SOU 2008:116

En ny radio- och TV-lag

Till statsrådet och chefen för Kulturdepartementet

Regeringen beslutade den 16 juni 2007 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en allmän översyn av radio- och TVlagen. I uppdraget ingick också att analysera vilka lagändringar som krävs med anledning av antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG, det s.k. AV-direktivet. I uppdraget ingick även att analysera om det finns behov att omarbeta tidigare förslag som lämnats av Radio- och TVlagsutredningen i betänkandena Anpassning av radio- och TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62) och Tillgänglighet, mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51).

Till utredare förordnades fr.o.m. den 15 november 2007 ordföranden och chefen för Allmänna reklamationsnämnden Lotty Nordling. Som experter förordnades fr.o.m. den 14 januari 2008 departementssekreteraren Filippa Arvas Olsson, departementssekreteraren Thomas Carlson, ämnesrådet Magnus Larsson, verksjuristen Lottie-Ann Lindström, ämnessakkunniga Feryal Mentes, rättssakkunnige Alexander Ramsay, avdelningschefen Peter Schierbeck, departementssekreteraren Kristian Viidas och avdelningschefen Catarina Wretman. Rådmannen Anders Norin förordnades som expert fr.o.m. den 25 april 2008. Ämnesrådet Lars Marén förordnades som expert fr.o.m. den 19 maj 2008. Alexander Ramsay entledigades fr.o.m. den 22 september 2008 och fr.o.m. samma dag förordnades rättssakkunnige Anders Olin som expert.

Sekreterare åt utredningen har fr.o.m. den 10 december 2007 varit kammarrättsassessorn Magnus Isgren. Gunnel Hultner har varit utredningens assistent. Textredigering har utförts av IThandläggare Tomy Eklöv.

Utredningen har antagit namnet AV-utredningen (Ku 2007:07). Uppdraget skulle enligt de ursprungliga direktiven ha redovisats senast den 16 juni 2008. Genom tilläggsdirektiv den 3 april 2008

(dir. 2008:33) har regeringen förlängt tiden för redovisning av uppdraget till den 15 december 2008.

Jag får härmed överlämna betänkandet En ny radio- och TV-lag.

Stockholm i december 2008

Lotty Nordling

/Magnus Isgren

Förkortningar

a. anförd, anförda AV-direktivet Europaparlamentets och rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster

AM Amplitudmodulering. Moduleringsteknik som används för lång-, mellan, och kortvågssändning.

bet. betänkande BitoS Branschorganisationen för innehålls- och tjänsteleverantörer på onlinemarknaden i Sverige DAB Digital Audio Broadcast. Standard för digital marksänd distribution av ljudradio. Dir. Direktiv

dnr diarenummer DMB Digital Multimedia Broadcast, standard för TVsändningar med rundradioteknik till mobila mottagare.

Ds. departementsstencil DVB-H Digital Video Broadcasting, Handheld. Vidareutveckling av DVB-T standarden för utsändning av TV-tjänster till mobiltelefoner och andra handhållna mottagare. DVB-T Digital Video Broadcasting, Terrestrial. Teknisk standard för utsändning av marksänd digital-TV.

EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EG Europeiska gemenskapen

EPG Elektronisk programguide. En översikt över pågående och kommande program som informerar om och ger tittaren möjlighet att söka efter TVprogram.

ERB Etiska Rådet för Betalteletjänster EU Europeiska unionen

Europa- konventionen

Europeiska konventionen d. 4 nov. 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna

f. följande (sida , sidor)

FM Frekvensmodulering. Den teknik som används för att ”koda in ljudet” i de radiovågor som skickas ut.

ICC Internationella handelskammaren IP Internet Protocol, Kommunikationsprotokoll som handhar adressering och vägval för datapaket i Internet och andra IP-baserade nät.

IP-TV IP-TV benämns ibland bredbands-TV därför att sändningarna överförs i bredbandsnät med IPteknik. Den infrastruktur som används är oftast logiskt avskiljd från det vanliga Internet vilket innebär att det krävs särskild utrustning i distributionsnäten och i TV-tittarens hem.

Ju Justitiedepartementet Ku Kulturdepartementet

KU Konstitutionsutskottet MPEG Moving Pictures Expert Group. Standards för bild- och ljudkodning, exempelvis MPEG-2 och MPEG-4

PAD Programme Associated Data PO Allmänhetens pressombudsman

PON Pressens Opinionsnämnd prop. proposition

QAM Quadrature Amplitude Modulation. Amplitudmodulering som tillåter överföring av två oberoende meddelandesignaler med samma bärvåg. RDS Radio Data System

rskr. riksdagens skrivelser SOU Statens offentliga utredningar

SR Sveriges Radio Aktiebolag SVT Sveriges Television Aktiebolag

TMC Traffic Message Control TV-direktivet Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989

om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG

TVkonventionen

Europarådets konvention om gränsöverskridande television, Strasbourg 5.V.1989, ETS nr 132, med tillägg enligt ETS nr 171

UHF Ultra High Frequency UMTS Universal Mobile Telecommunications, mobiltelefonstandard för den tredje generationens mobiltelefoni. Kallas även 3G

UR Sveriges Utbildningsradio Aktiebolag USOdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och kommunikationstjänster

VHF Very High Frequency xDSL xDSL är en samlingsgbeteckning på en familj av tekniker där digitala modem används för fast bredband via en vanlig telefontråd. Exempel på tekniker är ADSL, SDSL och VDSL.

Sammanfattning

Uppdraget

Utredningen har enligt sina direktiv haft uppdraget att göra en allmän översyn av radio-_och_TV-lagen i syfte att förenkla regelverket för radio- och TV-företagen och förbättra lagens struktur och överskådlighet.

I uppdraget har också ingått att analysera vilka lagändringar som krävs med anledning av AV-direktivet. Slutligen har i uppdraget också ingått att analysera de förslag som Radio- och TV-lagsutredningen lagt fram i sina två sista betänkanden, Anpassning av radio-_och_TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62) och Tillgänglighet, mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51), och de synpunkter som kommit fram vid remissbehandlingen. Analysen ska enligt direktiven ske med utgångspunkt dels i målsättningen att förenkla regelverket för radio- och TV-företagen, dels AV-direktivet. Vårt uppdrag har också varit att föreslå de författningsändringar som föranleds av vår analys och våra bedömningar.

Gällande rätt

Yttrandefrihetsgrundlagen

De grundläggande föreskrifterna om friheten att yttra sig i andra medier än tryckta skrifter finns i yttrandefrihetsgrundlagen. Yttrandefrihetsgrundlagen tillämpas på ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar. Dess syfte är att värna yttrandefriheten och det fria informationsflödet i vidaste bemärkelse.

Radio-_och_TV-lagen

Regler om ljudradio- och TV-program finns i radio-_och_TV-lagen. Lagen gäller för sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Lagen innehåller bestämmelser om tillståndsplikt och registrering, vidaresändningsplikt och om sändningarnas innehåll. Innehållet i sändningarna regleras dels genom generella regler dels genom att det i lagen uttömmande anges vilka villkor som sändningstillstånd får förenas med.

Övrigt

Även annan lagstiftning är tillämplig på ljudradio- och TV-sändningar. Det gäller t.ex. marknadsföringslagen (2008:486), alkohollagen(1994:1738), tobakslagen(1993:581) och lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (ehandelslagen).

AV-direktivet

Inom Europeiska unionen finns beträffande TV-sändningar sedan 1989 TV-direktivet. Direktivet har tidigare genomgått en ändring 1997. Genom beslut den 11 december 2007 antogs ytterligare ett ändringsdirektiv. Antagandet av ändringsdirektivet innebär att namnet på TV-direktivet har ändrats. Förkortat kallas det AVdirektivet.

AV-direktivet ska vara genomfört i medlemsstaternas rättsordningar senast den 19 december 2009.

Genomförande av AV-direktivet

Utgångspunkter

Digitaliseringen av sändningstekniken innebär att TV-sändningar kan distribueras på andra sätt och till andra mottagare än vad som var möjligt tidigare. Förutom i de traditionella distributionsformerna, markbundna sändarnät, via satellit och i kabel-TV-nät, distribueras TV-sändningar i dag även via bredband, s.k. IP-TV,

och som mobil-TV. TV-program görs också i stor omfattning tillgängliga via Internet.

Teknikutvecklingen innebär också att möjligheten till interaktivitet ökar. Interaktivitet innebär enkelt uttryckt att lyssnaren eller tittaren själv kan påverka det som sänds och när och hur länge han eller hon vill ta del av det. Vid digitala radio- och TV-sändningar finns möjlighet att kommunicera med programföretaget på ett enklare och mer direkt sätt och därigenom i mycket större utsträckning påverka innehållet i det som sänds och även tidpunkten för när det sänds.

Direktivets tillämpningsområde

AV-direktivet omfattar även andra audiovisuella medietjänster än TV-sändningar (linjära audiovisuella medietjänster), nämligen beställtjänster (icke-linjära audiovisuella medietjänster). I likhet med i dag gäller direktivet också för audiovisuella kommersiella meddelanden.

Radio-_och_TV-lagen gäller för sändningar av ljudradio- och TVprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Beställtjänster i AV-direktivets mening överförs först efter det att konsumenten valt att kommunicera med den sändande genom en returkanal och sändningen startar och sker på begäran av konsumenten. Radio-_och_TV-lagen är inte tillämplig på sådana tjänster.

Tillämpningsområdet för radio-_och_TV-lagen omfattar således TV-sändningar i AV-direktivets mening och sådana audiovisuella kommersiella meddelanden som ingår i eller omger program i TVsändningar. Som nyss har sagts omfattar lagen däremot inte beställtjänster i AV-direktivets mening och kommersiella meddelanden i eller i anslutning till sådana tjänster.

En viss lagreglering när det gäller beställtjänster finns redan i dag i e-handelslagen. De frågor som regleras i e-handelslagen omfattas med något undantag inte av AV-direktivets bestämmelser. Lagen tar inte heller sikte på frågor som specifikt rör massmedier. AV-direktivets bestämmelser om beställtjänster bör därför inte lämpligen genomföras genom ändringar i e-handelslagen.

I stället anser vi att den svenska radio- och TV-lagstiftningen bör utvidgas till att också omfatta sådana beställtjänster som avses i AV-direktivet och därmed också till kommersiella meddelanden i

eller i anslutning till sådana tjänster. Vi har valt att kalla beställtjänster i AV-direktivets mening för beställ-TV.

Ansvarigt land

Artiklarna 2.1 och 3.6 i AV-direktivet ger uttryck för den s.k. ursprungslandsprincipen. Den innebär att den ansvariga medlemsstaten är skyldig att säkerställa att alla audiovisuella medietjänster som sänds av en leverantör av medietjänster inom dess jurisdiktion överensstämmer med det regelverk som gäller för sändningar avsedda för allmänheten i den egna medlemsstaten.

Ansvarig medlemsstat bestäms i första hand genom en tillämpning av de etableringskriterier som anges i artikel 2.3 och i andra hand av de tekniska kriterier som anges i artikel 2.4. I sista hand är enligt artikel 2.5 behörig medlemsstat den stat där leverantören av medietjänsterna är etablerad enligt artiklarna 43–48 i fördraget.

Etableringskriterierna är i AV-direktivet oförändrade i förhållande till TV-direktivet. Beträffande de tekniska kriterierna är ordningen mellan satellitupplänk och satellitkapacitet nu den omvända. Kriteriet som hänför sig till upplåtelse av frekvens har utgått.

Bortsett från att reglerna om ansvarigt land har utsträckts till att gälla alla slags audiovisuella medietjänster som är riktade till allmänheten, innebär AV-direktivet således bara mindre ändringar av reglerna om medlemsstaternas jurisdiktion.

Vi föreslår att den svenska lagstiftningens bestämmelser om jurisdiktion för audiovisuella medietjänster anpassas till AV-direktivet bestämmelser.

Fri mottagning

AV-direktivet bygger i likhet med TV-direktivet på principen om fri rörlighet för tjänster. I artikel 2a.1 i AV-direktivet kommer denna princip till uttryck genom att medlemsstaterna ska säkerställa fri mottagning och inte får begränsa vidaresändning inom sina territorier av audiovisuella medietjänster från andra medlemsstater av skäl som hör under området för direktivet.

I svensk rätt garanteras den fria mottagningen och rätten till vidaresändning av radioprogram från utlandet i olika avseenden genom bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen.

Sverige har tidigare avstått från att utnyttja de möjligheter som TV-direktivet gett att begränsa den fria vidaresändningen. Även om utbudet av TV-sändningar har ökat kraftigt har det inte kommit fram någonting som nu ger oss anledning att göra en annan bedömning eller ett annat ställningstagande.

På samma sätt som beträffande TV-sändningar skulle regler om att hindra mottagning och vidaresändning av beställ-TV vara en med hänsyn till informationsfriheten och yttrandefriheten drastisk åtgärd. Det har inte heller kommit fram något behov av några sådana åtgärder. Vi anser därför att det inte bör införas någon möjlighet att begränsa fri mottagning och vidaresändning av beställ-TV från andra medlemsländer.

Samarbete

En nyhet i AV-direktivet är reglerna om krav på samarbete i artikel 3.2–3.5. De tar sikte på fall där ett programföretag riktar sina sändningar till en annan medlemsstat än den där programföretaget är etablerat och denna medlemsstat har utnyttjat möjligheten att införa mer detaljerade eller strängare regler ”i allmänhetens intresse”.

Samarbetsregeln innebär att de berörda medlemsstaterna ska samarbeta och försöka få programföretaget att på frivillig väg följa mottagarlandets regler. Om det inte ger resultat får mottagarlandet vidta åtgärder, under förutsättning bland annat att EG-kommissionen har godkänt det.

Bortsett från jurisdiktionsbestämmelsen i 1 kap 2 § andra stycket radio-_och_TV-lagen saknas i svensk rätt regler av det slag som aktualiseras i artikel 3.2–3.5 i AV-direktivet.

För att genomföra AV-direktivet på ett korrekt sätt i den svenska lagstiftningen bör man behålla den nuvarande bestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket radio-_och_TV-lagen och införa en bestämmelse enligt vilken tillsynsmyndigheterna bara får vidta åtgärder mot ett programföretag under en annan EES-stats jurisdiktion i de fall och på det sätt som föreskrivs i artikel 3.2–3.5 i AV-direktivet.

I radio-_och_TV-lagen finns inte några bestämmelser som ålägger tillsynsmyndigheterna att agera i de fall ett programföretag under svensk jurisdiktion i huvudsak riktar sina sändningar mot en annan EES-stat och den statens myndigheter begär ett ingripande från svensk sida på den grunden att TV-sändningarna bryter mot mottagarlandets strängare lagstiftning. Genom den nya samarbetsregeln i artikel 3.2 i AV-direktivet införs en skyldighet att samarbeta i dessa gränsöverskridande frågor. I förhållande till programföretaget krävs inte något mer än att sändarlandet ska begära att programföretaget följer de strängare bestämmelserna i allmänhetens intresse i mottagarlandet.

För att uppfylla Sveriges gemenskapsrättsliga skyldigheter bör man därför införa en bestämmelse i lagen enligt vilken tillsynsmyndigheterna åläggs att samarbeta med andra EES-staters behöriga myndigheter i de fall och på det sätt som föreskrivs i artikel 3.2 i AV-direktivet.

Information om programföretagen och leverantörer av beställtjänster

AV-direktivet innehåller i artikel 3a en ny bestämmelse om informationskrav som gäller både för dem som sänder TV, dvs. programföretag, och för dem som tillhandahåller beställ-TV.

För att genomföra den aktuella artikeln föreslår vi att programföretag och leverantörer av beställ-TV ska se till att de som tar emot deras tjänster alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till de uppgifter som avses i artikel 3a i AV-direktivet. Förtagen kan själva bestämma på vilket sätt de vill lämna informationen.

Krav på innehållet

I TV-direktivet finns en bestämmelse enligt vilken medlemsstaterna åläggs att säkerställa att TV-sändningarna inte innehåller något som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet. Genom AV-direktivet har artikeln fått ett nytt nummer, artikel 3b, och utvidgats till att omfatta även beställ-TV.

TV-direktivets bestämmelser i denna del har ansetts genomförda i Sverige genom straffbestämmelserna om hets mot folk-

grupp och demokratibestämmelsen i 6 kap. 1 § radio- och TVlagen.

Straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp gäller oavsett på vilket sätt och i vilket medium brottet begås. Det spelar således ingen roll om brottet begås i en TV-sändning, genom beställ-TV eller på något annat sätt.

I 6 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen finns den s.k. demokratibestämmelsen. Enligt denna ska den som sänder TV-program se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Vi föreslår att den nuvarande demokratibestämmelsen i 6 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen utvidgas till att också gälla den som tillhandahåller beställ-TV.

Skydd av minderåriga

TV-direktivet innehåller i artikel 22 bestämmelser om skydd av minderåriga vid TV-sändningar. Bestämmelserna är oförändrade i AV-direktivet.

Genom AV-direktivet har det införts en ny bestämmelse om skydd av minderåriga när det gäller beställ-TV. Bestämmelsen finns i artikel 3h och ålägger medlemsstaterna att se till att beställ-TV som ”allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga endast tillhandahålls på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser” sådana tjänster.

Regeringen och riksdagen har ansett att artikel 22 i TV-direktivet har genomförts i svensk rätt dels genom bestämmelserna om yttrandefrihetsbrott i yttrandefrihetsgrundlagen och bestämmelserna i 16 kap. brottsbalken om barnpornografibrott och olaga våldsskildring m.m., dels genom bestämmelserna i 6 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen om sändning av våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär.

Vi saknar anledning att göra någon annan bedömning än den som regeringen och riksdagen tidigare har gjort när det gäller frågan om vad som allvarligt kan skada utvecklingen hos minderåriga. Det innebär att TV-program som allvarligt kan skada minderåriga redan i dag är förbjudna enligt brottsbalken och yttrandefrihetsgrundlagen, oavsett hur programmen har distribuerats.

AV-direktivets regler om skydd mot beställtjänster som allvarligt kan skada minderåriga i artikel 3h kräver således inte någon ny reglering i svensk lagstiftning. Gränsdragningen mellan vad som allvarligt kan skada och vad som ”bara” kan skada utvecklingen hos minderåriga är allt annat än tydlig. Övervägande skäl talar för att man skapar en enhetlig ordning för TV-sändningar och beställ-TV när det gäller skyddet av minderåriga från skadligt programinnehåll.

Vi föreslår därför att det för beställ-TV införs en bestämmelse motsvarande den som gäller för TV-sändningar enligt 6 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen.

Biograffilmer

Artikel 3d i AV-direktivet anger att medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av medietjänster inte sänder biograffilmer under andra tidsperioder än de som har överenskommits med rättighetsinnehavarna. Bestämmelsen har, förutom att den även gjorts tillämplig på beställ-TV, förts över oförändrad till AVdirektivet från artikel 7 i TV-direktivet

I samband med att TV-direktivet införlivades i svensk rätt fann regeringen att artikel 7 inte behövde omsättas i en svensk lagbestämmelse utan det överlämnades till parterna på marknaden att komma överens i ett upphovsrättsligt avtal. I praktiken ansåg regeringen att situationen var den som direktivet föreskriver.

Vi har inte kunnat finna något annat än att marknaden i dag fungerar på samma sätt som när TV-direktivet införlivades i svensk rätt. Vi kan inte heller se att vidgningen av bestämmelsen till att även omfatta beställ-TV föranleder någon annan bedömning än den som regeringen tidigare gjorde. Vi anser således att det inte heller nu behöver vidtas några åtgärder för att genomföra artikel 3d i AVdirektivet i svensk rätt.

Främja europeiska produktioner

Medlemsstaterna ska enligt artikel 3i se till att leverantörer av beställtjänster ”där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, främjar framställningen och tillgången till europeiska produk-

tioner”. Medlemsstaterna ska rapportera till kommissionen om genomförandet av artikeln vart fjärde år.

Övervägande skäl talar för att man inte närmare anger på vilket sätt leverantörer av beställ-TV ska främja europeiska produktioner. Artikeln bör därför genomföras så att det i lag bara anges att den som tillhandahåller beställ-TV på lämpligt sätt och när det är praktiskt möjligt ska främja produktionen av och tillgången till europeiska produktioner.

För att Sverige ska kunna fullgöra sin rapporteringsskyldighet till kommissionen ska den som tillhandahåller beställ-TV vart fjärde år till Granskningsnämnden för radio och TV redovisa vad företaget har gjort för att främja europeiska produktioner.

Programföretagen är enligt 9 kap. 4 § radio-_och_TV-lagen skyldiga att årligen redovisa hur stor del av verksamheten som utgjorts av program av europeiskt ursprung och sådana som framställts av självständiga producenter. Vi föreslår att denna skyldighet bara ska fullgöras vartannat år och att redovisningen ska ske till Granskningsnämnden i stället för som nu till Radio- och TVverket.

Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning

AV-direktivet innehåller i artikel 3c en helt ny bestämmelse som innebär att medlemsstaterna ska uppmuntra medietjänstleverantörer inom den egna jurisdiktionen att se till att deras tjänster successivt görs tillgängliga för syn- och hörselskadade personer.

Radio- och TV-lagsutredningen hade i uppdrag att överväga behovet av lagändringar för att förbättra tillgängligheten till TVprogram för personer med funktionshinder. Utredningen lade också i sitt betänkande Tillgänglighet, mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51) fram förslag till lagstiftning på området.

Övergången från analog till digital utsändningsteknik innebär att möjligheterna ökar att göra programmen tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Denna omständighet tillsammans med betydelsen av att personer med funktionsnedsättning ges största möjliga tillgång till program som sänds i televisionen eller tillhandahålls i form av beställ-TV gör att vi i likhet med den tidigare utredningen anser att det finns anledning att ställa högre krav än i dag i dessa avseenden.

Yttrandefrihetsgrundlagen hindrar att det ställs krav av detta slag på sändningar som sker genom tråd. Yttrandefrihetskommittén har mot denna bakgrund fått tilläggsdirektiv med uppdrag att överväga de yttrandefrihetsrättsliga aspekterna på Radio- och TV-lagsutredningens förslag om TV-sändningars tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning och föreslå de grundlagsändringar och andra lagändringar som dessa överväganden föranleder.

Kravet att utforma programmen på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning måste därför för närvarande begränsas till sändningar som sker på annat sätt än genom tråd.

Vi föreslår därför att den som på annat sätt än genom tråd sänder TV-program eller tillhandahåller beställ-TV ska utforma sändningarna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning på det sätt och i den omfattning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. När det bestäms på vilket sätt och i vilken omfattning programmen ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning, ska regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer beakta företagens finansiella förutsättningar, den tekniska utvecklingen och antalet personer som följer sändningarna.

Vi anser vidare att public service-företagen bör omfattas av en lagreglering men att regeringen ska besluta om de närmare föreskrifterna om på vilket sätt och i vilken omfattning som programmen ska göras tillgängliga. Det kan ske i anslutning till att sändningstillstånden meddelas, men även vid andra tidpunkter. Enligt vår mening bör regeringen således inte vidaredelegera föreskriftsrätten i denna del till någon myndighet.

Granskningsnämnden för radio och TV ska kunna förelägga ett företag att följa föreskrifterna, om det åsidosätter sin skyldighet att se till att TV-programmen görs tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Ett sådant föreläggande ska kunna förenas med vite. Sändningstillståndet ska också kunna återkallas, om ett programföretag på ett väsentligt sätt har åsidosatt sina skyldigheter när det gäller tillgänglighet.

Sponsring

När man sänder sponsrade program i TV eller beställ-TV ska sponsringsmeddelande lämnas i början och i slutet av programmet eller vid ettdera av dessa tillfällen. I sökbar text-TV ska sponsringsmeddelande lämnas löpande.

Om bara en klart avgränsad del av ett program är sponsrad, ska ett sponsringsmeddelande i stället lämnas i omedelbar anslutning till den delen, om det kan ske utan att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks.

Vi föreslår att sponsringsmeddelande också ska också få lämnas

  • i omedelbar anslutning till programmets början eller slut,
  • i pauser i sportprogram där det förekommer längre pauser och i program som utgör föreställningar eller evenemang med pauser för publiken,
  • i samband med att sändningen övergår från en programtjänst till en annan, och vid växlingar mellan sändning från evenemang och studiosändning.

Ett sponsringsmeddelande får dock bara lämnas, om det kan ske på ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter inte kränks.

Ett sponsringsmeddelande i en TV-sändning eller i beställ-TV ska enligt vårt förslag innehålla sponsorns namn, logotyp eller något annat kännetecken för sponsorn. Meddelandet får inte innehålla säljfrämjande inslag eller något annat som gör att det kan förväxlas med reklam.

I likhet med vad som nu gäller ska nyhetsprogram inte få sponsras. Företag som tillverkar eller säljer alkoholdrycker och tobak får inte sponsra program. Begränsningar för sponsring som lämnas av läkemedelsföretag ska gälla också i fortsättningen.

Produktplacering

I artikel 3g i AV-direktivet har införts regler om produktplacering i program i TV-sändningar och beställ-TV. Huvudregeln är att produktplacering är förbjuden. Medlemsstaterna får dock tillåta produktplacering i vissa fall och under vissa förutsättningar.

Produktplacering är att betrakta som en marknadsföringsåtgärd. Program i TV-sändningar och beställ-TV omfattas av yttrande-

frihetsgrundlagen Enligt vår bedömning innebär en begränsning i att sända TV-program där det förekommer produktplacering en sådan inskränkning i den grundlagsfästa yttrandefriheten som i likhet med radio- och TV-lagens regler om reklam och sponsring bör vara tillåten enligt våra grundlagar.

Vi föreslår att ett förbud införs mot att sända TV-program där det förekommer produktplacering. Undantag görs dock för filmer, TV-serier, sportprogram och lätta underhållningsprogram. Det ska dock vara förbjudet att sända även sådana program där det förekommer produktplacering, om de huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Det ska också vara förbjudet att sända filmer, sportprogram m.m. där det förekommer produktplacering av alkoholdrycker, tobaksvaror och produkter som kommer från företag vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror. Detsamma ska gälla läkemedel och medicinska behandlingar som är receptbelagda.

Som villkor för att sända TV-program där det förekommer produktplacering ska gälla att programmet inte får uppmuntra till inköp av de produktplacerade varorna eller tjänsterna eller innehålla andra säljfrämjande inslag. Programmet får inte heller otillbörligen framhäva produkten.

När det förekommer produktplacering ska tittarna informeras om det i början och i slutet av programmet och när programmet börjar igen efter ett reklamavbrott. Informationen ska utformas på lämplig sätt och får inte innehålla säljfrämjande inslag eller något annat som gör att informationen kan förväxlas med reklam.

Den som överträder bestämmelserna om produktplacering ska kunna påföras särskild avgift.

När någon annan än leverantören av medietjänsten har fått ersättning för att en produkt ska förekomma i ett program och produkten framhävs i programmet på ett otillbörligt sätt, kan förfarandet angripas med stöd av bestämmelserna om otillbörligt kommersiellt gynnande.

Identifiering av TV-reklam

I artikel 10 i AV-direktivet finns bestämmelser om identifikation av TV-reklam i TV-sändningar. Bestämmelserna bygger på den grundläggande principen om reklamidentifikation.

De nuvarande bestämmelserna i 7 kap. 1 och 6 §§ radio och TVlagen om annonsidentifikation och bestämmelserna i 9 § marknadsföringslagen om reklamidentifiering behöver inte ändras på grund av AV-direktivet. De genomför fullt ut artiklarna 10.1 och 10.2 i AV-direktivet.

Placering av TV-reklam

Genom AV-direktivet har bestämmelserna om placering av TVreklam och reklamavbrott förenklats och liberaliserats. Reglerna återfinns i artikel 11.

När TV-reklam eller teleshopping infogas i programmen ska medlemsstaterna säkerställa att detta inte påverkar programmens integritet eller rättighetshavarnas rättigheter. Den tidigare huvudregeln i TV-direktivet att reklamavbrott ska ske mellan programmen tas således bort. I övrigt motsvarar bestämmelserna vad som gäller enligt TV-direktivet.

I artikel 11.2 finns begränsningar för hur ofta sändningar av filmer producerade för TV (med undantag för TV-serier och dokumentärer), biograffilmer, barnprogram och nyhetsprogram, får avbrytas av TV-reklam och teleshopping. TV-reklam eller teleshopping får inte infogas i sändningar av gudstjänster.

Vi föreslår att avbrott för reklam och andra annonser inte ska få inte förekomma i program med gudstjänster, i program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år eller omedelbart före eller efter program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Därutöver föreslår vi att det i lagen tas in bestämmelser om reklamavbrott som motsvarar vad som krävs enligt AV-direktivet.

I fråga om övriga program får avbrott förekomma, om det sker på ett sådant sätt att det – med hänsyn till naturliga avbrott i programmen, programmens längd och karaktär – inte påverkar programmens integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter. Vid sändningar av filmer och nyhetsprogram måste det vara minst 30 minuter mellan avbrotten.

Tillåten tid för TV-reklam

Radio- och TV-lagens bestämmelser om högsta tillåtna annonstid har ändrats så sent som i februari 2008. Regeringen uttalade då att

det är angeläget att konkurrensförutsättningarna för programföretagen utjämnas och att risken för att programföretag etablerar sig utomlands minskar. Vidare anfördes att det inte är försvarligt att behålla en ordning som missgynnar de TV-företag som väljer att etablera sig i Sverige. De svenska reglerna om sändningstid för annonser i TV-sändningar borde därför enligt regeringen närmas till den längsta tillåtna annonstiden enligt TV-direktivet.

Vi anser att ett motsvarande synsätt kan anläggas också vid genomförandet av AV-direktivets regler om högsta tillåtna annonstid. Det saknas bärande skäl att behålla eller införa strängare regler än vad som följer av direktivet. Bestämmelserna om högsta tillåtna annonstid i TV-sändningar bör således utformas på så sätt att de motsvarar vad som krävs som miniminivå enligt direktivet.

Korta nyhetsinslag

En nyhet i AV-direktivet är artikel 3k som rör korta nyhetsinslag i TV-sändningar. Programföretagen har för korta nyhetsinslag rätt att få tillgång till evenemang av stort allmänintresse även om dessa sänds med utnyttjande av exklusiva rättigheter. Syftet med bestämmelsen är enligt skäl 38 i ingressen att främja mångfald genom diversifierad nyhetsproduktion och ett diversifierat programutbud.

För att genomföra artikel 3k är inte nu gällande inskränkningar i upphovsrätten och de till upphovsrätten närstående rättigheterna tillräckliga. Vi föreslår därför att det införs bestämmelser i upphovsrättslagen som ger programföretagen rätt att i allmänna nyhetsprogram sända korta utdrag från ett evenemang av stort allmänintresse som ett annat programföretag har den exklusiva rätten att sända. Programföretaget ska också få sända utdraget när nyhetssändningen senare tillhandahålls som beställ-TV. Det korta utdraget får inte vara längre än vad som är motiverat av informationssyftet. Det får inte heller sändas längre tid efter evenemanget än som är motiverat med hänsyn till nyhetsintresset.

Reklam- och annonsbegreppen

I artikel 1 i AV-direktivet definieras begreppet TV-reklam. Definitionen motsvarar närmast ordagrant definitionen av begreppet TVreklam i TV-direktivet.

Begreppet annons har dock under lång tid utgjort ett samlingsbegrepp för kommersiell reklam och meddelanden som utan att utgöra sådan reklam har till syfte att bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar. Det saknas anledning att nu frångå detta system. Annonsbegreppet är väl inarbetat och bör behållas. Mot bakgrund av dess centrala betydelse på området bör begreppet definieras i den nya lagstiftningen.

Vi föreslår att begreppet annons ska avse dels kommersiell reklam, dels meddelanden som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan och som har till syfte att främja en sak eller idé. Rena informations- eller utbildningsprogram som bekostas av någon annan omfattas därmed inte.

Begreppet reklam bör definieras i lagstiftningen som varje form av meddelande som sänds antingen mot betalning eller liknande ersättning eller som utgör egenreklam, och som syftar till att marknadsföra varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter.

Annonsering med delad skärm

Tekniken med delad skärm (split screen) innebär att olika former av innehåll kan visas samtidigt i bild. Detta sker genom att TVskärmen delas upp i olika delar. Exempelvis kan annonsinslag sändas i ett fönster under sändningen av ett TV-program så att två åtskilda bilder syns på skärmen. Redan i dag används split screentekniken av svenska TV-programföretag, exempelvis genom att låta en rullande text längst ner i rutan ange börskurser eller återge smsmeddelanden som skickats till ett program.

Radio- och TV-lagsutredningen behandlade frågan om annonsering med delad skärm i betänkandet Anpassning av radio- och TVlagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62).

I likhet med den förra utredningens förslag föreslår vi att man i ett program som består av ett direktsänt evenemang som fortgår oberoende av annonsavbrott ska få sända annonsering med delad skärm under förutsättning att det sker på ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter inte kränks. Vi föreslår också att sponsringsmeddelanden får sändas med delad skärm under samma förutsättningar som med hel skärm.

Virtuell annonsering

Med virtuell annonsering avses användningen av virtuella metoder för att infoga reklaminslag under sändning av TV-program, särskilt genom att befintliga reklamskyltar på platsen byts ut eller att nya bilder placeras över dem. Härigenom får tittaren intrycket att reklambilderna finns i verkligheten, dvs. rent fysiskt, medan de i själva verket är inlagda på elektronisk väg i TV-signalen.

Radio- och TV-lagsutredningen behandlade frågan om virtuell annonsering i betänkandet Anpassning av radio-_och_TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62).

I likhet med den förra utredningen föreslår vi att virtuell annonsering ska få förekomma i program under förutsättning att programföretaget inte får någon ersättning för den och att annonseringen

  • är placerad på ett fysiskt föremål eller en fysisk plats som normalt används för annonser,
  • inte är mer framträdande än den annonsering som normalt sett förekommer på platsen,
  • inte innebär att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks, eller
  • inte strider mot lagens annonsbestämmelser i övrigt.

Ett krav för att virtuell annonsering ska få förekomma är att programföretaget före och efter varje sändning av program som innehåller virtuell annonsering på lämpligt sätt upplyser om annonseringen. Bestämmelserna om annonssignatur, annonstid och annonsavbrott ska inte tillämpas på virtuell annonsering. Övriga bestämmelser om annonsinnehåll är däremot tillämpliga.

Elektroniska företagsskyltar

Med elektroniska företagsskyltar avses sådana skyltar som förekommer i sportsändningar och som tillsammans med tids-, placerings- och resultatinformation anger namnet på det eller de företag som tillhandahållit den tidmätnings- eller datautrustning som används vid sportevenemanget. Det är alltså fråga om skyltar som inte finns naturligt utan som fogas in i bilden av produktionsföretaget i samband med sändningen.

Radio- och TV-lagsutredningen behandlade frågan om virtuell annonsering i betänkandet Anpassning av radio-_och_TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62).

Även i denna del ansluter vi oss till den förra utredningen och föreslår att det i lagen tas in bestämmelser som innebär att det blir möjligt att under vissa förutsättningar infoga elektroniska företagsskyltar i sportprogram. Sådana företagsskyltar ska få förekomma i sportprogram i TV-sändning under förutsättning att

1. det sker i samband med sändning av den information som före-

taget i fråga tillhandahållit, 2. programföretaget inte får någon särskild ersättning för det, 3. företagsnamnet eller logotypen inte förenas med ljud och bara

upptar en liten del av bilden och 4. företagsnamnet visas i rimlig omfattning.

Konkurrens och abonnentinflytande i kabel-TV-nät

Radio- och TV-lagsutredningen hade i uppdrag att överväga om det är lämpligt och möjligt att genom lagstiftning skapa förutsättningar för konkurrens mellan olika innehållsleverantörer i kabel-TVnäten.

Utredningen behandlade i sitt betänkande Anpassning av radio-_och_TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62) tre olika delfrågor: lagstiftning om tillträde till kabel-TV-näten för programföretag eller andra operatörer, inflytande för abonnenterna över programutbudet och inflytande för abonnenterna över hur programutbudet paketeras.

Utredningen bedömde att det varken skulle vara möjligt eller lämpligt att lagstiftningsvägen skapa förutsättningar för konkurrens mellan olika innehållsleverantörer i kabel-TV-näten. Utredningen ansåg inte heller att det borde införas lagstiftning om hur de program som distribueras i kabel-TV-nät ska väljas ut eller hur programutbudet ska paketeras.

Vi gör ingen annan bedömning än Radio- och TV-lagsutredningen. Det bör således inte införas lagstiftning om konkurrens mellan olika innehållsleverantörer i kabel-TV-nät. Det bör inte heller införas någon lagstiftning om hur de program som distribueras i kabel-TV-nät ska väljas ut eller paketeras.

Villkor för sändningarnas innehåll

Radio- och TV-lagsutredningen hade i uppdrag att lägga fram förslag som gör att samma regler kan tillämpas på samtliga TVsändningar från ett företag, oberoende av om sändningarna sker på ett sätt som kräver tillstånd eller på något annat sätt. Utredningen skulle också föreslå mer kraftfulla åtgärder om ett programföretag vid upprepade tillfällen och på liknande sätt bryter mot villkor för innehållet i sändningarna.

Radio- och TV-lagsutredningen diskuterade i sitt betänkande Anpassning av radio-_och_TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62) frågor om innehållet i sändningar skulle regleras genom tillståndsvillkor eller lagregler, frågan om sanktioner och tillsyn och slutligen tillämplighet av tillståndsvillkor på vissa sändningar. Utredningens förslag fick viss kritik vid remissbehandlingen.

Vi anser att regler som har till syfte att tjäna angelägna intressen bör kunna upprätthållas för alla slags sändningar, även trådsändningar. En sådan ordning kräver emellertid ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen. Vi har framfört detta till Yttrandefrihetskommittén (Ju 2003:04), som för närvarande ser över grundlagen.

Trots det som nu sagts föreslår vi inte att några av de regler som för närvarande kan föreskrivas som tillståndsvillkor omvandlas till föreskrifter i lag. Vi anser att den nuvarande myndighetskontrollen av vissa sändningsvillkor bör kunna ersättas med självreglering, under förutsättning att självregleringen bedöms kunna fungera lika effektivt som myndighetskontrollen. För att en utveckling mot självreglering ska underlättas bör regler som nu kan föreskrivas som villkor för sändningstillstånd inte ersättas med föreskrifter i lag, som den förra utredningen föreslog. Om ett programföretag omfattas av en effektiv ordning för självreglering bör tillståndsmyndigheten kunna avstå från att ställa upp villkor inom områden som omfattas av självregleringen eller ändra sådana villkor som redan meddelats. Om en utveckling mot självreglering inte kommer till stånd anser vi att man på nytt bör överväga om vissa regler bör framgå direkt av lagen och därmed bli tillämpliga även för sändningar som inte kräver tillstånd.

TV och radio är viktiga informationskällor och det är angeläget att tittare och lyssnare har tillgång till korrekt och relevant information. Krav på saklighet bör därför fortfarande kunna ställas upp som villkor för sändningstillstånd.

Till skillnad från den förra utredningen anser vi inte heller att nuvarande regler om tillsyn och sanktioner i fråga om förbudet att sända program med ingående våldsskildringar m.m. bör ändras.

Tillstånd och registrering

Radio- och TV-lagsutredningen behandlade frågor om tillståndsplikt i sitt betänkande Tillgänglighet, mobil-TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51). Detta gjordes dels i samband med förslag om mobil-TV, dels i samband med förslag om interaktiva tjänster.

Vi bedömer att de skäl som historiskt använts för att motivera tillståndsplikt fortfarande är giltiga när det gäller traditionell marksänd TV. Däremot bedömer vi att det finns anledning att överväga om man ska begränsa omfattningen av de sändningar för vilka det ska krävas tillstånd.

Vi föreslår att tillstånd ska krävas för att sända TV-program med hjälp av radiovågor, om sändningen sker på frekvenser mellan 87,5– 108 megahertz, 174–240 megahertz eller 470–790 megahertz.

För att sända ljudradioprogram med hjälp av radiovågor ska det krävas tillstånd, om sändningarna sker på

1. frekvenser under 30 megahertz som är avsedda för rundradio-

sändningar enligt internationella överenskommelser som Sverige är bundet av, eller 2. frekvenser mellan 87,5–108 megahertz, 174–240 megahertz eller

470–790 megahertz.

Vi bedömer att så kallade push-tjänster i allmänhet får anses utgöra TV-sändningar i AV-direktivets mening och att det inte bör utformas några särskilda regler för sådana sändningar. Ett programföretag med tillstånd att sända TV har rätt att sända push-tjänster i den utsträckning som tillståndet ger möjlighet till det. Det bör också vara möjligt att meddela tillstånd till programföretag som uteslutande avser att sända push-tjänster.

Vi föreslår att det ska krävas tillstånd för att sända sökbar text-TV i de frekvensband som föreslås vara tillståndspliktiga för sändning av ljudradio- och TV-program.

Med sökbar text-TV ska avses en medietjänst som huvudsakligen består av text, grafik eller stillbilder, med eller utan ljud, om

användaren själv kan välja vilken del av innehållet som han eller hon vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska ske.

Vi bedömer att det inte kommer att bli aktuellt att sända beställtjänster i AV-direktivets mening som rundradiosändning i de frekvensområden som vi föreslår ska vara tillståndspliktiga.

När man inskränker tillståndsplikten bör de regler om utgivare som föreskrivs i 3 kap.1 och 2 §§ lagen (1991:1559) om föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden även gälla för TV- och ljudradiosändningar som inte kräver tillstånd.

Den som tillhandahåller beställtjänster ska anmäla sig för registrering hos Radio- och TV-verket så att myndigheterna vet vilka som bedriver sådan verksamhet som Sverige är ansvarigt för enligt AV-direktivet.

Radio och TV-verket ska vid anmälan om registrering av dem som sänder TV-program, sökbar text-TV och beställ-TV pröva om verksamheten omfattas av lagen. Om verksamheten inte omfattas av lagen, ska registrering inte ske.

Slutligen föreslår vi att ett tillstånd att sända TV och sökbar text-TV ska kunna överlåtas om tillståndsmyndigheten godkänner det. Tillståndsmyndigheten ska pröva om förvärvaren uppfyller kraven för att beviljas tillstånd. Vidare ska myndigheten pröva om ägarkoncentrationen bland innehavarna av tillstånd att sända TV påverkas i mer än ringa omfattning och om överlåtelsen för med sig en påtaglig minskning av mångfalden i programutbudet. Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter.

Mobil-TV

Radio- och TV-lagsutredningen behandlade i sitt betänkande Tillgänglighet, mobil-TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51) mobil-TV. Utredningen lämnade ett omfattande förslag på området.

Det saknas utrymme för rundradiosänd mobil-TV i de frekvensband där vi föreslår att det ska krävas tillstånd och det är tveksamt om de särskilda sändningssystemen för mobil-TV kommer att behövas. Med hänsyn till dessa förhållanden och till den tekniska utvecklingen på området bedömer vi att det är mindre sannolikt att det kommer att bli aktuellt att inleda TV-sändningar som är särskilt

anpassade för mottagning med små rörliga mottagare inom det område som vi föreslår ska vara tillståndspliktigt.

Vi finner därför att det inte finns någon anledning att införa några särskilda regler för sådana TV-sändningar. Om särskilda mobil-TV-sändningar ändå skulle komma till stånd inom det tillståndspliktiga området, kommer de att följa samma regler som TV-sändningar i allmänhet.

Lokal icke-kommersiell TV och närradio

Radio- och TV-lagsutredningen tog självmant upp frågan om registrerade trossamfunds möjlighet att sända närradio i sitt betänkande Tillgänglighet, mobil TV samt vissa andra radio- och TVrättsliga frågor (SOU 2006:51). Vi föreslår i likhet med den förra utredningen att tillstånd att sända närradio ska också kunna ges till samtliga registrerade trossamfund och registrerade organisatoriska delar av registrerade trossamfund som har anknytning till sändningsområdet.

År 2005 anpassades bestämmelserna om vidaresändningsplikt i 8 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen till artikel 31 i USO-direktivet

TPF

1

FPT

. Vi anser i likhet med Radio- och TV-lagsutredningen och Radio- och TV-verket att samma anpassning bör göras när det gäller bestämmelserna i 8 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen om skyldighet att tillhandahålla utrymme för lokala kabelsändarföretag. För närvarande kan kabeloperatören välja att tilldela kabelsändarföretagen enbart analogt sändningsutrymme trots att allt övrigt programutbud tillhandahålls digitalt. Det leder till att det enligt Radio- och TV-verket finns en risk att tittarna inte på ett enkelt sätt kan ta del av sändningarna från de lokala kabelsändarföretagen. Vi anser därför att skyldigheten att tillhandahålla sändningsutrymme ska gälla såväl analog som digital teknik. Den nuvarande bestämmelsen i 8 kap. 4 § radio-_och_TV-lagen om skyldighet att tillhandahålla utrymme för de lokala kabelsändarföretagens sändningar i mikrovågssändningar bör avskaffas. Enligt vad som är bekant för utredningen förekommer det inte några sådana sändningar. Bestämmelsen är därmed obehövlig. Begreppet företag i lokalt kabelsändarföretag har ansetts mindre rättvisande, eftersom det framförallt är ideella föreningar som

TP

1

PT

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om

samhällsomfattande tjänster och kommunikationstjänster (USO-direktivet).

bedriver verksamheten. Enligt vår mening bör minsta möjliga ändring göras av begreppet för att tillgodose önskemålet om ett begrepp som inte leder tanken till någon särskilt organisationsform. Vi föreslår därför att begreppet lokalt kabelsändarföretag ersätts med begreppet lokal kabelsändarorganisation.

I övrigt anser vi att den nuvarande ordningen när det gäller lokal icke-kommersiell TV och närradio bör bestå.

Författningsteknisk lösning

Den nuvarande radio-_och_TV-lagen ersätts med en helt ny lag med samma namn.

Den nya lagen inleds med en avdelning med övergripande bestämmelser som gäller för såväl radio som TV. Därefter följer en avdelning med bestämmelser som bara rör TV, dvs. TV-sändningar, beställ-TV och sökbar text-TV. Nästa avdelning innehåller bestämmelser som bara reglerar ljudradiosändningar. Lagen avslutas med en avdelning med gemensamma bestämmelser.

Självreglering

I utredningens uppdrag att göra en allmän översyn av radio-_och_TV-lagen ingår att överväga möjligheten att komplettera lagstiftningen med former för självreglering. AV-direktivet innehåller också regler enligt vilka medlemsstaterna åläggs att främja system för sam- eller självreglering på nationell nivå inom de områden som samordnas i direktivet.

Det finns i Sverige flera system för självreglering som berör olika medietjänster. Det saknas dock system som skapats av eller uteslutande riktar sig till programföretagen eller andra leverantörer av AV-tjänster.

TV-företagen har sinsemellan olika förutsättningar för att delta i självreglerande eller självsanerande verksamhet. Det finns inget som hindrar att programföretagen ansluter sig till befintliga system på pressens område eller skapar egna. Omfattas ett programföretag av en effektiv självreglering bör tillståndsmyndigheten främja självregleringen genom att avstå från att ställa upp sändningsvillkor inom områden som omfattas av självregleringen.

Övriga frågor

Vi föreslår att Radio- och TV-verkets tillsynsansvar förtydligas i lagen.

Tillsyn över villkor som meddelats med stöd av 3 kap. 8 § 2 (skyldighet att sända under en viss minsta tid) har tidigare ansetts vara delat mellan Granskningsnämnden för radio och TV och Radio- och TV-verket. Vi föreslår att det bara ska vara Radio- och TV-verket som ska ha tillsyn över sådana villkor.

Redovisningen av hur stor andel av verksamheten som har utgjorts av europeiska program och vilka åtgärder som har vidtagits för att främja framställningen av europeiska produktioner, som i dag lämnas till Radio- och TV-verket, ska i fortsättningen lämnas till Granskningsnämnden för radio och TV, eftersom arbetsuppgiften är programrelaterad och kan samordnas med annan rapporteringsskyldighet till nämnden.

På begäran av Granskningsnämnden för radio och TV ska den som bedriver verksamhet enligt lagen lämna de upplysningar som behövs för att kunna bedöma storleken av den särskilda avgiften.

Beslut av Radio- och TV-verket om tillstånd att sända TV, återkallelse av tillstånd m.m. ska gälla omedelbart, om inte något annat bestäms.

Genomförandefrågor

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 19 december 2009. Den som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande har tillstånd att sända TV ska ha rätt att också sända sökbar text-TV i rimlig omfattning så länge tillståndet gäller. Lagens bestämmelser om produktplacering ska bara gälla program som har producerats efter lagens ikraftträdande.

Våra förslag innebär att både Granskningsnämnden för radio och TV och Radio- och TV-verket kommer att få nya uppgifter. Det resursbehov som uppstår bör kunna finansieras genom besparingar som kan vinnas genom att myndigheterna ytterligare samverkar och integrerar sina verksamheter med varandra. För staten i övrigt får de förslag vi lämnar i detta betänkande inte några konsekvenser som måste finansieras i särskild ordning.

Våra förslag till nya regler för annonser, sponsrade program och produktplacering kan leda till ökade intäkter för programföretagen.

Förslaget till nya regler när det gäller skyldigheten att göra TVprogram och program i beställ-TV som sänds på annat sätt än genom tråd tillgängliga för personer med funktionsnedsättning kommer att leda till ökade kostnader för de berörda företagen. Det är emellertid inte möjligt att i dag uppskatta kostnaderna, eftersom ett genomförande av skyldigheten kommer att göras successivt och med beaktande av företagens finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen.

Författningsförslag

1. Förslag till radio- och TV-lag

Härigenom föreskrivs följande.

Övergripande bestämmelser

1 kap. Lagens innehåll och tillämpningsområde

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om ljudradio- och TVsändningar, beställ-TV och sökbar text-TV enligt följande. Övergripande bestämmelser

  • lagens innehåll och tillämpningsområde (1 kap.)
  • information och registrering (2 kap.)
  • definitioner (3 kap.) TV-sändningar, beställ-TV och sökbar text-TV
  • tillstånd (4 kap.)
  • innehållet i TV-sändningar och beställ-TV (5 kap.)
  • produktplacering (6 kap.)
  • sponsring (7 kap.)
  • reklam och andra annonser (8 kap.)
  • vidaresändning i kabelnät (9 kap.) Ljudradiosändningar
  • krav på tillstånd (10 kap.)
  • tillstånd att sända andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio (11 kap.)
  • tillstånd att sända närradio (12 kap.)
  • tillstånd att sända lokalradio (13 kap.)
  • innehållet i ljudradiosändningar (14 kap.)
  • reklam, andra annonser och sponsring (15 kap.) Gemensamma bestämmelser
  • granskning och tillsyn (16 kap.)
  • straff och särskilda avgifter (17 kap.)
  • återkallelse av tillstånd (18 kap.)
  • handläggningen av ärenden om särskilda avgifter, vite och återkallelse m.m. (19 kap.)
  • överklagande (20 kap.)

Genomförande av AV-direktivet

2 § Lagen genomför delvis Europaparlamentets och rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (AV-direktivet).

TV-sändningar och beställ-TV som lagen tillämpas på

3 § Lagen tillämpas på sådana TV-sändningar och beställ-TV som kan tas emot i någon stat som är bunden av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat), om leverantören av medietjänsten

1. är etablerad i Sverige enligt definitionen i artikel 2.3 i AVdirektivet,

2. inte uppfyller kriteriet under 1 eller är etablerad i någon annan EES-stat, men använder sig av en satellitupplänk belägen i Sverige,

3. inte uppfyller något av kriterierna under 1 och 2 men använder sig av en satellitkapacitet som tillhör Sverige,

4. inte uppfyller något av kriterierna under 1, 2 och 3 men är etablerad i Sverige enligt artiklarna 43–48 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskaperna.

Den som, efter att ha varit etablerad i Sverige, etablerar sig i en annan EES-stat i syfte att kringgå svensk lagstiftning när verksamheten huvudsakligen riktar sig till Sverige ska vid tillämpningen av denna lag anses etablerad i Sverige.

Oberoende av vad som föreskrivs i första stycket gäller i tillämpliga delar 2 kap. 9 §, 4 kap. 1–7 §§, 9 § 1–3, 6–9 och 16 samt

11–14 §§ och bestämmelserna i 16–20 kap. även den som står under en annan EES-stats jurisdiktion enligt AV-direktivet.

4 § För sändningar genom tråd som når 100 hushåll eller färre gäller bara 9 kap. 1–4 §§ och i yttrandefrihetsgrundlagen bara 1 kap. 2 och 3 §§.

Ljudradiosändningar över satellit som lagen tillämpas på

5 § Lagen gäller för sådana sändningar av ljudradioprogram över satellit som kan tas emot i Sverige, om den som bedriver sändningsverksamheten har sin hemvist i Sverige eller sändningen till satellit sker från en sändare här i landet.

Undantag för vissa ljud i TV-sändning

6 § Andra föreskrifter än 4 kap. 10 § 1 avseende villkor om förbud att sända reklam och 8 kap. 16 § om förbud att sända reklam gäller inte för ljud i TV-sändning, om ljudet helt stämmer överens med en ljudradiosändning som sker med stöd av tillstånd enligt denna lag eller som den sändande låtit registrera sig för.

Föreskrifter om avgifter

7 § I lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område finns bestämmelser om avgifter för tillstånd att sända TV-program och lokalradio.

2 kap. Information och registrering

Information om programföretag som sänder TV och leverantörer av beställ-TV

1 § Programföretag som sänder TV och leverantörer av beställ-TV ska se till att de som tar emot deras tjänster alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till

1. namnet på leverantören av medietjänster,

2. den geografiska adress där leverantören av medietjänster är etablerad,

3. uppgifter om leverantören av medietjänster, inklusive dess epostadress och webbplats, och

4. uppgifter om behörig tillsynsmyndighet. I fråga om leverantörer av beställ-TV gäller också 8 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster.

Registrering

2 § Den som bedriver en sändningsverksamhet som det inte behövs tillstånd för enligt denna lag eller som tillhandahåller beställ-TV, ska anmäla sig för registrering hos Radio- och TV-verket. Detsamma gäller den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör).

I anmälan ska anges

1. namn, firma eller motsvarande,

2. ställföreträdare för juridisk person,

3. postadress, telefonnummer, e-postadress och webbplats, samt

4. uppgift om den verksamhet som bedrivs.

Register

3 § Radio- och TV-verket ska upprätta ett register över dem som har tillstånd som avses i 4 kap. 3 §, 11 kap. 1 §, 12 kap. 2 §. 13 kap. 1 § eller har anmält sig enligt 2 § och vars verksamhet omfattas av denna lag.

Registret får föras med hjälp av automatisk databehandling. Det får bara innehålla sådana uppgifter som avses i 2 § andra stycket, 5 kap. 11 §, 14 kap. 9 § och 16 kap. 7–9 §§.

3 kap. Definitioner

1 § I denna lag avses med

annonser: reklam och andra meddelanden som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan och som har till syfte att främja en sak eller en idé;

annonsering med delad skärm: sändning av en annons samtidigt med en annan sändning;

AV-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster;

beställ-TV: en tjänst varigenom en leverantör av medietjänster i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahåller allmänheten TV-program med hjälp av elektroniska kommunikationsnät

1. på begäran av användaren,

2. vid en tidpunkt som han eller hon väljer,

3. från en katalog med program som leverantören av medietjänsten har valt ut;

försäljningsprogram: program där publiken erbjuds att beställa varor och tjänster;

leverantör av medietjänster: den som

1. har det redaktionella ansvaret för valet av innehåll i en ljudradio- eller TV-sändning, beställ-TV eller sökbar text-TV och

2. avgör hur det ska struktureras; ljudradiosändning: en sändning av ljudradioprogram med hjälp av elektroniska kommunikationsnät som

1. tillhandahålls av en leverantör av medietjänster,

2. är riktad till allmänheten, och

3. är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel; ljudradioprogram: program som består av ljud; lokalradio: andra tillståndspliktiga lokala ljudradiosändningar än sådana som

1. kräver tillstånd av regeringen,

2. bara får ske under en begränsad tid enligt 11 kap. 1 § andra stycket, eller

3. är närradio; närradio: lokala ljudradiosändningar för föreningslivet och trossamfund;

närradioförening: en sammanslutning av flera tillståndshavare i ett sändningsområde för gemensamma närradioändamål;

produktplacering: när en vara, en tjänst eller ett varumärke i marknadsföringssyfte förekommer i ett program och leverantören av medietjänsten har fått betalt eller liknande ersättning för det, dock inte när en vara eller tjänst av obetydligt värde förekommer i ett program och produkten har tillhandahållits gratis;

program: ett enskilt inslag i en programtablå eller i en katalog som har ställts samman av en leverantör av medietjänster;

programföretag: en leverantör av medietjänster som tillhandahåller ljudradiosändningar, TV-sändningar eller sökbar text-TV;

programtjänst: ett samlat utbud av ljudradio- eller TV-program eller sökbar text-TV som sänds under en gemensam beteckning;

reklam: varje form av meddelande som

1. sänds antingen mot betalning eller liknande ersättning eller som utgör egenreklam, och

2. syftar till att i näringsverksamhet marknadsföra varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen eller andra nyttigheter;

sponsring: bidrag som någon som inte tillhandahåller audiovisuella medietjänster eller producerar sådana verk ger för att finansiera medietjänster eller program i syfte att främja bidragsgivarens namn, varumärke, anseende, verksamhet, intresse eller produkter;

sändning som är riktad till allmänheten: en sändning som samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den;

sökbar text-TV: en sändning med hjälp av elektroniska kommunikationsnät som huvudsakligen består av text, grafik eller stillbilder, med eller utan ljud, och som

1. tillhandahålls av en leverantör av medietjänster,

2. är riktad till allmänheten,

3. är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel, och

4. där användaren själv kan välja vilken del av innehållet som han eller hon vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska ske;

TV-program: program som huvudsakligen består av rörliga bilder, med eller utan ljud;

TV-sändning eller sända TV: en sändning av eller att sända TVprogram med hjälp av elektroniska kommunikationsnät där sändningen

1. tillhandahålls av en leverantör av medietjänster,

2. är riktad till allmänheten, och

3. är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel; virtuell annonsering: sändning av annonser som på elektronisk väg fogas in i TV-bilden på fasta föremål eller på marken där sådana annonser kan placeras ut fysiskt och som normalt används för annonser.

TV-sändningar, beställ-TV och sökbar text-TV

4 kap. Tillstånd

Sändningsutrymme

1 § Regeringen beslutar vilket sändningsutrymme som i olika delar av landet får upplåtas för TV-sändningar och sökbar text-TV som kräver tillstånd enligt denna lag.

När det behövs tillstånd

2 § För att sända TV eller sökbar text-TV med hjälp av radiovågor krävs tillstånd enligt denna lag, om sändningen sker på frekvenserna 87,5–108 megahertz, 174–240 megahertz eller 470–790 megahertz.

Föreskrifter om tillstånd att använda radiosändare finns i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

Vem som beslutar om tillstånd

3 § Tillstånd att sända TV och sökbar text-TV ges av

1. regeringen, om sändningsverksamheten finansieras med TVavgiften enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst, och

2. Radio- och TV-verket i övriga fall.

Innebörden av ett tillstånd

4 § Ett tillstånd att sända TV och sökbar text-TV innebär rätt att samtidigt sända det antal programtjänster i varje område under den del av dygnet som anges i tillståndet.

Vem som kan få tillstånd

5 § Tillstånd att sända TV och sökbar text-TV får bara beviljas ett programföretag som bedöms ha finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under tillståndstiden och

som bedöms vara berett att samverka med övriga tillståndshavare i tekniska frågor.

Vad man ska beakta vid tillståndsgivningen

6 § När tillstånd att sända TV och sökbar text-TV beviljas ska man särskilt beakta att sändningsutrymmet ska kunna tas i anspråk

1. för olika programtjänster så att sändningarna kommer att tilltala olika intressen och smakriktningar,

2. för såväl nationella som lokala och regionala programtjänster, och

3. av flera av varandra oberoende programföretag.

Tillstånd begränsat till vidaresändning

7 § Ett tillstånd som beviljas av Radio- och TV-verket får innebära rätt att enbart vidaresända program som samtidigt sänds eller kort tid dessförinnan sänts av någon annan. I ett sådant beslut får verket föreskriva att bestämmelserna i 5–8 kap. inte ska tillämpas på sändningar som sker med stöd av tillståndet.

Villkor för tillstånd

8 § Ett tillstånd att sända TV och sökbar text-TV får förenas med villkor som innebär att sändningsrätten ska utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet ska råda i televisionen.

9 § Ett tillstånd att sända TV och sökbar text-TV får förenas med villkor om skyldighet att

1. sända till hela landet eller till en viss del av landet,

2. sända under en viss minsta tid,

3. samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område,

4. sända sökbar text-TV i viss omfattning,

5. sända program vars innehåll är särskilt anpassade för personer med funktionsnedsättning,

6. bereda utrymme för sändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen,

7. använda en viss sändningsteknik,

8. samverka med andra tillståndshavare i tekniska frågor för att främja tillgänglighet och konkurrens,

9. använda vissa radiosändare, 10. ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen,

11. sända genmälen, 12. i sändningsverksamheten respektera den enskildes privatliv, 13. sända ett mångsidigt programutbud, 14. regionalt sända och producera program, 15. kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten, om en myndighet begär det,

16. utforma sändningarna på ett sådant sätt att de inte bara kan tas emot av en begränsad del av allmänheten i sändningsområdet, och

17. utarbeta en beredskapsplan för verksamheten under höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred samt lämna planen till regeringen och till den myndighet som regeringen bestämmer.

10 § Ett tillstånd att sända TV och sökbar text-TV får förenas med villkor om förbud mot att sända

1. reklam eller andra annonser,

2. sponsrade program även i andra fall än som anges i 7 kap. 1–3 §§, och

3. program där produktplacering förekommer.

11 § Ett tillstånd att sända TV eller sökbar text-TV får förenas med villkor som innebär att ägarförhållandena och inflytandet i ett företag som får tillståndet inte får förändras mer än i begränsad omfattning.

Tillståndens giltighetstid

12 § Ett tillstånd som har beviljats av regeringen att sända TV och sökbar text-TV ska gälla för viss tid som bestäms av regeringen.

Ett tillstånd som har beviljats av Radio- och TV-verket att sända TV eller sökbar text-TV gäller för sex år. Om det finns särskilda skäl, får Radio- och TV-verket besluta att ett tillstånd att sända TV eller sökbar text-TV ska gälla för kortare tid.

Giltighetstiden för tillståndsvillkor får vara kortare än tillståndstiden.

Undantag för sändningar med tillstånd som gäller för begränsad tid

13 § Föreskrifterna i 4 kap. 5 och 6 §§ behöver inte tillämpas, om tillståndet att sända TV eller sökbar text-TV gäller under en begränsad tid om högst två veckor.

Radio- och TV-verket får besluta att 5–8 kap. inte ska tillämpas på sändningar som avses i första stycket.

Yttrande över tillståndsvillkor

14 § Innan beslut om tillstånd fattas ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som regeringen eller Radio- och TV-verket avser att förena med tillståndet. Beslut om tillstånd får inte innehålla andra programrelaterade villkor än de som den sökande har godtagit.

Överlåtelse av sändningstillstånd

15 § Ett tillstånd att sända TV eller sökbar text-TV som har beviljats av Radio- och TV-verket får överlåtas, om verket medger det. Ett sådant medgivande får bara lämnas, om

1. förvärvaren uppfyller förutsättningarna i 4 kap.

H

5

H

§ för att få

tillstånd att sända TV eller sökbar text-TV,

2. överlåtelsen inte för med sig att ägarkoncentrationen bland dem som har tillstånd att sända TV och sökbar text-TV ökar i mer än ringa omfattning, och

3. överlåtelsen inte skulle föra med sig en påtaglig minskning av mångfalden i utbudet av tillståndspliktiga programtjänster.

Om verket inte medger överlåtelsen, är den utan verkan.

16 § Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt denna lag såvitt avser tiden efter beslutet om medgivande.

Om ett föreläggande enligt

H

17 kap. 11 och 13 §§

H

har meddelats

mot den tidigare innehavaren, gäller föreläggandet även mot den nye innehavaren. Radio- och TV-verket ska i samband med att

verket medger överlåtelsen underrätta den nye innehavaren om detta. Om underrättelse inte har skett, gäller inte föreläggandet mot denne.

Avgifter för ansökan om tillstånd hos Radio- och TV-verket

17 § Radio- och TV-verket får ta ut en avgift av den som hos verket ansöker om tillstånd att sända TV-program eller sökbar text-TV eller medgivande till överlåtelse av ett sådant tillstånd.

Avgiften ska motsvara Radio- och TV-verkets kostnader för handläggningen av ärenden enligt första stycket.

5 kap. Innehållet i TV-sändningar, beställ-TV och sökbar text-TV

Allmänna krav

1 § Programföretag och den som tillhandahåller beställ-TV ska se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Våldsskildringar och pornografiska bilder

2 § Program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som sänds i TV ska antingen föregås av en varning i ljud eller innehålla en varning som anges löpande i bild under hela sändningstiden. Sådana program får inte sändas under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

3 § Program som tillhandahålls genom beställ-TV och som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornografiska bilder får inte tillhandahållas på ett sådant sätt att det finns en betydande risk att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

Beriktigande

4 § Uppgifter som förekommit i ett TV-program i TV-sändning som inte är reklam och som sänts på något annat sätt än genom tråd, ska beriktigas när det är befogat.

Även uppgifter som har förekommit i ett TV-program i TVsändning som inte är reklam och som sänts genom tråd bör beriktigas när det är befogat.

Otillbörligt kommersiellt gynnande

5 § Program som inte är reklam får inte på ett otillbörligt sätt gynna kommersiella intressen.

I 6 och 7 kap. finns bestämmelser om produktplacering och sponsring.

Åsiktsannonser

6 § I sändningar för vilka villkor om opartiskhet gäller får det inte förekomma meddelanden som sänds på uppdrag av någon annan och som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden.

Att sådana meddelanden ska anses som annonser framgår av 3 kap. 1 §.

Program av europeiskt ursprung

7 § Den som sänder TV på annat sätt än genom tråd ska se till att följande krav uppfylls, om det inte finns särskilda skäl mot det.

1. Mer än hälften av den årliga sändningstiden ska upptas av program av europeiskt ursprung.

2. Minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten ska avse program av europeiskt ursprung som har framställts av självständiga producenter. En så stor andel som möjligt bör utgöras av program som har färdigställts under de närmast föregående fem åren. Som sändningstid anses i denna paragraf den tid då det sänds program med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar, annonser

och försäljningsprogram. I sändningstiden ska inte heller sändningar av endast text räknas in.

TV-sändningar enligt första stycket ska, om det inte finns särskilda skäl mot det, i betydande omfattning innehålla program på svenska språket, program med svenska artister och verk av svenska upphovsmän.

8 § Den som tillhandahåller beställ-TV ska på lämpligt sätt och när det är praktiskt möjligt främja framställningen av och tillgången till sådana europeiska produktioner som avses i artikel 1i i AVdirektivet.

Exklusiva rättigheter till TV-sändningar

9 § De som sänder TV och som innehar den exklusiva rätten till en TV-sändning från ett svenskt eller utländskt evenemang som är av särskild vikt för det svenska samhället får inte, om de sänder evenemanget, utnyttja rättigheten på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i Sverige utestängs från möjligheten att i fri TV se evenemanget i direktsändning eller, om det finns saklig grund till det, med en mindre tidsförskjutning. De evenemang som avses är sådana som inträffar högst en gång om året och som intresserar en bred allmänhet i Sverige.

Om Europeiska kommissionen genom en underrättelse i Europeiska gemenskapernas officiella tidning har förklarat att ett evenemang är av särskild vikt för samhället i en annan EES-stat, får de som sänder TV och som innehar den exklusiva rätten att sända evenemanget till den staten inte, om de sänder evenemanget, utnyttja rättigheten på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i den staten utestängs från möjligheten att se evenemanget i fri TV på ett sätt som närmare anges i underrättelsen.

Om någon för att uppfylla skyldigheten enligt första eller andra stycket erbjuder någon annan att sända evenemanget i TV ska detta göras på skäliga villkor.

Regeringen meddelar föreskrifter om vilka evenemang som är av särskild vikt för det svenska samhället.

Korta utdrag från evenemang av stort allmänintresse

10 § I 48 a § i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk finns bestämmelser om när ett programföretag i en EES-stat i sina allmänna nyhetssändningar får använda korta utdrag ur en televisionssändning från ett evenemang av stort allmänintresse som ett annat programföretag sänder med exklusiva rättigheter.

Sändningsbeteckning för TV-sändningar och sökbar text-TV

11 § Den som sänder TV eller sökbar text-TV enligt denna lag ska använda en sådan beteckning för sina sändningar som har godkänts av Radio- och TV-verket.

Beteckningen ska i TV-sändning anges minst en gång varje sändningstimme eller, om detta inte är möjligt, mellan programmen. I sökbar text-TV ska beteckningen anges löpande.

Krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning

12 § Den som sänder TV, beställ-TV eller sökbar text-TV på något annat sätt än genom tråd ska utforma sändningarna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik i den omfattning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

När man ska bestämma på vilket sätt och i vilken omfattning programmen ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning ska man beakta de finansiella förutsättningar som leverantören av medietjänster har, den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster inom TV-området och antalet personer som följer sändningarna.

6 kap. Produktplacering

Förbud mot att sända program där det förekommer produktplacering

1 § Det är förbjudet att sända TV-program där det förekommer produktplacering, om något annat inte följer av 2 §.

2 § Trots förbudet i 1 § får man på de villkor som anges i 3 och 4 §§ sända filmer, TV-serier, sportprogram och lätta underhållningsprogram där det förekommer produktplacering.

Första stycket gäller dock inte program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år och program där det förekommer produktplacering av

1. alkoholdrycker och tobaksvaror,

2. andra produkter som kommer från företag vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror, eller

3. receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination.

Krav på program där det förekommer produktplacering

3 § TV-program där det förekommer produktplacering får sändas bara om programmet inte

1. uppmuntrar till inköp eller hyra av de produktplacerade varorna eller tjänsterna eller innehåller andra säljfrämjande inslag, eller annars

2. framhäver den berörda produkten på ett otillbörligt sätt.

Information om produktplacering

4 § När det förekommer produktplacering i ett program i en TVsändning eller i beställ-TV, ska tittarna informeras om det i början och slutet av programmet och när programmet börjar igen efter ett avbrott för annonser.

Informationen ska lämnas på lämpligt sätt och får inte innehålla säljfrämjande inslag eller något annat som gör att informationen kan förväxlas med reklam.

7 kap. Sponsring

Program som inte får sponsras

1 § Ett program i en TV-sändning eller beställ-TV som huvudsakligen handlar om nyheter eller innehåller nyhetskommentarer får inte sponsras.

Vem som inte får sponsra program

2 § Program i en TV-sändning eller i beställ-TV får inte sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror.

Begränsningar för läkemedelsföretag

3 § Om ett läkemedelsföretag sponsrar ett program i en TVsändning eller i beställ-TV, får sponsringen bara främja företagets namn eller anseende men inte receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination.

När sponsringsmeddelanden ska lämnas

4 § När man sänder ett sponsrat program i TV eller i beställ-TV ska man ange att programmet är sponsrat och vem som har bidragit till finansieringen. Det ska ske genom att ett sponsringsmeddelande lämnas i början och i slutet av programmet eller vid ettdera av dessa tillfällen.

I sökbar text-TV ska ett sådant meddelande lämnas löpande. Om bara en klart avgränsad del av ett program är sponsrad ska sponsringsmeddelandet i stället lämnas i omedelbar anslutning till den delen, om det kan ske utan att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks.

När sponsringsmeddelanden får lämnas

5 § I en TV-sändning får, utöver vad som följer av 4 §, sponsringsmeddelanden lämnas

1. i omedelbar anslutning till programmets början eller slut, om ett meddelande har lämnats enligt 4 § tredje stycket,

2. i pauser i sportprogram där det förekommer längre pauser och i program som är föreställningar eller evenemang med pauser för publiken,

3. i samband med att sändningen övergår från en programtjänst till en annan, och

4. vid växlingar mellan sändning från evenemang och studiosändning.

Första stycket gäller bara om sponsringsmeddelandet kan lämnas på ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter inte kränks.

Hur ett sponsringsmeddelande ska utformas

6 § Ett sponsringsmeddelande i en TV-sändning eller i beställ-TV ska innehålla sponsorns namn, logotyp eller något annat kännetecken för sponsorn. Meddelandet får inte innehålla säljfrämjande inslag eller något annat som gör att det kan förväxlas med reklam.

Sponsringsmeddelande med delad skärm

7 § Ett sponsringsmeddelande får sändas med delad skärm i de fall som anges i 4 och 5 §§, om det sker på ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter inte kränks.

8 kap. Reklam och andra annonser

Annonstid

1 § Annonser får sändas i TV under högst 12 minuter per timme mellan hela klockslag.

Programtjänster som uteslutande är avsedda för försäljningsprogram får dock sändas i TV, under förutsättning att sändningstiden är minst 15 minuter.

2 § Den sammanlagda annonstiden i TV-sändningar får vid ett givet tillfälle inte understiga en minut sedan sändningstiden för annonssignaturen enligt 6 § har räknats bort.

Program som inte får avbrytas av annonser

3 § I TV-sändningar och beställ-TV får program som innehåller gudstjänster eller program som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år inte avbrytas av annonser.

När program får avbrytas av annonser

4 § Andra program i TV-sändningar än sådana som avses i 3 § får avbrytas av annonser bara om det kan ske på ett sådant sätt att avbrottet – med hänsyn till naturliga avbrott i programmet och programmets längd och karaktär – inte påverkar programmets integritet och värde eller kränker rättighetshavarnas rättigheter.

Vid sändning av biograffilmer, filmer producerade för TV och nyhetsprogram gäller utöver kraven i första stycket att det måste vara minst 30 minuter mellan avbrotten.

Annonssignatur

5 § Före och efter varje sändning av annonser i TV-sändningar och beställ-TV ska det sändas en särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sändningar. Signaturen ska bestå av både ljud och bild. I sökbar text-TV, försäljningsprogram och vid annonsering med delad skärm ska signaturen alltid vara löpande. Den behöver dock bara anges i bild.

I fråga om TV-sändningar som regeringen lämnar tillstånd till får regeringen medge undantag från skyldigheten enligt första stycket och kravet på kortaste annonstid enligt 2 §. Undantag får även medges av Radio- och TV-verket i fråga om sändningar av TV-program som verket lämnar tillstånd till.

Bestämmelser om reklamidentifiering finns i 9 § marknadsföringslagen (2008:486).

Uppgift om i vems intresse en annons sänds

6 § Av en annons som inte är reklam och som förekommer i TVsändning, sökbar text-TV eller beställ-TV ska det framgå i vems intresse den sänds.

Reklam och barn

7 § I TV-sändningar och beställ-TV får reklam inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år.

Reklam får inte heller förekomma omedelbart före eller efter ett program eller en del av ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år.

Personer som inte får förekomma i reklam och andra annonser

8 § I reklam i en TV-sändning eller beställ-TV får det inte förekomma personer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år.

9 § I annonser i TV-sändningar eller beställ-TV får det inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen handlar om nyheter och nyhetskommentarer.

Annonsering med delad skärm

10 § I en TV-sändning som består av direktsända evenemang som pågår utan avbrott får annonser sändas med delad skärm, om det sker på ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter inte kränks.

Första stycket gäller även vid återutsändning av ett program i oförändrat skick i TV-sändning eller beställ-TV.

Virtuell annonsering

11 § Virtuell annonsering får förekomma i TV-sändningar och beställ-TV under förutsättning att annonseringen inte

1. är mer framträdande än den annonsering som normalt förekommer på den plats varifrån sändningen sker eller på något annat sätt inverkar störande på tittarnas möjligheter att uppfatta programmet, eller

2. innebär att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks.

Före och efter varje sändning av program som innehåller virtuell annonsering ska programföretaget på lämpligt sätt upplysa om att sådan annonsering förekommer.

Bestämmelserna i 1–5 §§ tillämpas inte vid virtuell annonsering.

Elektroniska företagsskyltar

12 § I sportprogram i TV-sändningar och beställ-TV får namnet på eller logotypen för det eller de företag som tillhandahållit den utrustning eller de tjänster som är nödvändiga för att producera information om resultat, matchställning eller dylikt fogas in i TVbilden elektroniskt under förutsättning att följande villkor uppfylls.

1. Namnet eller logotypen visas i samband med sändningen av den information som företaget i fråga tillhandahållit.

2. Programföretaget eller leverantören av beställ-TV får inte någon ersättning för visningen.

3. Företagsnamnet eller logotypen förenas inte med ljud och tar bara upp en liten del av bilden.

4. Företagsnamnet eller logotypen visas i rimlig omfattning.

Reklam för alkohol och tobak

13 § Bestämmelser om förbud mot reklam för alkoholdrycker och tobaksvaror finns i 4 kap. 10 § alkohollagen (1994:1738) och i 14 § tobakslagen (1993:581).

Reklam för läkemedel och medicinsk behandling

14 § Reklam för medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination får inte sändas i TV-sändningar och beställ-TV.

