vissa av dess föreställningar ha en publik som motsvarade halva befolkningen. I början av 1980-talet, med en sändningstid på mer än en timme per dag, är det genomsnittliga dagliga lyssnandet i befolkningen som helhet mindre än en halv minut och den genomsnittliga publiken mindre än en procent. Den sammanlagda radioteaterpubliken under ett år uppgår dock till 25 milj.

En liknande men inte lika påtaglig utveckling gäller för den seriösa musiken. Åren 1981-82 sände riksradion drygt 10 timmar per dag. Lyssnartiden var ca 2 minuter. TV sände samma är musik i 5,2 timmar per vecka - av vilka dock 2,2 timmar klassificerades som underhållning. Den dagliga tittar/lyssnartiden var 5 minuter. Denna bild av radioteatem och musikradion visar en väldig men ytterst obetydligt utnyttjad mångfald. Per lyssnartimme blir den totala kostnaden för dessa sändningar, distributionen inberäknad, en krona för såväl radioteatem som musikradion.

Efter dessa exempel koncentrerar vi oss i det följande på två huvudkate- gorier i ljud- och bildmediernas utbud, i första hand i radio- och TV-verksamheten, nämligen Information och Underhållning.

Information i radio och TV

I de avtal som mot slutet av 1970-talet slöts mellan staten och programfö- retagen inom Sveriges Radio angavs vissa skyldigheter i programverksam- heten klarare än i äldre avtal.

Dessa skyldigheter härleddes ur vad somi avtalstexterna betecknades som etermediernas ”centrala ställning i samhället, deras betydelse för den fria * åsiktsbildningen och för kulturens utveckling”. I sin tillämpning har dessa skyldigheter framför allt antagits ha giltighet för det informativa utbudet i radio och TV och innebär bl.a.: D att meddela nyheter, kommentera händelser och skeenden för att därmed

ge ”den allsidiga information som medborgarna behöver för att vara orienterade och ta ställning i samhälls— och kulturfrågor, att stimulera till debatt kring viktiga sådana frågor, D att granska myndigheter, organisationer och företag som har inflytande på beslut som rör medborgarna, D att ”beakta och granska händelser och utveckling på kulturlivets olika områden”.

Cl

Inte enbart utbudets utveckling har ansetts viktig utan också hur dessa sändningar når fram till och utnyttjas av lyssnarna och tittarna. Detta informativa utbud tillmäts således en särskild funktion i programverksam- heten. Hur sändnings- och utnyttjandetider förändrats kan därför användas som mått på hur denna funktion har uppfyllts under den aktuella , perioden.

Till huvudkategorin Information räknas Nyheter och Faktaprogram. Som Fakta betecknas Politik och samhälle, Kultur och historia, Natur och vetenskap.

Totalt har sändningstiden för dessa program nästan fördubblats: från 11 tim. 45 min. per dag är 1970 till 22 tim. år 1982. Nyhetssändningarna i riksradion har ökat från 3 tim. och 40 min. till 4 tim. 30 min. vartill kommer lokalradion med 50 min. per dag. I TV har nyhetsutbudet ökat från 41 min. under enkanalstiden till 94 min.

För Fakta-programmen är ökningen ännu större: i riksradion från 5 tim. 35 min. till 10 tim. 30 min. Lokalradion sände år 1982 ca 60 min. I TV växte utbudet från 1 tim. 44 min. till 3 tim. 40 min.

Denna längre sändningstid kan antas rymma en större mångfald: fler ämnesområden och fler formkategorier, fler medverkande bör ha beretts plats, representerande fler åsiktsriktningar.

Det totala lyssnandet och tittandet har vuxit från 59 till 64 min. per dag (tabell 3.2) trots dessa avsevärda ökningar av sändningstiderna.

Lyssnandet på riksradions nyhets- och faktaprogram har nästan halverats sedan år 1970. Under perioden har dock lokalradion tillkommit.

Utnyttjandegraden dvs. förhållandet mellan lyssnartid och sändningstid — har reducerats för riksradions nyhetssändningar från 8,4 till 4,1 % och för dess faktaprogram från 2,1 till 0,6 %.

Tendensen för TV är densamma. Det dagliga tittandet på de två TV-kanalernas nyhetssändningar, regional-TV inräknad, har ökat från 15 till 20 min. Samtidigt har den tid som ägnas faktaprogrammen minskat från 18 till 11 min. Eller uttryckt i utnyttjandegrad: för Nyheter från 37 till 21 %, för Fakta från 17 till 5 %.

Det totala lyssnandet och tittandet på informativa program tycks förbli i stort sett oförändrat oberoende av utbudets mängd. Vad som har skett är en omfördelning mellan medier och programkategorier: i lyssnandet främst mellan riks- och lokalradion, i tittandet mellan nyhetssändningar och faktaprogram.

Tabell 3.2 Genomsnittlig mängd informativt lyssnande och tittande åren 1965-1982

Minuter per individ och dag

Kategori Radio TV Totalt

1970 1982 1965—69 1981—82 1970 1982 Nyheter 19 11+10" 15 20 34 41 Fakta 7 4+ 8" 18 11 25 23 (därav kultur 3 2+ 4" 7 4 10 10)

Summa nyheter och fakta 26 33 33 31 59 64

Fiktion och nöje i ljud- och bildmedierna

För fiktions- och nöjesprogram är avtalstexterna mindre tydliga än i fråga om de informativa programmen. Utöver kunskaper och upplevelser skall programmen ”skänka god underhållning” samt bedriva skapande verksam- het med konstnärliga uttrycksmedel. I radio- och TV-propositionen år 1978 (prop. 1977/78:91) angavs som ett mål "att alla människor ges möjlighet att uppleva god musik av skilda slag”.

Det är med utgångspunkt i dessa formuleringar som kategorierna Fiktion och Underhållning här behandlas. Som fiktion betecknas radio- och TV-teater, TV-serier och biofilm i TV. Nöjes- och ungdomsprogram samt lätt musik betecknas som underhållning. Konsekvenserna av fonogram- och videogramutbredningen för lyssnandet och tittandet beaktas. Biografernas ställning berörs översiktligt. I en avslutande sammanfattning behandlas även Sportprogrammen som en form av underhållning.

Radioteaterns utbud och utnyttjande har tidigare berörts. 90 % av dess sändningar kan betecknas som konstnärligt seriösa gestaltningar av vardags- liv, pyskologiskt-etiska relationer, samtids- och samhällsproblem. Mer än hälften av föreställningama utgörs av svensk radioteaterdramatik.

Sändningstiden för TV-teater, TV-serier och biograffilm har sedan 1970 ökat avsevärt mer än för nyheter och faktaprogram för biofilm från 19 till 58 min. och för övriga fiktionsprogram från 52 till 146 min. per dag. Tittandet har ökat från 7 till 11 min. för biofilmen och från 14 till 26 min. för fiktionsprogrammen. Utnyttjandegraden har reducerats men långt mindre än för de informativa programmen. För de två kategorierna gemensamt var den 30 % under tiden före TV 2:s tillkomst mot 18 % åren 1981—82.

För TV:s nöjesprogram ökade sändningstiden från 52 till 76 min., tittandet från 14 till 20 min. Ett i statistiken unikt resultat blir följden: utnyttjande- graden bibehölls på 26—27 %.

Svenskt och utländskt i utbud och utnyttjande

I en utveckling som den beskrivna kan förhållandet mellan svenskproduce- rade program och inköpta utländska vara intressant att studera inför den framtida mediesituationen med dess förväntade stora inslag av främmande

Tabell 3.3 Svenska och utländska fiktions- och nöjesprogram i TV en genomsnittlig dag l977N8-1982/83

Biograffilm Fiktion Nöje Svensk Utländsk Svensk Utländsk Svensk Utländsk Sändn.tid min/dag 11 41 37 108 53 10 Tittartid 9—79 år 3 6 8 18 14 2 Tittartid 9—14 år 3 10 11 28 16 2 min/dag 15—24 år 3 8 7 23 11 2 Utnytt- 9—79 år 27 15 22 17 26 20 jandegrad 9—14 år 27 24 30 26 30 20 Procent 15—24 år 27 20 19 21 21 20

___—___—

fiktion och underhållning. I tabell 3.3. sammanfattas en specialstudie av det genomsnittliga utbudet och utnyttjandet för samtliga mätperioder 1977/ 78—1982/83. Den svenska andelen av detta utbud är litet: för biofilm 21 %, för andra fiktionsprogram 26 %. Däremot dominerar de svenska programmen i kategorien Nöje med en andel på 85 %.Det är med dessa fördelningar följdriktigt att TV-publiken ägnar två till tre gånger så mycket tid åt utländska fiktionsprogram, inkl. biofilm, som åt svenska. Av det dagliga tittandet på nöjesprogram faller 14 min. av 16 på det svenska utbudet.

I sändningstid dominerar således det utländska utbudet för biofilm och övrig fiktion. Utnyttjandegraden ger ett annat utslag. Med ett undantag är denna högre för de svenska programmen. Det är 15—24-åringarna som är detta undantag. Svenska program prefereras således — i den utsträckning de är tillgängliga. Förhållandet har sin motsvarighet på biograferna. Av de 1671 visade filmerna 1981/82 var 8 % svenska. Deras andel av biobesökarna var 24 %. De svenska filmernas andel av antalet föreställningar är inte känd.

Underhållningslyssnandet

Både sändnings- och lyssnartid för underhållning i ljudradion har reducerats sedan år 1970. En orsak är lokalradions placering i P3 på de mest gynnsamma tiderna för lyssnande, en annan är konkurrensen från fonogrammen. En genomsnittlig dag 1983 uppgick lyssnandet på lätt musik i radio till 66 min. För fonogrammens del har det försiktiga antagandet gjorts att lyssnandet till ca 75 % består av lättare musik. Det ger ett dagligt skiv- och kassettlyssnande i befolkningen på ca 30 min.

Total underhållningskonsumtion

Tabell 3.4 ger en översikt över konsumtionen av underhållning I genomsnitt lyssnade eller tittade en person på underhållning totalt mer än två och en halv timme per dag (159 min.). Härav var lyssnandet på radio och fonogram drygt en och en halv timme. 15—24-åringarna var storkonsumenterna i samman- ställningen och ägnar nästan fyra timmar åt detta utbud. Den största konsumtionen av fiktion och annan underhållning i bild har gruppen 9—14 år. Pensionärerna intar en annan särställning med totalt endast 98 min. per _ dag.

Tabell 3.4 Genomsnittlig underhållningskonsumtion (fiktion och nöje) i minuter en genomsnittlig dag år 1982

Ålder Radio Fono- TV Bio Video Totalt gram (1981—82)

9—14 23 25 77 2 6 133 15—24 76 78 61 4 8 227 25—44 80 33 54 1 5 173 45—64 74 15 55 0 3 147 65—79 40 3 55 0 0 98

9—79 66 31 57 1 4 159

I detta sammanhang kan också sportsändningarna beröras som en form av underhållning. Deras sändningstider har förlängts väsentligt sedan år 1970: i radio från en och en halv till två timmar per dag, i TV från 26 till 86 min. För TV har denna utveckling främst föranletts av allt fler överföringar av internationella evenemang på sändningstider utanför de reguljära.

Lyssnandet och tittandet på dessa sändningar har ökat i takt med utbudet: för radio från Still 8 min. per dag, för TV från 7 till 19 min. Adderas denna konsumtion till den totala i tabell 3.4. överstiger denna 3 tim.

I vetskap om att idrottssändningar kommer att vara en betydande och attraktiv andel av det framtida medieutbudet kan en ytterligare ökning av underhållningskonsumtionen förutses.

3.3.5 Medieekonomin 1970—1981

I detta avsnitt beskrivs först medieekonomins utveckling med åren 1970, 1976 och 1981 som basår och i det senare årets penningvärde. Redovisningen ges i tre huvudkategorier: EI kostnader som betalas av läsarna, lyssnarna och tittarna själva, D kostnader som finansieras genom olika slag av offentliga anslag,

D reklam.

Därefter behandlas läsmediemas andel av mediekostnadema. För dags- press, veckotidnings- och tidskriftspress är denna indelning i tre kategorier särskilt relevant. För dagspressen har annonsintäktema en avgörande betydelse. Bokmarknaden är på bibliotekssidan helt beroende av offentligt stöd medan inga reklamintäkter förekommer.

Ljud- och bildekonomin utgörs nästan helt av lyssnarnas och tittarnas egna kostnader. Dessa redovisas relativt detaljerat för vad som med en gemensam term benämns programvara. Utgifterna för hårdvara sammanförs däremot i en enda kostnadspost. Av programvarukostnaderna behandlas mottagarav- gifternas utveckling utförligare. Huvudintresset i detta avsnitt är dock konsumenternas egna kostnader. Avslutningsvis behandlas utvecklingen för dessa i förhållande till den totala privata konsumtionen under perioden.

3351. Totala mediekostnader

Från år 1970 till år 1976 steg den privata konsumtionen i landet från 249 465 milj. kr. till 303 836 milj. kr. eller med 21,8 %. Efter en svag tonsatt uppgång fram till år 1979 har en avmattning skett. År 1981 var den privata konsumtionen 296 597 milj. kr. eller 2,5 % lägre än är 1976. Inflationen uppgick till 62 % åren 1970—76, för hela perioden 1970—81 till 170 %.

Medieekonomins tillväxt 1970—76 var väsentligt större än den privata konsumtionens; från 14 648 till 20 730 milj. kr. motsvarande 41,6 %. År 1981 var den totala omsättningen 20 760 milj. kr. eller nästan densamma som år 1976.

Som framgår av tabellen var läsarnas, lyssnarnas och tittarnas utgifter år 1981 760 milj. kr. lägre än är 1976. Det är de ökade offentliga anslagen, främst inom kulturpolitiken, som tillsammans med en något ökad intäkt från annonser bibehållit den totala medieekonomin på en oförändrad nivå.

Tabell 3.5 Medieekonomin åren 1970, 1976 och 1981 (1981 års penningvärde) Milj. kr. Procent

1970 1976 1981 1970 1976 1981

Konsumenternas kostnader 10 535 14 983 14 224 72 72 69 Offentliga anslag 655 1 130 1 710 4 5 8 Annonsintäkter 3 458 4 617 4 865 24 22 23 Totalt 14 648 20 730 20 760 100 100 100

3.352. Läskostnader

Dagspressläsarnas kostnader steg med mer än 40 % 1970—76: från 1 760 milj. kr. till 2 515. Åren fram till 1979 förblev dessa utgifter oförändrade. Den nedgång som därefter inträffat beror i huvudsak på kvällspressens upplage- förluster år 1981 är läsarnas kostnader 2 375 milj. kr. Annonsmarknaden visar en likartad tillväxt. Efter en uppgång 1970—76 från 2 780 till 3 860 milj. kr. inträffade en fortsatt men svagare intäktsökning fram till år 1979 för att följas av en viss avmattning till 3 935 milj. kr. år 1981. Den totala ökningen 1970—81 motsvarar 42 %. År 1982 steg både upplage- och annonsintäkter på nytt till 2 500 resp. 4 176 milj. kr.

Dagspressens totala upplaga har i stort sett varit lika stor under hela perioden efter år 1970. Annonsvolymen har stigit med ca 20 %. Tillväxten var i stort sett densamma för både morgon- och kvällspress — för den senare är dock annonsmängden väsentligt lägre än för den förra. Utvecklingsförloppen kan uttolkas så att läsarna drabbas av reellt större prisstegringar än annonsörerna.

Det nyinrättade statliga presstödet uppgick år 1970 till ca 10 milj. kr. År 1981 hade det stegvis höjts till 330 milj. kr. efter år 1976 endast i något snabbare takt än inflationen. Av hela dagspressekononrin utgjorde detta stöd 4,9 % år 1981. Räknas effekten av detta stöd bort uppvisar dagspressläsamas andel en viss nedgång i förhållande till annonsörernas: 39 % år 1970 mot 37,6 % år 1981.

För veckotidningar, tidskrifter och serietidningar steg läsarnas kostnader från 1 475 milj. kr. år 1970 till 2 300 milj. kr. år 1981 och kom därmed att närma sig utgifterna för dagspressläsning. I förhållande till utvecklingen för dagspressen har utgiftsstegringama fortsatt att växa kraftigt även efter år 1976.

Det mot slutet av 1970-talet inrättade generella stödet till organisations- tidskrifter omfattade 427 publikationer år 1981 och utgick sammanlagt med 58,3 rrrilj. kr. fördelade på 455 tidskrifter. Ett selektivt stöd till kultur- och ideella tidskrifter uppgick år 1981 till 8 milj. kr.

Bokmarknaden visar enligt en studie för 1982 års bokutredning, Handeln med böcker, en kraftigt stigande försäljning av allmänlitteratur till boklä- sarna: år 1970 1 100 milj. kr. år 1976 1 600 milj. kr. och år 1981 1 830 milj. Avvikelserna mellan bokprisindex och kostnadsprisindex under perioden 1970-1982 är små och ligger enligt SPK inom mätmetodernas felmarginal.

Tabell 3.6 Läskostnader åren 1970, 1976 och 1981 (1981 års penningvärde)

Milj . kr. Procent

1970 1976 1981 1970 1976 1981

Konsumenternas kostnader 4 335 6 010 6 505 52 52 50 Offentliga anslag 530 1 000 1 550 6 9 12 Annonsintäkter 3 458 4 600 4 835 42 40 38 Totalt 8 323 11 610 12 890 100 100 100

Massmarknadslitteraturens andel är osäker men kan beräknas till 50-70 milj. kr. årligen under perioden. Försäljningen genom bokklubbar under dennas senare hälft uppgår till ca 30 %.

Biblioteksinköpen ingår inte i denna totala omsättning för allmänlittera- tur. Biblioteksanslagen uppgick de tre åren till 520 resp. 800 och 1 120 milj. kr. En minskad andel av dessa har använts för litteraturköp: ca 20 % vid 1970-talets början, ca 15 % år 1981.

I särskilt litteraturstöd utgick 16 milj. kr. år 1976, 32 milj. kr. år 1981.

3.353. Ljud- och bildkostnader

I lyssnandets och tittandets kostnadsbild är offentliga anslag och reklamin- täkter nästan helt försumbara. Skattefinansieringen av Utbildningsradion och Utlandsprogrammet uppgick år 1970 och år 1981 till 125 resp. 131 milj. kr. — år 1976 till 112 milj. kr. Filmstöd utgick år 1976 med 9 milj. kr. , år 1981 med 22 milj. kr.

I tabell 3.7 har lyssnarnas och tittarnas kostnader sammanförts under fem rubriker: mottagaravgifter, fonogram, videogram, biobiljetter och hårdvara. Som hårdvara räknas alla radio- och TV-apparater, video- och fonogramut- rustning, vidare utgifter för antenner, service och energiförbrukning samt hyra för apparater.

Lyssnandet

Lyssnarnas kostnader steg enligt tabellen med 63 % t.o.m. år 1976 för att därefter reduceras med 25 % till 3 375 år 1981. I mitten av 1970-talet hade försäljningen av fonogramapparatur kulminerat (liksom för färg-TV); en konsekvens av denna försäljning är de mycket stora utgifterna för skivor och kassetter år 1976.

Tittandet

För tittarna stiger kostnaderna 1970—76 mindre än för lyssnarna eller med ca 25 %. En orsak är att färg-TV-expansionen till skillnad från de nya fonogrammedierna inte skapade behov av ny programvara. När TV- försäljningen avtog efter rrritten av 1970-talet, till ett värde som 1981 endast är ca 50 % av 1976 års, kom detta delvis att uppvägas av kostnaderna för de videogram som den nya videotekniken krävde.

Tabell 3.7 Konsumenternas kostnader för ljud och bild åren 1970, 1976 och 1981 (1981 års penningvärde)

Ljud Bild Ljud och bild

1970 1976 1981 1970 1976 1981 1970 1976 1981 Milj. kr. Milj. kr. Procent Mottagaravgifter 410 436 725 880 920 1 350 21 15 27 Fonogram 440 1 220 850 — — — 7 14 11 Videogram — — 400 — — 5 Biobiljetter — — 480 502 470 8 6 6 Hårdvara 1 905 2 835 1 795 2 085 2 860 2 130 64 65 51 Totalt 2 755 4 491 3 375 3 445 4 282 4 350 100 100 100

År 1981 såldes videospelare till ett värde av 730 milj. kr. Kostnaderna för programvara för video var 400 milj. kr. lika fördelade på tomma kassetter och hyrfilm.

Videogrammens andel av tittarnas kostnader kan omräknas till 9,2 % år 1981, videospelarnas till 16,8 %. Av det totala tittandet föll samtidigt 3 % på Videons del.

M ottagaravgtfterna

Mottagaravgifternas andel av lyssnarnas och tittarnas kostnader är i tabellen 21 % år 1970. Fram till år 1976 reduceras den till 15 %. En bidragande orsak är den betydande uppgången i försäljningen av hårdvara och fonogram. En annan är att avgiften behölls oförändrad 1971-77. Det är de allt fler färg—tilläggen -— 1976 hade de ökat till 1,73 milj. som möjliggör de obetydliga kostnadsökningama i tabellen: för radio 26, för TV 40 milj. kr.

Efter år 1976 höjs avgiften stegvis till 668 kr. år 1981 varvid avgiftsandelen ökar till 26,9 %. Radions andel för år 1981 som uppgår till 725 milj. kr. fördelas med 480 milj. kr. på riksradion och 245 milj. kr. för den år 1977 tillkomna lokalradion.

Programvara — kontra hårdvara

Ett i tabellen 3.7. framträdande drag är de förändrade relationerna mellan program- och hårdvara. År 1970 och år 1976 är den förras andel av lyssnarnas och tittarnas sammanlagda utgifter lika, 35 %, medan den år 1981 har den stigit till 49 %. Förklaringen finns i de från år 1977 stigande avgiftskostna- derna och den samtidigt stora nedgången i apparatefterfrågan — en nedgång mindre i volym än i utgifter. De minskade fonogramköpen balanseras av de nya videogramkostnaderna.

3.3.5.4 Konsumenternas mediekostnader i den privata konsumtionen

Utvecklingen för den totala privata konsumtionen och för mediekonsumen- ternas egna kostnader har beskrivitsi avsnitt 3.3.5.1 för åren 1970, 1976 och 1981. I detta avsnitt redovisas dessa kostnader och deras olika utgiftsposter i

andelar av denna totala privata konsumtion.

Som framgår av tabell 3.8 har nu mediekostnadernas andel av den privata konsumtionen stigit från 4,22 % år 1970 till 4,90 % år 1976 och behåller i det åtstramade ekonomiska läget i stort sett sin andel år 1981 eller 4,80 %. Utvecklingen följer ett liknande förlopp inom hela fritidssektorn vars andel ökar från 8 % år 1970 till 10 % år 1976 och sedan förblir oförändrad.

Vad som framträder i tabellen är läsmediernas ökande andel. Fram till år 1976 är den särskilt märkbar för dagspressen. I perioden därefter faller tillväxten helt på veckopress, tidskrifter och böcker.

Ljud- och bildmediernas andel är år 1976 nära nog en halv procent (0,43) högre än är 1970. Här avspeglas expansionen för färg-TV och de nya fonogramteknikerna.

Med en upplageutveckling som för morgon- och kvällspressen totalt inte uppvisar större förändringar under perioden avspeglar uppgången 1970—76 en betydande reell höjning av priserna som därefter följs av prisjusteringar som nära ansluter till inflationen. Mottagaravgifternas storlek beslutas däremot av statsmakterna. Med en avgiftspolitik 1971—76 som följt den allmänna prisutvecklingen skulle andelen för det senare året ha varit väsentligt högre och uppgången till 1981 mindre brant.

Tabell 3.8 Den totala privata konsumtionen åren 1970, 1976 och 1981 samt mediekonsumentemas olika kostnader i andelar av denna (1981 års penningvärde)

1970 1976 1981

Privat konsumtion, milj. kr. 249 465 303 836 296 597 Andel, procent

Läsmedier: 1 , 74 1 , 98 2, 20 Dagspress 0,71 0,83 0,80 Veckopress 0,59 0,62 0,76 Böcker 0,44 0,53 0,62

Ljud- och bildmedier: 2,48 2,91 2,60 Mottagaravgifter 0,51 0,45 0,70 Fonogram 0,18 0,40 0,30 Videogram 0,13 Biobiljetter 0,19 0,17 0,16 Hårdvara 1,60 1,89 1,32 Totalt 4,22 4, 90 4,80

3.3.6. Kombinationer i medieutnyttjandet

Det finns ett klart samband mellan morgontidningsläsning och annan mediekonsumtion, bortsett från fonogramlyssnande. Det senare är ungefär lika vanligt oavsett antalet lästa tidningar. Mellan morgon- och kvällspress finns en tendens till komplementära val. Den som inte läser någon morgontidning läser betydligt oftare en kvällstidning.

Beträffande TV-tittarnas mediekombinationer finner man ett i stort sett lika klart samband som i morgontidningsläsarnas medieval. Läsning av

morgon-, kvälls- och populärtidningar ökar med TV-tittandet, däremot inte läsning av tidskrifter och böcker. Lyssnandet visar ett liknande mönster. Lokalradio liksom ljudradio i sin helhet utnyttjas mer vid en ökad TV-konsumtion, fonogramlyssnandet avtar däremot starkt. För video kan inget tydligt samband utläsas.

Vissa slutsatser förefaller kunna dras i vad mån utvecklingen efter år 1970 speglar en användning av medierna för en funktionell uppdelning av mediekonsumtionen eller för ett mer uttalat additivt utnyttjande. Båda förhållningssätten framträder oftast dock på ett sätt som gör det svårt att ange klara gränser för de två kategorierna.

Redan före år 1970 hade TV övertagit flera av radions viktiga funktioner med radioteatem som det tydligaste exemplet. TV blev redan från starten ett alternativ till biograffilmen. Videon har under senare år blivit ytterligare ett möjligt sådant. För stora grupper tidigare biobesökare har TV blivit det enda eller nästan det enda mediet för filmtittande ett exempel på en funktionell uppdelning. För dessa grupper öppnar i sin tur videon en möjlighet till ett additivt utnyttjande.

Tillkomsten av nya medier tycks således som i Videons fall — underlätta ett additivt utnyttjande. Fonogrammedierna är ett än mer belysande exempel. Det växande fonogramlyssnandet kännetecknar ett intresse eller behov som tidigare tillgodosågs av radion men med begränsningar i friheten att kunna välja musik och tid och plats för lyssnandet. Anledning finns dock att betona det innehållsligt repetitiva draget i skiv- och kassettlyssnandet jämfört med den större variationen i radiolyssnandet just på grund av det senares begränsade valfrihet. Denna radions ambition till variation och mångsidighet i utbudet kan sägas svara mot anvisningarna i radio- och TV-propositionen (prop. 1977/78:91) om att ge alla människor möjlighet ”att uppleva god musik av skilda slag” och resulterar således i ett lyssnande som jämfört med skiv- och kassettlyssnandet innehåller mer ”musik av skilda slag”.

Ett framträdande drag i Videotittandet är att det vänder sig mot ett innehåll som inte finns i TV — i varje fall inte i samma omfattning, i vissa fall inte ens till arten. Det gäller särskilt det intresse för vålds-, skräck- och även pornografisk film som avspeglas i videokonsumtionen, kanske framför allt för äldre barn och tonåringar. Det växande intresset bland barn för tecknade filmer i videoutbudet representerar däremot ett mera utpräglat additivt utnyttjande. Det är också sannolikt att ett närmare studium av Videotittandet skulle visa på innehållsligt repetititva drag av samma slag som i fonogram- lyssnandet.

Drag av additivt utnyttjande återfinns i en studie av tittarna på Rapport och Aktuellt och deras övriga medievanor. Av befolkningen ser en given dag 20 % enbart Rapport, 12 % enbart Aktuellt och 12 % ser båda nyhetssänd- ningarna.

Undersökningens resultat pekar inte på en konkurrens eller en funktionell uppdelning mellan nyhetsmediema. Av såväl Rapports som Aktuellts tittare läser 86 % en morgontidning mot 74 % i hela befolkningen. För kvällstid- ningsläsning är siffrorna 37 resp. 36 %. På någon Dagens Eko-sändning lyssnar 42 % av Rapports och 40 % av Aktuellts publik, på lokalradion lyssnar 52 % resp. 48 %. Det additiva utnyttjandet är således påfallande.

I sin avhandling Tidningsläsning i Sverige (1983), finner Weibull en grupp, som han kallar skummare av dagspress, vilka läser litet av allt. Dessa utgör 18 % av alla läsare. 57 % av dess medlemmar ser dagligen på Rapport och 48 % på regional-TV. Med sin ringa tidningsläsning awiker gruppen från tidigare angivna samband genom att visa upp ett förhållande mellan press och etermedier som närmast framstår som kompensatoriskt.

Generellt kan det additiva utnyttjandet av medieutbudet i den utveckling som här har sammanfattats sägas innehålla drag av en successiv specialisering av människors mediekonsumtion. Inte minst framgår detta av inriktningen på likartade kategorier i utbudet. En rimlig tolkning av sambandet mellan nyhetskonsumtion i radio och TV och läsning av nyheter i dagspressen är att den nyhetsintresserade söker nyheter i flera medier även om detta kan leda till att han eller hon därigenom kommer att ta del av samma sorts nyheter.

En klarare bild av förhållandet mellan radio och TV-konsumtion och tidningsläsning förutsätter dock att hänsyn tas även till det faktiska innehållet i medierna.

Vi vet relativt mycket om utbudet i TV och radio, något som har framgått av de data som presenterats i detta avsnitt. Kunskaperna är mindre om hur tidningsinnehållet har förändrats. Morgontidningarna har dock, troligen under påverkan av TV-nyheternas utveckling, fått en alltmer lokal profil. Innebörden blir att nyhetsintresse i och för sig kan styra konsumtionens inriktning men att denna i praktiken ändå torde bli olikartad i olika medier.

Vad vi kan anta är att om ett medium vid en och samma tidpunkt erbjuder ett stort antal innehållsval kommer publiken att svara med en viss prioriering. Man kommer att välja det innehåll som bäst svarar mot de behov eller den intresseinriktning som man har i förhållande till erfarenheterna av olika medier och innehållstyper.

Denna situation finns i dag för dagstidningen. Omkring hälften av människors lästid utgörs av sådant innehåll som nästan alla läsare tar del av: lokala nyheter, radio-TV och allmänna inrikesnyheter. Läsningen bestäms sannolikt av vissa enkla stimuli: placering i tidningen och rubriksättning. Läsaren utgår från att tidningar har hjälpt till att förvälja de viktigaste nyheterna och fördjupar sig därefter i sina intresseområden. Tidningsinsat- sen spelar därvid mindre roll än läsarens egen intresseprofil: sport för yngre och politik för medelålders män, veckoannonser för kvinnor i aktiva åldrar och familjesidan för de äldre. En uttolkning av detta blir att dagstidningen samtidigt innebär en homogenisering och en fragmentering av läsekretsen: alla läser det viktigaste varefter en uppdelning sker.

För TV-utbudet som det ser ut för närvarande ligger tyngdpunkten sannolikt på en homogenisering: de flesta tittare ser samma program Rapport eller Aktuellt, regionalnyheterna, någon just då populär serie. Inom nyhetstittandet kan möjligen en viss fragmentering uppstå genom att uppmärksamheten växlar.

En intressant situation inträder då tittarens valmöjlighet ökar. Hur kommer homogenisering och fragmentering att då förhålla sig till varandra? I en bedömning av detta måste mediets karaktär beaktas. I motsats till vad som gäller för tidningsläsaren finns för TV-tittaren inget sätt att få en enkel

överblick av utbudet (utom möjligen i dagsprogrammet i tidningen). Inte heller finns stor hjälp till ”förval” utom möjligen i fråga om vad man har kommit att uppfatta som ”de viktigaste nyhetssändningarna”. Slutsatsen blir att TV-tittandet i ett sådant nytt läge kan fragmenteras med få tittare på resp. program och ett färre antal homogeniserande inslag.

Direktivens nyckelord om mångfald och variation i mediestruktur och medieutnyttjande ger en utveckling som den som här har sammanfattats en mediepolitisk innebörd. En större mångfald i medier och medieutbud har under 1970-talet skapat fler kombinationsmö jligheter i medieanvändningen. Dessa kombinationer har emellertid alltmer måst ske inom en i stort sett oförändrad mediekonsumtion mätt i tid — totalt såväl som i fördelning på läsande, lyssnande och tittande. I innehållsligt avseende tycks detta ha lett till att betydande delar av denna konsumtion, framför allt av lätt musik och av underhållningsfiktion, har blivit mindre varierad. Möjligen gäller detta också nyheter och annan information i radiolyssnandet och TV-tittandet.

3.4. Utvecklingstendenser inom kulturområdet

3.4.1. Inledning

Kulturområdet är i detta avsnitt avgränsat som verksamheter inom musik, teater, dans, konst, föreningsaktivitet, musei- och utställningsverksamhet, läsning och folkbildning. Aktiviteter inom institutioner och organisationer och kommersiella verksamheter ingår. Självfallet innehåller också radio- och TV-sändningar en mängd program som hör till kulturområdet. För att få en total bild av utvecklingen inom kulturområdet bör alltså även utbudet i radio och TV beaktas. Filmen har berörts i föregående avsnitt.

Riktlinjerna för statens kulturpolitik lades fast år 1974. Dessa var avsedda som utgångspunkt för successiva statliga och kommunala insatser. Någon systematisk generell utvärdering av effekterna av kulturpolitiken har inte gjorts, varför det material som här läggs fram endast belyser vissa sidor av de kulturpolitiska insatserna. Materialet har inte heller gett oss underlag för att ge en heltäckande beskrivning av utvecklingen av barns kulturaktiviteter.

Utvecklingstendenserna på kulturområdet granskas här ur tre aspekter: hur kulturvanorna förändrats, hur den av stat och kommun stödda kulturverksamheten utvecklats samt utvecklingen av hushållens utgifter för kultur.

Föreliggande avsnitt utgör en sammanfattning av en rapport från kulturrådet som tagits fram på vårt uppdrag.

3.4.2. Kulturvanorna och deras förändringar

I avsnitt 3.3 om medieutvecklingen beskrivs bl.a. befolkningens användning av tryckta medier samt ljud- och bildmedier. I föreliggande avsnitt redovisas några kompletterande uppgifter om kulturvanor för perioden 1965-1982. Som underlag har använts SCB:s undersökningar om levnadsförhållanden (ULF), material från SR/PUB och Svenska Gallupinstitutet.

En grundläggande stabilitet i kulturvanorna är ett framträdande drag för

perioden. Inågra avseenden finns tendenser till ökad aktivitet. Endasti fråga om att lyssna på fonogram (grammofonskivor och musik på band) har svenska folket fullständigt ändrat sitt mönster. År 1965 — ungefär 15 år efter LP-skivans genombrott, men före kassettspelarnas tid — lyssnade ca 15% av befolkningen på grammofonskivor varje vecka, medan 60% aldrig lyssnade. År 1982 är siffrorna omkastade. Ca 60% lyssnar varje vecka, medan endast 15 % inte lyssnar alls. I föregående avsnitt har fonogramlyssnandet analyserats utförligare.

Parallellt med den omfattande ökningen av fonogramlyssnandet har skett en mer måttlig ökning av konsertbesökandet under 1970-talet. Dessutom har tillgången till ”levande” musik utanför konsertlokalerna ökat, vilket också satt sina spår i befolkningens musikvanor. Det är framför allt ungdomar som går mer på konserter och andra musikevenemang i dag än tidigare, vilket till stor del måste anses vara rockmusikens förtjänst. Här är sambandet mellan vad som lanseras på fonogram och vad man efterfrågar i biljettkassorna mer tydligt. Men även i alla andra åldersgrupper har konsertbesök blivit vanligare. I varje fall är det inte lika många som helt avstår från konserter nu i jämförelse med tidigare. Ökningen av antalet konsertbesökare gäller alla regioner i landet. Nyrekryteringen är störst utanför de större städerna.

Även musikutövandet har ökat påtagligt i lägre åldrar men upphör ofta då den studerande övergår till förvärvsarbete eller bildar familj. Bland vuxna var det inte fler som spelar musikinstrument år 1982 än vad det var år 1965.

Att besöka teatern har inte i nämnvärd grad blivit vanligare sedan mitten av 1960-talet genomsnittligt sett trots ökad tillgång på teater. Två av tre personer har inte varit någon gång på teater under det senaste året. Det är inte heller ett genomsnitt av svenska folket som går på teater. Kvinnor och personer i mellanåldrarna är något överrepresenterade i teatersalongerna. Men framför allt är de högutbildade överrepresenterade i dag liksom tidigare. Bland de lågutbildade besökte endast ca 25 % teater under det senaste året mot ca 60 % av de högutbildade. Med teater avses här all slags teater inklusive amatörverksamhet.

Socioekonomiska faktorer (utbildningsnivå, socialgruppstillhörighet, inkomst etc.) påverkar också vilket slags teater man föredrar. Utbildnings- nivån är jämförelsevis högre på en typisk föreställning på Operan och Dramaten. Den lägsta utbildningsnivån i medeltal finner man på operetter, revyer och folkliga lustspel.

Uppgifter om bokläsning kan spåras ända tillbaka till år 1949. Litteratur- forskaren Yngve Lindung har mer djupgående än för övriga kulturvanor analyserat bokläsandet och dess förändringar. Hans slutsats är att bokläs- ningens utbredning och frekvens i den vuxna befolkningen i stort sett varit av samma omfattning under de senaste 35 åren. Den andel av befolkningen som inte läser böcker har dock minskat något sedan år 1949.

Under 1980-talet har bokläsningsvanorna varit mycket stabila både för barn och vuxna. SR/PUB:s mediebarometer visar att såväl år 1979 som år 1983 läste cirka 30 % av befolkningen (9-79 år) böcker (inkl. skol- och kursböcker) under en genomsnittlig dag, dvs. ca 2,2 miljoner människor.

Två SR/PUB-undersökningar från år 1970 och år 1980 om barnboksläsning av Cecilia von Feilitzen visar att drygt 70 % av 7—12-åringarna brukar läsa

böcker (exkl. läxböcker) åtminstone en gång i veckan. I 13—15-årsåldern minskar läsningen av böcker och börjar mer likna den vuxna befolkningens. Ca 45 % i denna åldersgrupp läser böcker åtminstone en gång i veckan medan en fjärdedel så gott som aldrig läser en bok. Dessa två undersökningar visar dock endast hur ofta barn läser men inte hur lång tid varje lästillfälle utgör.

Olika undersökningar över åren visar att ca 60—70 % av den lästa litteraturen är skönlitterära verk, resten facklitteratur. Någon utförlig undersökning om vad slags skönlitteratur landets vuxna befolkning läser finns inte. Men klart är ändå att människor framförallt läser populärlittera- tur. Enligt litteraturutredningens fem-ortersundersökning år 1969 lästes i första hand ospecificerat ”andra romaner", där bl. a. kärleksromaner ingår, i andra hand detektivromaner och i tredje hand äventyrsromaner, agentro- maner, science fiction etc.

Enligt läsvaneundersökningarna har TV inte reducerat skaran av boklä- sare. Däremot har TV möjligen hindrat en ökning av antalet läsare. Men det är inte sannolikt att det skett i någon nämnvärd utsträckning. Troligt är däremot att TV reducerat den tid som bokläsarna skulle ägnat åt läsning om TV inte funnits.

Under 1970-talet har befolkningen också i viss utsträckning ökat sin benägenhet att besöka biblioteket, mest påtagligt efter år 1976. Förändringen är ungefär lika stor i alla åldersgrupper, varför de skillnader som förut fanns mellan unga och gamla kvarstår oförminskade. Samma förhållande gäller vid jämförelse mellan olika regioner av landet.

Gruppen museibesökare har breddats något under perioden 1969-1982. Det är dock främst tillfälliga museibesökare (1 år 2 besök under ett år) som ökat i antal. I gengäld tycks antalet tillfälliga besökare av konstutställningar ha minskat något.

Även föreningslivet har fått ett bredare rekryteringsunderlag. En större del av befolkningen är föreningsansluten i början av 1980-talet än i slutet av 1960-talet. T.ex. har anslutningen till idrottsföreningar och olika slags föreningar för specialintressen ökat. Däremot är underlaget för politiska föreningar, nykterhetsföreningar och religiösa sammanslutningar ungefär detsamma som förut. Befolkningens engagemang i lokala aktiviteter (t.ex. miljögrupper, byalag) har inte förändrats efter år 1976 (uppgifter från tidigare år saknas).

Det finns också tecken som tyder på att en större del av befolkningen deltar istudiecirkel eller kurs nu i jämförelse med den senare hälften av 1960-talet. Antalet studiecirkeldeltagare var dock ungefär lika stort är 1976 som år 1982. Enligt studiecirkelstatistik där en person som under budgetåret deltari flera cirklar registreras flera gånger ökade antalet deltagare under 1970-talet fram t.o.m. 1977/78 men har därefter sjunkit.

Kulturvanorna är mycket olika i skilda befolkningsgrupper. Utbildning, yrke/sysselsättning, ålder, var man befinner sig i livscykeln samt bostadsort är några av de faktorer som inverkar på vanorna. Låg aktivitet har lågt utbildade personer över medelåldern , lågt utbildade ensamstående mån även i andra åldersgrupper, förtidspensionärer och långvarigt arbetslösa, ensam- stående föräldrar (i allmänhet kvinnor) med barn i och under skolåldern, invandrare från icke skandinaviska länder samt glesbygdsbor.

Några utförliga analyser av långsiktsförändringar för enskilda befolknings- grupper kan inte göras. Därtill är de statistiska underlagen före år 1976 för små och ofullständiga. Mellan åren 1976 och 1982 är dock jämförelser möjliga för vissa delgrupper av befolkningen.

Det föreligger en tämligen svag tendens till utjämning av skillnaderna mellan högutbildade (med eftergymnasial utbildning) och lågutbildade (endast förgymnasial utbildning) personer under medelåldern (åldersgrup- pen 16—44 år). För personer över medelåldern (45—64 år) är mönstret inte lika entydigt. Bland yngre lågutbildade har framför allt besöken på konserter och bibliotek ökat jämförelsevis mycket under perioden. Även bland äldre lågutbildade har besöken på konserter ökat, dock inte i samma takt som bland högutbildade i samma ålder.

Tendensen till ökad benägenhet att gå på konserter bland lågutbildade kunde konstateras redan under den förra hälften av 1970-talet. Sedan år 1969 har en ganska påtaglig utjämning mellan utbildningsnivåer skett. Men landet har också ett annat konsertutbud i dag än vid den tiden. Bl.a. har konserter i föreningslivet och i andra interna sammanhang fått ökad betydelse. Fortfarande är dock klyftan mellan hög- och lågutbildade stor även på den här punkten. Ca 60 % av personer med eftergymnasial utbildning mot ca 25 % av personer med endast förgymnasial utbildning var på konsert minst en gång under de senaste tolv månaderna.

3.4.3. Publik vid offentligt stödda kulturinstitutioner

Redovisningen i föregående avsnitt visade befolkningens aktiviteter utan skillnad mellan offentligt subventionerad och kommersiellt driven verksam- het. Inte heller särskiljs professionella artisters framträdande och amatörers. Besök på konsert avser således både symfonikonserter på konserthuset, rockgalor på Johanneshov och musikskolans uppvisning. Ett besök på konstutställning kan avse antingen en tillfällig utställning på Moderna Museet eller ett privat galleri med försäljning som slutligt syfte. Den som läser en bok registreras på samma sätt oavsett om boken är en nyutgåva av Strindberg eller en deckare köpt i Pressbyrån.

Av stort intresse för kulturpolitiken är att försöka särskilja den subven- tionerade verksamhetens effekter på kulturvanorna. Då utgör publiksiffror- na vid offentliga kulturinstitutioner och fria teatergruppers föreställningar ett tillgängligt om än mycket begränsat underlag. Publiksiffrorna visar andra resultat än uppgifterna om kulturvanor på grund av att de bara registrerar vissa slags aktiviteter.

De statliga kulturutgifterna för teater-, musik-, musei- och studiecirkel- verksamhet växte i fast penningvärde förhållandevis snabbt fram till och med 1977/78. Därefter avtog tillväxttakten och följdes så småningom av minskningar. Förändringarna i utbudet under 1970-talet överensstämmer i mycket grova drag med förändringarna i motsvarande kulturutgifter.

Antalet registrerade besök på statliga och statsunderstödda museer inkl. regionmuseer har ökat sedan 1973/74 och var ca 7 milj. år 1981. Den mest betydande ökningen har skett under de senaste två åren. Därtill kommer oregistrerade verksamheter utanför museet t.ex. stadsvandringar och besök i olika kulturmiljöer.

Publikutvecklingen avspeglar inte den utbyggnad av teatern som skett under 1970-talet. Efter budgetåret 1974/75 då det sammanlagda antalet besök på statliga och statsunderstödda teatrar inklusive fria teatergruppers föreställningar var ca 4 milj. har teaterpubliken minskat för att 1981/82 vara nere i 3,4 milj. Antalet besök på institutionsteatrama låg på drygt 3 milj. per år fram t.o.m. 1974/75 men uppvisar därefter en fallande trend. Antalet registrerade besök på fria teatergruppers föreställningar ökade däremot ganska kraftigt fram till 1978/79 för att därefter minska.

Vid jämförelse mellan 1970/71 och 1980/81 har främst Riksteatern en mindre publik men även storstadsteatrarnas besökstal var lägre. Regionala och lokala teaterinstitutioner ute i landet hade tillsammans ganska stabila publiksiffror under perioden. Men detta måste ses mot bakgrunden av att utbyggnaden varit koncentrerad till dessa områden.

Antalet registrerade konsertbesök ökade under större delen av 1970-talet. Sedan 1978/79 har dock besökssiffrorna stabiliserats. Det bör emellertid observeras att befintlig publikstatistik endast täcker en mycket begränsad del av den totala statliga och statsunderstödda konsertverksamheten. För Rikskonserters, regionmusikens och fria musikgruppers verksamhet saknas publikstatistik. Endast vissa regionala och lokala institutioner med företrä- desvis västerländsk konstmusik på repertoaren har lämnat uppgifter. De statliga nysatsningarna har sedan 1974 i hög grad varit inriktade på fria grupper och arrangerande musikföreningar, vilkas publiksiffror inte re gistre- ras.

Under senare tid har biblioteksutlåningen varit tämligen stabil, ca 76 milj. böcker. Bokbeståndet ökar successivt och bestod år 1981 av 39,3 milj. böcker.

Tabell 3.9 Hushållens utgifter för viss kulturverksamhet åren 1969 och 1978 i löpande

priser Kr. per hushåll Andel av den pri- vata konsumtionen. procent 1969 1978 1969 1978 Besök på Teater —” 26 —” 0.04 Konserter, musikevenemang 9 16 0,04 0,03 Utställningar, museer, djurparker 5 17 0.02 0,03 Köp av Musikinstrument 27 102 0,11 0,17 Musikanläggningar, bandspelare 63 217 0,27 0,37 Grammofonskivor 32 138 0,14 0,23 Band, kassetter 3 50 0,01 0,08 Böcker 109 418 0,46 0.71 Totalt 24817 984 1,05b 1,66

" Uppgift saknas Exkl. besök på teater

3.4.4. Hushållens kulturutgifter

Den enskildes vilja att satsa pengar på kultur kan vara ett av måtten på hans eller hennes intresse för området. År 1978 var hushållens utgifter för kultur (enligt de poster som ingår i tabell 3.9.) i genomsnitt knappt 1 000 kr. Av deSsa utgjorde ca 60 kr. kostnader för inträdesbiljetter till teatrar, konserter, museer och utställningar. Inkl. köp av musikinstrument var utgifterna för musik något större än utgifterna för böcker. Utgifterna för litteratur som helhet alltså tidningar och tidskrifter medräknade — är dock betydligt större (ca 1 200 kr. per hushåll år 1978).

Sammanlagt uppgick hushållens utgifter för kultur till ca 1,7 % av den privata konsumtionen år 1978. Detta innebar en klar ökning sedan år 1969 då drygt en procent användes för kulturändamål. Relativt sett ökade utgifterna för fonogram mer än de övriga posterna. I absoluta tal ökade utgifterna för böcker mest trots att läsandet inte avsevärt ökade under motsvarande period. Utgifterna för besök på kulturinstitutioner förändrades däremot inte märkbart mätt i andelar och totalutgifter.

3.4.5. Kulturvanor och massmedievanor

En sammanfattande bild av kulturvanorna under 1970-talet visar en god stabilitet eller mycket måttlig aktivitetsökning vad beträffar genomsnittet av befolkningen med följande viktiga undantag: El Tiden för musiklyssnande har kraftigt ökat. Detta gäller framförallt lyssnandet på skivor och band, troligen också på musik i radio, även om vi bortser från bakgrundsmusik och annat sekundärlyssnande. En stor del av ökningen beror på ungdomarslyssnande på rockmusik och annan populärmusik. EJ Allt fler går också på konserter och andra musikevenemang där musiker/sångare framträder inför publik. Detta gällermed storsannolik- het även offentligt stödda musikevenemang, trots att enbristfällig statistik inte ger tydligt besked på den punkten. El Barns och ungdomars eget musikutövande har ökat, däremot inte den vuxna befolkningens. De vuxna har dock inte minskat sitt musiceran- de. D Svensken lägger också ner en större andel av sin hushållskassa på musikområdet i dag än före år 1970.

Vid sidan av det växande intresset för musik kan man registrera några mer begränsade ökningar av kulturaktivitetema. D Att läsa böcker är något vanligare är 1982 än på 1940-talet.Hushållens utgifter för böcker har dock i förhållande till andra utgifter ökat betydligt. El Publiksiffrorna för museer har stigit. Något färre går aldrig på museum i dag än tidigare. B En något större del av befolkningen går också på bibliotek i dag än tidigare, utan att man lånar nämnvärt fler böcker - troligenutnyttjas tidningar, tidskrifter och andra medier på biblioteket bättre. Cl Under den första delen av 1970-talet ökade i viss utsträckningbenägen-

heten att delta både i studiecirklar och i föreningsaktiviteter. Senare har studiecirkeldeltagandet minskat något.

Inte på någon punkt kan vi finna en nedtrappning av befolkningens kulturaktiviteter under 1970-talet utom för besök på biograf. Detta är viktigt eftersom massmedievanorna under motsvarande period avsevärt förändrats, vilket diskuterats under föregående avsnitt.

En stor del av ökningen i massmedieaktivitet under 1970-talet förklaras av det ökade lyssnandet på grammofonskivor och musikkassetter. Under 1980-talet har lyssnandet på kassetter fortsatt att öka medan lyssnandet på skivor t.o.m. minskat något.

De skilda mönstren för massmedievanor och kulturvanor kan förklaras på olika sätt.

1. Massmedievanor och kulturvanor står inte i ett konkurrensförhållande till varandra. De motsvarar olika behov. Behovet att uttrycka sig t.ex. genom att spela eller sjunga kan inte tillfredsställas av TV-tittande. Sociala behov tillfredsställs i föreningslivet men inte av TV-tittande. Omväxling i tillvaron kan man få genom att gå ut på teater eller konsert men inte genom att sitta hemma och se motsvarande program i TV . Dessutom är den tid man under ett år lägger ner på teater-, konsert- eller museibesök försumbar i jämförelse med den tid man ägnar sig åt massmedier.

2. Den som läser böcker, spelar musikinstrument eller går i studiecirkel avsätter dock i allmänhet avsevärd tid för dessa aktiviteter. Det kan trots allt finnas ett konkurrensförhållande mellan massmedievanor och vissa kulturvanor. Flera skäl talar för att 1960- och 1970-talen borde ha visat markanta ökningar av kulturaktiviteterna. Höjd utbildningsnivå och fler sysselsatta inom informationssektorn borde enligt alla undersökningar ha gett utslag på kulturvanorna, liksom inflyttningen till tätorterna. Den ökade satsningen på kultur under 1970-talet och därmed sammanhäng- ande ökning av kulturutbudet och tillgängligheten av kulturverksamheter i nya miljöer och situationer har inte medfört ett nämnvärt publiktillskott utom på musikområdet. Varför läser inte svenska folket avsevärt mycket mera nu när utbildningsnivån höjts än på 1940-talet? Varför finns inga spår hos den vuxna befolkningen av att musikundervisningen byggts ut? Kan dessa strukturella och politiska förändringar ha motverkats av ett ökat massmedieutbud och därmed sammanhängande ökning av använd- ningen av massmedier?

På ett område — musikområdet tycks inte finnas något konkurrensförhåll- ande, snarare ett komplementärt förhållande mellan massmedieanvändning (fonogramlyssnande, lyssnande på musik i radio) och icke mediala kultur— vanor (konsertbesök, musikutövande). Bland ungdomar där fonogramlyss- nandet ökat mest har också konsertbesökandet ökat mest, och barn och ungdom har i betydande omfattning ökat sitt eget musikutövande. Medieutvecklingen har alltså sannolikt stimulerat det levande musiklivet. Inom teatern finns inga tydliga tecken på motsvarande. Det ökade intresset för dramatik i TV har inte ökat antalet teaterbesökare. Å andra sidan har TV-teatern inte heller konkurrerat ut scenteatern. Konkurrens har däremot präglat filmområdet. Möjligen kan stabiliteten i antalet teaterbesök ses som

en effekt av två motriktade tendenser i förhållandet till TV-teatern (konkurrens och stimulans) som eliminerar varandra.

Den ökade användningen av ljud- och bildmedier har inte heller inkräktat på läsningen av böcker däremot troligen på veckotidningsläsning eftersom populärpressen minskat sina upplagor kraftigt. Det som undandrar boken från konkurrensen från andra medier, framförallt de elektroniska, är dess egenart. Denna egenart är på samma gång dess styrka och svaghet, dels genom att ”skydda” bokläsningen, dels genom att begränsa skaran av bokläsare. Det skrivna språket besitter en speciell kompetens i fråga om att beskriva och gestalta verkligheten vilken de icke—litterära medierna (med sin speciella kompetens) inte framgångsrikt kan konkurrera med. Den viktigaste egenskapen i bokens kompetens är att den med hjälp av språket utförligt förmår beskriva och ge uttryck åt komplicerade sammanhang och skeenden, idéer och tankar, åt själslivet och den abstrakta världen, att blanda denna yttre och inre verklighet i det kommunikationsmedel-språket, som utgör själva grunden för vår begreppsbildning och våra möjligheter att tala om verkligheten. Eftersom den långa språkliga framställningen, dvs. boken, är ensam om att på ett praktiskt sätt kunna ge oss denna utförliga framställning och med de nämnda kvaliteterna, kan den inte ersättas.

Av intresse i sammanhanget är rapporter från USA, där det elektroniska medieutbudet är så mycket större än i Sverige. Här har under senare är såväl utgivningen som försäljningen, biblioteksutlåningen och läsningen av böcker ökat inom ramen för en genomsnittlig lästid som är relativt konstant sedan 20 år. En läsning som gått tillbaka är den av dagstidningar. Förklaringen har, tror sociologiska forskare, bl.a. att göra med en höjd utbildningsnivå och att de elektroniska mediernas utbud stimulerar till ökad läsning av böcker och tidskrifter.

Frågan om konkurrens eller komplementärt förhållande mellan medieva- nor och icke mediala kulturvanor är central som underlag för scenarier ang. kulturlivet i det framtida mediesamhället. Den är emellertid inte lätt att besvara utifrån tillgänglig statistik eller forskning. Samtidiga förändringar i samma eller motsatt riktning är inte tillräckliga för säkra slutsatser. Dessutom blir uppgifter om genomsnittliga förändringar i befolkningen som helhet med nödvändighet grova och okänsliga för att skilda grupper kan visa motsatta tendenser. Vad som gäller för högutbildade ungdomar i storstäder behöver inte vara giltigt för lågutbildade pensionärer i glesbygd.

Till bilden bör att samtidigt med en genomsnittligt ökad massmediean- vändning har skett en ökning av många aktiviteter som äger rum utanför hemmet. Att vi skulle stänga oss inne i hemmet framför TV-apparaten kan således inte bekräftas. Under 1970-talet har t.ex. befolkningen i genomsnitt ägnat sig allt mer åt sport och idrott (eget utövande), dans och restaurang- besök, trädgårdsskötsel m.m. Det skall dock tilläggas att under denna tid har fritiden ökat vilket gjort det möjligt att samtidigt öka mediekonsumtionen och olika former av fritidsaktiviteter.

3.5. Barns och ungdomars situation i mediesamhället

På vårt uppdrag har forskare inom barnstudiegruppen vid SR/PUB, forskningsprogrammet MEDIAPANEL och avdelningen för masskommu- nikation vid Göteborgs universitet sammanställt detta material om barns och ungdomars situation i mediesamhället.

Barnstudiegruppen vid SR/PUB har under ca 20 års tid bedrivit forskning om barn, ungdom och masskommunikation.

Vid sociologiska institutionen i Lund och avdelningen för informations- teknik vid Högskolan i Växjö bedrivs forskningsprogrammet MEDIAPA- NEL. Projektet syftar till att fördjupa och bredda kunskapen om förhållan- det mellan bam och massmedier.

Avdelningen för masskommunikation vid Göteborgs universitet har under en följd av år studerat bl.a. ungdomars konsumtion av tidningar och andra massmedier.

Följande personer har medverkat i utformningen av detta material.

SR/PUB: Cecilia von Feilitzen, Leni Filipson, Ingegerd Rydin och Ingela Schyller. Lunds universitet: Ulla Johnsson-Smaragdi, Keith Roe, Karl Erik Roseng- ren (även vid Göteborgs universitet) och Inga Sonesson.

I det följande återges forskarnas rapport in extenso. Litteraturförteckning finns i bil. 4.

3.5.1. Individen, samhället och massmedierna

För att förstå barns och ungdomars massmedieanvändning, dess orsaker och konsekvenser, måste vi betrakta barnet i hela dess sociala situation. Förutom relationerna mellan barnet och massmedierna måste vi på något sätt även ta hänsyn till barnets relationer till exempelvis familj, kamratkrets, skola. Vi kan inte heller nöja oss med att se barnet som ett passivt objekt för en rad utifrån kommande impulser och inflytanden. Barnet är ett handlande och viljande subjekt. För att förstå vilken inverkan massmedierna kan ha på våra barn, måste vi förstå vad barnen själva vill ha ut av massmedierna.

3.5.2. Barnens situation i dagens och gårdagens samhälle

Under de senaste 150 åren har samhället förändrats från den traditionella livsformen till dagens differentierade och specialiserade samhälle. Samtidigt har kommunikationen mellan människorna alltmer förskjutits från direkt till indirekt kommunikation.

Många anser att TV i vår kultur ersätter en stor del av de funktioner som umgänget med släkten och övriga bybor hade i det förindustriella samhället. I stället för att umgås med den stora släkten umgås barnet med kända, ofta återkommande individer på skärmen. Barn med handikapp och barn av annan hudfärg bekantar man sig också med på detta sätt, och olika yrken mister något av sin mystik när barnet kommer i kontakt med dessa via TV. Osäkra ungdomar lär sig hur man skall uppföra sig och kanske framför allt klä sig genom att titta på TV etc. En stor del av TV:s popularitet kan antagligen

förklaras på detta sätt. Mediet tillfredsställer en rad grundläggande behov hos barn och ungdomar.

Utan tvekan har svenska barns materiella villkor förbättrats markant under de senaste 150 åren. Detta gäller både hälsa, utbildning och materiell välfärd. Uppfostran har också blivit alltmer liberal. Barn har i dag en lång barndom och stor frihet jämfört med barn förr, särskilt fram till första världskriget. En viktig skillnad är att en allt större del av barndomen tillbringas utanför familjen. Dagis-, lekis- och fritidsutbyggnaden satte egentlig fart under 1970-talet. Det hänger samman med att allt fler kvinnor då hade börjat förvärvsarbeta. Närmare 70 % av småbarnsmammorna hari dag förvärvsarbete och drygt 80 % av skolbarnsmammorna — de flesta dock på deltid. För ensamstående mödrar ligger andelen förvärvsarbetande på 90 %. Nästan alla fäder förvärvsarbetar.

I 3—6-årsåldern går 29 % av barnen på daghem, och 22 % tas om hand av dagmamma eller barnflicka under dagen. 42 % tas om hand av mamma, 1 % av pappa och 5 % av mamma och pappa växelvis. I 6-årsåldern går så gott som alla som inte är på daghem, på lekskola. I 7—8 årsåldern går 19 % till fritidshem efter skolan.

Den egentliga barndomen förlängs sedan ännu mer. Alltfler ungdomar fortsätter att vidareutbilda sig efter den nioåriga grundskolan. Och de har jämförelsevis mycket tid och pengar för nöjen, sport och olika former av konsumtion.

En omfattande forskning på 1970-talet om barns livsvillkor har emellertid samtidigt visat att barn och ungdomar har liten betydelse för dagens samhälle och därför ofta kommer i skymundan. Inte sällan betraktas de t.o.m. som en minoritetsgrupp. Tendensen att i många sammanhang förbise barn och ungdomar beror bl.a. på att de rent fysiskt avskärmats alltmer från vuxenvärlden. Drygt en femtedel av Sveriges befolkning är barn i åldern 0—15 är (ca 1,7 milj.). Räknar man in ungdomarna, är antalet 2,8 miljoner 0—24 åringar, dvs. 33 % av befolkningen.

För det första är de nästan helt isolerade från arbetslivet. De ser få vuxna yrkesgrupper omkring sig, och de har själva inget ansvar eller några uppgifter för att hålla produktionen eller reproduktionen igång.

De upplever sällan att de bidrar med något nyttigt, och inte ens efter den långa utbildningen väntar alltid arbete.

För det andra avskiljs barn och ungdomar alltmer från hem- och familjelivet, inte bara i den bemärkelsen att de tillbringar en stor del av barndomen och ungdomen på andra platser än hemmet överlämnade i experters vård, utan också i det att kärnfamiljen är en mindre varaktig och mera oviss anordning än för 10—20 år sedan. Det vanligaste för mindre barn i dag är att inte ha några syskon. Skilsmässofrekvensen har ökat; hälften av alla äktenskap upplöses på lång sikt. Andelen ogifta ökar. Samboendet ökari motsvarande grad men är mindre stabilt än äktenskapet. Ungefär 10 % av barnen bor med ensamstående föräldrar och minst 20 % av alla barn har biologiska föräldrar som lever åtskilda. I storstäderna är dessa siffror betydligt högre.

Oberoende av om kärnfamiljen är en bra livsform eller inte, har barn behov av djupa och stadigvarande kontakter med någon eller några vuxna. Men även förskolepersonal och lärare byts alltför ofta ut.

Det är i hela den ovan skisserade situationen som kamrater, varukonsum- tion och - inte minst massmedier får stor betydelse för underhållning, information, social kontakt. När en 15-åring slutar grundskolan har han eller hon genomsnittligt suttit nästan lika lång tid i sitt liv framför TV—apparaten som på skolbänken. Och den tid 15-åringen ägnat alla massmedier TV, radio, böcker, dagstidningar, serietidningar, veckotidningar, skivor, kasset- ter, video och bio är väsentligt längre.

3.5.3. Barns massmediesituation

Svenska barn börjar mer allmänt att titta på TV vid ungefär 2,5 års ålder. Då ser genomsnittet ca 30 minuter per dag. Sedan växer denna konsumtion tills den når sitt maximum kring 12-årsåldern (omkring 2 tim.). Barnprogrammen spelar störst roll för 3—8-åringar men de ser även en hel del på vuxenprogram. Efter 8-årsåldem sker det en markant förändring. De allra flesta barn i 9—10—årsåldern väljer ett vuxenprogram som det program som de tycker allra bäst om.

Bland de yngre skolbarnen är TV det dominerande massmediet. Men man lyssnar också på radio, skivor och kassetter, läser serietidningar, veckotid- ningar och böcker. TV-tittande och serietidningsläsning är vanligare bland pojkarna, medan bokläsning är vanligare bland flickorna.

Vid 10—14 års ålder ser barnet mer TV än man gör under någon annan period av livet med undantag av pensionärer. TV är det utan tvekan viktigaste mediet för barnen i denna ålder. Vid 15-16 års ålder däremot ser ungdomarna mindre TV än man gör under någon annan period av livet. Man vänder sig från TV och söker sig i stället till musik i olika former, avlyssnad via olika medier (band- och skivspelare, radio). Svenska tonåringar lyssnar mer till musik än vad de ser på TV, och det beror bl.a. på att musiken är kamratkretsens medium, medan TV främst är familjens medium. Musiken kan ungdomarna kontrollera på ett helt annat sätt än TV. De kan faktiskt själva bestämma nästan oinskränkt över både tid, plats och innehåll. För TV:s del bestämmer de ingetdera, eller i varje fall mycket litet.

Denna förändring i ungdomarnas massmedievanor är den mest drastiska under hela livet. Den syns tydligast i övergången från TV till musik i olika former, men den berör alla medier: böcker, tidningar, veckotidningar och tidskrifter, bio. Förenklat kan man säga att barnen vänder sig från familjeorienterade massmedier till kamratorienterade. Genomgående föredrar man medier som på olika sätt är oberoende av familjens kontroll. Tonåringarna vänder sig från familjen till kamratkretsen, och det gäller också deras massmedievanor.