Försäljningsprogram för läkemedel eller för medicinsk behandling får inte förekomma i TV-sändningar och i beställ-TV.

Bestämmelser om förbud mot vissa slag av marknadsföring av läkemedel finns i läkemedelslagen (1992:859). Av läkemedelslagen följer att bestämmelserna övervakas av Läkemedelsverket.

Reklamförbud för lokala kabelsändarorganisationer

15 § En lokal kabelsändarorganisation får inte sända reklam.

Undantag för reklam för den egna programverksamheten

16 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte för sådan reklam som en leverantör av medietjänster gör för sin egen programverksamhet.

9 kap. Vidaresändningar i kabelnät

Skyldighet att vidaresända program

1 § Var och en som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektroniskt kommunikationsnät som används för överföring av TV-sändningar till allmänheten genom tråd ska, om ett betydande antal hushåll som är anslutna till nätet använder det som sitt huvudsakliga medel för att ta emot TV-sändningar, se till att de boende i de anslutna hushållen kan ta emot TV-sändningar som sker med tillstånd av regeringen och som kan tas emot i området utan villkor om särskild betalning.

Skyldigheten gäller bara för TV-sändningar för vilka sändningstillståndet har förenats med krav på opartiskhet och saklighet samt ett villkor om ett mångsidigt programutbud där det ska ingå nyheter. En sådan sändningsplikt gäller bara om förutsättningarna för vidaresändning enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk är uppfyllda.

TV-sändningar enligt första stycket ska kunna tas emot på ett tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen.

Sändningsplikten enligt första stycket gäller även TV-sändningar som en tillståndshavare genomför för att uppfylla skyldigheten att sända till hela landet eller till delar av landet, men där sättet att sända inte kräver regeringens tillstånd.

Antalet programtjänster som omfattas av sändningsplikten

2 § Sändningsplikten enligt 1 § omfattar inte fler än fyra programtjänster som sänds samtidigt av tillståndshavare vars verksamhet finansieras genom TV-avgifter enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst.

Teknik som ska användas vid vidaresändning

3 § I nät där TV-sändningar sker med både analog och digital teknik ska vidaresändning ske med analog teknik av minst två programtjänster som avses i 2 §, om de sänds eller har sänts ut med analog teknik. I övrigt får vidaresändning ske med digital teknik.

Undantag från sändningsplikten

4 § Sändningsplikten enligt 1 § gäller inte för en anläggning där ett begränsat antal TV-program förs fram till abonnenterna genom ett allmänt kommunikationsnät, som består av parkabel av metall, med hjälp av digital teknik.

Sändningsplikten enligt 1 § första stycket omfattar inte sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 4 kap. 7 §.

Sändningsutrymme för TV-program från lokala kabelsändarorganisationer

5 § De som äger eller annars förfogar över ett elektroniskt kommunikationsnät som används för överföring av TV-sändningar till allmänheten genom tråd och som minst 100 av de hushåll som är anslutna till nätet använder som sitt huvudsakliga medel att ta emot TV-sändningar ska, i varje kommun där de har ett sådant kommunikationsnät, kostnadsfritt tillhandahålla ett särskilt bestämt utrymme för sändningar av TV-program från en eller flera lokala kabelsändarorganisationer som har förordnats av Radio- och TVverket.

I nät där TV-sändningar sker med både analog och digital teknik ska utrymme för sändningar av en lokal kabelsändarorganisation tillhandahållas med både analog och digitalt sändningsteknik.

Undantag

6 § Vad som sägs i 1–3 och 5 §§ gäller inte om vidaresändningarna i anläggningen bara avser TV-program från sändare på jordytan på lägre frekvens än 3 gigahertz.

Krav på lokala kabelsändarorganisationer

7 § En lokal kabelsändarorganisation ska vara en sådan juridisk person som har bildats för att bedriva lokala kabelsändningar och som kan antas låta olika intressen och meningsriktningar komma till tals i sin verksamhet.

En lokal kabelsändarorganisation ska i sin sändningsverksamhet sträva efter vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.

Radio- och TV-verkets förordnande av lokala kabelsändarorganisationer ska gälla i högst tre år.

Möjlighet till dispens

8 § Radio- och TV-verket får medge undantag från skyldigheterna enligt 1–3 och 5 §§, om det finns särskilda skäl till det.

Ljudradiosändningar

10 kap. Krav på tillstånd

När det krävs tillstånd

1 § För att sända ljudradioprogram med hjälp av radiovågor krävs tillstånd enligt denna lag, om

1. sändningen sker på frekvenser under 30 megahertz som enligt internationella överenskommelser som Sverige omfattas av är avsedda för rundradiosändningar, eller

2. sändningen sker på frekvenserna 87,5–108 megahertz, 174– 240 megahertz eller 470–790 megahertz.

Tillstånd krävs inte för sändningar som är särskilt anpassade för synskadade personer och som äger rum under högst fyra timmar om dygnet från radiosändare som används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt denna lag.

Föreskrifter om tillstånd att använda radiosändare finns i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

11 kap. Tillstånd att sända andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio

Vem som ger tillstånd

1 § Tillstånd att till hela landet eller till utlandet sända ljudradioprogram ges av regeringen. Regeringen ger också tillstånd att sända lokal digital ljudradio.

Radio- och TV-verket får ge tillstånd att under en begränsad tid om högst två veckor sända ljudradioprogram som inte är närradio eller lokalradio. Verket får besluta att föreskrifterna i 5–8 kap. inte ska tillämpas på sändningar som sker med stöd av ett sådant tillstånd.

Om det finns särskilda skäl får regeringen ge tillstånd att sända ljudradioprogram i lokala sändningar som inte uppfyller kraven för närradio eller lokalradio.

Innebörden av tillstånd av regeringen

2 § Ett tillstånd av regeringen att sända ljudradioprogram innebär en rätt att samtidigt sända det antal programtjänster i varje område under den del av dygnet som anges i tillståndet.

Tillståndsvillkor

3 § Ett tillstånd att sända andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio får förenas med villkor som anges i 4 kap. 8, 10 och 11 §§.

Ett tillstånd får vidare förenas med villkor om skyldighet att

1. sända till hela landet eller till en viss del av landet,

2. sända under en viss minsta tid,

3. samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område,

4. sända program vars innehåll är särskilt anpassade för personer med funktionsnedsättning,

5. bereda utrymme för sändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen,

6. använda en viss sändningsteknik,

7. samverka med andra tillståndshavare i tekniska frågor för att främja tillgänglighet och konkurrens,

8. använda vissa radiosändare,

9. ta hänsyn till ljudradions särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen,

10. iaktta bestämmelsen om beriktigande i 5 kap. 4 § första stycket,

11. sända genmälen, 12. i sändningsverksamheten respektera den enskildes privatliv, 13. sända ett mångsidigt programutbud, 14. regionalt sända och producera program, 15. kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten, om en myndighet begär det,

16. utforma sändningarna på ett sådant sätt att de inte bara kan tas emot av en begränsad del av allmänheten i sändningsområdet, och

17. utarbeta en beredskapsplan för verksamheten under höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred samt lämna planen till regeringen och till den myndighet som regeringen bestämmer.

Tillståndens giltighetstid

4 § Ett tillstånd som beviljats av regeringen att sända ljudradioprogram ska gälla för en viss tid som bestäms av regeringen.

Ett tillstånd som har beviljats för en tid av minst fyra år förlängs på oförändrade villkor med ytterligare fyra år, om tillståndshavaren önskar det och regeringen inte senast två år före tillståndstidens utgång har meddelat att tillståndet inte kommer att förlängas eller att regeringen önskar förändra villkoren.

Yttrande över tillståndsvillkor

5 § Innan beslut om tillstånd fattas ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som regeringen eller Radio- och TV-verket avser att förena med tillståndet. Beslut om tillstånd får inte innehålla andra programrelaterade villkor än de som den sökande godtagit.

12 kap. Tillstånd att sända närradio

Sändningsområden

1 § Sändningsområden för närradio ska omfatta högst en kommun. Utanför storstadsområdena bör man sträva efter att sändningarna kan tas emot i hela kommunen.

Radio- och TV-verket får besluta om större sändningsområden än en kommun, om det finns synnerliga skäl till det.

Möjligheter att sända närradio

2 § Om en sådan sammanslutning som kan få tillstånd enligt 4 § önskar det och det är tekniskt möjligt, ska det finnas en möjlighet att sända närradioprogram i en kommun.

Om det finns särskilda skäl, får det samtidigt sändas mer än ett närradioprogram i kommunen.

Vem som ger tillstånd

3 § Tillstånd att sända närradio ges av Radio- och TV-verket.

Vilka sammanslutningar som kan få tillstånd

4 § Ett tillstånd att sända närradio kan bara ges till följande juridiska personer, nämligen

1. ideella föreningar som har anknytning till sändningsområdet,

2. registrerade trossamfund och registrerade organisatoriska delar av registrerade trossamfund som har anknytning till sändningsområdet,

3. obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor,

4. närradioföreningar. Vid bedömningen av om en ideell förening har anknytning till sändningsområdet ska särskilt beaktas var

1. föreningens studio och övriga lokaler för verksamheten är belägna,

2. ansvarig utgivare och föreningens styrelsemedlemmar är bosatta, samt

3. föreningsstämma och styrelsemöten hålls.

Krav på utgivare

5 § Tillstånd att sända närradio får ges först efter det att sammanslutningen har anmält vem som har utsetts till utgivare enligt yttrandefrihetsgrundlagen.

Förbud mot tillstånd

6 § Ett tillstånd att sända närradio får inte ges till någon som har tillstånd att sända lokalradio eller digital ljudradio.

Sändningstillståndet gäller inte, om tillståndshavaren får tillstånd att sända lokalradio eller digital ljudradio. Tillståndet att sända närradio upphör då från och med den dag sändningar får ske med stöd av tillståndet att sända lokalradio eller digital ljudradio.

Sändningstider

7 § Om tillståndshavarna inte kan enas om fördelningen av sändningstid, bestämmer Radio- och TV-verket sändningstiderna. Detsamma gäller om en tillståndshavare begär att verket ska fastställa sändningsschemat i sin helhet.

Den tillståndshavare som bedöms ha störst intresse av att sända vid en viss tidpunkt ska ges förtur.

Radio- och TV-verkets beslut om sändningstid gäller tills nytt beslut fattas av verket eller en tillståndshavare eller närradioförening skriftligen underrättar verket om att tillståndshavarna enats om annan sändningstid.

8 § Radio- och TV-verket får besluta att en sändningstid inte får utnyttjas av någon annan under en tid av högst tre månader, om en innehavare av tillstånd att sända närradio mot vilken det har riktats ett föreläggande vid vite enligt denna lag avstår sändningstid eller avsäger sig sitt sändningstillstånd.

En sändare för närradio får inte användas för andra sändningar som det krävs tillstånd för enligt denna lag.

Tillståndens giltighetstid

9 § Tillstånd att sända närradio gäller för viss tid.

13 kap. Tillstånd att sända lokalradio

Vem som ger tillstånd

1 § Tillstånd att sända lokalradio ges av Radio- och TV-verket.

Sändningsområden

2 § Radio- och TV-verket bestämmer sändningsområdenas omfattning. Härvid ska verket beakta

1. vad som är tekniskt möjligt att nå från sändare med lämpligt läge,

2. hur möjligheterna att ta emot sändningar påverkas på andra håll, och

3. vad som är naturliga lokala intresseområden. Sändningsområdena ska utformas så att ett stort antal tillstånd kan lämnas. Flera tillstånd kan lämnas för samma sändningsområde.

Vem som kan få tillstånd

3 § Tillstånd att sända lokalradio kan ges till en fysisk eller juridisk person och kan bara omfatta ett sändningsområde. Ingen får ha mer än ett sändningstillstånd inom ett sändningsområde, om det inte finns särskilda skäl för något annat.

Staten, landsting eller kommuner får inte inneha tillstånd att sända lokalradio, vare sig direkt eller indirekt genom

1. företag i vilket ett eller flera sådana subjekt har en del som för dem gemensamt motsvarar minst 20 procent av samtliga aktier eller andelar eller genom avtal har ett bestämmande inflytande, eller

2. ett företag som enligt 1 kap. 4 § årsredovisningslagen (1995:1554) är ett dotterföretag till ett företag som avses i 1.

Innebörden av ett tillstånd

4 § Ett tillstånd att sända lokalradio innebär rätt att bedriva sådana sändningar som kan tas emot med god hörbarhet inom det sändningsområde som anges i tillståndet.

Sändningstillståndet får förenas med villkor enligt 10 och 11 §§.

Tillståndsperiod

5 § Varje tillståndsperiod ska vara fyra år räknat från den 1 januari 2005. Ett tillstånd gäller till utgången av den tillståndsperiod under vilken tillståndet har utfärdats.

Kungörelse om lediga sändningsutrymmen

6 § När ett sändningsutrymme för ett område blir ledigt ska Radio- och TV-verket kungöra detta. I kungörelsen ska verket ange sändningsområdets omfattning, sista dag för ansökan och första dag då sändningar får bedrivas med stöd av tillståndet.

När det finns flera sökande till ett ledigt sändningsutrymme

7 § Om det finns två eller flera sökande till ett ledigt sändningsutrymme när ansökningstiden har gått ut, ska Radio- och TVverket ge sökandena möjlighet att före en viss dag samordna ansökningarna. Om det efter den dagen fortfarande finns två eller flera sökande till ett ledigt sändningsområde, ska verket besluta om fördelning av tillståndet i enlighet med 8 §.

8 § När det finns två eller flera sökande till ett ledigt sändningsutrymme ska Radio- och TV-verket sträva efter en fördelning av sändningsutrymmet som medför att sändningarna i hög grad utgörs av eget material och program med lokal anknytning.

Vidare ska verket sträva efter att dominans över nyhetsförmedling och opinionsbildning motverkas och att möjligheterna till mångfald tas till vara. Därvid ska verket beakta om sökanden

1. ger ut en dagstidning eller sänder radio eller television i sändningsområdet,

2. genom aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande över ett företag som avses i 1, eller

3. är ett företag i vilket någon som avses i 1 eller 2 ensam har ett bestämmande inflytande.

Radio- och TV-verket ska vid fördelningen också beakta sökandens finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva verksamheten varaktigt med god kapacitet och kvalitet.

Med eget material avses program som har tillkommit enbart för den egna verksamheten och som har bearbetats redaktionellt.

Med dagstidning avses en allmän nyhetstidning av dagspresskaraktär, som normalt kommer ut med minst ett nummer varje vecka.

När det bara finns en sökande till ett ledigt sändningsutrymme

9 § Om det bara finns en sökande till ett ledigt sändningsutrymme, ska Radio- och TV-verket underrätta sökanden om att verket kommer att ge tillstånd, men att sökanden först måste betala en avgift enligt lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område. Avgiften ska betalas inom två veckor från det att underrättelsen skickas ut.

Om sökanden betalar avgiften, ska verket besluta om tillstånd. Annars upphör ansökan att gälla.

Tillståndsvillkor

10 § Ett sändningstillstånd får förenas med villkor som avser skyldighet att

1. sända program i en viss del av sändningsområdet eller som når en viss del av befolkningen inom området,

2. sända under en viss minsta tid,

3. använda en viss sändningsteknik och att samarbeta med andra tillståndshavare i tekniska frågor, och

4. använda en viss teknik för sådan inspelning som avses i 16 kap. 11 §.

11 § Sändningstillståndet får även förenas med villkor som avser skyldighet att

1. inte förändra ägarförhållandena och inflytandet i företaget mer än i begränsad omfattning,

2. sända en viss mängd eget material, och att

3. sända en viss mängd program med lokal anknytning. Första stycket gäller inte i fall som avses i 9 §.

Yttrande över tillståndsvillkor

12 § Innan Radio- och TV-verket beslutar om tillstånd ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som myndigheten avser att förena med tillståndet.

Förlängning av sändningstillstånd

13 § Om en tillståndshavare senast sex månader före tillståndsperiodens utgång begär förlängning av sitt sändningstillstånd ska detta förlängas med ytterligare en tillståndsperiod, om inte

1. det finns grund för återkallelse av tillståndet enligt 18 kap.,

2. tillståndshavaren väsentligen brutit mot villkor som enligt 10 eller 11 § förenats med sändningstillståndet,

3. tillståndshavaren väsentligen brutit mot bestämmelsen om eget material i 14 kap. 6 § och det inte finns särskilda skäl för att tillståndet ska förlängas.

Ett tillstånd ska inte heller förlängas om förändringar i tekniken eller i användningen av radiofrekvenser på grund av internationella överenskommelser som Sverige anslutit sig till medför att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle meddelas.

Om Radio- och TV-verket inte avser att medge en förlängning, ska verket senast fyra månader före tillståndsperiodens utgång meddela tillståndshavaren att tillståndet inte kommer att förlängas.

Som tillståndshavare i denna bestämmelse ska anses också den vars sändningsområde efter ändrad indelning enligt 14 § genomgått endast sådana förändringar att sändningsområdet framstår som väsentligen detsamma som före den ändrade indelningen.

Ändringar av sändningsområden

14 § Radio- och TV-verket får besluta om en ändrad indelning av sändningsområden vid utgången av en tillståndsperiod. Om en berörd tillståndshavare motsätter sig förändringen, får den vidtas endast om förändringar i tekniken eller i användningen av radio-

frekvenser på grund av internationella överenskommelser som Sverige anslutit sig till medför att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle beviljas.

Beslut om ändrad indelning av sändningsområden får inte fattas senare än sex månader före tillståndsperiodens utgång.

Radio- och TV-verket ska för varje sändningsområde som ingår i den nya indelningen senast sex månader före utgången av den löpande tillståndsperioden fatta ett särskilt beslut om vem som ska anses som tillståndshavare. Om ingen kan anses som tillståndshavare ska tillstånd för sändningsområdet kungöras ledigt. Kungörelse får ske först sedan beslutet har vunnit laga kraft.

15 § Om Radio- och TV-verket har beslutat enligt 14 § tredje stycket första meningen att någon ska anses som tillståndshavare, får verket medge denne att sända efter tillståndsperiodens slut i avvaktan på att beslutet vinner laga kraft. Ett sådant medgivande ska lämnas för ett visst sändningsområde för en viss tid.

Överlåtelse av sändningstillstånd

16 § Ett tillstånd får överlåtas, om Radio- och TV-verket medger det. Ett sådant medgivande ska inte lämnas, om

1. förvärvaren enligt 3 § andra stycket inte skulle kunna få tillstånd att sända lokalradio, eller

2. förvärvaren redan har tillstånd att sända lokalradio i samma sändningsområde, direkt eller indirekt genom företag i vilket förvärvaren har del som motsvarar minst 20 procent av samtliga aktier eller andelar eller genom avtal ensam har ett bestämmande inflytande.

Någon överlåtelse ska heller inte medges, om det medför en påtaglig minskning av mångfalden i medieutbudet inom sändningsområdet.

Om det finns särskilda skäl kan Radio- och TV-verket medge att en överlåtelse sker trots att förvärvaren redan har tillstånd i sändningsområdet.

Om verket inte medger överlåtelsen, är den utan verkan.

17 § Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt denna lag när det gäller tiden efter beslutet om medgivande.

Om ett föreläggande enligt 17 kap. 11 § första stycket 3, 6 och 11 har riktats mot den tidigare innehavaren, gäller föreläggandet även mot den nye innehavaren. Radio- och TV-verket ska i samband med att verket medger överlåtelsen underrätta den nye innehavaren om detta. Om någon underrättelse inte har skett, gäller inte föreläggandet mot denne.

Begäran om återkallelse av tillstånd

18 § Om en tillståndshavare begärt att tillståndet ska återkallas, ska tillståndet anses ha upphört att gälla den dag då en sådan begäran kom in till Radio- och TV-verket eller den senare dag som tillståndshavaren angett.

Tillståndets upphörande vid konkurs och dödsfall

19 § Om en tillståndshavare försätts i konkurs eller träder i likvidation, upphör tillståndet att gälla.

20 § Om en tillståndshavare avlider, upphör tillståndet att gälla tre månader efter dödsfallet. Om en ansökan om medgivande till överlåtelse av tillståndet har kommit in till Radio- och TV-verket innan tillståndet upphört att gälla, ska den prövas enligt 16 §.

14 kap. Innehållet i ljudradiosändningar

Allmänna krav

1 § Den som sänder ljudradioprogram efter tillstånd av regeringen ska se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Otillbörligt kommersiellt gynnande

2 § Ljudradioprogram som inte är reklam får inte på ett otillbörligt sätt gynna kommersiella intressen.

Åsiktsannonsering ap.

3 § I sändningar för vilka villkor om opartiskhet gäller får det inte förekomma meddelanden som sänds på uppdrag av någon annan och som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden.

Att sådana meddelanden ska anses som annonser framgår av 1 kap. 1 §.

Program i närradio

4 § I närradio får bara sådana program sändas som har framställts särskilt för den egna verksamheten.

Under högst tio timmar per månad får dock en tillståndshavare sända program som inte framställts enbart för den egna verksamheten, om innehållet i sändningarna

1. är av särskilt intresse för tillståndshavarens medlemmar,

2. främjar kunskap och bildning, eller

3. utgör upptagningar av lokala kulturella tillställningar.

Programutbud i närradioförening

5 § En närradioförenings programutbud får bara innehålla

1. sändningar från evenemang av gemensamt intresse för tillståndshavarna,

2. information, i begränsad omfattning, om kommunal verksamhet,

3. uppgifter om program och programtider samt andra upplysningar om närradioverksamheten på orten, och

4. provsändningar av program, framställda av juridiska personer som är behöriga att få tillstånd att sända närradio, i varje enskilt fall under högst tre månader.

Krav på eget material i lokalradio

6 § I lokalradio ska eget material sändas under minst tre timmar varje dygn under tiden 06.00–21.00.

Varningsmeddelanden i lokalradio

7 § Varningsmeddelanden som är av vikt för allmänheten och som ska skydda människor, egendom eller miljö ska sändas kostnadsfritt i lokalradio, om en myndighet begär det.

Krav på svenska program i sändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen

8 § Ljudradiosändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen ska, om det inte finns särskilda skäl mot det, i betydande omfattning innehålla program på svenska språket, program med svenska artister och verk av svenska upphovsmän.

Krav på sändningsbeteckning

9 § Den som sänder ljudradioprogram enligt denna lag ska använda en sådan beteckning för sina sändningar som har godkänts av Radio- och TV-verket. Beteckningen ska anges minst en gång varje sändningstimme eller, om detta inte är möjligt, mellan programmen.

15 kap. Reklam, andra annonser och sponsring

Annonssignatur

1 § Före och efter varje ljudradiosändning av annonser ska det sändas en särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sändningar.

Regeringen får medge undantag från denna skyldighet i fråga om sändningar som regeringen själv lämnar tillstånd till.

Bestämmelser om reklamidentifiering finns i 9 § marknadsföringslagen (2008:486).

Annonstid

2 § Annonser i en ljudradiosändning får sändas högst 12 minuter under en timme mellan hela klockslag. Om sändningen inte innefattar en timme mellan hela klockslag, får annonser sändas under högst 15 procent av annonstiden.

Uppgift om i vems intresse en annons sänds

3 § Av en annons som inte är reklam ska det framgå i vems intresse den sänds.

4 § I annonser får det inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer.

Reklam för alkohol och tobak

5 § Bestämmelser om förbud mot reklam för alkoholdrycker och tobaksvaror finns i 4 kap. alkohollagen (1994:1738) och i tobakslagen (1993:581).

Reklam för läkemedel och medicinsk behandling

6 § Bestämmelser om förbud mot vissa slag av marknadsföring av läkemedel finns i läkemedelslagen (1992:859). Av läkemedelslagen följer att bestämmelserna övervakas av Läkemedelsverket.

Undantag för reklam för den egna programverksamheten

7 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte för sådan reklam som den sändande gör för sin egen programverksamhet.

Program som inte får sponsras

8 § Ett program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer får inte sponsras.

9 § Ett program får inte sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker eller tobaksvaror.

Sponsring

10 § När man sänder ett sponsrat program i ljudradio ska man ange att programmet är sponsrat och vem som har bidragit till finansieringen. Det ska ske genom att ett sponsringsmeddelande på lämpligt sätt lämnas i början och slutet av programmet eller vid ettdera tillfället.

Sponsringsmeddelandet får inte innehålla säljfrämjande inslag eller något annat som gör att det kan förväxlas med reklam.

Gemensamma bestämmelser

16 kap. Granskning och tillsyn

Justitiekanslerns granskning

1 § Justitiekanslern övervakar genom granskning i efterhand om program som sänts i TV eller genom beställ-TV innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 5 kap. 2 och 3 §§.

Granskningsnämndens för radio och TV granskning

2 § Granskningsnämnden för radio och TV övervakar genom granskning i efterhand om program som sänts i TV eller genom beställ-TV står i överensstämmelse med denna lag och de programrelaterade villkor som kan gälla för sändningarna. Granskningsnämnden övervakar även efterlevnaden av bestämmelserna om exklusiva rättigheter i 5 kap. 9 § och tillgänglighet i 5 kap. 12 §.

Sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 4 kap. 7 § ska inte granskas av Granskningsnämnden för radio och TV.

Finner Granskningsnämnden för radio och TV att en sändning innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 5 kap. 2 och 3 §§, ska nämnden göra anmälan om förhållandet till Justitiekanslern.

Radio- och TV-verkets tillsyn

3 § Radio- och TV-verket övervakar att programföretagen följer sådana villkor som har föreskrivits med stöd av 4 kap. 9 § 1–4, 6–9,

16 och 17, 11 kap. 3 § andra stycket 1–3, 5–8, 16 och 17 samt 13 kap. 10 § och 11 § första stycket 1.

Konsumentombudsmannens tillsyn

4 § Bestämmelserna om reklam i 8 kap. 7 § första stycket, 8 och 9 §§, 14 § första och andra styckena och 15 kap 4 § övervakas av Konsumentombudsmannen.

Redovisning av europeiska produktioner

5 § Var och en som sänder TV på annat sätt än genom tråd ska år 2011 och därefter vartannat år till Granskningsnämnden för radio och TV redovisa hur stor andel av verksamheten som utgjorts av sådana program som avses i 5 kap. 7 § första stycket.

6 § Leverantörer av medietjänster som sänder beställ-TV ska år 2011 och därefter vart fjärde år till Granskningsnämnden för radio och TV redovisa vad de har gjort för att främja framställningen och tillgången till europeiska produktioner enligt 5 kap. 8 §.

Upplysningsskyldighet för den som sänder TV-program över satellit

7 § På begäran av Radio- och TV-verket ska den som sänder TV- program över satellit lämna upplysningar om vem som äger företaget och på vilket sätt verksamheten finansieras.

Upplysningsskyldighet för satellitentreprenörer

8 § På begäran av Radio- och TV-verket ska en satellitentreprenör lämna upplysningar om vem som är uppdragsgivare, uppdragsgivarens adress, programtjänstens beteckning och hur sändningen över satellit sker.

Upplysningsskyldighet för dem som bedriver tillståndspliktig verksamhet

9 § På begäran av Granskningsnämnden för radio och TV, Radio- och TV-verket och Konsumentombudsmannen ska den som bedriver verksamhet som är tillståndspliktig enligt lagen lämna myndigheterna de upplysningar och handlingar som behövs för kontrollen av att verksamheten bedrivs i enlighet med lagen samt de villkor och föreskrifter som har utfärdats med stöd av lagen.

Upplysningsskyldighet i övrigt

10 § På begäran av Granskningsnämnden för radio och TV ska den som bedriver verksamhet enligt denna lag lämna de upplysningar som behövs för att nämnden ska kunna bedöma storleken av den särskilda avgiften enligt 17 kap. 6 §.

Skyldighet att tillhandahålla inspelade program

11 § Den som i enlighet med 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden har spelat in ett program, ska på begäran av Granskningsnämnden för radio och TV, Radio- och TV-verket eller Konsumentombudsmannen utan kostnad lämna en sådan inspelning till myndigheten.

Redovisningsskyldighet för den som har tillstånd att sända lokalradio

12 § Den som fått tillstånd att sända lokalradio ska årligen till Granskningsnämnden för radio och TV redovisa hur de skyldigheter som avses i 13 kap. 11 § första stycket 2 och 3 har uppfyllts.

Underrättelse för den som förvärvat exklusiva rättigheter

13 § Den som har förvärvat den exklusiva sändningsrätten till ett sådant evenemang som anges i 5 kap. 9 § ska omedelbart underrätta Granskningsnämnden för radio och TV om det.

Om Granskningsnämnden för radio och TV

14 § Granskningsnämnden för radio och TV består av en ordförande och sex andra ledamöter. För ledamöterna finns ersättare till det antal regeringen bestämmer. Minst en av ledamöterna eller ersättarna ska vara vice ordförande. Ordföranden och vice ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare.

Granskningsnämnden för radio och TV är beslutför med ordföranden eller en vice ordförande och ytterligare tre ledamöter. Ärenden som uppenbart inte är av större vikt eller principiell betydelse får dock avgöras av ordföranden eller en vice ordförande. Regeringen får föreskriva att en tjänsteman hos nämnden ska ha rätt att fatta beslut på nämndens vägnar, dock inte beslut som innebär att den sändande brustit vid tillämpningen av denna lag eller de villkor som gäller för sändningarna.

Om det vid en överläggning i Granskningsnämnden för radio och TV kommer fram skiljaktiga meningar, tillämpas föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken.

Åtgärder mot programföretag som är etablerade i någon annan EESstat

15 § Om en tillsynsmyndighet finner att en TV-sändning som helt eller huvudsakligen är inriktad mot Sverige från ett programföretag som är etablerat i en annan EES-stat strider mot bestämmelserna i

1. 6 kap. 2 § andra stycket 1 eller 2 eller 7 kap. 2 § såvitt avser alkoholdrycker,

2. 8 kap. 7 eller 8 §, eller

3. 4 kap. 10 § alkohollagen (1994:1738), får tillsynsmyndigheten ta kontakt med den behöriga myndigheten i den andra EES-staten i syfte att förmå programföretaget att följa bestämmelserna.

Om programföretaget inte följer bestämmelserna i första stycket, får tillsynsmyndigheten vidta åtgärder mot programföretaget enligt 16 kap. 10 §, 17 kap.5 och 6 §§ samt 29 och 48 §§marknadsföringslagen (2008:486) bara om de förutsättningar som anges i artikel 3.3-3.5 i AV-direktivet är uppfyllda.

Samarbete med andra EES-stater

16 § Om en annan EES-stat, i fråga om ett programföretag under svensk jurisdiktion, har lämnat en motiverad begäran till Sverige enligt vad som anges i artikel 3.2 i AV-direktivet ska tillsynsmyndigheten uppmana programföretaget att följa den andra EESstatens bestämmelser, om begäran avser

1. ett programföretag under svensk jurisdiktion som tillhandahåller en TV-sändning som helt eller huvudsakligen är inriktad mot den EES-staten, och

2. en överträdelse av en bestämmelse i allmänhetens intresse som är mer detaljerad eller striktare än direktivets bestämmelser.

17 kap. Straff och särskilda avgifter

Sändning utan tillstånd

1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder program utan tillstånd där tillstånd krävs enligt denna lag döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Sändning från öppna havet

2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder från en radioanläggning på öppna havet eller i luftrummet över det eller som upprättar eller innehar en sådan anläggning, döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om

1. sändningen är avsedd att tas emot eller kan tas emot i något land som är anslutet till den europeiska överenskommelsen till förhindrande av rundradiosändningar från stationer utanför nationella territorier, eller

2. sändningen orsakar att radioanvändning i något av dessa länder blir skadligt påverkad.

Den som utomlands begått ett sådant brott döms, om han eller hon finns här, efter denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig och trots 2 kap. 5 a § första och andra styckena brottsbalken.

Åtal får väckas endast efter beslut av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer mot

1. svenska medborgare för brott som rör sändningar som inte är avsedda att tas emot eller kan tas emot i Sverige och inte heller orsakar att radioanvändningar blir skadligt påverkade här, eller

2. utlänningar även i andra fall än de som anges i 2 kap. 5 § brottsbalken.

Brott mot anmälningsskyldigheten

3 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § döms till böter.

Förverkande

4 § Egendom som använts vid brott enligt 2 § ska förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Även utbytet av ett sådant brott ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Ett föremål som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller föremålets värde får förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att förebygga brott eller det finns andra särskilda skäl för det.

Åläggande att betala en särskild avgift

5 § Den som inte följer de bestämmelser och villkor som anges i denna paragraf får åläggas att betala en särskild avgift. Detta gäller

1. villkor om annonser, sponsrade program och produktplacering som föreskrivits med stöd av 4 kap. 10 §,

2. bestämmelserna om otillbörligt gynnande av kommersiella intressen enligt 5 kap. 5 § och 14 kap. 2 §,

3. bestämmelserna om andra annonser än reklam i 5 kap. 6 §, 8 kap. 6 och 9 §§, 14 kap. 3 § och 15 kap. 3 och 4 §§,

4. bestämmelserna om exklusiva rättigheter i 5 kap. 9 §,

5. bestämmelserna om produktplacering i 6 kap

6. bestämmelserna om sponsring i 7 kap. samt 15 kap. 8–10 §§,

7. bestämmelserna om annonser i 8 kap. 1–5 §§, 7 § andra stycket och 10–12 §§ samt 15 kap. 1 och 2 §§, eller

8. bestämmelserna om reklam i 8 kap. 15 §.

Vid prövning av frågan om avgift ska påföras ska rätten särskilt beakta överträdelsens art, varaktighet och omfattning.

Avgiften tillfaller staten.

Den särskilda avgiftens storlek

6 § Den särskilda avgiften fastställs till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Avgiften bör dock inte överstiga tio procent av den sändandes årsomsättning under det föregående räkenskapsåret.

När avgiftens storlek fastställs ska särskilt beaktas de omständigheter som legat till grund för prövning av frågan om avgift ska påföras samt de intäkter som den sändande kan beräknas ha fått med anledning av överträdelsen.

När och till vem den särskilda avgiften ska betalas

7 § Den särskilda avgiften ska betalas till Radio- och TV-verket inom trettio dagar efter det att domen vunnit laga kraft.

Indrivning av obetalda avgifter

8 § Om den särskilda avgiften inte betalas inom den tid som anges i 7 §, ska Radio- och TV-verket lämna den obetalda avgiften för indrivning. Indrivningen ska ske enligt bestämmelserna i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Handlingar som ska anses otillbörliga mot konsumenter

9 § En handling som strider mot 8 kap. 7 § första stycket, 8 och 9 §§, 14 § första och andra stycket samt 15 kap. 4 § ska vid tillämpningen av 5, 23 och 26 §§marknadsföringslagen (2008:486) anses vara otillbörlig mot konsumenter. En sådan handling kan medföra en marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 2936 §§marknadsföringslagen.

Offentliggörande av Granskningsnämndens beslut

10 § Granskningsnämnden för radio och TV får besluta att den sändande på lämpligt sätt ska offentliggöra nämndens beslut, när nämnden funnit att någon har brutit mot programrelaterade villkor som beslutats med stöd av 4 kap. 8 och 9 §§, 11 kap. 3 § eller bestämmelsen om beriktigande 5 kap. 4 § första stycket.

Beslutet, som får innefatta ett föreläggande vid vite, får inte innebära att offentliggörandet måste ske i den sändandes program.

Föreläggande att följa bestämmelser

11 § Den som inte följer de bestämmelser som anges i denna paragraf får föreläggas att följa bestämmelserna. Ett föreläggande får förenas med vite. Detta gäller bestämmelser om

1. varning (5 kap. 2 §),

2. tillståndsvillkor enligt 4 kap. 9 § 1–4, 6–9, 16 och 17 samt 11 kap. 3 § andra stycket 1–3, 5–8, 16 och 17,

3. beteckningar (5 kap. 11 § och 14 kap. 9 §),

4. skyldighet att utforma sändningarna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning enligt 5 kap. 12 § och föreskrifter som har meddelats med stöd av den bestämmelsen.

5. sändningsplikt eller skyldighet att tillhandahålla kanal för lokala kabelsändarorganisationer (9 kap. 1–3 och 5 §§),

6. närradiosändningars och lokalradiosändningars innehåll samt skyldighet att i lokalradio sända eget material och program med lokal anknytning (13 kap. 11 § 2 och 3, 14 kap. 4–6 §§),

7. skyldighet att lämna vissa upplysningar till Granskningsnämnden för radio och TV (16 kap. 5 och 6 §§),

8. skyldighet att lämna vissa upplysningar till Radio- och TV- verket (16 kap. 7 och 8 §§),

9. skyldighet att lämna upplysningar och handlingar enligt 16 kap. 9 och 10 §§,

10. skyldighet att lämna inspelning (16 kap. 11 §), eller 11. skyldighet att årligen rapportera till Granskningsnämnden för radio och TV (16 kap. 12 §),

Föreläggande enligt första stycket 1, 3–4, 6–7 och 9–11 får beslutas av Granskningsnämnden för radio och TV. Föreläggande enligt första stycket 2, 5 och 8–9 får beslutas av Radio- och TV-

verket. Föreläggande enligt första stycket 9 och 10 får även beslutas av Konsumentombudsmannen.

Föreläggande om förbud för den som har tillstånd att sända närradio

12 § Radio- och TV-verket får i föreläggande förbjuda tillståndshavare att överträda beslut om sändningstid i närradion som fattats av verket eller att låta någon annan utnyttja tillståndshavarens sändningsrätt. Föreläggandet får förenas med vite.

Föreläggande för den som sänder våldsskildringar eller pornografiska bilder

13 § Om någon vid upprepade tillfällen sänder våldsskildringar eller pornografiska bilder i televisionen på tider och sätt som avses i 5 kap. 2 §, får Justitiekanslern förelägga denne att inte på nytt sända sådana program på tider och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen. Detsamma gäller den som vid upprepade tillfällen tillhandahåller beställ-TV på det sätt som avses i 5 kap. 3 §. Föreläggandet får förenas med vite.

Föreläggande för satellitentreprenörer

14 § Om den som sänder över satellit inte är etablerad i Sverige enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 eller 4, får Granskningsnämnden för radio och TV förelägga satellitentreprenören att följa de bestämmelser och villkor som anges i 5 §. Föreläggandet får förenas med vite.

Förelägganden enligt 11 eller 13 § får riktas mot satellitentreprenören, om den som sänder över satellit inte är etablerad i Sverige enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 eller 4.

Visar satellitentreprenören att den som sänder över satellit fått tillgång till sändningsmöjligheten genom upplåtelse av en av satellitentreprenörens uppdragsgivare utan att satellitentreprenören godkänt det, får ett föreläggande enligt första eller andra stycket i stället riktas mot uppdragsgivaren.

18 kap. Återkallelse av tillstånd

När ett tillstånd ska återkallas

1 § Ett tillstånd att sända ljudradio- eller TV-program ska återkallas på begäran av tillståndshavaren. Ett tillstånd får också återkallas enligt vad som anges i 2–5 och 7 §§ eller ändras enligt vad som anges i 2 och 7 §§.

Återkallelse och ändring av tillstånd att sända TV-program eller tillstånd som lämnats av regeringen att sända ljudradioprogram

2 § Ett tillstånd att sända TV-program eller ett tillstånd som lämnats av regeringen att sända ljudradioprogram får återkallas om

1. tillståndshavaren väsentligt brutit mot föreskrifterna i 5 kap. 1, 2, 4–6 och 12 §§, 6 eller 7 kap., 8 kap. 1–14 §§, 14 kap. 1–3 §§, eller 15 kap. eller

2. ett villkor som förenats med tillståndet med stöd av 4 kap. 8– 11 §§ eller 11 kap. 3 § har åsidosatts på ett väsentligt sätt.

Ett tillstånd att sända TV-program eller ett tillstånd som lämnats av regeringen att sända ljudradioprogram får ändras till att avse annat sändningsutrymme, om

1. förändringar inom radiotekniken eller ändringar i radioanvändningen på grund av internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen medför att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle kunna medges, eller

2. det är nödvändigt för att ge utrymme för ytterligare sändningar.

Återkallelse av tillstånd att sända närradio

3 § Ett tillstånd att sända närradio får återkallas om tillståndshavaren

1. inte längre uppfyller kraven enligt 12 kap. 4 §, eller

2. inte utnyttjat rätten att sända närradio under tre på varandra följande månader.

Tillstånd att sända närradio får också återkallas om en domstol funnit att ett program innefattat ett yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten.

4 § I beslut om återkallelse av ett tillstånd att sända närradio får det bestämmas en tid av högst ett år inom vilken tillståndshavaren inte ska få ett nytt tillstånd.

I fall som avses i 3 § andra stycket får domstolen bestämma att tillståndshavaren inte får erhålla ett nytt tillstånd inom en tid av högst ett år, eller om det finns synnerliga skäl, högst fem år. Detta gäller även om den som hade tillstånd när yttrandefrihetsbrottet begicks inte har tillstånd att sända närradio vid tiden för domen.

Domstolen får besluta att beslutet ska gälla även för tiden intill dess domen vinner laga kraft.

Återkallelse av tillstånd att sända lokalradio

5 § Tillstånd att sända lokalradio får återkallas om

1. tillståndshavaren inte inlett sändningsverksamheten inom sex månader efter tillståndets början,

2. tillståndshavaren inte utnyttjat rätten att sända eller sänt endast i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid av minst fyra veckor,

3. tillståndshavaren väsentligt brutit mot någon av föreskrifterna i 14 kap. 2 § samt 15 kap. 1–4 och 8–10 §§, eller

4. en domstol funnit att ett program innefattat ett yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten.

Förfogar en fysisk eller juridisk person, utan tillstånd från Radio- och TV-verket, över mer än ett tillstånd i ett sändningsområde, direkt eller indirekt genom företag i vilket förvärvaren har en del som motsvarar minst 20 procent av samtliga aktier eller andelar eller genom avtal ensam har ett bestämmande inflytande, får det eller de tillstånd återkallas som har lämnats efter det första tillståndet.

Har Radio- och TV-verket medgett överlåtelse trots att tillståndshavaren redan har tillstånd att sända lokalradio i samma sändningsområde, direkt eller indirekt genom företag i vilket tillståndshavaren har en del som motsvarar minst 20 procent av samtliga aktier eller andelar eller genom avtal ensam har ett bestämmande inflytande, får tillståndet återkallas endast om beslutet om överlåtelsen grundats på felaktiga eller ofullständiga uppgifter från tillståndshavaren. Återkallelsen ska då avse det eller de tillstånd som överlåtits.

Om staten, landsting eller kommuner innehar ett tillstånd att sända lokalradio på det sätt som anges i 13 kap. 3 § andra stycket ska verket återkalla detta tillstånd.

Återkallelse av förordnande som lokal kabelsändarorganisation

6 § Ett förordnande som lokal kabelsändarorganisation får återkallas om någon sändningsverksamhet inte förekommit eller om sådan verksamhet förekommit endast i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid av minst tre månader.

Vad som ska beaktas när tillstånd återkallas eller ändras

7 § Beslut om återkallelse av tillstånd enligt 2–5 §§ får fattas endast om det i betraktande av skälen för åtgärden inte framstår som alltför ingripande.

Beslut om ändring av tillstånd enligt 2 § andra stycket 2 får fattas endast om tillståndshavarens rätt enligt 4 kap. 4 § kan tillvaratas.

19 kap. Handläggningen av ärenden om särskilda avgifter, vite och återkallelse m.m.

Vem som prövar ärenden om återkallelse och ändring av tillstånd

1 § Ärenden om återkallelse av tillstånd på grund av överträdelse av villkor som meddelats med stöd av 4 kap. 8 §, 4 kap. 9 § 10–12, 11 kap. 3 § första eller andra stycket eller 11 kap. 9–12 §§ och om överträdelse av 5 kap. 1–4 §§ eller 14 kap. 1 § ska på talan av Justitiekanslern tas upp av allmän domstol.

I övriga fall prövas ärenden om återkallelse av tillstånd av Radio- och TV-verket.

Ärenden om ändring av tillstånd att sända TV-program eller tillstånd som meddelats av regeringen att sända ljudradioprogram prövas av den som meddelat tillståndet.

När en fråga om återkallelse får tas upp

2 § Har tillståndet lämnats av regeringen, får en fråga om återkallelse tas upp först efter anmälan av regeringen, om inte tillståndshavaren själv begärt att tillståndet ska återkallas.

Har tillståndet lämnats av Radio- och TV-verket får en fråga om återkallelse tas upp

1. på begäran av tillståndshavaren,

2. på eget initiativ av den som är behörig att pröva frågan, eller

3. efter anmälan av Granskningsnämnden för radio och TV på grund av överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av villkor för tillstånd som ska granskas av Granskningsnämnden enligt 16 kap. 2 §.

En fråga om ändring av tillstånd får, förutom på begäran av tillståndshavaren, tas upp på eget initiativ av den som är behörig att pröva frågan.

Innan Radio- och TV-verket fattar beslut i ett ärende om återkallelse på grund av överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av villkor för tillstånd som ska granskas av Granskningsnämnden för radio och TV enligt 16 kap. 2 § ska verket begära ett yttrande från nämnden. Tillståndet får återkallas endast om nämnden finner att överträdelsen är väsentlig.

Bestämmelser om rättegången

3 § För rättegången i mål enligt 1 § första stycket tillämpas bestämmelserna för yttrandefrihetsmål. Vad som i dessa bestämmelser rör den tilltalade, ska tillämpas för den som talan om återkallelse riktar sig mot. Juryns prövning ska avse frågan om återkallelse ska ske.

Domstolen får besluta att domen ska gälla även för tiden intill dess den vinner laga kraft.

Vem som prövar frågor om påförande av särskild avgift

4 § Frågor om påförande av särskild avgift prövas av Länsrätten i Stockholms län på ansökan av Granskningsnämnden för radio och TV.

Frågan om särskild avgift faller, om den som talan riktas mot inte delgetts ansökan inom fem år från det överträdelsen upphörde.

Ett beslut om avgift upphör att gälla om beslutet inte verkställts inom fem år från det att domen vann laga kraft.

Vem som prövar frågor om utdömande av vite

5 § Frågor om utdömande av vite som förelagts av Justitiekanslern enligt 17 kap. 13 § prövas av allmän domstol på talan av Justitiekanslern. För rättegången i ett sådant mål tillämpas bestämmelserna för yttrandefrihetsmål. Vad som i dessa bestämmelser rör den tilltalade, ska tillämpas för den som talan om utdömande av vite riktar sig mot. Juryns prövning ska avse frågan om vitet ska dömas ut.

Frågor om utdömande av vite i andra fall prövas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet om vite.

20 kap. Överklagande

Radio- och TV-verkets beslut om tillstånd

1 § Beslut enligt denna lag av Radio- och TV-verket om tillstånd att sända TV och närradio, fördelning av sändningstid i närradion samt ändring och återkallelse av tillstånd får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Beslutet gäller omedelbart, om inte något annat bestäms. Även ett beslut av Radio- och TV-verket enligt 4 kap. 15 § att inte medge överlåtelse av tillstånd att sända TV eller sökbar text-TV får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

2 § Beslut av Radio- och TV-verket om lokalradio får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om det gäller beslut om att

1. avslå ansökan om tillstånd,

2. inte medge överlåtelse av tillstånd,

3. inte förlänga ett tillstånd,

4. återkalla ett tillstånd, och

5. någon enligt 13 kap. 14 § tredje stycket ska anses som tillståndshavare.

Mål om överklagande av beslut som avses i första stycket 1 och 4 ska handläggas skyndsamt.

Beslut som avses i första stycket 2–4 gäller omedelbart, om inte något annat bestäms.

3 § Även följande beslut av Radio- och TV-verket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, nämligen beslut om

1. beteckningar enligt 5 kap. 11 § och 14 kap. 9 §,

2. förordnande av lokala kabelsändarorganisationer enligt 9 kap. 5 §,

3. återkallelse av ett sådant förordnande enligt 18 kap. 6 §, och

4. beslut enligt 9 kap. 8 § om undantag från sändningsplikt och skyldighet att tillhandahålla kanal för lokala kabelsändarorganisationer.

Beslut om återkallelse av ett förordnande som anges i 2 gäller omedelbart, om inte något annat inte förordnas.

Beslut om förelägganden som har förenats med vite

4 § Beslut av Granskningsnämnden för radio och TV, Radio- och TV-verket eller Konsumentombudsmannen om förelägganden som har förenats med vite enligt 17 kap. 10 §, 11 § första stycket 1–6 och 9–11.

Förelägganden enligt 17 kap. 10 §, 11 § första stycket 1–3, 6 och 11 samt 12 § gäller omedelbart, om inte något annat beslutas.

Krav på prövningstillstånd i kammarrätten

5 § Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av beslut som meddelats av länsrätt enligt 1–4 §§.

Beslut som inte får överklagas

6 § Andra beslut av Granskningsnämnden för radio och TV och Radio- och TV-verket än de som anges i 1–4 §§ får inte överklagas.

U

1. Denna lag träder i kraft den 19 december 2009, då radio-_och_TV-lagen (1996:844) upphör att gälla.

2. Genom lagen upphävs lagen (2008:418) med tillfälliga bestämmelser om tillstånd att sända lokalradio. Bestämmelserna om sändningarnas innehåll i 8 § den upphävda lagen tillämpas dock till utgången av år 2009.

3. Den som har fått tillstånd att sända TV-program med stöd av radio-_och_TV-lagen (1996:844) har rätt att också sända sökbar text-TV i rimlig omfattning under återstoden av tillståndstiden.

4. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om påförande av särskild avgift, om sändningen har skett innan lagen trätt i kraft. Särskild avgift får dock påföras bara om det också kan ske enligt föreskrifterna i den nya lagen.

5. Bestämmelserna i 6 kap. tillämpas på sändningar av program som har producerats efter den 19 december 2009.

2. Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

dels att 49 § ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 25 a och 48 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 a §

När ett televisionsföretag i sina allmänna nyhetsprogram sänder korta utdrag från ett evenemang av stort allmänintresse i enlighet med 48 a § får företaget också återge verk som syns eller hörs i det korta utdraget.

48 a §

Oavsett bestämmelserna i 48 § har ett televisionsföretag som tillhör det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet rätt att i sina allmänna nyhetsprogram sända korta utdrag från evenemang av stort allmänintresse som ett annat televisionsföretag har den exklusiva rätten att sända. Televisionsföretaget får sända det korta utdraget också när nyhetsprogrammet därefter tillhandahålls i beställ-TV.

Det korta utdraget får inte vara längre än vad som motiveras av informationssyftet. Det får inte

heller användas längre tid efter evenemanget än som är motiverat med hänsyn till nyhetsintresset.

Bestämmelserna i 11 § andra stycket ska tillämpas i de fall som avses i första stycket.

49 §

TPF

1

FPT

Den som har framställt en katalog, en tabell eller ett annat dylikt arbete i vilket ett stort antal uppgifter har sammanställts eller vilket är resultatet av en väsentlig investering har uteslutande rätt att framställa exemplar av arbetet och göra det tillgängligt för allmänheten.

Rätten enligt första stycket gäller till dess femton år har förflutit efter det år då arbetet framställdes. Om arbetet har gjorts tillgängligt för allmänheten inom femton år från framställningen, gäller dock rätten till dess femton år har förflutit efter det år då arbetet först gjordes tillgängligt för allmänheten.

Bestämmelserna i 2 § andra– fjärde styckena, 6–9 §§, 11 § andra stycket, 12 § första, andra och fjärde styckena, 14, 16–22, 25, 26–26 b och 26 e §§, 26 g § femte och sjätte styckena samt i 42 a–42 f §§ skall tillämpas på arbeten som avses i denna paragraf. Är ett sådant arbete eller en del av det föremål för upphovsrätt, får denna rätt också göras gällande.

Bestämmelserna i 2 § andra– fjärde styckena, 6–9 §§, 11 § andra stycket, 12 § första, andra och fjärde styckena, 14, 16–22, 25–26 b och 26 e §§, 26 g § femte och sjätte styckena samt i 42 a–42 f §§ ska tillämpas på arbeten som avses i denna paragraf. Är ett sådant arbete eller en del av det föremål för upphovsrätt, får denna rätt också göras gällande.

Avtalsvillkor som utvidgar framställarens rätt enligt första stycket till ett offentliggjort arbete är ogiltiga.

U

Denna lag träder i kraft den 19 december 2009.

1

Senaste lydelse 2005:359.

3. Förslag till lag om ändring i förfogandelagen (1978:262)

Härigenom föreskrivs att 5 § förfogandelagen (1978:262) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

TPF

2

FPT

Genom förfogande kan

1. fastighet tagas i anspråk med nyttjanderätt och annan egendom tagas i anspråk med äganderätt eller nyttjanderätt,

2. nyttjanderätt, servitut eller liknande rätt till egendom upphävas eller begränsas och nyttjanderätt i andra hand tillskapas,

3. ägare eller innehavare av fastighet, gruva, byggnad, industrianläggning eller annan anläggning eller av transportmedel, arbetsmaskin eller liknande åläggas att utöva verksamhet för eller på annat sätt medverka till framställning av egendom för statens eller annans räkning,

4. ägare eller innehavare av lageranläggning åläggas att förvara egendom,

5. ägare eller innehavare av transportmedel åläggas att ombesörja transporter,

6. viss person åläggas tillfällig uppgift för försvarsmakten som vägvisare, budbärare, arbetsmanskap eller sjukvårdspersonal.

Radiosändare eller sändarutrustning får inte tas i anspråk, om den stadigvarande utnyttjas för tillståndspliktiga ljudradio- eller TV-sändningar enligt radio-_och_TV-lagen (1996:844). Detsamma gäller anläggning för trådsändning vari sådana sändningar vidaresänds

Radiosändare eller sändarutrustning får inte tas i anspråk, om den stadigvarande utnyttjas för tillståndspliktiga ljudradio- eller TV-sändningar enligt radio-_och_TV-lagen (2009:000). Detsamma gäller anläggning för trådsändning vari sådana sändningar vidaresänds

Ägare eller innehavare av egendom som omfattas av förfogande får icke överlåta, förbruka, skada, gömma undan eller föra bort egendomen.

2

Senaste lydelse 2001:268.

U

Denna lag träder i kraft den 19 december 2009.

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

TPF

3

FPT

Radio- och TV-verksamhet i allmänhetens tjänst och verksamhet som är direkt anknuten till den skall finansieras med en TV-avgift enligt denna lag under förutsättning dels att sändningstillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket radio-_och_TV-lagen (1996:844) har meddelats den som bedriver sändningsverksamheten, dels att tillståndet innehåller ett förbud mot att sända reklam.

Radio- och TV-verksamhet i allmänhetens tjänst och verksamhet som är direkt anknuten till den ska finansieras med en TV-avgift enligt denna lag under förutsättning dels att sändningstillstånd enligt 4 kap. 3 § radio-_och_TV-lagen (2009:000) har meddelats den som bedriver sändningsverksamheten, dels att tillståndet innehåller ett förbud mot att sända reklam.

U

Denna lag träder i kraft den 19 december 2009.

3

Senaste lydelse 2006:1442.

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område

Härigenom föreskrivs att 3 kap.3, 11, 12 och 18 §§ samt 5 kap. 7 § lagen (1991:1559)

TPF

4

FPT

med föreskrifter på tryckfrihets-

förordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

3 §

TPF

5

FPT

Varje sammanslutning som avser att sända ljudradio med stöd av 4 kap. radio- och TVlagen (1996:844) ska utse en utgivare för programverksamheten. Detsamma gäller innehavare av tillstånd till sådana sändningar som anges i 2 kap. 2 § fjärde stycket och 3 kap. 12 § radio-_och_TV-lagen samt innehavare av tillstånd enligt 5 kap. samma lag. Sammanslutningen eller tillståndshavaren ska till Radio- och TV-verket anmäla vem som är utgivare.

Varje sammanslutning som avser att sända ljudradio med stöd av 11 kap. radio- och TVlagen (2009:000) ska utse en utgivare för programverksamheten. Detsamma gäller innehavare av tillstånd till sådana sändningar som anges i 11 kap. 1 § andra stycket och 4 kap. 13 § radio-_och_TV-lagen samt innehavare av tillstånd enligt 13 kap. samma lag. Sammanslutningen eller tillståndshavaren ska till Radio- och TVverket anmäla vem som är utgivare.

Om den som är utsedd till utgivare inte längre är behörig eller hans uppdrag upphör, ska sammanslutningen eller tillståndshavaren omedelbart utse en ny utgivare. Denne ska anmälas så som föreskrivs i första stycket.

11 §

TP

4

PT

Lagen omtryckt 2002:911.

5

Senaste lydelse 2007:1288.

Vad som föreskrivs i 1 och 2 §§ gäller också i fråga om radioprogram som förmedlas genom satellitsändning som utgår från Sverige.

Vad som föreskrivs i 1 och 2 §§ gäller också i fråga om

1. radioprogram som förmedlas genom satellitsändning som utgår från Sverige och

2. andra radioprogram än radiotidningar som får sändas utan tillstånd enligt radio-_och_TV-lagen (2009:000).

I fråga om program som sänds av andra än svenska programföretag och inte är avsedda att tas emot i Sverige tillämpas inte andra föreskrifter i yttrandefrihetsgrundlagen än 1 kap. 2 och 3 §§. Inte heller tillämpas första stycket.

12 §

TPF

6

FPT

Om ett programföretag som har tillstånd enligt 2 kap. 2 § första eller andra stycket radio-_och_TV-lagen (1996:844) att sända radioprogram också driver verksamhet för sändning till allmänheten av ljud, bilder eller text genom tråd, tillämpas 1 och 2 §§ i fråga om verksamheten.

Om ett programföretag som har tillstånd enligt 4 kap. 3 § eller 11 kap. 1 § första stycket radio-_och_TV-lagen (2009:000) att sända radioprogram också driver verksamhet för sändning till allmänheten av ljud, bilder eller text genom tråd, tillämpas 1 och 2 §§ i fråga om verksamheten.

18

TPF

7

FPT

§

Bestämmelserna i 12–15 §§ tillämpas också i fråga om sådant tillhandahållande av information som avses i 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Den som bedriver sådan verksamhet ska till Radio- och TV-verket anmäla vilket namn databasen har. Namnet ska innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift. När ett

Bestämmelserna i 12–15 §§ tillämpas också i fråga om sådant tillhandahållande av information som avses i 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Den som bedriver sådan verksamhet ska till Radio- och TV-verket anmäla vilket namn databasen har. Namnet ska innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift. När ett

TP

6

PT

Senaste lydelse 2007:1288.

7

Senaste lydelse 2007:1288.

sådant programföretag som har tillstånd enligt 2 kap. 2 § första eller andra stycket radio-_och_TV-lagen (1996:844) att sända radioprogram också driver verksamhet enligt 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen, ska i stället för vad som anges i 1 § första stycket gälla att

sådant programföretag som har tillstånd enligt 4 kap. 3 § eller 11 kap. 1 § första stycket radio-_och_TV-lagen (2009:000) att sända radioprogram också driver verksamhet enligt 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen, ska i stället för vad som anges i 1 § första stycket gälla att

utgivare ska utses för verksamheten, – uppgift om vem som är utgivare, och i förekommande fall ställföreträdare, ska antecknas i register hos programföretaget.

5 kap.

7 §

TPF

8

FPT

I radio-_och_TV-lagen (1996:844) finns ytterligare

bestämmelser om skyldighet att tillhandahålla inspelningar av

radioprogram.

I radio-_och_TV-lagen (2009:000) finns ytterligare

bestämmelser om skyldighet att tillhandahålla inspelningar av

radioprogram.

I lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument finns bestämmelser om skyldighet att lämna skrifter och upptagningar till bibliotek eller till Statens ljud- och bildarkiv.

U

Denna lag träder i kraft den 19 december 2009.

8

Senaste lydelse 2001:269.

6. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område

Härigenom föreskrivs att 1, 4, 4 b, 6 a, 8 a och 8 b §§ lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

TPF

9

FPT

Ett programföretag som enligt 2 kap. 2 § första stycket radio-_och_TV-lagen (1996:844) har tillstånd att sända TV-program med analog sändningsteknik skall betala koncessionsavgift till staten enligt denna lag under förutsättning att företaget har rätt att sända reklam i sådan sändning och är ensamt om denna rätt här i landet.

Ett programföretag som enligt 4 kap. 3 § radio- och TVlagen (2009:000) har tillstånd att sända TV-program med analog sändningsteknik ska betala koncessionsavgift till staten enligt denna lag under förutsättning att företaget har rätt att sända reklam i sådan sändning och är ensamt om denna rätt här i landet.

Vid tillämpningen av första stycket skall bortses från sändningstillstånd som endast avser en rätt att vidaresända program som samtidigt sänds av eller kort tid dessförinnan sänts av någon annan.

Vid tillämpningen av första stycket ska bortses från sändningstillstånd som endast avser en rätt att vidaresända program som samtidigt sänds av eller kort tid dessförinnan sänts av någon annan.

Den som enligt 5 kap. radio-_och_TV-lagen har tillstånd att sända lokalradio skall betala koncessionsavgift till staten enligt denna lag.

Den som enligt 13 kap. radio-_och_TV-lagen har tillstånd att sända lokalradio ska betala koncessionsavgift till staten enligt denna lag.

9

Senaste lydelse 2005:538.

4 §

TPF

10

FPT

Den rörliga delen av koncessionsavgiften beräknas för ett kalenderhalvår i sänder. Den är beroende av de intäkter som utgör vederlag till programföretaget för att det sänder annonser i sändningar som sker med stöd av tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket radio-_och_TV-lagen (1996:844) att sända televisionsprogram med analog sändningsteknik och i sändningar som i huvudsak överensstämmer med dessa sändningar. Avgiften tas ut med

Den rörliga delen av koncessionsavgiften beräknas för ett kalenderhalvår i sänder. Den är beroende av de intäkter som utgör vederlag till programföretaget för att det sänder annonser i sändningar som sker med stöd av tillstånd enligt 4 kap. 3 § radio-_och_TV-lagen (2009:000) att sända televisionsprogram med analog sändningsteknik och i sändningar som i huvudsak överensstämmer med dessa sändningar. Avgiften tas ut med

- 20 procent av intäkterna till den del de överstiger 375 miljoner men inte 500 miljoner kronor,

- 40 procent av intäkterna till den del de överstiger 500 miljoner men inte 1 000 miljoner kronor,

- 50 procent av intäkterna till den del de överstiger 1 000 miljoner kronor.

I intäkter som utgör vederlag för att programföretaget sänder annonser inräknas intäkter som tillförts någon annan, om det framgår av omständigheterna att de utgör sådant vederlag till programföretaget.

Intäkterna skall bestämmas enligt bokföringsmässiga grunder.

Intäkterna ska bestämmas enligt bokföringsmässiga grunder.

De i första stycket angivna beloppsgränserna skall justeras på ett sätt som motsvarar det sätt som anges i 3 § andra stycket i fråga om den fasta delen av koncessionsavgiften.

De i första stycket angivna beloppsgränserna ska justeras på ett sätt som motsvarar det sätt som anges i 3 § andra stycket i fråga om den fasta delen av koncessionsavgiften.

4 b §

TPF

11

FPT

Koncessionsavgiften för den Koncessionsavgiften för den

TP

10

PT

Senaste lydelse 2002:369.

11

Senaste lydelse 2005:886.

som enligt 5 kap. radio-_och_TV-lagen (1996:844) har tillstånd att sända lokalradio utgör 40 000 kr för varje kalenderår under vilket sändningsverksamheten får bedrivas.

som enligt 13 kap. radio-_och_TV-lagen (2009:000) har tillstånd att sända lokalradio utgör 40 000 kr för varje kalenderår under vilket sändningsverksamheten får bedrivas.

Avgiften för varje kalenderår skall justeras med hänsyn till kvoten mellan konsumentprisindex för oktober månad året före det år som avgiften avser och konsumentprisindex för oktober månad 2000.

Avgiften för varje kalenderår ska justeras med hänsyn till kvoten mellan konsumentprisindex för oktober månad året före det år som avgiften avser och konsumentprisindex för oktober månad 2000.

Beloppet avrundas nedåt till närmaste tusental kronor.

6 a §

TPF

12

FPT

Skyldighet att betala avgift för tillstånd att sända lokalradio gäller från och med den dag då sändningar får bedrivas med stöd av tillståndet. Att avgiften i vissa fall skall betalas dessförinnan framgår av 5 kap. 9 § radio-_och_TV-lagen (1996:844).

Skyldighet att betala avgift för tillstånd att sända lokalradio gäller från och med den dag då sändningar får bedrivas med stöd av tillståndet. Att avgiften i vissa fall ska betalas dessförinnan framgår av 13 kap. 9 § radio-_och_TV-lagen (2009:000).

I ett beslut om tillstånd att sända lokalradio skall Radio- och TV-verket ange den avgift enligt 4 b § som tillståndshavaren skall betala under det första kalenderåret. Avgiften skall betalas så snart Radio- och TV-verket meddelat beslut om avgiften.

I ett beslut om tillstånd att sända lokalradio ska Radio- och TV-verket ange den avgift enligt 4 b § som tillståndshavaren ska betala under det första kalenderåret. Avgiften ska betalas så snart Radio- och TV-verket meddelat beslut om avgiften.

Radio- och TV-verket skall senast den 31 december varje år fastställa det belopp som skall betalas under det följande kalenderåret. Avgiften skall betalas före utgången av januari

Radio- och TV-verket ska senast den 31 december varje år fastställa det belopp som ska betalas under det följande kalenderåret. Avgiften ska betalas före utgången av januari

12

Senaste lydelse 2006:1478.

månad det kalenderår som avgiften avser.

månad det kalenderår som avgiften avser.

8 a §

TPF

13

FPT

Återkallas ett tillstånd att sända lokalradio gäller skyldigheten att betala avgiften till och med nittio dagar från den dag tillståndet enligt 5 kap. 18 § radio-_och_TV-lagen (1996:844) skall anses ha upphört att gälla.

Återkallas ett tillstånd att sända lokalradio gäller skyldigheten att betala avgiften till och med nittio dagar från den dag tillståndet enligt 13 kap. 18 § radio-_och_TV-lagen (2009:000) ska anses ha upphört att gälla.

En tillståndshavares skyldighet att betala avgift gäller inte för tid efter det att någon annan övertagit tillståndet.

8 b §

TPF

14

FPT

Den som får medgivande enligt 5 kap. 15 § radio- och TV- lagen (1996:844) skall betala en avgift som motsvarar vad denne skulle ha betalat om tillståndet förlängts.

Den som får medgivande enligt 13 kap. 15 § radio- och TV- lagen (2009:000) ska betala en avgift som motsvarar vad denne skulle ha betalat om tillståndet förlängts

U

Denna lag träder i kraft den 19 december 2009.

TP

13

PT

Senaste lydelse 2001:273.

14

Senaste lydelse 2001:273.

7. Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581)

Härigenom föreskrivs att 14, 14 a och 14 b §§tobakslagen (1993:581)

TPF

15

FPT

ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

TPF

16

FPT

En näringsidkare som marknadsför tobaksvaror till konsumenter får inte använda kommersiella annonser i

1. periodiska skrifter eller andra jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig,

2. ljudradio- eller TV-program eller TV-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_TV-lagen (1996:844), eller

2. ljudradio- eller TV-program eller TV-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_TV-lagen (2009:000), eller

3. andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig.

Även annan marknadsföring av tobaksvaror till konsumenter än som avses i första stycket är förbjuden. Detta gäller dock inte

1. i tryckta skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig eller i överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig,

2. marknadsföring som endast består i att tillhandahålla tobaksvaror för försäljning, eller

3. kommersiella meddelanden inne på försäljningsställen som inte är påträngande, uppsökande eller uppmanar till bruk av tobak.

Kommersiella meddelanden enligt andra stycket 3 skall i den omfattning det är möjligt placeras så att de inte är synliga från utsidan av försäljningsstället.

Kommersiella meddelanden enligt andra stycket 3 ska i den omfattning det är möjligt placeras så att de inte är synliga från utsidan av försäljningsstället.

TP

15

PT

Lagen omtryckt 2005:369.

16

Senaste lydelse 2005:369.

14 a §

TPF

17

FPT

En näringsidkare som marknadsför antingen en annan vara än en tobaksvara eller en tjänst till konsumenter får inte använda ett varukännetecken som helt eller delvis används för en tobaksvara eller enligt gällande bestämmelser om varumärken är registrerat eller inarbetat för en sådan vara, om marknadsföringen sker i kommersiella annonser i

1. periodiska skrifter eller i andra jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig,

2. ljudradio- eller TV-program eller i TV-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_TV-lagen (1996:844), eller

2. ljudradio- eller TV-program eller i TV-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_TV-lagen (2009:000), eller

3. andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig.

Om en näringsidkare använder ett sådant varukännetecken som avses i första stycket vid marknadsföring till konsumenter på något annat sätt än som där sägs, skall näringsidkaren iaktta den måttfullhet som är betingad av att kännetecknet också kan förknippas med tobaksvaran.

Om en näringsidkare använder ett sådant varukännetecken som avses i första stycket vid marknadsföring till konsumenter på något annat sätt än som där sägs, ska näringsidkaren iaktta den måttfullhet som är betingad av att kännetecknet också kan förknippas med tobaksvaran.

Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas inte

1. i fråga om ett varukännetecken som i endast begränsad omfattning förekommer vid marknadsföring av tobaksvaror,

2. i fråga om ett varukännetecken som framträder i en form som tydligt skiljer sig från utseendet på tobaksvarans kännetecken, eller

3. i andra fall om det är oskäligt.

14 b §

TPF

18

FPT

Tillverkare, partihandlare och importörer av tobaksvaror får inte sponsra ett evenemang eller en verksamhet dit allmänheten har tillträde eller som kan antas få gränsöverskridande effekt, om sponsringen kan antas medföra att avsättningen av tobaksvaror främjas.

Bestämmelser om förbud Bestämmelser om förbud

TP

17

PT

Senaste lydelse 2005:369.

18

Senaste lydelse 2005:369.

mot sponsring av program i radio och TV finns i radio-_och_TV-lagen (1996:844).

mot sponsring av program i radio och TV samt produktplacering i TV finns i radio-_och_TV-lagen (2009:000).

U

Denna lag träder i kraft den 19 december 2009.

8. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §

TPF

19

FPT

Av ljudradio- och televisionsprogram, som skall spelas in enligt 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden, skall pliktexemplar lämnas i form av en sådan inspelning av programmet som skall göras enligt bestämmelsen.

Av ljudradio- och televisionsprogram, som ska spelas in enligt 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden, ska pliktexemplar lämnas i form av en sådan inspelning av programmet som ska göras enligt bestämmelsen.

Av ljudradio- och televisionsprogram, som svenskt programföretag får sända med stöd av tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket radio- och TVlagen (1996:844) eller som genom satellitsändning som utgår från Sverige förmedlas till allmänheten från svenskt programföretag, skall ett pliktexemplar lämnas av varje sändning.

Av ljudradio- och televisionsprogram, som svenskt programföretag får sända med stöd av tillstånd enligt 4 kap. 3 § och 11 kap. 1 §radio- och TVlagen (2009:000) eller som genom satellitsändning som utgår från Sverige förmedlas till allmänheten från svenskt programföretag, ska ett pliktexemplar lämnas av varje sändning.

Av andra ljudradio- och televisionsprogram än som avses i andra stycket skall ett pliktexemplar lämnas av varje sändning som ägt rum under högst

Av andra ljudradio- och televisionsprogram än som avses i andra stycket ska ett pliktexemplar lämnas av varje sändning som ägt rum under högst

19

Senaste lydelse 1996:859.

fyra veckor per kalenderår. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta för vilka veckor som pliktexemplar skall lämnas.

fyra veckor per kalenderår. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta för vilka veckor som pliktexemplar ska lämnas.

U

Denna lag träder i kraft den 19 december 2009.

9. Förslag till lag om ändring i lotterilagen (1994:1000)

Härigenom föreskrivs att 21 b § lotterilagen (1994:1000) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 b §

TPF

20

FPT

Ett sådant egentligt lotteri som avses i 21 a § får inte anordnas utan särskilt tillstånd utom i fall som anges i 21 c §.

Tillstånd får ges till sådan sammanslutning som avses i 15 §. Tillstånd får ges endast om kraven i 16 § i tillämpliga delar är uppfyllda.

Tillstånd att anordna egentliga lotterier i lokalradio, närradio eller andra trådsändningar av television än vidaresändningar enligt radio- och TVlagen (1996:844) får lämnas bara om det kan antas att marknaden för lokala lotterier inte försämras.

Tillstånd att anordna egentliga lotterier i lokalradio, närradio eller andra trådsändningar av television än vidaresändningar enligt radio- och TVlagen (2009:000) får lämnas bara om det kan antas att marknaden för lokala lotterier inte försämras.

U

Denna lag träder i kraft den 19 december 2009.

20

Senaste lydelse 2002:592.

10. Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738)

Härigenom föreskrivs att 4 kap 10 § alkohollagen (1994:1738) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap.

10 §

TPF

21

FPT

Vid marknadsföring av alkoholdrycker till konsumenter får inte användas kommersiella annonser i ljudradio- eller TV- program. Detta gäller även för sådana TV-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_TV-lagen (1996:844).

Vid marknadsföring av alkoholdrycker till konsumenter får inte användas kommersiella annonser i ljudradioprogram, TV-program eller i beställ-TV. Detta gäller även för sådana TVsändningar över satellit som omfattas av radio-_och_TV-lagen (2009:000).

U

Denna lag träder i kraft den 19 december 2009.

21

Senaste lydelse 1999:1001.

11. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer

Härigenom föreskrivs att 3 och 5 §§ lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

TPF

22

FPT

Talan får avse att åtgärder ska vidtas mot någon för att denne åsidosätter en bestämmelse som avses i 1 §. Åtgärderna får gälla

1. förbud eller ålägganden med stöd av 23, 24, 26 och 27 §§marknadsföringslagen (2008:486) eller förbud enligt 3 och 6 §§ lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,

2. åläggande att till svenska staten betala en sådan särskild avgift som avses i 10 kap. 5 och 6 §§ radio-_och_TV-lagen (1996:844), eller

2. åläggande att till svenska staten betala en sådan särskild avgift som avses i 17 kap. 5 och 6 §§ radio-_och_TV-lagen (2009:000), eller

3. utdömande av vite som förelagts i de fall som avses i 1.

5 §

TPF

23

FPT

Talan ska väckas vid

1. Marknadsdomstolen i fråga om förbud och ålägganden som avses i marknadsföringslagen (2008:486) och i fråga om förbud enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,

2. Länsrätten i Stockholms län i fråga om sådan särskild avgift som avses i radio-_och_TV-lagen (1996:844),

2. Länsrätten i Stockholms län i fråga om sådan särskild avgift som avses i radio- och TVlagen (2009:000),

TP

22

PT

Senaste lydelse 2008:504.

23

Senaste lydelse 2008:504.

3. tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken eller Stockholms tingsrätt i fråga om utdömande av vite.

U

Denna lag träder i kraft den 19 december 2009.

12. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster ska ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

När en tjänsteleverantör tillhandahåller informationssamhällets tjänster skall leverantören ge information om sitt namn, sin adress i etableringsstaten och sin e-postadress samt i förekommande fall

När en tjänsteleverantör tillhandahåller informationssamhällets tjänster ska leverantören ge information om sitt namn, sin adress i etableringsstaten och sin e-postadress samt i förekommande fall

1. organisationsnummer,

2. registreringsnummer för mervärdesskatt, och

3. behörig tillståndsmyndighet. Om en tjänsteleverantör bedriver reglerad yrkesverksamhet skall informationen även omfatta uppgifter om

Om en tjänsteleverantör bedriver reglerad yrkesverksamhet ska informationen även omfatta uppgifter om

1. yrkestitel och den stat där denna erhållits,

2. den yrkesorganisation eller liknande där tjänsteleverantören är registrerad, och

3. de bestämmelser som är tillämpliga på yrkesverksamheten och sättet att få tillgång till dem.

Informationen skall finnas tillgänglig för tjänstemottagare och myndigheter på ett enkelt, direkt och stadigvarande sätt.

Informationen ska finnas tillgänglig för tjänstemottagare och myndigheter på ett enkelt, direkt och stadigvarande sätt.

I fråga om leverantörer av beställ-TV gäller också 2 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen (2009:000).

U

Denna lag träder i kraft den 19 december 2009.

13. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 § och 3 kap. 10 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

6 §

Förutom bestämmelserna i denna lag finns det i radio-_och_TV-lagen (1996:844) bestämmelser om sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel.

Förutom bestämmelserna i denna lag finns det i radio-_och_TV-lagen (2009:000) bestämmelser om sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel.

Om utrustning finns bestämmelser i lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning.

3 kap.

10 §

TPF

24

FPT

Ett tillstånd som avser digital utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen får förenas med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet. Detta gäller dock endast om villkor enligt 3 kap.

Ett tillstånd som avser digital utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen får förenas med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet. Detta gäller dock endast om villkor enligt 4 kap.

24

Senaste lydelse 2007:1284.

8 § 8 radio-_och_TV-lagen (1996:844) inte uppställts för motsvarande sändningstillstånd och det i övrigt inte inverkar menligt på konkurrensen.

9 § 9 eller 11 kap. 3 § 8 radio-_och_TV-lagen (2009:000) inte uppställts för motsvarande sändningstillstånd och det i övrigt inte inverkar menligt på konkurrensen.