Spridningen av videon i början av 1980-talet kan sättas in i samma mönster. Videon har två användningar: för att spela in program som sänts i TV för att kunna se dem någon annan gång (time-shifting), och för att spela upp hyrda kassetter. Ungdomen väljer särskilt den senare användningen. På vardags- efternriddagama och på föräldrafria helgkvällar kan de med hjälp av video använda TV:n tillsammans med sina kamrater utan att vuxenvärlden kontrollerar användningen. Sverige har i dag ett av de högsta talen för videospridningi världen, och det är främst barnfamiljerna som skaffar denna utrustning. Bland barn i åldrarna 3—8 år har 60 % någon gång sett på video,

och bland äldre barn och ungdomar är frekvensen ännu högre. Precis som när det gäller TV tittar pojkarna mer än flickorna och barn till lågutbildade föräldrar mer än övriga barn. Barns och ungdomars massmedieanvändning är överhuvudtaget starkt beroende av familjens sociala position och av barnens egen situation. Föräldrarnas socialgruppstillhörighet, utbildning, inkomst etc. påverkar i stor utsträckning barnens massmedievanor, och även när man kontrollerar för dessa bakgrundsfaktorer spelar föräldrarnas TV-vanor in. Ju mer föräldrarna ser på TV, desto mer ser barnen. För barnen är föräldrarna modeller — på gott och ont. (Något individuellt samband i motsatt riktning har man däremot inte funnit. Däremot ser föräldrar till barn på låg— och mellanstadiet mer på TV än föräldrar till barn på högstadiet.)

Även barnens egen sociala situation samspelar med deras massmediean- vändning. Det har t.ex. påvisats relativt höga samband mellan å ena sidan TV- och videoanvändning, å den andra barnens anpassning till skolan, deras uppförande, skolattityder, skolk, betyg (efter kontroll av social bakgrund). Men här är det mera osäkert vad som är den påverkande faktorn. Beträffande sociala fenomen som massmedieanvändning finner man sällan enkla orsakssamband. I regel är det fråga om en växelverkan och detta gäller också barns och ungdomars massmedieanvändning (jfr nedan).

3.5.4. Barns uppfattning av TV-utbudet

Hur mycket förstår små barn av det de ser på TV-skärmen? Denna åldersgrupp är van vid att inte begripa. De leveri en värld, där så mycket är ofattbart och svårbegripligt, att de själva inte tycker detär så konstigt att de inte förstår allt som visas i TV. Mycket är förmodligen långt ovan deras fattningsförmåga. Barnprogrammen utgör bara en liten del av allt som visas i TV, och barnen tittar som ovan nämnts även på vuxenprogrammen.

Generellt sett har barn i 4—6-årsåldern svårt att följa ett skeende i TV. De uppfattar enstaka scener och episoder men kan inte riktigt förstå ett händelseförlopp i sin helhet. De saknar vad den schweiziske barnpsykologen Piaget kallar för reversibelt tänkande, dvs. förmågan att tänka bakåt och knyta minnesbilderna med nuet samt förutse vad som ska hända. Film och TV använder sig dessutom ofta av en berättarteknik som inte är anpassad till barnets förutsättningar. Klipp, tids-, och rumsförskjutningar kan direkt motverka förståelsen.

Även bland barn i skolåldern finns brister i förståelsen när det gäller film och TV. Derma åldersgrupp ser till största delen på det s.k. vuxenutbudet. Deras favoritprogram är deckare, långfilmer och TV-serier. I dessa filmer och program berättar man ofta på ett sådant sätt, att händelseförloppet blir fragmentariskt gestaltat, dels genom hårda klipp, dels genom tidsförskjut- ningar och parallellhandlingar. Här måste tittarna själva ”fylla i" med egna kunskaper och använda sin egen slutledningsförmåga. Barn i lägre skolål- dern, i synnerhet pojkar, har svårigheter att följa sådana filmer. Man fastnar i stället för ”action-laddade" scener eller andra dramatiska inslag.

Även de små barnen tycker om ”action”. De sitter kvar vid TV:n trots att de inte förstår sammanhanget, exempelvis vid tecknade filmer där varje liten enskild scen innehåller så mycket dramatik, att barnets intresse ändå hålls på

topp.

Det är alltså ”action-momenten”, t.ex. starka bild- och ljudeffekter, som vidmakthåller intresset snarare än den röda tråden, handlingen eller innehållet. Men tecknad film har så stor dragningskraft och styrka i sin renodling och klarhet, att denna medieform också kan användas för att presentera ett angeläget innehåll utan uppmärksamhetsfångande bild- och ljudeffekter. De tecknade filmerna om Alfons Åberg och Kalles klätterträd är exempelvis både spännande och roliga, trots en lågmäld framtoning. Formen bidrar till att tydlig- och levandegöra viktiga budskap.

Språkets betydelse för barnens förmåga att fatta innebörden i film och TV-program får dock inte underskattas. Handlingen i dessa bärs ofta upp genom dialoger. Tittarna är mer beroende av att språket är sammanhäng- ande och förståeligt än av att bilderna är sammanhängande. Likaledes har text och speaker stor betydelse. Vi vet ju alla, att det kan vara svårt att hänga med om vi slår av ljudet på våra TV-apparater. Och hinner man t.ex. inte läsa textremsorna i de utländska TV-filmerna, vilket man inte gör förrän i 11-årsåldern, blir förståelsen bristfällig och missuppfattningarna många. Men helt beroende av språket är vi inte; i vissa tecknade barnfilmer kan bildhandlingen vara så enkel och tydlig, att barnen ändå sitter kvar och tittar.

När inom en snar framtid utländska satellitsändningar blir ett faktum, kan vi räkna med att det finns program som svenska barn får ut tillräckligt mycket av för att de ska sitta kvar framför TV:n utan att förstå vad som sägs.

De små barnens TV-tittande är i hög grad präglat av att de inte har någon distans till mediet. Gränsen mellan fantasi och verklighet är flytande. TV är ett magiskt fönster, där allt kan hända och där verkligheten förminskas. De allra minsta barnen tror t.o.m. att det är riktiga människor i miniatyr som rör sig inne i TV-apparaten.

För de yngre förskolebarnen är det också fullt möjligt att det finns levande dockor eller tecknade varelser även i verkliga livet. Men ganska snart kommer de till insikt om att många program bara är på låtsas, i första hand just dockfilmer och tecknade filmer. Många av de dramatiserade fiktions- programmen som ofta har en mer ”autentisk prägel”, åtminstone på ytan, tas emellertid för verkliga långt upp i skolåldern.

Barn i de första skolåren tar vanligen fasta på yttre egenskaper som klädsel, miljö och andra attiraljer när de bedömer om ett program är på riktigt eller på låtsas. En polisfilm kan tas för verklig enbart därför att människor och miljöer påminner om verkligheten. Att handlingen är osannolik eller att människorna uppträder karikerat och förenklat, bryr man sig inte alltid om.

Barns förmåga att se saker och ting från andra människors synvinkel är fullt utvecklad först vid 11—12-årsåldern. Det är först i denna åldern barnen blir nyanserade i sina bedömningar. Då börjar man fundera mer över handlingens trovärdighet, om karaktärsegenskaper känns äkta och om konfliktlösningar verkar rimliga.

3.5.5. Positiva och negativa medieeffekter

Utan tvekan lär sig barn och ungdomar mycket av att titta på TV och video. Dessa medier ger dem kunskap som varken skola eller hem har möjlighet att

förmedla. Som tidigare framhävts ger TV också barn och ungdomar en inblick i det sociala vuxenlivet och yrkeslivet som de i stor utsträckning är utestängda från i vårt samhälle. Dessutom ger dessa medier givetvis barn och ungdomar möjlighet till underhållning och avkoppling.

TV har alltså både positiva och negativa effekter på våra barn och ungdomar, vilket är viktigt att komma ihåg. Det är också viktigt att komma ihåg att orsakssambanden mellan TV och barnens liv inte är enkelriktade. TV har säkert effekter av en rad olika slag på barn och ungdomar. Men det är också säkerligen så att barn och ungdomar använder TV, video och andra massmedier för sina mer eller mindre medvetna syften. På så sätt blir massmedieanvändningen inte bara en orsak, utan även en följd, en effekt. Många gånger går orsakssambanden samtidigt i bägge riktningarna. Inte minst när det gäller relationerna mellan skola och massmedier är det säkerligen så det förhåller sig.

Det är alltså felaktigt att som man ofta gör i debatten - ensidigt peka på TV eller video som boven i dramat när det går dåligt i skolan eller i familjen. Ofta är det lika berättigat att säga att när det går dåligt i familj eller skola vänder sig barnen till video och andra medier, bort från skolan och familjen, till en kamratorienterad massmedieanvändning. En sådan massmediean- vändning kan i sin tur ytterligare förstärka den negativa inställningen till familj och skola. Den stora omorientering av massmedievanorna som äger rum i början av tonåren kan t.ex. betraktas som ett sådant fortlöpande växelspel mellan individen, familjen, kamratgruppen, skolan och massmedi- erna. Man hari svenska panelundersökningar kunnat visa hur skolmisslyck- ande, liksom inställningen till skola, till familj och kamrater påverkar massmedieanvändningen, inte minst när det gäller videoanvändning och musiksmak. Det är viktigt att hålla i minnet att det i regel är fråga om ett invecklat samspel mellan individ, familj, skola och kamratkrets när det gäller barns och ungdomars massmedieanvändning.

Att titta på TV bidrar till att fylla en mängd olika subjektivt upplevda behov. Nästan varenda 3—15-åring i Sverige säger att de tittar därför att programmen är roliga och spännande TV fyller ett behov av underhållning. Ungefär lika många barn säger att de tittar därför att de lär sig olika saker TV fyller samtidigt ett behov av information. Därnäst nämner barn olika sociala motiv: de säger sig titta därför att de känner sig ensamma, därför att de vill vara tillsammans med de andra som tittar och/eller därför att de liksom lär känna och identifierar sig med olika personer i rutan TV är ett sällskap. De upplever också att man kan prata om programmen med andra och att det är status bland kamraterna att få se vissa program — TV förbättrar barns verkliga sociala kontakter. Inledningsvis konstaterade vi också att TV kan tillfredsställa sådana behov som barnen inte själva kan verbalisera. De får inblick i och kan ”delta" i en vuxenvärld som de i verkligheten till stor del är utestängda ifrån.

Man kan undra vilken subjektiv behovstillfredsställelse de extrema avarterna av skräck- och våldsskildringar, som erbjuds på vissa videokasset- ter, fyller för äldre barn och ungdomar. Intervjuer med dem tyder på att behoven av spänning, av att få sällskap med de andra som tittar och av status bland kamraterna spelar in. Antagligen vädjar skräck- och våldsvideo även till flera andra, mera djupliggande behov, men därom ger undersökningarna

ännu inga tydliga svar.

Kan massmedierna då vara aktiverande och fantasistimulerande? Natur- ligtvis kan de det på gott och ont men forskningsresultaten är inte entydiga. Vissa undersökningar pekar på att TV inte stimulerar den egna kreativiteten, utan bildintrycken från TV låser åskådarens egen fantasi. När man däremot t.ex. lyssnar på radio finns större utrymme för att själv göra sig ”inre” föreställningar. Somliga data tyder också på att språket blir torftigare och mindre fantasifullt av att man tillbringar mycket tid framför TV.

Dessa resultat rör amerikanska undersökningar, men även i Sverige har man för vissa barngrupper påvisat samband mellan hög TV-konsumtion och låga prestationer på verbala test.

Andra undersökningar visar att TV-tittande och radio-lyssnande stimule- rar på olika sätt, ger helt olika sorters upplevelser. När man ser TV minns man mer av det som faktiskt händer samt gester och rörelser, dvs. man tar fasta på bildspråket. När man lyssnar tenderar man att bättre minnas dialoger mellan olika aktörer, symbolspråk och liknande. Genom TV får man också ett förkrympt tidsperspektiv — det tar kortare tid för aktörerna att flytta sig från en plats till en annan. När man lyssnar tenderar man i stället att förlänga tidsperspektivet.

Många är också rädda för att dagens bildsamhälle, framförallt det omfattande TV-tittandet, medför att barnen fråntas förmågan ”att göra sig egna inre bilder”. Forskningen pekar dock inte entydigt i denna riktning. Vissa studier visar att TV-upplevelser ger mindre utrymme för den egna fantasin än t.ex. radioupplevelser. Andra studier tyder på det omvända. Det finns också belägg för att andra möjliga påverkanskällor kan spela en roll för barnets fantasi, t.ex. skolan. När barn själva skall försöka avbilda något som de lyssnat till, uttrycker de sig mycket konventionellt när de kommit upp i skolåldern. De har nu lärt sig vissa uttryckssätt och är låsta till dessa. Barn behöver sannolikt överhuvudtaget mer stöd och hjälp från skola och andra för att frigöra sin fantasi.

Undersökningar har också visat att TV-program som till sin uppläggning syftar till ökad aktivering och stimulering av fantasin har avsedda effekter, särskilt om det finns någon vuxen till hands som tar vara på uppslag som programmen kan tänkas ha givit upphov till.

Ibland krävs inte någon direkt uppmaning för att tittarna skall aktiveras, de blir det ändå. I programserien ”Upp med händema” lärde man ut de dövas teckenspråk på ett så inspirerande sätt, att många barn som följde serien lärde sig detta språk och sågs teckna till kamrater på skolgårdar osv. Något liknande hände med ”Fem myror”-serien: barnen lärde sig bokstäver, siffror, sånger och ramsor. Dessutom blev föräldrarna engagerade i programserien, vilket medförde att programinnehållet bearbetades av barn och föräldrar tillsammans.

I debatten om TV:s påverkan finns det också de som påstår att detta medium ger upphov till fördumning och passivisering. Ömsom anses att hjärnan påverkas, så att den blir sämre anpassad till att möta de intellektuella krav som skolan ställer. Ömsom anses att TV-tittandet tränger undan läsningen, så att dels läsförmågan blir sämre, dels inte tillräckligt mycket tid ägnas åt läsning. Forskning kring hjärnans funktioner ger inte tillräckligt klara belägg för att man ska kunna dra långtgående slutsatser om

TV-tittandets inverkan på hjärnfunktionema.

Tanken att TV-tittandet skulle kunna utgöra en förklaring till den försämrade läsförmåga och det minskade läsintresse som man velat finna bland elever i grundskolan har emellertid framförts av flera forskare. Ett argument är att TV:n i motsats till skolan är helt kravlös, medan läsning ställer krav på läsaren. Böcker har för många barn blivit något man läser för att man måste, inte för att man vill. Att TV-tittandet har kunnat konkurrera så effektivt med framför allt läsning beror enligt flera utländska forskare sannolikt främst på att TV:n tillfredsställer samma behov som läsningen, dvs. behovet av spänning, underhållning och avkoppling, men samtidigt kräver ett minimum av ansträngning.

För somliga barn och ungdomar verkar det som om deras TV-konsumtion har en negativ effekt på bokkonsumtionen. Det finns emellertid svenska data som visar att vissa grupper är högkonsumenter av de mera lättillgängliga medierna TV, radio och bandspelare, samtidigt som de också hinner med en stor konsumtion av böcker. Kanske är det så att de barn och ungdomar som t.ex. ser mycket på TV och läser litet böcker i själva verket inte heller hade läst om TV inte hade funnits. Genom detta medium kan de i så fall få kunskaper som de annars aldrig hade haft en möjlighet att skaffa sig.

Ibland undrar man vad barn och även vuxna hittade på innan massmedi- erna fanns. I en nyligen genomförd undersökning på Färöarna kunde man visa, att det var samvaron med andra barn som främst berördes när TV så sent som 1979 infördes där. Barnen själva beskrev också hur samvaron i hemmet påverkades av mediet; man hade inte längre tid att prata med varandra som förut. När man intervjuade svenska ungdomar om hur de upplevde TV-strejken våren 1980 fann man också att de tyckte det var positivt att de fick mer tid över för kamratkontakter och läxläsning. Andra undersökningar visar emellertid att det finns många barn som trots hög TV-konsumtion har tid över både för kamrater och andra fritidsaktiyite- ter.

Tidigare hyste man stor tilltro till att TV genom sin kunskapsförmedling skulle kunna medverka till en utjämning av sociala klyftor, dvs. göra en stor samhällelig insats. Sedan kom det ena tecknet efter det andra på att TV inte minskade klyftorna mellan barn ur olika sociala grupper. Klyftorna tenderade i stället att öka, därför att de som redan hade insikter i det som programmen handlade om kunde ta till sig betydligt mer än de som inte hade det. Men ingående analyser av speciella målgrupper minoritets- och slumbarn visar att dessa barn ändå får ett ökat kunskapsförråd och därmed en bättre skolstart med TV-programmens hjälp, exempelvis från serier som amerikanska Sesame Street. Utgångsläget blir dessutom ännu gynnsammare om dessa barn får skräddarsydda program, dvs. program som vänder sig till en enda minoritetsgrupp. I Sverige finns t.ex. särskilda program för finska barn, särskilda program för turkiska barn osv. där dessa barn kan känna igen sig och identifiera sig. Man har också visat att TV lyckas bättre när man väljer serieformen för att föra ut information så att stoffet upprepas och fördjupas under seriens gång.

Även om olika barn lär olika saker och även olika mycket från TV, finns ändå vissa områden som så gott som alla barn på lång sikt fått kännedom om genom TV. Skolbarn har t.ex. lärt om andra länder, om politik och om

aktuella politiska personer. TV har också givit barn föreställningar om krig och fred. I själva verket tycks TV:s och andra massmediers inflytande öka, ju mer psykologiskt och geografiskt avlägset området är. Eller omvänt ju mindre familjens, kamraters och skolans inflytande är. Via TV har världen alltså krympt.

Det bör påpekas att barn inte bara lär sig av TV:s mer renodlade faktastoff utan i mångt och mycket — kanske mest — av det underhållande flödet. Barn vill lära sig veta från TV men helst på ett underhållande sätt.

I den allmänna diskussionen om effekterna av TV och numera även video har det ofta varit de negativa effekterna av våldet i dessa medier som har varit förhärskande. Resultaten från många undersökningar visar att barn i mycket stor utsträckning blir skrämda av sådant de sett på TV eller video.

Underhållningsvåldet bidrar också till ökad aggression hos vissa barn och till en likgiltighet eller avtrubbning inför våldet i verkligheten. Genom att titta mycket på underhållningsvåld kan man också få överdrivna och felaktiga föreställningar om hur mycket våld och hurudant våld som förekommer i verkliga livet.

Vid sidan av underhållningsvåldet vet vi att TV — och säkerligen också video — på ett negativt och skevt sätt ibland skapar eller förstärker andra föreställningar, normer och värderingar — om människors roller, om samhällets, om världen. Innehållsanalyser av TV-utbudet visar t.ex. att män är kraftigt överrepresenterade i TV jämfört med sin andel i verkligheten och att kvinnor är underrepresenterade samt att personer i medelklassen och med högstatusyrken dominerar i TV i förhållande till människor från arbetarklassen. Underhållningsprogrammen präglas ofta av en glamorös livsstil, och det finns stora ”vita fläckar” i den värld som kommenteras i nyhetsprogrammen.

Det är lättast att ta intryck från massmedierna av sådana saker som man inte själv stött på i praktiken eller i sådana frågor där man inte själv fått möjlighet att bilda sig en åsikt. Vuxna måste därför prata med barn och tala om vad de tycker och tänker om det som visas på TV och tillsammans med barn välja ut och se på program som är roliga och bra för barn och vuxna på en gång.

Det är dock väsentligt att komma ihåg att de intryck vi tar av TV alltid samverkar och bearbetas med alla andra impulser vi fått och får från olika håll — från föräldrar, kamrater, skola, arbetsplats, andra massmedier osv.

3.5.6. Utvecklingen av barns mediekonsumtion

Innan vi blickar in i framtidens medievärld kan det vara intressant med en kort historisk återblick. Sedan slutet av 1960-talet har vi haft möjligheter att följa hur den förändrade mediestituationen har påverkat barns och ungdomars användning av medierna.

När TV2 infördes i Sverige fördubblade både yngre och äldre barn sitt TV-tittande. Efter det har de minsta barnen (3—8-åringarna) minskat sitt tittande men fortfarande tittar de mycket mer än under enkanaltiden. Deras minskade tittande gäller enbart vuxenprogrammen, som tycks ha blivit allt mindre attraktiva för småbarnen.

Under enkanaltiden tittade småbarnen mer på vuxenprogram och

familjeprogram än på barnprogram. I och med att TV2 infördes ökade sändningstiden för barnprogram betydligt och barnprogrammen blev som enda kategori skyddade mot kanalkonkurrens. Följden blev att barn använde en större del av sin tittartid till just barnprogram.

TV-tittandet bland de större barnen (9—14 år)har under åren varierat ganska kraftigt från period till period beroende på säsongvariationer och programmens attraktivitet. Ingen entydig trend uppåt eller nedåt har märkts efter den kraftiga ökningen vid TV2:s införande.

Skolbarnen tittar huvudsakligen på vuxenprogram. Det är den ålders- grupp (9—14 år) som ser mest fiktions- och underhållningsprogram av alla, mer än tonåringar och vuxna. TV är dessutom 9—14-åringarnas främsta informationsmedium, även om de ser mindre på TV:s informativa program än vuxna. Barnen ser dagligen nyheter och faktaprogram i hela 18 minuter, men under enkanaltiden ägnade de större andel av sin tittartid åt den här sortens program.

Videoinnehavet ökade kraftigt under 1980-talets början, och Sverige är ett av världens videotätaste länder. (Ca 30 % av barnen har 1984 tillgång till video.) Videotittandet har hittills inte ersatt TV-tittandet utan det ligger så att säga vid sidan om och utöver TV. Det betyder att de yngsta, även om de har video, fortsätter att se lika mycket barnprogram i TV och att de äldre barnen fortsätter att utnyttja TV:s biofilmer, fiktions- och nöjesprogram.

Radiolyssnandet har avtagit betydligt under 1970-talet både bland småbarn och skolbarn som nu i stället övergått till att lyssna på skivor och kassetter. Småbarnen "läser” nu också lite mindre ofta serietidningar och veckotidningar än i början på 1970-talet medan bokläsningen i stället har ökat. Svenska författare (Astrid Lindgren, Gunilla Bergström, Alfons Åberg-böckerna, och Inger & Lasse Sandberg) är de mest lästa. Serierna barnen läser är av typen Kalle Anka och Bamse.

De större barnen läser nu inte så mycket dagstidningar och veckotidningar som de gjorde för tio år sedan men i stället mer serietidningar. Bokläsningen ligger på ungefär samma nivå som tidigare. Den bokläsning som inte är läxläsning ägnar barnen nästan helt och hållet åt fiktionslitteratur. Dagstid- ningarna fyller mer en underhållnings- än en nyhetsfunktion. Det barnen i första hand läser om är "FV-programmen, sport, olyckor och brott samt serierna.

3.5.7. Barns och ungdomars framtida massmedieanvändning

De svenska massmedierna står nu inför den kanske största förändringen sedan radion gjorde sitt intåg på 1920- och 1930 talen. En rad s.k. nya medier — kabel—TV, satellit-TV, text-TV, teledata, video väntar på sin lansering eller är i färd med att lanseras. Troligen kommer slutresultatet inte bli att det ena eller andra av de nya medierna tar över scenen. Snarare blir det så att olika kombinationer av nya och gamla medier kommer att göra sig gällande. Resultatet blir ett brett spektrum, från traditionell TV till ”telematik” en kombination av TV- och datateknik.

Den nya medievärlden kommer att karakteriseras av en långt större komplexitet än den tidigare. Traditionell TV blir inte längre ensam härskare. Vi får fler kanaler och fler program över en större del av dygnet än tidigare.

Vi får större valmöjligheter. Videogram i olika former gör dessutom att vi får större möjligheter att kontrollera tid och plats för tittandet. Hur kommer allt detta att påverka barns och ungdomars medieanvändning?

Barn i 9-14-årsåldern ägnar redan nu mer tid åt TV än vad vuxna i genomsnitt gör. Utifrån undersökningar av tidigare förändringar i mass- mediesystemet (t.ex. övergången från en till två kanaler) och genom jämförelser med barns och ungdomars massmedieanvändning i andra länder med ett större TV-utbud (t.ex. USA), kan man förutsäga att barn i denna ålder kommer att öka sitt tittande, och deras ökning kommer framför allt att innebära mer tittande på vuxenunderhållning.

Även barn i förskole- och lågstadieåldern kommer att öka sitt tittande, och här kan man förutsäga att ökningen kommer att gälla både barn- och vuxenprogram.

Även om barn under dagtid bara skulle ha tillgång till utländsk TV på annat språk (via satellit) kan man förvänta ett ökat tittande. Dels är barn, som nämnts, vana vid att inte begripa allt de ser. Vidare väljer 9—14-åringar oftare utländska TV-program än vuxna. Dels visar undersökningar om barn i skolåldern i gränstrakter med tillgång till flera länders TV att barnen ofta ser på utländsk TV, trots att de inte kan språket och trots att programmen inte är dubbade eller textade. Den språkliga barriär som gör att vuxna inte ser så mycket på utländsk TV, fungerar alltså inte på samma sätt hos de unga. Dessutom är många program — inte bara de tecknade programmen och barnprogrammen gjorda så att berättandet sker i bilderna och inte så mycket i replikerna. I de fall det samtidigt sänds svenska barnprogram eller underhållningsprogram, kommer dock barnen i huvudsak att föredra de svenska sändningarna. Men eftersom det troligtvis ofta kommer att saknas svenska alternativ, hamnar barnen ändå i riskzonen för en stor mängd utländska barn- och fiktionsprogram av diskutabel kvalitet.

Svårast är det att förutsäga hur ungdomarna från 15-årsåldern kommer att reagera på det ökade utbudet och de större val- och kontrollmöjligheterna. Utifrån våra tidigare resonemang är det rimligt att anta att de kommer att använda det ökade utbudet och de ökade kontrollmöjligheterna till att mer än tidigare själva bestämma över vad de ser, ungefär så som de nu använder band- och skivspelare och radio för att utanför familjens kontroll själv avgöra var, när och hur de lyssnar på musik.

Det är vidare sannolikt att det i mediehänseende utvecklas olika typer av barn- och ungdomsfamiljer, familjer som är mer ”medie-olika” än i dag. En grupp familjer nöjer sig med det man redan har och vill inte ha tillgång till de nya medierna. Men en del av landets hushåll, företrädesvis i storstadsom- rådena, kommer att förse sig med ett stort antal apparater och TV-kanaler. Många välsituerade hör till dem som genom kabel-TV eller egna parabol- antenner, med video, TV-spel osv. förser sig med ett stort urval programvara för TV. Men deras resurser räcker till mycken annan kulturkonsumtion, och de använder förhållandevis liten del av sin tid till att se på TV.

Även en del yngre hushåll kommer att attraheras av det nya som erbjuds och försöker få tillgång till det, även om det överstiger deras ekonomiska ramar att ta del av alla nymodigheterna. I deras fall kommer TV-tittandet sannolikt att bli större än tidigare. Barnen kommer att ensamma se på TV på dagarna och på eftermiddagarna, och att tillsammans med föräldrarna —

se till sent på kvällarna. Valet av program blir sannolikt ensidigare; man vandrar mellan kanaler och apparater tills man finner vad man söker, nämligen något som förströr för stunden.

3.6. Kommitténs slutsatser

3.6.1. Effekter av nya medier

Vi har sett det som en viktig uppgift för massmediekommittén att försöka bedöma konsekvenserna i olika avseenden av framför allt det ökade TV-utbud som kommer att finnas tillgängligt via satellitsändningar och kabelnät. Denna bedömning blir naturligtvis i viss mån beroende av vilken genomslagskraft som de nya distributionsformema kommer att få, alltså i vilken omfattning svenska hushåll kommer att bereda sig tillgång till det ökade utbudet genom anslutning till kabelnät eller uppsättning av egna antenner. Att kunna titta på ett stort antal utländska kanaler är inte detsamma som att man gör det. Det faktiska utnyttjandet är därför det väsentliga. För många kan den ökade valfriheten vara ett värde i sig utan att den i högre grad utnyttjas.

Kostnaderna för att ta del av det ökade utbudet kan komma att bli betydande och kan därigenom också komma att påverka hushållens övriga konsumtion. De data som vi i det föregående har presenterat ger inte belägg för någon slutsats om att de ökade mediekostnader, som följer i den nya teknologins spår, kommer att finansieras genom neddragningar av andra poster inom mediekonsumtionen. Den ibland framförda tesen att hushållen i allmänhet uttryckligen skulle ha en mediebudget förefaller inte stämma. Det finns mycket som talar för att kostnaderna för nya medier täcks genom att andra posteri hushållsbudgeten dras ned. Ofta är det naturligtvis fråga om en kombination av bådadera. Det material som vi har redovisat ger möjligen stöd för antagandet att den andel av hushållens budget, som disponeras för olika massmedieämdamål, kan ökas i tider av god ekonomisk tillväxt och ökad fritid och när hushållens disponibla inkomster realt sett ökar. Motsatsen gäller när hushållens disponibla inkomster krymper. Möjligen finns också hos många hushåll en beredskap att med jämna mellanrum satsa på ny typ av hemelektronik typ stereo, färg-TV, video och nu senast dataspel och hemdatorer.

De bedömningar som vi gör i detta avsnitt utgår från att hushållen i Sverige kommer att skaffa sig tillgång till ett ökat radio- och TV-utbud. Hur snabbt det sker är däremot svårt att uttala sig om. En central fråga är vidare i vilken mån det ökade utbudet också kommer att utnyttjas. Ingenting tyder på att TV-tittandet i tid räknat kommer att öka i nämnvärd utsträckning under den tid som SVT sänder sina program. Vi vill i detta sammanhang erinra om att samma bedömning gjordes beträffande effekterna av en nordisk program- spridning via satellit i den s.k. Nordsatutredningen (NU 1979z4). Det rörde sig då om program på språk där språkförståelsen är betydande och textning skulle kunna bli aktuell. Redan under enkanaltiden var tittandet högt, och

det ökade endast marginellt när TV2 infördes. Däremot är det sannolikt att tittandet kommer att öka på dagtid och sen kvällstid för vissa grupper. En faktor som kommer att begränsa utnyttjandet av de utländska satellitpro- grammen är att programmen sänds på utländska språk, ofta andra än engelska. Språkkunskaperna i Sverige ärinte så gedigna att särskilt många i vårt land med någon större behållning kan ta del av utländska program där språkförståelsen är väsentlig för utbytet av programmet. Dessa bedömningar gäller befolkningen som helhet. Erfarenheter från flera europeiska länder visar att barn ofta tittar på program utan att förstå dem språkligt. Vissa andra grupper kan också förmodas öka sitt TV-tittande trots en begränsad språkförståelse.

En annan frågeställning blir på vilket sätt vårt TV-tittande kommer att påverkas när det gäller programvalet. Det är egentligen en fråga som kan brytas ned i två delfrågor: hur stor andel av TV-tittandet kommer att ägnas åt det nya utbudet samt hur kommer fördelningen av tittartiden på olika programkategorier att påverkas?

Vårt material ger inte underlag för några exakta förutsägelser och alltså inte några entydiga svar på dessa frågor. Men en viss vägledning kan dock hämtas ur materialet liksom från erfarenheterna från andra länder i Europa, där grannländernas TV-program är tillgängliga. Vår bedömning är, inte minst med hänsyn till de tidigare påtalade språksvårigheterna, att de svenska TV-tittarnai allt väsentligt även i den nya mediesituationen kommer att välja "FV-programmen från den svenska televisionen framför de utländska. För detta talar erfarenheterna från flera europeiska länder där publiken har tillgång till grannlandskanaler på flera språk.

Det finns inte heller anledning att räkna med någon omvälvande förändring när det gäller tittarnas val av program. Vi har konstaterat att tittandet på kategorierna Faktaprogram, som omfattar Politik och samhälle, Kultur och historia, Natur och vetenskap, har minskat sedan TV2 infördes trots ett ökat utbud. Omvänt har tittandet på underhållningsprogram ökat. En likartad förändring kan för övrigt noteras också inom ljudradion. Videons intåg och utbredning under de senaste åren har lett till en ytterligare ökning av underhållningstittandet.

Utbudet i satellitprogrammen kommer troligen att domineras av sport, underhållning och film. I än högre grad kommer dessa programkategorier att dominerai tittandet. Det är därför realistiskt att räkna med att en del av den tittartid som svenska TV-tittare kommer att ägna åt satellitutbudet kommer att tas från informativa program i svensk television. Enligt vår bedömning kommer emellertid förändringen i tittar— och lyssnarvanorna av det ökade programutbudet via satellit att bli marginella i jämförelse med effekterna av det nationellt ökade utbudet under de senaste årtiondena av radio- och TV-program.

Tillkomsten av TV2, underhållningsmusiken i ljudradion samt fonogram- och videogramexplosionen har sannolikt betytt 'mer för tittar- och lyssnar- vanorna än de tillskott vi nu kan förvänta oss. Till satellitprogrammen skall läggas det utbud av underhållning som kan komma att distribueras via kabelsystemen från olika programtillhandahållare i Sverige. I den mån sådana program kommer att sändas i större omfattning kommer dessa förmodligen att vara konkurrenskraftiga i förhållande till satellitutbudet,

förutsatt att de har svenskt tal eller textremsor och — självfallet — att kvaliteten inte är alltför låg.

En annan viktig frågeställning är hur konsumtionen av övrigt medie- och kulturutbud kommer att påverkas av det ökade TV-utbudet. Det finns ingenting som tyder på att nyttjandet av läsmedierna skulle ha minskat under de senaste årtiondena.

Dagspressens problem, som föranlett flera pressutredningar och ett relativt omfattande statligt presstöd, kan i allt väsentligt hänföras till strukturella problem inom branschen själv, svårigheter som gjorde sig påminda redan innan televisionen fick spridning i Sverige. Dagstidningarna har en unik fördel i sin mångfald vad gäller innehållet och lätthanterlighet och flexibilitet i tid och rum när det gäller utnyttjandet. Enligt vår bedömning kommer inte det ökade utbudet av radio- och TV-program via satellit eller kabelsystem att förorsaka dagspressen några större problem.

Vissa tidningar och tidskrifter som svarar för ett underhållningsutbud kan möta konkurrens genom underhållningsutbudet i TV. Samtidigt skapas ett inte föraktligt underlag för nya typer av tidningar som i huvudsak tar upp programutbudet i de olika kanalerna vilket naturligtvis befintliga tidningar också kan göra och med största sannolikhet också kommer att göra. Generellt sett tror vi dock att pressens svårigheter i dag är att hänföra till strukturella problem och att tillkomsten av ytterligare TV-utbud endast marginellt påverkar förhållandena.

Bokläsandet har sedan årtionden varit tämligen stabilt i alla åldersgrupper. I USA med sitt omfattande TV-utbud kan konstateras att läsning av böcker och tidskrifter ökat under de senast 20 åren, kanske just p.g.a av stimulans från utbudet i de elektroniska medierna.

Eftersom bokläsandet varit stabilt eller troligen ökat i Sverige samtidigt med de stora förändringarna inom medieområdet under 1970- och 1980-talen ser vi det som osannolikt att den nu förestående utvecklingen skulle leda till påtagliga förändringar.

I avsnitten 3.3 3 .4 har vi utförligt redovisat utvecklingen inom en rad olka kulturområden: teatern, föreningslivet, studiecirkelverksamheten, museer, konserter, filmen. Som sammanfattande bild konstaterade vi att kulturva- norna under 1970-talet visar en klar stabilitet. En viss aktivitetsökning kan t.o.m. konstateras. Undantaget är biograferna, som kraftigt fått känna av konkurrensen från televisionen alltsedan 1950-talets mitt. Samtidigt har konsumtionen av film mångdubblats under samma tid just tack vare televisionen.

Det är svårt att göra en prognos om biografernas framtid i den hårdnande konkurrens, som det ökade TV-utbudet kommer att innebära, särskilt som detta till stor del torde komma att utgöras av just film. Det förefaller troligt att ett omfattande utbud via satellit av program som till stor del utgörs av film kommer att påverka biografbranschen i Sverige negativt. Det finns många tecken som tyder på att det i en framtid blir färre biografer och att den nedåtgående tendensen för biografbranschen kommer att fortsätta.

För de övriga kulturområdena bedömer vi att den väntade utvecklingen på radio- och TV-området kommer att ha mindre betydelse än den hittillsvar- ande utvecklingen under förutsättning att inte andra åtgärder vidtas som kan få negativa konsekvenser. Det går inte att belägga någon nedgång i

aktiviteterna som en följd av det nuvarande omfattande elektroniska medieutbudet. Vi har tidigare redovisat en nedgång i studiecirkelverksam- heten sedan slutet av 1970-talet. Men den har inte med förändringari radio- och TV-utbudet att skaffa.

I avsnitt 3.5 har vi redovisat vad massmedieforskare i landet anser om hur barn och ungdom påverkas av massmedierna, framför allt av televisionen. Av framställningen framgår att den tid som en 15-åring har tillbringat framför TV-apparaten är nästan lika lång som den sammanlagda undervisningstiden i grundskolan. Därav följer som en självklarhet att de också påverkas av detta omfattande tittande.

Små barn har svårt att tillgodogöra sig skeendet i TV, särskilt av vuxenprogrammen, och även bland barn i skolåldern finns brister i förståelsen när det gäller film och TV. Inte förrän i elvaårsåldern är förmågan att läsa textremsor utvecklad. Många barn tittar alltså på TV utan att förstå särskilt mycket. Forskarna understryker att barns och ungdomars mass- medieanvändning är starkt beroende av familjens sociala position och av barnens egen situation. Ju mer föräldrarna tittar på TV, desto mer ser barnen.

I den allmänna debatten om televisionens inverkan på barnen framhålls ofta ett omfattande TV-tittande som någonting negativt. Forskarna redovi- sar en betydligt mer nyanserad bild. Barnen lär sig också mycket av sitt TV-tittande. Det är inte heller korrekt att t.ex. ensidigt skylla på TV eller video när det går dåligt för barnen i skolan. Barn som har svårigheter i skolan vänder sig ofta till TV och video. Inte heller när det gäller frågan om i vad mån massmedierna verkar aktiverande och fantasistimulerande är forsk- ningsresulteten entydiga. Program som syftar till ökad aktivering och stimulering har, visar det sig, ofta avsedd effekt.

Ibland hävdas också i debatten att TV-tittandet leder till fördumning och passivisering, till försämrad läsförmåga och minskat läsintresse.

Men forskarna anser inte att forskningen kring hjärnans funktioner ger klara belägg för några långtgående slutsatser härvidlag. Många undersök- ningar visar att ungdomar som redovisar ett högt TV-tittande också är flitiga bokläsare. De ungdomar som inte alls läser böcker eller läser böcker mycket sällan men tittar mycket på TV kanske inte skulle ha läst böcker även om TV inte hade funnits. Genom att titta på TV kan dessa ungdomar få kunskaper som de eljest hade haft svårt att skaffa sig. Enligt forskarnas redovisning har skolbarnen genom televisionen lärt sig mycket om andra länder, om politik och aktuella politiska personer.

Många undersökningar visar att barn i stor utsträckning blir skrämda av sådant de ser på TV eller video. Underhållningsvåldet och särskilt det grova sadistiska våld som präglar en del av videoutbudet har också lett till ökad aggression hos vissa barn och ungdomar och en avtrubbning inför våldet i verkligheten. På denna punkt är forskningsrönen tämligen entydiga.

Det är ett faktum att många föräldrar och personal inom skolan hyser en allvarlig oro för vad TV-tittandet innebär för barnens utveckling. Men det finns inga entydiga belägg för att televisionen som medium är negativt för barn; allt beror på vad de tittar på och i vilken situation samt i vilken utsträckning de gör det. Det är t.ex. klart olämpligt att låta mindre barn titta på vuxenprogram där de inte kan förstå handlingen. Självfallet år tittande på

grovt underhållningsvåld i TV och video också olämpligt och i vissa fall skadligt för barnen.

Vi har att anlägga synpunkter på konsekvenserna av det ökade TV -utbud, som vi kan se fram mot via satelliter och kabelnät. Vi delar forskarnas uppfattning att det finns anledning att räkna med en viss ökning av tittandet hos barn och ungdom. För vissa grupper kan det bli mycket omfattande.

De farhågor som i olika sammanhang yppas kring inverkan av det kraftigt ökade TV—utbudet på barn och ungdom hängeri allt väsentligt ihop med det nuvarande, tämligen omfattande TV-tittandet. Denna inverkan har vi alltså redan i dag av det nationella TV-utbudet och videoutbudet. Det ökade utbudet via de nya distnbutionskanalerna kommer troligen att innebära ett ökat TV—tittande bland barn och ungdom. Vi återkommer i kap. 25 till behovet av medieutbildning i skolan, som vi anser angelägen alldeles oavsett vilken omfattning som satellit- och kabeldistn'buerade program kommer att få.

3.6.2. Förhållningssättet till ny teknik och nya medier

I detta kapitel har vi analyserat målen för kultur- och mediepolitiken och belyst utvecklingen inom olika områden. Motivet för denna förhållandevis utförliga genomgång och presentation av delvis unika uppgifter är den vikt, som direktiven tillmäter dessa aspekter.

Genomgången i de föregående avsnitten har visat att det föreligger två synsätt när det gäller förhållningssättet till medierna. Den ena, som utgår från det tryckfrihetsrättsliga perspektivet, ser vi i grundlagsregleringen av det tryckta ordet och i utredningsförslag om teledata och videogram. Det andra, som har klara kulturpolitiska inslag, präglar radio- och TV-politiken.

Filmpolitiken och riktlinjerna för närradion kan inte på ett entydigt sätt föras till någon av kategorierna utan har inslag av båda. Vissa av de principer som ligger till grund för närradioverksamheten är av intresse vid en diskussion av tänkbara riktlinjer för användandet av kabelnät för massme- diala ändamål, i första hand radio och TV. Närradioverksamheten är skild från Sveriges Radio och har en lokal förankring och ett lokalt beslutsfattande i fråga om inriktningen. De programpolitiska riktlinjerna är av allmän karaktär. Bestämmelserna medger emellertid ingen allmän rätt att sända närradio utan den är förbehållen de föreningar som fått tillstånd.

Mot bakgrund av de kulturpolitiska riktlinjernas karaktär framstår det inte som ändamålsenligt att pröva eller relatera användningen av ny kommuni- kationsteknologi, i det aktuella fallet kabelnät, mot vart och ett av de kulturpolitiska målen. Dessa har olika betydelse för skilda verksamheter. Målen kan alltså inte tas som rättesnöre för att avgöra om ny kommunika- tionsteknik skall få etablera sig i samhället eller ej.

Om man låter nya medier utvecklas på helt marknadsmässiga grunder kan de existerande målen tjäna som grund för en bedömning huruvida det är nödvändigt med särskilda korrigerande eller främjande åtgärder. Statsmak- ternas förhållningssätt till videoområdet kan beskrivas i sådana termer.

Utvecklingen och användningen av ett nytt medium kan också grunda sig på statliga beslut och förutsätta statliga ekonomiska insatser. I en sådan situation kan det vara rimligt att ställa mer långtgående krav på hur det nya

mediets potentiella resurser skall tas till vara. Den mer kulturpolitiskt orienterade inriktning som idag präglar radio- och TV-politiken kan då framstå som naturlig.

Kabelnät kan användas för radio- och TV-sändningar på i princip två olika sätt, nämligen dels samtidig vidaresändning av program som tagits emot från rundradiosändare på marken eller från satelliter, dels lokala egensändningar som endast kan tas emot via kabelnät.

De riktlinjer som formulerats för den nationella radio- och TV- verksamheten kan inte läggas till grund för ett förhållningssätt till utländska sändningar som kan tas emot och samtidigt vidarespridas i vårt land. Programinriktning och programrepertoar ligger utanför svenskt beslutsfat- tande. Vad som kan åberopas är vissa principer, som t. ex. att reklam ej skall förekomma och att våld i spekulativt syfte ej är önskvärt. Inom sådana områden kan vissa regler fastställas. De regler som bör gälla för samtidig vidarespridning måste alltså vara av annan karaktär än de för den nationella rundradioverksamheten.

Stat och kommun kan inte anses ha någon skyldighet att svara för att utländska sändningar görs tillgängliga.

Om kabelnät används för en ny och kompletterande programverksamhet på lokal nivå kan andra bedömningar göras. Detsamma gäller om kabelnäti landet förses med program från svensk programleverantör med avsikten att programmen skall sändas samtidigt och i förändrat skick. Som tidigare framhållits är två huvudalternativ utifrån dagens mediepolitiska riktlinjer tänkbara.

Den fria etableringsrätten är en av hörnstenarna när det gäller pressens arbetsvillkor. Det skulle därför kunna ligga nära till hands att hävda att samma princip skall gälla även beträffande medier som utnyttjar ny teknik speciellt om tekniken i sig inte bedöms utgöra något hinder mot en fri etableringsrätt. En av orsakerna till att den fria etableringsrätten kunnat hävdas inom pressområdet är att det har varit och är möjligt att rent tekniskt etablera många olika tidningar och distribuera dem.

Vid sidan om principen om den fria etableringsrätten finns en klar strävan från samhällets sida att upprätthålla mångfalden inom dagspressområdet och skapa förutsättningar för många röster. De statliga åtgärderna skall minska de skillnader i ekonomiska villkor som marknadskrafterna för med sig. Om liknande principer skulle tillämpas ifråga om användningen av kabelnät bör även där en ensamställning för en programsändare undvikas.

Mot denna bakgrund är det angeläget att pröva om principen om fri etableringsrätt för sändningsverksamhet utan vidare kan tillämpas även i fråga om användningen av kabelnät för massmedieändamål. I första hand gäller det villkoren för utnyttjandet av näten. Den som äger ett nät kommer att ha ett faktiskt distributionsmonopol. Detta kan inte ses som ett intrång i yttrandefriheten såsom den definieras i RF. Däremot kan det begränsa yttrandemöjligheterna för andra än nätägaren om inte regler skapas som ger andra tillträde till nätet. Ägarförhållanden bör inte få leda till att intresserade utestängs från att använda nya kanaler för information och åsiktsbildning m.m.

Ett annat alternativ är att ett system med tillståndsgivning tillämpas. Därvid bör understrykas att ett system med tillståndsgivning inte måste

innehålla programpolitiska riktlinjer av det slag som idag återfinns i radiolagen eller vara begränsat till vissa grupper såsom i närradiolagen. Motiven för ett system med tillståndsgivning är att det bl.a. är enklare att hävda efterlevnaden av grundläggande programregler såsom förbud mot extremvåld och pornografi. Även praktiska skäl talar för ett tillståndssystem. I nästan alla länder tillämpas i dag system med tillståndsgivning för kabelsändningar där sådana förekommer.

Reglerna för verksamhet i nya medier bör utgå från grundläggande yttrandefrihetsprinciper samtidigt som syftet bör vara att skapa så stora yttrandefrihetsmöjligheter som möjligt. Skilda åsiktsriktningar och typer av programutbud måste få komma till uttryck. Den som äger eller har dispositionsrätten till distributionssystem, som t.ex. kabelnät, måste tillhan- dahålla rimliga yttrandemöjligheter.

Vad gäller utbyggnaden av verksamheten och det ansvar det allmänna därvid bör ta måste ställningstagandena utgå från i vad mån programutbudet i kabelnät kan ses som en uttrycklig nationell eller lokal angelägenhet. Motsvarande gäller i vad mån principer om solidarisk prissättning över landet som helhet för tjänsterna skall tillämpas.

Sändningar i kabelnät skall enligt direktiven i allt väsentligt bli ett komplement till den existerande programverksamheten inom SR-koncemen och verksamheten bör bedrivas fristående från programföretagen inom koncernen. Detta är självklart när det gäller vidarespridning av utländska sändningar men bör även gälla den egentliga lokala sändningsverksamheten.

Med målsättningen att flesta möjliga åsiktsriktningar skall kunna göra sig hörda är det rimligt att den lokala programverksamheten får utvecklas med ett minimum av programpolitiska riktlinjer. En önskvärd mångfald får förutsättas bli följden av att många skilda meningsriktningar kan komma till tals. Vissa grundläggande principer om programmens karaktär måste dock hävdas. Gränser måste sättas på liknande sätt som skett genom videovålds- lagen.

I våra direktiv sägs att nuvarande princip att kommersiell reklam ej får förekomma i etersända radio- och TV-program skall gälla även sändningari kabelnät. Denna regel bör då gälla de lokala sändningarna.

Som redovisats finns två ledande principer i våra direktiv, nämligen att mångfalden i pressen skall upprätthållas samt att en radio och TV i allmänhetens tjänst fortsatt skall ha en ledande roll. Kabelnät bör alltså användas för massmediala ändamål på ett sådant sätt att detta uppnås.

Om tidningar önskar engagera sig i kabel-TV-verksamheten bör de ha möjlighet att göra det oberoende av om de uppbär presstöd eller ej. Med hänsyn till dagstidningsföretagens olika ekonomiska förutsättningar är det angeläget att lokala samverkansformer kan utvecklas för att undvika en förstärkt dominans för ett enskilt företag i den samla de lokala mediesitua- tionen.

Generellt gäller att den lokala verksamheten bör organiseras på ett sådant sätt att ingen part får en dominerande ställning eller att olika grupperingar som önskar sända program blir beroende av enskild part.

Den nationella radio— och TV-verksamheten måste även fortsättningsvis kunna tillhandahålla ett brett programutbud som gör att företagen kan fylla funktionen att vara en radio och TV i allmänhetens tjänst. Vissa principer

kan därför behövas för hur inhemskt programmaterial får disponeras. En sådan princip är att andra sändande företags verksamhet ej hindrar de nationellt verkande företagen att förmedla nyheter av allmänt intresse genom förvärv av exklusiva sändningsrättigheter.

Användningen av kabelnät för lokala TV-sändningar bör präglas av lokala ställningstaganden till verksamhetens inriktning. Lokal verksamhet som ger utrymme för ett brett deltagande och som stimulerar människors eget skapande och främjar kontakt och kommunikation bör eftersträvas. Lokala och regionala kulturinstitutioner, fria kulturverksamheter, organisationer m.m. bör beredas tillfälle och stimuleras att medverka. Här finns möjlighe- teratt utveckla den inledda decentraliseringen inom medieområdet som i många sammanhang framhållits som angelägen.

Inom kultur- och medieområdet tillämpas i dag system som innebär att vissa varor och tjänster avgiftsbeläggs för att få medel för insatser inom områden som bedöms vara angelägna. Liknande system bör kunna prövas när det gäller ny teknik som kabelnät. Vissa typer av verksamhet bör kunna beläggas med särskilda avgifter i syfte att främja t.ex. lokal programproduk- tion eller annan kulturverksamhet.

4. Telenäten i Sverige

4.1. Befintliga nät och deras teknik

4.1.1. Det allmänna telenätets uppbyggnad

Det svenska telenätet består i dag av det allmänna fullständigt automatise- rade telefonnätet, ett särskilt digitalt datanät Datex — och ett särskilt telexnät.

Telefon-, datex- och telexnäten är separata nät i stort sett enbart till sin funktion. Överföringsnätet är således i stor utsträckning gemensamt för de funktionella näten. Däremot är växlarna (stationerna) separata för de olika näten även om de inryms i gemensamma lokaler, uttnyttjar gemensamma elkraft- och reservelverksutrustningar etc. Vissa samtrafikmöjligheter mel- lan dessa funktionella nät planeras och kan ses som steg mot en mera total integrering av näten.

Till sin uppbyggnad är näten sammansatta av ett antal lokala nät och ett mellanortsnät, dvs. nätet mellan Sveriges alla orter.

Transmissionsnätet på lands- eller riksnivå är uppbyggt av dels olika typer av kabel ca 8 500 km koaxialkabel och ca 60 000 km parkabel — dels ca 6 000 km radiolänk. Detta nätverk kan liknas vid riks- och landsvägarna på vilka olika typer av fordon med olika hastighet och prestanda kan färdas i olika riktningar. "Fordonstypema" i transmissionsnätet är telefonnätet, datex och telex. Det kan dessutom förekomma vissa olikheter i prestanda inom varje ”fordonstyp”.

Varje enskild abonnent — för telefon, data eller telex förbinds med den aktuella lokalstationen med en s.k. huvudledning som således används bara av en abonnent. År 1983 fanns det ca 5,0 milj. huvudledningar, varav 3,9 milj. till permanentbostäder, 0,2 milj. till fritidshus och 0,9 milj. till näringsliv och administration. Lokalstationema (6 755 st.) bildar tillsammans med de uppkopplade huvudledningarna de lokala näten. Lokalstationema varierar avsevärt i storlek beroende på ortens storlek och struktur. Antal anslutna huvudledningar till en lokalstation varierar från ca 20 st. till ca 50000. Huvudparten av stationerna har runt 100 anslutna huvudledning- ar.

4.1.2. Överföringssystem

4.1.2.1 Analog och digital överföring

När information i form av ljud, bild, text etc. skall överföras i ett telenät omvandlas den först till en elektrisk signal. Mikrofonen omvandlar t.ex. ljudet. '

I enklaste fall av informationsöverföring överförs denna elektriska signal — eventuellt efter förstärkning — i en lämplig elektrisk ledare till en mottagningsutrustning där ursprungsinformationen återskapas. Ett exempel är överföringen från hemmets stereoförstärkare till högtalarna. Ett annat exempel är telefonsamtal mellan abonnenter inom ett lokalstationsområ- de.

I andra fall kan överföringstekniken behöva förbättras. Överföringsav- ståndet kan t.ex. vara längre, överföringskvaliteten måste vara god, många informationssignaler skall överföras samtidigt i samma överföringskanal, det överförda informationsinnehållet är stort osv.

För att klara dessa mer krävande överföringar omvandlas den elektriska signal som erhölls i första steget ytterligare i en modulationsprocess som passar det överföringsmedium som valts.

Man kan indela modulationsmetodernai två familjer, den analoga och den digitala. Den analoga metoden innebär förenklat att man har en särskild elektrisk signal, bärvågen, på vilken den först erhållna elektriska signalen överlagras. Vid den digitala metoden omvandlar man den elektriska signalen till pulser som i kodad form beskriver informationen.

Den analoga tekniken har från början använts såväl för de vanligaste teletjänsterna som för TV och ljudradio.

Det finns således i telenätet analoga överföringssystem med olika standardiserade bandbredder (bandbredd kan sägas vara ett mått på överföringskapacitet). I koaxialkabelsystem överförs t.ex. upp till 10800 telefonkanaler i en tub. En kabel kan innehålla flera tuber.

Analog teknik används också i de kabel-TV-anläggningar som finns i dag. En TV-kanal kräver en bandbredd som motsvarar ca 2000 telefonkana- ler.

Vid utbyggnad av telekommunikationsnät tillämpas i dag i allt större utsträckning digital teknik både för transmission (överföring) och switching (ihopkoppling av förbindelser i växelutrustning). Jämfört med den analoga tekniken har digitaltekniken många fördelar av vilka några anges nedan. El Transmissionskvaliteten blir nästan oberoende av avståndet. B Integrerad kretsteknologi blir enkel att tillämpa och kostnadsutveckling— en för denna teknologi är mycket gynnsam. El Växelfunktionerna blir snabba, utrymmessnåla och i övrigt ekonomiskt uppbyggda i integrerad kretsteknologi. EI Mycket stora nät med automatiska våxelfunktioner kan byggas med digital teknik. Det finns således stora fördelar med att digitalisera telenäten, och för närvarande pågår en övergång till digital teknik för såväl transmission som

switching.

Telenätets transmissionssystem inordnas i ett hierarkiskt system av olika

hastighetsklasser' exempelvis 2, 8, 34, 140 och 565 Mbit/s (Mbit/s = miljoner bitar per sekund). Som exempel på överföringskapaciteter kan nämnas att ett system för 2 Mbit/s medgervöverföring av 30 telefonkanaler och ett 565 Mbit/s-system kan utnyttjas för överföring av upp till 7 680 telefonikanaler.

Digitaltekniken kan även utnyttjas för överföring av TV och andra bredbandiga tjänster. Den analoga bandbredden hos en TV-signal är ca 7 MHz (jfr med ca 3 KHz för en telefonikanal). Vid digitalisering enligt den internationellt standardiserade metoden för studiobruk erhålls en bithastig- het kring 220 Mbit/s. En videosignal innehåller emellertid en hel del infomation som med hjälp av speciella bildbehandlingsmetoder kan avlägsnas utan alltför stor förlust av bildkvalitet. Bithastigheten förväntas därvid kunna reduceras till ca 34 Mbit/s för vanliga TV-bilder. För videokonferenser där ju rörelseinnehållet och därmed förändringarna mellan sekventiella bilder i TV-signalen är relativt måttlig kan bithastigheten reduceras betydligt mer, ned till ca 2 Mbit/s och i vissa fall t.o.m. under denna bithastighet. Med ökad komprimeringsgrad växer dock komplexiteten hos den bildbehandlingsutrustning som erfordras, och för mycket låga överfö- ringshastigheter är sådan utrustning mycket dyr.

4.1.2.2 Dataöverföringssystem

Dataöverföring i telenätet kan ske endera via fast uppkopplade förbindelser som alltid står till användarens förfogande eller via tillfälligt uppkopplade förbindelser. I det sistnämnda fallet följer man alltså samma princip som när telefonsamtal förmedlas.

För användare med större överföringsbehov och krav på felfrihet i överföringen har ett särskilt nät, Datex-nätet, etablerats. Som tidigare nämnts använder sig Datex-nätet av samma överföringssystem som telefon- nätet men har särskilda växlar.

Datex-nätet är av s.k. kretskopplad typ vilket betyder att en förbindelse kopplas upp enskilt för varje datasamtal.

Det är nödvändigt att följa de internationellt utarbetade standarder som är tillgängliga för denna typ av nät för att man skall kunna ansluta terminaler av olika fabrikat men även för att samtrafik mellan olika länder skall kunna ske. Genom introduktionen av Datex har det varit möjligt att kombinera de olika fördelar som uppringda och fasta förbindelser i telefonnätet har samtidigt som många av nackdelarna har eliminerats.

Datexnätet öppnades för provtrafik under oktober 1980 och för kommer- siell trafik i september 1981. Antalet anslutna abonnenter vari april 1984 ca 6 000, och en mycket kraftig ökning förutses under de närmaste åren.

Det finns också dataöverföringssystem som använder sig av en annan princip, s.k. datapaketförmedling. Det innebär att flera samtidiga datasam- tal överförs på samma förbindelse. Varje datapaket överförs under ett visst tidsintervall och innehåller förutom datainnehållet också besked om vart paketet är adresserat.

Denna typ av nåt år i dag relativt vanlig både för publika och privata I Begrepp? hastighet datanät. Televerket öppnade år 1980 ett paketförmedlande nät, Telepak, i (= b'thasughet) res?" blygsam skala Nätet är i första hand avsett för företag och institutioner och bandbfedd friger sym-

' mens overfonngskapaci- har byggts ut i måttlig omfattning. tet.

4.1.3. Överföringsmedier

4.1.3.1 Symmetriska kablar och blankstråk

Den enklaste formen av överföringsmedium i telenäten utgörs av metalltrå- dar samlade i kablar eller förlagda på telefonstolpar (blankstråk). Kablar tillverkas i storlekar från enstaka trådpar upp till 1 800 par.

Trådparen (s.k. symmetriska par) används för s.k. fysikaliska förbindel- ser, mindre analoga bärfrekvenssystem (2 till 12 telefonikanaler) och mindre digitala transmissionssystem (10 och 30 telefonikanaler). I liten omfattning förekommer även videoöverföring på symmetriska par. '

Fram till slutet av 1940-talet var telenätet helt och hållet uppbyggt med symmetriska par i form av kablar och blankstråk. Under de senaste tre decennierna har först koaxialkablar och senare radiolänk kommit att utgöra en allt större del av främst långdistansnätet. I lokalnäten och landsnäten dominerar fortfarande tekniken med symmetriska par.

4.1.3.2 Koaxialkabel

Koaxialkablar är uppbyggda med en mittledare och en rörformig ytterledare som i princip avskärmar överföringen från omgivningen. Detta är en av de egenskaper som har gjort det fördelaktigt att använda koaxialkablar för överföring av breda frekvensband med möjlighet till många samtidiga telefonkanaler etc.

Det långväga riksnätet i Sverige är till större delen uppbyggt med koaxialkablar i en väl förgrenad nätstruktur. Utbyggnaden startade i anslutning till riksautomatiseringen i slutet av 1940-talet och sträckte sig fram till mitten av 1970-talet. Under de senaste åren har utbyggnaden i stället skett med radiolänk och förväntas i framtiden i växande utsträckning ske med fiberoptiska kablar.

Kablarna i det svenska långdistansnätet är vanligen uppbyggda med sex koaxialtuber parvis sammanförda till tre transmissionssystem med en tub för vardera transmissionsriktningen. Det finns dock kabelstorlekar från två upp till tolv tuber. Koaxialledamas elektriska egenskaper och mekaniska dimensioner är standardiserade internationellt för denna typ av tillämp- ning.

Koaxialnätet utnyttjades i början för analoga system med 600 telefonika- naler men hari efterhand graderats upp till i vissa fall 10 800 telefonikanaler per tubpar. Med tre system i en kabel blir alltså den totala kapaciteten över 32 000 telefonikanaler. Under de senaste åren har också digitala transmis- sionssystem börjat installeras på befintliga koaxialkablar.

Ett annat stort användningsområde för koaxialkablar är för överföring av TV-signaler i centralantennsystem, kabel-TV-nät, där koaxialkabel hittills har varit praktiskt taget den enda använda tekniken såväl i basnät som i fastighetsnät.

Koaxialkablarna i kabel-TV-näten används för betydligt bredare frekvens- band än koaxialtuberna i långdistanskablarna. Maximal överföringskapaci- tet på en koaxialkabel ligger med nuvarande teknik på drygt 50 TV-kanaler. TV-mottagarens egenskaper begränsar dock i viss mån möjligheten att

använda denna överföringskapacitet ända fram till abonnenten. Det ligger i tillämpningens natur att räckvidden för kabel-TV-systemen är väsentligt lägre än för telenätets långdistanssystem.

Även om koaxialkabeltekniken f.n. dominerar kabel-TV-fåltet pågår en intensiv utveckling som syftar till att i stället utnyttja glasfiber.

4.1.3.3 Glasfiber

Tekniken med glasfiber som teletekniskt överföringsmedium ”föddes” i slutet av 1960-talet och har efter en snabb utveckling fått sitt definitiva kommersiella genombrott under 1980-talet. Dessa första generationens kommersiella fiberoptiska systern (s.k. multimod-system med våglängder 0,8-0,9 um) har främst sin tillämpning i storstadsnäten där betingelserna är speciellt gynnsamma med stora överföringsbehov mellan de lokala telefon- stationerna och måttliga avstånd som inte kräver någon mellanförstärka- re.

I Stockholm, Göteborg och Malmö är redan i dag fiberoptiska nät av detta slag realiserade.

Utvecklingen går raskt vidare, och f.n. pågår på flera ställen i världen, speciellt i USA, en synnerligen omfattande utbyggnad av fjärrnätet med vad som kan kallas andra eller tredje generationens teknik (s.k. singelmodsystem med våglängder kring 1,3 um). Redan år 1988 kommer också en första transatlantisk fiberoptisk kabelanläggning att sättas i drift. Pågående forskning och utveckling visar klart att den nu tillämpade tekniken bara är en första början på en framtida utveckling med utomordentligt stor potential, och man kan räkna med att fiberoptisk teknik kommer att finna tillämpning i telenätets alla delar på 10—15 års sikt.

Den första anläggningen med singelmodteknik tas inom kort i bruk i Sverige, och ytterligare anläggningar planeras i mellanortsnätet.

Svårast har tekniken att konkurrera på telenätets lägsta nivå dvs. för direkt anslutning till kunder. Kostnadsproblemet gäller dock inte i första hand själva fibern eller kabeln utan främst de opto-elektriska komponenter som behövs i ändutrustningarna, laser/lysdiod på sändarsidan resp. fotodiod på mottagarsidan.

Några karakteristiska fördelar för fiberoptiska kablar är att de i jämförelse med konventionella kablar med motsvarande kapacitet är tunna och lätthanterliga, de har låg dämpning och därigenom lång räckvidd utan att » mellanförstärkare behövs, de kan tillverkas helt av icke metalliska material och är därmed okänsliga för svår elektromagnetisk miljö och är utomordent- ligt svåra att ”tappa” på information genom obehöriga ingrepp.

På minussidan för glasfibertekniken finns än så länge, förutom kostnads- problemet, att glasfiber är förhållandevis komplicerad att skarva, att avgrena och att montera kontakter på.

Som nämnts kommer den fortsatta utvecklingen med säkerhet att snabbt förbättra tekniken i alla avseenden. De första stegen tas f.n. på att utveckla ”integrerade optiska kretsar”, i viss mening en optisk parallell till de integrerade elektroniska mikrokretsar som är själva kärnan i den pågående elektroniska revolutionen.

Det kommer t.ex. att utvecklas helt optiska förstärkare, vilket gör det

Figur 4.1 Radiolänkför- bindeLre med terminal- stationer och två repete- rarstationer

onödigt att som nu i mellanförstärkarpunkter först omvandla den optiska signalen till en elektrisk som förstärks och därefter åter omsätts till en optisk signal som förstärkt sänds vidare.

4.1.3.4 Radiolänkar

Med radiolänkförbindelse avses en förbindelse där överföring sker via en kedja av sändare och mottagare med riktade antenner. Ofta framförs längs samma sträcka två eller flera radiokanaler av vilka en normalt utgör reserv för de övriga. På grund av den höga radiofrekvensen som normalt används (högre än 900 MHz) är räckvidden mellan sändare och mottagare begränsad till fri sikt. En radiolänkförbindelse består av ett eller flera hopp. Den distans som kan överbryggas med ett hopp beror bl.a. på den använda radiofre- kvensen. Hopplängden rör sig normalt omkring 50 km (se fig. 4.1).

I och med televisionens genombrott i Sverige i slutet av 1950-talet påbörjades den egentliga utbyggnaden av televerkets radiolänknät. Radio- länknätet byggdes för överföring av TV- och ljudradioprogram till landets ca 55 större rundradiostationer. Särskilda s.k. kontributionsförbindelser för prograrninsamling och programutväxlingar med utlandet byggdes även. Samtidigt byggdes radiolänkar för telefoni med kapaciteten 960 telefonka- naler per radiokanal.

För telefoni och dataöverföring finns i dag digitala radiolänksystem för 10—1 920 telefonkanaler per radiokanal, vilket motsvarar transmissionshas- tigheten 0,7—140 Mbits/s.

I dag finns radiolänkar med kapaciteter upp till 2 700 telefonkanaler per radiokanal i analog teknik. Alternativt kan en radiokanal överföra ett TV-program i färg plus fyra ljudkanaler.

Fram till mitten av 1970-talet användes i Sverige uteslutande radiolänkar i analog teknik. Praktiskt taget all utbyggnad med radiolänk sker numera med digital teknik eftersom den ger högre överföringskvalitet och tillförlitlighet samt lägre underhållskostnader.

F.n. sker en omfattande utbyggnad med digitala radiolänkar i rikslinjenä- tet. Kapaciteten är 1 920 telefonikanaler per radiokanal (140 Mbits/s).

I ett stort kabel-TV-nät kan det ibland vara fördelaktigt att låta anslutningen mellan den gemensamma antennanläggningen (head-end) och distributionsnätet till flera fastighetsnät utgöras av en s.k. kabel-TV- radiolänk (KTV-länk). En KTV-länk kan överföra upp till 50 TV-kanaler samt FM-bandet i frekvensområdet 47—440 MHz. Ett KTV-länknät kan t.ex.

byggas upp som visas i fig. 4.2.

4.2. Nätets utbyggnad och modernisering Figur 4.2 Radiolänk för kabel-TV

4.2.1. Allmänt

De senaste åren har präglats av en lugn konsumtionsökning av den traditionella telefonin med knappt 4 %lår och en snabbt tilltagande datatrafik i telefonnätet Datel. De uthyrda fasta förbindelserna för data ökade år 1982 med 20 % och de automatiskt uppkopplade förbindelserna med 22 %. Fortfarande är emellertid data- och texttrafiken mycket låg i förhållande till telefontrafiken.

Förbindelsebehoven för andra typer av trafik än vanlig telefoni har emellertid nu nått en sådan nivå att deras höga tillväxttakt påverkar det totala kapacitetsbehovet. Den totala tillväxttakten i telenätet har därför ökat under senare tid.

Vid det kontinuerliga underhålls- och kompletteringsarbetet i lokal-, lands- och riksnäten samt på stationerna har man sedan början av 1970-talet påbörjat digitaliseringen av telekommunikationssystemet utan att hittills förändra den totala nätstrukturen. Användningen av digital teknik har vuxit fram naturligt i takt med ett allt mer fördelaktigt pris/prestanda-förhållande. Inriktningen är att utbyggnad och modernisering av telenätet skall ske med moderna, digitala, system och i en takt som i första hand bestäms av tillväxt och reinvesteringsbehov. Nedan beskrivs en sannolik utveckling.

4.2.2. Utvecklingen på kort sikt

I juni 1983 fanns ca 20 datorstyrda stationer (AXE-stationer) med totalt ca 370 000 abonnenter i drift och 200 digitala abonnentväxlar, vilka betjänar ca 14 % av totala antalet anknytningar till abonnentväxlar. I datanätet fanns vid samma tidpunkt ca 4 000 abonnenter och i telexnätet ca 17 500.

I ett kortsiktigt perspektiv räknar man med att antalet digitala abonnent-

växlar ökar successivt och ansluts till AXE-stationerna med s.k. PCM- system, där både den lokala överföringen och uppkopplingen till stationerna sker med hjälp av digital teknik. Befintliga huvudledningar har därmed kompletterats med digital utrustning hos abonnenten och vid lokalstationen och får anslutningsmöjligheter till de publika datanäten.

Telefonnätet (fig. 4.3) kan under budgetåret 1985/86 erbjuda kopplade digitala förbindelser (64 kbit/s vilket motsvarar en överföringstakt av ca 200 A4-sidor/min) mellan bl.a. Stockholm—Göteborg—Malmö samt ytterligare ett antal större orter. Delar av telefonnätet kan då betraktas som ett integrerat digitalt nät — IDN — dvs. ett nät där både överföring och koppling sker digitalt.

4.2.3. Utveckling på medellång sikt 1985—1990

Digitaliseringen av nätet fortsätter. Det digitala långväga nätet har 1988/89 fått en riksomfattande utbredning (fig 4.4). Utökning i det långväga riksnätet beräknas således ske med digitalteknik. De stora stråken byggs ut med system för 140 Mbit/s eller multiplar av sådana system.

Den kopplade 64 kbit/s-tjänsten utvecklas och erbjuds kunder med digitala abonnentväxlar i allt fler orter i Sverige. Digitala abonnentledningar börjar införas och gör åtkomst till kopplad 64 kbit/s möjlig även för abonnenter utan digitala abonnentväxlar. Samtrafik mellan telefon- och datanäten inrättas. Detta innebär att nya tjänster blir tillgängliga, t.ex. återuppringning vid upptagetton, medflyttning av sitt eget telefonnummer till ett annat telefonnummer eller att telefonen kan användas som en enkel dataterminal för exempelvis inskrivning av varubeställningar.

Q ww . __m / ,f ' m 0 (P nano— M Q- ____________ .) ? m | . - - nu.» 0 : mer::y- ],th "bil/' balun-nu nu.» __ räfiäea En!) "”"/' W . DIGIYAL swuoii | . DIGITAL STAVION vom- 0 Ö _a Inu-u wu m n-

.l.____J

s*— —_

N.__._...

Figur 4.3 Digitala Idng- Figur 4.4 Digitala lång- väga riksnätet 1984/85 väga riksnätet 1988/89

4.2.4. Investeringar

Under de närmaste åren beräknas årligen ca 500 milj. kr. investeras i AXE—utrustning. Mot slutet av 1980-talet minskar volymen något. Investeringarna för att digitalisera rikslinjenätet uppskattas till 150—250 milj. kr. per år under 1980-talet. De totala investeringarna i förbindelser och stationer uppgår under budgetåret 1983/84 till ca 2,8 miljarder kr. per är inkl. lokalnätet.

4.3. Teknisk utveckling

En snabb teknisk utveckling äger rum inom alla delar av telekommunika- tionsområdet. Det gäller överföringsmedier och -system, mikroelektronik, anläggningsteknik och -metoder osv. Det är således naturligt att televerket satsar avsevärda belopp på forsknings- och utvecklingsverksamhet. För budgetåret 1982/83 var således televekets kostnader för forskning och utveckling ca 180 milj. kr. motsvarande ca 1,5 % av omsättningen.

Av pågående projekt kan här särskilt framhållas ett utvecklingsarbete som televerket bedriver tillsammans med Ericsson-koncemen avseende fiberop— tiska bredbandsnät.

Televerket och Ericsson bedriver på många områden ett omfattande gemensamt utvecklingsarbete. Ett område som tidigt identifierades som strategiskt viktigt är bredbandsnät och utnyttjande av fiberoptiska transmis- sionssystem. Detta samarbete pågår och kommer att bl.a. resultera i ett provnät som byggs i Skarpnäck. I detta provnät är dock användningen av optofiber huvudsakligen begränsad till de övre delarna i näthierarkin.

För utvecklingen i nästa steg är en viktig frågeställning möjligheterna att utnyttja fibertekniken även i hela abonnentnätet. Studier bedrivs nu inom området med en stor insats av tekniker och ekonomer.

Utgångspunkten har varit att studera olika lösningar och att försöka bedöma när de blir möjliga att realisera utifrån marknads-, teknik- och ekonomiska utgångspunkter. De bredbandsnät som studeras skall ge tjänster både till företags- och hushållssektom och därmed överföra tal och text samt rörliga bilder.

För hemabonnenten har vad avser bild huvudvikten lagts vid TV- distribution men med en nätstruktur som tillåter även dubbelriktad bildkommunikation. För företags- och förvaltningsabonnenten har huvud- vikten lagts vid dubbelriktad kommunikation, speciellt videokonferenser.

Två alternativa lösningar har utarbetats, nedan benämnda alternativ 1 resp. alternativ 2. Alternativ 1 bedöms realiserbart med teknologi tillgänglig ' under 1980-talet, medan alternativ 2 baserar sig på teknologi som inte är tillgänglig förrän under 1990-talet. Av speciell vikt är utvecklingen inom områdena opto-elektronik och högintegrerad halvledarteknik. Båda alter- nativen är baserade på en stjärnformig nätstruktur. .

Alternativ ]

Nätstrukturen för alternativ 1 framgår av fig. 4.5. Till moderstationen, belägen på motsvarande plats som en telefonstation och svarande mot

maximalt ca 50 000 abonnenter, ansluts ett antal understationer belägna på platser som motsvarar nuvarande s.k. fördelningsskåp, var och en svarande mot storleksordningen 100-500 abonnenter. Mellan under- och modersta- tionen används optiska fibrer med digital transmission. I de fall abonnenten är en företagskund ansluts abonnentens installation, i många fall en abonnentväxel, i sin tur till understationen med optiska fibrer Och digital transmission. Är kunden en hemabonnent behålls eller nyläggs parkabel (koppartrådar) mellan heminstallation (jack) och understation för tal, data och text, medan fibrer används för bild och steroljudkommunikation. Av ekonomiska skäl används här analog transmission för TV på fibrer. Detta innebär att den dyrbara analog/digital-omvandlingen kan göras gemensamt för många abonnenter.

Alternativ 2

Nätstrukturen för alternativ 2 överensstämmer i huvudsak med alternativ 1 (fig. 4.5). Förbindelserna mellan en moderstation och tillhörande understa- tioner samt mellan understationerna och abonnentens terminalinstallationer (både hushåll och affärskunder) består av optiska fibrer. Alla signaler (telefoni, data, text, radio och video) överförs digitalt fram till abonnentin- stallationen (jack). Analog till digital omvandling för telefoni, radio och video sker hos abonnenten.

Vad avser antalet understationer under en moderstation samt storleken av en understation, är dessa samma som i alternativ 1. Växelfunktionerna finns både i moder- och understationerna.

På grund av samplacering av videoväxel och telefonväxel på samma plats i båda alternativen, underlättas den framtida övergången från alternativ 1 till alternativ 2. Tjänsterna som finns på koppartrådar i alternativ 1 mellan en understation och en abonnent flyttas efter hand över till optiska fibrer.

Figur 4.5 Exempel på nätstruktur för framtida FLERFAMILJSHUS bredbandsnät

_— Fiber (Alt. 1 och 2)

-—— Parkabel (Enbart Alt. 1)

IVODER— STAT ION

UNDER— STAT ION

AFFÄRSKUND

VllJAOl'RÅDE

ABONNENTVÄXEL.

4.4. Bredbandsnät och ISDN

Begreppen bredbandsnät och ISDN, Integrated Services Digital Network, återkommer ofta i samband med beskrivningar av framtida telenät.

Det finns inga klara definitioner av begreppet bredbandsnät. Allmänt brukar man mena de allmänt tillgängliga nät som lokalt och på riksbasis kan överföra alla typer av tjänster som blir aktuella i framtiden. Man förutsätter därvid att också kabel-TV-tjänster ingår. TV-överföring torde även i framtiden komma att vara den mest bandbreddskrävande tjänsten åtminsto- ne för hushållens del.

I det nåt eller i de förbindelser som upprättas för kabel-TV kommer emellertid också många andra tjänster att kunna överföras.

Det betyder emellertid inte att man kan eller bör lägga ner det existerande förbindelsenätet när bredbandsnätet etableras. Detta bör i stället ses som ett komplement till andra förbindelsenät.

I ett framtida digitalt överföringssystem som betjänar sig av såväl bredbandiga som smalbandiga överföringsförbindelser och där tjänsterna likaså ställer olika krav på bandbredd blir det angeläget att standardisera gränssnitten t.ex. mot abonnentterminaler. ISDN-begreppet avser primärt denna standardisering och kommer att införas stegvis. Graden av integrering av tjänster kommer att bestämmas av vad som i varje skede är lämpligt men hänsyn till tekniska och ekonomiska faktorer.

Hittills har arbetet med ISDN så gott som uteslutande rört smalbands- tjänster (upp till 64 kbit/s) men även bredbandsområdet kommer att behandlas under de närmaste åren inom de internationella standardiserings- organen (CCITT och CEPT).

4.5. Etableringsregler

Från formell utgångspunkt råder i Sverige full etableringsfrihet vad gäller att anlägga kabelnät för telekommunikationsnät. Däremot har televerket enligt telefonreglementet en ensamrätt när det gäller att sköta statens telefonrö- relse. I denna uppgift ligger att installera och underhålla de teleanläggningar

som behövs för att tillgodose samhällets och enskildas behov av telekom- munikation. Häri ingår också ansvaret för vad som sätts samman med och ansluts till telenätet. Denna ensamrätt till utrustning som ansluts kallas i

dagligt tal för televerkets anslutningsmonopol. Televerkets ensamrätt på abonnentplacerad utrustning är genom riksdagens beslut begränsad till: D utrustning för talkommunikation direkt mellan människor Över publika telenätet, D modemer för datakommunikation med högre hastigheter, D utrustningar som ansluts till telexnätet.

Riksdagens beslut innefattade ett uppdrag till televerket att fortlöpande anpassa anslutningsvillkoren till den tekniska utvecklingen. I konsekvens med detta har televerket beslutat att avveckla televerkets ensamrätt för modemer för datakommunikation upp till en hastighet av 1200 bit/s

(vändbart) från den 1 juli 1983. Vidare har televerket beslutat att även andra än televerkets utrustningar får anslutas till telexnätet från den 1 november 1984.

5. Teletjänster

5.1. Nuvarande tjänster

Med hänsyn till att televerket sköter de övervägande teletjänsterna beskrivs i detta kapitel huvudsakligen televerkets tjänster.

5.1.1. Telefont j änster

Televerkets helt dominerande telekommunikationstjänst, volymmässigt och intäktsmässigt, är telefontjänsten. Antalet telefonapparater i Sverige utgör ca 7,4 miljoner och antalet huvudledningar ca 5,1 miljoner. Antalet huvudledningar per hushåll är i genomsnitt ca 1,1. Antalet huvudledningar ökar f.n. med 75-80 000 per år (netto). Av ökningen faller 213 på näringsliv, organisationer och förvaltningar och ca 1/3 på hushåll. Av sistnämnda andel faller nära hälften på fritidsbostäder.

Huvudledningar i telefonnätet används i vissa fall för andra ändamål än överföring av tal, t.ex. för data- och telefaxöverföring.

All inländsk och praktiskt taget all telefontrafik med utlandet är automatiserad.

I samband med konverteringen av telefonstationema till stationer av elektroniktyp (AXE) tillkommer successivt ett antal nya tjänster, t.ex. medflyttning eller vidarekoppling av samtal m.m.

Ett antal manuellt betjänade tjänster finns som komplement till de automatiska telefontjänstema.

5.1.2. Datatjänster

Datakommunikationsmarknaden väntas expandera mycket starkt under 1980-talet. Televerkets datatjänster är följande.

Datel

Datel är det sammanfattande namnet på televerkets dataöverföringstjänster i telefonnätet.

Användningen av telefonnätet för dataöverföring sker med hjälp av särskild utrustning, s.k. modern. Överföringen kan antingen ske på uppringda förbindelser, ”Datel uppringt”, eller på fasta förhyrda förbindel- ser, ”Datel fast”.

Beroende på vilken modemutrustning som användes kan överföringshas- tigheter i intervallet 300-19 200 bitar per sekund (bit/s) användas. För de högsta hastigheterna erfordras fast förbindelse.

Våren 1984 fanns det ca 70 000 Datel-terminaler. Ett väsentligt ökat behov av låghastighetsöverföring i form av Datel förutses som följd av en väntad expansion av marknaden för persondatorer.

Datex

Datex är en allmän, kopplad tjänst för datakommunikation, realiserad i ett särskilt nät, Datex-nätet. I detta nät tillhandahålls olika överföringshastig- heter (600, 2 400, 4 800 och 9 600 bit/s).

Med hjälp av speciella konvertrar kan även vissa utrustningar med hastigheter upp till 300 resp. 1 200 bit/s anslutas.

Utöver själva överföringstjänsten finns ett antal tilläggstjänster att tillgå, t.ex. sluten användargrupp.

Telepak (planerad benämning Datapak)

Eftersom de flesta publika datanät som finns utomlands har byggts med en annan överföringsteknik än det svenska Datexnätet, nämligen datapaketför- medling (eng. packet switching), har televerket infört tjänsten Telepak. Genom denna tjänst kan svenska användare få kontakt med motsvarande tjänst i ett 20-tal länder.

Överföringshastigheten utgör 300 eller 1 200 bit/s vid anslutning till Telepak-nätet med hjälp av ”Datel uppringt” och 2 400, 4 800, 9 600 eller 48 000 bit/s vid anslutning via fast förhyrd ledning.

Telepak erbjuder i sin nuvarande utformning en enkel och snabb möjlighet till dataöverföring för svenska företag m.fl. för t.ex. informationssökning, datainsamling och textkommunikation.

Beslut har fattats om att utöka Telepak både vad gäller kapacitet och utbud av tjänster. En ny packet switching-utrustning kommer på sikt att ersätta nuvarande Telepakutrustning. I detta sammanhang kommer samtrafik med Datex att introduceras.

5.1.3. Textkommunikationstjänster

Även inom textkommunikationsområdet förutses en stark expansion under 1980-talet.

Telex

Telextjänsten är fortfarande den dominerande verksamheten inom textkom- munikation. All inländsk och så gott som all trafik med utlandet är automatiserad. Telextrafiken domineras av trafiken till utlandet. Överföringshastigheten i telexnätet är 50 bit/s. En speciell tjänst (OSO-tjänsten) erbjuder möjlighet för lagring och vidaresändning av telexmeddelanden och kan användas då avsändaren har svårt att omgående få kontakt med mottagaren.

Antalet telexabonnenter, f.n. ca 18 000, väntas avta i början av 1990-talet allteftersom teletex-tjänsten utvecklas.

Teletex

Teletex är en textkommunikationstjänst som innefattar både nät och terminaler. Terminalerna har såväl ordbehandlingsfunktion som möjlighet till telekommunikation.

Överföringshastigheten är 2 400 bit/s, vilket innebär att en given textinformation överförs ca 30 gånger snabbare än för telex. Utskriftskvali- teten är jämförbar med ett maskinskrivet brev.

Teletexterminalerna kan kommunicera såväl med andra teletexterminaler som med terminaler i telexnätet. Teletextjänsten utnyttjar för överföringen Datex—nätet som har möjlighet till samtrafik med telexnätet.

Teletextjänsten befinner sig i ett introduktionsskede.

Telefax

Telefaxtjänsten medger överföring av bilder, ritningar, text etc. via telefonnätet.

Televerket erbjuder två olika typer av telefaxterminaler, dels s.k. Grupp 2-terminaler, dels s.k. Grupp 3-terminaler. De förra medger en överförings- tid av alternativt tre eller sex minuter per A4-sida, medan de senare är betydligt snabbare och medger en överföringstid av ca 20 sekunder per A4-sida.

Överföring mellan Grupp 2-terminaler sker med analog teknik. Grupp 3-terminalerna arbetar med digital överföring i området 2 400-9 600 bit/s.

Teledata

Som närmare framgår av avsnitt 14.3.2 driver ett flertal företag teledatatjäns- ter.

5 . 1 .4 Mobiltelefontjänster

Nordisk mobiltelefontjänst (NMT), som är en ny automatisk nordisk mobiltelefontjänst, infördes i Sverige år 1981. NMT har blivit en stor framgång. Antalet abonnenter i Sverige uppgår f.n. till ca 30 000. Tjänsten ersätter televerkets manuella mobiltelefontjänst MTD, som kommer att avvecklas under 1980-talet.

En mobiltelefontjänst drivs även av företaget Comvik. Ett nordiskt och ett europeiskt samarbetsprojekt har inletts för att skapa 1990-talets system för landmobil telekommunikation. Det system, till vilket arbetet inom dessa grupper syftar, kommer att inbegripa flera nya digitala tjänster och vara väl anpassat, både tekniskt och marknadsmässigt, till ett framtida tjänsteintegrerat nät, ISDN.

5.1.5. Landsomfattande personsökningssystem (MBS)

Mobilsökning, MBS, är benämningen på televerkets landsomfattande personsökningstjänst. Genom mobilsökning kan en person utrustad med en speciell mottagare nås över praktiskt taget hela landet via telefonnätet och genom speciell användning av vissa FM-sändare för ljudradio.

Sökningen sker från vanliga telefonapparater, varvid även den söktes telefonnummer kan överföras till mottagaren.

Antalet abonnenter på MBS uppgår våren 1984 till ca 35 000. Ett stort antal företag driver lokala personsökningssystem.

5.1.6. Larmöverföringstjänster

Televerket tillhandahåller (genom Tele Larm AB) larmöverföringstjänster för överföring av exempelvis inbrotts- och överfallslarm, brandlarm, driftlarrn m.m. Sådana tjänster tillhandahålls även av andra företag.

För larmöverföringen användes fasta eller uppkopplade förbindelser i telefonnätet.

Samhällsutvecklingen och försäkringsbranschens krav och bestämmelser medför en fortsatt expansion för larmöverföringstjänster som avser brand, inbrott och överfall. Likaså väntas ett stort behov av att tillhandahålla trygghetssystem (t.ex. för ensamboende äldre eller handikappade) och larmöverföringstjänster för detta ändamål. Denna senare marknad har hittills hämmats av brist på lämpliga larmmottagningsställen, men detta problem förutses bli löst inom de närmaste fem till tio åren.

5.1.7. Datakommunikation i abonnentväxlar

Möjlighet till datakommunikation från anknytningar i abonnentväxlar ingår som ett led i en framtida integrering av olika tjänster.

I de moderna elektroniska abonnentväxlama av typ A 345 (upp till 5 000 anknytningar) och A 335 (upp till 500 anknytningar) ingår, förutom de funktioner som normalt finns i moderna abonnentväxlar, även ett avsevärt antal funktioner för datakommunikation. Dessa funktioner utökas efter hand.

5.1.8. Samtrafik mellan olika nåt och tjänster

Allt eftersom olika tjänster och nät utvecklas uppstår ett behov av samtrafik mellan dessa och olika terminaltyper, t.ex. Telex-Teletex, Telex-Teledata etc.

Televerket tillämpar som princip för standardiserade tjänster att samtrafik mellan tjänster tillhörande olika generationer skall vara garanterad.

För samtrafik mellan kunder anslutna i Datextjänstens hastighetsklass 2 400 bit/s och televerkets teletextjänst har televerket således installerat en samtrafikutrustning i telenätet som bevakar att trafiken genomförs enligt gällande regler och som garanterar en viss kvalitet på överföringen.

För samtrafiken mellan Datexterminaler och telextjänster finns en samtrafikutrustning, vars uppgift är att kod- och hastighetskonvertera meddelandena mellan 50 bit/s för telex och 2 400 bit/s för teletex.

5.1.9. TV-möten

Televerket har successivt utrustat ett antal sammanträdesrum med utrust- ning för bildkommunikation. Sådan utrustning har även installerats av exempelvis hotell. Två eller flera sådana TV-mötesrum kan sättas i bild- och ljudförbindelse med varandra. Rummen hyrs ut till kunder. TV-mötesrum finns nu på ett tjugotal platser.

TV-mötena kopplas upp manuellt. Möjligheterna att automatisera trafi- ken studeras dock. Ett automatiskt provnät är i drift i Stockholm och Göteborg. Till nätet kan anslutas olika terminalutrustningar: TV-mötesut- rustningar i TV-mötesrum, bildtelefoner samt separata kameror och monitorer för säkerhetstillämpningar. Möjlighet finns att koppla sig själv inte endast inom utan även mellan Stockholm och Göteborg.

5.2. Trafikutveckling

Telefontjänsten är ännu volymmässigt den helt dominerande tjänsten i telenätet. Konsumtionsökningen för denna tjänst förväntas framdeles bli relativt låg beroende på den höga täckningsgrad som redan uppnåtts. Däremot förväntas en fortsatt snabb och kraftig trafikutveckling under de närmaste åren för data- och textöverföringstjänsterna. Dataöverförings- tjänsterna har således under senare år haft en tillväxttakt av 25—30 % per år. Antalet data- och textterminaler med anslutning till telenätet bedöms komma att växa mot en mättnad vid ett par miljoner. F.n. är ca 300 000 terminaler anslutna, men antalet kan uppgå till ca en miljon kring år 1990. Tillväxten i riksnätet som för närvarande uppgår till ca en tredjedel grundas på data- och textöverföringstjänstemas ökade omfattning och väntas om ca fem år till två tredjedelar grundas på dessa tjänsters ökade volym.

Även mobiltelefon- och personsökningstjänsten (MBS) expanderar snabbt.

Under 1990-talet förväntas bildöverföringstjänsteri vid bemärkelse (exkl. rundradiotjänster) komma att ge ett motsvarande trafiktillskott som det data- och texttjänstema ger under 1980-talet.

5.3. Framtida tjänster

5.3.1. Kontorsautomation och telekommunikation

Utvecklingen inom kontorsautomationsområdet är nära förknippad med och beroende av utvecklingen av företagsintema och företagsextema telekom- munikationer. Samtidigt som abonnentväxlar primärt utvecklas för telefon- tjänster är vissa av dem också mycket lämpade för text- och datakommuni- kation. Strävan efter en integrering av ljud-, data- och textkommunikation kommer att starkt påverka den fortsatta utvecklingen av abonnentväxlar och företagsintema nät. Väl definierade gränssnitt mellan å ena sidan terminal- utrustningar för text och data och å andra sidan abonnentväxlar och publika nät måste eftersträvas och skall så långt möjligt vara internationellt

standardiserade. Användarprocedurema kan härigenom bli enhetliga för såväl företagsintem som extern kommunikation.

Till den här skisserade utvecklingen bidrar den 64 kbit/s-standard som successivt införs för trafikstarka stråk i det centrala telenätet och för ledningar till större abonnentväxlar, varigenom direkt genomkopplade 64 kbit/s-kanaler kan ställas till förfogande för telefon-, text- och datakommu- nikation mellan abonnentväxlar eller mellan företagsintema nät av större omfattning.

För att möjliggöra samtrafik mellan företagsintema nät och andra publika nät än telefonnätet pågår eller planeras en utveckling som kommer att möjliggöra samtrafik mellan å ena sidan terminaler i företagsintema nät och å andra sidan Datexnät.

5.3.2. Satellitbaserade företagstjänster

Satellitbaserade företagstjänster (Satellite Multiservice Systems, SMS) kan ses som ett komplement till övriga i dag tillgängliga telekommunikations- tjänster för data, text, ljud och bild. SMS är aktuell för kommunikations- behov som inte kan lösas på ett ekonomiskt sätt i marknätet samt som en interimlösning innan marknätet är utbyggt när det gäller nya typer av kommunikationstjänster.

Karakteristiskt för SMS är mycket höga överföringshastigheter, avstånds- oberoende kostnader, samtidig sändningsmöjlighet till många mottagare samt stora initialkostnader.

SMS är i dag inte introducerad i Sverige. Förundersökningar pågår inför en eventuell introduktion av dessa tjänster för internationell och för experi- mentell inomnordisk trafik. En begränsad provverksamhet planeras i samband med tillkomsten av Tele-X.

5.3.3. Kommunikationsradiosystem MOBITEX

Ett nytt kommunikationradiosystem, Mobitex, är under framtagande. Systemet är mycket avancerat och flexibelt och lämpat för såväl små som stora användare.

Det som skiljer Mobitex från tidigare system är framför allt kombinationen av textöverföring och tal. Textöverföringen ökar snabbheten och säkerheten i kommunikationen och möjliggör även överföring av datainformation.

Från den egna expeditionen har varje kund i tal och skrift direktkontakt med sina egna mobila enheter. Utöver den vanliga talkommunikationen kommer Mobitex att kunna erbjuda flera ytterligare tjänster, t.ex.: D sändning av skrivna meddelanden i form av valfri text eller statusinfor- mation

El överföring av larmmeddelanden D anslutning till det allmänna telefonnätet och televerkets datanät samt det svenska och internationella telexnätet.

5.3.4. Ny personsökningstjänst (MINICALL)

Som komplement till det rikstäckande MBS-systemet kommer televerket att introducera personsökningssystemet Minicall.

Minicall är ett system som är speciellt anpassat till behoven hos företag och organisationer, vilkas verksamhet inte är riksomfattande utan begränsad till vissa distrikt inom Sverige och där främst inom tätorter.

Sökning sker via telefonnätet och radio och påverkar Minicallmottagaren att avge en signal i form av ton, ljus eller vibrationer med möjlighet till fyra olika signaler enligt överenskommet kodsystem.

Introduktionen av det nya systemet planeras ske inom ca ett år, i första hand i större tätorter.

5.3.5. Kombinerad teletex- och telefaxtjänst

Arbete pågår internationellt med att specificera och standardisera en planerad ”Grupp 4-terminal” som, t.ex. vid överföringen av olika delar av ett och samma meddelande, kan växla mellan teletex- och telefaxfunktion. Vissa dokumentdelar kan alltså återges i textform, medan andra delar, t.ex. underskrift eller illustrationer, återges i telefaxform.

Tjänsten kan troligen realiseras tidigast omkring år 1990.

5.3.6. Bredbandstjänster

5.3.6.1 Förutsättningar

Utgångspunkten är spridning av TV-program via kabelnätet. Detta är en envägs bredbandstjänst. För att kunna medge individuella val (t.ex. betal-TV) finns olika lösningar. I några av dessa utnyttjas smalbandiga styrsignaler från abonnenten till en central punkt i nätet. Om abonnentnätet ges stjämkonfiguration finns möjlighet att erbjuda tvåvägs bredbandiga tjänster, även om det för val av TV-tjänster endast behövs en smalbandig Styrsignal.

Den smalbandiga ”back-kanalen” kan även realiseras i telefonnätet. Därmed kan redan från början tjänster erbjudas genom att kombinera det bredbandiga distributionsnätet för kabel-TV och den smalbandiga abonnent- förbindelsen i telefonnätet.

På lång sikt kan framför allt vid nyanläggning en fullständig integration bli möjlig. En beskrivning av tjänster blir därför beroende av när i tiden den ska gälla och hur långt samspelet och integrationen gått. Styrande för utveck- lingen av tjänsteutbudet är förutom den potential som kabel-TV-nät utgör, den totala ekonomin för utbyggnaden och vilka regler som fastställts för radio- och TV-programdistribution till allmänheten.

5.3.6.2 Tjänster i ett nät utan tvåvägsmöjlighet

TV-programtjänsterna kan givetvis ges en mängd olika utformningar beroende på källor, gegrafisk nedbrytning, tidpunkt för sändning, betalform etc.

Också texttjänsten kan ges olika utformning i ett sådant nät, t.ex. ett cykliskt återupprepande av en serie bilder, kabeltext. Vidare kan text sändas itext-TV-forrn tillsammans med vanliga TV-program eller över hela kanaler. För mottagning av text-TV-signaler krävs särskilt utrustade mottagare. (Se vidare kap. 15).

5 .3.6.3 Tjänster i nät med tvåvägsförbindelse, smalbandig backkanal

Tjänsterna karakteriseras av att den smalbandiga kanalen utnyttjas för beställning eller styrning och att den adresserbara bredbandskanalen levererar tjänsterna. Det är även möjligt att som smalbandig kanal använda det ordinarie telefonnätet, antingen den vanliga talkanalen eller en särskild kanal i samma förbindelse. Följande exempel på möjliga tjänster kan nämnas. D Beställning av videogram från bibliotek. Tjänsten kan t.ex. utformas så att uppspelning endera sker vid beställd sändningstidpunkt eller så att kundens videobandspelare startas av en centralt utsänd Styrsignal. El Beställning av bilder. Sändning av bilden sker omedelbart (real tid) som i t.ex. Datavision. I det enklaste alternativet disponerar kunden en av flera kanaler för mottagning av sin bild, och andra abonnenter kan då också se den beställda bilden. I ett nät med adresseringsmöjligheter sänds bilden enbart till den kund som efterfrågat denna. Om kundens TV-utrustning har ett bildminne kan överföringen av bilden ske över en TV-kanal på mycket kort tid. Typiska åtkomsttider i ett sådant system är t.ex. för en stillbild 0,04 sek och för en teledatasida 0,001-0,004 sek. El Stillbilder med hög upplösning.Med stillbild kan man erhålla en bättre upplösning i bilden än vid teledata vilket kan vara väsentligt för vissa tjänster: —Beställning av varor —Bokning av resor

—Rådgivning —Utbildning

—Bildbanker —Beställning av tidskriftsartiklar D Telemetritjänster. En smalbandig kanal kan också utnyttjas för teleme- tritjänster, som larm och mätaravläsning.

,För bildtjänstema ovan saknas i dag standardutrustning, och tillkommande utveckling behövs i stor utsträckning. Man kan dock förvänta sig att tekniken för bildhantering kommer att genomgå en snabb utveckling med utgångs- punkt i de möjligheter som kabel-TV-nät erbjuder.

5.3.6.4 Tjänster i nät med tvåvägsförbindelse, bredbandig backkanal

Här kan man se en utveckling från dagens kabel-TV-nät fram mot ett integrerat nät med fullständigt tjänsteutbud med kopplade bredbandiga tvåvägstjänster. Utvecklingen sker genom ett samspel mellan behoven, de

tekniska/ekonomiska möjligheterna och standard, och det är mycket svårt att förutsäga vilka möjligheter som realiseras. De tjänster som kan bli aktuella kan bara anges som en potential som ökar allteftersom tekniken utvecklas. Några möjligheter redovisas nedan med utgångspunkt i olika nätkonfigura- tioner (se vidare 8.4).

Kaskadkopplat nät med koaxialkabel

Trots att detta nät i första hand är att betrakta som ett distributionsnät finns det möjlighet att reservera några av kanalerna för bredbandiga överföringar från abonnent till huvudcentral. T.ex. erbjuds en möjlighet att realisera en TV-mötestjänst till ett fåtal kunderi nätet. Genom att koppla huvudcentra- len till det befintliga riksnätet för TV-möten kan tjänsten gälla hela landet och även kopplas till utlandstjänster. Tjänsten kräver manuell uppkoppling, och med tanke på den låga kapaciteten, tre till fem kanaler i backriktning, måste ett beställnings- och bokningsförfarande tillgripas.

En annan potentiell möjlighet som finns i denna typ av nåt år sammanknytning av lokala företagsintema nät. Kunderna förhyr en av kanalerna i kabel-TV-nätet. Det är framför allt grafiska bildskärmar som med fördel kan utnyttja en hög hastighet i dylika nåt.

Behovet kan tänkas uppstå inom ett företag vars enheter ligger geografiskt spridda inom ett lokalt område. Standard måste dock utvecklas mer eftersom endast leverantörspecifika system i dag medger dessa funktioner.

Stjärnnät

Samma möjligheter som i kaskadnätet ovan kan erbjudas i stjärnnät. I stjärnnät är det dock lättare att arrangera förbindelsen till kunden, och dispositionen av returkanalema automatiseras genom en styrbar Växelfunk- tion i stjärnan. Antalet kanaler upp till huvudcentralen kan behovsanpassas genom successiva utökningar av antalet förbindelser i basnätet ovanför stjärnan.

Följande tjänster vilka i första hand torde vara av intresse för företags- sektorn kan t.ex. med fördel överföras i denna typ av nät: Cl Videokonferens Fjärrövervakning Höghastighets faximil Bildtelefon Sluten-krets television

DDDD

I olika branscher kan t.ex. följande tjänster bli aktuella:

Tidningar: Fjärrtryckning, telefoto Sjukhus: Fjärrdiagnostik Utbildning: Fjärrundervisning Vaktbolag: Fjärrövervakning Bildproduktionsbolag: Överföring av bilder med hög upplösning Tillverkningsindustri: Datorstödd utveckling och produktion, datorgrafiköverföring

DDDDDD

6. Kabelnät och centralantennanläggningar i Sverige

6.1. Befintliga anläggningar

6.1 . 1 Allmänt

För mottagning av TV- och ljudradiosändningar behövs, förutom en mottagare, en antenn. Denna måste ofta för att ge bästa mottagning placeras utomhus. Mottagna signaler överförs sedan i en kabel till mottagaren. Antennen kan i vissa fall behöva förses med förstärkare. Signalerna från en antenn kan fördelas till flera mottagare. Det är också vanligt att signalerna fördelas till flera uttagspunkter t.ex. i olika rum i ett småhus även om man inte har flera mottagare. Härigenom kan mottagaren lätt flyttas mellan olika rum.

Signalerna från en mottagningsantenn kan fördelas till många hushåll. Man talar då om en centralantennanläggning. Begreppet är inte närmare preciserat. Oftast torde avses anläggningar som omfattar mer än tre till fyra hushåll eller tio uttagspunkter för mottagare. Teoretiskt kan en anläggning bli hur stor som helst. I praktiken torde dock en centralantennanläggning inte omfatta mer än en tätort.

6.1.2. Omfattning

Centralantennanläggningar registreras inte i Sverige. Omfattningen är därför relativt osäker. Enligt de statistiska intervjuundersökningar av personer mellan 15 och 79 år som gjorts av Sveriges Radios publik- och programforskningsavdelning (SR/PUB) får ca 45 % av personerna sin mottagning genom centralantennanläggningar. En uppdelning efter boendeförhållanden visar att stora skillnader förelig- ger mellan personer som bori flerfamiljshus och sådana som bor i småhus. I flerfamiljshus uppger 92 % att de har centralantennanläggning, medan endast 3 % 1 friliggande smahus ar anslutna tillncentralantennanlaggnrngar. I 1 Enligt Folk- och bo_ rad- och kedjehus har 73 % centralantennanläggning. stadsräkningen är 1980 Om man utgår från dessa fördelningar och statistik över lägenhetsbestån- fanns 2 043 208 bostads- det i Sverige1 skulle antalet centralantennförsedda lägenheter vara ca 2,1 lägenheter i flerfamiljs- miljoner. Detta är ca 57 % av landets ca 3,7 miljoner lägenheter. Orsaken till hus, 10373 053 l friliggan- att denna procentsiffra är högre än den som SR/PUB redovisar är sannolikt ?;Tikläskiäåfåjn att man vid intervjuundersökningar med personurval får en överrepresenta- Antalet hushåll var tion av stora hushåll och att dessa i större utsträckning än andra bor i småhus 3 497 801.

som normalt saknar centralantennanläggning.

Några uppgifter om antalet anläggningar föreligger inte. Enligt mycket grova uppskattningar som gjorts av centralantennleverantörer torde det i början av år 1984 röra sig om storleksordningen 50000 anläggningar. Flertalet anläggningar har få anslutna hushåll och omfattar endast en fastighet. Uppskattningsvis 5 000 anläggningar omfattar mer än ett hundratal hushåll. Endast några tiotal anläggningar torde i början av år 1984 omfatta mer än tusen lägenheter.

6.1.3. Tekniskt utförande

En centralantennanläggning består av en s.k. huvudcentral, ett nät med kablar, förstärkare och fördelare samt uttag för anslutning av mottagare.

I huvudcentralen finns mottagningsantenner och utrustning för förstärk- - ning och eventuellt erforderlig omformning av signalerna innan utmatning i kabelnät sker. Flertalet centralantennanläggningar är enbart försedda med antenner för mottagning av TV1 och TV2 samt ljudradio. Ungefär en tiondel av anläggningarna har även utrustning för mottagning av TV-sändningar från grannländerna. I huvudcentralen omvandlas normalt de mottagna TV- kanalema till lediga kanaler i VHF-bandet (kanal 2—12). Härvid minskar risken för störande instrålning i nätet eller mottagarna direkt från sändar- stationen. Vidare blir kostnaderna i allmänhet lägre eftersom signaler på VHF—kanaler dämpas mindre vid spridning i kabelnät än signaler på UHF-kanaler (kanal 21—68).

Anläggningarna är oftast utrustade med s.k. kanalförstärkare. Varje TV-kanal som skall överföras behöver således egna förstärkare, och anläggningarna kan normalt bara överföra två eller tre TV-kanaler. Hur många lägenheter som kan matas från en förstärkarcentral beror bl.a. på avstånden mellan lägenheterna. I ett flerfamiljshus kan en förstärkarcentral mata mer än hundra lägenheter. I ett villaområde räcker en central till några tiotal lägenheter. Många anläggningar är dock försedda med flera förstär- karcentraler.

Kabelnäten äri allmänhet byggda med uttagen för anslutning av mottagare seriekopplade i slingor enligt fig. 6.1. I flertalet fall kan de passiva delarna i nätet, dvs. de delar som inte innehåller förstärkare, användas för överföring av TV-kanalerna 2—12 och FM-ljudradiobandet. I en del anläggningar, framför allt små sådana, kan nätet användas för även TV-kanalerna 21—68. En ökning av kapaciteten kan ske genom komplettering av förstärkarcen- tralerna. En begränsande faktor är att dagens TV—mottagare oftast inte kan ta emot en kanal störningsfritt om ett program samtidigt sänds på en grannkanal. Endast varannan kanal kan därmed användas, och antalet kanaler som kan överföras begränsas därför till sex TV-kanaler i VHF- system. Kabelnäten och mottagaranslutningarna är i allmänhet inte täta för elektromagnetisk strålning. Risk för störande ut- och instrålning till resp. från annan radiotrafik än rundradio finns därför speciellt om i näten överförs s.k. S-kanaler som ligger utanför de normala frekvensbanden för rundradio (fig. 6.2).

Vissa råd och anvisningar rörande centralantennanläggningars tekniska utföranden i Sverige har utarbetats av Svenska Elektriska Kommissionen,

televerket och de större materielleverantörema. Den tekniska standarden på anläggningarna i Sverige är trots dessa rekommendationer mycket varieran- de.

6.1.4. Ägandeförhållanden och finansiering

De främsta motiven för att installera centralantennanläggningar har varit att en antenn är mer estetisk och mer ekonomisk än flera individuella antenner. Individuella utomhusantenner innebär risker för skador på fastigheten och medför svårigheter vid fastighetsunderhåll, snöskottning etc. Inomhusanten— ner kan bara användas i närheten av en sändare och ger i allmänhet sämre mottagningskvalitet. I flerfamiljsfastigheter har det därför varit naturligt att

Figur 6.1 Principskiss över centralantennanlägg-

Antenner ning

Förstärkare

Uttag för anslutning av mottagare

Koaxialkabel

BII B ||| BlV/V

K-nal Kanal .5-2 21-68 174 23030

30 47 68 87.5 10!

O__VHF

0 470 854 MHz 3000 UHF ___-__— _ —->

I Sverige används f. n. 2—4 och 5—11 för etersändning av TV1 och kanalerna 21—68 för etersändning av TV2. FM-bandet används för Ijudradiosändning.

Figur 6.2 Frekvensband för rundradio i VHF- och UHF-omrädet

centralantennanläggning installeras och ägs av fastighetsägaren. Anlägg- ningen ingår i det lånegrundande underlaget för fastigheten. Kapital- och driftkostnader tas sedan ut via hyran.

I t.ex. radhusområden med flera olika fastighetsägare ingår ofta en centralantennanläggning i en samfällighet och förvaltas gemensamt av fastighetsägarna eller av en samfällighetsförening.

Centralantennanläggningar finns vidare exempelvis i företag, hotell, skolor och sjukhus. I dessa fall kan anläggningarna vara utrustade för egen programsändning, tvåvägssändning och i vissa fall speciella funktioner. Normalt torde dock centralantennanläggningar enbart användas för vidare— sändning av rundradioprogram.

6.2. Gällande rätt vad beträffar anläggande av kabelnät, m.m.

Lagstiftningen i vårt land innehåller inga Specialregler om kabelnät och vad som skall iakttas vid anläggandet av sådana nät. Det finns emellertid åtskilliga lagregler som måste beaktas av den som vill anlägga ett kabelnät.

Flertalet av dessa regler finns i den fastighetsrättsliga lagstiftningen i vidsträckt mening. Bestämmelserna är till övervägande delen av civilrättslig natur, dvs. de behandlar rättsförhållanden mellan enskilda, t.ex. i deras egenskap av ägare eller nyttjanderättshavare till mark. Lagstiftningen har emellertid också offentligrättsliga inslag. Dessa går dock huvudsakligen ut på att tillgodose det allmännas anspråk på en ändamålsenlig markanvändning och de ger inte uttryck för några kultur- eller mediepolitiska tankegång- ar.

Som exempel på lagar av intresse kan nämnas jordabalken, expropria- tionslagen (1972:719), ledningsrättslagen (1973:1144), anläggningslagen (1973:1149), lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, hyresför- handlingslagen (19781304), byggnadslagen (1947z385), byggnadsstadgan (1959:612) och lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, den s.k. ellagen.

Det finns inte anledning för oss att närmare behandla innehållet i denna lagstiftning. Några anmärkningar skall dock göras.

Enligt hyresförhandlingslagen får förhandling om hyresförhållanden i fråga om bostadslägenheter föras mellan å ena sidan hyresvärd eller hyresvärd och organisation av fastighetsägare, i vilken hyresvärden är medlem, och å andra sidan organisation av hyresgäster. Förhandling förs på

grundval av en förhandlingsordning, som kommer till stånd genom avtal mellan de förhandlande parterna eller genom beslut av hyresnämnd (1 5 första stycket). En förhandlingsordning medför skyldighet för hyresvärden att påkalla förhandling med hyresgästorganisation i fråga om höjning av hyran (5 5 första stycket). Detta är den s.k. primära förhandlingsskyldighe- ten.Med uttrycket hyra avses här liksom i jordabalken hela det vederlag som hyresgästen har att erlägga för lägenhetens nyttjande, dvs. vad man brukar kalla totalhyran. En hyresvärds kostnad för lägenheternas anslutning till ett kabel-TV-nät, torde sålunda kunna tas ut över hyran i förekommande fall efter förhandling med hyresgästorganisation.

Förutom den primära förhandlingsskyldigheten för hyresvärden medför en förhandlingsordning, om parterna ej enas om annat, en rätt för båda parter att påkalla förhandling i fråga om övriga boendeförhållanden i den mån de rör hyresgästerna gemensamt, t.ex. hyresvillkoren, lägenheternas och husets skick samt gemensamma anordningar i huset (5 5 andra stycket hyresförhandlingslagen). Med stöd av denna regel torde en hyresgästorgani- sation kunna påkalla förhandling exempelvis om att centralantennanlägg- ningen i en fastighet skall moderniseras.

I byggnadslagen ges regler om de olika planinstituten för bebyggelsen. Lagen skiljer mellan översiktliga planer, generalplan och regionplan, och detaljplaner, stadsplan och byggnadsplan. I stadsplanebestämmelser torde kunna föreskrivas exempelvis att åtgärder beträffande viss mark inte får vidtas som hindrar framdragande och underhåll av vissa underjordiska ledningar. En fastställd stadsplan innebär att kommunen har rätt att lösa mark som inte är avsedd för enskilt bebyggande, alltså bl.a. gatumark och mark som är avsedd för öppna platser och parker (41 å). På grund härav torde huvuddelen av denna mark inom stadsplanelagt område ha lösts in av kommunerna. När det gäller anläggning av kabel-TV-nät i sådan mark intar därför kommunerna en stark ställning i egenskap av markägare.

Grundläggande regler om byggnaders utformning ges i byggnadsstadgan. Bl.a. innehåller stadgan reglerna om byggnadslov (54—59 55), dvs. om skyldighet för den som vill bygga att inhämta tillstånd av byggnadsnämnden i kommunen för olika åtgärder. Dessa regler är till för att säkerställa att byggnadsföretag inte strider mot gällande planer och lagstiftning. Byggnads- lov krävs först och främst för uppförande av nya byggnader. Vidare krävs lov för bl.a. viktigare ändringar av befintliga byggnader. Kravet på byggnadslov gäller inte statens och landstingskommunernas byggande. Någon legaldefi- nition av begreppet byggnad finns inte utan frågan har överlämnats åt rättspraxis. Sammanfattningsvis kan sägas att som byggnader anses inte bara egentliga byggnadsverk (”hus”) utan också vissa andra anordningar, t.ex. tak på fyra stolpar och s.k. carportar. Mindre anordningar som en människa inte kan gå in i är däremot knappast byggnader i byggnadsstadgans mening.

Anläggandet av ledningsnät i marken för att överföra radio- och TV-program kräver inte byggnadslov. Vidare får vanliga TV-antenner sättas upp utomhus tämligen fritt (jfr dock 52 & byggnadsstadgan). Rättsläget torde vara detsamma när det gäller mindre parabolantenner. En markstation med en stor parabolantenn torde däremot vara att räkna som byggnad. För uppförande av en sådan krävs därför i princip byggnadslov.

Byggnadslagen och byggnadsstadgan avses inom några år ersättas av en ny plan- och bygglag (PBL). Ett förslag till sådan lag har av regeringen den 20 oktober 1983 remitterats till lagrådet. Enligt förslaget skall tillstånd till byggande lämnas i form av bl.a. bygglov. Avgränsningen av det bygglovs- pliktiga området sker på i stort sett samma sätt som i dag. Vissa skillnader finns dock. Staten och landstingskommunerna avses t.ex. vara skyldiga att söka bygglov för annat än inre åtgärder. En nyhet är också att bygglov i princip skall krävas för uppförande eller väsentlig ändring av radio- eller telemaster eller tom, dock inte för master som är avsedda endast för en viss fastighets behov (8 kap. 2 & punkt 5 PBL).

6.3. Planer för utbyggnad av kabelnät

En stor del av dagens centralantennanläggningar moderniserades i anslut- ning till TV2-starten. Många anläggningar tillkom också under det omfat- tande bostadsbyggandet under 1970-talets första hälft. Flertalet anläggningar torde därför vara i behov av en större översyn. Härtill kommer den förväntade utvecklingen inom satellitområdet som innebär att anläggning- arna måste kompletteras. Många fastighetsägare har därför börjat se över sina planer vad gäller centralantennanläggningar.

Rent allmänt kan sägas att ju fler TV- och radioprogram som skall tas emot och ju dyrare den erforderliga utrustningen blir desto intressantare blir det att kabla ihop flera fastigheter till en anläggning eftersom kostnaderna för mottagningsutrustningen då kan delas av flera. Genom sammankoppling av flera fastigheter erhålls också större underlag för egna sändningar. Många bostadsbolag undersöker därför möjligheterna att knyta ihop sina fastighe- ter, speciellt de som redan har relativt stora centralantennanläggningar. Av de ansökningar om försök med särskild trådsändning av satellitprogram som inkommit till regeringen och de ansökningar om försök med kabel—TV som inkommit till SVT framgår att hopkabling av befintliga centralantennanlägg- ningar till system som omfattar flera tusen lägenheter planeras under år 1984 och 1985 på många platser om resp. ansökning godkänns. Planerna synes beröra storleksordningen 400 000—500 000 lägenheter.

Kabelnät för sammankoppling av centralantennanläggningar anläggs bl.a. av televerket. Televerket ser utbyggnaden av kabelnät för TV-överföring (ortsnät) som ett led i en långsiktig satsning mot ett landstäckande bredbandsnät som kan användas för flera olika teletjänster. Televerkets utbyggnad av ortsnät avses ske utifrån kommersiella bedömningar. Enligt televerkets bedömning måste behov och efterfrågan få styra utbyggnaden och tjänsteutbudet. Televerkets erfarenheter visar redan att förutsättning- arna varierar mellan olika platser. Televerket anser att de lokala förhållan- dena bör få styra om och hur nätutbyggnaden skall ske. Verket avser därför försöka medverka med nätutbyggnad på ett flexibelt sätt.

Enligt televerkets bedömning torde de ekonomiska förutsättningarna för anläggande av kabelnät föreligga i första hand för flerfamiljshus i tätorter med mer än 10 000 till 20 000 invånare. Verket bedömer att ekonomin är starkt beroende av ett mångsidigt programutbud med attraktionskraft för olika grupper och med möjlighet för hushållen att individuellt välja vad man

skall abonnera på. Verket har angett att en utbyggnad inom fem till åtta år kan vara möjlig i tätorter med mer än 4 000 invånare. Varken de internationella erfarenheterna eller de begränsade erfarenheter som finns i Sverige ger underlag för någon närmare bedömning av i vilken takt större kabelnät för TV-överföring kommer att anläggas i Sverige.

Televerket håller sedan en tid på att närmare inventera önskemål och förutsättningar på olika orter. Med hänsyn till de osäkerheter som finns i fråga om regler och andra förutsättningar för kabelverksamhet har televerket inte fastställt någon plan för sin utbyggnad.

En tänkbar utveckling är enligt televerket att ortsnät börjar etableras under åren 1984 och 1985 på grundval av de tillstånd som regeringen ger vad gäller satellitprogram och som SVT ger vad gäller lokala program. Fr.o.m. 1986 väntas en tillväxt bl.a. genom tillkomst av fler satellitkanaler såväl från satelliter i fast trafik som från rundradiosatelliter. År 1990 förväntar sig televerket att mer än en halv miljon hushåll är individuellt anslutna till ortsnät. Därvid beräknas även många nya teletjänster etableras.

7. Mottagning och spridning i kabel av program från telesatelliter

7.1. Satellitsändningar från teknisk synpunkt

7.1.1. Allmänt

En rymdsatellit måste i sin bana runt jorden hålla en sådan hastighet att den på satelliten verkande centrifugalkraften uppväger jordens dragningskraft. Ju närmare jorden satellitbanan ligger, desto högre måste alltså satellitens hastighet vara. Flertalet telesatelliter är placerade i en bana rakt ovanför ekvatorn på en höjd över havet av ca 36 000 km. På detta avstånd från jorden uppvägs jordens dragningskraft av centrifugalkraften när satellitens hastig- het motsvarar jordrotationen. En satellit i denna s.k. geostationära bana förefaller därför att stå stilla över en given punkt på jordytan. Detta är fördelaktigt bl.a. för att mottagningsantennema på marken kan vara fast inriktade.

Från teknisk synpunkt fungerar en telesatellit som en relästation: den överför signaler från en markstation till en annan på samma sätt som en radiolänk överför signaler mellan olika platser.

I en telesatellit finns bl.a. mottagare för signalerna från markstationema till satelliten, den s.k. upplänken. Vidare finns frekvensomvandlare, förstärkare och sändare. Sedan signalerna mottagits i satelliten sker alltså frekvensomvandling och förstärkning av dem innan de sänds tillbaka till jorden, den s.k. nedlänken. Satellitens utrustning i form av mottagare, frekvensomvandlare och sändare brukar kallas för en transponder. Varje satellit kan ha flera sådana. Vilket frekvensomfång eller vilken bandbredd som en viss transponder har varierar från satellit till satellit beroende på vilka signaler som skall överföras. För en frekvensmodulerad TV-signal är det tillräckligt med en bandbredd av ca 27 MHz,1 medan det för exempelvis en datasignal med en hastighet av 140 Mbit/s2 krävs ungefär tre gånger så stor bandbredd. I vissa transpondrar, t.ex. de som finns i satelliterna i ECS-systemet,3 är det därför möjligt att överföra mer än en TV-kanal på en gång. Med denna teknik kommer emellertid varje TV-kanal att sändas med lägre effekt än om endast en TV-kanal sänds per transponder. Detta medför att mottagningen på marken kräver större antenner än annars.

1 MHz, förkortning för megahertz; 1 megahertz = en miljon svängningar per sekund 2 Mbit/s, förkortning för megabits per sekund = en miljon bitar per se- kund; 1 bit är den min- sta informationsenheten eller, uttryckt på ett annat sätt, en s.k. binär siffra (0 eller 1).

3 ECS = European Communications Satel- lite, ett regionalt satel- litkommunikationssystem för teletrafik i Europa, som drivs av den euro- peiska telesatellitorgani- sationen Eutelsat.

4 GHz, förkortning för gigahertz; 1 gigahertz

= en miljard svängning- ar per sekund.

7.1.2. Kommunikationssatelliter

Telesatelliter som används för s.k. fast trafik (”fixed-satellite service”) kallas vanligen för kommunikationssatelliter. (Andra benämningar som förekom- mer är punkt-till-punkt—satelliter och distributionssatelliter).

Satelliter av detta slag spelar sedan lång tid tillbaka en viktig roll för den interkontinentala tele- och datatrafiken samt för TV-överföringar mellan rundradioföretagen i olika länder. De sänder som regel med relativt låg effekt, 5—30 W. Vidare tar de emot signaler från och sänder signaler till mycket stora områden (en hel kontinent eller mer). Markstationerna måste därför vanligen ha antenner med mycket stor diameter, uppemot 30 m. Vissa kommunikationssatelliter kan emellertid koncentrera sin mottagning och sändning till mindre områden. Markstationernas antenner kan då reduceras betydligt.

Satellittekniken gör det möjligt för två markstationer att kommunicera med varandra så snart båda är belägna inom satellitens täckningsområde. En sändning från en markstation kan tas emot inom hela detta område även om den endast är avsedd för den andra stationen. Sändningarna kan därför ske till flera mottagare samtidigt, såsom då ett sportevenemang i USA överförs till alla TV-företag i Europa eller då TV-program distribueras till kabelsys- tem i flera länder på en gång. Den s.k. upplänken, alltså sändningen från jorden till satelliten, kan ske från vilken plats som helst inom satellitens täckningsområde vilket även kan innefatta internationellt vatten.

En kommunikationssatellit kan också användas för att överföra TV- program från en tillfällig produktionsplats t.ex. en filmstudio eller ett sportevenemang till TV-företagets permanenta studiolokaler och för överföringar från TV-företaget till olika TV-stationer för vidare utsändning till allmänheten. Flera stater har börjat ta i bruk satellittekniken för dessa ändamål. Staten kan därvid ha egen satellitkapacitet eller hyra transpondrar i satelliter som ingår i något av de internationella satellitsystemen.

Trafiken med kommunikationssatelliter har tilldelats vissa frekvensband för upplänk och vissa för nedlänk. Frekvensbanden delas ofta med bl.a. radiolänkar. I flertalet frekvensband måste därför satellitsändningarna ske med begränsad effekt.

De hittills mest använda frekvensbanden är 4 och 6 GHz-banden 4 (4 GHz för nedlänk och 6 GHz för upplänk) samt 11 GHz (nedlänk) och 14 GHz (upplänk). Sistnämnda band används sedan hösten 1983 av en satellit i ECS-systemet.

Av ekonomiska skäl har man börjat förse kommunkationssatellitema med allt fler transpondrar. Varje transponder tar i princip i anspråk samma frekvensomfång som den kan överföra. Av frekvensekonomiska skäl har man därför funnit det lämpligt att konstruera sådana sändar- och mottagar- antenner att två transpondrar kan använda samma frekvensband. Förutsätt- ningen härför är emellertid att polarisationen är olika, dvs. att den elektromagnetiska svängningen för sändningarna sker i olika plan.

Det finns inte någon internationell plan med exakta banpositioner och sändningsfrekvenser för kommunikationssatellitema. Etablerandet av ett sådant satellitsystem kräver därför ett visst koordineringsförfarande beträff- ande bl.a. banpositioner, sändningsfrekvenser, antenndiagram och sänd-

ningseffekter med stater som har eller planerar radiosystem som kan störa eller bli störda av det nya satellitsystemet.

7.1.3. Direktsändande satelliter

Telesatelliter kan också användas för rundradiotrafik (”broadcasting- satellite service”), något som förbereds i flera länder.

Dessa satelliter avses sända med betydligt högre effekt (mer än 100 W) och en mer koncentrerad signalstråle än kornmunikationssatelliterna. Satellitsig- nalerna kommer därför i princip att kunna tas emot direkt av enskilda hushåll med hjälp av förhållandevis små och billiga antenner. På grund härav kallas rundradiosatelliterna ofta för direktsändande satelliter (”direct- broadcasting satellites", DBS).

För dessa satelliter finns sedan år 1977 en frekvensplan gällande bl.a. Europa. Genom planen har varje stat i regel tilldelats fem satellitkanaler och en viss position i den geostationära banan. Planen avser frekvensbandet 11,7—12,5 GHz och innebär att varje stat i princip endast får sända mot sitt eget territorium. I planen regleras varje satellits maximala sändningseffekt, hur signalstyrkan skall dämpas utanför satellitens egentliga täckningsområ- de, satellitens sändningsfrekvens, polarisation m.m. Vart och ett av de nordiska länderna Danmark, Finland, Norge och Sverige tillåts enligt planen utvidga två av sina nationella kanaler till nordiska kanaler så att varje land kan få tillgång till åtta nordiska och tre nationella kanaler.

I frekvensplanen har eftersträvats att varje stat skall få alla sina kanaler i samma hälft av det 800 MHz breda frekvensbandet, eftersom det är billigare att tillverka mera smalbandiga mottagare än sådana som är avsedda för ett bredare band.

Frekvensplanen grundar sig på vissa antaganden beträffande mottagaran- tennemas standard. Bl.a. har den bedömningen gjorts att antennernas diameter skall vara högst 90 cm. Detta är en kompromiss mellan de västeuropeiska och bl.a. de östeuropeiska staternas önskemål. De förra ville sålunda av kostnadsskäl begränsa antenndiametern till 75 cm, medan bl.a. de östeuropeiska staterna önskade en större diameter än 90 cm.

Trots att frekvensplanen bygger på att alla sändningar skall riktas mot den stats territorium som ansvarar för satelliten, disponerar frekvensen m.m., har man anledning att räkna med ett betydande s.k. överspill till andra länder. Mottagningen av överspill kommer dock inte att kunna bli lika tillförlitlig som mottagningen inom satellitens egentliga täckningsområde. Detta beror bl.a. på att satelliten inte kan "låsas fast” i ett bestämt läge. Frekvensplanen tillåter därför att satelliterna svänger 0,1*> kring sin nominella inriktning. För att ge en uppfattning om vad detta betyder i praktiken kan nämnas att hela Sverige sett från en satellit omfattar 10. En annan omständighet som bidrar till att minska överspillsmottagningens tillförlitlighet är att satellitens signalstyrka dämpas vid kraftigt regn. Överspillsmottagningen kan också störas av andra radiosändningar.

Frekvensplanen för de direktsändande satelliterna omfattar endast nedlänken. För upplänken finns ännu inte någon plan. Denna betraktas enligt den internationella radiorättsliga regleringen som fast trafik. Innan det kommer till stånd en upplänk måste alltså gällande koordineringsförfarande iakttas. Sannolikt kommer frekvenser i 17 GHz-bandet att användas.

7.1.4. Några andra satellittyper

Flera satelliter, bl.a. den svensk-finsk-norska Tele-X, planeras få transpond- rar för både fast trafik och rundradiotrafik.

Som kommunikationssatelliter kan man räkna även de satelliter som används för rörlig radiotrafik (”mobile-satellite service"), dvs. överföringar via satellit mellan rörliga markstationer. Således finns det satelliter för telefon- och datatrafik med fartyg och flygplan. Planer finns dessutom på att använda satelliter för sändningar till och från bilar. Ur teknisk synvinkel är det ingenting som hindrar att satelliter byggs för tvåvägskommunikation med bärbara markstationer. Bl.a. ekonomiska skäl gör dock att detta än så länge endast kommer i fråga för militära ändamål.

Det kan påpekas att man skiljer mellan tjänster där markstationema är i rörelse under användningen, rörlig trafik, och tjänster med flyttbara markstationer som är stilla på preciserade platser medan de används. I det senare fallet är det fråga om en fast tjänst. Det kan också nämnas att man överväger möjligheten att ha transportabla upplänkstationer till de direkt- sändande satelliterna eftersom det skulle innebära att man slapp etablera särskild förbindelse mellan en tillfällig produktionsplats, t.ex. en sportarena, och TV-företagets permanenta studiolokaler.