U

Denna lag träder i kraft den 19 december 2009.

14. Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486)

Härigenom föreskrivs att 1, 2, och 29 §§marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse .

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i - luftfartslagen (1957:297), - konsumentkreditlagen (1992:830), - lagen (1992:1672) om paketresor, - tobakslagen (1993:581), - alkohollagen (1994:1738), - lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

- radio-_och_TV-lagen (2009:000),

- radio-_och_TV-lagen (1996:844),

- lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,

- lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas, - lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende,

- lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

- lagen (1999:158) om investerarskydd, - lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,

- lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, - prisinformationslagen (2004:347), - distans- och hemförsäljningslagen (2005:59), - försäkringsavtalslagen (2005:104), - lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, och

- lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet

2 §

Lagen tillämpas då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet.

Lagen tillämpas också på sådana TV-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_TV-lagen (1996:844).

Lagen tillämpas också på sådana TV-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_TV-lagen (2009:000).

Lagen tillämpas också när Konsumentombudsmannen fullgör sina skyldigheter som behörig myndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen.

29 §

En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift (marknadsstörningsavgift) om näringsidkaren, eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar, uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot

- 7 §, - 8 § och någon av bestämmelserna i 9, 10, 12–17 §§, - 18 §, - 20 §, eller - någon av bestämmelserna i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. Detsamma gäller om en näringsidkare uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot någon av bestämmelserna i

- 14 § första stycket 2 eller 3 eller 14 a § första stycket 2 eller 3 tobakslagen (1993:581),

- 4 kap. 10 § alkohollagen (1994:1738), - 7 kap. 3, 4 eller 10 § första eller tredje stycket radio-_och_TV-lagen (1996:844),

- 8 kap. 7 § första stycket, 8, 9 eller 14 § första eller andra stycket radio-_och_TV-lagen (2009:000),

- 11 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller 8 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet när det gäller ett erbjudande som inte är riktat bara till andra än konsumenter.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller också en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt har bidragit till överträdelsen.

Avgiften tillfaller staten.

U

Denna lag träder i kraft den 19 december 2009.

1. Uppdraget och dess genomförande

1.1. Utredningens uppdrag

Enligt våra direktiv ska vi göra en allmän översyn av radio- och TVlagen i syfte att förenkla regelverket för radio- och TV-företagen och förbättra lagens struktur och överskådlighet (se bilaga 1).

I vårt uppdrag har också ingått att analysera vilka lagändringar som krävs med anledning av AV-direktivet. AV-direktivet och dess föregångare TV-direktivet är fogade till betänkandet som bilaga 2 och 3.

Slutligen har uppdraget också innefattat att analysera de förslag som Radio- och TV-lagsutredningen lagt fram i sina två sista betänkanden, Anpassning av radio-_och_TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62) och Tillgänglighet, mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51), och de synpunkter som kommit fram vid remissbehandlingen. Analysen ska enligt våra direktiv ske dels med målsättningen att förenkla regelverket för radio- och TV-företagen, dels med utgångspunkt i AVdirektivet. Vi ska föreslå de författningsändringar som föranleds av vår analys och våra bedömningar.

Våra direktiv fastställdes genom beslut vid regeringssammanträde den 19 september 2007 (dir. 2007:133, se bilaga 1). Regeringen beslutade den 3 april 2008 om tilläggsdirektiv (dir. 2008:33) genom vilka tidpunkten för redovisning av vårt uppdrag förlängdes till den 15 december 2008.

1.2. Utredningsarbetet

Sammanträden m.m.

Vi höll vårt första sammanträde den 1 februari 2008 och har därefter hållit ytterligare tio sammanträden. Sekreteraren har under arbetets gång haft löpande kontakter med experterna och berörda företag och organisationer.

Vissa avsnitt i betänkandet har författats av experterna. Sålunda har Lars Marén skrivit avsnitten 12–15 och Anders Norin skrivit avsnitten 6.9–6.14, 7–10 och delar av avsnitt 2. Slutligen har Magnus Larsson skrivit avsnitt 16.

Särskilda uppdrag

Vi har uppdragit åt Helene H. Miksche, senior legal counsel vid Bird & Bird, att redovisa TV-branschens synpunkter och önskemål med anledning av översynen av radio-_och_TV-lagen och genomförandet av AV-direktivet. Hon har redovisat sitt uppdrag i rapporten ”TV-branschens behov och önskemål om förändringar i radio-_och_TV-lagen” den 12 maj 2008 (se bilaga 4).

Hearing

Den 16 juni 2008 hölls en hearing med berörda företag och organisationer med utgångspunkt i dels de synpunkter som redovisats i Helene H. Miksches rapport, dels AV-direktivet.

Möten med företag och organisationer

Vi har den 8 april 2008 varit på studiebesök hos Ericsson AB för att ta del av deras tankar kring den tekniska utvecklingen och konsumtionstrender på TV-området.

Den särskilda utredaren, utredningens sekreterare och experten Lars Marén har den 28 maj 2008 sammanträffat med företrädare för Boxer TV Access AB och diskuterat frågan om så kallade pushtjänster i marknätet.

Den särskilda utredaren och utredningens sekreterare har vidare den 25 juni 2008 träffat företrädare för Synskadades riksförbund,

Handikappförbundens samarbetsorgan, Hörselskadades riksförbund, Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna och Sveriges Dövas riksförbund för att diskutera audiovisuella medietjänsters tillgänglighet för funktionshindrade.

Den särskilda utredaren och utredningens sekreterare har tillsammans med experterna Lottie-Ann Lindström, Peter Schierbeck, Filippa Arvas Olsson och Lars Marén den 23 maj 2008 träffat företrädare för Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV för att bland annat diskutera AV-direktivets genomförande, tillståndsfrågor och självreglering.

Mottagna skrivelser

Google Inc och Netclips AB har i en skrivelse lämnat sina synpunkter på införlivandet av AV-direktivet i svensk rätt.

SVT har i en skrivelse efter hearingen bland annat lämnat ytterligare synpunkter på frågan om mobil-TV-sändningar och självreglering.

Telia Sonera har i en skrivelse till oss efter hearingen lämnat sina synpunkter på mobil-TV-sändningar.

Synskadades riksförbund och Handikappförbundens samarbetsorgan har i skrivelser lämnat bakgrundsmaterial till utredningen och synpunkter på frågan om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.

Riksförbundet Öppna kanaler har i en skrivelse lämnat sina synpunkter på lokal icke-kommersiell TV och förbundets behov inför framtiden.

Föreningen Ordfront och lokalföreningen Ordfront i Stockholm har i en skrivelse lämnat sina synpunkter på frågor som rör lokal icke-kommersiell TV.

Föreningen Sveriges TV-producenter har i skrivelser bland annat lämnat synpunkter på produktplacering, sponsring, nya reklamtekniker och kvoten för europeiska produktioner skapade av oberoende producenter.

Samråd

Vi har samrått med Yttrandefrihetskommittén (Ju 2003:04), Utredningen om översyn av villkor för kommersiell radio (Ku

2007:05) och också med Public service-utredningen som redovisade resultatet av sitt arbete i betänkandet Kontinuitet och förändring, (SOU 2008:64) i juni 2008.

EG-kommissionens kontaktkommitté

EG-kommissionen har i enlighet med artikel 23 i TV-direktivet inrättat en kontaktkommitté för TV-direktivets genomförande och tillämpning. Kontaktkommittén har under 2008 ägnat flera sammanträden åt att diskutera genomförandet av AV-direktivet i medlemsstaterna. Experten Filippa Arvas Olsson har deltagit i dessa möten, men även utredningens sekreterare och experterna Lottie-Ann Lindström och Magnus Larsson har deltagit vid några möten i kommittén.

Övriga nordiska länder

Experterna Filippa Arvas Olsson och Magnus Larsson har den 17 juni 2008 deltagit i ett möte med övriga nordiska länder för att avhandla frågor med anledning av AV-direktivet.

Vi har under hand också haft vissa kontakter med företrädare för berörda departement i Finland och Danmark när det gäller genomförandet av AV-direktivet.

1.3. Frågor som vi inte har behandlat

1.3.1. TV-konventionen

Radio- och TV-lagsutredningen analyserade i både betänkandet Anpassning av radio-_och_TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62) och betänkandet Tillgänglighet, mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51) konsekvenserna av ett svenskt tillträde till Europarådets konvention om gränsöverskridande television (TV-konventionen). Utredningen lämnade förslag till ändringar i lagstiftningen som den bedömde som nödvändiga för att Sverige skulle kunna ratificera konventionen.

TV-konventionen beslutades av Europarådet 1989. Sverige undertecknade konventionen år 1989 men har ännu inte ratificerat

den. Konventionen innehåller regler för programinnehållet i TVsändningar i allmänhet, för annonssändningar och för sponsring av program. Samtidigt med TV-konventionen utarbetades TVdirektivet.

I propositionen Satellitsändningar av TV-program (prop. 1992/93:75) föreslog regeringen att de svenska reglerna i första hand skulle anpassas efter TV-direktivet och att beslut om ratifikation av TV-konventionen skulle anstå till dess att klarhet nåtts om ansvarsbestämmelserna. För att anpassa TV-konventionen till TV-direktivet utarbetades ett tilläggsprotokoll till TV-konventionen inom Europarådet. Tilläggsprotokollet öppnades för godkännande den 1 oktober 1998 och trädde i kraft den 1 mars 2002. Genom tilläggsprotokollet anpassades bland annat TV-konventionens bestämmelser om ansvarigt land till TV-direktivets reglering och de båda rättsakterna har kommit att i stora delar överensstämma med varandra.

Genom antagande av AV-direktivet har det på nytt uppstått en diskrepans mellan TV-konventionens bestämmelser och bestämmelserna i AV-direktivet. Inom Europarådet pågår därför ett arbete med att revidera TV-konventionen för att anpassa denna till de ändringar som AV-direktivet föranleder. Vi har därför valt att inte behandla de frågor i Radio- och TV-lagsutredningens betänkanden som rör en anpassning av den svenska lagstiftningen till konventionen.

1.3.2. Vidaresändningsplikt för sökbar text-TV och andra tilläggstjänster

Radio- och TV-lagsutredningen uppmärksammade i betänkandet Anpassning av radio-_och_TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62) att regleringen av vidaresändningsplikten för sökbar text-TV och tilläggstjänster var oklar. Utredningen föreslog att rättsläget skulle tydliggöras genom att det på det sätt utredningen tidigare föreslagit i delbetänkandet Must Carry (SOU 2003:109) uttryckligen skulle anges i lagtexten att även sökbar text-TV och andra tilläggstjänster omfattas av vidaresändningsplikt.

Radio- och TV-verket har genom beslut den 11 september 2008 fått regeringens uppdrag att se över reglerna för vidaresändning i kabelnät i 8 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen.

Verket ska särskilt redovisa:

  • vilka trådbundna nät som vidaresändningsplikten ska gälla för
  • vem som bör vara ansvarig för vidaresändningsplikten
  • om tilläggstjänster bör omfattas och
  • på vilka villkor hushållen bör kunna få del av programtjänsterna.

Radio- och TV-verket ska redovisa uppdraget senast den 15 december 2008. Eftersom Radio- och TV-verkets uppdrag också innefattar de frågor om vidaresändningsplikt som behandlades av Radio- och TV-lagsutredningen har vi avstått från att behandla samma frågor.

1.3.3. Utredningen om översyn av villkor för kommersiell radio

Utredningen om översyn av kommersiell radio har i mitten av november 2008 redovisat resultatet av sitt arbete i betänkandet Kommersiell radio – nya sändningsmöjligheter (SOU 2008:96). Vi har i vårt arbete inte haft någon möjlighet att beakta de bedömningar och förslag som den utredningen har lagt fram.

2. Den svenska lagstiftningen

I detta kapitel redovisar vi huvuddragen i den grundläggande svenska lagstiftningen på radio- och TV-området och den lagstiftning i övrigt som berörs av vårt uppdrag. Det gäller först och främst grundlagsregleringen genom yttrandefrihetsgrundlagen. Därefter redogör vi för radio-_och_TV-lagen. I därpå följande avsnitt redovisar vi också i stora drag innehållet i marknadsföringslagen (2008:486), som trädde i kraft den 1 juli 2008, alkohollagen (1994:1738) och tobakslagen (1993:581). Avslutningsvis redogör vi för lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen).

2.1. Yttrandefrihetsgrundlagen

Inledning

Genom 2 kap. 1 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet. Med detta förstås frihet att i tal, skrift eller bild eller på något annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Särskilda bestämmelser om yttrandefriheten i medierna finns i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Tryckfrihetsförordningen behandlar rätten att yttra sig och sprida information genom framför allt tryckta skrifter. Yttrandefrihetsgrundlagen ger den enskilde rätt att offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst i ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt i filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar. Yttrandefrihetsgrundlagen syftar till att värna yttrandefriheten och det fria informationsflödet

Sedan den 1 januari 1995 gäller Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

som lag i Sverige med de ändringar och tillägg som har gjorts genom tilläggsprotokoll. Enligt 2 kap. 23 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen. Konventionen innehåller i artikel 10 regler till skydd för yttrandefriheten. Enligt artikeln ska envar ha rätt till yttrandefrihet. Rätten innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Det anges i artikeln att eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter får de underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet.

Grundlagsskyddet

Yttrandefrihetsgrundlagen trädde i kraft den 1 januari 1992 och är vår yngsta grundlag. Den tillkom efter förebild av tryckfrihetsförordningen och bygger på samma grundläggande principer nämligen etableringsfrihet, förbud mot censur och liknande åtgärder, ensamansvar med meddelarskydd, särskild brottskatalog och särskild rättegångsordning med juryprövning.

Medier som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen

Yttrandefrihetsgrundlagen skyddar bara yttranden som framförs i vissa medier. Skyddet gäller sålunda inte yttranden i allmänhet. Grundlagsregler om skydd för friheten att yttra sig i andra former finns, bortsett från tryckfrihetsförordningen, i regeringsformen. Yttrandefrihetsgrundlagen skyddar yttrandefriheten mot angrepp i första hand från det allmänna och sätter upp gränser för vilka inskränkningar som kan göras med stöd av lag.

Yttrandefrihetsgrundlagen omfattar ljudradio, television och vissa liknande överföringar. Med liknande överföringar avses andra sändningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektro-

magnetiska vågor, exempelvis överföringar av databaslagrad information. Som en samlingsbeteckning på program i ljudradio, program i television och innehåll i sådana andra sändningar används i yttrandefrihetsgrundlagen ordet radioprogram. Grundlagen omfattar också filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar. Med tekniska upptagningar avses upptagningar som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniska hjälpmedel. Yttrandefrihetsgrundlagen skyddar användningen av dessa medier för att offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst till säkrande av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. Detta betyder att det inte är all användning av de grundlagsskyddade medierna som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagens skydd.

Tillämpningsområde för yttrandefrihetsgrundlagen

Yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten med hjälp av elektromagnetiska vågor och som är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Med sådana sändningar av radioprogram avses även tillhandahållande av direktsända och inspelade program ur en databas. Detta framgår av 1 kap. 6 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Med kravet att sändningen ska vara riktad till allmänheten menas att sändningen ska vara riktad till vem som helst som önskar ta emot den utan särskild begäran från mottagaren. Traditionella ljudradio- och TV-sändningar faller in under denna regel. Bestämmelsen är tillämplig oavsett om sändningen är avsedd att tas emot i Sverige eller utomlands. Beträffande radioprogram som är avsedda att tas emot i utlandet finns det enligt yttrandefrihetsgrundlagen möjlighet att i lag göra undantag från grundlagens bestämmelser (1 kap. 6 § tredje stycket).

För att andra överföringar från en databas än de som avses i 1 kap. 6 § ska omfattas av grundlagsskyddet krävs bland annat följande enligt den s.k. databasregeln i 1 kap. 9 §. Innehållet i databasen kan ändras endast av den som driver verksamheten. Den som driver verksamheten är antingen en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för ett radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tryckta eller därmed enligt tryckfrihets-

förordningen jämställda skrifter eller av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå, eller att den som driver verksamheten har utgivningsbevis för den. En annan förutsättning är att tillhandahållandet sker på särskild begäran. Med det menas att överföringen startas av mottagaren.

Yttrandefrihetsgrundlagen är i första hand tillämplig på radioprogram som utgår från Sverige. Vid sändning av sådana program gäller samtliga regler i grundlagen. Satellitsändningar anses utgå från Sverige, om upplänkningen äger rum från svenskt jurisdiktionsområde eller från utlandet efter programtransport från Sverige genom tråd eller radiolänk. Sändningen bör också efter omständigheterna kunna anses ha utgått från Sverige, om programtransporten avser ett färdiginspelat program i form av en upptagning som inte är avsedd för mångfaldigande eller annars för spridning i annan form än genom upplänkningen och den efterföljande utsändningen (prop. 1990/91:64 s. 110).

Yttrandefrihetsgrundlagen är i vissa delar också tillämplig på samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram som avses i 1 kap. 6 § och som kommer från utlandet eller förmedlas hit genom satellitsändning men inte utgår från Sverige (1 kap. 7 §). För sådana program gäller bland annat censurförbudet, förbudet mot ingripanden utan stöd i grundlagen och rätten att sända radioprogram i tråd. Däremot gäller inte ensamansvaret. För radioprogram som sänds från sändare utanför Sverige och inte samtidigt och oförändrat vidaresänds här, t.ex. program som sänds från direktsändande satellit utan svensk anknytning, gäller bara meddelar- och anskaffarfriheten liksom rätten till anonymitet (10 kap. 2 §).

För att utgivningsbevis ska meddelas för en databas krävs enligt 1 kap. 9 § att överföringen ska utgå från Sverige.

För andra överföringar enligt databasregeln finns det inte något sådant uttryckligt krav i yttrandefrihetsgrundlagen. Beträffande dessa överföringar har Högsta domstolen i rättsfallet NJA 2001 s. 445, som gällde tillhandahållande av information via Internet från redaktionen för en svensk tryckt skrift genom en server i USA, tagit ställning till vad som krävs för att en sådan överföring ska falla under yttrandefrihetsgrundlagen i dess helhet. Att sändningen sker från en server utanför Sverige har enligt Högsta domstolen inte någon avgörande betydelse. Däremot måste det finnas en anknytning till Sverige, t.ex. att den som tillhandahåller informationen i databasen är en redaktion för en tryckt skrift som omfattas av

tryckfrihetsförordningen eller en redaktion för ett radioprogram som sänds från Sverige. Av betydelse är också om sändande företag har sin verksamhet i Sverige och om materialet är avsett för den svenska publiken.

I vissa fall kan den s.k. bilageregeln i 1 kap. 7 § andra stycket tryckfrihetsförordningen innebära att ett radioprogram ska betraktas som en bilaga till en periodisk skrift och att tryckfrihetsförordningens regler blir tillämpliga. Det gäller om ägaren till en periodisk skrift sprider eller låter sprida skriftens innehåll eller delar av detta i form av ett radioprogram, om det återger innehållet i skriften oförändrat och anger hur innehållet har disponerats. Regeln tar främst sikte på taltidningar (SOU 2006:96 s. 55). Högsta domstolen har i NJA 2003 s. 31 konstaterat att bilageregeln inte omfattar ett tillhandahållande som faller in under databasregeln.

Vissa grundläggande principer i grundlagsskyddet

Som nämnts tidigare bygger yttrandefrihetsgrundlagen på samma grundläggande principer som bär upp tryckfrihetsförordningen, bland annat etableringsfriheten, förbudet mot censur och liknande åtgärder, ensamansvaret med meddelarskydd och en särskild brottskatalog.

Etableringsfriheten innebär att det är tillåtet för var och en att sända radioprogram genom tråd. Något krav på tillstånd för verksamheten får inte ställas upp och rätten att driva verksamheten påverkas inte av konkurs eller näringsförbud. När det gäller sändning av radioprogram genom etern är begränsningen av etableringsfriheten tillåten. Anledningen till det är att det frekvensutrymme som kan användas för sändningarna är begränsat.

Förbudet mot censur innebär att det inte får förekomma att något som är avsett att framföras i ett radioprogram eller en teknisk upptagning först måste granskas av myndigheter eller andra allmänna organ (1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen). Undantag görs dock bland annat för rörliga bilder i filmer som ska visas offentligt. Huvudregeln är således att all eventuell granskning av radio- och TV-program ska ske i efterhand. Förbudet mot hindrande åtgärder i samma bestämmelse innebär att det allmänna inte får, på grund av innehållet i ett medium som avses i yttrandefrihetsgrundlagen, hindra framställningen och spridningen på annat sätt än vad som är medgivet i yttrandefrihetsgrundlagen. Det allmänna

får inte heller utan stöd i grundlagen, på grund av innehållet i en framställning, förbjuda eller hindra innehav eller användning av tekniska hjälpmedel som behövs för att ta emot radiosändningar eller uppfatta innehållet i filmer och ljudupptagningar. Eftersom förbudet mot hindrande åtgärder gäller åtgärder som föranleds av yttrandets innehåll omfattar det inte ingripanden som sker med hänsyn till rena ordningsskäl.

Ensamansvaret innebär att bara en person är straffrättsligt ansvarig för innehållet i en av yttrandefrihetsgrundlagen skyddad sändning (6 kap. 1 §). Ansvarighetsreglerna i yttrandefrihetsgrundlagen är utformade med förebild i det tryckfrihetsrättsliga ansvaret för periodiska tidskrifter. Ansvaret ska enligt yttrandefrihetsgrundlagen bäras av en utgivare. Utgivaren ska ha befogenhet att bestämma över programmets innehåll så att inget införs mot hans eller hennes vilja (4 kap. 3 §).

Meddelarskyddet omfattar meddelar- och anskaffarfrihet, rätt till anonymitet och efterforskningsförbud och innebär i huvudsak följande. Upphovsmannen till ett radioprogram är inte skyldig att röja sin identitet. Detsamma gäller den som har framträtt i ett sådant program eller den som har lämnat en uppgift för offentliggörande. De som tar del av tillkomsten eller spridningen av något som är avsett att ingå i ett radioprogram har tystnadsplikt och får således inte röja sina källor. Efterforskningsförbudet innebär att det allmänna inte heller får efterforska anonyma upphovsmän eller meddelare såvida detta inte är möjligt med stöd av yttrandefrihetsgrundlagen.

Yttrandefrihetsgrundlagen innehåller en fullständig uppräkning av vilka gärningar som utgör yttrandefrihetsbrott när de begås i en i yttrandefrihetsgrundlagen skyddad framställning och är straffbara enligt lag. Innehållet i ett yttrande som framförs i ett grundlagsskyddat medium kan bara beivras när det innehåller ett sådant brott som uppräknas i brottskatalogen (ett yttrandefrihetsbrott). Hets mot folkgrupp och olaga våldsskildring är exempel på sådana brott när de begås i sådana medier som omfattas av grundlagen. Innehåller yttrandet ett annat brott kan det inte beivras. Ett beivrande enligt vanlig lag kan dock ske om innehållet i yttrandet faller utanför grundlagens tillämpningsområde.

Tillåtna begränsningar av yttrandefriheten

Yttrandefriheten får i viss utsträckning inskränkas genom lag. Enligt 1 kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen kan det meddelas föreskrifter med bland annat förbud mot kommersiell reklam i radioprogram. Det får också ställas upp villkor för sådan reklam. Vidare får det i lag ges föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverksamheten.

När det gäller möjligheten att i övrigt meddela föreskrifter eller villkor om innehållet i radioprogram skiljer yttrandefrihetsgrundlagen på trådsändningar och andra sändningar.

Trådsändningar

För sändningar av radioprogram genom tråd råder enligt 3 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen i princip full etableringsfrihet, vilket innebär att det inte får krävas tillstånd för sändning. Rätten att sända genom tråd får bara begränsas i den omfattning som framgår av 3 kap 1 § andra stycket.

För det första får det i lag meddelas föreskrifter om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning. Denna s.k. must-carry-princip innebär en skyldighet för nätinnehavaren att tillåta utrymme i nätet för dels vissa sändningar som sker med tillstånd av regeringen, t.ex. Sveriges Television AB:s sändningar, dels från lokala kabelsändarföretag.

Vidare tillåts lagstiftning om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i den utsträckning det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens beträffande sådana överföringar i nätet eller allmänhetens intresse av tillgång till sådana överföringar. Överföringarna kan avse både privat innehåll och sådant massmedialt innehåll som regleras i yttrandefrihetsgrundlagen. Bestämmelsen möjliggör föreskrifter i vanlig lag om tillträde till och s.k. samtrafik mellan kommunikationsnät.

Den tredje punkten i 3 kap. 1 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen tillåter lagstiftning som tillförsäkrar mottagarkretsen ett inflytande över programvalet, t.ex. regler om skyldighet för en nätinnehavare att höra mottagarkretsen om dess önskemål om vilka program som ska förmedlas.

Slutligen är det tillåtet med lagstiftning i fråga om ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp. Det handlar om sådana programkanaler som har inriktat sitt utbud på våldsskildringar, pornografi eller rasistiska program (prop. 1990/91:64 s. 115 f.).

Andra sändningar än trådsändningar

När det gäller sändning av radioprogram som sker på något annat sätt än genom tråd är det enligt 3 kap. 2 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen tillåtet att i lag meddela föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Det råder inte full etableringsfrihet för trådlösa radiosändningar. Av tekniska skäl har det ansetts nödvändigt att reglera användningen av det begränsade sändningsutrymme som finns i etern (prop. 1990/91:64 s. 79). Grundlagen innehåller emellertid en bestämmelse enligt vilken det allmänna ska eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrande- och informationsfrihet. Bestämmelsen uttrycker en principiell målsättning för såväl normgivning som beslut i enskilda fall (3 kap. 2 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen).

Vid tillkomsten av yttrandefrihetsgrundlagen anförde departementschefen att ordet ”villkor” inbegriper ett sådant system med avtal mellan staten och tillståndshavarna som då gällde. Vidare uttalades att i de fall då ett programföretag som sänder genom etern är bundet av avtal rörande programverksamheten bör avtalets villkor givetvis gälla även i den mån programutsändningen till någon del samtidigt sker genom trådsändning (a. prop. s. 116).

Numera har konstruktionen med avtal mellan regeringen och programföretagen ersatts av ett system där programföretagens tillstånd att sända radioprogram får förenas med villkor på det sätt som regleras i radio-_och_TV-lagen.

Regeringsformens tillämpning på begränsningar i sändningsrätten

Enligt 3 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen gäller vad som i 2 kap. 12 § andra–femte styckena och 13 § regeringsformen föreskrivs om begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter i fråga om de

begränsningar som får göras i sändningsrätten enligt 3 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen.

Av 2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen framgår att sådana begränsningar bara får göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och att en begränsning aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Begränsningen får vidare inte sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Slutligen får en begränsning inte göras endast på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Enligt 2 kap. 13 § regeringsformen får yttrandefriheten och informationsfriheten begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. I övrigt får sådana begränsningar ske bara om särskilt viktiga skäl föranleder det.

Redaktionellt oberoende

I 3 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen föreskrivs att den som sänder radioprogram självständigt avgör vad som ska förekomma i programmen. Bestämmelsen är avsedd att dels skydda programföretag som sänder med stöd av tillstånd i förhållande till tillståndsgivaren, dels värna om programföretagets oberoende gentemot andra, t.ex. annonsörer (prop. 1990/91:64 s. 117).

Innebörden av bestämmelsen är att det allmänna inte får ställa några krav på innehållet i vad som ska sändas annat än i konstitutionellt tillåtna former

TPF

1

FPT

. Det innebär i sin tur att krav på innehållet bara kan ställas genom lag eller sådana villkor för tillstånd som får förekomma.

Domstolsprövning

Av 3 kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår att frågor om rätt att sända radioprogram ska kunna prövas av domstol eller av en nämnd, vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande är eller har varit ordinarie domare. Om saken gäller en fråga om

1

Wennberg m.fl. Yttrandefrihetsgrundlagen, tredje upplagan, s. 53

ingripande på grund av missbruk av yttrandefriheten ska frågan dock, med undantag för överträdelser av villkor eller föreskrifter i fråga om reklam och andra annonser, prövas av domstol under medverkan av jury.

Tillsyn

Enligt 7 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen får det i lag föreskrivas att en nämnd ska granska om radioprogram som har sänts på annat sätt än genom tråd står i överensstämmelse med de föreskrifter eller andra villkor som gäller för sändningarna. En sådan nämnd får bara uttala sin mening och förelägga den sändande att följa föreskriften eller villkoren. I lagen får föreskrivas att ett föreläggande får förenas med vite. Bestämmelsen ger i yttrandefrihetsgrundlagen stöd åt den efterhandsgranskning av radioprogram som utförs av Granskningsnämnden för radio och TV (prop.1990/01:64 s. 130).

Tillämpningsföreskrifter

I lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen) finns kompletterande bestämmelser till de båda grundlagarna. Det gäller bland annat bestämmelser om utgivare av radioprogram och tekniska upptagningar, bevarande av inspelningar m.m.

2.2. Radio- och TV-lagen

Bakgrund

Radio-_och_TV-lagen (1996:844) trädde i kraft den 1 december 1996 då den tidigare gällande radiorättsliga regleringen, som var spridd på ett stort antal olika författningar, upphörde att gälla (prop. 1995/96:160, bet. 1995/96:KU29, rskr 1995/96:296). Till grund för lagstiftningsarbetet låg Radiolagsutredningens betänkande Ny lagstiftning om Radio och TV (SOU 1994:105). Inledningsvis omfattade radio-_och_TV-lagen inte lokalradio. Lokalradiolagen (1993:1320) levde kvar till år 2000 då reglerna fördes över till radio-_och_TV-lagen (prop. 1999/2000:55). Lagen har därutöver ändrats vid ett stort antal tillfällen. Nyligen har bland

annat en uppmjukning av annonsreglerna skett (prop. 2007/08:4, SFS 2007:1287) och regelverket anpassats till marksänd digital-tv (prop. 2007/08:8, SFS 2007:1289).

Lagens tillämpningsområde

Radio-_och_TV-lagen omfattar sändningar av ljudradio- och TVprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. En sändning anses riktad till allmänheten bara om den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den (1 kap. 1 §).

Av 1 kap. 2 § följer att lagen är tillämplig på sändningar av TVprogram, om sändningen kan tas emot i någon stat som är bunden av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EESstat) och den som bedriver sändningsverksamheten är etablerad i Sverige eller uppfyller vissa tekniska kriterier. Om varken etableringskriteriet eller de tekniska kriterierna ger någon möjlighet att bestämma om lagen är tillämplig, ska i sista hand bestämmelserna om etablering i EG-fördraget avgöra frågan.

Bestämmelserna i radio-_och_TV-lagen om tillståndskrav och tillståndsvillkor som inte är direkt programrelaterade och andra bestämmelser om tillsyn och återkallande av tillstånd gäller för sändningar av TV-program, trots att den som bedriver sändningsverksamheten står under en annan EES-stats jurisdiktion.

Har den vars sändningar huvudsakligen riktar sig till Sverige tidigare varit etablerad här men etablerat sig i en annan EES-stat i syfte att kringgå svensk lagstiftning, ska denne ändå anses etablerad i Sverige vid tillämpningen av radio-_och_TV-lagen. Det framgår av 1 kap. 2 § andra stycket.

Lagen gäller också för sändningar av ljudradioprogram över satellit som kan tas emot i Sverige, om den som bedriver sändningsverksamheten har sin hemvist i Sverige eller sändningen till satellit sker från sändare här i landet (1 kap. 4 §).

Tillstånd och registrering

Tillstånd krävs för att sända ljudradio- eller TV-program med hjälp av radiovågor på frekvens under 3 gigahertz. Det krävs inte till-

stånd för sändningar av sökbar text-TV eller för vissa sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade (2 kap. 1 §).

Regeringen meddelar tillstånd att sända TV-program, om sändningsverksamheten finansieras med TV-avgiften. Radio- och TV-verket meddelar tillstånd i övriga fall. Tillstånd att sända ljudradio till hela landet eller till utlandet och att sända lokal digital radio meddelas också av regeringen. Radio- och TV-verket meddelar tillstånd att sända när- och lokalradio (2 kap. 2 §).

Den som bedriver en sändningsverksamhet för vilken det inte behövs tillstånd och den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör) ska anmäla sig för registrering hos Radio- och TV-verket (2 kap. 3 §).

Sändningar av TV-program och andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio

Regeringen beslutar enligt 3 kap. 1 § vilket sändningsutrymme som i olika delar av landet får upplåtas för TV-sändningar som kräver tillstånd.

Tillstånd att sända TV-program får bara beviljas ett programföretag som har finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under tillståndstiden och som bedöms berett att samverka med övriga tillståndshavare i tekniska frågor (3 kap. 3 §).

I 3 kap. 4 § anges de urvalskriterier som tillståndsmyndigheten ska beakta vid tillståndsgivning för att säkerställa att det sänds programtjänster med såväl blandat innehåll som tematiska programtjänster med olika inriktning (prop. 2007/08:8 s. 45). På grund av den begränsade kapaciteten i det digitala marknätet är det naturligt att marksändningar utnyttjas för ett brett utbud när det gäller programgenrer och inriktningar mot olika publikgrupper och intresseområden

Ett sändningstillstånd kan förenas med villkor. I 3 kap. 7–10 §§ anges uttömmande de villkor som ett sändningstillstånd får förenas med. Av 3 kap. 14 § framgår att ett sändningstillstånd bara får innehålla villkor som den sökande har godtagit.

I 3 kap. 7 § föreskrivs att sändningstillstånd för TV och andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio får förenas med villkor som innebär att sändningsrätten ska utövas opartiskt och

sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet ska råda i ljudradion och televisionen.

I 3 kap. 8 § finns en uppräkning av ytterligare villkor som kan ställas upp i sändningstillstånden. Vissa av villkoren, punkterna 1– 3, 7 och 8, är av mer teknisk karaktär eller har att göra med sändningens utbredning.

Övriga villkor i 3 kap. 8 § kan t.ex. avse krav på olika åtgärder för att personer med funktionsnedsättning ska kunna ta del av programmen (punkt 5) . Det är vidare möjligt att ställa krav på att programföretagen ska ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen (punkt 9). Som villkor kan även föreskrivas en skyldighet att i programverksamheten respektera den enskildes privatliv och att sända genmälen (punkt 11). För att hindra ett programföretag från att t.ex. ge programverksamheten en ensidig inriktning ges möjlighet att som villkor för tillstånd ställa upp ett krav att programföretaget ska sända ett mångsidigt programutbud (punkt 13). Som villkor kan också föreskrivas en skyldighet att sända och producera program regionalt (punkt 14). Villkor får vidare föreskrivas om skyldighet att på begäran av en myndighet kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten (punkt 15).

I 3 kap. 9 § första stycket radio-_och_TV-lagen anges att villkor för sändningstillstånd också får avse förbud mot att sända reklam eller andra annonser och även andra sponsrade program än sådana som anges i vissa bestämmelser i lagen.

Slutligen anges i 3 kap. 10 § att sändningstillstånd får förenas med villkor om att ägarförhållanden och inflytandet i ett företag inte får förändras i mer än begränsad omfattning.

Närradio

Med närradio avses enligt 4 kap. 1 § lokala ljudradiosändningar för föreningslivet. Sändningsområdet för närradio omfattar normalt en kommun (4 kap. 2 §). Tillstånd att bedriva närradiosändningar kan ges till ideella föreningar, församlingar och kyrkliga samfälligheter inom Svenska kyrkan, obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor och närradioföreningar om dessa har anknytning till sändningsområdet (4 kap. 4 §).

Om någon sammanslutning som kan få tillstånd att sända närradio vill få tillstånd och det är tekniskt möjligt ska det finnas en möjlighet att sända närradio i en kommun. Radio- och TV-verket bestämmer vilka som får sända närradio (4 kap. 2 och 3 §§).

Lokalradio

Med lokalradio avses andra tillståndspliktiga lokala ljudradiosändningar än sådana som kräver tillstånd av regeringen, tillfälliga tillstånd av Radio- och TV-verket eller som är närradio (5 kap. 1 §).

Radio- och TV-verket meddelar sändningstillstånd och bestämmer sändningsområdenas omfattning för lokalradio. I 5 kap. 2 § anges även vad Radio- och TV-verket ska beakta när verket bestämmer omfattningen av lokalradions sändningsområden. När ett sändningsutrymme för ett område blir ledigt ska Radio- och TV-verket kungöra detta (5 kap. 3 §).

Finns det mer än en sökande till ett ledigt sändningsutrymme ska Radio- och TV-verket fördela sändningsutrymmet enligt kriterierna i 5 kap. 8 §. Verket ska då sträva efter en fördelning som medför att sändningarna i hög grad utgörs av eget material och program med lokalanknytning samt motverkar dominans över nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen och att möjligheter till mångfald tas till vara. Vid fördelningen ska Radio- och TV-verket också beakta sökandens finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva verksamheten varaktigt med god kapacitet och kvalitet. Sändningstillståndet kan förenas med villkor enligt 5 kap. 10–11 §§ om bland annat ägarförhållanden, skyldigheten att sända viss mängd eget material och att sända viss mängd program med lokal anknytning.

Sändningars innehåll m.m.

Bestämmelserna i sjätte kapitlet omfattar alla sändningar som lagen är tillämplig på om inte annat anges.

I 6 kap. 1 § finns den s.k. demokratibestämmelsen som föreskriver att den som sänder TV-program eller som sänder ljudradioprogram efter tillstånd av regeringen ska se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets

grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som sänds i televisionen ska antingen föregås av en varning i ljud eller innehålla en varning som anges löpande i bild under hela sändningstiden. Sådana program får inte sändas under sådan tid eller på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt (6 kap. 2 §).

I 6 kap. 3 § föreskrivs att uppgifter som har förekommit i ett TV-program som inte är reklam och som har sänts på något annat sätt än genom tråd ska beriktigas när det är befogat, medan sådana uppgifter, om de sänts genom tråd, bör beriktigas när det är befogat.

Program som inte är reklam får inte på ett otillbörligt sätt gynna kommersiella intressen (6 kap. 4 §). I sändningar för vilka villkor om opartiskhet har ställts upp får det inte förekomma meddelanden som sänds på uppdrag av någon annan och som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden (6 kap 5 §).

För den som sänder TV-program över satellit eller med stöd av tillstånd finns det bestämmelser om minsta andel program av europeiskt ursprung och om att sändningarna, om det inte finns särskilda skäl emot det, i betydande omfattning ska innehålla program på svenska språket, program med svenska artister och verk av svenska upphovsmän (6 kap. 8 §).

I 6 kap. 10 § finns särskilda regler för den som har den exklusiva rätten till en TV-sändning från ett evenemang som är av särskild vikt för det svenska samhället.

Slutligen finns det bestämmelser som anger att den som sänder program ska använda en sådan beteckning för sina sändningar som har godkänts av Radio- och TV-verket. Beteckningen ska anges minst en gång varje sändningstimme eller, om detta inte är möjligt, mellan programmen.

I närradio får man enligt 6 kap. 6 § bara sända program som har framställts för den egna verksamheten. Under högst tio timmar per månad får dock andra program sändas, om innehållet är av särskilt intresse för tillståndshavarens medlemmar, främjar kunskap och bildning eller utgör upptagningar av lokala kulturella tillställningar.

Närradioföreningars programutbud får bara innehålla sändningar av evenemang av gemensamt intresse för tillståndshavarna,

information om kommunal verksamhet och därutöver vissa provsändningar och information om den egna programverksamheten (6 kap. 7 §).

I lokalradio ska eget material sändas under minst tre timmar varje dygn mellan kl. 06.00och 21.00 (6 kap. 7 a §).

Reklam och annan annonsering

Regler om reklam och annan annonsering finns i 7 kap. Vissa av reglerna i kapitlet gäller både television och ljudradio, medan andra bara avser sändningar i television. Reklam som den sändande gör för sin programverksamhet omfattas dock inte av bestämmelserna i 7 kap.

Med annonser avses enligt 7 kap. 1 § tredje stycket dels reklam, dels sändningar som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan. Av annonser som inte är reklam ska det klart framgå i vems intresse den sänds.

Sponsrade program är ett program som inte är en annons men som helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten eller som framställer audiovisuella verk (7 kap. 8 §).

Före och efter varje sändning av annonser ska det sändas en signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sändningar. Det framgår av 7 kap. 1 § första stycket. Av en annons som inte är reklam ska det framgå i vems intresse annonsen sänds. Regler om reklamidentifiering finns i marknadsföringslagen.

I 7 kap. 4 § finns det s.k. barnreklamförbudet som innebär att reklam i en TV-sändning inte får syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år. Därutöver finns ytterligare begränsningar för reklam i eller i samband med program som vänder sig till barn under 12 år.

I 7 kap. 5–7 b §§ finns bestämmelser om hur mycket annonser som får sändas i TV och bestämmelser om hur annonser får placeras i sändningen.

Den vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker eller tobaksvaror får inte sponsra program enligt 7 kap. 9 §. I 7 kap. 10 § finns bestämmelser om begränsningar för läkemedelsföretags möjligheter att marknadsföra sig och sina produkter i TV.

Vidaresändningar i kabelnät

Innehavare av elektroniska kommunikationsnät som används för överföring av TV-sändningar till allmänheten genom tråd är skyldiga, om en betydande del av de anslutna hushållen använder det som sitt huvudsakliga medel att ta emot TV-sändningar, att se till att de anslutna hushållen kan ta emot fyra programtjänster som sänder med tillstånd av regeringen och som kan tas emot i området utan villkor om särskild betalning (must carry). Det följer av 8 kap. 1 §. I praktiken handlar det om SVT:s och UR:s sändningar. Sändningarna ska kunna tas emot på ett tillfredställande sätt utan kostnad för själva mottagningen. Allmänna kommunikationsnät som består av parkabel av metall är undantagna från vidaresändningsplikten även om näten i viss utsträckning används för att distribuera program.

Innehavare av anläggningar för trådsändningar av TV-program är skyldiga att i varje kommun, där de vidaresänder TV-program till allmänheten och varifrån sändningarna når fler än 100 bostäder, kostnadsfritt tillhandahålla ett särskilt bestämt utrymme för sändningar av TV-program från ett eller flera lokala kabelsändarföretag (8 kap. 2 §).

Radio- och TV-verket förordnar lokala kabelsändarföretag (8 kap. 2 §). I 8 kap. 3 § anges de närmare kraven för att kunna förordnas som ett lokalt kabelsändarföretag.

Granskning och tillsyn

Justitiekanslern övervakar genom granskning i efterhand om sända program innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 6 kap. 2 § (9 kap. 1 §).

Granskningsnämnden för radio och TV övervakar enligt 9 kap. 2 § genom granskning i efterhand om sända program står i överensstämmelse med radio-_och_TV-lagen och de villkor som kan gälla för sändningarna. Granskningsnämnden övervakar även att bestämmelserna om exklusiva rättigheter följs i 6 kap. 10 §. I 9 kap. 3 § anges närmare hur Granskningsnämnden ska vara sammansatt.

Konsumentombudsmannen övervakar att vissa bestämmelser om reklam följs bland annat förbudet mot reklam riktad till barn under tolv år (9 kap. 2 § andra stycket).

De programföretag som är skyldiga att främja europeiska produktioner och fristående producenter ska årligen till Radio- och TV-verket rapportera hur stor del av verksamheten som har utgjorts av sådana produktioner (9 kap. 4 §).

De som sänder lokalradio ska årligen till Granskningsnämnden redovisa hur de uppfyllt skyldigheten att sända en viss mängd eget material och att sända en viss mängd program med lokal anknytning (9 kap. 9 §).

Det finns också bestämmelser om skyldigheter för de sändande att lämna vissa upplysningar eller inspelningar till de myndigheter som granskar och utövar tillsyn.

Straff och särskilda avgifter m.m.

Bestämmelser om straff och särskilda avgifter finns i 10 kap. I 10 kap. 1–3 §§ anges vilka bestämmelser i radio och TV-lagen som är straffsanktionerade. Det gäller bland annat bestämmelserna om tillstånd och bestämmelserna om anmälningsskyldighet i 2 kap. 3 §.

Enligt 10 kap. 5 § kan den som åsidosätter vissa regler i lagen åläggas att betala en avgift som tillfaller staten. Det gäller t.ex. när villkor eller bestämmelser om annonser och sponsring överträds eller förbudet mot att otillbörligt gynna kommersiella intressen åsidosätts. Vid prövningen av om avgiften ska påföras ska särskilt beaktas överträdelsens art, varaktighet och omfattning. Avgiften är lägst 5 000 kr och högst 5 miljoner kr.

Av 10 kap. 8 § framgår att Granskningsnämnden för radio och TV får besluta att den sändande på lämpligt sätt ska offentliggöra nämndens beslut när nämnden funnit att den sändande har brutit mot villkor som meddelats med stöd av 3 kap. 7 §, 8 §, 9 § andra stycket eller 6 kap. 3 § första stycket.

Vissa andra överträdelser kan föranleda förelägganden, som kan förenas med vite, vilket framgår av 10 kap. 9–12 §§. Justitiekanslern, Granskningsnämnden eller Radio- och TV-verket har rätt att utfärda förelägganden beroende på vilka villkor eller bestämmelser som har överträtts.

Återkallelse av tillstånd m.m.

Tillstånd att sända TV-program eller ett tillstånd som meddelats av regeringen kan återkallas, om tillståndshavaren på ett väsentligt sätt bryter mot föreskrifterna i 6 kap. 1–5 §§ om sändningarnas innehåll eller 7 kap. 1–10 §§ om reklam och annan annonsering. Ett tillstånd kan också återkallas, om tillståndshavaren väsentligen har åsidosatt villkor som har meddelats med stöd av 3 kap. 7–10 §§. Det följer av 11 kap. 2 § första stycket.

I 11 kap. 2 § andra stycket anges när ett tillstånd får ändras till att avse annat sändningsutrymme exempelvis på grund av förändringar inom radiotekniken.

Tillstånd att sända närradio får enligt 11 kap. 3 § återkallas om tillståndshavaren inte längre är en sammanslutning som får sända närradio eller inte nyttjat rätten att sända under tre månader. Om en domstol har funnit att ett närradioprogram innefattat yttrandefrihetsbrott som inneburit ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten, får tillståndet också återkallas. Återkallas tillståndet kan också en karenstid bestämmas inom vilken ett nytt tillstånd inte får meddelas.

Tillstånd att sända lokalradio får enligt 11 kap. 5 § återkallas, om tillståndshavaren inte inlett sändningsverksamheten inom en viss tid eller inte nyttjat rätten att sända under en tid av fyra veckor. Tillståndet får också återkallas om tillståndshavaren brutit mot bestämmelserna i 6 kap. 4 §, mot bestämmelserna om ägare eller ägarförhållanden eller mot reklam- och annonsreglerna. I likhet med tillstånd till närradio kan tillstånd återkallas vid brott mot yttrandefriheten.

Handläggningen av ärenden om särskilda avgifter, vite och återkallelse, m.m.

Ärenden om återkallelse av tillstånd på grund av överträdelse av villkor som har meddelats med stöd av 3 kap. 7 § eller 3 kap. 8 § 9– 12 och om överträdelse av 6 kap. 1–3 §§ ska på talan av Justitiekanslern tas upp av allmän domstol (12 kap. 1 och 3 §§). För rättegång i dessa mål tillämpas bestämmelserna om yttrandefrihetsmål. I övriga fall prövas ärenden om återkallelse av tillstånd av Radio- och TV-verket.

Ärenden om ändring av tillstånd att sända TV-program eller tillstånd som meddelats av regeringen att sända ljudradioprogram prövas av den som meddelat tillståndet.

Radio- och TV-verket har i övriga fall rätt att ta upp frågan om återkallelse. Har regeringen meddelat sändningstillståndet får Radio- och TV-verket emellertid inte aktualisera frågan om återkallelse utan anmälan från regeringen. Om frågan är väckt på grund av ett förhållande som faller under Granskningsnämndens verksamhetsområde ska Radio och TV-verket höra nämnden innan verket fattar beslut. Radio- och TV-verkets beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Frågor om påförande av särskild avgift prövas av Länsrätten i Stockholms län på ansökan av Granskningsnämnden.

Överklagande

Bestämmelser om överklagande av Granskningsnämndens, Radio- och TV-verkets och Konsumentombudsmannens beslut finns i 13 kap. De beslut av Granskningsnämnden och Radio och TVverket som går att överklaga till allmän förvaltningsdomstol är uttömmande uppräknade i 13 kap. 1–3 §§.

2.3. Marknadsföringslagen

Inledning

Marknadsföringslagen (2008:486) innehåller den grundläggande regleringen av reklam och annan marknadsföring i svensk rätt. Lagen trädde i kraft den 1 juli 2008, då 1995 års marknadsföringslag upphörde att gälla (prop. 2007/08:115, bet. 2007/08:CU21, rskr. 2007/08:222). Lagen genomför i svensk rätt helt eller delvis en rad olika EG-rättsakter, bland annat direktivet om otillbörliga affärsmetoder

TPF

2

FPT

och TV-direktivet.

Marknadsföringslagens allmänna bestämmelser kompletteras med en lång rad författningar och föreskrifter med närmare bestämmelser om dels marknadsföring av vissa typer av varor och tjänster, dels marknadsföring med hjälp av vissa säljmetoder och

TP

2

PT

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga

affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden.

medier. Som exempel kan nämnas radio-_och_TV-lagen, alkohollagen och tobakslagen. I många fall genomför dessa författningar olika EG-rättsakter.

Lagens syfte och struktur

Marknadsföringslagen har enligt 1 § till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. Lagen bygger på en vitessanktionerad allmän generalklausul som föreskriver att marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed (5 §). Därutöver finns två specifika förbud mot aggressiv respektive vilseledande marknadsföring (7 och 8 §). Dessa förbud kompletteras med en katalog med regler rörande specifika marknadsföringsåtgärder (12–17 §§). I lagen hänvisas också till en s.k. svart lista med ett trettiotal förbjudna åtgärder som finns angivna i en bilaga till direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Bilagan gäller som svensk lag (4 §).

Lagens materiella tillämpningsområde

Lagen är tillämplig då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet. Begreppet marknadsföring definieras i lagen som reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter. Genom 2008 års marknadsföringslag har marknadsföringsbegreppet utvidgats till att även omfatta s.k. efterköpssituationer, dvs. den fas som tidsmässigt ligger efter det att avtal träffats mellan köparen och säljaren. Med produkter avses varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter.

Marknadsföringslagen har generell räckvidd och är tillämplig på alla former av kommersiell marknadsföring av alla slags varor, tjänster och andra nyttigheter. Lagen gäller även för alla former av medier, inklusive TV, radio och Internet.

Lagens territoriella tillämpningsområde

Svensk marknadsföringslagstiftning har under lång tid ansetts tillämplig på marknadsföring som har effekt på eller, med andra ord, helt eller delvis riktar sig mot den svenska marknaden, även om marknadsföringen härrör från utlandet. Däremot har lagstiftningen inte ansetts tillämplig på marknadsföringsåtgärder som härrör från Sverige och som bara riktar sig mot andra länder. Lagstiftningen bygger således på den s.k. effektlandsprincipen. Denna princip följer inte av lagstiftning utan grundar sig på förarbetsuttalanden och Marknadsdomstolens praxis (prop. 1970:57 s. 92 f. och MD 1989:6). Genomförandet av vissa EG-rättsakter, bland annat TV-direktivet, har dock fört med sig att effektlandsprincipen kommit att luckras upp. Enligt 2 § andra stycket är marknadsföringslagen således tillämplig på sådana TV-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_TV-lagen.

Generalklausul om god marknadsföringssed

Lagen innehåller i 5 § en generalklausul, dvs. en allmänt hållen bestämmelse, där det föreskrivs att marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed. Om så inte är fallet är marknadsföringen enligt 6 § att anse som otillbörlig, dock bara under förutsättning att den i märkbar mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut. Detta krav, som återkommer även ifråga om övriga förbud i lagen, innebär med andra ord att bristen i marknadsföringen ska ha en i vart fall hypotetisk ekonomisk effekt. Så har gällt även tidigare utan att kravet kommit till uttryck i lagtexten.

Begreppet god marknadsföringssed definieras i lagen som god affärssed eller andra vedertagna normer som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknadsföring. Till grund för bedömningen om en åtgärd är att anse som otillbörlig kan läggas en rad olika faktorer såsom olika uppförandekoder, i första hand Internationella handelskammarens regelverk, branschpraxis och andra utomrättsliga rekommendationer, råd och riktlinjer utfärdade av myndigheter samt rättspraxis. Marknadsföring som strider mot lag är normalt sett alltid otillbörlig. I kravet på god marknadsföringssed ligger också ett allmänt krav på vederhäftighet.

Förbud mot aggressiv och vilseledande marknadsföring

I 7 § finns ett förbud mot aggressiv marknadsföring. Marknadsföring är att anse som aggressiv och otillbörlig om näringsidkaren använder sig av trakasserier, tvång, fysiskt våld, hot eller någon annan aggressivt påtryckningsmedel. För att aggressiv marknadsföring ska betraktas som otillbörlig enligt lagen krävs dock även att den i märkbar mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut.

I 10 § finns ett allmänt förbud mot att vid marknadsföring använda sig av felaktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller annans verksamhet. En näringsidkare får inte heller utelämna väsentlig information i marknadsföringen. Detta gäller även om informationen lämnas på ett oklart, obegripligt, tvetydigt eller annat olämpligt sätt. Information som ska lämnas enligt EG-rättsakter anses alltid väsentlig.

Marknadsföring är även att anse som vilseledande om den strider mot vissa andra i lagen närmare angivna föreskrifter, bland annat kravet på reklamidentifikation i 9 § och katalogreglerna i 12– 17 §§. Även i fråga om vilseledande marknadsföring krävs att det vilseledande momentet påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut för att marknadsföringen ska anses otillbörlig i lagens mening.

Reklamidentifikation

I 9 § finns regler om reklamidentifikation. Av paragrafen följer att all marknadsföring ska utformas och presenteras så att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring. Det ska också tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen. Detta gäller dock inte s.k. teasers, dvs. framställningar som har som enda syfte att skapa uppmärksamhet för direkt uppföljande framställningar.

Katalogreglerna

I 12–17 §§ finns de s.k. katalogreglerna som bland annat innehåller förbud mot användningen av vilseledande förpackningsstorlekar. Vidare regleras på vilket sätt man får använda begrepp som konkursutförsäljning, utförsäljning och realisation i marknadsföring.

Obeställd reklam

Med obeställd reklam avses reklam eller annan marknadsföring som förs vidare till mottagaren, exempelvis via telefon, e-post eller telefax, utan att denne varit aktiv för att få reklamen eller utan att genom sitt tidigare uppträdande anses ha visat intresse för att få reklamen. I 19–21 §§ finns närmare bestämmelser om under vilka förutsättningar obeställd reklam får användas vid marknadsföring.

Bilagan

I en bilaga till direktivet om otillbörliga affärsmetoder finns en lista med 31 olika marknadsföringsåtgärder som under alla omständigheter ska betraktas som otillbörliga och därmed förbjudna. Det ska således inte göras någon prövning om åtgärden är ägnad att påverka konsumentens ekonomiska beteende. Denna s.k. svarta lista är uppdelad i två avsnitt med uttryckliga förbud mot olika former av vilseledande respektive aggressiva åtgärder. I 4 § marknadsföringslagen föreskrivs att bilagan ska gälla som svensk lag. Vissa av punkterna på listan gäller även marknadsföring som riktar sig till andra näringsidkare. Bilagan har kungjorts genom regeringens tillkännagivande (2008:487) med anledning av marknadsföringslagen (2008:486).

Sanktionssystemet

En näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig får enligt 23 § förbjudas att fortsätta med denna eller en liknande åtgärd. Ett sådant förbud kan meddelas även en anställd, någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar och var och en som i övrigt väsentligt har medverkat till marknadsföringen. Om näringsidkaren låter bli att lämna information av väsentlig betydelse för konsumenter får denne enligt 24 § åläggas att lämna sådan information. Ett sådant förbud eller åläggande får förenas med vite. En näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vissa bestämmelser i lagen, bland annat förbuden mot aggressiv och vilseledande marknadsföring, kravet på reklamidentifiering samt katalogreglerna, kan åläggas att betala en marknadsstörningsavgift. Avgiften ska fastställas till lägst 5 000 kr och högst 5 miljoner kr. Näringsidkaren kan också, enligt 37 §, bli skyldig att betala skade-

stånd till konsumenter och näringsidkare som lider ekonomisk skada med anledning av otillbörlig marknadsföring.

Processuella regler

Talan om förbud eller åläggande väcks vid Marknadsdomstolen. Talerätt har Konsumentombudsmannen (KO), en näringsidkare som berörs av marknadsföringen och en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare. Talan om marknadsstörningsavgift förs i Stockholms tingsrätt av i första hand KO. Talan om utdömande av vite väcks vid den tingsrätt som enligt forumreglerna i 10 kap. rättegångsbalken är behörig domstol. Skadeståndskrav prövas vid antingen Stockholms tingsrätt eller den domstol som är behörig enligt rättegångsbalken. Tingsrätternas domar och beslut enligt marknadsföringslagen överklagas hos Marknadsdomstolen. Marknadsdomstolens domar får inte överklagas.

2.4. Alkohollagen

Särskilda bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker finns i 4 kap.813 §§alkohollagen (1994:1738) och 27 § alkoholförordningen (1994:2046). Med alkoholdryck förstås enligt 1 kap. 3 § alkohollagen en dryck som innehåller mer än 2,25 volymprocent alkohol.

Enligt 4 kap. 8 § gäller att särskild måttfullhet ska iakttas vid all marknadsföring av alkoholdrycker till konsumenter. Reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol får inte förekomma. Marknadsföring av alkohol får inte heller rikta sig särskilt till eller skildra barn och ungdomar som inte har fyllt 25 år.

I 4 kap. 10 § finns ett förbud mot kommersiella annonser i ljudradio- eller TV-program vid marknadsföring av alkoholdrycker. Förbudet gäller även sådana TV-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_TV-lagen.

En handling som strider mot 4 kap. 8–11 b §§ ska enligt 4 kap. 12 § anses otillbörlig mot konsumenter och, i vissa fall, även andra näringsidkare. En handling som strider mot förbudet mot kommersiella annonser i ljudradio- eller TV-program i 4 kap. 10 §

kan föranleda marknadsstörningsavgift enligt marknadsföringslagen.

2.5. Tobakslagen

Tobakslagen (1993:581) syftar till att motverka de hälsorisker och olägenheter som tobaksbruk och exponering av tobaksrök medför. I 14 § första stycket finns ett förbud för näringsidkare att vid marknadsföring av tobak använda sig av kommersiella annonser i periodiska skrifter eller jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig, ljudradio- eller TV-program eller TVsändningar över satellit som omfattas av radio-_och_TV-lagen, eller andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig.

Från förbudet i 14 § första stycket är enligt paragrafens andra stycke undantaget marknadsföring som är skyddad enligt tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen och marknadsföring som endast består i att tillhandahålla tobaksvaror för försäljning och kommersiella meddelanden inne på försäljningsställen.

I 14 a § finns ett förbud mot s.k. indirekt tobaksreklam i bland annat ljudradio- eller TV-program eller TV-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_TV-lagen.

Tillverkare, partihandlare och importörer av tobaksvaror får inte heller enligt 14 b § sponsra ett evenemang eller en verksamhet dit allmänheten har tillträde eller som kan antas få gränsöverskridande effekt, om sponsringen kan antas medföra att avsättningen för tobaksvaror främjas. I paragrafen hänvisas i fråga om radio- och TV-program till radio- och TV-lagens motsvarande förbud mot sponsring av program.

En marknadsföringsåtgärd som strider mot bland annat bestämmelserna i 14–14 b §§ ska vid tillämpningen av marknadsföringslagen anses otillbörlig mot konsumenter. Marknadsföring som strider mot förbudet i 14 § första stycket kan leda till marknadsstörningsavgift enligt marknadsföringslagen.

2.6. Läkemedelslagen

Läkemedelslagen (1992:859) är enligt 1 § tillämplig på varor som avser varje substans eller kombination av substanser som tillhanda-

hålls med uppgift om att den har egenskaper för att förebygga eller behandla sjukdom hos människor eller djur, eller kan användas på eller tillföras människor eller djur i syfte att återställa, korrigera eller modifiera fysiologiska funktioner genom farmakologisk, immunologisk eller metabolisk verkan eller för att ställa diagnos.

I 21 a § första stycket föreskrivs att marknadsföring av humanläkemedel som inte har godkänts för försäljning är förbjuden. Av paragrafens andra stycke följer att marknadsföring av humanläkemedel inte får riktas till barn. Enligt 21 a § tredje stycke är marknadsföring av receptbelagda läkemedel som riktar sig till allmänheten – med undantag för vissa vaccinationskampanjer – förbjuden. Av 21 b § följer att marknadsföringen inte får vara vilseledande och att den även i övrigt ska stå i överensstämmelse med god sed för sådan marknadsföring. Reklam för humanläkemedel som riktas till allmänheten ska vara utformad så att det klart framgår att meddelandet är en annons och att produkten är ett läkemedel. Innehållet i sådan reklam får inte vara utformat så att det kan leda till användning av läkemedel som medför skada eller på annat sätt inte är ändamålsenlig eller till att människor inte söker relevant vård.

Läkemedelsverket har tillsyn över att lagen följs. Verket får enligt 23 § meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen eller de föreskrifter som har meddelats med stöd av den följs. I tillsynsansvaret ligger bland annat att i efterhand granska förekommande reklam på området

2.7. E-handelslagen

Lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen) trädde i kraft den 1 juli 2002 (prop. 2001/02:150, bet. 2001/02:LU29, rskr. 2001/02:306). Ehandelslagen genomför i svensk rätt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (e-handelsdirektivet). Direktivet syftar till att säkerställa fri rörlighet för informationssamhällets tjänster på den inre marknaden.

Lagens tillämpningsområde

Enligt 1 § gäller lagen informationssamhällets tjänster samt påbörjande och utövande av verksamhet som rör sådana tjänster. Med informationssamhällets tjänster avses tjänster som normalt utförs mot ersättning och som tillhandahålls på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare. I begreppet ingår förutom elektronisk handel även övriga tjänster som är kopplade till handel med varor och tjänster över Internet eller andra nät. Förutom själva handeln ingår därför bland annat informationstjänster, finansiella tjänster, fastighetsmäklartjänster, webbhotell och söktjänster. Det krävs att tjänsten tillhandahålls online, dvs. via en förbindelse som möjliggör direkt interaktiv kommunikation.

Radiosändningar och sändningsverksamhet för television enligt TV-direktivet omfattas inte av begreppet informationssamhällets tjänster, eftersom de inte tillhandahålls på individuell begäran. Andra tjänster som sänds från en punkt till en annan, såsom video på beställning eller tillhandahållande av kommersiella meddelanden via e-post hör däremot till informationssamhällets tjänster. Om en sådan tjänst i något fall skulle omfattas av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen, framhölls i förarbetena till lagen att bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen skulle tillämpas före lagen på grund av deras ställning som grundlag (prop. 2001/02:150 s. 55). I skäl 9 ingressen till direktivet tydliggörs också att direktivet inte är avsett att påverka nationella grundläggande regler och principer som rör yttrandefrihet.

Med tjänsteleverantör avses enligt 2 § en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller någon av informationssamhällets tjänster. I definitionen inbegrips t.ex. Internetleverantörer, tillhandahållare av sökmotorer, serverägare och näringsidkare som erbjuder varor och tjänster online.

Ursprungslandsprincipen

E-handelsdirektivet och e-handelslagen bygger på den s.k. ursprungslandsprincipen. En tjänsteleverantör med en annan etableringsstat än Sverige inom EES har enligt 3 § rätt att tillhandahålla tjänstemottagare i Sverige informationssamhällets

tjänster, trots att det finns svenska regler inom det samordnade regelområdet. Med det samordnade regelområdet avses rättsregler med krav på informationssamhällets tjänster och på tjänsteleverantörer i fråga om påbörjande och utövande av verksamhet som rör sådana tjänster. Om det är nödvändigt för att skydda allmän ordning och säkerhet, folkhälsan eller konsumenter är det dock i undantagsfall möjligt för en domstol eller en myndighet att vidta en åtgärd som hindrar den fria rörligheten för tjänster som härrör från andra EES-stater. Innan en sådan åtgärd vidtas måste dock ett visst samrådsförfarande iakttas. Åtgärden måste också vara proportionell.

Av 5 § följer att svensk rätt ska gälla inom det samordnade regelområdet för tjänsteleverantörer med Sverige som etableringsstat, även om tjänsten helt eller delvis riktar sig mot tjänstemottagare i någon annan stat inom EES. Ursprungslandsprincipen består således av två delar. Den första delen innebär att medlemsstaterna ska se till att tjänsteleverantörer som är etablerade i det egna landet ska följa de bestämmelser inom det samordnade området som gäller där. Den andra delen innebär att en medlemsstat inte får hindra den fria rörligheten för sådana informationssamhällets tjänster som härrör från en annan EES-stat.

Tjänsteleverantörers informationsskyldighet

I 8 § e-handelslagen föreskrivs att när en tjänsteleverantör tillhandahåller informationssamhällets tjänster ska denne lämna information om sitt namn, sin adress i etableringsstaten och sin e-postadress samt i vissa fall även andra uppgifter. Informationen ska finnas tillgänglig på ett enkelt, direkt och stadigvarande sätt. Upplysningarna ska alltid ges på det för teknikformen mest tillgängliga sättet. Om en tjänsteleverantör vid tillhandahållandet av informationssamhällets tjänster anger priser på varor eller tjänster ska dessa enligt 9 § anges klart och otvetydigt.

Möjlighet att rätta inmatningsfel

En tjänsteleverantör ska enligt 10 § tillhandahålla lämpliga och effektiva tekniska hjälpmedel som gör det möjligt för en tjänstemottagare att upptäcka och rätta till sina eventuella inmatningsfel,

innan denne gör en beställning. Enligt 11 § ska tjänsteleverantören också på ett klart och otvetydigt sätt innan en tjänstemottagare gör en beställning informera denne om bland annat de tekniska hjälpmedel som avses i 10 § och de tekniska steg som måste vidtas för att ingå avtal.

Bekräftelse av beställning

En tjänsteleverantör ska enligt 12 § utan onödigt dröjsmål på elektronisk väg bekräfta mottagandet av en beställning som gjorts på elektronisk väg. Avtalsvillkor ska göras tillgängliga för tjänstemottagare på ett sätt som gör det möjligt att spara och återskapa dem. Bestämmelsen innebär att tjänsteleverantören inte får spärra en webbsida på ett sådant sätt att tjänstemottagaren inte kan spara de avtalsvillkor som anges där.

Tillsyn

Ursprungslandsprincipen innebär att det är ursprungslandets myndigheter inom det samordnade regelområdet som ska sköta kontrollen av tjänsteleverantörerna och deras tjänster, oberoende av till vilken marknad tjänsterna riktas. De myndigheter som avses är de som redan på grund av annan lagstiftning har en skyldighet att på något sätt kontrollera att svenska lagar på området följs, bland annat Konsumentverket och Konsumentombudsmannen, Läkemedelsverket och Finansinspektionen.

Sanktioner

I 15 § hänvisas till marknadsföringslagens påföljdssystem. Hänvisningen innebär att den tjänsteleverantör som inte iakttar sina skyldigheter enligt e-handelslagen kan åläggas att lämna den information som saknas eller tillhandahålla tekniska hjälpmedel. Ett sådant åläggande ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Någon marknadsstörningsavgift kan inte dömas ut vid överträdelser av e-handelslagen och det finns inga civilrättsliga sanktioner knutna till lagen.

3. Tillsynsmyndigheter

Justitiekanslern

Justitiekanslern har till uppgift att övervaka att tryck- och yttrandefriheten enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen inte överskrids. Detta sker genom utövningen av de befogenheter som tillkommer Justitiekanslern i egenskap av åklagare i mål om tryck- och yttrandefrihetsbrott. Justitiekanslern är ensam åklagare i fråga om sådana uttalanden eller uppgifter som förekommer i de medier som omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, bland annat för innehållet i TV- och radiosändningar. I offentlig verksamhet har även Riksdagens ombudsmän (JO) till uppgift att övervaka att tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen följs. JO har dock inte någon befogenhet att väcka åtal för tryck- och yttrandefrihetsbrott.

Justitiekanslern har också vissa uppgifter enligt radio- och TVlagen. Av 9 kap. 1 § radio och TV-lagen framgår att Justitiekanslern genom granskning i efterhand övervakar om sända program innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 6 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen. Justitiekanslern kan förelägga den som gör sig skyldig till upprepade överträdelser av 6 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen vid vite att inte på nytt sända sådana program på tider och på ett sådant sätt att det finns betydande risk att barn kan se programmen (10 kap. 11 § radio-_och_TV-lagen).

Justitiekanslern kan också enligt 12 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen väcka talan vid allmän domstol om återkallelse av tillstånd att sända, om tillståndshavaren väsentligen överträtt villkor som meddelats med stöd av 3 kap. 7 § (opartiskhet och saklighet) eller 3 kap. 8 § 9–12 (bland annat televisionens särskilda genomslagskraft och respekt för privatlivet) och om överträdelse skett av 6 kap. 1–3 §§ (bland annat demokratibestämmelsen och program med ingående våldsskildringar eller pornografiska bilder).

Granskningsnämnden för radio och TV

Granskningsnämnden för radio- och TV har till uppgift att övervaka att sändningar av radio och TV står i överensstämmelse med radio-_och_TV-lagen och de villkor som gäller för sändningarna. Granskningsnämnden består, dels av nämnden, dels av myndigheten. Nämnden består för närvarande av sju ordinarie ledamöter och två suppleanter som alla är utsedda av regeringen för en period av tre år. Ordföranden och vice ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare. De innehar nu domartjänster i Högsta domstolen respektive Regeringsrätten. Övriga ledamöter kommer från olika verksamhetsområden och har erfarenhet av frågor som rör samhälle, kultur och massmedia.

Enligt 9 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen ska Granskningsnämnden för radio och TV genom granskning i efterhand övervaka om sända program står i överensstämmelse med radio-_och_TV-lagen och de villkor som kan gälla för sändningarna. Nämnden granskar endast svenska radio- och TV-sändningar. Nämnden granskar inte text-TV. Granskningsnämndens övervakning omfattar:

  • marksändningar bedrivna av Sveriges Television AB (SVT),

Sveriges Radio AB (SR), Utbildningsradion AB (UR),

  • marksänd TV som sänds av andra än SVT och UR samt
  • lokalradio, närradio, kabel-TV, satellit-TV och webbsändningar.

Beträffande trådsändningar är Granskningsnämndens granskning av innehållet begränsad till att omfatta bestämmelserna om otillbörligt kommersiellt gynnande, reklam och annan annonsering samt om våldsskildringar och pornografi.

Granskningen kan inledas efter anmälningar från tittare och lyssnare eller på eget initiativ. Nämnden tar bara upp ärenden där anmälan kommit in till nämnden inom sex månader från det att programmet sändes, om det inte finns särskilda skäl till något annat. Nämnden får inte pröva en tillståndshavares ställningstagande med anledning av en begäran om genmäle, om den som har begärt genmäle motsätter sig att saken prövas. Nämnden får inte pröva frågor om intrång i en enskilds privatliv utan skriftligt medgivande från den enskilde.

Granskningsnämndens beslut kan vara fällande, kritiserande eller friande.

Under åren 2003–2007 var det totala antalet ärenden hos granskningsnämnden mellan 1 100 och 1 300 per år. Granskningsnämndens direktör kan fatta friande beslut, om det står klart att det granskade programmet inte strider mot bestämmelserna vilket sker i en stor andel av ärendena. Nämndens ordförande kan fatta fällande beslut vid enklare överträdelser där det finns en tydlig praxis, så skedde i 23 fall 2007. Under år 2007 fattade nämnden 94 beslut vid sammanträde. Av dessa var 37 fällande och 10 kritiserande. En stor andel av fällningarna avser kraven på opartiskhet, saklighet och otillbörligt gynnande. Fällningar för att programföretagen brustit i kravet på beriktigande, genmäle och skydd av privatlivet är mindre vanliga.

Enligt 10 kap. 8 § radio-_och_TV-lagen kan Granskningsnämnden förelägga programföretaget att offentliggöra nämndens beslut vid överträdelse av villkor om opartiskhet och saklighet m.m. som har meddelats med stöd av 3 kap. 7 §, 8 § eller 9 § andra stycket eller bestämmelsen om beriktigande i 6 kap. 3 § första stycket.

Finner Granskningsnämnden att en sändning innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 6 kap. 2 § ska nämnden enligt 9 kap. 2 § fjärde stycket radio-_och_TV-lagen anmäla detta till Justitiekanslern.

Vid överträdelser av bestämmelserna om reklam, sponsring m.m. kan nämnden enligt 10 kap. 5 § radio-_och_TV-lagen, ansöka hos länsrätten om att programföretaget ska betala en särskild avgift. Nämnden kan också förelägga programföretaget vid vite att följa vissa bestämmelser i 10 kap. 9 § radio-_och_TV-lagen. Av nämndens beslut är det bara beslut om föreläggande vid vite som kan överklagas. I fråga om övriga beslut kan man dock begära omprövning.

Konsumentombudsmannen

Konsumentombudsmannen övervakar att sändningarna följer bestämmelserna i 7 kap. 3 och 4 §§ samt 10 § första och tredje stycket radio-_och_TV-lagen, vilket bland annat innefattar barnreklamförbudet. Vid överträdelser kan Konsumentombudsmannen väcka talan om förbud förenat med vite enligt 23 och 26 §§marknadsföringslagen. En överträdelse kan medföra marknadsstörningsavgift enligt 2936 §§marknadsföringslagen.

För vissa audiovisuella medietjänster gäller även e-handelslagen. Konsumentombudsmannen har också tillsyn över att dessa regler följs.

Radio- och TV-verket

Radio- och TV-verket har till uppgift att utöva tillsyn och besluta om tillstånd, avgifter och registrering i frågor som rör ljudradio- och TV-sändningar riktade till allmänheten i de fall uppgifterna inte ligger på regeringen eller någon annan särskilt angiven myndighet.

Radio- och TV-verket är således den myndighet som ger tillstånd för marksänd TV (utom för public service-företagen), närradio, privat lokalradio och tillfällig sändningsverksamhet enligt 3 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen. Verket förordnar också lokala kabelsändarföretag enligt 8 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen.

Radio- och TV-verket utövar även tillsyn över att radio-_och_TV-lagen följs. Tillsynen är emellertid begränsad till de områden där Justitiekanslern, Granskningsnämnden för radio och TV eller Konsumentombudsmannen inte utövar tillsyn. Radio- och TVverket prövar frågan om återkallelse av tillstånd i de fall då frågan inte ska prövas av allmän domstol på talan av Justitiekanslern.

Verket har sedan 2003 i uppdrag från regeringen att följa utvecklingen av elektroniska programguider och tillämpningsprogram och att uppmuntra övergången till en gemensam TVstandard. Uppdragen redovisas årligen till regeringen.

Radio- och TV-verket hanterar för närvarande över 1 000 tillstånd för närradiosändningar, ca 90 tillstånd för privata lokalradiostationer, ca 55 tillstånd till programföretag att sända i det digitala marknätet och förordnanden för ca 30 lokala kabelsändarföretag. Sändningsverksamhet som inte är tillståndspliktig ska registreras hos verket. För närvarande finns ca 275 sådana verksamheter registrerade.

Radio- och TV-verket beslutar också i frågor om utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen, dvs. utfärdar utgivningsbevis för databaser. Vid årsskiftet 2007/08 fanns det ca 500 databaser anmälda, vilket innebär att så många databaser hade automatiskt grundlagsskydd, och ungefär lika många utgivningsbevis hade utfärdats. Verket har också till uppgift att registrera utgivare för närradio-, lokalradio- och kabelsändningar, tillfälliga sändningar enligt 3 kap. 3 § lagen

(1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.

Post- och telestyrelsen

Post- och telestyrelsen (PTS) är den myndighet som bevakar områdena elektronisk kommunikation och post. Begreppet elektronisk kommunikation inkluderar telekommunikationer, IT och radio. Myndigheten ska verka för att alla i Sverige ska ha tillgång till effektiva, säkra och prisvärda kommunikationstjänster inom dessa områden, och att radiospektrumet används på bästa sätt. PTS ska också främja en hållbar konkurrens inom området och upprätta planer för frekvensfördelningen. Myndigheten prövar också frågor om tillstånd enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation och har tillsyn över att lagen följs.

Av 3 kap. 6 § lagen om elektronisk kommunikation följer att tillstånd enligt lagen för utsändning som kräver tillstånd enligt radio-_och_TV-lagen bara får beviljas om tillstånd enligt radio-_och_TV-lagen föreligger (s.k. dubbel tillståndsplikt).

4. AV-direktivet

Bakgrund

Inom Europeiska unionen finns beträffande TV-sändningar rådets direktiv av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (TV-direktivet)

TPF

1

FPT

. Direktivet har därefter ändrats genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997 om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television

TPF

2

FPT

.