Sammanfattningsvis kan sägas att det inte finns några tydliga tekniska skillnader mellan de olika satellittjänsterna. Både rundradio och rörlig radio har exempelvis behov av hög sändareffekt i satelliten för att mottagarna skall kunna göras enkla och billiga.

7.1.5 Sändningsmetoder

Vid rundradiosändningar på marken används helt analoga Sändningsmeto- der såväl i etern som i kabel. För färg-TV-sändning används i bl.a. Sverige det s.k. PAL-systemet. Systemet innebär bl.a. att bildsignalen amplitudmo- duleras, dvs. bildsignalens variationer överförs som variationer av sändning- ens styrka. Den tillhörande ljudsignalen frekvensmoduleras, dvs. dess variationer överförs som variationer av sändningens frekvens. En TV- sändning enligt PAL-systemet upptar ca 7 MHz bandbredd. Frekvenspla- neringen för TV-sändningari UHF -bandet (kanalerna 21—68) har gjorts med 8MHz kanalindelning. Det kan nämnas att det extra frekvensutrymmet används i Västtyskland för sändning av en extra ljudkanal så att TV- sändningarna kan ske exempelvis med stereoljud eller flera språkversio- ner.

Alla länder använder dock inte PAL-systemet. I Frankrike m.fl. används det s.k. SECAM-systemet. I USA m.fl. länder används det s.k. NTSC- systemet.

Europeiska radiounionen (EBU), till vilken samtliga nationella rundra- dioföretagi Västeuropa hör, har under år 1983 beslutat rekommendera en ny enhetlig teknisk standard för sändningarna från direktsändande satelliter i Europa, det s.k. C-MAC/Packet-systemet. Systemet innebär bl.a. att bildsignalen frekvensmoduleras och att ljudsignalerna sänds digitalt. Sänd- ningarna kräver ca 27 MHz bandbredd, dvs. fyra gånger så mycket som markbundna sändningar. Systemet ger en förbättrad bildkvalitet och en

datakapacitet som motsvarar åtta högkvalitativa digitala ljudsignaler. Systemets kapacitet kan disponeras flexibelt efter önskade programformer. En typisk kombination kan vara: TV med högkvalitativt originalljud i stereo och ett antal extra ljud med lägre kvalitet för olika språkversioner, diverse datatjänster inkl. text-TV samt ett par högkvalitativa ljudradioprogram i stereo. När t.ex. TV-sändningarna inte behöver de extra ljuden för olika språkversioner eller inte behöver stereoljud kan kapaciteten användas för en ljudradiosändning med särskilt hög kvalitet eller ett flertal olika ljudradio- sändningar, t.ex. på olika minoritetsspråk.

Helt andra driftsmodeller kan tillämpas under tid då TV inte sänds. Under dessa tider kan man sända kontinuerligt med ca 20 MBit/s datahastighet. Med denna datahastighet kan man över en satellitkanal sända ca 25 ljudradioprogram i stereo eller data i en takt motsvarande 75 000 A4- sidor/minut eller olika kombinationer av ljudradio och data.

Hittills har bara en stat, Storbritannien, bundit sig för att övergå till den nya tekniken. De nordiska länderna har uttalat sig positivt för systemet utan att fatta några formella beslut.

För kommunikationssatellitsändningar används f.n. metoder som i huvud- sak baseras på de sändningssystem som används på marken. Dessa metoder kommer förmodligen att användas ytterligare eftersom sändningarna vänder sig till kabelsystem i vilka detär svårt att inrymma mer bandbreddskrävande C—MAC/Packet-signaler. Vidare finns det ännu inte någon massproduktion av C-MAC/Packet—mottagare. Längre fram kommer sannolikt även C- MAC/Packet-systemet att användas för kommunikationssatellitsändning— är.

Till stor del kommer antagligen sändningarna att krypteras för att förhindra obehörig mottagning. Den europeiska telesatellitorganisationen EUT ELSAT, som tidigare krävt att alla TV-sändningar över organisationens satelliter skall vara krypterade, har beslutat att släppa kravet på kryptering, åtminstone under år 1984.

I en del satellitsystem planeras användning av helt digitalt modulerade TV-överföringar. Detta gäller bl.a. kanalerna för fast trafik i Tele-X.

7.2 Gällande rätt

7.2.1 Den internationella radiorätten

För telesatellitanvändningen spelar den internationella regleringen av radiokommunikationerna en stor roll. Denna verksamhet handhas av Internationella teleunionen (ITU), som har sitt högkvarter i Geneve och är den äldsta av de mellanstatliga organisationer som är s.k. fackorgan inom Förenta Nationernas system. Grundvalen för ITU, till vilken de flesta av jordens stater hör, är numera den i Nairobi den 6 november 1982 avslutade internationella telekonventio- nen (”Nairobikonventionen")5. Till denna ansluter sig särskilda tillämp- ningsföreskrifter, däribland det s.k. radioreglementet. ' Genom ITU sker en samordnad tilldelning av radiofrekvenser för olika , Sverige har un d meck ändamål. Det sker också en central registrering av tilldelningarna. nat men ännu inte rati- Besluten om frekvenstilldelningar fattas vid administrativa världsradio— ficerat konventionen.

konferenser senast år 1979 — och inflyter därefter i radioreglementet. Förutom frekvenstabeller innehåller detta definitioner av ett stort antal uttryck samt trafikregler för olika slag av radiotrafik m.m.

Av stor betydelse i radioreglementet är självfallet begreppet radiovågor eller hertzska vågor, som är en synonym. Därmed menas elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 GHz och vilka utbreder sig i rummet (”in space”) utan att vara bundna vid särskilt anordnad ledare (regel 6). Laserstrålar och andra elektromagnetiska vågor med frekvenser högre än 3 000 GHz betraktas alltså inte som radiovågor. På grundval av den innebörd som ordet radiovågor fått definieras radiokommunikation som telekommu- nikation med hjälp av radiovågor (regel 7) och radiokommunikationstjänst som överföring, utsändning och/eller mottagning av radiovågor för särskilda telekommunikationsändamål (regel 20).

En viktig distinktion som görs i radioreglementet tar sikte på om en radiosändning riktar sig till en eller flera speciella mottagare eller till allmänheten. Sändningar av det förstnämnda slaget utgör en rent sluten transport av signaler, ungefär som ett vanligt telefonsamtal mellan två personer. När det gäller sändningar som riktar sig till allmänheten kommer man däremot in på begreppet rundradio (”broadcasting”). Uttrycket rundradiotjänst (”broadcasting service”) definieras nämligen som en radio- kommunikationstjänst där överföringarna är avsedda att mottas direkt av allmänheten (regel 36). En rundradiotjänst kan avse, heter det vidare i definitionen, ljudöverföringar, televisionsöverföringar och andra slag av överföringar.

Skillnaden mellan dessa två slag av radiosändningar visar sig också på satellittjänsternas område, där ju begreppen fast trafik och rundradiotrafik blivit etablerade.

De två slagen av tjänster beskrivs i radioreglementet på följande sätt (reglerna 22 resp. 37).

Fixed-Satellite Service (FSS)

A radiocommunication service between earth stations at specified fixed points when one or more satellites are used; in some cases this service includes satellite-to-satellite links, which may also be effected in the inter-satellite service; the fixed-satellite service may also include feeder links for other space radiocommunication services.

Broadcasting-Satellite Service (BSS)

A radiocommunication service in which signals transmitted or retransmitted by space stations are intended for direct reception by the general public.

I den senare definitionen sägs också att ”In the broadcasting-satellite service, the term 'direct reception' shall encompass both individual reception and community reception”. Även sistnämnda båda begrepp har definierats i reglementet, nämligen i reglerna 123 respektive 124.

Individual Reception (in the broadcasting-satellite service)

The reception of emissions from 3 space station in the broadcasting-satellite service by simple domestic installations and in particular those possessing small antennae.

Community Reception (in the broadcasting-satellite service)

The reception of emissions from a space station in the broadcasting-satellite service by receiving equipment, which in some cases may be complex and have antennae larger than those used for individual reception, and intended for use:

— by a group of the general public at one location; or — through a distribution system covering a limited area.

När det gäller den fasta trafiken är det i princip inte tillåtet för andra än dem som trafiken är avsedd för att ta emot och sprida signalerna. Sådan ”stöld” av signaler kan angripas på två sätt. Den ena metoden är den som anvisas av den s.k. satellitkonventionen, till vilken dock ännu inget nordiskt land har anslutit sig (se närmare avsnitt 7.2.2). Den andra möjligheten är att stödja sig på reglerna 1992 och 1993 i radioreglementet. Enligt dessa regler ankommer det på de nationella teleförvaltningarna att hindra obehörig spridning av signaler som inte är avsedda för allmänheten. Emellertid medger reglerna också att en teleförvaltning går med på att signalerna får spridas. Varje stat kan alltså själv bestämma om och på vilka villkor det får ske, t.ex. i kabel. Detta förhållande var en del av den rättsliga grunden för de beslut som t.ex. de finska, norska och schweiziska regeringarna fattade om att tillåta kabelspridning av signalerna från Eutelsats experimentsatellit OTS (”Orbi- tal Test Satellite”). I Sverige tilläts detta som bekant endast i begränsad omfattning.

Beträffande program som kommer från direktsändande satelliter finns det däremot inga restriktioner i radioreglementet. Dessa program kan alltså tas emot fritt av var och en. Reglementet tillåter också att mottagning sker på kollektiv basis, t.ex. via centralantennanläggningar. Även kabelspridning av DES-program kan därför äga rum fritt enligt radioreglementet.

7.2.2 Något om det internationella skyddet för upphovsrätten

Var och en som författar en roman eller skriver en tidningsartikel eller komponerar ett musikstycke eller framställer ett konstverk är upphovsman till sin prestation och därmed innehavare av upphovsrätt till denna. Upphovsrätten handlar just om upphovsmännens, dvs. författarnas, kompo- sitörernas och konstnärernas rätt till sina alster och skydd mot att alstren utan lov utnyttjas av andra.

Man brukar skilja mellan den egentliga upphovsrätten och de s.k. närstående rättigheterna. Den egentliga upphovsrätten avser att ge skydd åt alster av upphovsmännens skapande verksamhet. Prestationer liknande dessa utförs av vissa andra kategorier, t.ex. sångare, musiker, skådespelare och andra s.k. utövande konstnärer. Deras prestationer har ett naturligt samband med den litterära, musikaliska och konstnärliga verksamheten, och det har sedan lång tid ansetts att dessa utövare bör skyddas efter ungefär samma principer som upphovsmännen. Det är därför som deras rättigheter kallas för ”närstående rättigheter", dvs. rättigheter som står upphovsrätten nära. Sådana rättigheter har efter hand också getts åt framställare av fonogram, dvs. grammofonskivor och andra ljudupptagningar, främst mot olovlig kopiering av deras fonogram samt radio- och TV-företag beträffande deras sändningar.

Upphovsrätten är i praktiskt taget alla väsentliga hänseenden baserad på internationella konventioner. Skyddet för den egentliga upphovsrätten finns i två konventioner. Den ena av dessa är den år 1886 tillkomna Bernkonven- tionen för skydd av litterära och konstnärliga verk, vilken senast reviderats i Paris år 1971. De till denna konvention anslutna staterna bildar en union, den s.k. Bemunionen. Till den hör numera 76 stater, däribland alla europeiska länder utom Albanien och Sovjetunionen, vidare Canada, Brasilien, Mexico, Indien, Japan och Australien samt i övrigt ett flertal främst afrikanska länder. Den andra konventionen är den år 1952 tillkomna s.k. Världskonventionen om upphovsrätt, också reviderad i Paris år 1971. Anslutna till den är dels flertalet stater inom Bernunionen, dels USA och Sovjetunionen samt ett antal främst mellan- och sydamerikanska länder.

Konventionssystemets upbyggnad är ganska komplicerad. Huvudtanken är emellertid att en stat som är ansluten till en konvention är skyldig att ge skydd enligt sin nationella lagstiftning åt verk från alla andra konventions- stater. Detta skydd får inte heller underskrida konventionens minimistan- dard vad beträffar garanterade rättigheter, tillåtna inskränkningsändamål i dessa, kortaste skyddstid etc. Eftersom Sverige är anslutet till båda konventionerna åligger det oss att ge skydd enligt vår lagstiftning för verk från ett mycket stort antal länder.

När det gäller konkreta bestämmelser i konventionerna har vi här särskilt anledning att intressera oss för art. 11 bis i Bernkonventionen. Enligt den bestämmelsen, som fick sin nuvarande lydelse vid en revisionskonferens i Bryssel år 1948, tillförsäkras upphovsmän till litterära och konstnärliga verk ensamrätt att bestämma över utsändning av verken i radio m.m. Med hänsyn till den betydelse som art. 11 bis i Bernkonventionen har för kabelsprid- ningsfrågorna skall vi återge den i dess helhet.

1. Upphovsmän till litterära och konstnärliga verk äger uteslutande rätt: 1) att låta utsända sina verk i radio ("broadcasting”) eller att offentligt framföra verken genom varje annan anordning för trådlös utsändning av tecken, ljud eller bilder; 2) att låta med eller utan tråd offentligt återge radioutsändning (”by wire or by rebroadcasting of the broadcast") av verket, när återgivandet anordnas av annat företag än det ursprungliga; 3) att låta genom högtalare eller annan liknande anordning för överföring av tecken, ljud eller bilder offentligt återge radioutsändning av verket.

2. Det är förbehållet unionsländernas lagstiftning att fastställa villkoren för tillämpningen av de under 1. avsedda rättigheterna. Verkan av sådana villkor skall dock vara strängt begränsad till det land som uppställt dem. Dessa villkor får icke i något fall göra intrång i upphovsmannens ideella rätt och ej heller i hans rätt att erhålla skälig ersättning, vilken i avsaknad av överenskommelse bestämmes av behörig myndighet.

3. Där annat icke avtalats, innefattar tillstånd som givits enligt bestämmelserna under 1. icke tillstånd att överföra radioutsändning av verket på anordning för upptagning av ljud eller bilder. Det är dock förbehållet unionsländernas lagstiftning att ge regler om efemära upptagningar, som göres av radioföretag med dess egna - hjälpmedel och för dess egna utsändningar. Genom sådan lagstiftning får även medges att upptagningar som äger ovanlig dokumentarisk karaktär bevaras i officiella arkiv.

I konventionstexten används alltså liksom i internationella radioreglementet begreppet ”broadcasting” (på svenska översatt till "radio”). Det är helt klart

att detta begrepp omfattar såväl ljudradio som television. Även i övrigt synes principen vara att '”broadcasting””begreppet skall förstås på samma sätt som enligt radioreglementet. Därmed menas alltså också i detta sammanhang sådana överföringar som är avsedda att mottas direkt av allmänheten oavsett om detta i verkligheten sker eller inte. Nedlänken från en kommunikations- satellit kan därmed inte heller enligt Bernkonventionen anses utgöra ”broadcasting”. Vad beträffar upplänken till en direktsändande satellit torde emellertid Bernkonventionens innebörd vara en annan än radioreglemen- tets. Som tidigare nämnts utgör en sådan upplänk fast trafik enligt radioreglementet. I Bernkonventionens mening torde det dock redan här röra sig om ”broadcasting”.

När det gäller kabelsändningar behandlar art. 11 bis som synes endast sådana sändningar som utgör vidaresändning av rundradiosändningar (art. 11 bis 112). Upphovsmännens skydd är här svagare än vid andra kabelsänd- ningar, som i Bernkonventionen inte jämställs med utsändningar i radio m.m. utan regleras i art. 11, vilken bestämmelse handlar om ensamrätt atti fråga om dramatiska, musikaliskt-dramatiska och musikaliska verk låta offentligt framföra verken och att överföra sådant framförande till allmän- heten.

I fråga om kabelsändningar som faller under denna artikel är det principiellt inte tillåtet att, såsom enligt art. 11 bis 2, införa tvångslicensregler i den nationella lagstiftningen.

Från upphovsrättslig synpunkt måste man därför skilja mellan två slag av kabelsändningar. Å ena sidan samtidig och oförändrad vidaresändning av rundradiosändningar (eterburna eller från direktsändande satellit). På engelska talar man här om "distribution by cable of broadcasts”. Å andra sidan kabelsändningar som inte eller inte enbart utgör samtidig och oförändrad vidaresändnng av rundradiosändningar. Här talar man på engelska om ”cable-originated programs”.

För att undvika dessa engelska uttryck kommer vi här att beteckna de två slagen av sändningar som vidaresändningar resp. egensändningar när vi diskuterar upphovsrättsliga frågor.

Det bör understrykas att en kabelsändning för att falla inom kategorin vidaresändning skall vara samtidig och oförändrad i förhållande till ursprungssändningen. Så snart kabelspridningen gäller ett program som spelats in dvs. sker med tidsförskjutning är det alltså inte fråga om en vidaresändning. Så ärinte heller fallet när ett program vid kabelspridningen beledsagas av en speakerröst som inte förekommer i ursprungssändningen. Den omständigheten att reklaminslag i ursprungssändningen tas bort vid kabelspridningen medför emellertid inte att karaktären av vidaresändning går förlorad. Det rör sig däremot inte om en vidaresändning i den här angivna bemärkelsen om kabelspridningen bara avser lösryckta stycken av ett program, t. ex. vissa sånginslag 1 en TV- show. Även om programmaterialeti det fallet härrör från en rundradiosändning blir alltså kabelspridningen en egensändning.

Egensändningar kan i övrigt avse program av två skilda slag, nämligen sådana som producerats särskilt för den aktuella kabelsändningen, t.ex. en lokal studiodebatt, och sådana som producerats även för annan användning, t.ex. en långfilm på video. Till den senare kategorin hör också spridning i

kabel av program som tagits emot från en kommunikationssatellit. Sänd- ningar från en sådan satellit är avsedda att mottas direkt inte av allmänheten utan av en kabeloperatör för vidare utsändning till allmänheten. Varken upplänken eller nedlänken via en kommunikationssatellit har därför någon upphovsrättslig relevans. Själva kabelspridningen förutsätter däremot avtal med upphovsrättshavama och kan inte komma till stånd med stöd av tvångslicensregler.

Ett internationellt konventionsskydd finns också för de närstående rättigheterna. Det är uppbyggt efter samma principer som skyddet för den egentliga upphovsrätten. Det är emellertid inte lika utvecklat.

Alla tre slagen av närstående rättigheter har skydd enligt den s.k. Romkonventionen, dvs. den i denna stad är 1961 tillkomna internationella konventionen om skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram samt radioföretag. Till denna konvention är f.n. 26 stater anslutna, bl.a. de nordiska länderna utom Island samt exempelvis Storbritannien och För- bundsrepubliken Tyskland.

Romkonventionen har inte någon direkt relevans för kabelspridningsfrå- goma. Det följer av konventionens definition av begreppet radioutsändning (”broadcasting”). Därmed menas nämligen enligt artikel 3 f) utsändning genom radiovågor av ljud eller av bilder och ljud för mottagning av allmänheten ("the transmission by wireless means for public reception of sounds or of images and sounds”).

Liksom Bern- och Världskonventionerna bygger emellertid Romkonven- tionen på principen om s.k. nationell behandling. Detta innebär att en konventionsstat skall ge utövande konstnärer, fonogramframställare samt radio- och TV-företag med viss närmare angiven anknytning till annan konventionsstat samma behandling som staten ger sina egna utövande konstnärer m.fl. (art 211).

När det gäller utövande konstnärer torde Romkonventionen ge utrymme för tvångslicensregler i den nationella lagstiftningen i ungefär samma utsträckning som art. 11 bis 2 Bernkonventionen.

Vid sidan av Romkonventionen åtnjuter vissa västeuropeiska staters TV-företag skydd för sina sändningar enligt en år 1960 inom Europarådet tillkommen konvention, den s.k. Europeiska TV-överenskommelsen. Anslutna till denna är bl.a. Sverige, Danmark och Norge samt Frankrike, Storbritannien och Förbundsrepubliken Tyskland.

Skyddet enligt Europeiska TV-överenskommelsen omfattar också kabel- spridning.

Överenskommelsen ger visst utrymme för tvångslicenser om ett TV- företag inte vill lämna tillstånd till vidaresändning i kabel av dess sändningar eller för sådant tillstånd ställer oskäliga villkor (art. 3 punkt 3).

Som förutskickades i avsnitt 7.2.1 skall vi i detta sammanhang också nämna något om den s.k. satellitkonventionen. Därmed menas den i Bryssel år 1974 avslutade konventionen rörande distribution av programbärande signaler som överförs via satellit.

Satellitkonventionens skyddsobjekt är alltså den programbärande signa- len, vilken i konventionen definieras som en elektroniskt framställd bärare som kan överföra program.

Konventionens huvudbestämmelse finns i art. 2. Där sägs att varje

fördragsslutande stat åtar sig att vidta ändamålsenliga åtgärder för att förhindra att programbärande signal som har utsänts från annan fördrags- slutande stat sprids på eller från den förstnämnda statens område till mottagare för vilken signalen inte är avsedd. Det överlämnas åt varje stat att själv bestämma sättet att ge detta skydd.

Enligt art. 3 i konventionen gäller denna inte signaler från direktsändande satelliter. Konventionen skall alltså bara tillämpas på signaler från kommu- nikationssatelliter.

Satellitkonventionen har i Europa ratificerats av Förbundsrepubliken Tyskland, Italien och Österrike. Däremot har inget av de nordiska länderna tillträtt den.

7.2.3 Radiolagen

Bestämmelserna i radiolagen (1966z755. omtryckt 19721240, ändrad senast 1984:114) kommer att presenteras utförligt i avsnitt 12.1.1. I detta sammanhang skall vi bara redovisa vad lagen innebär när det gäller mottagning och spridning i kabel av satellitprogram.

I lagens 3 & föreskrivs att var och en har rätt att inneha och använda bl.a. radiomottagare, dvs. anordning för mottagning av radiosändning. Detta betyder att individuell mottagning av satellitprogram är helt fri enligt radiolagen.

När det gäller spridning i kabel är utgångspunkten den motsatta. Det kommer till uttryck främst genom lagens definition av begreppet rundra- diosändning (1 &) och reglerna om sändningsrätt (5 5).

En rundradiosändning är enligt radiolagen en radiosändning eller en trådsändning som är avsedd att mottas direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast för en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen.

Denna definition har orsaktat en hel del tolkningssvårigheter i praxis. Till skillnad från vad som gäller inom exempelvis förvaltningsrätten innefattar nämligen begreppet allmänheten här vissa i egentlig bemärkelse slutna kretsar. Som slutna kretsar räknas vissa grupper som i ordets vedertagna betydelse är att hänföra till allmänheten, t.ex. kunderna i ett varuhus.

När det gäller sändningsrätt, dvs. rätt att sända radioprogram i rundra- diosändning från sändare här i landet, föreskriver radiolagen som huvudregel att endast de företag som regeringen bestämmer (programföretag) får göra detta (5 5 första stycket). Med stöd av denna regel har de fyra dotterbolagen inom Sveriges Radio-koncernen, dvs. Sveriges Television AB (SVT), Sveriges Riksradio AB (RR), Sveriges Lokalradio AB (LRAB) och Sveriges Utbildningsradio AB (UR), fått sändningsrätt. Dessa företag är alltså programföretag i radiolagens mening.

Från regeln att endast programföretag har sändningsrätt finns vissa undantag. Av dessa har två särskild betydelse när det gäller kabelspridning av satellitprogram. Den ena regeln finns i 5 5 tredje stycket. Det föreskrivs där att radioprogram i rundradiosändning som har upptagits trådlöst på centralantennanläggning utan särskilt tillstånd får sändas vidare till mottaga- re inom fastighet som är ansluten till anläggningen. Den andra regeln är en

hänvisning till lagen (1984:115) om försöksverksamhet med särskild tråd- sändning, vilken kommer att behandlas i avsnitt 7.2.4. Här skall vi därför bara diskutera regeln i 5 & tredje stycket.

Vad som enligt denna regel står öppet för fri vidaresändning i centralan- tennanläggning är varje sändning som i etern är en rundradiosändning enligt radiolagen. En rundradiosändning enligt radiolagen har som vi sett bl.a. det kännetecknet att den är avsedd att mottas ”direkt” av allmänheten. I förarbetena till lagen (prop. 1966: 149 s. 36) har uttalats att ordet ”direkt” får anses innebära att sändningen överförs från sändaren till mottagaren utan att passera en mellanliggande sändare. Som vi tidigare varit inne på definierar internationella radioreglementet begreppet rundradiosatellittjänst ("broad- casting-satellite service”) som en radiokommunikationstjänst där satellitsig- nalerna är avsedda att mottas ”direkt" av allmänheten. Nedlänken från en direktsändande satellit måste på grund härav betraktas som en rundradio- sändning enligt radiolagen. Sådana satellitsignaler kan därför liksom rundradiosändningar över marksändarnätet vidaresändas tillståndsfritt i centralantennanläggningar.

Det finns inte någon definition i radiolagen av begreppet centralantenn- anläggning. Det kan hävdas att detta uttryck skall tolkas extensivt och anses öppna för fri vidaresändning i kabel till ganska stora grupper, t.ex. de boende i ett helt bostadsområde. Lagens närmare innebörd på denna punkt är emellertid oklar.

När det gäller program från kommunikationssatelliter har man som radioreglementet visar att göra med en fast satellittjänst ("fixed—satellite service"). Nedlänken från en sådan satellit är enligt radioreglementet en sluten programtransport och inte en sändning som är avsedd att mottas direkt av allmänheten. Inte heller enligt radiolagen kan sådana satellitsignaler betraktas som en rundradiosändning. Kabelspridning till allmänheten av program från kommunikationssatelliter får därför anses i princip kräva regeringens medgivande enligt 5 & första stycket radiolagen.

Som vi nämnt nyss är det endast s.k. programföretag som kan få sändningsrätt med stöd av denna bestämmelse, och dessa har vid sändnings- rättens utövande att iaktta bl.a. opartiskhet och saklighet (6 & första stycket första meningen radiolagen). Dessa krav torde i praktiken inte kunna uppfyllas i fråga om program från kommunikationssatelliter, bl.a. på grund av de förekommande reklaminslagen. Ett programföretag enligt radiolagen är vidare underkastat bestämmelserna i radioansvarighetslagen (19662756). Systemet med programutgivaransvar enligt denna lag framstår emellertid som onaturligt när det gäller satellitprogram som sprids i kabel utan tidsförskjutning. Som kommer att visas i kap. 19 skulle nämligen program- utgivaren inte ha några möjligheter att förebygga eventuella yttrandefrihets- brott i denna situation.

Av nu anförda skäl ger radiolagen inte någon reell möjlighet att tillåta kabelspridning av program från kommunikationssatelliter. Det är på grund härav som lagen (1984:115) om försöksverksamhet med särskild trådsänd- ning tillkommit.

7.2.4 Lagen (1984:115) om försöksverksamhet med särskild trådsändning

Denna lag, som trätt i kraft den 15 april 1984, gäller till utgången av år 1985 . Lagens ändamål är enligt förarbetena (prop. 1983/84:91 och KU 1983/84: 18) att möjliggöra en tidsbegränsad försöksverksamhet med rundradiosändning- ar i kabel av program från kommunikationssatelliter, s.k. särskild trådsänd- ning. Radiolagens krav på bl.a. opartiskhet och saklighet gäller inte för försöksverksamheten. Det anges också uttryckligen att radioansvarighetsla- gens bestämmelser inte är tillämpliga. Den nya lagen är i första hand föranledd av det kabel-TV-försök som hösten 1983 inletts i Lund. Lagen skall också kunna tillämpas på andra platser där kabel-TV-försök äger rum. Särskild trådsändning får inte äga rum utan tillstånd av regeringen.

7.2.5 Brytande av telehemlighet m.m.

I4 kap. 8 & brottsbalken (BrB) stadgas straff för den som olovligen bereder sig tillgång till meddelande, vilket såsom telefonsamtal, telegram eller annat telemeddelande är under befordran genom allmän befordringsanstalt. Gärningen kallas brytande av telehemlighet och bestraffas med böter eller fängelse i högst två år.

Närmare bestämt består den brottsliga gärningen i att utan lov av någon av de samtalande lyssna till telemeddelandet eller spela in det på band eller på annat sätt registrera det. Det krävs däremot inte att gärningsmannen tar del av det inspelade eller registrerade.

Samtal som förs över snabbtelefoner och andra privata ledningar skyddas inte enligt lagrummet. Inte heller skyddas telemeddelanden som sänds via radio. Radiomottagare får som vi sett innehas och användas av var och en, och vem som helst får följaktligen avlyssna radiomeddelanden. En kabelo- peratör som sänder ut programmaterial från en kommunikationssatellit som inte är avsett för allmänheten utan endast för ett visst rundradioföretags interna bruk, gör sig därför inte skyldig till brytande av telehemlighet.

Bestämmelsen i 4 kap. 8 & BrB kompletteras i viss mån av stadgandet i 3 a & radiolagen. Där föreskrivs bl.a. att den som i radiomottagare har avlyssnat telefonsamtal, telegram eller annat telemeddelande inte obehörigen får föra detta vidare. Inte heller denna regel är emellertid utformad för att möta de sekretessbehov som kan finnas när det gäller informationsöverföring via satellit. Det torde t.ex. inte vara möjligt att med stöd av denna regel straffa en kabeloperatör under de omständigheter som nyss angetts.

7.2.6 Det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret

Radioansvarighetslagen (19661756, ändrad senast 1978z477, RAL) innehål- ler särskilda regler om vem som är straffrättsligt ansvarig och kan åläggas skadeståndsskyldighet för yttrandefrihetsbrott i radioprogram som sänds med stöd av 55 första stycket radiolagen. RAL är således tillämplig på program som sänds av något av SR-koncernens programföretag.

Regleringen i RAL skall presenteras närmare i kap. 19. Här skall endast några huvudpunkter anges.

5 Denna lag gäller dock inte sändningar av tele- visionsprogram som sker med stöd av 5 & första eller tredje stycket ra- diolagen.

I RAL regleras exklusivt i vilka fall straff och skadestånd kan utkrävas för missbruk av yttrandefriheten i program som sänds av programföretag. Lagen innebär att i princip bara en person — programutgivaren — har straffrättsligt ansvar i sådant fall (4 5 första stycket). Den straffrättsligt ansvarige bär också det skadeståndsrättsliga ansvaret men delar detta med programföretaget (6 5 första och andra styckena). Det föreskrivs uttryckligen att den som lämnar meddelande för offentliggörande i program i allmänhet är fri från straffrätts- ligt ansvar och skadeståndsskyldighet (5 5 andra stycket). I princip förekom- mer inte heller i övrigt något ansvar för medverkan till yttrandefrihetsbrott (5 5 första stycket).

När det gäller vidaresändning i centralantennanläggning av SR-företagens program innebär RAL:s exklusiva reglering att den som bedriver vidare- sändningsverksamheten aldrig kan straffas eller bli skadeståndsskyldig för yttrandefrihetsbrott i ett program.

Vidaresändning i centralantennanläggning av program som sänds av de danska, finska eller norska rundradioföretagen omfattas däremot inte av RAL:s regler. (Här bortses från det komplicerade fallet att det utländska programmet tidigare sänts av något SR-företag). Inte heller gäller lagen utländska satellitprogram som sprids i kabel.

I båda dessa fall aktualiseras därför frågan i vilken utsträckning allmänna straffrättsliga resp. skadeståndsrättsliga regler kan leda till efterräknin gar för kabeloperatören och hans eventuella personal.

De brott som kan tänkas i samband med kabelspridning av grannlands- program och satellitprogram torde i stor utsträckning vara desamma som enligt tryckfrihetsförordningen (TF, omtryckt 19821941) utgör otillåtet yttrande eller otillåtet offentliggörande i tryckt skrift. Dessa brott kan indelas i några olika kategorier: D brott mot rikets säkerhet, t.ex. spioneri och obehörig befattning med hemlig uppgift, Cl vissa brott mot allmän ordning, dvs. uppvigling, hets mot folkgrupp och barnpornografibrott, samt brott mot lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag, den s.k. videovålds- lagenf' D sekretessbrott, dvs. oriktigt utlämnande av allmän handling som är hemlig eller brott mot tystnadsplikt i övrigt, El ärekränkningsbrott. Dessa brott får i de här avsedda fallen bedömas på vanligt sätt enligt brottsbalken resp. videovåldslagen. För straffbarhet fordras alltsåi allmän- het att gärningen begåtts uppsåtligen. Vissa yttrandefrihetsbrott, t.ex. brott mot tystnadsplikt, kan dock begås genom oaktsamhet.

Straffansvar kan enligt de allmänna reglerna utkrävas av både gärnings- mannen och eventuella medverkande (23 kap. 4 & brottsbalken). För var och en av dessa skall straffbarheten bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last.

Skadestånd kan enligt samma regler utkrävas av den som uppsåtligen eller av oaktsamhet har vållat en skada; 2 kap. 1 & skadeståndslagen (1972:207). För skada som en arbetstagare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten gäller särskilda regler (3 kap. 1 å och 4 kap. 1 & skadeståndslagen). Arbetsgivaren svarar här för skadan, och arbetstagaren har ansvar bara i

undantagsfall.

I de fall som här avses äger själva kabelspridningen rum i Sverige. Ett yttrandefrihetsbrott i ett program får därför anses ha begåtts här (2 kap. 1 5 brottsbalken). Svensk skadeståndsrätt är också tillämplig, eftersom den skadegörande handlingen har begåtts här.

För att kabeloperatören eller någon annan som medverkar till kabelsänd- ningen skall kunna straffas räcker det emellertid inte med att ett visst program objektivt sett innefattar ett yttrandefrihetsbrott. Som vi sett krävs det också att den som ifrågasätts vara ansvarig handlat uppsåtligen eller oaktsamt i fråga om att ge den brottsliga framställningen spridning. Det normala får antas vara att kabeloperatören och hans personal vid samtidig utsändning av ett från ett grannland eller en satellit mottaget program varken handlar uppsåtligen eller oaktsamt i fråga om ett eventuellt yttrandefrihets- brott. De allmänna straff- och skadeståndsrättsliga reglerna torde därför normalt inte kunna leda till några efterräkningar i de här avsedda fallen.

Om grannlands- resp. satellitprogrammet sänds ut i kabelnätet först sedan det spelats in torde kabeloperatören och hans personal oftare vara åtkomliga för sanktioner.

7.2.7 Upphovsrättslagen

Eftersom den helt övervägande delen av det material som ingår i radio- och TV-programmen omfattas av upphovsrätt och liknande rättigheter skall vi slutligen ge en översikt av lagstiftningen härom. Det är framför allt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrätts- lagen, URL, ändrad senast 1982:1059).

Genom URL har upphovsmän och vissa andra utövare getts tidsbegrän- sade rättigheter när det gäller att bestämma över hur deras verk och prestationer skall få användas. Det rättspolitiska motivet för denna ordning är att man velat främja det andliga skapandet för att därigenom i vid mening bidra till den ekonomiska, kulturella och sociala utvecklingen i samhället. Som ytterligare argument för det upphovsrättsliga skyddet brukar anföras dels att ”arbetaren är sin lön värd”, dels att ett rättighetssystem är nödvändigt som säkerhet för de stora investeringar som görs på kultur- och medieområdet (böcker, grammofonskivor, videogram etc.). Att upphovs— rätten är ekonomiskt betydelsefull hos oss framgår bl.a. av en undersökning som upphovsrättsutredningen (Ju 1976102) låtit göra och som publicerats i dess betänkande (SOU 1983:65) Översyn av upphovsrättslagstiftningen, delbetänkande 2. Förenklat uttryckt visar denna undersökning att av den svenska bruttonationalprodukten år 1978, utgjorde värdet av upphovsrätts- ligt skyddat material 6,6 % (ca 24 miljarder kronor).

URL innehåller regler både om den egentliga upphovsrätten och de närstående rättigheterna. Vad angår den egentliga upphovsrätten föreskriver lagen att den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till detta (1 5). Denna upphovsrätt består av en praktiskt- ekonomisk del, innebärande en principiell ensamrätt för upphovsmannen att förfoga över verket, och en personligt-ideell del. Båda typerna av rättigheter varar under upphovsmannens livstid och 50 år efter hans död. Efter denna tidpunkt har i princip var och en rätt att använda verket.

Den praktiskt-ekonomiska delen av upphovsrätten innefattar som nämnts en ensamrätt för upphovsmannen att förfoga över verket. Utan upphovs- mannens samtycke får alltså i princip ingen framställa exemplar av verket eller göra detta tillgängligt för allmänheten (2 & URL). Ett verk görs tillgängligt för allmänheten bl.a. då det framförs offentligt. Med offentligt framförande jämställs framförande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en större sluten krets.

Ett exempel på offentligt framförande av ett verk är att detta sänds ut i ljudradio eller TV till allmänheten. Huruvida det är fråga om sändning över etern eller kabelspridning är därvid utan betydelse. Ett offentligt framföran- de som omfattas av upphovsmannens ensamrätt äger följaktligen rum varje gång som kabelspridning sker till allmänheten.

Från upphovsrättslig synpunkt är det också likgiltigt om kabelspridningen är en egensändning eller en vidaresändning såsom dessa begrepp tidigare preciserats. Om sålunda ett ljudradio- eller TV-program vidaresänds i kabel till allmänheten, föreligger ett nytt offentligt framförande. Detta gäller även om programmet skulle ha kunnat tas emot över etern av de hushåll som nås av vidaresändningen.

För att man skall kunna tala om ett offentligt framförande krävs emellertid att kabelspridningen riktar sig till allmänheten. Spridning till en så liten krets att denna inte kan betraktas som "allmänheten” får alltså ske utan upphovsmannens tillstånd. En sändning i en centralantennanläggning som bara omfattar en enskild fastighet eller några få fastigheter torde på grund härav normalt inte vara att anse som ett offentligt framförande (jfr Nordiska ministerrådets satellitutredning i betänkandet NU A 197717 s. 44 och 219).

Principen om upphovsmannens ensamrätt att förfoga över sitt verk är försedd med ett flertal undantag. Ett av dessa är rätten för var och en att framställa enstaka exemplar av offentliggjort verk för enskilt bruk (11 & URL). Inskränkningarna i upphovsrätten är emellertid av underordnad betydelse när det gäller kabelspridning av satellitprogram. I URL finns nämligen inga tvångslicensregler av det slag som art. 11 bis 2 i Bernkonven- tionen tillåter.

Innan vi lämnar den egentliga upphovsrätten skall vi också nämna något om den personligt-ideella delen av denna. Den innebär i huvudsak en rätt för upphovsmannen att begära att hans namn sätts ut när verket görs tillgängligt för allmänheten. Upphovsmannen har vidare en rätt att motsätta sig att hans verk används på ett sätt elleri ett sammanhang som är kränkande för honom (3 & URL).

Beträffande de närstående rättigheterna är det framför allt de utövande konstnärernas rättigheter som är av intresse. Sångare, musiker etc. har härigenom fått ensamrätt att bestämma över utsändning i ljudradio och TV av sina framföranden, över inspelning av dessa och, under en tid av 25 år från inspelningsåret, över mångfaldigande av sådana inspelningar. Ensamrätten är inskränkt på i princip samma sätt som den egentliga upphovsrätten (45 & URL).

Ensamrätten till utsändning i ljudradio och TV avser i första hand live-framföranden. Huruvida det är fråga om sändning över etern eller kabelspridning är liksom i fråga om den egentliga upphovsrätten utan

betydelse. Skyddet torde också omfatta vidaresändning såsom detta begrepp här bestämts. I förarbetena till URL har nämligen auktorrättskommittén uttalat (SOU 1956:25 s. 380) att skyddet enligt kommitténs förslag avser "både direktutsåndning och vidareutsändning”. Detta tolkas i allmänhet så att en vidaresändning till allmänheten, i vilken en utövande konstnärs prestation framförs, förutsätter dennes samtycke. URL ger därmed de utövande konstnärerna ett mer omfattande skydd än Romkonventionen, som ju inte alls behandlar kabelspridningsfrågorna.

URL:s skydd för fonogramframställare gäller i första hand mot olovlig kopiering av deras fonogram under 25 år från inspelningsåret (46 5). Detta skydd är alltså av underordnad betydelse när det gäller kabelspridningsfrå- gorna. Emellertid föreskrivs i 47 & URL att, om en inspelning under skyddstiden sänds ut i ljudradio eller TV, skall ersättning betalas till såväl framställaren som de artister vars prestationer spelats in. Ersättningsrätten gäller dock bara vid sådana sändningar som är egensändningar enligt den av oss använda terminologin. När det gäller satellitsändningarna är det alltså i princip sändningar från kommunikationssatelliter som kan utlösa ersätt- ningskrav.

Regler om radio- och TV-företags skydd för sina sändningar finns i 48 & URL. Huvudregeln är att ljudradio- och TV-sändning inte får återutsändas _xöver etern eller i kabel eller spelas in utan företagets samtycke. Utan samtycke får inte heller en TV-sändning återges för allmänheten i biograf eller därmed jämförlig lokal. Även radio- och TV-företagens rättigheter är i princip inskränkta på samma sätt som den egentliga upphovsrätten.

Överträdelser av URL:s regler kan medföra straff och skadestånd. För straffbarhet krävs uppsåt eller grov oaktsamhet. Maximistraffet är sedan den 1 juli 1982 fängelse två år (53 å).

Bestämmelserna om den egentliga upphovsrätten i URL har i princip relevans endast i fråga om verk av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige (60 5). Vidare är föreskrifterna i 45—48 55 URLi princip bara tillämpliga på framföranden m.m. som äger rumi Sverige (61 5). Till URL hör emellertid två tillämpningsförfattningar, däribland förordning- en (1973:529) om tillämpning av URL och den s.k. fotografilagen med avseende på andra länder och områden, m.m. Enligt 1 och 2 åå denna förordning gäller vad som stadgas om upphovsrätti URL i princip också verk av den som är medborgare eller har sin vanliga vistelseort i främmande land som tillhör Bernunionen, dvs. bland annat alla länder i Västeuropa, eller är anslutet till Världskonventionen om upphovsrätt, dvs. bland annat USA och Sovjetunionen. Vidare föreskrivs i 5 & i förordningen att bestämmelserna i 45—48 åå URL även gäller framföranden m.m. som äger rum i främmande land som är anslutet till Romkonventionen, dvs. bland annat övriga nordiska länder utom Island samt exempelvis Storbritannien och Förbundsrepubliken Tyskland. Slutligen föreskrivs, såvitt här är av intresse, i 4 & förordningen att bestämmelsen i 48 & URL även gäller TV-sändning som äger rum i främmande land som är anslutet till Europeiska TV-Överenskommelsen, dvs. bland annat Danmark och Norge samt Frankrike, Storbritannien och Förbundsrepubliken Tyskland.

Innebörden av URL och Sveriges konventionsförpliktelser är således att kabelspridning till allmänheten av satellitprogram förutsätter avtal med alla

andra rättighetshavare än fonogramframställare och kan föranleda ersätt- ningsskyldighet även gentemot dem.

7.3 Alternativa möjligheter att ta emot sändningar från satelliter

7.3.1 Satellitmottagares egenskaper

Satellitsändningar sker på högre frekvenser än TV— och l judradiosändnin gar från markplacerade stationer. Vid mottagning av program från satelliter behöver man därför en särskild sorts antenn, en s.k. parabolantenn. Parabolantennen har formen av en skålformad tallrik av metall eller glasfiber med ett metallskikt som koncentrerar satellitsignalerna till en punkt. I denna punkt placeras ett upptagningselement och en s.k. mikrovågsenhet. I mikrovågsenheten finns elektronisk utrustning för förstärkning av signalerna från en satellit och och som regel även för omvandling av signalerna till ett lägre frekvensband, ett s.k. mellanfrekvensband, som ofta ligger i frekvens- området 0,95—1,75 GHz. Parabolantennen och mikrovågsenheten är mon- terade tillsammans och brukar gemensamt kallas utomhusenheten efter sin monteringsplats.

Från utomhusenheten leds signalerna i en koaxialkabel till inomhusplace- rad utrustning. I denna väljs önskad kanal med en kanalväljare, och signalen omformas så att den passar en normal TV- eller ljudradiomottagare. Signalomvandlingen kan behövas dels för att satellitsändningarna sker med en annan sändningsmetod än nuvarande sändningar, dels för att sändning- arna förvrängts så att endast de som betalar för mottagningen skall kunna ta del av den. I det senare fallet behövs en s.k. dekoder för omvandlingen.

Bland utrustningens egenskaper är framför allt antennvinst, lobbredd och brusegenskaper av betydelse för mottagningsresultatet.

Antennvinsten är ett mått på antennens förmåga att fånga upp svaga signaler. Ju större antennvinsten är desto svagare kan signalerna från satelliterna vara. En parabolantenns antennvinst ökar med växande antenn- diameter. Antennvinsten är också beroende av den s.k. verkningsgraden som i sin tur beror på antennens exakta form, dess ytjämnhet m.m. I samband med frekvensplaneriugen för rundradiosatelliter år 1977 antogs det att massproducerade antenner skulle kunna få ca 55 % verkningsgrad. I dag uppger tillverkarna att man kan räkna med 65 % eller högre verkningsgrad.

,. Utvecklingen kommer sannolikt att leda till ännu högre verkningsgrader i framtiden. Detta innebär att den erforderliga antenndiametern för en viss mottagningskvalitet vid en viss signalstyrka kan minskas.

En antenn har endast maximal antennvinst i en viss riktning. Antennens förmåga att fånga upp signaler avtar med ökande vinkel från huvudriktning- en. Den vinkel inom vilken antennvinsten överstiger halva den maximala antennvinsten brukar kallas antennens lobbredd eller öppningsvinkel. En parabolantenn för 12 GHz-bandet har ca två graders lobbredd om antenndiametern är 90 cm. Lobbredden minskar med ökande diameter. Vid exempelvis 180 cm diameter är lobbredden en grad. För att minimera de

förluster som uppstår vid inriktningsfel måste antennen riktas in noggrant och monteras stabilt. Vid större antenndiametrar (över ca fem meter) är det nödvändigt med automatisk finjustering av antennens inriktning för att inte pekfelsförlusterna, på grund av satelliternas tillåtna avvikelse från nominell banposition, skall överstiga den ökade antennvinst som erhålls vid större antenndiameter.

Vid de låga signalnivåer som är aktuella vid mottagning av sändningar från satelliter är det viktigt att det brus som genereras i själva mottagaren är så litet som möjligt. Med brus menas oregelbundna ström- och spänningsva- riationer som förekommer i elektroniska system. Signalen måste ha en viss minsta storlek i jämförelse med bruset för att kunna användas. Vidare gäller att bild- och ljudkvaliteten blir bättre vid större signal/brusförhållande. En viss mottagningskvalitet kan således uppnås med en mindre antennvinst om mottagaren har en liten brusfaktor än om den har en stor. Vid 1977 års frekvensplanering utgick man från att billiga massproducerade mottagare skulle få en brusfaktor på sex decibel (dB). Den tekniska utvecklingen innebär att man nu räknar medlatt massproducerade mottagare kan göras med en brusfaktor i storleksordningen tre till fyra dB. Längre fram torde även en brusfaktor kring två dB vara möjlig.

Den tekniska utvecklingen innebär att man med dagens teknik för massproducerade mottagare kan erhålla samma mottagningskvalitet med en 60 cm antenndiameter som den man vid 1977 års frekvensplan antog skulle behöva 90 cm diameter. På längre sikt torde t.o.m. mindre antenndiameter kunna ge samma mottagningskvalitet. Detta gäller dock endast under fömtsättning att mottagningskvaliteten inte begränsas av störningar från andra satelliter. Vid frekvensplaneringen utgick man från den riktverkan som erhålls med en 90 cm antenndiameter när det gällde att tilldela satelliter i olika banposition samma frekvens.

7.3.2 Mottagning av sändningar från kommunikationssatelliter

Redan nu används flera olika kommunikationssatelliter för TV—överföringar som kan tas emot i Sverige. Den starkaste signalstyrkan ger den ryska satelliten ”Horizont”. Denna satellit, som bl.a. sänder Moskvas första TV-program, kan i större delen av landet tas emot med antenner som har ca två meters diameter. Över den västeuropeiska satelliten ECS-Fl sänds engelsk-, tysk- och franskspråkiga TV-program. Denna satellit har valts som illustrationsexempel när det gäller kommunikationssatelliter. Som framgått av kap. 2 kan dock många fler satelliter, bl.a. Intelsat-satelliter, bli aktuella att'f'ta emot i Sverige.

ECS-F 1-satelliten som befinner sig över ekvatorn på tio graders östlig longitud, sänder mot tre olika områden. De sändningar som i första hand kan vara av intresse i Sverige är de som sänds mot Västeuropa i den sändningsstråle som kallas ”Spotbeam West”. Inriktningspunkten för denna stråle ligger i Engelska kanalen. Signalstyrkan avtar med växande avstånd från inriktningspunkten. I Sverige erhålls således den starkaste signaleni den sydvästra delen av landet och den svagaste signalen i nordost. Signalstyrkan varierar över tiden bl.a. beroende av att signalen dämpas kraftigt i regn.

Av stor betydelse för dimensioneringen av mottagningsanläggningen är av

vilken bildkvalitet och tillgänglighet man önskar. Om man önskar ”god kvalitet” (fyra i en femgradig skala) även under relativt kraftiga regn (sämre kvalitet endast under ca en procent av tiden den värsta månaden) krävs i sydvästra delen av landet en antenndiameter i storleksordningen tre till fem meter beroende på inriktningens noggrannhet, brusfaktor och antennverk- ningsgrad. I nordöstra delen av landet behövs fem till åtta meters diameter. Om man reducerar kraven t.ex. så att man accepterar att gränsen ”god kvalitet” underskrids ca tio procent av tiden den värsta månaden kan antenndiametern miskas med knappt en meter. Om man nöjer sig med att under uppehållsväder få den lägre kvaliteten (ca 2,8) som erhålls vid den s.k. FM-tröskeln, under vilken bildkvaliteten snabbt försämras kan mottagning erhållas med ca två resp. tre meter antenndiameter.

Beroende på var i landet mottagning sker och på vilka kvalitetskrav som ställs kommer kostnaderna för mottagningsanläggningar att variera betyd- ligt. Härtill bidrar också vilka krav som ställs på tillförlitlighet m.m. Det förefaller inte osannolikt att kostnaden för en anläggning med professionellt utförande i dag kan variera från ca 100 000 kr. till över 500 000 kr. Även med en mycket gynnsam kostnadsutveckling torde kommunikationssatellitmot- tagning endast bli aktuell i centralantennanläggningar eller kabelnät där kostnaderna kan delas av flera hushåll. Därvid kan systemomvandling och eventuellt erforderlig avkodning ske centralt i anläggningen.

I kollektiva system där var och en skall kunna välja program oberoende av varandra behövs en antenn för varje satellitposition eller vid större antenner varje satellit som skall tas emot eller en antenn som samtidigt kan ta emot signaler från flera satelliter.

7.3.3 Mottagning av sändningar från rundradiosatelliter

Den internationella frekvensplanen för rundradiosatelliter ger varje land möjlighet att sända mot det egna landet med en sådan sändningseffekt att mottagning blir möjlig med relativt enkel, massproducerad utrustning. Länderna åläggs dock i radioreglementet (punkt 2674) att utnyttja all tillgänglig teknik för att så långt som möjligt reducera strålningen mot andra länder såvida man inte har ett avtal med dessa länder.

Som tidigare nämnts utgick man vid frekvensplaneringen bl.a. från att mottagningsantennernas diameter inte skulle behöva vara större än 90 cm. Den tekniska utvecklingen har lett till att mottagare med motsvarande egenskaper numera kan erhållas med mindre diameter. I stället för att minska antennen kan man utnyttja utvecklingen för att få en bättre mottagningskvalitet eller till att reducera sändningseffekten i satellitenADen senare görs exempelvis i Tele-X. I Tele-X kommer även att användas sändarantenner som i betydligt större utsträckning än som antogs i frekvensplanen koncentrerar strålningen mot de nordiska länderna och således ger mindre överspill i andra länder än vad som tillåts enligt planen.

För de följande kostnadsuppskattningarna antar vi att man i Sverige kommer att använda ca 90 cm antenndiameter även om man i centrala delar där signalstyrkan är högre än i kanterna av täckningsområdet skulle kunna klara sig med en mindre diameter.

Vid massproduktion uppskattas utrustningen, exkl.TV-apparat, för Tele- X-mottagning enligt tillverkarna att kosta ca 3 500—4 500 kr. Härav uppskattas inomhusenhet vid C-MAC/Packet kosta ca 2 000 kr. Installatio- nen torde normalt kunna göras av den enskilde. En installation som görs av en fackman kan uppskattas kosta ca 1 000 kr.

De nordiska kanalerna med nordisk täckning ligger enbart i den övre hälften av frekvensbandet (12,1—12,5 GHz) och har samma polarisations- riktning. Om man önskar ta emot program även från andra länders rundradiosatelliter behöver sannolikt mottagaren vara avsedd för hela frekvensbandet (11,7—12,5 GHz) och båda polarisationsriktningarna. Vida- re behövs dels utrustning som medger omriktning av antennen eller flera antenner, dels den större antenndiameter som kan behövas för de svagare överspillssignalerna. En sådan utrustning med en omriktningsbar antenn med ca två meters diameter uppskattas kosta ca 10 000 kr. Härvid har dock inte antagits samma professionella utförande som vid kollektiv mottagning. Härtill kommer kostnaden för installationen som i allmänhet måste göras av en fackman. Installationskostnaden kan uppskattas till ca 2 000 kr. eller mer.

Figur 7.1 Principen för mottagning och spridning i kabel av TV- och ra- dioprogram från satelliter

En annan möjlighet är flera antenner, en för varje satellitposition. Om man begränsar sig till två riktningar, t.ex. Tele-X och den engelska planerade Unisat, torde en sådan lösning bli något billigare än en inriktningsbar antenn.

Med en antenndiameter på två meter torde godtagbar mottagning exempelvis kunna erhållas i större delen av landet från Unisat, i södra Sverige från den planerade franska satelliten TDF-1, samt i hela landet från den västtyska satelliten TV-SAT. Härvid har dock antagits att sändningarna kommer att ske med de parametrar som angivits i frekvensplanen. Vidare torde den europeiska satelliten Olympus (tidigare L-SAT) kunna tas emot. Denna satellit har dock en omriktbar sändarantenn. Mottagningskvaliteten kan därför variera.

Om sändningarna är förvrängda för att säkerställa att endast de som betalar en särskild avgift kan få del av dem tillkommer merkostnader för erforderlig dekoder. Beroende på förvrängningsmetod, auktoriseringsme- tod m.m. kan en sådan dekoder kosta uppåt 2 000 kr. Byggs funktionen in i satellitmottagaren redan från början kan kostnaden antas åtminstone halveras. Ett problem är att standard för förvrängningen saknas. Flera olika dekodrar kan därför komma att behövas.

7.3.4 Kollektiv mottagning

En antennanläggning kan användas för flera olika mottagare. För att de olika mottagarna skall kunna välja program oberoende av varandra måste alla programmen vara tillgängliga hela tiden, och anläggningen kan då inte vara försedd med t.ex. omriktbar antenn.

Flera olika utföranden är möjliga. I mindre system kan exempelvis programmen från rundradiosatelliter distribueras vidare till flera mottagare i samma form som de sänds ut men frekvensomvandlade till ett lägre frekvensband t.ex. 0,95—1,75 GHz, dvs. på samma sätt som överföringen från utomhusenhet vid enskild mottagning. I detta frekvensband finns plats för 20 rundradiokanaler. Precis som vid individuell mottagning behövs en inomhusenhet till varje mottagare. Varje mottagare får därigenom möjlighet att utnyttja satellitsändningarnas extra möjligheter som t.ex. val mellan olika språkversioner. Enligt uppskattningar som gjorts av ESA skulle ett nät med tjugo kanaler och tio abonnenter inkl. inomhusdelen kosta ca 4 500 kr. per abonnent inkl. installation.

Ett annat sätt är att omvandla signalerna i en huvudcentral till samma sändningsstandard som nuvarande TV- och ljudradiosändningar och sedan sända ut satellitprogrammen tillsammans med de vanliga programmen i en centralantennanläggning. Den måste då byggas om så att den får tillräcklig överföringskapacitet. I princip krävs med en sådan systemuppläggning ingen särskild utrustning hos den enskilde abonnenten för att ta del av satellitpro- grammen. Denne kan dock inte fullt utnyttja satellitsändningarnas extra möjligheter. Mottagnings- och huvudcentralskostnaderna kan mycket grovt uppskattas till ca 20 000 kr. per rundradiokanal i mindre nät och ca 30 000 kr. per kanal i större nät. Det är också möjligt att använda ett särskilt modulationsförfarande varigenom hela innehållet i en satellitsändning

vidaresänds i kabelnätet. Detta kräver ungefär 50 % större frekvensutrym- me än en vanlig TV—kanal och särskilda mottagare hos abonnenterna.

Huvudcentralen kan förses med dekodrar för de förvrängda kanaler som alla i kabelsystemet får ta del av utan särskild avgift. Om särskilda avgifter ska tas ut av de enskilda mottagarna för olika kanaler kan man i huvudcentralen byta förvrängningsmetod i de fall där olika standarder förekommer så att endast en dekodertyp behövs hos mottagarna. Kostna- derna för detta kan variera kraftigt beroende av vilka kvalitets- och sekretesskrav som ställs. Det är inte osannolikt att kostnaderna kan ligga omkring 50 000 kr. per kanal.

Beroende på vilka kanaler som skall tas emot, t.ex. om de kommer från rundradiosatelliter eller kommunikationssatelliter, om de är förvrängda eller ej och vilken kvalitet som är önskvärd kan betydande kostnadsvariationer således bli aktuella.

En mindre centralantennanläggning kan exempelvis förses med huvudcen- tralutrustning för tio kanaler från rundradiosatelliter för en kostnad av storleksordningen 200 000 kr.

I en relativt stor centralantennanläggning (500 hushåll) skulle en huvudcentral för nio kanaler från rundradiosatelliter, fyra kanaler från kommunikationssatelliter, tre eterkanaler samt ljudradio och möjlighet till inmatning av tre lokala kanaler kunna kosta från ca 500 000 kr. till ca 900 000 kr. beroende på hur många kanaler som är förvrängda.

I ett stort kabelnät kan en huvudcentral kosta mer än tre miljoner kronor. Den kan då innehålla utrustning för ca 30 kanaler samt ge möjlighet till förvrängning av flertalet kanaler.

8. Teknisk beskrivning av olika typer av kabelnät

8.1. Nätdelar

Ett stort kabelnät, som täcker en hel ort eller en del av en större ort, för överföring av TV- och ljudradio m.m. till allmänheten kan indelas iföljande delar (fig. 8.1): 1 Förbindelser för överföring av signaler från en mottagarstation för sändningar från satelliter, lokala studior, det allmänna telenätet, andra huvudcentraler m.m. till huvudcentralen (ett s.k. trunknät).

2 En huvudcentral med utrustning för signalbehandling och inmatning av överförda program, utrustning för styrning och övervakning av kabelnä- tet m.m. 3 Ett primärnät för överföringar mellan huvudcentral och olika bostads- områden. 4 Sekundärnät för överföringar inom ett bostadsområde. 5 Undercentraler för inmatning av områdesprogram, mottagna eterpro- gram m.m. samt möjlighet att mata in signaler på returkanaler till huvudcentralen. 6 Fastighetsnät för fördelning av signaler till abonnentuttag i en fastighet, en radhuslänga m.m. 7 Abonnentuttag för anslutning av abonnentens utrustning.

I mindre kabelnät förekommer inte alla dessa nätdelar. Ett områdesnät kan t.ex. bestå av delarna 2, 4, 6, och 7. I ett litet nät ingår endast delarna 2, 6 och 7.

8.2. Tekniska alternativ

8.2.1. Koaxialkabelsystem

* Ett kabelnät kan utformas på ett stort antal alternativa sätt. Det optimala utförandet varierar från fall till fall beroende på lokala förhållanden, nätstorlek, kapacitet, tjänsteutbud, driftsäkerhetskrav, kvalitetskrav, abon- nemangsformer, utbyggnadstakt m.m.

I konventionellt uppbyggda kabelnät för vidaresändning av TV- och ljudradioprogram används koaxialkabel med en rörformad ytterledare och en trådformad mittledare som överföringsmedium. För överföringen används ofta samma standard och samma frekvensband som vid etersänd-

&» NQTTAGARSTATION FÖR ALLMÄNNA SANDNINGAR FRÅN SATELLIT ANDRA TELeN/IÅTET

HUVUDCENTRALER

HUVUDCENTRAL &» . LOKAL STUDIO

PR IMÄRNÄT

UNDERCENTRAL

FAST l GHETSNÄT

V

SEKUNDÄRNÄT ? ABONNENTUITAG

V > = . UNDERCENTRAL

ADRESSERBAR M_JLTITAPP . . . . . . FOR BETAL"TV | . . o n |

'

FAST I GHETSNÄT

Figur 8.1 Principen för uppbyggnad av kabelnät för TV- och radioöver- föring till allmänheten

PASSIV TAPP FÖR DE SOM ENDAST VILL HA GRUNDUTBUD _

"" "' ABONNBHUIIAG

ning. Vid behov av större överföringskapacitet används även andra frekvenser och/eller fler kablar. Alla program överförs normalt till alla anslutna abonnenter. Ett koaxialkabelsystem kan också utföras så att överföring kan ske i båda riktningarna. Det åstadkoms genom att olika delar av det frekvensband som

kan användas i en koaxialkabel avdelas för vardera riktningen eller genom att använda två koaxialkablar, en för vardera riktningen.

Vid överföring i en koaxialkabel dämpas signalerna undan för undan. Man måste därför med jämna mellanrum förstärka signalerna. Kabeldämpningen är betydligt större vid höga frekvenser än vid låga. Den är exempelvis ungefär fyra gånger så stor vid 800 MHz som vid 50 MHz. Dämpningen påverkas också av kabelns tjocklek. En klen kabel dämpar signalerna mer än en tjock. Ju större kabeldämpningen är desto tätare måste man placera förstärkare. Varje förstärkare försämrar emellertid kvaliteten hos de överförda signaler- na. Man kan därför bara koppla ett begränsat antal förstärkare i serie. Det maximala antalet beror på förstärkarens kvalitet och antalet överförda signaler.

Ett koaxialkabelsystems överföringskapacitet och räckvidd beror således på egenskaperna hos den kabel och de förstärkare som används.

Ju bättre (och därmed dyrare) kabel och förstärkare som används, desto fler kanaler kan överföras och desto längre räckvidd får man. Vidare gäller att ett kabelsystems räckvidd blir mindre när man överför fler kanaler. I större system kan man med nuvarande teknik maximalt överföra ca 50 vanliga TV-kanaler. TV-mottagarnas egenskaper begränsar dock möjlighe- ten att använda denna överföringskapacitet ända fram till TV-mottagarna. Den maximala räckvidden är ca 20 km.

Både i stora och små nät har man samma utgångspunkter. Kvaliteten på t.ex. en satellitsignal i en viss ort är densamma oberoende om den tas emot i ett stort eller ett litet nät. Hushållen kan antas ha samma krav på acceptabel kvalitet i uttagen. Signalerna kan sådeles få försämras lika mycket i det fåtal utrustningar som behövs i ett litet nät som i hela den långa kedja som ingår i ett stort nät. Från ekonomisk synpunkt är det inte rimligt att ett litet kabelnät byggs upp med lika avancerad och dyrbar utrustning som i ett mycket stort nät. Om man å andra sidan t.ex. i ett nät för en fastighet installerar så enkel utrustning att den försämrar signalkvaliteten precis så mycket som kan accepteras, måste man modifiera detta fastighetsnät när det ansluts till ett större kabelnät eftersom signalkvaliteten i abonnentuttaget annars kommer att bli oacceptabel på grund av den tillkommande signalförsämring som skett i det större nätet.

Som exempel på hur en nätutbyggnad kan ske redovisas i det följande den inriktning televerket f.n. tillämpar för större koaxialkabelnät som täcker en tätort. Huvudcentralen i nätet placeras centralt i tätorten t.ex. i telefonsta- tionen. Därifrån dras ett primärnät, bestående av relativt tjock (ca 20 mm i diameter) koaxialkabel med förstärkare ungefär var 500:e meter, ut i olika riktningar som ekrar i ett vagnshjul. Förstärkama dimensioneras för överföring av ca 30 vanliga TV-kanaler och ca 20 ljudradiokanaler i frekvensbandet 47—400 MHz i riktning från huvudcentralen. I returriktning- en mot huvudcentralen planeras insättning av förstärkare för två TV-kanaler och vissa styrsignaleri frekvensområdets 5—25 MHz. Primärnätet kan nå sex till åtta kilometer. Marginal finns då kvalitetsmässigt dels för anslutning av ett förbindelsenät mellan huvudcentraler i större tätorter, dels för efterföl- jande nät.

I anslutning till primärnätsförstärkare kan signalerna avgrenas till sekun- därnät. Dessa nätdelar avses dimensioneras för samma överföringskapacitet

som primärnätet men med klenare kablar (ca 10 mm i diameter). I dessa nätdelar kan placeras undercentraler för t.ex. inmatning av områdesprogram antingen över en egen kanal eller i en kanal som vissa tider får disponeras för sådana program. I en undercentral kan även finnas antenner för mottagning av de etersända TV- och ljudradioprogrammen, så att dessa program kan matas in i nätet även om avbrott uppstår i primärnätet. I undercentralen planeras vidare möjlighet att mata in signaler i returriktningen mot huvudcentralen.

Från sekundärnätet överlämnas signalerna till fastighetsnät för distribu- tion till de enskilda abonnenterna. Fastighetsnätet kan vara en modifierad centralantennanläggning eller ett helt nyanlagt nät.

Kablar m.m. i befintliga centralantennsystem är i allmänhet inte så väl skärmade att signaler helt förhindras stråla in eller ut ur anläggningarna. Om man använder kanaler som ligger utanför de frekvensband som används för etersändningar riskerar man därför att bli störd av eller störa radiotrafik för andra tjänster, t.ex. radiokommunikation med bilar eller flygplan. Eftersom befintliga TV—mottagare i allmänhet inte helt kan separera närliggande kanaler från varandra, kan man i äldre anläggningar utan störningsrisk endast överföra fem till sex vanliga TV-kanaler. Om, av hänsyn till mottagarna, enbart varannan kanal används i hela frekvensbandet 47—400 MHz kan 19 vanliga TV-kanaler överföras i fastighetsnätet.

Äldre mottagare måste kompletteras med en tillsats för att kunna ta emot mer än fem till sex programkanaler. Även nya mottagare med s.k. kabel-TV-kanalväljare behöver kompletteras med en tillsats för att kunna ta emot mer än 12—15 TV-kanaler. För att fler kanaler skall kunna överföras måste också närliggande kanaler användas. Härvid krävs att abonnenterna skaffar tillsatser med kanalväljare som är bättre än nuvarande väljare.

Fastighetsnäten kan även utföras för överföring av frekvensområdet upp till ca 850 MHz. Härvid kan även användas kanalerna 21—68 som kan tas emot även med äldre TV-mottagare. Vanligen har dessa endast möjlighet att förinställa sex till åtta kanaler. För att ta emot ytterligare kanaler måste mottagaren ställas in på önskad kanal vid varje tillfälle. De specialkanaler som används i primär- och sekundärnät måste frekvensomvandlas vid inmatningen i fastighetsnätet.

För att man individuellt skall kunna abonnera på de kanaler som man önskar måste kanalerna förvrängas så att en särskild dekoder behövs för att få del av programmen. En annan metod är att fastighetsnäten byggs med individuella kablar till varje abonnent (se avsnitt 8.4).

8.2.2. Radiolänk

För överföring av signaler till en huvudcentral behövs ofta särskilda förbindelser. Det kan vara förbindelser från en mottagarstation för sändningar från t.ex. satellit när mottagarstationen inte lämpligen kan placeras i anslutning till huvudcentralen eller när det är tekniskt/ekonomiskt fördelaktigt med en gemensam mottagarstation för flera kabelnät. Det kan vara förbindelser från andra huvudcentraler om det bedöms lämpligt med flera huvudcentraler i en större tätort. Det kan också vara förbindelser från lokala studior m.m.

Förbindelser till huvudcentraler kan, som det övriga nätet, utföras med koaxialkabel. Ett annat alternativ är att använda radiolänk, dvs. riktade etersändningar med hög frekvens. En radiolänkförbindelse kan vara avsedd för en TV-kanal med tillhörande ljud. Det finns också särskilda radiolänkar som har samma överföringskapacitet som en koaxialkabel. En sådan radiolänk kan också användas som en del av primärnätet.

8.2.3. Optiska glasfibersystem

Optiska glasfibersystem har redan börjat användas av televerket i förbindel- senät till huvudcentralen. I flera länder har mindre provanläggningar med fiberoptisk teknik hela vägen fram till abonnent installerats. Kostnaderna är dock än så länge avsevärt högre än för koaxialkabelteknik. Detta beror bl.a. på att fiberoptiska system lämpar sig bäst vid användning av digital teknik och att den därvid erforderliga utrustningen för omvandling mellan analog och digital form ännu är kostsam. I dag används analog teknik för TV- och ljudradiosändningar.

Pågående utveckling visar dock klart att fiberoptiska system har mycket stora utvecklingsmöjligheter. Bland glasfiberteknikens fördelar kan exem- pelvis nämnas mycket stor bandbredd, låg dämpning, tunn och flexibel kabel och okänslighet för elektromagnetiska störningar.

Televerket och Ericsson utvecklar tillsammans fiberoptiska system. Som ett led i detta arbete genomförs ett fältprov i ett bostadsområde på Skarpnäcksfältet, ca en mil söder om Stockholms City. Fältprovet omfattar i första hand en fiberoptisk primärnätskabel mellan en huvudcentral i Farsta och en undercentral i Skarpnäck. Kabelsträckan är ca tre kilometer. Längs sträckan görs tre optiska avgreningar vilket innebär att även andra bostadsområden kan anslutas. För överföring i returriktningen till huvud- centralen förutses användning av en separat optisk fiber från varje område.

För överföringen används samma typ av fiberoptiskt system som televerket redan har i normal drift i telenät i Stockholm, Göteborg och Malmö (s.k. multimodfiber med överföringen i våglängdsområdet O,8—0,9 um). Kabeln innehåller 24 fibrer. Överföringen till Skarpnäck kommer att ske digitalt med hastigheten 280 Mbit/s per fiber. Vid den planerade provstarten hösten 1984 i Skarpnäck kommer att överföras fyra digitalt kodade TV-kanaler inkl. tillhörande ljud och sex digitalt kodade stereoljud- kanaler. Sommaren 1985 planeras överföringskapaciteten kunna fördubblas. Systemet kan byggas ut i moduler till samma kapacitet som det koaxialka- belsystem som används för distributionen till flertalet abonnenter i Skarp- näck dimensionerats för, nämligen 24 TV-kanaler och 24 stereoljudradioka- naler. En demonstrationsinstallation med optisk fiber ända fram till TV-apparaten kommer att göras.

Vid provstarten kommer varje TV-kanal att överföras med hastigheten 140 Mbit/s, dvs. två kanaler per fiber. Senare planerar man att komplettera med utrustning som medger överföring av fyra kanaler per fiber (70 Mbit/s och kanal). Längre fram förutses en utveckling mot 8—16 TV-kanaler per fiber. En tänkbar utveckling är att öka hastigheten till ca 560 Mbit/s och/eller att reducera bithastigheten per TV-kanal till ca 34 Mbit/s.

8.3. Sändningsmetoder

Som vi tidigare redovisat (avsnitt 7.1.5) används vid rundradiosändningar på marken helt analoga Sändningsmetoder. Detta gäller normalt också kabel- sändningar. En TV-kanal upptar då sju till åtta MHz bandbredd. För direktsändande satelliter rekommenderar den europeiska rundradiounionen (EBU) en ny teknisk standard, det s.k. C-MAC/Packet-systemet. I detta system sänds bildsignalen i analog form och ljudsignalerna i digital form. Bandbredden för en satellitkanal är 27 MHz. Den digitala ljudsändningen sker pulsvis med en bithastighet kring 20 Mbit/s. Under tider då ingen TV sänds kan den digitala sändningen dock ske kontinuerligt.

Om satellitkanalerna skulle överföras i C-MAC/Packet-format skulle frekvensbandet 47—400 MHz endast räcka till för ca tio kanaler. Ett särskilt modulationsförfarande diskuteras dock för vidaresändningen i kabelnät. Denna metod kräver ca tio MHz bandbredd och särskilda mottagare hos abonnenterna. Härigenom kan frekvensbandet 47—400 MHz räcka till ca 30 kanaler.

Flera olika metoder för digital kodning av TV-signaler har utvecklats. Internationellt har standardiserats en metod för TV-företagens studiobruk. Denna standard kräver en bithastighet kring 220 Mbit/s. Som tidigare berörts pågår en utvecklingsverksamhet som syftar till att reducera hastigheten till ca 34 Mbit/s för vanliga TV-bilder utan alltför stor förlust av bildkvalitet.

Ett flertal olika metoder att förvränga en TV-signal så att endast den som betalar en särskild avgift kan ta del av programmet har utvecklats. Dessa är dock inte kompatibla med varandra. En särskild dekoder krävs därför för varje metod. Internationellt pågår vissa försök att standardisera en metod så att samma apparatutrustning kan användas av alla men med egna inpro- grammerbara nyckelkoder.

8.4. Nätutformning

Ett kabelnäts utformning beror på faktorer som ortens och bebyggelsens struktur och omfattning, typ av tjänster, driftsäkerhetskrav m.m. Ett stort antal varianter är möjliga. Man kan dock tala om två grundprinciper, s.k. trädnät/kaskadnät och s.k. stjärnnät.

Trädnät är den klassiska formen för kabelnät för TV- och radioöverföring till hushåll (fig. 8.2). Från en huvudcentral utgår ett antal primärnätskablar i olika riktningar. Varje primärnätskabel kan sägas motsvara stammen i ett träd. Från primärnätskabeln grenar sedan sekundärnätet ut sig som tjocka grenar med fastighetsnät som mindre grenar och till sist abonnenterna som trädets löv. I ett sådant system överförs i princip alla kanaler från huvudcentral till varje enskild abonnent. Trädnät är mycket lämpliga för överföringar som är avsedda för alla i nätet eftersom ett sådant nät minimerar kabelåtgången och investeringskostnaderna. Däremot krävs — för individuel- la beslut om vilka kanaler var och en vill kunna ta emot — speciell utrustning i huvudcentralen och hos dem som abonnerar på de särskilda kanalerna. Denna utrustning blir relativt dyrbar om många vill abonnera på olika kanaler. Trädnät ger begränsad kapacitet till tvåvägskommunikation efter-

Figur 8.2 Principen för trädformat nät

som alla abonnenter anslutna till en primärnätsförbindelse måste dela den kapacitet som finns.

I ett stjärnformat nät har varje abonnent en egen förbindelse till stjärnans centrum (fig. 8. 3). Detta leder till att man behöver betydligt mer kabel än i trädformade nät. Även i ett stjärnnät kan alla programkanaler samtidigt matas till alla abonnenter. Ett annat sätt är att varje abonnentledning matas med de program som abonnenterna vill ha. Kabelförbindelser kan då antas behöva dimensioneras för i det närmaste lika många kanaler som i ett trädnät och abonnenterna behöver mottagare med kanalväljare även för specialka- naler eller en särskild tillsats. Eftersom det är osannolikt att en abonnent samtidigt tittar på mer än två, tre TV-program samtidigt skulle man kunna begränsa kapaciteten i ledningen. Abonnenten måste då förses med en utrustning som kan fjärrstyra en växel i stjärncentrum för att få önskat program.

Figur 8.3 Principen för stjärnfarmat när

Hur stort varje stjärnnät bör vara varierar. Den centrala utrustningen blir mindre kostsam per ansluten om utrustningen är gemensam för många. En stor stjärna kan dock bli relativt dyrbar på grund av de därvid erforderliga långa individuella ledningarna. Å andra sidan kan också en liten stjärna bli dyrbar genom att den centrala utrustningen delas av för få. Ett stjärnnät kommer mest till sin fördel när man har en omfattande individuell trafik.

När det gäller primär- och sekundärnäten torde utformningen relativt naturligt bli en kompromiss mellan trädnät och stjärnnät. Dessa nätdelar torde också relativt enkelt kunna kompletteras och modifieras efter tjänste- och trafikutvecklingen. Det är också här som optiska fiberkablar i första hand kommer att användas. Fiberkablarnas små dimensioner gör dem mer lämpliga än koaxialkablar att ingå i stjärnformade nät.

Dagens fastighetsnät, dvs. centralantennanläggningarna, är praktiskt taget alla av trädtyp. Som tidigare nämnts kan också sådana system användas för individuella tjänster t.ex. med hjälp av förvrängningssystem och särskild utrustning hos abonnenterna. Man kan också arrangera individuell tvåvägs- kommunikation genom s.k. pollingsystem. Varje abonnent anropas då i ett cykliskt förlopp av en central dator och utbyter önskad information. Man kan också kombinera ett trädformat TV-nät med det stjärnformade telefonnätet t.ex. genom att använda teledataformen via telenätet för kommunikationen

till den centrala datorn och för enklare meddelanden från denna samtidigt som abonnenten får den mer omfattande informationen genom det bredbandiga kabelnätet i kodad form.

Även i fastighetsnät gäller att ju större individuella trafikbehov som finns desto mer talar för stjärnformade nät. En tänkbar utvecklingsväg är att man vid ombyggnad av ett fastighetsnät drar individuella kablar från varje lägenhet till en central punkt och där ansluter alla till en passiv fördelare som distribuerade samtliga programmen till abonnenterna precis som i ett trädnät. Sedan kan man, allt eftersom olika önskemål växer fram, undan för undan koppla in individuella våxelfunktioner i centralen.

Enligt televerkets beräkningar blir ett stjärnformat nät normalt inte dyrare än ett trädformat nåt om man beaktar kostnaderna för att med dekodrar etc. tillgodose de individuella valmöjligheterna. Till stjärnnätens fördel talar vidare enligt televerket att de därigenom förbereds för framtida tjänster i ett allmänt bredbandsnät.

8.5. Erfarenheter från försök i Sverige

Bl.a. i syfte att prova konventionell koaxialkabelteknik beslutade televerket i september 1982 att bygga ett provnät i Lund. Nätet, som togs i bruk 1983-10-31, följer i huvudsak den inriktning som beskrivits i avsnitt 8.2.1.

En mottagningscentral för de väst- och östtyska TV-sändningarna upprättades på en hög plats i Lund (lasarettet). Som all TV-mottagning på långa avstånd varierar mottagningskvaliteten. Den tekniska kvaliteten på de östtyska programmen bedömdes inte vara acceptabel, varför de inte vidaresänds i nätet. Från mottagningscentralen till huvudcentralen i telesta- tionen har installerats ca fem kilometer kabel. I huvudcentralen kan 19 TV-kanaler och 20 ljudradiokanaler matas in i nätet. I juni 1984 sändes nio programkanaler uppdelade i ett basutbud och ett tilläggsutbud över nätet (tabell 8.1). Primärnätet omfattade ca åtta kilometer kabel och sekundär- nätet ca fem kilometer. Kablarna har i huvudsak förlagts i televerkets befintliga kanalisation. Ca 4 000 hushåll bor inom de i juni 1984 anslutna områdena Klostergården, Nöbbelöv och Oscarshem. Televerket erbjuder sig att överta befintliga centralantennanläggningar och distribuera ett basutbud, bestående av TV1, TV2, Danmarks TV samt den lokala kanalen och ljudradio, mot ett driftsbidrag från fastighetsägarna som i huvudsak motsvarar normal underhållskostnad för en centralantennanläggning. Tele- verkets inriktning var att göra en mindre modifiering av näten för att kunna överföra hela frekvensområdet 47—400 MHz. Flertalet fastighetsägare i området har antagit televerkets erbjudande. Vid utgången av maj 1984 hade televerket ca 1 900 lägenheter anslutna, varav ca 500 abonnenter på tilläggsutbud. Dessutom hade kontrakt tecknats om anslutning av ytterligare 1 900 lägenheter.

De första erfarenheterna av provet har lett till att televerkets tekniska utbyggnadsstrategi har modifierats. Modifieringen innebär en snabbare övergång till stjärnnät och är föranledd av följande faktorer. El Distribution av specialkanaler innebär risk för störningar med annan radiotrafik än TV och ljudradio.

Tabell 8.1 Programkanaler i Lunds kabelnät, juni 1984

TV-program Konverter typ

P= Politron, T= Teleste , S =Salora

Lokala program, inf kanal Sverige TV 1 Sverige TV 2 Danmark TV 1 Västyskland I Västtyskland II Västtyskland III ECS Engelsk SVT abonnemangs-TV

Horisont Horisont Intelsat Intelsat ECS Fransk ECS Tysk ECS Engelsk

Kanal Kanal Bas- Tilläggsutbud Anmärkning i nätet i TV utbud I II III P T S T 515 SlS+17

K3 3 37 3 X X X X K5 5 52 5 X X X X K7 7 54 7 X X X X K9 9 56 9 X X X X K11 11 57 11 X X X Flyttas till 513 dec 1985 S3 43 45 49 X X X SS 45 47 50 X X X S13 50 X X 817 52 X Planerad; SVT har ännu inte beslutat om man skall tillhandahålla program- kanalen 821 56 X X 523 57 X X S25 59 X X Planerad 527 61 X X Planerad 529 63 X X Planerad 531 64 X X Planerad 833 66 X X Planerad

D Total ombyggnad av kaskadnät betyder intrång i varje lägenhet. Detta upplevs negativt av de boende, som inte vill ha fler TV-kanaler. Dessutom är det förenat med högre kostnader än beräknat utan att för den skull vara framtidsinriktad. El Kaskadnät ställer större krav på och omfattning av förvrängningsutrust- ning. D Total övergång till stjärnnät ställer stora krav på resursinsats och innebär också intrång till alla lägenheter.

Modifieringen innebär i korthet: El Revidering av befintliga centralantennanläggningar med kanalteknik till 5—6 kanaler inom det normala VHF-bandet. D Uppbyggnad av ett nytt stjärnformigt parallellnät (400 MHz; 19 kanaler) för de lägenheter som beställer någon form av tilläggsutbud.

Parallellnätet byggs upp i befintlig telekanalisation och kommer därvid att utgöra stommen i televerkets bredbandsnät för totalintegrering av ljud, bild, data och text.

Genom successivt införande av stjärnnät räknar televerket med att kunna fördela resursinsatserna i tiden och att få fler kunder på kortare tid.

Metoden är dock inte gångbari villa- och radhusområden med nedgrävda kablar. Inom dessa områden anser televerket förvrängningsmetoden, för att skilja tillägsutbuden åt, vara den enda tänkbara.

Tabell 8.2 Antal hushåll och lägenheter i olika tätorter enligt Folk- och bostadsräkningen år 1980

Tätortsklass; Antal hushåll, Antal orter; 1000-tal Ortstorlek

(1000-tal in-

vånare

Antal hushåll

per hektar; tåtortsareal

Antal lägenheter, 1000-tal (inom parentes anges

andelen lägenheter i resp. hustyp)

I rad/kedjehus

I småhus

I friliggande hus Sa småhus

I övriga hus

(flerfamiljshus)

Totalt Andel lågen- heter i resp.

tätortsklass

av totala antalet

lägen- heter i landet

Stockholm, 813 Göteborg, Malmö

15 orter; 50—100 489 31 orter; 20—50 419

49 orter; >20 I 720

61 orter; 10—20 374 150 orter; 4—10 353

250 orter; >4 2 448

177 orter; 2—4 188 1 383 orter; 0,2—2 330 Samtliga 1 820 orter 2 966

Glesbygd 532 Hela riket 3 498

13

!x

10

NDWQOYTN

50 ( 6%) 43 ( 8%) 46 (10%)

139 ( 8%)

37 ( 9%) 36 (10%)

212 ( 8%)

19 (10%) 17 ( S%)

248 ( 8%) 5 ( 1%) 253( 7%)

86 (10%) 68 (13%) 100 (23%)

254 (14%) 113 (29%) 159 (43%) 525 (20%) 103 (53%) 242 (71%) 871 (28%) 502 (93%) 1 373 (37%)

136 (16%) 111 (21%) 146 (33%) 393 (21%) 150 (38%) 194 (53%) 737 (28%) 122 (63%) 259 (76%)

1 118 (36%) 508 (94%) 1 626 (44%)

736 (84%) 410 (79%) 298 (67%)

1 443 (79%)

244 (62%) 172 (47%)

1 859 (72%)

72 (37%) 80 (24%)

2 012 (64%) 31 ( 6%) 2 043 (56%)

872 (100%) 521 (100%) 443 (100%)

I 836 (100%)

394 (100%) 367 (100%)

2596 (100%)

195 (100%) 340 (100%)

3 130 (100%) 540 (100%) 3 670 (100%)

24% 14% 12% 50% 11% 10% 71%

S% 9%

85% 15% 100%

8.6. Kostnader

8.6.1. Allmänt

Investeringskostnaderna för ett större kabelnät för TV-överföring m.m. som i princip täcker en hel ort är beroende av flera olika faktorer, bl.a. bebyggelsestruktur, bebyggelsetäthet och ortsstorlek. Stora skillnader före- ligger mellan olika orter. I huvudsak gäller dock att bebyggelsetätheten ökar med ökande tätortsstorlek. Enligt statistiska centralbyråns folk- och bostadsräkning år 1980 bor exempelvis i de tre största tätorterna Stockholm, Göteborg och Malmö ca 13 hushåll per hektar tätortsyta medan det i mindre tätorter med mellan 4 000 och 10 000 invånare bor fem hushåll per hektar. I de största tätorterna finns ca 84 % av lägenheterna i flerfamiljshus medan det i mindre tätorter är mindre än hälften av lägenheterna i flerfamiljshus (tab. 8.2).

Till kostnaderna för kabelnätet kan inkluderas kostnaderna för huvud- central för mottagning av program från satelliter. Dessa varierar från ett par hundra tusen kronor till flera miljoner kronor beroende på hur många och vilka satellitprogram som tas emot (avsnitt 7.3.4).

Ett ortsnät, dvs. kabelsystemet i en ort exkl. fastighetsnät, kan uppskattas kräva investeringar i storleksordningen 500—1 100 kr. per lägenhet i flerfamiljshus och storleksordningen 2 OOO—5 000 kr. per lägenhet i småhus beroende på de lokala förhållandena.

De erforderliga investeringskostnaderna för fastighetsnät varierar från storleksordningen 200—300 kr. per lägenhet för ombyggnad av en befintlig centralantennanläggning så att fem till sex kanaler kan överföras till storleksordningen 1 OOO—2 000 kr. per lägenhet för en total ombyggnad. Befintliga kablari fastigheterna torde i allmänhet inte vara av sådan kvalitet att en ombyggnad för distribution av specialkanaler är lämplig. Vid en total ombyggnad till ett stjärnformat nät är kostnaderna till stor del beroende av om fastigheten har lämplig rörkanalisation eller om kabel kan monteras direkt på väggarna.

Hos abonnenterna behövs särskild utrustning för att ta del av alla program. Exempelvis en konverter för specialkanaler kan uppskattas kosta ca 600—1 200 kr. och en dekoder för betal-TV-program ca 1 500—2 000 kr.

8.6.2. Uppskattade investeringskostnader för vissa tätorter

Den sammanlagda investeringskostnaden för ett kabelnät inkl. utrustning för mottagning av satellitprogram och särskild abonnentutrustning kan mycket grovt uppskattas till mellan ca tio milj. kr. i en liten ort (ca 2 000 hushåll) och ca ett hundra milj. kr. i en stor ort (ca 30 000 hushåll). Häri ingår inte investeringskostnader för lokal programverksamhet, vilka inte torde under- stiga en milj. kr. (avsnitt 9.4.3).

I tab. 8.3 redovisas ett antal räkneexempel för dels vissa typiska tätorter, dels samtliga tätorter med mer än 4 000 invånare. I dessa exempel har antagits att ortsnät byggs så att samtliga bostadsfastigheter i en berörd tätort kan anslutas. Vidare har antagits att samtliga fastigheter som i dag har en centralantennanläggning samt hälften av de fastigheter som i dag saknar

Tabell 8.3 Räkneexempel rörande investeringskostnader för kabelnät i vissa tätorter

Nätomfattning Investeringskostnad Tätortstyp Totalt antal Totalt antal Antaget lägenheter i hushåll i antal som Totalt Medeltal per orten orten ansluter sig — abonnent" 1000-tal 1000-tal 1000-tal milj. kr. kr. En stor ort 34,7 32,6 31 95 3 100 (50—100 000 inv.) En medelstor ort 14,3 13,5 12 45 3 700 (20—50 000 inv.) En mindre ort 6,5 6,1 5,3 22 4 200 (10—20 000 inv.) En liten ort 2,4 2,4 1,8 10 5 600 (4—10 000 inv.) Samtliga 250 orter med mer än 2 600 2 450 2 250 7 900 3 500 4 000 inv.

" varav ca 1 600 kr. avser abonnentutrustning och fastighetsnät

sådan anläggning ansluter sig till nätet och att fastighetsnäten upprustas resp. nyanläggs så att ca 20 till 30 TV-kanaler kan distribueras.

Varje tätort antas förses med en huvudcentral för mottagning av satellit- sändningar och inmatning av lokala program.

I tätorter med mer än 20 000 invånare antas centralerna successivt byggas ut så att de får kapacitet att ta emot 17 kanaler från rundradiosatelliter, 5 kanaler från kommunikationssatelliter och 3 eterkanaler samt ljudradio. De förutsätts vidare ha utrustning för inmatning av 5 lokala program (exkl. studioutrustning). Det har antagits att förvrängningsutrustning krävs för flertalet kanaler utom eterkanalerna. I mindre tätorter har antagits att kapaciteten begränsas till 9 kanaler från rundradiosatelliter, 4 kanaler från kommunikationssatelliter, 3 eterkanaler sam ljudradio och 3 lokala kana- ler.

Ungefär hälften av de anslutna hushållen antas abonnera på det extra utbud som kräver särskild dekoder.

8.6.3. Uppskattade abonnentkostnader

Med utgångspunkt i de räkneexempel som redovisas i tab. 8.3 skulle en abonnent i medeltal behöva betala följande avgifter för att driftkostnader och amorteringar på investeringar skall täckas: El engångsavgift för

— lägenheter i småhus 2 500 kr. — lägenheter i flerfamiljshus 500 kr. D månadsavgift i

— en stor ort ca 35 kr.

— en medelstor ort ca 40 kr.

en mindre ort ca 45 kr. en liten ort ca 55 kr.

Härtill kommer avgifter för programmen. Beroende på vilka sändningar som vidaresänds kan dessa kostnader variera från ca fem kronor per månad för ett antal kanaler till storleksordningen ett hundra kronor för en kanal.

9. Erfarenheter från lokal radio- och TV- verksamhet

9.1. Några erfarenheter från svensk kabel-TV- verksamhet

Erfarenheterna av svensk kabel-TV-verksamhet med program som produ- ceras/sammanställs för sändning i kabel till en allmänhet är relativt begränsade. Ett fåtal av verksamheterna har närmare utvärderats. Sedan hösten 1980 pågår ett försök med när-TV i Grantorp som har utvärderats av sociologiska institutionen i Uppsala för tiden fram till mars 1982. En omfattande utvärdering gjordes av kabel-TV-försöket i Kiruna åren 1974—75.

Ett annat försök med när-TV i Annedal i Göteborg upphörde efter ca sju månader. En orsak till nedläggningen var verksamhetens beroende av enstaka personers engagemang och beredskap att avsätta sin fritid till programarbete. Motsvarande erfarenheter har erhållits vid verksamheter i Skönstaholm och Mörbylund.

I Malmö driver företaget Informations TV AB, i kvarteret Kronprinsen, en lokal kabel-TV-station på helt kommersiella grunder.

På ett 40-tal platser har Sveriges Television (SVT) medgivit lokala intressenter att sända egenproducerade program i kabelnät inom ramen för företagets sändningsrätt. Sändningar av lokalt producerade TV-program bedöms dock inte få någon större omfattning förrän tidigast under hösten 1984. Programverksamhet av varierande karaktär pågår på hotell, varuhus, sjukhus, skolor och inom olika bostadsområden. I vissa fall sker egenpro- duktion, i andra fall sänds redan färdiga program.

Det uppenbara problem som är förknippat med all lokal TV-produktion rör frågan om finansiering. En kontinuerlig verksamhet förefaller inte enbart kunna ske på ideell grund. Programproduktion är mycket kostnads- och resurskrävande. Utländska erfarenheter överenstämmer med de svenska i detta avseende.

I det följande beskrivs svenska och utländska erfarenheter från lokala försök och verksamheter. Aktuella försök inom ramen för SVT:s sändnings- rätt beskrivs i kap 10. Det bör understrykas att sifferuppgifter för tittarfrekvens i olika undersökningar i regel inte är jämförbara beroende på olika mätmetoder.

9 . 1 .1 Närradiokommitténs försök

Närradiokommittén har på ett par orter bedrivit försöksverksamhet med när-TV, dels i Huddinge (kommundelen Grantorp, f.d. Västra Flemings- berg), dels i Göteborg (stadsdelen Annedal). Val av försöksorter gjordes bland det dussintal orter som anmälde intresse för att medverka i försöket.

En forskargrupp från sociologiska institutionen i Uppsala har utvärderat verksamheten fram till mars 1982. Resultatet redovisas i lägesrapporten När-TV för föreningar (Ds U 1983:1). De anställda vid när-TV i Grantorp genomförde under våren 1983 en egen undersökning. Denna återfinns i sammanfattning i ovannämnda lägesrapport.

9.1.1.1 Grantorp

Huddinge När-TV-förening har sedan hösten 1980 sänt när-TV-program i bostadsområdet Grantorp. Sändningarna sker i enlighet med lagen (1978:479) om försöksverksamhet med närradio, vars giltighet för TV- sändningar har utsträckts till utgången av år 1985.

Verksamheten i Grantorp når ca 3 000 hushåll samt Huddinge sjukhus med 800 vårdplatser. Grantorp skiljer sig från ett genomsnittligt svenskt bostadsområde bl.a. genom sin höga andel invandrare resp. enpersonhus- håll. Ungefär 45 % av invånarna är invandrare fördelade på drygt 40 nationaliteter.

En gemensam centralantenn finns för sjukhuset och bostadsområdet. Bostadsföretaget har byggt om centralantennanläggningarna så att när- TV-kanalen kan sändas i hela området. Kostnaden för detta var ca 70 000 kr. Sändningarna sker från en gemensam studio som inretts och upplåtits utan kostnad av svenska kyrkan. Studion är inrymdi kyrkans lokaler. Verksam- heten har kontinuerligt krävt arbetsinsatser för administration och utbild- ning. Inledningsvis var en person halvtidsanställd och senare har verksam- heten kunnat fungera genom det tekniska och administrativa samarbete som etablerades med Kaggeholms folkhögskola. Den praktiska utbildningen för eleverna vid skolans medielinje har f_örlagts till när-TV—studion. Den tekniska utrustningen tillhör i huvudsak folkhögskolan. Våren 1984 har fyra personer på heltid arbetat med försöket, där en har varit handledare åt tre från början icke produktionsutbildade personer. Tidigare har under vissa perioder f.d. elever från Kaggeholms folkhögskola svarat för verksameten. Folkhögskolan är knuten till Pingströrelsen. Kommunen har under hela försöksperioden lämnat ekonomiska bidrag, fram t.o.m. år 1983 totalt 250 000 kr.

Verksamheten har hela tiden brottats med ekonomiska problem och vid flera tillfällen varit nedläggningshotad. Endast stödet från Kaggeholms Folkhögskola och Huddinge kommun har gjort en fortsättning av försöket möjlig.

Våren 1984 medverkade följande föreningar: Huddinge-centern, Hud- dinge Finska förening, Huddinge Finska socialdemokrater, Pingstkyrkan i Huddinge, Punjabi, Schackklubben Passanten, Huddinge Turkiska för- ening, Huddinge Socialdemokratiska arbetarekommun, Folkpartiet i Hud-

dinge och Huddinge turkiska socialdemokratiska förening. Några föreningar som varit med tidigare har fallit bort.

Programmen sänds kl. 18.30 och pågår ungefär en halvtimme på vardagkvällarna. Sändningstiden har valts med tanke på att undvika kollisioner med SVT:s nyhetsprogram Rapport kl. 19.00.

Forskargruppens utvärdering

Forskargruppen menar att när-TV i Grantorp och Annedal aldrig blev den framgång som de som från början engagerade sig i verksamheten hade hoppats.

Ett halvår efter när-TV:s start tittade 82 % av de boende inte alls på när-TV enligt forskarnas uppskattning. Motivet till detta var bl.a. att 14 % av de intervjuade saknade TV-apparat och ca 12 % uppgav att de inte förstod språket. Som regelbundna tittare tittar minst en gång per vecka — betecknades ca 6 % av de boende. Trots det låga tittandet uppgav 40 % av de intervjuade att när-TV borde finnas kvar. Många ansåg dock att formen borde vara annorlunda.

En förklaring till den ringa framgången är enligt forskarnas uppfattning, att verksamheten inte har synts utåt. Många har sannolikt upplevt när-TV som en intern verksamhet för de medverkande föreningarnas medlemmar. Det religiösa utbudet utgjorde ca en femtedel av sändningstiden. Dessa program tillsammans med dålig teknisk kvalitet ansågs oftast vara det sämsta med när-TV. En stor del av TV-programmen sändes på andra språk än svenska, vilket många var kritiska mot. Forskargruppen anser att innehållet generellt sett inte levde upp till de flesta människors förväntningar. Man hade bl.a. väntat sig mer information och nyheter från Grantorp. En del förväntade sig underhållning i form av biograffilmer och liknande.

När- TV:s undersökning

Personalen vid När—TV gjorde ur telefonkatalogen ett urval på 300 personeri bostadsområdet, vilka har intervjuats per telefon våren 1983. Vid denna undersökning, som inte kan anses uppfylla vetenskapliga krav, erhölls högre tittarsiffror än uppsalaforskarnas. Ca 30 % av TV-apparatinnehavarna uppgav sig se på när-TV minst en gång i veckan, och 18 % av de undersökta kunde hänföras till kategorin regelbundna tittare.

9.1.1.2 Annedal

När-TV-sändningarna i Göteborg startade under oktober 1981 och pågick till april 1982. Sammanlagt producerades drygt 60 programtimmar. Sändning- arna nådde ca 2 500 hushåll.

Flera fastighetsbolag äger och förvaltar de berörda bostäderna. Först efter förhandlingar accepterade fastighetsägarna att upplåta sina centralantenn- anläggningar för när-TV-verksamhet och att modifiera och koppla samman de befintliga centralantennanläggningarna. Genom ombyggnaden, som kostade ca 150 000 kr. , har erhållits kapacitet till mottagning av fler kanaler för framtida behov. Fastighetsägarna väntar med att ta ut ersättning av

hyresgästerna för ombyggnaden tills det blir möjligt att ta emot TV-program från satelliter.

Fyra föreningar medverkade i när-TV-verksamheten: Saronkyrkan, Smyrnakyrkan, Full Gospel och föreningen Utposten. Enbart den sista föreningen var inte knuten till någon kyrka. Den sände endast ett program.

Den drivande kraften bakom försöken i Göteborg liksom även huvudan- svarig var i stort sett en enda person. Denne var medlem i Saronkyrkan. Han producerade, med något undantag, alla program, även andra föreningars. För programproduktion användes professionell utrustning från samma persons privata firma. Saronförsamligen stod för studio, vilken även andra föreningar fick disponera så länge de program som producerades inte stod i strid med församlingens policy.

I regel utgjordes programmen av direktsändningar en kväll i veckan. Inledningsvis var sändningstiden två timmar men skars ner till en timme efter årsskiftet. Programmen var mest av karaktären underhållningsprogram. Verksamheten upphörde av ekonomiska och personella skäl. Möjligheterna att täcka produktionskostnaderna var begränsade liksom möjligheten att finna personer som var beredda att lägga ner arbetstid.

Försöket i Annedal har inte utvärderats mer systematiskt.

9.1.1.3 Kommentar från närradiokommittén

I inledningen till När-TV för föreningar (Ds U 1983:1) kommenterar närradiokommittén erfarenheter från den bedrivna försöksverksamheten. I korthet innebär dessa kommentarer följande. Cl Frågan om upplåtelse av lokala kabelnät för användning av olika föreningar har gått att lösa genom avtal. De invändningar som till en början rests har varit av ekonomisk och inte av principiell art. El Investeringar i lokala kabelnät bedöms komma att bli intressanta för fastighetsägare eftersom de tekniska investeringar som krävs för att koppla samman centralantenner och utrusta dessa med förstärkare innebär att sändarnäten förbereds för mottagning av satellitsända program. Detta medför att de tekniska möjligheterna för när-TV kommer att förbättras. D Föreningslivets önskemål motsvaras dåligt av de nät som finns i dag. Ett nät i ett begränsat bostadsområde har ett för litet spridningsområde. Först med större nät som svarar mot föreningarnas geografiska struktur kommer föreningarna att engagera sig i ökad utsträckning. El När-TV kan inte enbart grundas på föreningslivets resurser. Ett tillskott av personal som samordnar föreningarnas ansträngningar och svarar för kontinuerlig vidareutbildning kommer att behövas för att nå en bred medverkan från föreningslivet. El Programmen i när-TV har haft en betydligt större lokal förankring än programmen i närradion. Närradiokommittén menar att TV-mediet i sig genom sin närhet till tittaren i kombination med en lokal avgränsning, kan ge goda förutsättningar för lokalt kulturutbyte och opinionsbildning. Denna aspekt på när-TV bör studeras vidare.

9.1.2. Kronprinsen

Det kommersiella bolaget Informations TV AB har sedan år 1961 sänt TV-program över centralantennanläggningen till drygt 1 000 hushåll i kvarteret Kronprinsen i Malmö. Verksamheten bedrivs med stöd av övergångsbestämmelser till 1966 års radiolag i vilka angavs att trådsändning som påbörjats före den 1 november 1966 och som drevs vid lagens ikraftträdande fick fortsätta i samma omfattning som den hade den 31 oktober 1966. En förändring av verksamheten har dock skett såväl avseende antalet hushåll som sändningarnas omfattning.

Två kvällar per vecka sker direktsändningar från den egna studion. Utbudet består till stor del av underhållning bl.a. tävlingar av olika slag. Varje sändningskväll avslutas med en videofilm. Från slutet av år 1981 distribuerar ITV program från den sovjetiska satelliten Horizont. I ITV:s programtidning presenteras de ryska och de egna programmen.

Verksamheten finansieras huvudsakligen genom reklamintäkter. Hösten 1982 infördes frivilliga tittaravgifter på 15 kr. per månad via medlemskap i "ITV Satellite Club”. Medlemmarna får vissa förmåner. Fyra personer arbetar på heltid inom företaget. Det tekniska arbetet under sändningen svarar fyra frilansmedarbetare för.

Någon forskning kring eller utvärdering av verksamheten har inte förekommit. Företaget uppger att dess egna undersökningar tyder på att flertalet av de hemmavarande tittar på ITV:s egenproducerade program.

9.1.3. Kabelvision Kiruna

TRU-kommittén (utredningen angående den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet, TRU II) bedrev tillsammans med Sveriges Radio och Kiruna kommun i två omgångar under år 1974 (knappt fyra månader) och 1975 (ca tre månader) försök med kabel-TV i Kiruna. Försöket omfattade ca 1 700 resp. 2300 hushåll samt ett antal institutioner och skolor och finansierades med medel från kommunen, Sveriges Radio och kommittén.

Ett stort antal mål formulerades för verksamheten. Ett centralt syfte var att

"pröva olika former av lokal information och lokal debatt samt att därvid iaktta hur kabel-TV kan utveckla den kommunala demokratin genom att ge invånarna möjlighet att utnyttja information och opinionsspeglingar som ett medel för att utöva påverkan och få underlag för tänkande och handlande”.

Några andra mål var av karaktären att prova hur kabel-TV kan användas t.ex. för föräldrautbildning, för att öka kontakter mellan hem och skola och för konsumentinformation med lokal anknytning.

För programproduktionen användes s.k. semiprofessionell utrustning. Programmen omfattade två originalsändningar per vecka. Extrasändningar förekom vid några tillfällen. Under båda perioderna producerades samman- lagt ca 70 timmar. Programtidens längd varierade, men en vanlig tid var 40—45 minuter.

Mellan fem och tio personer arbetade på heltid i projektet av vilka tre var

elever från massmedielinjen vid Kalix folkhögskola. Under den senare försöksperioden deltog Kirunabor i produktionen av ca hälften av program- men efter en elementär utbildning i programproduktion. Denna publikmed- verkan var ett av motiven till att man önskade förlänga försöksverksamheten efter den första periodens slut. Man betonade vikten av att ”pröva om kabel-TV kunde fungera som en alternativ television, ett nytt medium. Med detta avsågs att pröva nya arbetsformer och principer för val av form och innehåll i programmen. Det ansågs viktigt att pröva om personalen på Kabelvisionen kunde göra program tillsammans med invånarna och att program kunde göras av invånarna och inte bara om dem”.

Programutbudet dominerades av lokal samhällsinformation och program som behandlade frågor om hem och skola. En mycket liten del, knappt fem procent kunde hänföras till s.k. ”underhållning”.

Sociologiska institutionen vid Umeå universitet gjorde en omfattande utvärdering av verksamheten. SR/PUB genomförde två publikundersök- ningar.

Resultaten har redovisats bl.a i betänkandena (SOU 1975:28 och Ds U 1975z8) Program för ljud och bild i utbildningen resp. Kabelvision Kiruna — försök med en ny kanal samt i Kabelvision i Kiruna av Wolvén (1976).

Försökets omfattning var relativt begränsat både avseende tidsutsträck- ning och antal program. Därför bör en viss försiktighet iakttas när det gäller att dra vittgående slutsatser.

Publikmätningar från Umeå universitet visar på relativt höga tittarfre- kvenser, under den första perioden normalt mer än 20 % för enskilda program och för enstaka program ibland upp till 40—50 %. Under den andra försöksetappen var siffrorna något lägre. SR/PUB:s undersökningar enligt den metod som används för riksrepresentativa publikundersökningar gav lägre siffror.

Undersökningarna visade att alternativen för kabel-TV-tittarna skulle ha varit rikskanalernas förströelseprogram eller att inte alls se på TV. Vidare framkom att kabelvisionsprogrammen i stor utsträckning intresserade lågutbildade, vilket innebar att man lyckades med att förmedla samhällsin- formation till grupper som man annars inte brukar nå.

TRU-kommittén drog den generella slutsatsen att

”kabel-TV som den har använts i Kiruna bör betraktas som ett självständigt medium jämfört med den vanliga televisionen. Kabeltelevisionen är varken en ren utbyggnad eller en miniatyrversion av riks-TV. Den bör i första hand utnyttjas för sådana v uppgifter som riks—TV inte kan utföra: att nå speciella grupper snarare än en allmän publik, att betona den lokala anknytningen och utifrån ett lokalt perspektiv söka skapa förståelse för generella problem. Kabel-TV bör framför allt göras tillgänglig för dem som inte har tillgång till några andra uttrycksmedel. Den bör användas för utbildning i vid betydelse och för att ge möjlighet till vidgad debatt om samhälle, konsumtion etc." (SOU 1975:28 s. 378).

Senare analyser från en av forskarna vid Umeå universitet tyder på en viss modifiering av tidigare slutsatser bl.a. avseende förhållandena mellan utbildning och kabel-TV-tittande, där de lågutbildade i högre grad än de högutbildade reducerade sitt tittande under den andra försöksperioden.

9.1.4. Skönstaholm

I mitten av 1970-talet startade en intresseförening inom ett radhusområde i Skönstaholm i Stockholm lokala TV-sändningar. Föreningen bedrev verk- samheten bl.a. för ökad trivsel i området som omfattade ca 150 hushåll.

Sändningarna pågick två timmar en kväll i veckan och två timmar på söndagsmorgnarna. Programmen innehöll information och aktiviteter inom bostadsområdet men även olika tävlingar och ”hemma-hos”-reportage. På söndagarna sändes underhållningsprogram för barn. En uttalad avsikt med verksamheten var att aktivera de boende i området samt att fungera som ett kontaktmedium mellan invånarna.

Den tekniska utrustningen ägdes av en av medlemmarna i föreningen. Verksamheten lades ned efter ett och ett halvt år. Intresset för att producera program mattades av. Mot slutet sändes även redan färdigt material.

Föreningens egna uppskattningar av tittarfrekvenser uppgick till ca 80 % av de hemmavarande.

9.1.5. Mörbylund

I Mörbylund utanför Stockholm förekom lokala TV-sändningar under en tvåårsperiod från år 1978. Formellt svarade byalaget i bostadsområdet för verksamheten. Ca 550 hushåll nåddes av två och en halv timmes sändning av egen- och/eller färdigproducerade program en kväll i veckan. Orsaken till att verksamheten upphörde var liksom i Skönstaholm att det var svårt att på frivillig basis mer kontinuerligt engagera människor i programproduktion. Någon utvärdering har inte gjorts i Mörbylund.

9.2. Erfarenheter från lokala försöksverksamheter med radio

9.2.1. Allemansradio

I lokalradiopropositionen (prop. 1975:13) uttalades bl.a.: ”Från den kommunala demokratins synpunkt är det väsentligt att lokalradions verk- samhet ger ökade kunskaper om kommunala frågor och stimulerar till debatt. Partier, folkrörelser och enskilda bör därför i olika former ges möjlighet att inom ramen för principen om redaktionell självständighet och integritet i radioföretaget framföra sin synpunkt på kommunala och andra samhälleliga frågor.” Inför starten år 1977 uttryckte lokalradion sin önskan och avsikt att bli ”en öppen radio”, dvs. en radio som i sina arbetsformer och sin programinriktning var tillgänglig, nära och demokratisk gentemot sina lyssnare. Från lokalradions sida har också betonats betydelsen av att skapa samhörighetskänslan bland befolkningen i de olika sändningsområdena. Som ett led i att decentralisera verksamheten har underredaktioner skapats med egna dagliga sändningar (f.n. på två platser) samt inrättats 36 lokalredaktioner utanför huvudredaktionerna. ' Vid knappt hälften av lokalradiostationerna pågår verksamheter med

någon form av direkt lyssnarmedverkan, s.k. allemansradio. Programverk- samhet i allemansradio är öppen för enskilda individer, föreningar och organisationer. Lokaler och utrustning får utnyttjas kostnadsfritt. På några orter finns speciellt anställd personal för verksamheten. Kommunen har bidragit med medel för bl.a. lokaler och utrustning på ett par platser. Sändningstiderna varierar mellan orterna från någon timme per månad till ungefär en timme per vardagskväll. Ortens befolkning utgör normalt målgrupp för verksamheten.

Försöken med allemansradio i Ljusdal och Ängelholm, vilka startade år 1981 och permanentades år 1983, har utvärderats av Hedman (1982) och av SR/PUB (Westrell 1982, Nordström 1984). Hedmans undersökning av allemansradio liksom en lyssnarundersökning av SR/PUB skedde efter ett drygt halvårs försöksverksamhet. Senare utvärdering av allemansradion saknas.

Under försöksperioden verkade tre speciellt anställda personer: en projektledare/journalist, en s.k. mediatör och en tekniker. Befolkningens medverkan i programproduktionen var olika på de två försöksorterna. I Radio Ljusdal svarade enskilda, föreningar och lokalradioredaktion för en ungefär lika stor del av de sju sändningstimmarna per vecka. I Ängelholm, där Radio Kristianstad-Nordväst sände tio timmar per vecka, var motsva- rande andelar 15 % (enskilda), 30 % (föreningar) och 55 % (stationens personal). I dessa sändningstider ingick även program som den ordinarie lokalredaktionen producerat bl.a. nyhetsprogram och sändningar från kommunfullmäktige. Beträffande innehållet i allemansradions program visade de både orterna stora skillnader. I Ljusdal producerades jämfört med Ängelholm fler program som innehöll kultur, politik, sport och levande musik. Musikutbudet i Ängelholm utgjordes till stor del av vanlig grammo- fonmusik utan lokal prägel.

När verksamheten i Ljusdal permanentades reducerades den fasta personalinsatsen till en tjänst, vilket medförde en minskad sändningstid till två dagar per vecka. Trycket från intresserade allemansradioproducenter har dock varit så starkt att sändningstiden gått över till en timme varje vardagskväll samt lördag förmiddag.

Publiken visar ett stort intresse för de lokala sändningarna över mindre områden inom lokalradions normala sändningsområden. Höga lyssnarsiffror har uppmätts trots sändningstider som normalt anses dåliga och i konkurrens med TV-program. En genomsnittlig vardagskväll under försöksperioden lyssnade i Ljusdal 12 %.

9.2.2 Närradio .,

9.2.2.1 Bakgrund

I radioutredningens betänkande (SOU 1977:19) Radio och TV 1978—1985 presenterades en skiss till hur en verksamhet med särskild ljudradio och TV skulle kunna bedrivas. Etableringsrätten föreslogs vidgas så att ideella, fackliga, religiösa och politiska organisationer skulle få tillgång till etersänd- ningar för att nå ut såväl till de egna medlemmarna som till allmänheten med program som lokalt skulle informera om och anknyta till den egna

verksamheten. Utredningen menade att det fanns kommunikationsbehov på den lokala nivån som inte kunde tillgodoses av den allmänna rundradion. Möjligheterna i denna begränsades bl.a. av kravet på opartiskhet och att programmen riktade sig till hela befolkningen inom stora geografiska områden.

En försöksverksamhet med närradio föreslogs i regeringens proposition 1977/78:91. Den påbörjades under våren 1979 på 16 orter och bedrevs av närradiokommittén, vilken hade i uppdrag att utreda villkor och förutsätt- ningar för en eventuell permanent verksamhet med närradio och när-TV. År 1980 förlängdes försöksperioden. Uppdraget utvidgades till att omfatta medverkan vid utvärdering av försöksverksamhet med föreningssändningar i lokalradions regi.

Sedan 1 juli 1982 bedrivs näradioverksamhet enligt en ny författningsreg- lering nämligen närradiolagen (1982:459) och lagen (1982:460) om ansvarig- het för närradio.

9.2.2.2 Närradioverksamheten

För en utförlig beskrivning och utvärdering av närradion hänvisas till närradiokommitténs slutbetänkande Föreningarnas radio — betänkande om närradions framtid (SOU 198453). Följande beskrivning avser förhållan- dena våren 1984.

I mars 1984 hade närradiokommittén lämnat tillstånd till 60 sändare. Verksamhet hade startat på 45 platser. Ett 15-tal ytterligare intresseanmäl- ningar från föreningslivet om att få en sändare till sin ort väntade på behandling hos närradiokommittén.

För att en viss ort skall kunna prioriteras bör de intresserade sammanslut- ningama ha bildat en närradioförening som företräder de lokala samman- slutningama gentemot närradiokommittén, televerket och upphovsrättsor- ganisationerna. Denna närradioförening bör dessutom göra upp förslag till fördelning av sändningstider. Sändningsschemat beslutas av närradiokom- mittén. Endast på ett par orter där antalet deltagande föreningar är litet saknas närradioförening.

Den lokala närradioföreningen kan ansluta sig till Sveriges Närradioför- bund. Av de i mars ca 55 befintliga närradioföreningama var en tredjedel anslutna till Sveriges Närradioförbund.

Tillstånd att sända ges till lokala ideella föreningar, församlingar inom Svenska kyrkan, obligatoriska studerandeorganisationer och sammanslut- ningar av flera tillståndsinnehavare närradioföreningar.

För att få sändningstillstånd måste föreningen under minst ett år före ansökningsdagen ha bedrivit verksamhet inom sändningsområdet. Närradio- verksamhet får inte vara föreningens huvudsakliga aktivitet. En särskild programutgivare som är ansvarig för programinnehållet måste utses. Varje radioprogram som sänds skall referensbandas och sparas i minst sex månader.

Sveriges Närradioförbund har utarbetat etiska regler för närradion. Närradiokommittén har rekommenderat att dessa regler följs. Närradions etiska nämnd, som utsetts av Sveriges Närradioförbund, skall ge medlems- föreningama information i dessa frågor och kan på eget initiativ eller efter

anmälan granska sända program.

Kommersiell reklam och sponsring är förbjuden. Programmen skall i huvudsak vara lokalproducerade. Program får således endast i begränsad utsträckning centralproduceras för sändning över flera närradiosändare.

Närradiosändare hyrs ut av televerket. Sändningarna är lågeffektsändare (vanligen ca 10 watt) med ett täckningsområde om ca fem kilometers radie. I allmänhet hörs närradion också utanför detta område.

Föreningarna bekostar själva sina sändningar. För en förening på en medelstor ort, och som sänder en timme per vecka med en tredjedel av programtiden som musik, uppskattar närradiokommittén att den årliga kostnaden kan bli ca 7 600 kr. exkl. personalkostnader. Det är sällsynt att några får ersättning för sin medverkan i verksamheten.

Lyssnandet på närradio har undersökts bl.a. av Lowe Hedman (1980), Lennart Weibull (1983) och SR/PUB:s radiogrupp (1984). Vidare har flera närradioföreningar genomfört egna lyssnarundersökningar, vilka dock i regel inte uppfyller de vetenskapliga krav som bör ställas på detta slags undersökningar. I Weibulls undersökning, som genomfördes i Jönköping vintern 1982/83, framkom att 22 % lyssnar på närradion minst en gång i veckan. Detta innebär en ökning jämfört med Hedmans resultat från år 1980 då motsvarande siffra var 16 %. År 1982 lyssnade 12 % i stort sett varje dag medan 55 % av Jönköpingsborna aldrig lyssnade.

SR/PUst undersökning från januari 1984 visar att 3 % av befolkningen i de kommuner som hade närradio lyssnade på denna under en genomsnittlig vardag. Enligt samma undersökning lyssnade 70% inte alls på närradio. Avvikelsen i förhållande till de tidigare refererade undersökningarna kan förklaras bl.a. av skillnader i frågeformuleringar och av att SR/PUst uppgift är en genomsnittssiffra för alla orter. Variationerna i lyssnandet är stora mellan olika orter bl.a. beroende på utbudets storlek och under hur lång tid närradiosändningar har pågått.

I en undersökning åt närradiokommittén om hur folkrörelserna använder närradio uppskattas att mellan 6 000 och 7 000 arbetar med närradio som producent och/eller tekniker. Vidare bedöms att minst 5 000 människor varje vecka medverkar i närradion. De flesta tillståndshavarna har allmänheten som den främsta målgruppen. Några vänder sig primärt till mer speciella grupper och i andra hand till allmänheten. Studioprogram i form av samtal mellan några personer varvade med grammofonmusik utgör den främsta programkategorin i undersökningen. Musiksändning svarade för en tredje- del av programtiden.

9.3. Lokal radio och TV

9.3.1. Decentralisering och effekter i form av fördjupad demokrati

Under 1970-talet utformades en decentraliseringspolitik för radio och TV i Sverige liksom i de flesta västeuropeiska länder. Det främsta motivet för decentraliseringen var att vidga yttrandefriheten och att förstärka och fördjupa den politiska demokratin. De lokala medierna skulle genom att

pröva olika former av samhällsinformation till invånarna och genom att ge allmänheten tillgång till medierna bidra till ett ökat deltagande i de politiska processerna.

Radioutredningen framförde i sitt betänkande (SOU 1977:19) att decen- tralisering utgjorde ett sätt för rundradion att uppfylla sitt samhällsansvar. I regeringens proposition 1977/78:91 om radions och televisionens fortsatta verksamhet utgjorde begreppet decentralisering ett av de fyra nyckelord som var vägledande i arbetet med riktlinjerna för radio- och TV-verksamheten. En förstärkning av Sveriges Radios distriktsverksamhet för radion och televisionen föreslogs som en åtgärd att åstadkomma detta. Förslaget att inrätta en s.k. särskild ljudradio och TV (närradio och när-TV) motiverades med behovet av lokal kommunikation från ideella föreningar och organisa- tioner såväl till de egna medlemmarna som till allmänheten i stort.

I propositionen om lokalradio (prop. 1975:13) uttryckte statsrådet att förslaget om lokalradion innebar en decentralisering av ljudradioverksam- heten för att i ökad utsträckning söka tillgodose regionala och lokala informationsbehov. De lokala stationerna skulle spegla bl.a. de lokala samhällsfrågorna och därvid ge enskilda medborgare samt olika grupper och företrädare för olika intressen möjlighet att komma till tals.

I dessa formuleringar kan två huvudavsikter utläsas, nämligen demokra- tisering av medierna och demokratisering via medierna. Det förstnämnda innebär att vanliga människor får tillgång till medierna genom att få komma till tals i dem eller genom att arbeta med programproduktion. Med demokratisering via medierna förstås att genom att ge medborgarna kunskap och förståelse i samhällsfrågor stimulera till medverkan i det politiska livet.

Kunskapen om hur de lokala radio- och TV-medierna lyckas tillgodose de demokratiska målen är relativt begränsad. Antalet försök har varit av liten omfattning samtidigt som forskningen inte i någon större utsträckning varit inriktad på sambandet mellan demokrati och medier på det lokala planet.

I det följande redovisas några resultat från studier av dessa frågor. Underlag har inhämtats från Anders Lindblads avhandling (1983) om lokal radio och TV och från Lowe Hedmans utvärdering av allemansradio (1982) samt SR/PUB-rapporter om lokalradio och allemansradio. Den centrala frågan har varit om lokal radio och TV leder till en fördjupad demokrati. I undersökningarna har belysts bl.a. publikens exponering för de lokala utbuden och förändringar i kunskap och intresse samt förändrade aktiviteter i samhällslivet.

Lindblad konstaterar att många människor nås av de nya lokala medierna och att dessa medier mer än andra tycks nå lågutbildade och i viss mån äldre (men ej de äldsta). Samtidigt framför han uppfattningen att om medierna skall bidra till en fördjupad demokrati måste exponeringen för de lokala medierna vara kopplad till beteenden som kan antas ha en positiv funktion i demokratiskt hänseende. Lindblads data visar liksom tidigare undersök- ningar att så ofta inte är fallet.

Data från SR/PUB:s lyssnarundersökningar tyder på positiva förändringar i kunskaper och intresse. Däremot saknas data för att fastställa entydiga samband mellan ett sådant ökat intresse och ökade aktiviteter i samhällslivet. Emellertid finns entydiga tecken som visar att genomslaget blir större i

områden som är socialt, kulturhistoriskt och administrativt sammanhängan- de. SR/PUB:s data pekar mycket klart på att det är lättare att förankra en radioverksamhet där samhörighetskänslan bland befolkningen redan är ' etablerad än i områden där anonymitet råder.

En slutsats som Lindblad drar är att utbudet trots allt blir mer pluralistiskt genom att fler människor får komma till tals. Den potentiella möjligheten liggeri att andra erfarenheter och verkligheter beskrivs än de som normalt återfinns i medierna. Vissa tecken på ett sådant annorlunda innehåll kunde urskiljas i Kirunaförsöket och försöken med allemansradio. De som medverkade utgjorde dock en begränsad del av befolkningen, och det är tveksamt om verksamheten i någon större utsträckning förmedlade några annorlunda värderingar. Analyser i frågan om den s.k. informationsklyftan mellan låg- och högutbildade har minskat tyder inte på detta. Överrepre- sentationen av högutbildade har inte minskat, snarare tvärtom. Lindblad har däremot funnit att de lågutbildade tittarna i högre grad än de högutbildade har deltagit i diskussioner och umgänge med såväl familjen som med vänner och bekanta.

Kontakter med det lokala mediet stimuleras bl.a. av sociala erfarenheter, organisationsaktivitet och andra erfarenheter från arbete med att påverka människor. Flera psykologiska faktorer kan också inverka som t.ex. systemtillit och upplevelse av inflytande. Kontaktbenägenheten verkar här vara oberoende av utbildning.

Lindblad har också analyserat om innehållet i de medier publiken medverkar i skiljer sig från andra. Med metodologiska reservationer pekar han på tendenser till ett relativt harmlöst innehåll i några undersökningar om lekmannaproduktion i allemansradion. Han framför att det ligger en risk i detta då lekmannaproducentema genom att undvika större eller svårare konfliktfyllda ämnen endast blir (där han citerar Bengt Nerman om allemansradion i Gimo) en säkerhetsventil, dvs. ett medel att bevara strukturen i samhället i stället för att påverka och förändra den.

Om man vill åstadkomma förändringar i verkningarna av masskommuni- kation och annan informationsspridning, betonar Lindblad, krävs selektivi- tet i utbudet. Med selektivitet avses en ambition eller en norm att nå olika människor med olika budskap.

Lindblad diskuterar också deltagandet i närradioverksamhet, och han menar att denna egentligen verkar mot demokratisering. Närradions verksamhet är förbehållen föreningar, och verksamheten bygger på repre- sentation genom andra i mediet som demokratiskt ideal snarare än att enskilda deltar.

Hedman har i studier av lokala medier betonat de lokala mediernas funktion som skapare av konsensus. Gällande normer och värderingar antas i stor utsträckning förmedlas genom dem som medverkar i mediet och som i många avseenden kan anses som lokala opinionsbildare. Dessa liknar de professionella producenterna i attitydema till olika samhälleliga fenomen. Till stor del utgörs de av resursstarka personer i det avseendet att de har åsikter som de vill föra fram och också kan göra det. Därigenom antas att programmen inte i någon större utsträckning får inverkan på grundläggande värderingar och normer.

Lokal kommunikation och lokala medier har inte alltid nödvändigtvis ett

positivt samband. På det lokala planet kan ett beroende mellan producenter och informationskällor finnas samtidigt som omgivningens tryck är särskilt stort på den lokala nivån. Detta ställer särskilt stora krav på en lokal producents integritet. Distansen kan vara lättare att behålla på riks- eller det regionala planet. Vissa frågor kan därför vara mer lämpliga att behandla på dessa nivåer.

9.3.2. Producenternas kompetens

Frågan om vem som skall arbeta med egenproduktionen av lokala radio-och TV-program beror givetvis på syftet med verksamheten. Flera olika mål kan formuleras , och beroende på hur dessa prioriteras kan olika vägar väljas, från en rent professionell verksamhet över olika former av kombinationer mellan professionella producenter och amatörer till ren amatörverksamhet.

Ett mål som ofta formuleras och prioriteras högt för den lokala verksamheten är att stärka och fördjupa demokratin i samhället genom att göra medierna tillgängliga för enskilda människor och organisationer. Olika meningar finns om hur detta mål bäst skall uppfyllas. Ett annat motiv för lokal verksamhet uttrycks vara att skapa motbilder och alternativ till kommersiella och "storskaliga” medier som saknar nationell anknytning.

Enligt en uppfattning är en oberoende och professionell bevakning och nyhetsförmedling nödvändig. Den professionella journalisten behövs för att stödja och utveckla medierna, deras innehåll och form. Andra menar att sådana uttalanden endast är uttryck för skråtänkande eller en oro för att radio- och TV-produktion kommer att avdramatiseras om människor utan erfarenhet deltar i produktionen av program.

Lokalradioproducenter med erfarenheter från arbete med allemansradio menar att den totala ” gör-det-själv-forrnen” ofta strider mot intentionen att de röstsvaga skall framträda. Det krävs initiativ och förmåga, och respekten för mediet är ofta stor bland dessa människor. Detta överensstämmer med de slutsatser från Hedman och Lindblad som redovisats ovan om vilka som medverkar som lekmannaproducenter. Därför är det enligt LRAB-medar- betarna viktigt att professionella producenter tar sitt ansvar gentemot de röstsvaga och ger dem stöd. Vidare måste programmen vara så bra att folk lyssnar. Det bör finnas någon som kan hjälpa den allmänhet som vill framföra något. Möjligen är någon mellanform mellan amatörradio och den traditio- nella professionella radion den bästa lösningen menar dessa LRAB- producenter.

Den kritik som riktas mot den professionella journalistikens arbetssätt har ibland uttryckts som problemet med massmediementaliteten. Med detta avses bl.a. hur nyhetsbegreppet används, mediernas sönderstyckade världs- bild och problemet med den overkliga verkligheten. Mot detta ställs som framgår ovan behovet och vikten av att upptäcka och påverka den värld och den miljö man lever i.

I en utvärdering av försöken med allemansradio diskuterar Hedman 1 en rapport om lokalradiomedarbetares syn på lokala etermedier frågan om professionalism och amatörism. Han framför där att skillnader mellan amatörproducenter och professionella kan, förutom olikheter i hur materia- let presenteras, ligga i val av ämnen. Ämnen som inte tidigare behandlats i

lokalradio kan presenteras av människor som har speciella kunskaper och erfarenheter inom ett visst område. Förhållandevis många lyssnade på allemansradion under försöksperioden, vilket kan tolkas som att försöket var en framgång. Hedman menar att ”man skulle kunna hävda att ju fler lyssnare som vill ha information eller höra program om ett speciellt ämne, desto mindre kommer de professionella journalisternas förmåga att göra generali- seringar och populariseringar att värderas. Dessa egenskaper har tidigare värderats mycket högt hos professionella joumalister.” De icke professio- nella producenternas bedömning att de huvudsakligen behövde hjälp med det rent tekniska förfarandet vid programproduktion delas dock inte av Hedman. Många behövde även hjälp med den journalistiska delen av produktionen.

För att uppnå den eftersträvade fördjupningen av demokratin krävs förutom en viss inriktning av utbudet även att samhällsinvånarna tar del av detta. Hedmans liksom SR/PUB:s undersökningar tyder på att verksamhe- terna varit framgångsrika i detta avseende. Ur analyserna av Kirunaförsöket kan man däremot dra andra slutsatser.

I den tidigare nämnda avhandlingen av Wolvén analyserade denne erfarenheterna från försökets första period. Verksamheten uppfattades ha varit framgångsrik (9.1.3). Som en viktig förklaring till detta angavs den avprofessionaliserade mediestrukturen i försöket, vilket avsåg bl.a. ett enkelt språk, ”vanliga människor", låg teknisk kvalitet, ickeprofessionella programledare och ett lägre tempo.