TV-direktivet reglerar TV-sändningar avsedda för mottagning av allmänheten oavsett med vilken teknik sändningen når allmänheten. Direktivet reglerar Sveriges förhållande till såväl EU-länder som övriga EES-länder, dvs. Norge, Island och Liechtenstein. Däremot gäller det inte i fråga om sändningar som är avsedda att tas emot uteslutande i länder utanför EU och EES. TV-direktivet har till syfte att skapa fri rörlighet för TV-sändningar och innehåller minimiregler för sändningarna.

I december 2005 presenterade Europeiska kommissionen ett förslag till revidering och modernisering av TV-direktivet. Avsikten var att modernisera direktivet för att hålla jämna steg med den snabba teknik- och marknadsutvecklingen. Syftet var också att förenkla och modernisera direktivets regler för att uppnå förbättrade villkor för den europeiska audiovisuella sektorn. Kommissionen föreslog därför att direktivets tillämpningsområde skulle utökas till att också omfatta sådana audiovisuella medietjänster som sker på den enskildes begäran, s.k. beställtjänster.

Genom beslut den 11 december 2007 antog Europaparlamentet och Europeiska unionens råd slutligen direktiv 2007/65/EG om

TP

1

PT

Svensk specialutgåva Område 6 Volym 3 s. 0003

2

EGT nr L 202, 30/07/1997 s. 0060 - 0070

ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförande av sändningsverksamhet för television.

Genom antagandet av ändringsdirektivet har titeln på direktivet ändrats till Europaparlamentets och rådets direktiv 89/552 /EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållandet av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster)

TPF

3

FPT

. Direktivet benämns hädanefter AV-direktivet. AV-direktivet trädde i kraft den 18 december 2007 och ska vara genomfört i medlemsstaternas rättsordningar senast den 19 december 2009. AV-direktivet är i likhet med TV-direktivet ett minimidirektiv. Medlemsstaterna får därför föreskriva strängare regler inom de områden som samordnas genom direktivet, under förutsättning att de strängare reglerna överensstämmer med gemenskapsrätten.

Tillämpningsområdet

TV-direktivet omfattar bara TV-sändningar. Begreppet definieras i artikel 1 a i TV-direktivet som den ursprungliga överföringen av TV-program avsedda för mottagning av allmänheten. Begreppet omfattar sändning per tråd eller genom luften, inklusive överföring via satellit, i okodad eller kodad form. Även överföring av program mellan företag för vidaresändning till allmänheten omfattas av begreppet.

Genom AV-direktivet utvidgas direktivets tillämpningsområde till att omfatta alla audiovisuella medietjänster oavsett sändningsteknik. Begreppet audiovisuella medietjänster definieras i artikel 1 a i AV-direktivet. Definitionen är detaljerad och innebär att audiovisuella medietjänster utgörs av TV-sändningar, dvs. linjära audiovisuella medietjänster, beställtjänster, dvs. icke-linjära audiovisuella medietjänster, och/eller audiovisuella kommersiella meddelanden, dvs. TV-reklam m.m.

AV-direktivet innehåller i artikel 1 också en rad andra nya definitioner av centrala begrepp i direktivet. Det gäller t.ex. begreppen redaktionellt ansvar, leverantör av medietjänster, programföretag och produktplacering.

3

EGT nr L 332, 18/12/2007 s. 0027 - 0045

Ursprungslandsprincipen

Genom AV-direktivet kommer ursprungslandsprincipen, som enligt TV-direktivet tillämpats på TV-sändningar, att gälla samtliga audiovisuella medietjänster. Den ansvariga medlemsstaten ska enligt artikel 2.1 i AV-direktivet säkerställa att alla audiovisuella medietjänster som sänds av leverantörer av medietjänster inom dess jurisdiktion överensstämmer med de bestämmelser som gäller för sändningar avsedda för allmänheten i den egna medlemsstaten.

I första hand bestäms, på samma sätt som nu, medlemsstaternas jurisdiktion genom att man tillämpar vissa etableringskriterier. Om inte dessa är tillämpliga, tillämpas vissa tekniska kriterier för att bestämma medlemsstaternas jurisdiktion. I sista hand tillämpas bestämmelserna i 43–48 i EG-fördraget.

AV-direktivet innebär att de tekniska kriterierna ändras något i förhållande till TV-direktivet på så sätt att det är den medlemsstat där satellitupplänken är belägen som har företräde framför den medlemsstat till vilken satellitkapaciteten hör. Vidare har kriteriet om frekvensupplåtelse utgått.

Fri vidaresändning

Enligt artikel 2a i AV-direktivet ska medlemsstaterna i likhet med vad som gäller enligt TV-direktivet säkerställa fri mottagning och får inte begränsa vidaresändning inom sina territorier av audiovisuella medietjänster från andra medlemsstater av skäl som omfattas av direktivet.

Från denna huvudregel finns vissa undantag. En medlemsstat har sedan tidigare haft rätt att tillfälligt begränsa rätten till fri mottagning och vidaresändning av en TV-sändning från en annan medlemsstat under vissa särskilt angivna förutsättningar, bland annat. om en annan medlemsstat uppenbarligen, allvarligt och grovt överträder vissa bestämmelser i direktivet till skydd av underåriga och allmän ordning. Denna bestämmelse återfinns i artikel 2a.2 i AV-direktivet.

När det gäller beställtjänster får medlemsstaterna avvika från principen om fri mottagning under vissa i artikel 2a.4 a i AVdirektivet särskilt angivna förutsättningar. Åtgärden måste dock vara nödvändig med hänsyn till den allmänna ordningen, skyddet för folkhälsan, allmän säkerhet eller konsumentskydd.

Samarbete mellan medlemsstaterna

Genom AV-direktivet införs nya regler om formerna för samarbete mellan medlemsstaterna. De kan tillämpas när en medlemsstat har utnyttjat rätten att införa strängare eller mer detaljerade bestämmelser beträffande TV-sändningar och den medlemsstaten bedömer att ett programföretag under en annan medlemsstats jurisdiktion tillhandahåller en TV-sändning som huvudsakligen är inriktad på dess territorium. De nya reglerna finns i artikel 3.2–3.5.

I de aktuella fallen kan den berörda medlemsstaten kontakta den medlemsstat som har jurisdiktion i syfte att nå en ömsesidigt tillfredsställande lösning. Om medlemsstaterna inte kan uppnå ett tillfredställande resultat, kan den medlemsstat som sändningen riktas till vidta lämpliga åtgärder. Det kan dock bara ske om medlemsstaten bedömer att programföretaget etablerat sig i den andra medlemsstaten i syfte att kringgå de striktare bestämmelser som skulle gälla om programföretaget var etablerat i det land dit sändningarna riktas.

En medlemsstat får bara vidta åtgärder, om den har underrättat kommissionen och den medlemsstat där det berörda programföretaget är etablerat och kommissionen har bedömt att åtgärderna är förenliga med gemenskapsrätten.

Självreglering

I artikel 3.7 i AV-direktivet finns en ny bestämmelse som ålägger medlemsstaterna att främja system för sam- eller självreglering inom de områden som samordnas genom direktivet och i den utsträckning det är möjligt enligt respektive medlemsstats rättsordning.

Förhållandet till e-handelsdirektivet

Av artikel 3.8 i AV-direktivet framgår att e-handelsdirektivet gäller, men att AV-direktivet har företräde vid en konflikt mellan båda direktiven.

Identifiering

I artikel 3a i AV-direktivet finns en ny bestämmelse om identifiering. Enligt denna ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörerna av medietjänster sörjer för att mottagarna av tjänsterna hela tiden har direkt tillgång till information om deras namn, geografiska adress till etableringsstället, kontaktuppgifter och om de behöriga kontroll- och övervakningsorgan som är aktuella.

Uppammande till hat på grund av ras m.m.

Bestämmelserna i artikel 22a i TV-direktivet som innebär att medlemsstaterna på lämpligt sätt ska säkerställa att TV-sändningar under deras jurisdiktion inte innehåller något som uppammar till hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet utsträcks genom AV-direktivet till att även omfatta beställtjänster. I AV-direktivet återfinns bestämmelsen i artikel 3b.

Syn- och hörselskadade

En nyhet i AV-direktivet är att medlemsstaterna ska uppmuntra medietjänstleverantörerna inom deras jurisdiktion att se till att deras tjänster successivt görs tillgängliga för syn- och hörselskadade personer. Regler om det ges i artikel 3c i AV-direktivet.

Biograffilmer

På samma sätt som nu gäller enligt artikel 7 i TV-direktivet föreskrivs i artikel 3d i AV-direktivet att medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av medietjänster inom deras jurisdiktion inte sänder biograffilmer utöver de perioder som det avtalats om med rättighetsinnehavaren.

Audiovisuella kommersiella meddelanden

AV-direktivet innehåller i likhet med TV-direktivet minimiregler när det gäller marknadsföring. Det överordnade begreppet i AVdirektivet är audiovisuella kommersiella meddelanden och innefattar

inte bara TV-reklam, utan även sponsring, teleshopping och produktplacering.

Regler om de krav som ställs på sådana kommersiella meddelanden ges i artikel 3e.1. De krav som ställs överensstämmer i huvudsak med dem som gäller för TV-reklam enligt artiklarna 10, 12–16 i TV-direktivet. Vad som bland annat är nytt är att reglerna nu görs tillämpliga på kommersiella meddelanden när det gäller både linjära och icke-linjära audiovisuella medietjänster och en uttrycklig regel om reklamidentifiering (artikel 3e.1a). En nyhet är också att medlemsstaterna enligt artikel 3e.2 ska uppmuntra leverantörer av medietjänster att ta fram uppförandekoder när det gäller marknadsföring av ohälsosam mat och dryck i anslutning till barnprogram.

Produktplacering

En nyhet i AV-direktivet är att man har infört uttryckliga regler om produktplacering. Regler om produktplacering finns i artikel 3g. Enligt huvudregeln ska produktplacering vara förbjudet. Medlemsstaterna får emellertid tillåta produktplacering i vissa särskilt angivna fall och under vissa särskilt angivna förutsättningar.

Särskilda regler om beställtjänster

Artiklarna 3h och 3i är nya i AV-direktivet och innehåller särskilda bestämmelser om beställtjänster. Artikel 3h innehåller bestämmelser till skydd av minderåriga och motsvarar i huvudsak artikel 22.1 i TV-direktivet. Beställtjänster får enligt artikel 3h inte innehålla något som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga. Artikel 3i i AV-direktivet handlar om främjande av europeiska produktioner.

Exklusiva rättigheter och korta nyhetsinslag i TV-sändningar

Varje medlemsstat får enligt artikel 3a i TV-direktivet vidta åtgärder som står i överensstämmelse med gemenskapsrätten för att se till att programföretag inom dess jurisdiktion inte exklusivt sänder ut vissa evenemang på sådant sätt att betydande del av befolkningen berövas möjligheten att följa dem genom direkt-

sändning eller tidsförskjuten sändning i fri television. I AVdirektivet har inte någon annan ändring gjorts än att bestämmelserna återfinns i artikel 3j.

Vad som däremot är nytt i AV-direktivet är att varje programföretag på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor för korta nyhetsinslag i TV-sändningar ska ha tillgång till evenemang av stort allmänintresse som sänds med utnyttjande av exklusiva rättigheter. Regler om det ges i artikel 3k i AV-direktivet.

Främjande av distribution och produktion av TV-program

Artiklarna 4 och 5 i AV-direktivet, som är oförändrade, innebär i huvudsak en skyldighet för medlemsstaterna att se till att programföretagen reserverar en viss del av sändningstiden eller programbudgeten för europeiska produktioner

TV-reklam och teleshopping

Artikel 10 i AV-direktivet motsvarar i huvudsak samma artikel i TV-direktivet. Enligt denna ska TV-reklam och teleshopping bland annat vara lätta att känna igen och hållas klart åtskilda från andra delar av programtjänsten med optiska, akustiska eller rumsliga hjälpmedel. Enstaka reklaminslag och teleshoppinginslag får bara förekomma undantagsvis, utom vid sändningar av sportevenemang.

När reklam infogas i programmen ska man beakta naturliga avbrott i programmen och programmens längd och karaktär. Reklamavbrott får vidare inte påverka programmens integritet eller rättighetsinnehavarens rättigheter. Det framgår av artikel 11.1 i AV-direktivet, som i huvudsak är oförändrad jämfört med vad som gäller i dag.

Genom artikel 11.2 i AV-direktivet har reglerna om reklamavbrott förenklats och liberaliserats. Enligt AV-direktivet gäller att filmer producerade för TV (med undantag för TV-serier och dokumentärer) biograffilmer och nyhetsprogram får avbrytas av TV-reklam eller teleshoppinginslag en gång varje tablåbelagds period på minst 30 minuter. Detsamma gäller barnprogram, under förutsättning att programmets tablålagd längd överstiger 30 minuter. I likhet med vad som gäller nu får TV-reklam eller teleshopping inte infogas i TV-sändningar av gudstjänster.

Enligt artikel 18 i AV-direktivet får TV-reklaminslagens eller teleshoppingsinslagens längd inte överstiga 20 procent inom en given klocktimme. Därvid räknas inte programföretagets meddelanden som rör dess egna program, sponsormeddelanden och produktplaceringar.

I artikel 18a i AV-direktivet finns regler om teleshoppingblock. Sådana ska tydligt identifieras som sådana och ha en sammanlagd varaktighet om minst 15 minuter.

Skydd av minderåriga vid TV-sändningar

Artikel 22 i TV-direktivet är oförändrad i AV-direktivet. Artikeln innehåller regler till skydd för minderåriga. Medlemsstaterna ska se till att TV-sändningar inte innehåller program som bedöms allvarligt kunna skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga. Detta gäller även andra program som kan bedömas skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, utom då det kan anses säkert, genom val av tid för sändningen eller genom tekniska åtgärder, att de minderåriga inom sändningsområdet normalt inte hör eller ser sådana sändningar. När sådana program sänds ska de föregås av en akustisk varningssignal eller markeras med en visuell symbol hela tiden.

Rätten till genmäle i TV-sändningar

Artikel 23 i AV-direktivet innehåller regler om rätt till genmäle i TV-sändningar, Bestämmelsen har inte ändrats genom AVdirektivet.

Samarbete mellan regleringsorgan i medlemsstaterna

I artikel 23b i AV-direktivet finns en ny bestämmelse om samarbete mellan medlemsstaternas regleringsorgan. Med regleringsorgan bör förstås tillsynsmyndigheter. Enligt artikeln är medlemsstaterna skyldiga att vidta lämpliga åtgärder för att förse varandra och kommissionen med den information som är nödvändig för att tillämpa direktivet.

5. Radio- och TV-lagsutredningen

5.1. Inledning

Radio- och TV-lagsutredningens direktiv fastställdes ursprungligen genom beslut vid regeringssammanträde den 8 juni 2000 (dir. 2000:43). Därefter meddelades tilläggsdirektiv den 1 februari 2001 (dir. 2001:11), den 13 mars 2003 (dir. 2003:30), den 21 augusti 2003 (dir. 2003:100), den 9 oktober 2003 (dir. 2003:121), den 13 maj 2004 (dir. 2004:69), den 30 september 2004 (dir. 2004:131) och den 24 november 2005 (dir 2005:132). Enligt Dir. 2003:30 fick utredningen – utöver de särskilt angivna frågorna – även föreslå andra ändringar med hänsyn till utvecklingen i Sverige eller internationellt, särskilt inom Europeiska unionen. Uppdraget omfattade dock inte förslag till grundlagsändringar. Radio- och TV-lagsutredningen överlämnade följande betänkanden:

  • Skydd av barn mot olämpligt programinnehåll i TV (SOU

2001:84)

  • Reklamtid i TV (SOU 2003:62)
  • Must carry (SOU 2003:109)
  • Nytt regelverk för marksänd digital-TV (SOU 2004:39)
  • Anpassning av radio-_och_TV-lagen till den digitala tekniken

(SOU 2005:62)

  • Tillgänglighet, mobil TV samt vissa andra radio- och TVrättsliga frågor (SOU 2006:51)

Betänkandena har remissbehandlats.

Vi ska enligt våra direktiv behandla de förslag som Radio- och TV-lagsutredningen lämnade i de två sista betänkandena, Anpassning av radio-_och_TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62) och Tillgänglighet, mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51). Vi ska analysera förslagen och de synpunkter som kommit fram vid remissbehandlingen av

betänkandena liksom den nuvarande lagstiftningen utifrån målsättningen att förenkla regelverket för radio- och TV-företagen. Reglerna i AV-direktivet ska utgöra en utgångspunkt för analysen.

5.2. Anpassning av radio- och TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62)

I delbetänkandet Anpassning av radio-_och_TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62) behandlade Radio- och TVlagsutredningen frågor som rör vissa interaktiva rundradiotjänster, program som sänds på uppdrag av andra, placering av sponsringsmeddelanden, förekomsten av elektroniska företagsskyltar i sportsändningar i TV samt frågan om ökad konkurrens i kabel-TV-nät. Dessutom analyserade utredningen konsekvenserna av ett svenskt tillträde till Europarådets konvention om gränsöverskridande television (TV-konventionen) i fråga om konventionens annonsbestämmelser.

Vissa annonsfrågor

Radio- och TV-lagsutredningen föreslog att det skulle vara möjligt att sända program på uppdrag av någon annan utan att dessa räknas in i den högsta tillåtna sändningstiden för annonser och att bestämmelserna som avser placering av sponsringsmeddelanden förtydligas. Utredningen föreslog också att bruket av elektroniska företagsskyltar i TV-sändningar av internationella idrottsevenemang skulle tillåtas. Utredningen lämnade förslag i fråga om reklam på delad skärm och virtuell annonsering.

Interaktiva tjänster i radio och TV

Radio- och TV-lagsutredningen övervägde behovet av särskilda regler för elektroniska programguider och andra interaktiva tjänster. Utredningen ansåg att det var påkallat att införa regler om tillståndsplikt för den som vill tillhandahålla tilläggstjänster i marknätet. Utredningen föreslog vidare att samma regler ska gälla för innehållet i samtliga tilläggstjänster som sänds ut till alla. Användningen av interaktiva ikoner i TV-sändningar behandlades också.

Konkurrens och abonnentinflytande i kabel-TV-nät

Radio- och TV-lagsutredningen prövade om det var lämpligt och möjligt att genom lagstiftning skapa förutsättningar för konkurrens mellan olika innehållsleverantörer i kabel-TV-näten. Frågan hade tidigare behandlats av andra utredningar i olika sammanhang, bland annat av en särskild utredare i promemorian Abonnentinflytande i kabel-TV-nät (Ds 2001:52). Utredningen övervägde behovet av förändringar inom tre olika delområden: lagstiftning om tillträde till kabel-TV-näten för programföretag eller andra operatörer, inflytande för abonnenterna över programutbudet och inflytande för abonnenterna över hur programutbudet paketeras.

5.3. Tillgänglighet, mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51)

I slutbetänkandet Tillgänglighet, mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51) behandlas de delar av utredningens uppdrag som rör upprepade överträdelser av innehållsvillkor, tillämpligheten av tillståndsvillkor på vissa sändningar, myndighetsmeddelanden, lokal icke-kommersiell TV och TVprogrammens tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Dessutom analyserades konsekvenserna av ett svenskt tillträde till TV-konventionen. Utredningen redovisade också frågor som rör mobil-TV och om registrerade trossamfunds möjlighet att få tillstånd att sända närradio.

Vissa villkorsfrågor

Radio- och TV-lagsutredningen övervägde behovet av mer kraftfulla åtgärder om ett programföretag vid upprepade tillfällen och på liknande sätt bryter mot villkor för innehållet i sändningarna. Utredningen föreslog att Justitiekanslern skulle ges rätt att ingripa med vitesförelägganden mot programföretag som vid upprepade tillfällen och på likartat sätt överträtt förbudet mot att sända program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornografiska bilder på tider och sätt som avses i nuvarande 6 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen. Utredningen föreslog vidare att

villkoren vid sändning i marknätet om att utöva sändningsrätten sakligt, respektera den enskildes privatliv och att inte diskriminera annonsörer, skulle omvandlas till generella lagregler som gäller alla sändningar.

Radio- och TV-lagsutredningen övervägde behovet av att samma regler kan tillämpas på samtliga TV-sändningar från ett företag, oberoende av om sändningarna sker på ett sätt som kräver tillstånd eller på något annat sätt. Slutligen skulle utredningen pröva frågan om det, mot bakgrund mot Sveriges medlemskap i EU, borde göras några ändringar i bestämmelserna om skyldighet att på begäran av en myndighet sända meddelanden av vikt för allmänheten.

Mobil-TV

Utvecklingen av olika former av TV-sändningar till mobila mottagningsenheter (mobil-TV) behandlades av Radio- och TV-lagsutredningen. Utredningen såg ett påtagligt behov av en översyn av regleringen av mobil-TV och valde därför självmant att ta upp frågan till behandling. Utredningen föreslog att mobil-TV- sändningar via mobiltelefonnäten i princip skulle undantas från tillståndsplikt enligt radio-_och_TV-lagen. Utredningen lämnade också andra förslag i syfte att anpassa regelverket till mobil-TV:s särskilda förutsättningar.

TV-programmens tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning

Utredningen övervägde behovet av lagändringar för att förbättra tillgängligheten till TV-program för personer med funktionsnedsättning. Utredningen föreslog skärpt lagstiftning för att öka tillgängligheten. Enligt utredningens förslag skulle alla som sänder TV, oavsett sändningsteknik, se till att de program som de sänder görs tillgängliga för personer med funktionsnedsättning på det sätt och i den omfattning som regeringen eller en myndighet föreskriver.

Om ett programföretag försummade sin skyldighet att se till att programmen blev tillgängliga, föreslog utredningen bland annat att det skulle vara möjligt att återkalla sändningstillståndet eller utfärda vitesförelägganden.

Lokal icke-kommersiell TV

Radio- och TV-lagsutredningen analyserade hur de lokala ickekommersiella TV-sändningarna påverkades av digitaliseringen och om förutsättningarna för lokal icke-kommersiell TV kunde förbättras genom lagstiftning. Utredningen lämnade förslag till ändringar i nätinnehavarnas skyldighet att tillhandahålla utrymme i kabelnäten. Utredningen föreslog också att benämningen ”lokalt kabelsändarföretag” skulle ersättas med ”lokal-kabel-TV-förening”.

Tillstånd att sända närradio

Radio- och TV-lagsutredningen behandlade också frågan om det finns skäl att i lagtexten särbehandla Svenska kyrkan jämfört med andra trossamfund när det gäller tillstånd att sända närradio. Utredningen föreslog att 4 kap. 4 § radio-_och_TV-lagen skulle ändras så att det blir möjligt ge tillstånd att sända närradio till samtliga registrerade trossamfund och registrerade delar av trossamfund.

TV-konventionen

I delbetänkandet Anpassning av radio-_och_TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62) hade utredningen, när den behandlade vissa annonsfrågor, analyserat konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionens annonsbestämmelser och lagt fram de förslag till ändringar i radio- och TV-lagens annonsbestämmelser som behövs för att ratificera konventionen. I slutbetänkandet behandlade utredningen vilka konsekvenser ett tillträde till konventionens övriga bestämmelser skulle få och lade fram förslag till de lagändringar som den ansåg skulle behövas på dessa områden för att konventionen skulle kunna ratificeras.

6. Genomförande av AV-direktivet

6.1. Utgångspunkter

6.1.1. Uppdraget

När vi ska föreslå hur AV-direktivet ska genomföras i svensk rätt måste det ske från flera olika utgångspunkter. Den första och självklara utgångspunkten är direktivet självt och dess karaktär av minimidirektiv samt EG-rätten i övrigt. En nödvändig ram och utgångspunkt är också de regler som finns i yttrandefrihetsgrundlagen. I övrigt gäller de utgångspunkter som anges i utredningsdirektiven och som gäller utredningens uppdrag i dess helhet, nämligen att förenkla regelverket, att modernisera detsamma med hänsyn till medieutvecklingen och att förbättra den nuvarande lagens struktur och överskådlighet. Det sistnämnda återkommer vi till i anslutning till vårt författningsförslag.

Allmänt om genomförande av direktiv

Ett EG-direktiv är enligt artikel 249 i EG-fördraget bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som ska uppnås med direktivet. Men det överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Medlemsstaterna är således inte bundna av direktivets terminologi eller systematik, om det avsedda resultatet ändå kan uppnås på något annat sätt. Ett direktiv kan därför införlivas i respektive medlemsstats rättsordning genom en lagstiftningsteknik som är välkänd och ändamålsenlig för den medlemsstat som är berörd.

Det handlar således om att i nationell rätt lägga fast en rättslig ram för rättsläget som garanterar att direktivet tillämpas fullt ut på ett klart och precist sätt. Enskilda ska också ha möjlighet att identi-

fiera sina rättigheter och skyldigheter enligt direktivet och kunna göra dessa rättigheter gällande vid domstol.

AV-direktivets karaktär av minimidirektiv innebär att direktivet lägger fast en lägsta nivå som medlemsstaterna ska uppfylla och att medlemsstaterna har frihet att föreslå mer långtgående eller ”strängare” regler på de områden som regleras av direktivet. Det gäller emellertid bara under förutsättning att det överensstämmer med EG-rätten i övrigt, dvs. EG-fördraget och andra EG-direktiv eller förordningar som kan ha företräde framför AV-direktivet, t.ex. direktivet om otillbörliga affärsmetoder

Förenkling av regelverket

En viktig utgångspunkt för utredningens arbete är att – i enlighet med våra direktiv – förenkla regelverket. Bakgrunden är regeringens strävanden att skapa bättre villkor för företagen och därmed i förlängningen fler arbetstillfällen. Regeringen har också vid flera tillfällen betonat att en förenkling av regelverket för radio- och TV-företagen är en prioriterad uppgift.

Vi tolkar uppdraget i denna del så att däri också ingår att så långt som möjligt undanröja de hinder som kan finnas för företagens möjligheter att konkurrera på den svenska marknaden. En viktig utgångspunkt i det sammanhanget är vad som under utredningsarbetet har kommit fram när det gäller företagens syn på de hinder som de anser att den nuvarande lagstiftningen eller dess tillämpning för med sig.

Av utredningsdirektiven framgår samtidigt att hänsyn ska tas till de minimiregler som finns, upphovsmännens rättigheter och behovet av att skydda barn och unga från vissa former av reklam.

Modernisering med hänsyn till medieutvecklingen

Den tekniska utvecklingen har lett och leder till att skillnaden mellan olika elektroniskt distribuerade tjänster minskar. AV-direktivet har ett vidare tillämpningsområde i förhållande till både TVdirektivet och den svenska lagstiftningen när det gäller massmedietjänster som består av rörliga bilder med eller utan ljud.

En viktig utgångspunkt för vårt arbete är att åstadkomma en så teknikneutral lagstiftning som möjligt. Samtidigt måste lagstift-

ningen anpassas till den tekniska utvecklingen och de möjligheter som finns att sända TV på olika sätt och tittarnas möjligheter att välja eller välja bort program, t.ex. reklam.

6.1.2. Olika sätt att distribuera TV

TV och TV-liknande tjänster kan distribueras på olika sätt. Det gäller TV-sändningar i vanlig bemärkelse, men också interaktiva tjänster och programanknutna tilläggstjänster.

TV-sändningar

Digitaliseringen av sändningstekniken innebär att TV-sändningar kan distribueras på andra sätt och till andra mottagare än vad som var möjligt tidigare. TV-sändningar distribueras i dag förutom i de traditionella distributionsformerna, markbundna sändarnät, via satellit och i kabel-TV-nät, även via bredband, s.k. IP-TV, och som mobil-TV. TV-program görs också i stor omfattning tillgängliga via Internet.

IP-TV

IP-TV är en relativt ny distributionsform för digital-TV som är på stark frammarsch. Sändningarna sker i bredbandsnät med IPteknik, en teknik som används för överföring av information på Internet. IP-TV distribueras dock inte via Internet utan i logiskt avskilda nät. Eftersom såväl IP-TV-näten som överföringstekniken är anpassade för tvåvägskommunikation och infrastrukturen har stor kapacitet finns stora möjligheter att erbjuda interaktiva tjänster i IP-TV-sändningar.

Mobil-TV

Mobil-TV innebär en möjlighet att titta på TV med små bärbara mottagare. I dagsläget utnyttjas framför allt mobiltelefoner som mottagare och distributionen av programmen sker över mobiltelenäten. Varje användare kopplar upp sig via sin mobiltelefon till en server i mobilnätet som sänder ut en individuell dataström

(unicast) mellan användaren och servern. Användaren kan då titta på TV-tjänster. Åtskilliga mobiltelefonoperatörer i Sverige erbjuder i dag TV-tjänster. För att möjliggöra broadcastteknik (sändning av information från en till många samtidiga mottagare) i de befintliga mobilnäten har en ny teknik kallad MBMS (Mobile Broadcast Multicast Service) tagits fram.

Direktsänd mobil-TV kan också distribueras via broadcastteknik till mobiltelefoner genom att använda radio- och TVbaserade nätverk. Flera nya tekniker har utvecklats för att kunna sända direktsänd mobil-TV till en masspublik via traditionella broadcastsystem. Vi redogör för en del av dessa tekniker i avsnitt 15.

Webb-TV

TV-program kan även göras tillgängliga via Internet (webb-TV). Webbsändningar skiljer sig från rundradiosändningar genom att sändningen inte går ut till alla utan bara till dem som har begärt överföring av det aktuella programmet. För att kunna ta del av en sändning måste den mottagande gå till en webbsida och där aktivera en länk till programmet.

Interaktiva sändningar

I radio- och TV-sammanhang innebär interaktivitet enkelt uttryckt att lyssnaren eller tittaren själv kan påverka det som sänds och när och hur länge han eller hon vill ta del av det. Genom att vara aktiv kan den mottagande i viss utsträckning själv välja vad han eller hon vill ta del av. Redan i analogt sända program är en viss interaktivitet möjlig på så sätt att tittarna genom att ringa, skriva eller skicka sms eller e-post bland annat kan rösta i tävlingar eller ställa frågor.

Vid digitala radio- och TV-sändningar finns möjlighet att kommunicera med programföretaget på ett enklare och mer direkt sätt och därigenom i mycket större utsträckning påverka innehållet i det som sänds och även tidpunkten för när det sänds. I tidigare lagstiftningsärenden har skillnad gjorts mellan å ena sidan lokal eller skenbar interaktivitet och å andra sidan central eller verklig interaktivitet (SOU 2001:28 s. 164 och SOU 2005:62 s. 160 f.).

Lokal interaktivitet

Vid lokal interaktivitet sänds informationen ut kontinuerligt och sparas i TV-mottagarens minne. Med hjälp av fjärrkontrollen eller knappar på mottagaren kan den mottagande söka i den lagrade informationen och välja vad han eller hon vill se. Denna typ av interaktivitet är skenbar, eftersom den inte innebär att tittaren kommunicerar med den som sänder. Den information som sänds ut och som lagras i TV-mottagaren är allmän och sänds ut till alla som kan ta emot den. Exempel på detta är sökbar text-TV och elektronisk programguide (EPG). EPG är en programtablå på TVskärmen med översikt över pågående och kommande program som informerar om och ger tittaren möjlighet att söka efter TVprogram.

Central interaktivitet

För verklig interaktivitet krävs att det finns en returkanal från konsumentens mottagare tillbaka till den som sänder. Returkanalen kan finnas i kabel-TV-nätet eller bredbandsnätet om sådant finns, eller i tele- eller mobiltelenätet. TV-tittaren kan kommunicera direkt med TV-kanalen eller sin operatör via returkanalen.

När en returkanal finns är det möjligt att erbjuda en uppsjö av olika centralt interaktiva tjänster som komplement till TVprogrammen. Exempel på sådana är interaktiva spel, interaktiva programformat, interaktiv annonsering, tävlingar och omröstningar, interaktiva informationstjänster (t.ex. om nyheter, börsinformation, väder), elektroniska handelstjänster (t.ex. beställa varor, resor eller andra tjänster) och pay-per-view- eller video-ondemand-tjänster (möjlighet att beställa film, musik, sportsändningar och annat genom att trycka på fjärrkontrollen).

De interaktiva tjänsterna kan delas in i dels sådana som är helt fristående från programmen, s.k. stand-alone-tjänster, dels programanknutna tjänster. De flesta av de tjänster som exemplifierats ovan är fristående tjänster och är normalt tillgängliga via EPG:n eller en särskild portal, ett torg eller en katalog.

Programanknutna tilläggstjänster

Programanknutna tjänster kan vara helt beroende av att samexistera med ett program. Detta gäller t.ex. för programtextning och särskilda anpassningar för personer med funktionsnedsättning, såsom syntetiskt tal. Till de programanknutna tjänsterna hör dock även tjänster som ger tittaren möjlighet att interagera med utgångspunkt från programmen och på så sätt få tillgång till ytterligare information om något som behandlas i ett program.

En sådan tjänst kan ge tittaren en möjlighet att med fjärrkontrollens hjälp klicka på olika ikoner i TV-bilden och på så sätt ta del av extra information i form av exempelvis matrecept i anslutning till matlagningsprogram, byggbeskrivningar i ”gör-det-själv”program eller fördjupad information i samband med dokumentärer. Även reklaminnehåll kan på detta sätt länkas till det redaktionella innehållet, eller till annonser som visas mellan programmen eller med delad skärm (interaktiv annonsering). Tittaren kan också erbjudas möjlighet att själv välja mellan olika kameravinklar och att se mer än en bild samtidigt på skärmen.

Uppdelningen i fristående respektive programanknutna programtjänster är inte helt strikt. En fristående tjänst, t.ex. en resebokningstjänst kan vara tillgänglig såväl via EPG:n eller en handelsportal som kan länkas direkt från ett reseprogram. Omvänt kan sådana fördjupningar som kan erbjudas i anslutning till program också vara tillgängliga från EPG:n som extra information om ett kommande eller pågående program eller på något annat sätt.

6.2. Audiovisuella medietjänster

6.2.1. AV- direktivet

Genom AV-direktivet har TV-direktivet inte bara bytt titel utan även utvidgats till att omfatta andra audiovisuella medietjänster än TV-sändningar (linjära audiovisuella medietjänster), nämligen också beställtjänster (icke-linjära audiovisuella medietjänster). I likhet med i dag gäller direktivet också för audiovisuella kommersiella meddelanden.

Audiovisuella medietjänster är utförligt både förklarade och motiverade i ingressen till direktivet (skälen 16–25) och definierade i artikel 1 i direktivet.

Tillämpningsområdet ska enligt skäl 16 i ingressen vara begränsat till tjänster i enlighet med definitionen av detta begrepp i EG-fördraget (artikel 50). Det innebär att det omfattar alla typer av ekonomisk verksamhet. Dit hör även public service-företagens verksamhet, men inte verksamheter som primärt har icke-ekonomiska syften och som inte konkurrerar med TV-sändningar, såsom privata webbplatser och tjänster som innebär tillhandahållande eller distribution av audiovisuellt innehåll som framställs av privata användare i syfte att delas och utbytas inom intressegrupper.

Gemensamt för de tjänster som omfattas av direktivet är att de bara omfattar sådana tjänster som är massmedier. I skäl 16 i ingressen anges i denna del att det bör vara fråga om sådana tjänster som är avsedda att ”tas emot av och kan tänkas ha en betydande påverkan på en betydande del av allmänheten”.

Det ska också enligt skäl 18 i ingressen vara fråga om massmedier i deras informativa, underhållande och utbildande funktion för allmänheten. Det utesluter således all privat korrespondens och sådana tjänster vars huvudsakliga syfte inte är att tillhandahålla program.

För att avgränsa direktivets tillämpningsområde mot de tjänster som inte är massmedier anges dels att det som tillhandahålls ska vara ett program, dvs. rörliga bilder med eller utan ljud (definieras i artikel 1 b), dels att tjänsten härrör och faller under det redaktionella ansvaret (definieras i artikel 1 c) hos en leverantör av medietjänster (definieras i artikel 1 d) vars huvudsakliga syfte med tillhandahållandet är att informera, underhålla eller utbilda allmänheten. Det ställs således krav både på innehållet och på den som står för programmet för att det ska vara fråga om en audiovisuell medietjänst.

Artikel 1 i direktivet innehåller definitioner av en mängd begrepp som används i direktivet.

I artikel 1 a definieras begreppet audiovisuell medietjänst (i fortsättningen AV-tjänst). Definitionen är lång och rymmer som nyss har sagts en rad rekvisit som ska vara uppfyllda för att det ska vara fråga om en audiovisuell medietjänst. Sålunda ska det vara fråga om

a) en tjänst enligt definitionen i artiklarna 49 och 50 i fördraget, b) tjänsten ska falla under det redaktionella ansvaret hos en

leverantör av medietjänster,

c) det huvudsakliga syftet med tjänsten ska vara att tillhandahålla

program för att informera, underhålla eller utbilda allmänheten, och d) programmen ska tillhandahållas via elektroniska kommunika-

tionsnät.

I artikeln konstateras att sådana audiovisuella medietjänster som avses utgörs av antingen a) TV-sändningar enligt den definition som ges i artikel 1 e, eller b) audiovisuella medietjänster på begäran enligt den definition som

ges i artikel 1 g och/eller c) audiovisuella kommersiella meddelanden (begreppet definieras i

artikel 1 h).

TV-sändningar (linjära audiovisuella medietjänster)

AV-direktivet innehåller i artikel 1 e en ny definition av begreppet TV-sändning. Av direktivet framgår emellertid inte att den nya definitionen innebär någon ändring i sak av begreppets innebörd i förhållande till vad som nu gäller. Den nya definitionen kan antas huvudsakligen vara motiverad av att särskilja TV-sändningar från beställtjänster.

En TV-sändning (dvs. en linjär AV-tjänst) definieras som en AV-tjänst som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster för samtidigt TV-tittande enligt en programtablå.

Det som är av särskild betydelse för att skilja TV-sändningar från andra sändningar är att programmen sänds för samtidigt TVtittande enligt en programtablå. Av skäl 24 i ingressen framgår att begreppet samtidigt tittande även bör innefatta nästan samtidigt tittande på grund av den tidsförskjutning som kan uppstå mellan sändning och mottagande av tekniska skäl. Begreppet programtablå är inte definierat. Det får ändå framstå som klart vad det är fråga om, nämligen ett i förväg fastställt tidsschema när TV-programmen sänds.

Beställtjänster (icke-linjära audiovisuella medietjänster)

AV-direktivet använder sig av – som det förefaller – två begrepp för samma företeelse nämligen dels AV-tjänster på begäran, dels

beställtjänster. Någon skillnad när det gäller innebörden finns inte, eftersom man i artikel 1 a första strecksatsen sista meningen i fråga om AV-tjänster på begäran hänvisar till definitionen av begreppet beställtjänst i artikel 1 g. Det framgår också av andra språkversioner av direktivet. Det rör sig alltså om icke-linjära AV-tjänster.

Begreppet beställtjänst definieras i artikel 1 g som en AV-tjänst som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster för att ge möjlighet att se program vid en tidpunkt som användaren väljer och på dennes begäran utifrån en katalog av program som valts ut av leverantören av medietjänster.

Beställtjänster skiljer sig således från TV-sändningar på det viset att programmen ska kunna ses på en tidpunkt som användaren bestämmer och på dennes begäran och inte, som i fråga om TVsändningar, för samtidigt TV-tittande. Dessutom ska den som begär att få se ett program kunna välja programmet från en katalog av program som i sin tur har valts ut av tjänsteleverantören.

Audiovisuella kommersiella meddelanden

Enligt artikel 1 a omfattar AV-tjänster – vid sidan av TV-sändningar och beställtjänster – också audiovisuella kommersiella meddelanden. Även detta begrepp definieras i artikel 1 h.

Audiovisuella kommersiella meddelanden omfattar det som normalt är förknippat med marknadsföring i TV, dvs. TV-reklam, sponsring, teleshopping och produktplacering. Sistnämnda fyra begrepp definieras också i artikel 1 i och k–m i direktivet.

Audiovisuella kommersiella meddelanden definieras som bilder med eller utan ljud utformade i syfte att direkt eller indirekt marknadsföra varor eller tjänster som tillhandahålls av en fysisk eller juridisk person som bedriver ekonomisk verksamhet, dvs. en näringsidkare, eller att främja dennes (näringsidkarens) anseende. Till det kommer att bilderna ska ingå i eller åtfölja ett program mot betalning eller liknande ersättning eller i form av egenreklam. Som exempel på olika former av audiovisuella meddelanden nämns i direktivets definition TV-reklam, sponsring, teleshopping och produktplacering.

Enligt skäl 26 i ingressen till AV-direktivet är syftet att i direktivet införa en bredare definition av begreppet audiovisuell marknadskommunikation utöver TV-reklam och teleshopping. Där

sägs emellertid att begreppet inte bör omfatta samhällsinformation och välgörenhetsinslag som sänds utan avgift.

Sammanfattningsvis får begreppet audiovisuella kommersiella meddelanden tolkas så att det är fråga om dels bilder som mot betalning eller liknande ersättning ingår i eller sänds i anslutning till program och som syftar till att marknadsföra en näringsidkares varor eller tjänster eller att främja näringsidkarens anseende, dels egenreklam.

Avgränsningen av innebörden av begreppet har betydelse för genomförandet av direktivets bestämmelser när det bland annat gäller reklamtid m.m. Till dessa frågor återkommer vi senare i betänkandet (avsnitt 7).

6.2.2. Svensk rätt

Radio-_och_TV-lagen

Radio-_och_TV-lagen gäller för sändningar av ljudradio- och TVprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. En tolkning av vad som innefattas i radio- och TV-lagens begrepp ”ljudradio- och TV-program” bör enligt förarbetena till radio-_och_TV-lagen bestämmas utifrån det allmänna språkbruket och det behov som kan finnas av att reglera denna typ av verksamhet (prop. 1995/96:160 s. 65). I motiven anges vidare att det inte bör fästas någon särskild vikt vid vilken teknik som utnyttjas, utan lagens tillämpningsområde bör vara oförändrat även om det sker tekniska förändringar i framtiden. Med radio och television torde, enligt vad regeringen uttalade i förarbetena, i det allmänna språkbruket förstås sändningar som ett obestämt antal personer samtidigt kan ta emot i en ljudradiomottagare respektive televisionsmottagare (prop. 1995/96:160 s. 63).

Ljudradio- och TV-sändningar

Förarbetena till radio-_och_TV-lagen ger således uttryck för tanken att dess tillämpningsområde inte ska vara statiskt och att det på ett dynamiskt sätt bör följa teknikutvecklingen. Enbart den omständigheten att TV- eller radiosändningen tas emot i en annan apparat än den traditionella TV- eller radioapparaten innebär därför inte att en sändning som i övrigt uppfyller kraven för att omfattas

av lagen inte utgör ett ljudradio- eller TV-program. Program som tas emot i en dator, mobiltelefon e.d. omfattas således av lagen, om övriga förutsättningar är uppfyllda.

En förutsättning för att en sändning av ljudradio- och TVprogram ska omfattas av radio-_och_TV-lagen är vidare att det är fråga om en sändning som är riktad till allmänheten. Så är fallet bara om sändningen samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den. Begreppet ”allmänheten” bör enligt förarbetena förstås i enlighet med normalt språkbruk och i enlighet med den innebörd det har i de radiorättsliga författningarna och i yttrandefrihetsgrundlagen (prop. 1995/96:160 s. 64).

I förarbetena till yttrandefrihetsgrundlagen anges att i rekvisitet ”riktad till allmänheten” i 1 kap 6 § yttrandefrihetsgrundlagen ligger att sändningen måste startas av avsändaren, dvs. den som tillhandahåller innehållet till allmänheten. När en sändning sker på särskild begäran innebär det att den mottagande själv tar kontakt med den som sänder och startar sändningen. När det gäller sändningar via Internet som inte förmedlas genom traditionell broadcastteknik har regeringen angett att följande synsätt bör anläggas (prop. 2001/02:74 s. 41):

Det är sändaren som svarar för den huvudsakliga aktiviteten. Det är sändaren som – liksom när det gäller traditionella radio- och TVsändningar – avgör när webbsändningarna skall börja, och de pågår utan möjlighet för mottagaren att påverka när de skall sluta. Mottagarens medverkan är begränsad till att slå på datorn, gå till en adress och där aktivera en länk. Denna medverkan skiljer sig inte från den som gäller i fråga om de traditionella radio- och TV-sändningarna, nämligen att slå på radion eller TV:n och välja kanal. De momentana sändningarna till webbsidan startas alltså av sändaren. Överföringarna av dessa från webbsidan till mottagarna görs sedan av mottagarna själva. Eftersom det är fråga om momentana tillhandahållanden av sändaren, bör dessa överföringar av mottagarna ses som vidareförmedlingar utan självständig betydelse för frågan om vem som startat sändningarna. Avgörande är i stället vem som startat de ursprungliga webbsändningarna. Eftersom det är sändaren, är sändningarna att anse som riktade till allmänheten.

Eftersom begreppet allmänheten tolkas på samma sätt i radio-_och_TV-lagen som i yttrandefrihetsgrundlagen ska det vid avgörande av vad som ska anses utgöra en sändning till allmänheten enligt radio- och TV-lagens bestämmelser antas samma utgångspunkter som vid bedömningen av om en viss sändning faller under regeln om radio-

program i 1 kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen. Det avgörande vid bedömningen om en sändning omfattas av radio-_och_TV-lagen ska därför enkelt uttryckt vara vem sändningen riktas till och vem som startar densamma.

Interaktiva tjänster

Vid lokalt interaktiva tjänster som sökbar text-TV och elektronisk programguide (EPG) är den information som sänds ut och som lagras i TV-mottagaren allmän och sänds ut till alla som kan ta emot den. Radio-_och_TV-lagen är därför tillämplig på sådana tjänster.

Centralt interaktiva tjänster överförs först efter det att konsumenten valt att kommunicera med den sändande genom en returkanal och sändningen startar och sker på begäran av den mottagande. Detta innebär att radio-_och_TV-lagen inte är tillämplig på dessa tjänster. Kommunikationen mellan den sändande och den mottagande sker genom en en-till-en-kommunikation i det nät där den mottagande har sin returkanal. Denna kan finnas i exempelvis ett tele- eller mobiltelenät, ett bredbandsnät eller kabel-TV-nät. Det finns inga krav på tillstånd eller anmälan till en myndighet för att tillhandahålla en innehållstjänst via Internet, i telefon- eller mobiltelefonnäten eller i kabel-TV eller bredbandsnät. Att radio-_och_TV-lagen inte är tillämplig på centralt interaktiva tjänster innebär att lagens regler om annonser och om särskilda krav på innehållet i övrigt inte gäller för centralt interaktiva tjänster.

Annan lagstiftning

Det finns också andra regler som är tillämpliga på innehållet i TVsändningar och centralt interaktiva tjänster. Marknadsföringslagen (2008:486) gäller all marknadsföring och är sålunda tillämplig på reklam i såväl radio- och TV-program som i tjänster som tillhandahålls endast på begäran. I de fall tjänsterna leder till att användarna ingår avtal om köp eller hyra av varor eller tjänster gäller vidare distans- och hemförsäljningslagens (2005:59) bestämmelser. Prisinformationslagens (2004:347) regler gäller även när näringsidkare tillhandahåller produkter på Internet och i radio och TV.

E-handelslagen är tillämplig på centralt interaktiva tjänster. Med informationssamhällets tjänster avses enligt 2 § e-handelslagen tjänster som normalt utförs mot ersättning och som tillhandahålls på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare. Radio- och TV-sändningar omfattas inte av ehandelslagen. Delar av en transaktion kan falla in under lagen även om inte hela transaktionen gör det. Lagen ska säkerställa den fria rörligheten för sådana tjänster inom EES-området. Den innehåller bestämmelser om fri rörlighet och tillämpningen av svensk rätt men även bestämmelser om informationskrav m.m.

6.2.3. Överväganden

Vår bedömning: Tillämpningsområdet för radio-_och_TV-lagen omfattar TV-sändningar i AV-direktivets mening och sådana audiovisuella kommersiella meddelanden som ingår i eller omger program i TV-sändningar. Däremot omfattar lagen inte beställtjänster i AV-direktivets mening och kommersiella meddelanden i eller i anslutning till sådana tjänster.

Vårt förslag: Den svenska lagstiftningen på radio- och TVområdet utvidgas till att också omfatta sådana beställtjänster som avses i AV-direktivet och därmed också till kommersiella meddelanden i eller i anslutning till sådana tjänster. Beställtjänster i AV-direktivets mening benämns beställ-TV.

TV-sändningar och beställtjänster (beställ-TV)

Enligt 1 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen omfattar lagen sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och som är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. En sändning ska enligt paragrafens andra stycke anses riktad till allmänheten bara om den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den.

Gemensamt för TV-sändningar och beställtjänster enligt AVdirektivet är att de tjänster som avses är att i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahålla program till allmänheten via elektroniska kommunikationsnät i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG om ett

gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (artikel 1 a). Det senare direktivet har genomförts i Sverige genom lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Med elektroniska kommunikationsnät avses enligt 7 § samma lag bland annat system för överföring av signaler, via tråd eller radiovågor, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmetoder oberoende av vilken typ av information som överförs. Med AV-tjänster avses således sådana tjänster som är massmedier.

Vad som skiljer TV-sändningar och beställtjänster åt i AVdirektivet är i stället frågan om vem som startar sändningen. TVsändningar i direktivets mening tillhandahålls för samtidigt tittande enligt en programtablå och startas av den som tillhandahåller tjänsten. På sådana sändningar är radio-_och_TV-lagen tillämplig.

Beställtjänster i AV-direktivets mening tillhandahålls däremot på tider som användaren själv väljer och på dennes egen begäran utifrån en katalog av program som leverantören tillhandahåller. De kan således inte anses riktade till allmänheten på det sätt som förutsätts i 1 kap. 1 § andra stycket radio-_och_TV-lagen utan är med tidigare använd terminologi en centralt interaktiv tjänst på vilken radio-_och_TV-lagen inte är tillämplig.

En viss lagreglering när det gäller beställtjänster finns redan i dag i e-handelslagen. De frågor som regleras i e-handelslagen omfattas med något undantag inte av AV-direktivets bestämmelser. Lagen tar inte heller sikte på frågor som specifikt rör massmedier. AV-direktivets bestämmelser om beställtjänster bör därför inte lämpligen genomföras genom ändringar i e-handelslagen. I stället bör den svenska lagstiftningen på radio- och TV-området utvidgas till att omfatta också beställtjänster i AV-direktivets mening.

Beställtjänster i AV-direktivets mening utgör sådana tjänster som man här i Sverige i olika sammanhang har kallat beställ-TV (se t.ex. prop. 1995/96:160 s. 65). Enligt vår mening speglar begreppet beställ-TV bättre vad det handlar om, nämligen att efter beställning få se program i TV när man själv vill. Vi har därför valt att kalla beställtjänster i AV-direktivets mening för beställ-TV.

Audiovisuella kommersiella meddelanden

Audiovisuella kommersiella meddelanden i AV-direktivets mening innefattar olika marknadsföringsåtgärder som mot betalning ingår i

eller omger (”åtföljer”) program eller i form av egenreklam. Att sådana meddelanden i dag omfattas av radio-_och_TV-lagen är självklart när det gäller TV-sändningar. I den utsträckning sådana kommersiella meddelanden ingår i eller omger beställtjänster är det självklart att de också bör omfattas av den svenska lagstiftningen på området.

6.3. Ansvarigt land

6.3.1. AV-direktivet (artikel 2)

Ursprungslandsprincipen

Artiklarna 2.1 och 3.6 i AV-direktivet ger uttryck för den s.k. ursprungslandsprincipen. Principen lades fast redan i TV-direktivet. Den innebär att den ansvariga medlemsstaten är skyldig att säkerställa att alla audiovisuella medietjänster som sänds av en leverantör av medietjänster inom dess jurisdiktion överensstämmer med regelverket som gäller för sändningar avsedda för allmänheten i den egna medlemsstaten. Dessa sändningar kan sedan fritt cirkulera på den inre marknaden.

Ursprungslandsprincipen var grundläggande för att förverkliga den inre marknaden för TV-sändningar. Principen utsträcks genom AV-direktivet till att omfatta alla audiovisuella medietjänster.

Det land som har jurisdiktion ska således se till att den egna lagstiftningen och därmed direktivet följs. De länder som tar emot sändningar från ett annat medlemsland behöver bara fastställa att programmet har sitt ursprung i en annan ansvarig medlemsstat. Två medlemsstater kan inte samtidigt ha jurisdiktion, dvs. ha rätt att vidta åtgärder mot en och samma TV-sändning.

Det framgår också av EG-domstolens dom i målet Paul Denuit

TPF

1

FPT

att en medlemsstat inte kan motsätta sig att sändningar från ett programföretag som faller under en annan medlemsstats jurisdiktion återutsänds på det egna territoriet, trots att sändningarna inte uppfyller vissa bestämmelser i TV-direktivet. En medlemsstat kan enligt vad som uttalas i domen inte tillåta sig att ensidigt vidta tillrättaläggande åtgärder eller skyddsåtgärder som syftar till att undanröja en annan medlemsstats eventuella överträdelse av gemenskapsrättens regler.

1

Mål C-14/96, brottmål mot Paul Denuit (REG 1997, s. I-2785).

Det är emellertid inte helt uteslutet för en medlemsstat att ingripa mot innehållet i TV-sändningar som kommer från någon annan medlemsstat. Ett sådant ingripande får emellertid inte ske inom det område som regleras i TV-direktivet (med undantag av artikel 2a.2), utan av andra bestämmelser. Ett ingripande får inte heller hindra återutsändning av TV-sändningar.

EG-domstolen har således i de förenade målen De Agostini och TV-shop

TPF

2

FPT

uttalat att ursprungslandsprincipen inte hindrar att en

medlemsstat med stöd av generella föreskrifter om skydd för konsumenter mot vilseledande reklam såsom förbud och ålägganden, ingriper mot en annonsör till följd av reklam som sänts från en annan medlemsstat, under förutsättning att dessa ingrepp inte inom dess territorium hindrar återutsändning i egentlig mening av televisionssändningar som härrör från den andra medlemsstaten.

EG-domstolen uttalade i domen att det i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna ska säkerställa fri mottagning och att de inte får begränsa återutsändning inom sina territorier av televisionssändningar från andra medlemsstater av skäl som hänger samman med TV-reklam och sponsring. Direktivet innebär ändå inte att det med nödvändighet är fullständigt uteslutet att tillämpa andra regler än de som specifikt avser sändning och distribution av program. Domstolen pekade där bland annat på nationella föreskrifter som på ett generellt sätt syftar till att främja konsumentskydd utan att det för den skull införs en andra kontroll av televisionssändningar utöver den som den sändande medlemsstaten är skyldig att utföra.

Ansvarig medlemsstat

I artikel 2 i AV-direktivet regleras frågan om ansvarig medlemsstat, dvs. under vilket lands lagstiftning som leverantörer av medietjänster lyder under.

Ansvarig medlemsstat bestäms i första hand genom en tillämpning av de etableringskriterier som anges i artikel 2.3 och i andra hand av de tekniska kriterier som anges i artikel 2.4. Kan inte ansvarig medlemsstat bestämmas med ledning av något av dessa kriterier är enligt artikel 2.5 behörig medlemsstat den i vilken leveran-

TP

2

PT

Förenade målen C-34/95, C-35/95 och C-36/95, Konsumentombudsmannen mot De Agostini (Svenska) Förlag AB och Konsumentombudsmannen mot TV-shop i Sverige AB (REG 1997, s I-3843).

tören av medietjänsterna är etablerad enligt artiklarna 43–48 i fördraget.

Etableringskriterierna är i AV-direktivet oförändrade i förhållande till TV-direktivet. I första hand anses en leverantör av medietjänster etablerad i den medlemsstat där huvudkontoret finns och redaktionella beslut fattas. Om huvudkontoret och de redaktionella besluten fattas i olika medlemsstater, ska leverantören anses etablerad i den medlemsstat där en betydande del av arbetsstyrkan är verksam. Ger inte detta utslag är det huvudkontorets belägenhet som fäller avgörandet. Slutligen anges att om en betydande del av arbetsstyrkan inte är verksam i någon medlemsstat så har den medlemsstat där verksamheten startade jurisdiktion under förutsättning att leverantören upprätthåller en varaktig och verklig anknytning till ekonomin i den medlemsstaten.

I de fall etableringsland inte ger svar på frågan om vilken medlemsstat som har jurisdiktionen ska de tekniska kriterierna tillämpas. AV-direktivet innebär att dessa bestämmelser har ändrats något i förhållande till TV-direktivet genom att kriterierna numera bara tar sikte på satellitsändningar. Det är i första hand den medlemsstat där satellitupplänken är belägen som har jurisdiktion och i andra hand det land vars satellitkapacitet leverantören av medietjänsterna använder sig av. Ordningen mellan kriterierna satellitupplänk och satellitkapacitet är nu den omvända. Vidare har kriteriet om frekvensupplåtelse utgått.

Bortsett från att reglerna om ansvarigt land har utsträckts till att gälla beställ-TV, innebär AV-direktivet således bara mindre ändringar av reglerna om medlemsstaternas jurisdiktion.

6.3.2. Överväganden

Vårt förslag: Den svenska lagstiftningens bestämmelser om jurisdiktion för audiovisuella medietjänster anpassas till AVdirektivet bestämmelser.

I 1 kap. 2 § första stycket radio-_och_TV-lagen finns regler om vilka TV-sändningar som lagen gäller för. Paragrafens första stycke genomför TV-direktivets jurisdiktionsbestämmelser (artikel 2).

Därutöver finns i paragrafens andra stycke bestämmelser om svensk jurisdiktion när det gäller företag som etablerat sig i en

annan EES-stat i syfte att kringgå svensk lagstiftning. Dessa bestämmelser genomför inte TV-direktivet, men är en kodifiering av EG-domstolens praxis på området (prop. 1997/98:184 s. 33). AV-direktivet innehåller regler för samma situation. Vi återkommer till denna fråga senare (avsnitt 6.5).

Bestämmelserna om jurisdiktion i 1 kap. 2 § radio- och TVlagen måste anpassas till de förändringar som AV-direktivet innebär. Förutom utvidgningen till alla audiovisuella medietjänster innebär direktivet i sak den förändringen att de tekniska kriterierna i 1 kap. 2 § 2, som rör jurisdiktion på grund av frekvens som har upplåtits här i landet, kan utgå. Dessutom är ordningen mellan kriterierna satellitupplänk och satellitkapacitet nu det omvända. Motsvarande förändringar måste göras i den svenska lagstiftningen. Det finns inte anledning att anta att detta i praktiken kommer att innebära några större förändringar eller tillämpningssvårigheter när det gäller TV-sändningar.

I fråga om beställ-TV innebär direktivet en helt ny reglering för leverantörerna av dessa medietjänster och att de måste stå under tillsyn. Framtiden får utvisa om direktivets regler om jurisdiktion ger upphov till andra frågeställningar än de som hittills har uppkommit beträffande TV-sändningar.

Av 1 kap. 2 § tredje stycket framgår att radio- och TV-lagens bestämmelser om bland annat tillstånd och tillståndsvillkor som inte är direkt programrelaterade gäller för sändningar av TVprogram, trots att den som bedriver sändningsverksamheten står under en annan EES-stats jurisdiktion enligt TV-direktivet. Bestämmelsen i tredje stycket är ny och trädde i kraft den 1 februari 2008. Skälen för bestämmelsen var att göra klart att det går att tillämpa radio- och TV-lagens bestämmelser om sändningstillstånd för television på programföretag som enligt TV-direktivet befinner sig under en annan EES-stats jurisdiktion. Dessa bestämmelser påverkas inte av AV-direktivet.

6.4. Säkerställande av fri mottagning

6.4.1. AV-direktivet (artikel 2a)

AV-direktivet bygger i likhet med TV-direktivet på principen om fri rörlighet för tjänster. I artikel 2a.1 i såväl det nuvarande TVdirektivet som i AV-direktivet kommer denna princip till uttryck

genom att medlemsstaterna ska säkerställa fri mottagning och inte får begränsa vidaresändning inom sina territorier av audiovisuella medietjänster från andra medlemsstater av skäl som hör under området för direktivet. Från denna princip görs dock vissa undantag. Undantagen är olika för TV-sändningar och beställ-TV.

TV-sändningar

Medlemsstaterna har enligt artikel 2a.2 rätt att tillfälligt göra undantag från skyldigheten att säkerställa fri mottagning och inte begränsa vidaresändning av TV-sändningar vid upprepade grova överträdelser inom en tolvmånadersperiod av artiklarna 22.1 och 22.2 och/eller artikel 3b, dvs. reglerna om skydd av underåriga respektive förbud mot program som kan uppamma till hat på grund av ras, kön m.m.

Innan åtgärder vidtas ska de föregås av ett underrättelse- och samrådsförfarande. Kommissionen ska inom högst två månader besluta om åtgärderna är förenliga med gemenskapsrätten. Om kommissionen beslutar att så inte är fallet, måste medlemsstaten skyndsamt upphöra med åtgärderna.

AV-direktivets regler i dessa delar innebär inte någon ändring i sak i förhållande till TV-direktivet.

Beställ-TV

Den genomgripande nyheten i AV-direktivet är att det också omfattar audiovisuella tjänster på begäran, s.k. beställtjänster, som vi har valt att kalla beställ-TV. Den fria rörligheten för dessa tjänster kan enligt artikel 2a.4 begränsas i huvudsak på samma villkor som TV-sändningar enligt artikel 2a.2 och därutöver på de villkor och på det sätt som föreskrivs i artiklarna 3.4–3.6 i ehandelsdirektivet. Enligt dessa regler får åtgärder vidtas, om de är nödvändiga för att uppnå följande skyddsintressen:

  • den allmänna ordningen, särskilt förebyggande, utredning, upptäckt av och åtal för brott, inklusive skydd av minderåriga och bekämpning av uppammande till hat, grundat på ras, kön, religion eller nationalitet samt kränkningar av enskilda personers mänskliga värdighet,
  • skydd av folkhälsan,
  • allmän säkerhet, inklusive skydd av nationell säkerhet och försvar, eller
  • skydd av konsumenter, inklusive investerare.

Åtgärderna ska vara proportionerliga. Regler ges också om förfarandet.

6.4.2. Svensk rätt

Yttrandefrihetsgrundlagen

Den fria mottagningen och rätten till vidaresändning av radioprogram från utlandet garanteras i olika avseenden genom bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen.

Av 1 kap. 7 § yttrandefrihetsgrundlagen följer bland annat att bestämmelserna i 1 kap 3 § första och tredje styckena, 1 kap.4 och 5 §§ och 3 kap 1 §yttrandefrihetsgrundlagen ska gälla för samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram som avses i 1 kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen och som kommer från utlandet eller förmedlas hit genom satellitsändning men inte utgår från Sverige.

Av 1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår att det allmänna inte utan stöd i yttrandefrihetsgrundlagen på grund av innehållet i sändningarna får förbjuda eller hindra innehav eller användning av sådana tekniska hjälpmedel, såsom TV-apparater och antenner, som behövs för att kunna ta emot radioprogram. Detsamma gäller förbud mot att anlägga trådnät. Rätten att inneha eller använda tekniska hjälpmedel eller anlägga trådnät kan begränsas av andra skäl, som dock inte är aktuella i detta sammanhang. Grundlagens förbud mot förhandsgranskning och andra hinder gäller även för sändningar som kommer från utlandet.

Principen om etableringsfrihet kommer till uttryck i 3 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Den rätt att sända program genom tråd som ges här innefattar således även en rätt att vidaresända program från utlandet. De möjligheter till lagstiftning som ges i 3 kap. 1 § andra stycket innefattar föreskrifter om ingripanden som syftar till att hindra fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp.

Genom hänvisningen till 1 kap. 4 och 5 §§ görs förbudet mot ingripanden som inte har stöd i grundlagen och den s.k. instruktionen i 1 kap. 5 § även tillämpliga när det gäller vidaresändningar av utländska program.

Vidaresändning av TV-sändningar som kommer från utlandet får inte heller hindras trots att sändningen innehåller i Sverige otillåten kommersiell reklam, om riksdagen har godkänt en internationell överenskommelse om TV-sändningar som förbjuder det. Detta följer av 1 kap. 7 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen.

Bestämmelserna i 1 kap. 7 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen omfattar uttryckligen bara sådana sändningar som faller in under 1 kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen. Beställ-TV som utgår från ett annat land än Sverige omfattas inte. Det finns inte några andra formella hinder mot att ingripa mot vidaresändning av dessa beställtjänster än de som följer av 2 kap.12 och 13 §§regeringsformen.

Radio-_och_TV-lagen

Radio-_och_TV-lagen innehåller inte några bestämmelser som ger möjlighet att hindra mottagning eller vidaresändning av TV-sändningar som kommer från utlandet. I det lagstiftningsarbete (prop. 1992/93:75 s. 2526) som föregick införlivandet av TV-direktivet i svensk rätt konstaterade regeringen bland annat följande:

Regeringsformens regler om inskränkning av yttrandefriheten och informationsfriheten gör klart att ett ingripande endast får ske på så sätt att åtgärden står i rimlig proportion till den gärning som skall hindras. Att stoppa en TV-sändning är en mycket drastisk åtgärd. Det är en åtgärd som man i övrigt i huvudsak har avstått från att begagna sig av när det gäller lagstiftning som reglerar TV-sändningar. Endast i fråga om egensändningar i kabel finns såvitt gäller TVsändningar en regel som medger att en domstol på talan av justitiekanslern får meddela förbud mot sändning under högst ett år om dessa bryter mot vissa bestämmelser i kabellagens 16 §. Eftersom det handlar om en lokal sändning med en ansvarig utgivare är det i sådana fall möjligt att rikta ingripandet mot det programföretag som begått överträdelsen och som också kan ändra innehållet i sändningarna. Med hänsyn till att vidarespridning av satellitprogram sker samtidigt och oförändrat är det inte möjligt för kabeloperatören att ingripa i sändningens innehåll eller påverka programutbudet. Mot en regel om förbud mot vidaresändning av vissa satellitsändningar talar också att den endast skulle kunna tillämpas i kabelnät

av viss storlek. Den nuvarande lagen om kabelsändningar gäller enbart i sådana kabelnät som når fler än hundra bostäder. Den gäller givetvis inte för direktmottagning med parabolantenn. Enligt regeringens mening skulle en regel om att hindra vidaresändning av satellitsändningar som bryter mot direktivets artikel 22 därför vara en med hänsyn till yttrande- och informationsfriheterna drastisk åtgärd, som till sin praktiska verkan skulle medföra orimliga skillnader mellan olika boendeformer när det gäller mottagning av satellitprogram. Det bör tilläggas att det i dag inte finns några sändningar av sådant slag att det kan antas att man från svensk sida skulle kräva förbud mot vidaresändning eller förändring av innehållet på de grunder som anges i direktivets artikel 22. Regeringens slutsats när det gäller möjligheten att stoppa sändningar som bryter mot direktivets artikel 22 är att avstängning vid brott mot dessa regler inte är någon tillfredställande lösning. Regeringen anser därför att Sverige inte skall göra bruk av de möjligheter som direktivet ger att tillfälligt hindra vidarespridningen av utländska program.

E-handelslagen

I e-handelslagen finns bestämmelser om rätt att fritt tillhandahålla tjänster som motsvarar rätten till fri vidaresändning. Lagen omfattar tjänster som utförs mot ersättning och som tillhandhålls på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare. Genom kravet att tjänsten ska tillhandhållas på individuell begäran utesluts TV-sändningar från lagens tillämpningsområde. Beställtjänster i AV-direktivets mening omfattas dock.

Lagen är en horisontell reglering som gäller alla informationssamhällets tjänster. Svensk rätt gäller för de tjänster som tillhandahålls av tjänsteleverantörer som är etablerade i Sverige, även om tjänsterna riktar sig mot andra medlemsstater (ursprungslandsprincipen). I skäl 19 i ingressen till e-handelsdirektivet anges att etableringsorten fastställs i enlighet med EG-domstolens praxis. Den innebär att etableringsbegreppet omfattar det faktiska bedrivandet av näringsverksamhet med hjälp av ett fast driftställe.

I förarbetena till lagen anfördes bland annat följande (prop. 2001/02:150 s. 110):

För ett företag som tillhandahåller tjänster via en webbplats på Internet är etableringsstaten alltså inte den stat där utrustningen för webbplatsen finns eller den stat från vilken det går att nå webbplatsen, utan den stat där företaget utövar sin näringsverksamhet. När en tjänsteleverantör är etablerad i flera stater skall en tjänst anses tillhandahållas

från den stat där verksamhetens centrum ligger för denna särskilda tjänst.

Genom 3 och 4 §§ e-handelslagen har Sverige reglerat möjligheten att begränsa den fria rörligheten av beställtjänster i enlighet med artikel 3.4–3.6 i e-handelsdirektivet.

Genomförandet har skett på så sätt att en myndighet eller domstol med stöd av lag kan vidta en åtgärd som begränsar den fria rörligheten för en sådan tjänst, om det är nödvändigt för att skydda allmän ordning och säkerhet, folkhälsan eller konsumenter. Föreskrifter med detta innehåll finns i 3 § andra stycket e-handelslagen. I dag finns inte någon lag som ger myndigheter och domstolar befogenheten att stoppa sändningar av beställ-TV.

Regeringen anförde i den proposition (prop. 2001/02:150 s. 66) som låg till grund för lagen i denna del bland annat följande:

De skyddsintressen som i undantagsfall kan åberopas och det förfarande som måste följas innan åtgärder får vidtas skiljer sig från vad som redan gäller enligt EG-fördraget och bör därför anges i lagen. Innebörden är att svenska myndigheter får vidta åtgärder för att begränsa tillhandahållandet av en viss tjänst om det finns grund för det i annan lagstiftning, om det är nödvändigt för att skydda vissa angivna intressen och att åtgärderna står i rimlig proportion till det intresse som skall skyddas. --- Det bör klart framgå att det är domstolar och myndigheter som har rätt att vidta åtgärderna samt göra de bedömningar, anmälningar och underrättelser som krävs. Det bör också vara tydligt att de åtgärder som får vidtas måste grunda sig på befintliga bestämmelser i annan lagstiftning och att det alltså inte här ges några nya befogenheter till domstolar och myndigheter.

Av 4 § tredje stycket e-handelslagen framgår att den procedur som ska följas innan åtgärder vidtas inte behöver tillämpas i samband med domstolsförfaranden och brottsutredningar. Polis och åklagare kan således genomföra förundersökning och väcka åtal inom ramen för 3 § utan att underrätta etableringsstaten eller EGkommissionen (prop. 2001/02:150 s. 112).

6.4.3. Överväganden

Vår bedömning: De möjligheter som ges i artikel 2a i AVdirektivet att begränsa fri mottagning och vidaresändning av TV-sändningar och beställ-TV från andra medlemsstater bör inte heller nu genomföras i svensk rätt.

TV-sändningar

Utbudet av TV-sändningar har ökat kraftigt sedan TV-direktivets regler första gången införlivades i svensk rätt genom bland annat den numera upphävda lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten. Som framgår av redovisningen i det föregående gjordes vid den tidpunkten bedömningen att det fanns starka skäl som talade mot att utnyttja möjligheten att tillfälligt begränsa mottagningen eller vidaresändningen av TVsändningar. Även om utbudet av TV-sändningar har ökat kraftigt har det inte kommit fram någonting som nu motiverar en annan bedömning eller ett annat ställningstagande. Någon möjlighet att begränsa fri mottagning och vidaresändning av TV-sändningar från andra medlemsstater bör därför inte införas.

Beställ-TV

Möjligheterna att tillfälligt hindra fri vidaresändning är enligt AVdirektivet olika för beställ-TV och TV-sändningar. Anledningen till det framgår varken av artikel 2a.4–2a.6 i AV-direktivet eller av direktivets ingress. Beställ-TV omfattas emellertid redan av ehandelsdirektivet, som ger möjlighet att tillfälligt begränsa den fria rörligheten i vissa fall. Som har redovisats i det föregående har denna möjlighet reglerats i 3 och 4 §§ e-handelslagen. Dessa bestämmelser ger emellertid inte i sig någon möjlighet att begränsa den fria rörligheten av beställ-TV, utan anger bara att det under vissa förutsättningar kan ske med stöd av lag.

På samma sätt som beträffande TV-sändningar skulle regler om att hindra mottagning och vidaresändning av beställ-TV vara en med hänsyn till informationsfriheten och yttrandefriheten drastisk åtgärd. Det har inte heller kommit fram något behov av några sådana åtgärder. Vi anser därför att det inte bör införas någon möjlighet att begränsa fri mottagning och vidaresändning av beställ-TV från andra medlemsländer.

6.5. Samarbete mellan medlemsstaterna

6.5.1. AV-direktivet

En nyhet i AV-direktivet är reglerna om krav på samarbete i artikel 3.2–3.5. De tar sikte på fall där ett programföretag riktar sina sändningar till en annan medlemsstat än den där programföretaget är etablerat och den medlemsstat till vilken sändningarna riktas har utnyttjat möjligheten att införa mer detaljerade eller strängare regler ”i allmänhetens intresse”.

När det är fallet får enligt artikel 3.2 den medlemsstat som tar emot sändningarna (mottagarlandet) ta kontakt med den medlemsstat som har jurisdiktion (sändarlandet) för att försöka få en lösning på de eventuella problem som kan uppstå. Om mottagarlandet kommer med en motiverad begäran om det, är sändarlandet skyldigt att i sin tur begära att programföretaget följer de aktuella bestämmelserna i allmänhetens intresse.

Med ”bestämmelser i allmänhetens intresse” avses bland annat bestämmelser om konsumentskydd, skydd av minderåriga och kulturpolitik i enlighet med EG-domstolens praxis. Detta framhålls uttryckligen i motiveringen till artikeln i skäl 32 i ingressen. Där sägs också att den medlemsstat som begär samarbete också bör säkerställa att de mer specifika nationella bestämmelserna objektivt sett är nödvändiga, tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt och är proportionerliga.

Sändarlandet är enligt samma artikel skyldigt att inom två månader informera mottagarlandet om resultatet av den begäran som framställts till programföretaget. Båda medlemsstaterna kan också begära att en särskild kontaktkommitté, som regleras i artikel 23a, ska undersöka fallet.

Om mottagarlandet inte är nöjt med det resultat som uppnåtts efter sändarlandets begäran hos programföretaget, får mottagarlandet vidta lämpliga åtgärder mot det berörda programföretaget på de villkor som anges i artikel 3.3 och 3.4. Först och främst gäller att programföretaget ska ha etablerat sig i den andra medlemsstaten i syfte att kringgå de strängare reglerna i mottagarlandet. Innan åtgärder vidtas måste också kommissionen och sändarlandet underrättas och kommissionen ha fastställt att åtgärderna är förenliga med gemenskapsrätten.

Kommissionen har tre månader på sig att fastställa att åtgärderna är förenliga med gemenskapsrätten. Om den anser att det inte är

fallet, får mottagarlandet inte vidta åtgärderna. Det framgår av artikel 3.5.

Syftet med de redovisade reglerna är enligt skäl 32 i ingressen att kodifiera EG-domstolens praxis när det gäller jurisdiktion och att åstadkomma ett effektivare förfarande där man tar hänsyn till medlemsstaternas intressen utan att ifrågasätta tillämpningen av ursprungslandsprincipen.

6.5.2. Svensk rätt

Artikel 3.2–3.5 innehåller regler om samarbete mellan medlemsstater som i sin tur innebär dels möjligheter för mottagarlandet att begära att åtgärder vidtas mot TV-sändningar och att under vissa förutsättningar själv vidta åtgärder mot ett programföretag som står under en annan medlemsstats jurisdiktion, dels vissa skyldigheter för sändarlandet att vidta olika åtgärder.

Bortsett från jurisdiktionsbestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket radio-_och_TV-lagen saknas i svensk rätt regler av det slag som aktualiseras i artikel 3.2–5 i AV-direktivet.

Yttrandefrihetsgrundlagen tillämpas i fråga om alla TV-sändningar som utgår från Sverige. Yttrandefrihetsgrundlagen tillåter emellertid i 1 kap. 6 § tredje stycket att det genom vanlig lag föreskrivs om undantag från grundlagen i fråga om sändningar som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands. Ett sådant undantag får dock inte avse reglerna om censurförbud och meddelar- och anskaffarfrihet. Denna möjlighet har utnyttjats i 3 kap. 11 § tillämpningslagen. I paragrafens andra stycke föreskrivs i fråga om trådlösa sändningar om undantag från yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde för program som sänds av andra än svenska programföretag och som inte är avsedda att tas emot i Sverige.

6.5.3. Överväganden

Vårt förslag: Om en tillsynsmyndighet finner att en TVsändning från ett programföretag som är etablerad i en annan EES-stat inte stämmer överens med de bestämmelser i den svenska lagstiftningen som är strängare än AV-direktivets bestämmelser och programföretaget har etablerat sig i en annan

EES-stat för att kringgå den svenska lagstiftningen, får åtgärder vidtas mot programföretaget bara om EG-kommissionen har godkänt det i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 3.2–3.5 i AV-direktivet.

Om en annan EES-stat har lämnat en motiverad begäran till Sverige enligt vad som anges i artikel 3.2 i AV-direktivet ska tillsynsmyndigheten bedöma om begäran avser ett programföretag under svensk jurisdiktion som tillhandahåller en TV-sändning som helt eller huvudsakligen riktar sig till den EES-staten, och om det är fråga om en överträdelse av en bestämmelse i allmänhetens intresse som är mer detaljerad eller striktare än direktivets bestämmelser.