En viss modifiering har senare gjorts av Lindblad, som var en av de forskare som deltog i utvärderingen. De nya analyser av vilka personer/ grupper som förändrat sitt TV-tittande antyder att de lågutbildade med sämre politiska resurser - som även är storkonsumenter av vanlig TV — minskade sitt tittande på de lokala programmen mest. Det gäller även de som prioriterade lokalanknytning framför professionalism. Forskaren tolkar detta — med reservation för statistiska osäkerheter som stöd för ”de inlägg i debatten om professionalisering kontra amatörism som gått ut på att en avprofessionalisering är omöjlig på lång sikt. Det kanske inte är möjligt att hålla kvar publiken vid produktioner som i form och tempo skiljer sig mycket från de produktioner som tittaren i dag är van vid. Erfarenheter från Public-access-kanaler i USA stöder detta”.

En viss försiktighet bör iakttagas då man utifrån hittillsvarande begränsade erfarenheter försöker dra några definitiva slutsatser. Forskarnas analyser kan möjligheten tyda på att professionalismens betydelse är större vid TV- än radioproduktion för en mer varaktig verksamhet.

Förutom att erfarenheterna är begränsade skulle ett förslag till en enhetlig modell för de lokala radio- och TV-mediernas arbetssätt strida mot själva tanken på den sortens verksamhet. Utrymmet för lokala initiativ måste tillåtas vara stort.

9.4. Kostnader för lokal programverksamhet

9.4.1. Olika produktionsmodeller

Produktion av lokala program kan ske med varierande ambitionsnivå och därigenom uppvisa olika kostnadsbilder. I det följande görs uppskattningar av kostnader som är förknippade med lokal produktion och sändning av TV-program. En genomgående skiljelinje i kostnadsdiskussionen är den mellan professionalitet och amatörism.

a. En helt ”ideell” verksamhet

I avsnitt 9.1 har redovisats några erfarenheter från tidigare försök med kabel-TV-verksamhet i Sverige. En slutsats som kan dras från dessa verksamheter och som överensstämmer med utländska erfarenheter är att en kontinuerlig och över en längre tid utsträckt verksamhet är svår att hålla igång på helt ideell grund. Produktion av TV-program kräver omfattande arbetsinsatser och ekonomiska resurser. Under en kortare tid har enskilda personers engagemang möjliggjort en viss verksamhet, men efter en tid har deras liksom tittarnas intresse mattats av, och verksamheten har upphört.

b. En helt professionell verksamhet

För en mer professionell verksamhet blir kostnaden åtskilliga miljoner kronor per år. En jämförelse kan göras med ett medelstort lokalradiokontor som sänder ca 20 timmar per vecka. Budgeten är för ett sådant kontor 5,6 milj. kr./år exkl. lokalkostnader. Kostnader för TV-produktion är betydligt högre än för ljudradio. Det minsta distriktskontoret inom SVT har en driftkostnad på 8,4 milj. kr./år. Därtill kommer investeringskostnader.

Som ett exempel från utlandet kan nämnas att studioteknikkostnaderna för det västtyska kabel-TV-försöket i Ludwigshafen var dryga 10 milj. DM. Vidare kan nämnas att Aftenposten i Oslo uppskattar sina årliga kostnader till 2 milj. Nkr. för ett halvtimmes program per vecka.

c. En kombination av professionella och ideella insatser

Ambitionsnivån för program som skall distribueras i lokala nät kan vara lägre vad avser såväl teknisk kvalitet som bildkomposition och berättarteknik än för professionella program som sänds i nationella kanaler. En viss kvalitativ miniminivå kan dock knappast underskridas. De lokala programmen kommer att konkurrera om tittarnas tid med professionellt framställda inhemska och utländska program. Amatörproduktioner med enkel teknisk utrustning kan vara intressanta, speciellt när programmen rör miljöer och människor man känner, men intresset från tittarna upphör sannolikt på sikt.

Lokal kontinuerlig programverksamhet som skall få någon framgång i tittarhänseende kommer att kräva väsentliga ekonomiska insatser för teknik samt personal som är utbildad för att arbeta med programproduktion och som får ersättning för sitt arbete.

Valet behöver inte stå mellan fullständig professionalism och amatörverk- samhet. En kombination är möjlig. En modell kan vara den som tillämpas i när-TV-försöket i Grantorp. Där svarar heltidsanställd produktionsutbildad personal för viss programproduktion samt administration samtidigt som ett antal amatörer från föreningslivet står för huvudparten av produktionen. Problemet i Grantorp har i likhet med andra lokala verksamheter varit främst av ekonomisk karaktär. En förutsättning för verksamheten har varit kommunala bidrag och engagemanget från Kaggeholms folkhögskola.

9.4.2. Medieverkstäder

En annan tänkbar bas för lokal verksamhet och produktion som tilldrar sig ökat intresse är medieverkstäder. Med medieverkstad förstås då en verksamhet som inrymmer arbete med olika medier, vanligen video-, radio- och/eller filmproduktion, ibland även foto. Amatörer ges möjlighet att framställa program under handledning av en erfaren handledare och efter en kortare introduktionsutbildning. Under 1970-talet skapades ett antal verk- städer, bl.a. några i kommunal regi såsom bild- och ljudverkstaden i Södertälje och några inom ramen för FilmCentrums verksamhet. Under senare år har intresset för medieverkstäder ökat, och fler har inrättats bl.a. på folkhögskolor.

Som ett led i film- och videopolitiken infördes i enlighet med förslag i prop. 1981/82:111 Om vissa filmfrågor m. ni. ett särskilt bidrag för försök med lokalt arbete med video. Bidragen fördelas av Visningsnämnden som är knuten till Svenska Filminstitutet. Nämnden har hittills haft att fördela 2 milj. kr. per budgetår. Stödet är avsett för verksamhet av försökskaraktär som på sikt kan finansieras på annat sätt. Bidrag ges till bl.a. projekt för produktion och/eller distribution av video som inte har kommersiell bärkraft eller pilotprojekt som kan tjäna som modell för liknande verksamhet. Ett markant ökat intresse för bidrag till medieverkstäder har noterats i ansökningarna till nämnden. En utförligare beskrivning av Visningsnämn- dens verksamhet återfinns i 12.8.1.

Det är inte självklart att en medieverkstad kan eller bör fungera som en lokal produktionsenhet för program avsedda för lokala kabelnät. För att detta skall kunna ske krävs tilläggsinvesteringar för utrustning och studio. Vidare kan diskuteras lämpligheten av att ställa krav på en omfattande och regelbunden produktion på denna typ av verksamhet.

I en bidragsansökan till Visningsnämnden från FilmCentrum presenteras mål för medieverkstadsverksamhet utifrån svenska och danska erfarenheter. Ett viktigt motiv för verkstaden anges vara att verka som en bas för en reell yttrandefrihet genom att människor bereds möjlighet att använda medier på sina egna villkor och att visa upp sin verksamhet för andra. Ett annat mål för medieverkstädema uppges vara att främja en kritisk attityd gentemot medier. Genom att själv arbeta med medier och få insikt i hur bild- och ljudspråket används för olika syften förstår man bättre påverkansmekanis- merna och får lättare att värja sig mot budskap från medierna. Verkstaden ses vidare som en viktig kontaktpunkt för yrkesmän och amatörer på medie- och bildområdet. Ytterligare en funktion för medieverkstaden anses vara att främja förnyelse och experiment på medie- och bildområdet.

Vidare framförs att ett antal över Sverige utspridda medieverkstäder ligger i linje med flera av de kulturpolitiska målen. Bl.a. ger verksamheten alternativ till den kommersiella kulturen samtidigt som den fungerar som en decentraliserad resurs för programutbildning för orter utanför Stockholm.

I sitt remissvar över Videogramutredningens betänkande (SOU 1981:55) instämde FilmCentrum i utredningens påstående att medieverkstadsproduk- tionema måste nå ut till en större publik för att verksamheten skulle bli livaktig och framgångsrik. Förutsättningen var dock enligt FilmCentrum, att publiken i dialog med medieverkstaden har möjlighet att förmedla sina upplevelser av produktionerna, vilket ansågs svårt om distributionen begränsades till den form av envägskommunikation som privat TV- konsumtion utgör. Den kollektiva visningen framfördes som ett bättre forum för att stimulera filmare och publik. Beträffande utredningens kostnadsupp- skattningar framfördes bl.a att erfarenheter från verkstadsarbete visat att en heltidsanställd person som utredningen föreslog inte är tillräckligt.

Om planer finns för att medieverkstadens program skall utgöra en bas för en lokal verksamhet, bör enligt vår mening riskerna beaktas för att med dagens inriktning på verkstäderna ett omfattande och regelbundet sänd- ningskrav kan verka hämmande på verksamheten och på kvaliteten. Ambitionen att videoverkstäderna skall stå för en utveckling av videomediet kan också möta svårigheter att tillgodose om videoverkstaden skall fungera som en lokal TV-station. Problemet kan bli att hitta en lämplig kombination av produktionskrav och resurser.

De följande bedömningarna av kostnaderna för en lokal verksamhet med egenproduktion baseras på en nivå av verkstadstyp med en relativt låg ambitionsnivå för teknisk kvalitet och produktionskompetens. Förutom dessa två variabler är kostnaden beroende av antalet produktionstimmar. Det bör understrykas att angivna siffror endast utgör uppskattningar.

9.4.3. Uppskattning av kostnader 9.4.3.1 Investeringskostnader

Kostnader för teknisk utrustning

Diskussionen i detta avsnitt baseras på dagens teknik. Vi är medvetna om teknikens snabba utveckling vilken kan komma att påverka de investerings- kostnader vi redovisar i det följande. I detta räkneexempel är kostnaderna baserade på trekvartstumsteknik (U-matic low band) och en enkel utrust- ning, som dock medger godtagbar sändningskvalitet. En lägre teknisk kvalitetsnivå skulle vara någon typ av dagens hemvideo. Bildkvaliteten hos denna försämras snabbt vid kopiering, vilket begränsar redigeringsmöjlig- heterna. Det är också tveksamt om driftsäkerheten och hållbarheten för utrustningen är tillräckliga för ett relativt intensivt utnyttjande. Möjligen skulle hemvideoutrustning kunna användas för enklare studioinspelningar utan större krav på redigering. Risken för dålig kvalitet är dock uppen- bar.

Erfarenheter från medieverkstäder i andra länder, bl. a. Nederländerna och Frankrike, tyder på att utvecklingen snarare går mot användningen av en

högre bandkvalitet (high-band) än mot en lägre kvalitet. En försiktig uppskattning av investeringskostnader i teknisk utrustning till en TV-studio (med två kameror) och kontrollrum samt sändningsutrustning stannar vid 600 000-700 000 kr.

Lokaler

Speciella krav ställs på de lokaler som skall användas till radio- och TV-produktion vilket medför initialkostnader för ombyggnad och inredning. Kostnadernas storlek beror även här på ambitionsnivån, t.ex. avseende ljudisolering. För att ge ett exempel kan nämnas att ombyggnaden för ljud- och bildverkstaden i Södertälje (1980) kostade ca en milj. kr. för en lokalyta på 90 m. Detta inbegriper en studio med kontrollrum och ytterligare två arbetsrum, men någon särskilt omfattande inredning för TV-produktion ingår inte i detta belopp.

Totala investeringskostnader

En realistisk bedömning av investeringskostnaderna pekar på åtminstone en miljon kronor för lokaler och utrustning för en verksamhet som har en godtagbar men inte särskilt hög kvalitet. Beroende på hur stort kabelnät studion är avsedd för utgör den storleksordningen 1-10 % av den totala investeringen.

9.4.3.2 Personalkostnader

Olika former kan alltså väljas för en lokal produktionsverksamhet bl.a. beroende på om verksamheten skall fungera professionellt eller vara av medieverkstadstyp. Kostnadsskillnaden blir betydande.

Produktionen i Grantorp med fyra anställda resulterar i ca en halvtimmes program per vardagskväll. I Kirunaprojektet arbetade ca 10 personer, vilka producerade ca 70 programtimmar fördelade över ca sju månader under två perioder omfattande 4 resp. 3 månader. Under den senare försöksperioden deltog kirunabor i arbetet i ca hälften av programmen.

Modellen med amatörproduktion kräver handledare som utbildar intres- serade och ser till att projekten blir genomförda. Att arbeta med ett program från idé till önskat resultat är ofta tidsödande och kräver kunskap om teknik och metoder.

För kostnadsuppskattningen görs antagandet att verksamheten kräver arbetsinsatser som motsvarar två heltidsanställda personer (vilket kan vara alltför lågt för en kontinuerlig och någorlunda omfattande verksamhet). Detta ger en personalkostnad om ca 400 000 kr.

9.4.3 .3 Driftkostnader

I driftkostnaderna ingår utgifter för lokalhyra, band, försäkringar, service, programkostnader (t. ex. STIM-avgifter) m. m. Här antas att 100 000 kr. används för drift. Budgeten 1984 för bild- och ljudverkstaden i Södertälje omfattar 85 000 kr. exkl. lokalhyra.

9.4.3.4 Totala kostnader

Vid en ränta på 10 % av investerat kapital och fem års avskrivning av investeringarna på utrustning och lokaler skulle den totala årliga kostnaden bli ca 0,75 milj. kr. (Kapitalkostnad 250 000, personal 400 000, drift 100 000).

Det bör noga understrykas att samtliga dessa kostnadsuppskattningar är lågt tilltagna. Inte heller ingår i dessa någon ersättning till de personer som producerar eller medverkar i programmen.

Föregående kostnadsuppskattning bygger på antagandet att en lokal TV-verksamhet byggs upp från början. I flera fall finns redan resurser för en lokal produktion bl.a. lokaler och inspelningsutrustning varför endast kompletteringar behöver göras.

Kostnaderna för lokal radioproduktion är av en helt annan karaktär än för TV. Variationen är naturligtvis även här betydande beroende på vilken ambitionsnivå som väljs.

Investeringskostnaden för utrustning av acceptabel kvalitet är liten i förhållande till kostnaden för TV-produktion, vilket även gäller lokalkost- naden. Enligt erfarenheter från närradion rör sig investeringskostnaderna för studio och utrustning med god kvalitet om ca 40 000 kr. Programpro- duktionen sker till stor del på ideell basis av oavlönad personal.

I försöken med allemansradio som beskrivits tidigare bidrog dock några anställda med journalistiska och tekniska insatser. I vilken utsträckning professionell personal skall delta är också beroende på ambitionsnivå och programverksamhet.

9.5. Lokal verksamhet i andra länder

9.5.1. Allmänt

Distribution av TV-program i kabelnät har sedan 1970-talet fått en ökad betydelse i Europa. I första hand har näten använts för att få förbättrade mottagningsförhållanden av de nationella programmen eller för vidaresänd- ning av grannlandsprogram. I Europa och Nordamerika såg man samtidigt under 1970-talet en decentraliserad radio- och TV-verksamhet som ett viktigt medel att förbättra den lokala kommunikationen. Lokala försök med egen produktion initierades av centrala eller lokala organ i många länder. Försöken har ofta varit relativt begränsade både till antal platser och period. Iden mån värderingar har gjorts har de varit av skiftande kvalitet. Utifrån de begränsade erfarenheterna är det svårt att ta fram några speciella slutsatser. Möjligen skulle man kunna peka på att trots alla problem, framför allt i fråga om finansiering, har publiken ofta visat intresse och på vissa platser har man varit på väg att hitta arbetsformer när försöket avslutats eller avbrutits ofta av ekonomiska skäl.

Idet följande har tonvikten lagts på en beskrivning av aktiviteter avseende egenproduktion av lokala radio- och TV-program för distribution i kabelnäti några europeiska länder och i USA. Dels görs en tillbakablick på försök under 1970-talet, dels beskrivs vissa pågående eller planerade verksamheter.

Det bör understrykas att föreliggande beskrivning avser kända förhållanden i juni 1984.

9.5.2. Norge

I samband med regeringsskiftet i Norge är 1981, då en borgerlig regering tillträdde, ändrades förutsättningarna för lokal radio- och TV-verksamhet. Framtill dess hade Norsk Rikskringkasting (NRK) en faktisk ensamrätt till sändningar som var avsedda för allmänheten. Enligt Kringkastingsloven finns möjligheter att i särskilda fall tillåta rundradioverksamhet i begränsad omfattning. Detta hade tidigare endast utnyttjats vid några enstaka fall. Ett försök under mitten av 1960-talet att över en centralantennanläggning i Oslo sända lokala TV-program med reklaminslag blev stoppat med hänvisning till lagen.

År 1982 beviljade regeringen 47 organisationer tillstånd att bedriva försök med närradio. Sju koncessioner gavs till försök med lokal TV för kabeldistribution. Vid urvalet (bland ett stort antal ansökningar) togs hänsyn till geografisk spridning och sammansättning av den organisation som sökte tillstånd. En bedömning gjordes även av ekonomiska förutsättningar att bedriva verksamhet. Tidningar uteslöts från möjligheten att få koncession. Beträffande innehållet i sändningarna krävdes bl.a. att dessa skulle vara av särskilt värde för det område som täcktes av sändningen och att reklam inte skulle få förekomma. En förutsättning var också att försöken inte skulle bekostas av det allmänna. Vid överträdelser av koncessionsvillkoren skulle tillståndet kunna återkallas.

Stortinget beslutade i mars 1984 att öka de legala möjligheterna att starta försök med lokal verksamhet. En större geografisk spridning ansågs böra eftersträvas liksom en större variation och bredd i de områden som omfattas av försöken. Motsvarande skall gälla även programprofil och organisation av sändningsverksamheten. Stortinget menade att praktiska erfarenheter från försöksverksamhet är en viktig förutsättning för att utforma en ansvarsfull politik för lokal radio- och TV-verksamhet. ”

Pressen i Norge har visat ett mycket stort intresse för de lokala försöken. Trots att tidningarna inte erhöll egna koncessioner har de senare blivit ägare eller delägare i de lokala kabel-TV-bolagen och/eller deltar som program- producenter. I TV-försöken medverkar pressen i samtliga fall utom ett. Eftersom verksamheten inte får finansieras med reklam och inga offentliga medel tilldelats försöken måste operatören hitta andra finansieringsmöjlig- heter. I tidningarna fann man en intressent som var beredd att satsa såväl personella som finansiella resurser.

Aktiebolaget J anco Kabel-TV A/S hade år 1983 ca 130 000 abonnenter i Oslo och var därmed det företag som hade flest kabel-TV-abonnenter i Norden. Det programproducerande dotterbolaget J anco Visjon sänder nyheter, sport, barn- och underhållningsprogram ca fyra timmar per vecka på de kanaler som i övrigt sänder Sveriges Televisions program. Sändningarna sker före och efter SVT-utbudet. Oslo-tidningen Dagbladet äger 40 % av Janco Visjon. På samma kanal sänder även ett annat bolag, Stovner- Grouddalen Lokal TV (SGLTV), 20—30 min. per vecka. Dessa arrangemang är nödvändiga på grund av kanalbrist.

Verksamheten på de övriga TV-försöksortema är av betydligt mindre och av varierande omfattning. År 1983 var mellan 2 000 och 5 000 hushåll anslutna till dessa olika kabelnät. Programproduktion förekom på tre orter, där den mest omfattande skedde i Elverum med originalsändningar om 130—150 min. per vecka fördelade på två sändningsdagar. I Nittedal, som är den enda plats där tidningar inte medverkar, sändes ca 60 min. per vecka. I Stavanger sändes tidigare 35 min. en dag per vecka, men sändningstiden har förkortats. På de övriga två platserna med sändningstillstånd förekom inga sändningar under år 1983, varav åtminstone för den ena ekonomiska skäl var den uttalade orsaken.

I en rapport (augusti 1983) av Birger Nymo, från Televerkets forsknings- institut i Norge, framgår att fyra programkategorier kan urskiljas i TV-försöken: fasta magasinsprogram med korta inslag av olika händelser och aktiviteter av nyhetsintresse, temaprogram om olika aktiviteter och organisationer i närmiljön, information om lokala arrangemang och aktivi- teter samt icke lokala program. Dessa sistnämda är inköpta videoprogram som oftast innehåller sport eller underhållning och har som regel ingen lokal anknytning.

Pressens medverkan i försöken har inneburit att professionella informa- tionsförmedlare har svarat för huvuddelen av lokal-TV-verksamheten. Programprofilen i de olika försöksorterna har också visat stora likheter. Enligt Nymo verkar inspiration till programform hämtad från NRK, medan inspiration till innehåll är hämtad från tidningarna. Resultatet har blivit någon slags ”elektronisk lokaltidning”.

Endast SGLTV i Olso har satsat på direkt publikmedverkan. Företagets filosofi innebär mycket kortfattat att lokal-TV skall skapa underlag för lokal identitet och gemenskap samt leda till större social och kulturell aktivitet. Erfarenheter från Stovner (den förort till Oslo där SGLTV verkar) visar att produktionsutbildning för publiken är viktig om man önskar att den skall medverka.

Publikundersökningar har genomförts i Oslo och i Stavanger. Med utgångspunkt från dessa menar Nymo att, trots att underlaget varit magert, kan man hävda att det finns ett tydligt publikintresse för kabel-TV i Norge. Annat underlag för denna slutsats har varit att 80 % av kabel-TV- abonnenterna i Elverum betalt en frivillig "licens” på 270 Nkr. för att få behålla programverksamheten.

Det norska televerket driver ett lokalt försök i Jevnaker med syfte att pröva ny teknik och nya tjänster, bl.a. olika former av tvåvägskommunika— tion. Norska och svenska rundradioprogram förmedlas i nätet. Man har sökt om tillstånd till lokal programproduktion och vidaredistribution av program från satelliter. Fullt utbyggt kommer nätet att nå ca 1 300 hushåll.

9.5.3. Danmark

Utbyggnaden av kabelnät i Danmark har som främsta syfte haft att förbättra möjligheterna att ta emot program från grannländerna. Under 1970-talet genomfördes några kortare försök (sju med TV och ett med radio) med sändning av lokalt egenproducerade program. Bl.a. avgjorde de begränsade finansieringsmöjligheterna försökets längd. Ett enda försök varade mer än

sex månader-. Vid en utvärdering efter försökens slut betecknades dessa som mindre framgångsrika. De ansågs inte ha givit tillräcklig erfarenhet för besked i frågan om en mer permanent lokal programdistribution.

Sedan april 1983 pågår ett treårigt försök med syfte att få underlag till en lag om lokal radio och TV. I februari 1984 hade verksamhet inletts på 46 radiostationer (eter) och 13 kabel-TV-stationer. Fem företag i Köpenhamns- området har fått tillstånd till etersändningar av TV. Totalt har sändnings- tillstånd under 1983 lämnats till 93 radio- och 43 TV-projekt (29 via kabel och 14 via eter). Lokalradio- och TV-udvalget vid Kulturministeriet valde ut försöksprojekten bland ca 250 ansökningar. Därvid lades tonvikt på att pröva olika tekniska och organisatoriska former under olika geografiska och demografiska förhållanden. Vidare var en strävan att åstadkomma en bred sammansättning av programidéer samt olika kombinationer av amatörer och professionella i produktionen.

De flesta radioförsöken drivs av lokala radioföreningar (som har organiserats speciellt för radioverksamheten) och religiösa organisationer. Pressföretag och antennföreningar är de främsta intressenterna på TV-sidan. Kommunerna har visat ett svagt intresse och medverkar endast i några få projekt. Flera har fått sändningstillstånd men lämnat återbud av ekonomiska skäl.

Enligt de villkor som formulerats för försöken tillåts inte reklam eller kommersiell sponsring. En väsentlig, men inte specificerad, andel av programmen skall vara lokalt producerade. Några krav på mångsidighet och opartiskhet (som åvilar Danmarks Radio) finns inte för försöken.

Statliga bidrag kan utgå till försöken. Totalt har använts sex milj. Dkr. För att statligt bidrag skall kunna utgå ställs krav på kommunerna om ett lika stort bidrag till försöksverksamheten. De projekt som erhåller stöd från staten leds huvudsakligen av enskilda individer eller grupper med begrän- sade finansieringsmöjligheter. Tidningar, politiska partier och religiösa organisationer har själva finansierat sin verksamhet bortsett från att alla har fri tillgång till sändare.

Finansieringsfrågan förefaller vara den mest problematiska i den danska försöksverksamheten. Medlemsavgifter och frivilliga bidrag utgör tillsam- mans med de statliga och kommunala medlen de vanligaste finansieringsal- ternativen. Nya lösningar som bingo och betal-TV prövas. Vissa medel kommer in som ersättning för information i en gråzon mellan reklam och sponsring å ena sidan och konsumentupplysning å den andra. Sökandet efter finansieringsformer är en del av försöksverksamheten där man bl. a. avser att få fram alternativa finansieringsmöjligheter för lokal radio och TV.

Försöken skall utvärderas ur flera aspekter. Två publikundersökningar planeras vid två olika tillfällen bl.a. med syfte att få fram publikdata samt publikens inställning till programmen. Vidare skall marknadsanalyser goras.

9.5.4. Finland

Finland var det första av de nordiska länderna som började med egen kommersiell programproduktion för distribution i kabelnät. Helsinki Tele- visio Oy (HTV) var först på plan med lokala sändningar år 1975. Sedan år

1981 innehas aktiemajoriteten av Sanoma Oy, den största tidningsutgivaren i Finland. HTV är det största av kabelföretagen i Finland och förmedlar program i sju kanaler. Kabelnätet passerar 130 000 hushåll med ca 87 500 anslutna hushåll, dvs. ca 65 %.

Lokala nyheter sändes t.o.m. år 1980. 15 journalister och tekniker var anställda för denna verksamhet. Tittarsiffrorna var dock så låga att annonsörerna förlorade intresset, varför HTV inte ansåg sig kunna fortsätta.

I nätet sänds Yleisradios två TV-kanaler samt en estnisk TV-kanal. Den s.k. Helsingforskanalen förmedlas gratis och sänder ca fem timmar per vecka, huvudsakligen långfilmer. Den finansieras i princip helt av reklam. I denna kanal hyrs sändningsutrymme ut. Efterfrågan har inte varit särskilt stor. Företagets princip är att maximalt 10 % av programtiden får innehålla reklam. Denna reklamnivå har man ännu inte nått. Vidare används en kanal för betal-TV med ca 19 800 anslutna hushåll i april 1984. Programutbudet på ca 30 tim. per vecka består främst av inköpta program som långfilmer, serier, underhållning och naturfilmer.

I de övriga två kanalerna sänds det engelska Sky Channel (med s.k. kabeltext övrig tid) och det franskspråkiga TV5. Mottagning av den senare kanalen förutsätter att hushållen skaffar tilläggsapparatur som f.n. kostar ca 5 000 ka.

Hösten 1983 startade Tamperen Tietoverkko Oy sändningar i Tammer- fors. De två medverkande tidningarna sänder kabeltext i var sin kanal. Originalproduktion planeras i begränsad omfattning. Den lokalt samman- satta kanalen är en betal-TV-kanal med program som till större delen köps av HTV. Ett kortare program sänds en gång i veckan. I april 1984 fanns ca 3 000 anslutna hushåll, varav ca 500 till betal-TV-kanalen.

Den lokala programverksamheten i ett försök i Åbo begränsas till kabeltext från ortens tidningar. Flera lokala nät finns. I flera av dessa distribueras filmer som inhandlats av HTV.

I andra orter, bl.a. i Österbotten, förekommer viss lokal verksamhet av mindre omfattning. Post- och televerket har ett kabel-TV-nät i Rovaniemi med över 7 000 anslutningar. Sky Channel distribueras på ca tio orter i Finland och TV5 på några. Finlands Stadsförbund driver ett lokal-TV-försök i Jyväskylä, i vilket Yleisradio medverkar genom att producera aktuella översikter ca 20 min. per vecka och sända äldre inhemska filmer.

Under sommaren 1984 väntas beslut om att starta lokalradioförsök på ett tjugotal orter. Sändningarna skall drivas av sammanslutningar utanför Yleisradio. Tidningsföretag har visat stort intresse.

9.5 .5 Nederländerna

Tillsammans med Belgien intar Nederländerna en särställning i Europa när det gäller kabel-TV-nät. Drygt 70 % av befolkningen är i dag anslutna till kabelsystem, och prognoser för den närmaste framtiden pekar på 85 %. För att få erfarenheter från lokal kabelverksamhet genomförde regeringen sex lokala experiment med stöd av statliga medel mellan år 1974 och år 1977. I förutsättningarna ingick att en eventuell fortsättning skulle finansieras lokalt. Innehålleti programmen skulle ha lokal anknytning och arbetet skulle

ledas av egna lokalt förankrade styrelser. Verksamheten skulle stå fri från kommersiellt inflytande och därför inte finansieras med reklam. En vetenskaplig utvärdering var ett obligatoriskt villkor. De sex försöksorterna skilde sig åt i olika avseenden, bl.a. beträffande befolkningsmängd (mellan 6 000 och 40 000 invånare) och ålder. Några var sovstäder till större orter.

Tre forskargrupper har utvärderat försöken. Några slutsatser som drogs var att amatörer kunde svara för hela den lokala programverksamheten och att dessa program uppskattades av publiken. Normala tittarsiffror låg mellan 20-30 %. Att människor som var direkt berörda av speciella lokala frågor själva gjorde programmen ansågs som en av fördelarna med försöket. På de platser där professionella journalister deltog, uppstod stora samarbetsprob- lem, vilket slutade med att journalisterna drog sig tillbaka.

Lokalpolitik och lokala kulturella aktiviteter utgjorde en stor del av programmens innehåll. Ett problem visade sig vara svårigheter för de personer som utgjorde stommen i verksamheten att behålla den lokala förankringen. Dessa tenderade att utvecklas till ”halvprofessionella ” producenter.

Antagandet att de som tittar mycket på lokal TV skulle öka sitt deltagande i samhälleliga processer bekräftades inte, även om vissa effekter uppnåddes där människor aktiverades för särskilda fall eller särskilda syften.

En slutsats som drogs av forskarna var att lokal kabel-TV är mer framgångsrik i termer av tittarantal och förmåga att skapa medvetenheten i samhällen med stabil identitet och prägel. Detta överensstämmer med erfarenheter i Sverige (avsnitt 9.3).

Sex av stationerna har fortsatt sin verksamhet efter försöksperioderna. Två stationer har slutat av ekonomiska skäl. Det statliga ekonomiska stödet upphörde i december 1977. De överlevande organisationerna finansieras genom bidrag från "medlemmar" och stöd från kommunerna.

Tillstånd har givits till ytterligare två lokala experiment, där man avser att pröva tjänster med tvåvägskommunikation. Viss experimentell program- verksamhet samt betal-TV planeras för ett av försöken.

Nederländerna upplevde från år 1978 en våg av piratsändningar (radio och TV). TV-piraterna sände vanligen via etern till mottagare i kabel-TV-näten efter de legala programmens slut. Piratprogrammen innehöll till stor del långfilmer och ibland pornografi. Radiopiraterna sände ofta önskeprogram med huvudsakligen holländsk populärmusik, av en kvalitet som det nationella rundradiobolaget oftast ansåg för låg för att sända. Programmen var mycket populära. En annan typ av radiopirater utgjordes av s.k. squatters, vissa medborgargrupper som önskade stöd för sina aktiviteter.

Sändningarna upphörde i huvudsak då regeringen i september 1982 ålagt ägarna av kabelnäten att stänga av dessa omedelbart efter det sista officiella rundradioprogrammet. Motiven för att stoppa piratsändningarna var att dessa bröt mot radiolagen och att rättighetsersättningar inte erlades.

9.5.6. Storbritannien

Originalproducerade program förekommer i mycket liten utsträckning i de kabelnät (huvudsakligen centralantennanläggningar) som ungefär 2,5 miljo-

ner hushåll i Storbritannien är anslutna till. Näten innehåller normalt fyra till sex kanaler och distribuerar i första hand de nationella programmen.

År 1972 fick fem företag tillstånd av regeringen att under tre år sända lokala TV-program via kabel. Alla fem företagen var kommersiella medieföretag. Motivet för deras engagemang var sannolikt i mindre grad intresset för lokal kabel-TV i den befintliga formen än en mer långsiktig användning av kabelnät för annan TV-verksamhet.

Dessa mer långsiktiga intressen framkom ganska snart efter försökens start, när den multinationella koncernen Electronic and Music Industry Ltd, EMI, (som finansierade ett försök) och sammanslutningen för kabelföretag i England (CT A) presenterade en plan för att införa betal-TV som en naturlig förlängning av lokal-TV-försöken.

Den s.k. Annan-kommittén, som tillsattes år 1974, skulle undersöka utvecklingmöjligheterna för brittisk radio och TV, däri även kabel-TV. I avvaktan på kommitténs förslag förlängdes sändningsrättighetema till år 1979. De kommersiella företagen lade ned verksamheten före eller i samband med försöksperiodens slut när det blev klart att man inte kunde vänta sig någon utvidgning av den lokala verksamheten under perioden. Det enda försök som fungerade under hela försöksperioden t.o.m. september 1976 var Swindon Viewpoint som ägdes av EMI. Därefter övertogs stationen av en lokal kommitté bestående av representanter för olika organisationer på orten, som bedrev verksamhet till försommaren 1980. År 1976 började ett nytt kabel-TV-försök i Milton Keynes vilket pågick t.o.m. maj 1979 varefter verksamheten övergick till sändningar av lokala kabel-radioprogram. TV-verksamheten finansierades av ett kommunalt företag och av postverket som äger kabelnätet. Stationen skulle bidra till den lokala samhällskommu- nikationen och skapa gemenskap mellan de nyinflyttade människorna i området. Efter 1979 har verksamheten huvudsakligen finansierats av reklamintäkter från lokala företag.

Enligt riktlinjerna för försöken skulle verksamheten finansieras genom företagens egna medel, och ingen extra betalning fick tas ut av abonnenterna. Man fick inget stöd från staten, sponsring eller reklam i sändningarna fick inte förekomma. Innehavama av sändningstillstånden fick betala en årlig licens. Finansieringsvillkoren ändrades år 1975 när det visade sig svårt att få försöken att leva vidare, bl.a. tilläts reklam.

Av innehållet krävdes att det skulle vara av lokal karaktär. Främmande produktion som spelfilm var inte tillåten. Berört ministerium skulle tillställas en programplan för bedömning om kravet på lokal orientering och opartiskhet tillgodosågs. Något ingripande skedde aldrig.

De olika försöken hade olika ambitioner avseende publikmedverkan, från i princip ”public access”-verksamhet (där de anställda fungerande som tekniska vägledare och handledare) till stationer där publiken inte alls deltog. I den första verksamhetstypen fanns sex till sju anställda medan stationerna med mer professionell inriktning hade en personalstyrka på 13—16 personer.

Erfarenheter från publikens deltagande i försöken överensstämmer med den i Sverige. De som medverkade var i huvudsak redan tidigare väletablerade och aktiva i andra sammanhang. I enstaka fall nådde man utanför dessa grupper.

Det lokala innehållet var framträdande men programformen liknade vanlig TV, dvs. program som vände sig till en allmän publik och som endast skilde sig från riks-TV genom en geografisk avgränsning. Programmen har bedömts som harmlösa och fick i en undersökning (i Milton Keynes) kritik för detta.

På de två stationer som inriktade sig mot ”publik access”—verksamhet avsågs från början att personalen enbart skulle ge teknisk assistans, men detta utvidgades även till estetiska insatser. Man lärde sig att det inte var möjligt att direkt utan vägledning eller praktisk erfarenhet göra TV- program. Det visade sig svårt att kombinera professionell verksamhet och amatörverksamhet. Vissa av den professionella personalen började i högre grad stå för programproduktionen.

Beträffande tittarnas intresse uttrycktes inledningsvis att höga publiksiff- ror inte var det primära motivet, vilket snarare var att förbättra den lokala kommunikationen, att avmystifiera TV-mediet etc. I de mätningar som gjordes (med olika metoder) erhölls siffror som tydde på 20-procentigt tittande av den potentiella publiken. Det mönster som finns för övrigt TV—tittande återfanns också här och liknar det svenska beteendet, nämligen att högkonsumenterna tittar mest och att dessa tillhör de lägre socialgrup- perna.

Tillstånd har beviljats företag i 13 nät till lokal abonnent-TV. I ett område (Greenwich) gör man ett eget entimmes program per vecka. I de övriga i områdena sänds huvudsakligen film på betal-TV-basis till en kostnad för abonnenterna på sju till elva pund per månad. Denna verksamhet startade hösten 1981 och når drygt 100 000 abonnenter.

I november 1983 utdelade den engelska regeringen koncessioner till elva konsortier att starta lokala kabelsändningar. Tillstånden är begränsade till 12 resp. 20 är beroende på kabelnätens utformning. Nästan en miljon hushåll beräknas genom denna verksamhet nås av upp till 30 TV-kanaler och olika interaktiva tjänster. Stora tekniska krav finns på operatören att använda teknik som delvis ännu inte är kommersiellt lönsam. Starten av sändningarna sker i de flesta systemen sannolikt inte före 1985.

Företag med befintliga kabelnät för distribution av de nationella rundra- dioprogrammen fick tillstånd att använda dessa kanaler för lokal program- sättning i den mån hushållen via etern kunde ta emot de nationella programmen, vilket normalt var fallet.

Regeringen har understrukit att verksamheten skall utvecklas på markna- dens villkor. Inga krav finns på lokal egenproducerad verksamhet. Vid bedömningen av vilka ansökningar, som skall beviljas av tillståndsmyndig- heten, skall hänsyn tas bl. a. till i vilken utsträckning det ingår program som människornai området kan intressera sig för eller ges möjlighet att medverka i. Det programinnehåll som kabeloperatörerna nu diskuterar handlar huvudsakligen om sport, musik, allmän underhållning och långfilmer.

9.5.7. Västtyskland

Lokal produktion och distribution av egna program förekom i Västtyskland i april 1984 inom två områden. De västtyska delstaternas regeringar beslutade år 1978 att genomföra fyra

kabelförsök för radio och TV för att samla erfarenheter inför en utformning av en kabelpolicy. Man avser att pröva olika former av telekommunikation samt alternativa organisationsformer, deltagandemodeller och programut- bud. Försöken skall enligt planerna äga rum i Ludwigshafen, Miinchen, Berlin och Dortmund och pågå under tre år. Deutsche Bundespost svarar för nätutbyggnaden.

De västtyska licensbetalama är med och finansierar försöken genom en ökad licensavgift på 0,20 DM per månad.

Ludwigshafen startade den 1 januari 1984 som det första av de fyra kabelförsöken.

Huvudman för försöket är Anstalt fiir Kabelkommunikation (AKK) med ansvar för koordinering och kontroll av verksamheten och skall bl.a. se till att utbudet i sin helhet är balanserat. AKK har i likhet med de nationella rundradiobolagen en ställning som offentlig rättslig organisation. Delstats- regeringen ger tillstånd till programverksamhet och utser AKK:s 40 ledamöter, vilka representerar olika samhällsgrupper och intressen.

TV-reklam är tillåten men måste begränsas till 20 % av sändningstiden. Sön- och helgdagar skall vara reklamfria. Däremot gäller inte rundradiobo- lagens regel om reklamförbud efter kl. 20.00.

Kabelnätet kan förmedla 24 TV-kanaler och lika många radiokanaler. I april 1984 var ca 2 500 hushåll anslutna och 7 000 stod på väntelista av de ca 40 000 hushåll som kan anslutas. År 1985 planeras kabelnätet ge anslutnings- möjlighet till ca 140 000 hushåll.

Det kabelanslutna hushållet betalade i februari 1984 en anslutningsavgift till Bundespost om 125 DM (vilket är subventionerat och sannolikt kommer att höjas), anslutningsavgifter inorn fastigheten på 300-350 DM samt en abonnemangsavgift på 11 DM per månad, som delas av Bundespost (6 DM) och AKK (5 DM).

I näten distribueras radio- och TV-program från de västtyska och franska radiobolagen samt Sky Channel från ECS—Fl. Sju TV- och fyra radiokanaler är lokalt sammansatta.

I två av TV-kanalerna deltar Zweites Deutsches Fernsehen (ZDF), som är den federalt organiserade tyska TV-institutionen. Den ena kanalen sänder musik med avbrott för ZDF :s nyheter. I den andra kanalen samarbetar ZDF med tidningsförläggarna. Där sänds lokalt och regionalt producerade program samt ZDF :s tidigare etersända program och nationella nyhetspro- gram.

ARD, den regionalt organiserade rundradioorganisationen, deltar genom det regionala Säd Westfunk (SWF) med en särskild utbildningskanal. I en privatägd kanal sänds huvudsakligen spelfilm. Nyheter från Frankfurter Allgemeine Zeitung distribueras även i denna kanal. Vissa privata företag sänder i en mer blandad kanal program med varierande innehåll och periodisering. En s.k. medborgarkanal skall drivas i samarbete mellan olika institutioner och ideella organisationer. För allmänheten finns en öppen kanal (public access). Denna finansieras av AKK som också vid behov bidrar med praktisk hjälp. En välutrustad studio med personal hyrs ut mot en låg ersättning.

Av de fyra särskilda radiokanalerna finns en öppen kanal. Intresset för denna har hittills varit mindre än för den öppna TV-kanalen.

Försöket i Miinchen startade med 500 anslutna hushåll den 1 april 1984. Maximalt 20 000 hushåll väntas ansluta sig. Det enskilda hushållet kommer under introduktionsperioden att få erlägga en anslutningsavgift på 125 DM och en månadsavgift på 16 DM.

Offentligrättslig paraplyorganisation för Mönchen-projektet är Bayeri- sche Zentrale fiir Neue Medien i Mönchen till vilken ZDF och Bayerischer Rundfunk (BR) är anslutna. Det lokala bolag som inledningsvis svarar för det programmässiga och tekniska genomförandet skall vid årsskiftet 1984/85 efterträdas av ett kabelbolag som planeras verka även utanför Mönchen. ZDF och BR kommer att vara knutna till detta bolag.

Kabelnätet kommer att distribuera (förutom de i orten redan befinliga programmen) det engelska Sky Channel och det franskspråkiga TV5 från ECS-FI samt alla regionala TV-program (nuvarande kanal 3) som tidigare inte kunnat mottagas på orten. Vidare tillkommer ZDFZ med musikpro- gram, en kulturkanal, en underhållningskanal med nyheter från Frankfurter Allgemeine Zeitung, en kanal med popmusik och internationella nyheter, en frlmkanal, en textkanal från de bayerska tidningsförläggarna samt en lokal kanal.

Reklam kommer att kunna sändas mellan klockan 18.00 och 20.00 på vardagar, men tillåts högst omfatta 20 % av sändningstiden. Regler om reklamens innehåll och form finns stipulerade.

Försöket i Berlin planeras att starta under första delen av år 1985 och pågå under fem år. Syftet är att pröva nya programformer bl.a. abonnemangs-TV och ny teknik. Rundradiobolagen och privata företag skall kunna sända. Ca 200 000 hushåll skall ha möjlighet att ansluta sig till kabelnätet.

Ett fjärde försök planeras i Dortmund. Eventuellt blir detta försök det enda där kommersiella företag inte kommer att få tillstånd till programverk- samhet. Huvudansvariga för försöken förväntas bli de regionala rundradio- bolagen. Enligt planerna kommer högst 10 000 hushåll att anslutas.

9.5.8. Frankrike

Ungefär 700 000 av Frankrikes hushåll var år 1983 anslutna till kabelnät som används till att distribuera de franska programmen samt grannländernas program. År 1982 antogs en ny lag om audiovisuell kommunikation vilken bl.a. öppnade möjligheter till programverksamhet för privata intressen.

I maj 1984 antog den franska regeringen en sedan länge aviserad plan för kabelutbyggnaden i landet. Enligt denna plan kommer staten att vara ägare av näten. Teleadministrationen skall svara för anläggningarna, eventuellt tillsammans med lokala grupper. Villkoren för hur anläggningarna skall användas fastställs genom avtal mellan staten och de företag som önskar utnyttja näten. Dessa företag skall bestå av s.k. blandekonomiska föreningar med en ordförande som skall vara en politiskt vald person.

I kabelsystemen skall de tre nationella TV-programmen sändas. Begräns- ningar gäller för utländska program (30 % av varje nätverks kapacitet). Minst 15 % av nätets kapacitet skall användas åt program med lokal orientering (produktion eller inköp). Särskild tid skall reserveras inom den lokala programdelen för att bereda utrymme för olika lokala politiska åsiktsriktningar att komma till tals. Programföretagen bör använda en

tredjedel av sina inkomster till programverksamhet. Reklambestämmelser- na är i stort sett desamma som för public serviceföretagen. Högst 80 % av inkomsterna får komma från reklam. Reglerna fastställs i varje enskilt fall.

Den centrala myndigheten, l'Haute Autorité, har ansvar för att fastställa för varje lokalt nät de villkor som skall gälla för det totala programutbu- det.

Det statliga monopolet för rundradiosändningar har vid ett enda tillfälle öppnats för lokala försök. År 1973 gavs tillstånd till sju lokala TV-försök, men endast ett, i Grenoble, fick igång någon verksamhet.

9.5.9. Schweiz

I Schweiz anlades kabelnät för att kunna ta emot grannländernas program. Under åren 1977—1981 genomfördes sammanlagt 24 olika försök med lokala TV-sändningar. De flesta pågick mycket kort tid, ibland endast några dagar.

Ett försök i staden Wil (ca 20 000 invånare) utvärderades av en forskningsgrupp från Universitetet i Constance (Hunzikar, 1982). I ett kabelnät, som ägdes av samhället, sändes förutom de nationella kanalerna och grannländernas program, lokalt producerade program av allmänheten. De enda professionella mediearbetare som tilläts göra program var journalister från fyra lokaltidningar som turades om att producera ett tio minuter långt nyhetsprogram varje vecka. Två deltidsanställda producenter fungerade som handledare åt de invånare som önskade göra program. Man sände ca en timme per vecka under tio månader.

Forskarnas analys visade att innehållet i de lokala TV-programmen skilde sig från innehållet i de lokala tidningarna och att tittarna i stort sett var nöjda med utbudet.

Det federala rådet beslutade i juni 1982 att genomföra nya lokala försök. Avsikten med dessa var bl.a. att undersöka vilka effekter lokal program- verksamhet har på andra medier och på samhällslivet samt bedöma i vilken utsträckning publiken och institutioner kan spela en aktiv roll i verksamhe- ten. Vidare vill man ha underlag till ett ställningstagande om det befintliga kommunikationssystemet är tillräckligt eller kräver modifieringar.

Tillstånd på högst fem år har givits till 36 lokalradiostationer, fyra mycket begränsade lokalradioexperiment, sju lokal-TV-stationer och tre text- TV-försök. Ett pilotprojekt för teleförvaltningen med distribution via optisk fiber ingår också bland försöken.

Sponsring av TV-program är tillåten, däremot inte reklam. För radio finns inget reklamförbud. Programmen skall vara lokalt inriktade. Lokala program började sändas i november 1983.

9.5.10. Belgien

Lokal programsättning av TV-program är inte tillåten i de belgiska kabelsystemen. Enligt en lag från år 1966 är det för operatören t.o.m. förbjudet att i sina lokaler inneha utrustning som kan användas för produktion, inspelning eller reproducering av TV-program. Däremot är det

tillåtet att sända lokalt producerade radioprogram som består av musik och teater.

Sedan år 1976 har dock i den franskspråkiga delen medgivits undantag mot förbudet från sändningar av originära program. Tio ”sociokulturella" organisationer har fått tillstånd att producera ett lokalt program i veckan. Bland kraven på de sändande organisationerna gäller att projekten måste vara strikt lokala, originalproduktioner, och möjliga att skilja från de nationella programmen. Vidare måste de producerande organisationerna garantera ideologisk pluralism. Försöken anses lyckade, och en lag förbereds för att permanenta verksamheten.

9.5.11. Österrike

I de österrikiska kabelnäten tillåts endast det nationella rundradioföretaget ORF att sammanställa program för sändning med kabel.

9.5.12. Italien

Det nationella rundradioföretaget Radiotelevisione Italiana (RAI) har monopol på nationella sändningar medan det lokalt och regionalt sedan 1976 råder fri etableringsrätt. Ett stort antal privata radio- och TV-stationer sänder program via etern. Uppskattningsvis har sedan 1976 ca 4000 radiostationer och ca 600 TV-stationer etablerats. Alla har dock inte sändningsverksamhet. Huvudsakligen ägs stationerna av politiska partier, fria grupper, tidningsutgivare och andra företag. Verksamheten finansieras genom reklam och bidrag från resp. huvudorganisation.

Ett antal koncernbildningar sprider via kassett centralt producerade program till etersändare i olika delar av landet. Utländska program dominerar stort i de privata TV-stationernas utbud.

Kabel-TV-nät förekommer i mycket liten utsträckning. Inga kända planer finns för en större utbyggnad.

9.5.13. USA

USA har de längsta och mest omfattande erfarenheterna av lokal produk- tion. Från början förekom knappast någon reglering från statliga eller lokala myndigheters sida, men från mitten av 1960-talet förklarade det federala kontrollorganet FCC (Federal Communications Commission) att den ägde full juridiktion över kabelsystemen. Verksamheten reglerades hårdhänt. Sedan år 1977 förekommer i stort sett endast rekommendationer från FCC. Dock tillåts inte att kabelsystem ägs av lokala telefonbolag, lokala TV-stationer (inom spridningsområdet) eller av någon av de nationella TV-nätverken. I den nya lagen om telekommunikation (1983) föreskrivs att kommunerna får ta ut avgifter från kabelbolagen och att de skall tillhandahålla kanaler för ”public access”. Lagen ger också kommunerna full jurisdiktion över den rent lokala verksamheten.

De lokala tillståndsmyndigheterna har vanligen ställt krav på att kabelfö- retagen skall hålla kanaler öppna för allmän information och för ”public access". Ofta krävs även att studio och teknisk utrustning och i vissa fall

personal skall ställas till förfogande för produktion av lokala amatörpro- gram.

I den debatt som pågår i USA om i vilken utsträckning ”public access”-programmen haft någon betydelse hävdar de lokala tillståndsmyn- digheterna att verksamheten behövs och är ett sätt att öka och förbättra kommunikationen i samhället. Kabelbolagen menar att kostnaderna är alltför höga för en verksamhet som används i så liten utsträckning och som inte är särskilt framgångsrik.

Många ambitiösa lokala program görs och har gjorts i USA. Det mönster som kan urskiljas är att det är svårt att på sikt hålla verksamheten i gång. Såväl tittarna som programmakarna tröttnar.

På vissa platser förekommer dock väl fungerande lokala aktiviteter. Forskare vid Annenberg School of Communication har i en rapport till den nionde världsdatakongressen i Paris 1983 redovisat hur kabel-TV och teledata används av invånare och lokala myndigheter i 70 kommuner med mer är 10 000 invånare i Los Angeles Country. I 18 av dessa kommuner finns lokala kanaler där kommunerna deltar med någon slags verksamhet.

I förhandlingar mellan den lokala myndigheten och kabelbolaget har i de flesta fall fastställts en koncessionsavgift på tre till fem procent av bolagets intäkter. Dessa medel är traditionellt öronmärkta att användas till kostnader för det lokala utnyttjandet av kabelnäten.

I Los Angeles County innehåller ca 85 % av näten s.k. öppna kanaler, där kabeloperatören har ställt viss utrustning och studioutrymme till förfogande. Ett alternativ som förekommer i hälften av näten innebär en kombination av public access-program och andra lokala program där kabeloperatören svarar för programsammansättning. Speciella kanaler är avsatta i två tredjedelar av kabelsystemen för icke kommersiella utbildningsprogram och för kommun- information. Enligt Annenbergforskarna utnyttjar kommunerna dessa kanaler i liten utsträckning. Den vanligaste formen innebär sändningar av fullmäktigemöten och information om olika lokala aktiviteter, i form av ett slags ”elektronisk anslagstavla”.

Ett hinder för kommunernas engagemang har varit att samhällena endast delvis har varit inkablade och inte nått tillräckligt stor befolkningsandel. Många små separata system är också vanliga.

Som ett exempel på väl fungerande lokal programverksamhet beskrivs kommunens engagemang i Beverly Hills. Syftet med verksamheten har uttryckts vara att informera invånarna och få dem att delta i kommunens politiska skeende. Ca 65 % av hushållen är anslutna till ett kabelnät med 30 programkanaler, vilka alla används regelbundet. Av dessa innehåller flera kabeltext. Tre kanaler är avsedda för allmänt utnyttjande: en för utbild- ningsändamål, en för kommunala program och en för ”public access”. Studio och utrustning har ställts till förfogande för produktion till public access- kanalen. Program i utbildningskanalen framställs i en relativt välutrustad studio i en skola. De första sändningarna i utbildningskanalen ägde rum är 1979 i en begränsad omfattning. Kommunfullmäktige ansvarar för de kommunala programmen genom stadens förvaltningsorgan. Kommunen erhåller i koncessionsavgift tre procent av kabelbolagets intäkter. Dessa medel används till den lokala verksamheten. Därutöver ger kommunen bidrag till utrustning, service, program och personal. En väldimensionerad

personalstab finns för kabelverksamheten.

Verksamheten i Beverly Hills anses vara välorganiserad och kommunen har renommé som modellkommun för engagemang i kabeltelevision. Sändningarna började år 1978 (när kabelsystemet i Beverly Hills nått 50 % av hushållen). Programtiden har successivt förlängts för att under hösten 1983 omfatta 120 tim. per månad. Under icke programtid sänds dygnet runt information om staden och dess aktiviteter. Programmen faller huvudsakligen inom tre kategorier: 1 Program om hur kommunen styrs och kommunal information bl.a. med okommenterade direktsändningar från kommunfullmäktige liksom från andra möten inom kommunledningen. Beverly Hills årsrapport (Annual Report 1981—82) presenterades exempelvis i kanalen. 2 Program om allmänhetens säkerhet där t.ex. polisen presenterar brotts- förhindrande program. 3 Kulturprogram som utgör den största andelen. Som exempel kan nämnas program från biblioteken med boköversikter och prestentationer av författare, program om Beverly Hills historia etc.

I de framtida planerna ingår att öka antalet kanaler till 150, varav hälften skulle vara interaktiva.

10 ”Pågående lokala försök och planer

I detta kapitel beskrivs några av de försök med lokal kabel-TV-veksamhet som pågår eller planeras i Sverige inom ramen för SR-företagens sändnings- rätt. Vidare ges några exempel på beredskap och planer inför den nya mediesituationen inom organisationer, företag m.m.

Några svenska och utländska erfarenheter från tidigare lokala radio- och TV-sändningar har redovisats i kap. 9. Där återfinns även verksamheter som fortfarande pågår men där sändningsrätten är knuten till resp. huvudman och ej till SR-företagen.

10.1. Försöket i Lund

10.1.1. Bakgrund

Under hösten 1983 inleddes ett tvåårigt försökt med radio- och TV- överföring i kabelnät i Lund. Försöksverksamheten tillkom på initiativ av televerket. Beslut om att etablera ett provnät i Lund fattades av verket i september 1982. Samtidigt beslutades om att etablera ett nät i Skarpnäck, Stockholm. Dessa två provnät ingår som en del i televerkets kabel- TV-projekt. Avsikten med kabel-TV-provet i Lund var att bl.a. prova konventionell kabel-TV-teknik och skaffa erfarenheter inför kommande "PV-satellitsändningar. Intresse uttrycktes fanns vidare att se hur en lokal programverksamhet kunde utvecklas. Lund ansågs ha goda förutsättningar att utgöra ett provområde med konventionell teknik. Som en fördel sågs bl.a. möjligheterna att ta emot utländska program (med långdistansmottagning) redan innan satellitprogram kunde tas emot i Sverige. Tätorten ansågs också lämplig från demonstrations-, kommunikations- och språksynpunkt.

Försöket i Skarpnäck skulle bl.a. syfta till att genomföra tekniska prov med fiberoptik (se 8.2.3).

Ett samarbete avseende försöket i Lund med Sveriges Radio inleddes år 1982. Den del av verksamheten som avsåg programförsök skulle bedrivas i SR-koncernens regi och på koncernens ansvar. SR uttryckte att huvudsyftet med programförsöket var att klargöra koncernens framtida intresse av kabeldistribution och vilka typer av programverksamhet som kunde lämpa sig för denna distributionsform. Publikens reaktioner och respons ansågs vara av avgörande betydelse, och en viktig indikation skulle vara publikens betalningsvilja. Ett av önskemålen från SR var att abonnentavgifterna borde

återspegla förväntade framtida avgifter för att inför utvärderingen ge en rättvisande bild av intresset.

10.1.2. Organisation av försöket

Enligt våra direktiv skall vi följa de praktiska försök som genomförs i Sverige och utlandet. Därvid bör vi hålla nära kontakt med televerket och SR.

Efter önskemål från SR och televerket om massmediekommitténs medverkan i försöket i Lund bildades under våren 1983 den s.k. centrala samrådsgruppen med representanter för SR, televerket och massmediekom- mittén. Vidare startades en lokal samrådsgrupp. Denna bestod av tre representanter för Lunds kommun , en för Lunds Universitet, två från Malmö telekontor, två från Sveriges Television i Malmö, en från Utbildningsradion i Lund, två från Tidningsutgivareföreningens södra krets (en från tidningen Arbetet och en från Sydsvenska Dagbladet) och två från Malmöhus läns landsting.

Ambitionen för den centrala samrådsgruppen har varit att behandla övergripande frågor innan beslut fattas av Sveriges Radio resp. televerket beroende på inom vilket företags ansvarsområde frågorna faller. T.ex. svarar programbolagen inom SR—koncernen för vilka program som skall sändas i den lokala kanalen i kabelnätet. Televerket har bl.a. att slutligen avgöra vilka bostadsområden som skall kablas, tidpunkter för detta och vilka program som det finns intresse för att distribuera i ortsnätet. En uttalad strävan vid ansvarsfördelningen mellan den lokala och centrala gruppen har varit att så långt som möjligt tillmötesgå de lokala önskemål som formulerats i den lokala samrådsgruppen.

10.1.3. Försökets omfattning

Det egentliga försöket omfattar tre bostadsområden med olika slags bebyggelse. De befintliga centralantennanläggningarna är av varierande ålder och kvalitet. Ett mindre område består helt av enfamiljshus utan centralantennanläggning. Antalet hushåll i dessa tre områden är ca 3 700. Vidare ingår i försöket enligt planerna ett bostadsområde under uppförande, lasarettet i Lund och några hotell.

Den faktiska anslutningen beslutas av resp. fastighetsägare eller bostads- rättsförening. Inledningsvis var intresset mycket svalt. Vid starten den 31 oktober 1983 var ca 400 hushåll anslutna till nätet. Enligt planerna skulle televerket svara för de mottagningsantenner som behövdes och för nätet fram till fastigheten. Fastighetsägaren skulle svara för nödvändiga komplet— teringar i fastighetsnäten.

För att få igång försöket utformade televerket en ny marknadsstrategi som bl.a. innebar en uppdelning av TV-utbudet i ett s.k. basutbud och ett antal tilläggsutbud. Televerket erbjöd sig att ta över fastighetens centralantenn- anläggningssystem mot ersättning och ge lägenhetsinnehavaren det s.k. basutbudet utan särskild kostnad. Hushållen kan ta del av ett tilläggsutbud genom att hyra en s.k. konverter från televerket.

Denna modell för anslutning medförde ett ökat intresse. Enligt televerkets försäljningsstatistik var vid utgången av maj ca 1 900 hushåll anslutna och

ungefär lika många stod i kö för att bli anslutna. Ca 500 hushållhade hyrt konverter. Anslutningstakten har av tekniska skäl varit lägre än planerat.

Utöver dessa områden planeras en utvidgning av nätet även till andra delar av Lund. Målsättningen är att ha ca 12 000 hushåll inkopplade den 1 juli 1985 . Av dessa bedömer televerket att ca 40 % inledningsvis kommer att abonnera på tilläggsutbud, dvs. program utöver TV1, TV2, det danska TV-program- met och ett lokalt TV-program.

10.1.4. Innehåll i sändningarna

Ett av motiven för valet av Lund som försöksort var möjligheten att med långdistansmottagning kunna erhålla utländska program. När sändningarna startade kunde publiken förutom de ordinarie programmen även ta in en dansk, tre västtyska och en östtysk TV-kanal. I de ursprungliga planerna ingick vidaresändning av två östtyska TV-kanaler, men av kvalitetskäl lades endast en kanal ut i nätet. Ett femtontal radiokanaler sänds eller kommer att sändas. Förutom de ordinarie riksprogrammen förmedlas lokalradiopro- gram från Malmöhus och från Kristianstad, närradio från Lund, en för kabelnätet särskild nyhetskanal som sammanställs av Radio Malmöhus, tre danska och tre västtyska radiokanaler, en radiokanal från Storbritannien (BBC World Service) och en från Luxemburg.

Mottagningskvaliteten för de väst- och östtyska TV-sändningarna var mindre bra när sändningarna i kabel-TV-nätet startade på hösten 1983. Däremot höll de danska och svenska "IV-sändningarna en god teknisk kvalitet. Efter tekniska justeringar har kvaliteten på de tre västtyska sändningarna blivit bättre, men kvaliteten varierar kraftigt beroende på vilka meteorologiska förhållanden som råder. Tillfredsställande teknisk kvalitet har dock inte erhållits på de östtyska programmen varför dessa har utgått. Möjligheterna att förbättra bildkvaliteten bedömdes vara liten.

Televerket i Lund fick i maj 1984 Sveriges första tillstånd till vidaresänd- ning av programkanaler från kommunikationssatelliter enligt lagen om försöksverksamhet med särskild trådsändning (se 7.2.4). De Lundabor som hyrt en konverter kunde då se det engelska Sky Channel från ECS-Fl och ryska program från Horizont. Vidare planeras fler program att distribueras i nätet från ECS-Fl, nämligen det franskspråkiga TV5 och en västtysk kanal, samt vidare 1—2 kanaler från Intelsat V.

Bakgrunden till försökslagen om mottagning av kommunikationssatelliter var en skrivelse från den lokala samrådsgruppen i Lund. Denna pekade på att TV-programsändningar från ECS-satelliten kan tas emot i Sverige med god kvalitet. Enligt samrådsgruppen skulle värdet av kabel-TV-försöket öka betydligt om dessa program kunde tas emot och vidarespridas i kabelnätet i Lund. Med hänsyn till att en sådan vidaresändning inte torde vara förenlig med gällande lagstiftning hemställde gruppen att regeringen skulle föreslå riksdagen en särskild lag gällande verksamhet i Lund med mottagning och vidaresändning i kabelnät till allmänheten av TV-program från ECS- satellitsystemet.

En kanal i kabel-TV-nätet skall vara lokalt sammansatt och vara tillgänglig för publiken utan extra kostnad. Utbildningsradion (UR) har ansvaret för denna kanal, och två och en halv tjänst finns för arbete med den lokala

kanalen. Som stöd för verksamheten finns en redaktion med representanter från UR, landstinget, kommunen skola, fritid, social, kultur —, studieför- bund, universitet och Sveriges dövas riksförbund. Avsikten är att också knyta representanter för publiken till redaktionen.

Några program har sänts före sommaren 1984. Först under hösten planeras mer reguljära sändningar med 30—45 min. originalsändningar på tisdagar och torsdagar under tidig kväll (18.00-tiden). Repriser planeras att sändas senare samma kväll. På söndagarna skall sändas ett redigerat program av de två tidigare under veckan sända programmen.

Konkreta programidéer och resurser finns inom Malmöhus läns landsting. Under år 1984 arbetar en heltidsanställd person med denna verksamhet och möjligheter finns att utnyttja personal vid lasarettets videoenhet. Studio- och inspelningsutrustning finns också att tillgå. Ett programuppslag är att bilda en redaktion med personal på den vårdcentral som har sitt upptagningsom- råde i två av de bostadsområden som ingår i försöket. Bl.a. skall man därifrån kunna ge information om vårdcentralen och friskvårdsinformation.

Filadelfiakyrkan och svenska kyrkan (Lunds stift) har planer att sända centralt producerade program, vilka eventuellt kompletteras med studioin- slag från Lund.

Sveriges dövas riksförbund planerar att aktivt medverka i Lund. En person kommer att på halvtid arbeta med produktion av program för kabel—TV.

UR planerar också att göra egna program. Man har tillgång till de studioresurser som finns på AV-centralen i Lund. Vissa kompletteringar i utrustning har gjorts av UR. Televerket har bidragit med utrustning för redigering och sändning. UR hjälper också andra att göra program, t.ex. Studieförbunden. Diskussioner pågår med andra tänkbara programleveran- törer.

Plera olika alternativ har diskuterats för avvecklingen — utsändningen av de lokala programmen. Bl.a. har diskuterats att programmen skall sändas ut från SVTi Malmö, televerkets rundradiocentral i Malmö eller AV-centralen i Lund. Det sistnämnda alternativet har valts. Televerket har införskaffat den sändningsutrustning som behövs för programavvecklingen.

Under hösten 1984 överväger SVT att starta sändningar i form av s.k. abonnemangs-TV—kanal. Starten av abonnemangskanalen planerades till våren 1984, men bl.a. problemet med att finna lämplig dekoder och att lösa upphovsrättsfrågorna har medfört förseningar. För kanalen skall en särskild månadsavgift tas ut. Enligt planerna skall utbudet bestå av i första hand svenskt egenproducerat material, bl.a. långfilmer, dokumentärfilmer, sport- och underhållningsprogram. Programmen kan vara repriser av tidigare sända program och eventuella produktioner som ligger färdiga men som ännu inte visats i allmän-TV. Även inköpta program skall kunna förekomma. Avtal föreligger med SF (Svensk Filmindustri AB) om att sända ca en film per månad som samtidigt återfinns på biografrepertoaren i Lund. SVT planerar att sända nio månader om året med ett sommaruppehåll. Sändningstiden uppskattas till ca 2,5 tim. varje kväll.

Sydsvenska Dagbladet, Arbetet och Skånska Dagbladet har planer på en kabeltext-kanal med nyhetsinriktning som skall sändas under hela dygnet. Vidare finns planer på viss produktion av TV-program med lokal/regional anknytning .

Information om programmen i abonnemangskanalen kommer att återfin- nas i Röster i Radio TV. Från och med hösten 1984 kommer det att finnas information om alla program i kabelnätet i en programtidning som distribueras till samtliga hushåll i Lund.

10.1.5. Sändningsrättigheter

Den sändningsverksamhet som bedrivs i Lund kan i principiellt och rättsligt hänseende sägas vara av olika slag: rundradiossändningar från SR-företagen och utländska rundradioprogram som vidaresänds simultant och oförändrat, program som sammanställs för sändning i orten, samtidig och oförändrad vidarespridning av program från kommunikationssatelliter.

Rundradiosändningama kan enligt 5 & radiolagen vidaresändas utan särskilt tillstånd. För spridning av program från kommunikationssatelliter har regeringen beviljat tillstånd enligt lagen om försöksverksamhet med särskild trådsändning.

Tillstånd att bedriva rundradiosändningar har enligt radiolagen f.n. endast SR-koncernens programbolag med undantag för tillstånd enligt närradiola- gen (1982:459) och lagen om radiotidningar (1981:508). De lokalt samman- ställda programmen sänds inom ramen för SR-företagens sändningsrätt.

Beslut om vilka förutsättningar som kunde anses gälla för externa intressenter att producera, bekosta och sända program i kabelnät fattades av styrelsen för SR i december 1983. Den menade att denna verksamhet inte kan bedrivas på andra villkor än vad som följer av SR-koncernens sändningsavtal med staten. Därtill är den underordnad de särskilda ansvarsregler som följer av radioansvarighetslagen och är ställd under' radionämndens granskning. De programföretag som medverkar i den lokala verksamheten -— i Lund deltar LRAB, SVT och UR bestämmer vilka önskemål från externa intressenter som kan tillmötesgås i fråga om programsändningar. Berört programföretag har ensamansvaret för innehål- let i de externt producerade programmen, vilket medför att det berörda bolaget inte i förväg kan förbinda sig att sända vissa program eller ge utfästelser om sändningstid. Opartiskhet och balans bör säkerställas för att förebygga risker för ett beroendeförhållande mellan programbolagen och externa intressenter. Detta motiveras av den bestämmelse i programbola- gens avtal med staten som säger att program eller inslag inte får sändas som bekostas av någon utanför koncernen och vars syfte är att hindra sponsring. SR-bolagens regler i sändningsavtalen om beriktigande och genmäle skall tillämpas även för program från externa producenter. Vid bedömning av sändningsavtalens efterlevnad bör det externt producerade utbudet anpassas till och bedömas tillsammans med det övriga ordinarie utbudet.

Program från lokal och regional press skall ansluta till dess uppgift som nyhetsmedium. Alla sådana tidningar skall beredas av dem efterfrågad sändningsmöjlighet på samma villkor. Vid sidan av lokal och regional dagspress skall program som producerats och bekostats av kommersiella företag inte få sändas. Innehållet i programmen skall ansluta till organisa- tionens, föreningens m.fl. normala verksamhet. Alla föreningar med politisk inriktning skall beredas av dem efterfrågad sändningsmöjlighet på samma villkor.

Dessa förutsättningar gäller för intressenter på alla platser som omfattas av SR-bolagens utvidgade sändningsrätt, alltså inte bara i Lund.

UR har utgivaransvar för den lokala kanalen i Lund. SVT skall svara för den planerade abonnemangskanalen. Mellan SVT och UR sker en samord- ning av riktlinjer för arbetet med externa intressenter.

10.1.6. Upphovsrätt

I februari 1984 träffades ett avtal med de två västtyska rundradioföretagen om samtidig, fullständig och oförändrad vidaresändning i kabel-TV-nätet av de tre västtyska TV-programmen. Avtalet gäller till utgången av år 1985. Under våren 1984 har också STIM upplåtit sina musikrättigheter mot engångsersättning.

10.1.7. Kostnader för hushållen och fastighetsägarna

Två olika taxor tillämpas under försöksperioden, en för bostäder inom pilotområdena och en annan för bostäder utanför.

Inom pilotområdet betalar fastighetsägaren 30 kr. per år och lägenhet för de till televerket överlåtna fastighetsnäten och för basutbudet, dvs. de två svenska TV-kanalerna, TV-kanalen från Danmarks Radio, den lokala TV-kanalen samt alla radiokanaler. Till utgången av år 1985 ingår också en västtysk kanal kostnadsfritt i basutbudet. De övriga västtyska programmen blir tillgängliga via en konverter som kostar 20 kr. per månad. För de hushåll som även vill få tillgång till program från satelliter är kostnaden f.n. 200 kr. i anslutningsavgift och 50 kr. per månad. Den tekniska utrustning som därvid ingår gör det dessutom möjligt att abonnera på SVT:s eventuella abonne- mangskanal. Då tillkommer kostnader för själva programmen vilka uppskat- tas bli ca 40 kr. per månad. För enfamiljsfastigheter var anslutningsavgiften fram till november 1983 1 200 kr. och t.o.m. juni 1984 2 200 kr. Hushåll i flerfamiljshus betalar inte någon anslutningasavgift för det s.k. basutbu- det.

I övriga områden i Lund erbjuds fastighetsägare och hushåll i befintlig byggnation att ansluta sig till samma kostnad för fastighetsnät och basutbud, dvs. 30 kr. per år och lägenhet. Månadsavgiften för de västtyska programmen blir högre än inom pilotområdet. Anslutningskostnaden varierar beroende på hustyp och på om anslutningen sker till nybyggd eller befintlig fastighet. För enfamiljsvilla (befintlig) blir anslutning dyrast med en avgift på 5 000 kr. Efter den 1 januari 1986 blir kostnaden lika för hushåll inom pilotområdena och övriga områden.

De priser som nämns här förutsätter att televerket äger hela nätet.

10.1.8. Utvärdering

Försöketi Lund kommer att utvärderas inom ramen för forskningsprojektet ”Kabel-TV i framväxt” vilket pågår under tiden 1983-07-01—86-06-30 och finansieras av Riksbankens Jubileumsfond. Projektet leds av Lowe Hedman, Sociologiska Institutionen, Uppsala Universitet, och P G Holmlöv, Ekono- miska Forskningsinstitutet, Handelshögskolan i Stockholm.

Syftet med projektet är att analysera introduktionen av kabelnät för radio och TV utifrån försöksverksamheten i Lund och Skarpnäck. Projektet är indelat i tre delprojekt. I ett delprojekt avser man att undersöka hur och under vilka betingelser kabel-TV-nät introduceras på den svenska markna- den. I ett annat delprojekt skall hushållens förväntningar på och utnyttjande av kabel-TV analyseras. Man kommer också att studera hur konsumtion av andra massmedier påverkas när nya kanaler tillkommer. Det tredje delprojektet har till syfte att beskriva utbudet i de kanaler som publiken har möjlighet att se.

En enkätundersökning genomfördes av forskarna i de tre provområdena inför starten av sändningarna hösten 1983. Syftet var i första hand att kartlägga allmänhetens intresse för, kunskap om och förväntningar på kabel-TV. Där framkom bl.a. att upp till 50% av dem som har svårt att förstå talad engelska och tyska trots detta är intresserade av att ta del av otextade utländska TV-program i kabel-TV. Däremot verkar betalningsviljan enligt denna undersökning inte motsvara intresset för programmen.

Vidare planeras en utvärdering under hösten 1984 av SR/PUB, som kommer att undersöka publikens intresse för kabel-TV samt programval i Lund och i några andra försöksområden, där SR-bolag medverkar.

10.1.9. Erfarenheter från Lundaförsöket

I juni 1984 fanns ännu liten erfarenhet från programverksamheten i Lund. Försöket hade pågått i drygt ett halvår, men det nya programutbudet hade huvudsakligen bestått av västtyska program med varierande bildkvalitet. Några enstaka lokala program hade sänts, och spridningen av Sky Channel från ECS-1 hade just börjat. Inga vetenskapliga publikundersökningar har gjorts sedan försöket startade. Som framgått planerar SR/PUB den första utvärderingen, vilken beräknas ske under hösten 1984.

De erfarenheter som vi kunnat få fram av försöket har i stället handlat om processen att starta en lokal kabel-TV-verksamhet. I det följande beskrivs några av problemen för projektet i inledningsstadiet, vilka har inneburit att försöket inte avancerat i den takt som förväntats. Tekniska erfarenheter från försöket har redovisats i 8.5 . D Fastighetsägarna/hushållens intresse att ansluta sig till kabel-TV-nätet var mycket lågt i början, och i vissa fall var inställningen t.o.m. negativ till försöket. Kritiska insändare förekom i den lokala pressen. Olika argument användes mot försöket, bl.a. kulturpolitiska. Flera menade också att televerket självt borde stå för sina kostnader för försöket. Hushållen skulle inte belastas med dessa. I efterhand kan konstateras att ett av skälen till kritiken och motståndet mot anslutningen var dålig information. Televerket gick ut allmänt och talade om att Lund skulle bli föremål för ett kabelförsök, men det dröjde länge innan Lundaborna fick konkret information om programutbud, priser m.m. Attraktiviteten i de nya kanaler som erbjöds kan också diskuteras. En osäkerhet har länge rätt om SVT:s abonnemangskanal kommer att realiseras. Som redovisats ovan ökade efterfrågan efter det att televerket ändrat sin marknadsstragegi så att det enskilda hushållet kunde välja önskat utbud

utan att vara beroende av kollektiva beslut. Förändringarna har bl.a. gjorts genom en omkonstruktion av priserna. Anslutningen har trots detta gått långsamt bl.a. genom försenade materielleveranser. Vänteti- den för hushållen har varit fyra till fem månader. Trots denna ökade efterfrågan är det ännu svårt att utläsa intresset hos hushållen för ett ökat utbud. Satellitkanalen har precis börjat sändas och abonnemangskanalen har inte startat. D Operatörsfrågan har diskuterats mycket. Dels har det funnits två rådgivande organ för verksamheten den centrala och den lokala samrådsgruppen dels har två intressenter - SR och televerket var och en för sig haft beslutanderätt i viktiga frågor för projektet. Arbetsfördel- ningen har kortfattat beskrivits i 10.1.2. Avsikten har dock varit att den lokala samrådsgruppen så långt som möjligt skall fungera som lokal operatör. Även inom denna grupp finns dock intressen av olika slag som komplicerar samarbetet. Någon av ledamöterna deltar för att hålla sig informerad och för att påverka försöket medan andra har affärsintressen i det. Därtill kommer att det hela sker under SR-företagens sändningsrätt, med vilken följer krav på efterlevnad av radiolag m.fl. bestämmelser. För att under föisöksperioden kunna arbeta någorlunda smidigt har inom den lokala samrådsgruppen utsetts ett verkställande utskott med represen- tanter för SR, televerket och universitetet. Inom detta utskott har en arbets- och ansvarsfördelning gjorts som motsvarar resp. organisations ansvar och befogenheter. D Innebörden av SR:s sändningsrätt för den lokala programproduktionen och programsammansättningen var inledningsvis en stor osäkerhetsfak- tor. Förutsättningarna för hur rätten skulle kunna tillämpas för lokala verksamheter fastställdes av SR:s styrelse först i mitten av december 1983 (se 1015), alltså några månader efter försökets formella startdatum den 31 oktober. D Dekoderfrågan har varit ett problem och en av orsakerna till att starten av abonnemangs-TV har dröjt. Dels har det varit svårt att finna lämplig dekoder, dels skedde leveransen under våren, en tidpunkt som enligt erfarenheter från TV-tittande kan anses som mindre lämplig att introducera ett nytt utbud. El Utbildningsradions personal har, efter ca en månads produktion av ett 30-minutersprogram per vecka, funnit att kontinuerlig produktion av program till den lokala kanalen är mer tidskrävande än man tidigare föreställt sig. Man bedömer att höstens planerade produktionsvolym inte går att genomföra med befintlig personal.

10.2. Övriga kabel-TV—försök inom SVT:s sändningsrätt

10.2.1. Bakgrund

SVT:s styrelse har givit klartecken till ca 40 lokala kabelförsök inom ramen för SVT:s sändningsrätt. I detta avsnitt beskrivs de orter och intressenter som (utöver Lund) vid utgången av maj 1984 beviljats sändningsmöjligheter nämligen Borås, Göteborg, Jönköping, Norrköping, Sundsvall/Timrå,

Södertälje, Upplands Väsby, Västerås och Växjö. På några av dessa orter har SVT senare utsträckt sin sändningsrätt till nya intressenter under förutsätt- ning att de medverkande i de planerade kabel-TV-försöken kan nå en lokal överenskommelse om utnyttjande av utrymme i befintliga kabelnät. Med hänsyn bl.a till detta kan förändringar i förhållande till nedanstående text bli aktuella. Motivet för SVT att utsträcka sin sändningsrätt har varit viljan att markera en positiv inställning till den nya medieutvecklingen. I stället för att lägga hinder i vägen har SVT valt att tillämpa en generös attityd till de ansökningar som kommit SVT till del. Erfarenheter från lokal kabelverk- samhet anses också värdefulla.

Utgångspunkten för SVT:s ställningstagande till vilka försök som skall omfattas av SVT:s sändningsrätt har varit de förutsättningar som SR:s styrelse formulerat för externa producenter att producera, bekosta och sända program i kabelnät (10.1.5). I en särskild tillsynsordning uttolkas tillämp- ningen av de bestämmelser som gäller för den lokala verksamheten. Av bestämmelserna följer bl.a. att det åvilar SVT att utöva programutgivare- och tillsynsansvar för sändningarna.

Samverkan mellan SVT och de lokala intressenterna regleras i avtal. Där framgår bl.a. ansvarsfördelning och ekonomiska uppgörelser. Enligt avtalen skall de lokala intressenterna ersätta SVT för alla kostnader som är förknippade med programbolagets utövning av programutgivar- och tillsyns- ansvar för försökssändningama. Ersättningens storlek mellan orterna varierar med omfattningen. Ett krav på den lokala operatören är att programmen skall levereras med en teknisk kvalitet som inte bör understiga den tekniska nivå som SVT använder vid nyhetssändningar i de båda kanalerna. I avtalet ingår en deklaration att parterna avser att utvärdera verksamheten på ett sådant sätt att den kan ge erfarenhet inför beslut om en framtida reglering av kabelverksamhet i Sverige.

Ett av de villkor som gäller för försöken är att dessa måste ha startat den 31 oktober 1984. I annat fall återkallar SVT sitt medgivande om att låta försöket omfattas av bolagets sändningsrätt.

Följande beskrivning avser läget fram till juni 1984.

10.2.2. Organisation, tidsplan och omfattning

De olika försöken innehåller flera organisatoriska modeller. I t.ex. Södertälje och Norrköping svarar bostadsföretagen för såväl näten som hela program- innehållet. Södertäljenätet omfattar 2 200 lägenheter. I Norrköping kommer försöket att omfatta ca 6 000 hushåll. Andra intressenter har inbjudits att delta i Norrköping. Organisationsformen är ännu inte klar.

I Upplands Väsby sker ett samarbete mellan det kommunala bostadsfö- retaget och televerket, där verket svarar för satellitmottagning och ortsnät. Diskussioner förs med andra lokala intressenter om medverkan. Inlednings- vis beräknas 2 500 hushåll kunna näs och utbyggnad planeras till samtliga lägenheter inom bostadsföretaget, vilket rör sig om ca 7 000.

En stiftelse har bildats i Sundsvall där huvudmännen är de två lokala dagstidningarna, högskolan, kommunen och televerket. Stiftelsen är öppen för andra lokala intressenter, som önskar verka som kabeloperatör inom Sundsvalls och Timrå kommuner. Operatörens uppgift är att sätta samman

ett utbud och att erbjuda abonnenterna inom det aktuella området tjänster av olika slag via kabelnätet. Programproduktionen skall bestämmas efter samverkan mellan en samrådsgrupp, bestående av representanter för de boende, och stiftelsens programgrupp. Vidare förmodas operatören enligt stadgarna vara den som tar initiativet till att nät byggs. Dessa skall byggas och drivas av televerket på hyresbasis till stiftelsen. I början omfattar nätet 1 300 hushåll inom ett avgränsat bostadsområde.

De tre allmännyttiga bostadsföretag som svarar för försöket i Göteborg samarbetar genom ett programråd. Detta organ har en gemensam budget för programproduktion, och i rådet tar man ställning till vilka program som skall produceras och sändas under en gemensam logotype. Därutöver kan bostadsbolagen finansiera och producera egna program, vilket kommer attt bli aktuellt för åtminstone ett av företagen. Även dessa produktioner skall dock godkännas av programrådet och sändas under den gemensamma logotypen. Planer finns på att under hösten 1984 gå ut med en inbjudan till organisationer, föreningar, församlingslivet m.m. och erbjuda sändnings- möjlighet i den lokala kanalen. Däremot avser man f.n inte att utvidga programrådet till fler intressenter. Bl.a. har en begäran från hyresgästföre- ningen att ingå i programrådet avslagits.

Två av bostadsföretagen äger sina nät medan det tredje ägs av televerket. I inledningsskedet omfattar försöket drygt 17 000 hushåll och planeras att under försöksperioden byggas ut till maximalt 23 000. Totalt avser de tre bostadsföretagen att nå 81 000 lägenheter (men den sista ombyggnaden beräknas ske efter försöksperiodens slut).

På flera orter utgör pressen en av intressenterna. Så är fallet t.ex. i Borås, Jönköping, Sundsvall, Västerås och Växjö.

Deltagarna i Boråsförsöket är, förutom en av ortens tidningar, ett bostadsföretag och ett Videoföretag. Projektet planerades inledningsvis omfatta ca 1 300 hushåll. Fastighetsnäten ägs av bostadsföretaget. Rollspelet mellan intressenterna är ännu inte klart.

De fem huvudintressentema i kabel-TV-försöket iJönköping är ortens två dagstidningar, landstinget, kommunen och folkhögskolan. Två olika model- ler förs fram om hur utbudet skall se ut. Enligt en modell bör verksamheten likna SVT:s, dvs. något slags public service-verksamhet där alla åsiktsrikt- ningar bör komma fram och balanseras mot varandra.

En annan mening är att kabel-TV bör ge uttryck för en ny form för tidningsjoumalistik. De två dagstidningarna är anhängare av var sin modell medan de övriga intressenterna bedöms kunna acceptera båda alternativen. Den som driver tidningsmodellen ser kabel-TV som en naturlig förlängning av tidningens sätt att nå sin publik. Andra intressenter kan få delta, men tidningarna skall svara för sin kanal, gärna med egen profil. Den andra tidningen ser helst att all kabel-TV-verksamhet samlas i en enda kanal. Vilken lösning som kommer att väljas är ännu (i maj 1984) oklart. Kanalkapacitet finns för två kanaler för den lokala verksamheten. Telever- ket svarar för näten.

Även i Västerås är ortens dagstidning en dominerande intressent i försöket, benämnt Västerås Vision. Andra medverkande är kommunen, stiftet, Pingstkyrkan, biblioteket, televerket, lokala näringslivet och skolor. Hyresgästföreningen och fastighetsägareföreningen har anmält intresse att

sända i den lokala kanalen. För val av program utöver nyheter och reportage kommer en kommitté på fem personer att utses av deltagarna i försöket. Personal och teknik hos tidningen och kommunens AV-central kommer i viss män att ställas till förfogande för bl.a. föreningar. Televerket svarar för den tekniska driften av näten. I en första etapp ansluts ca 1 300 hushåll. Beroende på efterfrågan kan utbyggnaden omfatta upp till 6 000 hushåll. Västerås har under några månader under våren 1984 bedrivit ett mer begränsat försök med i stort sett samma intressenter.

I Växjö har tre olika intressenter beretts sändningsmöjligheter: en tidningsgrupp, stiftet och interimsstyrelsen för när-TV-föreningen (som är en paraplyorganisation för föreningar som är intresserade av det nya mediet). Tillsammans bestämmer dessa tre intressenter vilka programkanaler som skall distribueras i olika nätdelar. I inledningsskedet planerar man att nå ca 3 000 hushåll. Televerket svarar även här för nätet.

I orter med flera intressenter i försöken har SVT förutsatt att dessa kan nå en lokal överenskommelse om hur utrymmet i befintliga kabelnät skall utnyttjas.

Försöksperioderna är olika långa. Jönköping planerar för två fyraveckors- perioder och Växjö för sex månader (ev. kortare för stiftet). Flertalet försök pågår till utgången av 1985, vilket är den senaste tidpunkt som försöken tillåts pågå till inom ramen för SVT:s sändningsrätt. I juni 1984 hade sändning av lokalt producerat program endast förekommit i Göteborg (och Lund). En av förklaringarna till att försöken ännu inte kommit igång kan vara att man bedömt det som mindre meningsfullt att starta sändningar på senvåren/ försommaren, då man av erfarenhet vet att publikens intresse för att titta på TV då är lägre än annars.

10.2.3. Innehållet i kabelnäten

En av förutsättningarna för SVT:s medgivande till lokala försök har varit att dessa avsett egenproducerade program för sändning i kabelnätet. Dessa lokala program skall, enligt SR-styrelsens kriterier för vad som skall gälla för kabelsändningar av program som produceras och bekostas externt (se 10.1.5), ansluta till organisationers, föreningars m.fl. normala verksam- het.

Ambitionsnivån för de lokalt producerade programmen är mycket olika, från mycket enkel lokal information (eventuellt på olika språk), till några timmars sändningar i stort sett varje vardagskväll. I Västerås planeras sändningar om 2-3 timmar fyra vardagskvällar i veckan (inkl. inköpt material). Därutöver skall man sända kabeltext under hela dygnet. I avsnitt 10.2.4 beskrivs denna programform utförligare. De egenproducerade programmen skall bl.a. innehålla lokala nyheter och lokal samhällsinforma- tion.

Ocksåi Växjö avser man att under dygnets 24 timmar sända kabeltext som kommer att avbrytas av egenproducerade TV-program av nyhets- och dokumentärkaraktär. Två lokala kanaler planeras, där när-TV-föreningen sänder i den ena och pressen i den andra (kabeltextkanalen). Varje kanalansvarig sammanställer sitt eget utbud. Beslut om programtablå fattas gemensamt.

Sundsvall är en annan ort med kabeltextsändningar. Den lokala kanalen skall försörjas bl.a. med hjälp av en videoverkstad som skall stå till allmänhetens förfogande.

I Södertälje planeras inledningsvis en timmes sändning per vecka. Egenproducerade program skall bl.a. beröra händelser i och kring bostads- området. Sändningarna planeras också bestå av program köpta från andra producenter och handla om olika aktiviteter i Södertälje. Samarbete diskuteras med den kommunala bild- och ljudverkstaden.

Enligt planerna i Göteborg skall man sända en kväll per vecka med en repris. Tidigare har man talat om flera kvällar och en programtid på 1 1/2—2 tim, men ambitionsnivån har sänkts till under en timmes sändning per tillfälle. I föregående punkt har omnämnts att program dels kommer att produceras och bekostas av det för bostadsföretagen gemensamma program- rådet dels av de enskilda bolagen. En kortare kabeltextslinga sänds. Utrymme för sändningar och även produktionsstöd till det lokala förenings- och församlingslivet ingår i planerna.

I Norrköping planerar man att sända ca ett halvtimmesprogram en förmiddag i veckan med en repris samma kväll.

Som tidigare framgått förs en diskussion iJönköping om en eller två lokala kanaler. Resultatet var oklart i maj 1984. Innehållet och omfattning av sändningar i den lokala kanalen är inte heller fastställt i Borås eller i Upplands Väsby.

I de flesta av orterna avser man att framställa merparten av programmen med egen utrustning. Kvaliteten på produktionstekniken varierar. Flera orter har tillgång till relativt välutrustade studior. Programmen i Göteborg skall i huvudsak produceras av fristående videobolag efter programförslag från förträdare för bostadsföretagen. Dessa kommer åtminstone inlednings- vis att samarbeta med var sitt produktionsbolag.

Vidaredistribution av program från satelliter planeras på många av försöksorterna. Beroende på nätens kapacitet varierar antalet satellitkanaler som avses att distribueras.

Klart uttalade ambitioner att sprida SVT:s abonnemangs- TV-kanal finns i ansökningarna från Upplands Väsby och Norrköping. I Göteborg har televerket införskaffat dekodrar som skall hyras ut till abonnenterna.

Under försöksperioden svarar de lokala operatörerna i huvudsak själva för de kostnader som är förknippade med verksamheten. I Göteborg betalar hyresgästerna 18 kr. per månad och lägenhet för anslutningen till det moderniserade kabelnätet. Diskussioner förs också om eventuell debitering för tillgång till program från satellitkanaler. Västerås Vision avser att för sitt tilläggsutbud ta ut en anslutningsavgift på 200 kr. samt en månadsavgift på ca 50 kr. Konsumenterna i försöksområdet i Sundsvall ger under försöksperio- den ett driftsbidrag på 25 kr. per kvartal och hushåll. Efter försöksperioden kommer stiftelsen i Sundsvall att finansiera den fortsatta utbyggnaden med anslutnings— och månadsavgifter som enligt antaganden om en 70—procentig anslutning till nätet skulle bli ca 400 kr. i anslutningsavgift och ca 30 kr. i månadsavgift.

10.2.4. Kabeltext

Som framgått av det föregående förekommer eller planeras i flera av de lokala försöken sändningar av s.k. kabeltext, med vilket menas slingor av löpande textsidor. Dessa sändningar överförs i likhet med övriga TV- program via kabel till alla hushåll som är anslutna till nätet. Principen är densamma som SVT använder för att sända de löpande text-TV-sidorna som visas i TV2. Ingen särskild dekoder behövs alltså och inga möjligheter finns heller att välja sida.

Västerås Vision har under sitt försök våren 1984 sänt kabeltext i en kanal under hela dygnet. Varje sida har visats i 15—20 sek. Sändningarna har under vissa bestämda tider avbrutits för lokalt producerade nyhetsprogram. Verksamheten kommer att tas upp igen hösten 1984. Textslingan har innehållit ca 70 sidor varav 30 har disponerats av Västmanlands Läns Tidning för nyheter. Resten av sidorna har innehållit information från övriga intressenter. Textsidorna har producerats av Västerås Vision direkt för sändningarna i kabelnätet.

I Sundsvall började man i juni 1984 att sända en textslinga på ca 30 sidor, där varje sida exponeras 30 sek. Huvuddelen av sidorna innehåller nyheter. Som informationslämnare fungerar Sundsvalls Tidning, Dagbladet och Vasabladet i Finland.

Textslingan innehåller även bl.a. viss lokal information och information om prograrninnehållet i de satellitkanaler som skall spridas vidare i kabelnätet.

Textslingan i Växjö planeras att innehålla maximalt 60 sidor med huvudsakligen nyheter, väder och sport.

I Lund sänds en textslinga med bl.a. skolmatsedeln och information om programutbudet i de olika kanaler som sänds i kabelnätet. Som framgått tidigare planerar tidningarna en kanal som innehåller aktuell textad information med nyhetsinriktning. I Göteborg innehåller textslingan bl.a. information om de tre bostadsföretagen som svarar för det lokala försö- ket.

10.2.5. Forskningsprojekt på försöksorterna

Ett par av de lokala försöken ingår som en del i större forskningsprojekt. Så är fallet med t.ex. Sundsvall där kabel-TV-projektet utgör ett av fem projekt i det s.k. MY-projektet, vilket står för Många medier i Y-län. Intressenter i detta projekt är flertalet massmedier i Sundsallsområdet samt andra institutioner med intressen i massmediefrågor inkl. högskolan och dess avdelning för kommunikationsvetenskap. Projektet är främst inriktat mot att prova nya mediekombinationer, nya tillämpningar av gamla medier, nya samarbetsformer mellan existerande medier och att i försöksverksamhet pröva helt nya medier som t.ex. kabel-TV. Detta sistnämnda projekt har planerats sedan 1982. Ett försök med medieverkstad planeras också, vilket i vissa avseenden är nära förknippat med kabel-TV-försöket. I anslutning till MY-projektet finns ytterligare ett forskningsprojekt, MEDIEPAD, om medieutveckling i Medelpad. Dess roll är att dels bistå MY-projektet med utvärderingar av lokala medieförsök, dels att självständigt bedriva studier av

MY-projektet som modell för samarbete mellan intressenter.

I en s.k. nollpunktsstudie har innan kabel-TV-sändningama igångsatts befolkningens fritidsvanor kartlagts, speciellt med avseende på mediekon- sumtion och medietillgång. Vidare har det upplevda medinflytandet registrerats. Studien kommer enligt planerna halvårsvis att följas upp med en panelundersökning.

Också i Jönköping pågår forskningsprojektet inom medieområdet. Högskolan i Jönköping genomför i samarbete med universitetet i Göteborg ett projekt som syftar till att öka inblicken i mediesituationen i Jönköping och Jönköpings län.

En samverkansgrupp — Medieforum mellan Högskolan i Jönköping, Södra Vätterbygdens Folkhögskola och Hallpressen har sedan några år sökt stimulera intresset för mediefrågor och medieforsking i Jönköping.

I anknytning till det planerade kabel-TV-projektet har ett forskningspro- gram utarbetats.

I det tidigare nämnda forskningsprojektet ”Kabel-TV i framväxt”, som ursprungligen inriktades för att utvärdera försöken i Lund och Skarpnäck kommer man också att följa verksamheten med kabel-TV på övriga försöksorter.

10.3. Sammanfattande slutsatser från försöken

Som sagts tidigare är det ännu alltför tidigt att dra några vittgående slutsatser från försöken. De flesta försöken är på planeringsstadiet och ett par har nyligen startat (juni 1984). De erfarenheter som vi sammanfattar här berör därför endast introduktionsfasen av den lokala operatörens verksamhet. Cl Noggranna förberedelser och en grundlig planering är av stor vikt. Det visar försöket i Lund där man fått lösa många slags frågor efter hand utan en egentlig plan eller strategi. Med bättre förberedelser kunde troligen en del problem ha kunnat undvikas. D Berörda intressenter och de boende måste få tidig och utförlig informa- tion. Den negativa inställning till försöket i Lund i början kan förklaras av dålig information. I Sundsvall har lärdom dragits av detta. Medinflytande från de lokalt boende är en av hörnstenarna i det försöket. El Kabelverksamhet kräver en fungerande och handlingskraftig operatör. I Lund rådde länge en osäkerhet om vilken beslutsordning som rådde och vad som var möjligt att göra. Även i flera andra försök pågår diskussioner om hur verksamheten skall organiseras. El SR-företagens sändningsrätt är inte ändamålsenlig att använda som grund för lokal produktion för kabelnät. SR-företagens verksamhet är reglerad genom lagar och avtal som utformats för en nationell public service- verksamhet med ensamställning. Med krav som ställs på den lokala verksamheten för att tillgodose SR:s bestämmelser, t.ex. avseende miniminivå på teknisk kvalitet, utestängs av ekonomiska skäl många potentiella programleverantörer. Erfarenheter från försöksverksamhet som verkar under andra förutsätt- ningar, bl.a. avseende opartiskhet, finansiering och teknisk kvalitet,

skulle kunna ge värdefulla bidrag inför beslut om en framtida reglering av kabelverksamheten.

10.4. Planer och beredskap inom organisationer, företag m.m.

10.4.1. Beredskap inför en ny mediesituation

En stor del av diskussionen om nya medier handlar om möjlig kapacitet, distributionsformer och teknik. Vad denna nya teknik skall användas till har i diskussionerna delvis kommit i andra hand. Huvuddelen av innehållet i kabel-TV-systemen kommer sannolikt att bestå av utländska satellitdistri- buerade program. Möjligheterna till lokala egensändningar ser vi dock som ett mycket värdefullt tillskott i den lokala kultur- och mediemiljön.

Vi har i skilda sammanhang försökt få fram olika potentiella programle- verantörers strategi och planer inför den framtida mediesituationen. Därvid har vi av praktiska skäl tvingats göra ett urval av möjliga intressenter. Vid våra kontakter har vi erfarit att endast ett fåtal har konkreta planer (eller planer som man velat offentliggöra). I det följande ger vi exempel på beredskap och planer hos ett antal svenska intressenter som kan tänkas leverera program för distribution i kabelnät. Sannolikt pågår eller planeras aktiviteter som vi inte fått kännedom om.

10.4.2. Sveriges Radio

SR:s policy i frågan om företagets roll som programleverantör i kabelsystem (utöver de ordinarie sändningarna) innebär att koncernen planerar att sälja hela programpaket eller separata radio- och TV-program. Som beskrivits tidigare övervägs sändning av en abonnemangs—TV-kanal från SVT i flera av de lokala försöken under SVT:s sändningsrätt.

För ljudradioverksamheten har Sveriges Radio-koncernen en annan preliminär policy, som dock inte blivit föremål för något styrelsebeslut. Med utgångspunkt från de uppdrag som de nuvarande radiobolagen har, bedöms inte abonnemangsradio bli av något stort intresse för radion inom en public service-organisation. Däremot tror man att radiobolagens teknikresurser eventuellt kan bli attraktiva för produktion av kabelradiosändningar utanför SR:s radiobolag. Riksradion och LRAB avser att formulera en särskild policy för uthyrning av teknikresurser.

Inom kabelförsöket i Lund ryms ett särskilt försöksmoment med nyhetsservice från LRAB och Riksradion, som redovisas i avsnitt 10.1.

10.4.3. Filmbranschen

Producenterna i filmbranschen ser i de nya medierna möjligheter till ökad produktion och flera arbetstillfällen. Däremot menar företrädare för biografledet att det finns anledning att känna oro inför den nya medieut- vecklingen mot bakgrund av erfarenheterna från televisionens utveckling.

Man tror att den nedåtgående biografbesökstrenden kommer att fortsätta och medföra att biograferna på de mindre orterna helt kommer att försvinna om inte en ny filmpolitik med stöd åt biograferna införs. Med olika åtgärder försöker filmbranschen att behålla möjligheterna till visning av biograffilm i hela landet, bl.a. diskuteras möjligheterna att få avtal som innebär att filmer som importeras eller produceras för att visas på biografer i Sverige inte visas i andra medier under en viss tid, s.k. spärrtid. Först en viss tid efter filmens biografpremiär i Sverige skall den kunna bli tillgänglig för allmänheten genom distribution av videokassetter, och efter ytterligare en tid skall filmen kunna visas i svensk television, betal-TV, kabel-TV eller andra därmed jämställda visningsformer eller genom TV-sändning via satellit över Sveri- ge.

Diskussioner förs inom branschen och med andra potentiella programle- verantörer att starta ett försäljningsbolag som köper och säljer rättigheter. Motivet är i första hand att med större tyngd kunna uppträda nationellt och internationellt. Planer på att branschen skulle bli delägare i ett betal- TV-bolag finns åtminstone inte inför den närmaste framtiden.

Vissa filmföretag är direkt eller indirekt i begränsad omfattning inblan- dade i de lokala försöken, bl.a. Svensk Filmindustri (SF) i Lund genom SVT:s planerade abonnemangs-TV-kanal.

10.4.4. Beställningsproducenter

I Sverige finns i dag ca tvåhundra företag av varierande storlek inom film- och videoproduktionsområdet. En stor del av deras arbetsinsatser utgörs av beställningsproduktion åt företag, annonsbyråer, myndigheter m.m. De flesta företagen finns f.n. i de största städerna, främst Stockholm, men företrädare för branschen pekar på en ny utveckling, där allt fler företag etablerar sig på andra orter. Den ökade spridningen av video till näringsliv, institutioner etc. förklarar detta. Inom branschorganisationen SVIP Sveriges Film- och Videoproducenters förening — ser man stora möjligheter i den nya tekniken. Någon gemensam strategi för medlemmarna finns ännu inte, men frågan studeras.

10.4.5. Videoföretag

EsselteVideo (inom Esselte-koncernen) har långt framskridna planer på att starta en betal-TV—kanal över satellit. Företaget har träffat avtal med Belgien om att få använda dess transponder i ECS-Fl. Sändningarna kommer att ske i form av en betal-TV-kanal som primärt riktar sig till holländsk och belgisk publik, men också till den nordiska. Om svensk lagstiftning kommer att tillåta vidarespridning av programmen i Sverige kommer dessa även att bli textade på svenska. Starttidpunkt för sändningarna är beroende av nya lagar i Belgien och Holland, men bedöms ligga omkring årsskifter 1984/85. Priset för konsumenterna uppskattas till 80—120 kr. per månad samt kostnader för en dekoder. För detta pris får abonnenten varje kväll under ca sju timmar se barnprogram familjeserier, deckare, långfilmer och många repriser. På helgerna planeras program pågå även under dagtid. Inga nyhetssändningar

kommer att ingå. Reklam kommer inte att förekomma. Under attraktiv sändningstid på kvällen planeras utrymme lämnas där lokala program skall kunna sändas.

10.4.6. Idrottsrörelsen

Sveriges riksidrottsförbund ser i den nya mediesituationen ökade möjlighe- ter att sälja sin programvara och därigenom få ökade inkomster. Idrottsrö- relsens inställning till TV-mediet kan utläsas i riksidrottsstyrelsens ställnings- taganden i juni 1984 och av specialförbundens remissvar på en utredning som gjorts på uppdrag av styrelsen. Där uttalas att betal-TV öppnar intressanta perspektiv för den svenska idrottsrörelsen. Man kan dock inte acceptera att enbart sälja programvaran till ett nytt TV-bolag utan vill också ha ett inflytande i övrigt.

Riksidrottsstyrelsen beslöt i juni 1984 att bilda ett samverkansorgan med namnet Idrotts—TV. Dess uppgift har formulerats vara att "tillvarata den samlade idrottens intressen i morgondagens TV”. Idrotts-TV skall verka för friare sändningsrätt. Någon egen större produktionsapparat avser man inte att bygga upp, utan tjänster skall huvudsakligen köpas utifrån.

Intresse finns för att delta i planerad kabel-TV-verksamhet. På lokal nivå har samtal inletts på några av de platser som sänder program under SVT:s sändningsrätt-, men några konkreta resultat föreligger inte (i juni 1984).

10.4.7. Kommuner och landsting

Mediefrågorna kan ännu ej sägas vara stora frågor i kommunerna. En del kommuner har uppmärksammat kabel-TV, söker information och diskuterar dess möjligheter. Andra kommuner intresserar sig för medieverkstäder, närradioverksamhet eller har tagit fasta på bildämnets ' nya status i grundskolans läroplan och prioriterar fortbildning inom detta område. Någon samlad kommunal mediepolitik kan dock inte sägas vara föremål för diskussion i mer än några få kommuner.

Inte heller inom landstingen finns någon samlad mediepolitik. Intresset är stort när det gäller nya medier. Frågorna har diskuterats vid konferenser med ansvariga för informations- och kulturfrågor både centralt och i landstingen. Det finns också exempel på landsting som startat egna utredningar om mediefrågor.

Landstingens intresse för att producera program för kabel-TV beror bl.a. på hur kabel-TV-verksamheten kommer att utformas, på tittarintresset och på kostnadsbilden.

Vissa landsting har resurser för produktion av videoprogram vilka också skulle kunna användas för produktion för kabel-TV-sändningar. I 10.1.4 beskrivs planer inom Malmöhus läns landsting.

Kommunförbundet bedömer att lokal programproduktion för kabel- TV-sändningar kommer att kräva ekonomiska insatser som majoriteten av kommunerna inte är villiga åta sig.

Ett litet men växande intresse i kommunerna för lokala medieverkstäder i olika former kan dock utläsas genom ansökningshandlingar till visnings-

nämnden (12.8).

Läns-AV-centralerna och de kommunala AV- och läromedelscentralerna är normalt inte utrustade för programproduktion. De disponerar dock relativt god teknisk utrustning samt har tillgång till tekniskt kunnig personal. En utbyggd kabel-TV-verksamhet bedöms kunna ge centralerna nya arbetsuppgifter och då i första hand för teknisk service i samband med lokal programproduktion inom kommunal förvaltning och inom föreningslivet.

10.4.8. Religiösa organisationer

Pingströrelsen har de mest omfattande planerna bland de religiösa organi- sationerna. Inom andra frikyrkor varierar inställningen till engagemanget i nya medier.

Några till frikyrkor knutna folkhögskolor har medieutbildning, bl.a. de i Jönköping, Kalix och Huddinge. I Jönköpingsförsöket medverkar Svenska missionsförbundet genom Södra Vätterbygdens Folkhögskola. Den till pingströrelsen knutna folkhögskolan, Kaggeholms folkhögskola i Huddinge, deltar i när-TV-försöket i Grantorp. Andra frikyrkor kommer troligen att delta i andra försök.

Svenska kyrkan beslöt på kyrkomötet i mars 1984 att tillsätta en utredning om kyrkan och de nya medierna. Några planer på den rikskyrkliga nivån finns inte innan denna utredning har avrapporterats. Däremot planerar kyrkan på lokal nivå att medverka i flera av kabel-TV-försöken, bl.a. i Lund och Växjö.

Den svenska pingströrelsen visar stort intresse av att få tillgång till TV-mediet, och dess ambition är att vara beredd när sändningsmöjligheter öppnas. Det samnordiska TV-företaget, TV Inter AB , i vilket Tidningen AB Dagen äger 55 % av aktierna, skall fungera som ett missionsföretag för hela Europa. Ett internationellt kristet TV-bolag för sändningar i Europa kommer att bildas.

Många av Europas evangeliska församlingar har små kyrkor och få medlemmar. TV-verksamhet uppfattas som en ny evangelisk möjlighet för dessa länder. Pingströrelsen ser också sin TV-satsning som en motvikt mot det utbud som kommer att bli tillgängligt i hemmen från satelliter och kabel-TV. Man vill tidigt ha ett sådant fäste i Europa som försvårar etableringen av de nordamerikanska ”elektroniska kyrkorna”.TV-projektet skall finansieras bl.a. av medel från insamlingar bland pingstvänner i hela Europa.

En välutrustad TV-buss och ett professionellt TV-team på ca tio personer skall resa runt i Europa och hjälpa nationella producenter i de olika länderna att göra program. Även om TV-teamet till att börja med är svenskt, är avsikten att ersätta detta med inhemsk personal. Målsättningen är att organisera lokala och regionala produktionsenheter både i Sverige och övriga Europa. Förebilder hämtas från IBRA radio (som på kortvåg når ca 100 länder på 60 språk). 80 % av denna verksamhet finansieras av pingstvänner i Sverige.

Under hösten 1984 kommer bussen att under två och en halv månad ställas till förfogande för det danska när-TV-försöket i Köpenhamn. TV-Inter

stöder även projektet ekonomiskt.

Pingströrelsen bedriver utbildningsverksamhet inom medieområdet. Medielinjen vid Kaggeholms folkhögskola ger utbildning i bl.a. radio- och TV-produktion. Under vårterminen 1984 genomfördes en fördjupningster- min i TV -produktion i samarbete med den kanadensiska TV-stationen ”100 Huntley Street” i Toronto. Folkhögskolan har också tillsammans med Filadelfia hållit veckoslutskurser för TV-tekniker och TV-producenter.

Pingströrelsen är positiv till att sända program via satellit, kommunika- tionssatellit eller direktsändande satellit, även på svenska. Förhandlingar pågår bl.a. att utnyttja ECS-Fl. Den kanadensiska TV-stationen har erbjudit sig att svara för kostnaderna för en upplänkstation.

Hur de nordiska programmen skall se ut är oklart. Bl.a. diskuteras ett alternativ som innebär att de olika länderna gör egna program, eventuellt decentraliserat till de enskilda församlingarna. Enligt ett annat alternativ produceras programmen på nordisk basis. Reklam kan komma att ingå. Samtidigt understryks att enskilda personliga kontakter är det viktigaste för en kristen verksamhet. Medier kan användas för att skapa kontakter och relationer mellan människor, men risken för passivisering menar man vara stor i en verksamhet i form av en ”elektronisk kyrka”. Uppföljning av programmen, som anses viktigt, ingår i planerna.

Förutom engagemang i de flesta av landets närradioförsök är pingströrel- sen aktiv i när-TV-försöket i Grantorp. Som en av medlemmarna i Stockholms Närradioförening har man aktivt stött kravet på ett när— TV-försök med etersändningar som skulle nå större delen av Stockholms- området.

En Filadelfiakyrka i Stockholm, som beräknas bli färdigställd under 1986, planeras att byggas och inredas som en TV—kyrka. I Stockholm (Skarpnäck) och i Linköping diskuteras lokal-TV-projekt med bl.a. dagstidningar som en samarbetspartner. Också i flera andra städer diskuterar församlingar olika samarbetsmodeller för att kunna göra lokal-TV-produktioner. Under hösten 1984 kommer pingströrelsen att diskutera hur pingstförsamlingarna i landet ska samordna kabel-TV—sändningar.

10.4.9. Handikapprörelsen

Handikapporganisationerna ser i den nya medieutvecklingen många risker samtidigt som man anser att det finns många användningsmöjligheter för ny teknik om den utnyttjas på rätt sätt.

Handikappförbundens centralkommitté (HCK) menar att kunskaperna om tekniken måste förbättras. Bl.a. för detta ändamål och för att formulera ett gemensamt program på data- och informationsteknologiområdet har HCK sökt projektmedel från civildepartementet.

Sveriges dövas riksförbund (SDR) gör egna TV-program i sin professio- nellt utrustade TV-studio i Leksand för att bl.a. sprida information och kultur på de dövas eget språk — teckenspråket. I dag distribueras programmen på Videokasetter till de lokala dövföreningarna, till dövskolor och till studieförbund. SDR ser kabel-TV som en ny möjlighet att få se program på teckenspråk i hemmen.

10.4.10. Tidningsutgivama

Pressen har på många orter visat ett stort intresse för produktion för kabel-TV och medverkar i flera av de försök som drivs inom ramen för SVT:s sändningsrätt. Svenska Tidningsutgivareföreningen har tillsatt en arbets- grupp för bevakning av nya medier. Denna grupp skall med utgångspunkt från försöken diskutera tidningsbranschens utnyttjande av denna distribu- tionsform.

10.4.11. Studieförbund, utbildningsväsendet, föreningar, bostadsföretag m.fl.

På central nivå har vi inte kunnat finna några konkreta planer. Däremot pågår en del aktiviteter på lokal nivå. Många studieförbund, skolor, föreningar är engagerade lokalt i medieverkstäder. Flera universitet och högskolor deltar i de lokala försöken. Inte minst bland ansökningar till Visningsnämnden kan man finna ett stort intresse för att arbeta med medier.

Bland de tio folkhögskolor med medielinje eller journalistisk inriktning som finns i Sverige har hälften utrustning som skulle kunna användas för produktion till lokala TV-sändningar. En av folkhögskolorna, Kaggeholms folkhögskola, har sedan några år starkt engagerat sig i när-TV-projektet i Grantorp. Södra Vätterbygdens folkhögskola är en av huvudintressenterna i försöksverksamheten i Jönköping.

Många bostadsföretag har i ansökningar till SVT om att få utnyttja företagets sändningsrätt visat intresse för egenproduktion (10.2).

11. Utbyggnad av kabelnät

11.1. Vårt uppdrag enligt direktiven

Enligt våra direktiv har vi i uppgift att lägga fram förslag om vilka krav som från kulturpolitiska och massmediepolitiska utgångspunkter bör ställas vid utbyggnad av kabelsystem.

Det konstateras i direktiven att utbyggnaden av kabelnät med stor sannolikhet kommer att ta lång tid men att det är angeläget att utbyggnaden redan från början sker planmässigt så att lokala och regionala nät efter hand kan samordnas.

Vi anmodas i direktiven att lägga fram förslag om vilka krav som bör ställas på planer för utbyggnad. Däri ligger att föreslå hur och av vem planer skall fastställas, hur planerna skall göras bindande i förhållande till dem som vill bygga ut kabelsystem samt vilka frågor som skall regleras i planerna. Som exempel nämns nätens geografiska placering, var stamnäten skall placeras, tekniska standardkrav såsom minimiantalet kanaler för olika ändamål, krav på möjlighet till tvåvägskommunikation och krav på möjlighet att ansluta kabelsystem till större system. Vidare skall vi behandla frågan om ansvaret för en sådan utbyggnad varvid vi skall överväga för- och nackdelar med olika alternativ i fråga om ansvarsfördelningen och speciellt då televerkets roll. Vi skall särskilt undersöka hur kraven på planmässighet och teknisk standar- disering skall tillgodoses i ett alternativ med utrymme för konkurrens mellan olika leverantörer och tekniska lösningar.

Det konstateras att för att abonnentnät inom enskilda fastigheter skall kunna anslutas till kabelnät måste vissa tekniska fordringar vara uppfyllda. Mot den bakgrunden bör vi överväga vilka krav som i detta hänseende skall ställas vid nyanläggning av abonnentnät samt de frågor som kan bli aktuella i samband med ombyggnad av äldre centralantennanläggningar för anslutning till kabelnät.

I direktiven påpekas att erfarenheter från andra länder visar att utbyggnad av kabelsystem för massmedieändamål endast kommer till stånd i områden där det är ekonomiskt fördelaktigt, dvs. i befolkningstäta orter, medan mer glesbebyggda områden blir utan. Vi bör föreslå åtgärder för att en utbyggnad av kabelsystem skall kunna ske med ett rimligt mått av ekonomisk rättvisa. Vi skall även överväga hur områden som inte till godtagbara kostnader kan täckas av kabelsystem skall kunna utnyttja sådana möjligheter som kabelverksamheten erbjuder. En tänkbar möjlighet anges därvid vara att använda trådlös distribution.

I direktiven berörs även finansieringen av utbyggnaden och användningen av kabelsystem. Vi bör lägga fram förslag till principer för hur kostnaderna bör fördelas mellan abonnenterna och hur ersättning för bruk av näten bör tas ut. Det konstateras att anläggningskostnaderna uppenbarligen kommer att variera mellan olika orter. Vidare påpekas att i vad mån utbyggnaden kan komma att begränsas till enbart orter där anläggningskostnaderna per anslutning blir låg torde sammanhänga med vilka principer som tillämpas för fördelning av anläggningskostnader mellan abonnenter i olika områden.

11.2. Förutsättningar för planmässig utbyggnad av kabelnät för i första hand massmedieändamål

11.2.1. Några olika former av planer

För att kunna ta ställning till vilka krav som eventuellt bör ställas på planer för utbyggnad av kabelnät är det nödvändigt att söka klargöra hur planer skulle kunna utformas i detta sammanhang. Direktivens resonemang ger utrymme för flera olika alternativ.

Riksplaner

Ett alternativ skulle kunna vara att en plan utarbetas för landet som helhet för utbyggnaden av kabelnät med angivande av var näten skall placeras och när de skall vara färdigbyggda samt vilken standard de därvid skall ha i skilda avseenden. Ansvaret för utformandet av en sådan plan måste ligga på ett statligt organ. Genomförandet av utbyggnaden skulle kunna ske på olika sätt. Ett vore att en enda nätanläggare finge i uppdrag eller ålades att effektuera planerna. Nätanläggaren skulle då rimligen vara televerket. Televerket kunde även få i uppgift att utarbeta planerna för utbyggnaden som därefter godkändes av regering och riksdag varvid också medel för utbyggnaden anvisades. Detta alternativ ser vi som helt teoretiskt eftersom vi har utgått från att inga medel kommer att anvisas över statsbudgeten för anläggning av kabelnät utan att istället användarna av näten får stå för kostnaderna.

En annan form för genomförande av en fastställd riksplan vore att flera nätanläggare, däribland televerket, fick möjlighet att anmäla sitt intresse att svara för utbyggnaden och driften i olika områden. Ett sådant anbudsförfa- rande skulle behöva kombineras med någon form av koncession till nätanläggaren. Koncessionen skulle då omfatta rätten att bygga nätet och tillhandahålla det för visst bruk inom ett avgränsat geografiskt område. Eftersom televerket i ett dylikt system skulle arbeta i konkurrens med andra nätanläggare skulle hanteringen av planfrågorna, anbudsinfordran, konces- sionsgivning m.m. behöva läggas på ett annat organ än verket. Kabelnät primärt byggda för överföring av TV-program kan relativt enkelt komplet- teras för att användas för andra teletjänster. Om man anser att användningen borde begränsas till kabel-TV skulle det bli nödvändigt att ange det i villkoren för nätanläggning. Ett motiv som skulle kunna anföras för en sådan

begränsning inom ramen för en fastställd riksplan är att riksomfattande telenät riktade till allmänheten som byggs upp vid sidan av det nåt televerket ansvarar för skulle kunna reducera det ekonomiska underlaget för den service som televerket svarar för.

Lokala planer

Ett alternativ till en rikstäckande plan skulle kunna vara att planer upprättadesi t.ex. varje kommun med preciseringar av var nåt skall dras, när de skall vara färdigbyggda samt vilken standard de skall hålla. Ansvaret för att sådana planer upprättades skulle då kunna läggas på kommunerna. Dessa planer skulle sedan kunna ligga till grund för en utbyggnad i resp. kommun av olika nätanläggare efter t.ex. anbudsförfarande. Tidpunkten för utbyggna- den skulle då bestämmas av resp. kommun. Om inga tekniska standardkrav fastställs på nationell nivå skulle kommunerna få fatta beslut även i dessa frågor.

Statliga eller lokala planer som fastställs då någon avser att bygga ett nät

Ett tredje alternativ vi vill peka på skulle kunna vara att planer utformas på en mer ad hoc-artad basis, nämligen på så sätt att en plan fastställs i varje enskilt fall när någon önskar bygga ett nät inom ett område. Ansvaret för att fastställa sådana planer skulle kunna ligga antingen på ett statligt organ eller på berörd kommun. Planen skulle i realiteten vara resultatet av en förhandling mellan nätanläggaren och någon annan part. Vad som skulle kunna tas upp vore därvid t.ex. nätets geografiska utbredning, kapacitet och teknisk standard samt kanalkapacitet som skall kunna användas av allmänhet och kommunen.

11.2.2. Metoder att göra planer bindande

I dag gäller som tidigare har redovisats (6.2) fri etableringsrätt för anläggning av kabelnät förutsatt att markägarens tillstånd har införskaffats och att anläggningen uppfyller gängse säkerhetskrav m.m. Den markägare som skulle komma att beröras är i många fall den enskilda kommunen, men även privata markägare kommer in i bilden. Det senare gäller i första hand större sammanhängande områden med stora flerfamiljshus eller områden med enfamiljshus där en gemensam samfällighet äger marken. Ägandet av marken ger alltså möjligheter att föreskriva hur nätet får läggas i marken eller sättas upp på stolpar. Däremot är det tveksamt om en kommun i egenskap av markägare med stöd av lag kan sätta som villkor att tillträde till ett visst område förutsätter att utbyggnad även sker i ett annat.

Om ett system med på förhand av stat eller kommun fastställda planer skulle införas skulle sannolikt den nuvarande etableringsfriheten behöva begränsas och ersättas med ett system med tillstånd eller koncession. Det gäller inte det första alternativet vi presenterade där televerket åläggs att svara för utbyggnaden men väl för övriga. För övriga alternativ är ett system med tillstånd den mest ändamålsenliga lösningen när det gäller att reglera de

villkor som skall gälla. Ett koncessionsförfarande på statlig nivå skulle förutsätta att man löste frågan hur ett statligt organ skall ges rätt att tilldela en nätanläggare koncession för anläggning av nät i ett område där marken ägs av kommunen eller en privat ägare. Motsvarande problem skulle uppstå på lokal nivå om kommunerna skulle ge koncession för områden där även privata markägare berörs.

Hur planer skulle kunna göras bindande för nätanläggaren hänger samman med vem detär. Om televerket ensamt skulle svara för utbyggnaden , bortsett från fastighetsnät, funnes det inte skäl att införa några andra styrsystem än de som i dag gäller för verket i fråga om telenätsutbyggnaden i landet. Något koncessionssystem borde då inte komma i fråga eftersom något sådant inte finns för verkets nätutbyggnad i övrigt. Om däremot privata nätanläggare medverkade vore det rimligt att kraven i planerna reglerades i avtal mellan koncessionsgivaren och anläggaren med föreskrifter om t.ex. skadestånd eller att koncessionen dras tillbaka om villkoren ej uppfylls. Ett sådant koncessionssystem skulle då behöva avse även televerket. Därvid skulle den situationen uppstå att vissa delar av televerkets nätanläggning skulle förutsätta koncession av annan myndighet medan övrig anläggning skulle vara fri. Bilden kompliceras ytterligare av att televerket skulle komma att använda delar av det koncessionsbelagda nätet för t.ex. telefoni och dataöverföring vilket får förutsättas vara tjänster som inte skulle regleras av radiorättslig tillståndsgivning.

11.2.3. Slutsatser

Den förda diskussionen skall ses som ett försök att illustrera vad som skulle kunna läggas in i begreppet planer och vilka konsekvenserna skulle bli med ett system med centralt eller lokalt fastställda planer. Den grundläggande frågan är emellertid i vad mån skäl finns att utifrån massmedie- och kulturpolitiska utgångspunkter fastställa några planer för utbyggnad av kabelnät i landet. Vad som då är av primärt intresse är inte själva näten som sådana utan i stället utvecklingen av de tjänster som kan komma att erbjudas i dem. Speciellt viktigt är att söka klargöra om det är möjligt och ändamålsenligt att utforma en nationell utbyggnadsplan. Även förutsättning- arna att lägga fast en mer detaljerad teknisk standard måste värderas. Planer för utbyggnad av kabelnät som grundas på massmediepolitiska överväganden bör, såvida inte utbyggnaden finansieras över statsbudgeten eller på annat marknadsoberoende sätt, utgå från förhållandevis klara bedömningar av intresset för de tjänster som kommer att erbjudas i näten samt betalningsvilligheten hos abonnenterna. Vidare bör det hos aktörer som t.ex. televerket och andra nätanläggare samt kommuner såsom planhanterare finnas en beredskap att arbeta efter fastlagda planer. Naturligtvis kan andra motiv än kultur- och mediepolitiska anföras för en utbyggnad, men vi har inte sett det som vår uppgift att närmare gå in på dessa. Vi har tidigare (5.3) berört utvecklingen av teletjänster till allmänheten samt de krav den ställer på nätutbyggnad. I kap. 13 kommer vi att redovisa vissa industripolitiska aspekter som kan läggas på en utbyggnad av kabelnät. Kultur- och mediepolitiska bedömningar kommer dock i det följande att vara utgångspunkt för våra överväganden om skäligheten i en utbyggnad av kabelnät efter av centrala eller lokala politiska organ fastlagda planer.

11.2.4. Begreppet kabelnät

Vi har i det föregående använt begreppet kabelnät utan att helt klart definiera det. Med kabelnät kan förstås ett överföringssystem som överför en signal från en sändningscentral ända fram till den enskilde abonnenten. Begreppet kan också begränsas till att avse överföringssystem som går fram till fastighetsgränserna. Inom fastigheterna finns då fastighetsnät. Dessa nåt år som regel en del av fastigheten och därmed normalt fastighetsägarens egendom som denne förfogar över och beslutar om. Det kan dock förekomma att annan än fastighetsägaren äger fastighetsnätet.

Anläggaren av ett nät inom en ort kan alltså inte som regel utan den enskilde fastighetsägarens medgivande gå in i fastigheterna och ansluta abonnenter. Den enskilde fastighetsägaren å sin sida kan välja att ansluta fastighetsnätet till ortsnätet.

Mot bakgrund av vad som redovisats har vi funnit det ändamålsenligt atti diskussionen om fastlagda planer för utbyggnad av kabelnät avgränsa detta till att avse nät inom en ort fram till fastighetsgränserna. Därmed åskådliggörs roll— och arbetsfördelningen mellan olika inblandade parter, nämligen den som anlägger och svarar för nätet inom en ort eller en del av en ort samt dem som ansluter sig enskilt eller kollektivt.

11.2.5. Tjänster i kabelnät

För våra överväganden är de tjänster som kan komma att erbjudas i kabelnät av centralt intresse. Nätutbyggnaden som sådan är intressant endast utifrån industri- och/eller sysselsättningspolitiska bedömningar. Vi har i vårt arbete sökt att inventera de typer av tjänster som inom de närmaste åren kan bli aktuella och som skulle kunna motivera en utbyggnad av kabelnätet. Tidigare (5.3.6) har presenterats exempel över tjänster som kan komma att förekomma i kabelnät. Enligt vår bedömning är det i dag huvudsakligen vidarespridning av de satellitsända TV- och radiokanaler som beräknas kunna tas emot i stora delar av Sverige under andra hälften av 1980-talet som kan motivera en utbyggnad av kabelnät som vänder sig till hushållen.

Kabelnät kan dock användas även för andra TV-tjänster som t.ex. lokal- eller när-TV eller ytterligare TV-kanaler som syftar till att bli rikstäckande. Ett exempel på det senare är den inom SR diskuterade betal-TV- kanalen.

Lokalt avgränsade TV—sändningar blir självfallet möjliga i kabelnät. Vi ser möjligheterna till lokala sändningar som en mycket värdefull följd av att kabelnät byggs ut, men lokal sändningsverksamhet i sig utgör enligt vår bedömning inte ett tillräckligt skäl för att från statlig sida lägga fast planer för utbyggnad av kabelnät i hela landet. Om man önskar främja en utveckling av lokalt förankrad sändningsverksamhet bör i stället etersändningar väljas. Härigenom skulle som regel alla invånare inom en kommun eller region omedelbart kunna nås. Till skillnad från sändningar i kabelnät skulle emellertid kanalkapaciteten vara begränsad och verksamheten skulle konkurrera om eterutrymmet med andra tänkbara sändningar. Vi redovisari det följande (11.8) översiktligt vilka de frekvensmässiga möjligheterna är att starta lokala TV-sändningar över etern. Då vi uppfattat att användningen av

nu och i framtiden tillgängligt eterutrymme för olika typer av verksamhet ligger utanför vårt uppdrag har vi inte närmare gått in på frågan. Etersändningar för direkt mottagning av allmänheten som ett komplement till sändningar i kabelnät aktualiserar också så många avvägningar mellan olika verksamhetsformer att vi anser att frågan bör studeras i särskild ordning. Etersändningar i form av överföring via radiolänk som ett komplement till egentliga trådsändningar är däremot av intresse vid utbyggnad av kabelnät. Vi återkommer senare till detta och lägger också fram vissa förslag i frågan vad gäller regler för sändningsverksamhet i kabelnät.

I vårt arbete har vi haft kontakter med så väl branschorganisationer som enskilda företag inom näringslivet. Därvid har uttryckts stort intresse för att kabelnät med bredbandiga överföringsmöjligheter etableras och då även till hushållen och med möjlighet till dubbelriktad kommunikation. Några exempel på användningsområden utöver TV som omedelbart bedöms vara aktuella för allmänheten eller hushållen och som skulle kunna vara drivkraften för en nätutbyggnad har emellertid inte presenterats. Samtidigt har konstaterats att näringslivet självfallet är intresserat av bättre telekom- munikationsmöjligheter för dataöverföring, överföring av bild- och textin- formation m.m. Den springande punkten är taxesättningen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att i dag utgör hushållens förmodade intresse för fler TV-kanaler drivkraften för en utbyggnad av kabelnät. Motsvarande bedömning görs i andra länder, t.ex. i den engelska s.k. Huntrapporten (Report of the Inquiry into Cable Expansion and Broadcast- ing Policy, Cmnd 8679) och i regeringens White Paper (Home Office, Department of Industry, the Development of Cable Systems and Services, Cmnd 8866).

Samma bedömning görs i den danska mediekommissionens betänkande Betzenking om kabelproblematikken og fremförelse af udenlandsk fjernsyn (Betzenking nr 974, 1983, s. 16) och i det norske teleutvalgets utredning (NOU 198332) Telematikk (s. 85).

Vidarespridning av utländska TV-kanaler är en typ av tjänst eller service till hushållen som klart skiljer sig från sändningen av de nationella radio- och TV-kanalerna. Tillgången till de senare bör ses som en rättighet som om möjligt bör tillförsäkras alla i landet. Detta mål har också varit vägledande för utbyggnaden av sändarnäten. En absolut täckning har emellertid ännu inte nåtts, och vissa områden har fått vänta betydande tid för att få tillgång till de nationella sändningarna. Enligt vår uppfattning kan möjligheterna att via kabelnät se utländska TV-program inte på samma sätt ses som en rättighet som skall tillförsäkras alla. Tillgången till utländska TV-program via kabel kan inte heller jämställas med tjänster som t.ex. telefon eller post.