Om tillsynsmyndigheten finner att det är fallet får tillsynsmyndigheten uppmana programföretaget att följa bestämmelsen.

Tillsynsmyndigheten ska senast två månader från det att den tog emot begäran underrätta den andra EES-staten om de åtgärder som har vidtagits och om det resultat som har uppnåtts.

Sändningar som huvudsakligen riktas mot Sverige

Sverige har i vissa hänseenden valt att ha striktare bestämmelser än TV-direktivet. Radio och TV-lagen innehåller bland annat förbud mot reklam riktad till barn, förbud mot att omge eller avbryta barnprogram med reklam och ett totalförbud mot alkoholreklam. Det är enligt vår bedömning fråga om sådana bestämmelser i allmänhetens intresse som avses i artikel 3.2 i AV-direktivet (skäl 32). Dessa strängare bestämmelser i allmänhetens intresse går längre än reglerna i flera andra medlemsstater.

Flera programföretag som sänder TV-program som är helt eller delvis inriktade på den svenska marknaden är etablerade i andra medlemsstater och därmed träffas de inte av de svenska bestämmelserna. Exempelvis sänds TV3, TV8, ZTV och TV6 av Viasat Broadcasting UK Limited som är etablerat i Storbritannien och omfattas av brittisk jurisdiktion. Detsamma gäller för Kanal 5 som sänds av det brittiska bolaget SBS Broadcasting Networks Limited. Sändningarna i t.ex. CNN, MTV, Discovery Channel faller inte heller under svensk jurisdiktion. Ett medlemsland anses dock enligt EG-domstolens praxis ha jurisdiktion i de fall då programföretagen har etablerat sig i en annan medlemsstat i syfte att kringgå

mottagarlandets strängare bestämmelser i allmänhetens intresse. Detta har också kommit till klart uttryck i 1 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen.

Genom artikel 3.2–3.5 i AV-direktivet kodifieras EG-domstolens praxis om kringgående samtidigt som man lägger fast ett särskilt förfarande som medlemsstaterna ska följa innan åtgärder vidtas mot ett programföretag som inte följer de strängare reglerna och som omfattas av en annan EES-stats jurisdiktion. Som framgår av redovisningen i det föregående (avsnitt 6.5.1) innebär förfarandet att de berörda medlemsstaterna ska samarbeta och försöka få programföretaget att på frivillig väg följa mottagarlandets regler. Om det inte ger resultat får mottagarlandet vidta åtgärder, under förutsättning bland annat att EG-kommissionen har godkänt det.

För att korrekt genomföra AV-direktivet i den svenska lagstiftningen måste denna begränsning införas i möjligheterna att ingripa mot ett programföretag under en annan EES-stats jurisdiktion. Det bör ske genom att man i lagen dels behåller den nuvarande bestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket radio-_och_TV-lagen, dels inför en bestämmelse enligt vilken tillsynsmyndigheterna bara får vidta åtgärder mot ett programföretag under en annan EES-stats jurisdiktion i de fall och på det sätt som föreskrivs i artikel 3.2–3.5 i AV-direktivet. När det gäller den närmare utformningen av lagbestämmelserna hänvisas till författningskommentaren.

Det finns tre myndigheter som har tillsyn över programrelaterade regler i radio- och TV-lagstiftningen, nämligen Justitiekanslern, Granskningsnämnden för radio och TV och Konsumentombudsmannen. Granskningsnämnden för radio och TV har bland annat till uppgift att utöva tillsyn över efterlevnaden av regler för sändningarnas innehåll i fråga om ljudradio- och TV-sändningar till allmänheten. Nämnden ska också följa innehållet i utländska ljudradio- och TV-sändningar som riktas till den svenska allmänheten. Detta framgår av 1 § förordningen (2007:1183) med instruktion för Granskningsnämnden för radio och TV. Genom att följa innehållet i sändningar som kommer från utlandet kan Granskningsnämnden fånga upp sådant som strider mot svenska regler som är strängare än direktivets, t.ex. reglerna om förbud mot barnreklam, men som en annan myndighet har tillsyn över, t.ex. Konsumentombudsmannen.

För att utnyttja de möjligheter som finns att samarbeta med andra EES-stater och som AV-direktivet öppnar för, bör Granskningsnämnden i sin instruktion också få till uppgift att informera

andra tillsynsmyndigheter om sändningar som kommer från andra EES-stater och som strider mot de strängare svenska reglerna.

Sändningar som utgår från Sverige

I radio-_och_TV-lagen finns inte några bestämmelser som ålägger tillsynsmyndigheterna att agera i de fall ett programföretag under svensk jurisdiktion i huvudsak riktar sina sändningar mot en annan EES-stat och den statens myndigheter begär ett ingripande från svensk sida på den grunden att TV-sändningarna bryter mot mottagarlandets strängare lagstiftning. Någon på EG-rätten grundad skyldighet att agera i sådana fall har inte heller funnits.

Genom den nya samarbetsregeln i artikel 3.2 i AV-direktivet införs en skyldighet att samarbeta i dessa gränsöverskridande frågor. Samarbetet syftar till att lösa de problem som kan uppstå i de fall då ett programföretag sänder program som riktas mot ett annat lands territorium. I förhållande till programföretaget kräver direktivet inte något mer än att sändarlandet ska begära att programföretaget följer de strängare bestämmelserna i allmänhetens intresse i mottagarlandet. Så länge det inte är fråga om att vidta några andra åtgärder än att uppmana programföretaget att frivilligt följa den andra EES-statens strängare bestämmelser i allmänhetens intresse, bör det inte uppkomma några problem från yttrandefrihetssynpunkt för svensk del.

Ett problem med att införa en sådan skyldighet som direktivet föreskriver är att vi inte på förhand kan överblicka vilka utländska bestämmelser som en svensk tillsynsmyndighet skulle behöva uppmana det programföretag som är etablerat i Sverige att följa. Även om det inte kommer att bli fråga om andra åtgärder från tillsynsmyndighetens sida än att uppmana programföretaget att frivilligt följa den andra EES-statens strängare bestämmelser i allmänhetens intresse, får införandet av en sådan skyldighet för tillsynsmyndigheten inte komma i konflikt med yttrandefrihetsgrundlagen.

Utgångspunkten i yttrandefrihetsgrundlagen är att alla sändningar av radioprogram som utgår från Sverige, oberoende av om de är avsedda att tas emot här eller utomlands, omfattas av grundlagsskyddet. Beträffande program som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands finns det enligt vad som tidigare har nämnts möjlighet enligt grundlagen att, med undantag för censurförbudet och meddelar- och anskaffarfriheten, undanta dem från grund-

lagens tillämpningsområde (1 kap. 6 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen). För sådana sändningar som helt eller i huvudsak är avsedda att tas emot i utlandet kan en bestämmelse om samarbete i enlighet med artikel 3.2-3.5 således införas.

Bestämmelsen om samarbete innebär samtidigt att det grundlagsskyddade området kommer att begränsas i den omfattning som anges där. Beträffande utländska programföretag saknas redan i dag grundlagsskydd för trådlösa sändningar av program som inte är avsedda att tas emot i Sverige (3 kap. 11 § andra stycket tillämpningslagen). Samarbetet gäller sådana sändningar som i och för sig utgår från Sverige men där yttrandena i huvudsak inte är avsedda för en svensk publik. Det finns således från ett svenskt perspektiv inte några starka yttrandefrihetsrättsliga intressen som gör att AVdirektivet inte ska genomföras på denna punkt. Det ingrepp i yttrandefriheten som det är tal om här inskränker sig dessutom till en uppmaning från den svenska tillsynsmyndigheten till programföretaget att följa de bestämmelser som en annan EES-stat har infört, och det rör sig bara om regler som har till syfte att värna allmänna intressen. Samtidigt är det självklart att tillsynsmyndigheten inte får under några förhållanden med hänvisning till den aktuella bestämmelsen om samarbete medverka i en situation som skulle kunna komma i konflikt med censurförbudet och meddelar- och anskaffarfriheter Det följer av 1 kap. 6 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen. En bestämmelse om samarbete i linje med vad som anges i AV-direktivet både bör och kan således införas.

Om en annan EES-stat lämnar en begäran till Sverige i enlighet med artikel 3.2 om att en viss bestämmelse inom det område som samordnas av AV-direktivet bör följas av ett programföretag som är etablerat här bör tillsynsmyndigheten till att börja med pröva om de grundläggande förutsättningarna i artikeln är uppfyllda. Tillsynsmyndigheten bör bedöma om det rör sig om ett programföretag under svensk jurisdiktion och om det företaget tillhandahåller en TV-sändning som helt eller huvudsakligen riktar sig mot den begärande statens territorium. Dessutom bör tillsynsmyndigheten bedöma om den aktuella bestämmelsen kan anses vara en bestämmelse i allmänhetens intresse som är mer detaljerad eller striktare än direktivets bestämmelser.

Om samtliga dessa förutsättningar bedöms vara uppfyllda bör tillsynsmyndigheten vända sig till programföretaget med en uppmaning om att det ska följa den aktuella bestämmelsen. Tillsyns-

myndigheten bör därefter redovisa programföretagets inställning till uppmaningen till den EES-stat som framställt begäran.

Det förfarande som kan inledas genom den s.k. samarbetsregeln är nytt och obeprövat på det yttrandefrihetsrättsliga området och det finns därför all anledning att gå fram med försiktighet. Enligt utredningens bedömning bör därför inte någon ytterligare åtgärd från tillsynsmyndigheten sida vidtas mot programföretaget för den händelse det skulle välja att inte efterkomma uppmaningen.

För att uppfylla Sveriges gemenskapsrättsliga skyldigheter bör man därför införa en bestämmelse i lagen enligt vilken tillsynsmyndigheterna åläggs att samarbeta med andra EES-staters behöriga myndigheter i de fall och på det sätt som föreskrivs i artikel 3.2 i AV-direktivet och i enlighet med vad som har beskrivits i det föregående.

6.6. Information om programföretagen och leverantörer av beställtjänster

6.6.1. AV-direktivet (artikel 3a)

AV-direktivet innehåller i artikel 3a en ny bestämmelse om informationskrav som gäller både för dem som tillhandahåller TVsändningar, dvs. programföretag, och för dem som tillhandahåller eller levererar beställ-TV. Informationskraven gäller uppgifter om programföretagen och leverantörerna själva i förhållande till dem som tar emot deras tjänster, dvs. TV-tittarna och beställarna.

Enligt artikel 3a i AV-direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörerna av medietjänster sörjer för att mottagarna av tjänsterna hela tiden har direkt tillgång till följande information som dessutom ska vara lättillgänglig.

  • Namnet på leverantören av medietjänsten.
  • Den geografiska adress där leverantören av medietjänsten är etablerad.
  • Uppgifter om leverantören av medietjänsten, inbegripet dennes e-postadress eller webbplats, så att det snabbt och effektivt går att få direkt kontakt med denne.
  • Behöriga kontroll- och övervakningsorgan, i tillämpliga fall.

Skälet till den aktuella bestämmelsen i direktivet anges i skäl 43 i ingressen. Där framhålls att det – med hänsyn till de audiovisuella

medietjänsternas speciella natur, särskilt deras påverkan på människors åsiktsbildning – är viktigt att användarna får veta exakt vem som har ansvaret för tjänsternas innehåll.

6.6.2. Svensk rätt

Yttrandefrihetsgrundlagen

Yttrandefrihetsgrundlagen innehåller vissa bestämmelser om namn på databaser och uppgifter om utgivare. Sålunda ska databaser enligt 1 kap. 9 § femte stycket yttrandefrihetsgrundlagen ha ett namn. Närmare bestämmelser om sådana namn meddelas enligt samma lagrum i lag. Enligt 4 kap. 4 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen ska uppgift om utgivare av radioprogram hållas tillgänglig för allmänheten enligt vad som närmare föreskrivs i lag. Bestämmelser om utgivare av radioprogram m.m. ges i 3 kap. tillämpningslagen.

När informationen lämnas enligt databasregeln ska uppgift om verksamhetens namn och utgivare och vem som har utsett denne lämnas. Uppgifterna ska vara lättillgängliga, tydliga och anges i anslutning till varandra (3 kap. 26 § tillämpningslagen). Kravet på lättillgänglighet innebär enligt prop. 2001/02:74 s. 109 att det ska vara enkelt att hitta uppgifterna. Där sägs också att det är lämpligt att dessa anges på den ”sida” som presenterar databasen och som ofta först möter en användare.

Av 3 kap. 18 § och 19 § andra stycket tillämpningslagen följer att namnet på databasen ska innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift.

Radio- och TV-verket för ett register över sådana databaser som avses i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen. Registret innehåller uppgifter om databasens namn, vem som bedriver verksamheten, från vilken ort överföringarna utgår, vem som utsetts till utgivare och, i förekommande fall, ställföreträdare för utgivaren, en teknisk beskrivning av verksamheten samt tidpunkt för utfärdande och förnyelse av utgivningsbevis.

Radio-_och_TV-lagen

Radio-_och_TV-lagen innehåller inte någon bestämmelse om att allmänheten alltid lätt ska ha tillgång till information om programföretaget.

För att möjliggöra för tittaren och myndigheter att identifiera den som sänder TV-program föreskrivs däremot i 6 kap. 9 § radio-_och_TV-lagen att programföretaget ska använda en beteckning för sina sändningar. Sändningsbeteckningen ska godkännas av Radio- och TV-verket. Den ska anges minst en gång varje sändningstimme eller om detta inte är möjligt mellan programmen. Vilken beteckning som helst får inte användas utan den måste ha särskiljningsförmåga. Bestämmelserna om sändningsbeteckningar gäller även trådsändningar.

Radio- och TV-verket för med stöd av 3 kap. 3 § radio- och TVlagen ett register över dem som har tillstånd att sända TV-program eller bedriver sändningsverksamhet för vilken det inte behövs tillstånd. Registret innehåller bland annat uppgifter om namn och firma samt postadress och telefonnummer.

E-handelslagen

E-handelsdirektivets allmänna informationskrav i artikel 5 har genomförts i svensk rätt genom 8 § i e-handelslagen. En tjänsteleverantör ska enligt 8 § ge information om bland annat sitt namn, sin adress i etableringsstaten och sin e-postadress. Den som bedriver reglerad yrkesverksamhet ska därutöver lämna information som rör yrkestiteln och yrket. Informationen ska finnas tillgänglig för tjänstemottagare och myndigheter på ett enkelt, direkt och stadigvarande sätt.

Exakt vad som krävs i det avseendet torde med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen inte kunna anges. I förarbetena till ehandelslagen anförs följande i denna fråga (prop. 2001/02:150 s. 116):

Eftersom informationssamhällets tjänster måste kunna tillhandahållas via mobiltelefoner och handdatorer kan det dock inte alltid krävas att informationen omedelbart finns tillgänglig ”på skärmen”. Alternativa sätt att fullgöra kraven kan t.ex. vara att hålla informationen tillgänglig via en länk eller genom en hänvisning till en webbsida där informationen på ett enkelt sätt kan hittas. Det bör dock krävas att upplysningarna alltid skall ges på det för teknikformen mest tillgängliga sättet.

E-handelslagen är inte tillämplig på TV-sändningar, men däremot på beställ-TV.

6.6.3. Överväganden

Vårt förslag: Programföretag som sänder TV och leverantörer av beställ-TV ska se till att de som tar emot deras tjänster alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till

- namnet på leverantören av medietjänsten, - den geografiska adress där leverantören av medietjänsten är etablerad,

- uppgifter om leverantören av medietjänsten, inklusive dess

e-postadress eller webbplats, och - uppgifter om behörig tillsynsmyndighet. I lagen hänvisas till att 8 § e-handelslagen också gäller för leverantörer av beställ-TV.

Syftet med artikel 3a i AV-direktivet är som förut har redovisats att användarna av audiovisuella medietjänster ska ha smidig och direkt tillgång till information om leverantören av medietjänsten så att det snabbt och effektivt går att få direkt kontakt med denne. Bestämmelsen anger inte hur informationen ska hållas tillgänglig utan lämnar över till medlemsstaterna att bestämma de praktiska detaljerna.

I radio-_och_TV-lagen finns redan bestämmelser som har ett likartat syfte som artikel 3a i AV-direktivet. Den som sänder TVprogram ska sålunda använda en beteckning för sina sändningar. Sändningsbeteckningen måste ha särskiljningsförmåga och den ska normalt anges minst en gång varje sändningstimme.

För beställ-TV som omfattas av databasregeln gäller enligt 3 kap. 26 § tillämpningslagen en skyldighet att vid varje tillhandahållande lämna uppgift om verksamhetens namn och utgivare samt vem som har utsett denne. Därutöver ställer e-handelslagen krav på att den som tillhandahåller beställ-TV ska lämna information som gör det möjligt att kontakta tjänsteleverantören.

Den information som ska lämnas enligt yttrandefrihetsgrundlagen, tillämpningslagen och radio- och TV-lagen är inte tillräcklig för att mediekonsumenterna ska kunna ta direkt kontakt med leverantören av medietjänsten eller för att få information om behöriga kontroll- eller övervakningsorgan. De bestämmelser som nu finns i de nyss nämnda lagarna uppfyller därför inte kraven i artikel 3a i AV-direktivet.

Ett sätt att lämna den i direktivet föreskrivna informationen i TV-sändningar är naturligtvis att lämna den i samma form som

sändningarna, dvs. så att den kan läsas på TV-skärmen genom t.ex. text-TV. Den fråga som man måste ställa sig är emellertid om yttrandefrihetsgrundlagen hindrar att man lägger på programföretagen att lämna den aktuella informationen på ett sådant sätt.

Enligt 3 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen har varje svensk medborgare och svensk juridisk person rätt att sända radioprogram genom tråd. Denna etableringsfrihet får bara begränsas under vissa i paragrafen särskilt angivna förhållanden som inte är aktuella här. Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får däremot enligt 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Sådana föreskrifter finns i radio-_och_TV-lagen. I fråga om sådana begränsningar i sändningsrätten som avses i 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen gäller 2 kap.12 och 13 §§regeringsformen.

Bestämmelserna i 3 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen kompletteras med 3 kap. 4 § samma lag. Enligt denna lagbestämmelse har den som sänder radioprogram rätt att självständigt avgöra vad som ska förekomma i programmen. Det gäller både den som sänder genom etern och den som sänder genom tråd.

Program i yttrandefrihetsgrundlagens mening syftar på innehållet i en överföring. En skyldighet att lämna information av det slag som artikel 3a i AV-direktivet föreskriver innefattar innehållet i en överföring. Informationen utgör således ett program i yttrandefrihetsgrundlagens mening och träffas därmed av reglerna i 3 kap. yttrandefrihetsgrundlagen.

En skyldighet att lämna den aktuella informationen i trådsändning skulle därmed komma i konflikt med 3 kap.1 och 4 §§yttrandefrihetsgrundlagen. Däremot lämnar 3 kap. 2 § samma lag en möjlighet att ålägga ett programföretag som sänder på något annat sätt än genom tråd en sådan informationsskyldighet, eftersom en sådan skyldighet måste anses förenlig med bestämmelserna i 2 kap. 12 § andra–femte styckena och 13 § regeringsformen.

Eftersom informationskravet i artikel 3a i AV-direktivet gäller alla TV-sändningar, oavsett om de sänds genom etern eller tråd, hindrar yttrandefrihetsgrundlagen ett genomförande av artikeln fullt ut på alla TV-sändningar, om informationskravet utformas så att det ska fullgöras i TV-sändning. En annan lösning måste i stället sökas.

AV-direktivet ställer inte några andra krav på informationslämnandet än att mottagarna av tjänsterna hela tiden ska ha direkt tillgång till den föreskrivna informationen och att den ska vara

lättillgänglig. Enligt utredningens uppfattning bör det för ett korrekt genomförande vara tillräckligt att föreskriva att programföretagen och de som tillhandahåller beställ-TV ska lämna den i artikeln föreskrivna informationen, att informationen ska lämnas så att mottagarna alltid lätt har tillgång till informationen och i övrigt lämna över till programföretagen m.fl. att själva bestämma på vilket sätt det ska ske. De kan då själva välja att frivilligt lämna informationen så att den alltid kan hämtas i en sändning på TV-skärmen eller att lämna den på något annat sätt, t.ex. på företagets webbplats. En förutsättning är att tittaren lätt kan identifiera den som sänder. Detta säkerställs genom bestämmelsen i 6 kap. 9 § radio-_och_TV-lagen om sändningsbeteckning. Denna bestämmelse bör därför behållas.

Bestämmelserna i 8 § e-handelslagen, som genomför artikel 5 i e-handelsdirektivet, motsvarar inte fullt ut vad som krävs för att genomföra artikel 3a i AV-direktivet när det gäller beställ-TV. Bestämmelserna i 8 § e-handelslagen innehåller inte något krav på information om behörig tillsynsmyndighet. Samtidigt innehåller den nyssnämnda bestämmelsen i e-handelslagen krav på information i andra avseenden än artikel 3a i AV-direktivet. I lagen bör därför också införas en påminnelse om att 8 § e-handelslagen också gäller för leverantörer av beställ-TV. I e-handelslagen bör på motsvarande sätt en hänvisning göras till radio- och TV-lagen.

6.7. Krav på innehållet

6.7.1. Innehåll som uppammar hat på grund av ras, kön m.m.

Vårt förslag: Den nuvarande demokratibestämmelsen i 6 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen utvidgas till att också gälla den som tillhandahåller beställ-TV.

AV-direktivet (artikel 3b)

Redan i det ursprungliga TV-direktivet fanns i artikel 22 en bestämmelse enligt vilken medlemsstaterna ålades att säkerställa att TV-sändningarna inte innehöll något som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet. I samband med de ändringar som genomfördes år 1997 i direktivet fördes bestämmelsen över till

artikel 22a i direktivet. Genom AV-direktivet har artikeln fått ett nytt nummer, artikel 3b, och utvidgats till att omfatta alla AVtjänster. I övrigt innebär den nya artikeln i AV-direktivet inte någon ändring i sak i förhållande till vad som nu gäller.

Bestämmelser i svensk lag

TV-direktivets bestämmelser om att TV-sändningar inte får innehålla något som uppammar hat på grund av ras, kön m.m. är genomförda i Sverige genom straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp och demokratibestämmelsen i radio-_och_TV-lagen.

Bestämmelser om hets mot folkgrupp finns i 16 kap. 8 § brottsbalken. Brottet innefattar att någon i uttalande eller i något annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller någon annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Brottet är enligt 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen även ett yttrandefrihetsbrott och omfattar därigenom även det som framförs i såväl TV-sändningar som beställ-TV.

I 6 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen finns den s.k. demokratibestämmelsen. Enligt denna ska den som sänder TV-program se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Bestämmelsen omfattar även det som sänds under annonstid i televisionen (prop. 1990/91:149 s. 85).

Orden ”det demokratiska statsskickets grundidéer” avser beteckningen på en statsform som bygger på fri åsiktsbildning, allmän och lika rösträtt samt fria och hemliga val. Uttrycket "alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet" avser de sidor av demokratibegreppet som anknyter till bland annat förhållandet mellan människor, t.ex. fördömande av rasism, våld och brutalitet samt hävdande av jämställdhet mellan könen (prop. 1977/78:91 s. 230).

Demokratibestämmelsen fanns ursprungligen i radiolagen, som även gällde markbundna TV-sändningar och gällde då bara SVT och TV4. Regeringen ansåg att denna bestämmelse tillsammans med bestämmelsen om hets mot folkgrupp tillgodosåg de allmänna krav som ställs på programmen enligt artikel 22 i TV-direktivet. Som ett

led i genomförandet av TV-direktivet infördes vidare motsvarande demokratibestämmelse i satellitlagen (prop. 1992/93:75 s. 25 f. och s. 51).

Behovet av en allmän demokratibestämmelse ifrågasattes vid radio- och TV-lagens tillkomst. Radiolagsutredningen ansåg att det inte behövdes någon ytterligare reglering utöver den som fanns i brottsbalken och yttrandefrihetsgrundlagen om hets mot folkgrupp för att uppfylla kraven i artikel 22 andra stycket i TV-direktivet (SOU 1994:105 s. 292).

Radiolagsutredningens förslag att det inte skulle finnas någon demokratibestämmelse i radio-_och_TV-lagen mötte motstånd bland remissinstanserna. Regeringen instämde i kritiken och uttalade i propositionen till radio-_och_TV-lagen (prop. 1995/96:160 s. 92 f.) följande:

Regeringen instämmer i kritiken och anser att det finns ett behov av en demokratibestämmelse både mot bakgrund av TV-direktivets regler och ett inhemskt behov av en sådan bestämmelse. Att beakta det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet i programverksamheten borde vara en självklarhet för varje programföretag och det är inte rimligt att endast vissa programföretag skall åläggas den skyldigheten. Regeringens slutsats är således att en demokratibestämmelse skall införas i radio-_och_TV-lagen och gälla för alla typer av TV-sändningar som lagen omfattar samt för de ljudradiosändningar där regeringen ger tillstånd till sändningarna.

Överväganden

Nuvarande artikel 22a i TV-direktivet har genomförts i svensk rätt dels genom bestämmelserna om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § brottsbalken, som enligt 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen också utgör ett yttrandefrihetsbrott, dels genom 6 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen.

Straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp gäller oavsett på vilket sätt och i vilket medium brottet begås. Det spelar således ingen roll om brottet begås i en TV-sändning, genom beställ-TV eller på något annat sätt. Kraven i artikel 3b i AV-direktivet tillgodoses därför till övervägande del av dessa straffbestämmelser. Straffbestämmelserna tar dock inte hand om kravet i artikel 3b när det gäller uppammande av hat på grund av kön.

Demokratibestämmelsen gäller alla TV-sändningar som omfattas av radio-_och_TV-lagen. Som har redovisats i det föregående infördes demokratibestämmelsen i radio-_och_TV-lagen dels för att lagstiftaren ansåg att det fanns ett inhemskt behov, dels för att TVdirektivet krävde det. Lagstiftaren har konsekvent ansett att demokratibestämmelsen tillsammans med reglerna om hets mot folkgrupp tillgodoser de allmänna krav som ställs i TV-direktivet på att sändningar inte får innehålla något som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet.

Vi anser att samma synsätt som lagstiftaren har haft i fråga om TV-sändningar också bör anläggas i fråga om beställ-TV. Den som tillhandahåller beställ-TV tillhandahåller program. Till skillnad mot TV-sändningar där TV-program sänds enligt en tablå, tillhandahålls programmen i beställ-TV på begäran ur en katalog. Det är svårt att se att det skulle finnas någon principiell eller praktisk skillnad mellan de olika tjänsterna när det gäller programverksamheten eller att det skulle föra med sig några särskilda hinder eller svårigheter att utvidga tillämpningsområdet för demokratibestämmelsen till att också omfatta den som tillhandahåller beställ-TV.

Artikel 3b i AV-direktivet bör därför genomföras i svensk rätt genom att demokratibestämmelsen görs tillämplig inte bara på den som sänder TV-program, utan också på den som tillhandahåller beställ-TV.

6.7.2. Skydd av minderåriga

Vår bedömning: AV-direktivets regler om skydd mot beställ-TV som allvarligt kan skada minderåriga i artikel 3h kräver inte någon ny reglering i svensk lagstiftning.

Vårt förslag: Beställ-TV som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller som innehåller pornografiska bilder får inte tillhandahållas på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

AV-direktivet (artikel 3h)

TV-direktivet innehåller i artikel 22 bestämmelser om skydd av minderåriga vid TV-sändningar. Bestämmelserna är oförändrade genom AV-direktivet.

Enligt artikel 22.1 ska medlemsstaterna säkerställa att TVsändningar inte innehåller program som ”allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos underåriga, särskilt program som innehåller pornografi eller meningslöst våld”. Därutöver gäller enligt artikel 22.2 att åtgärderna ska utsträckas till att också gälla andra program som kan ”bedömas skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos underåriga”, utom i fall då det är säkert att underåriga varken ser eller hör sådana sändningar på grund av val av sändningstid eller andra tekniska åtgärder. Sådana program ska dessutom föregås av en akustisk varning eller markeras med en visuell symbol, om de sänds i okodad form. Det sistnämnda framgår av artikel 22.3.

Genom AV-direktivet har det införts en ny bestämmelse om skydd av minderåriga när det gäller beställ-TV. Bestämmelsen återfinns i artikel 3h och lägger på medlemsstaterna en skyldighet att se till att beställ-TV som ”allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga endast tillhandahålls på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser” sådana tjänster.

Bestämmelser i svensk lag

Radio-_och_TV-lagen innehåller vissa bestämmelser som har till syfte att skydda barn. I 7 kap. 4 och 7 §§ finns förbudet mot barnreklam m.m. I 6 kap. 2 § sista meningen finns bestämmelser som innebär att program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär inte får sändas under sådan tid och på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn ser programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

Vidare finns bestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen om yttrandefrihetsbrott och bestämmelser i 16 kap. brottsbalken som tar sikte på sådant som kan skada barn eller underåriga. Det gäller bland annat olaga våldsskildring, barnpornografibrott, hets mot folkgrupp, uppvigling och förledande av ungdom.

Överväganden

Regeringen och riksdagen har ansett att artikel 22 i TV-direktivet, som gäller TV-sändningar, har genomförts i svensk rätt dels genom bestämmelserna om yttrandefrihetsbrott i yttrandefrihetsgrundlagen och bestämmelserna i 16 kap. brottsbalken om barnpornografibrott och olaga våldsskildring m.m., dels genom bestämmelserna i 6 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen om sändning av våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär (prop. 1995/96:160 s. 95).

Den fråga som vi måste ta ställning till är om de regler som genomför artikel 22 i svensk rätt också är ägnade att genomföra artikel 3h, som avser beställ-TV och som inte är fullt så långtgående som bestämmelserna i artikel 22.1.

Både artikel 22.1 och artikel 3h avser sådant som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga (eller underåriga). Vad som avses med att ”allvarligt skada” framgår inte av direktivet. När det gäller TV-sändningar anges dock i artikel 22.1 särskilt program som innehåller pornografi eller meningslöst våld. Det framgår inte heller att lagstiftaren på EUnivå skulle ha avsett att göra någon skillnad mellan TV-sändningar och beställ-TV i fråga om vad som ska avses med ”allvarligt skada”.

Regeringen har vid tillkomsten av radio-_och_TV-lagen ansett att program som här i landet innefattar barnpornografibrott, olaga våldsskildring m.m. torde vara sådana program som allvarligt kan skada minderåriga och konstaterat att sådana sändningar i dag är förbjudna enligt yttrandefrihetsgrundlagen och brottsbalken. I det sammanhanget har regeringen också pekat på brotten uppvigling och hets mot folkgrupp. Samtidigt har regeringen ansett att bestämmelserna i artikel 22 ska tolkas så att program som innehåller pornografi eller meningslöst våld av mindre allvarlig art kan godtas under förutsättning att sändningarna sker på ett sådant sätt att det är säkert att minderåriga normalt inte ser eller hör sändningen. Detta kan ske genom val av sändningstid eller genom tekniska åtgärder (prop. 1995/96:160 s. 95).

Utredningen saknar anledning att göra någon annan bedömning än den som regeringen tidigare har gjort när det gäller frågan om vad som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga. Med denna tolkning följer att program som allvarligt kan skada minderåriga och som tillhandahålls som beställ-TV redan i dag är förbjudna enligt brottsbalken

och yttrandefrihetsgrundlagen och detta alldeles oavsett hur programmen har distribuerats.

De svenska förbuden går längre än vad direktivet kräver i fråga om beställ-TV, eftersom artikel 3h bara innefattar ett krav på att sådana program ska tillhandahållas på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser dem. Eftersom AV-direktivet är ett minimidirektiv är det emellertid inte något som hindrar att Sverige har strängare regler. Utredningen anser således att bestämmelserna i artikel 3h i och för sig inte behöver leda till någon ändring av den svenska lagstiftningen.

Gränsdragningen mellan vad som allvarligt kan skada och vad som ”bara” kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga är allt annat än tydlig. Det kan därför finnas anledning att överväga om bestämmelser motsvarande dem som finns i 6 kap. 2 § i radio-_och_TV-lagen om våld och pornografi ska införas när det gäller beställ-TV. Inte bara gränsdragningsproblem kan emellertid motivera en sådan ordning. Det är enligt utredningens mening svårt att hävda att intresset av att skydda minderåriga mot vissa skadliga program är större när programmen sänds linjärt i TV än när de tillhandahålls icke-linjärt i form av beställ-TV. Övervägande skäl talar därför för att man skapar en enhetlig ordning för TV-sändningar och beställ-TV när det gäller skyddet av minderåriga från skadligt programinnehåll.

Eftersom AV-direktivet är ett minimidirektiv finns det inte något hinder mot att införa strängare bestämmelser än direktivet så länge de håller sig inom ramen för vad gemenskapsrätten tillåter. Skydd av barn och unga tillhör sådana hänsyn som kan motivera en avvikelse från den fria rörligheten för varor och tjänster, så länge reglerna inte går längre än vad som är nödvändigt för att nå målet och reglerna verkar icke-diskriminerande. Vi kan för vår del inte se något annat än att en regel av det slag som vi förespråkar väl faller inom ramen för vad som är tillåtet enligt gemenskapsrätten (jfr skäl 32 i ingressen).

Det anförda leder till att vi föreslår att det för beställ-TV införs en bestämmelse motsvarande den som gäller för TV-sändningar enligt 6 kap. 2 § radio- och TV- lagen. Det innebär att beställ-TV som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller som innehåller pornografiska bilder inte ska få tillhandahållas på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

I likhet med vad som gäller i fråga om 6 kap. 2 § radio- och TVlagen, som också tillämpas på trådsändningar, ryms en sådan ordning som vi förordar för beställ-TV in under bestämmelserna i 3 kap. 1 § andra stycket 4 yttrandefrihetsgrundlagen (jfr prop. 1995/96:160 s. 97). De angivna bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen ger möjlighet att meddela föreskrifter om ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsskildringar, pornografiska bilder och hets mot folkgrupp

När det gäller det sätt på vilket beställ-TV med sådant innehåll ska kunna tillhandahållas ger ingressen till AV-direktivet god ledning. Sålunda anges i skäl 45 användningen av personliga identifieringsnummer (PIN-koder), filtersystem eller märkning. Vidare hänvisas till olika exempel på möjliga åtgärder som anges i Europaparlamentets och rådets rekommendation av den 20 december 2006 om skyddet av minderåriga och människans värdighet och om rätten till genmäle med avseende på konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och nätverksbaserade informationstjänster (EUT L 378, 27.12.2006 s. 72).

6.7.3. Visning av biograffilmer

Vår bedömning: Det behöver inte vidtas några åtgärder för att i svensk rätt genomföra bestämmelserna om biograffilmer i artikel 3d i AV-direktivet.

Artikel 3d i AV-direktivet anger att medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av medietjänster inte sänder biograffilmer under andra tider än de som har överenskommits med rättighetsinnehavarna. Bestämmelsen har, förutom att den även har gjorts tillämplig på beställ-TV, förts över oförändrad till AV-direktivet från artikel 7 i TV-direktivet i den utformning artikeln fick genom 1997 års ändringsdirektiv.

I samband med att TV-direktivet införlivades i svensk rätt fann regeringen att artikel 7 inte behövde omsättas i en svensk lagbestämmelse. Regeringen uttalade att ”ett effektivt genomförande av artikelns bestämmelse sker bäst genom att parterna på marknaden kommer överens i ett upphovsrättsligt avtal, vilket redan i dag är det normala. I praktiken torde situationen vara den som direktivet föreskriver” (prop. 1992/93:75 s. 43). Artikel 7 i TV-

direktivet fick sin nuvarande lydelse genom 1997 års ändringsdirektiv. Ändringen innebar att en i artikeln föreskriven karenstid för biograffilm togs bort. När ändringsdirektivet genomfördes i svensk rätt uppmärksammades i promemorian om genomförandet av EG:s TV-direktiv (Ds 1998:21 s. 6) och i efterföljande proposition (prop. 1997/98:184 s. 23) att artikel 7 ändrats. Ändringen av artikel 7 i TV-direktivet föranledde emellertid varken i promemorian eller i propositionen några överväganden om ändringar i svensk rätt.

Vi har inte kunnat finna något annat än att marknaden i dag fungerar på samma sätt som när TV-direktivet införlivades i svensk rätt. Vi kan inte heller se att vidgningen av bestämmelsen till att även omfatta beställ-TV skulle föranleda någon annan bedömning än den som regeringen tidigare har gjort. Det behövs således inte heller nu vidtas några åtgärder för att genomföra artikel 3d i AVdirektivet i svensk rätt.

6.7.4. Främjande av europeiska produktioner

Vårt förslag: Den som tillhandahåller beställ-TV ska på lämpligt sätt och när det är praktiskt möjligt främja framställningen av och tillgången till europeiska produktioner.

Den som tillhandhåller beställ-TV ska år 2011 och därefter vart fjärde år redovisa vad företaget har gjort för att främja europeiska produktioner.

TV-företagen ska med början år 2011 och därefter vartannat år redovisa hur stor del av verksamheten som utgjorts av program av europeisk ursprung och sådana som framställts av självständiga producenter.

AV-direktivet (artikel 3i)

Syftet med TV-direktivet är inte bara att upprätta en gemensam marknad för TV-sändningar genom att samordna regler för sådana sändningar, utan delvis också att stärka den europeiska programindustrin. För det sistnämnda ändamålet föreskrivs bland annat i artikel 4 i TV-direktivet att programföretagen, där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, ska reservera en övervägande del av sin sändningstid för europeiska produktioner, bortsett från nyheter,

sport m.m. AV-direktivet innehåller inte några ändringar i den delen.

När det däremot gäller beställ-TV innehåller AV-direktivet nya bestämmelser i samma syfte. Sålunda ska medlemsstaterna enligt artikel 3i.1 se till att leverantörer av beställtjänster ”där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, främjar framställningen och tillgången till europeiska produktioner”.

Enligt samma artikel kan sådant främjande bland annat avse det finansiella bidraget ”från sådana tjänster till produktionen och förvärv av sändningsrätter till europeiska produktioner eller andelen och/eller framhävandet av europeiska produktioner i den programkatalog som erbjuds av beställtjänsten”.

I artikel 3i.2 föreskrivs att medlemsstaterna ska rapportera till kommissionen om genomförandet av punkten 1. Den första rapporten ska lämnas senast den 19 december 2011 och därefter vart fjärde år.

Överväganden

Främjande

Artikel 3i.1 i AV-direktivet ställer inte något krav på hur främjandet ska ske. Artikeln lämnar över till medlemsstaterna att bestämma på vilket sätt det ska ske. Reglerna innefattar inte heller något absolut krav på främjande utan anger bara att de ska ske ”där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt”.

Motiven till artikeln finns i skäl 48 i ingressen. Där anges att beställ-TV delvis kan komma att ersätta TV-sändningar, varför de bör främja produktion och distribution av europeiska produktioner och på så sätt aktivt bidra till och främja den kulturella mångfalden. Som exempel på sådant stöd till europeiska produktioner anges, förutom ekonomiska bidrag, en minsta andel av europeiska produktioner i beställvideokataloger eller en attraktiv presentation i elektroniska programguider.

Leverantörer av beställ-TV kan antas ha olika förutsättningar att främja europeiska produktioner beroende på vilka program eller vilken publik som tjänsten huvudsakligen är inriktad på. Behovet av olika former av stöd kan variera över tiden. Att föreskriva något särskilt sätt på vilket främjandet ska ske kan föra med sig svårigheter för vissa leverantörer. En sådan ordning kan också föra

med sig att en önskvärd flexibilitet motverkas bland annat genom att den förhindrar utvecklingen av olika stödformer anpassade efter de behov som kan finnas vid olika tidpunkter.

Övervägande skäl talar därför för att inte närmare ange på vilket sätt leverantörer ska främja europeiska produktioner. Artikeln bör därför genomföras så att det i lag bara anges att de som tillhandahåller beställ-TV ska på lämpligt sätt och när det är praktiskt möjligt främja framställningen av och tillgången till europeiska produktioner. En sådan bestämmelse bör inte heller komma i konflikt med rätten att sända radioprogram genom tråd enligt 3 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen.

Rapporter

Som har redovisats i det föregående ska medlemsstaterna vart fjärde år med början år 2011 rapportera om genomförandet av skyldigheten att främja europeiska produktioner när det gäller beställ-TV. I skäl 48 i ingressen anges att det är viktigt att tillämpningen följs upp. Vidare anges att medlemsstaterna i sina rapporter också bör beakta det finansiella bidraget från beställtjänsterna och beakta andelen europeiska produktioner i utbudet av beställtjänster och den faktiska konsumtionen av europeiska produktioner.

Liknande rapporteringskrav ställs på medlemsstaterna också när det gäller andelen europeiska produktioner i TV-sändningar. I dessa fall ska rapporterna lämnas vartannat år. Programföretagen är dock enligt 9 kap. 4 § radio-_och_TV-lagen skyldiga att årligen redovisa andelen till Radio- och TV-verket.

För att Sverige ska kunna fullgöra sin rapporteringsskyldighet till kommissionen när det gäller beställ-TV måste leverantörerna rapportera vilka åtgärder som vidtagits för att främja framställningen och tillgången till europeiska produktioner. Vi gör bedömningen att det är tillräckligt om leverantörerna lämnar in en sådan rapport vart fjärde år dvs. lika ofta som Sverige ska lämna sin rapport till kommissionen.

För att underlätta för programföretagen föreslår vi vidare att den nuvarande skyldigheten i 9 kap 4 § radio-_och_TV-lagen att årligen redovisa hur stor del av verksamheten som utgjorts av sådana program som avses i 6 kap. 8 § första stycket (program av europeiskt ursprung och sådana som framställts av självständiga produ-

center) ändras så att rapporteringsskyldigheten bara behöver fullgöras vartannat år.

6.8. Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning

6.8.1. Bakgrund

Enligt radio-_och_TV-lagen får villkor för tillstånd att sända TVprogram avse skyldighet att utforma sändningarna på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för funktionshindrade (3 kap. 8 § 5). För TV-sändningar som inte kräver tillstånd, dvs. sändningar via satellit eller kabel, finns ingen motsvarande bestämmelse.

Villkor med innebörden att TV-program ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning finns i sändningstillstånden för SVT, UR och TV4. För övriga programföretag med tillstånd att sända marksänd TV finns inga sådana villkor.

AV-direktivet innehåller i artikel 3c en helt ny bestämmelse som innebär att medlemsstaterna ska uppmuntra medietjänstleverantörer inom den egna jurisdiktionen att se till att deras tjänster successivt görs tillgängliga för syn- och hörselskadade personer. I skäl 64 i ingressen till AV-direktivet anges att tillgängligheten bör uppnås genom teckenspråk, programtextning, ljudbeskrivning och lättbegripliga skärmmenyer.

Radio- och TV-lagsutredningen hade i uppdrag att överväga behovet av lagändringar för att förbättra tillgängligheten till TVprogram för personer med funktionsnedsättning. Utredningen lade också i sitt betänkande Tillgänglighet, mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51) fram förslag till lagstiftning på området.

I vårt uppdrag ingår att överväga vilka lagändringar som krävs för att genomföra de nya reglerna i AV-direktivet. När det gäller tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ska vi enligt våra direktiv utgå från Radio- och TV-lagsutredningens förslag till lagstiftning.

6.8.2. Tillgång till olika AV-tjänster för personer med funktionsnedsättning

Tillgängligheten till olika svenska programtjänster varierar för personer med funktionsnedsättning. Det är bara de programtjänster som tillhandhålls av SVT, UR och TV4 som har sändningstillstånd med villkor om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Övriga programtjänster i marknätet saknar sådana villkor. Det varierar också i vilken utsträckning dessa programtjänster görs tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Längst i denna utveckling har SVT kommit som en följd av de krav som har ställts på företaget i sändningstillstånden.

SVT

SVT har i sitt sändningstillstånd, som gäller till den 31 december 2009, i § 13 följande inskrivet om tillgänglighet:

SVT skall beakta funktionshindrades behov. Ambitionsnivån när det gäller funktionshindrades möjligheter att tillgodogöra sig SVT:s utbud skall höjas och tillgängligheten förbättras i syfte att arbeta mot det långsiktiga målet att hela utbudet görs tillgängligt för alla medborgare. Tillgängligheten till program för barn och unga skall prioriteras särskilt. Program skall även produceras för speciella målgrupper. SVT ska ha en dialog med berörda grupper. I fråga om program om och för funktionshindrade får SVT, Sveriges Radio AB och Sveriges utbildningsradio AB sinsemellan fördela ansvaret för olika slags insatser. SVT:s programverksamhet för döva ska ha minst samma omfattning och ambitionsnivå som under den föregående tillståndsperioden. Inriktningen på programverksamheten för döva skall vara att sända främst nyheter, information och kulturprogram på teckenspråk. Barn och ungdomar ska särskilt prioriteras. Vid tillståndperiodens slut skall minst 65 procent av sändningstiden för SVT:s förstagångssändningar med svenskt ursprung vara textad i SVT1 och SVT2. Avseende SVT:s övriga programtjänster skall företaget arbeta för att tillgängligheten ska förbättras. SVT skall vid utformningen av sändningarna beakta att bakgrundsljud kan försämra möjligheten för personer med hörselnedsättning att ta del av utbudet.

År 2007 textade SVT 68 procent av förstasändningarna i det svenska utbudet i SVT1 och SVT2 samt hela utbudet i Kunskapskanalen. Det innebär att sändningstillståndets mål uppnås. På bästa

sändningstid, dvs. mellan kl. 18.00 och kl. 23.00 textas i stort sett alla långfilmer, nyheter och faktaprogram.

Beträffande program på teckenspråk eller teckentolkade program har utbudet i SVT varit förhållandevis konstant sedan 2001. I det nationella utbudet i SVT1 och SVT2 sändes totalt 122 timmar program på teckenspråk varav 65 timmar var nyheter och samhällsfakta och 57 timmar underhållning. Talande textremsa erbjuds i sändningarna i marknätet till alla textade program i SVT1 och SVT2, utom i nyhetssändningar eftersom dessa direktsänds. Under hösten 2008 planerar SVT att erbjuda talande textremsa i hela utbudet.

SVT har tagit fram en policy med riktlinjer för bättre hörbarhet. Enligt policyn ska SVT reducera förekomsten av störande bakgrundsljud, genomföra kontroller av ljudkvaliteten, iaktta försiktighet med att blanda musik och tal i program och öka personalens kunskap om ljud, hörbarhet och funktionshinder.

Public service-utredningen (SOU 2008:64) har lämnat förslag på hur villkoren ska utformas för SVT:s kommande tillståndsperiod, som inleds 1 januari 2010. Public service-utredningen har därvid föreslagit att alla program på svenska i SVT1 och SVT2, Barnkanalen, Kunskapskanalen och SVT24 som är meningsfulla att texta ska textas samt att textningen ska hålla hög kvalitet. Public serviceutredningen har även föreslagit att SVT och UR ska sända betydligt fler timmar på teckenspråk och fler teckentolkade program. Därutöver har utredningen föreslagit att SVT under tillståndsperioden ska inleda försök med syntolkning. För att uppnå målen bedömer SVT att nuvarande metoder för direkttextning måste ersättas med ett svenskt taligenkänningssystem. SVT har inlett ett samarbete med aktörer från näringsliv och universitet för att utveckla ett svenskt taligenkänningssystem. SVT har bedömt att ett färdigt direkttextningssystem tar tre år att utveckla.

TV4 AB

Även TV4 AB har i sändningstillstånden för sina programtjänster i marknätet, som löper till den 31 mars 2014, krav på att utforma sändningarna på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom att texta alla icke direktsända rikssända svenska program. Företaget ska också under tillstånds-

perioden utveckla och börja använda metoder för att göra direktsändningar tillgängliga för hörselskadade.

TV4 AB textar för närvarande alla program som inte är direktsända. TV4 AB har inte några planer på att införa talande textremsa. Även TV4 AB anser att dagens teknik för direkttextning inte är tillräckligt bra. Under våren 2008 direkttextades TV4:s nyheter på prov under tre veckor. Teckenspråkstolkning, syntolkning eller uppläst textremsa tillhandahålls inte.

Övriga svenska programtjänster

Av övriga svenska programtjänster på den svenska marknaden kan exempelvis nämnas att Axess TV, som sänds av Axess Publishing AB, inte textar program på svenska. Ambitionen är dock att påbörja textning av svenska program under hösten 2008.

C More Entertainment AB sänder ett antal programtjänster inriktade på film och sport, däribland Canal+First och Canal+Sport1. Sedan våren 2006 textas svenska filmer. Sportsändningar textas inte.

Utländska programtjänster

TV3, TV6 och ZTV, som sänds från Storbritannien, textar program som är på svenska i högst begränsad omfattning. Direktsända program textas inte alls. Kanal 5 som också sänds från Storbritannien textar alla förinspelade program. Svenska program textas dolt och information om att text finns att tillgå lämnas i början av programmet. Direktsända program textas inte. Ingen av programtjänsterna tillhandahåller teckenspråkstolkning, syntolkning eller uppläst textremsa.

Storbritannien har utförligt reglerat skyldigheten att göra TVprogram tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Bestämmelser finns främst i artiklarna 303–305 i Communications Act 2003. Bestämmelserna tillämpas oavsett sändningsteknik. I korthet innebär kraven att efter en övergångsperiod ska 80 procent av de sändningarna textas, tio procent syntolkas och fem procent presenteras eller översättas till teckenspråk. BBC omfattas inte av regleringen men har självmant åtagit sig att följa och i vissa delar överträffa kraven på public servicetjänsterna.

För närvarande undantas sändningar som i huvudsak riktas till TV-tittare utanför Storbritannien från kraven. Som ett led igenomförandet av AV-direktivet i Storbritannien kommer enligt uppgift programtjänster som uteslutande riktar sig mot andra medlemsstater och därigenom saknar eller har väldigt få tittare i Storbritannien att inte längre undantas från de brittiska reglerna om tillgänglighet.

TPF

3

FPT

Beställ-TV

Beställtjänster görs bara i mycket begränsad utsträckning tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. På SVT Play läggs en del av nyhetsutbudet ut i en textad version och så sker även på TV4:s webbtjänster, t.ex. Nyhetskanalen. Public serviceutredningen (SOU 2008:64) har föreslagit att SVT:s och UR:s målsättning bör vara att tillgänglighetsfunktioner som textning, talande textremsa och syntolkning också erbjuds i utbudet på Internet.

I övrigt kan nämnas att CDON.com, som tillhandahåller videoon-demand via Internet, levererar de svenska filmerna med svensk text. SF-Anytime, som tillhandhåller video-on-demand via både Internet och IP-TV, har däremot inte svensk text till sina svenska filmer.

6.8.3. Radio- och TV-lagsutredningen

I det följande redovisas en sammanfattning av Radio- och TVlagsutredningens överväganden och förslag baserat på utredningens egen sammanfattning i betänkandet SOU 2006:51.

Skärpt lagstiftning för ökad tillgänglighet

Utredningen framhöll att möjligheterna att göra TV-programmen tillgängliga för personer med funktionsnedsättning ökar i och med övergången från analog till digital utsändningsteknik. Den digitala tekniken möjliggör nya metoder för textning, både direkt och pålagd i efterhand. Förutsättningarna för att skapa tillgänglighet för

TP

3

PT

En utförlig beskrivning av reglerna i Storbritannien finns på Code on Television Access

Services, http://www.ofcom.org.uk/tv/ifi/codes/ctas/ctas.pdf.

synskadade tittare förbättras genom möjligheterna till syntolkning, där en inspelad röst beskriver vad som syns i bild i ett TV-program under naturliga pauser i dialogen, och uppläst textremsa, där den textremsa som finns i bild läses upp och överförs till tittaren i form av en separat ljudkanal.

De ökade tekniska möjligheterna att utforma tillgängliga TVprogram i kombination med betydelsen av att personer med funktionsnedsättning ges största möjliga tillgång till innehållet i programmen, innebär att det finns anledning att i radio och TVlagen införa krav på att programföretagen ska göra sina sändningar tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

Tillämpningsområde

Utredningen ansåg att ökad tillgänglighet är ett så angeläget ändamål att det finns anledning att lagstifta om skyldighet för alla som sänder television att se till att de program de sänder görs tillgängliga för personer med funktionsnedsättning, oavsett om sändningarna förmedlas med stöd av tillstånd eller inte och oavsett vilken utsändningsteknik som används. Utredningen bedömde dock att yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser innebär att det inte utan grundlagsändring är möjligt att föreskriva sådana skyldigheter för den som sänder TV-program genom tråd. Enligt utredningens direktiv omfattade uppdraget inte förslag till grundlagsändningar. De förslag som utredningen lämnade när det gäller TVprogrammens tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning omfattade därför sändningar som förmedlas på annat sätt än genom tråd, dvs. marksändningar och satellitsändningar.

Utredningen ansåg att det inte fanns några sakliga skäl som motiverar att trådsändningar undantas från skyldigheten att göra TV-programmen tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Den ansåg därför att det fanns anledning att överväga en ändring av yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser om möjlighet att begränsa etableringsfriheten för trådsändningar och att denna fråga lämpligen kunde behandlas inom ramen för Tryck- och yttrandefrihetsberedningens (Ju 2003:04) arbete.

Den närmare regleringen

Utredningen ansåg att de bestämmelser som reglerar skyldigheten att göra TV-programmen tillgängliga för personer med funktionsnedsättning bör vara flexibla, så att hänsyn kan tas till programföretagens olika tekniska och ekonomiska förutsättningar. Kraven bör även kunna ändras från tid till annan, dels om det enskilda programföretagets förutsättningar förändras, dels om den tekniska utvecklingen ger anledning att ändra kraven eller att ställa upp nya krav. Samtidigt måste bestämmelserna vara så klara och tydliga att det står klart för varje person eller företag som sänder TV-program vilka krav just han eller hon har att nå upp till.

Utredningen bedömde att ett klart och tydligt men samtidigt flexibelt regelverk kan skapas genom att det grundläggande kravet på tillgänglighet framgår direkt i lagen och att det därutöver överlämnas åt regeringen eller en av regeringen utsedd myndighet att utfärda närmare föreskrifter om kravet. Utredningen föreslog därför att det ska införas en bestämmelse i radio-_och_TV-lagen som ålägger den som sänder TV-program på annat sätt än genom tråd att utforma sändningarna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning i den omfattning som föreskrivs av regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Vid bestämmande av på vilket sätt och i vilken omfattning programmen ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning ska beaktas programföretagens finansiella förutsättningar, den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster inom TVområdet och antalet tittare som följer den enskilda programtjänsten. Även om det enligt förslaget är regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer som ska utfärda de närmare föreskrifterna om tillgänglighet lämnade utredningen ett antal riktlinjer utifrån vilka den ansåg att föreskrifterna bör utformas. Utredningen ansåg att föreskrifterna bör ålägga programföretagen att förse en viss andel av TV-programmen med textning, teckenspråkstolkning, syntolkning och uppläst textremsa enligt följande:

  • 90 procent av sändningarna ska textas inom åtta år från idag,
  • 2 procent av sändningarna – eller fyra timmar per vecka – ska sändas på teckenspråk inom åtta år från idag,
  • 10 procent av sändningarna ska syntolkas inom tolv år från idag,
  • 50 procent av de program i vilka det talas andra språk än svenska ska förses med uppläst textremsa inom åtta år från idag.

De angivna tiderna ska räknas från det att utredningen hade lämnat sitt betänkande.

Utredningen föreslog att det härutöver bör meddelas mer kortsiktiga delmål, t.ex. årliga mål, för de olika tillgänglighetstjänsterna.

Föreskrifterna borde enligt utredningens förslag medge undantag från kraven, eller under vissa omständigheter ställa lägre krav på tillgänglighet, för programtjänster från programföretag som har begränsade ekonomiska förutsättningar att uppnå kraven eller vars sändningar endast följs av ett litet antal tittare. Det kan också finnas tekniska skäl att undanta vissa programtyper från tillgänglighetskraven, t.ex. syntolkning av musikprogram och rena nyhetsprogram.

Utredningen uttalade att föreskrifterna inte bör innehålla bestämmelser om att programföretagen ska vara skyldiga att sända program där programinnehållet är specialanpassat för personer med funktionsnedsättning, t.ex. nyhetssändningar som har anpassats för personer med lättare förståndshandikapp. Sådana skyldigheter bör i stället också i fortsättningen kunna föreskrivas i tillståndsvillkor. Utredningen ansåg därför att den nuvarande möjligheten att förena sändningstillstånd med villkor om skyldighet att utforma sändningarna så att de blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning borde behållas.

Sanktioner och tillsyn

Utredningen föreslog att Granskningsnämnden för radio och TV ska kunna förelägga den som åsidosätter den föreslagna bestämmelsen eller föreskrifterna om skyldighet att se till att TV-programmen görs tillgängliga för personer med funktionsnedsättning att följa bestämmelsen eller föreskrifterna. Ett sådant föreläggande ska kunna förenas med vite.

Utredningen föreslog också att sändningstillståndet ska kunna återkallas om ett programföretag som sänder med stöd av tillstånd på ett väsentligt sätt har åsidosatt bestämmelsen eller föreskrifterna om tillgänglighet.

6.8.4. Remissinstanserna

Krav på tillgänglighet

Handikappombudsmannen, Hjälpmedelsinstitutet, Myndigheten för handikappolitisk samordning (HANDISAM), Post- och telestyrelsen, Handikappförbunden, Radio- och TV-verket, Hörselskadades Riksförbund (HRF), Synskadades Riksförbund och Sveriges Dövas Riksförbund tillstyrkte Radio- och TV-lagsutredningen förslag.

Landsorganisationen i Sverige delade Radio- och TV-lagsutredningens syn på betydelsen av tillgängliggörande och ansåg att det är rimligt att ställa krav på samtliga bolag som får tillgång till den ändliga resurs som frekvenserna för TV utgör. Det kan dock vara rimligt att ställa högre krav eller krav på snabbare utbyggnadstakt på public service-företagen.

Modern Times Group MTG AB avstyrkte att utredningens förslag skulle omfatta kommersiella kanaler. Eventuella tillgänglighetskrav borde kunna regleras i sändningstillstånden. Modern Times Group AB ansåg också att det är alltför långtgående att generellt ha samma målsättning för alla kommersiella programtjänster.

Sveriges Annonsörer ifrågasatte att man i lag ska reglera tillgängligheten eftersom det kan få konsekvenser för vilka som klarar av att genomföra detta och det i sin tur kan påverka mångfalden. Annonsörerna ansåg att tillgängligheten bör regleras i tillstånd på ett ändamålsenligt sätt så att även kanalernas kostnader tas med i beräkningen.

Post- och telestyrelsen, Handikappombudsmannen och Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ansåg att utredningen hade en för låg ambitionsnivå och att det tidsmässiga genomförandet kunde skärpas i flera avseenden.

Handikappombudsmannen och HANDISAM ansåg att de högre kraven bör ställas som en förutsättning för samtliga programföretags sändningstillstånd. Hörselskadades riksförbund menade att detta bör gälla alla TV-sändningar, oavsett sändningsteknik, även om vissa sändningsformer, t.ex. mobil-TV, kan ha tekniska begränsningar.

Hjälpmedelsinstitutet ansåg att antalet tittare inte ska ha relevans vid bedömningen av tillgänglighetens omfattning. Institutet ansåg vidare att utredningen hade underskattat de tekniska utvecklingsmöjligheterna. Slutligen ansåg Hjälpmedelsinstitutet i likhet med

Hörselskadades Riksförbund att handikapprörelsen ska ges möjligheter att påverka tillgänglighetskravens utformning

Barnombudsmannen ansåg att en proportionerlig andel av programmen som textas, teckenspråktolkas, syntolkas, eller förses med uppläst textremsa bör vara barn- och ungdomsprogram.

Sveriges Radio AB och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet avstyrkte utredningens förslag om att en myndighet ska bestämma på vilket sätt och i vilken omfattning TVprogram ska göras tillgängliga för personer med funktionshinder. Juridiska fakultetsnämnden framhöll att förslaget knappast erbjuder tydligare regler än vad som nu är fallet. Nämnden ansåg i vart fall att det inte finns något underlag i utredningen som belägger att tydliga och nyanserade regler skulle åstadkommas med förslaget.

Sveriges Television AB avstyrkte utredningens förslag som avser public service-bolagen. SVT ansåg att det är en direkt olämplig lösning att en myndighet ska ange kraven. Enligt SVT finns inget som tyder på att den föreslagna lösningen skulle ge bättre möjligheter att i Sverige skapa tydliga regler som samtidigt tar hänsyn till SVT:s förutsättningar och resurser.

Eurosport SA föreslog att sport- och sportrelaterade sändningar undantas från föreslagna lagstiftningen.

Journalistförbundet avstyrkte förslaget att i lag ange en skyldighet att sända program vars innehåll är särskilt anpassat för personer med funktionshinder. Förbundet ansåg att det är ett alltför långtgående ingrepp i yttrandefriheten.

Sveriges Utbildningsradio AB påpekade att utredningens förslag innebär att olika regler kan komma att gälla för UR:s radio- respektive TV-verksamhet. UR såg inga skäl att ändra gällande ordning.

Teracom AB påpekade att vissa av teknikerna att göra TVprogram tillgängliga för funktionshindrade är bandbreddskrävande. Eftersom utrymmet i det digitala marknätet är begränsat ansåg Teracom AB att det bör vara naturligt att inför varje beslut om tillgänglighetskrav även väga in effekterna som sådana skyldigheter har för andra befintliga och hypotetiska tjänster som programbolagen bedriver eller önskar driva.

TV4 AB var mycket kritiskt till utredningens förslag och ansåg att kraven bör ställas i sändningstillstånden och utformas på ett realistiskt och ändamålsenligt sätt. Åtgärder för hörselskadade bör prioriteras av kostnadsskäl, och text-TV-textning är enligt TV4 den metod som främst bör väljas. Sändningstjänster för den mycket lilla

befolkningsgrupp som kan tillgodogöra sig teckenspråkstolkning bör enligt TV4 tillgodoses inom ramen för public service-uppdraget. Detsamma bör enligt TV4 gälla talande textremsa och syntolkning. Kraven bör enligt TV4 ställas på alla kanaler, med undantag för de mycket små kanalerna, för att undvika konkurrensstörningar.

Sanktioner och tillsyn

Radio- och TV-lagsutredningens förslag i dessa delar behandlades av ett fåtal remissinstanser.

Handikappförbunden, Synskadades Riksförbund och Sveriges Dövas Riksförbund tillstyrkte i huvudsak utredningens förslag om att åsidosättande av bestämmelser ska beaktas vid tillståndsgivningen samt att föreläggande ska kunna förenas med vite.

Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB avstyrkte i huvudsak förslaget om att Granskningsnämnden för radio och TV ska kunna förelägga bolagen skyldighet att följa bestämmelser eller föreskrifter och att sådana förelägganden ska kunna förenas med vite. Programföretagen hänvisade till att frågan om tillgänglighet för personer med funktionshinder hade behandlats i de riktlinjer för SVT som riksdagen nyligen hade fattat beslut om. I dessa riktlinjer hade också behandlats Granskningsnämndens uppdrag att årligen granska hur SVT uppfyllt sitt uppdrag och angetts att några sanktionsmöjligheter inte var kopplade till utvärderingsuppdraget.

Radio- och TV-verket ansåg att det fanns skäl för att Granskningsnämnden skulle få tillsyn över denna fråga eftersom den har kopplingar till programverksamheten.

6.8.5. Krav på tillgänglighet

Vårt förslag: Den som på annat sätt än genom tråd sänder TVprogram eller tillhandahåller beställ-TV ska utforma sändningarna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik i den omfattning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Vid bestämmande av på vilket sätt och i vilken

omfattning programmen ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning ska regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer beakta företagens finansiella förutsättningar, den tekniska utvecklingen och antalet tittare som följer sändningarna.

När det gäller public service-företagen bör regeringen inte vidaredelegera rätten att utfärda föreskrifter om på vilket sätt och i vilken omfattning som programmen ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

Radio- och TV-lagsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt förslag.

Remissinstanserna: Remissutfallet var blandat. Flera remissinstanser tillstyrkte förslaget, medan andra ansåg att den nuvarande ordningen borde behållas. Några remissinstanser vände sig mot att en myndighet skulle besluta om tillgängligheten.

Skälen för vårt förslag

Bakgrund

Bakgrunden till Radio- och TV-lagsutredningens uppdrag att överväga behovet av lagändringar för att förbättra tillgängligheten till TV-program för personer med funktionsnedsättning var en skrivelse till Kulturdepartementet från Handikappombudsmannen år 2000. Handikappombudsmannen hade i sin skrivelse framhållit att de förbättringar som dittills hade skett inte var tillräckliga och att en översyn av radio- och TV-lagstiftningen därför borde inbegripa frågan om TV-programmens tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. TV-direktivet innehåller inte heller någon bestämmelse om detta.

AV-direktivet innehåller däremot i artikel 3c en bestämmelse där medlemsstaterna åläggs att uppmuntra programföretagen och de som tillhandahåller beställ-TV under den egna jurisdiktionen att se till att programmen successivt görs tillgängliga för syn- och hörselskadade personer. Direktivet anger inte närmare på vilket sätt medlemsstaterna ska uppmuntra programföretagen för att få till stånd en ökad tillgänglighet. Det innebär att medlemsstaterna själva kan bestämma hur detta ska ske. Det enda kravet är att man ska göra något för att åstadkomma en ökad tillgänglighet.

Det finns andra internationella regler som berör frågan om tillgänglighet. Förutom FN:s standardregler från 1993 för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning ges samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare i samhället finns FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I artikel 21 i konventionen, som rör yttrandefrihet och åsiktsfrihet samt tillgång till information, anges bland annat att konventionsstaterna ska vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning kan utöva yttrandefriheten och åsiktsfriheten, inklusive friheten att söka, ta emot och sprida uppgifter och idéer på lika villkor som andra genom alla former av kommunikation. Det kan staterna göra t.ex. genom att uppmuntra massmedier och leverantörer av information genom Internet, att göra sina tjänster tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Konventionen antogs av FN:s generalförsamling den 13 december 2006 och öppnades för undertecknande den 30 mars 2007.

Regeringen har den 1 oktober 2008 lagt fram propositionen Mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning (prop. 2008/09:28). I propositionen föreslår regeringen att Sverige ska tillträda FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Behovet av ökad tillgänglighet

För närvarande är det bara de programtjänster som tillhandhålls av SVT, UR och TV4 AB som har sändningstillstånd med villkor om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Det innebär emellertid inte att tillgängligheten vare sig i dessa eller andra programtjänster är på en sådan nivå som tillförsäkrar funktionshindrade att på så lika villkor som möjligt ta del av den information och den underhållning som erbjuds via TV-mediet. Enligt vår mening är det angeläget att ambitionsnivån höjs och att kravet på tillgänglighet vidgas till att kunna omfatta fler programtjänster än de som kräver sändningstillstånd enligt radio-_och_TV-lagen.

Som Radio- och TV-lagsutredningen framhöll innebär övergången från analog till digital utsändningsteknik att möjligheterna ökar att göra programmen tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Denna omständighet tillsammans med betydelsen av att personer med funktionsnedsättning ges största möjliga tillgång

till program som sänds i televisionen eller tillhandahålls i form av beställ-TV gör att vi i likhet med den tidigare utredningen anser att det finns anledning att ställa högre krav än i dag på programföretagen i dessa avseenden. I fråga om public service-företagen har frågan också behandlats av Public-serviceutredningen i dess betänkande Kontinuitet och förändring (SOU 2008:64).

Hur ska kraven utformas?

Som Radio- och TV-lagsutredningen framhöll hindrar yttrandefrihetsgrundlagen att det ställs krav av detta slag på sändningar som sker genom tråd. Tryck- och yttrandefrihetsberedningen (Ju 2003:04), som numera har omvandlats till en kommitté, Yttrandefrihetskommittén, har mot denna bakgrund fått tilläggsdirektiv med uppdrag att överväga de yttrandefrihetsrättsliga aspekterna på Radio- och TV-lagsutredningens förslag om TV-sändningars tillgänglighet för funktionshindrade och föreslå de grundlagsändringar och andra lagändringar som dessa överväganden föranleder. Kommittén ska särskilt beakta i vilken utsträckning ytterligare krav på trådsändningar kan komma att få negativa effekter på etableringsfriheten. Kommittén ska lämna förslag till de eventuella grundlagsändringar som övervägandena kan föranleda. Enligt uppgift förväntas beredningen lägga fram förslag i dessa frågor i början av år 2009.

Kravet att utforma programmen på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning måste därför för närvarande begränsas till sändningar som sker på annat sätt än genom tråd. Frågan är emellertid om kraven på tillgänglighet ska anges i lag, som Radio- och TV-lagsutredningen föreslog, eller genom tillståndsvillkor på det sätt som sker i dag.

En nackdel med den nuvarande ordningen är att kraven bara kan ställas på tillståndspliktiga sändningar, vilket utesluter satellitsändningar. Trådsändningar utesluts också, men kan inte regleras med hänsyn till yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser. I avsnitt 13 i det följande föreslår vi att tillståndsplikten för TV-sändningar ska begränsas så att sändningar utanför de traditionella rundradionäten utesluts från tillståndsplikt. Det kommer att innebära att bland annat mobil-TV i mobiltelenät inte kommer att kräva sändningstillstånd.

Dessa omständigheter talar mot den nuvarande ordningen att genom villkor i sändningstillstånden reglera kraven på tillgänglighet. Dessutom kan en reglering genom tillståndsvillkor innebära att tillståndshavarnas skyldigheter inte kan ändras under en pågående tillståndsperiod. Den lösning som då återstår är att reglera kraven genom föreskrifter i lag.

Radio- och TV-lagsutredningen föreslog att programföretagen åläggs en skyldighet att utforma sändningarna så att programmen blir tillgängliga för personer med funktionshinder i den omfattning som regeringen eller av regeringen utsedd myndighet föreskriver (se SOU 2006:51 s. 395). Förslaget innebar att de föreskrifter som kan meddelas med stöd av den föreslagna bestämmelsen i första hand skulle avse tekniska hjälpmedel som textning, teckenspråkstolkning, syntolkning och uppläst textremsa. En skyldighet utöver detta, t.ex. en skyldighet att sända program vars innehåll är särskilt anpassat för personer med kognitiv funktionsnedsättning, skulle enligt förslaget också i fortsättningen kunna föreskrivas som ett tillståndsvillkor.

Vi har i denna del samrått med Yttrandefrihetskommittén. Vi är överens med kommittén om att det är en väsentlig skillnad mellan en skyldighet att förse sändningar med sådana tekniska hjälpmedel som syftar till att göra programmen tillgängliga för personer med funktionshinder och en skyldighet att sända program vars innehåll är särskilt anpassat för personer med funktionsnedsättning, t.ex. nyhetssändningar som har anpassats till personer med kognitiv funktionsnedsättning. Den förstnämnda skyldigheten kan enligt vår gemensamma mening inte anses röra yttrandets innehåll så länge det är fråga enbart om tekniska hjälpmedel. Den senare skyldigheten är däremot en klar och väsentlig inskränkning i den sändandes grundlagsskyddade rätt att självständigt avgöra vad som ska förekomma i programmen. Av lagtexten bör det därför framgå att regeln bara avser tekniska hjälpmedel.

Lagtexten när det gäller möjligheten att som tillståndsvillkor föreskriva en skyldighet att sända program vars innehåll är särskilt anpassat för personer med kognitiv funktionsnedsättning bör också göras tydligare. Av lagtexten bör det tydligt framgå att det är programmens innehåll som ska vara anpassat till personer med funktionsnedsättning.

Vilka programföretag ska omfattas?

I likhet med Radio- och TV-lagsutredningen anser vi att det finns anledning att ställa högre krav än vad som gäller i dag på tillgänglighet på såväl public service-företagen som andra företag. Det innebär emellertid inte att det går att ställa samma höga krav på alla företag. Som den tidigare utredningen framhöll, måste behovet av tillgänglighet vägas mot de finansiella och tekniska förutsättningarna hos den som sänder.

Kraven på tillgänglighet kan inte rimligen ställas så högt att programföretag med små resurser riskerar att slås ut från marknaden. I likhet med den tidigare utredningen anser vi därför att det bör finnas en möjlighet att ställa högre krav på programföretag med goda ekonomiska förutsättningar att se till att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning än på små programföretag, vars ekonomi är begränsad. Under en uppbyggnadsperiod kan det också finnas anledning att ställa högre krav på programföretag som redan har tillgång till den teknik som krävs för exempelvis effektiv textning av direktsända program eller uppläst textremsa än på programföretag som ännu inte har samma tekniska förutsättningar. Det kan också finnas anledning att göra skillnad mellan public service-företag och kommersiella programföretag samt mellan programföretag vars sändningar följs av många tittare och de som har begränsade tittarsiffror.

De bestämmelser som reglerar programföretagens skyldighet att se till att TV-programmen görs tillgängliga för personer med funktionsnedsättning måste av dessa skäl vara flexibla, så att det ges möjlighet att ta hänsyn till programföretagens olika tekniska och finansiella förutsättningar. Som den tidigare utredningen framhöll bör kraven även kunna ändras från tid till annan, om det enskilda programföretagets förutsättningar förändras, men också om den tekniska utvecklingen ger anledning att ändra kraven eller att ställa nya krav.

Samtidigt som det behövs en flexibilitet i regelsystemet måste de bestämmelser som föreskrivs vara så klara och tydliga att det står klart för varje person eller företag som sänder TV-program vilka krav just han eller hon måste nå upp till. En reglering som är både klar och tydlig men samtidigt flexibel är svår att skapa genom bestämmelser i lag.

I syfte att skapa förutsättningar för ett flexibelt regelsystem som kan omfatta samtliga programföretag som sänder TV-program

på något annat sätt än genom tråd föreslog Radio- och TVlagsutredningen att det skulle införas en bestämmelse i radio-_och_TV-lagen som ålägger den som sänder TV-program på annat sätt än genom tråd att utforma sändningarna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning i den omfattning som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver. Vidare föreslog utredningen att man skulle beakta programföretagens finansiella förutsättningar, den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster inom TV-området och antalet tittare som följer den enskilda programtjänsten. Den föreslagna regleringen skulle enligt Radio- och TV-lagsutredningen göra det möjligt för regeringen att i förordning antingen själv meddela föreskrifter om tillgänglighet eller besluta att exempelvis Radio- och TV-verket ska utfärda sådana föreskrifter.

Ett annat möjligt alternativ var enligt utredningen att regeringen i förordning föreskriver generella kriterier för hur programföretagen ska göra TV-programmen tillgängliga för personer med funktionsnedsättning och att därutöver överlåta åt Radio- och TVverket att fastställa vilka mål som ska gälla för varje enskild programtjänst. För att inte i alltför stor utsträckning begränsa programföretagens rätt att självständigt avgöra vad programmen ska innehålla borde föreskrifterna inte innehålla bestämmelser om att programföretagen ska vara skyldiga att sända program där programinnehållet är specialanpassat för personer med funktionsnedsättning, t.ex. nyhetssändningar som har anpassats för personer med lättare förståndshandikapp. Sådana skyldigheter borde enligt den tidigare utredningen i stället också i fortsättningen kunna föreskrivas i tillståndsvillkor. Utredningen föreslog därför att den nuvarande möjligheten att förena sändningstillstånd med villkor om skyldighet att utforma sändningarna så att de blir tillgängliga för funktionshindrade borde behållas.

Vi kan för vår del i allt väsentligt ansluta oss till de bedömningar och förslag som Radio- och TV-lagsutredningen lagt fram i denna del. Kraven på tillgänglighet bör utsträckas till att gälla alla sändningar, med den begränsning som följer av yttrandefrihetsgrundlagen. Eftersom programföretagens förutsättningar varierar i hög grad och tekniken kan förväntas utvecklas, är det nödvändigt med ett flexibelt regelsystem som kan ta hänsyn till alla olika aspekter. En lagreglering som kan ta hänsyn till alla dessa olika aspekter framstår inte som en praktisk eller ändamålsenlig ordning. Den närmare regleringen bör därför ligga på lägre konstitutionell nivå, i

första hand på regeringen. Samtidigt bör det av de skäl som den tidigare utredningen framförde finnas kvar en möjlighet att förena sändningstillstånden med villkor att sända program vars innehåll är anpassade för personer med funktionsnedsättning.

Vem ska meddela de närmare föreskrifterna?

Vid remissbehandlingen har några remissinstanser hävdat att det är olämpligt att en myndighet ska ange kraven på tillgänglighet och ifrågasatt om den föreslagna ordningen är ägnad att skapa tydliga regler. För de programföretag som får sändningstillstånd och tillståndsvillkor utfärdade av Radio- och TV-verket anser vi inte att den föreslagna ordningen riskerar att vara otydlig.

För public service-företagen däremot gäller att det är riksdagen som fattar beslut om de generella riktlinjer och villkor som ska gälla för verksamheten och hur denna ska finansieras. Regeringen formulerar utifrån riksdagens beslut de villkor som ska vara förenade med sändningstillståndet. Vi kan instämma i kritiken att det kan vara olämpligt att en myndighet ska utfärda föreskrifter om de krav som programföretagen ska leva upp till när det är riksdagen och regeringen som ger riktlinjer för företagens verksamhet och regeringen som ger sändningstillstånd.