Något hinder för den enskilde att ta del av utländska sändningar finns inte i lagstiftningen. Radiolagen ger envar rätt att inneha mottagare. Kostnaderna för mottagning blir i de flesta fall högre än vid kollektiva lösningar, men någon begränsning av informationsfriheten finns formellt inte.

Att tillförsäkra alla i landet möjligheter att ta emot utländska TV- sändningar via kabelnät kan därför enligt vår uppfattning inte anföras som ett skäl för en nätutbyggnad efter av staten fastlagda planer.

1 1.2.6 Marknadssituationen

Vi har inte uppfattat att en utbyggnad av kabelnät kan finansieras med offentliga medel utan detta måste ytterst ske med vad konsumenterna är beredda att betala, framför allt för ett ökat TV-utbud i form av utländska TV-program men också för andra tillkommande TV-program, lokala program etc. De avgifter som erläggs skall då täcka såväl kostnaderna för nätanvändningen som kostnaderna för programmen.

Några egentliga marknadsundersökningar har enligt vad vi känner till inte gjorts i landet. Televerket har grundat sina hittillsvarande insatser på bl.a. erfarenheter från andra länder.

Några försök har gjorts att uppskatta vad hushållen är beredda att betala. SR/PUB publicerade i november 1983 en rapport, Allmänheten och kabel-TV, av vilken framgår att omkring 60 % skulle vara beredda att betala åtminstone 25 kr. per månad för att vara anslutna till kabel-TV. Vid en månadsavgift på 50 kr. är andelen ca 30 % och vid en avgift på 100 kr. är den ca 5 %.

Inom ramen för det tidigare (10.1.8) redovisade forskningsprojektet, Kabel-TV i framväxt, gjordes i Lund hösten 1983 en enkätundersökning bland hushållen i de områden som omfattas av försöket där. Svaren ger vid handen att endast ca 10 % är beredda att betala 50 kr. per månad för ett tiotal kanaler (utan svensk text) från andra länder. Vid en avgift på 10 kr. uppgav sig 50—60 % vara intresserade.

I en gallupundersökning som de kommunala bostadsföretagen och Hyresgästföreningen i Göteborg gjorde bland de boende i några områden våren 1983 förklarade 75 % att de var beredda att betala ca 20 kr. per månad för ett antal ytterligare kanaler. .

Dessa undersökningars värde för en bedömning av marknadspotentialen är begränsat inte minst då de tjänster som avses inte föreligger och därmed inte heller kan värderas av konsumenterna. Undersökningarna indikerar dock att det med avgifter runt 50 kr. per månad kan vara svårt att få en högre anslutning än 30—50 %.

Frånvaron av egentliga marknadsbedömningar och svårigheten att över huvud taget göra sådana är ett skäl för att från statens sida ej lägga fast några planer för en nätutbyggnad som skall finansieras på marknadsmässiga villkor.

11.2.7 Tekniska lösningar

En strävan att åstadkomma vissa tekniska lösningar kan anföras som motiv för att fastställa planer för utbyggnad av kabelnät. Vidare kan motivet vara att påskynda utvecklingen inom telekommunikationsområdet. Vi har tidigare (kap. 4 och 5) redovisat de planer televerket har för utbyggnaden och moderniseringen av telenäten i landet samt de teknikval som därvid är aktuella. I ett följande kap. (13) kommer vi att redovisa några industripo- litiska aspekter som kan läggas på en nätutbyggnad. Strävan att uppnå bl.a. industripolitiska effekter ligger bakom de planer för nätutbyggnad som har presenterats i olika länder, t.ex. Danmark, Frankrike, Storbritannien och Västtyskland. Vi har dock kunnat konstatera att det råder viss osäkerhet om i

vilken omfattning och i vilken takt planerna kommer att kunna realise- ras.

Vi anser inte att det ligger inom vårt uppdrag eller vårt kompetensområde att närmare pröva eller ta ställning till behovet av planer utifrån nämnda utgångspunkter. Vår bedömning grundad på diskussioner med olika berörda parter är dock att det i dagens läge inte är ändamålsenligt att lägga fast planer som tar sikte på ett visst teknikval eller vissa specifika systemlösningar. Även om inga bindande planer läggs fast för tekniskt utförande av kabelnät finns emellertid ett betydande behov av standardiseringsarbete. Som vi redovisar i det följande (11.7) har ett sådant arbete inletts.

11.2.8 Kostnadsbilden

Vi har tidigare (8.6) redovisat kostnadsuppskattningar för anläggning av kabelnät. Det är mycket svårt att i dagens läge ange vad kostnaderna skulle bli för en nätutbyggnad i landet som helhet. Denna stora osäkerhet är enligt vår mening ett ytterligare vägande skäl att inte nu söka lägga fast några rikstäckande planer.

11.2.9 Kommunernas beredskap

Kommunerna kommer som bl.a. markägare att spela en central roll i utbyggnaden av kabelnät. Om utbyggnaden skall ske efter fastställda planer måste kommunerna aktivt delta i planarbetet.

Någon lagstiftning som utryckligen reglerar kommunernas roll i samman- hanget finns inte i dag. Enskilda kommuner har visat ett betydande intresse för utvecklingen av kabelnät och kabel-TV, men generellt sett förefaller kommunernas beredskap att engagera sig i frågan mer ingående f.n. vara låg. Oberoende av hur reglerna för anläggning av kabelnät kommer att utformas kommer kommunerna att beröras. Att i dagens läge förorda ett system som generellt ålägger kommunerna vissa uppgifter framstår enligt vår bedömning som mindre välbetänkt. Vi bedömer vidare att det inte skulle vara förenligt med de allmänna direktiven (dir. 1980:20) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansieringen av reformer eftersom sådana förslag ofrånkomligen skulle leda till ökade kommunala utgifter.

11.2.10 Televerkets planer och bedömningar

Vi har tidigare (6.3) redogjort för televerkets planer i fråga om utbyggnad av kabelnät. Som därvid framgick har verket för avsikt att arbeta inom området utifrån kommersiella bedömningar. Utbyggnad kommer att ske i den takt och omfattning som är ekonomiskt möjlig och med en början i de områden som bedöms ha den största marknadspotentialen, dvs. i tätorter med stor bebyggelsekoncentration.

Verket anser att nuvarande etableringsfrihet avseende anläggning av kabelnät bör gälla även fortsättningsvis, och verket finner det naturligt att arbeta i konkurrens med andra nätanläggare. Ett system med tillståndsgiv- ning för nätanläggning finner alltså verket inte motiverat. Anläggning och drift av kabelnät kommer därmed att utgöra en del av televerkets

konkurrensutsatta verksamhet. Enligt gällande riktlinjer får sådan verksam- het inte subventioneras av verksamhetsområden som enligt statsmakterna skall bedrivas med ensamrätt av verket.

Televerket ser utbyggnaden av kabel-TV-nät som ett första led i en telekommunikationsstrategi som på lång sikt syftar till att åstadkomma ett landstäckande bredbandsnät. Under ett inledande skede kommer näten sannolikt att fungera enbart med envägskommunikation, eventuellt kan en smalbandig returkanal för styrsignaler från abonnenterna realiseras via telefonnätet. I televerkets basnät kommer i många fall att finnas kanaler även för dubbelriktad kommunikation (t.ex. TV-möten).

Verket anser att det strategiskt sett är riktigt att vid kabelnätsutbyggnaden redan från början bygga med inriktning mot ett framtida bredbandsnät med integrerad användning. De mest konkreta åtgärderna verket idag kan peka på för att åstadkomma detta är att för egen del satsa på optofiberteknik i storstädernas nät för sammanbindning av olika stadsdelar, att kanalisation i nybyggda fastigheter utförs stjärnformigt och att fastighetsnät vid om- och nybyggnad ges stjärnform.

Vad gäller fastställandet av planer för utbyggnad av kabel-TV-nät/ bredbandsnät anser verket att kravet på en redovisning av verkets engagemang inom området bör tillgodoses genom en redovisning i de rullande treårsplaner som verket fr.o.m. år 1983 lämnar till regeringen. Genom dessa planer får regering och riksdag större möjligheter till insyn i och styrning av verkets investeringar än vad som varit fallet tidigare. De rullande treårsplanerna kommer enbart att avse televerkets investeringar. Något behov av i annan ordning fastställda planer för kabelnätsutbyggnaden i landet anser verket inte föreligga.

11 .2. 11 Sammanfattande bedömningar

Bredbandiga förbindelser finns redan i dag i landet som framgått av den tidigare redovisningen (kap. 4). Omfattningen ökar också snabbt i takt med moderniseringen och utbyggnaden av telenätet. Dessa bredbandiga förbin- delser byggs ut dels med radiolänk, dels med kabel och då med såväl traditionell koaxialteknik som optoteknik. Denna utveckling styrs av televerkets planer och bedömningar av trafikutvecklingen och de beslut regering och riksdag fattar med anledning av presenterade planer. Den hittillsvarande utbyggnaden av bredbandiga förbindelser avser mellanorts- nät. Frågan om etablering av kabelnät för i ett inledande skede spridning av TV-program berör i stället det lokala nätet i en ort, dvs. delarna närmast abonnenterna. Ytterst gäller det om- och nybyggnad av fastighetsnät eller abonnentnät.

Utifrån de kultur- och mediepolitiska utgångspunkter vi har för våra bedömningar anser vi att det i dag ej finns några skäl för att lägga fast nationella planer för utbyggnad av kabelnät i landet. Tillgång till utländska TV-program via sådana nåt år inte en typ av medieutbud som kan motivera att staten lägger fast ett utbyggnadsprogram för hur detta skall lösas för hushållen. Till detta kommer att bilden är oklar hur omfattande detta programutbud kommer att bli samt vilken inriktning det kommer att få. Enligt vår mening måste kollektiva lösningar för mottagning och spridning av

utländska TV-program få utvecklas på marknadsmässiga grunder, dvs. att användare står för kostnaderna. Resultatet kan bli av varierande slag alltifrån små nät med få utländska kanaler till mycket stora med ett stort antal kanaler. Den osäkerhet som gäller i fråga om hushållens efterfrågan och betalningsvillighet, kostnadsbilden för nätutbyggnad samt teknikval utgör ytterligare skäl för att inte nu låsa fast sig i någon nationell plan.

Om en utveckling av lokala TV-sändningar som kan nå alla inom t.ex. en kommun bedöms som särskilt angelägen bör möjligheterna att använda etersändningar prövas i särskild ordning.

Vår bedömning utgår från att en nätutbyggnad kommer att finansieras med de tjänster som inledningsvis erbjudsi näten. Om utbyggnaden skall ske som ett led i den allmänna telekommunikationsutvecklingen i landet och finansieras på annat sätt kan en annan bedömning göras. Några sådana förslag har emellertid inte aktualiserats under vårt arbete.

11.3 Alternativ för utveckling av kabelnät

11.3.1 Små fastighets- eller områdesnät

Nät för spridning av program från satelliter kommer sannolikt att utvecklas på olika sätt. Vi har tidigare (avsnitt 7.3 och kap. 8) redovisat hur nät kan byggas, vilken kapacitet de kan få samt vilka kostnaderna kan bedömas bli.

Det är troligt att man i många områden kommer att välja att bygga om eller ersätta befintliga centralantennanläggningar och öka kanalkapaciteten samtidigt som ett antal anläggningar knyts samman. Särskilt i bostadsområ- den med flerfamiljshus med samma ägare kan denna utveckling påräknas men även i radhus- och villaområden med kollektiva antennsystem. Resultatet blir ”parabolöar” med från något hundratal upp till kanske något eller några tusen abonnenter. Dessa anläggningar är då sinsemellan till en början inte sammankopplade. Näten kommer sannolikt inledningsvis att byggas endast för envägskommunikation och med ett begränsat antal kanaler. Initiativtagare till byggandet av sådana här mindre anläggningar kommer att vara allmännyttiga bostadsföretag, privata fastighetsägare, bostadsrättsföreningar, antennsamfälligheter m.fl. Även privata företag kan förväntas söka etablera sig på denna marknad. Initiativ till nätutbyggnad av nämnt slag har redan tagits i ett stort antal orter i landet. Flertalet av ansökningarna om tillstånd till kabel-TV-sändningar av satellitprogram enligt lagen (1984:115) om försöksverksamhet med särskild trådsändning har denna karaktär. Näten kommer att kunna tillgodose önskemål om tillgång till ett begränsat antal satellitkanaler samt även ge möjligheter till lokala sändningar av renodlad när-TV-typ eller information från t.ex. fastighets- ägaren. Däremot ger sådana nät inte direkt möjlighet till lokala sändningar som täcker t.ex. en hel ort. Det är möjligt att ha lokala sändningar som är gemensamma i alla små nät inom en ort, men då krävs etersändningar som matar dessa. Vi återkommer senare till detta (11.8).

En utveckling av skisserat slag leder inte till vad som egentligen kan kallas kabelnät. Resultatet blir i stället för svenska förhållanden stora centralan-

tennanläggningar som i en del fall kommer att vara sammankopplade inom t.ex. en stadsdel. Dessa mindre nät kommer i hög grad att kunna tillgodose hushållens önskemål om ytterligare ett antal TV-kanaler, men de medger alltså inte ortstäckande lokal kommunikation via kabelnät. På sikt kan centralantennanläggningarna eller ”parabolöarna” knytas samman till eller med ett ortsnät. Förutsättningen är då att det är ekonomiskt fördelaktigt och att nytillkommande tjänster värderas tillräckligt högt eftersom anknytningen kan beräknas medföra en ytterligare kostnad.

Om inte någon form av standardkrav och tekniska regler fastställs kommer centralantennanläggningarna eller ”parabolöarna” att få en varierande utformning. Antalet kanaler kommer att variera liksom teknisk kvalitet. Att ansluta dem till ett ortsnät kan försvåras av att olika systemlösningar valts.

Det har i vårt arbete inte varit möjligt att ta fram några förslag om enhetlig standard. Bland berörda parter såsom centralantennleverantörer, centralan- tenninstallatörer, televerket, hemelektroniktillverkare, Sveriges Radio m.fl. finns en önskan att åstadkomma sådana, men det kräver ytterligare arbete. Vi återkommer till det i det följande (11.7). Att det i dag saknas klar teknisk standard m. m. kan emellertid enligt vår uppfattning inte tas till intäkt för att försvåra eller hindra en om- eller utbyggnad av centralantennanläggningar för vidarespridning av satellitkanaler. De som tar sådana initiativ måste emellertid vara medvetna om att det kan bli fråga om interimistiska lösningar. Detta kan vara ett skäl att begränsa ingreppen.

Kunskaperna om kvaliteten på befintliga centralantennanläggningar är begränsade. Erfarenheterna från de utbyggnader av nät som nu pågår på ett antal platser tyder dock på att det i många fall inte är ändamålsenligt att söka bygga om fastighetsnäten utan att det i stället är bättre att installera helt nya nät i fastigheterna. Därvid kan det vara ändamålsenligt att utföra kanalisa- tionen eller dragningen på sådant sätt att näten enkelt kan modifieras till stjärnstruktur om inte den lösningen väljs redan från början.

Ombyggnad av centralantennanläggningar innebär att små nätenheter kan komma att etableras förhållandevis oplanerat inom en tätort. I många fall kommer kommunen som markägare inte att beröras eftersom anläggningen endast berör enskild mark- eller fastighetsägare. Initiativet till anläggandet kan komma från de boende själva eller från fastighetsägaren. Hur beslut fattas för ombyggnaden kommer troligen att variera. I många fall kan det bli fråga om majoritetsbeslut i t.ex. bostadsrättsföreningar och samfälligheter där man gemensamt svarar för investeringarna. I hyresfastigheter blir det ytterst fastighetsägaren som fattar belutet, men ett uttag av kostnaderna över hyran förutsätter förhandlingar med hyresgästerna. Det blir sannolikt som regel fråga om kollektiva lösningar när det gäller själva nätinstallationen. Även i fråga om programutbudet kan kollektiva lösningar bli aktuella, dvs. att alla hushåll får tillgång till alla kanaler i systemet och till ett enhetspris. Sådana lösningar kan naturligtvis leda till problem genom att enskilda hushåll inte är beredda att betala för tjänster som de inte är intresserade av.

Problemet ärinte unikt för kabelnät och kabel-TV utan existerar redan när det gäller andra tjänster och nyttigheter som obligatoriska bilparkeringsplat- ser, gemensam tvättstuga, schablonberäknad el-, vatten- och värmeförbruk-

ning etc. Det bör dock uppmärksammas att det rör sig om två frågor, nämligen dels kostnaderna för nätinstallationer, dels uttaget av avgifter för utbudet av program. Vi har inte ansett det vara vår uppgift att föreslå hur problem av detta slag skall lösas utan anser att det måste klaras mellan berörda parter och i de organ som fattar beslut om nätinstallationen. Vår bedömning av vad hyreslagen ger utrymme för redovisas på annan plats (6.2 och 11.6).

Vi finner det rimligt att hushåll som inte är intresserade av ytterligare TV-kanaler om möjligt inte heller skall behöva betala för dem. En lösning är att i flerfamiljshus bygga ett nytt fastighetsnät och låta dem som så önskar fortsätta att endast vara anslutna till befintlig centralantennanläggning med de nationella kanalerna och kanske någon grannlandskanal. Härigenom skulle det också vara möjligt att tillförsäkra alla tillgång till de nationella kanalerna utan någon särskild reglering. Motsvarande lösningar kan självfallet väljas även i samfälligheter av skilda slag. Ett annat alternativ är att från början bygga stjärnformade fatighetsnät som medger individuella anslutningar och ett abonnemang på det utbud det enskilda hushållet önskar ta del av.

11.3.2 Ortsnåt

Ett alternativ till framväxten av små ombyggda centralantennanläggningar på flera olika ställen inom en ort är att ett kabelnät byggs som täcker hela orten eller flera delar av den. Initiativ till en sådan nätutbyggnad kan tas av någon som har ett intresse av att få till stånd nätutbyggnaden som sådan, t.ex. televerket eller kommunen, och därvid ser det utländska TV-utbudet som en tjänst som kan attrahera hushållen att ansluta sig. En annan möjlighet är att ett företag inriktar sig på att försöka sälja tjänsten som sådan. Motiven kan självfallet vara sammanfallande, och samarbete kan ske mellan nätanläggare och den part som primärt önskar tillhandahålla tjänsterna.

Utbyggnaden av ett ortnät kommer sannolikt att gå till på så sätt att ägare av flerfamiljsfastigheter inom ett område erbjuds att ansluta sina fastighets- nät, som regel efter ombyggnad, eller att nätägaren får möjlighet att individuellt ansluta enskilda hushåll i fastigheterna. I områden med enfamiljshus kommer kontakten att tas direkt med hushållet i fråga. Innan ett område erbjuds anslutning kommer nätanläggaren troligen att söka förvissa sig om att anslutningsgraden blir så hög att projektet är ekonomiskt realiserbart. Områden där intresset är lågt eller investeringskostnaderna höga kan förväntas få låg prioritet i utbyggnaden, och vissa områden kommer troligen inte under överskådlig tid att erbjudas anslutning. En kombination av enskild anslutning och anslutning av fastighetsnät kommer sannolikt att tillämpas. I det senare fallet kommer problemet avseende det enskilda hushållets möjligheter att stå utanför att aktualiseras.

Antalet kanaler som förs fram i ortsnätet kan vara större än det antal som kan föras fram i ett enskilt fastighetsnät. Någon måste i den situationen besluta om vilka kanaler som skall tas emot. Ytterst måste det beslutet fattas av fastighetsägaren eftersom denne har den faktiska förfoganderätten över fastighetsnätet, men denne får förutsättas göra det i nära kontakt och samråd med de boende. I kooperativa bostadsforrner och antennsamfälligheter är

det naturliga att det fattas vanliga majoritetsbeslut.

Ett sätt att slippa de oundvikliga intrången i de enskilda hushållens beslut om vad de vill ha tillgång till och betala för är att den som erbjuder tjänsterna alltid har en direkt kontakt med det enskilda hushållet i stället för att fastighetsägaren eller motsvarande kommer in som ett mellanled. I system med skilda avgifter för olika kombinationer av utbud framstår detta som den enda naturliga lösningen. Individuell anknytning är också den modell vilken som regel tillämpas i utlandet. Vi har inte sett det som vår uppgift att komma med några förslag i frågan men vill rekommendera att man söker tillämpa individuella anslutningar.

Utbyggnad av ett ortsnät ger på sikt möjlighet till lokala sändningar som när ett större område. Om anslutningarna genomgående sker individuellt skapas vidare förutsättningar för en vidgad användning av nätet för andra tjänster. Den långsiktiga utvecklingen mot ett integrerat bredbandsnät är därmed lättare att genomföra. Genom anslutning till ett ortsnät kan hushållen komma att få tillgång till fler TV-kanaler än i små anläggningar. Vidare ökar marknadsunderlaget för att erbjuda andra TV-liknande tjänster. Som vi har redovisat tidigare kan å andra sidan anslutningskostna- den och de löpande avgifterna bli högre än i fallet med en ombyggd centralantennanläggning.

Förutsättningarna för att bygga nät kommer att variera mellan olika områden. Beroende på vilka ekonomiska bedömningar nätanläggaren gör kan en del områden få vänta lång tid. Taxesättningen kan också komma att variera mellan områden om strikta självkostnadsprinciper tillämpas. På samma sätt som i fråga om ombyggnaden av centralantennanläggningar med ökad kanalkapacitet kan man förvänta sig att utbyggnaden av ortsnät kommer att inledas i områden med stor andel flerfamiljsfastigheter och hög befolkningstäthet.

11.3.3 Fastighetsnät och ortsnät kompletterar varandra

De två utvecklingsvägar som vi här skisserat kommer inte att vara varandra uteslutande utan i stället kommer de att komplettera varandra. Ansökning- arna om att få vidaresprida satellitkanaler samt att få sända lokala kanaler inom SVT:s sändningsrätt tyder på att små fastighetsnät och områdesnät kommer att vara den första utbyggnaden. Man kan även tänka sig en utveckling där den som önskar få till stånd ett ortsnät erbjuder utrustning på leasing-basis för mottagning av satellitkanaler, varefter området i ett senare skede erbjuds att ansluta sig till ett mer omfattande ortsnät. Ett första steg kan då vara ett mindre antal kanaler som tas emot i enlighet med kollektiva beslut. I nästa fas kan så helt individuella anslutningar göras. Det första steget syftar då uttryckligen till att tillhandahålla ytterligare ett antal TV-kanaler från satellit medan det andra kan ses som inledningen till anslutningen till ett bredbandsnät med ett större spektrum av tjänster och möjligheter.

Vår slutsats är att utvecklingen bör få gå efter båda de antydda vägarna och att staten inte bör ta ställning för någondera. Tillsammans med möjligheten att enskilt ta emot sändningar från satelliter skapar det största möjliga valfrihet för de enskilda hushållen.

11.3.4 Finansiering av ombyggnad av fastighetsnät

Den helt övervägande delen av flerfamiljsfastigheterna i landet är i dag försedda med centralantennanläggningar. Sådana anläggningar ingår i det lånegrundande underlaget för statliga bostadslån.

Vi förordar att individuella anslutningar till kabelnät skall kunna ske. Fastighetsnät i stjärnform skulle medge detta. Vidare skulle användningen av näten för framtida bredbandstjänster med tvåvägskommunikation under- lättas. För att främja att fastighetsnät vid ombyggnad ges stjärnform har från skilda håll förts fram tanken att installationen av sådana nät borde omfattas av bostadsstyrelsens förordning (BOFS 1983:74) om statligt räntestöd vid förbättring av bostadshus, det s.k. ROT-programmet. Installationen av ett stjärnformat nät skulle då falla in under kategorin underhållsåtgärder, dvs. när en äldre och icke fullgod centralantennanläggning byts ut. Sådana byten är aktuella i betydande delar av beståndet av flerfamiljsfastigheter som byggdes under 1960-talet och i början av 1970-talet.

Enligt vad vi inhämtat torde utbyte eller ombyggnad av centralantennan- läggning f.n. ej utgöra räntebidragsgrundande underhållsåtgärd. Att hänföra installation av stjärnformade fastighetsnät till denna typ av åtgärder inom programmet borde enligt vår bedömning kunna vara ett sätt att främja ett långsiktigt sett motiverat teknikval. Vi förutsätter att berörda intressenter aktualiserar en komplettering av ROT-programmet på denna punkt om denna stödform bedöms vara av värde. Om en förändring sker får en precisering göras av vad som skall vara bidragsgrundande underlag och om en differentiering mellan olika tekniska lösningar kan vara motiverad.

11.4 Etablering av kabelnät

11.4.1 Inledning

Till skillnad mot andra länder regleras i Sverige anläggning och drift av centralantennanläggningar och kabelnät av ytterst få bestämmelser. I flertalet övriga europeiska länder måste anläggningar och nät uppfylla vissa tekniska standardkrav. Byggandet förutsätter registrering hos eller tillstånd av den nationella teleförvaltningen. Det förekommer att teleförvaltningen fastställer vilka taxor som får tas ut av abonnenterna. I bestämmelserna finns ofta infört till vad näten får användas. De nationella teleförvaltingarna har i några länder ensamrätt på att bygga kabelnät.

Det kan hävdas att frånvaron av bestämmelser i Sverige försvårar en planerad utveckling av nätutbyggnaden , vilket i sämsta fall kan leda till dåliga lösningar för konsumenterna. Samtidigt kan hävdas att frånvaron av bestämmelser ger en smidighet i hanteringen av frågorna som ytterst kan vara till gagn för konsumenterna.

Enligt vår mening måste tungt vägande skäl redovisas för att man skall frångå den etableringsfrihet som nu gäller för anläggande av nät för telekommunikation. Att etableringskontroll skulle kunna hävdas när det gäller nåt som i första hand skall användas för massmedieändamål och då främst överföring av TV-program är just att det rör sig om massmedial

användning. Distributionssystemet i sig ger i flera avseenden de grundläg- gande förutsättningarna för verksamheten och därmed ramarna för de mediepolitiska ställningstagandena.

11.4.2 Kabelnätsutbyggnad i ett större telekommunikations- perspektiv

Sett utifrån den samlade telekommunikationspolitiken i vårt land kan det finnas anledning att överväga effekterna av att kabelnät kommer att kunna byggas upp vid sidan av statens telenät som televerket ansvarar för. På sikt kan i sådana nät erbjudas samma tjänster som televerket tillhandahåller, dvs. traditionella smalbandstjänster som t.ex. telefoni-, telex- och dataöverfö- ring. Utbyggnaden av ortsnät för i första hand kabel-TV-ändamål kan därmed bli ett första steg i en förändring av strukturen inom telekommuni- kationsområdet i landet.

Vi har inte sett det som vår uppgift att gå in i denna fråga men vill framhålla att om förändringar av antytt slag ses som önskvärda bör det utredas i särskild ordning. Televerket anser som tidigare har redovisats att andra nätanläggare skall ha möjlighet att anlägga ortsnät och anser att det inte finns anledning att i särskild ordning reglera vad näten får användas till. De styrmöjligheter verket har genom rätten att besluta om vilka apparater o.d. som får anslutas till det allmänna telenätet anses tillräckliga i sammanhanget. Mot denna bakgrund har vi inte sett någon anledning att förorda att man utifrån allmänna telekommunikationspolitiska utgångspunkter överväger några begränsningar i etableringsfriheten avseende anläggning av kabelnät eller vilka tjänster som får förekomma i dem. Vi utgår från att televerket med sitt övergripande systemansvar för både företags- och hushållssektom på telekommunikationsområdet hos regeringen aktualiserar frågan om så bedöms nödvändigt.

11.4.3 Tänkbara former för tillståndsgivning för nätanläggning om fri etablering ej gäller

Vi har tidigare i detta kapitel berört hur planer för en nätutbyggnad skulle kunna utformas och fastställas. Därvid konstaterade vi att sådana planer i flera fall förutsätter att den fria etableringsrätten begränsas eller upphör. I det följande pekar vi på ytterligare ett antal faktorer som bör beaktas i ett val mellan tillståndsgivning och fortsatt fri etablering.

I ett system med koncession för nätanläggning skulle ett utbyggnadsförslag kunna prövas av ett tillståndsbeviljande organ med avseende på geografisk utbyggnad, kanalkapacitet, tekniskt utförande m.m. Ett sådant organ kan vara en statlig myndighet eller den berörda kommunen. Båda alternativen förekommeri utlandet. I USA är det kommunerna som fattar beslut om att kabelnät får anläggas, och villkor som reglerar flera av de nämnda frågorna ingår som regel i kommunens avtal med kabelföretaget. Kommunerna tar också ut avgift för att tillstånd ges samt avgifter eller skatt på verksamheten. I Storbritannien kommer tillstånd till nätetablering att ges av den nyinrättade kabelmyndigheten (Cable Authority).

Skäl kan anföras för såväl en central, statlig tillståndsgivning som en lokal

via kommunerna om ett sådant system väljs.

Om ett centralt organ svarar för uppgiften skulle man kunna skapa garantier för enhetliga lösningar och principer inte minst i tekniskt avseende. Däremot skulle anpassningen till lokala förhållanden vara svårare att uppnå. En nära kontakt och ett omfattande samråd med lokala organ och intressenter skulle vara nödvändigt. Hanteringen i ett centralt, statligt organ skulle emellertid innebära att beslut fattas centralt inom ett område som i första hand måste ses som en lokal angelägenhet. Detta rimmar illa med strävandena att minska den statliga styrningen av lokala, kommunala angelägenheter och i stället ge kommunerna ökad frihet att söka sina egna lösningar inom olika verksamhetsområden. Som vi tidigare framhållit skulle systemet vidare innebära att viss del av televerkets nätutbyggnad skulle förutsätta koncession som skulle meddelas av annat statligt organ. En sådan ordning ärinte ändamålsenlig och utgör därför ett starkt skäl mot koncession för nätanläggning.

Ett av motiven i andra länder för en central koncessiongivning är en önskan att främja vissa tekniska lösningar. Vi har tidigare konstaterat att vi i dagens läge inte finner tillräckligt starka skäl tala för detta i Sverige. Behovet av en viss teknisk standardisering kan tillgodoses i andra former än koncessionsgivning. Vi återkommer till detta i ett följande avsnitt (11.7).

En tillståndsgivning på lokalt plan skulle ge goda möjligheter att anpassa nätutbyggnaden till lokala behov och önskemål. Variationer skulle dock uppkomma mellan olika områden eller orter. När det gäller grundläggande tekniska standardkrav skulle enhetlighet kunna åstadkommas med centralt fastställda normer eller rekommendationer.

Kommunerna kan ha olika typer av intressen i anläggningen av kabelnät. Som markägare har kommunen intresse av en rationell nedläggning och kontroll över var ledningar finns. Det har redan kommit exempel på att kommuner önskar samordna anläggandet av nät med t.ex. dragning av fjärrvärmenät. De flesta kommuner har egna bostadsföretag och dessa har visat intresse att erbjuda hyresgästerna ett ökat TV-utbud. Utöver TV- tjänsterna till hushållen kan näten användas för andra ändamål där kommunen kan ha intresse. Som exempel kan nämnas sändning av program inom skolväsendet, information mellan olika förvaltningar, verksamhet med beställningsvideo från kommunal institution, t.ex. biblioteket. Självfallet kan kommunen också önska disponera en kanal för kommunal information till allmänheten. Andra typer av tjänster som kan vara av intresse för kommunerna är registrering av vatten-, el- och värmeförbrukning, larmsys— tem för äldre och rörelsehindrade samt speciella serviceinsatser för handikappade såsom synskadade och hörselskadade. Kommunen kan också av miljömässiga skäl önska hålla tillbaka utbyggnaden av många små anläggningar med omfattande antennutrustning.

Tillståndsgivning av kommunerna till nätutbyggnad skulle kunna ske enligt två olika principer. Den första skulle bygga på att den som önskar anlägga ett nät hos kommunen begär att få göra det inom ett visst angivet område. Om de planer som presenteras uppfyller vissa grundläggande krav i fråga om teknisk standard m.m. skulle kommunen ha att lämna tillstånd. Systemet skulle innebära att den som först begär att få anlägga nät och som uppfyller de grundläggande kraven skulle få tillstånd. Någon jämförelse med

andra alternativ i kostnadshänseende, utbyggnadstakt, geografisk utbred- ning, kanalkapacitet, systemlösningar etc. skulle inte bli möjlig. Utbyggna- den skulle komma att bli beroende av nätanläggares initiativ och utan större planmässighet för kommunen som helhet. Flera olika anläggare skulle kunna komma att arbeta inom en kommun.

Den andra principen skulle bygga på att kommunen begär in förslag på planer för utbyggnad, alltså ett regelrätt anbudsförfarande där kommunen preciserar vilka krav som skall vara uppfyllda. Detta förfaringssätt skulle ge möjligheter till jämförelser mellan olika alternativ och priskonkurrens mellan anbudsgivare. En förutsättning för detta alternativ är att det finns en beredskap och tillräcklig kompetens hos kommunen för att hantera frågorna. Som vi tidigare konstaterat finns i dag inte denna beredskap generellt hos kommunerna.

Båda de skisserade systemen förutsätter att den nuvarande etableringsfri- heten för kabelnät förändras och begränsas. Idet första alternativet skulle fri etableringsrätt i princip fortfarande kunna gälla varvid kommunens roll skulle vara att utöva tillsyn över att anläggandet och utformningen av näten sker enligt vissa fastställda regler. Dessa regler skulle då kunna fastställas av staten. Det andra alternativet med ett regelrätt anbudsförfarande förutsätter enligt vår bedömning att den fria etableringsrätten upphör. I båda fallen skulle det bli nödvändigt med ny särskild lagstiftning, i det senare fallet av omfattande art. Med hänvisning till de olika skäl som redovisats kan vi inte förorda att något av alternativen nu väljs för hanteringen på det kommunala planet av kabelnätsutbyggnaden.

Enligt vår mening bör inte kommunerna genom ny, särskild lagstiftning ges större beslutsbefogenheter i fråga om styrningen av utbyggnad av kabelnät än vad som redan idag följer av rollen som markägare samt planlagstiftningen (jfr 6.2). Rollen som ägare av flerfamiljsfastigheter genom kommunala bostadsföretag samt tänkbar användare av nät för andra ändamål gör dock att kommunerna bör ha goda förutsättningar att med nätanläggare förhandla om villkoren i olika avseenden för nätutbyggnaden inom en ort.

De motiv som vi anfört för en mer aktiv och framträdande roll för kommunerna när det gäller nätutbyggnad ser vi som väsentliga. Vi har därför valt att föreslå ett system där en fortsatt fri etableringsrätt för nätanläggning kombineras med att berörd kommun ges möjlighet att yttra sig över näts utbredning, kapacitet m.m. i samband med att beslut om tillstånd tas vid

användning av nätet för vissa tjänster. Vi återkommer till detta i det följande (12.7).

11.4.4 Televerkets roll

Televerkets utgångsläge när det gäller nätanläggning skiljer sig från andra tänkbara nätanläggares. Verket förfogar över kanalisation i gator och vägar som beroende på beläggning i varierande grad även kan användas för kabelnät för i första hand TV-ändamål. I verkets befintliga nät finns också utrymmen i byggnader, kabeltunnlar och fördelningsskåp som till viss del kan tas i anspråk. Enligt verket kan betydande samordningsvinster göras. Vad gäller dispositionen av kommunal mark för förläggningen av verkets kablar

har detta i varierande grad reglerats i övergripande överenskommelser mellan de olika teleområdena och de enskilda kommunerna. Skriftliga avtal saknas dock med de flesta kommuner.

Televerket och Svenska kommunförbundet träffade år 1977 överenskom- melse om ett s.k. normalförslag till avtal mellan verket och de enskilda kommunerna angående anordnande av teleledningar i och över kommunens mark inom deltajplanelagt område. Detta normalförslag rekommenderas ligga till grund för markavtal mellan berört teleområde och kommunerna. I 5 1 står bl.a. följande:

Med iakttagande av de villkor som stadgas i detta avtaläger televerket rätt att inom kommunen, såvitt avser dessgator, vägar, parker, torg och andra allmänna platser. hamn- och vatenområden ävensom mark som kommunen anvisarnedlägga och bibehålla telekabel med tillhörande block och kabelbrunnar eller andra skydd.

Avtalet innehåller också skyldigheter för verket, t.ex. att flytta ledningarna på egen bekostnad när så behövs.

Enligt televerkets bedömning omfattar den rätt som följer av detta avtal även kabelnät. Några nya tillstånd från kommuner med vilka skriftliga avtal har ingåtts skulle alltså inte behövas. Verket anser att samma synsätt måste gälla också beträffande de kommuner där enbart muntliga överenskommel- ser finns. Svenska kommunförbundet å sin sida hävdar att normalavtalet inte avser ledningar och kablar av aktuellt slag. Ytterst avgörs frågan av de enskilda kommunerna.

Televerket har alltså andra förutsättningar för anläggning av kabelnät än andra tänkbara nätanläggare. Det gäller även om verket inte skulle kunna åberopa någon rätt att utan ytterligare överenskommelser och ersättningar nyttja mark för nätdragning. Vi finner det t.ex. troligt att många kommuner av praktiska skäl vill begränsa antalet parter som utnyttjar den kommunala marken för ledningsdragning.

Det har i debatten framförts krav på att televerket skall öppna sin kanalisation för envar som önskar anlägga kabelnät. Först härigenom skulle en likvärdig konkurrenssituation uppstå. Televerket har avvisat tanken bl.a. med hänvisning till sekretesskraven. Vi finner det inte heller rimligt att ålägga televerket att upplåta sina anläggningar.

De fördelar televerket kan ha i fråga om nätutbyggnad ser vi det som naturligt att verket kan använda sig av främst när det gäller det långsiktiga målet med nätutbyggnaden, nämligen att skapa mer allmänt tillgängliga bredbandiga förbindelser över hela landet. Vad de olika förutsättningarna för televerket och andra nätanläggare kan leda till är en viss marknadsupp- delning. Televerket kan därvid komma att inrikta sig på basnäts- eller ortsnätsutbyggnden medan andra inriktar sig på mindre enheter och framför allt då utbyggda centralantennanläggningar. Sett i ett mer långsiktigt telekommunikationsperspektiv finner vi en sådan uppgiftsfördelning rim-

lrg.

11.4.5 Mottagning av sändningar från kommunikationssatelliter och radiolänktrafik

Kommunikationssatelliter sänder bl.a. i frekvensbandet 10,7 - 11,7 GHz. I det internationella radioregelsystemet är det bandet även avsett för radiolänksändningar. Hittills har radiolänkutbyggnadeni Sverige kunnat ske i lägre frekvensband (främst ca 4 resp. 6 GHz). Iden pågående omfattande utbyggnaden av digitala radiolänkar som bl.a. skall tillgodose företagens behov av snabba dataförbindelser räknar televerket med att behöva använda även frekvenser kring 11 GHz. Radiolänksändare kan störa mottagningen från kommunikationssatelliter på relativt stora avstånd, upp till tio rnil, varför intressekollisioner uppstår om ett stort antal mottagningsställen för satellitsändningar etableras över landet. När kommunikationssatellitsänd- ningar tilläts i hela frekvensbandet 10,7 - 11,7 GHz antog man att satellitsystemen endast skulle använda ett fåtal jordstationer i varje land och att frekvensbandet därför i stor utsträckning skulle kunna användas för radiolänkar. Risken för störningar från radiolänkar kan reduceras genom ett omsorgsfullt utförande av mottagningsstationerna och en låg placering så att signalerna från radiolänksändare dämpas av omgivande terräng och bebyg- gelse.

Konkurrenssituationen kan leda till problem om endera tjänsten ges entydig prioritet framför den andra. Om många mottagningsstationer etableras och ges garantier för störningsfri mottagning kan det spoliera användningen av frekvensbandet för radiolänktrafik. Detta skulle kunna tas till intäkt för att ge televerket ensamrätt på mottagningen från kommunika- tionssatelliter med det uttalade syftet att verket då internt fick svara för en rationell koordinering mellan de olika tjänsterna. En sådan ensamrätt för mottagningen skulle kunna kombineras med att signalerna sedan tillhanda- hölls till fristående nät. Denna lösning har också valts i Danmark med de motiv vi redovisat.

Teoretiskt sett är det möjligt att undvika störningar genom omsorgsfull planering, men följden skulle bli en omständlig procedur och stora skillnader i olika delar av landet vad gäller möjligheterna till mottagning av sändningar från kommunikationssatelliter samt möjligheten att använda radiolänkför- bindelser. En planering och koordinering inom landet och med grannlän- derna enligt radioreglementets procedurer skulle behöva ske på ungefär följande sätt. Varje gång en mottagningsstation skall tas i bruk får anläggaren genom televerket kontrollera om någon radiolänksändare finns i närheten, och om så är fallet görs en detaljerad störningsberäkning. Om resultatet blir positivt kan stationen godkännas. Störningsundersökningen kan även beröra grannländerna. Enligt de regler som gäller vid procedurer av detta slag kan handläggningstiden komma att uppgå till mellan ett halvt och ett år. När stationen godkänts skyddas den vid etablering av en ny radiolänk i området på så sätt att den nya länken godkänns endast om den ej stör den existerande stationen. Den beskrivna proceduren får upprepas för varje ny länk och varje ny mottagarstation som etableras. Resultatet skulle kunna bli att det i vissa orter är möjligt att garanterat störningsfritt ta emot sändningar från kommunikationssatelliter och att det i andra inte är det. Vissa orter skulle kunna få radiolänkar för dataöverföring i 11 GHz-bandet, andra ej. En

planering av beskrivet slag försvåras av att hittills sker TV-sändningar via kommunikationssatellit i Europa på s.k. oprioriterad basis över berörda satellitsystems reservkanaler. Ändringar av frekvenser för de olika program- kanalerna kan därmed lätt ske. Ett godkännande av en mottagningsstation kan därmed efter en tid vara utan värde genom att aktuella programkanaler sänds över nya frekvenser.

Det bör i sammanhanget noteras atti internationella radioreglementet har det frekvensband som avdelats för rundradiosatelliter, 11,7 - 12,5 GHz, även öppnats för radiolänkförbindelser. Vid utbyggnad av radiolänkar här i landet eller i grannländerna får de inte störa kommande sändningar från rundra- diosatelliter i Norden som följer frekvensplanen. Sändningar i ett eventuellt Nordsat-system eller från Tele-X skulle sålunda vara skyddade. Däremot skyddas inte överspillsmottagning från andra länders rundradiosatelliter. Situationen är därmed för sådana sändningar i princip densamma som för sändningar från kommunikationssatelliter.

Det går inte att uttala sig om hur många mottagningsstationer för kommunikationssatellitsändningar som kan komma att byggas. Televerket kan inte heller exakt ange var radiolänkar kommer att byggas. Därtill kommer att länkutbyggnaden kan komma att dämpas om kabel istället används för överföring. Vår slutsats är att man f.n. inte skall ge mottag- ningsstationerna något företräde, men att televerket samtidigt i sin länkutbyggnad i möjligaste mån tar hänsyn till eventuellt existerande mottagningsenheter. Verket har också förklarat att det avser att försöka lösa eventuellt uppkommande problem i samråd med berörd part. Vi förordar således att det skall vara fritt att, vad gäller den aktuella frågan, sätta upp en mottagningsstation. Kontakt bör tas med televerket för att få råd om lämplig placering. Någon absolut och formell garanti för störningsfri mottagning kan dock inte ges. När det gäller anläggning av nät från verkets sida förutsätter vi att frågan löses inom verket.

11.5 Geografisk rättvisa och kostnadsutjämning

Med de principer som vi angett bör gälla för nätanläggning kommer den i allt väsentligt att ske utifrån marknadsmässiga bedömningar. Om en från nätägaren fristående operatör som står för delvis andra bedömningar än nätanläggaren svarar för verksamheten kan inom en ort en utbyggnad komma att ske som syftar till annan geografisk täckning än vad som eljest skulle bli fallet. Möjligheter finns då också att en utjämning av anslutnings- avgifter och taxor kan ske inom orten.

Eftersom vi anser att statsmakterna inte bör fastställa några planer för utbyggnaden av kabelnät kommer utbyggnaden att bli beroende av lokala initiativ eller av nätanläggare typ televerket som önskar verka över större delar av landet. Ivad mån nät kommer att anläggas i mycket små orter eller i glest befolkade områden blir således beroende av intresse och betalningsvil- lighet samt i vad mån nätanläggare och eventuella operatörer finner det företagsekonomiskt försvarligt att arbeta inom området.

Vi anser det inte rimligt att tvinga nätanläggare att bygga nät i områden där det inte bedöms företagsekonomiskt rimligt. För televerkets del bör det vara

i linje med verkets långsiktiga strategi att nå ut även i glest befolkade områden när det gäller utvecklingen av bredbandsnät. Användningen av näten för andra tjänster än TV-överföring gör att det framstår som angeläget att bereda tillgång till näten just i glesbygdsområden. Härigenom kan en betydande decentralisering ske av arbetsuppgifter som förutsätter tillgång till goda telekommunkationer. Särskilt gäller detta verksamhet inom informa- tionsindustrin och delar av den offentliga förvaltningen. Möjligheter till olika former av hemarbete öppnas också.

Televerket har förklarat sig berett att på sikt bedriva sin verksamhet på så sätt att bästa möjliga geografiska rättvisa uppnås. För att från kostnadssyn- punkt kunna konkurrera med andra nätanläggare anser dock verket att utbyggnaden inledningsvis till övervägande del måste ske i tätorter och med en prissättning som är anpassad till marknadssituationen där. Vi delar televerkets bedömning att det i dagens läge är nödvändigt att få en klarare bild av marknadssituationen innan några riktlinjer dras upp för utvecklingen i mindre tättbefolkade områden. Vi utgår från att verket så snart ' erfarenheter vunnits, vilket bör vara fallet om några år, presenterar riktlinjer för verkets agerande i glesbygdsområden. Dessa riktlinjer får då prövas av regering och riksdag tillsammans med övriga planer i verkets rullande, treåriga investeringsplaner. En viktig fråga är därvid finansieringen av mer omfattande investeringar i kabel-TV-nät.

Med den osäkerhet som i dag råder i fråga om marknaden för kabelnät för TV-ändamål och kostnaderna för nätutbyggnad ser vi det inte som möjligt att skapa ett system som innebär att avgifterna för själva nätanslutningen och utnyttjandet av näten redan från början sätts på en sådan nivå att det i tätortsområden genereras överskott vilka sedan kan subventionera utbygg- naden i glesbygdsområden. Utöver den nämnda osäkerheten försvårar också ett system med fri etableringsrätt en sådan uppläggning. För televerket skulle kunna föreskrivas att en ekonomisk planering med det syftet skall tillämpas.

Däremot ser vi det som svårt att föreskriva något motsvarande för privata nätanläggare eftersom de sannolikt kommer att arbeta inom ett begränsat geografiskt område. Ytterst belastar inte heller ett sådant utjämningssystem nätanläggarna utan i stället abonnenterna. Med den karaktär tjänsterna i kabelnäten kommer att ha inledningsvis ser vi inga skäl till en sådan solidarisk finansiering av nätutbyggnaden. Det är inte heller möjligt att kräva en kostnadsutjämning enbart från televerkets sida eftersom det skulle ge verket ett väsentligt sämre konkurrensläge gentemot privata anläggare.

Om det visar sig att televerket kommer att få svara för den helt övervägande delen av ortsnätsutbyggnaden kan det finnas skäl att på nytt ta upp frågan om genomförd kostnadsutjämning över landet. En kostnadsut- jämning bör då kombineras med riktlinjer för en utbyggnad som syftar till större geografisk rättvisa. Enligt vår mening kan ett system med kostnads- utjämning införas även efter det att nät byggts i vissa delar av landet. Justeringar av avgifterna blir då nödvändiga.

11.6 Taxor för anslutning till resp. användning av näten

Vi räknar med att det som regel kommer att etableras endast ett nät inom varje geografiskt avgränsat område. Möjligheterna att ensidigt fastställa avgifterna för anslutning till nätet resp. användning av det för sändnings- verksamhet blir därmed stora. Detta skulle kunna anföras som skäl för att från det allmännas sida sätta upp regler för vilka taxor som får tas ut. Utgångspunkten skulle då kunna vara att taxorna skall ges en sådan nivå att kostnaden för investeringar och underhåll täcks men att inga överskott därutöver skapas. Regler med detta syfte finns t.ex. i Belgien ifråga om abonnentavgifterna.

Vi har ivårt arbete konstaterat att det i dagens läge är ytterst svårt att ange vad kostnaderna för utbyggnad av nät kan bli och vad rimliga taxor därmed skulle vara. I ett läge med fri etableringsrätt och därmed möjligheter till konkurrens mellan olika nätanläggare bedömer vi att marknaden i sig skall leda till en för konsumenterna acceptabel prisbildning. Situationen blir delvis en annan när nätet väl är byggt och abonnenterna anslutna. Behovet av att reglera nivån för abonnentavgiftema hänger delvis samman med hur dessa tas ut. Ett alternativ är att en inträdesavgift tas ut som täcker investerings- kostnaderna och att de löpande avgifterna sedan endast avser underhålls- kostnaderna. Ett annat alternativ är att inträdesavgiften sätts lågt och att de löpande avgifterna sedan sätts på en sådan nivå att de efter en viss tid utöver att täcka underhållet även har täckt investeringskostnaderna. En förutsätt- ning är dock att nätägaren har goda finansieringsmöjligheter i investerings- fasen.

Vad gäller taxoma för användning av nätet är det väsentligt att nätägaren inte utnyttjar sin ensamställning och genom oskäligt differentierade taxor underlättar resp. försvårar för olika parter att använda nätet för sändnings- verksamhet. Man måste dock komma ihåg att vissa programtyper kan vara mer efterfrågade än andra. Om mycket efterfrågade kanaler erbjuds kan antalet abonnenter som ansluter sig förväntas öka. Sådana faktorer kan självfallet påverka taxesättningen.

Med etableringsfrihet för nätanläggning är det svårt att skapa ett system som på ett enkelt sätt tar sikte på att isolerat styra taxesättningen för den rent tekniska anslutningen till resp. användningen av kabelnät. Därtill kommer osäkerheten i fråga om kostnadsbilden samt vilka anslutningsformer som kommer att bli aktuella. Det är emellertid högst väsentligt att noga följa vilka taxeprinciper som tillämpas samt hur taxenivån förändras. Om skäl finns får man från statsmakternas sida återkomma med åtgärder.

Vi kommer i det följande att föreslå att viss verksamhet i kabelnät skall förutsätta tillstånd av ett särskilt koncessionsorgan. En väg att få en viss överblick över taxeprinciper och taxesättning är att föreskriva att uppgifter skall lämnas i samband med ansökan om tillstånd för sändningsverksamhet.

Vad vi här har diskuterat har berört taxor i ortsnät eller större områdesnät med en fristående nätägare. Situationen blir delvis en annan när det gäller fastighetsnät eller nåt i bostadsrättsföreningar och villasamfälligheter. I de två sistnämnda fallen sammanfallerrollen av nätägare och abonnent och operatör. Efter vilka principer som avgifter för nätanläggning och anslutning

till nätet skall tas ut är en fråga för föreningen eller samfälligheten att internt besluta om. Beträffande ett fastighetsnät inom en hyresfastighet bedömer vi att fastighetsägaren efter förhandlingar med hyresgästerna kan ta ut kostnaderna för teknisk anläggning och drift av nätet över hyran. Detta är fallet i dag med centralantennanläggningar, även om en särskild redovisning sällan sker.

Som vi tidigare pekat på kan fastighetsnät komma att kopplas till ett ortsnät eller ett större områdesnät. I bostadsrättsföreningar, samfälligheter och liknande sammanslutningar får man då enligt vår mening internt besluta om i vilken form anslutningen skall ske och hur taxorna som följer av anslutningen skall tas ut. Vad gäller hyresfastigheter bör även i detta fall fastighetsägaren kunna ta ut avgifterna via hyran efter vederbörliga förhandlingar med hyresgästerna. Vi vill understryka att individuella lösningar framstår som önskvärda för att icke intresserade hushåll ej mot sin vilja skall belastas med avgifter. Mot detta står fastighetsägarens önskan att åstadkomma för hela fastigheten fungerande lösningar som bl.a. motiveras av omsättningen av hyresgäster. Kostnaderna för den tekniska anslutningen till ett kabelnät torde kunna tas ut över hyran. Renodlade programkostnader kan däremot knappast anses ingå i begreppet totalhyra. Inget hindrar dock att avtal i särskild ordning träffas mellan fastighetsägaren och de boende om kollektiva avgifter för programkostnader i kabel-TV.

Televerkets engagemang inom kabel-TV-området sker i konkurrens med andra företag och skall drivas med krav på företagsekonomisk lönsamhet. Vidare skall all konkurrensutsatt verksamhet bedrivas med stringent genomförda krav på separat redovisning inom televerket eller i bolagsform. Konkurrensutsatt verksamhet som televerkskoncernen bedriver får inte subventioneras av verksamhet som enligt regeringens och riksdagens beslut skall drivas med ensamrätt. Den taxesättning som verket kommer att tillämpa bör därmed bli jämförbar med andra nätanläggares. Enligt vår mening vore det värdefullt om televerket så snart som möjligt redovisade vilka principer som kommer att tillämpas ifråga om kostnadsfördelning vid samutnyttjande av kanalisation, växelstationer, byggnader m.m. Ett av motiven för televerkets engagemang inom kabel-TV-området är de möjlig- heter det ger till en samordning av en utveckling inom detta speciella område med en modernisering av telenätet och en start av en utbyggnad av ett landsomfattande bredbandsnät för olika slag av telekommunikationer. Vilka principer som på sikt bör tillämpas för taxesättningen vid anslutning till bredbandsnät för bl.a. kabel-TV måste därför prövas med hänsyn till vilken roll sådana nät totalt får i telekommunikationerna inom landet.

11.7 Tekniska standardkrav

En teknisk standardisering kan generellt beskrivas så att den skapar en enhetlig terminologi, samordnar mått, begränsar variantfloran, ger normer för funktioner och egenskaper samt fastlägger entydiga provningsmetoder. Med standard som underlag kan produkter utvecklas, konstrueras, tillver- kas, inköpas, jämföras, marknadsföras, egenskapsdeklareras och kvalitets- märkas.

En standardisering som avser anläggning av kabelnät för rundradioända- mål kan syfta till att tillförsäkra konsumenterna god teknisk kvalitet, förhindra störningar mellan kabelnäten och radiotjänster av olika slag, fastställa vilka tekniska data som skall gälla för att t.ex. fastighetsnät skall kunna anslutas till ortsnät samt specificering av alternativa systemlösningar med avseende på nätstruktur och överföringskapacitet.

I många länder finns som vi tidigare redovisat sedan lång tid tillbaka lagfästa bestämmelser för centralantenn- och kabel-TV-anläggningars prest- anda. Detta gäller t.ex. för Danmark och Finland och sedan några år också Norge.

I Sverige har vissa till omfattningen relativt begränsade råd, anvisningar och normer utarbetats av större materielleverantörer, elbranschen (EL- AMA), Svenska Elektriska Kommissionen (SEK) och televerket. Det normerings- och standardiseringsarbete som hittills genomförts har haft begränsade ambitioner och genomslagskraften bedöms av bl.a. detta skäl inte heller ha blivit särskilt stor. Detta har lett till viss kritik mot centralantennanläggningarnas utförande och prestanda och också till en uttalad önskan från branschen om åtgärder för att uppnå en större grad av standardisering. Televerket föreslog därför är 1978 att en lagfäst ordning för bestämmelser rörande centralantennanläggningamas teletekniska utförande skulle införas. Förslaget avslogs av regeringen.

Behovet av tekniska normer och standarder ökar genom den utveckling som kan förutses av kabel-TV-verksamhet. Härtill bidrar förutom de ovannämnda syftena med en standardisering också den betydligt ökade komplikationsgrad som följer med det ökade antalet programkanaler som skall distribueras i kabelnäten och att satellitsändningar sannolikt kommer att ske enligt ett nytt sändningssystem, C-MAC (se kap. 7).

I Sverige är SIS Standardiseringskommissionen i Sverige centralorgan för standardiseringsverksamhet. SIS som bildades år 1922 är en förening med stadgar som fastställs av regeringen. Medlemmarna är organisationer som är intresserade av standardiseringsverksamhet. Till SIS kan fackorgan vara anslutna och samverkande organ anknutna. Svensk standard år en nationell standard som fastställs av SIS. Den kan ses som en frivillig överenskommelse mellan de intresserade parterna, tillverkare, användare, myndigheter, institutioner eller andra intressenter. Ett av de till SIS anslutna fackorganen är SEK. De av SEK utarbetade standardförslagen kan således fastställas som svensk standard av SIS tekniska nämnd.

Arbetet med att utarbeta en svensk standard för kabelnät som används för rundradio och som ligger i nivå med nuvarande utvecklingsstadium behöver snarast påbörjas. Televerket har underrättat oss om att förslag till en reorganisering av arbetet inom området har framförts till SEK. Detta arbete avses också inrymma utredning om former för typgodkännande av materiel. Enligt televerkets bedömning bör väsentliga resultat kunna uppnås 'nom en tidsrymd av ett år.

Oberoende av arbetet med en svensk standard kan övervägas behovet av en särskild lagstiftning i syfte att åstadkomma en mera strikt koniroll av anläggningar och typgodkännande av materiel. Vi bedömer emellertid att behov av särskild lagstiftning inom området inte har påvisats. En standar- disering på frivillighetens grund kan ha stora fördelar bl.a. med hänsyn till

möjligheten att snabbt genomföra och revidera standarden. Frågan torde emellertid kräva fortsatt uppmärksamhet för eventuella lagstiftningsåtgärder i ett senare skede om resultaten av det nu inledda standardiseringsarbetet inte bedöms vara tillfyllest.

11.8 Etersändningar som komplement till kabelnät

11.8.1 Radiolänköverföring i kabelnät

Sedan lång tid används etersändningar som en del av kabelnät för TV-överföring. I USA är exempelvis mer än hälften av kabelsystemen kompletterade med etersändare för sammankoppling av olika nätdelar. Det rör sig därvid om mycket bredbandiga radiolänkförbindelser som kan överföra ett lika stort antal TV- och radiokanaler som själva kabelnätet. Radiolänkar är snabbare att anlägga, de har längre räckvidd, och många gånger är de billigare att använda än sändningar i kabel. De är ofta fördelaktiga att använda i större områdes- eller ortsnät med många kanaler och då dyra mottagningsstationer annars behövs på flera ställen för mottagning av satellitsändningar. Med radiolänköverföringar kan vidare till viss del de begränsningar övervinnas som koaxial-kabelnät har i fråga om geografisk räckvidd till följd av signaldämpning rn. rn. Som alla etersänd- ningar har radiolänkar dock den nackdelen att de kräver frekvensutrymme vilket är en knapp resurs.

Radiolänkar för kabel-TV består av en sändarstation och ett antal mottagarstationer. I sändarstationen finns utrustning för inmatning av de aktuella TV- och radioprogrammen, sändarutrustning med erforderlig effekt och ett antal sändarantenner. I princip behövs en parabolantenn för varje sändningsriktning. Räckvidden är beroende av dels sändningseffekt och antal sändningsriktningar, dels av terrängens topografi. Vid de höga frekvenser som används för dessa sändningar krävs fri sikt mellan sändar- station och mottagare. Den största räckvidden med nu använda system uppgår till storleksordningen fem mil.

I Sverige finns f.n. inga speciella frekvensband avdelade för bredbandiga radiolänkar av det aktuella slaget. Enligt det internationella radioreglemen- tet definieras dessa radiolänkar som fast radiotrafik och skall använda de frekvensband som tilldelats detta trafikslag. Det innebär som vi tidigare berört att denna tjänst måste samordnas med andra radiolänkar för telefoni och data, med kommunikationssatellitsändningar och med rundradiosatel- litsändningar. I t.ex. Västtyskland har man valt att placera radiolänkar för kabelnät i samma frekvensband som rundradiosatellitsändningama. Man placerar därvid radiolänkarna i den halva av frekvensbandet som inte tilldelats för västtyska rundradiosatellitsändningar. I denna halva av bandet har dock flera grannländer tilldelats frekvenser för rundradiosatellitsänd- ning. Risk föreligger därmed för störningar av den överspillsmottagning som kan komma att bli aktuell i den halva av frekvensbandet där radiolänkarna placeras. I Sverige utreder televerket f.n. för- och nackdelar med olika frekvensband. Från stömingssynpunkt skulle ett utnyttjande av ännu högre frekvensband, t. ex. 19 GHz, vara att föredra. Radiolänkutrustning för detta

frekvensband är under utveckling. I detta frekvensband erhålls dock betydligt kortare räckvidd.

I mottagarstationen sker en frekvensomvandling från det höga frekvens- band som används vid radiolänksändningen till det frekvensband som användsi kabelnätet. TV- och radiokanalerna kan därefter matas direkt in i kabelnätet.

Kostnaderna för en sändarstation är beroende av antalet kanaler och sändningsriktningar. Vid ett tiotal kanaler torde kostnaden för en station ligga i storleksordningen en till två milj. kr. Kostnaden för en mottagarsta- tion torde vara cirka tio procent av kostnaden för sändarstationen.

Enligt vår bedömning skulle radiolänkar i många fall kunna utgöra tekniskt/ekonomiskt lämpliga komplement till regelrätta sändningar via kabel vid etablerande av större nät för kabel-TV. Etablerande av radio- länksändarstationer i större tätorter skulle också kunna användas för att knyta även mindre tätorter inom en femmilsradie till ett större kabelnät. Flera skäl talar därför för att i den radiorättsliga regleringen så långt som möjligt jämställa radiolänkanvändning och kabelanvändning inom det aktuella användningsområdet. Självfallet krävs dock av radiotekniska skäl tillstånd för att etablera en radiolänksändarstation. De tekniska lösningar som därvid väljs bör då inte omöjliggöra individuell mottagning av överspill från utländska direktsändande satelliter.

11.8.2 Etersändningar för direktmottagning av allmänheten

Som vi tidigare framhållit har etersändning av lokala program stora fördelar framför sändning i kabelnät bl.a. genom att man snabbt kan nå alla invånare i ett område. En begränsning är dock tillgången på frekvensutrymme för sådana sändningar. För ljudradio finns vissa möjligheter att bygga sändare i lång-, mellan- och kortvågsbanden. Dessa frekvensband lämpar sig dock i första hand för sändningar till stora områden och för utlandssändningar.

Inför en internationell planeringskonferens för FM-ljudradiosändningar som äger rum under hösten 1984 har Sverige begärt följande frekvenstill- delningar: D Ca 380 sändarstationer med sändareffekter från tio watt till sex kilowatt i frekvensbandet 87,5—100 MHz. CJ Ett landstäckande nät (ca 75 stationer) med möjlighet till lokalradioin- delning samt ett hundratal sändare med låg effekt i frekvensbandet 100—104 MHz. Ett landstäckande nät kan enligt televerket byggas under perioden 1985-1987. Investeringskostnaden uppskattas till ca 50 milj. kr. El Ett landstäckande nät med möjlighet till kommunvisa sändningar i stereo i frekvensbandet 104—108 MHz. Frekvensbandet blir dock tillgängligt först fr.o.m. år 1995. Investeringskostnaden beräknas bli närmare 200 milj. kr.

För TV-sändningar finns vid sidan av de nuvarande sändarna för TV1 (ca 350) och TV2 (ca 450) utrymme för ytterligare ett landstäckande nät (TV3) med ca 55 större och ca 400 mindre stationer. F rekvensutrymme finns

vidare för ett fjärde TV-nät (TV4) som dock inte kan ge fullständig landstäckning.

Ett TV3-nät skulle kunna täcka hela landet men kan också delas upp i viss utsträckning, t.ex. i enlighet med SVT:s regionala sändningar. Uppdelning- en kan drivas längre men svårigheten blir då att få en täckning som följer administrativa gränser såsom t. ex. länsgränser. Televerket beräknar att det kostar ca 250 milj. kr. att bygga upp ett sådant nät med utgångspunkt i befintlig infrastruktur. Den årliga driftkostnaden beräknas till ca 30 milj. kr.

Ett TV4-nåt kan byggas ut på samma sätt som ett TV3-nät men med den begränsningen att frekvenser enligt gällande frekvensplan finns för endast 80 % täckning av landet.

12. Användning av kabelnät för massmediala ändamål

12.1. Gällande rätt

12.1.1. Radiolagen m.m.

Radiolagen (1966:755, omtryckt 19722240, ändrad senast 1984:114) innehål- ler i 2—4 åå och 9å vissa bestämmelser som närmast kan betecknas som ordningsregler. Vidare finns i lagen de grundläggande bestämmelserna för rundradioverksamheten i vårt land (5—7 åå), en regel om censurförbud (8 5) samt sanktionsbestämmelser (10 och 11 55).

I 1 & definieras vissa begrepp som ligger t