I de riktlinjer för public service-företagen som regeringen och riksdagen fattar beslut om behandlas regelmässigt frågan om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning och de mål i detta hänseende som ska gälla för public service-företagen. Public service-utredningen har i sitt betänkande Kontinuitet och förändring (SOU 2008:64) lagt fram förslag om vad som bör gälla för nästa tillståndsperiod bland annat när det gäller tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. För public service-företagen gäller således en alldeles särskild ordning för att bestämma företagens uppdrag och också för uppföljning och utvärdering av uppdragen. Det kan mot den bakgrunden för det första ifrågasättas om det är lämpligt eller nödvändigt att reglera public service-företagens skyldigheter att göra sändningarna tillgängliga för personer med funktionsnedsättning i lag. Någon invändning mot en sådan ordning förekom inte vid remissbehandlingen av Radio- och TVlagsutredningens förslag. Det skulle också enligt vår mening framstå som egendomligt att undanta public service-företagen från en sådan lagreglerad skyldighet, inte minst med hänsyn till att det i

praktiken är just dessa företag som leder utvecklingen och har kommit längst när det gäller tillgänglighet.

Vi anser därför att public service-företagen bör omfattas av en lagreglering, men att de närmare föreskrifterna om på vilket sätt och i vilken omfattning som programmen ska göras tillgängliga ska föreskrivas av regeringen. Det kan ske i anslutning till att sändningstillstånden meddelas men även vid andra tidpunkter. Enligt vår mening bör regeringen således inte vidaredelegera föreskriftsrätten i denna del till någon myndighet, dvs. till Radio- och TVverket.

Jurisdiktion

Genom att AV-direktivet innehåller regler om programmens tillgänglighet för syn- och hörselskadade personer kan regler om dessa frågor bara tillämpas på programföretag under svensk jurisdiktion.

Publikmässigt stora programtjänster som TV3 och Kanal 5 är etablerade i Storbritannien och kommer därmed inte att omfattas av de svenska reglerna. För närvarande omfattas inte heller dessa programföretag av de krav på tillgänglighet som ställs i Storbritannien i Communications Act 2003, artiklarna 303–305, eftersom dessa programtjänster i huvudsak riktar sig till tittare utanför Storbritannien. Som har redovisats i det föregående kommer enligt uppgift emellertid även programtjänster som uteslutande riktar sig mot andra medlemsstater att inte längre undantas från Storbritanniens regler om tillgänglighet. Detta görs som ett led i genomförandet av AV-direktivet i Storbritannien.

6.8.6. Sanktioner och tillsyn

Vårt förslag: Granskningsnämnden för radio och TV ska kunna förelägga den som åsidosätter den föreslagna bestämmelsen och föreskrifterna om skyldighet att se till att TV-programmen görs tillgängliga för personer med funktionsnedsättning att följa föreskrifterna. Ett sådant föreläggande ska kunna förenas med vite.

Sändningstillståndet ska kunna återkallas, om ett programföretag som sänder med stöd av tillstånd på ett väsentligt sätt har åsidosatt sina skyldigheter när det gäller tillgänglighet.

Radio- och TV-lagsutredningen: Utredningens förslag överensstämmer med vårt.

Remissinstanserna: Remissinstanserna hade med något undantag inte något att invända mot förslaget. SVT motsatte sig förslaget med hänvisning till att public service-uppdraget granskades isärskild ordning att och regeringens och riksdagens uttalanden om att några sanktionsmöjligheter inte skulle kopplas till Granskningsnämndens utvärderingsuppdrag.

Skälen för vårt förslag

Behovet av sanktioner

Den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för den som sänder TV-program på annat sätt än genom tråd att utforma sändningarna så att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning och de föreskrifter som meddelas med stöd av bestämmelsen är inte tillräckliga för att säkerställa att de krav som ställs upp efterlevs. Det bör därför finnas möjligheter att ålägga de programföretag som åsidosätter föreskrifterna någon form av sanktion.

Valet av sanktioner

De sanktioner som används i dag vid överträdelser inom radio och TV-området är offentliggörande av Granskningsnämndens fällande beslut, föreläggande vid vite, påförande av särskild avgift och återkallelse av sändningstillstånd. Återkallelse av sändningstillstånd bör i likhet med vad som gäller i dag bara kunna komma i fråga som en yttersta åtgärd, när alla andra möjligheter är uttömda eller när en överträdelse är så allvarlig att återkallelse framstår som den enda rimliga åtgärden.

Återkallelse kan dessutom inte användas som sanktion mot den som sänder på annat sätt än med stöd av tillstånd. I likhet med Radio- och TV-lagsutredningen anser vi därför att återkallelse av sändningstillstånd i och för sig bör kunna komma i fråga, om en tillståndshavare åsidosätter föreskrifterna om tillgänglighet på ett väsentligt sätt men att någon annan typ av sanktion bör kunna tillgripas redan vid mindre allvarliga överträdelser.

Föreläggande att offentliggöra Granskningsnämndens fällande beslut används för närvarande som sanktion när ett programföretag har sänt program i strid mot bestämmelser eller villkor om vad sändningarna får innehålla. Den nu föreslagna bestämmelsen och de föreskrifter som kan komma att utfärdas med stöd av bestämmelsen avser inte i första hand enstaka programinslag, utan den syftar huvudsakligen till att en viss andel av de program som sänds ska distribueras på ett sådant sätt att personer med olika slag av funktionsnedsättning kan ta del av dem. Om ett programföretag under en period inte har nått upp till kraven på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning kan det varken anses ändamålsenligt eller tillräckligt ingripande att ålägga programföretaget att offentliggöra Granskningsnämndens fällande beslut om åsidosättandet.

De sanktioner som därmed skulle kunna komma i fråga för den som inte uppfyller föreskrivna krav på tillgänglighet är således föreläggande vid vite att fortsättningsvis följa de föreskrifter som ställts upp eller att programföretaget får betala en särskild avgift.

Avgift används för närvarande som sanktion när bestämmelser om reklam och andra annonser överträds och överträdelsen vanligen haft någon ekonomisk betydelse för den som sänder. Föreläggande vid vite används vid åsidosättande av skyldighet att lämna upplysningar och rapporter till Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden samt vid överträdelser av bestämmelser som rör sändningarnas innehåll. Som Radio- och TV-lagsutredningen har anfört bör denna uppdelning gälla också i fortsättningen.

Att bryta mot bestämmelser som ålägger programföretagen att utforma sina sändningar så att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning kan visserligen sägas ha ett ekonomiskt motiv, eftersom sådana brott vanligtvis kan antas bero på att tillgänglighetstjänsterna kostar pengar för programföretagen. Till skillnad från vad som vanligtvis är fallet vid överträdelser av bestämmelser om reklam eller andra annonser, innebär emellertid inte ett åsidosättande av tillgänglighetskraven en extra intäkt för det sändande programföretaget. Ett vitesföreläggande ger programföretagen möjlighet att undvika ekonomisk påföljd genom att se till att kraven fortsättningsvis uppnås. I likhet med den tidigare utredningen anser vi därför att den påföljd som bör komma i fråga för den som åsidosätter kraven på tillgänglighet är vitesföreläggande. Ett sådant vitesföreläggande bör utformas som en skyldighet för programföretaget att vidta den åtgärd som man tidigare har

underlåtit, t.ex. att fortsättningsvis texta en viss andel av sina program.

Vid remissbehandlingen av Radio- och TV-lagsutredningens förslag motsatte sig SVT förslaget när det gäller sanktioner med hänvisning till den särskilda ordning som gäller för utvärdering av public service-uppdraget och regeringens och riksdagens uttalanden om att det inte bör vara några särskilda sanktionsmöjligheter kopplade till utvärderingsuppdraget.

Vi har i och för sig förståelse för de synpunkter som SVT har framfört i denna del med hänsyn till den särskilda och mycket omfattande ordning som gäller för public service-företagen. Mot detta ska emellertid ställas att vårt förslag innebär en lagreglerad skyldighet att följa de föreskrifter som meddelas. Att undanta public service-företagen från den tillsyn och de sanktionsmöjligheter som ska gälla för övriga programföretag framstår inte som vare sig logiskt eller rimligt. Public service-företagen är ju inte heller annars undantagna från lagens sanktionssystem. Vi förslår därför att samma sanktionsmöjligheter ska gälla oavsett om programföretaget är ett kommersiellt företag eller ett public serviceföretag.

Behovet av tillsyn

Vitesföreläggande bör i första hand komma i fråga för programföretag som inte följer de föreskrifter som har meddelats. För att sanktioner över huvud taget ska komma i fråga måste det finnas möjlighet att kontrollera huruvida programföretagen följer föreskrifterna. En myndighet måste därför utses med uppgift att övervaka att föreskrifterna följs. Radio- och TV-lagsutredningen har föreslagit att Granskningsnämnden för radio och TV skulle ges denna uppgift. Inte någon remissinstans har motsatt sig förslaget om val av tillsynsmyndighet. Vi anser därför att förslaget i denna del också bör genomföras.

6.9. Krav på audiovisuella kommersiella meddelanden

6.9.1. AV-direktivet

AV-direktivet är tillämpligt på audiovisuella kommersiella meddelanden i TV-sändningar och beställ-TV. Begreppet audiovisuellt kommersiellt meddelande omfattar i huvudsak TV-reklam, produktplacering och sponsringsmeddelanden. Det definieras i artikel 1 h som ”bilder med eller utan ljud som är utformade för att direkt eller indirekt marknadsföra varor eller tjänster tillhandahållna av en fysisk eller juridisk person som bedriver ekonomisk verksamhet eller främja dennes anseende; sådana bilder åtföljer eller ingår i program mot betalning eller liknande ersättning eller i form av egenreklam”.

AV-direktivet innehåller i artikel 1 därutöver definitioner på TV-reklam (artikel 1 i), sponsring (artikel 1 k), teleshopping (artikel 1 l) och produktplacering (artikel 1 m). Begreppen och deras definitioner ryms alla i det generella begreppet marknadsföring i dess oftast använda betydelse i svenska författningar.

I artikel 3e.1 a–g AV-direktivet finns grundläggande krav som alla audiovisuella kommersiella meddelanden ska uppfylla, oavsett om de förekommer i TV-sändningar eller i beställ-TV. Dessa grundläggande krav kompletteras med specifika regler som bara gäller för i TV-reklam och teleshopping (artiklarna 10, 14.2 och 15). Sponsring och produktplacering ska också uppfylla vissa krav som närmare framgår av artiklarna 3f och 3g i AV-direktivet.

Annons- och reklambegreppen behandlar vi särskilt i avsnitt 7. I detta avsnitt behandlar vi de krav på audiovisuella kommersiella meddelanden som ställs upp i artiklarna 3e.1 a–g, i AV-direktivet för att klargöra i vilken utsträckning gällande svensk rätt uppfyller direktivets krav i dessa delar och om det behövs kompletterande lagstiftning. Vi återkommer till genomförandet av artiklarna 3f, 3g och 10 i avsnitten 6.10, 6.11 och 6.12.

6.9.2. Överväganden

Vår bedömning: Svensk rätt uppfyller redan i dag i allt väsentligt de krav på audiovisuella kommersiella meddelanden som

följer av artiklarna 3e.1 a–g samt artiklarna 14 och 15 i AVdirektivet.

Vårt förslag: De nuvarande förbuden mot marknadsföring av alkohol i ljudradio- och TV-program utvidgas till att även gälla beställ-TV. Detsamma gäller förbudet mot barnreklam och förbudet att sända reklam omedelbart före och efter barnprogram.

Reklamidentifiering

I artikel 3e.1 a–b i AV-direktivet ställs upp krav på att audiovisuella kommersiella meddelanden ska vara lätta att känna igen som sådana, att dolda meddelanden ska vara förbjudna och att subliminal teknik inte får förekomma. Bestämmelserna motsvarar i allt väsentligt vad som gäller enligt artiklarna 10.1 och 10.3 i TV-direktivet och är uttryck för den grundläggande principen om reklamidentifiering.

I marknadsföringslagen och den bilaga till direktivet om otillbörliga affärsmetoder som gäller som svensk lag finns flera bestämmelser som grundas på principen om reklamidentifiering. Sålunda föreskrivs i 9 § marknadsföringslagen att all marknadsföring ska utformas och presenteras på ett sådant sätt att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring. Enligt punkt 11 i bilagan är det vidare förbjudet att oriktigt påstå eller skapa intryck av att en näringsidkare inte agerar i syften som är hänförliga till näringsverksamhet. Mot denna bakgrund kan vi inte finna något annat än att gällande rätt redan uppfyller vad som krävs enligt artikel 3e.1 a– b AV-direktivet.

Mänsklig värdighet och diskriminering

Enligt artikel 3e.1 c i–ii i AV-direktivet får audiovisuella kommersiella meddelanden inte vara utformade så att de strider mot mänsklig värdighet. De får inte heller innehålla eller främja diskriminering på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller trosuppfattning, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Motsvarande krav finns i artikel 12 a–c i TV-direktivet.

I 6 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen föreskrivs att den som sänder TV-program eller ljudradioprogram efter tillstånd av regeringen ska

se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Dessa krav gäller även för reklam. Vi har i avsnitt 6.7.1 förslagit att demokratibestämmelsen som nu finns i 6 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen, ska utvidgas till att också omfatta beställ-TV.

I tidigare lagstiftningsärenden har TV-direktivets förbud mot diskriminerande reklam och reklam som strider mot mänsklig värdighet ansetts genomfört i svensk rätt genom de tidigare motsvarigheterna till demokratibestämmelsen som fanns i radiolagen och lagen om satellitsändningar av televisionsprogram och som nu återfinns i 6 kap. 1 § radio- och TV-lagen (se SOU 1992:49 s. 68, prop. 1992/93:75 s. 33 och bet. 1992/93:KU12). Enligt vår mening saknas det anledning att nu, vid genomförandet av motsvarande regler i AV-direktivet, göra någon annan bedömning. Någon ytterligare lagstiftning utöver den som vi redan tidigare har föreslagit när det gäller beställ-TV behövs således inte.

Hälsa, säkerhet och miljö

I artiklarna 3e.1 c iii–iv i AV-direktivet föreskrivs att audiovisuella kommersiella meddelanden inte får uppmuntra till ett beteende som är skadligt för hälsa eller säkerhet eller till ett beteende som är mycket skadligt för miljön. Motsvarande bestämmelser finns i artiklarna 12 d och e i TV-direktivet.

Också dessa krav har i tidigare lagstiftningsärenden ansetts tillgodosedda genom gällande svensk rätt, främst genom marknadsföringslagen och dess regler om otillbörlig marknadsföring (se SOU 1992:49 s. 67 f., prop. 1992/93:75 s. 33 och bet. 1992/93:KU12). Vi ser inte skäl att nu inta någon annan ståndpunkt. Inte heller artiklarna 3e 1 c iii–iv i AV-direktivet kräver således någon särskild lagstiftningsåtgärd.

Cigaretter och andra tobaksvaror

I artikel 3e.1 d i AV-direktivet finns ett förbud mot alla former av audiovisuella kommersiella meddelanden för cigaretter och tobak. Det råder således ett generellt förbud mot marknadsföring av tobaksvaror i TV-program och beställ-TV. Ett motsvarande förbud

finns i artikel 13 i TV-direktivet. Där föreskrivs att alla former av TV-reklam och köp-TV för cigaretter och andra tobaksvaror ska vara förbjudna.

Enligt 14 § första stycket tobakslagen (1993:581) får en näringsidkare som marknadsför tobaksvaror inte använda sig av kommersiella annonser vid marknadsföring i

1. periodiska skrifter eller andra jämförbara skrifter på vilka

tryckfrihetsförordningen är tillämplig, 2. ljudradio- eller TV-program eller i sändningar över satellit som

omfattas av radio-_och_TV-lagen, eller 3. andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka

yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig.

Marknadsföring av tobak i TV-program genom kommersiella annonser är således redan förbjuden genom bestämmelserna i 14 § första stycket 2 tobakslagen. Beställ-TV omfattas av 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Även marknadsföring av tobak i beställ-TV genom kommersiella annonser är således förbjuden enligt 14 § första stycket 3 tobakslagen. Kraven i artikel 3e.1 d är därmed redan uppfyllda i svensk rätt när det gäller kommersiella annonser. Audiovisuella kommersiella meddelanden innefattar också sponsring och produktplacering. I AV-direktivet finns särskilda regler om sponsring från företag som tillverkar och säljer tobaksvaror i artikel 3f. Det finns också särskilda regler om produktplacering av tobaksvaror i artikel 3g. De bestämmelser som ges i artikel 3e.1 d måste därför rimligen avse TV-reklam. I annat fall saknar reglerna i artiklarna 3f och 3g mening.

Alkoholhaltiga drycker

Enligt artikel 3e.1 e får audiovisuella kommersiella meddelanden om alkoholhaltiga drycker inte vara särskilt riktade till minderåriga. Sådana meddelanden får inte heller uppmuntra till överkonsumtion av alkohol. Likalydande regler finns i artiklarna 15 a och e i TVdirektivet, som är oförändrade i AV-direktivet.

Artikel 15 a–f i TV-direktivet, som inte är ändrad genom AVdirektivet, innehåller specifika krav på TV-reklam och köp-TV. I artikeln föreskrivs att reklamen inte får

a) rikta sig speciellt till minderåriga eller särskilt skildra minder-

åriga som intar dessa drycker, b) förknippa konsumtion med förbättrad fysisk prestation eller

med bilkörning, c) ge intryck av att konsumtion av alkohol bidrar till social eller

sexuell framgång, d) göra gällande att alkohol har terapeutiska egenskaper eller att

den är ett stimulerande eller lugnande medel eller ett medel för att lösa personliga konflikter, e) uppmuntra överkonsumtion av alkohol eller ge en negativ bild

av nykterhet eller återhållsamhet, eller f) framhålla en hög alkoholhalt som en positiv egenskap hos

dryckerna.

Som vi redovisat i avsnitt 2.4 finns i 4 kap. 8 § alkohollagen (1994:1738) bestämmelser med krav på måttfullhet vid marknadsföring av alkohol och förbud mot att särskilt rikta marknadsföring av alkohol mot barn eller ungdomar, som ligger väl i linje med vad som krävs enligt artikel 3e.1 e och 15. Därtill kommer att det enligt 4 kap. 10 § alkohollagen är förbjudet att vid marknadsföring av alkoholdrycker till konsumenter använda sig av kommersiella annonser i ljudradio och TV-sändningar. Svensk rätt går således längre än vad som krävs enligt artikel 3e.1 e och artikel 15 a–f i fråga om TV-sändningar. Av våra utredningsdirektiv framgår att det nuvarande förbudet mot marknadsföring av alkohol i TVsändningar ska värnas. Vi föreslår därför att bestämmelserna i 4 kap. 10 § alkohollagen behålls. I linje med vad som anförts i våra direktiv bör förbudet utvidgas till att också gälla beställ-TV.

Receptbelagda läkemedel och medicinsk behandling efter ordination

Artikel 3e.1 f i AV-direktivet gäller marknadsföring av medicinska produkter och medicinsk behandling. I artikeln föreskrivs att audiovisuella kommersiella meddelanden om medicinska produkter och medicinsk behandling ska vara förbjudna om produkterna är tillgängliga endast efter ordination i den medlemsstat till vars jurisdiktion leverantören av medietjänsten hör. Bestämmelserna motsvarar ordagrant artikel 14.1 TV-direktivet, som dock bara gäller TV-reklam. Artikeln upphör att gälla genom AV-direktivet.

I artiklarna 3f och 3g finns också bestämmelser om läkemedel och medicinsk behandling när det gäller sponsring och produktplacering. Reglerna i artikel 3e.1 f måste därför, som nyss sagts, rimligen i första hand ta sikte på TV-reklam.

I artikel 14.2 i TV-direktivet finns ett förbud mot reklam för medicinska produkter i köp-TV om det krävs försäljningstillstånd för produkterna. Artikeln är oförändrad genom AV-direktivet.

Enligt 7 kap. 10 § första stycket radio-_och_TV-lagen får reklam för sådan medicinsk behandling som endast är tillgänglig efter ordination inte sändas i television, såvida det inte är fråga om tillåtna sponsringsmeddelanden. Av paragrafens tredje stycke följer vidare att försäljningsprogram för läkemedel eller för medicinsk behandling är förbjudna.

I 21 a § tredje stycket läkemedelslagen finns ett förbud mot marknadsföring av receptbelagda mediciner med undantag för vissa vaccinationskampanjer.

Vi kan konstatera att AV-direktivets olika krav på förbud mot marknadsföring av medicinsk behandling efter ordination redan är uppfyllda i svensk rätt genom bestämmelserna i 7 kap. 10 § radio-_och_TV-lagen. Nuvarande regler kan således behållas men måste utvidgas till att omfatta även beställ-TV.

Genom 21 a § läkemedelslagen är också kravet på förbud mot marknadsföring av receptbelagda läkemedel genomfört i svensk rätt. Det nuvarande förbudet är generellt utformat och omfattar således även beställ-TV. Någon lagstiftningsåtgärd behövs därmed inte i denna del.

Reklam riktad till minderåriga

I artikel 3e.1 g i AV-direktivet anges att audiovisuella kommersiella meddelanden inte får orsaka minderåriga fysisk eller moralisk skada. Marknadsföringen får inte direkt uppmana minderåriga att köpa eller hyra en produkt eller tjänst genom att utnyttja deras oerfarenhet eller godtrogenhet, direkt uppmana dem att övertala sina föräldrar eller någon annan att köpa de varor eller tjänster som ingår i reklamen, utnyttja det speciella förtroende som minderåriga hyser för föräldrar, lärare eller personer eller utan skäl visa minderåriga i farliga situationer. Motsvarande bestämmelser finns i allt väsentligt i den numera upphävda artikel 16 i TV-direktivet.

Enligt 7 kap. 4 § radio-_och_TV-lagen gäller att reklam i en TVsändning inte får syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år. Svensk rätt går således i fråga om TV-program längre än vad som krävs av AV-direktivet. I punkt 28 i bilagan till direktivet om otillbörliga affärsmetoder finns också ett förbud mot att vid all marknadsföring direkt uppmana barn att köpa eller att övertala föräldrar eller andra vuxna att köpa de utannonserade produkterna åt dem.

All marknadsföring ska vidare stämma överens med god marknadsföringssed. Som vi redovisat närmare i avsnitt 2.3 får begreppet god marknadsföringssed sitt innehåll genom bland annat Internationella handelskammarens grundregler för reklam. I artikel 18 i dessa regler finns bestämmelser om marknadsföring riktad till barn och ungdomar som nästan ordagrant motsvarar artiklarna 3e.1 g i AV-direktivet. Marknadsföring via TV-program och beställ-TV som strider mot artikel 3e.1 g strider således normalt sett även mot marknadsföringslagen. Att utnyttja barn och ungdomars oerfarenhet och godtrogenhet vid marknadsföring skulle också i vissa fall innebära att näringsidkaren använt sig av vilseledande marknadsföring i strid med marknadsföringslagen.

Mot denna bakgrund kan vi inte se att genomförandet av artikel 3e.1 g kräver någon annan särskild lagstiftningsåtgärd än att barnreklamförbudet utsträcks till att också omfatta beställ-TV.

I 7 kap. 7 b § sista stycket radio-_och_TV-lagen finns ett förbud mot att sända reklam omedelbart före eller efter ett program eller en del av ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år, om det inte är fråga om sponsringsmeddelanden. Även detta förbud bör utvidgas till att också omfatta beställ-TV.

6.10. Sponsrade program

6.10.1. Begreppet sponsring

Begreppet sponsring har definierats på flera sätt. Enligt Internationella handelskammarens regler för reklam och marknadskommunikation innebär begreppet sponsring ett affärsavtal där en sponsor till ömsesidig nytta för sig själv och sponsringstagaren förbinder sig att tillhandahålla finansiering eller annat stöd i syfte att skapa en associering mellan sin image, varumärke eller produkt och det sponsrade objektet, i utbyte mot rätten att utnyttja denna

associering eller mot vissa andra direkta eller indirekta förmåner. Enligt artikel 2g i TV-konventionen är det fråga om sponsring när en fysisk eller juridisk person bidrar ekonomiskt till ett TVprogram med förhoppning om att därigenom bli känd till namnet eller känd för sitt varumärke. En liknande definition finns i artikel 1d i TV-direktivet. Den gemensamma nämnaren är att någon bidrar med något till en motpart och väntar sig att få någonting tillbaka.

Man talar även om s.k. indirekt sponsring. Därmed avses att medproducenten fått bidrag från en utomstående för sin andel av produktionen eller att producenten av ett program fått bidrag i ett tidigare led. Utmärkande för indirekt sponsring är att sponsringsbidraget inte betalas direkt till programföretaget.

Sponsring i dess moderna form är en relativt ny företeelse. Först under slutet av 1970-talet började företag mer professionellt använda sig av sponsring, i första hand inom idrotten. Från mitten 1990-talet har omfattningen av sponsringen ökat stadigt.

TPF

4

FPT

6.10.2. TV-direktivet

I artikel 1d i TV-direktivet definieras sponsring som varje bidrag, som ges för finansiering av TV-program av ett offentligt eller privat företag som inte är engagerat i TV-verksamhet eller produktion av audiovisuella verk, i syfte att främja företagets namn, varumärke, anseende, verksamhet eller produkter. TV-direktivet skiljer mellan reklam och sponsrade program. Ett sponsrat program utgör således inte reklam i direktivets mening.

I artikel 17 anges vissa krav som sponsrade program ska uppfylla. Enligt artikel 17.1 får innehåll och programläggning av sponsrade program under inga förhållanden påverkas av sponsorn på ett sätt som inverkar på programföretagets ansvar och redaktionella oberoende (punkt a). Sponsrade program måste vidare klart identifieras som sådana genom att sponsorns namn och eller logotyp anges i början eller slutet av programmet (punkt b). De ska inte heller uppmuntra till köp eller hyra av sponsorns eller en tredje parts produkter eller tjänster, särskilt inte genom att göra speciella säljfrämjande referenser till dessa produkter eller tjänster (punkt c).

I artikel 17.2 föreskrivs att TV-program inte får sponsras av fysiska eller juridiska personer, vars huvudsakliga verksamhet är

TP

4

PT

Samuelsson, Marknadsrättslig reglering av sponsring och smygreklam samt indirekt reklam,

s. 7 f.

tillverkning eller försäljning av produkter eller tillhandahållande av tjänster för vilka reklam är förbjudna enligt artiklarna 13 och 14, dvs. dels cigaretter eller andra tobaksvaror, dels medicinska produkter. Enligt artikel 17.3 får nyheter och program som tar upp aktuella samhällsfrågor inte sponsras.

6.10.3. Radio- och TV-lagen

TV-direktivets bestämmelser om sponsring är genomförda i svensk rätt genom 7 kap. 8 och 9 §§ radio-_och_TV-lagen. Sålunda föreskrivs i 7 kap. 8 § första stycket att om ett program som inte är en annons helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten eller som framställer audiovisuella verk, dvs. ett sponsrat program, ska det på lämpligt sätt i början och slutet av programmet eller vid ettdera tillfället anges vem eller vilka bidragsgivarna är. Bestämmelserna är tillämpliga på såväl ljudradio- som TV-program. I sökbar text-TV ska ett meddelande om sponsorerna lämnas löpande.

Begreppet ”på lämpligt sätt” i 7 kap. 8 § radio-_och_TV-lagen har fått sin närmare innebörd genom Granskningsnämndens praxis. Av denna praxis följer att det är nödvändigt att meddelandet innehåller information om att programmet är sponsrat och om vem eller vilka som bidragit till finansieringen. Det är således inte tillräckligt med skyltar med skriften ”Tack till…” och liknande. Nämnden har vidare accepterat produkter och varumärken under förutsättning att produktnamnet inte innehåller någon slogan eller annat tillägg som gör att det får karaktären av ett reklammeddelande. Nämnden har inte godtagit att både ett företag och en produkt från samma företag sponsrar samma program. Musikillustrationer kan få förekomma, om de inte innebär att meddelandet kan förväxlas med ett vanligt reklaminslag. Reklamliknande tillägg eller uppgifter om sponsorns adress, telefonnummer, öppettider och liknande får inte heller förekomma i sponsringsmeddelanden.

I Granskningsnämndens praxis har de flesta ärenden som gällt sponsring prövats enligt bestämmelserna i 6 kap. 4 § radio-_och_TV-lagen med förbud mot otillbörligt gynnande av kommersiellt intresse. Sponsringsmeddelanden med reklambetonade uttalanden om sponsorns verksamhet, tillägg eller uppgifter om sponsorns adress, telefonnummer och liknande uppgifter har som regel ansetts strida mot 6 kap. 4 § radio-_och_TV-lagen. Likaså har

nämnden, och förvaltningsdomstolarna efter överklagande, funnit att det föreligger ett otillbörligt kommersiellt gynnande när man omväxlande anger ett företags namn och dess produkter som sponsor, liksom att i samma program ange olika produkter från ett och samma företag. Det har inte ansetts acceptabelt att visa bilder av produkter i sponsringsmeddelandet. Ett brott mot sponsringsreglerna anses inte alltid innebära ett brott mot bestämmelserna om otillbörligt kommersiellt gynnande.

SVT och SR har striktare föreskrifter för sponsringsmeddelanden genom villkor i respektive sändningstillstånd. Enligt dessa villkor ska sponsringsmeddelanden vara korta, inte åtföljas av musik och även i övrigt ges en neutral utformning.

Enligt 7 kap. 8 § andra stycket får ett program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer inte sponsras. I 7 kap. 9 § föreskrivs vidare att ett program inte får sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker eller tobaksvaror.

Ett sponsringsmeddelande anses i marknadsrättslig mening vara att betrakta som reklam. Det innebär att annonsreglerna i radio-_och_TV-lagen är tillämpliga på sponsringsmeddelanden. I 7 kap. 8 § finns dock undantagsregler som innebär att sponsringsmeddelanden inte behöver omges av annonssignatur och att de inte ska räknas in i annonstiden. Av förarbetena till lagen framgår att sponsringsmeddelanden inte får utformas som reklam eller åsiktsannonser (prop. 1995/96:160 s. 114).

6.10.4. AV-direktivet

Begreppet sponsring definieras i artikel 1 k i AV-direktivet som varje bidrag som ges för finansiering av audiovisuella medietjänster eller program av ett offentligt eller privat företag eller en fysisk person som inte är engagerat/engagerad i tillhandahållande av audiovisuella medietjänster eller i produktionen av audiovisuella verk, i syfte att främja företagets namn, varumärke, anseende, verksamhet eller produkter. Definitionen motsvarar i huvudsak den definition som finns i artikel 1d TV-direktivet.

AV-direktivet innehåller i artiklarna 3f.1 c och 3f.2–4 närmare bestämmelser om sponsring. I sak motsvarar dessa bestämmelser artikel 17 i TV-direktivet. Bestämmelserna gäller dock sponsring i såväl TV-sändningar som beställ-TV. I artikel 3f.2 c har införts mer

specifika regler om på vilket sätt sponsrade program ska identifieras. Därtill kommer att det i artikel 3f.4 införts en uttrycklig möjlighet för medlemsstaterna att förbjuda att sponsorns logotyp visas under barnprogram, dokumentärprogram och religiösa program.

6.10.5. Radio- och TV-lagsutredningen (SOU 2005:62, avsnitt 6)

Radio- och TV-lagsutredningen konstaterade att motiven bakom regleringen av sponsringsmeddelanden respektive reklam skilde sig åt och att detta hade fört med sig osäkerhet i rättstillämpningen i fråga om vad som gäller för sponsringsmeddelanden. Enligt utredningen fanns det mot den bakgrunden klara och ändamålsenliga vinster med att i lagen tydligare skilja på regleringen av reklam och sponsringsmeddelanden. Utredningen föreslog därför att sponsringsmeddelanden uttryckligen skulle undantas från annonsbegreppet i radio-_och_TV-lagen. Radio- och TV-lagsutredningen lämnade även förslag i fråga om i vilka situationer som sponsringsmeddelanden skulle vara tillåtna och hur de skulle utmärkas.

När det gäller placeringen av sponsringsmeddelanden föreslog utredningen att sådana – liksom idag – skulle lämnas före eller efter det sponsrade programmet. I de fall endast en klart avgränsad del av programmet var sponsrad skulle dock sponsringsmeddelandet lämnas före eller efter denna del. I sådana fall fick meddelandet lämnas även före eller efter programmet som helhet. Utredningen fann vidare att det var rimligt att tillåta sponsringsmeddelanden även vid andra tillfällen än i början eller slutet av ett program och föreslog bestämmelser med en uttömmande uppräkning av i vilka situationer – förutom de obligatoriska – då sponsringsmeddelanden fick lämnas (fakultativa sponsringsmeddelanden). Enligt förslaget gällde detta i vissa typer av program, vid växlingar mellan sändning från evenemang och studiosändningar samt i samband med att sändningen av ett sponsrat program övergick från en programtjänst till en annan programtjänst inom samma programföretag. En förutsättning var dock att det skedde på ett sådant sätt att varken programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränktes. Enligt förslaget fick sådana sponsringsmeddelanden lämnas bara om den sammanlagda sändningstiden för programmet översteg 45 minuter och det var minst 20 minuter mellan meddelandena.

Radio- och TV-lagsutredningen ansåg att reglerna om placering av sponsringsmeddelanden borde vara desamma oavsett om meddelandet sänds med hel eller delad skärm och att sponsringsmeddelande således inte borde vara tillåtna i vidare omfattning än vad som gäller för sponsringsmeddelanden i allmänhet.

Radio- och TV-lagsutredningen föreslog även att det i lagen skulle anges att ett sponsringsmeddelande skulle innehålla uppgift om att programmet var sponsrat och vem eller vilka som bidragit till finansieringen av programmet. Meddelandet fick inte innehålla säljfrämjande inslag eller annat som kunde föra med sig att det kunde förväxlas med ett reklaminslag.

6.10.6. Remissinstanserna

Samtliga remissinstanser som yttrade sig tillstyrkte förslaget att undanta sponsringsmeddelanden från annonsbegreppet. När det gäller placeringen av sponsringsmeddelanden vände sig SVT mot utredningens förslag att knyta an bestämmelserna till reglerna om reklamavbrott. SVT ansåg att ett kort sponsringsmeddelande är mindre störande för tittaren än ett reklamavbrott och invände även mot de av utredningen föreslagna tidsgränserna. Granskningsnämnden för radio och TV befarade att förslaget kunde leda till att exempelvis långa sportsändningar delas upp på olika delar med olika sponsorer och att det därför kunde behövas någon form av begränsningsregel. TV4 ansåg att den föreslagna regleringen av utformningen av sponsringsmeddelandena var alltför restriktiv och att TV-direktivets bestämmelser borde tillämpas i stället. Uppgifter om telefonnummer, adresser och liknande, liksom användningen av produktbilder, varumärken och andra figurer som förknippas med en sponsor borde enligt TV4 tillåtas. Övriga remissinstanser tillstyrkte förslagen eller lämnade dem utan erinran.

6.10.7. Överväganden

Vår bedömning och vårt förslag: När man sänder sponsrade program i TV eller beställ-TV ska sponsringsmeddelande lämnas i början och i slutet av programmet eller vid ettdera av dessa tillfällen. I sökbar text-TV ska sponsringsmeddelande lämnas löpande.

Om bara en klart avgränsad del av ett program är sponsrad, ska ett sponsringsmeddelande i stället lämnas i omedelbar anslutning till den delen, om det kan ske utan att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks. Vi föreslår att sponsringsmeddelande också ska också få lämnas

  • i omedelbar anslutning till programmets början eller slut,
  • i pauser i sportprogram där det förekommer längre pauser och i program som utgör föreställningar eller evenemang med pauser för publiken,
  • i samband med att sändningen övergår från en programtjänst till en annan, och vid växlingar mellan sändning från evenemang och studiosändning.

Ett sponsringsmeddelande får dock bara lämnas, om det kan ske på ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter inte kränks.

Ett sponsringsmeddelande i en TV-sändning eller i beställ-TV ska innehålla sponsorns namn, logotyp eller något annat kännetecken för sponsorn. Meddelandet får inte innehålla säljfrämjande inslag eller något annat som gör att det kan förväxlas med reklam.

I likhet med vad som nu gäller ska nyhetsprogram inte få sponsras. Sådana företag som tillverkar eller säljer alkoholdrycker och tobak får inte heller sponsra program. Begränsningar för sponsring som lämnas av läkemedelsföretag ska gälla också i fortsättningen.

Radio- och TV-lagsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med vårt förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrkte eller hade inte något att invända mot förslaget att undanta sponsringsmeddelanden från annonsbegreppet. Vissa synpunkter framfördes när det gäller i vilka situationer s.k. fakultativa sponsringsmeddelanden ska få lämnas och i fråga om den närmare utformningen av meddelandena.

Skälen för vårt förslag

Som utvecklats av Radio- och TV-lagsutredningen är ett sponsringsmeddelande normalt sett att betrakta som reklam i radio- och TV-lagens mening. Följaktligen är reglerna i radio-_och_TV-lagen om annonser med vissa undantag tillämpliga på ett sponsringsmeddelande. De motiv som ligger till grund för reglerna om sponsringsmeddelanden och reklammeddelanden skiljer sig emellertid åt. Det viktigaste syftet med ett sponsringsmeddelande är att informera publiken om att någon annan än programföretaget har bidragit till finansieringen av ett program som inte är en annons. Ändamålet är således att skydda konsumenterna genom att varna för att det finns en möjlig risk för att sponsorn har haft ett redaktionellt inflytande över programinnehållet. Någon sådan risk finns inte när det gäller reklam, eftersom denna inte knyter an till ett visst program utan sänds fristående från programutbudet i övrigt.

Att syftet med reglerna är olika kommer till uttryck bland annat på så sätt att reglerna om sponsringsmeddelanden är utformade som en skyldighet för programföretaget att på ett visst sätt lämna upplysning om att ett program är sponsrat. Sponsringsmeddelanden får enligt förarbetena inte heller utformas som reklam eller åsiktsannonser.

Annonsbegreppet

Radio- och TV-lagsutredningens ansåg att det finns klara praktiska och ändamålsenliga vinster med att i lagen tydligare skilja på sponsringsmeddelanden och reklam och att detta bör göras genom att sponsringsmeddelanden uttryckligen undantas från annonsbegreppet. Förslaget har vunnit allmänt gillande bland remissinstanserna och vi har i sak ingen annan uppfattning. I det följande (avsnitt 7) kommer vi dock att föreslå att särskilda definitioner av både reklambegreppet och annonsbegreppet ska tas in i lag. Genom de definitioner som vi föreslår kommer sponsringsmeddelanden automatiskt att falla utanför annonsbegreppet. Något särskilt undantag för sponsringsmeddelanden av det slag som Radio- och TV-lagsutredningen föreslog behövs därför inte.

Begränsningar av vilka program som får sponsras

Artikel 3f.4 ger medlemsstaterna en uttrycklig möjlighet att förbjuda att en sponsors logotyp visas under barnprogram. Eftersom AV-direktivet är ett minimidirektiv är det möjligt att gå ännu längre och helt förbjuda sponsring av barnprogram. Ett sådant förbud övervägdes men ansågs vid tillkomsten av radio- och TVlagen inte nödvändigt (prop. 1995/96:160 s. 117). Sponsring av barnprogram är således tillåten enligt gällande rätt, vilket uttryckligen framgår av bestämmelserna i 7 kap. 8 § radio-_och_TV-lagen. Vi har inte funnit att det finns skäl att nu införa ett sådant förbud. Detsamma gäller införandet av restriktioner för möjligheten att visa sponsringsmeddelanden under barnprogram.

Kravet i artikel 3f.4 i AV-direktivet att nyhetsprogram inte får sponsras är redan uppfyllt i svensk rätt genom ett motsvarande förbud i 7 kap. 8 § andra stycket radio-_och_TV-lagen. För att AVdirektivets krav ska uppfyllas behöver dock tillämpningsområdet utvidgas till att också omfatta beställ-TV.

I 7 kap. 9 § första stycket radio-_och_TV-lagen föreskrivs att ett TV-program inte får sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker eller tobaksvaror. AV-direktivet kräver att ett motsvarande förbud tas in i den nationella lagstiftningen när det gäller tobak och gör det möjligt att införa eller behålla ett förbud i fråga om alkohol. Det nuvarande förbudet kan således behållas. Av våra utredningsdirektiv framgår också att förbuden ska behållas. Med hänsyn till AVdirektivet bör dock förbudets tillämpningsområde utvidgas till att omfatta även beställ-TV.

Av artikel 3f.3 i AV-direktivet följer att sponsring som lämnas av läkemedelsföretag är tillåten i ett program i en TV-sändning eller i beställ-TV, under förutsättning att sponsringen bara främjar företagets namn eller anseende, däremot inte särskilda medicinska produkter eller behandlingar som är tillgängliga efter ordination. Motsvarande bestämmelser finns i 7 kap. 10 § andra stycket radio-_och_TV-lagen. De nuvarande bestämmelserna om sponsring från läkemedelsföretag ska således behållas. Tillämpningsområdet måste dock även här utvidgas till att omfatta beställ-TV.

Krav på sponsring

I artikel 3f.1 a och b i AV-direktivet finns föreskrifter om grundläggande krav på sponsring i TV-sändningar och i beställ-TV. Kraven innebär att sponsringen inte på något sätt får påverka innehållet i programmen och medietjänsterna. När det särskilt gäller TVsändningar får programläggningen inte påverkas så att det inverkar på ansvaret och det redaktionella oberoendet hos leverantören av medietjänsten (punkt a). Sponsringen får inte heller uppmana till inköp eller hyra av varor eller tjänster (punkt b). Bestämmelserna motsvarar i allt väsentligt vad som redan gäller för program i TVsändningar enligt artikel 17 i TV-direktivet. Dessa krav, som enligt AV-direktivet även gäller sponsring av beställ-TV, måste således uppfyllas för att Sverige på ett korrekt sätt ska genomföra AVdirektivet.

Artikel 3f.1 a i AV-direktivet motsvarar i allt väsentligt artiklarna 11.5 och 17.2 i TV-konventionen. Redan genom bestämmelserna i 3 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen är direktivets krav på säkerställande av redaktionellt ansvar och frihet uppfyllt i svensk rätt. Någon särskild lagstiftning utöver vad som redan gäller enligt yttrandefrihetsgrundlagen behövs således inte. För att uppfylla AV-direktivets bestämmelser i punkt b krävs däremot att säljfrämjande inslag i sponsringsmeddelanden i TV-program och beställ-TV uttryckligen förbjuds. En sådan bestämmelse bör därför föras in i lag.

När sponsringsmeddelande ska och får lämnas

Bestämmelserna i artikel 3f.1 c kräver att sponsrade program i TV och beställtjänster identifieras som sådana på ett visst sätt i början av programmet, under programmet eller i slutet av programmet. Den nu gällande regleringen i radio-_och_TV-lagen innebär att sponsrade program ska markeras i början och slutet av programmet eller vid ettdera tillfället. Reglerna uppfyller således vad som krävs enligt AV-direktivet. De nuvarande reglerna i dessa avseenden kan därför behållas.

Direktivet medger att sponsringsmeddelanden lämnas även under pågående program. Som har redovisats i det föregående har radio- och TV-lagsutredningen också lagt fram ett förslag som gör det möjligt att sända sponsringsmeddelanden under ett program. Vi

delar utredningens och remissinstansernas bedömning att det finns goda skäl för det förslaget och att det därför bör genomföras. Vi ser inte heller någon anledning att frångå utredningens förslag när det gäller vilka typer av program och i vilka situationer sponsringsmeddelanden ska få sändas under pågående program.

AV-direktivet innehåller inte några särskilda tidsbegränsningar när det gäller programmets längd eller hur lång tid som måste löpa mellan meddelandena. Enligt vår mening bör i linje med strävandena att förenkla för företagen några sådana regler inte införas. Däremot bör det av hänsyn till tittarnas intressen och rättighetsinnehavarna införas den begränsningen att ett sponsringsmeddelande inte får kränka programmets integritet och värde eller rättighetsinnehavarnas rättigheter. Denna grundläggande förutsättning föreslogs av den tidigare utredningen. Utredningens förslag i denna del mötte inte några invändningar från remissinstansernas sida.

Utformningen av sponsringsmeddelanden

När det gäller utformningen av sponsringsmeddelandena föreskrivs i dag att sponsorn ska anges på lämpligt sätt. Vid tillkomsten av radio-_och_TV-lagen övervägdes att i lagtexten ge mer detaljerade regler om på vilket sätt informationen skulle lämnas. En sådan lösning ansågs dock kunna bli alltför stelbent och låsa rättsläget (prop. 1995/96:160 s. 114). Som vi redovisat i det föregående har innebörden av begreppet ”på lämpligt sätt” utmejslats närmare genom Granskningsnämndens praxis och fått ett mer konkret innehåll genom vissa principer. Under vårt arbete har dock från programföretagens sida framförts att ett så pass oprecist begrepp i lagtexten har fört med sig osäkerhet om vilka krav som gäller. Programföretagen har vidare efterfrågat större möjligheter att lämna information om adress och liknande om det sponsrade företaget. Sålunda har i expertrapporten förordats att lagtexten utformas på ett mer detaljerat sätt och i enlighet med direktivtexten.

Vi har förståelse för programföretagens synpunkter och önskemål om en tydligare reglering när det gäller sponsringsmeddelandenas utformning. AV-direktivet innehåller relativt preciserade krav och förbud, som lämpar sig väl att komma till uttryck i lag. Vi föreslår därför att bestämmelserna om hur ett sponsringsmeddelande ska se ut utformas i nära anslutning till ordalydelsen av artikel

3f.1 c i AV-direktivet. Vårt förslag innebär således att ett sponsringsmeddelande ska innehålla sponsorns namn, logotyp eller något annat kännetecken för sponsorn.

Sanktioner och tillsyn

Överträdelse av sponsorreglerna i radio-_och_TV-lagen kan enligt 10 kap. 5 § första stycket 5 leda till att programföretaget åläggs att betala en särskild avgift. Reglerna övervakas av Granskningsnämnden för radio och TV. De nya bestämmelserna om sponsring bör inte föranleda någon ändring när det gäller vilka former av sanktioner som kan komma i fråga vid överträdelser eller när det gäller övervakningen av hur reglerna följs.

6.11. Produktplacering

Med produktplacering avses det förhållandet att en produkt i avsättningsfrämjande syfte exponeras på olika sätt i ett TV-program eller i en spelfilm. Produktplacering har förekommit ända sedan 1920-talet och varit vanlig i framför allt spelfilmer. Företag har delfinansierat filmproduktioner i utbyte mot att deras varumärken eller produkter visas upp i filmerna. Genom bland annat interaktiv och virtuell reklam har möjligheterna att använda sig av produktplacering ökat. Produktplacering har setts som en form av smygreklam.

Produktplacering kan delas in tre huvudgrupper. Med screen placement avses att en produkt placeras in i ett TV-program eller spelfilm som rekvisita. En annan typ av produktplacering är s.k. manusplacering, som innebär att produktens namn nämns i någon dialog. Den tredje varianten kallas plotplacering. Produkten blir i detta sammanhang en betydande faktor i handlingen och kan knytas till huvudrollsinnehavaren.

TPF

5

FPT

6.11.1. Radio- och TV-lagen

Produktplacering utgör marknadsföring i marknadsrättslig mening. För att produktplacering ska omfattas av radio- och TV-lagens

5

Svensson m.fl. Produktplacering i TV-reklam 2003, s. 18 f.

annonsbegrepp krävs dock att varumärken, företagsnamn, logotyper och liknande fogas in i TV-signalen på elektronisk väg. Produktplacering som innebär att vissa produkter används som rekvisita i TV-program eller filmer, och som alltså inte är anpassad för TV-sändning eller särskilt infogad, är däremot inte att betrakta som reklam i radio och TV-lagens mening. Annonsreglerna är därmed inte heller tillämpliga. Däremot omfattas sådan produktplacering av bestämmelserna om otillbörligt kommersiellt gynnande i 6 kap. 4 § radio-_och_TV-lagen.

I 6 kap. 4 § radio- och TV-lagen föreskrivs att program som inte utgör reklam inte får gynna kommersiella intressen på ett otillbörligt sätt. Bestämmelsen är tillämplig på alla programföretag oavsett om de sänder under krav på saklighet och opartiskhet eller inte. Förbudet mot otillbörligt kommersiellt gynnande infördes i radiolagen genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1991 som en komplettering till kravet på opartiskhet (prop. 1990/91:149 s. 127 f.) och tillkom med anledning av TV-konventionens regler om sponsrade program (artikel 17.3). Bestämmelsen knyter också an till artikel 10.4 i TV-direktivet där det finns ett förbud mot s.k. smygreklam och har tagits in i radio-_och_TV-lagen utan någon ändring i sak (prop. 1995/96:160 s. 173).

I de ursprungliga förarbetena anfördes, utan invändningar från riksdagens sida, följande om tillämpningen av bestämmelsen (prop. 1990/91:149 s. 128 f.). Uttalandena är alltjämt aktuella.

När det gäller att programföretaget annars på ett otillbörligt sätt får anses gynna ett kommersiellt intresse aktualiseras i första hand företeelsen varuexponering i TV-program, s.k. product placement. Varuexponering i TV kan naturligtvis förekomma såsom gynnande mot vederlag. Ett mera praktiskt fall är emellertid att programföretaget genom att det i ett program gynnar ett kommersiellt intresse slipper vissa utgifter som annars skulle ha belastat företaget. Programföretaget uppnår denna ekonomiska fördel genom att i programmet fokusera vissa produkter eller varumärken på ett sätt som har reklamvärde för en viss näringsidkare. Om det i ett program förekommer en markant fokusering av en produkt eller ett varumärke och detta inte för tittaren framstår som motiverat med hänsyn till något informativt eller underhållande syfte hos programföretagen kan man misstänka att företaget har haft ekonomisk fördel av åtgärden. Oavsett hur det förhåller sig med den ekonomiska fördelen kan det emellertid finnas skäl för bedömningen att företaget i programverksamheten på ett otillbörligt sätt har gynnat ett kommersiellt intresse. Man bör dock skilja mellan program som programföretaget självt har producerat och program till vilka företaget bara har köpt visningsrätten, t.ex.

långfilmer. När det gäller program av det senare slaget kan det vara omöjligt för programföretaget att undvika att en produkt fokuseras på ett sätt som har reklamvärde för en näringsidkare utan att inkräkta på programmet såsom ett upphovsrättsligt skyddat verk. Ett exempel på ett otillbörligt gynnande av ett kommersiellt intresse skulle emellertid kunna vara ett frågesportprogram i TV, där vinsterna utgörs av TVapparater. Som jag har nämnt tidigare kan man i ett sådant fall inte rikta någon kritik mot programföretaget om det låter TV-bilden göra ett hastigt svep över apparaterna. Om emellertid programföretaget på ett påtagligt och för sammanhanget omotiverat sätt låter bilden fokusera på TV-apparaterna är det fråga om varuexponering av den arten att ett kommersiellt intresse gynnas på ett otillbörligt sätt. Skulle i stället programledaren markera en paus i tävlandet och låta programmet gå över till att uteslutande handla om TV-apparaterna, t.ex. genom att i positiva ordalag beskriva deras egenskaper och ange var man kan köpa dem, då har programmet ändrat karaktär till att gälla ren reklam. Därmed är inte sagt att det är fråga om otillbörlig marknadsföring. Marknadsföringen kan vara invändningsfri från marknadsföringslagens synpunkt, t.ex. genom att uppfylla det krav på reklamidentifiering som regelsystemet får anses innefatta. Men även om det rör sig om en i och för sig invändningsfri marknadsföring föreligger givetvis ett klart exempel på gynnande av ett kommersiellt intresse. Om gynnande av ett kommersiellt intresse på ett otillbörligt sätt kan man också ha anledning att tala i vissa situationer då en medverkande i ett i programföretags sändningar har yttrat sig på ett avsättningsfrämjande sätt om en produkt och av näringsidkaren fått betalt för detta. Det förhållandet att något som sänds bör betraktas som reklam medför å andra sidan inte nödvändigtvis att ett kommersiellt intresse gynnas på ett otillbörligt sätt. Som exempel på vad som i dag kan vara marknadsföring i radio och TV har jag tidigare nämnt marknadsföringen av kursböcker och liknande i anslutning till utbildningsprogrammen i radio och TV. Jag har uttalat att jag inte ser någon anledning att ett icke reklamfinansierat programföretag skall vara förhindrat att sända detta slag av reklam. När ett programföretag sänder reklam utan att detta anses stå i strid med radiolagens krav på opartiskhet, bör det således inte anses vara fråga om att gynna ett kommersiellt intresse på ett otillbörligt sätt.

Enligt Granskningsnämndens praxis kan ett kommersiellt gynnande accepteras om det är motiverat av ett informations- eller underhållningsintresse. Ju mindre informations- eller underhållningsintresse som finns i ett visst fall, desto mindre är också det gynnande, dvs. den grad av fokusering på ett varumärke eller ett företagsnamn, som kan tillåtas. Omvänt gäller att en högre grad av fokusering, och därmed gynnande, kan tillåtas om informations- eller underhållningsintresset är betydande. Att tittarna eller lyss-

narna ibland tycker att reklamliknande inslag är informativa betyder inte att kravet på informationsintresse är uppfyllt. Det har inte heller någon betydelse för underhållningsintresset om programmet är populärt och har stor publik. Det är gynnandet, dvs. exponeringen av produkten, som ska vara motiverat. När sändningen sker under förhållanden som programföretaget helt råder över och när exponeringen inte kan motiveras av redaktionella skäl ställs särskilda kvar på restriktivitet med exponeringen. Det finns ett kommersiellt intresse, om det kan antas att den exponerade produkten tillhandahålls av någon som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art. Om verksamheten bedrivs i vinstsyfte eller ej saknar dock betydelse.

6.11.2. TV- och AV-direktiven

TV-direktivet

TV-direktivet saknar särskilda bestämmelser om produktplacering. Kravet på att reklam tydligt ska särskiljas från annat innehåll i ett program och förbudet mot smygreklam har dock inneburit att TVdirektivet i realiteten fört med sig att produktplacering är förbjuden i TV-program. I vissa medlemsländer har man likväl tillåtit produktplacering.

AV-direktivet

I artikel 3g AV-direktivet har införts regler som trots förbudet mot smygreklam i artikel 3e möjliggör produktplacering i program i TV-sändningar och beställ-TV. Detta är en av nyheterna i AVdirektivet. Införandet av regler om produktplacering i direktivet syftar till att säkerställa lika konkurrensvillkor för företagen och att förbättra den europeiska mediebranschens konkurrenskraft (skäl 61).

Begreppet produktplacering definieras i artikel 1 m i AVdirektivet som varje form av audiovisuellt kommersiellt meddelande som innebär att en vara, tjänst eller varumärke för varan eller tjänsten förekommer genom att det ingår eller omnämns i ett program mot betalning eller liknande ersättning.

I skäl 62 i ingressen anförs att produktplacering i princip bör vara förbjuden, men att det är lämpligt att undanta vissa program

från förbudet. En medlemsstat bör dock ha möjlighet att helt eller delvis avstå från att tillämpa dessa undantag, exempelvis genom att bara tillåta undantagen i program som inte helt och hållet produceras inom medlemsstaten.

Enligt artikel 3g.1 är produktplacering som utgångspunkt förbjuden i TV-sändningar och i beställ-TV. Om medlemsstaterna inte beslutar något annat, är produktplacering dock tillåten i

  • biograffilmer, filmer och serier producerade för audiovisuella medietjänster, sportprogram och lätta underhållningsprogram, eller
  • när det inte förekommer någon betalning utan bara gratis tillhandahållande av vissa varor eller tjänster, exempelvis rekvisita och priser, för att de ska ingå i ett program.

Undantaget enligt den första punkten gäller inte barnprogram. I sådana program får det således inte förekomma produktplacering.

Enligt artikel 3g.2 ska program som innehåller produktplacering uppfylla åtminstone följande krav: a) Innehållet och, när det gäller TV-sändningar, deras program-

läggning får inte under några omständigheter påverkas på ett sådant sätt att det påverkar ansvaret och det redaktionella oberoendet hos leverantören av medietjänsten. b) Programmen får inte direkt uppmana till inköp eller hyra av

varor eller tjänster, särskilt inte genom särskilda säljfrämjande hänvisningar till dessa varor eller tjänster c) Den berörda produkten får inte otillbörligt framhävas. d) Tittarna ska tydligt informeras om att det förekommer produkt-

placering. Program som innehåller produktplacering ska således identifieras på lämpligt sätt i början och i slutet av programmet, och när programmet börjar igen efter ett reklamavbrott.

Medlemsstaterna får i undantagsfall besluta att göra avkall på de krav som framgår av artikel 3g.2 tredje stycket d, dvs. informationskravet, dock bara under förutsättning att programmet varken har producerats eller beställts av leverantören av medietjänsten själv eller av ett närstående företag till en sådan leverantör.

I artikel 3g.3 finns ett förbud mot produktplacering av dels cigarretter och andra tobaksvaror eller av produkter från ett företag vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av cigarretter och andra tobaksvaror, dels särskilda medicinska pro-

dukter och behandlingar som är receptbelagda i den medlemsstat under vars jurisdiktion leverantören av medietjänster hör.

Bestämmelserna om produktplacering i artikel 3g ska bara tillämpas på program som har producerats efter den 19 december 2009. Det följer av artikel 3g.4.

De kvalitativa regler och restriktioner som enligt artikel 3e gäller för audiovisuella kommersiella meddelanden tillämpas också på produktplacering (skäl 61).

6.11.3. Överväganden

Vårt förslag: Med produktplacering ska avses att en vara, en tjänst eller ett varumärke i marknadsföringssyfte förekommer i ett program och leverantören av medietjänsten har fått betalt eller liknande ersättning för det.

Ett förbud införs mot att sända TV-program där det förekommer produktplacering. Undantag görs dock för filmer, TVserier, sportprogram och lätta underhållningsprogram. Det ska dock vara förbjudet att sända sådana program där produktplacering förekommer, om de huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

Det ska också vara förbjudet att sända filmer, TV-serier, sportprogram och lätta underhållningsprogram där det förekommer produktplacering av alkoholdrycker, tobaksvaror och produkter som kommer från företag vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror. Detsamma ska gälla läkemedel och medicinska behandlingar som är receptbelagda.

Som villkor för att sända TV-program där det förekommer produktplacering ska gälla att programmet inte får uppmuntra till inköp av de produktplacerade varorna eller tjänsterna eller innehålla andra säljfrämjande inslag. Programmet får inte heller otillbörligen framhäva produkten.

När det förekommer produktplacering ska tittarna informeras om det i början och i slutet av programmet och när programmet börjar igen efter ett reklamavbrott. Informationen ska utformas på lämplig sätt och får inte innehålla säljfrämjande inslag eller något annat som gör att informationen kan förväxlas med reklam.

Den som överträder bestämmelserna om produktplacering ska kunna påföras särskild avgift.

När någon annan än leverantören av medietjänsten har fått ersättning för att en produkt ska förekomma i ett program och produkten framhävs i programmet på ett otillbörligt sätt, kan förfarandet angripas med stöd av bestämmelserna om otillbörligt kommersiellt gynnande.

I vilken utsträckning är det möjligt att förbjuda eller på annat sätt reglera produktplacering?

Produktplacering är att betrakta som en marknadsföringsåtgärd. Program i TV-sändningar och beställ-TV omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen. Frågan om produktplacering kan förbjudas eller regleras på annat sätt ska således prövas enligt de regler i yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen som gör det möjligt att i vissa fall inskränka yttrandefriheten i de medier som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen.

Som vi närmare har redovisat i avsnitt 2.1 är det möjligt att med stöd av 1 kap. 12 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen och 1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen införa förbud mot kommersiella annonser avseende alkoholdrycker och tobaksvaror, förbud mot kommersiella annonser avseende varukännetecken som är i bruk för tobaksvaror (s.k. indirekt tobaksreklam) och förbud mot kommersiella annonser som meddelats till skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktelser som följer av EG-rätten. Enligt 1 kap. 12 § andra stycket första meningen yttrandefrihetsgrundlagen hindrar inte heller bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen att yttrandefriheten inskränks genom förbud mot kommersiell reklam i radioprogram eller genom villkor för sådan reklam. Detsamma gäller enligt andra stycket andra meningen föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program som helt eller delvis bekostas av någon annan än den som bedriver programverksamheten.

Begreppet kommersiell annons togs ursprungligen in i tryckfrihetsförordningen genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1974. Av lagförarbetena framgår att begreppet kommersiell annons avser framställningar som kan ingå i en annons. Redaktionell text omfattas således inte. Rekvisitet ”kommersiell” innebär att annonsen ska utgöra ett medel för marknadsföring av en

produkt. Meddelandet ska vara sådant att det av innehållet framgår att det är avsett att främja avsättningen av produkten. Därutöver krävs att annonsmeddelandet avser en näringsidkares verksamhet och en produkt som där tillhandahålls (prop. 1973:123 s. 46 f.).

Begreppet kommersiell reklam avser rent affärsmässiga meddelanden som syftar till att främja avsättningen av produkter. Det är alltså fråga om framställningar som har ett rent kommersiellt syfte och rent kommersiella förhållanden till föremål. Uttrycket omfattar inte bara sådan reklam som bekostas av någon annan utan innefattar även andra former av ett särskilt gynnande av ett kommersiellt intresse. Åsiktsannonsering omfattas däremot inte av begreppet, dvs. sådan reklam som är inriktad på att bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar eller påverka människors beteende i viss riktning (prop. 1990/91:64 s. 114).

Produktplacering är en form av marknadsföring. Att det även är fråga om en åtgärd med ett kommersiellt syfte råder det inte heller någon tvekan om. Till skillnad från den typiska reklamen där det kommersiella budskapet är direkt och ohöljt är det kommersiella inslaget i produktplacering däremot mer inlindat, vilket har att göra med att produktplacering förekommer som en integrerad del av ett program eller en film. Det sagda innebär att företeelsen inte omfattas av begreppet kommersiell annons i dess betydelse enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Förbud eller andra föreskrifter om produktplacering kan således inte införas med stöd av bestämmelserna i 1 kap. 12 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen.

Med stöd av undantaget för kommersiell reklam i 1 kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen är det däremot möjligt att meddela föreskrifter om förbud även mot andra former av ett särskilt gynnande av ett kommersiellt intresse. Det är också på denna grund som bestämmelsen om otillbörligt kommersiellt gynnande i 6 kap. 4 § radio-_och_TV-lagen vilar (se t.ex. Kammarrättens i Stockholm dom den 12 januari 1999 i mål nr 4148-1998), och det är med stöd av denna bestämmelse som ingripanden mot produktplacering sker idag. Bestämmelsen innebär dock inte att produktplacering inte får förekomma utan bara att exponeringen inte får vara sådan att det blir fråga om ett otillbörligt gynnande av ett kommersiellt intresse. Som kommer framgå nedan finns ett motsvarande krav i AV-direktivet, nämligen att produktplacering inte får framhäva produkten på ett otillbörligt sätt.

AV-direktivet förbjuder dock produktplacering i vissa fall, nämligen i huvudsak i nyhetsprogram, i dokumentärer och i barnprogram. Ett sådant förbud kan dock inte införas med stöd av det nämnda undantaget i 1 kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen, då produktplacering inte kan betraktas som ett rent affärsmässigt meddelande i den mening som avses i bestämmelsen. Produktplacering är således inte att betrakta som kommersiell reklam. Inte heller bestämmelserna i 1 kap. 12 § andra stycket första meningen yttrandefrihetsgrundlagen ger utrymme för förbud eller annan reglering av produktplacering i TV-sändningar och beställ-TV. Frågan är då om bestämmelserna i 1 kap. 12 § andra stycket andra meningen yttrandefrihetsgrundlagen gör det möjligt att införa sådana inskränkningar. I den frågan gör vi följande bedömning.

Bestämmelserna i 1 kap. 12 § andra stycket andra meningen yttrandefrihetsgrundlagen medger att det görs inskränkningar i yttrandefriheten i form av förbud eller villkor för att sända TVprogram där det förekommer produktplacering under förutsättning att det är fråga om fall då sändningen av programmet helt eller delvis har bekostats av någon annan än programföretaget eller den som tillhandahåller beställ-TV, dvs. leverantören av medietjänsten. Eftersom produktplacering innebär att man får betalning eller liknande ersättning för att sända ett program där en produkt ingår eller omnämns omfattas en sådan situation av undantaget i 1 kap. 12 § andra stycket sista ledet yttrandefrihetsgrundlagen. Det innebär att det inte finns något hinder mot att införa ett förbud mot att sända program där det förekommer produktplacering, under förutsättning att inskränkningen också är tillåten enligt 2 kap. regeringsformen och Europakonventionen.

I 2 kap. 1 § regeringsformen föreskrivs bland annat att varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Regeringsformen innehåller också regler som medger att det sker begränsningar av yttrandefriheten. Av 2 kap. 12 och 13 §§ följer att begränsningar bara får göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och att det – förutom vissa särskilt angivna fall – bara får ske om särskilt viktiga skäl föranleder det.

I 2 kap. 13 § regeringsformen anges särskilt att friheten att yttra sig i näringsverksamhet får begränsas. Medgivandet till lagstiftning med begränsningar av friheten att yttra sig i näringsverksamhet innebär bland annat. att det är möjligt att ingripa mot yttranden i

kommersiell reklam. Enligt 2 kap. 1 § andra stycket regeringsformen gäller föreskrifterna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen i fråga om tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra sig i bland annat ljudradio och television. Denna hänvisning innebär att bestämmelserna om normgivning i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen gäller framför bestämmelserna i 2 kap. regeringsformen (se G. Petrén och H. Ragnemalm, Sveriges grundlagar, 1980, s. 47). Begränsningsreglerna i 2 kap.12 och 13 §§regeringsformen är med andra ord inte tillämpliga när det är fråga om att begränsa yttrandefriheten i de fall som medges enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, exempelvis enligt 1 kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen.

AV-direktivet tar i huvudsak sikte på sådana medier som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen. Det kan dock i fråga om beställ-TV inte uteslutas att någon enstaka sändning faller utanför grundlagsregleringen i yttrandefrihetsgrundlagen. I fråga om dessa fall bör därför en prövning göras utifrån regeringsformen.

I denna fråga kan vi konstatera att produktplacering i den betydelse AV-direktivet ger begreppet innefattar ett slags marknadsföring som dock är dold för konsumenterna. Produktplacering har stora likheter med sponsring, där det skulle kunna förekomma att sponsorn i marknadsföringssyfte påverkar programmets innehåll. En reglering av sändningar som innehåller produktplacering syftar – i likhet med vad som är fallet i fråga om sponsring – till att skydda konsumenter från marknadsföring av produkter som sker dolt och som i grunden strider mot de principer som också internationellt gäller inom marknadsföringsområdet. Enligt vår bedömning innebär en begränsning i att sända TV-program där det förekommer produktplacering en sådan inskränkning i den grundlagsfästa yttrandefriheten som i likhet med radio- och TV-lagens regler om reklam och sponsring bör vara tillåten enligt våra grundlagar.

Bestämmelser om yttrandefrihet finns också i artikel 10 i Europakonventionen. Enligt denna bestämmelse har var och en rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Skyddet för yttrandefriheten är dock inte undantagslöst. I bestämmelsen föreskrivs att eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får de underkastas sådana formföreskrifter,

villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till en rad angivna intressen.

Kravet på nödvändighet är uppfyllt om inskränkningen i yttrandefriheten föranleds av ett samhälleligt intresse som är angeläget och om den står i rimlig proportion till det ändamål som ska tillgodoses. Detta krav tolkas inte lika strängt när det gäller yttranden av kommersiell art som när det gäller andra yttranden. Syftet med det föreslagna förbudet mot produktplacering och de krav på produktplacering som föreslås för de situationer där produktplacering får förekomma är att skydda konsumenter mot dolda kommersiella meddelanden men även att begränsa konsumtion av bland annat alkohol och tobak. Ändamålet med regleringen är således delvis att tillgodose skyddet för hälsa. Vi anser att inskränkningen i yttrandefriheten står i rimlig proportion till det ändamål som ska tillgodoses med lagstiftningen.

Sammanfattningsvis gör vi bedömningen att ett förbud mot produktplacering eller andra inskränkningar i möjligheterna att använda sig av produktplacering i audiovisuella medietjänster inte står i strid med grundlagarnas och Europakonventionens bestämmelser om yttrandefrihet i de fall då ett program har bekostats av någon annan än den som bedriver programverksamheten eller det är fråga om ett otillbörligt kommersiellt gynnande.

När ska produktplacering få förekomma?

Utgångspunkten enligt AV-direktivet är att produktplacering ska vara förbjuden. Direktivet ger likväl medlemsländerna betydande möjligheter att ändå tillåta produktplacering i TV-sändningar och beställ-TV.

Produktplacering omfattas inte av radio- och TV-lagens annonsregler. Däremot kan produktplacering i vissa fall angripas med stöd av bestämmelserna om otillbörligt kommersiellt gynnande i 6 kap. 4 § radio-_och_TV-lagen. Produktplacering är således inte i dag förbjuden enligt svensk rätt. Som vi har funnit i det föregående är det av grundlagsskäl inte heller möjligt att införa förbud mot eller andra inskränkande föreskrifter om produktplacering annat än i vissa situationer, nämligen då programmet helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver programverksamheten och då en produkt otillbörligen framhävs i ett program.

Genomförandet av direktivet i denna del bör ta sin utgångspunkt i bestämmelserna i 1 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Med andra ord bör begreppet produktplacering i lagtexten snävas in i förhållande till AV-direktivets definition i artikel 1 m och utformas på så sätt att begreppet bara omfattar situationer då ett program helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver programverksamheten, dvs. då yttrandefrihetsgrundlagen medger förbud eller andra föreskrifter. All annan produktplacering kommer då att falla vid sidan av regleringen. Däremot kan sådana företeelser liksom i dag omfattas av bestämmelserna om otillbörligt kommersiellt gynnande i 6 kap. 4 § radio-_och_TV-lagen.

I artikel 3g.2 AV-direktivet anges de typer av program där produktplacering får förekomma, om inte medlemsstaterna bestämmer något annat. Som vi har konstaterat tidigare är produktplacering – med undantag för bestämmelserna om otillbörligt kommersiellt gynnande – i princip tillåten idag. AV-direktivet innebär att det som huvudregel måste införas ett förbud mot produktplacering i program som sänds. Det öppnar dock för undantag för vissa fall. Därutöver föreskriver direktivet minimivillkor för att produktplacering ska få förekomma överhuvudtaget.

Enligt vår uppfattning saknas det skäl att nu införa ett totalförbud mot produktplacering. Det förhållandet att tittarna genom den tekniska utvecklingen getts allt större möjligheter att på olika sätt undvika reklaminslag, vilket i sin tur har gjort det allt svårare för programföretagen att finansiera sin verksamhet, motiverar att produktplacering bör tillåtas i vissa program och när det gäller vissa varor. Produktplacering kan således fungera som en alternativ finansieringskälla för programföretagen.

Den uppräkning av programtyper där produktplacering får tillåtas som finns i AV-direktivet utgör enlig vår mening en rimlig avvägning mellan de intressen som gör sig gällande. Lagstiftningen bör således utformas i nära anslutning till vad direktivet medger. Detta innebär att produktplacering – i den mening som vi ger begreppet – bör vara uttryckligen tillåten i filmer, TV-serier, sportprogram och lätta underhållningsprogram, med undantag för sådana program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år (jfr artikel 3g.2 andra stycket).

Krav på program där produktplacering förekommer

Enligt artikel 3g.2 tredje stycket ska de program som innehåller produktplacering uppfylla följande krav:

a) Innehållet och, när det gäller TV-sändningar deras program-

läggning, får inte under några omständigheter påverkas på ett sådant sätt att det påverkar ansvaret och det redaktionella oberoendet hos leverantören av medietjänsten.

b) De får inte direkt uppmana till inköp eller hyra av varor eller

tjänster, särskilt inte genom särskilda säljfrämjande hänvisningar till dessa varor eller tjänster c) De får inte otillbörligen framhäva den berörda produkten. d) Tittarna ska tydligt informeras om att det förekommer produkt-

placering. Program som innehåller produktplacering ska således identifieras på lämpligt sätt i början och i slutet av programmet, och när programmet börjar igen efter ett reklamavbrott.

Vad först gäller kravet att produktplacering inte får påverka redaktionell frihet och ansvar i artikel 3g.2 tredje stycket a kan vi konstatera att svensk rätt redan tillgodoser detta krav, dels genom bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen om programföretagens redaktionella självständighet (3 kap. 4 §) och om utgivarens bestämmanderätt över innehållet (4 kap. 3 §), dels den s.k. demokratibestämmelsen som enligt vårt förslag bör behållas. Artikel 3g.2 tredje stycket a kräver således inte någon lagstiftningsåtgärd.

Kraven i artikel 3g.2 tredje stycket b saknar motsvarighet i svensk rätt. Ett korrekt genomförande av AV-direktivet i denna del kräver därför att det i lagstiftningen tas in bestämmelser om att programmen inte får uppmuntra till inköp eller hyra av produkter, dvs. i praktiken att programmen inte får innehålla säljfrämjande inslag.

Som vi närmare har redovisat i det föregående prövas tillåtligheten av produktplacering i dag enligt bestämmelserna om otillbörligt kommersiellt gynnande i 6 kap. 4 § radio-_och_TV-lagen. I artikel 3g.2 tredje stycket c föreskrivs att en produkt inte otillbörligen får framhävas vid produktplaceringen. En motsvarande bestämmelse måste därför tas in i den svenska lagstiftningen.

Information

Eftersom produktplacering inte omfattas av reklambegreppet krävs särskilda bestämmelser med föreskrifter om att tittarna ska informeras om att det förekommer produktplacering. Det följer också av artikel 3g.2 tredje stycket d.

Enligt artikel 3g.2 tredje stycket d i AV-direktivet ska tittarna informeras om att det förekommer produktplacering. Program som innehåller produktplacering ska identifieras på lämpligt sätt i början och i slutet av programmet och när det börjar igen efter ett reklamavbrott för att ”undvika osäkerhet hos tittaren”. AV-direktivet innehåller däremot inte några närmare bestämmelser om hur informationen ska utformas mer än att programmen ska identifieras på lämpligt sätt. I skäl 61 i ingressen till direktivet anges dock att ett godtagbart sätt att informera om produktplaceringen kan vara att man, t.ex. med hjälp av en neutral logotyp, påpekar att produktplacering förekommer i ett visst program.

Produktplacering är en form av marknadsföring som till sin karaktär i flera avseenden liknar sponsring. Det gäller framförallt att det är någon annan som i marknadsföringssyfte helt eller delvis har bekostat programmet och kravet på information om att det förekommer sponsring respektive produktplacering. Det är angeläget att informationen inte utformas som reklam, dvs. att den inte innehåller några säljfrämjande inslag, eller att informationen lämnas på ett sådant sätt att den kan förväxlas med reklam. En regel av denna innebörd bör därför införas.

Produktplacering av tobaksvaror

Enligt artikel 3g.3 första ledet AV-direktivet är produktplacering av tobaksvaror och cigarretter förbjuden. Detsamma gäller produkter från företag vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av cigarretter och andra tobaksvaror.

Som vi närmare redovisat i avsnitt 4 finns i 14 § tobakslagen bestämmelser om förbud mot marknadsföring av tobaksvaror i kommersiella annonser, bland annat i ljudradio- och TV-program. Eftersom produktplacering inte omfattas av begreppet kommersiell annons omfattas inte heller produktplacering av förbudet i 14 § tobakslagen. Det saknas även i svensk rätt en motsvarighet till AVdirektivets förbud mot produktplacering av produkter från företag

vars huvudsakliga verksamhet utgörs av tillverkning av tobaksprodukter.

Ett korrekt genomförande av direktivet i dessa delar kräver således att det i lagstiftningen tas in uttryckliga förbud mot sådana former av produktplacering. Vi kan inte se annat än att bestämmelserna i 1 kap. 12 § andra stycket andra meningen yttrandefrihetsgrundlagen medger sådana inskränkningar. I det sammanhanget bör erinras om att den definition av begreppet produktplacering som vi föreslagit bara omfattar placering av produkter i marknadsföringssyfte, dvs. i rent kommersiellt syfte, mot betalning till leverantören av medietjänsten. Något generellt förbud mot att exponera varor i program i TV-sändningar och beställ-TV är det således inte alls fråga om (jfr prop. 2001/02:64 s. 41 f.).

Produktplacering av alkoholdrycker

Förbudet mot att marknadsföra alkoholprodukter i 4 kap. 10 § alkohollagen är tillämpligt på kommersiella annonser, således inte produktplacering. Något krav på att produktplacering av alkoholdrycker ska vara förbjuden följer inte heller av AV-direktivet. Eftersom AV-direktivet är ett minimidirektiv är det dock möjligt för medlemsstaterna att gå längre och införa förbud mot produktplacering av alkoholvaror, dock endast så länge ett sådant förbud är förenligt med EG-rätten i övrigt.

Förbudet mot marknadsföring av alkoholdrycker i 4 kap. 10 § alkohollagen och motsvarande bestämmelser i tidigare lagstiftning har motiverats av de hälsorisker som förtäring av alkoholdrycker för med sig (prop. 1994/95:89 s. 43). De skäl som ligger till grund för nuvarande förbud i alkohollagen gör sig gällande i lika hög grad i fråga om produktplacering som vid annan marknadsföring genom kommersiella annonser. Den nya lagstiftningen bör därför innehålla ett förbud mot produktplacering av alkoholvaror i TVsändningar och beställ-TV. Också här bör påpekas att det bestämmelserna inte utgör något hinder mot att alkholdrycker förekommer i filmer eller andra program. Vad det handlar om är placering av produkter i kommersiellt syfte och mot betalning.

I likhet med vad som idag gäller för sponsring enligt 7 kap. 8 § radio-_och_TV-lagen bör även produktplacering av varor från företag vars huvudsakliga verksamhet utgörs av tillverkning och försäljning av alkohol förbjudas.

Produktplacering av läkemedel och behandling

I artikel 3g.3 andra ledet AV-direktivet förbjuds produktplacering av receptbelagda läkemedel och medicinska behandlingar. Enligt 21 a § läkemedelslagen är alla former av marknadsföring av läkemedel, inklusive produktplacering enligt den definition vi har föreslagit förbjudna. Begreppet läkemedel motsvarar i sak begreppet medicinska produkter. Svensk rätt uppfyller således redan vad som krävs enligt AV-direktivet i fråga om produktplacering av receptbelagda läkemedel. Ett förbud i radio-_och_TV-lagen skulle därmed i och för sig inte behövas. För tydlighets skull bör detta ändå komma till uttryck i lagen tillsammans med en bestämmelse om förbud mot produktplacering av medicinska behandlingar som är receptbelagda.

Produktplacering när andra än leverantören av medietjänsten får ersättning

Som framgår av det föregående tillåter inte yttrandefrihetsgrundlagen ett förbud mot produktplacering i de fall då någon annan än leverantören av medietjänsten har fått betalt eller liknande ersättning för att produkten ska ingå i programmet eller då produkten framhävs på ett otillbörligt sätt. AV-direktivet kan inte tolkas på något annat sätt än att det också omfattar fall då produktplacering har skett i tidigare led, t.ex. hos ett produktionsbolag som också har fått ersättning för det. Artikel 3g.2 sista stycket talar för att det är fallet, eftersom medlemsstaterna enligt denna bestämmelse kan göra avkall från informationsplikten i de fall då programmet i fråga varken har producerats eller beställts av leverantören själv eller av ett närstående företag till denne.

Vi bedömer dock att den begränsning av innebörden av begreppet produktplacering som vi tvingas göra ändå i praktiken inte behöver leda till något annat resultat än det som direktivet föreskriver. Om produktplacering i direktivets mening förekommer i ett program och om produkten framhävs på ett otillbörligt sätt eller säljfrämjande hänvisningar görs till produkten, är det fråga om ett otillbörligt kommersiellt gynnande som redan är förbjudet enligt den svenska lagstiftningen. Direktivet föreskriver inte heller något ovillkorligt krav på information om att det förekommer produktplacering i de fall då någon annan än leverantören av

medietjänsten har beställt eller producerat programmet. Vi har mot den bakgrunden svårt att se att det finns någon situation som är ovillkorligt förbjuden enligt AV-direktivet som inte träffas av ett förbud enligt den svenska lagstiftningen.

Slutsatsen är således att artikel 3g i AV-direktivet blir genomförd genom de nya bestämmelserna om produktplacering som vi föreslår tillsammans med de nuvarande bestämmelserna om förbud mot otillbörligt kommersiellt gynnande.

Sanktioner

För att effektivt kunna upprätthålla reglerna om produktplacering krävs att överträdelser kan beivras med någon form av sanktion.

Den sanktion som för närvarande används vid överträdelser av bestämmelser om reklam och andra annonser, sponsring och om otillbörligt kommersiellt gynnande är påförandet av en särskild avgift. Det är en sanktion som har valts därför att överträdelser av de aktuella bestämmelserna vanligtvis har en ekonomisk betydelse för den som sänder programmet. Enligt vår mening gäller detta också för produktplacering. Vi anser därför att samma sanktion bör användas också när det gäller överträdelser av de nya reglerna om produktplacering.

6.12. Identifikation av TV-reklam

6.12.1. AV-direktivet

I artikel 10 i AV-direktivet finns bestämmelser om identifikation av TV-reklam i TV-sändningar. Bestämmelserna bygger på den grundläggande principen om reklamidentifikation. Enligt artikel 10.1 ska TV-reklam och teleshopping vara lätt att känna igen som sådana och hållas klart åtskilda från andra delar av programtjänsten med optiska eller akustiska hjälpmedel. I artikel 10.2 föreskrivs att enstaka reklaminslag och teleshoppinginslag ska förekomma endast undantagsvis. Artikel 10.1 och 10.2 är inte ändrade i förhållande till TV-direktivet på något annat sätt än att begreppet köp-TV har bytts ut mot begreppet teleshopping.

6.12.2. Svensk rätt

Radio-_och_TV-lagen

Enligt 7 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen ska det före och efter varje sändning av annonser sändas en särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sändningar. Signaturen ska i television bestå av både ljud och bild. I sökbar text-TV och i försäljningsprogram som avses i 7 kap. 5 § fjärde stycket ska signaturen alltid vara löpande. Den behöver då bara anges i bild. Bestämmelserna i 7 kap. 1 § är tillämpliga även på ljudradiosändningar.

I 7 kap. 3 § föreskrivs att det i TV-reklam inte får uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer. Syftet med dessa bestämmelser är att undvika att tittaren förväxlar en annons med ett nyhetsinslag.

Enligt 7 kap. 6 § får den sammanlagda annonstiden i televisionen vid ett givet tillfälle inte understiga en minut sedan sändningstiden för den särskilda signaturen frånräknats.

Marknadsföringslagen

Marknadsföringslagen, som är tillämplig även på TV-reklam, innehåller flera regler som ger uttryck för principen om reklamidentifiering. Sålunda föreskrivs i 9 § att all marknadsföring ska utformas och presenteras på ett sådant sätt att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring. Av den s.k. svarta listan i bilagan till direktivet om otillbörliga affärsmetoder, som gäller som svensk lag, framgår vidare att användningen av annonser i redaktionell form är förbjuden (punkt 11 i bilagan). Därtill kommer att det finns ett förbud mot att oriktigt påstå eller skapa intryck av att näringsidkaren inte agerar i syften som hänför sig till dennes näringsverksamhet (punkt 22 i bilagan).

6.12.3. Överväganden

Vår bedömning: De nuvarande bestämmelserna i 7 kap. 1 och 6 §§ radio och TV-lagen om annonsidentifikation och bestämmelserna i 9 § marknadsföringslagen om reklam-

identifiering genomför fullt ut artiklarna 10.1 och 10.2 AVdirektivet.

Principen om reklamidentifiering är av grundläggande betydelse på det marknadsrättsliga området. Principen har utvecklats inom näringslivet och återfinns sedan lång tid tillbaka i Internationella handelskammarens grundregler för reklam. Den står också i överensstämmelse med den pressetiska uppfattningen att åtskillnad ska göras mellan redaktionellt material och meddelanden på betald annonsplats.

Som vi nyss har redovisat kommer principen om reklamidentifiering till uttryck bland annat i artiklarna 10.1 i AVdirektivet. I förhållande till motsvarande bestämmelser i TVdirektivet innebär AV-direktivet inte några sakliga ändringar.

Den nu gällande lagstiftningen, dvs. radio-_och_TV-lagen och marknadsföringslagen, tillgodoser fullt ut de krav i fråga om reklamidentifiering i TV-sändningar som följer av artiklarna 10.1 i AV-direktivet. Någon ändring av de nu gällande bestämmelserna krävs således inte för att genomföra direktivet i denna del.

Bestämmelserna om minsta annonstid i 7 kap. 6 § är motiverade av att det kan vara svårt att uppfatta en enda kort annons som TVreklam, även om den omges av särskilda reklamsignaturer. Paragrafen genomför artikel 10.2 och kan behållas oförändrad.

6.13. Placering av TV-reklam

6.13.1. TV-direktivet

TV-direktivet innehåller i artikel 11 närmare bestämmelser om placering av TV-reklam och reklamavbrott. Enligt artikel 11.1 ska reklaminslag och köp-TV-inslag som huvudregel infogas mellan program. I vissa fall är det emellertid tillåtet att infoga reklaminslag och köp-TV-inslag i programmen. En förutsättning är dock att det sker på ett sådant sätt att varken programmets integritet och värde eller rättighetsinnehavarnas rättigheter kränks. Hänsyn ska tas till naturliga pauser samt sändningens längd och karaktär. Dessutom ska vissa villkor i artiklarna 11.2–11.5 i direktivet vara uppfyllda

Syftet med artikel 11 i TV-direktivet har uttolkats av EGdomstolen i dess dom den 23 oktober 2003 i mål C-245/01 RTL Television GmbH ./. Niedersachsische Landesmedienanstalt für

privaten Rundfunk och därmed också frågan om vad som avses med programmets integritet och värde. I domen (stycke 62) uttalar EG-domstolen att avsikten med artikel 11 är att ”åstadkomma ett väl avvägt skydd för TV-programföretagens och annonsörernas intressen, å ena sidan, och intressena hos rättsinnehavarna, det vill säga författare och program- respektive filmmakare samt konsumenter i form av TV-tittare, å andra sidan”. EG-domstolen framhåller i samma dom (stycke 64) att skyddet mot alltför mycket reklam för TV-tittarna är en väsentlig del av syftet med artikel 11.

Artikel 11.2 gäller program som består av fristående delar, sportprogram eller evenemang som struktureras på liknande sätt och föreställningar som innehåller pauser. I sådana program ska reklamen sättas in mellan delarna eller i pauserna.

Artikel 11.3 behandlar spelfilmer eller filmer gjorda för TV – med undantag för TV-serier, lätta underhållningsprogram och dokumentärer. Sådana program får avbrytas av reklam en gång för varje hel 45-minutersperiod, om de har en programlagd sändningstid som överstiger 45 minuter. Om den programlagda sändningstiden är minst 20 minuter längre än två eller flera fullständiga 45minutersperioder får ytterligare ett avbrott göras.

Enligt artikel 11.4 ska minst 20 minuter förflyta mellan reklaminslag eller köp-TV-inslag i programmen. Detta gäller dock inte för sådana program med pauser som avses i artikel 11.2.

I artikel 11.5 anges att vissa programtyper inte alls får avbrytas av reklam- och köp-TV-inslag. Det gäller dels alla gudstjänster, dels nyhetsprogram, program om aktuella samhällsfrågor, dokumentärprogram, religiösa program och barnprogram, om deras programlagda sändningstid är mindre än 30 minuter. Om den programlagda sändningstiden uppgår till 30 minuter eller mer, ska vad som sägs i artikel 11.1–11.4 gälla.

6.13.2. AV-direktivet

Genom AV-direktivet har bestämmelserna om placering av TVreklam och reklamavbrott förenklats och liberaliserats. Reglerna finns fortfarande i artikel 11. Bestämmelserna har sammanförts i artiklarna 11.1 och 11.2.

I artikel 11.1 föreskrivs att när TV-reklam eller teleshopping infogas i programmen ska medlemsstaterna säkerställa att detta inte

påverkar programmens integritet eller rättighetshavarnas rättigheter. Medlemsstaterna ska därvid beakta naturliga avbrott i programmen och programmens längd och karaktär. Huvudregeln i artikel 11.1 i TV-direktivet, att reklamavbrott ska ske mellan program har således tagits bort. I övrigt motsvarar bestämmelserna vad som gäller enligt TV-direktivet.

Enligt artikel 11.2 får sändningar av filmer producerade för TV (med undantag för TV-serier och dokumentärer), biograffilmer och nyhetsprogram avbrytas av TV-reklam och teleshopping en gång varje tablålagd period om minst trettio minuter. Sändningar av barnprogram får avbrytas av TV-reklam eller teleshopping en gång under varje tablålagd period på minst trettio minuter, under förutsättning att programmets tablålagda längd överstiger trettio minuter. TV-reklam eller teleshopping får inte infogas i sändningar av gudstjänster.

6.13.3. Radio- och TV-lagen

Regler om placering av reklam och andra annonser i TV-sändningar finns i 7 kap. 7, 7 a och 7 b §§ radio-_och_TV-lagen. Bestämmelserna, som genomför artiklarna 11.1–11.5 i TV-direktivet, trädde i kraft den 1 april 2002 (SFS 2002:116, prop. 2001/02:82, bet. 2001/02:KU15, rskr. 2001/02:187).

Enligt 7 kap. 7 § radio-_och_TV-lagen ska annonser i en TVsändning som huvudregel sändas mellan programmen. Under förutsättning att vissa villkor i 7 kap. 7 a § är uppfyllda får dock annonser avbryta ett pågående program, om det sker på ett sådant sätt – med hänsyn till naturliga pauser samt programmets sändningslängd och karaktär – att varken programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks. Syftet bakom den aktuella bestämmelsen är att skydda publikens möjligheter att ostört följa programmen.

I författningskommentaren till bestämmelsen i prop. 2001/02:82 s. 15 sägs att bestämmelsen innebär bland annat att annonserna bör sättas in där det även utan avbrott för annonser skulle ha skett ett avbrott i programmets kontinuitet. I dramer kan detta t.ex. ske vid scenförändringar eller markanta avvikelser i handlingen. I dokumentär- och diskussionsprogram antingen när programmet byter ämne, när nya deltagare i en diskussion introduceras eller, om programmet är direktsänt, i slutet av filmade inlägg. I musik-

program kan det ske när ett verk har avslutats. I lätta underhållningsprogram när en scen eller sekvens avslutas och i tävlingsprogram när en ny deltagare introduceras. I författningskommentaren anförs slutligen att i sportprogram utan längre pauser bör avbrotten placeras så att tittaren inte riskerar att missa något väsentligt.

Av 7 kap. 7 a § första stycket framgår att man får sända annonser i pauserna i sportprogram där det förekommer längre pauser eller i program som är föreställningar eller evenemang med pauser för publiken. I program som består av avslutade delar får annonser enligt paragrafens andra stycke sändas mellan delarna.

Vidare får enligt tredje stycket annonser sändas i spelfilmer och filmer som är gjorda för TV – utom TV-serier, lätta underhållningsprogram och dokumentärprogram – om den programlagda sändningstiden överstiger 45 minuter. Annonser får sändas en gång för varje hel period om 45 minuter. Om den programlagda sändningstiden är minst 20 minuter längre än två eller flera fullständiga perioder om 45 minuter, får annonser sändas ytterligare en gång. Enligt fjärde stycket samma lagrum ska det i andra program än de som avses i första och andra styckena vara minst 20 minuter mellan annonssändningarna i programmet.

I 7 kap. 7 b § radio-_och_TV-lagen finns föreskrifter om undantag från 7 kap. 7 och 7 a §§. Undantagen innebär bland annat att annonser inte får avbryta gudstjänster eller program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år.

Enligt paragrafens andra stycke får program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer, dokumentärprogram och program om livsåskådningsfrågor inte avbrytas av annonser, om den programlagda sändningstiden är kortare än 30 minuter. Om den programlagda sändningstiden är 30 minuter eller längre gäller vad som sägs i 7 kap. 7 a § andra och fjärde styckena. Av sista stycket i 7 kap. 7 b § framgår att reklam inte får förekomma omedelbart före eller efter ett program eller en del av ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år, såvida det inte är fråga om sponsringsmeddelanden.

I sammanhanget kan nämnas att kravet på att ett reklamavbrott inte får kränka rättighetshavarnas rättigheter enligt 7 kap. 7 § och 7 a § radio-_och_TV-lagen har prövats av Högsta domstolen i en dom den 18 mars 2008 (mål T 2117-06). Målet gällde reklamavbrott i två spelfilmer som visades i TV. Högsta domstolen fann att de aktuella avbrotten utgjorde en kränkning av upphovsmännens

rättigheter och framhöll därvid särskilt att frågan om rättighetsinnehavarnas rättigheter kränkts ska bedömas oberoende av den offentligrättsliga regleringen i radio-_och_TV-lagen.

6.13.4. Överväganden

Vårt förslag: I lagen tas in bestämmelser om reklamavbrott som delvis är strängare än vad som krävs enligt AV-direktivet.

Avbrott för reklam och andra annonser får inte förekomma i program med gudstjänster, i program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. Reklam får inte heller förekomma omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

I fråga om övriga program får avbrott förekomma, om det sker på ett sådant sätt att det – med hänsyn till naturliga avbrott i programmen, programmens längd och karaktär – inte påverkar programmens integritet och värde samt rättighetshavarnas rättigheter. Vid sändningar av filmer och nyhetsprogram måste det vara minst 30 minuter mellan avbrotten.

AV-direktivet innebär en genomgripande förenkling och liberalisering av reglerna om reklamavbrott i TV-sändningar. De nya reglerna innebär bland annat att den tidigare huvudregeln i artikel 11.1 om att reklamavbrott ska ske mellan program har övergivits. Numera är det möjligt för medlemsstaterna att tillåta programföretagen att, med undantag för vissa filmer, barnprogram, nyhetsprogram och sändningar från gudstjänster, placera avbrotten i princip var de vill så länge reklamen håller sig inom gränsen om maximalt 20 procent per timme av programtiden. Avbrotten måste också ske på ett sådant sätt att de inte kränker programmens integritet och värde eller upphovsmännens rättigheter. Samtidigt sägs emellertid i samma artikel att man ska beakta naturliga avbrott i programmen och programmens längd och karaktär. Det är enligt vår mening tveksamt om avskaffandet av huvudregeln om att reklamavbrotten ska placeras mellan programmen i praktiken kommer att innebära någon skillnad mot vad som gäller redan i dag.

De nya reglerna om reklamavbrott syftar till att stärka konkurrenskraften hos den europeiska audiovisuella sektorn. Ändringarna har även motiverats med att konvergensutvecklingen och den

tekniska utvecklingen innebär att tittarna fått betydligt större möjligheter att själva välja hur och när de ska ta del av ett visst innehåll. Samtidigt kvarstår kravet att ett reklamavbrott bara får ske om det inte kränker programmens integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter.

AV-direktivet är ett minimidirektiv. Det är således möjligt för en medlemsstat att behålla eller införa regler som är strängare för programföretagen än vad som följer av direktivet, under förutsättning att reglerna i övrigt stämmer överens med EG-rätten. Den svenska lagstiftningen är avsevärt strängare och mer komplicerad än vad som krävs av AV-direktivet som minimum.

Som vi framhållit inledningsvis i avsnitt 6.1 har vi tolkat vårt uppdrag på så sätt att däri ingår att, med beaktande av upphovsmännens rättigheter och skyddet av barn och unga, så långt som möjligt undanröja de hinder som kan finnas för företagens möjligheter att konkurrera på den svenska marknaden.

En självklar utgångspunkt är därför att vi ska behålla det skydd av barn och unga som nu finns i radio-_och_TV-lagen. Det innebär att vi anser att förbudet i 7 b § sista stycket mot reklam omedelbart före eller efter ett program som vänder sig till barn ska behållas.

En viktig utgångspunkt är också vad som har kommit fram om företagens syn på de hinder som de anser att den nuvarande lagstiftningen eller dess tillämpning för med sig. Samtidigt är det angeläget att så långt som möjligt beakta tittarnas intresse av att kunna ta del av program utan avbrott för störande annonser.

Den tekniska och marknadsmässiga utveckling som sker i Europa och som legat till grund för de nya reglerna om reklamavbrott i AV-direktivet sker även i Sverige. Svenska programföretag har i olika sammanhang hävdat att de svenska reglerna innebär en onödigt komplicerad och hämmande reglering. Programföretagen har även framfört uppfattningen att reglerna leder till sämre möjligheter att avbryta program där det är mest naturligt från ett tittar- och upphovsmannaperspektiv.

AV-direktivets nya bestämmelser om reklamavbrott, som bland annat. motiveras av tittarnas möjligheter att med hjälp av ny teknik undvika reklam, utgör enligt vår uppfattning en rimlig avvägning mellan de intressen som gör sig gällande, nämligen programföretagens och annonsörernas intressen på den ena sidan och rättighetsinnehavarnas och TV-tittarnas intressen på den andra sidan. Genom att avskaffa kravet på att minst 20 minuter ska förflyta mellan reklaminslagen ges programföretagen flexibilitet att placera

reklaminslagen så länge placeringen inte skadar programmens integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter.

Med undantag för reklamavbrott i program riktade till barn under 12 år och reklam före eller efter barnprogram finns det enligt vår mening inte anledning att införa eller behålla regler på området som är strängare än vad som följer av AV-direktivet som minimum. Vi föreslår därför att det nuvarande kravet på att minst 20 minuter måste förflyta mellan reklaminslagen avskaffas. Genom att avskaffa detta krav får programföretagen större möjligheter att placera in reklaminslagen där de passar bäst i programmen.

Vi vill i det sammanhanget särskilt framhålla att en liberalisering av de svenska reglerna inte i sig påverkar upphovsmännens rättigheter enligt den upphovsrättsliga lagstiftningen. Kravet att programmets integritet och värde och upphovsmännens rättigheter inte får kränkas innebär således, i likhet med vad som är fallet i dag, en gräns för förekomsten av reklamavbrott. Reglerna om högsta tillåtna annonstid påverkas givetvis inte heller.

6.14. Tillåten tid för TV-reklam

6.14.1. TV-direktivet

Enligt TV-direktivets ursprungliga lydelse gällde som huvudregel att reklamtiden inte fick överstiga 15 procent av den dagliga sändningstiden (artikel 18.1 första meningen). Reklaminslagens längd under en given entimmesperiod fick inte överstiga 20 procent (artikel 18.2). Sändningstiden för reklam fick emellertid ökas till 20 procent av den dagliga sändningstiden för att innefatta exempelvis reklam med direkta erbjudanden till allmänheten om försäljning, köp eller hyra av produkter eller tillhandahållande av tjänster. En förutsättning för detta var dock att andelen reklaminslag inte översteg 15 procent (artikel 18.1 andra meningen). Reklam med direkta erbjudanden till allmänheten om försäljning, köp eller hyra av produkter eller tillhandahållande av tjänster fick inte överstiga en timme om dagen (artikel 18.3).

Genom 1997 års ändringsdirektiv omformulerades TV-direktivets regler om den tillåtna omfattningen av TV-reklamen. Vidare infördes särskilda bestämmelser om köp-TV, dvs. sändningar av direkta erbjudanden till allmänheten om att mot betalning

tillhandahålla varor eller tjänster, inklusive fast egendom, eller rättigheter och förpliktelser.

I artikel 18.1 i TV-direktivet enligt dess lydelse efter 1997 års ändringar föreskrevs att sändningstiden för köp-TV-inslag, reklaminslag och vissa andra former av reklam i TV inte fick överstiga 20 procent av den dagliga sändningstiden och att sändningstiden för reklaminslag inte fick överstiga 15 procent. I artikel 18.2 föreskrevs vidare att reklaminslag och köp-TV-inslag inte fick överstiga 20 procent av sändningstiden inom en given timme mellan hela klockslag.

Enligt artikel 18.3 skulle vissa slags annonser inte räknas som reklam. Detta gällde dels programföretagens annonseringar i samband med företagets egna program och produkter med programanknytning som har direkt koppling till programmen (egenreklam), dels meddelanden till allmänheten och välgörenhetsuppmaningar som sändes gratis.

6.14.2. Radio- och TV-lagen

TV-direktivets bestämmelser om högsta tillåtna annonstid i TVsändningar är genomförda i svensk rätt genom bestämmelser i 7 kap. 5 § radio-_och_TV-lagen. I samma paragraf finns även motsvarande regler för ljudradiosändningar.

Nu gällande bestämmelser om högsta tillåtna annonstid i TVsändningar och ljudradioprogram trädde i kraft den 1 februari 2008 (prop. 2007/08:4, bet. 2007/08:KU3, rskr. 2007/08:39). Sålunda föreskrivs i 7 kap. 5 § första stycket radio-_och_TV-lagen att annonser i en TV-sändning får sändas högst 12 minuter under en timme mellan hela klockslag, dvs. under 20 procent av sändningstiden. Den sammanlagda sändningstiden för annonser under ett dygn får dock inte överstiga femton procent av sändningstiden.

En tidigare begränsning av mängden annonser som får sändas mellan kl. 19.00 och kl. 24.00 avskaffades genom 2008 års lagändringar, liksom bestämmelserna om under vilka förutsättningar de i 7 kap. 5 § första stycket angivna sändningstiderna fick överskridas i vissa undantagsfall utom programföretagens kontroll.

I 7 kap. 5 § andra stycket finns ett undantag som innebär att reglerna om längsta tillåtna annonstid i paragrafens första stycke inte hindrar sändningen av. programtjänster som uteslutande är

avsedda för program där publiken erbjuds att beställa varor eller tjänster (försäljningsprogram eller teleshoppingblock enligt AVdirektivet). I paragrafen finns vidare bestämmelser om att programtjänstens beteckning ska anges i början och slutet av sändningen.

Nu gällande regler om högsta tillåtna annonstid i ljudradiosändningar finns i 7 kap. 5 § tredje stycket radio-_och_TV-lagen. Också dessa bestämmelser trädde i kraft den 1 februari 2008 genom ovan nämnda riksdagsbeslut. Reglerna innebär att även annonser i ljudradio får sändas högst 12 minuter mellan hela klockslag. Om sändningstiden inte omfattar en timme mellan hela klockslag, får annonser i en ljudradiosändning sändas under högst 15 procent av tiden.

Bestämmelserna om ljudradiosändningar motsvarar alltså i huvudsak vad som gäller för TV-sändningar. Till skillnad från vad som är fallet för TV-sändningar finns det dock inte någon begränsning av sändningstiden för annonser i ljudradio under ett dygn, däremot en begränsning på 15 procent av sändningstiden för det fall sändningstiden inte omfattar en timme mellan hela klockslag.

6.14.3. AV-direktivet

AV-direktivet innebär en förenkling och liberalisering av bestämmelserna om högsta tillåtna annonstid i TV-program. Bestämmelserna återfinns i artikel 18.

I artikel 18.1 föreskrivs att inslag med TV-reklam och teleshopping inte får överstiga 20 procent av sändningstiden inom en given klocktimme, dvs. 12 minuter. Med teleshopping avses sändning av direkta erbjudanden till allmänheten om att mot betalning tillhandahålla varor eller tjänster (i TV-direktivet benämnt köp-TV). Bestämmelserna i TV-direktivets artikel 18.1 om högsta dagliga sändningstid har tagits bort i AV-direktivet.

Enligt artikel 18.2 är reglerna i artikel 18.1 inte tillämpliga på de av programföretagets meddelanden som rör dess egna program och biprodukter med direkt koppling till dessa program (egenreklam), sponsringsmeddelanden och produktplaceringar. Däremot undantas inte längre meddelanden till allmänheten eller välgörenhetsuppmaningar som sänds gratis (jfr andra strecksatsen i artikel 18.2 TVdirektivet i dess lydelse efter 1997 års ändringar). Eftersom sådana meddelanden inte omfattas av begreppet TV-reklam, innebär detta dock inte någon ändring i sak.

6.14.4. Överväganden

Vårt förslag: I radio-_och_TV-lagen tas in bestämmelser om högsta tillåtna annonstid i TV-sändningar som motsvarar vad som krävs som miniminivå enligt AV-direktivet.

Radio- och TV-lagens bestämmelser om högsta tillåtna annonstid har ändrats så sent som i februari 2008. Regeringen uttalade i den då aktuella propositionen att det är angeläget att konkurrensförutsättningarna för programföretagen utjämnas och att risken för att programföretag etablerar sig utomlands minskar. Vidare anfördes att det inte är försvarligt att behålla en ordning som missgynnar de TV-företag som väljer att etablera sig i Sverige. De svenska reglerna om sändningstid för annonser i TV-sändningar borde därför enligt regeringen närmas till den längsta tillåtna annonstiden enligt TV-direktivet. Ett lagförslag med den inriktningen lades också fram i propositionen. Konstitutionsutskottet gjorde i det av riksdagen godkända betänkandet 2007/08:KU3 samma bedömning och tillstyrkte regeringens lagförslag.

Vi anser att ett motsvarande synsätt kan anläggas också vid genomförandet av AV-direktivets regler om högsta tillåtna annonstid. Det saknas därför skäl att behålla eller införa strängare regler än vad som följer av direktivet. Bestämmelserna om högsta tillåtna annonstid i TV-sändningar bör således utformas på så sätt att de motsvarar vad som krävs som miniminivå enligt direktivet. Detta innebär sammantaget att den nuvarande 12-minutersregeln behålls och dygnsregeln i 7 kap. 5 § första stycket radio-_och_TV-lagen avskaffas.

När det gäller högsta tillåten annonstid i ljudradiosändningar har riksdagen i samband med 2008 års lagändringar uttalat att reglerna för högsta tillåtna annonstid i TV-program utgör en rimlig utgångspunkt för bestämmandet av sändningstiden för annonser i ljudradio. Mot den bakgrunden bör den nuvarande 12-minutersregeln i 7 kap. 5 § tredje stycket första ledet radio-_och_TV-lagen behållas och föras över till den nya lagen.

I 7 kap. 5 § tredje stycket andra ledet finns en särskild begränsningsregel för det fall sändningstiden inte omfattar en timme mellan hela klockslag. Regeln innebär att annonser får sändas under högst 15 procent av sändningstiden. I 2008 års lagstiftningsärende övervägdes om inte denna begränsningsregel borde avskaffas. Ett

sådant förslag lades också fram i den promemoria som låg till grund för den aktuella propositionen. Regeringen fann dock att förslaget inte borde genomföras och att begränsningsregeln skulle behållas. I stället höjdes procentandelen från 10 procent till 15 procent. Vi ser inte skäl att nu göra en annan bedömning. Begränsningsregeln bör därför vara kvar.

När det gäller beräkningen av annonstiden har under utredningsarbetet särskilt uppmärksammats frågan om s.k. svartrutor ska räknas in i annonstiden. Med begreppet ”svartruta” avses de svarta bildrutor som mycket hög hastighet visas mellan annonsinslagen (normalt 0,5 sekunder per reklamfilm) för att ge ögat en paus. Programföretagen har i olika sammanhang hävdat att dessa svartrutor inte ska räknas in i annonstiden vid bedömningen av om högsta tillåtna annonstid överskridits. Granskningsnämnden har i sin praxis funnit att allt som sänds under markerad annonstid ska räknas in i den högsta tillåtna annonsmängden inklusive svartrutorna (se exempelvis Granskningsnämndens beslut den 18 februari 2008 SB 92/08 med hänvisningar). Enligt vår uppfattning är svartrutorna att anse som en integrerad del av reklamsändningarna och de kan därmed inte undantas vid bedömningen av frågan om den tillåtna annonstiden överskridits. Granskningsnämndens praxis har således enligt vår uppfattning fog för sig. Vi anser därför att någon lagändring inte bör göras med anledning av Granskningsnämndens praxis i detta avseende.

6.15. Korta utdrag från evenemang av stort allmänintresse

6.15.1. AV-direktivet (artikel 3k)

En nyhet i AV-direktivet är artikel 3k som rör programföretagens rätt till korta utdrag från TV-sändningar av evenemang av stort allmänintresse som ett annat programföretag har den exklusiva rätten att sända. Programföretagen har enligt artikeln rätt att använda sådana utdrag i sina allmänna nyhetsprogram. Syftet med artikeln är enligt skälen 38 och 39 i ingressen bland annat att främja mångfald genom diversifierad nyhetsproduktion och ett diversifierat programutbud och att skydda den grundläggande informationsfriheten och tittarnas intressen.

Rätten att få tillgång till korta utdrag

Enligt artikel 3k.1 ska medlemsstaterna när det gäller korta nyhetsinslag se till att varje programföretag som är etablerat i gemenskapen på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor har tillgång till evenemang av stort allmänintresse som sänds med utnyttjande av exklusiva rättigheter av ett programföretag under deras jurisdiktion.

Om ett annat programföretag som är etablerat i samma medlemsstat som det programföretag som ansöker om tillgång har fått ensamrätten till det berörda evenemanget av stort allmänintresse, måste ansökan om tillgång göras hos det programföretaget. Det framgår av artikel 3k.2.

Medlemsstaterna ska enligt artikel 3k.3 se till att sådan tillgång säkerställs genom att tillåta programföretag att fritt välja korta utdrag från det sändande programföretagets signal med åtminstone angivande av källan, om detta inte är omöjligt av praktiska skäl.

Vad de korta utdragen får användas till

I TV-sändningar får korta utdrag enligt artikel 3k.5 bara användas i allmänna nyhetsprogram. Programföretaget får också använda det korta utdraget i beställ-TV, om programföretaget erbjuder samma program med tidsförskjutning i sådan TV.

I skäl 39 i ingressen sägs att utdragen inte bör vara längre än 90 sekunder. Där framgår också att alla kanaler, däribland kanaler med uteslutande inriktning på sport, får använda sådana korta utdrag för sändningar inom hela EU. Enligt vad som sägs i samma skäl omfattar begreppet allmänna nyhetsprogram inte en sammansättning av korta utdrag till ett underhållningsprogram.

Villkor för tillhandahållandet av korta utdrag

I artikel 3k.6 anges att, ”utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 1–5 ska medlemsstaterna se till att i enlighet med sina rättsliga system och praxis fastställa närmare bestämmelser och villkor för tillhandahållandet av sådana korta utdrag, särskilt eventuella ersättningsbestämmelser, maximal längd för utdragen och tidsgränser för sändning av dem. Om ersättning betalas ut, får den

inte överstiga de extrakostnader som är resultatet av att tillgången tillhandahålls.”

Ursprungslandsprincipen

I sista stycket av skäl 39 i ingressen sägs också att ursprungslandsprincipen bör gälla både för tillgången till och för sändningen av de korta utdragen. I gränsöverskridande fall betyder det att respektive lagstiftning bör tillämpas i tur och ordning: För det första, när det gäller frågan om tillgång till korta utdrag, är det lagstiftningen i den medlemsstat där det programföretag som levererar den ursprungliga signalen (dvs. ger tillgång) är etablerat, som bör tillämpas. Det är normalt den medlemsstat där det evenemanget äger rum. Om en medlemsstat har inrättat ett likvärdigt system för tillgången till evenemanget, bör den medlemsstatens lagstiftning alltid gälla. För det andra, när det gäller sändning av korta utdrag, är det lagstiftningen i den medlemsstat där det programföretag som sänder korta utdrag är etablerat som bör tillämpas.

Förhållandet till upphovsrätten

När det gäller förhållandet till upphovsrätten sägs i skäl 40 i ingressen att kraven på tillgång till evenemang av stort allmänintresse för korta nyhetsinslag inte bör påverka Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället och de tillämpliga internationella konventionerna på området för upphovsrätt och närstående rättigheter.

I punkt 40 anges också att medlemsstaterna bör underlätta tillgången till evenemang av stort allmänintresse genom att bevilja tillgång till programföretagets signal i den mening som avses i direktivet. De får dock välja andra liknande sätt i den mening som avses i direktivet. Sådana sätt inbegriper bland annat att bevilja tillgång till platsen för dessa evenemang innan de beviljar tillgång till signalen. Programföretag ska också kunna ingå mer detaljerade avtal med det företag som har de exklusiva rättigheterna.

6.15.2. Upphovsrättslagen

Upphovsrätten

I lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) ges bestämmelser om upphovsrätten och andra närstående rättigheter.

Upphovsrätten är den rätt som författare, kompositörer, konstnärer och andra upphovsmän har till sina litterära eller konstnärliga verk. Upphovsrätten består av två delar, den ekonomiska rätten och den ideella rätten. Den ekonomiska rätten innebär att upphovsmannen har en exklusiv rätt att framställa exemplar av verket och att göra detta tillgängligt för allmänheten (2 § upphovsrättslagen). Verket görs tillgängligt för allmänheten när det överförs till allmänheten, framförs offentligt, visas offentligt och när exemplar av verket bjuds ut till försäljning, uthyrning, utlåning eller på något annat sätt sprids till allmänheten.

Signalrätten

I 48 § upphovsrättslagen ges radio och TV-företag en till upphovsrätten närstående rättighet, den s.k. signalrätten. Signalrätten innefattar en rätt till de programbärande signalerna som sänds ut, men inte någon rätt till det innehåll som de förmedlar. Signalrätten innebär bland annat att det krävs samtycke för att ta upp utsändningen på en anordning genom vilken den kan återges och att återutsända denna eller överföra den till allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till upptagningen från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

Citaträtten och reportagerätten

Det finns en rad inskränkningar i upphovsrätten, däribland den s.k. citaträtten i 22 § upphovsrättslagen och den s.k. reportagerätten i 25 § upphovsrättslagen. Citaträtten och reportagerätten utgör även inskränkningar i signalrätten genom en hänvisning i 48 § tredje stycket upphovsrättslagen. Syftet bakom dessa båda inskränkningar sammanfaller delvis med motiven till rätten till korta utdrag enligt direktivet.

Citaträtten innebär en rätt för var och en att citera ur offentliggjorda verk i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet.

Reportagerätten innebär att verk som syns eller hörs under en dagshändelse får återges vid information om dagshändelsen genom ljudradio, television, direkt överföring eller film. Verken får dock återges bara i den omfattning som motiveras av informationssyftet.

Krav på källangivelse

Av bestämmelserna i 11 § andra stycket upphovsrättslagen följer att källan ska anges i den omfattning och på det sätt som god sed kräver när ett verk återges offentligt med stöd av bland annat citaträtten och reportagerätten. Enligt 48 § tredje stycket ska bestämmelserna i 11 § andra stycket tillämpas i fråga om sådana radio- och televisionssändningar som avses i paragrafen.

6.15.3. Överväganden

Vårt förslag: Programföretag ska ha rätt att i allmänna nyhetsprogram sända korta utdrag från ett evenemang av stort allmänintresse som ett annat programföretag har den exklusiva rätten att sända. Programföretaget ska också få sända utdraget när nyhetssändningen senare tillhandahålls som beställ-TV. Det korta utdraget får inte vara längre än vad som är motiverat av informationssyftet. Det får inte heller sändas längre tid efter evenemanget än som är motiverat med hänsyn till nyhetsintresset.

Förslaget genomförs genom att nya inskränkningsbestämmelser införs i upphovsrättslagen.

Syfte

Syftet med artikel 3k i AV-direktivet är att programföretag som har ensamrätt till evenemang av stort allmänintresse inte ska kunna utestänga andra programföretag från att i sina nyhetsprogram rapportera om evenemangen. Detta ska enligt artikel 3k i första hand ske genom att övriga programföretag får tillgång till det sändande programföretagets signal, även om det i ingressen också

anges att så kan ske genom att andra programföretag får tillgång till platsen för evenemanget. De korta utdragen får bara användas i allmänna nyhetsprogram. Som anges i ingressen får användningen av de korta utdragen bara ske med vederbörlig hänsyn till ensamrätter och utdragen bör inte vara längre än 90 sekunder.

Situationen i dag

Vid den frågestund som vi hållit har branschen gett uttryck för att situationen i dag stort sett är tillfredsställande på detta område och att det inte i någon nämnvärd omfattning förekommer att programföretag under svensk jurisdiktion utestänger varandra från möjligheten att rapportera från evenemang av stort allmänintresse. I TV-branschen har funnits så kallade 90-sekundersavtal, ibland bara muntliga överenskommelser, om rätt att ta korta sekvenser från varandras nyhets- och sportinslag.

Citaträtten och reportagerätten

Frågan är om bestämmelserna i upphovsrättslagen, främst de inskränkningar i signalrätten som citaträtten och reportagerätten innebär, är tillräckliga för att anse att Sverige på ett korrekt sätt har genomfört artikel 3k i AV-direktivet.

Citaträtten innebär en rätt för var och en att låna en mindre del ur ett skyddat verk eller annan prestation. Användningen av citatet måste ske i överensstämmelse med ”god sed”. Med detta avses bland annat att citatet får användas som hjälpmedel inom ramen för ett eget arbete i syfte att t.ex. kritisera eller belysa det andra verket. Däremot är det inte tillåtet att använda delar ur ett annat verk bara för att vidarebefordra dessa och på det sättet göra den egna produkten mer attraktiv. Citaträtten är således begränsad på ett sätt som gör att den inte tillgodoser de krav som artikel 3k i AVdirektivet ställer.

Reportagerätten i 25 § upphovsrättslagen har tillkommit i informationsfrihetens intresse med hänsyn till att det vid nyhetsförmedling ofta är svårt och tidskrävande att undersöka vilka upphovsrättsliga intressen som kan beröras av ett nyhetsinslag (SOU 1956:25 s. 235). Bestämmelserna i 25 § upphovsrättslagen är tillämpliga både på rena nyhetsprogram och på exempelvis

kommenterande aktualitetsprogram, så länge verkets framförande ingår som ett led i den dagshändelse som rapporteras (prop. 2004/05:110 s. 230). Även om det bakomliggande syftet till reportagerätten delvis sammanfaller med motivet till rätten till korta utdrag enligt AV-direktivet avser reportagerätten således i första hand en annan situation än rätten till korta utdrag.

Slutsats

Av det nyss sagda framgår att de inskränkningar i signalrätten som finns i upphovsrättslagen i form av citaträtten och reportagerätten inte gör det möjligt att sända korta nyhetsutdrag på det sätt som artikel 3k föreskriver. Artikel 3k innebär dels att programföretagen ska ges tillgång till ett evenemang av stort allmänintresse genom att fritt kunna välja korta utdrag från det sändande programföretagets signal, dels att programföretagen får sända de korta utdragen i sina allmänna nyhetsprogram.

Inskränkning i signalrätten

Som förut har sagts innebär artikel 3k i AV-direktivet att programföretag inom EU ska ha rätt att i sina allmänna nyhetsprogram sända korta utdrag från evenemang av stort allmänintresse som ett annat programföretag inom EU har den exklusiva rätten att sända. För att programföretagen ska kunna tillförsäkras en sådan rätt krävs att de får tillgång till de programbärande signalerna som sänds ut från det aktuella evenemanget.

Signalrätten innebär som har redovisats tidigare en uteslutande rätt att förfoga över en televisionsutsändning bland annat genom att ta upp sändningen från en anordning genom vilken den kan återges eller att tillåta att en upptagning av utsändningen på trådlös eller trådbunden väg överförs till allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till upptagningen från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

Artikel 3k i direktivet bör enligt vår mening genomföras genom att signalrätten inskränks på så sätt att programföretag i sina allmänna nyhetsprogram ges rätt att sända korta utdrag från evenemang av stort allmänintresse som ett annat televisionsföretag har den exklusiva rätten att sända. Genom ett sådant undantag får

andra programföretag – för det aktuella ändamålet – möjlighet att använda den programbärande signalen från utsändningen och att sända det korta utdraget.

Ansökan om tillgång och ersättning

Artikel 3k.2 föreskriver att ansökan om tillgång i första hand ska göras hos ett programföretag som är etablerat i samma medlemsstat som det företag som ansöker om tillgång.

Enligt vad vi har inhämtat har programföretagen alltid teknisk tillgång till andra programföretags signal. Det är redan i dag vanligt att programföretagen efter överenskommelse hämtar utdrag från varandras programbärande signaler för att sända dem i sina egna program. Det krävs inte några särskilda tekniska eller andra åtgärder för att det sändande programföretaget ska kunna ge det andra programföretaget tillgång till signalen. Enligt vad vi har erfarit är detta inte heller i praktiken förenat med några särskilda kostnader för det sändande programföretaget.

Enligt vår bedömning krävs det därför inte – utöver den inskränkning i signalrätten som vi redan har föreslagit – några särskilda regler om något ansökningsförfarande e.d. för att säkerställa att andra programföretag får tillgång till det sändande programföretagets signal för korta utdrag från evenemang av stort allmänintresse.

Som sagts tidigare följer det av artikel 3k.2 att ett utdrag i första hand ska hämtas från ett programföretag i samma land. Man skulle därför kunna tänka sig att villkora möjligheten att utnyttja inskränkningen i signalrätten genom en föreskrift av motsvarande slag i radio-_och_TV-lagen. Vi har dock erfarit att vedertagen praxis är att utdragen i första hand hämtas från ett programföretag i samma land. Några regler om detta behövs därför enligt vår mening inte. Eftersom det inte är förenat med några kostnader att ge andra programföretag tillgång till korta utdrag behövs inte heller några särskilda regler om ersättning (jfr artikel 3k.6).

Var de korta utdragen får användas

Enligt artikel 3k.5 får de korta utdragen bara användas i allmänna nyhetsprogram och i beställ-TV, I beställ-TV får utdragen bara

användas om samma program erbjuds med tidsförskjutning från samma leverantör av medietjänster. I skäl 41 i ingressen anges som skäl för det sistnämnda att programföretagen bör kunna fortsätta med sin praxis att i efterhand tillhandahålla sina direktsända nyhetsprogram i TV som beställ-TV efter direktsändning utan krav på att skräddarsy det enskilda programmet genom att de korta utdragen utelämnas. I samma ingresspunkt framhålls att möjligheten bara bör finnas när exakt samma TV-program tillhandahålls på beställning av samma medietjänstleverantör och att möjligheten därför inte kan användas för att skapa nya affärsmodeller för beställ-TV grundade på korta utdrag.

De korta utdragen får således bara sändas i allmänna nyhetsprogram. I skäl 39 i ingressen sägs att alla kanaler, däribland kanaler med uteslutande inriktning på sport, får använda korta utdrag för sändningar inom hela EU. Detta uttalande i direktivet tyder på att med allmänna nyhetsprogram också kan avses program med enbart sportnyheter. Huruvida detta är fallet får dock överlämnas till rättstillämpningen att avgöra.

Enligt samma artikel får samma nyhetsprogram där det korta utdraget har sänts också tillhandahållas i efterhand i beställ-TV. För att genomföra direktivet på rätt sätt i denna del bör en regel om detta också tas in i upphovsrättslagen.

Inskränkningar i annan upphovsrätt

En sändning från ett evenemang av stort allmänintresse från vilka korta utdrag hämtas kan också innehålla sådant som är skyddat i andra avseenden enligt upphovsrättslagen. I sändningen kan det t.ex. höras eller synas litterära, musikaliska och konstnärliga verk som är upphovsrättsligt skyddade.

För att få avsedd verkan måste rätten att sända korta utdrag kunna utövas trots de ensamrätter som gäller för innehållet. Det bör därför införas en inskränkning i upphovsrätten med denna innebörd. Motsvarande inskränkning bör gälla också i förhållande till övriga närstående rättigheter. Det bör ske genom att man i upphovsrättslagen inför en bestämmelse med reportagerätten i 25 § som förebild. En regel bör därför utformas på så sätt att verk som syns eller hörs i korta utdrag från evenemang av stort allmänintresse får återges när ett televisionsföretag i sina allmänna nyhetsprogram sänder sådana korta utdrag.

På detta sätt säkerställs att programföretag som är etablerade i gemenskapen använder de korta utdragen på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor.

Vilka evenemang omfattas?

Vilka evenemang som omfattas av artikel 3k anges inte närmare i artikeln eller i ingressen. Det får anses självklart att sådana evenemang som avses i artikel 3j som är av särskild vikt för samhället omfattas.

Därutöver kan hävdas att det faktum att ett programföretag förvärvat ensamrätten till sändningsrätten av evenemanget i fråga talar för att det är fråga om ett evenemang av stort allmänintresse. Mot det kan anföras att ett kommersiellt programföretags beslut att förvärva rättigheter till ett evenemang i första hand styrs av ekonomiska överväganden och inte av något allmänintresse. Evenemangets potentiella målgrupp och sponsorers och annonsörers intresse för deltagande i sändningen kan i dessa fall vara viktigare än ett allmänintresse, men intressena kan också sammanfalla. Bara det förhållandet att ett programföretag förvärvat ensamrätten till evenemang kan därför enligt vår bedömning inte alltid tas till intäkt för att det är ett evenemang av stort allmänintresse. Samtidigt talar övervägande skäl för att det oftast är så. Användningen av uttrycket ”stort allmänintresse” innebär dock enligt vår bedömning att evenemanget måste vara av intresse för en större krets personer. Exempel på sådana evenemang kan vara olika större mästerskap, såsom OS, VM, EM m.m. Vidare kan statsbesök, viktiga framträdanden och andra liknande händelser vara evenemang av stort allmänintresse.

Hur långa får de korta utdragen vara och hur länge får de sändas?

I artikel 3k.6 anges att medlemsstaterna ska se till att i enlighet med sina rättsliga system och praxis fastställa närmare bestämmelser och villkor för tillhandahållande av korta utdrag. Vad som här är aktuellt är frågan om maximal längd på utdragen och tidsgränser för sändningen av dem. I dessa frågor kan det vara lämpligt att bland annat finna ledning i tillämpningen av reportagerätten i 25 § upphovsrättslagen.

Den återgivning som får ske av upphovsrättsligt skyddade verk med stöd av 25 § upphovsrättslagen får inte vara längre än vad som motiveras av informationssyftet. I praktiken kan det alltså bara bli fråga om korta avsnitt. När det gäller korta nyhetsinslag framstår det som naturligt att anlägga samma synsätt, med hänsyn till de vitt skilda situationer som kan komma ifråga. Enligt vår mening är det inte lämpligt eller möjligt med en statisk reglering av längden på utdragen. Längden får i stället bestämmas med utgångspunkt i informationssyftet. Det innebär att utdraget inte bör vara längre än vad som motiveras för att tillgodose informationssyftet. En regel av denna innebörd bör därför föras in i upphovsrättslagen. Utdragen bör enligt ingressen inte vara längre än 90 sekunder. I många fall torde dock informationssyftet tillgodoses med ett utdrag som är betydligt kortare än 90 sekunder.

När det gäller tidsgränser för sändningen av utdragen är det även här svårt att ange en exakt tidsgräns. Ett kort utdrag bör enligt vår mening få användas så länge det är motiverat med hänsyn till nyhetsintresset. Finns det ett nyhetsvärde i att rapportera om evenemanget även ett par dagar efter att det har gått av stapeln bör utdraget kunna sändas i ett nyhetsprogram. Ovidkommande utdrag bör dock inte få användas för att illustrera ett reportage som avser något annat än evenemanget.

Ifråga om tidsgränser för tillhandahållande av nyhetsprogrammen som beställ-TV kan viss ledning hämtas från det faktum att SVT och TV4 i dagsläget normalt låter sina nyhetssändningar ligga ute på sina webbplatser i en vecka. Bara i speciella fall kan det enligt vår bedömning anses finnas ett nyhetsvärde som motiverar att utdragen sänds eller hålls tillgängliga en längre tid efter det att det aktuella evenemanget har gått av stapeln.

Avslutande synpunkter

Inskränkningar i upphovsrätten och närstående rättigheter måste slutligen uppfylla de krav som ställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället. Direktivet syftar bland annat till att medlemsstaterna ska uppfylla huvuddelen av de internationella förpliktelser som följer av fördragen inom ramen för World Intellectual Property Organization. I artikel 5 i direktivet anges uttömmande vilka inskränkningar som

är tillåtna i upphovsrätten och närstående rättigheter. Av artikel 5.3.c framgår att inskränkningar får göras för användning av verk eller alster vid nyhetsrapportering. Vi bedömer att vårt förslag är förenligt med direktivet i denna del (jfr prop. 2004/05:110 s. 231 f.).

7. Reklam- och annonsbegreppen

7.1. Radio- och TV-lagen

Med begreppet annons avses enligt 7 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen dels reklam, dels sändningar som utan att vara reklam sker på uppdrag av någon annan. Begreppet reklam definieras inte i radio-_och_TV-lagen. Av förarbetena framgår dock att avsikten varit att reklambegreppet ska ha samma innebörd som det har inom marknadsrätten (prop. 1995/96:160 s. 110). Det ska således vara fråga om kommersiella budskap eller meddelanden som sprids via olika slags medier i avsättnings- eller tillgångsfrämjande syfte och som härrör från en identifierbar sändare (Bernitz, Marknadsföringslagen, 1997, s. 16). Med andra ord ska meddelandena spridas i marknadsföringssyfte. Det krävs inte att det utgår något vederlag till programföretaget. Till skillnad från vad som är fallet enligt TV- och AV-direktiven finns det alltså inte något vederlagskrav som ska vara uppfyllt.

Med begreppet annons som inte utgör kommersiell reklam avses s.k. åsiktsannonser som är inriktade på att bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar eller påverka människors beteende i viss riktning (prop. 1995/96:160 s. 114). Som exempel kan nämnas uppmaningar att använda flytväst eller sänka hastigheten i trafiken. I tidigare lagstiftningsärenden har man gjort bedömningen att sändningar av åsiktsannonser, i likhet med vad som gäller för kommersiell reklam, bara ska få ske under annonstid, dvs. under sändningstid som inleds och avslutas av en särskild signatur som markerar att det sända under den angivna tiden gör det på uppdrag av någon annan (se prop. 1995/96:160 s. 110 med hänvisningar).

7.2. AV-direktivet

Enligt artikel 1 i AV-direktivet definieras begreppet TV-reklam som varje form av sänt meddelande antingen mot betalning eller mot liknande ersättning för egenreklam, som utförs av ett offentligt eller privat företag eller en fysisk person i samband med handel, affärsverksamhet, hantverk eller yrke i avsikt att främja tillhandahållande mot betalning av varor eller tjänster, inklusive fast egendom, rättigheter och förpliktelser. Definitionen motsvarar närmast ordagrant definitionen av begreppet TV-reklam i TV-direktivet. Det bör framhållas att sponsring och produktplacering inte omfattas av begreppet TV-reklam enligt AV-direktivet.

7.3. Radio- och TV-lagsutredningens förslag (SOU 2005:62, avsnitt 2)

Radio- och TV-lagens definition av begreppet annons har fört med sig att även rena informations- och utbildningsprogram i rättstillämpningen kommit att betraktats som annonser i radio- och TV-lagsutredningens mening och därför ska omges av särskilda signaturer och räknas in i den högsta tillåtna annonsvolymen. (En närmare redovisning av rättspraxis finns i avsnitt 1.3.3 i Radio- och TV-lagsutredningens betänkande Anpassning av radio- och TVlagen till den digitala tekniken SOU 2005:62). Digital-TVkommittén konstaterade att detta i praktiken gjorde det omöjligt att sända sådana program. Kommittén föreslog därför i en skrivelse till regeringen den 13 oktober 1999 att regeringen skulle ta initiativ till sådana ändringar av radio-_och_TV-lagen att samhällsinformation och utbildningsprogram som sänds på uppdrag av någon annan inte skulle behandlas som annonser i radio- och TV-lagens mening.

Radio- och TV-lagsutredningen fick med anledning av Digital-TV-kommitténs framställning i uppdrag att överväga hur lagstiftningen kunde ändras så att det blev möjligt att sända informations- och utbildningsprogram på uppdrag av någon annan, utan att programmen kom att räknas in i den högsta tillåtna sändningstiden för annonser. För att lösa problemet föreslog Radio- och TV-lagsutredningen att annonsbegreppet skulle förtydligas på så sätt att det av lagtexten framgick att begreppet – utöver kommersiell reklam – även avser sändningar som sker på uppdrag av någon annan och som har till syfte att främja en sak eller idé eller att förmedla

information. Huruvida ett program sänts på uppdrag av någon annan eller inte skulle enligt förslaget avgöras utifrån en helhetsbedömning där finansiering, redaktionellt inflytande och programinnehåll tillmättes särskild vikt.

7.4. Remissinstanserna

Samtliga remissinstanser som yttrade sig i frågan var positiva till utredningens förslag att inskränka innebörden av annonsbegreppet. TV4 framhöll dock att rena informationsmeddelanden som endast har till syfte att informera allmänheten om något utan att försöka påverka människors beteenden i något avseende inte borde räknas in i annonstiden. Formuleringen ”att förmedla information” borde därför strykas ur den föreslagna lagtexten. Granskningsnämnden för radio och TV tillstyrkte att den föreslagna förändringen av annonsbegreppet i sak. Nämnden var dock tveksam till om förslaget, som det lagtekniskt utformats, skulle få avsedd effekt, eftersom de sändningar som skulle undantas ofta kunde sägas ha till syfte att förmedla information och därmed ändå omfattas av annonsbegreppet. Remissinstanserna hade inte något att invända mot utredningens överväganden när det gäller bedömningen om ett program sänts på uppdrag av någon annan.

7.5. Överväganden

Vårt förslag: Samlingsbegreppet annons behålls. Med annons avses dels kommersiell reklam, dels sändningar som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan och som har till syfte att främja en sak eller idé. Rena informations- eller utbildningsprogram omfattas därmed inte.

Begreppet reklam definieras i lagstiftningen som varje form av meddelande som sänds antingen mot betalning eller liknande ersättning eller egenreklam, och som syftar till att marknadsföra varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter.

Begreppet annons har under lång tid utgjort ett samlingsbegrepp för kommersiell reklam och meddelanden som utan att utgöra

sådan reklam har till syfte att bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar. Det saknas anledning att nu frångå detta system. Annonsbegreppet är väl inarbetat och bör behållas. Mot bakgrund av dess centrala betydelse på området bör begreppet liksom tidigare definieras i den nya lagstiftningen.

Även begreppet reklam är av grundläggande betydelse och bör därför också det definieras i lagtexten. Definitionen bör knyta nära an till den definition som finns i artikel 1 i i TV-direktivet. Det innebär en viss inskränkning av begreppets innebörd i förhållande till vad som gäller i dag, nämligen att det tas in ett vederlagsrekvisit i definitionen. Reklambegreppet kommer härigenom att på radio- och TV-området i högre grad än vad som varit fallet tidigare motsvara vad som redan gäller i flera andra europeiska länder, bland annat Storbritannien.

Som begränsande kriterium för vad som är att betrakta som en annons, utan att vara kommersiell reklam, gäller i dag att sändningen ska ske på uppdrag av någon annan. Utredningen delar Radio- och TV-lagsutredningens bedömning att denna omständighet även framöver bör tjäna som grundläggande kriterium för bedömningen i vilka fall ett program, som inte är kommersiell reklam, ska anses utgöra en annons. I likhet med Radio- och TVlagsutredningen och remissinstanserna anser vi att man från annonsbegreppet bör undanta rena informations- eller utbildningsprogram, även om de sänds på uppdrag av någon annan. Som framhållits av Radio- och TV-lagsutredningen får frågan om ett program sänts på uppdrag av någon annan prövas genom en helhetsbedömning där faktorer som finansiering, redaktionellt inflytande och programinnehåll tillmäts särskild vikt. Radio- och TV-lagsutredningens förslag vad gäller den närmare innebörden av begreppet annons bör sammantaget genomföras. Lagtexten bör dock utformas på ett något annat sätt än utredningen föreslog och i enlighet med de synpunkter som bland annat Granskningsnämnden och TV4 framförde.

8. Annonsering med delad skärm

8.1. Vad innebär annonsering med delad skärm?

Tekniken med delad skärm (split screen) innebär att olika former av innehåll kan visas samtidigt i bild. Detta sker genom att TVskärmen delas upp i olika delar. Exempelvis kan annonsinslag sändas i ett fönster under sändningen av ett TV-program så att två åtskilda bilder syns på skärmen. Tekniken med delad skärm kan användas både vid sändning med digital och med analog sändningsteknik. Den förekommer i stor utsträckning på Internet. Redan i dag används split screen-tekniken av svenska TV-programföretag, främst genom att i vissa program låta en rullande text längst ner i rutan ange börskurser eller återge sms-meddelanden som skickats till ett program. Det förekommer också att rörliga bilder visas i en infälld list i nederkanten av bilden med information om kommande program.

I vissa av EU:s medlemsländer är annonsering med delad skärm förbjuden medan andra länder, bland annat Storbritannien och Tyskland tillåter tekniken. För en närmare redovisning av i vilken utsträckning annonsering med delad skärm är tillåten kan hänvisas till Radio- och TV-lagsutredningens betänkande Anpassning av radio-_och_TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62) avsnitt 3.5.

Annonsregleringen i radio-_och_TV-lagen bygger, liksom i TV- och AV-direktiven på den s.k. separationsprincipen, dvs. att redaktionellt material ska hållas skilt från kommersiella meddelanden. Bestämmelserna i 7 kap. 7 § radio-_och_TV-lagen om att annonser ska sändas mellan programmen är ett uttryck för denna princip. Att sända reklam samtidigt som ett program pågår innebär att en åtskillnad i tiden inte kan upprätthållas. I 7 kap. 7 a och 7 b §§ ges dock möjlighet att under vissa förutsättningar avbryta program för annonssändningar. Dessa bestämmelser tar emellertid

sikte på situationer då det görs en paus i programmet medan annonserna sänds. Sändning med delad skärm innebär däremot att programmet fortsätter medan annonssändningen pågår.

Frågan huruvida det är tillåtet med sändningar med delad skärm har inte prövats av Granskningsnämnden för radio och TV. Radio- och TV-lagsutredningen gjorde i sitt nyss nämnda betänkande (s. 94) dock bedömningen att ordalydelsen av bestämmelserna i 7 kap. 7, 7 a och 7 b §§ radio-_och_TV-lagen innebär att det måste finnas en tidsmässig åtskillnad mellan redaktionellt material och annonser. Det är således inte, menade utredningen, möjligt att sända reklam på en del av TV-skärmen och ett program på en annan del av denna utan att överträda reglerna i fråga. Detta gällde dock inte egenreklam som är undantagen från lagens annonsregler. Utredningen fann däremot att det var möjligt att använda sig av annonsering med delad skärm utan att komma i konflikt med bestämmelserna om annonssignatur i 7 kap. 1 §.

8.2. Kommissionens tolkningsmeddelande

Kommissionen har i sitt tolkningsmeddelande rörande TVdirektivet (EGT 2004/C102/02) angett att reklam med delad skärm är förenlig med direktivet, förutsatt att den är lätt att känna igen och att den hålls åtskild genom akustiska eller optiska hjälpmedel för att förhindra att tittarna vilseleds att förväxla reklam med redaktionellt innehåll. Reklam med delad skärm får inte innebära att programmets integritet kränks. Sådan reklam omfattas helt av de vanliga reklambestämmelserna i direktivet.

I meddelandet konstateras att eftersom delad skärm används för att sända reklammeddelanden i direktivets mening måste tekniken behandlas på samma sätt som andra reklammeddelanden. Det innebär att meddelandena måste hållas åtskilda från redaktionellt innehåll. Traditionella reklammeddelanden har åtskilts från redaktionellt material i tiden med akustiska eller optiska hjälpmedel. Kommissionen poängterar dock i meddelandet att det av direktivets lydelse och syfte följer att en åtskillnad i tid från resten av programmet inte är nödvändig om de optiska eller akustiska hjälpmedlen förhindrar att tittarna vilseleds att förväxla reklam med redaktionellt innehåll, vilket är lagstiftningens mål. Således är en åtskillnad i rummet tillräcklig om den uppnår detta mål. Tekniken med delad skärm får vidare bara användas om programmets

integritet och ekonomiska värde inte kränks genom att reklam sänds med delad skärm. Även reklam som sänds med delad skärm måste följa bestämmelserna om längsta tillåtna reklamtid under en timme respektive per dygn.

8.3. AV-direktivet

AV-direktivet saknar i likhet med TV-direktivet särskilda bestämmelser om reklam med delad skärm. Det grundläggande kravet i TV-direktivet på separation mellan redaktionellt material och reklam kvarstår dock oförändrat. Kommissionens uttalanden i tolkningsmeddelandet när det gäller reklam med användning av delad skärm gäller således alltjämt.

8.4. Radio- och TV-lagsutredningens förslag (SOU 2005:62, avsnitt 3)

Radio- och TV-lagsutredningen konstaterade i sitt betänkande Anpassning av radio-_och_TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62) avsnitt 3.4 att reklam med delad skärm är förenlig med TV-direktivet under vissa förutsättningar och att tekniken förekommer i en del EU-länder. För att undvika att ojämlika konkurrensförutsättningar för svenska programföretag ansåg utredningen att annonsering med delad skärm borde vara tillåten i viss utsträckning även i Sverige. Utredningen föreslog således ändringar i radio-_och_TV-lagen som innebar att det är möjligt att sända annonser på en del av TV-skärmen samtidigt som det sänds redaktionellt material på skärmen i övrigt. Enligt förslaget skulle en sådan annonsering bara få förekomma i situationer då det hade varit tillåtet att göra ett reklamavbrott enligt gällande regler och bara i program som avser ett direktsänt evenemang som fortgår oberoende av eventuella annonsavbrott. På den del av skärmen där annonser visas skulle löpande i bild anges att det var fråga om en annons.

Enligt förslaget skulle annonsering med delad skärm bara få sändas om det kunde ske på ett sådant sätt att programmets integritet och värde samt rättighetshavarnas rättigheter inte kränktes. I övrigt skulle lagens annonsbestämmelser gälla även annonser som sänds med delad skärm. Sponsringsmeddelanden

eller annan exponering av sponsorföretagets logotyp eller namn på delad skärm borde inte vara tillåten i vidare omfattning än vad som gällde för sponsringsmeddelanden i allmänhet.

8.5. Remissinstanserna

De allra flesta remissinstanserna var positiva till utredningens förslag. MTG ansåg dock att det fanns en risk för att annonseringen kunde komma att störa innehållet och programmens integritet. Eftersom regelverket skiljde sig åt i olika medlemsländer borde förslaget därför inte genomföras. KLYS och Copyswede framhöll att förslaget att tillåta annonsering med delad skärm innebar ett avsteg från separationsprincipen. C More välkomnade förslaget, men ansåg att annonsering med delad skärm borde få förekomma i fler sammanhang än de som utredningen föreslog. Konsumentverket underströk vikten av att den annonsmarkering som ska finnas är tydligt utformad och att den hela tiden var med i bild. Granskningsnämnden för radio och TV tillstyrkte förslaget i de fall och under de strikta förutsättningar som utredningen föreslagit. Nämnden ansåg att det var viktigt att det görs en skillnad mellan annonser och reklam så att det tydligt framgår vad som är annonser och vad som är redaktionellt material. Enligt Granskningsnämnden var flera av de riktlinjer som utredningen ställt upp för bedömningen av om en annons kränkte programmets integritet och värde svårtillämpade. Nämnden ifrågasatte om annonsering med delad skärm över huvud taget borde få vara tillåten vid vissa typer av direktsända evenemang, exempelvis stödgalor och konserter.

8.6. Överväganden

Vårt förslag: I ett program som består av ett direktsänt evenemang som fortgår oberoende av annonsavbrott får man sända annonsering med delad skärm under förutsättning att det sker på ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter inte kränks.

Ett sponsringsmeddelande får sändas med delad skärm under samma förutsättningar som med hel skärm.

Radio- och TV-lagsutredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer med vårt.

Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrkte eller lämnade förslaget utan erinran.

Skälen för vårt förslag: Radio- och TV-lagsutredningen har gjort bedömningen att annonsering med delad skärm inte är tillåten enligt svensk rätt, eftersom det enligt radio- och TV-lagens bestämmelser måste finnas en tidsmässig åtskillnad mellan redaktionellt material och annonser (med undantag för egenreklam). Bedömningen är välgrundad och vi har därför inte någon annan uppfattning i denna fråga.

TV- och numera AV-direktivet tillåter däremot annonsering med delad skärm i och för sig, dock under förutsättning att reklamen inte strider mot övriga annonsbestämmelser. Som framgår av avsnitt 6.12 anser vi att det nuvarande kravet på åtskillnad i tid mellan redaktionellt material och annonsering bör upprätthållas och föras över till den nya lagen.

TV-reklam med delad skärm är således förenlig med TV- och numera AV-direktivet och förekommer i en del av EU:s medlemsländer. Samtidigt är en sådan annonsering förbjuden i Sverige. Man kan på goda grunder förutsätta att tekniken med delad skärm kommer att få en allt större ekonomisk betydelse. Som framhållits av Radio- och TV-lagsutredningen kan detta leda till en situation med en ojämn konkurrens mellan svenska och utländska programföretag där svenska företag blir förbigångna av annonsörer. Svenska företag riskerar då att gå miste om värdefulla annonsintäkter. Dessa omständigheter talar för att det i den nya lagen tas in bestämmelser som innebär att annonsering med delad skärm tillåts. Det krävs dock att detta kan ske på ett sådant sätt att de skyddsintressen som värnas med reglerna om annonsplacering, separation mellan programmen och annonstid inte blir åsidosatta.

Radio- och TV-lagsutredningen har i sitt förslag ställt upp en rad förutsättningar som måste vara uppfyllda för att annonsering med delad skärm ska vara tillåten. Sålunda får en sådan annonsering bara förekomma i situationer där det hade varit tillåtet att göra ett reklamavbrott enligt gällande regler i program som avser ett direktsänt evenemang som fortgår oberoende av annonsavbrott. På den del av skärmen där annonser visas ska löpande i bild anges att det är fråga om en annons. Vidare får annonseringen sändas med delad skärm bara om det kan ske på ett sådant sätt att programmets integritet och värde samt rättighetshavarnas rättigheter inte kränks.

I övrigt ska lagens annonsbestämmelser gälla även annonser som sänds med delad skärm. Sponsringsmeddelanden får enligt den tidigare utredningens förslag sändas med delad skärm bara under de förutsättningar som hade föreslagits i fråga om sponsringsmeddelanden i övrigt (se avsnitt 6.10).

De krav som Radio- och TV-lagsutredningen angett ligger väl i linje med kommissionens tolkningsmeddelande och har godtagits utan större invändningar under remissbehandlingen. Även vi anser att de föreslagna kraven för att annonsering med delad reklam ska tillåtas är tillräckliga för att de skyddsintressen vi tidigare angett blir tillgodosedda. AV-direktivet innebär inte heller något hinder mot en sådan ordning. Förslaget bör således genomföras.

Tekniken med delad skärm kan användas inte bara för att skicka reklam och andra annonser utan även för att framhäva en sponsor. Kommissionen har i sitt tolkningsmeddelande rörande TV-direktivet framhållit att om tekniken med delad skärm används för att ange vem som har sponsrat ett program detta måste ske i enlighet med bestämmelserna i artikel 17 i TV-direktivet, dvs. de allmänna krav på sponsrade program som i huvudsak numera återfinns i artikel 3f.1 a–c i AV-direktivet. Kommissionen har vidare uttalat att skulle vara oförenligt med TV-direktivet att presentera sponsorföretagets logotyp eller namn på ett sätt som kan innebära att det sponsrade programmets integritet kränks. I tolkningsmeddelandet har också framhållits att sändning med delad skärm omfattas av bestämmelserna om reklamavbrott i artikel 11 i TV-direktivet.

Radio- och TV-lagsutredningen gjorde mot den nu redovisade bakgrunden bedömningen att sponsringsmeddelanden på delad skärm inte borde vara tillåten i vidare omfattning än vad som gäller för sändning av sponsringsmeddelanden med hel skärm. Utredningen föreslog därför att sponsringsmeddelanden skulle få sändas med delad skärm bara under de förutsättningar som föreslogs gälla för sponsringsmeddelanden i allmänhet. Förslaget har godtagits av remissinstanserna och inte heller vi ser något skäl att göra någon annan bedömning än den som Radio- och TV-lagsutredningen gjort i frågan. Förslaget bör således genomföras.

9. Virtuell annonsering

9.1. Begreppet virtuell annonsering

Med virtuell annonsering avses enligt kommissionens tolkningsmeddelande (EGT 2004/C 102/02) användningen av virtuella metoder för att infoga reklaminslag under sändning av TVprogram, särskilt genom att befintliga reklamskyltar på en plan byts ut eller att nya bilder placeras över dem. Härigenom får tittaren intrycket att reklambilderna finns i verkligheten, dvs. rent fysiskt, medan de i själva verket är inlagda på elektronisk väg i TV-signalen. Det förekommer såväl att befintlig reklam ersätts med virtuell reklam som att ytterligare reklam läggs till. Tekniken används normalt under sportsändningar för att visa en logotyp eller ett varumärke tillhörande den annonsör som kan anses vara programmets sponsor. Tekniken kan även användas för exempelvis produktplacering i vanliga TV-program såsom TV-serier och långfilmer.

Metoden gör det möjligt att anpassa reklammeddelandena i ett program som når flera länder till varje enskilt land som tar emot sändningen. Under en och samma fotbollsmatch kan således reklam bytas ut på elektronisk väg så att olika varumärken eller logotyper visas i olika länder. Detta innebär att ett företag kan marknadsföra sig på olika marknader med sina olika varumärken eller att arrangörerna av evenemanget kan sälja reklamplats flera gånger till olika företag i de mottagande länderna. Likaså kan annonsering som är otillåten i vissa länder men tillåten i andra anpassas till lagstiftningen i mottagarlandet.

De meddelanden som infogas i bilden på virtuell väg har i allmänhet ett avsättningsfrämjande syfte. Eftersom de dessutom är särskilt infogade i bilden och anpassade för TV-sändningar är de att betrakta som annonser i radio- och TV-lagens mening. Lagens bestämmelser om annonser är därmed tillämpliga. I det sammanhanget kan framhållas att s.k. arenareklam, liksom reklam på spelar-

dräkter och liknande, inte utgör annonsering i radio- och TVlagens mening, eftersom reklamen inte kan sägas vara anpassad för TV-sändning

I vissa av EU:s medlemsländer är virtuell reklam förbjuden. I andra länder godtas virtuell reklam under vissa förutsättningar som anges i respektive lands lagstiftning. I några länder har granskningsmyndigheterna accepterat användningen av virtuell reklam utan att det funnits någon särskild reglering om detta. För en närmare redovisning av förhållandena i olika länder kan hänvisas till Radio- och TV-lagsutredningens betänkande Anpassning av radio-_och_TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62) avsnitt 4.6.

9.2. Kommissionens tolkningsmeddelande

Kommissionen har i sitt tolkningsmeddelande tagit ställning för att metoden med virtuell reklam är förenlig med TV-direktivet, dock under förutsättning att tittarnas bekvämlighet och nöje inte påverkas eller att den inte innebär att programmens integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks. Vidare krävs att allmänintresset beaktas. Kommissionen framhåller också att programföretagen och tittarna måste få information i förväg om förekomsten av virtuella bilder.

9.3. Radio- och TV-lagsutredningens förslag

Radio- och TV-lagsutredningen föreslog att det i radio- och TVlagen skulle tas in regler om virtuell annonsering som innebar att en sådan annonsering inte var att betrakta som annonser i radio- och TV-lagens mening, om den infogades på fasta föremål där annonsmeddelanden kan placeras ut fysiskt och som normalt används för sådana meddelanden. En förutsättning var dock att programföretaget inte fick någon betalning eller annan ersättning för att visa meddelandena.

Enligt förslaget fick virtuell annonsering inte vara mer framträdande än den annonsering som normalt förekommer på platsen, föra med sig att bildkvaliteten försämrades eller på något annat sätt inverka störande på tittarnas möjligheter att uppfatta programmet. Programmens integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter fick inte kränkas. Virtuell annonsering måste

således innehållsmässigt följa samma regler som traditionella annonser. Tittarna skulle före och efter varje sändning som innehöll virtuell annonsering på lämpligt sätt upplysas om att sådan annonsering användes.

9.4. Remissinstanserna

Samtliga remissinstanser som yttrade sig anslöt sig till eller hade inget att erinra mot förslaget att under vissa förutsättningar tillåta virtuell annonsering. Granskningsnämnden för radio och TV framhöll att alla de krav som ställdes upp i lagförslaget för att tillåta virtuell annonsering var oundgängligen nödvändiga. Nämnden hade också vissa synpunkter på utformningen av lagtexten. C More var kritiskt mot att ett programföretag inte skulle få ta emot ersättning för att visa virtuell reklam.

9.5. Överväganden

Vårt förslag: Virtuell annonsering ska få förekomma i program under förutsättning att programföretaget inte får någon ersättning för den och att annonseringen

  • är placerad på ett fysiskt föremål eller en fysisk plats som normalt används för annonser,
  • inte är mer framträdande än den annonsering som normalt sett förekommer på platsen,
  • inte innebär att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks, eller
  • inte strider mot lagens annonsbestämmelser i övrigt.

Före och efter varje sändning av program som innehåller virtuell annonsering ska programföretaget på lämpligt sätt upplysa om annonseringen.

Bestämmelserna om annonssignatur, annonstid och annonsavbrott ska inte tillämpas på virtuell annonsering. Övriga bestämmelser om annonsinnehåll är däremot tillämpliga.

T

Radio- och TV-lagsutredningens förslag:

T

Utredningens förslag

överensstämmer i huvudsak med vårt.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrkte eller hade inte någon erinran mot förslaget. Vissa lagtekniska synpunkter framfördes.

Skälen för vårt förslag: Virtuell annonsering har normalt ett avsättningsfrämjande syfte och omfattas således av Radio- och TVlagen. Lagen förbjuder inte virtuell annonsering i och för sig. Som förut sagts är virtuell annonsering inte heller enligt kommissionens tolkningsmeddelande oförenlig med TV-direktivet. Detsamma gäller AV-direktivet. Däremot används virtuell annonsering ofta på ett sådant sätt att den strider mot flera av radio- och TV-lagens annonsbestämmelser. Exempelvis visas annonserna under pågående program, samtidigt med redaktionellt material och utan föregående annonssignatur. Dessutom överskrids den högsta tillåtna annonstiden under en timme. I praktiken är således virtuell annonsering förbjuden i Sverige.

Som framhållits av Radio- och TV-lagsutredningen försätter detta svenska programföretag i en situation där företagen måste antingen bryta mot annonsreglerna eller låta bli att köpa sändningsrättigheter till internationella sportevenemang. Konkurrensen vid försäljningen av sändningsrättigheterna begränsas också genom att programföretag som är etablerade i Sverige inte får sända programmen. Vi anser därför i likhet med Radio- och TV-lagsutredningen och remissinstanserna att lagstiftningen bör öppna för en möjlighet att sända program som innehåller virtuella annonser.

Radio- och TV-lagsutredningen har lagtekniskt utformat sitt förslag på så sätt att virtuella annonsmeddelanden inte ska betraktas som annonser i lagens mening, om de uppfyller vissa förutsättningar.

I sak delar vi Radio- och TV-lagsutredningens uppfattning. Vi anser dock att förslaget lagtekniskt bör utformas så att virtuell annonsering inte undantas från annonsbegreppet utan att det i lagtexten uttryckligen anges att bestämmelserna om annonssignatur, annonsavbrott och annonstid inte ska tillämpas vid sådan annonsering. Däremot ska samma regler om annonsinnehåll, exempelvis vad gäller reklam riktad till barn och för alkohol och tobak, vara tillämpliga även på virtuell annonsering.

Som framhållits av Radio- och TV-lagsutredningen och som även understrukits i kommissionens tolkningsmeddelande gör sig den grundläggande principen att det alltid måste stå klart för

tittarna vad som är annonser och vad som inte är det gällande även vid virtuell annonsering. Traditionella sändningar av annonser måste i dag och även enligt vårt förslag föregås av annonssignaturer före och efter sändningen. Vi delar Radio- och TV-lagsutredningens uppfattning att de skäl som motiverar denna ordning är applicerbara även i fråga om virtuell annonsering. Utredningens förslag att det ska lämnas information om virtuell annonsering såväl före som efter ett program har inte ifrågasatts av remissinstanserna och även vi ansluter oss till förslaget. Som utredningen föreslagit bör det tas in en särskild bestämmelse om utformningen av informationen som innebär att informationen ska lämnas på lämpligt sätt. De bestämmelser vi föreslagit om annonssignatur för annan annonsering är således inte tillämpliga vid virtuell annonsering.

Radio- och TV-lagsutredningens förslag i fråga om virtuell annonsering ligger även i övrigt väl i linje med de riktlinjer som ställs upp i kommissionens tolkningsmeddelande och framstår som en rimlig avvägning mellan de intressen som gör sig gällande. Förslaget har i dessa delar inte heller mött några egentliga invändningar under remissförfarandet. Den enda invändning som har framförts är det föreslagna förbudet mot ersättning. Det finns därför anledning att påminna om att kravet på att det inte får betalas någon ersättning till programföretaget är nödvändigt. I annat fall blir annonseringen att betrakta som TV-reklam i såväl TV- som AV-direktivens mening, vilket i sin tur innebär att meddelandena måste följa de vanliga annonsreglerna. Sammantaget anser vi således att förslaget bör genomföras.

10. Elektroniska företagsskyltar i sportprogram

10.1. Begreppet elektroniska företagsskyltar

Med elektroniska företagsskyltar avses sådana skyltar som förekommer i sportsändningar och som tillsammans med tid-, placerings- och resultatinformation anger namnet på det eller de företag som tillhandahållit den tidmätnings- eller datautrustning som används vid sportevenemanget. Det är alltså fråga om skyltar som inte finns naturligt utan som infogas i bilden av produktionsföretaget i samband med sändningen.

Elektroniska företagsskyltar förekommer framför allt i sändningar från internationella sportevenemang. Det är tävlingsarrangörerna, som också innehar de immateriella rättigheterna till arrangemangen, som i praktiken råder över i vilken utsträckning företagsskyltar ska förekomma. Rättighetshavarna låter ett produktionsbolag, dvs. en teknisk partner, producera TV-signalen. Rättigheterna att sända programmet över ett visst område säljs normalt till flera TV-företag från olika länder. Normalt finns det mycket små eller snarare obefintliga möjligheter för programföretaget att påverka avtalsvillkoren.

I vissa fall sker en internationell TV-sändning från Sverige och då kan ett svenskt programföretag vara s.k. host-broadcaster för sändningen. Det är dock alltjämt den som arrangerar tävlingen som regelmässigt har beslutanderätten över förekomsten av elektroniska företagsskyltar i sändningen. Det saknas normalt möjlighet att i förhandlingarna om sändningsrätter till sportevenemang föra fram önskemål om att få en modifierad TV-signal där de elektroniska företagsskyltarna uteslutits. Programföretagen har inte heller rätt att på egen hand förändra signalen och ta bort företagsskyltar. Det förekommer aldrig att programföretag får betalt för att sända elektroniska företagsskyltar.

Granskningsnämnden för radio och TV har i sin praxis funnit att reklammeddelanden som är anpassade för en TV-sändning och särskilt infogade i programmet normalt utgör TV-reklam. Nämnden har vidare intagit ståndpunkten att det saknar betydelse om meddelandet infogats i programmet av programföretaget, av ett annat programföretag eller av ett produktionsbolag. Förvaltningsdomstolarna har i de fall som överklagats anslutit sig till Granskningsnämndens bedömning. Som exempel från praxis kan nämnas Granskningsnämndens beslut den 15 februari 2005 i ärende SB 68/06. Ärendet gällde sändningar från GE-galan i TV4 då tre olika företagsnamn exponerades i samband med att tider och resultat visades. Exponeringen hade föranletts av att företagen levererat de dataproducerade uppgifterna och att de haft ett kommersiellt syfte med exponeringen. Nämnden konstaterade att de elektroniska företagsskyltarna utgjorde TV-reklam och fann att TV4 brutit mot bestämmelserna om annonsmarkering och annonsplacering i radio-_och_TV-lagen genom att visa skyltarna. Nämnden avstod dock från att ansöka om särskild avgift.

10.2. Radio- och TV-lagsutredningen

Radio- och TV-lagsutredningen konstaterade att det förhållandet att radio- och TV-lagens annonsregler är tillämpliga på elektroniska företagsskyltar ledde till problem för programföretagen. Företagsskyltarnas utformning och placering i programmen talade också för att de inte skulle behandlas som reklam i egentlig mening. Utredningen föreslog mot den bakgrunden att det i radio-_och_TV-lagen skulle tas in särskilda bestämmelser som innebar att det var tillåtet att i sportprogram elektroniskt infoga namnet eller logotypen för det eller de företag som tillhandahållit den tekniska utrustning eller de tjänster som varit nödvändiga för att producera information om resultat, matchställning, tid eller dylikt.

För att motverka att elektroniska företagsskyltar skulle komma att användas som reklam föreslog utredningen särskilda regler som angav ramarna för i vilken utsträckning elektroniska företagsskyltar fick förekomma. Enligt förslaget skulle det få ske bara i samband med sändning av den information som företaget i fråga tillhandahållit och under förutsättning att programföretaget inte hade fått någon ersättning från det företag vars namn exponerades. Företags-

namnet eller logotypen fick inte heller förenas med ljud och bara ta upp en liten del av bilden och i övrigt visas i rimlig omfattning.

10.3. Remissinstanserna

Samtliga remissinstanser som yttrade sig i frågan tillstyrkte förslaget eller hade inte något att erinra mot det.

Granskningsnämnden för radio och TV hade inga synpunkter på att elektroniska företagsskyltar undantogs från annonsbegreppet, men pekade på att det även kunde förekomma andra elektroniska skyltar med exempelvis sponsringsmeddelanden. Enligt nämnden var det därför mest logiskt att undanta även sådana skyltar från annonsreglerna och i stället tillämpa bestämmelserna om otillbörligt gynnande. C More ansåg att det borde vara tillåtet att ta betalt för att sända elektroniska företagsskyltar.

10.4. Överväganden

Vårt förslag: I lagen tas in bestämmelser som innebär att det blir möjligt att under vissa förutsättningar infoga s.k. elektroniska företagsskyltar i sportprogram. Sådana företagsskyltar ska få förekomma i sportprogram i TV-sändning under förutsättning att

  • det sker i samband med sändning av den information som företaget i fråga tillhandahållit,
  • programföretaget inte får någon särskild ersättning för det,
  • företagsnamnet eller logotypen inte förenas med ljud och bara upptar en liten del av bilden, och
  • företagsnamnet visas i rimlig omfattning.

Radio- och TV-lagsutredningen: Utredningens förslag överensstämmer med vårt.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrkte eller lämnade förslaget utan erinran.

Skälen för vårt förslag

Behovet av regler som tillåter elektroniska företagsskyltar

Som har redovisats i det föregående anses elektroniska företagsskyltar utgöra reklam i radio- och TV-lagens mening. Lagens bestämmelser om högsta tillåtna annonsmängd, inplacering av annonser och annonssignatur är således tillämpliga på elektroniska företagsskyltar. Som framhållits av Radio- och TV-lagsutredningen skiljer sig dock elektroniska företagsskyltar åt från reklammeddelanden i egentlig mening i flera väsentliga avseenden. Sålunda visas en företagsskylt enbart i samband med resultat- eller tidsangivelser i ett program. Företagsskylten består vidare bara av namnet på ett företag eller dess logotyp. Den tar också upp en liten del av bilden. Därtill kommer att meddelandet visas under ett fåtal sekunder varje gång. Dessa skillnader i fråga om placering, varaktighet och frekvens för med sig att de nuvarande annonsreglerna i radio-_och_TV-lagen inte är ändamålsenliga när det gäller elektroniska företagsskyltar och i vissa fall även omöjliga att följa. Tillämpningen av gällande rätt leder således till en situation där programföretagen i praktiken bara kan välja mellan att överträda bestämmelserna och att avstå från att köpa in sändningsrättigheter till internationella evenemang.

Vi delar i likhet med remissinstanserna Radio- och TV-lagsutredningens uppfattning att den nuvarande ordningen inte är lämplig och att det finns ett påtagligt behov av att ändra gällande rätt så att elektroniska företagsskyltar i sportsändningar ska kunna sändas utan att behöva föregås av annonssignatur, följa reglerna om placering av annonser eller räknas in i den högsta tillåtna annonstiden.

En sådan ändring kan dock ske bara om den är förenlig med reglerna om TV-reklam i AV-direktivet. I den frågan gör vi följande överväganden.

Tillåter AV-direktivet elektroniska företagsskyltar?

AV-direktivet saknar i likhet med TV-direktivet särskilda bestämmelser om elektroniska företagsskyltar. Definitionen av begreppet TV-reklam i direktivet innehåller ett vederlagsrekvisit, vilket innebär att annonsören måste betala ersättning till programföretaget för att det ska vara fråga om TV-reklam i AV-direktivets mening. AV-

direktivet innebär i det avseendet inte någon skillnad jämfört med TV-direktivet. Radio- och TV-lagsutredningen fann vid sina kontakter med olika programföretag att det aldrig förekom att programföretag fick betalt för att sända elektroniska företagsskyltar. Något annat har inte kommit fram under remissbehandlingen av utredningens betänkande eller under vårt arbete.

Vederlagsrekvisitet i definitionen av begreppet TV-reklam innebär således att elektroniska företagsskyltar normalt sett faller utanför AV-direktivets definition av TV-reklam. Direktivets bestämmelser om annonstid, placering av annonser m.m. är därmed inte heller tillämpliga på elektroniska företagsskyltar. Det anförda leder fram till slutsatsen att AV-direktivet inte utgör något hinder mot att tillåta exponering av elektroniska företagsskyltar oberoende av reklamregleringen i övrigt. Snarare uppmuntras i direktivet till att moderna reklamtekniker utvecklas (se skäl 55 i ingressen). Denna bedömning stämmer också överens med hur man ser på elektroniska företagsskyltar i flera andra medlemsländer inom EU.

Vi anser därför att Radio- och TV-lagsutredningens förslag bör genomföras. Även om de situationer där förekomsten av elektroniska företagsskyltar gett upphov till problem främst förefaller ha gällt sändningar från internationella sportevenemang, bör samma regler gälla även för sändningar av enbart nationellt intresse.

Hur bör en reglering utformas?

Som Radio- och TV-lagsutredningen underströk finns det en risk att elektroniska företagsskyltar kan komma att användas för att sända reklam i en utsträckning som inte är önskvärd. Radio- och TV-lagsutredningen föreslog därför begränsningar av möjligheterna att använda sig av elektroniska företagsskyltar. Sålunda skulle företagets namn eller logotyp få visas på skyltarna. Det skulle inte heller få förekomma ljud i samband med exponeringen av dem. Enligt förslaget skulle företagsskyltar bara få visas i samband med sändning av den information som företaget tillhandahåller. Slutligen föreslogs också att företagsskylten bara skulle få ta upp en liten del av bilden och bara sändas i rimlig omfattning.

Vi ansluter oss i likhet med bland annat Granskningsnämnden till den tidigare utredningens bedömning att det krävs särskilda föreskrifter för att förhindra att elektroniska företagsskyltar missbrukas för att sända reklam. Eftersom programföretagen vid

internationella idrottsevenemang inte råder över förekomsten av skyltar och omfattningen varierar från sändning till sändning kan sådana bestämmelser inte vara alltför detaljerade. Radio- och TVlagsutredningens förslag har inte mött några bärande invändningar under remissbehandlingen och framstår enligt vår mening som väl avvägt.

C More har visserligen förordat att det ska vara möjligt för programföretagen att ta betalt för att sända elektroniska företagsskyltar. Som framhållits i det föregående skulle en sådan ordning inte vara förenlig med AV-direktivets bestämmelser. Vi ansluter oss således till Radio- och TV-lagsutredningens förslag också i detta avseende.

Vi återkommer i författningskommentaren till de olika förutsättningar som ska vara uppfyllda för att elektroniska företagsskyltar ska få användas.

11. Interaktiva tjänster i radio och TV

I radio- och TV-sammanhang innebär interaktivitet enkelt uttryckt att lyssnaren eller tittaren själv kan påverka det som sänds och när och hur länge han eller hon vill ta del av det. Genom att vara aktiv kan den mottagande i viss utsträckning själv välja vad han eller hon vill ta del av. I avsnitt 6.1.2 har vi redogjort för olika interaktiva tjänster som kan erbjudas i TV-sändningar.

I avsnitt 6.2.2 har vi redogjort för de regler utöver radio-_och_TV-lagen som kan vara tillämpliga på innehållet i interaktiva tjänster. Marknadsföringslagen gäller all marknadsföring och är tillämplig på reklam i såväl radio- och TV-program som i tjänster som tillhandahålls på begäran. I de fall tjänsterna leder till att användarna ingår avtal om köp eller förhyrning av varor eller tjänster gäller vidare distans- och hemförsäljningslagens (2005:59) bestämmelser. Prisinformationslagens (2004:347) regler gäller även för marknadsföring i radio och TV. E-handelslagen är tillämplig på tjänster som tillhandahålls på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare.

11.1. Radio- och TV-lagsutredningen (SOU 2005 :62, avsnitt 13)

Bakgrund

I Radio- och TV-lagsutredningens uppdrag ingick att överväga behovet av särskilda regler för elektroniska programguider och andra interaktiva tjänster som ingår i digitala radio- och TVsändningar. Uppdraget omfattade såväl frågan om i vilka avseenden regler för interaktiva tjänster ska skilja sig från de allmänna reglerna, som frågan om gränsdragningen mellan interaktiva tjänster och de sändningar för vilka allmänna regler ska gälla

Radio- och TV-lagsutredningen använde begreppet interaktiv annonsering som en beteckning för all annonsering som förekommer i den icke-linjära miljön, dvs. de delar av sändningen som blir tillgängliga för tittaren sedan denne gjort ett aktivt val att lämna ett egentligt program (den s.k. linjära programmiljön).

Begreppet interaktiva ikoner användes av utredningen som beteckningen på samtliga sätt att visa att det finns en möjlighet att interagera. Interaktiva tjänster kan aktiveras av tittarna genom att de med hjälp av fjärrkontrollen eller knappar på mottagaren trycker på symboler som visas i linjära TV-program. I andra fall kan det vara ett textmeddelande, ibland ett blinkande sådant, som visar att interaktivitet är möjlig.

Utredningen föreslog sammanfattningsvis följande.

  • Samma regler ska gälla för alla sådana icke-linjära tilläggstjänster som sänds ut till alla.
  • Interaktiva ikoner ska vara neutrala och får inte utformas eller placeras på ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks. Ett programföretag ska dock inte ansvara för interaktiva ikoner som visas i bild på grund av en funktion hos digital-TV- eller digitalradiomottagaren.
  • En interaktiv ikon i ett TV-program får inte leda direkt till annonser för en produkt, ett företag, en organisation, en idé eller en sak som har anknytning till det pågående programmet. Detta ska dock inte gälla ikoner i annonser eller sökbar text-TV eller andra tilläggstjänster.
  • Ikoner som leder till annonsmaterial ska vara utformade på ett sådant sätt att tittaren förstår att det är annonsmaterial som kommer att visas.
  • I gudstjänster och egentliga program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år ska man inte få visa interaktiva ikoner som leder direkt till annonser.

Allmänna principer

Radio- och TV-lagsutredningens utgångspunkt var att alla radio- och TV-sändningar som riktas till allmänheten faller in under radio-_och_TV-lagen. Radio- och TV-lagens annonsregler är därför tillämpliga på lokalt interaktiva tilläggstjänster. När det gäller reklam i den icke-linjära miljön, dvs. i tilläggstjänster såsom text-

TV, elektroniska programguider och programanknutna fördjupningstjänster i radio och TV, föreslog utredningen att radio- och TV-lagens regler för annonser i sökbar text-TV skulle tillämpas.

Interaktiva ikoner

Radio- och TV-lagsutredningen ansåg att ikoner inte skulle få placeras eller utformas på ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks. Ikonerna fick inte störa tittarnas upplevelse av själva programmet. Sålunda ansåg utredningen att en interaktiv ikon i ett egentligt TV-program inte får leda direkt till annonser för en produkt, ett företag, en organisation, en sak eller en idé som har anknytning till det pågående programmet. Detta skulle dock inte gälla ikoner i annonser eller sökbar text-TV och andra tilläggstjänster.

Ikoner som leder till annonsmaterial skulle enligt utredningen vara utformade på ett sådant sätt att tittaren förstår att annonsmaterial kommer att visas. Vidare skulle interaktiva ikoner ha en neutral utformning och även i övrigt vara utformade och placeras på ett sätt som inte kränker programmens integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter.

Radio- och TV-lagsutredningen föreslog att det inte ska få förekomma interaktiva ikoner som leder direkt till annonser i egentliga program som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år eller i gudstjänster. Utredningen ansåg dock inte att det var nödvändigt att införa några särskilda begränsningar för interaktiv annonsering i anslutning till nyhetsprogram, nyhetskommenterande program, dokumentärprogram eller program om livsåskådningsfrågor. Vidare bedömde utredningen att det saknas behov av att införa särskilda regler för innehållet i interaktiv annonsering. I stället skulle de allmänna reglerna om annonsers innehåll tillämpas även på interaktiva annonser. Radio- och TV-lagens innehållsregler och eventuella tillståndsvillkor gäller även för innehållet i lokalt interaktiva tjänster. Det saknades enligt utredningens mening behov av att därutöver införa särskilda regler för dessa.

11.2. Remissinstanserna

Allmänna principer

Kanal 5 tillstyrkte utredningens förslag.

C More Entertainment AB var positivt till att användningen av interaktiv annonsering och ikoner regleras och till att reglerna för sökbar text-TV även skulle gälla för innehållet i elektroniska programguider.

Boxer höll med utredningen om att man bör vara återhållsam med regler för interaktiv annonsering. Den reglering som utredningen hade föreslagit ansåg Boxer vara onödig, eftersom t.ex. skillnaden mellan redaktionellt innehåll och annonsering regleras genom marknadsföringslagens förbud mot att vilseleda.

Konsumentverket hade inget att erinra mot utredningens överväganden och förslag om interaktiv annonsering. Verket framhöll svårigheten att bedöma förslagen, eftersom interaktiva tjänster i praktiken inte förekommer i någon större omfattning.

Granskningsnämnden för radio och TV hade inget att invända mot utredningens bedömning att radio- och TV-lagens annonsregler är tillämpliga på lokalt interaktiva tilläggstjänster. Nämnden hade svårt att bedöma förslagen om interaktiva ikoner, eftersom interaktiva tjänster inte förekommer i någon större omfattning. Mot den bakgrunden ansåg nämnden att man kunde fråga sig om det är lämpligt att gå fram med lagstiftning, innan företeelsen är mer känd. Nämnden ansåg dock att det är välkommet att lagstiftningen håller jämna steg med den tekniska utvecklingen.

Interaktiva ikoner

Granskningsnämnden för radio och TV ansåg att det är viktigt att det ges klara riktlinjer för vad som kan tillåtas. Även ikonernas storlek samt färgsättning, rörelse och ljud bör beaktas. För att Granskningsnämnden ska kunna granska om de föreslagna reglerna om interaktiva ikoner följs krävs att de referensinspelningar som görs innefattar en dokumentation av ikoner och det innehåll de kan leda till samt lokala interaktiva tjänster eller att det på något annat sätt kan säkerställas att nämnden kan få tillgång till nödvändig information.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasatte om det är förenligt med kommissionens tolkningsmeddelande till TV-direktivet att tillåta

interaktiva ikoner länkade till annonser i TV-program, eftersom sådana ikoner enligt tolkningsmeddelandet ska hänföras till ett reklaminslag.

Kanal 5 instämde i utredningens förslag. Telenor tillstyrkte förslaget att ikonerna ska vara utformade på ett sådant sätt att tittaren förstår att de leder till annonsinnehåll. Däremot ansåg Telenor att utredningen gick för långt när den föreslog ett förbud mot annonser för produkter m.m. med anknytning till programmet. Enligt Telenor kan det ligga i tittarens intresse att få ytterligare information eller erbjudanden i anslutning till ett visst program, samtidigt som andra tittargrupper slipper irriterande kommersiella budskap. Gränsdragningen mellan annonser med och utan anknytning till programmen är också oklar.

C More Entertainment AB ansåg att det inte torde uppstå svårigheter att i praktiken tillämpa en ”tvåtrycksprincip” i enlighet med utredningens förslag.

Konsumentverket ansåg att det är mycket viktigt att det införs ett förbud i enlighet med utredningens förslag mot interaktiva ikoner i program som vänder sig till barn under tolv år, eftersom barn och unga lätt tar till sig ny teknik.

Barnombudsmannen ansåg att åldersgränsen borde sättas vid femton eller sexton år.

11.3. Överväganden

11.3.1. Allmänna principer för en reglering av interaktiva tjänster i radio och TV

Vår bedömning: Det finns inte skäl att nu införa särskilda regler för interaktiv annonsering och interaktiva ikoner.

Det finns inte heller skäl att särskilt reglera interaktiva tjänster i radio.

Radio- och TV-lagsutredningen: Utredningen föreslog att reglerna om sökbar text-TV skulle gälla för samtliga icke-linjära tilläggstjänster som sänds ut till alla i radio och TV-sändningar. Utredningen föreslog vidare att interaktiva ikoner i TV-program skulle vara neutrala och att de inte fick placeras på ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetsinnehavarnas rättigheter kränks. Slutligen föreslog Radio- och TV-lags-

utredningen ett begränsat förbud mot ikoner som leder till annonsmaterial och restriktioner för interaktiva ikoner i barnprogram och gudstjänster.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanser som uttalade sig var positiva eller tillstyrkte förslaget. Granskningsnämnden för radio och TV och Konsumentverket framhöll att interaktiva tjänster inte förekommer i någon större omfattning. Boxer framhöll att regleringen kändes onödig.

Skälen för vår bedömning

Utvecklingen av interaktiva tjänster i TV

När digital-TV infördes fanns det stora förhoppningar på tittarnas användning av interaktiva tjänster. Marknadens aktörer såg framför sig ett mer aktivt tittande. Exempelvis lanserades uppkoppling till Internet via digital-TV-boxen och därigenom möjligheten att utföra bankärenden och e-handla på TV-skärmen. Informationstjänster, nyheter, sport och spel skulle finnas tillgängligt på TV:n dygnet runt.

Radio- och TV-verket har sedan 2004 haft regeringens uppdrag att årligen rapportera om utvecklingen när det gäller interaktiva tilläggstjänster och elektroniska programguider för digital-TV.

Radio- och TV-verket anförde följande i rapporten Interaktiva digital-TV-tjänster 2007 (s.12 f.):

Utvecklingen för interaktiva tjänster genom digital-TV enligt de ursprungliga intentionerna vid introduktionen av digital-TV har avstannat. Tjänsterna som har erbjudits har inte fått genomslag mycket beroende på att den returkanal genom telefonjacket som krävts inte har kopplats in. Många av de interaktiva TV-tjänsterna så som man tänkte sig vid introduktionen av digital-TV har haft mycket svårt att hitta en plats på marknaden. Radio- och TV-verket har efter kontakter med branschens aktörer konstaterat en samsyn om att den bristande utvecklingen till största delen beror på konkurrens från bredband och Internet. TVkonsumenternas låga intresse för interaktiva TV-tjänster kanske kan förklaras dels med den snabba utvecklingen av datorer, bredband och tjänster på Internet och dels med att TV primärt används passivt för att få en underhållningsupplevelse. TV-tittandet sker till största delen fortfarande traditionellt efter kanalernas tablåer. De flesta TVkonsumenter anser att interaktiva tjänster är ett trevligt komplement till TV men inte alls betydande för TV-tittandet. Skillnaden i användning av interaktiva tjänster är stor mellan dator och TV. Användning

av datorn är mer ”framåtlutad” och mycket aktiv där användaren som oftast är en person i taget, utför många saker samtidigt. Interaktivitet via TV:n är mer ”bakåtlutad” och sker med hjälp av fjärrkontrollen som är mindre lämpad än datorns mus och tangentbord för avancerad interaktivitet. TV:n fungerar istället som en samlingsplats i hemmet för flera personer samtidigt med olika viljor och intressen och det blir irriterande med för mycket valmöjligheter och interaktivitet. --- Det finns möjligheter att överbrygga den digitala [ålders-]klyftan genom att göra information och viktiga samhällstjänster tillgängliga i TV-miljön och öka tillgängligheten för den del av befolkningen som saknar datorvana och regelbunden uppkoppling till Internet. Utvecklingen av sådana tjänster har dock inte gått så snabbt som förväntades inledningsvis vid digitaliseringen. Internet och bredband har också fört med sig ett slags ”gratiskultur” vilket gör det svårt att ta betalt för samma tjänster bara för att de levereras via digital-TV systemet.

Radio- och TV-verket drar i sin rapport Interaktiva digital-TVtjänster 2008 samma slutsatser som i 2007 års rapport, nämligen att utvecklingen av interaktiva tjänster tycks söka sig andra vägar via konvergerande lösningar som kombinerar traditionell TV-distribution med någon form av bredbandsuppkoppling.

Behovet av att reglera interaktiva tjänster i TV

Radio- och TV-lagsutredningen beskrev en interaktiv miljö som var nära länkad till och i många fall ingick i de linjära programmen. Exempel på detta var att det i programmen kunde visas ikoner med hjälp av vilka tittarna hade möjlighet att ta sig vidare till såväl lokalt som centralt interaktiva tjänster. Vidare skulle de interaktiva tjänsterna med t.ex. textinformation visas i en ruta ovanpå bilden i det linjära programmet. På det viset integrerades den interaktiva tjänsten i den linjära programmiljön. Det fanns också linjära inslag i den icke-linjära miljön. Exempel på detta var att en filmsekvens var möjlig att ta fram från sökbar text-TV eller en elektronisk programguide.

När Radio- och TV-lagsutredningen lade sina förslag framstod den interaktiva miljö som beskrevs av utredningen som en kommande realitet. Därefter har dock utvecklingen av interaktiva tjänster tagit andra vägar och det förekommer inte någon nämnvärd interaktivitet i TV-sändningar, om man bortser från sökbar text-TV och elektroniska programguider. Ikoner eller andra medel för att interagera och lämna den linjära miljön förekommer således inte

i de traditionella linjära TV-sändningarna. Av Radio- och TVverkets rapporter framgår också att intresset och efterfrågan av mer än enbart TV-program är mycket svag från konsumenterna.

Kommissionen behandlar i sitt tolkningsmeddelande rörande TV-direktivet frågan om interaktiva ikoner och reklam. Där framhålls att principen att skilja mellan reklam och redaktionellt innehåll innebär att den interaktiva ikon som tittaren ska klicka på för att hämta fram ett interaktivt reklaminslag måste vara integrerad i ett reklamprogram som är åtskilt från det redaktionella innehållet och lätt kan kännas igen som sådant. Det innebär således att en interaktiv ikon som leder till ett reklaminslag redan i sig ska betraktas som reklam.

Den interaktivitet som för närvarande förekommer är sökbar text-TV och elektroniska programguider. Regler om sökbar text-TV finns redan i lagstiftningen och kommer med våra förslag också framgent att finnas och därvid också omfatta elektroniska programguider (se avsnitt 14.4.3).

Frågan är emellertid om man för framtiden kan vänta sig att interaktiva tjänster kommer att ställa andra krav. Klart är att den tekniska utvecklingen kan leda till oanade möjligheter till interaktiva tjänster i TV-sändningar. Det är möjligt att skapa den interaktiva miljö som Radio- och TV-lagsutredningen beskrev. Ikoner och andra sätt för tittaren att interagera kan öka, om konsumenterna efterfrågar det.

Utvecklingen och efterfrågan har inte gått i den riktning som förutspåddes när digitaliseringen inleddes. Konsumenternas intresse för de tjänster som det är tekniskt möjligt att erbjuda är generellt låg och nya interaktiva tjänster i TV har uteblivit. Interaktiva tjänster har i första hand etablerat sig på Internet och inte i TV-sändningar.

Radio- och TV-lagsutredningens förslag byggde på att utvecklingen och förekomsten av interaktiva tjänster skulle bli en annan än den som blev fallet. Vi har för vår del inte fångat upp något som ger oss anledning att anta att utvecklingen nu skulle ta en annan riktning än den som hittills har visat sig. Vi anser därför att det för närvarande inte finns något behov av att genomföra de i och för sig välgrundade förslag som den tidigare utredningen lade fram i denna del och som också vann remissinstansernas gillande.

Utvecklingen av interaktiva tjänster i radio

Interaktiva tjänster kan även distribueras via radio. RDS (Radio Data System) och TMC (Traffic Message Control) kan betraktas som tilläggstjänster i analog radio. Dessa tjänster erbjuder dock inte någon möjlighet till interaktivitet, annat än att det genom en inställning på radiomottagaren är möjligt att välja om man vill få de meddelanden som sänds ut eller inte.

Den digitala radiotekniken kan förmedla alla slags tjänster, dvs. förutom ljud även text, bild och data. Tekniken öppnar således möjligheter att komplettera de traditionella ljudradioprogrammen med text och bilder. De största aktörerna på radioområdet anser att DAB+ (Digital Audio Broadcast) är den teknik för rikstäckande digital ljudradio som i dag förefaller mest lämpad för Sverige.

Tilläggstjänster i DAB+ kan sändas som PAD (Programme Associated Data) som innehåller information som hör till det program som pågår. Det kan vara textinformation om vilket program och vilken kanal man lyssnar på, namn på artist och låt som spelas för tillfället eller adress och telefonnummer till programmet. Det är tekniskt möjligt att även visa bilder i anslutning till det pågående programmet. I framtiden kan det således komma att sändas bilder på medverkande i programmet eller nyhets- och sportbilder i anslutning till nyhets- och sportprogram, liksom associerade ljudklipp som hör till ett program, exempelvis det tidigare avsnittet av ett program. Annonsörer kan komplettera radioreklamen med bilder på produkter eller logotyper.

För att kunna tillgodogöra sig centralt interaktiva tjänster krävs i likhet med TV att det finns en returkanal kopplad till radion. En lösning på frågan om returkanal kan vara mobiltelefonnätet. Om en digitalradiomottagare byggs in i mobiltelefonen är det möjligt att lyssna till radio och ta emot vissa tilläggstjänster som sänds ut till alla via det markbundna digitala ljudradionätet och använda mobiltelefonnätet för beställning och mottagning av innehåll på begäran.

Utvecklingen av digitalradio har inte kommit särskilt långt i Sverige. Sveriges Radio har sänt digitalradio i DAB sedan 1995. För närvarande täcker sändningarna 35 procent av Sveriges befolkning. Av Radio- och TV-verkets rapport Framtidens radio framgår emellertid att bara 2 procent av befolkningen lyssnar till DABradio minst en gång i veckan. Detta kan jämföras med motsvarande siffra för radio via Internet som är 20 procent.

Nyligen har SR, UR, SBS Radio och MTG Radio meddelat att de avser att samarbeta om teknik och distributionsfrågor för att ge radiopubliken tillgång till fler kanaler och därmed skapa ökad och bredare mångfald för lyssnarna i hela landet.

Konsumentintresset av interaktiva tjänster i radio framstår i likhet med vad som gäller beträffande TV-sändningar som lågt. Av Radio- och TV-verkets rapport Framtidens radio (s. 43) framgår att lyssnarna i första hand prioriterar annat än interaktiva tjänster i radion så som att kunna söka station utan att veta frekvensen, få textade radioprogram (för t.ex. hörselskadade) och att få bättre ljudkvalitet.

Behovet av att reglera interaktiva tjänster i radio

I de analoga radiosändningarna förekommer tilläggstjänster i form av RDS och TMC. Textmeddelanden via RDS har av Granskningsnämnden för radio och TV

TPF

1

FPT

inte ansetts utgöra ljudradio vilket

innebär att sådana textmeddelanden därmed faller utanför radio- och TV-lagens tillämpningsområde.

De stora aktörerna på radiomarknaden har nyligen samlats kring DAB+ som en framtida teknik för digital ljudradio. Det är därför möjligt att interaktiva tjänster utvecklas på radioområdet och erbjuds konsumenterna.

Radio- och TV-lagsutredningen föreslog att tilläggstjänster som sänds i radio ska omfattas av reglerna för sökbar text-TV. Regeringen har tidigare avvisat denna tanke beträffande lokal kommersiell radio med hänsyn bland annat till att det inte förekommer lokala digitala ljudradiosändningar (prop. 1999/2000:55 s. 37).

I avsnitt 14.4.3 beskriver vi emellertid hur sökbar text-TV numera fungerar som ett självständigt massmedium och som ett komplement till programtjänster. Vårt förslag innebär att en medietjänst som huvudsakligen består av text, grafik eller stillbilder och som sänds i t.ex. ljudradio till ljudradiomottagaren ska betraktas som sökbar text-TV, om användaren själv kan välja vilken del av innehållet som han eller hon vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska ske.

Erfarenheten från digital-TV-övergången visar att även om det digitala ljudradionätet byggs ut så är det en förutsättning för att

TP

1

PT

Granskningsnämnden har i ett beslut den 2 februari 1998, SB46/98 funnit att en sändning

av RDS (Radio Data System) inte omfattas av radio-_och_TV-lagen.

interaktiva tjänster ska erbjudas att dessa efterfrågas av konsumenterna. Konsumenternas uttalade intresse av interaktiva tjänster är som förut sagts lågt.

Det återstår således att se i vilken utsträckning digitaliseringen av radiosändningarna innebär att interaktiva tjänster kommer att distribueras. Innan det utkristalliseras vilka typer av interaktiva tjänster som kan komma att erbjudas i digitalradio, är det enligt vår uppfattning, i likhet med vad som gäller för interaktiva tjänster i TV-sändningar, inte motiverat att införa bestämmelser för interaktiva tjänster i ljudradio som inte är sökbar text-TV. Det finns inte heller i övrigt några skäl att reglera sådana tjänster innan man kan se att det kommer att finnas ett behov av det.

12. Konkurrens och abonnentinflytande i kabel-TVnät

Sammanfattning av våra bedömningar

  • Det bör inte införas lagstiftning om konkurrens mellan olika innehållsleverantörer i kabel-TV-nät.
  • Det bör inte heller införas lagstiftning om hur de program som distribueras i kabel-TV-nät ska väljas ut.
  • Det bör inte införas några regler för programpaketering i kabel-TV-nät. Anledningen till det är att förutsättningarna för konkurrens har förbättrats genom att hushållen har fått ökade möjligheter att välja mellan olika distributionssätt för TV-sändningar och mellan olika leverantörer av programtjänster.

12.1. Radio- och TV-lagsutredningen (SOU 2005:62, avsnitt 16 och 17)

Radio- och TV-lagsutredningen hade i uppdrag att överväga om det är lämpligt och möjligt att genom lagstiftning skapa förutsättningar för konkurrens mellan olika innehållsleverantörer i kabel-TVnäten. Frågan hade tidigare behandlats av utredningar i olika sammanhang, senast av en särskild utredare i promemorian Abonnentinflytande i kabel-TV-nät (Ds 2001:52).

Utredningen behandlade tre olika delfrågor: lagstiftning om tillträde till kabel-TV-näten för programföretag eller andra operatörer, inflytande för abonnenterna över programutbudet och inflytande för abonnenterna över hur programutbudet paketeras.

Utredningen föreslog sammanfattningsvis följande.

  • Det är varken möjligt eller lämpligt att lagstiftningsvägen skapa förutsättningar för konkurrens mellan olika innehållsleverantörer i kabel-TV-näten.
  • Det bör inte heller införas lagstiftning om hur de program som distribueras i kabel-TV-nät ska väljas ut.
  • Med hänsyn till bland annat den ökande konkurrensen på området för TV över tråd bör man inte lagstifta om paketering av programtjänster. Om utredningens bedömning skulle visa sig felaktig bör emellertid en lagstiftning införas med innebörden att en operatörs grundutbud mot en konsuments vilja inte ska få bestå av mer än åtta programtjänster, varav konsumenten själv ska ha rätt att välja fyra programtjänster bland de programtjänster som vidaresänds i nätet. En operatör ska vidare erbjuda den som abonnerar på grundutbudet möjlighet att abonnera på enstaka programtjänster. Priset på programutbudet ska vara rimligt. Om den föreslagna ordningen införs bör den gälla för alla typer av nät för TV-distribution.

Utredningen resonerade på det sätt som framgår av det följande.

Tillträde för innehållsleverantörer

Utredningen undersökte om det var möjligt att införa en lagstiftning som innebär att flera konkurrerande operatörer skulle kunna erbjuda konsumenterna möjlighet att abonnera på programtjänster i samma kabel-TV-nät. Emellertid konstaterade utredningen att kabel-TV-näten faller under lagen om elektronisk kommunikation och att det saknas möjlighet att införa lagstiftning som inte är tillåten enligt det europeiska regelverket för elektronisk kommunikation. Enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation har Post- och telestyrelsen ensam befogenhet att besluta om de åtgärder som lagen erbjuder. Det är alltså inte möjligt att lagstifta om t.ex. samtrafik eller annat tillträde. I de fall då sådan förhandsreglering kan vara aktuell ska den införas genom beslut av Post- och telestyrelsen i det enskilda fallet enligt den procedur som anges i lagen.

Eftersom abonnemang på programinnehåll faller utanför lagen om elektronisk kommunikation skulle det enligt Radio- och TVlagsutredningen i och för sig vara möjligt att skapa regler som

enbart träffar verksamheten att tillhandahålla innehållstjänster till kunderna. Enligt utredningen skulle ett sådant system emellertid vara förenat med betydande såväl rättsliga som praktiska svårigheter. Det kunde också ifrågasättas om en sådan ordning skulle leda till någon egentlig vinst för konsumenterna, framför allt eftersom nätoperatören ensam står för överföringstjänsten och det därmed är osäkert om det kommer att bli någon större priskonkurrens mellan olika betal-TV-operatörer.

Mot denna bakgrund bedömde Radio- och TV-lagsutredningen att det inte är möjligt eller lämpligt att lagstiftningsvägen skapa förutsättningar för konkurrens mellan olika innehållsleverantörer i kabel-TV-näten.

Abonnentinflytande över programutbudet

Radio- och TV-lagsutredningen redogjorde för de system för abonnentundersökningar som förekommer eller har förekommit i Norge och Danmark. Av redogörelsen framgår att det finns nackdelar med sådana system och att nyttan med abonnentundersökningar kan ifrågasättas. Bland annat anfördes att abonnentundersökningar blir kostsamma, att de kan leda till höjda priser för populära programtjänster samt att de kan medföra att minoritetens önskemål inte blir tillgodosedda. Därför ansåg utredningen att det inte var befogat att införa lagstiftning om sådana undersökningar.

Utredningens slutsats var att den pågående övergången till digitala sändningar sannolikt kommer att leda till att problemen med att abonnenter saknar programtjänster i kabeloperatörens utbud kommer att minska. Mot denna bakgrund finns det inte tillräcklig grund för en reglering som tvingar en kabeloperatör att leverera varje programtjänst som en abonnent önskar sig.

Paketering av programtjänster

Radio- och TV-lagsutredningen redogjorde för att kabel-TV-företagen normalt erbjuder abonnemang på färdiga paket av programtjänster. Detta har såväl tekniska som kommersiella orsaker. I analoga kabel-TV-nät saknas ofta möjlighet att välja ut enstaka programtjänster eller att sätta samman paket av programtjänster enligt konsumentens eget val. Digitala kabel-TV-nät har däremot

denna möjlighet. Om programtjänsterna tillhandahålls i paket blir det lättare för programföretagen att förutse sina intäkter, vilket torde leda till att priset per programtjänst kan hållas lågt. För programtjänster som tilltalar en begränsad grupp konsumenter kan paketering vara en förutsättning för att programtjänsterna över huvud taget ska finnas tillgängliga. Samtidigt innebär de färdiga paketen att en abonnent kan behöva betala för en mängd olika programtjänster som han eller hon inte efterfrågar. Detta gäller särskilt om kunden för att få abonnera på ett visst programpaket är tvungen att först abonnera på ett eller flera andra paket.

Enligt utredningens analys är det framför allt de konsumenter som inte har möjlighet att välja ett annat mottagningssätt för TVsändningar som har en svag ställning gentemot kabel-TV-operatörerna. Dessa konsumenter kan ofta inte heller välja en annan kabel-TV-operatör. Utredningen ansåg att denna situation är otillfredsställande och att det borde ske förändringar för att få operatörerna att i ökad utsträckning ta hänsyn till konsumenternas önskemål. Målsättningen borde vara att finna en effektiv lösning som inte inverkar alltför ingripande på marknadsförutsättningarna.

Radio- och TV-lagsutredningen diskuterade i vad mån den väntade tekniska utvecklingen skulle påverka konsumenternas situation. Utredningen påpekade att den digitala tekniken dels ger utrymme för flera programtjänster i näten, dels gör det möjligt att tillhandahålla varje konsument ett individuellt valt utbud av tjänster. Genom att det under vissa förutsättningar är möjligt att ta emot digital marksänd TV med hjälp av inomhusantenner bör många boende i flerfamiljshus som tidigare har varit helt hänvisade till kabel-TV få ökade möjligheter att välja andra mottagningssätt. Framför allt, menade utredningen, kommer vi att få se en ökad konkurrens från IP-TV och andra sätt att sända TV över bredbandsnät eller telenät med s.k. xDSL-teknik. Denna utveckling mot en hårdare konkurrens skulle enligt utredningens bedömning tvinga fram en allt större anpassning till konsumenternas önskemål.

Radio- och TV-lagsutredningen tyckte sig också märka en ändrad attityd från fastighetsägare och boende vid kontakter med kabel-TV-operatörer. Enligt utredningen finns det anledning att räkna med att en ändrad inställning hos kabel-TV-operatörernas kunder ska leda till att operatörerna tar ökad hänsyn till konsumenterna.

Mot den anförda bakgrunden menade utredningen att det fanns goda förutsättningar för att en mer jämbördig relation mellan

kabel-TV-operatörer och abonnenter kan uppnås utan inblandning från statens sida och att man inte borde införa lagstiftning på området.

Utredningen pekade emellertid på att bedömningarna är osäkra, t.ex. när det gäller hur snabbt IP-TV kommer att utvecklas. Om utredningens antaganden skulle visa sig alltför optimistiska borde en lagstiftning införas för att komma till rätta med bristen på jämvikt mellan leverantörer och kunder på kabel-TV-marknaden. Utredningen redovisade ett förslag till hur en sådan lagstiftning skulle kunna vara utformad.

Enligt förslaget ska en operatörs grundutbud inte mot konsumentens vilja bestå av mer än åtta programtjänster, av vilka konsumenten ska kunna välja fyra bland de programtjänster som vidaresänds i nätet. Vidare ska operatören erbjuda den som abonnerar på grundutbudet möjlighet att abonnera på enstaka programtjänster. Priset för grundutbudet ska vara rimligt.

Den föreslagna regleringen borde gälla i helt digitala nät och i nät som kan sända med både digital och analog teknik, men inte i analoga nät, eftersom det i sådana nät inte är tekniskt möjligt att erbjuda enstaka programtjänster enligt konsumentens val. Vidare ansåg utredningen att reglerna inte bara skulle gälla för kabel-TV utan för alla operatörer som paketerar programtjänster oavsett om sändningen sker via marknät, satellit, kabel-TV eller bredbandsnät och liknande nät.

12.2. Remissinstanserna

Tillträde för innehållsleverantörer

Huvuddelen av remissinstanserna, däribland Konkurrensverket och Post- och telestyrelsen instämde i utredningens slutsats att det inte är möjligt att vid sidan av lagen om elektronisk kommunikation skapa regler om konkurrens i kabel-TV-nät. Post- och telestyrelsen, som efter en marknadsanalys inte funnit att det finns behov av några ingrepp, underströk att bedömningen avser grossistledet av kabel-TV-marknaden och att slutkundsmarknaden för kabel-TV inte har analyserats. Landsorganisationen i Sverige ansåg att utredningen underskattar det faktiska monopol som de kabelanslutna hushållen är utsatta för. Modern Times Group MTG AB hävdade att Post-

och telestyrelsens bedömning att det inte är motiverat att införa förhandsreglering på kabel-TV-marknaden är felaktig.

Utredningens uppfattning att en ordning med fristående betal-TV-operatörer inte borde införas stöddes av Konkurrensverket, Post- och telestyrelsen samt Telenor och Com Hem. Enligt Post- och telestyrelsen måste frågan om huruvida en viss betal-TV-operatörs verksamhet omfattas av lagen om elektronisk kommunikation bedömas efter förutsättningarna i det enskilda fallet. Modern Times Group MTG AB och Kanal 5 AB kritiserade de skäl som utredningen anfört för sin slutsats.

Utredningens sammanfattande slutsats att det varken är möjligt eller lämpligt att lagstiftningsvägen skapa förutsättningar för konkurrens mellan olika innehållsleverantörer i kabel-TV-näten stöddes helt eller i huvudsak av samtliga remissinstanser med undantag för Modern Times Group MTG AB och Kanal 5 AB.

Abonnentinflytande över programutbudet

Utredningens uppfattning att det inte bör införas lagstiftning om hur de program som distribueras i kabel-TV-nät ska väljas ut fick stöd av huvuddelen av remissinstanserna, däribland Konkurrensverket och Konsumentverket. Modern Times Group MTG AB och Kanal 5 AB ansåg att tittarnas inflytande skulle stärkas om abonnentundersökningar skulle införas. En möjlighet för hushållen att abonnera på enstaka kanaler skulle undanröja problem med att en minoritet skulle vara missnöjd med majoritetens val av programpaket. Hyresgästföreningen ansåg att enskilda hyresgäster ska kunna välja själva oavsett vad fastighetsägaren tycker eller vilka programtjänster andra hyresgäster vill ha. Därför hade föreningen beslutat att inte medverka i programråd eller vid abonnentundersökningar som inskränker enskilda hyresgästers valfrihet.

Paketering av programtjänster

Remissopinionen var splittrad inför Radio- och TV-lagsutredningens överväganden kring paketering av programutbudet. Slutsatsen att den tekniska utvecklingen skulle medföra ökad konkurrens och att det därför inte borde införas lagstiftning fick stöd av bland annat Konkurrensverket, Radio- och TV-verket, Fastighets-

ägarna, Journalistförbundet och C More Entertainment AB samt av Com Hem, Telenor, UPC och Boxer. Några av dessa remissinstanser kritiserade att ett alternativt förslag fanns med i betänkandet. Post- och telestyrelsen ifrågasatte bedömningen att förbättrad konsumentutrustning skulle leda till att marksänd digital-TV skulle bli lättare att ta emot med inomhusantenner.

Konsumentverket, Modern Times Group MTG AB, SABO, Landsorganisationen i Sverige och Föreningen Norden höll inte med om att ökad konkurrens skulle förbättra konsumenternas ställning. Enligt SABO var aktörerna i stort sett desamma i kabel-TV-nät som i andra nät för TV-distribution och de var mer intresserade av att värna om sina marknadsandelar än av att konkurrera på en ny marknad. Modern Times Group MTG AB ansåg att ett viktigt hinder för konkurrens är att kabel-TV-hushållen måste betala två gånger för samma programutbud om de vill använda sig av alternativ till kabel-TV.

Utredningens alternativa förslag om lagstiftning stöddes av Landsorganisationen i Sverige, Journalistförbundet och Föreningen Norden. Enligt Föreningen Norden borde varje nordiskt TVhushåll ha möjlighet att ta emot minst en TV-kanal från vart och ett av de nordiska grannländerna. Förslaget kritiserades av Konsumentverket, SABO, Modern Times Group MTG AB, Hyresgästföreningen och Kanal 5 AB, som i huvudsak ansåg att konsumenterna borde få välja fritt och att ingen borde behöva abonnera på ett programpaket för att kunna välja enstaka kanaler. Radio- och TV-verket ansåg att det skulle behövas ytterligare överväganden, bland annat med hänsyn till grundlagsenligheten i förslagen.

Några remissinstanser kommenterade förslaget att en eventuell reglering skulle gälla för alla typer av nät för TV-distribution. Förslaget fick stöd av Fastighetsägarna, Landsorganisationen i Sverige och Journalistförbundet. Kanal 5 AB motsatte sig tanken, eftersom det är just på kabel-TV-marknaden som kunden tvingas betala för ett utbud som han eller hon kanske inte vill ha.

12.3. Överväganden

12.3.1. Konkurrens och abonnentinflytande

Vår bedömning: Det bör inte införas någon lagstiftning om konkurrens mellan olika innehållsleverantörer i kabel-TV-nät.

Det bör inte heller införas någon lagstiftning om hur de program som distribueras i kabel-TV-nät ska väljas ut.

Radio- och TV-lagsutredningen: Utredningens bedömning överensstämmer med vår.

Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna stödde utredningens sammanfattande slutsats att det varken är möjligt eller lämpligt att lagstiftningsvägen skapa förutsättningar för konkurrens mellan olika innehållsleverantörer i kabel-TV-näten. Utredningens uppfattning att det inte bör införas lagstiftning om hur program som distribueras i kabel-TV-nät ska väljas ut fick stöd av de flesta remissinstanserna.

Skälen för vår bedömning

Bakgrund

Centralantennanläggningar började upprättas under 1970-talet som ett sätt att underlätta mottagningen av marksänd TV, men det var först under 1980-talet som begreppet kabel-TV började användas i samband med de första satellit-TV-sändningarna till konsumenter. Sedan lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar trädde ikraft den 1 januari 1986 har kabel-TV-företagen varit skyldiga att vidaresända vissa programtjänster till samtliga anslutna bostäder samt att bereda utrymme för icke-kommersiella lokala sändningar. I övrigt har dock innehållet i sändningarna och det sätt på vilket de tillhandahålls för konsumenterna lämnats oreglerat.

Under den tid som verksamheten har pågått har det funnits kritik mot att kabel-TV-företagen ensidigt har bestämt vilka programtjänster som ska finnas i näten och på vilka villkor konsumenterna ska få tillgång till tjänsterna. Framför allt anses boende i flerfamiljshus ha haft små möjligheter att ta emot TV på annat sätt än via det kabel-TV-nät som finns i den egna fastigheten.

Vid tillkomsten av yttrandefrihetsgrundlagen intog lagstiftaren ståndpunkten att etableringsfrihet borde gälla för trådsändningar. Grundlagen ger därför ett mycket begränsat utrymme för att reglera innehållet i sådana sändningar. Genom en grundlagsändring som trädde i kraft den 1 januari 2003 öppnades dock möjligheten att lagstifta om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i den utsträckning det behövs med hänsyn till intres-

set av konkurrens beträffande sådana överföringar eller allmänhetens intresse av tillgång till sådana överföringar. Det blev också möjligt att lagstifta om skyldighet för nätinnehavare att vidta åtgärder för att tillförsäkra mottagarkretsen inflytande över programvalet.

Slutsats

Radio- och TV-lagsutredningen hade i uppdrag att överväga möjligheterna att genom lagstiftning skapa förutsättningar för konkurrens mellan olika innehållsleverantörer i kabel-TV-näten.

Utredningen bedömde att det varken skulle vara möjligt eller lämpligt att lagstiftningsvägen skapa förutsättningar för konkurrens mellan olika innehållsleverantörer i kabel-TV-näten. Utredningen ansåg inte heller att det borde införas lagstiftning om hur de program som distribueras i kabel-TV-nät ska väljas ut. Utredningen ansåg således att man inte behövde lagstifta om abonnentundersökningar eller om skyldighet för kabeloperatören att leverera varje programtjänst som en abonnent önskar sig.

Det som har kommit fram under remissbehandlingen ger inte anledning till någon annan bedömning än den som Radio- och TVlagsutredningen gjorde.

12.3.2. Paketering av programtjänster

Vår bedömning: Förutsättningarna för konkurrens har förbättrats genom att hushållen har fått ökade möjligheter att välja mellan olika distributionssätt för TV-sändningar och mellan olika leverantörer av programtjänster. Det bör därför inte införas någon lagstiftning om programpaketering i kabel-TVnät.

Radio- och TV-lagsutredningen: Utredningens bedömning överensstämmer med vår.

Remissinstanserna: Remissutfallet var splittrat. Utredningens slutsats att den tekniska utvecklingen skulle medföra ökad konkurrens och att det därför inte borde införas någon lagstiftning fick dock stöd av flera remissinstanser.

Skälen för vår bedömning

Bakgrund

När det gäller det sätt på vilket de olika programtjänsterna tillhandahålls för konsumenterna redovisade Radio- och TV-lagsutredningen skäl för och emot att programtjänsterna erbjuds som färdiga paket. I huvudsak angavs att paketering leder till att priset per programtjänst kan hållas lågt och kan vara en förutsättning för att vissa programtjänster över huvud taget finns tillgängliga.

Samtidigt innebär de färdiga paketen att abonnenterna kan behöva betala för programtjänster som de inte efterfrågar, särskilt om de måste abonnera på ett grundpaket för att få tillgång till en programtjänst som finns i ett annat paket. Radio- och TV-lagsutredningen ansåg att denna situation var otillfredsställande framför allt för de konsumenter som inte har möjlighet att välja ett annat mottagningssätt för TV-sändningar.

Radio- och TV-lagsutredningen förutsåg att den tekniska utvecklingen skulle förbättra konsumenternas valmöjligheter. Övergången till digital teknik kommer att underlätta mottagning av marksänd TV med inomhusantenner i flerfamiljshus. Vidare antog utredningen att distribution av s.k. IP-TV via olika former av bredbandsnät kommer att ge kabel-TV-hushållen utökade möjligheter att välja leverantör av TV-tjänster. I så fall skulle inga lagstiftningsåtgärder behövas.

Radio- och TV-lagsutredningen reserverade sig dock för att bedömningarna kunde vara alltför optimistiska och skisserade ett förslag till hur man skulle kunna utforma en lagstiftning för att komma till rätta med bristen på jämvikt mellan leverantörer och kunder på kabel-TV-marknaden.

Remissopinionen var splittrad, både när det gäller utredningens bedömning av effekterna av den tekniska utvecklingen och utredningens alternativa förslag till lagstiftning.

Den tekniska utvecklingen och behovet av lagstiftning

Vi kan konstatera att den tekniska utvecklingen fortsätter på det sätt som Radio- och TV-lagsutredningen förutsåg när betänkandet lämnades år 2005. Digital marksänd TV är tillgänglig i hela landet, vilket har gett alternativ till kabel-TV-mottagning för ett ökat antal boende i flerfamiljshus. Framför allt har emellertid tillgången på

TV via bredbandsnät tagit fart. För närvarande erbjuder flera bredbandsleverantörer TV via xDSL eller fibernät. I ”Mediebarometern 2007” som ges ut av Nordicom anges att 3 procent av befolkningen mellan 9 och 79 år hade tillgång till TV via bredband. Även möjligheterna för boende i flerfamiljshus att se på satellitsänd TV har ökat efter det att Fastighetsägarna, SABO och Hyresgästföreningen i juni 2008 kom överens om riktlinjer för hur hyresgäster får sätta upp parabolantenner som inte medför risk för skada.

I rapporten Konkurrensen i Sverige 2007 konstaterade Konkurrensverket att området för betal-TV-tjänster är stadd i snabb utveckling och att konsumenter som önskar ta del av betal-TV ofta har ett relativt stort antal operatörer att välja mellan. Ett potentiellt problem är enligt rapporten att bland annat den dominerande betal-TV-operatören Com Hem tillämpar en affärsmodell där konsumenter abonnerar på ett antal TV-kanaler via en tvingande avgift som inkluderas i bostadshyran eller avgiften för bostadsrättsföreningen. Denna modell kan hämma utvecklingen mot ett ökat inslag av infrastrukturbaserad konkurrens.

Sammantaget bedömer vi emellertid att utvecklingen har gått i den riktning som Radio- och TV-lagsutredningen förutsåg. Förutsättningarna för konkurrens har förbättrats genom att allt flera hushåll, även boende i flerfamiljshus, har fått goda möjligheter att välja mellan olika distributionssätt för TV-sändningar och mellan olika leverantörer av programtjänster. Mot den bakgrunden bör det inte införas några regler för programpaketering i kabel-TV-nät. För den händelse utvecklingen mot förmodan skulle gå i en annan riktning, finns det emellertid anledning att överväga frågan på nytt.

13. Villkor för sändningarnas innehåll

Sammanfattning av våra bedömningar och förslag:

  • Regler som har till syfte att skydda angelägna intressen bör kunna upprätthållas oberoende av om formen för sändningen kräver tillstånd. Det borde därför vara principiellt möjligt att också reglera innehållet i trådsändningar, under de förutsättningar som regeringsformen ställer upp för begränsning av grundläggande fri- och rättigheter.
  • Den nuvarande myndighetskontrollen av vissa sändningsvillkor bör kunna ersättas med självreglering, under förutsättning att självregleringen bedöms kunna fungera lika effektivt som myndighetskontrollen. För att en utveckling mot självreglering ska underlättas bör regler som nu kan föreskrivas som villkor för sändningstillstånd inte ersättas med föreskrifter i lag. Om ett programföretag omfattas av en effektiv ordning för självreglering, bör tillståndsmyndigheten kunna avstå från att ställa upp villkor inom områden som omfattas av självregleringen eller ändra sådana villkor som redan meddelats. Om en utveckling mot självreglering inte kommer till stånd, bör det på nytt övervägas om vissa regler bör framgå direkt av lagen och därmed bli tillämpliga även för sändningar som inte kräver tillstånd.
  • Eftersom TV och radio är viktiga informationskällor och det är angeläget att tittare och lyssnare har tillgång till korrekt och relevant information, bör krav på saklighet fortfarande kunna ställas upp som villkor för sändningstillstånd.
  • Den nuvarande möjligheten att meddela tillståndsvillkor om skydd för privatlivet bör inte nu ersättas med föreskrifter i

lag. Resultatet av Yttrandefrihetskommitténs arbete med dessa frågor bör i stället avvaktas.

  • Möjligheten att förbjuda programföretag att diskriminera annonsörer avskaffas.
  • De nuvarande reglerna om hänsyn till radions eller televisionens särskilda genomslagskraft bör inte ändras. Villkor med denna innebörd bör fortfarande kunna ställas upp som villkor för sändningstillstånd. Överträdelser bör liksom för närvarande sanktioneras genom att det felande företaget föreläggs att på lämpligt sätt offentliggöra Granskningsnämndens fällande beslut.
  • Det bör inte föras in någon möjlighet att förena ett tillstånd att sända television i marknätet med ett villkor om att tillståndets övriga villkor som rör sändningarnas innehåll ska gälla för sådana kompletterande sändningar via satellit som görs för att uppfylla en i tillståndet föreskriven skyldighet att sända program till hela landet eller till en viss del av landet.
  • Nuvarande regler om tillsyn och sanktioner i fråga om förbudet att sända program med ingående våldsskildringar m.m. bör inte ändras.

13.1. Inledning

I direktiven till Radio- och TV-lagsutredningen (regeringsbeslut den 8 juni 2000, dir. 2000:43) gavs utredningen i uppdrag att lägga fram förslag som gör att samma regler kan tillämpas på samtliga TV-sändningar från ett företag, oberoende av om sändningarna sker på ett sätt som kräver tillstånd eller på något annat sätt.

I tilläggsdirektiv den 13 mars 2003 (dir. 2003:30) gavs utredningen i uppdrag att föreslå mer kraftfulla åtgärder om ett programföretag vid upprepade tillfällen och på liknande sätt bryter mot villkor för innehållet i sändningarna. Bakgrunden var att Granskningsnämnden för radio och TV vid upprepade tillfällen hade fällt samma programföretag för att ha sänt program med våldsskildringar under eftermiddagstid eller tidig kvällstid i strid med skyldigheten att ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft.

Radio- och TV-lagsutredningen behandlade frågorna i betänkandet (SOU 2006:51) Tillgänglighet, mobil-TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor. Där behandlades också frågan om lagändringar med anledning av den s.k. Caroline av Monacodomen.

Utredningens förslag innebar i korthet följande.

  • Genom direkta bestämmelser i radio-_och_TV-lagen bör föreskrivas att den som sänder TV-program eller andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio på annat sätt än genom tråd 1. ska utöva sändningsrätten sakligt, med undantag för sändning av reklam och andra annonser, 2. i programverksamheten ska respektera den enskildes privatliv om inte ett väsentligt allmänt intresse motiverar annat, 3. inte får diskriminera annonsörer, om han eller hon har rätt att sända reklam och andra annonser, 4. ska iaktta återhållsamhet vid sändning av program som innehåller våldsskildringar eller avancerade sexuella framställningar, även utöver vad som gäller enligt 6 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen.
  • Justitiekanslern bör ges rätt att förelägga den som vid upprepade tillfällen och på likartat sätt överträder den föreslagna bestämmelsen om skyldighet att iaktta återhållsamhet vid sändning av program som innehåller våldsskildringar eller avancerade sexuella framställningar att inte på nytt sända program i strid med bestämmelsen. Ett föreläggande ska få förenas med vite.
  • De övriga föreslagna lagreglerna bör sanktioneras genom att den som sänder föreläggs att offentliggöra fällande beslut av Granskningsnämnden för radio och TV. Detsamma bör gälla vid enstaka överträdelser av bestämmelsen om återhållsamhet vid sändning av program med våldsskildringar eller avancerade sexuella framställningar.
  • Tillsynen över om program innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 6 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen bör flyttas från Justitiekanslern till Granskningsnämnden för radio och TV. Nämnden bör få rätt att förelägga den som överträder förbudet mot att sända program med våldsskildringar eller pornografiska bilder på tider och sätt som avses i denna bestämmelse att offentliggöra nämndens fällande beslut.
  • Ett tillstånd att sända television i marknätet bör kunna förenas med villkor om att de av tillståndets övriga villkor som rör sändningarnas innehåll ska gälla även för sådana kompletterande sändningar via satellit som görs för att uppfylla en i tillståndet föreskriven skyldighet att sända program till hela landet eller till en viss del av landet.

13.2. Innehållsregler och tillståndsvillkor

Regler om radio- och TV-sändningars innehåll finns i 6 kap. radio-_och_TV-lagen. Regler för innehållet kan också ges formen av tillståndsvillkor med stöd av 3 kap. radio-_och_TV-lagen. Tillstånd krävs för att sända ljudradio- och TV-program med hjälp av radiovågor på frekvenser under 3 gigahertz, i praktiken för marksändningar, men inte för övriga sändningar. Reglerna i 6 kap. radio-_och_TV-lagen kan tillämpas för såväl sändningar som inte kräver tillstånd som för tillståndspliktiga sändningar, medan tillståndsvillkor endast kan tillämpas för tillståndspliktiga sändningar.

I 6 kap. 1 § finns den s.k. demokratiregeln som innebär att den som sänder TV-program eller som sänder ljudradioprogram med tillstånd av regeringen ska se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som sänds i TV ska antingen föregås av en varning i ljud eller innehålla en varning som anges löpande i bild under hela sändningstiden. Sådana program får inte sändas under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt (6 kap. 2 §).

Skyldigheten att sända beriktiganden behandlas i 6 kap. 3 §. Där anges att uppgifter som har förekommit i TV-program som inte är reklam och som har sänts på annat sätt än genom tråd ska beriktigas när det är befogat. För trådsändningar gäller att uppgifterna bör beriktigas. Skillnaden beror på att yttrandefrihetsgrundlagen inte medger att regeln görs tvingande i fråga om trådsändningar.

Radio- och TV-lagens 6 kap. innehåller också ett förbud mot att otillbörligt gynna kommersiella intressen i program som inte är

reklam (4 §) och förbud mot viss åsiktsannonsering i program för vilka gäller villkor om opartiskhet (5 §).

De villkor som kan förenas med tillstånd att sända TV-program eller andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio framgår av 3 kap. 7–9 §§. I 7 § anges att ett sändningstillstånd får förenas med villkor som innebär att sändningsrätten ska utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet ska råda i ljudradion och televisionen. I 8 § förtecknas ett stort antal andra villkor som får ställas i sändningstillstånden. Vissa av villkoren avser sändningarnas innehåll medan andra bland annat gäller tekniska frågor. Bland villkor som gäller innehållet kan nämnas skyldighet att ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen (3 kap. 8 § 9) och skyldighet att i programverksamheten respektera den enskildes privatliv (3 kap. 8 § 12). Enligt 3 kap. 9 § första stycket får ett tillstånd förenas med villkor om förbud att sända reklam eller andra annonser eller att sända även andra sponsrade program än sådana som inte får sändas enligt bestämmelser i 7 kap. radio-_och_TV-lagen. Enligt lagrummets andra stycke får ett sändningstillstånd även förenas med villkor om förbud mot att diskriminera annonsörer.

13.2.1. Krav på saklighet

En skyldighet att utöva sändningsrätten opartiskt och sakligt fanns med redan i det första avtalet mellan AB Radiotjänst och Telegrafstyrelsen år 1924. Kraven på opartiskhet och saklighet lagfästes i samband med den tidigare radiolagens tillkomst 1966. Enligt den föredragande departementschefen måste reglerna tillämpas med beaktande av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet skulle råda i radion (prop. 1966:149 s. 29).

Skyldigheten för programföretagen att beakta att det ska råda en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet i ljudradion och televisionen fördes över från sändningsavtalen till lagtexten år 1978 (prop. 1977/78:91). Den nuvarande radio-_och_TV-lagen gav när den infördes möjlighet att ställa upp villkor om opartiskhet och saklighet för de sändningar som regeringen ger tillstånd till (se prop. 1995/96:160 s. 92). Enligt propositionen ska kraven på opartiskhet och saklighet ses mot bakgrund av att det inte råder

etableringsfrihet för sådana sändningar och att det därmed finns begränsade möjligheter att balansera ett program som sänds av ett programföretag med ett annat program eller programinslag som sänds av ett annat programföretag. Regeringen ansåg inte att det fanns skäl att ställa upp sådana krav för satellitsändningar eller för andra sändningar som omfattades av lagen men som inte kräver tillstånd av regeringen. De lagändringar som trädde i kraft den 1 februari 2008 innebär att tillståndsvillkor om bland annat opartiskhet och saklighet kan föreskrivas för tillståndspliktiga TV-sändningar och andra ljudradiosändningar än närradio och lokalradio.

Innebörden av kravet på saklighet är enligt Granskningsnämndens praxis främst att uppgifter som är av betydelse för framställningen ska vara korrekta och att framställningen inte får vara vilseledande, t.ex. genom att väsentliga uppgifter utelämnas. Om programföretaget har gjort en rimlig saklighetskontroll före sändning och uppgifterna senare ändå visar sig vara felaktiga kan programföretaget inte ansetts ha brutit mot kravet på saklighet. Felaktiga sakuppgifter måste dock alltid beriktigas när det är befogat. Något krav på beriktigande finns inte om väsentliga uppgifter har utelämnats.

Frågor om överträdelser av kravet på saklighet aktualiseras huvudsakligen i anslutning till program om nyheter eller samhällsfrågor. Ärendena hos Granskningsnämnden avser så gott som uteslutande public service-företagen och TV4. Av de ärenden som avgjordes vid nämndsammanträden under 2007 och där kravet på saklighet aktualiserades gällde 51 Sveriges Television, 18 Sveriges Radio och 8 TV4. Ett ärende gällde Aftonbladet TV 7. Av 15 fällande eller kritiserande beslut under samma tid gällde 9 Sveriges Television, 4 Sveriges Radio och 2 TV4.

13.2.2. Krav på hänsyn till mediets genomslagskraft

Skyldigheten att ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft innebär (se prop. 1990/91:149 s. 142) att programföretagen ska visa varsamhet med program som har sådan karaktär att man kan förstå att delar av publiken kan bli upprörda eller skrämda. Det gäller t.ex. våldsskildringar eller inslag med sexualskildringar, program som kan verka skrämmande på barn, program som på ett felaktigt sätt speglar bruk av alkohol och narkotika och program som är uppenbart kränkande mot ettdera

könet eller mot människor med viss hudfärg, nationalitet eller religion. Kravet får dock inte drivas så långt att programföretagen sviker sin uppgift att meddela nyheter och stimulera till debatt. Bedömningen av våldsprogram bör därför vara mindre restriktiv när det inte rör sig om underhållningsprogram utan om nyhetsprogram eller samhällsbevakning.

Granskningsnämnden för radio och TV tillämpar bestämmelsen bland annat vid bedömningen av program som innehåller skildringar av våld, sex och droger. Även program som kan uppfattas som diskriminerande, uppmana till brott etc. prövas mot denna bestämmelse. Vid bedömningen beaktar nämnden bland annat programsammanhanget, sändningstidpunkten och om programmet eller inslaget presenterats på ett sådant sätt att dess karaktär tydligt framgår. Enligt nämndens praxis får programföretagen inte heller sända program eller inslag som är uppenbart kränkande mot något av könen, mot människor med viss hudfärg, nationalitet, religion eller sexuell läggning eller mot människor med olika former av handikapp eller sjukdomar.

Enligt Granskningsnämndens praxis finns ett krav på återhållsamhet i fråga om våldsskildringar och våldsinslag som sänds på tider då barn kan antas ta del av programmen. Det finns också krav på återhållsamhet när det gäller avancerade sexuella framställningar. Nämnden tillämpar en strängare bedömning för program eller inslag före kl. 21.00 än för senare sändningar. För nyhetsprogram gäller som huvudregel att man ska visa återhållsamhet i framställningssättet vid sändningar före kl. 19.00.

Sedan år 2004 har programföretag blivit fällda vid 13 tillfällen för att ha överträtt ett villkor om mediets genomslagskraft genom att sända program med våldsinslag på tider då barn kan antas ta del av programmen. De berörda programföretagen eller programtjänsterna är Sveriges Television, Sveriges Utbildningsradio, TV4, TV4 Film, Canal + och Kanal Lokal Göteborg. Granskningsnämnden har också vid tre tillfällen gjort bedömningen att våldsskildringar har sänts i strid med 6 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen och gjort anmälan till Justitiekanslern.

13.2.3. Krav på respekt för enskildas privatliv

Även en skyldighet att respektera enskildas privatliv har gällt sedan rundradioverksamhetens början i Sverige. Lagstöd för ett villkor

med den innebörden infördes i den tidigare radiolagen och fördes i oförändrad form över till radio- och TV-lagen. I de sändningstillstånd som nyligen har meddelats av Radio- och TV-verket anges att den enskildes privatliv ska respekteras i programverksamheten om inte ett oavvisligt allmänt intresse kräver annat.

Granskningsnämnden för radio och TV har i skriften "Granskat och klart – tema privatlivsfrågor" från år 2006 redogjort för sin praxis. I ärenden som rör respekt för den enskildes privatliv tar nämnden först ställning till om den berörda personen kan identifieras av andra än dem som redan känner till de aktuella förhållandena. Om detta inte är möjligt sker ingen fortsatt prövning i ärendet. Kan personen identifieras är nästa steg i prövningen att bedöma om de lämnade uppgifterna eller sammanhanget är av sådan karaktär att programmet innebär ett intrång i personens privatliv. Om ett intrång bedöms ha uppkommit går nämnden vidare och prövar om det fanns ett allmänintresse som motiverade intrånget. Generellt sett gäller att personer med framskjutna positioner i samhället får tåla mera av negativ publicitet än privatpersoner. Enligt Granskningsnämndens instruktion får nämnden bara pröva frågor om intrång i en enskilds privatliv om den enskilde skriftligen medger det.

13.2.4. Förbud mot att diskriminera annonsörer

Möjligheten att ställa upp ett tillståndsvillkor med förbud mot att diskriminera annonsörer infördes i radiolagen år 1991 i samband med att man införde bestämmelser om reklamfinansiering av marksänd svensk television. Bestämmelsen syftar till att komma till rätta med s.k. annonsvägran. Enligt förarbetena (se prop. 1990/91:149 s. 75 f) hindrar inte bestämmelsen att programföretaget utformar en egen annonspolitik som t.ex. innebär att det inte tar emot annonser för vissa varor eller tjänster. Enligt föredraganden är det då emellertid naturligt att företaget bemödar sig om ett konsekvent uppträdande. I ett senare lagstiftningsärende (se prop. 1992/93:75 s. 33) ansåg regeringen att det inte borde införas något förbud mot annonsvägran i lagen om satellitsändningar. Bakgrunden var att det i marksändningar i praktiken rådde monopol på sändningar med reklam medan det i satellitsänd television fanns konkurrerande reklam-TV-kanaler.

Bestämmelsen har aktualiserats vid ett fåtal tillfällen som har gällt vägran att ta in annonser som har bedömts innehålla kontro-

versiella politiska budskap. Inget programföretag har fällts för att ha överträtt bestämmelsen.

13.2.5. Sanktioner

Radio-_och_TV-lagen ger möjlighet att rikta sanktioner av olika slag mot den som åsidosätter lagens bestämmelser, t.ex. särskild avgift, marknadsstörningsavgift eller föreläggande som kan förenas med vite.

Om någon åsidosätter bestämmelsen om varning i 6 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen får Granskningsnämnden för radio och TV förelägga honom eller henne att följa bestämmelsen. Justitiekanslern får förelägga den som vid upprepade tillfällen har sänt program med våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med samma bestämmelse att inte på nytt sända sådana bilder på tider och på sådant sätt att det finns en betydande risk att barn kan se programmen. Föreläggandena får förenas med vite.

Om någon åsidosätter ett tillståndsvillkor som beslutats med stöd av 3 kap. 7 §, 8 § eller 9 § andra stycket radio-_och_TV-lagen, dvs. bland annat de ovannämnda villkoren om saklighet, mediets särskilda genomslagskraft, respekt för privatlivet och förbud mot att diskriminera annonsörer, kan Granskningsnämnden för radio och TV besluta att den sändande på lämpligt sätt ska offentliggöra nämndens beslut.

13.3. Radio- och TV-lagsutredningen (SOU 2006:51, avsnitten 2 och 3)

13.3.1. Tillståndsvillkor eller lagregler

Radio- och TV-lagsutredningen konstaterade att samtliga sändningstillstånd som har meddelats TV-programföretag under svensk jurisdiktion innehåller likalydande tillståndsvillkor avseende saklighet, respekt för den enskildes privatliv, hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft samt, i de fall då programföretagen har rätt att sända annonser, förbud mot att diskriminera annonsörer.

Mot bakgrund av att de nämnda villkoren kunde betraktas som ett slags standardvillkor ansåg utredningen att det skulle vara mer ändamålsenligt att de begränsningar av sändningsrätten som före-

skrivs i villkoren i stället reglerades direkt i radio-_och_TV-lagen. Med hänsyn till regleringen i 3 kap. 1 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen bedömde utredningen emellertid att bestämmelserna inte skulle kunna tillämpas på trådsändningar. Däremot ansåg utredningen att bestämmelserna borde tillämpas på såväl tillståndspliktiga som icke tillståndspliktiga sändningar som sänds på annat sätt än genom tråd.

En förutsättning för att tillståndsvillkoren ska kunna omvandlas till lagregler är enligt utredningen att bestämmelserna är tillräckligt klara och tydliga. Utredningen ansåg att villkor som ålägger programföretagen skyldighet att utöva sändningsrätten sakligt och att i programverksamheten respektera den enskildes privatliv, liksom förbudet mot att diskriminera annonsörer, är tillräckligt preciserade för att uppfylla detta krav.

Radio- och TV-lagsutredningen föreslog därför att det genom direkta bestämmelser i radio-_och_TV-lagen ska föreskrivas att den som sänder TV-program eller andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio på annat sätt än genom tråd

  • ska utöva sändningsrätten sakligt, med undantag för sändning av reklam och andra annonser,
  • i programverksamheten ska respektera den enskildes privatliv om inte ett väsentligt allmänt intresse motiverar annat,
  • om han eller hon har rätt att sända reklam och andra annonser, inte får diskriminera annonsörer.

När det gäller skyldigheten att ta hänsyn till mediets särskilda